Prop.
1990/91:51
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 18 oktober 1990 för de åtgärder och det ända-
mål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
UlfLönnqvist
I propositionen redovisas en överenskommelse som träffats med företrä-
dare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäk-
ringen m. m. för år 1991. Den bygger vidare på det system med schabloni-
serade ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som har gällt sedan år
1985. Till skillnad från tidigare år har parterna dock inte kunnat enas om
storleken på den generella höjningen av den allmänna sjukvårdsersättning-
en för år 1991.
Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt pre-
ciserat inriktningen på det utvecklings- och förändringsarbete som skall
intensifieras under år 1991. Ett arbete för att kontinuerligt kunna utvärde-
ra förändrings- och utvecklingsarbetet skall påbörjas. Bl. a. gäller det att
utveckla metoder för att mäta vårdens kvalitet och att utarbeta allmänt
godtagbara kriterier för att sätta upp patienter på väntelista samt indika-
tioner vid vissa sjukdomsdiagnoser för intagning för behandling eller
operation. Parterna skall också gemensamt utreda förutsättningarna för att
ge sjukvårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedel
inom den öppna hälso- och sjukvården.
I den allmänna sjukvårdsersättningen inordnas fr. o. m. år 1991 de sär-
skilda ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder
samt tillhandahållande av hjälpmedel.
En viktig nyhet är att parterna enats om att en ny särskild ersättning från
sjukförsäkringen på högst 400 milj. kr. skall införas för att öka resurserna
för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos sjukvårdshuvudmännen
så att väntetiderna i den medicinska rehabiliteringen skall kunna minskas.
1 Riksdagen 1990/91. 1 Sami. Nr 51.
Parterna har också enats om att systemet med patientavgifter inom den Prop. 1990/91:51
öppna hälso- och sjukvården bör avregleras fr. o. m. den 1 januari 1991.
Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att genom anpassning
av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare utnyttjande av vårdresurserna. En
sådan förändring förutsätter vissa ändringar i det s. k. högkostnadsskyddet
för öppenvård och läkemedelsinköp. I propositionen läggs därför fram
förslag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskost-
nader, m. m.
Andra nyheter i överenskommelsen för år 1991 är att särskilda ersätt-
ningar till sjukvårdshuvudmännen införs för handledning av kiroprakto-
rer, för överföring av vissa patienter från Sverige till Finland samt för
anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas enligt
smittskyddslagen (1988:1472).
1 propositionen föreslås också att den tidsangivelse i 2 kap. 11 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) som säger att rehabiliteringsbe-
hovet skall undersökas och åtgärder vidtas när ersättning för sjukhusvård
har lämnats en försäkrad för 90 dagar i följd tas bort.
1. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m. m.
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1981:49) om begränsning av läkeme-
delskostnader, m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:51
7§‘
Visar någon att han i den omfattning som angefs i andra stycket har köpt
prisnedsatta eller andra läkemedel som avses i 3§ eller har erlagt patient-
avgift för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som avses i
2 kap. 2 och 5 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring eller för motsva-
rande vård eller behandling som erhållits inom företagshälsovård, för
vilken bidrag lämnas efter beslut av yrkesinspektionen, är han befriad från
att därefter betala för utskrivna läkemedel. Befrielsen gäller under den tid
som återstår av ett år, räknat från det första vårdtillfället, behandlingstill-
fället eller läkemedelsinköpet.
För kostnadsbefrielse enligt för-
sta stycket fordras att prisnedsatta
läkemedel har inköpts eller patient-
avgifter för läkarbesök erlagts vid
sammanlagt minst 75 tilläilen. Med
ett sådant tillfälle likställs dels ett
köp av läkemedel som avses i 3§för
ett belopp som överstiger 30 men
inte 65 kronor, dels två tillfällen då
patientavgift har erlagts för besök
för sjukvårdande behandlingar eller
för telefonrådfrågningar som har
skett hos läkare eller privatpraktise-
rande sjukgymnast.
Har en förälder eller föräldrar ge-
mensamt flera barn under 16 år i
sin vård, får barnen gemensamt
kostnadsbefrielse när antalet vård-
tillfällen, behandlingstillfällen och
läkemedelsinköp för barnen sam-
manlagt uppgår till vad som sägs i
andra stycket.
För kostnadsbefrielse enligt för-
sta stycket fordras att prisnedsatta
läkemedel har inköpts/or eller pati-
entavgifter erlagts med sammanlagt
minst 1500 kronor. Om en lands-
tingskommun eller en kommun som
inte ingår i en landstingskommun
har beslutat att för sin del tillämpa
ett lägsta belopp som understiger
1500 kronor, skall i stället det be-
loppet gälla för kostnadsbefrielse en-
ligt första stycket för den som är
bosatt inom landstingskommunen
respektive kommunen.
Har en förälder eller föräldrar ge-
mensamt flera barn under 16 år i
sin vård, får barnen gemensamt
kostnadsbefrielse när utgifterna för
vårdtillfällen, behandlingstillfällen
och läkemedelsinköp för barnen
sammanlagt uppgår till vad som
sägs i andra stycket.
Kostnadsbefrielse gäller under den tid som avses i första stycket även för
barn som under denna tid fyller 16 år.
Med förälder avses även fosterförälder. Som förälder räknas även den
med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har
varit gift eller har eller har haft barn med föräldern.
Senaste lydelse 1990:162.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. En kostnadsbefrielse som gäller vid utgången av år 1990 skall bestå
enligt äldre föreskrifter även efter ikraftträdandet.
3. För den som visar att han före ikraftträdandet gjort inköp eller erlagt
patientavgift utan att dessa tillfällen har legat till grund för kostnadsbefri-
else skall äldre föreskrifter tillämpas tills kostnadsbefrielsen uppnåtts och
dess giltighetstid har löpt ut.
Prop. 1990/91:51
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Prop. 1990/91:51
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1962: 381) om allmän för-
säkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
Har ersättningför sjukhusvård ut-
givits för nittio dagar i följd eller
föreligger eljest skälig anledning,
skall den allmänna försäkringskas-
san, i den utsträckning riksförsäk-
ringsverket så föreskriver, undersö-
ka huruvida skäl föreligger att vidta-
ga åtgärd, som är ägnad att förkorta
sjukdomstiden eller att eljest helt el-
ler delvis förebygga eller häva ned-
sättning av den försäkrades arbets-
förmåga. Befinnes åtgärd som nu
sagts erforderlig, skall kassan tillse
att lämplig sådan vidtages.
H §
När det finns anledning skall den
allmänna försäkringskassan, i den
omfattning riksförsäkringsverket
närmare föreskriver, undersöka om
det finns skäl att vidta åtgärd, som
är ägnad att förkorta den försäkra-
des sjukdomstid eller att annars helt
eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av dennes arbetsförmå-
ga. Om en sådan åtgärd behövs skall
kassan se till attden vidtas.
För utgifter för läkarundersökning och läkarutlåtande som föranledes av
undersökning enligt första stycket utgår ersättning i enlighet med vad
regeringen förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Lagen omtryckt 1982: 120.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 oktober 1990
Prop. 1990/91:51
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carls-
son, G. Andersson, Lönnqvist, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin,
Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Lönnqvist
Det nuvarande systemet för ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring till sjukvårdshuvudmännen har funnits i
snart sex år. När det infördes innebar det en övergång från prestations-
bundna ersättningar till en schabloniserad och samlad ersättning per invå-
nare i form av en allmän sjukvårdsersättning. Förändringen innebar också
en samordning med försäkringens ersättningar till privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster för att förbättra förutsättningarna för en sam-
ordnad planering enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) av den of-
fentliga och den privata hälso- och sjukvården.
Utöver en allmän sjukvårdsersättning har varje år lämnats ett varieran-
de antal specialdestinerade ersättningar för olika ändamål till sjukvårdshu-
vudmännen. Totalt uppgår ersättningarna under år 1990 till 14 786 milj,
kr., varav 12 778 milj. kr. utgörs av allmän sjukvårdsersättning.
Fr. o. m. år 1988 infördes successivt en behovsrelaterad fördelning av
den allmänna sjukvårdsersättningen. En fullt genomförd sådan fördelning
gäller fr. o. m. i år. De fördelningskriterier som lagts till grund för denna är
skillnader i befolkningens dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering
samt antalet ensamboende äldre. Härigenom har väsentliga fördelningspo-
litiska effekter uppnåtts och sjukvårdshuvudmännen har fått ökade förut-
sättningar att anpassa hälso- och sjukvårdens resurser till skillnaderna i
vårdbehoven.
Den överenskommelse som nu har träffats för år 1991 bygger i stort sett
vidare på de principer som lagts fast i de fyra tidigare överenskommelser-
na, även om enighet denna gång inte kunnat uppnås i fråga om den
generella höjningen av den allmänna sjukvårdsersättningen. Uppgörelsen
innehåller dock några viktiga moment som jag särskilt vill peka på.
Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt pre-
ciserat inriktningen på utvecklings- och förändringsarbetet inom hälso-
och sjukvården vilket skall intensifieras under år 1991. Det har som mål
att säkra ett effektivt utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personel-
la resurser och med utnyttjande av dessa resurser kontinuerligt förbättra Prop. 1990/91: 51
hälso- och sjukvården. Detta angelägna utvecklingsarbete som har ett
flerårsperspektiv skall skapa förutsättningar att bättre styra verksamheten
och underlätta resultatuppföljningen. I arbetet ingår att utveckla former
för att mäta och värdera såväl vårdens kvalitet som dess effektivitet och
produktivitet. Allmänt accepterade kriterier skall utvecklas för att sätta
upp patienter på väntelista och indikationer vid ett antal sjukdomsdiagno-
ser för intagning för behandling eller operation. Vidare skall analys ske av
möjligheterna att redovisa uppgifter om prestationer inom öppen och
sluten vård samt om resurser, köer och väntetider i den öppna primärvår-
den. Arbetet för att förbättra tillgänglighet och kapacitet inom hälso- och
sjukvården skall fortgå även under år 1991.
I anslutning till detta bör också nämnas att parterna gemensamt skall
utreda förutsättningarna att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta kost-
nadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och sjukvården.
För år 1991 gäller också att de specialdestinerade ersättningarna för
avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder samt tillhandahållande av
hjälpmedel åt handikappade inordnas i den allmänna sjukvårdsersättning-
en. Motivet för detta är främst den utveckling mot ökad mål- och resultat-
styrning med uppföljning och utvärdering av verksamheten som enligt
överenskommelsen skall påbörjas under år 1991. Ambitionen bör också
vara att successivt inordna återstående och tillkommande specialdestine-
rade ersättningar i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Under de närmaste åren krävs särskilda insatser inom rehabiliterings-
området. Regeringen har deklarerat att denna satsning syftar till att sänka
det s. k. ohälsotalet. För innevarande budgetår är målet att detta skall
minskas med två dagar. Mot denna bakgrund är det angeläget att rehabili-
terings- och behandlingskapaciteten även inom hälso- och sjukvårdsområ-
det förstärks. Det är därför glädjande att parterna kunnat enas om att
avsätta 400 milj. kr. för rehabiliterings- och behandlingsinsatserna under
år 1991. Jag vill i anslutning härtill understryka att de avsatta medlen inte
skall användas för köp av individuellt utformade sjukvårdsinsatser, efter-
som detta skulle kunna medföra felaktiga prioriteringar. Det krävs också
att försäkringskassan och sjukvårdshuvudmannen innan ersättningen ut-
betalas kommer överens om hur dessa medel bäst skall användas för att
förbättra kapaciteten på just detta område inom hälso- och sjukvården.
Vidare gäller att sjukvårdshuvudmannens verksamhet och resurser anpas-
sas så att största möjliga effekt erhålls av den satsning på rehabilitering och
behandling som man kommit överens om. Härigenom bör, enligt min
bedömning, denna nya satsning kunna bidra till åtgärder som snabbare
kan återföra människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. Det är
angeläget att försäkringskassorna och huvudmännen följer upp och utvär-
derar effekterna av denna nya satsning. Enligt överenskommelsen skall
huvudmännen senast under mars 1992 ha lämnat kassorna en resultatre-
dovisning för medlens användning år 1991.
I överenskommelsen har parterna redovisat motiven för en avreglering
av det nuvarande avgiftssystemet för den öppna hälso- och sjukvården.
Genom avregleringen skapas förutsättningar för en differentierad avgifts-
sättning, vilket bör kunna leda till ett effektivare utnyttjande av öppenvår- Prop. 1990/91:51
dens organisation och resurser. De privatpraktiserande läkarna och sjuk-
gymnasterna förutsätts också bli omfattade av avregleringen. En system-
förändring av detta slag påverkar det högkostnadsskydd som finns för
öppen sjukvård och läkemedelsinköp. Detta skydd baseras på antalet
besök eller inköp som den försäkrade gör inom en tolvmånadersperiod. En
övergång till ett nytt avgiftssystem som innebär mer differentierade avgif-
ter kräver ett högkostnadsskydd som bygger på att den försäkrades kostna-
der för vård och läkemedel sammanräknas. Detta egenkostnadstak bör, i
enlighet med överenskommelsen, fastställas till högst 1 500 kr. inom en
tolvmånadersperiod.
Genom överenskommelsen införs också särskilda ersättningar för hand-
ledd praktisk tjänstgöring för kiropraktorer inom hälso- och sjukvården,
för överföringar av vissa patienter från Sverige till Finland samt för
anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas enligt
smittskyddslagen (1988:1472). Jag anser att det är mycket tillfredsställan-
de att dessa frågor nu har fått en lösning.
I övrigt vill jag framhålla den i överenskommelsen omnämnda föränd-
ringen av Handikappinstitutets framtida inriktning och verksamhet. Den
innebär att institutets roll inom forskning och utveckling på hjälpmedels-
området ytterligare accentueras, vilket möjliggörs genom att en betydande
förstärkning av institutets ekonomi sker under år 1991. En mer ingående
redovisning av bakgrunden till och innebörden av förändringarna för
Handikappinstitutets inriktning och verksamhet finns i avsnitt 8.
Jag förordar att de i överenskommelsen angivna åtgärderna genomförs
på det sätt som redogörs för i det följande. De förslag som jag redovisar
förutsätter ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskost-
nader, m. m. I övrigt är det en uppgift för regeringen att fatta erforderliga
beslut. Riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av överenskommelsen
genom att den fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Jag
kommer senare att föreslå regeringen de förordningsbestämmelser som
behövs för genomförandet.
Jag förutsätter att sjukvårdshuvudmännen informerar berörd personal
inom hälso- och sjukvården om innehållet i den träffade överenskommel-
sen.
2.1 Ersättningssystemet fr. o. m. år 1985
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges enligt 2 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form av ersättning för bl. a.
öppen hälso- och sjukvård, tandvård, sjukhusvård, läkarvård eller sjukvår-
dande behandling som utförs av annan än läkare. Vidare utges viss ersätt-
ning för sjukvårdshuvudmännens kostnader för sjuktransporter och han-
dikapphjälpmedel samt ersättning för avinstitutionalisering och förebyg-
gande hälsovård. Ersättningarna utbetalas enligt grunder som regeringen
fastställt. 8
I samband med att fr. o. m. år 1985 nya regler infördes för ersättning Prop. 1990/91:51
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen ändrades också reglerna
för anslutning av privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster till sjuk-
försäkringens ersättningssystem. Den år 1985 införda ordningen för an-
slutning gäller fortfarande med vissa mindre ändringar.
2.2 Ersättningar och ersättningsbelopp för år 1990
Det sammanlagda ersättningsbeloppet till sjukvårdshuvudmännen för år
1990 uppgår till 14 786 milj, kr., varav 12 778 milj. kr. utgörs av en allmän
sjukvårdsersättning. Denna ersättning avser inte bara primärvård och
övrig öppen vård, utan även sjukhusvård och sjuktransporter. I beloppet
ingår sedan år 1989 även summan av de avgifter som tas ut av pensionärer
vid sjukhusvård enligt det fr. o. m. samma år gällande avgiftssystem.
Den allmänna sjukvårdsersättningen fördelas sedan år 1988 enligt en
behovsbaserad modell mellan sjukvårdshuvudmännen. Det innebär att
huvudmännen delas in i tre behovsklasser. Sedan den behovsrelaterade
fördelningen av ersättningen genomförts helt fr. o. m. år 1990 är differen-
serna i ersättning per invånare mellan klasserna 50 kr., dvs. ersättningen
till sjukvårdshuvudmännen i klass 3 är 100 kr. högre per invånare än för de
huvudmän som tillhör klass 1. Den allmänna sjukvårdsersättningen finan-
sieras år 1990 till ca 34 % genom att 4 300 milj, kr av statsbidraget till
allmän sjukvård m.m. utges till sjukvårdshuvudmännen.
I likhet med vad som gällt sedan tidigare lämnas under år 1990 särskilda
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för avinstitutionalisering, före-
byggande åtgärder samt tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade
m.m. Storleken på respektive ersättning är 95 kr.,48 kr. samt 85 kr. per
invånare. Av sistnämnda belopp skall, enligt en särskild överenskommelse
mellan staten och Landstingsförbundet, 4,30 kr. per invånare frånräknas
och tillföras en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet. Under
år 1990 lämnas även ersättning med sammanlagt högst 50 milj. kr. för
åtgärder som avser en gemensam kraftsamling för ökad tillgänglighet och
kapacitet inom hälso- och sjukvården.
Vidare lämnas under år 1990 en särskild ersättning med totalt högst 19
milj. kr. till sjukvårdshuvudmännen för att möjliggöra för dessa att öka
tillgången på psykoterapeutiska behandlingsresurser.
Till de sjukvårdshuvudmän som åtar sig att svara för produktkontrollre-
gister lämnas under år 1990 ersättning med sammanlagt högst 2 milj. kr.
Nu angivna ersättningsbelopp och grunderna för dem har — med un-
dantag för statsbidraget till allmän sjukvård m.m. — fastställts av rege-
ringen i förordningen (1984:908) om vissa ersättningar till sjukvårdshu-
vudman från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring.
Enligt en särskild överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvud-
männen lämnas under år 1990, i likhet med tidigare år, ett särskilt bidrag
till den psykiatriska vården. För år 1990 uppgår detta bidrag till 176 milj,
kr.
2.3 Patientavgifter Prop. 1990/91.51
Enligt överenskommelsen för år 1990 skall, liksom för år 1989, de högsta
patientavgifter som sjukvårdshuvudmannen få ta ut för öppen offentlig
vård under år 1990 vara följande:
Läkarvård 60 kr. per besök. Tilläggsavgift 30 kr. vid besök hos den
sjuke. Telefonrådgivning 25 kr.
Sjukvårdande behandling (utförd av annan än läkare) 35 kr. per behand-
ling (besök).
Inom Örebro läns landsting har sedan mars 1986 bedrivits en försöks-
verksamhet med enhetliga patientavgifter inom offentlig öppen hälsooch
sjukvård. Den enhetliga patientavgift som får tas^ut under år 1990 uppgår
till högst 50 kr per läkarvårdsbesök eller besök för annan sjukvårdande
behandling.
Nämnda högsta avgifter har fastställts av regeringen i förordningen
(1984:908) om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäk-
ringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring respektive i förord-
ningen (1986:21) om försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter
m. m. inom offentlig öppen hälso- och sjukvård.
För sjukhusvård tas avgift ut av förvärvarbetande genom försäkringskas-
sans försorg i form av ett avdrag på sjukpenningen med högst 55 kr. per
vårddag. Detta högsta belopp har fr. o. m. den 1 juli 1990 höjts till 65 kr.
per vårddag (3 kap.4§ AFL). För pensionärer med hel ålderspension och
pensionärer med hel förtidspension som åtnjutit avgiftsfri sjukhusvård
under 365 dagar gäller sedan år 1989 ett motsvarande avgiftssystem.
Avgiften utgör, per dag räknat, en tredjedel av utgående pensionsförmåner
från den allmänna försäkringen före skatt, dock högst 55 kr. för varje
vårddag (2 kap. 12§ AFL).
2.4 Villkoren för privatpraktiserande läkares och
sjukgymnasters anslutning till försäkringen m. m.
Fr. o. m. år 1985 gäller som huvudregel att en privatpraktiserande läkare
eller sjukgymnast får anslutning till sjukförsäkringens ersättningssystem
endast om sjukvårdshuvudmannen tillstyrker detta. En sådan tillstyrkan
sker i regel genom att ett samverkansavtal träffas. Samtidigt infördes på
försök fri etableringsrätt inom stödområdena A, B och C för privatprakti-
ker med heltidsverksamhet. Denna försöksverksamhet permanentades
fr. o. m. år 1988. En motsvarande förändring genomfördes då även i fråga
om försöksverksamheten med fri ersättningsetablering över hela landet.
Därutöver har vissa andra smärre förändringar och kompletteringar
gjorts i anslutningsreglerna. Det kan bl. a. nämnas att möjligheter har
öppnats för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster att tillfälligt
vikariera inom den offentliga vården utan att försäkringsanslutningen
upphör. På motsvarande sätt kan offentligt anställda läkare och sjukgym-
naster tillfälligt vikariera inom den privata vården.
Den senaste ändringen av anslutningsreglerna skedde den 1 juli 1989, då
reglerna för privatläkares ersättningsetablering ändrades på två punkter.
10
För det första begränsades den fria ersättningsetableringen till att gälla Prop. 1990/91:51
endast i de fall tillträdande privatläkare avser att bedriva verksamheten
vidare med i huvudsak oförändrad inriktning. Annan ersättningsetable-
ring bör prövas i enlighet med vad som gäller vid nyetablering, dvs. krav
gäller på tillstyrkan i form av samverkansavtal. För det andra gavs vid
ersättningsetablering, då privatläkare pensionerar sig och befintlig praktik
övertas med tillhörande mottagning, patientregister m.m., möjlighet för
den avgående läkaren och tillträdande läkaren att under kortare tid arbeta
parallellt med varandra på mottagningen. Det sammanlagda besöksantalet
får under verksamhetsåret dock inte överstiga 6000.
Frågan om möjligheterna för läkarpsykoanalytikerna att kunna arbeta
inom sjukförsäkringens ram med hänsyn till de särskilda förhållanden som
gäller för deras verksamhet har tagits upp av mina företrädare, senast i
den skrivelse som regeringen tillställde riksdagen angående överenskom-
melsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1990
(skr. 1988/89:153). I skrivelsen konstaterades att parterna var överens om
att sjukvårdshuvudmännen aktivt skulle verka för att via vårdavtal under-
lätta läkarpsykoanalytikernas möjligheter till kombinerad verksamhet.
Parterna skulle gemensamt följa utvecklingen på detta område och frågan
skulle vid behov tas upp i anslutning till nästa överläggning. Jag återkom-
mer till denna fråga i avsnitt 6.
2.5 Övrigt
Sedan det gällande ersättningssystemet infördes år 1985 har ett flertal
ändringar gjorts i detta i enlighet med de överenskommelser som träffats
med sjukvårdshuvudmännen. I korthet kan nämnas att både studerande-
organisationernas hälsovård och företagshälsovården avskilts från sjukför-
säkringens ersättningssystem med anledning av att nya ersättningsystem
med statsbidrag införts för dessa verksamheter.
Fr. o. m. år 1989 utges heller inte någon ersättning direkt från försäkring-
en till de enskilda sjukvårdsinrättningar som var uppförda på en av riks-
försäkringsverket upprättad förteckning. Dessa s. k. förteckningssjukhus
förutsattes i stället träffa vårdavtal med berörda sjukvårdshuvudmän om
bl. a. de ersättningsbelopp som huvudmännen skall lämna till vårdinrätt-
ningarna. Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och Tranås omfat-
tas dock inte av förändringen.
Parterna har som grund för de senaste årens överenskommelser gemen-
samt formulerat vissa allmänna utgångspunkter för hälso- och sjukvårdens
utveckling.
Inför överläggningarna om ersättningarna för år 1991 från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen har parterna kommit överens om att
utvecklings- och förändringsarbetet inom hälso- sjukvården bör intensifi-
11
eras ytterligare under år 1991 på ett antal områden. Det har som mål såväl Prop. 1990/91: 51
att säkra ett effektivt utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personel-
la resurser som att kontinuerligt förbättra hälso- och sjukvården. Utveck-
lingsarbetet, som sträcker sig över flera år, skall ge möjligheter att bättre
styra verksamheten och underlätta resultatuppföljningen. Det ingår också
i arbetet att utveckla former för att mäta och värdera vårdens kvalitet samt
dess effektivitet. Allmänt accepterade kriterier tas fram för att sätta upp
patienter på väntelista liksom indikationer vid ett antal diagnoser för
intagning för behandling eller operation. Vidare skall analyseras möjlighe-
terna att, mot bakgrund av informationsstrukturutredningen arbete, redo-
visa uppgifter om prestationer inom öppen och sluten vård samt resurser,
köer och väntetider inom den öppna primärvården m. m. Det arbete som
startade i år för att förbättra tillgänglighet och kapacitet inom hälso- och
sjukvården skall fortgå även under år 1991. För dessa olika utvecklingsak-
tiviteter skall som stöd en särskild ersättning lämnas med sammanlagt
högst 10 milj. kr. under år 1991. I detta sammanhang kan nämnas att
parterna också är överens om att snarast påbörja ett gemensamt utred-
ningsarbete angående förutsättningarna för att överföra kostnadsansvaret
för läkemedel inom öppenvården från riksförsäkringsverket till sjukvårds-
huvudmännen. Motivet för en sådan huvudmannaskapsförändring är att
åstadkomma en effektivare samordning och därmed resursanvändning. En
första redovisning av detta arbete skall lämnas under våren 1991.
Den behovsbaserade fördelningen av den allmänna sjukvårdsersättningen
genomfördes fullt ut fr. o. m. år 1990. Mot bakgrund av att överläggningar-
na denna gång präglats av det rådande allvarliga statsfinansiella läget har
parterna inte kunnat nå en uppgörelse om beloppet av den allmänna
sjukvårdsersättningen för år 1991. Från statens sida föreslogs en höjning
av denna med 200 milj, kr., varvid samtidigt förutsattes att 100 milj. kr.
avseende det i denna ersättning ingående s. k. köbidraget fördes över till
den nya särskilda ersättningen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser
som ursprungligen var avsedd att uppgå till 300 milj. kr. Eftersom parterna
kunde enas om att 400 milj. kr. skulle avsättas för den nya ersättningsfor-
men kommer jag att föreslå regeringen att den allmänna sjukvårdsersätt-
ningen höjs med 100 milj. kr. för år 1991.
Mot bakgrund av de redovisade allmänna hälso- och sjukvårdspolitiska
utgångspunkterna för den träffade överenskommelsen, som skall utgöra
grund för en mål- och resultatstyrning med uppföljning och utvärdering av
verksamheten, delar jag bedömningen att systemet med särskilda ersätt-
ningar för avinstitutionalisering, för förebyggande åtgärder samt för till-
handahållande av hjälpmedel åt handikappade bör kunna avvecklas och
att dessa ersättningar i stället bör inordnas i den allmänna sjukvårdsersätt-
ningen. 1 samma riktning talar det förhållandet att dessa särskilda bidrag
12
knappast haft någon påtaglig styrande effekt på sina områden. Genom Prop. 1990/91:51
denna förändring blir även ersättningssystemet enklare och mindre admi-
nistrativt betungande. Jag vill dock kraftigt understryka att detta självfal-
let inte skall uppfattas som om dessa tre verksamhetsområden har fått
minskad prioritet.
Den enligt min uppfattning viktigaste nyheten i överenskommelsen för
år 1991 är att en särskild ersättning på 400 milj, kr införs för att förbättra
kapaciteten inom hälso- och sjukvården för rehabiliterings- och behand-
lingsinsatser. Härigenom skapas enligt min bedömning goda förutsättning-
ar för sjukvårdshuvudmännen att minska väntetiderna för de medicinska
delarna av rehabiliteringen och därmed bidra till att uppfylla det mål som
ställts upp angående en sänkning av det s. k. ohälsotalet. En närmare
beskrivning av denna nya ersättningsform finns intagen i avsnitt 7.
I överenskommelsen för år 1991 ingår en fortsatt gemensam satsning på
det förändringsarbete som syftar till att ytterligare förbättra tillgänglighet
och kapacitet i hälso- och sjukvården. Vissa angelägna aktiviteter av olika
slag som denna särskilda ersättning initierat under år 1990 återstår att
genomföra och dessutom tillkommer utvecklingsarbete under år 1991.
Med hänsyn härtill har parterna ansett det nödvändigt att behålla denna
ersättningsform även under år 1991. En reducering av ersättningsbeloppet
till 10 milj. kr. har dock av parterna ansetts vara motiverad.
Parterna har också enats om att den särskilda ersättning som infördes
fr. o. m. år 1990 för psykoterapeutisk verksamhet bör kvarstå även under år
1991. Syftet med detta ekonomiska stöd är att möjliggöra för sjukvårdshu-
vudmännen att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling till rimliga
kostnader för de försäkrade. Detta skulle ske genom att huvudmännen
genom vårdavtal knöt legitimerade privatpraktiserande vårdgivare till den
psykoterapeutiska verksamheten. Det har framkommit att nästan samtliga
sjukvårdshuvudmän har utnyttjat denna möjlighet och härvid förutsatt att
stödet skall utges även för år 1991. Mot den bakgrunden delar jag bedöm-
ningen att denna särskilda ersättningsform bör finnas kvar även under år
1991. Ersättningsbeloppet har räknats upp till högst 21 milj. kr. med
hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen.
Enligt överenskommelsen för år 1990 avsattes en särskild ersättning för
de sjukvårdshuvudmän som åtagit sig att svara för nationella register för
produkt kontroll. Efter beslut av regeringen på grundval av yttrande från
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) över inkomna framställningar skulle ersättningarna utbetalas av
riksförsäkringsverket. Parterna har enats om att ersättningsbeloppet för år
1991 skall vara högst 4 milj. kr. samt att Landstingsförbundet efter samråd
med socialstyrelsen avger ett utlåtande till riksförsäkringsverket som be-
slutar om hur beloppet bör fördelas mellan huvudmännen. Denna särskil-
da ersättning bör utges endast under ett uppbyggnadsskede.
Parterna har enats om att att särskild ersättning skall utges på ytterligare
tre områden under år 1991. Det gäller ersättning till handledd praktisk
tjänstgöring för kiropraktorer inom hälso- och sjukvården, ersättning för
vissa patientöverföringar mellan Sverige och Finland samt ersättning för
anordnande av rikssjukvård för HIV-smittade som tvångsomhändertas 13
enligt smittskyddslagen.
För handledd praktisk tjänstgöring för kiropraktorer inom hälso- och Prop. 1990/91:51
sjukvården lämnas särskild ersättning med högst 1 milj. kr. under år 1991.
Enligt beslut av riksdagen skall ett av villkoren för legitimation som
kiropraktor vara fullgjord praktisk tjänstgöring inom allmän eller enskilt
bedriven hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har angett vad denna prak-
tiska tjänstgöring skall omfatta. Parterna är ense om att ersättningen skall
vara 85 000 kr. per praktikant för praktik inom hälso- och sjukvård. Det är
naturligt att socialstyrelsen svarar för handläggningen av dessa ärenden
och lämnar riksförsäkringsverket erforderligt beslutsunderlag för utbetal-
ning av ersättningen.
För överföring av vissa patienter från Sverige till Finland lämnas särskild
ersättning med högst 2 milj. kr. för år 1991. Överenskommelsen bygger på
vad en undergrupp inom den svensk-finska arbetsgruppen rörande de
finska invandrarnas situation inom den svenska hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten (SFINKS) föreslagit för att möjliggöra överföringar av
humanitära skäl. Utgångspunkten är att dessa överföringar skall förbättra
den enskildes hälsotillstånd eller livssituation. I varje enskilt fall förutsätts
en försöksvis överföring på ett halvt år jämte utvärdering innan denna
särskilda ersättning utnyttjas. Översändande landsting/kommun skall en-
ligt överenskommelsen ansvara för transporten och vårdkostnaden avse-
ende de sex första månadernas vård. För tiden därefter skall, inom ramen
för nämnda ersättningsbelopp, ersättning för varje enskilt fall lämnas med
hälften av den vårdkostnad som uppkommer i Finland. Socialstyrelsen
skall svara för handläggningen av dessa ärenden och lämna erforderligt
underlag till riksförsäkringsverket, som skall svara för utbetalning årsvis
av ersättningen.
För anordnande av rikssjukvårdför HIV-smittade som omhändertas för
isolering enligt smittskyddslagen utges ersättning med högst 5 milj. kr. för
år 1991. Enligt överenskommelsen bör denna mycket kostnadskrävande
vård koncentreras till ett fåtal ställen i landet och ske på sjukhus som drivs
av landstingskommun och med resurser som tillgodoser ett gott medi-
cinskt och psykosocialt omhändertagande. Ersättning skall lämnas med
500000 kr. per anordnad plats och år. Socialstyrelsen skall svara för
bedömningen av dessa ärenden och tillställa riksförsäkringsverket erfor-
derligt underlag för årsvis utbetalning av ersättningen.
Ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen skall, mot bakgrund av vad
jag nu har redovisat, sammanfattningsvis vara följande.
a) Allmän sjukvårdsersättning avseende såväl öppen som sluten vård
med fördelning enligt den behovsmodell som gällt sedan år 1988 och som
tidigare beskrivits. I ersättningen ingår även de tidigare särskilda ersätt-
ningarna för avinstitutionalisering, för förebyggande åtgärder samt för
tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade. I enlighet med en sär-
skild överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om Handi-
kappinstitutet och dess finansiering m. m. år 1991, skall dock 42,5 milj. kr.
av hjälpmedelsersättningen och ett belopp på ytterligare 4 milj. kr. tillföras
institutets fond. Denna särskilda överenskommelse framgår av bilaga 3.
Totalt utges en allmän sjukvårdsersättning med 14772,5 milj. kr. för år
1991. Fördelningen av ersättningen mellan sjukvårdshuvudmännen fram-
går av bilaga 2.
14
Vid utbetalning av den allmänna ersättningen till respektive sjukvårds- Prop. 1990/91: 51
huvudman skall som tidigare avräknas det belopp som motsvarar under
närmast föregående år utbetalade försäkringsersättningar till de privat-
praktiserande läkare och sjukgymnaster som var verksamma inom respek-
tive sjukvårdshuvudmans geografiska område.
b) För att förbättra hälso- och sjukvårdens resurser för rehabiliterings-
och behandlingsinsatser utges under vissa förutsättningar ersättning med
sammanlagt högst 400 milj. kr. Fördelningen av medlen skall ske enligt en
särskild fördelningsmodell, som är baserad på det s. k. ohälsotalet och
invånarantalet. Utbetalning sker av försäkringskassan först när lokala
överenskommelser har träffats om medlens användning.
c) För åtgärder avseende en gemensam kraftsamling för ökad tillgänglig-
het och kapacitet inom hälso- och sjukvården m. m. utges ersättning med
sammanlagt högst 10 milj. kr. Fördelningen av dessa medel skall ske enligt
de riktlinjer som parterna gemensamt utarbetar. Medlen utbetalas av
riksförsäkringsverket.
d) För att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att öka tillgången på
psykoterapeutiska behandlingsresurser utges en särskild ersättning med
sammanlagt högst 21 milj. kr. Ersättningen, som skall fördelas mellan
sjukvårdshuvudmännen, utges dels med 275000 kr. per huvudman, dels
med 1,65 kr per invånare och lämnas efter särskild rekvisition av riksför-
säkringsverket under förutsättning att sjukvårdshuvudmännnen träffar av
socialstyrelsen godkända vårdavtal med privata vårdgivare.
e) För de sjukvårdshuvudmän som åtagit sig att föra nationella register
JÖr produktkontroll utges ersättning med sammanlagt högst 4 milj. kr.
Landstingsförbundet avger efter samråd med socialstyrelsen ett utlåtande
över inkomna ansökningar till riksförsäkringsverket, som på grundval
härav beslutar om fördelning och utbetalning av ersättningen.
f) För de sjukvårdshuvudmän som svarar för handledd praktiktjänstgö-
ring av kiropraktorer i enlighet med socialstyrelsens anvisningar utges
ersättning med sammanlagt högst 1 milj. kr. Ersättning lämnas med 85000
kr. per praktikant. Socialstyrelsen svarar för handläggningen av dessa
ärenden och lämnar underlag till riksförsäkringsverket för utbetalning av
ersättningen.
g) För överföring av patienter från Sverige till Finland utges ersättning
med sammanlagt högst 2 milj. kr. Ersättningen skall i varje enskilt fall
lämnas med hälften av den vårdkostnad som uppkommer när sjukvårds-
huvudmannens ansvar för kostnaden upphör efter ett halvt år. Socialsty-
relsen svarar för handläggningen av dessa ärenden och lämnar erforderligt
underlag till riksförsäkringsverket som svarar för den årsvisa utbetalning-
en av ersättningen.
h) För anordnande av institutioner for HIV-smittade som omhändertas
för isolering enligt smittskyddslagen lämnas ersättning med sammanlagt
högst 5 milj. kr. Ersättning utges med 500000 kr. per anordnad plats och
år. Socialstyrelsen svarar för handläggningen av dessa ärenden och lämnar
erforderligt underlag till riksförsäkringsverket för utbetalning av ersätt-
ningen.
15
Enligt en särskild överenskommelse mellan statens förhandlingsnämnd Prop. 1990/91: 51
och företrädare för Landstingsförbundet skall ett särskilt bidrag utges till
den psykiatriska vården under perioden 1982—1991. Bidraget, som utgör
176 milj, kr för år 1990, bör vara 186 milj. kr. för år 1991 med fördelning
mellan sjukvårdshuvudmännen enligt särskilda regler. Överenskommelsen
härom fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Den totala ekonomiska omfattningen av dels överenskommelsen, dels
mitt förslag om ersättning från sjukförsäkringen för år 1991 framgår av
följande sammanställning.
|
Ändamål |
Totalbelopp |
|
1. Allmän sjukvårdsersättning |
14772,5 |
|
2. Ersättning till Handikappinstitutet |
46,5 |
|
3. Särskild ersättning for rehabiliterings- och | |
|
behandlingsinsatser |
400 |
|
4. Särskild ersättning för ökad tillgänglighet och | |
|
kapacitet i hälso- och sjukvården |
10 |
|
5. Särskild ersättning för psykoterapeutisk verksamhel |
21 |
|
6. Särskild ersättning till register för produktkontroll |
4 |
|
7. Särskild ersättning för handledning av | |
|
kiropraktorer |
1 |
|
8. Särskild ersättning för vissa patientöverföringar |
2 |
|
9. Särskild ersättning för rikssjukvård för | |
|
HIV-smittade |
5 |
|
15 262 |
Överenskommelsen innebär i förhållande till år 1990 att det totala
ersättningsbeloppet från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
ökar med 476 milj. kr. under år 1991.
Ersättningarna skall i likhet med tidigare till större delen utges från den
allmänna sjukförsäkringen. För sjukförsäkringens finansiering lämnas
också ett särskilt statsbidrag. I årets budgetproposition (prop.
1989/90:100, bil. 7) har för budgetåret 1990/91 under punkt E 16. Bidrag
till allmän sjukvård m. m. tagits upp ett förslagsanslag på 4613 682000 kr.
I avvaktan på de nu slutförda överläggningarna med företrädare för sjuk-
vårdshuvudmännen har förutsatts att från det särskilda statsbidraget skall
utges med oförändrat belopp på 4 300 milj. kr. för år 1991. Utbetalningen
från nämnda anslag följer de allmänna utbetalningsregler som gäller för
den allmänna sjukvårdsersättningen, vilket innebär att sjukvårdshuvud-
männen får ersättningen månadsvis i efterskott.
Den nu träffade överenskommelsen innebär att belastningen av förslags-
anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen ökar med ca 31 milj. kr. under
budgetåret 1990/91 i förhållande till vad som beräknades i årets budget-
proposition.
Från det nämnda förslagsanslaget E 16. finansieras också det särskilda
statsbidraget till den psykiatriska vården. Även för detta har anslagsberäk-
ningen i årets budgetproposition gjorts med utgångspunkt från bidragets
storlek för år 1990. Eftersom bidragsbeloppet skall vara 186 milj. kr. för år
1991 kommer utgiften att öka med 5 milj. kr. för budgetåret 1990/91.
Belastningen under förslagsanslaget E 16. Bidrag till allmän sjukvård
m.m. kan därför nu beräknas uppgå till sammanlagt 4618 682000 kr. för
innevarande budgetår.
5.1 Ändringar i avgiftssystemet
Ett av huvudsyftena med den allmänna sjukförsäkringen är att den skall
vara ett skydd mot höga sjukvårdskostnader för de försäkrade. Ersättning-
arna till sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen är därför förknip-
pade med bestämmelser om vilka högsta patientavgifter som får tas ut av
de försäkrade vid öppen vård. Det är därför naturligt att frågan om
storleken på dessa avgifter även behandlas i de överenskommelser som
staten träffar med företrädare för sjukvårdshuvudmännen. För de till
försäkringen anslutna privatpraktiserande läkafna och sjukgymnasterna
finns motsvarande bestämmelser intagna i respektive vårdgivartaxa.
För de försäkrade som till följd av sin sjukdom eller sitt handikapp ofta
behöver utnyttja den öppna sjukvården och köpa läkemedel finns ett s. k.
högkostnadsskydd. Det innebär i princip att en person blir befriad från
ytterligare kostnader för vårdbesök och läkemedel när han betalat avgift
för sammanlagt 15 läkarvårdsbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel.
Befrielsen gäller under en 12-månadersperiod räknat från första vårdbesö-
ket eller inköpet. För barn under 16 år i samma familj gäller ett gemensamt
kostr.adstak vid 15 vårdbesök eller inköp.
Ett läkemedelsinköp jämställs med ett läkarvårdsbesök, medan två
sjukvårdande behandlingar liksom två telefonrådfrågningar hos en läkare
eller privatpraktiserande sjukgymnast skall motsvara ett läkemedelsinköp
eller läkarvårdsbesök.
Som jag tidigare redovisat i avsnitt 2.3 har de nuvarande högsta patient-
avgifterna för öppen offentlig hälso- och sjukvård gällt sedan år 1988.
Parterna har vid diskussionerna om avgiftsnivåer för år 1991 enats om att
den statliga regleringen av avgifterna inom den öppna offentliga hälso- och
sjukvården skall slopas fr. o. m. år 1991. Denna avreglering måste enligt
parternas bedömning även omfatta avgiftssystemet för de till sjukförsäk-
ringen anslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna. Det är
enligt min uppfattning angeläget att även avgifterna för den sjuk- och
hälsovård som meddelas inom företags- och studerandehälsovården an-
passas till sjukvårdshuvudmännens avgiftssystem.
Vidare är parterna eniga om att en sådan systemförändring förutsätter
ändringar i det s. k. högkostnadsskyddet. Den nuvarande statliga reglering-
en av de patientavgifter som får tas ut ingår som en del av sjukförsäkring-
ens ekonomiska skydd för den försäkrade. En förutsättning för att denna
reglering skall kunna slopas är enligt min mening att det finns ett effektivt
skydd så att de samlade sjukvårdskostnaderna för en försäkrad inte blir
alltför höga. Jag återkommer till denna fråga i det följande.
Jag instämmer i vad som anges i överenskommelsen om motivet för en
avreglering av det nuvarande systemet med öppenvårdsavgifter under
förutsättning att den verkligen leder till en sådan avgiftsdifferentiering
som ger ett effektivare utnyttjande av hälso- och sjukvårdens organisation
och resurser. Jag förutsätter därvid att avregleringen totalt sett inte leder
Prop. 1990/91:51
17
Riksdagen 1990/91. 1 Sami. Nr 51.
till en orimlig höjning av patienternas andel av sjukvårdskostnaderna. Prop. 1990/91:51
Eftersom de nuvarande avgiftsnivåerna har gällt sedan år 1988 anser jag
dock att en viss höjning av dessa är berättigad med hänsyn till den
allmänna kostnadsutvecklingen. Storleken på det av parterna förordade
högkostnadsskyddet bör enligt min uppfattning motverka eventuella nega-
tiva effekter av systemförändringen.
När det gäller de försäkringsanslutna privatpraktiserande läkarna och
sjukgymnasterna delar jag parternas bedömning att nivån på deras avgifter
på lämpligt sätt bör samordnas med den avgiftssättning som kommer att
tillämpas hos de olika sjukvårdshuvudmännen. En rimlig utgångspunkt
bör därför enligt min mening vara att avgiftsnivån för vård hos dessa
vårdgivare skall motsvara vad som gäller för motsvarande vård i sjukvård-
huvudmannens regi och att den princip för avgiftssättningen som sjuk-
vårdshuvudmannen väljer gäller för hela landstinget eller kommunen. Det
är också naturligt att den försäkringsersättning som dessa privata vård-
givare därvid erhåller från försäkringskassan även i fortsättningen skall
utgöras av mellanskillnaden mellan vårdgivarens arvode för besöket eller
behandlingen enligt respektive taxa och den patientavgift som tagits ut.
Jag vill i anslutning härtill också erinra om att en avreglering av avgifts-
systemet för den öppna hälso- och sjukvården också leder till att bestäm-
melserna om vad en erlagd patientavgift inom öppenvården innefattar,
t. ex. avgiftfria remissbesök, kommer att slopas.
Jag förutsätter att sjukvårdshuvudmännen tar kontakt med försäkrings-
kassorna om utformningen av det nya avgiftsystemet vad gäller de försäk-
ringsanslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna. Det är
också angeläget att dessa vårdgivare informeras om de förändringar som
kan uppkomma för deras vidkommande.
Det är nödvändigt att Landstingsförbundet, som också anges i överens-
kommelsen, noga följer hur sjukvårdshuvudmännen utformar avgiftsreg-
lerna och utnyttjar avregleringen som styrmedel för ett effektivare resurs-
utnyttjande och redovisar detta till regeringen i samband med nästa års
överläggningar.
5.2 Ändringar i högkostnadsskyddet
Mitt forslag: Reglerna om det särskilda skyddet mot höga sjukvårds-
och läkemedelskostnader ändras så att kostnadsbefrielse uppnås när
de sammanlagda utgifterna för vård och behandling samt läkemedel
uppgår till 1 500 kronor eller mer. Bestämmer en sjukvårdshuvud-
man ett lägre belopp än 1 500 kronor skall det gälla för dem som är
bosatta inom området.
Skälen för mitt förslag: Ett särskilt skydd mot höga sjukvårds- och
läkemedelskostnader inom den allmänna försäkringens ram, det s. k. hög-
kostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981. Dessförinnan hade flertalet
sjukvårdshuvudmän egna system för avgiftsbegränsning, men dessa sy-
stem varierade betydligt mellan huvudmännen. Mot denna bakgrund före- 18
slog den socialpolitiska samordningsutredningen i delbetänkandet (SOU Prop. 1990/91:51
1979:1) Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader ett så-
dant system inom den allmänna försäkringens ram. Förslaget lades till
grund för prop. 1980/81: 73 om ett utbyggt skydd mot höga sjukvårds- och
läkemedelskostnader. Den principiella utformningen av detta skydd har
jag redovisat i föregående avsnitt.
1 nämnda proposition redovisas två möjligheter att utforma taket för
den försäkrades egenkostnader. Antingen kan patientens kostnader för
läkarbesök, läkemedelsinköp m. m. läggas samman eller också kan antalet
besök m. m. läggas samman. I utredningen och propositionen förordades
det senare alternativet, något som också gäller för närvarande.
Med hänsyn till det nuvarande avgiftssystemets utformning med i stort
sett enhetliga avgifter för öppenvård i landet har det varit naturligt att ha
ett högkostnadsskydd som är baserat på antalet besök eller inköp. Med den
föreslagna avregleringen av avgiftssystemet och den förväntade differenti-
eringen av avgifterna inom den öppna vården är det, enligt min bedöm-
ning, naturligt att nu förorda ett beloppsmässigt kostnadstak som innebär
att patientens kostnader för vård och läkemedel skall läggas samman.
Det ankommer på riksförsäkringsverket att i samråd med Landstings-
förbundet och Apoteksbolaget svara för att information om denna föränd-
ring kommer till stånd och för att de anvisningar, blanketter m. m. som
behövs för administrationen av högkostnadsskyddet utarbetas. Kontakter
bör därvid även tas med Sveriges läkarförbund och Legitimerade sjukgym-
nasters riksförbund.
Beträffande frågan hur registrering av inbetalda patientavgifter och in-
köpskostnader skall ske får det utredas av riksförsäkringsverket om kost-
naderna för besök och inköp skall antecknas på en registreringshandling
eller om den försäkrade själv skall dokumentera sina betalda vård- och
behandlingsbesök och inköp.
När det gäller storleken av de kostnader som den försäkrade själv bör
svara för har parterna i överenskommelsen uttalat sig för att nivån bör
fastställas till högst 1500 kr. Denna högsta nivå överstiger vad som för
närvarande i regel utgör kostnaden för 15 vårdbesök eller läkemedelsin-
köp. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen sedan år 1988 då
avgifterna senast höjdes, anser jag dock att det föreslagna kostnadstaket
inte kan betraktas som orimligt högt. Jag förutsätter därvid att varje
sjukvårdshuvudman fastställer sitt högkostnadsskydd med beaktande av
de avgiftsnivåer som skall gälla. Bestämmer sjukvårdshuvudmannen ett
lägre belopp än 1500 kr. bör det kunna tillämpas också för befrielse från
läkemedelskostnader för den som är bosatt inom sjukvårdshuvudmannens
område. Mot den bakgrunden kan jag ansluta mig till den träffade överens-
kommelsen även i detta avseende.
En övergång till ett beloppsbaserat högkostnadsskydd den 1 januari
1991 får dock inte försämra villkoren för den som vid årsskiftet har
kostnadsbefrielse eller den som dessförinnan har inköpt läkemedel eller
erlagt patientavgifter utan att dessa tillfällen resulterat i kostnadsbefrielse
inom 12-månadersperioden. Det innebär således att den som har kost-
nadsbefrielse som gäller vid utgången av år 1990 får behålla denna enligt
19
nuvarande regler tills 12-månadersperioden löpt ut. Vidare innebär det att Prop. 1990/91:51
den som i slutet av detta år köper läkemedel eller erlägger avgift för besök i
öppen vård får tillgodoräkna sig dessa tillfällen även efter årsskiftet och
fortsätta att kvalificera sig för högkostnadsskydd och frikort enligt nu
gällande bestämmelser, dvs. under högst 12 månader räknat från första
besöket eller inköpet.
Vad jag nu föreslagit angående högkostnadsskyddet förutsätter ändring i
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m. m. fr. o. m. år
1991. Till ändringen skall knytas erforderliga övergångsbestämmelser i
enlighet med vad jag nyss angett.
Jag vill i anslutning härtill också framhålla att jag mot bakgrund av nu
nämnda systemförändringar avser att föreslå regeringen att förordningen
(1986:21) om försöksverksamhet med enhetliga patientavgifter m.m.
inom offentlig öppen hälso- och sjukvård upphävs.
Reglerna för privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning
till försäkringssystemet ändrades som en följd av de förändringar som
företogs i ersättningssystemet fr. o. m. år 1985. Anslutningsreglerna utfor-
mades därvid med utgångspunkt från behovet av bättre samordning av
deras verksamhet med sjukvårdshuvudmännens.
Huvudregeln är därför att försäkringskassan inte får ansluta en ny
privatpraktiker till sjukförsäkringen såvida inte sjukvårdshuvudmannen
tillstyrker detta. För att få till stånd en jämnare regional fördelning av de
privata vårdresurserna infördes dock på försök fri anslutning till försäk-
ringen inom stödområdena A,B och C. Denna försöksverksamhet avsluta-
des och fr. o. m. år 1988 gäller reglerna tills vidare. Försöksvis infördes
också över hela landet rätt för heltidsverksamma som övertar en befintlig
praktik att få anslutning till försäkringen utan krav på tillstyrkan. Även
den försöksverksamheten fick fr. o. m. år 1988 en mer permanent karaktär.
Fr.o.m. den 1 juli 1989 gäller dock att fri ersättningsetablering föreligger
endast i de fall tillträdande privatpraktiker avser bedriva verksamheten
vidare med i huvudsak oförändrad inriktning. Vid ersättningsetablering
som föranleds av att privatläkare pensionerar sig och som avser övertagan-
de av befintlig praktik med tillhörande mottagning och patientregister
m. m. får båda läkarna övergångsvis vara anslutna till försäkringen under
kortare tid, dock högst ett år, för att således kunna arbeta parallellt med
varandra på mottagningen. Den avgående läkaren skall ha fyllt 65 år och
det sammanlagda antalet besök under verksamhetsåret får inte överstiga
6 000 besök.
Fr.o.m. den 1 juli 1990 gäller genom beslut av riksdagen att den nämn-
da stödområdesindelningen A, B och C har slopats och ersatts av en
indelning i två nya stödområden, benämnda 1 och 2. Vissa kommuner
eller delar av kommuner som ingick i stödområde C är härigenom inte
längre placerade i permanent stödområde. Det gäller främst kommuner
20
eller delar av kommuner i Norrlands kustland samt Gotland. Denna Prop. 1990/91:51
ändring har betydelse för bestämmelserna om nyetablering for privatprak-
tiserande läkare och sjukgymnaster. Regeringen har tidigare beslutat att
bestämmelserna om stödområdesindelningen i deras lydelse vid utgången
av juni 1990 tills vidare skall gälla vid prövning av frågor om rätt till
forsäkringsanslutning på grund av nyetablering, dock inte inom Gotlands
kommun. Jag avser att närmare överväga om ytterligare förändringar skall
företas i anslutningsreglerna med anledning av den nya stödområdesindel-
ningen.
Beträffande privatpraktiserande läkares anslutning till sjukförsäkring-
ens ersättningssystem gäller att en läkare som är anställd hos offentlig
sjukvårdshuvudman med lägst 17 timmars veckoarbetstid inte får vara
försäkringsansluten. För kategorin läkarpsykoanalytiker utgör denna be-
stämmelse ofta ett problem, eftersom det inte är möjligt att kombinera en i
vissa fall önskad tjänstgöring på halvtid hos sjukvårdshuvudman med
verksamhet som privatpraktiker. Denna fråga har också tagits upp av
mina företrädare i anslutning till de tre närmast föregående överenskom-
melserna i syfte att finna en för alla parter tillfredsställande lösning på
problemet. Enligt överenskommelsen för år 1990 skall sjukvårdshuvud-
männen aktivt verka för att möjliggöra detta genom att erbjuda vårdavtal i
de fall sådana problem uppkom. Enligt vad som framkommit har så inte
blivit fallet. Jag anser därför att endast en ändring i anslutningsbestämmel-
serna slutgiltigt kan lösa detta problem för denna begränsade grupp av
läkare. Jag avser därför föreslå regeringen att en sådan regeländring ge-
nomförs fr. o. m. den 1 januari 1991.
Som ett viktigt led i samhällets stora satsningar på rehabiliteringsområdet
har parterna genom den träffade överenskommelsen enats om att en
förstärkning också bör ske av sjukvårdshuvudmännens kapacitet på detta
område. Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att 400 milj,
kr. kan tillskjutas från sjukförsäkringen under år 1991 för satsningar på
rehabiliterings- och behandlingsarbete så att flaskhalsar reduceras eller
avlägsnas. Jag anser också att det är naturligt att denna nya ersättnings-
form från sjukförsäkringen fördelas med utgångspunkt från både det s. k.
ohälsotalet och invånarantalet för respektive sjukvårdsområde.
Som villkor för att försäkringskassan skall utge denna ersättning krävs
enligt överenskommelsen att kassan och sjukvårdshuvudmannen kan
komma överens om hur medlen, tillsammans med en anpassning av hu-
vudmannens verksamhet och resurser, bäst skall användas för att resultera
i åtgärder som syftar till att snabbare återföra människor till arbetslivet
eller till ett aktivt liv i övrigt. De lokala överläggningarna skall således
resultera i överenskommelse om medlens användning för att förbättra
kapaciteten inom hälso- och sjukvården för detta ändamål. Jag vill i
anslutning härtill understryka att de avsatta medlen inte skall kunna 21
användas för direkta köp av individuellt utformade sjukvårdsinsatser.
Satsningen på att förbättra rehabiliterings- och behandlingskapaciteten Prop. 1990/91:51
inom hälso- och sjukvården syftar till att minska det s. k. ohälsotalet. För
budgetåret 1990/91 har i annat sammanhang angetts av regeringen att
målet är att detta tal skall minskas med två dagar. Det bör, enligt min
bedömning, vara en rimlig målsättning att den satsning som nu görs för att
förbättra kapaciteten på detta område inom hälso- och sjukvården leder
till att utgifterna från socialförsäkringen kan reduceras med ett belopp som
lägst motsvarar storleken av de medel som sjukförsäkringen bidrar med
för ändamålet. Jag förutsätter att försäkringskassorna och sjukvårdshu-
vudmännen tiilsammans noggrant följer utfallet av denna nya satsning och
utvecklar lämpliga metoder för den utvärdering m.m. som behövs. Enligt
överenskommelsen skall sjukvårdshuvudmännen senast under mars 1992
inkomma till resp, försäkringskassa med en resultatredovisning för med-
lens användning för år 1991.
Det är sjukvårdshuvudmännen som svarar för huvuddelen av samhällets
hjälpmedelsförsörjning. Hjälpmedelsutredningen har i sitt betänkande
(SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling redovisat en ingå-
ende kartläggning och analys av hjälpmedelsförsörjningen. Utredningen
konstaterar bl. a. att hjälpmedelsförsörjningen förändrats mycket under de
senaste decennierna till att omfatta allt fler behovsgrupper och allt fler
hjälpmedel. Kostnaderna för verksamheten beräknas under under åren
1978— 1987 ha ökat i reala termer med i genomsnitt fyra procent per år.
Ökningen av antalet äldre samt de strukturella förändringarna inom vård-
och omsorgssektorn under perioden anges vara de viktigaste orsakerna till
denna utveckling. Utredningen redovisar också vissa bedömningar och
förslag i fråga om Handikappinstitutets framtida roll och uppgifter. Utred-
ningsbetänkandet har remissbehandlats.
Staten och sjukvårdshuvudmännen har, som huvudmän för Handikapp-
institutet och med utgångspunkt i bl. a. hjälpmedelsutredningens bedöm-
ningar och förslag, övervägt olika åtgärder för att förbättra institutets
möjligheter att möta framtidens krav inom hjälpmedelsområdet. Parter-
nas gemensamma ställningstagande utgår från att Handikappinstitutet
skall vara samhällets centrala stödfunktion på hjälpmedelsområdet. Det
innebär att institutets huvuduppgift blir att främja, samordna och medver-
ka i forsknings- och utvecklingsarbetet avseende hjälpmedel åt handikap-
pade. Andra väsentliga uppgifter för institutet blir att svara för provning
och egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om hjälp-
medelsverksamheten.
Den träffade överenskommelsen innebär att Handikappinstitutet i
framtiden inte skall ha uppgifter av normerande karaktär utan i stället
betonas dess roll på forsknings- och utvecklingsområdet ytterligare. Den
förstärkning av institutets ekonomi som sker innebär också ökade möjlig-
heter att bedriva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsområdet.
Det är med stor tillfredställelse som jag nu kan konstatera att parterna är
22
överens om denna ändrade framtida inriktning på Handikappinstitutets prop. 1990/91:51
verksamhet. Den av parterna förordade ändrade uppgifts- och arbetsin-
riktningen kräver ändringar i stadgarna för Handikappinstitutet. Beslut
om detta fattas av regeringen i särskild ordning.
Mot bakgrund av detta kommer, i enlighet med vad hjälpmedelsutred-
ningen föreslagit, utgivningen av den nuvarande rekommenderande hjälp-
medelsförteckningen att upphöra att utges av institutet fr.o.m. år 1991. I
stället bör institutet kontinuerligt utge förteckningar över bra produkter
med viktiga funktionskompenserande egenskaper. Vidare bör Handikapp-
institutet i samråd med berörda parter informera om centrala överens-
kommelser och mål för hjälpmedelsområdet. Tillsyn inom hjälpmedels-
området skall socialstyrelsen svara för.
Hjälpmedelsutredningen redovisar en serie skäl för att inordna den
nuvarande hjälpmedelsersättningen i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Bl. a. anges att den schabloniserade ersättning som utges och som är
beräknad per invånare knappast har haft någon styrande roll samt att den
haft begränsad betydelse för hjälpmedelsverksamhetens innehåll och ut-
veckling. Jag delar som nämnts denna bedömning som också parterna
instämmer i, vilket framgår av överenskommelsen. Detta innebär att en
särskild hjälpmedelsersättning inte längre skall utges till sjukvårdshuvud-
männen fr. o. m. år 1991. Huvuddelen av beloppet skall i stället inordnas i
den allmänna sjukvårdsersättningen från år 1991 och således fördelas
enligt principerna för denna.
Handikappinstitutets verksamhet kommer mot denna bakgrund att
fr. o. m. år 1991 finansieras genom ett direkt bidrag från sjukförsäkringen.
Parterna har enats om att bidraget för år 1991 bör uppgå till 46,5 milj, kr.,
varav 42,5 milj. kr. härrör från den nuvarande hjälpmedelsersättningen.
Av det totala bidraget på 46,5 milj. kr. skall enligt överenskommelsen fyra
milj. kr. avsättas till produktionsstöd.
Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen att institutets verksamhet
inom forsknings- och utvecklingsområdet bör kunna utvecklas och förstär-
kas genom det betydligt höjda bidraget. Detta bör stimulera till ett ökat
utnyttande av ny och bättre teknik inom hjälpmedelsområdet, vilket är till
gagn inte bara för hjälpmedelsanvändarna utan även för sjukvårdshuvud-
männen.
Mitt förslag: Den tidsangivelse i 2 kap. 11 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL) som säger att rehabiliteringsbehovet skall
undersökas och åtgärder vidtas när ersättning för sjukhusvård har
lämnats en försäkrad för 90 dagar i följd tas bort.
Skälen för mitt förslag: I 2 kap. 11 § AFL finns en bestämmelse av
innebörd att försäkringskassan skall undersöka behovet av och se till att
23
åtgärder vidtas för rehabilitering av personer, for vilka ersättning för Prop. 1990/91:51
sjukhusvård utgetts för 90 dagar i följd. Regeln förlorade sin rättsliga
betydelse i samband med införandet av systemet med schabloniserade
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Enligt samma lagrum skall för-
säkringskassan vidta rehabiliteringsåtgärd så snart skäl därtill finns, oav-
sett om det försäkrade vistas på sjukhus eller inte. Även om 90-dagarsre-
geln sålunda inte längre har någon rättslig betydelse finns det enligt min
mening ändock en viss risk för att någon kan förledas tro att rehabilite-
ringsåtgärder inte kan sättas in på ett tidigt stadium. Det är enligt min
mening viktigt att rehabiliteringsåtgärder sätts in tidigt för att utsikterna
till ett lyckat resultat av rehabiliteringen skall vara så goda som möjligt.
90-dagarsregeln kan medverka till att det kafi dra ut på tiden innan
rehabiliteringsinsatser påbörjas. Detta är i så fall olyckligt och kan motver-
ka resultatet av rehabiliteringen. Jag föreslår därför att 90-dagarsregeln tas
bort fr. o. m. den 1 januari 1991.
Vad jag nu sagt föranleder ändring i 2 kap. 11 § AFL.
1 enlighet med vad jag har anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskost-
nader, m. m.
2. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
1. anta lagförslagen.
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del
av vad jag har anfört om
2. ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmän-
nen och därmed sammanhängande frågor.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
24
Efter överläggningar mellan representanter för staten och sjukvårdshuvud-
männen om ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmän-
nen m.m. för år 1991 har parterna inte kunnat enas om en samlad
överenskommelse. Parterna har inte kunnat enas om storleken på den
generella uppräkningen av den allmänna sjukvårdsersättningen. Regering-
en kommer därför att fatta beslut om denna ersättning för år 1991.
Den uppgörelse som denna gång träffats omfattar nedanstående nio
delområden och framgår av bilagorna 1—9 till överenskommelsen.
1. Utvecklingsarbete inom hälso- och sjukvården m.m. (bil.l).
Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt pre-
ciserat inriktningen på det utvecklings- och förändringsarbete som skall
intensifieras under år 1991 och som har som mål att säkra ett effektivt
utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personella resurser och konti-
nuerligt förbättra hälso- och sjukvården. Utvecklingarbetet som har ett
flerårsperspektiv skall ge möjligheter att bättre styra verksamheten och
underlätta resultatuppföljningen. I arbetet ingår bl. a. att utveckla former
för att mäta och värdera vårdens kvalitet samt utarbeta allmänt acceptera-
de kriterier för att sätta upp patienter på väntelista och indikationer för
intagning för behandling eller operation för ett antal diagnoser. Möjlighe-
terna att redovisa uppgifter om prestationer inom öppen och sluten vård,
resurser, köer och väntetider i den öppna primärvården m. m. skall också
analyseras. Arbetet för att förbättra tillgänglighet och kapacitet inom häl-
so- och sjukvården (Dagmar 50) skall fortgå även under år 1991.
För ovan angivna utredningsaktiviteter skall en särskild ersättning på
högst 10 milj. kr. utges under år 1991.
Parterna skall också gemensamt utreda förutsättningarna att ge sjuk-
vårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedlen även
inom den öppna hälso- och sjukvården.
2. Ändrat avgiftssystem i öppen hälso- och sjukvård och ändrat högkost-
nadsskydd fr.o.m. år 1991 (bil.2).
Fr. o. m. år 1991 bör avgiftssystemet inom den öppna hälso- och sjukvår-
den avregleras. Detta innebär att sjukvårdshuvudmännen kan tillämpa en
differentierad avgiftssättning eller införa enhetsavgift för dessa vårdbesök.
Detta förutsätter ändringar i reglerna för det nuvarande hög-kostnadsskyd-
det för öppen sjukvård och läkemedelsinköp. Härmed avses en övergång
från ett egenkostnadstak baserat på antalet vårdbesök eller läkemedelsin-
köp till ett kostnadstak för den försäkrade på högst 1 500 kr. inom en
tolvmånadersperiod.
3. Inordnande av vissa specialdestinerade ersättningar i den allmänna
sjukvårdsersättningen för år 1991 (bil.3).
De särskilda ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åt-
gärder och hjälpmedel åt handikappande förs in i den allmänna sjukvårds-
ersättningen fr.o.m. år 1991. Av sistnämnda ersättning skall dock ett
25
belopp på 42,5 milj. kr. tillföras en särskild fond för Handikappinstitutets Prop. 1990/91: 51
verksamhet m.m. enligt en särskild överenskommelse. Bilaga 1
4. Särskild ersättning för medicinska rehabiliterings- och behandlingsin-
satser för år 1991 (bil.4).
Fr.o.m. år 1991 införs en särskild ersättning på sammanlagt högst 400
milj. kr. för satsningar så att flaskhalsar för rehabiliterings- och behand-
lingsarbetet reduceras eller tas bort. Försäkringskassan och sjukvårdshu-
vudmannen skall överlägga om hur medlen tillsammans med nödvändig
anpassning av huvudmannens verksamhet och resurser kan bidra till åt-
gärder som syftar till att snabbare återföra människor till arbetslivet eller
till ett aktivt liv i övrigt. Satsningen skall bidra till att uppfylla det mål som
ställts upp angående en sänkning av det s. k. ohälsotalet med två dagar för
budgetåret 1990/91. Ersättningen fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen
enligt en särskild modell och utbetalas av försäkringskassan efter det att en
överenskommelse träffats mellan kassan och huvudmannen om medlens
användning.
5. Särskild ersättning till psykoterapeutisk verksamhet för år 1991
(bil.5).
Ersättningen utges med sammanlagt högst 21 milj. kr. för år 1991 och
fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen dels med 275 000 kr. per huvud-
man, dels med 1,65 kr. per invånare i enlighet med de villkor som gällde
för år 1990.
6. Särskild ersättning till register för produktkontroll för år 1991 (bil.6).
Ersättningen utges med sammanlagt högst 4 milj. kr. för år 1991. Lands-
tingsförbundet skall efter samråd med socialstyrelsen avge ett utlåtande till
riksförsäkringsverket om fördelning av dessa medel.
7. Särskild ersättning för handledning av kiropraktorer inom hälso- och
sjukvården för år 1991 (bil.7).
Fr.o.m. år 1991 införs en särskild ersättning på högst 1 milj. kr. till
handledd praktisk tjänstgöring för kiropraktorer i hälso- och sjukvården.
Ersättning lämnas med 85 000 kr. per praktikant.
8. Särskild ersättning för överföring av vissa patienter från Sverige till
Finland för år 1991 (bil.8).
Fr.o.m. år 1991 införs en särskild ersättning på sammanlagt högst 2
milj. kr. för s. k. patientöverföringar mellan Sverige och Finland. Denna
ersättning kan under vissa förutsättningar i varje enskilt fall utges med
hälften av den vårdkostnad som uppkommer efter det sjukvårdshuvud-
mannens kostnadsansvar upphört efter sex månader.
9. Särskild ersättning för anordnande av rikssjukvård för HIV-smittade
som tvångsomhändertas för år 1991 (bil.9).
Fr.o.m. år 1991 införs en särskild ersättning med sammanlagt högst 5
milj. kr. för anordnande av institutioner för HIV-smittade som tvångsom-
händertas enligt smittskyddslagen. Ersättningen utges med 500000 kr. per
anordnad plats.
De under innevarande år gällande ersättningsbeloppen framgår av bila-
ga 10.
Överenskommelsen gäller under förutsättning att den godkänns av rege-
ringen och Landstingsförbundets styrelse samt att riksdagen beslutar de
26
lagändringar som är nödvändiga för genomförandet av överenskommel-
sen. Lagförslag och de författningsändringar som behövs för genomföran-
det av överenskommelsen kommer att utarbetas av socialdepartementet.
Erforderliga tillämpningsanvisningar utarbetas av riksförsäkringsverket
efter samråd med Landstingsförbundet.
Vidare har parterna träffat separata överenskommelser dels om Handi-
kappinstitutets framtida inriktning och verksamhet samt finansiering
m.m. för år 1991, dels om särskilt bidrag till den psykiatriska vården,
m. m. för år 1991.
Prop. 1990/91: 51
Bilaga 1
För staten
Anna Hedborg
För Landstingsförbundet
Gunnar Hofring
27
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om att ut-
vecklingsarbetet för att kontinuerligt förbättra hälso- och sjukvården bör
intensifieras ytterligare under år 1991. Arbetet, som har ett flerårsperspek-
tiv, bör i första hand inriktas på att ge alla, oavsett var man bor, tillgång till
hälso- och sjukvård av god kvalitet och ökade möjligheter att själva välja
var man vill bli behandlad. Härtill bör förebyggande insatser mot de stora
folksjukdomarna utvecklas. En viktig målsättning är att säkra ett effektivt
utnyttjande av tillgängliga ekonomiska och personella resurser.
Det är ett ansvar för sjukvårdshuvudmännen att kontinuerligt följa upp
verksamheten för att utvärdera förändringsarbetet. Förutsättningarna för
detta arbete måste förbättras. Staten och företrädare för sjukvårdshuvud-
männen är överens om ett utvecklingsarbete inom detta område enligt
följande:
— att sjukvårdshuvudmännen i samverkan med Landstingsförbundet och
med stöd av bl. a. socialstyrelsens och Spris utvecklingsarbete inom
ramen för sin egenkontroll påbörjar arbetet med att utveckla former för
att mäta och värdera vårdens kvalitet som underlag för att vid behov
förbättra denna,
— att sjukvårdshuvudmännen genom Landstingsförbundet i samverkan
med företrädare för staten medverkar till att det utarbetas allmänt
accepterade kriterier för att sätta upp patienter på väntelista samt
indikationer för intagning och för behandling/operation för ett antal
diagnoser samt verkar för att dessa kriterier och indikationer tillämpas
lokalt,
— att sjukvårdshuvudmännen i samverkan med Landstingsförbundet och
staten, med beaktande av bl. a. de förslag som informationsstrukturut-
redningen kan komma att lägga fram, analyserar möjligheterna att
redovisa uppgifter om prestationer i öppen och sluten vård, resurser,
köer och väntetider för vissa typer av ingrepp, väntetider i den öppna
primärvården, antal fardigbehandlade patienter samt effekter av vår-
den m. m. samt
— att det arbete för att förbättra tillgänglighet och kapacitet i hälso- och
sjukvården (Dagmar 50), som skett med utgångspunkt från överens-
kommelsen för år 1990 skall fortgå ytterligare ett år och avrapporteras
under år 1991. Uppgiften bliratt vidareutveckla, fördjupa och förankra
det arbete som påbörjats. En avrapportering skall också ske till huvud-
männen.
Parterna är överens om att en särskild ersättning på högst 10 milj. kr.
skall utges under år 1991 som ett stöd för ovan angivna utredningsaktivite-
ter, vars närmare utformning parterna gemensamt kommer att precisera i
slutet av år 1990.
Vidare är parterna överens om att, i syfte att åstadkomma en effektivare
samordning och därmed resursanvändning, snarast påbörja ett gemensamt
utredningsarbete vad gäller förutsättningarna att ge sjukvårdshuvudmän-
nen i stället för riksförsäkringsverket det direkta kostnadsansvaret för
läkemedlen även inom den öppna hälso- och sjukvården. En första redo-
visning av detta utredningsarbete skall lämnas under våren 1991.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1: 1
28
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om att en
avreglering av avgiftssystemet för den öppna hälso- och sjukvården bör ske
fr.o.m. den 1 januari 1991. Motivet för avregleringen är att skapa förut-
sättningar för sjukvårdshuvudmännen att effektivare utnyttja hälso- och
sjukvårdens organisation och resurser.
Den slopade statliga regleringen innebär att det inte längre kommer att
finnas ett fastställt tak för de enskilda avgifternas storlek. Detta gör det
möjligt för sjukvårdshuvudmännen att t. ex. tillämpa en differentierad
avgiftssättning mellan olika typer av mottagningar eller att införa en
enhetlig avgift för läkarvård och annan sjukvårdande behandling än läkar-
vård. Inom Örebro läns landsting har enhetsavgift på försök tillämpats
sedan i början av år 1986. Den princip för avgiftssättningen som sjuk-
vårdshuvudmannen väljer att tillämpa skall gälla för hela landstinget eller
kommunen.
Avregleringen förutsätts även omfatta de försäkringsanslutna privat-
praktiserande läkarna och sjukgymnasterna på så sätt att avgiftssättningen
för dessa vårdgivare samordnas med vad som kommer att gälla inom den
offentliga vården hos respektive sjukvårdshuvudman. För de privatprakti-
serande vårdgivarna bör den avgiftsnivå gälla som tas ut för motsvarande
vård i sjukvårdshuvudmannens regi. Den försäkringsersättning som dessa
privatpraktiserande vårdgivare erhåller från försäkringskassan skall även
fortsättningvis utgöras av skillnaden mellan vårdgivarens arvode för vår-
den enligt respektive taxa och den patientavgift som tagits ut.
Parterna är också ense om att avregleringen bör föranleda vissa ändring-
ar i reglerna för det nuvarande högkostnadsskyddet för öppen sjukvård
och läkemedel. Härmed avses en övergång från ett egenkostnadstak base-
rat på antal besök, behandlingar eller läkemedelsinköp inom en 12-måna-
dersperiod till ett egenkostnadstak för den försäkrade på högst 1500 kr.
under en motsvarande period. För barn under 16 år i samma familj
kommer avgifterna att få räknas samman för att uppnå egenkostnadstaket.
Övergångsvis kommer det nuvarande systemet att gälla för dem som vid
utgången av innevarande år har registrerade besök eller läkemedelsinköp,
vilka under år 1991 enligt det nuvarande systemet skulle kunna leda till att
gränsen för högkostnadsskydd uppnås.
Det är med hänsyn till patienter, privata vårdgivare och försäkringskas-
san mycket angeläget att sjukvårdshuvudmännen i god tid före årsskiftet
informerar om ändringar i avgiftsystemet och om nivån på egenkostnads-
taket för högkostnadsskyddet.
Landstingsförbundet åtar sig att följa hur sjukvårdshuvudmännen ut-
nyttjar avregleringen av avgifterna och redovisar detta för regeringen i
samband med nästa års överläggningar om ersättningar från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:2
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om att de
specialdestinerade ersättningarna för avinstitutionalisering, för förebyg-
gande åtgärder samt för tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade
fr.o.m. år 1991 skall inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen och
fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen enligt principerna för denna.
För avinstitutionalisering skall det ersättningsbelopp som inordnas i den
allmänna sjukvårdsersättningen beräknas efter 95 kr. per invånare, för
förebyggande åtgärder 48 kr. per invånare och för tillhandahållande av
hjälpmedel 80 kr. per invånare. Återstående del av sistnämnda ersättning
på totalt 42,5 milj. kr. skall, jämte ett belopp på 4 milj, kr., tillföras en
särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet m. m. i enlighet med en
särskild överenskommelse.
Satsningar på dessa tre verksamhetsområden inom hälso- och sjukvår-
den har, oavsett ändringen i ersättningssystemet, fortsatt hög prioritet.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:3
30
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om det
angelägna i att en förstärkning sker av hälso- och sjukvårdens kapacitet
vad avser resurser för rehabilitering och medicinsk behandling. För att
minska väntetiderna för de medicinska delarna av rehabiliteringen har
parterna enats om att en ny särskild ersättningsform bör införas. Särskilda
medel bör därför avsättas inom ramen för ersättningarna från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen. Dessa medel skall satsas så att flask-
halsar för rehabiliterings/behandlingsarbetet reduceras eller tas bort. Otill-
räcklig kapacitet inom primärvården i form av insatser av sjukgymnaster
eller arbetsterapeuter utgör exempel på sådana flaskhalsar. Andra exempel
härpå är bristande resurser inom länssjukvårdens rehabilitering t. ex. vid
medicinsk rehabilitering och hörcentraler samt inom den somatiska kort-
tidsvården t. ex. för gråstarr- och höftledsoperationer samt kranskärls-
röntgen.
Försäkringskassan och sjukvårdshuvudmannen skall överlägga om hur
medlen som tillskjuts från sjukförsäkringen tillsammans med erforderlig
anpassning av sjukvårdshuvudmannens verksamhet och resurser kan bi-
dra till åtgärder som syftar till att snabbare återföra människor till arbetsli-
vet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Överläggningarna skall resultera i överenskommelse om medlens an-
vändning för att förbättra kapaciteten inom hälso- och sjukvården för
detta ändamål. Direkt ersättning för sjukvårdstjänster till enskilda patien-
ter skall inte kunna lämnas med hjälp av de avsatta medlen. Dessa utbeta-
las av försäkringskassan efter det att en sådan överenskommelse har träf-
fats. Huvudmännen skall också senast under mars 1992 inkomma till
kassan med en resultatredovisning.
Satsningen på en förbättrad kapacitet inom hälsooch sjukvården skall
bidra till att uppfylla det mål som ställts upp om att minska det s. k.
ohälsotalet. För budgetåret 1990/91 är målet att en minskning skall ske
med två dagar. Målsättningen är att den satsning som nu görs medför att
ohälsotalet sänks så att det leder till att utbetalningarna från socialförsäk-
ringen reduceras med ett belopp vilket motsvarar minst storleken av de
särskilda medel som lämnas som bidrag till sjukvården.
Sammanlagt skall högst 400 milj. kr. avsättas för år 1991. Ersättningsbe-
loppet skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen efter en särskild för-
delningsmodell, som baseras på ohälsotalet för år 1989 för respektive
sjukvårdshuvudmans område samt invånarantalet. Fördelningen av er-
sättningen för år 1991 framgår av bilaga 4: 1.
31
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:4: 1
|
Sjukvårdshuvudman |
Milj. kr. |
|
AB |
67 |
|
C |
11 |
|
D |
14 |
|
E |
19 |
|
F |
12 |
|
G |
7 |
|
H |
11 |
|
K |
8 |
|
L |
14 |
|
M |
23 |
|
N |
10 |
|
O |
14 |
|
P |
20 |
|
R |
10 |
|
S |
14 |
|
T |
13 |
|
U |
14 |
|
W |
15 |
|
X |
17 |
|
Y |
14 |
|
Z |
7 |
|
AC |
14 |
|
BD |
14 2 |
|
MM |
13 |
|
OG |
23 400 |
32
För att möjliggöra for sjukvårdshuvudmännen att öka tillgången på psyko-
terapeutiska behandlingsresurser till rimliga kostnader för de försäkrade
infördes fr. o. m. år 1990 en särskild ersättning att utges under vissa förut-
sättningar. Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen har enats
om att denna ersättning skall utges med totalt högst 21 milj, kr för år 1991.
Ersättningen skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen dels med
275 000 kr. per huvudman, dels med 1,65 kr. per invånare och lämnas efter
särskild rekvisition av riksförsäkringsverket på grundval av vårdavtal med
privata legitimerade vårdgivare som sjukvårdshuvudmännen träffar och
socialstyrelsen godkänner.
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 Sami. Nr 51.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:6
Till de sjukvårdshuvudmän som åtar sig att svara for nationella register för
produktkontroll har staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen
enats om att en särskild ersättning bör utges med sammanlagt högst 4 milj,
kr. för år 1991.
Ansökan om ersättning skall inges till Landstingsförbundet, som efter
samråd med socialstyrelsen avger ett utlåtande till riksförsäkringsverket,
som därefter beslutar om fördelning och utbetalning av ersättningen.
34
Enligt riksdagsbeslut på grundval av regeringens proposition (prop.
1988/89, SoLI 23, rskr. 295) om legitimation för vissa kiropraktorer m. m.
skall ett av villkoren for legitimation som kiropraktor vara fullgjord prak-
tisk tjänstgöring inom allmän eller enskilt bedriven hälso- och sjukvård.
Tjänstgöringen skall vara handledd av en legitimerad läkare eller en legiti-
merad kiropraktor. Den skall fullgöras under en tid som motsvarar ett års
heltidstjänstgöring och skall fördelas på verksamhetsområden enligt före-
skrifter som socialstyrelsen meddelar.
Den praktiska tjänstgöringen skall enligt socialstyrelsen omfatta bl. a. ca
6 månaders handledd praktik inom offentlig hälso- och sjukvård inklude-
rande 10—12 seminarieövningar om två timmar vardera. En ansvarig
huvudhandledare bör finnas för varje praktikant under detta tjänstgö-
ringsavsnitt, vilken bör vara specialist i ortopedisk kirurgi. Sådan praktik-
tjänstgöring är förenad med kostnader som bör regleras i särskild ordning.
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är ense om att avsät-
ta högst 1 milj. kr. för detta ändamål för år 1991. Ersättning lämnas med
85000 kr. per praktikant. Socialstyrelsen skall svara för handläggningen av
dessa ärenden och lämna erforderligt underlag till riksförsäkringsverket,
som svarar för utbetalning av ersättningen.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:7
35
Frågan om s. k. patientöverföringar mellan Sverige och Finland har under
en längre tid diskuterats inom den svenskfinska arbetsgruppen rörande de
finska invandrarnas situation inom den svenska hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten (SFINKS). Skillnader i bosättningsbegrepp och där-
med sammanhängande kostnadsansvar har lett till att sådana överföringar
mellan länderna i praktiken varit mycket svåra att genomföra. En särskild
arbetsgrupp inom SFINKS har genomfört en tvåårig försöksverksamhet på
detta område och denna har nu avslutats. Mot bakgrund härav har arbets-
gruppen lämnat ett förslag enligt följande:
En överflyttning av patienter eller klienter mellan länderna bör vara
möjlig av humanitära skäl. Utgångspunkten bör vara den enskildes och-
/eller anhörigas egna önskemål. Överflyttningen skall totalt sett förbättra
patientens/klientens hälsotillstånd eller situation. Socialstyrelsen i Sve-
rige och medicinalstyrelsen i Finland bör få til) uppgift att vid behov
förmedla kontakterna mellan de olika vårdinrättningarna inom långtids-
sjukvård och socialvård. En försöksvis överföring på sex månader/ett år
bör finnas för prövning av om återvändandet verkligen haft avsedd
effekt. För att lösa de ekonomiska problemen bör avsändande landsting/
kommun betala dels för avsändandet, dels för vården eller boendet
under de första sex månaderna eller första året samt att de båda länder-
na delar på de vårdkostnader som därefter uppstår med en årsvis regle-
ring.
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen ansluter sig i stort till
arbetsgruppens förslag och har enats om att 2 milj. kr. skall avsättas för
detta ändamål för år 1991.
Sjukvårdshuvudmannens ansvar avser transporten och vårdkostnaden
för de sex första månadernas vård. För tiden därefter skall, inom ramen
för nämnda ersättningsbelopp, ersättning i varje enskilt fall lämnas med
hälften av den vårdkostnad som uppkommer.
Det ankommer på socialstyrelsen att svara för handläggningen av dessa
överföringsärenden och lämna erforderligt underlag till riksförsäkringsver-
ket, som skall svara för den årsvisa utbetalning av ersättningen.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1:8
36
Smittskyddslagen ger möjlighet att som yttersta åtgärd tvångsisolera en
HIV-smittad för att förhindra smittspridning. Tvångsisolering skall ske på
sjukhus som drivs av landstingskommun och med resurser som tillgodoser
ett gott medicinskt och psykosocialt omhändertagande. Vården är mycket
kostnadskrävande och bör koncentreras till ett fåtal ställen i landet.
Staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen är överens om att
sammanlagt högst 5 milj. kr. skall avsättas för år 1991 för anordnande av
institutioner för HIV-smittade som omhändertas enligt smittskyddslagen.
Ersättning skall utges med 500000 kr. per anordnad plats och år. Social-
styrelsen skall svara för bedömningen av dessa ärenden och lämna erfor-
derligt underlag till riksförsäkringsverket, som svarar för utbetalning av
ersättningen.
37
Följande ersättningsbelopp utges till sjukvårdhuvudmännen från sjukför-
säkringen för år 1990.
a) Allmän sjukvårdsersättning avseende såväl öppen som sluten vård
med 12 778 milj. kr.
b) För avinstitutionalisering inom hälso- och sjukvården med 95 kr. per
invånare.
c) För att utveckla förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården 48
kr. per invånare.
d) För sjukvårdshuvudmännens tillhandahållande av hjälpmedel åt han-
dikappade 85 kr. per invånare. Av ersättningen skall ett belopp motsvaran-
de 4,30 kr. per invånare tillföras en särskild fond för Handikappinstitutets
verksamhet m. m.
e) För en gemensam kraftsamling för ökad tillgänglighet och kapacitet i
hälso- och sjukvården högst 50 milj. kr.
f) För att möjliggöra en ökning av psykoterapeutiska behandlingsresur-
ser högst 19 milj. kr.
g) För de sjukvårdshuvudmän som för nationella produktkontrollregis-
ter högst 2 milj. kr.
Totalt utges enligt punkterna a)-g) ersättningar till sjukvårdshuvudmän-
nen med 14 786 milj. kr. för år 1990.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 1: 10
38
|
Sjukvårdshuvudman |
Milj. kr. |
|
AB |
2856,0 |
|
C |
448,0 |
|
D |
444,0 |
|
E |
681,5 |
|
F |
522,0 |
|
G |
301,5 |
|
H |
408,0 |
|
K |
264,0 |
|
L |
487,0 |
|
M |
913,0 |
|
N |
424,5 |
|
O |
513,0 |
|
P |
744,5 |
|
R |
467,0 |
|
S |
496,0 |
|
T |
463,5 |
|
U |
437,0 |
|
W |
502,0 |
|
X |
506,5 |
|
Y |
459,0 |
|
Z |
236,5 |
|
AC |
437,5 |
|
BD |
461,5 |
|
I |
96,5 |
|
MM |
420,5 |
|
OG |
782,0 14772,5 |
Prop. 1990/91:51
Bilaga 2
39
Staten och sjukvårdshuvudmännen har, som huvudmän för Handikappin-
stitutet och med utgångspunkt i bl. a. hjälpmedelsutredningens bedöm-
ningar och förslag, övervägt olika åtgärder för att förbättra institutets
möjligheter att möta framtidens krav inom hjälpmedelsområdet. Parter-
nas gemensamma ställningstagande utgår från att Handikappinstitutet
skall vara samhällets centrala stödfunktion på hjälpmedelsområdet. Insti-
tutets huvuduppgifter är att främja, samordna och medverka i forsknings-
och utvecklingsarbete avseende hjälpmedel för handikappade. Andra vik-
tiga uppgifter är att prova och egenskapsdeklarera hjälpmedel samt att
informera om hjälpmedelsområdet.
Den överenskommelse som parterna har träffat innebär att Handikapp-
institutet inte skall ha uppgifter som är av normerande karaktär. I enlighet
med vad som föreslagits av hjälpmedelsutredningen skall därför utgivning-
en av den nuvarande rekommenderande hjälpmedelsförteckningen upp-
höra fr.o.m. årsskiftet 1990/91. Den rekommenderande hjälpmedelsför-
teckningen bör ersättas med en kontinuerlig utgivning av förteckningar
över bra produkter med viktiga funktionskompenserande egenskaper. Vi-
dare bör Handikappinstitutet i samråd med berörda parter informera om
centrala överenskommelser och mål för hjälpmedelsområdet. Socialstyrel-
sen är tillsynsmyndighet för såväl hjälpmedelsområdet som övriga hälso-
och sjukvård.
Parterna är även överens om att institutet inom ramen för befintliga
medel på uppdrag av regeringen och sjukvårdshuvudmännen via Lands-
tingsförbundet skall genomföra utredningsarbete m. m. inom hjälpmedels-
området.
Den ändrade uppgifts- och arbetsinriktningen för Handikappinstitutet
föranleder ändringar i institutets stadga. Beslut om detta fattas av rege-
ringen i särskild ordning.
1 hjälpmedelsutredningens betänkande redovisas en serie skäl för att
inordna den nuvarande hjälpmedelsersättningen i den allmänna sjuk-
vårdsersättningen. Utredningen konstaterar bl. a. att den nuvarande hjälp-
medelsersättningen, som utgörs av ett schablonbelopp beräknat per invå-
nare, knappast har någon styrande roll samt att den har liten betydelse för
hjälpmedelsverksamhetens innehåll och utveckling.
Parterna instämmer i utredningens bedömning och är överens om att
den särskilda hjälpmedelsersättningen — vilken för närvarande uppgår till
85 kr. per invånare -inte längre skall utgå. Huvuddelen av detta belopp —
80 kr. — inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen från år 1991.
Handikappinstitutets verksamhet finansieras från år 1991 därmed via
ett direkt bidrag inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Bidraget
för år 1991 uppgår till 46,5 milj. kr. enligt bilaga till denna överenskom-
melse.
Prop. 1990/91:51
Bilaga 3
40
Den överenskommelse som parterna har träffat innebär att Handikapp- Prop. 1990/91:51
institutets möjligheter att bedriva forskningsoch utvecklingsuppgifter för- Bilaga 3
bättras. Överenskommelsen innebär bl. a. att ramen för det s. k. produk-
tionsstödet utökas från nuvarande 1,5 milj. kr. till 4 milj. kr. Genom ett
särskilt tillägg till stadgan markeras Handikappinstitutets ansvar för att
initiera och stimulera till utnyttjande av ny teknik i hjälpmedelssamman-
hang.
Överenskommelsen gäller under förutsättning att den godkänns av rege-
ringen och Landstingsförbundets styrelse.
För staten
Sture Korpi
För Landstingsförbundet
Gunnar Hofring
41
I anslutning till paragraf 2 i avtalet den 24 mars 1977 mellan staten och
Landstingsförbundet om Handikappinstitutet har parterna träffat följande
överenskommelse för år 1991.
1. För Handikappinstitutets finansiering har parterna tillfört institutets
fond 46 500000 kr. för 1991 års verksamhet. Beloppet tillförs fonden i
enlighet med överenskommelsen om vissa ersättningar från sjukförsäk-
ringen till sjukvårdshuvudmännen för år 1991. Beloppet utbetalas av
riksförsäkringsverket med en tolftedel för varje månad i efterskott.
2. Medel som ingår i Handikappinstitutets fond disponeras — med de
undantag som följer av punkterna 3 och 4 nedan — av institutets styrelse
för verksamheten i enlighet med institutets stadgar.
Anmärkning: Styrelsen bör i sammanhanget beakt2a vad som stadgas
om utredningsarbete på regeringens respektive sjukvårdshuvudmännens
uppdrag.
3. Från institutets fond skall utbetalas 4 800000 kr. för år 1991 till
Sjukvårdshuvudmännens Upphandlingsbolags (SUB) verksamhet.
4. Av Handikappinstitutets fond skall för år 1991 avdelas 4000000 kr.
att av institutets styrelse disponeras för att initiera och stimulera tillverk-
ningen av vissa handikapphjälpmedel, för vilka föreligger svårigheter att
etablera produktion på gängse villlkor. Medlen får även användas för köp
av produkter. Medel som ej utnyttjas för detta ändamål får användas som
förlustgaranti. Härutöver får institutet möjlighet att utnyttja 4000000 kr.
såsom förlustgaranti i samband med beställningar av hjälpmedel. Erfor-
derliga avtal för genomförande härav skall tecknas av SUB i nära samarbe-
te med institutet.
Prop. 1990/91:51
Bilaga
42
Efter överläggningar mellan representanter för staten och sjukvårdshuvud-
männen om särskilt bidrag till den psykiatriska vården m.m. för år 1991
har parterna enats om följande:
1 Staten skall till sjukvårdshuvudmännen utge ett särskilt bidrag till den
psykiatriska vården till och med år 1991. Bidraget skall för år 1991 vara
186 milj. kr. och fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen enligt den till
detta protokoll fogade bilagan.
2 Enligt 12§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(1966:293) ankommer det på socialstyrelsen att föranstalta om att den
som genom lagakraftvunnen dom överlämnas till sluten psykiatrisk vård
utan dröjsmål intas på sjukhus för sådan vård.
Parterna är ense om att det åligger respektive sjukvårdshuvudman att
även fortsättningsvis svara för vårdkostnaderna, sedan domen vunnit laga
kraft och socialstyrelsen beslutat om sjukhusplacering. Ersättning för vård-
kostnader då vederbörande kvarligger på rättspsykiatrisk klinik utgår år
1991 med 2550 kr. per vårddag.
3 Denna överenskommelse skall för att bli gällande godkännas av rege-
ringen samt av Landstingsförbundets styrelse och samtliga landstingskom-
muner och berörda kommuner.
4 Medlen skall utbetalas av socialstyrelsen i enlighet med överenskom-
melsen om ändring i 1966 års avtal om den psykiatriska vården m.m.
För staten För Landstingsförbundet
Anna Hedborg Gunnar Hofring
43
|
Sjukvårdshuvudman |
Bidragsbelopp (1000-tal kr.) |
|
AB |
36642 |
|
C |
5022 |
|
D |
744 |
|
E |
11 346 |
|
F |
9486 |
|
G |
— |
|
H |
8184 |
|
K |
1 116 |
|
L |
5 022 |
|
M |
3 348 |
|
N |
6510 |
|
0 |
558 |
|
P |
9114 |
|
R |
1 674 |
|
S |
9114 |
|
T |
— |
|
U |
8 742 |
|
W |
16 926 |
|
X |
10974 |
|
Y |
22 692 |
|
Z |
4278 |
|
AC |
7 626 |
|
BD |
3 348 |
|
I |
2418 |
|
MM |
1 116 |
|
OG |
186000 |
44
Prop. 1990/91:51
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1
Propositionens lagförslag................................ 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 oktober 1990 6
1. Inledning ........................................ 6
2. Gällande ersättningsregler............................ 8
2.1 Ersättningssystemet fr. o. m. år 1985 ................. 8
2.2 Ersättningar och ersättningsbelopp för år 1990 ......... 9
2.3 Patientavgifter ................................. 10
2.4 Villkoren för privatpraktiserande läkares och sjukgymnas-
ters anslutning till sjukförsäkringen m. m.............. 10
2.5 Övrigt ....................................... 11
3. Allmänna utgångspunkter för den nya överenskommelsen med
sjukvårdshuvudmännen ............................. 11
4. Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1991 ........ 12
5. Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd...... 17
5.1 Ändringar i avgiftssystemet........................ 17
5.2 Ändringar i högkostnadsskyddet .................... 18
6. Anslutningsreglerna för privatpraktiserande vårdgivare ...... 20
7. Ersättning för rehabiliterings-och behandlingsinsatser....... 21
8. Handikappinstitutets framtida verksamhet m. m............ 22
9. Tidpunkten för att påbörja rehabiliteringsinsatser .......... 23
10. Upprättade lagförslag ............................... 24
11. Hemställan ...................................... 24
12. Beslut ........................................... 24
Bilaga 1
Överenskommelse om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen m. m. för år 1991 ................... 25
Bilaga 2
Fördelning av allmän sjukvårdsersättning 1991 ............... 39
Bilaga 3
Överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om Handi-
kappinstitutet, dess finansiering m. m. för år 1991 ............. 40
Bilaga 4
Överenskommelse om särskilt bidrag till den psykiatriska vården
m.m. för år 1991 ...................................... 43
45