Prop.
1990/91:41
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 oktober 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Erik Åsbrink
I propositionen föreslås en ändring i bestämmelserna i riksbankslagen
(1988:1385) om särskild avgift vid åsidosättande av uppställda kassakrav
(kassakravsavgift). Under normala förhållanden skall, som hittills, kassa-
kravsavgiften svara mot en ränta på underskottet som uppgår till dubbla
diskontot. Om räntenivån på penningmarknaden stiger så snabbt och
kraftigt att banksystemets upplåning i riksbanken hamnar på ett steg i
riksbankens räntetrappa som ligger nära eller överstiger dubbla diskontot,
skall avgiften i stället svara mot en ränta som ligger tre procentenheter
över trappsteget. Förslaget innebär dessutom att avgiftsnivån, som hittills
endast utgjort ett tak för avgiftssättningen, inte får underskridas i normala
fall.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 41
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Prop. 1990/91:41
Härigenom föreskrivs att 52§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som ./är uppgå
till högst två gånger diskontot vid
varje tid.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som wppgärtill
två gånger diskontot vid varje tid,
om inte annat följer av andra styc-
ket.
Om riksbankens samlade kredit
enligt 18/} första stycket till bankin-
stituten är så stor att motsvarande
högsta räntesats (marginalräntan)
överstiger den i första stycket an-
givna räntan minskad med tre pro-
centenheter, skall avgiften svara mot
en ränta på underskottet för varje dag
som överstiger marginalräntan med
tre procentenheter.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften sättas ned helt eller delvis.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. 1 fråga om underskott som förelåg före ikraftträdandet tillämpas 52 § i
sin äldre lydelse.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 oktober 1990
Prop. 1990/91:41
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. An-
dersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Mo-
lin, Sahlin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Fullmäktige i Sveriges riksbank har i en framställning den 22 mars 1990
till finansdepartementet hemställt att regeringen föreslår riksdagen att
anta ändrade bestämmelser avseende särskilda avgifter enligt lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank och lagen (1974:922) om kreditpoliti-
ska medel.
Framställningen har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels framställningen med lagför-
slag som bilaga l resp. /./ och 1.2, dels en förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.
Regeringen beslutade den 13 september 1990 att inhämta lagrådets ytt-
rande över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om änd-
ring i lagen (1988: 1385)om Sveriges riksbank. Det till lagrådet överlämnade
förslaget överensstämmer, frånsett vissa redaktionella ändringar, med det
lagförslag som jag nu lägger fram.
Lagrådet har den 8 oktober 1990 lämnat det remitterade förslaget utan
erinran. Lagförslaget och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3 och 4.
I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa
kassakrav gentemot kreditinstitut (20 § riksbankslagen). Kassakrav inne-
bär att ett kreditinstitut måste hålla en viss andel — högst 15% — av sina
placeringar eller förbindelser (främst inlåningen) på konto i riksbanken.
Motsvarande medel kan därmed inte disponeras för utlåning eller andra
placeringar. Kassakraven för banker och finansbolag är för närvarande
fyra procent. Beträffande övriga kreditinstitut har kassakrav ännu inte
tillämpats. Någon ränta utgår för närvarande inte på de innestående med-
len. — Ändrade kassakrav för bankerna påverkar bankernas lånebehov i 3
11 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 41
riksbanken och därmed dagslåne- och penningmarknadsräntorna på sam- Prop. 1990/91:41
ma sätt som en ändring i riksbankens värdepappersinnehav eller valutare-
servens storlek. Ändrade kassakrav påverkar dessutom bankernas finansi-
eringskostnad genom att kassakravsmedlen inte ger någon ränta. För att
kompensera sig for ökade kassakrav måste bankerna höja avkastningskra-
ven på övriga placeringar (utlåningen) eller sänka inlåningsräntorna. Där-
med kan kassakravet direkt påverka kreditvillkoren for näringsliv och
hushåll.
Bestämmelserna om kassakrav var tidigare intagna i lagen om kreditpo-
litiska medel. Med stöd av den lagen får riksbanken efter bemyndigande av
regeringen besluta om en kreditpolitisk åtgärd. Detta sker genom att
riksbanken utfärdar tillämpningsföreskrifter till lagen. I samband med
tillkomsten av den nuvarande riksbankslagen fördes bestämmelserna om
kassakrav över till den lagen. Samtidigt ändrades bestämmelserna på så
sätt att riksbanken beslutar om kassakrav genom förvaltningsbeslut i en-
skilda fall.
De kreditpolitiska medel som regleras i lagen om kreditpolitiska medel
är likviditetskrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän place-
ringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. I takt med den av-
reglering som ägt rum på valuta- och kreditmarknaderna har kreditpoliti-
ska åtgärder enligt lagen använts i allt mindre utsträckning. Räntereglering
för försäkringsföretag är det enda av lagens medel som används för närva-
rande.
I propositionen om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop.
1989/90:15) uttalade föredragande statsrådet att tiden var mogen för en
översyn av lagen om kreditpolitiska medel och att huvudinriktningen för
översynen borde vara att renodla lagen till en beredskapslag. I avvaktan på
resultatet av översynen föreslogs att lagen skulle förlängas i tre år, dvs. till
utgången av år 1992. Vidare framhöll föredraganden att utredningsarbetet
borde bedrivas med sikte på att en ny kreditpolitisk lagstiftning skulle
kunna träda i kraft senast vid den föreslagna giltighetstidens utgång. Riks-
dagen har antagit förslaget (FiU 15, rskr. 49, SFS 1989:958).
Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala
särskild avgift (kassakravsavgift) till staten (51 § riksbankslagen). Riksban-
ken prövar frågor om särskild avgift. Avgiften skall svara mot en ränta på
underskottet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vid
varje tid (52 §). Avgiften får sättas ned eller efterges om det finns särskilda
skäl.
1 den kreditpolitiska lagen finns också bestämmelser om särskild avgift
som skall erläggas vid åsidosättande av föreskrift som meddelats med stöd
av förordnande enligt den lagen. Vid åsidosättande av likviditetskrav,
utlåningsreglering och allmän placeringsplikt är den särskilda avgiften
knuten till diskontot (30 § första stycket 1, 2 och 4). Avgiften skall i sådana
fall motsvara en ränta som får överstiga riksbankens diskonto med högst
tre procentenheter.
Prop. 1990/91:41
Mitt förslag: Under normala förhållanden skall, som hittills, kassa-
kravsavgiften svara mot en ränta som uppgår till dubbla diskontot.
Om räntenivån på penningmarknaden stiger så snabbt och kraftigt
att banksystemets samlade upplåning i riksbanken hamnar på ett
steg i riksbankens räntetrappa som ligger nära eller överstiger dubb-
la diskontot skall avgiften i stället svara mot en ränta som ligger tre
procentenheter över trappsteget. Förslaget innebär dessutom att
avgiftsnivån, som hittills endast utgjort ett tak föravgiftssättningen,
inte får underskridas i normala fall.
Bestämmelserna om särskilda avgifter enligt lagen om kreditpoli-
tiska medel föreslås inte ändrade i detta sammanhang.
Fullmäktiges förslag: Den övre gränsen för kassakravsavgiften bör alter-
nativt kunna knytas till den för varje dag gällande penningmarknadsrän-
tan. Taket för kassakravsavgiften skulle därmed motsvara en ränta på
underskottet som uppgår till två gånger antingen diskontot eller den varje
dag gällande penningmarknadsräntan. Motsvarande möjlighet att anknyta
till penningmarknadsräntan bör införas beträffande de särskilda avgifter
enligt lagen om kreditpolitiska medel som nu är knutna till diskontot.
Dessutom bör reglerna avseende sistnämnda avgifter ändras så att avgift
skall kunna utgå med fem i stället för tre procentenheter över diskontot
eller den varje dag gällande penningmarknadsräntan.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till huvudin-
riktningen i fullmäktiges förslag. Endast riksgäldskontoret avstyrker försla-
get. Riksgäldskontoret anser att räntelagens bestämmelser om dröjsmåls-
ränta bör tillämpas vid avgiftssättningen. Diskontots beräkningsmodell
bör ändras om den inte anses tillräckligt följsam. Flera remissinstanser har
invänt att begreppet ”den varje dag gällande penningmarknadsräntan”
inte är tillräckligt entydigt. Några remissinsanser har lagt fram förslag till
ett mer preciserat begrepp. Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandla-
reföreningen och Sveriges Föreningbankers Förbund anser vidare att den
föreslagna lagtexten är otillfredsställande såtillvida att den överlåter åt
riksbanken att välja mellan diskontot och en penningmarknadsränta som
beräkningsunderlag. Finansbolagens Förening anser att det av rättssäker-
hetsskäl bör finnas endast en beräkningsmetod. Svenska sparbanksföre-
ningen föreslår att ett påslag i procentenheter skall övervägas i stället för
dubbla penningmarknadsräntan. Bankinspektionen har som alternativ till
fullmäktiges förslag pekat på möjligheten att använda den vägda in- eller
utlåningsräntan för banker i riksbanken vid slutet av varje dag. Som vikter
skulle användas in- eller utlåningsvolymerna för varje individuell bank i
riksbanken. Enligt bankinspektionen är alternativet objektivt fastställbart
och ställningen vid slutet av varje dag låter sig klart anges. Metoden kan
användas oberoende av om riksbanken tillämpar en räntetrappa eller ej. —
Svenska Bankföreningen och Sveriges Föreningsbankers Förbund har ifrå-
gasatt om det är nödvändigt att höja taket för de särskilda avgifterna enligt Prop. 1990/91:41
den kreditpolitiska lagen från tre till fem procentenheter.
Skälen for mitt förslag: Tidigare var diskontot den ränta till vilken
bankerna upp till en viss gräns fick ta upp lån i riksbanken. Diskontot
tillsammans med den straffränta som tillämpades när upplåningen över-
steg denna gräns var då ett styrmedel för att påverka ränteutvecklingen.
Diskontot anpassas numera i efterhand till redan inträffade varaktiga
förändringar av marknadsräntorna och utgör därmed inte längre något
penningpolitiskt styrmedel. Riksbanken påverkar i dag ränteutvecklingen
genom att styra likviditeten i banksystemet och härigenom bl. a. bankernas
upplåningsbehov i riksbanken samt genom att tillämpa en progressiv
räntesättning för sådan upplåning, den s. k. räntetrappan. I departe-
mentspromemorian (Ds 1989:76) Diskontot som referensränta konstate-
ras att diskontot spelat ut sin penningpolitiska roll men att det har betydel-
se som referensränta i ett stort antal författningar samt privata avtal som
hänvisar till diskontot. I promemorian föreslås att diskontot skall finnas
kvar med denna ändrade funktion.
Att diskontot numera anpassas i efterhand till redan inträffade varaktiga
förändringar av marknadsräntorna saknar i de flesta sammanhang betydel-
se för diskontots funktion som referensränta. Denna eftersläpning och
utjämning av mer extrema svängningar i ränteläget kan emellertid vara en
nackdel för penningpolitiken. Det kan vid enstaka tillfällen uppstå situa-
tioner då räntorna stiger mycket snabbt och kraftigt. I ett sådant fall kan
marknadsräntorna komma att överskrida en nivå motsvarande det dubbla
diskontot. Ränteutvecklingen i samband med regeringskrisen i början av
1990 gav en antydan om en sådan situation. Enligt nuvarande bestämmel-
ser om kassakravsavgifter skulle det därvid vara mer förmånligt för ett
kreditinstitut att åsidosätta gällande kassakrav än att låna upp nödvändiga
medel på marknaden.
För att förhindra att en sådan situation uppkommer anser riksbanksfull-
mäktige att reglerna om kassakravsavgifter måste vara knutna till det
aktuella ränteläget som det framträder på marknaden. Fullmäktige har
anfört följande: ”Vid sidan av anknytning till diskontot bör alternativt
finnas möjlighet att knyta avgiften till någon kortfristig penningmarknads-
ränta. Den kortaste officiellt noterade räntan är f. n. den på lån mellan
stora banker med en veckas löptid, sjudagars STIBOR (Stockholm Inter-
bank Offered Rates). Denna bör kunna användas som mått på räntan på
den korta marknaden. För den händelse någon STIBOR-ränta inte finns
att tillgå kan den ränta riksbanken tillämpar för inlåning från eller utlåning
till banker utnyttjas som referensränta för särskild avgift. Den högsta
särskilda avgiften motsvarar därmed antingen det dubbla diskontot eller
den dubbla penningmarknadsräntan.”
Jag delar fullmäktiges mening såtillvida att reglerna om kassakravsavgif-
ter bör utformas så att de inte inbjuder till åsidosättande av kassakraven.
En lösning i linje med fullmäktiges förslag vore lämplig från ändamålssyn-
punkt. Som framgår av remissyttrandena kan emellertid principiella in-
vändningar riktas mot förslaget. Dessa sammanhänger främst med kravet
på entydiga och klara rättsregler. Fullmäktiges förslag innebär att riksban-
ken vid avgiftsberäkningen kan välja mellan två räntebegrepp: diskontot Prop. 1990/91:41
och den kortfristiga penningmarknadsräntan. Det framgår inte under vilka
omständigheter riksbanken skall välja den ena eller andra metoden. Det
kan inte anses lämpligt att på detta sätt ge en myndighet möjlighet att fritt
välja beräkningsalternativ. Vidare finns det flera räntor som enligt nor-
malt språkbruk kan hänföras till det föreslagna begreppet ”den varje dag
gällande penningmarknadsräntan”. Begreppet är därför inte så entydigt att
det kan användas som norm i bestämmelser om sanktioner.
Bankinspektionen har föreslagit att man i stället skall använda den
vägda in- eller utlåningsräntan för banker i riksbanken vid slutet av varje
dag. Med stöd av 18 § riksbankslagen använder riksbanken villkor i form
av räntesatser för lån till bankerna som ett kreditpolitiskt instrument.
Enligt samma lagrum skall räntevillkoren offentliggöras, vilket sker i riks-
bankens författningsamling. Som jag tidigare antytt har villkoren utfor-
mats som en räntetrappa. Varje trappsteg utgör en viss andel av bankens
eget beskattade kapital och halva värdet av dess värderegleringskonton
(upplåningsbasen). Trappan innehåller för närvarande tolv steg från nio
till tjugo procent. För upplåning utöver det översta trappsteget tillämpas
de villkor som riksbanken från tid till annan bestämmer. Riksbanken får
därigenom möjlighet att hantera allvarliga spekulationer mot kronan. Sys-
temet innebär att bankerna vid ökad upplåning i riksbanken successivt
drabbas av en högre upplåningskostnad. Genom att på detta sätt styra
bankernas upplåningskostnader kan riksbanken påverka räntan på pen-
ningmarknaden.
Vid allvarliga spekulationer mot kronan och kraftiga valutautflöden kan
det bli nödvändigt att etablera en mycket hög räntenivå. Detta kan göras
bl. a. med hjälp av justeringar av räntetrappan. Riksbanken kan höja ett
eller flera steg i den befintliga trappan. Riksbanken kan också genom
marknadsoperationer eller höjda kassakrav minska likviditeten i banksys-
temet så att bankerna tvingas låna upp så mycket i riksbanken att det
högsta trappsteget överskrids och därvid bygga på trappan med ytterligare
steg. Oavsett vilken metod som används måste justeringarna av trappan
offentliggöras i riksbankens författningssamling.
Den räntetrappa som offentliggörs i riksbankens författningssamling
avser som tidigare nämnts en enskild bank som har rätt att låna i riksban-
ken. Det belopp som en enskild bank kan låna till en given ränta utgör en
viss andel av bankens upplåningsbas (eget beskattat kapital samt hälften av
värderegleringsreserverna). Denna andel är densamma för samtliga banker.
Det belopp som en bank på detta sätt kan låna utgör ett trappsteg i ränte-
trappan.
Om en bank behöver låna ett större belopp sker denna ytterligare upplå-
ning till en högre ränta, dvs. banken lånar på nästa trappsteg. Upplånings-
villkoren är vidare sådana att varje trappsteg i räntetrappan är lika stort.
Med dessa villkor för upplåningen i riksbanken träffas sålunda bankens
totala upplåning av olika räntesatser — en räntesats för varje belopp mot-
svarande ett trappsteg.
Upplåningen i det översta skiktet kommer alltså att ske till en högsta
räntesats — fortsättningsvis kallad för marginalräntan. Om bankernas upp- 7
f2 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 41
låning sker till samma högsta räntesats kommer också den totala riksbank- Prop. 1990/91:41
supplåningen att stå i samma proportion till upplåningsbasen för varje en-
skild bank eftersom varje trappsteg (i förhållande till upplåningsbasen) är
lika stort för samtliga banker.
Ett vedertaget begrepp är dessutom den inofficiella räntetrappa som
avser bankernas samlade upplåning i riksbanken. Storleken på varje trapp-
steg i banksystemets räntetrappa är summan av samtliga bankers upplå-
ningsmöjligheter till en given ränta. Dessa trappsteg utgör den inofficiella
räntetrappan för hela banksystemet. Med ledning av bankernas samman-
lagda faktiska upplåning en viss dag kan således även den högsta upplå-
ningsräntan i den inofficiella räntetrappan (marginalräntan) beräknas.
Normalt lånar alla banker till samma högsta ränta i riksbanken. Om
bankerna skulle låna i riksbanken till olika högsta räntor blir det nämligen
lönsamt för bankerna att utnyttja dessa ränteskillnader. En bank som lånar
till en låg ränta i riksbanken kan öka sin upplåning för att på så sätt kunna
låna ut till andra banker som har ett stort lånebehov och följaktligen
annars måste låna till en hög ränta i riksbanken.
Eftersom det därmed blir lönsamt för banker med ett litet lånebehov att
låna större belopp än nödvändigt i riksbanken kommer marginalräntan för
dessa banker att bli högre än eljest. På motsvarande sätt kommer den
högsta räntan för upplåning i riksbanken för banker med stort lånebehov
att bli lägre genom denna interbankmarknad. Dessa banker tillfredsställer
sitt lånebehov genom att låna av andra banker i stället för att låna hela
beloppet av riksbanken. I normala fall lånar därför bankerna i riksbanken
till samma högsta ränta. Den högsta räntan i den inofficiella räntetrappan
för hela banksystemet (marginalräntan) sammanfaller i normalfallet med
den högsta ränta till vilken varje enskild bank lånar i riksbanken.
Även om bankerna av olika skäl vid något enstaka tillfälle lånar till olika
högsta räntesatser är den inofficiella marginalräntan en god mätare av
bankernas upplåningsbehov och ränteläget på dagslånemarknaden och
därmed även för ränteläget på hela den kortfristiga penningmarknaden
eftersom detta i hög grad påverkas av dagslåneräntan.
Vid slutet av varje bankdag har riksbanken en preliminär uppgift om
bankernas sammanlagda upplåning. Den preliminära ställningen offentlig-
görs dagligen via Penningmarknadsinformation PMI AB, som bl. a. ägs av
riksbanken. Den slutliga ställningen framgår av riksbankens veckorappor-
ter. Dessutom tillkännages banksystemets sammanlagda upplåningsmöj-
lighet på en viss räntenivå (trappstegens bredd) genom PMI i samband
med ändringar av räntevillkoren. Med stöd av dessa offentliggjorda upp-
gifter kan man härleda marginalräntan. Denna publiceras också dagligen i
vissa affärstidningar.
Räntetrappan kan alltså sägas ha dubbla betydelser genom att den kan
avse antingen varje enskild bank eller banksystemet som helhet. Ett alter-
nativ vore att låta kassakravsavgiften för varje enskild bank knytas till
varje enskild banks högsta upplåningsränta i riksbanken. Detta skulle
emellertid kunna leda till vissa icke önskvärda konsekvenser.
Om kassakravsavgiften är knuten till den enskilda bankens högsta upp-
låningsränta kan varje bank själv påverka storleken på kassakravsavgiften.
Vid liten upplåning i riksbanken blir nämligen marginalräntan och där- Prop. 1990/91:41
med i detta fall även kassakravsavgiften låg. Om en bank underlåter att
uppfylla kassakravet minskar behovet av likviditet, eftersom bankernas
likviditetsbehov bl. a. är beroende av hur stora belopp som avsätts for att
uppfylla kassakravet. Om en bank underlåter att uppfylla kassakravet
minskar därför upplåningsbehovet i riksbanken och därmed blir även
kassakravsavgiften lägre.
Det skulle t.o. m. kunna bli lönsamt att underlåta att uppfylla kassa-
kravet och i stället erlägga kassakravsavgift, om avgifterna understeg rän-
tekostnaden för upplåning — på dagslånemarknaden eller i riksbanken —
av ett belopp som är lika stort som kassakravet.
Om kassakravsavgifterna i stället knyts till marginalräntan for hela
banksystemets upplåning i riksbanken finns det inte utrymme för sådana
förfaranden. Mot en sådan anknytning kan anföras att det i realiteten blir
riksbanken som bestämmer avgiftsnivån. Enligt min mening finns det
emellertid inte någon anledning till betänkligheter i detta hänseende.
Räntevillkoren för bankernas upplåning, dvs. räntetrappan, är ett kredit-
politiskt instrument för att uppnå vissa kreditpolitiska mål. En ändring av
avgiftsnivån blir endast en sekundär effekt av en kreditpolitisk åtgärd som
beslutats av riksbanken. Detta förhållande måste enligt min mening god-
tas. Motsvarande kritik skulle dessutom kunna riktas även mot det nuva-
rande systemet eftersom detta är knutet till det av riksbanken bestämda
diskontot. Som jag tidigare nämnt har detta numera betydelse endast som
referensränta och anpassas i efterhand till förändringar av marknadsrän-
torna. Syftet med en diskontoändring är alltså inte att ändra nivån för
kassakravsavgifterna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att en anknytning av kassakrav-
savgifterna till marginalräntan för bankernas upplåning i riksbanken är
godtagbar ur lagstiftningssynpunkt. Samtidigt tillgodoses kravet på flexibi-
litet vid snabba och kraftiga räntesvängningar.
Den nuvarande avgiftsnivån, dubbla diskontot, bör emellertid inte från-
gås helt. Tvärtom anser jag att det är den nivån som skall gälla under
normala förhållanden. Endast i sådana extrema situationer när räntenivån
på penningmarknaden ligger nära eller överkrider det dubbla diskontot
bör lagstiftningen medge högre avgiftsnivåer. Om riksbankens samlade
kredit till bankinstituten motsvarar en högsta räntesats enligt riksbankens
räntevillkor (marginalräntan) som överstiger det dubbla diskontot minskat
med tre procentenheter, bör avgiften i stället svara mot en ränta på
underskottet som överstiger marginalräntan med tre procentenheter. För-
slaget innebär således att den högre avgiftsnivån blir tillämplig redan när
marknadsräntan något understiger dubbla diskontot. Anledningen härtill
är att andra upplåningskostnader än ränta, exempelvis kreditavgifter, kan
medföra att det kostar mindre att åsidosätta gällande kassakrav än att låna
upp nödvändiga medel på marknaden även när marknadsräntan är
något lägre än dubbla diskontot.
Som tidigare nämnts offentliggörs först en preliminär och därefter en
slutlig uppgift om riksbankens sammanlagda kredit till bankinstituten.
Avgiftsberäkningen bör grundas på den slutliga uppgiften. Den marginal-
ränta för en viss dag som härleds från denna uppgift bestämmer avgifts- Prop. 1990/91:41
nivån för den dagen.
Det sagda kan belysas av följande exempel.
Exempel 1: Diskontot är 11 %. Marginalräntan för banksystemets sam-
manlagda upplåning i riksbanken är 18 %. Marginalräntan (18 %) överstiger
inte (2 x 11—3 =) 19%. Alltså tillämpas normalnivån för avgiften, dvs.
avgiften svarar mot en ränta på (2 x 11=) 22%.
Exempel 2: Diskontot är 11 %. Marginalräntan för banksystemets
sammanlagda upplåning i riksbanken är 20%. Marginalräntan (20%) över-
stiger (2 x 11—3=) 19%. Avgiften svarar alltså mot en ränta på (20 + 3 =)
23%.
Exemplen visar att avgiften alltid skall svara mot en ränta som ligger
minst tre procentenheter över bankernas kostnad för upplåning i riksban-
ken. När marginalräntan ligger exakt tre procentenheter under dubbla
diskontot leder båda beräkningsmetoderna till samma resultat.
Effekterna av reglerna illustreras också av figur 1.
Figur 1. Räntetrappan för banksystemets totala upplåning i riksbanken
Räntesats
T rappsteg
Anm.: Kassakravsavgiften vid olika storlek på upplåningen i riksbanken
då diskontot är 10%.
Jag anser vidare att den lagtekniska utformningen av bestämmelserna
om kassakravsavgifter behöver justeras. Såväl bestämmelserna avseende
kassakravsavgifter som motsvarande bestämmelser i den kreditpolitiska
lagen anger en ram för avgiftssättningen. Detta föranleder inga invänd-
ningar när det gäller den kreditpolitiska lagen. Som tidigare nämnts får
riksbanken efter regeringens bemyndigande meddela de tillämpningsföre-
skrifter som behövs för användning av en åtgärd enligt den lagen. I
10
samband med att sådana föreskrifter utfärdas skall riksbanken inom den Prop. 1990/91:41
angivna ramen ange storleken av den särskilda avgift som kan utgå vid
överträdelse av föreskriften. Till skillnad härifrån innebär riksbankslagens
bestämmelser om kassakrav och om kassakravsavgifter att beslut fattas i
form av förvaltningsbeslut i enskilda fall. Det är därför inte lämpligt att
lagens bestämmelser endast anger en ram inom vilken riksbanken i enskil-
da fall kan besluta om avgiftens storlek. Detta blir särskilt uppenbart
genom att avgiften får sättas ned eller efterges om det finns särskilda skäl. I
lagtexten bör därför direkt anges på vilken nivå avgiften skall ligga. En
sådan utformning skulle även överensstämma med riksbankens praxis.
Riksbanken tillämpar regelmässigt den högsta tillåtna avgiftsnivån.
Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1991. Den
nya regeln bör dock inte tillämpas beträffande underskott som är hänför-
ligt till tiden före ikraftträdandet.
Fullmäktige har även föreslagit att de bestämmelser om särskilda avgif-
ter i den kreditpolitiska lagen som är knutna till diskontot alternativt skall
kunna knytas till den varje dag gällande penningmarknadsräntan. Dessut-
om föreslås att avgiftsnivån höjs på så sätt att referensräntan får överskri-
das med fem procentenheter mot som för närvarande tre procentenheter.
Som jag tidigare nämnt har den kreditpolitiska lagen kommit att tilläm-
pas i allt mindre utsträckning. Lagen är för närvarande föremål för över-
syn med inriktning på att göra den till en ren beredskapslag. Mot denna
bakgrund anser jag det för närvarande inte påkallat att ändra avgiftsbe-
stämmelserna i den lagen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät-
tats förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Förslaget har som framgår av det tidigare granskats av lagrådet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet
granskade förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag föredraganden har
lagt fram.
SVERIGES RIKSBANK
1990-03-22
Dnr90-40-DIR Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Till Finansdepartementet
I denna skrivelse hemställer fullmäktige i riksbanken om ändrade bestäm-
melser avseende högsta medgivna särskild avgift. Sådan avgift skall betalas
till staten om ett kreditinstitut inte uppfyller uppställda kassakrav enligt
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank eller om ett kreditinstitut eller
annan åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av förordnande
enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Särskild avgift avseende
kassakrav får uppgå till högst två gånger diskontot medan särskild avgift
avseende likviditetskrav, utlåningsreglering och allmän placeringsplikt får
fastställas till ett belopp som motsvarar en ränta som får överstiga riksban-
kens diskonto med högst tre procentenheter.
Genom diskontots ändrade roll inom penningpolitiken är det inte längre
räntestyrande. Diskontot fastställs i efterhand till redan etablerade nya
räntenivåer, vilka bedöms vara varaktiga. Vid räntehöjningar finns därför
risk för att särskild avgift som anknyter till diskontot, vilket sålunda
fastställs med viss eftersläpning, blir alltför låg och därigenom ineffektiv.
Vid sidan av sådan anknytning bör därför finnas en relatering till det
aktuella ränteläget.
Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall enligt 51 §
riksbankslagen betala särskild avgift till staten. Riksbanken prövar frågan
om särskild avgift, vilken enligt 52 § skall svara mot en ränta på underskot-
tet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vid varje tid.
Avgiften får nedsättas eller efterges om det finns särskilda skäl.
Dessa bestämmelser flyttades över till den nya riksbankslagen i sam-
band med att kassakravsbestämmelserna överfördes från den kreditpoliti-
ska lagen (prop 1986/87:143).
I den kreditpolitiska lagen finns också bestämmelser om särskild avgift
som skall erläggas vid åsidosättande av föreskrift som meddelats med stöd
av förordnande enligt den lagen. I vissa fall är den särskilda avgiften också
i den kreditpolitiska lagen baserad på riksbankens diskonto, nämligen vid
åsidosättande av likviditetskrav, utlåningsreglering och allmän placerings-
plikt (30 § första stycket 1, 2 och 4). Vid beräkning av särskild avgift i
sådana fall skall beloppet motsvara ränta som får överstiga riksbankens
diskonto med högst tre procentenheter.
12
Diskontot anpassas numera i efterhand till redan inträffade varaktiga
förändringar av marknadsräntorna och utgör alltså inte längre ett styrme-
del for att påverka ränteutvecklingen. Tidigare var diskontot den ränta till
vilken bankerna fick ta upp lån i riksbanken. Numera påverkar riksbanken
i stället ränteutvecklingen genom att styra likviditeten i banksystemet och
härigenom bankernas upplåningsbehov i riksbanken samt genom att til-
lämpa en progressiv räntesättning för sådan upplåning, den s. k. räntetrap-
pan.
1 en av en arbetsgrupp på finansdepartementet avgiven promemoria
(”Diskontot såsom referensränta” Ds 1989:76) dras konsekvenserna av
den utveckling som skett. Där föreslås sålunda att riksbanken i efterhand
skall fastställa diskontot såsom en referensränta för de regler i författning-
ar och avtal som hänvisar till diskontot. Denna referensränta framräknas
på visst sätt på grundval av ränteläget under föregående kvartal. Formeln
härför är konstruerad så att det ”nya” diskontot skall hamna på samma
nivå som om tidigare principer följts. Avsikten härmed är att säkra att de
regler som hänvisar till diskontot i olika sammanhang inte skall få ett
annat materiellt innehåll.
Med hänsyn härtill kan synas att också hänvisningarna till diskontot i
riksbankslagen och i lagen om kreditpolitiska medel kunde behållas oför-
ändrade. Den gradvisa anpassning som kommer att känneteckna det nya
diskontot, och som kan fungera utmärkt i flertalet lagar där diskontot
utnyttjas, är emellertid en allvarlig nackdel i ett penningpolitiskt samman-
hang. Detta problem finns i viss mån redan i det nuvarande systemet, där
den praxis som säger att diskontot skall anpassas i efterhand till varaktiga
förändringar i ränteläget medför en motsvarande eftersläpning.
Det kan från tid till annan uppstå situationer då en mycket snabb och
kraftig uppdragning av marknadsräntorna är nödvändig. I ett sådant fall
kan det inträffa att de marknadsräntor som riksbanken önskar etablera
närmar sig eller till och med överskrider en nivå motsvarande det dubbla
diskontot. Med den nuvarande utformningen av bestämmelserna för sär-
skild avgift för underskridande av kassakrav kan det därvid vara mer
förmånligt för ett kreditinstitut att dra ner behållningen på kassakravskon-
tot i riksbanken än att låna upp nödvändiga medel på marknaden. En
särskild avgift som skall kunna vara bindande och förhindra att kreditin-
stituten i sådana situationer medvetet underskrider de uppställda kraven
måste därför vara kopplad till det aktuella ränteläget som det framträder
på marknaden.
Det sagda visar på nödvändigheten av att ändra den föreskrivna max-
imigränsen för särskild avgift för underskridande av kassakrav. Vid sidan
av anknytning till diskontot bör alternativt finnas möjlighet att knyta
avgiften till någon kortfristig penningmarknadsränta. Den kortaste ränta
för vilken en officiellt noterad kurs f. n. finns är räntan på lån mellan
banker med en veckas löptid, dvs. sjudagars STIBOR. Denna bör kunna
användas som mått på räntan på den korta marknaden. För den händelse
någon STIBOR-ränta inte finns att tillgå kan den ränta riksbanken till-
Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
13
lämpar för inlåning från eller utlåning till banker utnyttjas som referens-
ränta för särskild avgift. Den högsta särskilda avgiften motsvarar därmed
antingen det dubbla diskontot eller den dubbla penningmarknadsräntan.
Även bestämmelser om högsta särskilda avgift enligt lagen om kreditpo-
litiska medel bör ändras i de fall maximigränsen har knutits till diskontot,
nämligen vid åsidosättande av föreskrift som avser likviditetskrav, utlå-
ningsreglering och allmän placeringsplikt.
För att den särskilda avgiften enligt lagen om kreditpolitiska medel
alltid skall kunna bli verkningsfull föreslås att sanktionsmöjligheten för-
stärks genom att avgiften högst får motsvara diskontot eller den varje dag
gällande penningmarknadsräntan plus fem procentenheter. Med penning-
marknadsräntan åsyftas de räntor som ovan redogjorts för. Ändringarna
bör träda i kraft den 1 juli 1990.
Förslag till lag om ändring i riksbankslagen och till lag om ändring i
lagen om kreditpolitiska medel framgår av bilaga 1 och 2.
Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Fullmäktige i riksbanken hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
anta dels lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, dels lag
om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
På fullmäktiges vägnar:
Jan Bergqvist
Inger Kindgren
14
Bilaga 1.1 Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 52 § lagen (1988:1385) om Sveri-
ges riksbank skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
52§
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som får uppgå
till högst två gånger diskontot vid
varje tid.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som får uppgå
till högst två gånger antingen dis-
kontot vid varje tid eller den varje
dag gällande penningsmarknads-
räntan.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften nedsättas eller efterges.
15
Bilaga 1.2 Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 30§ lagen (1974:922) om kredit-
politiska medel skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
Särskild avgift skall utgöra, vid
åsidosättande av föreskrift i fråga
om
1. likviditetskrav, ett belopp
som svarar mot ränta på underskot-
tet för tiden från föregående beräk-
ningstidpunkt eller, om tidigare be-
räkning ej skett, från det föreskrif-
ten trätt i tillämpning eller för be-
räkningsperioden, varvid räntesats-
en för år får överstiga riksbankens
diskonto med högst tre procenten-
heter,
2. utlåningsreglering, ett belopp
som för tiden från den föregående
beräkningstidpunkten eller, om en
tidigare beräkning ej skett, från det
föreskriften trätt i tillämpning eller
för beräkningsperioden svarar mot
ränta på det belopp med vilket utlå-
ningen, garantiförbindelserna eller
leasingobjektens värde överskridit
den fastställda gränsen, varvid rän-
tesatsen för år får med högst tre
procentenheter överstiga riksban-
kens diskonto,
3. emissionskontroll, högst två
procent av hela lånesumman för
varje år av den för lånet bestämda
längsta löptiden,
4. allmän placeringsplikt, ett be-
lopp som för beräkningsperiod sva-
rar mot ränta på den del av ålagd
placeringsplikt för perioden eller
för perioden och tidigare beräk-
ningsperioder sammatagna som ej
uppfyllts, varvid räntesatsen för år
får med högst tre procentenheter
överstiga riksbankens diskonto,
Särskild avgift skall utgöra, vid
åsidosättande av föreskrift i fråga
om
1. likviditetskrav, ett belopp
som svarar mot ränta på underskot-
tet för tiden från föregående beräk-
ningstidpunkt eller, om tidigare be-
räkning ej skett, från det föreskrif-
ten trätt i tillämpning eller för be-
räkningsperioden, varvid räntesats-
en för år får överstiga riksbankens
diskonto eller den varje dag gällan-
de penningmarknadsräntan med
högst fem procentenheter,
2. utlåningsreglering, ett belopp
för tiden från den föregående be-
räkningstidpunkten eller, om en ti-
digare beräkning ej skett, från det
föreskriften trätt i tillämpning eller
för beräkningsperioden svarar mot
ränta på det belopp med vilket utlå-
ningen, garantiförbindelserna eller
leasingobjektens värde överskridit
den fastställda gränsen, varvid rän-
tesatsen för år får med högst fem
procentenheter överstiga riksban-
kens diskonto eller den varje dag
gällande penningmarknadsräntan,
3. emissionskontroll, högst två
procent av hela lånesumman för
varje år av den för lånet bestämda
längsta löptiden,
4. allmän placeringsplikt, ett be-
lopp som för beräkningsperiod sva-
rar mot ränta på den del av ålagd
placeringsplikt för perioden eller
för perioden och tidigare beräk-
ningsperioder sammantagna som ej
uppfyllts, varvid räntesatsen för år
får med högst fem procentenheter
överstiga riksbankens diskonto el-
ler den varje dag gällande penning-
16
Nuvarande lydelse
5. särskild placeringsplikt, högst
fem procent av den del av ålagd
placeringsplikt som ej uppfyllt,
6. räntereglering, två gånger det
belopp med vilket räntan avviker
från den ränta som skolat utgå en-
ligt fastställd räntesats.
Vid tillämpning av första stycket
1 får utjämning ske mellan över-
och underskott vid olika beräk-
ningstidpunkter eller under två el-
ler flera beräkningsperioder och
räntan beräknas på det genomsnitt-
liga underskottet.
Föreslagen lydelse
marknadsräntan,
5. särskild placeringsplikt, högst
fem procent av den del av ålagd
placeringsplikt som ej uppfyllts,
6. räntereglering, två gånger det
belopp med vilket räntan avviker
från den ränta som skolat utgå en-
ligt fastställd räntesats.
Vid tillämpning av första stycket
1 får utjämning ske mellan över-
och underskott vid olika beräk-
ningstidpunkter eller under två el-
ler flera beräkningsperioder och
räntan beräknas på det genomsnitt-
liga underskottet.
Prop. 1990/91:41
Bilaga 1
17
Rem issi nsta nserna
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bankinspektio-
nen, försäkringsinspektionen, riksgäldskontoret, riksrevisionsverket,
Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges För-
eningsbankers Förbund (SFF), Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen.
Prop. 1990/91:41
Bilaga 2
Bankinspektionen tillstyrker i sak förslagen. Inspektionen vill dock tillfoga
att den i författningsförslagen definierade räntenivån som avses utgöra
grund för den särskilda avgiften kan framstå som alltför obestämd. ”Den
varje dag gällande penningmarknadsräntan” kan avläsas på många sätt
och även om man lyckas precisera exakt vilken delmarknad som avses, så
varierar dessa korta räntor under dagen. Att använda riksbankens ränte-
trappa som bas stöter på liknande problem eftersom bankerna normalt
lånar på skilda trappsteg i sin upplåning i riksbanken.
Nämnda svårigheter, som också riksbanksfullmäktige brottats med,
uppstår så snart man är obenägen att acceptera att riksbanken ensidigt
fastställer de särskilda avgifternas nivå samtidigt som man måste medge
en obegränsad flexibilitet med hänsyn till räntesättningen i en vid lagstift-
ningstillfället helt oförutsebar framtida ekonomisk-politisk situation.
Det gäller sålunda att finna en objektivt fastställbar räntenivå som kan
preciseras i författningstext och som medger obegränsad anpassning av
avgiftsnivån till även mycket höga räntenivåer.
Som ett alternativ till riksbanksfullmäktiges förslag vill bankinspektio-
nen peka på möjligheten att använda den vägda in- eller utlåningsräntan
för banker i riksbanken vid slutet av varje dag. Som vikter skulle användas
in- eller utlåningsvolymen för varje individuell bank i riksbanken.
Det föreslagna alternativet är objektivt fastställbart, låt vara att de
individuella bankernas transaktioner med riksbanken inte publiceras av
riksbanken. Ställningen vid utgången av varje dag låter sig klart anges.
Metoden kan också användas oberoende av om riksbanken tillämpar en
räntetrappa eller ej.
Penningmarknadsräntor noteras normalt för ett flertal olika perioder (ex.
O/N, T/N, 7 dagar, 14 dagar, 1, 2 resp. 3 månader samt 6, 9 resp. 12
månader). Enligt inspektionen måste av lagtexten framgå den särskilda
penningmarknadsränta som avses.
18
Utifrån de synpunkter försäkringsinspektionen har att beakta har in-
spektionen ingenting därutöver att erinra mot riksbanksfullmäktiges för-
slag.
Prop. 1990/91:41
Bilaga 2
De särskilda avgifter, som finns för närvarande och som enligt förslaget
skall utvidgas, utgör till sin faktiska karaktär vad som närmast kan liknas
vid straffavgifter; i likhet med straffsanktoner har de prohibitiva syften.
Det är därför enligt bankföreningens uppfattning väsentligt att avgifternas
storlek kan förutses av de berörda företagen och att de därför i möjligaste
mån framgår av lagtexten; det är mindre väl förenligt med god lagstiftning
att normgivningen i sådana frågor av riksdagen överlämnas till myndighet,
i detta fall riksbanken.
Bankföreningen konstaterar till en början den ändringen i förhållande
till gällande avgiftsbestämmelser att riksbanken enligt lagtextförslagen ges
möjlighet att vid avgiftsberäkningen välja mellan två olika beräkningsme-
toder: diskontot och penningmarknadsräntan. Av lagtexten och motive-
ringen framgår inte någon prioritering mellan dessa båda metoder eller
under vilka omständigheter riksbanken skall välja den ena eller andra
metoden. Det bör inte lämnas åt myndighet att på detta sätt fritt välja
avgiftsberäkningsalternativ.
I de föreslagna lagtexterna används vidare uttrycket ”den varje dag
gällande penningmarknadsräntan”. Enligt motiven avses härmed räntan
på lån mellan banker med en veckas löptid (sjudagars STIBOR). Eftersom
även andra räntor än denna enligt vedertaget språkbruk torde kunna
hänföras till ”den varje dag gällande penningsmarknadsräntan”, är sist-
nämnda uttryck inte tillräckligt preciserat för att lämpligen böra användas
i lagtexter som avhandlar straffliknande sanktioner.
Enligt motiven synes till ”den varje dag gällande penningmarknadsrän-
tan” kunna hänföras även den ränta som riksbanken tillämpar för inlåning
från eller utlåning till banker. Av motiven — men inte av lagtexten —
framgår att dessa beräkningsgrunder får användas endast om STIBOR
saknas. Till yttermera visso är också i denna situation inbyggd en valfrihet
för riksbanken: inlåningsränta eller utlåningsränta kan tillämpas.
Bankföreningen, som på angivna grunder finner de föreslagna lagtexter-
na — som ger riksbanken valfrihet mellan fyra skilda beräkningsmeto-
der — till sin konstruktion tveksamma, förordar
— att uttrycket ”den varje dag gällande penningmarknadsräntan” i lagtex-
ten preciseras så att det framgår att hämed avses vad som i fullmäktiges
framställning, s. 4, uttrycks med orden ”den kortaste ränta för vilken en
officiellt noterad kurs föreligger”,
— att, om ytterligare beräkningsmetoder skall förekomma, dessa också
preciseras i lagtexten,
— att det inte överlåts åt riksbanken att välja metod; i lagen bör anges att
en viss andra eller tredje metod får tillämpas endast om praktiska
förutsättningar för den första respektive andra saknas,
19
— att, således, om flera avgiftsberäkningsmetoder erfordras, lagen anger
prioriteringsordning.
När det gäller den föreslagna höjningen av ”pålägget” från tre till fem
procentenheter är fullmäktiges enda motivering till denna ändring: ”För
att den särskilda avgiften ...alltid skall kunna bli verkningsfull föreslås att
sanktionsmöjligheten förstärks...”. Bankföreningen vill framhålla att det
givetvis är svårt att i förväg bedöma exakt hur höga avgifter som kan
behövas för att de i olika ekonomiska lägen skall bli ”verkningsfulla”.
Såvitt bankföreningen kan bedöma finns det dock inga belägg för att
avgifter med ”pålägg” på tre procentenheter enligt nuvarande bestämmel-
ser inte skulle ha varit ”verkningsfulla” under hittillsvarande period.
Bankföreningen ifrågasätter därför om höjningen från tre till fem procent-
enheter är behövlig.
Föreningen ansluter sig till de uppfattningar som framförts av Svenska
Bankföreningen.
SFF har ingenting att invända mot förslaget att riksbanken får möjlighet
att vid beräkning av särskilda avgifter använda penningmarknadsränta
istället for diskonto. Diskontot har ju alltmer upphört att vara styrmedel
för räntesättningen. Det sätts numera i efterhand och så som anpassning
till gällande marknadsränta.
SFF ifrågasätter om det är nödvändigt att höja taket for den särskilda
avgiften enligt lagen om kreditpolitiska medel med två procentenheter.
Det har knappast någon prohibitiv betydelse för överträdelse om taket
höjs. Såvitt SFF har erfarit har nuvarande påslag räckt till.
De föreslagna lagtexterna är enligt SFF:s mening inte tillräckligt entydi-
ga. Det ger utrymme för riksbanken att välja mellan diskonto eller pen-
ningmarknadsränta. Det finns inte heller angivet vilken penningmark-
nadsränta som skall tillämpas. I motivet till lagändringarna anges att det
skall vara STIBOR 7 dagar. I de fall någon STIBOR-ränta inte finns att
tillgå föreslås att räntan riksbanken tillämpar for inlåning eller utlåning till
banker skall utnyttjas. Det bör framgå av lagtexten hur räntorna beräknas.
Diskontot har idag en helt annan roll än då de särskilda avgifterna inför-
des. Svenska sparbanksföreningen tillstyrker att de särskilda avgifterna
bör beräknas på andra grunder än diskontot. Den föreslagna räntan, sju
dagars STIBOR, kan vara en lämplig ersättning.
Svenska sparbanksföreningen förutsätter att banker och andra kreditin-
Prop. 1990/91:41
Bilaga 2
20
stitut uppfyller de krav som riksbanken från tid till annan ställer. De Prop. 1990/91:41
särskilda avgifterna drabbar därför institut som gör administrativa miss- Bilaga 2
tag eller missbedömer likviditetens utveckling. Medveten underlåtenhet
att, exempelvis, ha för lite pengar på ett kassakravskonto är inte menings-
fullt när de särskilda avgifterna knyts direkt till marknadsräntan i enlighet
med förslaget.
Den föreslagna grundräntesatsen varierar kraftigt och ligger i allmänhet
betydligt högre än diskontot. Grundräntan är naturligtvis särskilt hög när
kreditpolitiken är stram. Förändringen leder således till att den högsta
avgiften blir betydligt högre än idag. I skrivelsen anges inga behov av
skärpta avgifter.
Svenska sparbanksföreningen föreslår att ett i procentenheter begränsat
påslag övervägs. Sju procentenheter för kreditinstitut som inte uppfyller
kassakraven och ett oförändrat påslag om tre procentenheter för övriga
uppräknade förseelser kan vara en rimlig kreditpolitisk anpassning till
dagens högsta avgifter. Avgifterna riskerar ändå att bli betydligt högre än
idag.
Föreningen delar fullmäktiges uppfattning att reglerna bör reformeras i
angiven riktning. Det är dock otillfredsställande att spännvidden mellan
de två föreslagna alternativa beräkningsgrunderna kan bli så stor i procent-
enheter räknat, idag sålunda från max 24 till max ca 30 procent. Av
rättssäkerhetsskäl vore det att föredraga att endast en beräkningsmetod
fanns att tillgå.
Riksgäldskontoret är kritisk mot riksbanksfullmäktiges framställning om
förändrade bestämmelser om högsta särskilda avgift. Förslaget innebär att
avgiften kan baseras på penningmarknadsräntor då diskontot avviker mar-
kant från den rådande räntenivån.
Riksgäldskontoret vill betona vikten av att avgifterna baseras på ett
enhetligt system som är anpassat till liknande system för andra aktörer i
marknaden. Eftersom diskontot har ändrats till att gälla som referensränta
med en direkt koppling till penningmarknadsräntor anser kontoret att det
är en tillräcklig anpassning till marknaden. Om följsamheten till markna-
den anses otillräcklig bör enligt kontoret diskontots beräkningsmodell
förändras.
Riksgäldskontoret vill i detta sammanhang åter framhålla vikten av att
underlagsräntorna vid beräkning av diskontot utgörs av 3-månaders stats-
skuldväxlar.
Då avgifterna har karaktären av dröjsmålsränta är det enligt riksgälds-
kontoret rimligt att riksbanken i sina avgifter följer räntelagen. Avgiften
följer då diskontot med påslag av åtta procentenheter.
21
Mot bakgrund av ovanstående avstyrker riksgäldskontoret riksbanks-
fullmäktiges förslag om högsta särskilda avgift baserat på penningmark-
nadsräntor. Kontoret vill avslutningsvis påpeka vikten av att diskontot
anpassas så att det kan användas inte bara av marknaden utan även av
riksbanken i sina avgifter.
Prop. 1990/91:41
Bilaga 2
Riksrevisionsverket och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har inte
haft några erinringar mot förslaget.
22
Förslag till
Lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
Prop. 1990/91:41
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 52§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
52§
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som får uppgå
till högst två gånger diskontot vid
varje tid.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften nedsättas eller efterges.
Den särskilda avgiften enligt 51 §
skall svara mot en ränta på under-
skottet för varje dag som uppgår til)
två gånger diskontot vid varje tid
om inte annat följer av andra styc-
ket.
Om riksbankens samlade kredit
enligt 18 § första stycket till bank-
instituten motsvarar en högsta rän-
tesats (marginalräntan) som över-
stiger den i första stycket angivna
räntan minskad med tre procenten-
heter, skall avgiften svara mot en
ränta på underskottet för varje dag
som överstiger marginalräntan med
tre procentenheter.
Om det finns särskilda skäl, får
avgiften sättas ned helt eller delvis.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. 1 fråga om underskott som är hänförligt till tiden före ikraftträdandet
tillämpas 52 § i sin äldre lydelse.
23
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990—10 — 08
Prop. 1990/91:41
Bilaga 4
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Hans-Gunnar Solerud
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 1990 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Åsbrink beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Ny-
holm.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
24
Innehållsförteckning
Prop. 1990/91:41
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 oktober 1990 . 3
1 Inledning.................................................. 3
2 Bakgrund ................................................. 3
3 Överväganden ............................................. 5
4 Upprättat lagförslag ........................................ 11
5 Hemställan................................................ 11
6 Beslut..................................................... 11
Bilagal Framställning från riksbanksfullmäktige............... 12
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden.................. 18
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 23
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................. 24
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
25