Regeringens proposition
1990/91:4
Prop.
1990/91:4
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 juni 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Mats Hellström
I propositionen föreslås ett flertal ändringar i rennäringslagen (1971:437).
Lagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att renskötsel-
rätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt som bygger på
urminnes hävd och utgör en särskild rätt till fastighet. Renskötselrätten
skall bara kunna upphävas av regeringen om det behövs för att tillgodose
något av de i expropriationslagen uppräknade expropriationsändamålen.
På åretruntmarkerna förbjuds ingrepp som innebär avsevärd olägenhet för
renskötseln även om ingreppet inte innebär en ändrad markanvändning.
När högsta renantal fastställs för en sameby skall skälig hänsyn tas till
andra intressen. Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby att
minska antalet renar till det tillåtna, att hålla årlig renräkning och att
upprätta renlängd. Länsstyrelsen ges befogenhet att kontrollera att renräk-
ningen sker på ett korrekt sätt. Om renar förekommer på område där
renskötsel inte är tillåten skall länsstyrelsen kunna vid vite förelägga same-
byn att driva bort renarna. Möjligheten att besluta om slakt skall kunna
utnyttjas endast i vissa fall.
Väglagen (1971:948) och lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
ändras så att det framgår att renskötselrätt utgör en särskild rätt till
fastighet.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)’
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 3, 11, 12, 14, 15,26, 30, 35, 59, 66, 68, 71, 85, 86 och 89§§och
rubriken närmast före 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66 a § samt närmast före
3 § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall
lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Renskötselrätt m. m. Renskötselrätt
Prop. 1990/91:4
Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för
sig och sina renar (renskötselrätt)
har den som är av samisk härkomst,
om hans fader eller moder eller nå-
gon av hans far- eller morföräldrar
haft renskötsel som stadigvarande
yrke.
Den som är av samisk härkomst
(same) får enligt bestämmelserna i
denna lag använda mark och vatten
till underhåll för sig och sina renar.
Rätten enligt första stycket (ren-
skötselrätten) tillkommer den samis-
ka befolkningen och grundas på ur-
minnes hävd. Den utgör en särskild
rätt till fastighet.
Renskötselrätten får utövas av
den som är medlem i sameby.
Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även
i annat fall än som avses i första
stycket.
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives
under våren, sommaren eller hös-
ten,
på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
Renskötselområdet m.m.
3§
Renskötsel får bedrivas inom föl-
jande områden (renskötselområdet)
1. hela året (åretruntmarkerna)
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrivs un-
der våren, sommaren eller hösten,
på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
Lagen omtryckt 1985:919.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
sa tider av året.
2. den 1 oktober—den 30 april
(vinterbetesmarkerna)
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrivs vissa
tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som del-
tar i renskötseln inom byns betes-
område,
2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns be-
tesområde och haft detta som sta-
digvarande yrke samt ej övergått
till annat huvudsakligt förvärvsar-
bete,
3. renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2
eller som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.
Medlem i sameby är
1. same som deltar i renskötseln
inom byns betesområde,
2. same som har deltagit i ren-
skötsel inom byns betesområde och
haft detta som stadigvarande yrke
och inte övergått till annat huvud-
sakligt förvärvsarbete,
3. den som är make eller hem-
mavarande barn till medlem som
avses under 1 eller 2 eller som är
efterlevande make eller underårigt
barn till avliden sådan medlem.
12§
Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om särskilda skäl
föreligger.
Sameby kan som medlem anta
annan same än som anges i 11 §, om
han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om det finns sär-
skilda skäl.
14§
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han fyller 18 år.
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller 18 år. Kravet i 1 § tredje styc-
ket om medlemskap i sameby gäller
inte för rätt till renskötsel som avses
här.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Sameby får for medlemmarnas
gemensamma behov begagna byns
betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hål-
las på bete inom byns betesområde.
Om det behövs for att bevara
renbetet eller eljest främja ren-
skötseln, kan lantbruksnämnden
forordna om inskränkning i betes-
rätten.
15§
Sameby får for medlemmarnas
gemensamma behov använda byns
betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hål-
las på bete inom byns betesområde.
Skälig hänsyn skall därvid tas till
andra intressen.
Om det behövs för att bevara ren-
betet eller annars främja ren-
skötseln, kan lantbruksnämnden
forordna om inskränkning i
betesrätten.
Om samebyn bryter mot ett beslut
enligt andra eller tredje stycket får
länsstyrelsen vid vite förelägga byn
att följa beslutet. Har samebyn med
stöd av 35 § första stycket bestämt
hur många renar en medlem högst
får inneha, får ett föreläggande att
minska antalet renar även riktas
mot en medlem som inte följer sa-
mebyns beslut.
26 §
Regeringen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten for
visst markområde, när området be-
hövs for ändamål som avses i 2
kap. expropriationslagen (1972:
719) eller för annat ändamål av vä-
sentlig betydelse från allmän syn-
punkt. För område som väsentligen
är utan betydelse för renskötseln får
sådant förordnande meddelas, när
området behövs för allmänt ända-
mål.
Regeringen kan forordna om
upphävande av renskötselrätten for
visst markområde, när området be-
hövs för ändamål som avses i 2
kap. expropriationslagen (1972:
719).
Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät
ten ingående befogenheter.
30§‘
Den som inom område som avses
i 3§ 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Den som inom åretruntmarkerna
äger eller brukar mark där rensköt-
sel bedrivs får zn/e vzW användning-
en av marken vidta åtgärder som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Senaste lydelse 1987:154.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de-
taljplan eller for foretag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
Prop. 1990/91:4
35§
Om det är påkallat med hänsyn
till vad som bestämts om högsta
renantalet enligt 15 § andra stycket
eller om det behövs för att främja
renskötseln, kan sameby bestämma
hur många renar medlem högst får
inneha eller meddela andra före-
skrifter om innehavet.
Föreskrifter enligt första stycket
får ty ges sådant innehåll att renskö-
tande medlems fortsatta verksam-
het omöjliggöres eller väsentligt för-
svåras.
Om det behövs med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-
skötseln, kan sameby bestämma
hur många renar medlem högst får
inneha eller besluta om andra vill-
kor för innehavet.
Sameby får undanta visst område
från medlemmarnas begagnande
för jakt eller fiske, om det behövs av
hänsyn till jakt- eller fiskevården el-
ler av andra särskilda skäl.
Beslut enligt första eller andra
stycket får inte ges sådant innehåll
att renskötande medlems fortsatta
verksamhet omöjliggörs eller vä-
sentligt försvåras.
59§
1 fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av
särskild bestämmelse i denna lag,
1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av
ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för
styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra
stycket 1—6,
2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för var-
je påbörjat hundratal renar som en-
ligt gällande renlängd innehas av
honom,
2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för var-
je påbörjat hundratal renar som en-
ligt gällande renlängd innehas av
honom, dock inte för fler renar än
som samebyn bestämt för honom
enligt 35 §,
3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom om-
bud,
4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en
femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,
5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stäm-
mans beslut,
6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande,
7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av
minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar
företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 §
andra stycket 1 —6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
66 §
Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt.
Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske
med större tidsmellanrum.
Lantbruksnämnden kan på begä-
ran av renskötande medlem forord-
na om extra renräkning, om denne
gör sannolikt att resultatet av räk-
ning enligt första stycket är oriktigt
och kostnaderna för den extra ren-
räkningen ej är oskäliga i förhållan-
de till den betydelse det kan ha för
medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
Lantbruksnämnden kan på begä-
ran av renskötande medlem besluta
om extra renräkning, om denne gör
sannolikt att resultatet av räkning
enligt första stycket är oriktigt och
kostnaderna för den extra renräk-
ningen inte är oskäliga i förhållande
till den betydelse det kan ha för
medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
Länsstyrelsen får vid vite föreläg-
ga sameby att genomföra sådan
räkning av byns renar som avses i
första eller andra stycket.
66a§
En sameby skall underrätta läns-
styrelsen om tid och plats för byns
renräkning. Länsstyrelsen kan utse
någon att närvara vid renräkningen.
Finns anledning anta att samebyn
inte följt meddelade föreskrifter,
kan länsstyrelsen besluta om kom-
pletterande renräkning.
Den som av länsstyrelsen förord-
nats att närvara vid renräkningen
har rätt att få tillträde till områden
och anläggningar där renar hålls
samt rätt att på begäran få de upp-
lysningar och handlingar som be-
hövs för att fullgöra uppdraget.
68 §
På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upp-
rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
I renlängden skall upptagas ägar-
na till de renar som hålles på byns
betesområde, det räknade eller
uppskattade antalet renar for varje
ägare och, om föreskrift meddelats
om reninnehavet enligt 35 §, förhål-
lande som är av betydelse for kon-
troll av att föreskriften efterföljts.
Bystämman fastställer renlängden
I renlängden skall tas upp ägarna
till de renar som hålls på byns be-
tesområde, det räknade eller upp-
skattade antalet renar for vaije äga-
re och, om beslut meddelats om
reninnehavet enligt 35 §, förhållan-
de som är av betydelse för kontroll
av att beslutet följts.
och beslutar om rättelse däri.
Regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela
närmare föreskrifter om använd-
ningen av renlängd som underlag
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel icke får bedrivas där, kan läns-
styrelsen på framställning av lant-
bruksnämnden eller markägare
som därigenom lider skada eller
olägenhet av någon betydelse för-
ordna att renarna skall slaktas och
säljas.
År det känt till vilken sameby re-
narna hör, får förordnande enligt
första stycket meddelas endast om
samebyn underlåter att inom skälig
tid efter anmaning taga hand om
renarna.
Kostnaden for renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall uttagas ur köpeskillingen.
Återstoden tillfaller renarnas ägare,
om han är känd, och annars den
eller de samebyar till vilka renarna
kan antagas ha hört.
för ett företagsregister och om skyl-
dighet att lämna renlängden och
andra uppgifter om renskötseln till
den myndighet som för registret.
Länsstyrelsen får vid vite föreläg-
ga sameby att upprätta och faststäl-
la renlängd samt att överlämna ko-
pia av längden till myndighet som
avses i fjärde stycket.
§
Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel inte får bedrivas där, kan läns-
styrelsen på framställning av den
som därigenom lider skada eller
olägenhet av någon betydelse vid
vite förelägga samebyn att föra bort
renarna.
Länsstyrelsen får besluta att re-
narna skall slaktas och säljas om
vitesförläggandet inte leder till åsyf-
tat resultat eller om det annars finns
särskilda skäl.
Vitesföreläggande enligt första
stycket får meddelas endast om sa-
mebyn underlåter att inom skälig
tid efter anmaning ta hand om re-
narna. Detsamma gäller beslut en-
ligt andra stycket om det är känt till
vilken sameby renarna hör.
Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall tas ut ur köpeskillingen. Åter-
stoden tillfaller renarnas ägare, om
han är känd, och annars den eller
de samebyar till vilka renarna kan
antas ha hört.
85 §
Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att dri-
va renskötsel i Norrbottens län ne-
danför lappmarksgränsen inom
område där renskötsel av ålder fö-
rekommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-
havaren att driva renskötseln även
med skötesrenar som tillhör
1. den som äger eller brukar
jordbruksfastighet, vilken helt eller
Den som är same kan få tillstånd
(koncession) att driva renskötsel i
Norrbottens län nedanför lapp-
marksgränsen inom område där
renskötsel av ålder förekommer un-
der hela året. Koncession innefat-
tar rätt för koncessionshavaren att
driva renskötseln även med skötes-
renar som tillhör
1. den som äger eller brukar
jordbruksfastighet, vilken helt eller
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
delvis är belägen inom koncessions-
området, om han är bosatt på fas-
tigheten eller inom området,
2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt där och inte har övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efter-
levande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för
dödsfallet ägde skötesrenar, om
den efterlevande är bosatt inom
koncessionsom rådet.
delvis är belägen inom den del av
länet där koncessionsrenskötsel får
bedrivas, om han är bosatt på fas-
tigheten eller inom området,
2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt inom den del av länet där
koncessionsrenskötsel får bedrivas
och inte har övergått till annat hu-
vudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efter-
levande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för
dödsfallet ägde skötesrenar, om
den efterlevande är bosatt inom
den del av länet där koncessionsren-
skötsel får bedrivas.
Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är
till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession
kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.
86§
För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, renskötselbe-
rättigad som biträder koncessions-
havare i renskötseln och som inte
har annat huvudsakligt förvärvsar-
bete samt ägare av skötesrenar
inom koncessionsområdet.
För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, annan same
som biträder koncessionshavare i
renskötseln och som inte har annat
huvudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.
Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga
delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-
ser:
1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.
2. Renskötande medlem har i
frågor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom.
2. Koncessionshavare har i frå-
gor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom, dock inte för fler renar än
som lantbruksnämnden enligt 88§
första stycket 3 bestämt för honom.
För ägare av skötesrenar är röst-
rätten begränsad till en röst, oavsett
antalet skötesrenar som han inne-
har.
3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall
vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn
och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
89 §
Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruks-
nämnden återkalla koncessionen el-
ler föreskriva nya villkor.
Bryter en sameby eller konces-
sionshavare mot villkor som gäller
för verksamheten kan länsstyrelsen
vid vite förelägga byn eller konces-
sionshavaren att vidta rättelse. Om
en koncessionshavare innehar fler
egna renar än vad lantbruksnämn-
den med stöd av 88 § första stycket 3
medgivit honom, eller om en ägare
av skötesrenar har fler renar i kon-
cessionshavarens vård än vad som
följer av 88§ andra stycket, eller sa-
mebyns beslut, får länsstyrelsen vid
vite förelägga renägaren att minska
renantalet till det tillåtna.
Efter ansökan av samebyn får
länsstyrelsen besluta om slakt och
försäljning av de övertaliga renarna
om renägaren inte efter anmaning
själv låter minska renantalet.
Kostnaden för slakten och försälj-
ningen skall tas ut ur köpeskillingen
medan återstoden av köpeskillingen
tillfaller renarnas ägare.
Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruks-
nämnden återkalla koncessionen el-
ler besluta om nya villkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om
äktenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.
Prop. 1990/91:4
Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)' skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55§
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits in-
nan marken togs i anspråk.
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av nytt-
janderätt eller annan särskild rätt
till fastighet, såvida rätten inte upp-
låtits efter det att marken togs i an-
språk.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.
På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6§ räntelagen for tiden därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Lagen omtryckt 1987:459.
10
Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
42 §
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt.
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
11
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990.
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Hellström
Samerättsutredningens förslag
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att
utreda vissa frågor om samemas ställning i Sverige. Utredningen (chefen
för hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wäng-
berg, ordförande, f. d. riksdagsledamoten Karl-Erik Häll samt riksdagsle-
damöterna Martin Olsson och Åke Selberg), som antog namnet samerätts-
utredningen, avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas
folkrättsliga ställning och i juni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting. Betänkandena har remissbehandlats. En förteck-
ning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena
har lagts fram i promemorian (Ds 1989:72) Remissyttranden över same-
rättsutredningens betänkanden (SOU 1986:36) Samemas folkrättsliga
ställning och (SOU 1989:41) Samerätt och sameting.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning som bila-
ga 1, dels en sammanfattning av huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Same-
rätt och sameting såvitt avser renskötselns rättsliga ställning som bilaga 2,
dels de lagförslag som läggs fram i den delen som bilaga 3.
Lantbruksstyrelsens rapport
Lantbruksstyrelsen beslutade den 14 februari 1986 att tillsätta en arbets-
grupp med uppgift att se över vissa frågor som sammanhänger med same-
byarnas organisation, funktion och ekonomi. Arbetsgruppen, som antog
namnet rennäringsgruppen, överlämnade i april 1989 sitt förslag till lant-
bruksstyrelsen. Förslaget, Frågor om samebyarnas organisation, funktion
och ekonomi, lantbruksstyrelsens rapport 1989:4, överlämnades till rege-
ringen i juni 1989. Rapporten har remissbehandlats.
Prop. 1990/91:4
12
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av Prop. 1990/91:4
rapporten som bilaga 4, dels de lagförslag som läggs fram som bilaga 5, dels
en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-
yttrandena som bilaga 6.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagför-
slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet
som bilaga 8.
Jag har i allt väsentligt följt lagrådets förslag. Jag återkommer till lagrå-
dets yttrande i den allmänna motiveringen i avsnitten om renskötselrätten
(3.2), om ökat skydd för renskötselrätten (3.4) och om företagsregister för
rennäringen (3.10) samt i specialmotiveringen till rennäringslagen. Härut-
över bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.
I den följande framställningen redovisar jag först mina överväganden
och förslag i en sammanfattning. Jag redogör därefter närmare för de
allmänna utgångspunkterna för förslagen. I den återstående delen av re-
missen behandlas de olika förslagen mer ingående.
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län. De
renskötande samemas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer. Det
finns ca 900 rennäringsföretag. Renantalet växlar starkt mellan perioder
av goda och dåliga renbetesår. Enligt renlängdema fanns det 292000 renar
år 1988. Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437).
Samemas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman-
fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa-
mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I
rätten ingår bl. a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten
tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa
att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel
som stadigvarande yrke.
För renskötseln finns 51 samebyar med renskötselberättigade samer som
medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad
mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesöijer ren-
skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a.
frågor som rör renskötselrätten.
Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samemas rättighe-
ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt
13
1928 års renbeteslag. I lagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam- Prop. 1990/91:4
erna ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till
uttryck i renbeteslagen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna
fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som
dittills. Den domstolsprövning man syftade på var det s. k. skattefjällsmålet
som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) forst år
1981.
Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer
staten samt att samemas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings-
lagen. Enligt HD har samerna dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt
slag som ytterst är grundad på urminnes hävd. I domen anför HD att en på
civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap.
18 § regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt-
ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i
detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.
Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas
kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan
ersättning enligt 2 kap. 18 § RF. Mot bakgrund av bl. a. domen i skat-
tefjällsmålet tillsatte regeringen år 1982 samerättsutredningen. De förslag
som lämnas i denna lagrådsremiss bygger på utredningens huvudbetän-
kande, Samerätt och sameting.
Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-
gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor-
ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar för hur
renskötselarbetet skall organiseras och hur byarnas ekonomiska angelägen-
heter skall hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja
missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och
länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.
Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby-
arna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har
överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall
vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge-
mensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser
skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga-
nisera sin verksamhet.
Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation
som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam-
ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i
fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har
emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har
gått långsamt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras
med de svårigheter som är förbundna med att, på grundval av den begrän-
sade naturresurs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande
med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är
också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen
och andra intressen.
Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla
delar varit den önskade har bl. a. lett till problem med att det faktiska
14
renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att Prop. 1990/91:4
överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt-
selföretagen inom samebyarna.
Lantbruksstyrelsen tillsatte år 1986 en arbetsgrupp, rennäringsgruppen,
för att se över vissa frågor som rör samebyarnas organisation, funktion och
ekonomi. De förslag som lämnas i propositionen och som rör bl. a. rennä-
ringens hänsyn till andra intressen bygger på rennäringsgruppens förslag.
Förslagen totalt sett går ut på att markera renskötselrättens rättsliga
ställning, att stärka rennäringens intressen på åretruntmarkerna samt att
av hänsyn till motstående intressen säkerställa behovet av att renstammen
hålls på den nivå som betestillgången medger och i enlighet med gällande
bestämmelser för renskötseln.
Mina bedömningar, ställningstaganden och förslag innebär följande.
Skyddet för rennäringen
• Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så att det framgår att
renskötselrätten är en för den samiska befolkningen kollektiv rätt, dvs.
principiellt skall alla samer i fortsättningen inneha sådan rätt. Möjlighe-
ten att utöva renskötselrätten begränsas emellertid liksom hittills till att
gälla samer som är medlemmar i en sameby.
• Renskötselrätten är till sin karaktär en bruksrätt som kan jämföras med
exempelvis nyttjanderätt till fast egendom. För att klarare markera ren-
skötselrättens natur ändras rennäringslagens inledningsbestämmelser så
att det framgår att renskötselrätten bygger på urminnes hävd och utgör
en särskild rätt till fastighet.
• I fortsättningen skall regeringen bara kunna upphäva renskötselrätten
när det behövs för att kunna tillgodose något av de expropriationsända-
mål som räknas upp i expropriationslagen. Intrång i renskötselrätten kan
dock även i fortsättningen prövas enligt andra lagar, t. ex. vattenlagen.
• På åretruntmarkerna är det i dag förbjudet att ändra användningen av
marken på ett sätt som innebär avsevärd olägenhet för renskötseln.
Bestämmelsen skärps till att gälla också andra åtgärder än sådana som
innebär en ändrad användning av marken.
• Rennäringen har i gällande lagstiftning, inte minst genom naturresurs-
lagen, ett starkare skydd än vad som följer av folkrätten. Lagstiftningen
behöver därför inte ändras för att stärka samernas folkrättsliga skydd.
• Någon särskild skadeståndsregel för andra intrång i renskötselrätten än
sådana som följer av att renskötselrätten upphävs införs inte i rennä-
ringslagen. Sådana ersättningsfrågor får liksom hittills prövas av dom-
stol enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. För sådana mål skall
också gälla vanliga rättegångskostnadsregler.
Rennäringens hänsyn till andra intressen
• När lantbruksnämnden i fortsättningen fastställer högsta renantal för en
sameby skall skälig hänsyn tas till andra intressen. Betesinventeringar 15
bör ligga till grund för beslut om tillåtet renantal. Har en sameby fler Prop. 1990/91:4
renar än tillåtet skall länsstyrelsen i fortsättningen vid vite kunna före-
lägga byn att minska renantalet till det tillåtna. Ett sådant föreläggande
skall även kunna riktas mot en enskild renägare som har fler renar än
samebyn bestämt att han får ha. En renägare skall inte heller kunna
grunda sin rösträtt på ett större antal renar än samebyn bestämt för
honom.
• För att kunna kontrollera renantalet införs en möjlighet att vid vite
ålägga samebyn att genomföra den renräkning som skall ske årligen.
Länsstyrelsen skall i fortsättningen underrättas om tid och plats för
renräkningen. Länsstyrelsen ges också möjlighet att kontrollera att ren-
räkningen sker på korrekt sätt. Meningen är att någon av länsstyrelsen
förordnad person i fortsättningen skall kunna vara med vid renräkningen
och kunna kontrollera att räkningen genomförs på ett korrekt sätt.
• Renar som befinner sig på plats där renskötsel inte är tillåten kallas
strövrenar. För att få bort dessa kan länsstyrelsen besluta om tvångs-
slakt, som är en något trubbig, dyr och ibland mindre effektiv metod för
att komma till rätta med renströvningsproblemet. I fortsättningen skall
samebyn kunna föreläggas vid vite att föra bort renarna. Det kan emel-
lertid förekomma situationer där ett vitesföreläggande är mindre lämp-
ligt. Det kan gälla om vitesföreläggande tidigare inte hjälpt eller om det
är överhängande risk för skador på gröda eller skogsplanteringar eller om
det av annat skäl bedöms mer ändamålsenligt med slakt. I sådana fall
skall beslut om tvångsslakt kunna ges direkt.
• I fråga om koncessionsrenskötseln föreslås vissa åtgärder för att bl. a.
säkerställa att driften sker i enlighet med de villkor som lantbruksnämn-
den fastställer.
Övrigt
• Rennäringen är den enda areella näringen som saknar tillförlitliga upp-
gifter om verksamheten. Ett företagsregister som baserar sig på sameby-
arnas renlängder skall därför införas. Samebyarna skall vara skyldiga att
lämna renlängden till lantbruksnämnden för detta ändamål.
• Nuvarande system för jakt- och fiskeupplåtelser på renbetesmark ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen behålls i huvudsak oförändrade.
Rätt till jakt och fiske skall emellertid kunna upplåtas i betydligt större
utsträckning än tidigare. Personer som är bosatta i utpräglad glesbygd
bör få företrädesrätt till sådana upplåtelser. I övrigt bör upplåtelserna
ske så att service och sysselsättning främjas i glesbygd. En sameby skall
kunna undanta visst område från medlemmarnas användning för jakt
och fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller fiskevården.
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands län.
16
Bruttoarealen av de svenska samernas renbetesmarker uppgår till ca Prop. 1990/91:4
165000 km2, varav ungefar 12 000km2 ligger i Norge. I bruttoarealen är
inte inräknat vissa större sjöar och inte heller vattendrag som bildar gräns
mellan samebyar. När bruttoarealen reducerats med vattenområden,
högfjällsimpediment samt bebyggd och odlad mark återstår en nettoareal
på ca 137 000km2. Renbetesmarkema omfattar i runda tal en tredjedel av
Sveriges totala yta. Vinterbetesmarkernas omfattning är omtvistad inom
vissa delar av området.
De renskötande samernas antal i Sverige uppgår till ca 2 500 personer.
Det finns ca 900 rennäringsföretag. Det är emellertid svårt att göra en
rättvisande beräkning av antalet renskötande samer. Ett av skälen till detta
är att renskötseln ofta bedrivs i kombination med andra näringar. Det
saknas dessutom enhetliga bedömningsgrunder för att avgöra vem som
skall anses vara renskötande medlem i en sameby.
Renantalet växlar starkt mellan perioder av goda och dåliga renbetesår.
Vid renräkningar och i renlängder registreras vinterrenhjorden, dvs. den
renhjord man i huvudsak förfogar över mellan slaktsäsong och kalvnings-
säsong. Enligt renlängderna fanns det 292000 renarår 1988.
Rennäringen i Sverige regleras i rennäringslagen (1971:437). Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1971 och ersatte lagen (1928:309) om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960:144) om renmärken.
Samemas rättigheter enligt rennäringslagen har i lagen fått den samman-
fattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt för sa-
mer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I
rätten ingår bl. a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten
tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa
att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel
som stadigvarande yrke.
I rennäringslagen finns bestämmelser om vilka områden som får använ-
das för renbete och om betestidens längd. Renskötseln får bedrivas hela
året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten och på
renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren
eller hösten samt på renbetesfjällen i Jämtlands län och inom de områden i
Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.
De s. k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden
den 1 oktober — den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken
nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och
renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som
medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad
mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer ren-
skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a.
frågor som rör renskötselrätten.
Regeringen kan besluta om upphävande av renskötselrätten för visst
område. Det kan ske om området behövs för ett sådant ändamål som
omfattas av expropriationslagens ändamålsbeskrivning eller för något an-
nat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
området väsentligen utan betydelse för renskötseln, får sådant beslut med- Prop. 1990/91:4
delas så snart området behövs för ett allmänt ändamål. Vid beslut om
upphävande av renskötselrätt skall det bestämmas ersättning för skada
eller olägenhet som drabbar renskötseln eller samemas jakt- eller fiskerätt.
Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar någon bestämd
person fördelas mellan berörd sameby och samefonden.
I andra fall än när renskötselrätten upphävs, får den som äger eller
brukar mark där renskötsel får bedrivas under hela året inte ändra mark-
användningen på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.
Mark får dock användas i enlighet med fastställd detaljplan eller för
företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. I inte obetydlig
omfattning har renbetesmark mot ersättning tagits i anspråk för företag
som prövats enligt vattenlagen eller gruvlagstiftningen. Genom bestäm-
melserna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. har
renskötseln getts en starkare ställning vid avvägningar mot andra intressen
vid intressekonflikter om markens användning.
Som huvudregel gäller att varken samebyn eller en medlem i samebyn
får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Upplåtelse på krono-
mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ombesörjs av lant-
bruksnämnderna. Den avgift som tas ut delas i allmänhet lika mellan
samebyarna och samefonden. Inom nationalparkerna är det statens na-
turvårdsverk som svarar för markupplåtelserna.
Rennäringslagen bygger inte på någon utredning om samemas rättighe-
ter utan utgår i huvudsak från det innehåll dessa rättigheter hade enligt
1928 års renbeteslag. I lagstiftningsärendet år 1971 konstaterades att sam-
ema ansåg sig ha en starkare rätt till renbetesmarken än vad som kommit till
uttryck i renbeteslagen. I avbidan på domstolsprövning av tvistefrågorna
fick man emellertid godta att lagstiftningen byggde på samma grund som
dittills. Den domstolsprövning man syftade på var det s. k. skattefjällsmålet
som ledde fram till en dom avkunnad av högsta domstolen (HD) först år
1981 (NJA I 1981 s. 1).
Samema yrkade i målet i första hand att de framför staten ägde fjällom-
råden, skattefjäll, i norra Jämtland. De yrkade i andra hand vissa närmare
angivna rättigheter till områdena, rättigheter som går utöver vad rennä-
ringslagen anger.
Högsta domstolen fann att äganderätten till skattefjällen tillkommer
staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i rennärings-
lagen. Samema fick således inte bifall till sin talan.
Enligt HD har samema dock en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag
som ytterst är grundad på urminnes hävd. 1 domen anför HD att en på
civilrättslig grund bestående bruksrätt av ifrågavarande slag enligt 2 kap.
18§ regeringsformen (RF) är skyddad mot tvångsförfoganden utan ersätt-
ning på samma sätt som äganderätten. Den omständigheten att rätten i
detta fall är reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.
Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas
kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller annan form, utan
ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.
Rennäringslagen år 1971 innebar genomgripande förändringar i de tidi-
18
gare lappbyarnas organisatoriska och ekonomiska situation. Lappfogdeor-
ganisationen avskaffades och samebyarna fick själva ta ansvar for hur
renskötselarbetet skulle organiseras och hur byarnas ekonomiska angelä-
genheter skulle hanteras. Ansvaret för att lösa interna konflikter och stävja
missförhållanden inom renskötseln flyttades över från lappfogden och
länsstyrelsen till samebyarna och deras styrelser.
De med rennäringen sammanhängande frågorna handhas sedan år 1971
av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Beslut i rennäringsfrågor fattas inom lantbruksnämnden av en särskild
rennäringsdelegation. Sedan den 1 juli 1986 pågår försök med s. k. sam-
ordnad länsförvaltning. I denna försöksverksamhet fullgör länsstyrelsen
(rennäringsenheten) i Norrbottens län de uppgifter som normalt ankom-
mer på lantbruksnämnden. Riksdagen har numera beslutat att länsstyrel-
serna skall överta lantbruksnämndernas uppgifter från den 1 juli 1991.
Till skillnad mot de strikt myndighetsreglerade lappbyarna har sameby-
arna en självständig ställning, samtidigt som ansvaret för renskötseln har
överförts från de enskilda ägarna till samebyn. Medlemmarnas renar skall
vara sammanförda till ett lämpligt antal rationella driftsenheter med ge-
mensam arbetsledning. Samebyns styrelse eller de förmän styrelsen utser
skall leda verksamheten. Samebyarna själva bestämmer hur man vill orga-
nisera sin verksamhet.
Staten ger ekonomiskt stöd till rennäringen. För nästa budgetår anvisas
sålunda 9,6milj, kr., varav 5,5 milj. kr. fördelas av lantbruksstyrelsen på
olika användningsområden efter överläggningar med Svenska samernas
riksförbund. Dessa medel används bl. a. för upplysning och rådgivning,
katastrofskadeskydd vid svåra renbetesförhållanden och trygghetsförsäk-
ring för renskötande samer. Förutom dessa bidrag har minst 19milj. kr.
anvisats för prisstöd till rennäringen. Detta stöd betalas ut som ett visst
belopp per slaktad ren. För forskning på rennäringens område har i prop.
1989/90:90 föreslagits en förstärkning inom ramen för ett nytt samlat
program. Bidrag till rennäringen betalas dessutom ut från anslaget till
ersättningar på grund av radioaktivt nedfall och från samefonden.
År 1984 avslutade rennäringskommittén sitt arbete och presenterade
sina förslag i betänkandet (SOU 1983:67) Rennäringens ekonomi. Vissa
av dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1985 där också en
sammanfattning av förslagen och en sammanställning av remissyttrandena
återgavs (prop. 1984/85:100 bil. 11, JoU 25, rskr. 186). De av kommitténs
förslag som då togs upp var de som direkt hängde samman med det statliga
ekonomiska stödet till rennäringen och frågan om formaliserade överlägg-
ningar mellan staten och företrädare för rennäringen. Kommitténs förslag
i övrigt spände över ett brett område. Flera av dem var under beredning i
regeringskansliet eller hos myndigheter. Några rymdes inom det uppdrag
som samerättsutredningen hade. Så t. ex. har de frågor som rör beskattning
och forskning nyligen aktualiserats i riksdagen. Organisationsfrågor har
behandlats i anslutning till den nyligen beslutade länsstyrelsereformen.
Flera frågor tas efter hand upp av den särskilda arbetsgruppen inom
lantbruksstyrelsen. Frågan om ersättning för rovdjursrivna renar utreds av
statens naturvårdsverk och avsikten är att den frågan skall behandlas i
Prop. 1990/91:4
19
anslutning till andra frågor om viltskador senare detta år. Samemas jakt-
rätt behandlades i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m. m. Flera av de återstå-
ende frågor som kommittén aktualiserade är nu möjliga att behandla
närmare sedan samerättsutredningens och lantbruksstyrelsens förslag före-
ligger. Det gäller t. ex. vissa frågor om samebyarna, strövrenar, renräkning,
markanvändningsinventering och förhållandet till motstående intressen.
Bl. a. dessa frågor tar jag upp i det följande samt i den proposition rörande
de fjällnära skogarna som jag tidigare i dag har föreslagit.
Rennäringskommittén utgick i sina förslag från de mål för rennäringspo-
litiken som lades fast i anslutning till att 1971 års rennäringslag beslutades
samt från det samepolitiska mål som presenterades år 1977 i prop.
1976/77:80 om insatser för samema. Enligt kommittén bör den sålunda
beslutade same- och rennäringspolitiken ligga fast. Kommitténs förslag
avsåg att avhjälpa de brister i tillämpningen av politiken som ansågs
föreligga.
Även jag anser att grunden för rennäringspolitiken bör ligga fast. De
utredningsförslag som nu finns från samerättsutredningen och lantbruks-
styrelsen samt remissyttrandena över dem bildar enligt min mening ett
gott underlag för de ytterligare beslut som behövs och som i stora delar
aktualiserades redan av rennäringskommittén. Mina förslag i det följande
innebär en komplettering av tidigare beslut och därmed en fortsatt angelä-
gen förstärkning av rennäringens ställning. Bl. a. mot bakgrund av domen i
skattefjällsmålet finns det nu anledning att se över rennäringslagstiftning-
en. Samemas ställning som etnisk minoritet och urbefolkning medför att
de också har på folkrätten grundade anspråk på ett tryggat värn för sin
kultur och dess naturliga förutsättningar. Det finns därför skäl att också
göra folkrättsliga överväganden vid en revision av rennäringslagstiftning-
en.
Som helhet betraktat har rennäringslagen genom den nya organisation
som beslutades år 1971 inneburit väsentliga förbättringar i fråga om sam-
ordning och fördjupat samarbete mellan medlemmarna. Förändringar i
fråga om driften och när det gäller renägarnas inbördes förhållanden har
emellertid inte skett i den utsträckning som avsågs med lagen. Att det har
gått långsamt att genomföra rennäringslagens intentioner kan förklaras
med de svårigheter som är förbundna med att, på grundval av den begrän-
sade naturresurs som betesmarkerna utgör, kombinera enskilt företagande
med en gemensam driftsuppläggning. Av betydelse i sammanhanget är
också den konkurrens om markutnyttjandet som finns mellan rennäringen
och andra intressen. Jag vill i detta sammanhang betona att rennäringen, i
likhet med andra areella näringar, har att ta hänsyn till bl. a. naturvårdens
intressen.
Den utveckling som skett inom rennäringen och som alltså inte till alla
delar varit den önskade har bl. a. lett till problem med att det faktiska
renantalet är för högt inom vissa områden. Det finns också anledning att
överväga åtgärder för att skapa större rättvisa mellan de enskilda rensköt-
selföretagen inom samebyarna.
I det följande behandlar jag i olika avsnitt bl. a. följande frågor, nämli-
gen olika aspekter på renskötselrätten, det folkrättsliga skyddet för rennä-
Prop. 1990/91:4
20
ringen, frågor om ersättningsbestämmelser, åtgärder vid for högt renantal Prop. 1990/91:4
och mot strövrenar, vissa rösträttsfrågor, företagsregister, vissa frågor
om vilt- och fiskevården samt slutligen några preciseringar vad gäller
koncessionsrenskötseln.
Mitt förslag: Rennäringslagens inledande bestämmelser ändras så
att det av lagen framgår att renskötselrätten är en för den samiska
befolkningen kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd och utgör
en särskild rätt till fastighet.
Samerättsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som tillstyrker försla-
get, däribland de samiska organisationerna, anser att det genom högsta
domstolens dom i skattefjällsmålet klarlagts att renskötselrätten utgör en
särskild rätt till fastighet. De som motsätter sig förslaget påpekar att
domen endast avser förhållandena på viss statlig mark i Jämtlands län.
Kammarrätten i Sundsvall anser att utredningens konstaterande att ren-
skötselrätten är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige
snarast strider mot högsta domstolens bedömning i målet att rätten vilar
på urminnes hävd. Svea hovrätt anser att uttrycket ”särskild rätt” till
fastighet endast bör användas för servitut, nyttjanderätt och annan be-
gränsad sakrätt till fastighet än fordringsrätt. Enligt hovrätten är i dessa
fall, till skillnad från vad som gäller i fråga om renskötselrätten, den
särskilda rätten så preciserad att dess anknytning till fastigheten är lätt att
konstatera.
Skälen för mitt förslag:
Urminnes hävd
Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samemas ursprungli-
ga rättigheter inom renskötselområdet är sedan gammalt en omtvistad
fråga. Samernas anspråk på en starkare rätt till sina områden än den som
följer av rennäringslagen har, som jag redan nämnt, varit föremål för
domstolsprövning i det s. k. skattefjällsmålet.
Högsta domstolen fann i skattefjällsdomen att samemas särskilda bruks-
rätt till renbetesmarkema, renskötselrätten, bygger på urminnes hävd.
HD har till grund för sina överväganden, som avser förhållandena i Jämt-
land, lagt den omständigheten att samema utnyttjat markerna för sina
näringar innan områdena började tas i anspråk av den söderifrån inflyttan-
de befolkningen. Vidare konstaterar HD att samema härefter fortsatt att
utnyttja markerna på i princip samma sätt. Samema på skattefjällen hade
enligt HD vid tiden för freden i Brömsebro år 1645 på grund av sin
långvariga användning av fjällområdena en starkt skyddad bruksrätt som i
21
vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, jakt och fiske samt skogsfång till
husbehov.
Samma förhållanden gällde alltjämt när 1789 års förordning om krono-
hemmans försäljning till skatte infördes. Genom förordningen fick skatte-
bönderna en sådan trygghet i rätten till sina hemman att det därefter finns
skäl att betrakta denna rätt som äganderätt i modern mening. Domstolen
konstaterar att förordningen inte omfattar samernas rätt till brukade fjäll-
områden. Samernas rätt till renbete, jakt och fiske torde emellertid då ha
varit skyddad mot intrång av enskilda. Även härefter förblev rättsläget
oförändrat. Man kan därför enligt HD vid tillkomsten av den första
svenska renbeteslagen år 1886 säga att de befogenheter som samerna
sammantaget hade utgjorde en starkt skyddad bruksrätt av speciellt slag.
Flera remissinstanser påpekar att skattefjällsdomen endast rör förhål-
landena på de skattefjäll i Jämtland som var aktuella i målet. I så måtto är
invändningen befogad att skattefjällsdomen självfallet inte är prejudice-
rande utanför de jämtländska skattefjällen. Beträffande grunden för sa-
mernas rättigheter görs emellertid i domskälen uttalanden som rör också
andra delar av renskötselområdet. I lagrådsremissen anförde jag att det i
det här sammanhanget kan det vara tillräckligt att hänvisa till vad domsto-
len anfört om tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886. Jag hänvisa-
de till att enligt HD innebar 1886 års lag i huvudsak att det dåvarande
rättsläget lagfästes. Lagen grundades på uppfattningen att samernas rättig-
heter inom renskötselområdet, bl. a. rätten till renbete, utgörs av en bruks-
rätt som vilar på urminnes hävd.
Lagrådet har anfört att en försiktig tolkning av domskälen måste anses
motsäga de nyss nämnda uttalandena i lagrådsremissen. Enligt lagrådets
mening har HD lämnat öppet huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering
av faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen.
Lagstiftningen kan enligt lagrådet ändå nu sägas vila på en betydligt
stabilare grund vad gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen
inom den samiska folkgruppen. Lagrådet anmäler inte heller någon tvekan
i fråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lagstiftning-
en. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar av landet
skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötselrättens
natur kan det enligt lagrådet förutsättas att lagstiftningen prövas om, i den
mån det är påkallat.
Lagrådets yttrande i den här delen föranleder inte några särskilda syn-
punkter från min sida.
Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora
områden liksom rätten att jaga och fiska grundas alltså inte på lagstiftning
eller på upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövan-
de reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen.
I det avseendet påminner alltså renskötselrätten om äganderätten som
består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras
genom bestämmelser i olika lagar. Konstaterandet att renskötselrätten i
grunden bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning
är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin
näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn
Prop. 1990/91:4
22
till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln.
Tidigare oklarheter om arten av samernas rättigheter har haft negativa
konsekvenser för rennäringen. Många missförstånd och konflikter kan
troligen härledas till det tidigare oklara rättsläget. Renskötselrättens ur-
sprung är enligt min mening så betydelsefullt att renskötselrättens natur
bör komma till uttryck i rennäringslagen. Jag föreslär därför att det i lagen
skall anges att renskötselrätten bygger på urminnes hävd.
Renskötselrätten får utövas enligt bestämmelserna i rennäringslagen
De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samema har i lagen
fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Renskötselrätten
beskrivs i 1 § rennäringslagen som en rätt för vissa personer av samisk
härkomst att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.
I rätten ingår bl. a. renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Renskötseln får
bedrivas på såväl statlig och kommunal som på privat mark. Rätten
tillkommer personer av samisk härkomst som kan åberopa att någon av
deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel som stadig-
varande yrke. Sådan person benämns i lagen renskötselberättigad.
Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen enligt 1 § andra stycket
utvidga kretsen av dessa ”renskötselberättigade” personer. Också den som
gifter sig med en renskötselberättigad person förvärvar renskötselrätt.
Uppdelningen i samer med och samer utan renskötselrätt tillkom genom
1928 års renbeteslag. Enligt tidigare renbeteslagar hade ”envar lapp” rätt
att syssla med renskötsel.
Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att be-
driva renskötsel. Av 6§ rennäringslagen följer att det för renskötseln finns
samebyar och att i princip all den mark inom vilken renskötsel får bedrivas
är uppdelad mellan dessa byar. Enligt 15§ får samebyns betesområde
användas för renbete av samebyn för medlemmarnas gemensamma behov.
Jakt och fiske får enligt 25 § endast utövas av den som är medlem i sameby.
Utövandet av renskötselrätten kräver således medlemskap i sameby. Den-
na begränsning är betingad av näringsmässiga skäl och har funnits sedan
den första renbeteslagen år 1886.
Även i fortsättningen bör rätten att bedriva renskötsel förutsätta med-
lemskap i en sameby. Renantalet begränsas av tillgången på bete och
bestämmer därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel.
Rennäringslagens bestämmelser om att renskötseln skall bedrivas inom
samebyar innebär följaktligen en nödvändig begränsning av renskötselrät-
ten. Att utöver kravet på medlemskap i sameby kräva viss kvalifikation för
renskötselrätten anser jag däremot inte vara nödvändigt.
Den gränsdragning som nu görs i rennäringslagens inledning mellan
renskötselberättigade samer och samer som saknar sådan rätt anser jag
kunna undvaras. Enligt min mening är det från principiell synpunkt rikti-
gare att beskriva renskötselrätten som en rätt som tillkommer den samiska
befolkningen och konstatera att varje medlem av den befolkningen, dvs.
varje same, får bedriva renskötsel enligt rennäringslagens bestämmelser.
Det sistnämnda innebär bl. a. krav på medlemskap i sameby.
Prop. 1990/91:4
23
Det synsätt jag nu har redovisat innebär att renskötselrätten är förbehål-
len den som är same och är en rätt som varken kan överlåtas eller upplåtas.
Några undantag som innebär avsteg från ett sådant betraktelsesätt behöver
enligt min mening inte göras. Jag anser därför att man kan slopa de
nuvarande reglerna om förvärv av renskötselrätt genom giftermål. Där-
emot bör den som har gift sig med en same och inte själv är same kunna bli
delaktig i renskötseln genom att han antas som medlem i en sameby.
Mitt förslag innebär att rennäringslagen liksom hittills inleds med en
beskrivning av renskötselrätten och en erinran om att rätten får utövas
enligt bestämmelserna i lagen.
Lagrådet har framhållit att medlemskap i en sameby har en så central
betydelse för utövandet av renskötselrätten att detta villkor bör anges i
lagtexten. Jag biträder förslaget.
Mitt förslag innebär också att den som är same — inte bara samer vars
släktingar i föregående led ägnat sig åt renskötsel — kan komma i fråga
som medlem i sameby. Frågan om medlemskap skall liksom hittills avgö-
ras av samebyn och vara beroende av om den som avser att bedriva
renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln
inom byn. Samebyns ställningstagande försvåras knappast av att det inte
längre kommer att krävas att den som vill bli medlem är barn eller
barnbarn till renskötare. Självfallet kan det alltid diskuteras vad som skall
krävas för att någon skall anses ha styrkt sig vara same. Samerättsutred-
ningen har inte föreslagit någon definition av vem som är same i rennä-
ringslagens mening. Någon allmänt accepterad definition av begreppet
same finns inte i svensk lagstiftning. Det bör enligt min mening i detta
sammanhang inte ställas något annat krav än att vederbörande skall tillhö-
ra den samiska folkgruppen, en tillhörighet som kan ha sitt ursprung i ett
avlägset led. I enlighet med vad lagrådet har anfört bör det av lagtexten
framgå att med same menas den som är av samisk härkomst.
Det måste överlämnas till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för
att någon skall anses ha styrkt att han är same. Som jag anfört ovan
kommer emellertid möjligheten till medlemskap i sameby att vara begrän-
sad med hänsyn till det antal renar som det är möjligt att hålla i samebyn,
varför frågan inte torde bli aktuell särskilt ofta.
Renskötselrättens karaktär
I lagstiftningen finns bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda
renskötselrätten, men också bestämmelser som mera indirekt får betydelse
för innehavarna av renskötselrätt. Till den senare kategorin hör bestäm-
melserna i skogsvårdslagstiftningen som kräver hänsyn till rennäringen i
dess egenskap av allmänt intresse.
I skattefjällsmålet uttalar HD att den samiska bruksrätten står på civil-
rättslig grund och, på samma sätt som äganderätten, är skyddad mot
tvångsförfoganden utan ersättning. Enligt HD belastar renskötselrätten de
fastigheter där den får utövas och den företer även i övrigt stora likheter
med nyttjanderätt och annan liknande rätt till fast egendom.
Även om renskötselrätten är av speciellt slag i flera avseenden bör den,
Prop. 1990/91:4
24
inte minst till följd av HD:s bedömning, hänföras till begreppet särskild Prop. 1990/91:4
rätt till fastighet. Det är av stor betydelse för bl. a. ersättningsfrågor att
renskötselrätten behandlas som ett enskilt intresse, en särskild rätt till
fastighet, och inte enbart som ett allmänt intresse till vilket hänsyn skall
tas. Renskötselrättens ställning av särskild rätt till fastighet bör därför
framgå av lagstiftningen.
Renskötselrätten är i sin egenskap av bruksrätt enligt skattefjällsdomen
uttömmande reglerad i rennäringslagen. Detta gäller enligt HD ”även de
rättigheter till grustäkt och liknande för husbehov, till annat bete än
renbete och till slåtter, vilka inte omtalas i lagen” men vilka rättigheter
enligt HD ingår i renskötselrätten.
Konstaterandet att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastighet
medför i princip ingen förändring vad gäller förhållandet mellan rennä-
ringen och motstående intressen. Det är snarast fråga om en klarare
markering av renskötselrättens natur i lagstiftningen och att rättigheten
inordnas i det fastighetsrättsliga systemet på ett tydligare sätt än hittills.
Renskötselrätten regleras även fortsättningsvis i rennäringslagen.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att 1 § rennäringslagen
ändras så att det av lagen klart framgår att renskötselrätten utgör en
särskild rätt till fastighet.
Samerättsutredningen har föreslagit att det i gruvlagen (1974:342) och
lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter skall anges att med särskild
rätt till fastighet även skall förstås renskötselrätt. Regeringen har emeller-
tid i prop. 1988/89:92 om ny minerallagstiftning m.m. föreslagit att bl. a.
gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter skall ersättas av en ny
minerallag. Enligt den föreslagna nya lagen skall med särskild rätt till
fastighet avses bl. a. renskötselrätt. Propositionen behandlas för närvaran-
de av riksdagen. Jag anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt
att ändra de ovan nämnda lagarna.
Renskötselrätten belastar fastigheterna inom drygt en tredjedel av Sveri-
ges yta men innebär i allmänhet ett extensivt utnyttjande av marken.
Rennäringen utnyttjar olika markområden mer eller mindre intensivt.
Vissa områden är synnerligen betydelsefulla medan andra är av ringa
betydelse. Renskötselrätten är starkast på åretruntmarkerna. Den varierar
emellertid i styrka från trakt till trakt, och även över tiden, beroende på
hur renskötseln bedrivits. Mot den bakgrunden är det knappast möjligt att
med generell giltighet ange hur renskötselrätten belastar de enskilda fastig-
heterna och vilka inskränkningar i förfogandet som rätten förorsakar
ägarna av dessa fastigheter.
Mitt förslag: Renskötselrätten skall bara kunna upphävas om det
behövs för att tillgodose något av de i expropriationslagen
(1972:719) uppräknade expropriationsändamålen.
Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att rennäringsla-
25
gens bestämmelser om förutsättningarna för att upphäva renskötselrätt Prop. 1990/91:4
och om hur ersättningen då skall bestämmas ersätts med hänvisningar till
expropriationslagen.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna.
Skälen för mitt förslag: Regeringen kan enligt 26 § rennäringslagen upp-
häva renskötselrätten helt eller delvis när ett område behövs för ändamål
som avses i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan betydelse for
renskötseln får renskötselrätten dessutom upphävas när området behövs
för allmänt ändamål.
Av 1 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719) följer att särskild rätt till
fastighet kan upphävas genom expropriation. Enligt 1 kap. 2§ avses med
särskild rätt till fastighet nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att uttrycket
”liknande rätt” omfattar även renskötselrätt (prop. 1972:109 s. 268). 1
paragrafen sägs dock att bestämmelsen i 1 § om särskild rätt inte gäller
renskötselrätt. Det innebär att renskötselrätt inte kan bli föremål for
självständig rättighetsexpropriation. Ett upphävande eller en begränsning
av renskötselrätten sker i stället, som jag nyss nämnt, med tillämpning av
26 § rennäringslagen. Exproprieras en fastighet inom renskötselområdet
kan emellertid renskötselrätten exproprieras tillsammans med fastigheten.
Renskötselrätten kan alltså vara föremål för osjälvständig rättighetsex-
propriation. För att renskötselrätten skall påverkas när en fastighet ex-
proprieras krävs att man beslutar särskilt om detta.
I motiven till rennäringslagen (prop. 1971:51) diskuterades möjligheten
att slopa de då gällande särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om
undantagande av mark från renskötsel. I stället skulle man göra bestäm-
melserna om expropriation av särskild rätt till fast egendom tillämpliga på
renskötselrätten. Föredragande statsrådet ansåg dock att denna lösning var
mindre tillfredsställande. Som skäl för sitt ställningstagande anförde fö-
redraganden att renskötselrätten inte på samma sätt som andra särskilda
rättigheter är lokaliserad till vissa fastigheter och att en tillämpning av
expropriationsreglerna skulle sakna expropriationens avtalsstimulerande
funktion. Föredraganden påpekade att rätten till renskötsel inte är över-
låtbar och att rättighet som ingår i renskötselrätten inte får upplåtas av
same åt annan. Inte heller borde enligt föredraganden möjligheten att
upphäva renskötselrätt begränsas till att gälla bara sådana ändamål för
vilka expropriation kan ske. Föredraganden hänvisade bl. a. till de speci-
ella förhållandena inom renskötselområdet och till att samema inte genom
avtal kan avstå från renskötselrätten. Lagrådets majoritet anslöt sig till
departementschefens uppfattning medan minoriteten föreslog en begräns-
ning till expropriationsändamålen. En majoritet i jordbruksutskottet (JoU
1971:37 s. 43) ansåg att renskötselrätten bara borde få upphävas för
sådana ändamål som kan tillgodoses genom expropriation. Riksdagen
beslutade emellertid i enlighet med minoritetens förslag som innebar den
lösning som förordades i propositionen (rskr. 1971:216).
Upphävande av renskötselrätten för något av expropriationsändamålen
eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt har
26
endast skett i ett fåtal fall. Renskötselrätten har aldrig upphävts med stöd Prop. 1990/91:4
av den bestämmelse som gör det möjligt att for andra allmänna ändamål
upphäva renskötselrätten inom område som väsentligen är utan betydelse
för renskötseln.
Enligt min mening bör renskötselrätten kunna upphävas bara om något
av expropriationsändamålen är för handen. Därigenom ges renskötselrät-
ten samma skydd mot tvångsvisa ingripanden som övrig särskild rätt till
fastighet. Med anledning av vad jag nyss redovisat om motiven till den
nuvarande bestämmelsen vill jag peka på att det i praxis utvecklats ett
alternativ till ett formellt upphävande av renskötselrätten. Det är inte
ovanligt att mark tas i anspråk sedan samebyn mot ersättning godtagit det
intrång i betesrätten och renskötselrätten i övrigt som den aktuella exploa-
teringen innebär. Ersättning kan i sådana sammanhang också lämnas för
ökade kostnader i renskötseln, t. ex. kostnaderna för ökad bevakning av
renarna. En sådan frivillig uppgörelse påverkar inte renskötselrätten som
sådan men kan givetvis leda till att det faktiskt inte längre är möjligt att
hålla renarna inom det område som tagits i anspråk.
Jag ansluter mig följaktligen till utredningens förslag när det gäller de
ändamål för vilka renskötselrätten skall kunna upphävas. Till skillnad från
utredningen anser jag emellertid att regler om detta och för bestämmande
av ersättningen även i fortsättningen skall finnas i rennäringslagen. Ett
skäl för en sådan ordning är att de ersättningsbestämmelser som finns i
rennäringslagen enligt min mening bättre tillgodoser samernas intressen
än vad enbart expropriationslagens betämmelser skulle göra. Sålunda er-
sätts enligt 28 § rennäringslagen inte bara skada utan också olägenhet som
kan följa av att renskötselrätten upphävs. Någon ersättning för olägenhet
lämnas inte enligt expropriationslagen. Bestämmelsen i 27 § rennärings-
lagen, som ger regeringen möjlighet att besluta om skadeförebyggande
åtgärder, kan också tänkas innebära en för samema fördelaktigare skade-
reglering än den som kan ske med tillämpning av enbart expropriations-
lagen. Enligt den sistnämnda lagen förutsätter nämligen sådana åtgärder
åtaganden av den exproprierande. Det bör understrykas att utöver dessa
bestämmelser gäller enligt 29 § rennäringslagen reglerna i expropriations-
lagen om bl. a. ersättning vid expropriation av särskild rätt till fastighet
(JoU 1971:37 s.44-45).
Med anledning av vad jag nu har anfört förordar jag att 26 § rennärings-
lagen ändras så att renskötselrätt kan upphävas bara om det behövs för
sådant ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen. Bestämmelserna i
27 — 29 §§ rennäringslagen bör kvarstå oförändrade.
Jag utgår från att renskötselrätt även fortsättningsvis kommer att upphä-
vas ytterst sällan. Det kan förutsättas att den åtgärden tillgrips först sedan
överenskommelse med berörd sameby inte kunnat träffas.
27
Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i rennäringslagen som
på åretruntmarkerna förbjuder ingrepp som innebär avsevärd olä-
genhet för renskötseln skärps till att gälla också andra åtgärder än
sådana som innebär en ändrad användning av marken.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en ändring i skogsvårdslagen
som innebär att viss slutavverkning och därmed sammanhängande åtgär-
der inte får vidtas inom åretruntmarkerna utan skogsvårdsstyrelsens till-
stånd. Tillståndskravet föreslås gälla avverkningar på brukningsenheter
större än 500 ha, om avverkningen omfattar mer än 20 ha skog eller
ansluter till kalmark eller plantskog som tillsammans med avverkningen
kommer att omfatta mer än 20 ha. Oavsett brukningsenhetens storlek och
avverkningens omfattning skall tillståndskravet också gälla slutavverk-
ningar som berör rastställe, arbetshage eller flyttled. Tillstånd skall enligt
förslaget ges, om inte avverkningen medför bortfall av renbete som inte
kan ersättas av alternativa betesområden eller omöjliggör sedvanlig sam-
ling och flyttning av renhjord.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Flera remissinstanser av-
styrker förslaget, bl. a. med hänvisning till att utredningen överbetonat
skogsbrukets negativa verkningar för renskötseln. Av de remissinstanser
som tillstyrker den föreslagna tillståndsprövningen är det flera som ifråga-
sätter det lämpliga i att låta skogsvårdsstyrelsen bli tillståndsmyndighet.
Svenska samemas riksförbund anser att det av utredningen framlagda
förslaget utgör ett minimikrav för vad som erfordras för att förhållandet
mellan de olika näringarna skall kunna lösas vid konfliktsituationer.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av min redogörelse i det föregående
kan en markägare, som avser att använda sin mark för ett ändamål som är
oförenligt med fortsatt renskötsel, under vissa förutsättningar få rensköt-
selrätten upphävd. För att en markägare inte skall kunna kringgå bestäm-
melserna om upphävande av renskötselrätten och den därmed förenade
ersättningsskyldigheten finns en särskild skyddsregel i 30 § rennärings-
lagen. Bestämmelsen förbjuder markägaren att genom ensidigt handlande
vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete.
För bestämmelsen i 30 § gäller vissa begränsningar. Regeln gäller bara på
åretruntmarkerna och avser enbart sådan mark som faktiskt används för
renskötsel. Det som förbjuds är bara sådana åtgärder som innebär avsevär-
da olägenheter för renskötseln. Uttryckligt undantag görs också för sådana
företag som prövas i särskild ordning. Enligt vissa lagar t. ex. vattenlagen,
väglagen och gruvlagen prövas markanvändningen genom ett särskilt för-
farande, i vissa fall av domstol, i andra fall av andra myndigheter. Genom
undantagen undviks en dubbelprövning.
I dess nuvarande lydelse innebär 30 § ett förbud mot att ändra använd-
ningen av marken på ett sätt som är till men för renskötseln. Bestämmel-
sen kan emellertid inte utan vidare tolkas med hjälp av den innebörd som
begreppen ”pågående markanvändning” och ”ändrad markanvändning”
Prop. 1990/91:4
28
har fått i senare lagstiftning. Det är därför oklart i vilken utsträckning
bestämmelsen är tillämplig på olika åtgärder som vidtas inom skogsbruket.
I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 130) uttalades att t. ex.
införandet av nya metoder i skogsavverkningen inte borde drabbas av
förbudsregeln. När jordbruksutskottet (JoU 1971:37) behandlade proposi-
tionen förelåg ett motionsyrkande att riksdagen skulle uttala att kalhugg-
ning, hyggesbränning och växtbekämpning skulle omfattas av förbudsre-
geln. 1 motionen framhölls att dagens moderna skogsbruk kunde medföra
betydande ingrepp i renskötseln och att framför allt stora kalhyggen,
hyggesbränning och giftbesprutning hade gett upphov till avsevärda in-
skränkningar i t. ex. vinterbetesmarkerna. Utskottet ansåg det emellertid
vara svårt att generellt fastslå att en viss form av markanvändning innebär
avsevärd olägenhet för renskötseln. Utskottet menade därför att frågan
vad som är sådan olägenhet måste avgöras från fall till fall och avstyrkte
därför bifall till motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag.
Justitieombudsmannen (JO) har behandlat frågan om vad som skall
anses innebära ändrad markanvändning i ett uttalande från år 1973. Enligt
JO kan en hyggesplöjning i princip innebära att förbudet mot ändrad
markanvändning överträds. Avgörande är enligt JO om renbetet förstörs
för lång tid framåt och detta medför avsevärd olägenhet för renskötseln.
Rennäringslagen innehåller inte några sanktionsbestämmelser knutna
till förbudsregeln i 30 §. Om inte markägaren självmant iakttar förbudet
mot åtgärder som skadar renskötseln, måste följaktligen den berörda sa-
mebyn vända sig till domstol för att få frågan prövad. Rättspraxis är, som
utredningen konstaterat, mycket sparsam.
Tillämpningen av 30 § rennäringslagen har föranlett vissa uttalanden av
domstol i två rättegångar som ännu inte är avslutade. I ett av fallen hävdar
den berörda samebyn att en skogsavverkning strider mot 30 § och byn har
yrkat att avverkning inte får ske förrän lagakraftägande dom föreligger.
Frågan om denna säkerhetsåtgärd har prövats av tingsrätt och hovrätt.
Tingsrätten fann att samebyn inte visat sannolika skäl för sin fastställelse-
talan och lämnade begäran om avverkningsförbud utan bifall. Beslutet
fastställdes av hovrätten. Hovrätten uttalade att samebyn inte visat sanno-
lika skäl för påståendet att de aktuella avverkningarna innebar ändrad
markanvändning enligt 30 § rennäringslagen. Hovrätten påpekade att ”nya
avverkningar eller avverkningsmetoder i och för sig kan innebära ändring
av markanvändningen i rennäringslagens mening”. I detta fall var dock
avverkningarna, i förhållande till samebyns sammantagna betesarealer, av
mycket begränsad storlek. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd.
Målet är i huvudsaken inte avgjort i tingsrätten.
Jag har i avsnitt 3.2 pekat på svårigheterna att precisera det skydd
renskötselrätten ger gentemot markägaren. Det är angeläget att understry-
ka att bestämmelsen i 30§ rennäringslagen inte ger något uttömmande
svar på den frågan. Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51)
är bestämmelsen inte avsedd att fungera som en materiell regel som
fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga att tåla utan
ersättning. Man måste enligt uttalandena i propositionen skilja mellan
Prop. 1990/91:4
29
frågan huruvida det är tillåtet att ändra markens användning eller inte och Prop. 1990/91:4
den vidare frågan om och i vad mån rätt till ersättning för intrång i
renskötselrätten föreligger.
Som jag redan har nämnt är 30§ rennäringslagen närmast att se som ett
komplement till bestämmelsen i 26§ om upphävande av renskötselrätten.
Tillsammans ger bestämmelserna samerna ett skydd mot ett markutnytt-
jande som är till hinder för fortsatt renskötsel. Därutöver kommer emeller-
tid, utan att frågan är reglerad i rennäringslagen, att åtgärder av mindre
ingripande slag kan leda till att markägaren blir skadeståndsskyldig gent-
emot samerna.
Jag delar utredningens uppfattning att de nuvarande bestämmelserna är
otillräckliga när det gäller skyddet för renskötselrätten mot vissa åtgärder i
skogsbruket. Renskötselrätten framstår efter högsta domstolens dom i
skattefjällsmålet som en betydligt mer konkret och påtaglig bruksrätt än
den gjorde vid tiden för rennäringslagens tillkomst. Det har till följd att
samerna som bärare av bruksrätten på civilrättslig grund kan göra anspråk
på ett bättre skydd mot ingrepp i deras rätt än det som hittills förelegat.
Det är emellertid, som jag redan har påpekat, en vansklig uppgift att
reglera förhållandet mellan de båda rättighetshavarna, dvs. markägaren
och utövaren av renskötselrätten.
Det förekommer att renbetesmark tas i anspråk för företag som innebär
att mark exploateras och därmed permanent undandras renskötseln. Re-
gelmässigt prövas sådana företag enligt särskild lagstiftning som är anknu-
ten till skyddsreglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. (NRL). Bestämmelserna innebär i allmänhet att företagets tillåtlig-
het prövas med avseende bl. a. på det intrång företaget kan innebära för
renskötseln. Tillåts företaget bestäms ersättning för det intrång som upp-
står.
Skogsbruket kan inte jämställas med sådana exploaterande företag. Vis-
sa åtgärder i skogsbruket kan emellertid innebära att de naturliga förutsätt-
ningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en
mycket lång tid. Den som utövar renskötselrätten måste då ges en möjlig-
het att få komma till tals och hävda sin rätt gentemot markägaren. Det
ligger då nära till hands att hänvisa till 30§ rennäringslagen. Som framgår
av min redogörelse i det föregående är emellertid den bestämmelsen utfor-
mad på ett sätt som gör den mindre väl ägnad att vara skyddsregel mot
åtgärder i skogsbruket. Valet står då mellan att ändra bestämmelsen eller
välja någon annan lösning för att förstärka skyddet för renskötseln.
När det gäller en lagstadgad samrådsskyldighet har jag inte någon annan
uppfattning än utredningen när det gäller skogsbruket inom åretruntmar-
kerna. Jag lägger i dag fram förslag om detta i en proposition om skogsbru-
ket i fjällnära skog.
När det gäller utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsen bör pröva ti 11-
låtligheten av vissa avverkningar lades i lagrådsremissen fram ett förslag
som skiljer sig från utredningens. Där förordades i stället en ändring av 30 §
av innebörd att pragrafen i fortsättningen skall gälla också annat markut-
nyttjande än sådant som innebär att användningen av marken ändras. För-
slaget syftade till att undanröja varje tvivel om bestämmelsens tillämplighet
30
när det gäller åtgärder i skogsbruket. För att ytterligare förtydliga tillämp- Prop. 1990/91:4
ningsområdet förordadejag att paragrafen i ett andra stycke skulle komplet-
teras med exempel på vad som skall anses vara otillåtet. Exemplet formu-
lerades till att gälla skogsavverkning och därmed sammanhängande åtgär-
der som antingen medför ett sådant väsentligt betesbortfall att
möjligheterna påverkas att hålla tillåtet renantal eller omöjliggör sedvanlig
samling och flyttning av renar. I den samtidigt framlagda lagrådsremissen
om skogsbruket i fjällnära skog föreslog jag en ny bestämmelse i skogsvårds-
lagen. Enligt den bestämmelsen skall skogsvårdsstyrelsen i beslut om till-
stånd till avverkning i svårföryngrad skog närmare ange vilka hänsyn som
skall tas till rennäringen som allmänt intresse när tillståndet tas i anspråk.
Lagrådet har haft invändningar mot mina förslag i den här delen.
Lagrådet har inte godtagit tankegången att den nyssnämnda föreslagna
bestämmelsen i skogsvårdslagen, i motsats till 30 § rennäringslagen, kan
sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelserna
måste enligt lagrådet som helhet främst anses innebära en gränsdragning
mellan två enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennäringsintresset.
Från den utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra
bestämmelserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna. Lagrådet
framhåller att det därför måste vara en stor fördel om en bedömning enligt
det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i tillstånds-
ärendet i stället för att samebyn skall vara hänvisad till att väcka talan vid
domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Lagrådet har förkla-
rat sig dela uppfattningen att det kan ifrågasättas om skogsvårdsstyrelsen
är den lämpliga myndigheten att göra en civilrättslig bedömning av vad
renskötselrätten innefattar. Efter att ha övervägt också ett annat alternativ
har lagrådet emellertid funnit att den bästa lösningen i en svår lagstift-
ningsfråga är att anförtro skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillstånds-
ärendena göra den prövning som är förutsatt i det föreslagna andra stycket
i 30 § rennäringslagen. Enligt lagrådet beskriver bestämmelsen åtgärder
som är så ingripande att det inte gärna kan röra sig om några mer kompli-
cerade avvägningar. Lagrådet har hänvisat till att de skogsvårdande myn-
digheterna uppenbarligen utöver sin ingående skogliga kompetens också
har en stor erfarenhet av hur naturvårds- och rennäringsintressena skall
beaktas i skogsskötseln. Lagrådet påpekar också att det är av betydelse att
en i år beslutad ändring i skogsvårdslagen innebär att skogsstyrelsens beslut
i enskilda ärenden i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdomstol.
Enligt lagrådet bör följaktligen det föreslagna andra stycket i 30 § rennärings-
lagen utgå och ändring i enlighet med lagrådets förslag i stället göras i
skogsvårdslagen.
Som framgår av den samtidigt framlagda propositionen om skogsbruket
i fjällnära skog delar jag inte till alla delar lagrådets uppfattning om
karaktären av de föreslagna hänsynsreglerna till förmån för rennäringen.
Jag är emellertid beredd att godta lagrådets förslag till ändringar i
skogsvårdslagen och rennäringslagen.
Den ändring som bör göras i 30§ rennäringslagen är följaktligen endast
att det bör klarläggas att paragrafens tillämpningsområde inte är begränsat
31
till att gälla ändrad markanvändning. Detta mot bakgrund av den inne-
börd begreppet fått i senare lagstiftning. Eftersom bestämmelsen i övrigt
lämnas oförändrad kommer den liksom hittills bara att gälla allvarligare
intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel. Paragrafen
skall också fortsättningsvis vara ett komplement till reglerna om upphä-
vande av renskötselrätten. Bestämmelsen skall liksom hittills inte gälla
företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning. Till sådana företag
får i fortsättningen räknas slutavverkningar inom den del av åretruntmar-
kema som ligger inom området för svårföryngrad skog. I enlighet med
lagrådets förslag skall tillåtligheten när det gäller dessa avverkningar, även
med avseende på rennäringens intressen, prövas enligt skogsvårdslagen av
skogsvårdsstyrelsen. När det gäller skogsbruket kan 30§ rennäringslagen
därför i fortsättningen närmast bara få aktualitet inom den del av åretrunt-
markerna som ligger utanför det svårföryngrade området. De bestämmel-
ser som föreslås gälla för skogsvårdsstyrelsens prövning bör kunna vara till
ledning vid en domstolsprövning enligt 30 § när det gäller den nyssnämnda
delen av åretruntmarkerna.
Min bedömning: Rennäringen har i gällande lagstiftning ett starkare
skydd än vad som kan anses följa av folkrätten. Lagstiftningen
behöver därför inte ändras för att stärka det folkrättsliga skyddet.
Samerättsutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i rennärings-
lagen, naturresurslagen och expropriationslagen tas in bestämmelser som
erinrar om att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot intrång som
äventyrar det fortsatta utövandet av rennäringen.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De som avstyrker försla-
get anser att rennäringens intressen vid planläggning eller tillståndspröv-
ning redan i dag beaktas på ett sätt som torde gå längre än vad den
folkrättsliga skyddsregeln kräver. Svenska samernas riksförbund anser att
resurser måste tillföras samebyarna så att markanvändningsplaner och
konsekvensbeskrivningar kan göras inför aktuella exploateringar. Det bör
enligt förbundet också räcka med att samebyn gör sannolikt att angiven
effekt uppstår för att skyddsregeln skall kunna tillämpas.
Skälen för min bedömning: FN antog år 1965 en konvention om avskaf-
fande av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonven-
tionen) och år 1966 dels konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, dels konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rät-
tigheter. I konventionerna finns regler om skydd för minoritetsgrupper.
Sverige har ratificerat dessa även för samema viktiga konventioner. Sär-
skilda kommittéer har upprättats enligt konventionerna med uppgift att
övervaka att konventionsstatema fullgör sina åtaganden enligt konventio-
nerna. De kommittéer som har upprättats enligt rasdiskriminerings-
konventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättighe-
Prop. 1990/91:4
32
|
ter kan också pröva klagomål från enskilda över påstådda konventions- Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhind- |
Prop. 1990/91:4 |
|
Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om Artikel 27 innebär ett skydd för rätten att ha ett eget kulturliv. Kultur- FN:s kommitté upprättad enligt konventionen om medborgerliga och Enligt samerättsutredningen är det också svårt att närmare ange hur |
33 |
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
inte säga att samekulturen som sådan tål att rennäringen i ett visst antal Prop. 1990/91:4
samebyar slås ut.
Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att folkrättsligt
skydd enligt artikel 27 gäller den samiska kulturen och förutsättningarna
för denna, vilket även torde innefatta rennäringens markutnyttjande. Det-
ta skydd bör kunna påräknas först vid så stora intrång att rennäringens
fortbestånd äventyras.
Samerättsutredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att det i
författning bör slås fast att det finns ett absolut folkrättsligt skydd mot
intrång som hotar rennäringens existens. Utredningen föreslår därför en
bestämmelse som anger att åtgärder som äventyrar förutsättningarna för
det fortsatta utövandet av rennäringen inte får tillåtas. Bestämmelsen bör
enligt utredningen tas in i rennäringslagen, expropriationslagen och lagen
om hushållning med naturresurser, m. m. (NRL).
Själv gör jag följande bedömning. Enligt samerättsutredningen går det
inte att generellt uttala sig om hur stora markförlustema måste vara innan
ett folkrättsligt skydd kan påräknas, eftersom känsligheten för ingrepp
varierar från område till område. Jag delar uppfattningen att det är svårt
att precisera det folkrättsliga skydd samerna har i egenskap av urbefolk-
ning och inhemsk minoritet. Statsmakterna har emellertid i olika samman-
hang slagit fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringens
fortlevnad. Detta har även kommit till uttryck i lagstiftningen.
I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna slås fast att samema utgör
en etnisk minoritet i Sverige som, i egenskap av ursprunglig befolkning i
sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolk-
ningen och mot andra minoritetsgrupper. I propositionen uttalades vidare
att en avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna
bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett
rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen.
Enligt 1 kap. 2§ fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga
och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv främjas. I förarbetena till stadgandet uttalas att
ordet kultur i detta sammanhang skall ges en vidsträckt tolkning och även
innefatta den renskötsel som är ett centralt inslag i samemas traditionella
levnadssätt (prop. 1975/76:209).
Enligt 2kap. 5§ lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m. m. (NRL) skall mark- och vattenområden som har betydelse för rennä-
ringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra
näringens bedrivande. Område som är av riksintresse för rennäringen skall
skyddas mot sådana åtgärder. I förarbetena till lagen konstateras att rennä-
ringen är en förutsättning för den samiska kulturen. Det erinras om att
riksdagen i olika sammanhang har uttalat att den samiska kulturens fort-
levnad måste garanteras. Detta innebär att det måste finnas grundläggande
förutsättningar för rennäringen inom i princip vaije sameby, nämligen en
säker tillgång till sådana områden inom både åretruntmarkerna och vinter-
betesmarkerna som har avgörande betydelse för möjligheterna att bedriva
renskötsel. Det kan gälla bl. a. flyttningsleder, särskilt sådana avsnitt där
på grund av terränghinder m.m. alternativa framkomstvägar saknas. Det
34
kan också gälla viktiga kalvningsland och områden med särskilt goda Prop. 1990/91:4
betesförhållanden. De viktigaste delarna av renskötselmarkema bör därför
enligt förarbetena till lagen ges ett starkt skydd i NRL mot exploatering.
Det är därvid av största betydelse att beakta de funktionella samband som
måste finnas mellan olika delområden för att renskötsel skall vara möjlig
och samekulturens fortbestånd därmed garanteras. Departementschefen
anförde vidare att med hänsyn härtill sådana områden som har avgörande
betydelse för möjligheten att varaktigt bedriva renskötsel i en viss sameby
får anses vara av riksintresse. I NRL borde därför föreskrivas att dessa
områden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens
bedrivande. Härigenom kan, enligt departementschefen, staten också in-
gripa i den kommunala planläggningen om den skulle strida mot denna
föreskrift.
I sammanhanget bör också påpekas att i 3 kap. 5§ NRL skyddas de 13
s. k. obrutna fjällområdena mot åtgärder som kan förändra områdenas
karaktär. Dessa områden omfattar såväl åretruntmarker som vinterbetes-
marker. Bestämmelserna i NRL skall iakttas vid prövning av exploate-
ringsföretag och andra ingrepp i miljön enligt andra lagar. I 3 kap. 6§ NRL
räknas dessutom ett antal vattenområden upp där vattenföretag i princip
inte får utföras. Flertalet av vattenområdena är helt eller delvis belägna
inom renskötselområdet.
Enligt min mening innebär de nu redovisade bestämmelserna och utta-
landena i förarbetena till NRL ett skydd för rennäringens markanvänd-
ning som är betydligt starkare än det som får anses föreligga med stöd av
folkrätten. Det är därför inte nödvändigt att införa något stadgande om
folkrättsligt skydd i NRL.
Expropriationslagen är inte anknuten till NRL. Föredragande statsrådet
anförde i prop. 1985/86:3 att de ändamål för vilka expropriation kan ske
som regel kräver att tillstånd söks enligt någon av de lagar som är anknutna
till NRL. Tillståndsprövningen i expropriationsärendet inrymmer en all-
män prövning av lämpligheten av och möjligheterna att genomföra ex-
propriationsändamålet, vilket gör det naturligt att NRL: s regler vägs in i
prövningen. De markanvändningsförändringar som expropriationen leder
till kommer att mera i detalj prövas enligt de lagar som reglerar själva
verksamheten. Mot bakgrund av vad jag tidigare uttalat om det skydd
NRL ger för rennäringen, anser jag det inte nödvändigt att i expro-
priationslagen införa något stadgande om ett sådant folkrättsligt skydd.
Samerättsutredningen anför vad gäller den föreslagna folkrättsliga
skyddsregeln i rennäringslagen att tillämpningsområdet blir begränsat.
Utredningen ser huvudsakligen regeln som en garanti mot framtida för-
fattningsändringar som kan förta effekten av den folkrättsliga skyddsregeln
i NRL.
En prövning enligt NRL ger visserligen inte något absolut skydd för
rennäringen när rennäringsintresset ställs mot något annat intresse. För
egen del har jag dock svårt att föreställa mig vilka ingrepp som skulle
kunna vara av så allvarligt slag att samekulturens förutsättningar äventy-
ras utan att ingreppet skulle behöva prövas enligt NRL eller plan- och
bygglagen, vilken är anknuten till NRL. Jag kan därför inte finna att en
35
folkrättslig skyddsregel i rennäringslagen skulle få någon praktisk betydel-
se. Inte heller delar jag uppfattningen att den skulle ha någon självständig
betydelse som garanti mot framtida författningsändringar. Det folkrättsli-
ga skyddet gäller för övrigt gentemot lagstiftningsåtgärder oavsett om en
skyddsregel som erinrar härom införs eller inte.
Min bedömning: Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning för
intrång i renskötselrätten införs inte i rennäringslagen.
Samerättsutredningens förslag: Några särskilda ersättningsregler föreslås
inte, men däremot särskilda bestämmelser för hur rättegångskostnaderna
skall fördelas i mål om ersättning för skada på renskötselrätten. Som
huvudregel skall gälla att den skadeståndsskyldige skall svara för kostna-
derna i enlighet med expropriationslagens regler. Särskilda regler föreslås
för att förhindra okynnesmål. När det gäller mål om skada till följd av
skogsavverkning eller annan skogsbruksåtgärd föreslås att vardera parten
skall bära sina kostnader.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen att några sär-
skilda ersättningsregler inte behövs i rennäringslagen. Hovrätten för Övre
Norrland anser att det bör klarläggas i vad mån skadeståndsskyldighet
föreligger för bl. a. sådana ingrepp som inte är så långtgående att de
omfattas av förbudsregeln i 30 § rennäringslagen. Vad gäller frågan om
rättegångskostnader i mål om skada på renskötselrätten är meningarna
delade bland det fåtal remissinstanser som uttalat sig i frågan.
Skälen för min bedömning: Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att det i
rennäringslagen uttalas att renskötselrätten utgör en särskild rätt till fastig-
het. En sådan rättighet kan i princip varken helt eller delvis tas ifrån
innehavaren utan ersättning. Detta gäller oavsett genom vilket förfarande
eller i vilka former som intrånget i renskötselrätten kommer till stånd.
Enligt 28 § rennäringslagen lämnas ersättning för skada eller olägenhet
för renskötseln och för samebymedlems rätt till jakt eller fiske vid upphä-
vande av renskötselrätt. Även när renbetesmark tas i anspråk enligt andra
lagar är sameby eller medlem i sameby berättigad till ersättning för ska-
dan.
Ersättningen vid upphävande av renskötselrätt bestäms enligt 29 § med
stöd av expropriationslagens bestämmelser om expropriation av särskild
rätt till fastighet i tillämpliga delar. Enligt 28 § andra stycket tillfaller
ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person den
drabbade samebyn och samefonden med hälften vardera, om det inte finns
särskilda skäl för annan fördelning. Detta innebär att, när regeringen har
förordnat om upphävande av renskötselrätt, så skall den för vars skull
renskötselrätten upphävs, på samma sätt som vid expropriation, fullfölja
saken genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen och där skall ersätt-
ningsfrågan prövas. Det innebär också att den som får renskötselrätten
Prop. 1990/91:4
36
upphävd får svara för samtliga rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Prop. 1990/91:4
Om den som exproprierar överklagar till högre rätt får han svara för
motpartens kostnader där. Sina egna kostnader får han under alla förhål-
landen svara för.
Ersättning för intrång i renskötselrätten kan även bestämmas enligt de
lagar där tillåtligheten av en åtgärd prövas i särskild ordning, exempelvis
enligt vattenlagen. I rättspraxis tillämpas i dessa fall en fördelning av
ersättningen enligt 28 § andra stycket, så att berörd sameby och samefon-
den erhåller ersättningen med hälften vardera.
När det gäller ersättning för intrång av nyttjanderättsupplåtelser på
sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedel-
bara disposition och på renbetesfjällen har en annan lösning valts i rennä-
ringslagen. Enligt 32 § rennäringslagen får en nyttjanderättsupplåtelse ske
på dessa områden om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Om upplåtelsen inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsav-
verkning skall den ske mot avgift om inte särskilda skäl föreligger för
avgiftsfrihet. Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar skall
staten betala ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som
upplåtelsen medför. Föredragande statsrådet anförde i förarbetena till
rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 111) att kompensation till samema för
upplåtelsen bör utgöras av avgiften för nyttjanderättsupplåtelsen. Kan
samerna visa att de lidit större förlust genom upplåtelsen än som svarar
mot nämnda belopp, bör de kunna få förlusten ersatt. Enligt min mening
finns det inget skäl att ändra eller precisera dessa bestämmelser.
Den fråga som samerättsutredningen behandlar gäller frågan om ersätt-
ning för sådant intrång som inte prövas enligt någon särskild lagstiftning
och som sker utan att renskötselrätten upphävs. Som jag redan nämnt kan
varje intrång i renskötselrätten i princip grunda rätt till skadeersättning
(avsnitt 3.4). En åtgärd som medför skada på renskötselrätten behöver
alltså inte vara så ingripande att den omfattas av förbudsregeln i 30§
rennäringslagen för att vara skadeståndsgrundande.
I förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 136) konstaterades
att självklart också andra konfliktsituationer än de som reglerades i de
föreslagna lagbestämmelserna kunde uppkomma. Föredraganden uttalade
att det lika självklart står öppet för en sameby eller renägare som lider
skada genom ingrepp i renskötselrätten att väcka talan vid domstol. Sådan
talan kan gå ut på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder.
Föredraganden förklarade att man övervägt om det var möjligt att i lagen
ta in en bestämmelse som anger att förhållandet mellan fastighetsägare
eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å
andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ansvar obero-
ende av uppsåt eller vårdslöshet. Någon sådan bestämmelse föreslogs
emellertid inte. Som skäl till detta hänvisade föredraganden bl. a. till
svårigheterna att avgränsa och precisera en regel av det angivna slaget.
Frågorna överlämnades till rättspraxis.
Samerättsutredningen har alltså på nytt tagit upp frågan om en särskild
skadeståndsregel i rennäringslagen men avstått från att lägga fram något
sådant förslag. Utredningen anför som motiv för detta att det möter stora
37
svårigheter att utforma regler för hela renskötselområdet, eftersom ren-
skötselrätten uppvisar olika sårbarhet på olika områden och toleransnivån
gentemot motstående intressen också med nödvändighet varierar. Det
naturliga är då enligt utredningen att de olika situationer som kan uppstå
får sin belysning genom rättspraxis.
För min egen del gör jag följande bedömning. Jag har i det föregående
pekat på svårigheterna att precisera det skydd renskötselrätten ger gent-
emot markägare och nyttjanderättshavare. Det är enligt min mening inte
möjligt att med någon generell giltighet konkret ange arten och graden av
det intrång i renskötselrätten som kan medföra ersättningsskyldighet.
Jag delar därför samerättsutredningens uppfattning att rennäringslagen
inte bör innehålla några bestämmelser om ersättning för sådana fall. Det
får i stället ankomma på domstolarna att avgöra när ett intrång har skett i
renskötselrätten och hur stor ersättningen då skall vara.
Jag är emellertid inte beredd att ansluta mig till samerättsutredningens
förslag om särskilda rättegångskostnadsregler i skadeståndsmål som rör
intrång i renskötselrätten. Utredningens förslag innebär med en viss modi-
fiering att en markägare eller en nyttjanderättshavare i rättegångskost-
nadshänseende jämställs med den som sökt och fått tillstånd till expropria-
tion. Enligt min mening finns det inte någon grund för en sådan särregle-
ring av tvister mellan olika rättighetshavare till en fastighet. Jag anser inte
heller att det finns tillräckliga motiv för att införa någon särskild kostnads-
regel för skadeståndstvister i anledning av åtgärder i skogsbruket.
Jag vill i detta sammanhang även ta upp frågan om s. k. faktiskt förfo-
gande vad gäller statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäl-
len. Som jag anfört ovan skall en upplåtelse av dessa marker i princip ske
mot en avgift. Regeringen medgav emellertid i ett beslut år 1977 länsstyrel-
sen i Norrbottens län rätt att utan avgift disponera viss staten tillhörig
mark ovanför odlingsgränsen för parkerings- och rastplatser efter Grad-
disvägen i Arjeplogs kommun. Regeringen anförde att upplåtelsereglerna i
32 — 34 §§ rennäringslagen inte är tillämpliga i sådana fall då annan statlig
myndighet än den som förvaltar marken önskar ta marken i anspråk för
visst ändamål. Detta ianspråktagande får dock inte stå i strid med bestäm-
melserna i 30 § rennäringslagen. Om berörd sameby anser att den ändrade
markanvändningen kommer att innebära skada eller olägenhet kan byn
enligt beslutet söka åstadkomma en frivillig överenskommelse i ersätt-
ningsfrågan med den ianspråktagande myndigheten eller väcka talan vid
domstol. Den av regeringen uppställda principen har kallats regeln om
faktiskt förfogande.
Det faktiska förfogandet är enligt min mening närmast att se som en
förfaranderegel när statlig mark ovanför odlingsgränsen eller på renbe-
tesfjällen behöver tas i anspråk av statlig myndighet. Vad jag i det föregå-
ende har anfört om samernas rätt till ersättning för intrång i renskötselrät-
ten gäller självfallet också när det är fråga om faktiskt förfogande. Jag har i
avsnitt 3.4 föreslagit ändringar i 30§ rennäringslagen för att öka skyddet
för renskötselrätten. Även dessa bestämmelser är tillämpliga i fråga om
faktiskt förfogande. Jag anser mot den bakgrunden att några preciseringar
Prop. 1990/91:4
38
i rennäringslagen inte behöver göras vad gäller en statlig myndighets Prop. 1990/91:4
förfogande av dessa marker.
Avslutningsvis vill jag klargöra vilka som enligt min mening kan vara
berättigade till ersättning vid intrång i renskötselrätten. Efter beslut av
1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetesfjällens skogsfond,
jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens
lappfond till en gemensam fond som fick namnet statens lappfond. Fon-
den erhöll genom 1971 års rennäringslagstiftning namnet samefonden.
Enligt 28 § andra stycket rennäringslagen erhåller samefonden hälften av
ersättningen för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person
när renskötselrätt upphävs. Bestämmelsen tillämpas i rättspraxis så, att
hälften av intrångsersättningen tillfaller samefonden även när det inte är
fråga om upphävande av renskötselrätt. Bakgrunden till bestämmelsen är
den, att renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folk-
gruppen kollektiv rätt och inte enbart en särskild sameby eller dess med-
lemmar. Detta är av grundläggande betydelse för frågan om vem som är
skadelidande och vem som är rätt mottagare av ersättningen. Den del som
tillfaller samefonden blir enligt förarbetena till rennäringslagen ett skydd
för den kollektiva folkgruppsrätten, medan den del som tillfaller samebyn
tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver
renskötsel inom en sameby. Jag avser inte att föreslå någon förändring i
detta avseende. Sakägare i fråga om intrång i renskötselrätten är därför
även i fortsättningen sameby och enskild samebymedlem samt i fråga om
ersättning för intrånget även samefonden.
Mitt förslag: Lantbruksnämnden skall vid fastställande av högsta
renantal för en sameby ta skälig hänsyn till andra intressen. Länssty-
relsen skall kunna förelägga en sameby att vid vite minska antalet
renar om byn håller fler renar på bete än vad lantbruksnämnden
bestämt. Ett vitesföreläggande skall även kunna riktas mot en en-
skild renägare som har fler renar än vad samebyn bestämt. En
sameby skall vid vite kunna föreläggas att hålla årlig renräkning och
att upprätta renlängd. Länsstyrelsen skall underrättas om tid och
plats för renräkning samt kunna kontrollera att renräkningen sker på
ett korrekt sätt.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom
såvitt avser skyldighet att underrätta länsstyrelsen om tid och plats för
renräkning.
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av re-
missinstanserna. Flera remissinstanser har efterlyst möjligheten att kon-
trollera att det uppgivna renantalet är korrekt. Svenska samemas riksför-
bund anser att högsta tillåtna renantal bör bestämmas med utgångspunkt i
tillgängliga betesresurser, varför betesinventeringarna måste få hög priori-
tet.
39
Skälen för mitt förslag: I rennäringslagen finns ett flertal bestämmelser
om hur renantalet skall bestämmas och kontrolleras. Lantbruksnämnden
bestämmer enligt 15 § andra stycket det högsta antal renar som får hållas
på bete inom byns betesområde. Nämnden kan enligt 15 § tredje stycket
forordna om inskränkningar i betesrätten om det behövs för att bevara
renbetet eller i övrigt främja renskötseln. Samebyn kan enligt 35 § första
stycket bestämma hur många renar en medlem högst får inneha eller
meddela andra föreskrifter om innehavet. Räkning av samebyns renar
skall enligt 66 § ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Lantbruksnämn-
den kan på samebyns begäran medge att räkningen får ske med större
tidsmellanrum. Enligt 68 § skall renlängd upprättas på grundval av renräk-
ningen. Den skall fastställas av bystämman, som kan besluta om rättelser
av renlängden. Medlem i sameby kan enligt 95 § dömas till böter om han
uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid renräkning-
en eller vid upprättande av renlängd.
Som framgår av min redogörelse finns det i rennäringslagen inte några
direkta sanktionsbestämmelser som kan användas mot en sameby som
inte följer lantbruksnämndens beslut om högsta renantal. Samebyn kan
inte heller vidta några åtgärder mot den enskilde renägare som inte följer
byns föreskrifter om renantalet. Lantbruksnämnden kan inte framtvinga
en renräkning. Samebyn har ingen skyldighet att överlämna renlängden till
lantbruksnämnden. Nämnden kan därför inte kontrollera renantalet och
har inte heller rätt att kontrollera uppgifterna i renlängden genom egen
renräkning eller liknande kontrollåtgärd. Rennäringslagen innehåller dock
en bestämmelse som något närmare bör beröras i detta sammanhang. Det
gäller förordnande av syssloman för sameby.
Är renskötseln inom samebyns betesområde bristfällig och har överens-
kommelse inte träffats om rättelse, kan enligt 72 § andra stycket länsstyrel-
sen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna en syssloman. Dennes
uppgift är bl. a. att omhänderta renskötseln i byn. Lantbruksnämnden kan
inte på eget initiativ ta upp saken. Det krävs en begäran från en sameby-
medlem eller någon annan vars rätt berörs. Sysslomannens ställning blir
närmast jämförlig med en konkursförvaltares. Han övertar huvuddelen av
både bystämmans och styrelsens befogenheter. Sysslomannen kan således
besluta om begränsningar i en renägares reninnehav. Men lika litet som
bystämman kan han tillgripa några sanktionsmedel mot den renägare som
inte följer beslutet.
Länsstyrelsen kan vidare enligt 71 § besluta om slakt av renar som
uppehåller sig utanför renskötselområdet eller inom detta område under
tid då renskötsel inte får bedrivas där. Slakt kan alltså inte tillgripas enbart
av det skälet att renantalet är högre än föreskrivet. Vanligtvis för dock ett
för stort renantal med sig det slag av olägenheter som nämns i paragrafen.
Sådan slakt kan därför sägas vara ett indirekt sanktionsmedel vid för högt
renantal. Det bör noteras att slakt inte kan tillgripas mot enskild renägares
renar.
I 1928 års renbeteslag fanns bestämmelser som gjorde det möjligt för
länsstyrelsen att vid vite förelägga enskild renägare att minska renantalet. I
lagen fanns vidare bestämmelser om s. k. civilrättsligt vite. Lappbyn kunde
Prop. 1990/91:4
40
t. ex. vitesförelägga renägare att reducera sin renhjord i enlighet med
föreskrift om högsta renantal i byordningen. Som ett yttersta korrektions-
medel kunde en försumlig renägare förlora rätten att bedriva näringen.
Nämnda bestämmeler i renbeteslagen utmönstrades emellertid ur lagstift-
ningen vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag.
Fastställande av högsta tillåtna renantal
Det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebyns område
bestäms alltså av lantbruksnämnden. Denna regel har kommit till av
främst två orsaker. Ett skäl är att rennäringen utövas jämsides med annat
nyttjande av markerna. Därtill kommer att renbetesrätten inom samebyn
är gemensam för flera näringsutövare av vilka ingen kan sägas ha rätt att
utnyttja betet i större omfattning än de övriga. Beslut om rationellt renan-
tal grundar sig på den indelning av byområden, som enligt 7 § rennärings-
lagen skall göras av lantbruksnämnden. Myndighetens beslut om bygrän-
ser och högsta tillåtna renantal är inte bindande för all framtid utan kan
omprövas med hänsyn till inträdda förändringar. I betänkandet (SOU
1966:12) Renbetesmarkerna beräknas det uthålligt högsta lämpliga renan-
talet för det svenska renbetesområdet till 260000 djur. Inom Norrbottens
län beräknas 179000 djur (varav 16000 inom koncessionsområdet) kunna
födas uthålligt, inom Västerbottens län 45000 och inom Jämtlands län
med Idre i Dalarna 36000 djur. Enligt (SOU 1983:67) Rennäringens
ekonomi uppgår det högsta tillåtna renantalet till sammanlagt 270200
renar. I allt väsentligt bestäms den svenska renstammens storlek av till-
gången till ett väl samlat och åtkomligt vinterbete.
Det är endast i Jämtlands län som lantbruksnämnden bestämt högsta
renantal med stöd av 15 § rennäringslagen. För de flesta samebyarna är
renantalet bestämt i byordningar från mitten av 1940-talet. Det är därför
tämligen osäkert i vilken mån de bestämda högsta renantalen ger ett riktigt
uttryck för vad markerna egentligen tål.
Det är angeläget att högsta tillåtna renantal bestäms med utgångspunkt i
de aktuella förhållandena. I Jämtlands län gjordes på 1970-talet en betesin-
ventering som låg till grund för lantbruksnämndens beslut. I Norrbottens
län har i ett tiotal samebyar betesinventering skett, men resultatet har
ännu inte lett till ändrade beslut om högsta renantal.
Ett i förhållande till betesresursema för högt renantal kan för en sameby
få en mängd negativa konsekvenser såsom överbetning av markerna och
problem med att styra renarnas betning. Det är även till men för naturvår-
dens intressen. Nyetableringar i samebyn försvåras också om antalet renar
totalt sett är för stort.
Utövandet av renskötselrätten innebär att markägare och innehavare av
särskild rätt till fastighet måste tåla att marken tas i anspråk för renbete
och annat markutnyttjande som ingår i renskötselrätten. Samebymedlem-
marna måste å sin sida tåla att markägaren eller nyttjanderättshavaren
brukar marken med stöd av sin rätt. Ingen rättighetshavare kan därför
räkna med att utnyttja mark och vatten inom renskötselområdet för egna
ändamål utan hänsyn till andra rättighetshavare.
Prop. 1990/91:4
41
I rennäringslagen och dess förarbeten anges inte vilka faktorer som skall
ligga till grund vid fastställandet av en samebys högsta tillåtna renantal.
Ett första steg vid fastställandet av högsta renantalet för en sameby är att
fullfölja betesinventeringarna och att sedan i den markanvändnings- och
utvecklingsplanering, som nu pågår i flertalet samebyar, planera och ta
ställning till lämpligt antal renskötselföretag och renantal. Det är därför
angeläget att lantbruksstyrelsen, vid överläggningarna mellan staten och
rennäringen om användningen av de medel som anslås för främjande av
rennäringen, beaktar behovet av att erforderliga medel avsätts för slutfö-
rande av betesinventeringarna. Produktionsrådgivningen från lantbruks-
nämnderna och Svenska samernas riksförbund, med inriktning bl. a. på
slaktuttag och urval för avel, har också stor betydelse. Bidrag till sådan
planering, liksom till produktionsrådgivning, lämnas av statsmedel.
Resultatet av betesinventeringen bör enligt min mening ligga till grund
för att fastställa det högsta antal renar som en sameby får ha. Som jag nyss
anfört förutsätts emellertid inom renskötselområdet ett sambruk av mar-
kerna. Vid faställandet av högsta tillåtna renantal måste därför beaktas att
även andra näringar skall kunna bedrivas inom renskötselområdet. Enligt
min mening bör även hänsyn tas till faktorer av betydelse för djurskyddet.
Jag tänker därvid speciellt på risken för svält till följd av bl. a. överbetning
av markerna. Hänsyn bör också tas till naturvårdens intressen.
Det går enligt min uppfattning inte att närmare precisera den hänsyn
som måste tas till motstående intressen. Vid fastställandet av högsta
tillåtna renantal måste dock beaktas att reservbetesområden måste finnas i
rimlig utsträckning. En skogsavverkning kan medföra ett temporärt bort-
fall av renbete. Å andra sidan uppkommer nytt bete på äldre föryngrings-
ytor. Det högsta tillåtna renantalet måste därför anpassas till bl. a. denna
varierande tillgång på bete så att normala avverkningar kan genomföras.
Jag föreslår därför att det i rennäringslagen tas in en föreskrift att vid
fastställande av högsta tillåtna renantal skall skälig hänsyn tas till andra
intressen.
Överskridande av högsta tillåtna renantal
Som jag nyss nämnt finns det i rennäringslagen inte några direkta sank-
tionsbestämmelser mot en sameby som överskrider det högsta tillåtna
renantalet. Möjligheten att förordna syssloman är inte något särskilt effek-
tivt sätt att komma till rätta med problemen.
Ett sätt för samebyn att lösa frågan om ett för högt renantal är att
samebyn med stöd av 35 § beslutar hur många renar en medlem högst får
ha eller meddelar andra föreskrifter om innehavet. Sådana bestämmelser
har tillämpats i några fall, när byarna bedömt renantalet vara för stort i
förhållande till betesresurserna eller till de praktiska möjligheterna att
behärska renbeståndet. I praktiken har dock byns beslut inte fått någon
nämnvärd betydelse, bl. a. därför att byn inte har några sanktionsmedel att
ta till mot medlemmar som inte rättar sig efter beslutet.
Det bör enligt min mening skapas möjlighet att använda något ytterliga-
Prop. 1990/91:4
42
re sanktionsmedel. Vad som kan övervägas är då föreläggande av vite mot Prop. 1990/91:4
sameby, eller i vissa fall mot enskild medlem, för att få till stånd rättelse.
Ett vitesföreläggande bör enligt min mening kunna användas mot en
sameby som håller fler renar än vad som bestämts av lantbruksnämnden
enligt 15 § eller som inte följer en enligt samma paragraf beslutad inskränk-
ning i betesrätten. Har en sameby med stöd av 35 § bestämt hur många renar
en medlem högst får inneha, eller meddelat andra föreskrifter för innehavet,
bör ett vitesföreläggande även kunna riktas mot en enskild medlem som inte
följer samebyns beslut.
En förutsättning för att kunna avgöra om renantalet är for högt är
självfallet att samebyn räknat renarna och upprättat renlängd. Om räk-
ningen av samebyns renar inte sker årligen i enlighet med 66 § eller om av
lantbruksnämnden förordnad extra renräkning enligt samma paragraf inte
sker, bör samebyn därför vid vite kunna åläggas att företa sådan räkning.
Det finns i dag ingen skyldighet för samebyn att lämna renlängden till
myndighet. Eftersom den upprättas på grundval av renräkningen, utgör
den fastställda renlängden en viktig handling bl. a. vid myndighets kontroll
av en samebys renantal. Jag kommer i anvsnitt 3.10 att föreslå skyldighet
för en sameby att lämna kopia av renlängden och andra uppgifter om
renskötseln som underlag för ett företagsregister. Med tanke på den centra-
la betydelse renlängden har for myndigheterna, bör en sameby vid vite
kunna åläggas att upprätta och till myndighet överlämna kopia av den
fastställda renlängden. Jag återkommer senare till mina överväganden i
fråga om regler for samebys renräkning.
Möjligheten att förelägga vite behöver inte alltid utnyttjas så snart en
samebys handlande strider mot någon av de ovan nämnda bestämmelser-
na. Av stor betydelse är givetvis i vad mån det uppkommer någon skada
eller olägenhet for tredje man, t. ex. for grannbyn eller för andra areella
näringar. Ett ingripande kan emellertid vara påkallat också för att förhind-
ra en överbetning till skada för den framtida renskötseln.
1 fråga om föreläggande och utdömande av vite bör lagen (1985:206) om
viten tillämpas. Länsstyrelsen beslutar i dag om slakt och om förordnande
av syssloman. Enligt min mening är det därför lämpligt att länsstyrelsen
även blir vitesföreläggande myndighet.
Ett vitesföreläggande bör i första hand riktas mot samebyn, som då t. ex.
föreläggs att inom viss tid minska antalet renar till ett bestämt antal. Det
blir sedan samebyns sak att besluta hur reduktionen skall ske och se till att
denna genomförs. I allmänhet torde frågan kunna lösas på frivillig väg. I
den mån samebyn bestämt hur många renar en medlem får ha, bör, i
enlighet med vad jag nyss anfört, länsstyrelsen även kunna rikta ett vites-
föreläggande mot den som inte följer byns beslut i detta avseende. Ett
föreläggande bör vid behov samtidigt eller senare kunna ges även mot
samebyn. Frågan om ett vite bör riktas mot enskild medlem bör i allmän-
het vara beroende av om samebyn själv föreslår detta. En ytterligare
förutsättning för att ett vite skall kunna riktas mot en enskild medlem är
att det i ärendet är utrett att samebymedlemmen verkligen har flera renar
än vad samebyn bestämt. Att så är fallet kan exempelvis styrkas genom att
43
byn överlämnar utdrag ur den renlängd som enligt 68 § skall upprättas av
byn.
För att inför länsstyrelsen styrka att den fordrade åtgärden har vidtagits
kan samebyn resp, den enskilde medlemmen exempelvis visa upp avräk-
ningsnota från slakteri.
Om vitet mot samebyn döms ut skall samebyn betala det till staten. Sker
inte detta kan beloppet tvångsvis utmätas t. ex. i samebyns tillgodohavan-
den på upplåtelseavgifter. Därmed torde det solidariska ansvar för byns
renskötande medlemmar som i och for sig finns enligt 45 § inte behöva
aktualiseras.
Renräkning
Enligt 66 § rennäringslagen skall räkning av samebyns renar ske årligen vid
ungefär samma tidpunkt. Om särskilda skäl föreligger kan lantbruksnämn-
den medge större tidsmellanrum efter begäran från samebyn. Det ekono-
miska regelsystemet i rennäringslagen bygger i stor utsträckning på att man
känner till de enskilda renägarnas reninnehav. Det gäller i första hand
rösträttsreglerna och fördelningen av kostnaderna. Dessutom utgör renan-
talet, styrkt genom renräkning, underlag för eventuell katastrofskadeer-
sättning åt enskilda renägare. Vidare är det viktigt att känna till det totala
renantalet i samebyn, både för byns egen planering och för lantbruks-
nämnden, som har att bevaka att sambyarna inte överskrider det fast-
ställda maximala renantalet. Enligt min mening är det därför angeläget att
ha en så effektiv registrering av renantalet som är praktiskt möjligt.
Rennäringskommittén uppger i sitt betänkande att allt färre samebyar
de senaste åren genomfört årliga renräkningar. Vissa byar har enligt betän-
kandet helt upphört att räkna renar, i andra har renräkning av tradition
aldrig fått någon egentlig genomslagskraft. De renlängder som upprättas
baserar sig i dessa fall på djurägarnas egna uppgifter men ibland också
genom skönsmässiga uppskattningar. Vissa byar har egna system för upp-
skattning av renantalet som bygger på en slags nettometod där man utgår
från inmärkta renar, beräknad förlust och slakt. En ny individmärknings-
metod börjar också tas i bruk på sina håll. Där den tillämpas kommer en
kontinuerlig uppföljning av renantalet att underlättas.
Med tanke på den centrala betydelse vetskapen om renantalet har både
för samebyns planering och från rättvisesynpunkt går det enligt min me-
ning inte att undvara regelbundet återkommande renräkningar.
I fråga om myndighets möjligheter att kontrollera om det uppgivna
renantalet i samebyn är korrekt vill jag anföra följande. Enligt 66 § andra
stycket kan lantbruksnämnden på begäran av renskötande medlem under
vissa villkor förordna om extra renräkning. Lantbruksnämnden eller an-
nan myndighet saknar i övrigt möjlighet att kontrollera en samebys renan-
tal. De uppgifter som en enskild medlem lämnar om sitt renantal och som
ligger till grund för renlängden lämnas dock under straffansvar. Enligt 95 §
kan nämligen medlem i sameby dömas till böter om han uppsåtligen eller
Prop. 1990/91:4
44
av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande Prop. 1990/91:4
av renlängd. Under utredningen av om brott begåtts mot 95 § har polis-
myndigheten möjlighet att med stöd av 96 § begära att samebyns styrelse
låter samla ihop och skilja ut renar som tillhör den eller dem som miss-
tänks ha lämnat oriktig uppgift om renantalet. Jag har i det föregående
föreslagit att en sameby vid vite skall kunna åläggas att företa årlig renräk-
ning. Enligt min uppfattning är det däremot inte nödvändigt att införa
någon ytterligare befogenhet att besluta om renräkning. En extra renräk-
ning är kostnads- och arbetskrävande samt utgör ett hinder för samebyn i
renskötselarbetet. Jag anser därför inte att de fördelar som kan finnas att i
kontrollsyfte kunna förordna om extra renräkning överväger de nackdelar
som är förbundna med en myndighets förordnande om detta. Däremot
anser jag att en sameby skall underrätta myndighet om tid och plats för
byns renräkning. Anmälan om förestående renräkning bör enligt min
mening ske till länsstyrelsen eftersom det här närmast är en fråga om en
kontrollfunktion och inte i första hand en rennäringsfråga. Länsstyrelsen
bör kunna förordna annan myndighet, exempelvis lantbruksnämnden eller
polisen, att kontrollera en samebys renräkning. Detta ger myndigheten
möjlighet till kontroll av samebyns renantal. Det är givetvis viktigt att
erforderliga resurser avsätts för kontroll av renantalet i länet, men det bör
inte vara någon skyldighet att närvara vid alla samebyars renräkning.
Detta får bedömas bl. a. med hänsyn till personalresurserna. En anledning
till närvaro vid en renräkning kan vara att företrädare för andra areella
näringar gör sannolikt att byns renantal är högre än det uppgivna.
För att möjliggöra en effektiv kontroll måste den som länsstyrelsen
förordnat ges rätt att få tillträde till område eller anläggning där renräk-
ningen äger rum, liksom rätt att få upplysningar och ta del av de handling-
ar som behövs för kontrollen.
Det bör enligt min mening finnas möjlighet att meddela närmare före-
skrifter om hur renräkning skall gå till. Sådana föreskrifter kan exempelvis
avse det sätt på vilket räkningen skall dokumenteras eller fargmärkning av
räknade renar. Det ankommer på regeringen, eller myndighet som rege-
ringen bestämmer, att meddela sådana föreskrifter.
Vad jag nu har anfört bör föranleda vissa tilläggsbestämmelser i rennä-
ringslagen.
Mitt förslag: Länsstyrelsen skall vid vite kunna förelägga en sameby
att driva bort renar från marker utanför renskötselområdet eller från
mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas
där. Möjligheten för länsstyrelsen att förordna om slakt bör i fort-
sättningen kunna utnyttjas endast i vissa fall.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt, utom såvitt
gäller befogenheten att förordna om slakt, där styrelsen inte tagit ställning
till om den möjligheten bör behållas oförändrad.
45
Remissinstanserna: Förslaget om vite lämnas utan erinran eller tillstyrks Prop. 1990/91:4
av remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem berörda länsstyrel-
ser, anser att möjligheten att forordna om slakt skall finnas kvar. Svenska
samernas riksförbund anser däremot att bestämmelsen om slakt skall
upphävas och att de bakomliggande orsakerna till att renar stannar kvar på
vinterbetesmarkerna bör klarläggas.
Skälen for mitt förslag: I 3 § rennäringslagen anges var och under vilken
tid renskötsel får bedrivas. Renar som uppehåller sig utanför renskötsel-
området eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får
bedrivas där brukar benämnas strövrenar. Andra areella näringar upplever
förekomsten av strövren, tillsammans med vad som anses vara ett för högt
renantal, som de största olägenheterna av dagens renskötsel.
Som framgår av avsnitt 3.7 kan länsstyrelsen enligt 71 § rennäringslagen
förordna om slakt av renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet
eller inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där. En
förutsättning för beslut om sådan slakt är att renarna vållar skada eller
olägenhet av någon betydelse.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordnat om slakt av strövrenar
åren 1982 och 1989. Slakten har skett genom att utsedda jägare skjutit
renar och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostnaderna har varit
avsevärda utan att antalet renar på otillåten mark egentligen minskat
nämnvärt. I Norrbottens län genomfördes en sådan slakt på 1970-talet i
Bodens kommun och år 1988 i Kalix kommun. Den senare slakten hade
enligt länsstyrelsen god effekt för efterlevnaden av gällande bestämmelser.
Förekomsten av strövren har flera orsaker. Det är givetvis oundvikligt
att ett visst antal renar blir kvar på vinterbetesmarkerna vid flyttningen på
våren. Det är emellertid en allmän uppfattning bland motstående intressen
till rennäringen att antalet strövrenar ökat starkt under senare år. Detta
beror huvudsakligen på att renantalet ökat på grund av goda betesförhål-
landen, att motstående intressens markanvändning försvårar flyttningen,
att renarna oftare transporteras per bil och att antalet verksamma i same-
byarna minskar genom pågående rationaliseringar. Intrången i renskötsel-
markerna spelar ofta en stor roll. Transport med lastbil, som åtminstone
delvis är ett resultat av samhällsutvecklingen, gör renen desorienterad och
leder till strövrensförekomst. Stora kalhyggen vid uppflyttningen till fjäll-
området försvagar eller kan t. o. m. helt släcka ut flyttningsinstinkten. Om
en renhjord blir skrämd, om tillgången på bete är för dålig inom de
områden hjorden flyttar till eller om hjorden stöter på allför besvärliga
flyttningshinder är risken stor att den vänder. En hjord som vänt är rent
allmänt svår att hantera och mycket svår att få att återuppta uppflyttning-
en. Förekomst av strövren kan emellertid också bero på underlåtenhet från
renskötarens sida.
Det kan genom en utbyggnad av flyttningsvägarna, utslaktning av sär-
skilt strövningsbenägna djur, ökad tillskottsutfodring och intensifierad
rådgivning vara möjligt att minska antalet strövrenar. Det är viktigt att
särskilt samebyar med långa flyttningar kan upprätthålla ett väl fungeran-
de system av flyttningsvägar. Varje nytt hinder innebär ökad risk för
strövren vilket måste beaktas i samhällsplaneringen. Dessa olägenheter
46
kan lindras genom kompletteringar av flyttlederna med övernattnings- Prop. 1990/91:4
hagar kombinerade med stödutfodring. Samtidigt innebär detta ökade
investerings- och underhållskostnader för renskötseln. Att få till stånd väl
fungerande flyttningar är emellertid särskilt besvärligt för fjällsamebyarna
i Västerbottens och Norrbottens län, som har mycket långa flyttnings-
vägar, upp till 40 mil. 1 Norrbotten är området mellan lappmarksgränsen
och odlingsgränsen i stor utsträckning åretruntmarker för skogssamebyar-
na. Eventuellt kvarvarande fjällrenar blir därför i hög grad ett internt
näringsproblem. I Västerbotten framstår däremot strövrensförekomsten
enligt rennäringskommitténs betänkande som mera uppenbart otillåten.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit att det bör införas en möjlighet till
föreläggande vid vite att driva bort renarna från mark där renskötsel inte
får bedrivas. Huvuddelen av lantbruksverkets representanter i rennärings-
gruppen anser dessutom att möjligheten att förordna om slakt bör finnas
kvar till dess att man genom praktisk erfarenhet kunnat konstatera att
vitesföreläggande är ett mera effektivt medel än slakt. Det fordras enligt
dessa ledamöter inte sällan snabba åtgärder vid en förekomst av ströv-
renar. Ett förordnande om slakt bör därför kunna tillgripas sedan det visat
sig att ett vitesföreläggande inte ger önskat resultat. Det bör kunna genom-
föras först sedan tiden för vitesföreläggande gått ut eller återkallats. De
övriga ledamöterna i gruppen anser däremot att det inte finns anledning
tro att ett vitesföreläggande skulle vara mindre effektivt och att det dessut-
om kan uppstå praktiska och formella komplikationer om man har två
sanktionsmedel för samma företeelser, förutom att det kan uppfattas som
inkonsekvent.
Det bör enligt min mening även fortsättningsvis finnas möjlighet att
tillgripa tvång för att få bort strövrenar från otillåtet område. I första hand
bör man emellertid försöka att komma till rätta med strövrensförekomsten
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag om vitesföreläggande. En be-
stämmelse om sådant föreläggande bör föras in i rennäringslagen. Jag har i
avsnitt 3.7 redogjort för hur vitesinstitutet bör användas inom rensköt-
seln. Samebyn kan genom exempelvis intyg från polismyndighet visa att
renarna bortförts från otillåten plats.
Det kan emellertid förekomma fall då ett vitesföreläggande inte visat sig
fungera eller är mindre lämpligt av andra orsaker och därför ett beslut om
slakt bör tillgripas i stället. Ett sådant fall kan vara att renar riskerar att
skada exempelvis grödor eller skogsplanteringar i större omfattning. Ett
annat skäl att förordna om slakt kan vara att tidigare vitesföreläggande
mot en sameby inte visat sig ha haft erforderlig verkan. Det kan också bli
nödvändigt att förordna om slakt då det inte kan avgöras till vilken
sameby renarna hör. Rennäringslagen bör ändras i enlighet med vad jag nu
har anfört. Liksom hittills bör gälla för såväl vitesföreläggande som för
beslut om slakt att beslutet endast får meddelas om samebyn underlåter att
inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna. Detta under förutsätt-
ning att det är känt till vilken sameby renarna hör.
47
Mitt förslag: Renskötande medlem skall i frågor som rör renskötseln
inte få rösta for fler renar än han enligt samebyns beslut får inneha.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt forslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 59 § rennäringslagen har varje myndig
medlem i samebyn en röst i fråga som rör utseende av ordförande på
bystämma eller revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller
ändring av vissa föreskrifter i samebyns stadgar. Enligt samma paragraf
har endast renskötande medlem rösträtt i övriga frågor. Rösträtten är då
graderad på det sättet att den renskötande medlemmen har en röst för
varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av
honom. Detta innebär att en sådan medlem kan få beräkna sitt antal röster
på fler renar än som samebyn med stöd av 35 § kan ha beslutat att han får
inneha.
Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att renskötande medlem inte
bör få rösta för fler renar än vad han tillåts inneha enligt samebyns beslut.
Förslaget föranleder en ändring i 59§ rennäringslagen.
Mitt förslag: Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Re-
gistret skall bygga på samebyns fastställda renlängd. En sameby skall
därför vara skyldig att lämna kopia av sin renlängd till lantbruks-
nämnden eller till annan myndighet som regeringen bestämmer.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran. Enligt
Svenska samemas riksförbund utgör renlängden ett tillräckligt underlag
för företagsregistret.
Skälen för mitt förslag: Det föreslogs i förarbetena till 1971 års rennä-
ringslag (prop. 1971:51) att ett företagsregister inom rennäringen skulle
införas. Det skulle bli ett värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksam-
heten. Sedan riksdagen godtagit förslaget förordnade regeringen att ett
företagsregister skulle upprättas och att det skulle ankomma på lantbruks-
styrelsen att utfärda närmare föreskrifter om registret. Frågan om utform-
ningen av registret har därefter diskuterats flera gånger mellan lantbruks-
styrelsen och rennäringsutövarna utan att frågan har lösts.
Lantbruksstyrelsen föreslår nu att ett företagsregister upprättas som
baseras på innehållet i renlängderna. De uppgifter som i sammanhanget är
mest viktiga, såväl i samhällsplaneringen som i diskussioner med t. ex.
Prop. 1990/91:4
48
länsmyndigheter, kommuner och skogsföretag samt vid stödgivning är Prop. 1990/91:4
uppgifter om samebyns samlade renantal, fördelningen av antalet renar på
de olika företagen och åldersstrukturen inom samebyn. Det bör vara
tillräckligt att uppgifterna redovisas i grupper (1 — 100, 101—200, 201 —
300 renar etc.). Möjligheten att identifiera de enskilda företagen skall så
långt möjligt uteslutas.
De uppgifter som behövs för ett sådant register finns enligt lantbrukssty-
relsen i allmänhet tillgängliga i renlängderna. Även om renlängderna inte
innehåller alla de uppgifter som ett företagsregister bör innehålla, skulle
det kunna vara tillräckligt att lantbruksnämnden fick del av längderna, i
likhet med vad som gällde före år 1972. Uppgifterna i renlängden kan dock
behöva kompletteras t. ex. med uppgifter om företagarnas födelseår. Såda-
na uppgifter torde lätt kunna införas som standard i renlängdema.
I de flesta fall där rennäringens intressen skall redovisas torde det enligt
lantbruksstyrelsen räcka att uppgifterna om antal renar och antal företag
tas fram. I en del fall kan mera preciserade uppgifter behövas. Lantbruks-
nämnden kan då sammanställa uppgifterna så att exempelvis antalet ren-
skötare i ett visst åldersintervall redovisas.
Själv gör jag följande bedömning. Rennäringen är den enda av de areella
näringarna för vilka det saknas tillförlitliga uppgifter om verksamheten.
Det är mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns tillgängliga om
samebyarnas renantal och företagsstruktur. Detta gäller inte minst för
samebyarna i diskussioner med skogsföretag om intrång och för lantbruks-
nämnden i olika delar av samhällsplaneringen. På sikt är det önskvärt att
företagsregistret kan byggas ut med fler uppgifter. Jag tänker då närmast
på att det i samhällsplaneringen är viktigt att rennäringens sysselsättnings-
effekt och dess regionalekonomiska betydelse kan dokumenteras genom ett
relevant material. I dessa och liknande frågor som kan röra konkurrensen
om marken kan ett utbyggt företagsregister få ett stort värde både för
samebyn och för samhället, bl. a. på så sätt att frågor om intrång bör kunna
bedömas enklare och säkrare.
Eftersom renlängdema i sig innehåller identifierbara personliga uppgif-
ter är det viktigt att de hos myndigheterna skyddas från den offentlighet
som gäller för myndigheternas handlingar. I och med att renlängderna
lämnas in för att användas för myndighetens verksamhet för framställning
av statistik kommer de att skyddas av den sekretess som gäller för statis-
tiskt material enligt 9 kap. 4§ sekretesslagen (1980:100) på samma sätt
som t. ex. lantbrukets företagsregister. Som lagrådet har påpekat kommer
samma sekretessregler också att skydda ett företagsregister för rennäring-
en. Med sekretessen följer också tystnadsplikt för den som i tjänsten tar del
av uppgifterna. Renlängden bör också, liksom nu, kunna användas i sam-
band med ärenden om statligt stöd. Där finns sekretesskydd enligt sekre-
tessförordningen (1980:657). Uppgifterna får då inte lämnas ut till andra
verksamhetsgrenar inom lantbruksnämnden. Sekretessen måste därmed
anses vara betryggande.
Varje sameby bör vara skyldig att till myndighet som regeringen bestäm-
mer överlämna en kopia av den fastställda renlängden. Det bör ankomma på
regeringen eller på myndighet som regeringen bestämmer att meddela när- 49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
mare föreskrifter om detta och om skyldigheten att lämna ytterligare upp-
gifter till företagsregistret. Ett bemyndigande att meddela sådana föreskrif-
ter bör tas in i rennäringslagen. Jag har i avsnitt 3.7 föreslagit att en sameby
skall kunna föreläggas vid vite att upprätta renlängd och att överlämna kopia
av den till myndigheten.
Min bedömning: Nuvarande system för upplåtelse av rätt till jakt
och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbe-
tesfjällen bibehålls. Upplåtelse av sådan rätt bör emellertid kunna
ske i betydligt större omfattning än hittills.
De personer som lever i utpräglad glesbygd bör få företrädesrätt till
jakt- och fiskeupplåtelser. Upplåtelserna bör i övrigt ske så att de
främjar service och sysselsättning i glesbygd.
Lantbruksstyrelsens förslag: Lantbruksstyrelsens förslag, såvitt avser ef-
ter vilka riktlinjer upplåtelserna bör ske, överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Lantbruksstyrelsens förslag tillstyrks eller lämnas
utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Medlem i sameby har enligt 25 § rennäringslagen
rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som
hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.
Jakten och fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har enligt
paragrafens andra stycke dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov när
han tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde om han
vistas där med anledning av renarnas skötsel. På sådan kronomark ovan-
för odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på
renbetesfjällen får enligt 32 § nyttjanderätt upplåtas om det kan ske utan
avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller
fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller
fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas
rätt till jakt och fiske. Lantbruksnämnden beslutar enligt 1 § rennäringsför-
ordningen (1971:438) om dessa upplåtelser i sin rennäringsdelegation. Ne-
danför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen samt på privatägd mark
ovanför odlingsgränsen gäller inte de angivna bestämmelserna för nyttjan-
derättsupplåtelser.
Inkomsterna av jakt och fiske är för många samebymedlemmar viktiga.
Inkomsterna av upplåtelserna på renbetesfjällen och ovanför odlingsgrän-
sen fördelas mellan samebyn och samefonden. Upplåtelseavgifterna utgör
en viktig inkomstkälla för åtskilliga samebyar. Jakt och fiske på egen mark
eller efter upplåtelse av lantbruksnämnden utgör även för många andra
som är bosatta inom området ett viktigt bidrag till deras försörjning.
I prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. betonar föredragande statsrådet
Prop. 1990/91:4
50
den stora betydelse jakten och viltvården har som rekreationskälla. Det är
därför önskvärt att möjligheterna till jaktutövning tas till vara. Föredra-
ganden konstaterar att ytterligare upplåtelser av jakt kan ske genom att nya
jägare tas in i etablerade jaktlag eller genom att jakt erbjuds i form av
korttidsupplåtelser. Som exempel på marker för ytterligare upplåtelser
anges i propositionen de stora arealer där enbart älgjakt bedrivs. Jag vill
mot den bakgrunden ta upp ett förslag från Lantbrukarnas riksförbund
(LRF) och Svenska jägareförbundet till ny policy och organisation för
småviltjakten på statens mark inom renskötselområdet.
Förslaget innebär att all statens mark ovanför odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen skall vara öppen för jakt efter småvilt. Jägarna föreslås
indelade i tre kategorier. De som är bosatta inom en kommun i dessa
områden skall ha rätt att lösa ett årsjaktkort som innebär rätt till jakt efter
småvilt på all statlig mark inom den del av kommunen som är belägen
ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Övriga svenska medborga-
re skall efter ansökan hos länsstyrelsen kunna lösa ett dag- eller veckokort
som gäller inom vissa delar av denna statliga mark. För utländska medbor-
gare föreslås slutligen att det nuvarande systemet med upplåtelser består.
Lantbrukarnas riksförbund och Svenska jägareförbundet anför att syftet
med förslaget är att ge ett större antal jägare tillgång till småviltjakt i fjäll-
och fjällnära områden. Enligt de båda organisationerna är småviltjakten
inom dessa områden i Sverige, jämfört med liknande områden i våra
grannländer, kraftigt underutnyttjad. I ett läge där efterfrågan och behovet
av rekreation och naturupplevelser i form av jakt är i ökande, kan det
därför inte vara riktigt att så dåligt utnyttja den jaktliga resurs som dessa
statligt ägda marker har att erbjuda. Ett ökat jakttryck inom dessa områ-
den kommer enligt förslaget inte att medföra några negativa konsekvenser
för viltstammarna. Avskjutningen av ripa i Norge är uthålligt ca tio gånger
större än i Sverige trots att ripjaktarealen är mindre. Den föreslagna
nyordningen kommer enligt organisationerna inte att innebära något in-
trång eller någon inskränkning i den jaktutövningsrätt som tillkommer
samebymedlem enligt 25 § rennäringslagen. Med stöd av såväl norska och
finska som svenska erfarenheter kan också fastläggas att det inte finns
någon risk för att den föreslagna nyordningen skulle utgöra någon avse-
värd olägenhet för renskötseln.
Förslaget har remissbehandlats. De flesta remissinstanserna anför att
viltreproduktionen är betydligt större än uttaget och att jakten är av
mycket stor betydelse för glesbygdsbefolkningen och för sysselsättningen i
berörda kommuner. Samtliga tillstyrker också en utökad jakt. Instanserna
påpekar emellertid också risken för störningar och olägenheter av olika
slag för renskötseln.
Själv gör jag följande bedömning. Småviltjakten ovanför odlingsgränsen
och på renbetesfjällen är en dåligt utnyttjad resurs. Möjligheterna att öka
jakttrycket begränsas emellertid av de nyss nämnda bestämmelserna i
rennäringslagen. Enligt min uppfattning har LRF och Jägareförbundet i
sitt förslag inte i tillräcklig utsträckning beaktat den i renskötselrätten
ingående jakträtten för samebymedlemmarna. Ett främjande av jaktintres-
set får således enligt min mening inte leda till att andra viktiga intressen
Prop. 1990/91:4
51
påverkas negativt. Jag kan därför inte biträda LRF: s och Jägareförbundets Prop. 1990/91:4
förslag. Däremot anser jag att upplåtelse av bl. a. rätt till jakt bör kunna ske
i betydligt större omfattning än hittills utan att renskötselintresset träds för
när. Lantbruksnämnderna har vanligen en mycket god kännedom om hur
renskötseln bedrivs inom det område där upplåtelse önskas. Det bör
därför vara möjligt att, eventuellt efter inskränkningar av det område eller
den tid ansökningen avser, i betydligt större grad än hittills upplåta rätt till
jakt.
De områden som upplåts till jakt och fiske anges i lantbruksstyrelsens
rapport ha varit i stort sett desamma under lång tid. Genom en större
flexibilitet och anpassning till renskötselns skiftande förhållanden bör
möjligheter finnas till betydligt utökade upplåtelser. Detta kan ske genom
att korttidsupplåtelser för jakt lämnas inom särskilt avsatta större eller
mindre områden och upplåtelsetiden anpassas efter bl. a. renskötselns
förutsättningar.
Förutsättningarna för att öka upplåtelserna är enligt rapporten störst i
fråga om upplåtelser för sportfiske under vinterhalvåret och korttidsupplå-
telser för småviltjakt, särskilt jakt på ripa. Även om nyttjanderättsupplå-
telser i framtiden i viss ökad omfattning sker genom utarrenderingar till
jakt- och fiskeorganisationer, turistorganisationer eller samebyar för
underupplåtelser kommer ändå merparten av upplåtelserna att ske genom
lantbruksnämnden, som ju har att svara för de övergripande avvägningar-
na gentemot rennäringsintressena. Jag anser det vara en lämplig ordning
att handläggningen av upplåtelserna ligger kvar hos rennäringsenheten och
rennäringsdelegationen, varigenom man även säkerställer ett samiskt in-
flytande i beslutsprocessen.
För egen del vill jag anföra följande vad gäller frågan om till vem jakt-
och fiskeupplåtelse skall ske.
Samhällsutvecklingen har medfört att behovet av tillgång till jakt och
fiske för befolkningens försörjning är mindre än tidigare. Jakt och fiske har
nu sitt största värde som rekreation och som en av förutsättningarna för
utveckling av en sysselsättningsskapande turism.
Det finns emellertid en mindre grupp personer som i större eller mindre
omfattning är beroende av jakt och fiske för sin försörjning. Det gäller
t. ex. fiskesamer och fjällägenhetsarrendatorer samt sådana personer som
bor i väglöst land eller som behållit en livsföring utan större påverkan av
utvecklingen i samhället. Det är i första hand dessa personer som bör ges
företräde till upplåtelser. Enligt 34 § rennäringslagen skall avgift utgå för
upplåtelserna om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet. I förarbete-
na till lagen (prop. 1971:51) anges som exempel på fall när det kan vara
befogat med avgiftsfrihet att upplåtelsen sker till en fiskesame som är
beroende av fisket för sin försörjning. För den kategori personer det nu är
fråga om bör, om upplåtelse inte skall ske avgiftsfritt, avgiften ofta kunna
sättas lägre än vad som gäller vid upplåtelse till andra.
Det är enligt lantbruksstyrelsens rapport svårt att avgränsa denna grupp
med entydiga kriterier. Avgränsningen bör emellertid grundas på ålder,
inkomst, bostadsort, tillgång till egna jaktmarker och fiskevatten m. m. En
generell beskrivning kan medföra att gruppen endera blir för liten eller
52
vidgas på ett inte önskvärt sätt. Möjlighet måste ges till en flexibel bedöm- Prop. 1990/91:4
ning fri från krav på vissa rättigheter med hänvisning till personliga
förhållanden som bostadsort m. m. Den grupp det är fråga om torde inte
omfatta något större antal personer inom renskötselområdet.
De personer som skall kunna få företrädesrätt till upplåtelse av rätt till
jakt och fiske, i den mån det är förenligt med andra övergripande mål,
föreslås i rapporten definierade som utpräglad glesbygdsbefolkning boen-
de i området ovanför odlingsgränsen eller på eller i anslutning till renbe-
tesfjällen. Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att denna personkate-
gori i första hand skall ha tillgång till upplåtelser av rätt till jakt och fiske
på statens mark.
Statsmakterna har i olika sammanhang uttryckt det angelägna i att det
ges ökade möjligheter till jakt och fiske som rekreation for breda befolk-
ningsgrupper. Sedan den utpräglade glesbygdsbefolkningens behov tillgo-
dosetts ankommer det på lantbruksnämnderna att undersöka möjligheter-
na till vidare upplåtelser till övriga ortsbor och andra. Vid upplåtelser bör
särskilt beaktas möjligheterna att inom ramen for renskötselns intressen
främja service och sysselsättning i glesbygd.
Övriga ortsbor bör kunna ges upplåtelser med i huvudsak samma villkor
och avgift som personer bosatta utanför området och turister. De bör dock
ha företräde framför andra om begränsningar måste göras, t. ex. i antalet
upplåtelser.
Förhållandena är emellertid olika i de tre berörda länen vad gäller
boende- och markägarstruktur. Upplåtelser till ortsbor har därför kommit
att få olika omfattning och inriktning beroende av de krav och resurser
som förelegat. I Norrbottens län har en väsentlig del av ortsbefolkningens
behov av jakt- och fiskemöjligheter tillgodosetts genom utarrenderingar
till föreningar i tätorterna. I Västerbottens län förekommer i stort sett
endast personliga upplåtelser till ortsbor. I Jämtlands län har efterfrågan
från ortsbefolkningen varit relativt liten, då det i fjällområdet finns stora
privata mark- och vattenområden.
En möjlighet att öka tillgången till jakt och fiske på statens mark inom
renskötselområdet är att exempelvis renägarna förmedlar upplåtelser. Så-
dana underupplåtelser innebär att lantbruksnämnden ger tillstånd till nå-
gon att inom ett visst område upplåta jakt eller fiske till allmänheten i
stället för att upplåtelsen sker direkt av lantbruksnämnden. Upplåtelsen
utgår således ur lantbruksnämndens samlade utbud och undandras lant-
bruksnämndens möjlighet till direkt styrning av verksamheten.
Enligt 9 § rennäringslagen får en sameby inte bedriva annan ekonomisk
verksamhet än renskötsel. Lagen hindrar dock inte att enskilda bymed-
lemmar eller en grupp av bymedlemmar ägnar sig åt annan ekonomisk
verksamhet. Genom att samebymedlemmarna i dessa fall svarar för jakt-
upplåtelserna, t. ex. när det gäller ripjakt, kan verksamheten styras med
hänsyn till renskötseln. Det ger också möjlighet till ett större utbud, vilket
bl. a. kan ge ortsbor fler tillfällen till jakt.
Det pågår försök med upplåtelser av rätt till jakt och fiske i samebymed-
lemmarnas regi inom renskötselområdet. Dessa upplåtelser skapar en an-
gelägen ökning av sysselsättningen för samebymedlemmarna och för andra
53
som inte får plats i renskötseln eller som av andra skäl behöver tillskott till Prop. 1990/91:4
sin försörjning genom annan verksamhet. Verksamhet i anslutning till
upplåtelser av jakt och fiske är en naturlig utveckling. Det är inte själva
upplåtelsen som sådan utan den efterfrågan av service av olika slag som
upplåtelsen genererar som skall skapa möjligheter till ökad sysselsättning i
samebyarna. Det kan ske genom kringverksamhet som kan bedrivas indi-
viduellt eller av grupper av bymedlemmar. Underupplåtelser behöver
självfallet inte ske enbart genom en sammanslutning av samebymed-
lemmar. Det bör även kunna ske av fjällägenhetsarrendatorer, turistföre-
tag, stugbyar, hotell eller lokala fiskevårdsföreningar.
Bortsett från de fall då en underupplåtelse medför bättre styrning av
jakten så att störningen för renskötseln minskar bör sådana upplåtelser
förekomma endast då större samordningsfördelar eller andra angelägna
effekter kan uppnås. Det kan vara fråga om att samordna den verksamhet
som upplåtelserna innebär med exempelvis fiskevård eller andra åtgärder
som bevakning och renhållning. Dessutom bör krav ställas på att den som
fått lantbruksnämndens tillstånd till underupplåtelser tillför verksamheten
något som av avnämaren upplevs som ett mervärde och som skapar
arbetstillfällen för den lokala befolkningen. Det kan vara fråga om infor-
mation, guidning, uthyrning av båtar och stugor samt transporter.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till de ändringar i
rennäringsförordningen som föranleds av vad jag nu har anfört om upplå-
telserna inom renskötselområdet.
Mitt förslag: En sameby skall kunna undanta visst område från
medlemmarnas användning för jakt eller fiske om det behövs av
hänsyn till vilt- eller fiskevården eller av annat särskilt skäl.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: För att jakten och fisket på renbetesfjällen och
ovanför odlingsgränsen skall ge en optimal avkastning krävs en effektiv
vilt- och fiskevård.
Viltvården har nyligen behandlats i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m.
och kräver enligt min mening inga ytterligare överväganden. I fråga om
fiskevården vill jag anföra följande. Även när det gäller statens vatten
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är möjligheten att bedriva
en effektiv fiskevård starkt beroende av ett direkt bestämmande över
fiskerättsupplåtelserna. Grunden för fiskevården måste vara att så långt
det är möjligt anpassa fisket till de biologiska förhållandena. Detta sker
genom reglering av fisket beträffande total beskattning av fiskebestånden,
beskattningens inriktning på fiskarter och årsklasser och fredande av fis-
kens lek och uppväxt. Därtill kommer åtgärder för att förbättra fiskens
livsmiljö, s. k. biotopförbättrande åtgärder. Dessa kan bestå i undanröjan-
54
de eller byggande av vandringshinder, anläggande av lekplatser, uppväxt- Prop. 1990/91:4
områden och ståndplatser, vegetationsbekämpning m.m. Först därefter
kommer inplantering av fisk och näringsorganismer.
Genom inventeringar och undersökningar finns kunskap om fiskbestån-
dens beskaffenhet. Tillståndet präglas av stor variation. Några vatten är
utarmade genom alltför hårt fiske eller ensidigt fiske efter begärliga fiskar-
ter. Andra åter beskattas inte alls eller i obetydlig omfattning med bestånd
av mager och i växten avstannad fisk som resultat. Det är sällan positivt ur
fiskevårdssynpunkt att ett vatten inte utnyttjas för fiske under någon
längre tid. Ett alltför litet utnyttjande av bl. a. fjällsjöarna främjar framför
allt dvärgbestånd av fisk. Det råder obalans i utnyttjandet av fiskevatten.
Frågan om ett effektivt utnyttjande av fiskevattnen bör i första hand
lösas genom en styrning av upplåtelserna. Den kan även tas upp i sameby-
arnas markanvändnings- och utvecklingsplaner.
Att uppnå en väl avvägd beskattning av alla vatten är omöjligt. Mycket
kan emellertid göras genom att styra och reglera fisket i olika hänseenden.
Detta kan ske genom bestämmelser om fredningstider, minimimått och
tillåtna redskap m. m. med stöd av bestämmelserna i fiskeriförordningen
(1982:126).
Dessa bestämmelser kan dock inte bli särskilt detaljerade och får medde-
las endast på strikt fiskeribiologiska grunder. Regleringen av fisket i övrigt
måste ske genom att fiskerättsägarna själva beslutar i fiskevårdsområdes-
föreningar eller samfallighetsföreningar. Samebyarna kan på motsvarande
sätt besluta vad gäller bymedlemmarnas fiske. Vad gäller fiske i samband
med upplåtelser ankommer det på lantbruksnämnden att efter hörande av
samebyarna besluta om hur fisket får bedrivas. Jag har i avsnitt 3.11
redogjort för förutsättningarna för ett väsentligt ökat jaktutbud. Mot bak-
grund av vad jag nyss anfört finns det enligt min mening även på fiskets
område förutsättningar att öka upplåtelserna ovanför odlingsgränsen och
på renbetesfjällen.
Lantbruksnämnden har enligt fiskeriförordningen små möjligheter att
efter prövning få ett länsstyrelsebeslut om begränsning av fisket. Vid
kostnadskrävande fiskevårdsåtgärder är det av avgörande betydelse att
fiske inte bedrivs på ett sådant sätt att åtgärderna spolieras.
Speciella problem finns med vatten där både staten och enskilda äger
fiskerätt. I allmänhet bör det gå att få till stånd en överenskommelse med
samebyn om begränsning av fisket. Samebyn får då fatta beslut om hur
bymedlemmarna skall utnyttja fisket.
För att öka möjligheterna att bedriva en effektiv jakt- och fiskevård
föreslår lantbruksstyrelsen att en sameby skall kunna undanta visst områ-
de inom byn från medlemmarnas användning för jakt eller fiske. Mot
bakgrund av vad jag har anfört om behovet av sådana vårdinsatser anslu-
ter jag mig till styrelsens förslag. En bestämmelse om detta bör därför
införas i 35 § rennäringslagen.
55
Mitt förslag: Den som äger eller brukar jordbruksfastighet som helt
eller delvis är belägen inom den del av Norrbottens län där konces-
sionsrenskötsel bedrivs skall, om han är bosatt inom den delen av
länet, få lämna skötesrenar i koncessionshavarens vård. Även för
andra som har rätt att äga skötesrenar skall det vara tillräckligt att
ägaren är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel
bedrivs.
En koncessionshavare skall i frågor som rör renskötseln inte få
rösta för fler renar än som lantbruksstyrelsen bestämt att han får
inneha. En ägare av skötesrenar skall i fråga om beslut på bystämma
ha en röst.
Om sameby eller koncessionshavare bryter mot villkor som gäller
för verksamheten skall länsstyrelsen vid vite kunna förelägga byn
eller koncessionshavaren att vidta rättelse.
Länsstyrelsen skall ha möjlighet att besluta om slakt och försälj-
ning av skötesrenar i den mån renarna överstiger det tillåtna antalet.
Lantbruksstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt,
utom såvitt gäller det s. k. bostadsbandet, där något förslag inte lämnats.
Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit att samebyn själv skall kunna
besluta om slakt eller försäljning av övertaliga skötesrenar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller läm-
nat det utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit den
ändringen av bostadsbandet som överensstämmer med mitt förslag.
Skälen för mitt förslag: Koncessionsrenskötseln, som regleras i 85 — 89 §§
rennäringslagen, är en särskild form av renskötsel som bedrivs i Kalix och
Torne älvdalar. Koncession kan meddelas den som är renskötselberättigad
(koncessionshavare). Ägare eller brukare av jordbruksfastighet kan få in-
neha renar (skötesrenar) som vårdas av koncessionshavaren.
Jag har i avsnitt 3.2 föreslagit att alla samer skall ha renskötselrätt.
Enligt 85 § rennäringslagen kan renskötselberättigad få koncession att dri-
va renskötsel. 1 fortsättningen bör den som innehar renskötselrätt kunna få
koncession. Det innebär att alla samer i princip kan komma i fråga som
koncessionshavare. Enligt den nämnda paragrafen får koncession lämnas
endast om sökanden kan antas komma att driva renskötseln på ett ända-
målsenligt sätt. Utvidgningen av kretsen av möjliga koncessionshavare
innebär därför inte någon förändring vad gäller förutsättningarna för att
driva en bra koncessionsrenskötsel.
Riksdagen beslutade år 1985 om vissa ändringar vad gäller koncessions-
renskötseln (prop. 1984/85:226, JoU 1985/86:2, rskr. 11). Av regionalpo-
litiska skäl begränsades antalet skötesrenar till högst trettio för samma
hushåll. Rätten för fastighetsägare att inneha skötesrenar förbehålls dem
som äger eller brukar jordbruksfastighet inom samebyns koncessionsområ-
de och som är bosatta inom området eller på fastigheten. Vid röstning i
ekonomiska frågor tillerkändes renskötande medlem en röst för varje
Prop. 1990/91:4
56
påbörjat tjugotal renar. Både koncessionshavare och ägare av skötesrenar Prop. 1990/91:4
anses som renskötande medlem.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar anfört att det år 1985
återinförda s. k. bostadsbandet medfört att många skötesrenägare har fått
sina villkor försämrade. I Kalix och Torne älvdalar har många tvingats att
flytta till centralorter på grund av arbetsmarknaden. Man behåller därvid
ofta jord- och skogsbruksmark för att samtidigt kunna äga skötesrenar.
Själv gör jag följande bedömning. Innan rennäringslagen ändrades år
1985 kunde alla som ägde eller brukade jordbruksfastighet inom det områ-
de där koncessionsrenskötsel får bedrivas få lämna renar i koncessions-
havares vård. Många skötesrenägare var bosatta utanför detta område.
Med hänsyn till de speciella arbetsmarknadsförhållanden som råder i
regionen delar jag länsstyrelsens uppfattning att den som bor inom den del
av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs, skall kunna lämna renar i
koncessionshavares vård. Sysselsättningseffekten och andra positiva effek-
ter ur regionalpolitisk synpunkt kvarstår enligt min uppfattning även om
man ökar möjligheterna att inneha skötesrenar.
Som jag nämnt i avsnitt 3.7 finns det för närvarande inte några direkta
möjligheter att vidta åtgärder mot renägare som har för stort antal renar. I
fråga om koncessionssamebyarna gäller detta även de skötesrenägare som
efter 1985 års lagändring inte längre uppfyller bosättningskravet och där-
för inte längre har rätt att lämna skötesrenar i koncessionshavares vård.
Vid bystämmor har dessa skötesrenägare haft rösträtt på grundval av sitt
reninnehav och i vissa fall på ett avgörande sätt påverkat och utformat
samebyarnas beslut i olika frågor. Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att
medlem i sameby i fråga som rör renskötseln inte skall få rösta för fler
renar än vad samebyn bestämt för honom. När det gäller koncessionsren-
skötseln har renskötande medlem enligt 86 § rennäringslagen en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av
honom. Före 1985 års lagändring gällde samma röstberäkning som för de
vanliga samebyarna. Ändringen genomfördes för att stärka koncessions-
havarens ställning. Deras röstinflytande ställdes i bättre relation till deras
renantal än vad som var fallet med tidigare regler. Lantbruksstyrelsen
föreslår nu att en ägare av skötesrenar i fortsättningen bara skall ha en röst
på bystämman. Förslaget innebär att koncessionshavarens ställning i sa-
mebyn stärks ytterligare. Eftersom antalet skötesrenägare i en sameby är
stort får dessa även efter den föreslagna ändringen ett tillfredsställande
inflytande på renskötseln i byn. Jag ansluter mig till lantbruksstyrelsens
förslag.
Jag har i avsnitt 3.9 föreslagit att renskötande medlem i frågor som rör
renskötseln inte skall få rösta för fler renar än som samebyn enligt 35 §
rennäringslagen kan ha beslutat att han får inneha. Enligt 88 § bestämmer
lantbruksnämnden det antal renar som varje koncessionshavare får hålla
inom området. Inte heller en koncessionshavare bör enligt min mening få
rösta för fler renar än som han enligt lantbruksnämndens beslut får inneha.
Lantbruksnämnden anger med stöd av 88 § i beslutet om koncession de
villkor som gäller för tillståndet. I beslutet skall bl. a. anges det högsta antal
renar som varje koncessionshavare får hålla inom koncessionssamebyn
57
och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot. Jag har i avsnitt 3.7
föreslagit att länsstyrelsen vid vite skall kunna förelägga en sameby att
minska antalet renar om fler renar hålls på bete än vad lantbruksnämnden
bestämt. Jag anser att länsstyrelsen även vad gäller koncessionssamebyar-
na skall ha möjlighet att förelägga en by att vid vite minska antalet renar
om det överstiger det tillåtna. Eftersom lantbruksnämnden i beslutet om
koncession även anger andra villkor under vilka renskötseln får bedrivas,
anser jag att länsstyrelsen dessutom skall ha möjlighet att förelägga vite för
att få samebyn eller renägaren att följa sådant villkor.
Renarna i en koncessionssameby ägs, som jag nyss nämnt, av konces-
sionshavaren och ett antal fastighetsägare, skötesrenägare. De senares
renantal är begränsat till högst trettio renar i vinterhjord. Jag har i avsnitt
3.7 föreslagit att ett vitesföreläggande skall kunna riktas mot en enskild
medlem om han äger fler renar än vad samebyn kan ha bestämt att han får
inneha. Även en sameby för koncessionsrenskötsel kan besluta hur många
renar en enskild skötesrenägare får lämna i koncessionshavarens vård. För
koncessionsrenskötseln gäller dessutom, som jag nyss nämnt, att det inte
får finnas fler än trettio skötesrenar för samma hushåll hos koncessions-
havare. Om en koncessionshavare eller en skötesrenägare har fler renar än
vad han får ha enligt 88 § eller enligt fattade beslut, bör koncessionshava-
ren eller skötesrenägaren enligt min mening kunna föreläggas att vid vite
minska sitt renantal till det tillåtna.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit att koncessionssamebyn skall ha rätt
att låta slakta och sälja övertaliga renar. Koncessionsrenskötseln bedrivs
under hela året på marker där renskötel av hänsyn till jordbruket annars
får bedrivas endast vintertid. Med hänsyn till dessa förhållanden delar jag
lantbruksstyrelsens uppfattning att det även bör finnas möjlighet att beslu-
ta om utslaktning och försäljning av övertaliga renar. Jag anser dock att ett
sådant beslut, liksom beslut om föreläggande av vite, bör fattas av länssty-
relsen. Länsstyrelsen bör kunna besluta om utslaktning av renarna efter
ansökan av samebyn. Detta bör dock få ske först om renägaren inte efter
anmaning själv låter minska sitt renantal. Kostnaderna för slakten bör tas
av avräkningspriset varefter återstoden tillfaller renägaren.
Mina förslag innebär att vissa ändringar bör göras i rennäringslagen.
Min bedömning: För rennäringen eller andra markanvändningsin-
tressen innebär mina förslag inga negativa ekonomiska effekter.
Statens eventuellt ökade kostnader kan täckas inom ramen för till-
gängliga medel.
Bakgrunden till min bedömning: De förslag som jag har lagt fram i det
föregående skall ses tillsammans med vissa av de förslag om skogsbruket i
fjällnära skogar som jag lämnar i annat sammanhang denna dag. För de
Prop. 1990/91:4
58
renskötande samerna betyder förslagen att renskötselrättens karaktär kom- Prop. 1990/91:4
mer till klart uttryck i rennäringslagstiftningen och att skogsbruket på helt
annat sätt än hittills måste ta hänsyn till de behov som renskötseln har.
Samtidigt ställer förslagen krav på att renskötseln bedrivs på ett sätt som
innebär en anpassning till de naturgivna förutsättningarna i fråga om bete
och ett hänsynstagande till andra markanvändningsintressen i området.
Genom ett ömsesidigt hänsynstagande och respekt för varandras behov
skapas förutsättningar för ett smidigt samutnyttjande av renbetesmarken
och därmed också för en levande bygd.
En anpassning av renantalet till de betesförutsättningar som finns inne-
bär att vissa samebyar måste minska sitt renantal. Detta är givetvis posi-
tivt för markinnehavare som på olika sätt har kunnat påvisa olägenheter.
Men även för berörda samebyar kan en minskning i detta fall vara ekono-
miskt positivt genom den förbättrade avkastningen som ett väl avvägt ren-
antal med minskad konkurrens om betet leder till.
Inte heller för övriga markanvändningsintressen bedömer jag att det
kommer att uppstå inkomstbortfall eller kostnadsökningar av betydelse.
Sammantaget bedömer jag sålunda att vare sig rennäringen eller andra
markanvändningsintressen i ekonomiskt hänseende drabbas negativt av
mina förslag. Inte heller kommer sysselsättningsunderlaget att försämras.
Statens kostnader vid genomförandet av mina förslag bedömer jag kun-
na täckas inom ramen för tillgängliga medel. Det gäller t. ex. kostnaderna
för den kontroll av renräkningen som länsstyrelserna skall utföra. Frågan
om resurser för betesinventering bör, som jag tidigare har framhållit,
beaktas av lantbruksstyrelsen vid de överläggningar med företrädare för
samerna som föregår fördelningen av statligt stöd till rennäringen.
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
2. lag om ändring i väglagen (1971:948),
3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för kommunika-
tionsdepartementet och förslaget under 3 i samråd med chefen för indu-
stridepartementet.
1§
I 1 och 2 §§ rennäringslagen anges i dess nuvarande lydelse vilka personer
som har renskötselrätt.
I den nya 1 § anges den personkrets som har renskötselrätt. För närva-
59
rande gäller enligt 1 § första stycket att renskötselrätt tillkommer den som Prop. 1990/91:4
är av samisk härkomst om hans far eller mor eller någon av hans far- eller
morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Enligt andra stycket
kan länsstyrelsen medge även annan person av samisk härkomst rensköt-
selrätt om särskilda skäl föreligger.
1 fortsättningen får alla samer renskötselrätt. Skälen till ändringen har
utvecklats i avsnitt 3.2. På förslag av lagrådet har den bestämningen införts
att med same menas den som är av samisk härkomst. Det måste överlämnas
till rättspraxis att avgöra vad som skall krävas för att någon skall anses ha
styrkt sig vara same.
Med renskötselrätt avses även i fortsättningen rätten att enligt bestäm-
melserna i rennäringslagen använda mark och vatten till underhåll för
renägaren och hans renar. Uttrycket ”enligt bestämmelserna i denna lag”
innebär att utövandet begränsas av rennäringslagens bestämmelser. Det
innebär också att renskötselrätten är uttömmande reglerad i lagen.
Paragrafens första stycke har utformats efter förslag av lagrådet med den
jämkningen att kravet på medlemskap i sameby förts till ett nytt tredje
stycke.
I det nya andra stycket slås fast att renskötselrätten tillkommer den
samiska befolkningen i Sverige. Det ställs dock inte något krav på svenskt
medborgarskap för att vara bärare av renskötselrätten. Som lagrådet har
påpekat omfattas även andra nordiska medborgare som är samer av be-
stämmelserna i den mån de förvärvar medlemskap i en svensk sameby. I
andra stycket finns också en grundläggande definition av renskötselrättens
art och ursprung. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 3.2
grundar sig samemas rättigheter vad gäller renbete, jakt och fiske inte på
lagstiftning eller på upplåtelse. Samernas särskilda bruksrätt till renbetes-
markerna bygger på urminnes hävd. Detta förhållande är av så grundläg-
gande betydelse att det bör framgå av lagtexten.
I andra stycket slås också fast att renskötselrätten utgör en särskild rätt
till fastighet. Härigenom anknyts renskötselrätten till det fastighetsrättsli-
ga systemet. Renskötselrätten belastar således de fastigheter där den får
utövas på samma sätt som nyttjanderätt och annan liknande rätt, även om
den inte utgör en rättighet som grundar sig på upplåtelse genom avtal. Av
bestämmelsen följer att renskötselrätten skall behandlas på samma sätt
som annan särskild rätt till fastighet när det gäller intrång i rätten.
3§
I 3 § 1 föreskrivs inom vilka områden renskötseln får bedrivas hela året och
i 3 § 2 inom vilka områden den får bedrivas under vinterhalvåret. Ändring-
en innebär att de allmänt vedertagna uttrycken ”åretruntmarkerna” resp,
”vinterbetesmarkerna” förs in i lagtexten. Vidare införs benämningen
”renskötselområdet” i lagtexten. Någon ändring av det område inom
vilket renskötsel får ske är inte avsedd. I övrigt har gjorts ändringar av
redaktionell art.
60
11 §
I 11 § anges för närvarande att medlem i sameby skall vara renskötselberät-
tigad. Uttrycket renskötselberättigad, som förekommer i nuvarande 2, 11,
12, 14, 85 och 86 §§, är en benämning för den som har renskötselrätt.
Enligt den nya 1 § har alla samer renskötselrätt. Det saknas därför anled-
ning att behålla uppdelningen i renskötselberättigade och icke renskötsel-
berättigade samer. Detta ord utmönstras därför ur paragrafen och ersätts i
punkterna 1 och 2 med ordet same. I ett avseende får det ändrade synsättet
på vem som har renskötselrätt betydelse. Enligt nuvarande 2§ förvärvar
nämligen den som ingår äktenskap med renskötselberättigad renskötsel-
rätt. 1 avsnitt 3.2 anförs att renskötselrätten skall vara förbehållen samerna
och att något undantag från detta betraktelsesätt inte bör göras. Den
nuvarande 2 § slopas därför. För att den som har gift sig med en same utan
att själv vara same skall kunna bli delaktig i samebyns renskötsel bör han
kunna antas som medlem i byn. I paragrafens tredje punkt har därför en
ändring gjorts som innebär att den som är make till en medlem i en sameby
eller efterlevande make till sådan medlem också är medlem i byn. I denna
egenskap får medlemmen utöva renskötselrätt i enlighet med rennäringsla-
gens bestämmelser utan att själv ha någon renskötselrätt.
Som lagrådet har påpekat torde det inte vara möjligt att analogivis
utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.
12 §
I paragarafen har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”same”. Skä-
len till ändringen har utvecklats under 11 §.
I paragrafens andra stycke har en redaktionell ändring gjorts.
14§
I paragrafen har ordet ”renskötselberättigad” tagits bort. Skälen till änd-
ringen har utvecklats under 11 §. Det kommer även i fortsättningen att
vara tillåtet för en icke samisk dödsbodelägare att under begränsad tid
fortsätta en av renskötande samebymedlem bedriven renskötsel.
Lagrådet har påpekat att lagen inte medger att dödsbo blir medlem i
sameby. På förslag av lagrådet har därför införts en regel om undantag från
det i 1 § införda kravet på sådant medlemskap.
15 §
I paragrafens första stycke har en redaktionell ändring gjorts.
I paragrafens andra stycke har införts en föreskrift om att skälig hänsyn
skall tas till andra intressen när lantbruksnämnden bestämmer det högsta
antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Skälen
till stadgandet har utvecklats i avsnitt 3.7.
Det finns för närvarande inga bestämmelser eller uttalanden i förarbete-
na om vilka faktorer som skall ligga till grund för att fastställa det högsta
Prop. 1990/91:4
61
antal renar som får hållas på bete inom en samebys betesområde. Ingen Prop. 1990/91:4
kan räkna med att kunna använda mark och vatten inom renskötselområ-
det för egna ändamål utan hänsyn till andra intressen. Det går inte att
närmare ange den hänsyn som måste tas till dessa motstående intressen.
Som grund for faställande av högsta tillåtna renantal måste ligga en betes-
inventering för samebyn. Den reduktion av renantalet i förhållande till
betesinventeringen som kan komma i fråga måste vara beroende av de
näringar som i övrigt bedrivs i området, liksom till naturvårdens intressen.
I paragrafens tredje stycke har en redaktionell ändring gjorts.
1 paragrafens fjärde stycke, som är nytt, har införts en möjlighet för
länsstyrelsen att vid vite förelägga en sameby att följa ett beslut av lant-
bruksnämnd om det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns
betesområde. Sådant föreläggande skall också kunna avse beslut om in-
skränkning i betesrätten.
Det ankommer på länsstyrelsen att avgöra om ett vitesföreläggande skall
meddelas. Avgörande för detta är inte enbart det förhållandet att renanta-
let är för högt, utan även den omständigheten att skada eller olägenhet
drabbar tredje man. Det kan då röra sig om exempelvis en grannsameby,
en markägare eller en arrendator. Även om skada för annan inte uppstår
kan det i vissa fall ändå vara befogat med ett vitesföreläggande. Ett i
förhållande till beteskapaciteten för stort renantal kan nämligen äventyra
samebyns förutsättningar att uthålligt behålla sitt tillåtna renantal.
En sameby kan enligt 35 § första stycket bestämma hur många renar en
medlem högst får inneha. Fjärde stycket i förevarande paragraf innehåller
möjlighet för länsstyrelsen att rikta ett vitesföreläggande mot samebymed-
lem som inte följer byns beslut i detta avseende.
26 §
Renskötselrätten är enligt nya 1 § andra stycket en särskild rätt till fastig-
het. Renskötselrätten belastar således fastigheter på samma sätt som nytt-
janderätt och annan likvärdig rätt.
Genom en ändring i första stycket inskränks regeringens möjligheter att
upphäva renskötselrätten till att avse de ändamål som avses i 2 kap.
expropriationslagen (1972:719).
Ändringen innebär att den nuvarande möjligheten att få renskötselrät-
ten upphävd inte bara för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen
utan också för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt
faller bort. Detsamma gäller den nuvarande särskilda bestämmelsen om
upphävande av renskötselrätt inom område som väsentligen är utan bety-
delse för renskötseln.
Ianspråktagande av renbetesmark för andra ändamål än renbete kan
också ske genom att frågan prövas av någon myndighet som har att ge
tillstånd till verksamheten enligt särskild lagstiftning.
Lagar som innehåller bestämmelser om prövning i särskild ordning av
användningen av marken är bl. a. vattenlagen (1983:291), naturvårdslagen
(1964:822), plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948), gruv-
lagen (1974:372), minerallagen (1974:890), lagen (1985:620) om vissa
62
torvfyndigheter, lagen (1902 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om Prop. 1990/91:4
elektriska ledningar, lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lednings-
rättslagen (1973:1144) och anläggningslagen (1973:1149).
30 §
Paragrafens första stycke ändras så att det blir förbjudet att vid använd-
ningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för
renskötseln. Förbudet skärps alltså till att omfatta även andra åtgärder än
sådana som innebär en ändrad användning av marken om de är av den
angivna karaktären. Motiven till ändringen har utvecklats i avsnitt 3.4.
35 §
Enligt paragrafens första stycke kan en sameby bl. a. bestämma hur många
renar en medlem högst får ha. Redaktionella ändringar har gjorts i första
stycket.
I ett nytt andra stycke stadgas att en sameby får besluta om att undanta
visst område från medlemmarnas begagnande för jakt eller fiske under
förutsättning att det behövs av hänsyn till jakt- eller fiskevården eller av
andra särskilda skäl. Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.12.
I det nuvarande andra stycket har en följdändring och vissa redaktionel-
la ändringar gjorts.
59 §
Genom ett tillägg till 59 § 2 begränsas renskötande medlems rösträtt till att
avse det antal renar som samebyn med stöd av 35 § kan ha bestämt för
honom.
Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.9.
66 §
Jag delar lagrådets uppfattning att regeringen har möjlighet att i verkstäl-
lighetsföreskrifter ange hur en renräkning skall genomföras. Jag har därför
låtit det i lagrådsremissen föreslagna bemyndigandet utgå. Vidare biträder
jag lagrådets förslag att beslut om extra renräkning även i fortsättningen
skall fattas av lantbruksnämnden. I paragrafens andra stycke har därför
endast vissa redaktionella ändringar gjorts.
I ett nytt tredje stycke ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga
en sameby att genomföra en sådan renräkning som avses i paragrafens
första eller andra stycke.
Skälen till ändringen framgår av avsnitt 3.7.
66 a §
Paragrafen som är ny har fått sin slutliga utformning efter förslag av
lagrådet.
63
Enligt paragrafens första stycke skall en sameby underrätta länsstyrelsen Prop. 1990/91:4
om tid och plats för den renräkning som byn enligt 66 § är skyldig att
genomföra. Tjänsteman från länsstyrelsen, eller någon annan som länssty-
relsen förordnar, har rätt att närvara vid renräkningen. Finner denna
person att samebyn inte följt föreskrifterna om hur renräkning skall gå till,
får länsstyrelsen besluta om kompletterande renräkning.
För att kunna fullgöra sitt uppdrag skall den av länsstyrelsen förordnade
personen enligt andra stycket ha rätt att få tillträde till områden och
anläggningar där renar hålls och att på begäran få de upplysningar och
handlingar som han kan behöva för att fullgöra sitt uppdrag.
Paragrafen har motiverats i avsnitt 3.7.
68 §
I paragrafens andra stycke har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Fjärde och femte stycket är nytt.
Ett företagsregister för rennäringen skall införas. Den renlängd som
enligt paragrafens första stycke skall upprättas skall utgöra underlag för
registret. Det skall ankomma på regeringen eller myndighet som regering-
en bestämmer att meddela närmare föreskrifter om sådan användning av
renlängden och om skyldigheten att lämna renlängden samt andra uppgif-
ter om samebyns renskötsel till företagsregistret.
I det nya femte stycket ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga
en sameby att upprätta och fastställa renlängd och att överlämna kopia av
denna till myndighet som avses i det nya fjärde stycket.
Skälen till ändringarna framgår av avsnitten 3.7 och 3.10.
71 §
I paragrafens första stycke anges för närvarande att länsstyrelsen på fram-
ställning av lantbruksnämnden eller markägare som lider skada eller olä-
genhet av någon betydelse får förordna att renar som uppehåller sig utan-
för renskötselområdet eller inom detta område på otillåten tid skall slaktas
och säljas. Stycket har ändrats så att länsstyrelsen i stället vid vite kan
förelägga samebyn att föra bort renarna. Föreläggande skall kunna medde-
las efter framställning av den som lider skada eller olägenhet av någon
betydelse. Detta innebär att även arrendator eller annan kan begära sådant
föreläggande.
I det nya andra stycket ges länsstyrelsen också möjlighet att besluta om
slakt och försäljning av renar som avses i första stycket. Sådant beslut får
dock endast meddelas om ett vitesföreläggande inte leder till åsyftat resul-
tat eller om det annars finns särskilda skäl att förordna om slakt.
Det nuvarande andra stycket ändras så att beslut om föreläggande av
vite endast får meddelas om samebyn underlåter att ta hand om renarna
inom skälig tid efter anmaning.
I de nuvarande andra och tredje styckena har dessutom redaktionella
ändringar gjorts.
Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.8.
64
85 §
I paragrafens första stycke har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot
”same”. Skälen till ändringen framgår av specialmotiveringen till 11 §.
I punkten 1 anges för närvarande att den som äger eller brukar jord-
bruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom koncessionsområdet
har rätt att lämna renar i koncessionshavares vård om han är bosatt på
fastigheten eller inom området. Med orden koncessionsområdet och områ-
det avses koncessionssamebyns betesområde.
I fortsättningen skall det vara tillräckligt att någon äger eller brukar
jordbruksfastighet som helt eller delvis är belägen inom den del av Norr-
bottens län där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det skall också krävas att
han är bosatt inom den länsdelen. Koncessionsrenskötsel bedrivs inom
vissa områden nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar.
Med uttrycket området i punkten 1 avses i fortsättningen denna del av
Norrbottens län. Motsvarande utvidgning har skett i punkten 2 vad beträf-
far rätten för tidigare koncessionshavare att lämna renar i koncessions-
havares vård. En förutvarande koncessionshavare kan således lämna renar
i koncessionshavares vård i en annan koncessionssameby än där han själv
är bosatt eller har sin jordbruksfastighet.
I punkten 3 har motsvarande ändring skett för efterlevande make eller
efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller sådan under
punkten 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten
för dödsfallet ägde skötesrenar. Även för dessa blir det således möjligt att
äga skötesrenar om de bor inom den del av Norrbottens län där konces-
sionsrenskötsel får bedrivas.
Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.
86 §
I första stycket har ordet ”renskötselberättigad” bytts ut mot ”annan
same”. Skälen till ändringen har utvecklats i specialmotiveringen till 11 §.
Genom en ändring i paragrafens andra stycke punkt 2 begränsas konces-
sionshavares rösträtt i frågor som avses i 59 § 2 lagen till att avse det antal
renar som lantbruksnämnden bestämt för koncessionshavaren enligt 88 §
första stycket 3. Den rösträtt i samma frågor som tillkommer ägare av
skötesrenar har vidare begränsats till en röst, oavsett det antal skötesrenar
som han äger. Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.
89 §
Paragrafen innehåller för närvarande ett stadgande om att lantbruksnämn-
den kan återkalla koncession eller föreskriva nya villkor.
I ett nytt första stycke föreskrivs att länsstyrelsen vid vite kan förelägga
koncessionssameby eller koncessionshavare att vidta rättelse om de bryter
mot villkor som gäller för verksamheten. Med villkor avses de villkor som
lantbruksnämnden anger med stöd av 88 § första stycket 1—5.
Enligt 88 § första stycket 3 skall lantbruksnämnden ange det högsta antal
Prop. 1990/91:4
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 sand. Nr 4
renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta
antal skötesrenar som han får ta emot. Enligt 88 § andra stycket får hos en
koncessionshavare för samma hushåll finnas högst trettio skötesrenar i
vinterhjord. Det är således fastställt hur många renar en koncessionshava-
re får inneha för egen räkning liksom det högsta antal skötesrenar som ett
hushåll får lämna i en koncessionshavares vård. Därtill gäller att samebyn
kan besluta att antalet skötesrenar skall vara lägre än det i lagen högsta
tillåtna antalet. Genom det nya första stycket har länsstyrelsen möjlighet
att vid vite förelägga koncessionshavare eller skötesrenägare att minska
renantalet till det tillåtna.
1 det nya andra stycket ges länsstyrelsen vidare möjlighet att efter
ansökan av samebyn besluta om slakt och försäljning av övertaliga renar
om inte renägaren efter anmaning själv låter minska renantalet.
Enligt det nya tredje stycket skall kostnaden för slakten och försäljning-
en tas ur köpeskillingen och återstoden tillfalla renarnas ägare.
Paragrafens nuvarande första stycke får, med en redaktionell ändring,
bilda ett fjärde stycke.
Skälen till ändringarna framgår av avsnitt 3.13.
Övergångsbestämmelserna
Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar enligt nuva-
rande 2§ första stycket renskötselrätt. Upplöses äktenskapet genom äkten-
skapsskillnad kan länsstyrelsen enligt andra stycket upphäva en renskötsel-
rätt som förvärvats på detta sätt, om det föreligger särskilda skäl.
Enligt den nya 1§ har alla samer renskötselrätt. Den nuvarande 2§
upphävs, varför möjligheten upphör för den som inte är same att förvärva
renskötselrätt. Sådan person är emellertid enligt 11 § 3 medlem i sameby
och har i denna egenskap rätt att utöva renskötselrätt. Upplöses äktenska-
pet genom äktenskapsskillnad upphör emellertid även medlemskapet i
samebyn. För den som före lagens ikraftträdande ingått äktenskap med
renskötselberättigad skall enligt övergångsbestämmelsen äldre bestämmel-
ser gälla.
55§
Paragrafens första stycke innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmel-
se om vilka särskilda rättigheter som medför rätt till ersättning till följd av
vägs byggande. Ersättningsrätt tillkommer enligt bestämmelsen innehava-
re av sådan särskild rätt till fastighet som upplåtits innan marken togs i
anspråk.
Enligt det nya andra stycket i 1 § rennäringslagen grundas renskötselrät-
ten på urminnes hävd. Renskötselrätten är således inte upplåten, varför
innehavare av renskötselrätt enligt ordalydelsen i nuvarande 55 § väglagen
utesluts från ersättning. Paragrafen har därför ändrats så att rätt till ersätt-
Prop. 1990/91:4
66
ning föreligger för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till Prop. 1990/91:4
fastighet, såvida rätten inte upplåtits efter det att marken togs i anspråk.
42 §
Stadgandet ändras så att även renskötselrätt räknas som särskild rätt till
fastighet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lagom ändring i rennäringslagen (1971:437),
2. lag om ändring i väglagen (1971:948),
3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
67
Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större betydelse såväl nationellt
som internationellt när det gäller arbetet på att förbättra urbefolkningars
och etniska minoriteters ställning inom de stater där de har sitt hemvist.
Samerna utgör en minoritet och urbefolkning i Sverige. Detsamma är
förhållandet i våra nordiska grannländer Norge och Finland samt i Sovjet-
unionen. Samerna ser sig själva som ett folk i fyra länder.
I detta betänkande redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den från nu
angivna utgångspunkter kan ha betydelse för samerna. Vi presenterar inte
några förslag nu, men folkrättens betydelse motiverar utgivningen av ett
särskilt delbetänkande avsett som bakgrund till de överväganden och
förslag vi senare kommer att lägga fram.
En allmänt vedertagen definition av vem som skall räknas som same
saknas. I allmänhet anses den som same som har samiska som modersmål
och/eller uppfattar sig själv som same. Samernas antal kan uppskattas till
mellan 45 000 och 65000 i världen, varav 15000 — 20000 i Sverige,
4000 — 5000 i Finland, 30000—50000 i Norge och ca 2000 i Sovjetunio-
nen. Någon folkräkning har ej utförts i Norge och Sverige. Samernas
traditionella bosättningsområden är den nordliga delen av de nordiska
länderna och angränsande delar av Sovjetunionen. 1 dessa områden är
samerna den äldsta kända folkgruppen omnämnd redan av Tacitus (Ger-
mania år98e. Kr.).
Samerna är således ett av de ursprungliga folken i Norden.
Det finns olika uppfattningar om varifrån samerna kommer. Enligt en
teori som bygger på arkeologiskt material var ursamerna för 2 000 år sedan
huvudfolk i bl. a. Finland, där de sedermera av invandrande finska
stammar fördrevs norrut. Här har de enligt vissa forskare smält samman
med ett okänt jägarfolk och blivit samer samt etablerat sig i ett område
som omfattar den nordliga delen av de nordiska länderna och angränsande
delar av Sovjetunionen.
Samerna hade kontakter med övriga nordbor redan under vikingatiden.
Under medeltiden sålde samerna skinn till nordborna och de tvingades
erlägga skatt till Sverige, Danmark, Norge och Ryssland, vilka gjorde
anspråk på nationell överhöghet över det traditionella samiska bosätt-
ningsområdet. Samerna gav själva aldrig upphov till någon statsbildning i
vedertagen mening. Det samiska samhället var uppbyggt kring den s. k.
siidan som var en sammanslutning av familjer som flyttade mellan olika
jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidernas växlingar. Senare kom
siidan att arbeta med och följa en viss sammanhållen renhjord mellan de
olika årstidsbundna betesområdena.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 1
68
Kolonisationen av Norrland inleddes under 1500-talet, då företrädesvis
i kustlandet. Allteftersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes
samerna tillbaka. Det uppstod ett behov av gränsdragning mot samernas
områden. Lappmarksgränsen, dvs. gränsen till nuvarande Lappland, fast-
lädes år 1751. Syftet med gränsen var inte att hindra kolonisationen, utan
att skydda samemas tillgång till jakt och fiske. Kolonisationen uppmuntra-
des av staten ända fram till mitten av 1800-talet då bestämmelser till skydd
för samerna började utfärdas. De viktigaste är bestämmelserna om en
odlingsgräns år 1867 och den första renbeteslagen år 1886. Syftet med
odlingsgränsen var att trakterna norr och väster därom skulle utgöra ett åt
samerna förbehållet område. Gränsen fick emellertid inte så stor betydel-
se. Samerna erkänns dock i dag ha sina starkaste rättigheter ovanför
gränsen. Förhållandena är emellertid något annorlunda i Jämtland.
Med renbeteslagstiftningen följde en uppdelning av samerna i Sverige i
renskötande och icke renskötande samer, en uppdelning som fortfarande
har stor betydelse. Endast samer som är medlemmar i en sameby får utöva
rennäring. Dessa samer som i dag uppgår till ca 2 500 har också vissa andra
rättigheter, t. ex. vad gäller jakt och fiske. Övriga samer, som är i klar
majoritet, har däremot inga särskilda rättigheter enligt gällande lag. De har
haft svårare att upprätthålla sin samiska identitet och många har assimile-
rats i det svenska samhället. Det område inom vilket rennäringen utövas i
Sverige i dag sträcker sig från Idre i Dalarna i söder till Treriksröset i norr
och från riksgränsen mot Norge i väster till kustlandet i öster. Detta
område är i princip uppdelat på 43 samebyar. Härtill kommer vissa
områden i Norge i anslutning till riksgränsen, inom vilka svenska samer
har rätt att driva renskötsel sommartid. Inom det nämnda svenska områ-
det finns vissa enklaver inom vilka norska samer äger rätt till renbete
vintertid.
Samerna har ett eget språk, präglat av deras levnadssätt nära naturen,
t. ex. med särskilda ord för nyanser i olika naturföreteelser som svenskan
saknar motsvarighet till. Det samiska språket inrymmer flera ”språk” eller
”dialekter”. Skillnaderna mellan dem kan vara så stora att samer från
olika områden inte kan förstå varandra. Samiskan hade under en lång
period en svag ställning i den svenska skolan, vilket har haft negativa
konsekvenser för språket.
Genom sitt gemensamma ursprung och språk känner samerna i Norden
sig som ett folk. Riksgränserna upplevs som något påtvingat. Samerna i de
nordiska länderna samarbetar bl. a. i Nordiska samerådet vad gäller olika
samepolitiska spörsmål och i Nordiskt samiskt institut beträffande olika
kulturfrågor. Samerna känner också stor samhörighet med urbefolkningar
i andra länder. Ett stort antal urbefolkningar är organiserade i ett interna-
tionellt organ, World Council of Indigenous People (Världsrådet för urbe-
folkningar) i vilket samerna ingår.
Någon allmängiltig definition av begreppet urbefolkning finns inte, kan-
ske främst beroende på att olika urbefolkningar lever under så skilda
förhållanden. Gemensamt för dem är t. ex. att de fanns i ett visst område
före det att den nu dominerande befolkningen bosatte sig där och att deras
Prop. 1990/91:4
Bilaga 1
69
utnyttjande av naturresurser och deras kulturella traditioner skiljer sig
från den nu dominerande befolkningens.
Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att
skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De nomadi-
serande samernas sommarland kom att ligga i Norge, medan deras vinter-
land låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade
att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter
att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma
sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga
till gränstraktaten som brukar kallas lappkodicillen.
Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som reglerar
frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig, intern
förvaltning och rättsordning. Staterna har i kodicillen gått mycket långt i
att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och
deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid lappkodicillen
som ibland kallas samernas Magna Charta.
Lappkodicillen har senare ersatts av modernare konventioner mellan
Sverige och Norge. Den nu gällande är från år 1972 och gäller i 30år.
Kodicillen har emellertid aldrig sagts upp och kommer därför, om ingen
ändring sker i rättsläget, att alltjämt gälla om 1972 års konvention utlöper
år 2002 utan att då bli ersatt av någon ny.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 1
Lappkodicillen är unik genom den bredd med vilken den behandlar samer-
nas situation. Det skydd som samerna erhöll genom lappkodicillen har
dock vissa motsvarigheter i andra staters överenskommelser med sina
urbefolkningar och minoriteter.
Redan i början av 1500-talet började rättslärda diskutera vilka rättighe-
ter som kunde tillkomma de folk som bebodde områden som kolonialise-
rades av Spanien och Portugal. I den spanska lagstiftningen tillförsäkrades
urbefolkningarna så småningom rätt till marken, till inre självstyre m.m.
Men verkligheten för de kolonialiserade folken var en annan.
I engelsk kolonisationshistoria utvecklades tidigt en fast praxis att ingå
traktater med urbefolkningarna genom vilka dessa gav upp sin suveränitet
och genom vilka markköpen från urbefolkningarna reglerades. Dessa trak-
tater har haft stor betydelse för urbefolkningsrättens utveckling, särskilt i
Nordamerika.
Efter första världskriget bildades flera nya nationalstater under åbero-
pande av principen om folkens självbestämmanderätt. I många fall, då nya
stater inte kunde tillskapas, tillförsäkrades minoritetsfolk rättigheter i
särskilda traktater där Nationernas förbund stod som en slags garant.
Dessa traktater fick en sådan omfattning att man kan tala om att de
70
tillsammans bildade ett särskilt minoritetsrättssystem. Vad gäller urbe-
folkningar infördes ett s. k. mandatsystem for de områden som bedömdes
ha förutsättning att så småningom bli självständiga stater. Vidare infördes
en regel i NF-pakten enligt vilken NF:s medlemsstater ålades att säkra
rättfärdig behandling av urbefolkningar i sina kolonier.
Efter andra världskriget fokuserades intresset på att stärka de enskilda
individernas fri- och rättigheter. Särbehandlingen av folkgrupper förlorade
under en period sin aktualitet. Inom ILO (International Labour Organiza-
tion) fortsatte emellertid arbetet med urbefolkningsfrågor, vilket ledde
fram till en särskild konvention år 1957, ”konvention angående infödda
och i stammar levande folkgrupper”.
Enligt konventionen har staten ett ansvar för att det genomförs ett
program som skall skydda den ifrågavarande folkgruppen och främja dess
välstånd. På sikt skall programmet syfta till att integrera folkgrupperna i
samhället. Sverige har inte ratificerat konventionen och samerna har nu-
mera inte något önskemål om att detta skall ske.
FN antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdis-
kriminering (rasdiskrimineringskonventionen) och år 1966 dels konven-
tionen om medborgerliga och politiska rättigheter, dels konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I konventionerna finns
regler om skydd för minoritetsgrupper. Sverige har ratificerat dessa även
för samerna viktiga konventioner.
Rasdiskrimineringskonventionens huvudsakliga ändamål är att förhind-
ra alla former av diskriminering på grund av bl. a. etniskt ursprung. Samer-
na är en etnisk grupp som skyddas av konventionen. Konventionen åläg-
ger också staterna en skyldighet till positiv särbehandling. Konventions-
staterna skall således vidta ”särskilda och konkreta åtgärder på sociala,
ekonomiska, kulturella och andra områden for att åstadkomma tillfreds-
ställande utveckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande
enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnju-
tande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Den positiva
särbehandlingen enligt konventionen kan upphöra först när syftet med
åtgärden uppnåtts.
Artikel 1 i 1966 års båda konventioner ger uttryck för principen om
folkens självbestämmanderätt. Samerna i Sverige utgör förmodligen ej ett
”folk” i konventionens mening. Genom artikel 27 i 1966 års konvention
om politiska och medborgerliga rättigheter ges emellertid ett skydd åt
sådana minoriteter — folkgrupper som ej kan åberopa artikel 1. Artikel 27
har följande lydelse:
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall
de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med
andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till
och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 1
71
Artikel 27 bör enligt vår uppfattning tolkas så att den uppställer krav på
positiv särbehandling av minoriteter och urbefolkningar. Den innebär
också ett skydd for rätten att ha ett eget kulturliv. Kulturbegreppet bör
härvid tolkas i vid mening och även innefatta materiella förutsättningar
för kulturen, t. ex. samernas rennäring. Det är svårt att närmare ange
vilket skydd artikel 27 ger för t. ex. rennäringen. Den torde dock i vart fall
skydda mot allvarligare ingrepp, vilka påtagligt skulle försvåra näringens
bedrivande. Artikel 27 kan möjligen också tolkas som ett stöd för att viss
kulturell autonomi tillkommer minoriteten.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 1
Det svenska samhället erkänner samerna som minoritet och urbefolkning.
Enligt svensk grundlag skall bl. a. etniska minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt förar-
betena till stadgandet skall kulturbegreppet även innefatta samernas ren-
skötsel.
Den svenska officiella inställningen till samerna strider inte mot Sveri-
ges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi
redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte går
att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t. ex när det gäller
skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under
utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de s.k.
människorättskonventionerna, enligt vedertagen praxis är föremål för en
mera dynamisk tolkningsmetod än som är brukligt för den nationella
rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internationella
sammanhang och den pågående utvecklingen av ”urbefolkningsrätten”
måste givetvis följas med uppmärksamhet från svensk sida. De förslag som
vi senare kommer att redovisa kommer att grundas bl. a. på gällande
folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och minoriteter. Den
samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner till vilka Sverige
gett sin anslutning, får en särskild betydelse för Sverige när den samman-
ställs med de förpliktelser Sverige erkänt sig ha gentemot samerna alltse-
dan tillkomsten av 1751 års kodicill.
Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har
förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från
sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennä-
ringens fortbestånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändi-
ga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling.
Det sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det
måste också beaktas inom förvaltning och administration, centralt och
regionalt.
72
Sammanfattning av samerättsutredningens
huvudbetänkande (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting, såvitt avser
renskötselns rättsliga ställning.
Renskötselns rättsliga ställning
1 Förhållandena inom rennäringen
Vi vet att samerna redan på 8OO-talet drev en ordnad renskötsel, byggd på
ett systematiskt utnyttjande av marken. Även i våra dagar spelar rennä-
ringen en central roll i samiskt liv, trots att endast en mindre del av den
samiska befolkningen är verksam i näringen.
Renskötselområdet omfattar ca en tredjedel av Sveriges yta. Rennäring-
en måste därför leva sida vid sida med andra näringar och andra former av
markutnyttjande. Det är ofrånkomligt att konflikter uppstår mellan rennä-
ringens intressen och motstående intressen. I vissa fall måste de renskötan-
de samernas intressen stå tillbaka för andra intressen. En grundläggande
förutsättning för rennäringens fortlevnad är emellertid att samernas rätt
att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar respekteras
av andra som använder mark och vatten.
Renskötselns behov av mark styrs av ett mångsidigt samspel mellan
renen, människan och miljön. De olika betesområdena har var för sig
viktiga funktioner under olika perioder av renskötselåret och kan därför
inte ersätta varandra. Varje år flyttar därför renhjordar från områden vid
riksgränsen mot Norge, ner till skogslandet i öster och för vissa byar ända
ner mot kusten. Flyttningssträckorna kan uppgå till 30 — 40 mil. Skogsren-
skötseln är emellertid mera stationär.
Flyttningarna från sommar- och höstbeteslanden uppe i fjällen till vin-
terbeteslanden sker under oktober till december. Vårflyttningarna på-
börjas i april och kalvningslanden i lågfjällsområdet nås i maj då renarna
kalvar. Under tiden juni till augusti betar renarna i sommar-eller högsom-
marlanden, där kalvarna märkes. Årets viktigaste slakt äger rum i septem-
ber, före flyttningen till höstbeteslanden.
Renskötseln behöver ostörda marker. Under vissa förhållanden är den
speciellt känslig för störningar.
På våren behöver kalvningslanden vara ostörda för att kalvningen skall
bli lyckad. Under sommaren är det främst de bästa betesmarkerna och
kalvmärkningsplatserna som kräver störningsfrihet. Höstens omfattande
samlingsarbete för slakt och vinterflyttning innehåller kritiska moment där
en störning kan innebära att veckors samlingsarbete får göras om. Även
under vintern behöver renarna betesro. Störs renarna under vinterbetning
kan de upphöra att gräva efter betet och sprida sig. Det gäller särskilt
under senvintern och vid ogynnsamma betesförhållanden.
Vinterbetesmarkerna brukar betraktas som ”Flaskhalsar” i rennäringen.
Tillgången till vinterbete är avgörande för hur stora renhjordarna kan bli.
Renskötseln bedrivs i Sverige i stort sett i hela Norrbottens, Västerbot-
tens och Jämtlands län samt delar av Kopparbergs och Västernorrlands
län. Väster och norr om den s. k. odlingsgränsen och på renbetesfjällen får
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
73
rennäring bedrivas hela året (åretruntmarker) och utanför dessa områden
endast vintertid (vinterbetesmarker). Skogssamebyarna har emellertid
åretruntmarker även nedanför odlingsgränsen.
På marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen anses rennä-
ringen ha en starkare rätt till markanvändningen än inom andra områden.
Dessa områden har i lagstiftningen betecknats som ”för lapparna avsatt
land” och som områden ”som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade”.
Arten och omfattningen av de samiska rättigheterna till mark och vatten
regleras i rennäringslagen (1971:437). Rättigheterna har på många punkter
klarlagts genom HD:s dom i skattefjällsmålet.
Rätten att bedriva rennäring tillkommer enligt gällande rätt endast
samer som är medlemmar i samebyar. Samebyn är dels ett geografiskt
betesområde, dels en ekonomisk sammanslutning. Åretruntmarkerna är
fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
Mot rennäringens intresse av orörda och ostörda marker och vattendrag
står inte sällan andra verksamheters intresse av att få utnyttja mark och
vatten för sina behov. Sådana intressemotsättningar kan ofta leda till
konflikter.
Det är storskogsbruket som för närvarande åsamkar rennäringen de
största skadorna. Slutavverkning, markberedning, skogsgödsling och an-
läggande av skogsbilvägar påverkar renskötseln på olika sätt. Omfattande
slutavverkningar har inom vissa områden t. ex. lett till brist på hänglav,
som är mycket viktig för vinterbetet. Eftersom snön packas hårdare på
öppna ytor än i skogen blir det dessutom svårare för renarna att komma åt
markbetet på ett kalhygge. De allvarligaste skadorna orsakas emellertid av
de moderna markberedningsmetoderna. På ett hyggesplöjt område för-
störs renbetet för många år framåt.
Vattenkraftsutbyggnad, gruvbrytning, torvtäkt och vägdragning är and-
ra exempel på verksamheter som kan orsaka skada för renskötseln. Även
turismen och friluftslivet kan medföra stora problem.
De från systematisk synpunkt viktigaste bestämmelserna vad gäller regle-
ringen av konflikter som kan uppkomma mellan de renskötande samerna
och ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet är rennäringsla-
gens bestämmelser om upphävande av renskötselrätten, 26 §, om förbud
mot ändrad markanvändning inom åretruntmarkerna, 30 §, och om sär-
skilda inskränkande villkor för nyttjanderättsupplåtelser inom del av be-
tesområdet, 32 §. Bestämmelserna är emellertid endast avsedda att utgöra
74
en ram för regleringen av dessa frågor och det står enligt förarbetena till
rennäringslagen öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom
ingrepp i renskötseln att väcka talan vid domstol.
Med tillkomsten av naturresurslagen (NRL) år 1987 har skyddet för
rennäringens viktigaste intresseområden blivit ett riksintresse. Dessa om-
råden skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringen.
Men även andra områden av betydelse för rennäringen åtnjuter enligt
lagen ett särskilt skydd.
NRL har inneburit en delvis ny syn på skyddet för rennäringen. Betydel-
sen av att beakta de nödvändiga funktionella sambanden mellan olika
delområden för renskötseln framhävs. Preciseringen av de för rennäringen
viktigaste områdena måste emellertid ske mot bakgrund av att deras läge
varierar över tiden bl. a. till följd av olika ingrepp i landskapet.
Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft samtidigt med
NRL har statens inflytande över kommunernas beslut i markanvändnings-
frågor begränsats väsentligt. Kommunerna skall själva besluta om planer.
Statens möjligheter att ingripa mot planbesluten i sak inskränks i huvud-
sak till frågor som rör hushållningen med mark- och vattenområden av
riksintresse och till vissa mellankommunala frågor. Kommunerna får så-
lunda ett stort ansvar för avvägningen mellan olika intressen när det gäller
användningen av mark och vatten.
Det finns naturligtvis en risk för att utfallet av intresseavvägningen
mellan olika verksamheter kan komma att variera kraftigt mellan olika
kommuner. Kunskapsunderlaget för att bestämma vilka områden som är
av intresse för rennäringen är inte lika gott som exempelvis för naturvår-
den. För att minska den risken är det viktigt att renskötselns markanvänd-
ning redovisas så att den ger ett gott kunskapsunderlag vid tillämpningen
av NRL och PBL.
I princip all tillståndspliktig användning av mark och vatten är under-
kastad prövning enligt NRL. Skogsvårdslagen är däremot inte anknuten
till NRL. Skogsvård slagen är i första hand en s. k. skötsellag. Den innehål-
ler emellertid även regler av betydelse för avvägningen mellan rennä-
ringens och skogsbrukets intressen.
Enligt 1 § skogsvårdslagen skall hänsyn tas till naturvårdens och andra
allmänna intressen vid skötseln av skogsmark. Enligt lagens förarbeten är
rennäringen ett sådant allmänt intresse. Skogsstyrelsen har i föreskrifter
och allmänna råd angett hur hänsynen skall komma till uttryck.
Vi har gjort en genomgång av sådana beslut i markanvändningsfrågor
som är av särskild betydelse för rennäringen. Avgörandena ger inte någon
klar bild av rennäringens ställning. Några entydiga slutsatser som endast
grundas på det framtagna materialet låter sig knappast göra. En iakttagelse
är emellertid att rennäringens intressen ofta får stå tillbaka när de ställs
mot andra samhällsintressen. Vi har vidare ansett oss kunna konstatera att
ett ingrepp i renbetesmarkerna sällan sätts in i ett större sammanhang där
konsekvenserna av flera ingrepp — tidigare och kanske kommande —
beaktas.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
75
Skogsstyrelsen har som nämnts meddelat såväl föreskrifter som allmänna
råd om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Sedan år 1971 finns en
särskild samrådsgrupp skogsbruk-rennäring, numera under skogsstyrel-
sens huvudmannaskap. I gruppen ingår företrädare för bl. a. skogsbruket,
rennäringen och berörda förvaltningsmyndigheter. Samrådsgruppen har
funktionen av central rådgivande och initierande instans för ett antal
lokala samrådsgrupper.
Utan att det funnits särskilda bestämmelser om det har på flera ställen
etablerats samråd mellan samebyar och kommuner. PBL har medfört
ökade krav på kommunernas samrådsskyldighet vid upprättande av över-
siktsplaner och detaljplaner.
Inom flera verksamhetsområden förekommer mer eller mindre institu-
tionaliserade kontakter eller samråd med samerna. Det gäller beträffande
t. ex. naturvård, rymdverksamhet, militär verksamhet, vattenkraftsut-
byggnad och gruvdrift.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
När man skall utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i
frågor som rör rennäringen är det givetvis av största intresse att få klarlagt
vilken civilrättslig ställning renskötseln har enligt gällande rätt. Sådana
klarlägganden gjordes av HD i skattefjällsmålet.
Målet gällde bl. a. om samerna framför staten hade äganderätten till de
s. k. skattefjällen eller renbetesfjällen i Jämtland. HD ogillade samernas
talan om bättre rätt men gjorde i domskälen viktiga uttalanden om samer-
nas rättsliga ställning.
Den samiska bruksrätten (eller renskötselrätten) är enligt HD en starkt
skyddad bruksrätt av speciellt slag som ytterst är grundad på ockupation i
förening med urminnes hävd. Bruksrätten är på samma sätt som ägande-
rätten skyddad mot tvångsförfoganden utan ersättning.
Våra förslag om ändringar i bl. a. rennäringslagen bygger till stora delar
på slutsatserna i skattefjällsmålet.
Vi föreslår att det skall framgå av rennäringslagen
• att samernas renskötselrätt bygger på urminnes hävd,
• att alla samer har renskötselrätt och
• att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet.
Genom skattefjällsmålet har det som nämnts klarlagts att samernas
renskötselrätt bygger på ockupation i förening med urminnes hävd. Detta
76
konstaterande är av betydelse for de renskötande samernas ställning och
trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket
med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till
renskötseln.
Vi anser att renskötselrättens ursprung är så betydelsefull att detta bör
komma till uttryck i rennäringslagen.
Renskötselrätten, dvs. den speciella samiska bruksrätten, behandlas i
lagstiftningen ofta, men inte alltid, som icke utgörande en särskild rätt till
fastighet. Vi har emellertid funnit, främst mot bakgrund av uttalandena i
skattefjällsmålet, att renskötselrätten är att anse som en särskild rätt till
fastighet. Även detta förhållande bör klart framgå av rennäringslagen.
I vissa lagar av betydelse för utövandet av renskötselrätten finns bestäm-
melser om vilka särskilda rättigheter som enligt den lagen skall anses
utgöra särskild rätt till fastighet. De lagar som härvidlag utesluter eller inte
omnämner renskötselrätten föreslås ändrade i detta avseende.
Genom våra förslag torde en mer enhetlig syn på renskötselrättens
ställning kunna erhållas. Detta är något som ”stärker” rennäringens ställ-
ning, men som bygger på gällande rätt. Att en sådan enhetlighet i lagstift-
ningen kommer till uttryck borde underlätta bedömningarna och den
formella handläggningen i de fall då samernas anspråk på skydd för renbe-
tesmarkerna ställs mot andra rättighetsinnehavares anspråk på markut-
nyttjande.
Genom att samebyn är att anse som sakägare råder det t. ex. ingen
tvekan om att samebyn måste höras innan beslut som medför intrång i
renskötselrätten fattas.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
Vi föreslår att det folkrättsliga skyddet för rennäringen skrivs in i
rennäringslagen, NRL, och expropriationslagen. Vidare föreslår vi
att bestämmelsen i 30§ rennäringslagen om förbud i vissa fall mot
ändrad markanvändning kvarstår. Slutligen föreslår vi en generell
regel om hänsynstagande till renskötselrätten.
Gällande rennäringslag saknar övergripande skyddsbestämmelser för
renskötselrätten och för rennäringen. Det finns dock skyddsregler för vissa
områden och speciella fall, t. ex. förbud mot ändrad markanvändning
inom åretruntmarkerna (30 §) och mot avstängning av flyttvägar (94§).
Den omständigheten att ersättning skall utgå vid intrång innebär också en
form av skydd.
Sverige har på folkrättslig grund förpliktelser gentemot samerna på olika
sätt. Vi har i folkrättsbetänkandet redogjort för det skydd som samerna
som urbefolkning och inhemsk minoritet har för sin kultur. Kulturvärnet
innefattar också ett skydd för förutsättningarna för kulturen, såsom rennä-
ringens markutnyttjande. Sverige måste därför avstå från sådana ingrepp i
77
naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbestånd
äventyras. Detta folkrättsliga skydd bör komma till uttryck i rennärings-
lagen, NRL och expropriationslagen.
Det folkrättsliga skyddet utgör givetvis endast ett minimiskydd. Andra
överväganden kan tala för att skyddet skall vara betydligt mer omfattande.
Det grundläggande motivet för att år 1971 införa förbudet mot ändrad
markanvändning i 30 § rennäringslagen var att hindra markägaren ”att
genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark
oanvändbar som renbete”. Vi anser att 30§ inte blivit ett tillfredsställande
skydd i detta avseende. Bestämmelsen i 30§ rennäringslagen bör emeller-
tid — trots den kritik som riktats mot den — kvarstå i princip oförändrad,
eftersom den kan antas ha en viss preventiv betydelse när det gäller att
förhindra intrång på åretruntmarkerna.
Utövandet av renskötselrätten fordrar ett ömsesidigt hänsynstagande.
Detta förutsätter bl. a. att den som använder mark och vatten inom ren-
skötselområdet är medveten om att renskötselrätten är en särskild rätt till
fastighet som måste beaktas. Vi anser det angeläget att denna skyldighet
att ta hänsyn till renskötselrätten fastslås i lag.
Ett naturligt sätt för en markägare att beakta den samiska rätten är att
samråda med berörd sameby innan mer ingripande förändringar av mar-
kens användning genomförs. Det frivilliga samrådsförfarande som redan
etablerats uppvisar på de flesta håll också goda resultat.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområ-
det inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkal-
la samråd med berörd sameby.
På åretruntmarkerna föreslås samrådsplikten därutöver omfatta
avverkningar som rör för renskötseln särskilt känsliga områden.
Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget
åtgärden vidtas
på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd
påkallades,
på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkal-
lades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och
erhållit tillstånd till åtgärden.
Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete
som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas
eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.
Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit
överens om annat.
Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar
78
rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot
skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi
föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att inne-
havaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell
möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtag-
ligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga
som näringsrättsliga utgångspunkter.
Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av infor-
mation mellan företrädarna för näringarna, dvs. någon form av samråd.
Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effek-
tivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En
ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett
djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den
övriga befolkningen i området.
Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samråds-
formerna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det
beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller
inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför
tillskapas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör
sig om mer omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfaran-
det lagstadgas i hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör sam-
rådsskyldigheten därutöver omfatta alla avverkningar i för renskötseln
särskilt känsliga områden.
Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna
dömas till böter.
Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgär-
den inte få påbörjas. Vi föreslår därför ett avverkningsförbud under en
månad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det.
Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när
jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruks-
åtgärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte
kan komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning
eftersträvas inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan
om ett tillståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är
svårt att nu överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa
marker.
Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att
även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd
till avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrel-
sens beslut skall kunna överklagas till skogsstyrelsen och regeringen.
Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen
medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa
betesområden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig sam-
ling och flyttning av renar.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
79
Rennäringslagen har brister vad gäller möjligheterna att komma till rätta
med för höga renantal. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas
alldeles oavsett om antalet renar för närvarande är för högt eller inte.
Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäringsgruppen har nyligen före-
slagit utökade sanktionsmöjligheter för att komma till rätta med otillåtet
höga renantal. Däremot har gruppen inte föreslagit någon bestämmelse
som gör det möjligt att kontrollera att de uppgivna renantalen är korrekta.
Avsaknaden av en sådan kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det
gäller att bland breda befolkningsgrupper i de områden där rennäring
bedrivs få förståelse för förslag om stärkt samiskt inflytande i frågor om
markanvändningen. Vi utgår från att en sådan kontrollbestämmelse införs
och utformas i samverkan med de samiska organisationerna.
Vi föreslår att bestämmelsen om upphävande av renskötselrätt i 26 §
rennäringslagen ersätts med en hänvisning till reglerna i expropria-
tionslagen.
Enligt 26 § rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av
renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för något av de
ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen eller för annat ändamål av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Är området väsentligen utan
betydelse för renskötseln, kan sådant förordnande meddelas så snart områ-
det behövs för allmänt ändamål.
Eftersom vi anser att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet
föreslår vi att de regler tillämpas som gäller för expropriation av sådana
rättigheter. Innehavare av renskötselrätt har enligt vår mening rätt till
samma rättsliga garantier som andra jämförbara brukare av mark.
Vi föreslår att det i rennäringslagen införs särskilda bestämmelser
om fördelning av rättegångskostnader i mål om ersättning på grund
av skada på renskötselrätten.
I samband med att rennäringslagen infördes diskuterades frågan om en
särskild ersättningsbestämmelse. Lagstiftaren överlät emellertid åt rätts-
praxis att lösa frågan om skadeståndsskyldighet på grund av skada på
renskötseln.
Frågan om ersättningsskyldighetens omfattning, beloppens storlek etc.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 2
80
har emellertid ännu inte lösts av rättspraxis eftersom frågor om ersätt- Prop. 1990/91:4
ningsskyldighet endast i något fall kommit under domstolsprövning. Vi Bilaga 2
har därför övervägt att nu införa en särskild ersättningsbestämmelse. De
svårigheter att konstruera en sådan bestämmelse som förelåg när rennä-
ringslagen infördes kvarstår emellertid. För att få fram erforderlig rätts-
praxis och alltså underlätta rättsliga prövningar har vi i stället valt att
föreslå vissa ändringar till fördel för sameparten vad gäller bestämmelser-
na om fördelning av rättegångskostnaderna.
Vi föreslår att yttrande från sametinget i vissa fall skall inhämtas
innan upplåtelsefrågor avgörs.
Inom renskötselområdet förvaltas marken ovan odlingsgränsen av lant-
bruksnämnderna. Upplåtelsefrågorna hanteras inom lantbruksnämnderna
av en särskild rennäringsdelegation, som har samisk representation. Vi
föreslår att delegationen skall inhämta yttrande från sametinget om någon
av de samiska ledamöterna motsätter sig upplåtelsen.
Det kan dock på sikt finnas skäl för att ge sametinget ett större ansvar för
upplåtelsefrågorna.
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)'
dels att 27 § skall upphöra att gälla,
dels att 26, 28, 29 och 30 §§ skall betecknas 29, 30a, 30 respektive 26a §§,
dels att 1—3, 11, 12, 14, nya 26a, nya 29, nya 30, nya 30a, 85,86 och 94
§§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26, 27 och 28 §§ av
följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 1 och nya 26 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen närmast före 3 och nya 29 §§ skall införas nya rubriker av
följande lydelse,
dels att i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Renskötselrätt m.m. Renskötselrätt
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
1§
Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt) har
den som är av samisk härkomst, om
hans fader eller moder eller någon
av hans far- eller morföräldrar haft
renskötsel som stadigvarande yrke.
Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även
i annat fall än som avses i första
stycket.
Den som ingår äktenskap med
renskötselberättigad förvärvar ren-
skötselrätt.
Upplöses äktenskapet genom äk-
tenskapsskillnad, kan länsstyrelsen
upphäva renskötselrätt som förvär-
vats enligt första stycket, om särskil-
da skäl föreligger.
Samerna har en på urminnes
hävd grundad rätt att inom de om-
råden som anges i 3 § använda
mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar (renskötselrätt).
Renskötselrätten utgör en sär-
skild rätt till fastighet.
Renskötselrätten regleras i denna
lag.
Renskötselrätt får utövas av den
som är medlem i sameby efter vad i
11 -14 §§ sägs.
Om koncessionsrenskötsel finns
särskilda bestämmelser i 85 — 89 §§.
Renskötselområdet m. m.
3§
Renskötsel får bedrivas Renskötsel får bedrivas inom föl-
1. hela året i Norrbottens och jande områden (renskötselområdet)
Lagen omtryckt 1985:919.
82
Nuvarande lydelse
Västerbottens läns lappmarker dels
ovanför odlingsgränsen, dels ne-
danför denna gräns på mark som
tillhör staten (kronomark) och ren-
betesland där skogsrenskötsel av ål-
der bedrives under våren, somma-
ren eller hösten, på renbetesfjällen i
Jämtlands län, inom de områden i
Jämtlands och Kopparbergs län
som särskilt upplåtits till renbete,
2. den 1 oktober—30april i övri-
ga delar av lappmarkerna och ne-
danför odlingsgränsen, inom såda-
na trakter utanför lappmarkerna
och renbetesfjällen där renskötsel
av ålder bedrives vissa tider av året.
Föreslagen lydelse
1. hela året (åretruntmarkerna) i
Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker dels ovanför odlings-
gränsen, dels nedanför denna gräns
på mark som tillhör staten (krono-
mark) och renbetesland där skogs-
renskötsel av ålder bedrivs under
våren, sommaren eller hösten, på
renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som särskilt upp-
låtits till renbete,
2. den 1 oktober —30 april (vinter-
betesmarkerna) i övriga delar av
lappmarkerna nedanför odlings-
gränsen, inom sådana trakter utan-
för lappmarkerna och renbetesfjäl-
len där renskötsel av ålder bedrivs
vissa tider av året.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
H§
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som del-
tar i renskötseln inom byns betes-
område,
2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns be-
tesområde och haft detta som sta-
digvarande yrke samt ej övergått
till annat huvudsakligt förvärvsar-
bete,
3. renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2
eller som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.
Sameby skall till medlem anta
1. den som deltar i renskötseln,
inom byns betesområde,
2. den som har deltagit i rensköt-
sel inom byns betesområde och haft
detta som stadigvarande yrke samt
ej övergått till annat huvudsakligt
förvärvsarbete,
3. den som är make eller hemma-
varande barn till medlem som av-
ses under 1 eller 2 eller som är efter-
levande make eller underårigt barn
till avliden sådan medlem.
12 §
Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.
Sameby kan som medlem anta
annan än den som anges i 11 §, om
han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom
inträde, om särskilda skäl föreligger.
83
Nuvarande lydelse
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han fyller 18 år.
Renskötselns upphävande i
vissa fall m. m.
Föreslagen lydelse
§
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller 18 år.
Skyddet för renskötseln
26§
Vid användandet av mark och
vatten inom renskötselområdet
skall renskötselrätten beaktas.
Åtgärder som äventyrar förutsätt-
ningarna för det fortsatta utövandet
av rennäringen får inte tillåtas.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
30 §'
Den som inom område som avses
i 3 § 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrivs får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för foretag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ord-
ning.
26a §
Den som äger eller brukar mark
inom åretruntmarkerna får inte
ändra användningen av marken på
sätt som medför avsevärd olägen-
het for rennnäringen.
Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller for företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ord-
ning. Detsamma gäller skogs-
bruksåtgärd som avses i 28 § första
stycket.
27 §
Den som avser att slutavverka
skog inom vinterbetesmarkerna på
en brukningsenhet som är större än
500 ha skall bereda berörd sameby
tillfälle till samråd, om avverkning-
en omfattar mer än 20 ha skog eller
ansluter till kalmark eller plantskog
som sammanlagt med den planera-
de avverkningen överstiger 20 ha på
brukningsenheten. Samrådet skall
även avse de skogsbruksåtgärder
som sammanhänger med avverk-
ningen.
Åtgärd för vilken samrådsskyldig-
het föreligger får vidtas endast
Senaste lydelse 1987:154.
84
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §
Regeringen kan förordna om upp-
hävande av renskötselrätten för visst
markområde, när området behövs
för ändamål som avses i 2 kap. ex-
propriationslagen (1972:719) eller
för annat ändamål av väsentlig
1. om samebyn medger det eller
2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd.
Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.
28 §
Den som avser att slutavverka
skog inom åretruntmarkerna skall i
fall som avses i 27§ första stycket
bereda berörd sameby tillfälle till
samråd. Därutöver skall, oavsett
brukningsenhetens storlek, same-
byn beredas tillfälle till samråd när
en slutavverkning berör
1. hänglavbärande skog
2. nattbetesplats
3. rastställe
4. arbetshage eller
5. flyttled.
Samrådet skall även avse de
skogsbruksåtgärder som samman-
hänger med avverkningen.
Åtgärd för vilken samrådsskyl-
dighet föreligger får vidtas endast
1. om samebyn medger det
2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd och samebyn inte låtit sig
avhöra eller
3. om tillstånd erhållits enligt 21
b§ andra stycket skogsvårdslagen
(1979: 429).
Tillstånd som avses i andra styc-
ket 3 får sökas hos skogsvårdsstyrel-
sen, om överenskommelse inte träf-
fats med samebyn inom en månad
från den dag samebyn bereddes till-
fälle till samråd.
Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.
Intrång i renskötselrätten efter
myndighets beslut
29 §
Om upphävande eller begräns-
ning av renskötselrätten finns be-
stämmelser i expropriationslagen
(1972: 719). Expropriation erford-
ras inte när mark eller vatten
skall användas för företag vars
85
Nuvarande lydelse
betydelse från allmän synpunkt. För
område som väsentligen är utan be-
tydelse för renskötseln får sådant
förordnande meddelas när området
behövs för allmänt ändamål.
Upphävande kan begränsas till
att avse viss tid eller vissa i rensköt-
selrätten ingående befogenheter.
27 §
Meddelas förordnande enligt
26 §, kan regeringen föreskriva åt-
gärder för att motverka skada eller
olägenhet för renskötseln.
29 §
I fråga om upphävande av ren-
skötselrätt och ersättning med an-
ledning därav gäller, utöver bestäm-
melserna i 26 — 28S§, i tillämpliga
delar bestämmelserna i expropria-
tionslagen (1972: 719) om expro-
priation av särskild rätt till fastig-
het.
28 §
Medför upphävande av rensköt-
selrätt skada eller olägenhet för ren-
skötseln eller för sådan rätt till jakt
eller fiske som avses i 25 §, utgår
ersättning därför.
Ersättning för skada eller olägen-
het som ej drabbar bestämd person
tillfaller till hälften sameby som be-
röres av upphävandet och till hälften
samefonden, om ej särskilda skäl fö-
religger.
Föreslagen lydelse
tillåtlighet skall prövas i särskild
ordning.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
30 §
I mål om ersättning för skada på
renskötselrätten gäller, i den mån
rätt till ersättning inte bestäms en-
ligt annan lag, 5—7 kap. expropria-
tionslagen (1972: 719) i tillämpliga
delar.
För samebyn talan som ogillas
kan domstolen förordna att byn
skall bära sina egna kostnader om
samebyn befinns ha inlett rätte-
gången utan tillräckliga skäl. Har
rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund får domstolen dessut-
om förplikta samebyn att ersätta
motparten dennes rättegångskost-
nader.
I mål om ersättning för skada till
följd av skogsavverkning eller annan
skogsbruksåtgärd gäller dock att
vardera parten skall bära sina kost-
nader.
30a§
Ersättning för skada som inte till-
faller bestämd person tillfaller till
hälften berörd sameby och till hälf-
ten samefonden, om särskilda skäl
inte föreligger för en annan fördel-
ning.
86
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
85 §
Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att dri-
va renskötsel i Norrbottens län ne-
danför lappmarksgränsen inom
område där renskötsel av ålder fö-
rekommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-
havaren att driva renskötseln även
med skötesrenar som tillhör
Den som har renskötselrätt kan
få tillstånd (koncession) att driva
renskötsel i Norrbottens län nedan-
för lappmarksgränsen inom områ-
de där renskötsel av ålder förekom-
mer under hela året. Koncession in-
nefattar rätt for koncessionshava-
ren att driva renskötseln även med
skötesrenar som tillhör
1. den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är
belägen inom koncessionsområdet, om han är bosatt på fastigheten eller
inom området,
2. den som tidigare har haft koncession inom området, om han är bosatt
där och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessions-
havare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare
som vid tidpunkten for dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande
är bosatt inom koncessionsområdet.
Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är
till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession
kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.
86 §
För renskötseln inom konces-
sionsområdet skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, renskötselbe-
rättigad som biträder koncessions-
havare i renskötseln och som inte
har annat huvudsakligt förvärvsar-
bete samt ägare av skötesrenar
inom koncessionsområdet.
För renskötseln inom konces-
sionsområdet skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, annan person
med renskötselrätt som biträder
koncessionshavare i renskötseln
och som inte har annat huvudsak-
ligt förvärvsarbete samt ägare av
skötesrenar inom koncessionsom-
rådet.
Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga
delar i fråga om sameby for koncessionsrenskötsel med följande avvikel-
ser:
1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.
2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst for varje
påbörjat tjugotal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom.
3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall
vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn
och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.
94 §
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg for renar eller
vidtar åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen
försämras,
87
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på
område där renskötsel är tillåten,
3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel är tillåten
eller hindrar renar från att beta på sådant område,
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
4. bryter mot 73 § tredje stycket,
5. i andra fall än som avses i 81
eller 82 § vid märkning av egna
renar använder renmärke som ej är
registrerat för honom,
6. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,
7. märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,
8. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.
4. bryter mot 27§ andra stycket,
5. bryter mot 73 § tredje stycket,
6. i andra fall än som avses i 81
eller 82 § vid märkning av egna
renar använder renmärke som ej är
registrerat för honom,
7. utför ommärkning eller av-
brottsmärkning i strid mot 81 §,
8. märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,
9. bryter mot 93 § första eller
tredje stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
88
Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)* skall ha följande
lydelse.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
55 §
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits in-
nan marken togs i anspråk.
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som fanns på
fastigheten innan marken togs i an-
språk.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.
På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1987:459.
89
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2§ och 2 kap. 12 § expropriationslagen
(1972:719) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
I denna lag förstås med särskild
rätt till fastighet nyttjanderätt, ser-
vitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt. Utan hinder av
att tomträtt enligt 13 kap. 26 § jor-
dabalken vid expropriation är lik-
ställd med fast egendom får sådan
rätt upphävas eller begränsas ge-
nom expropriation. Bestämmelsen
i 1 § om särskild rätt gäller ej ren-
skötselrätt enligt rennäringslagen
(1971: 437) e//er vägrätt.
I denna lag förstås med särskild
rätt till fastighet nyttjanderätt, ser-
vitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Utan hinder av att tomträtt enligt
13 kap. 26 § jordabalken vid expro-
priation är likställd med fast egen-
dom får sådan rätt upphävas eller
begränsas genom expropriation.
Bestämmelsen i 1 § om särskild rätt
gäller ej vägrätt.
Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger motsvarande tillämpning
i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark.
2 kap.
12§
Expropriationstillstånd skall icke meddelas, om ändamålet lämpligen
bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av expropriationen från
allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom
den.
Expropriationstillstånd skall inte
meddelas om expropriationen även-
tyrar förutsättningarna för det fort-
satta utövandet av rennäringen.
Expropriation till förmån för annan än staten, kommun, landstingskom-
mun eller kommunalförbund får ske endast om den exproprierande på
betryggande sätt kan svara för att den exproprierade egendomen används
för avsett ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
90
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 1§ gruvlagen (1974:342) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 kap.
1§
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt.
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran
för vilken fastigheten svarar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
91
Härigenom föreskrivs att 51 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig-
heter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
51 §
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt.
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran
för vilken fastigheten svarar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
92
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)
dels att 27 och 30 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 21 b, 21 c och 21 d §§, av
följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 21 b § skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Renskötselrätten 21b§ I 27 och 28 §§ rennäringslagen I skog på renskötselns åretrunt- 21c § Tillstånd enligt 21 b § andra styc- 1. medför bortfall av renbete av 2. omöjliggör sedvanlig samling 2ld§ Tillstånd enligt 21 b § andra styc- I tillståndsbeslutet får föreskrivas Tillståndet gäller i fem år från da- |
93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §‘
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket
eller 20 § första stycket,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,
3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av
19 § andra stycket,
4. bryter mot 19§ första stycket
eller 21 b § andra stycket eller mot
föreskrift om avverkning som har
meddelats med stöd av 19§ andra
stycket eller 21 d§ andra stycket,
5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,
6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits med
stöd av 17 §,
7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har
meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken.
Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
30 §
Myndighet får förordna att dess Myndighet får förordna att dess
beslut skall lända till efterrättelse beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd talan. utan hinder av förd talan. Vid pröv-
ning enligt 21 b § andra stycket får
sådant förordnande meddelas endast
om särskilda skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1983:427.
94
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 42 § lagen
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
i
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt.
(1985:620) om vissa torvfyndigheter
Föreslagen lydelse
§
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
95
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20§ plan-och bygglagen (1987:10)' skall
ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
20 §
När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med
länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs
av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende
som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en-
skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.
Inom område som avses i 3 § 1
rennäringslagen (1971:437) skall
sametinget höras om sameby som
berörs av detaljplanen begär det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1987:246.
96
Prop. 1990/91:4
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2kap. 10§ lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m. m.' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1O§
Om ett område enligt 5 —8§§ är
av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det
eller de ändamål som på lämpligas-
te sätt främjar en långsiktig hushåll-
ning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs om-
rådet eller en del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall
försvarsintresset ges företräde.
Om ett område enligt 5 — 8 §§ är
av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det
eller de ändamål som på lämpligas-
te sätt främjar en långsiktig hushåll-
ning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Ett område
får inte användas på sådant sätt att
det fortsatta utövandet av rennä-
ringen äventyras. Behövs området
eller en del av detta för en anlägg-
ning för totalförsvaret skall dock
försvarsintresset ges företräde.
Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot hushållningsbestäm-
melserna i 3 kap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1987:247.
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 4
Under denna rubrik diskuterar rennäringsgruppen olika frågor som hör
samman med samebyarnas organisation, funktion och effektivitet. Inled-
ningsvis pekar gruppen på det ökande behov av kompletterande sysselsätt-
ning som uppstår i byarna till följd av att rennäringsföretagen blir större
och därmed färre till antalet. Den verksamhet som ligger närmast till som
komplement är sådan som har nära anknytning till rennäringen, t. ex.
vidareförädling av renkött och naturprodukter som fisk, vilt och bär. Även
turismen kan bli ett viktigt komplement. Gruppen konstaterar att det är
samebyarna själva som bör ta initiativ i dessa frågor. Samhället kan sedan
bidra med rådgivning och statligt stöd, t. ex. glesbygdsstöd.
Samebyn får enligt rennäringslagen inte driva annan ekonomisk verksam-
het än renskötsel. I ett särskilt avsnitt tar gruppen upp de lagtekniska och
andra konsekvenserna av att ta bort den begränsningen i lagen. Frågan,
som är stor och komplex och som inte ingår i gruppens uppdrag att lösa,
föreslås bli föremål för närmare utredning. En viktig fråga i sammanhang-
et är det solidariska ansvar som samebyns medlemmar nu har för byns
skulder.
Vad gäller samebyns interna förhållanden i övrigt föreslår rennärings-
gruppen ingen ändring i reglerna om medlemskap.
För att få en bättre samordning inom många samebyar fordras en större
rättvisa i förhållandet mellan arbetsinsats och inkomst och över huvud
taget en jämnare fördelning av inkomsterna. Detta fordrar att den ojämna
ägarstrukturen ändras.
En del samebyar har ett totalt sett högre renantal än vad som tillåtits för
byn. De problem som detta kan föra med sig kan enligt rennäringsgruppen
bearbetas på flera sätt: genom interna beslut om antal renskötselföretag
och renar i samband med pågående markanvändnings- och utvecklingspla-
nering, genom lanbruksnämndernas rådgivning, genom att byn med stöd
av 35 § rennäringslagen sätter tak för det antal renar som en enskild
medlem får ha, genom ändring av skattereglerna som gör det möjligt att
över flera år fördela inkomsterna från större slaktuttag m.m. och genom
möjlighet för samhället att gå in med vitesföreläggande. En första åtgärd är
dock att fullfölja renbetesinventeringarna och sedan bestämma nya och
mer korrekt grundade högsta renantal. För att inventeringen skall kunna
genomföras är det ofrånkomligt att statsmakterna ställer större resurser till
förfogande.
Rennäringsgruppen föreslår vidare att samebyn skall kunna styra och
därmed påverka medlemmarnas rätt till jakt och fiske, vilket ibland kan
vara befogat, t. ex. av fiske vårdsskäl.
För nyetableringar inom renskötseln, dvs. för nystartade företag, är det
Prop. 1990/91:4
Bilaga 4
98
viktigt att den nye företagaren har en god utbildning, främst inom biologi
och ekonomi.
I olika sammanhang har påpekats att samhället har dåliga — eller i flera
fall inga alls — möjligheter att ingripa mot en sameby som bryter mot
föreskrifterna i rennäringslagen.
Rennäringsgruppen föreslår att ändringar görs i rennäringslagen så att
det blir möjligt att förelägga och — vid olydnad mot föreläggandet —
döma ut vite mot en sameby som i vissa avseenden bryter mot lagen: om
byn inte respekterar ett beslut om högsta tillåtna renantal, om byn inte
fullgör skyldigheten att genomföra renräkning, om byn inte underrättar
annan by om skiljning av renar eller om byns renar uppehåller sig på
otillåten mark. När det gäller byar som har ett för högt renantal bör det
vara möjligt att rikta vitesföreläggande (med innebörd att antalet skall
minskas) även mot en enskild medlem i samebyn. Vite skall även kunna
komma till användning mot koncessionssameby eller koncessionshavare
vid brott mot de regler och villkor som gäller där.
Samebyarna saknar i dag möjligheter att ingripa med tvångsmedel mot
enskilda medlemmar som inte lyder de beslut som fattats inom byn. Det
torde emellertid redan nu vara möjligt — utan särskilda regler i rennä-
ringslagen — att i samebyarnas stadgar ta in bestämmelser om vite. När
det gäller att få ett vite utdömt måste samebyn dock vända sig till domstol
för att få frågan avgjord där.
Rennäringsgruppen föreslår också att bestämmelser införs i rennärings-
lagen att en medlem inte får rösta för fler renar än han får ha enligt byns
beslut (eller — för koncessionssameby — enligt det maximiantal som lagen
anger). En koncessionssameby föreslås också få rätt att tvångsslakta renar i
den mån ägaren har flera skötesrenar än de 30 som lagen tillåter.
Rennäringen torde vara den enda av de s. k. areella näringarna som saknar
tillförlitliga statistiska uppgifter om sin verksamhet. Rennäringsgruppen
anser det mycket angeläget att rättvisande uppgifter finns om samebyarnas
renantal och företagsstruktur. Att sådana uppgifter kan redovisas har
betydelse för samhällsplaneringen och för näringen själv t. ex. i kontakter-
na med myndigheter och diskussioner om konkurrerande intressen. Grup-
pen anser att de renlängder som samebyarna enligt rennäringslagen är
skyldiga att upprätta utgör ett tillräckligt underlag till ett företagsregister,
och gruppen föreslår att samebyarna skall vara skyldiga att lämna renläng-
derna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen). I och med att uppgifterna
lämnas för statistiskt ändamål blir renlängderna skyddade av sekretess och
de får alltså inte lämnas ut av myndigheten.
Enligt rennäringsförordningen kan lån och bidrag lämnas för tre olika
ändamål:
• rationaliseringsstöd
Prop. 1990/91:4
Bilaga 4
99
• rendriftsstöd
• redskapsstöd
Rennäringsgruppen föreslår att rationaliseringsstödet till samebyarna
skall prioriteras. I övrigt föreslår gruppen endast den förändringen av
nuvarande regler att nedre gränsen för kostnader som kan medföra red-
skapsstöd höjs från 3000 till 10000 kr.
Allt fler samebyar använder sig av tillskottsutfodring, huvudsakligen av
hö. Genom en sådan utfodring ökar tamhetsgraden, hjordarna hålls bättre
samlade, flyttningarna underlättas och problemet med strövrenar motver-
kas.
Rennäringsgruppen anser att tillskottsutfodringen bör bli ett naturligt
inslag i renskötseln. För detta fordras information, rådgivning och — i vart
fall inledningsvis — ekonomisk stimulans. Gruppen föreslår därför att en
sameby eller vintergrupp under tre år skall få statligt stöd motsvarande
halva kostnaden för inköp av hö under 50 dagar. Det sammanlagda stöd-
behovet skulle enligt gruppens bedömning kosta 1,5 — 1,8 milj. kr. per år.
Fyra samebyar i Norrbottens län saknar vägförbindelse till någon av sina
slaktplatser. För att klara transporterna har byarna ibland anlitat helikop-
ter. Detta har dock fördyrat slaktkostnaden med mer än 3 kr. per kilo
slaktvikt. Denna typ av slakt har också medfört andra problem, bl. a. av
livsmedelshygienisk art.
Transportsvårigheten har medfört att slaktuttaget minskat eller att slak-
ten senarelagts, vilket också medfört olägenheter.
Rennäringsgruppen föreslår att staten skall stå för 40 procent av den
faktiska merkostnaden för slakten. Detta beräknas motsvara drygt
140000 kr per år. 35 procent av merkostnaden (drygt 120000 kr.) torde
kommunerna (Jokkmokk resp. Kiruna) vara beredda att bidra med, enligt
gruppens bedömning. Resten av merkostnaden får renägarna själva stå for.
Under denna rubrik har rennäringsgruppen behandlat frågor som hör
samman med upplåtelser, främst för jakt och fiske. Gruppens förslag
innebär följande förändringar i förhållande till vad som nu tillämpas.
Begreppet ortsbo har betydelse på det sättet att dessa har vissa förmåner
vid upplåtelser. Med hänsyn till samhällsutvecklingen anser gruppen att
kategorin ortsbor, som skall vara prioriterade genom lägre avgifter m. m.,
bör begränsas kraftigt och endast omfatta vad som gruppen kallar ”den
utpräglade glesbygdsbefolkningen”.
Under de senaste åren har några samebyar, genom särskilda ekonomiska
eller ideella föreningar, försöksvis själva svarat för en upplåtelseverksam-
het. Detta har gällt främst småviltjakt men också fiske. Upplåtelserna har i
Prop. 1990/91:4
Bilaga 4
100
allmänhet kombinerats med kringverksamhet: Stug- eller båtuthyrning,
guidning ni. m. Denna verksamhet, som tillför ökad sysselsättning och
inkoriister, bör fortsätta och rennäringsgruppen föreslår att flera byar
engagerar sig i denna typ av verksamhet.
Rennäriiigsgruppen föreslår också att inkomsterna från fiskeupplåtelser,
som nu tillfaller samebyarna med 25 procent och samefonden med 75
procent, i fortsättningen fördelas med halva beloppet på samebyarna och
halva på sämefonden.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 4
101
15 §
Sameby får---för renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer---byns betesområde.
Om det behövs---inskränkning i betesrätten.
Om samebyn bryter mot beslut enligt andra eller tredje stycket får länssty-
relsen föreskriva vite. Ett föreläggande att minska antalet renar kan även
riktas mot en enskild renägare.
35 §
Om det är---om innehavet.
Om det är påkallat av hänsyn till jakt- eller fiskevård eller av andra
särskilda skäl får samebyn undanta viss mark eller visst vatten från med-
lemmarnas begagnande för jakt eller fiske.
Föreskrifter enligt första eller andra stycket får ej ges sådant innehåll att
renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt
försvåras.
59 §
I fråga om---i denna lag.
1. att varje myndig---stycket 1 — 6.
2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som
därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande
renlängd innehas av honom, dock ej för fler renar än samebyn bestämt för
honom enligt 35 §.
3. att medlems rösträtt---myndiga medlemmar.
66 §
Räkning av samebys---större tidsmellanrum.
Lantbruksnämnden kan---kommer till stånd.
Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att genomföra renräk-
ning.
68 §
På grundval---genast rättas.
I renlängden---föreskriften efterföljts.
Bystämman fastställer---rättelse däri.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om användningen av ren-
längd som underlag för företagsregister och om skyldigheten att lämna
renlängden för sådant ändamål.
70 §
Har främmande renar---återföra renarna.
Uteblir sameby---ägarnas räkning.
Om ej annat---och försäljning.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 5
102
Länsstyrelsen kan genom vite förelägga sameby att underrätta annan
sameby om kommande skiljning.
71 §
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta
område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden eller renägare som därigenom lider
skada eller olägenhet av någon betydelse genom vite förelägga samebyn att
bortföra renarna. (Leder vitesföreläggandet inte till åsyftat resultat kan
länsstyrelsen förordna att renarna skall slaktas och säljas.)
Är det känt---om renarna.
Kostnaden för---ha hört.
86 §
För renskötseln---inom koncessionsområdet.
Bestämmelserna om---följande avvikelser:
1. Ägare av---renskötande medlem.
2. Renskötande medlem har i frågor som avses i 59 § 2 en röst.
3. Koncessionshavaren eller---för renskötseln.
4. Byn äger rätt att låta slakta medlems renar eller försälja vid slakt
utvunna produkter i den mån dennes renantal överstiger det som anges i
88 § andra stycket och han inte efter påpekande själv vidtar erforderliga
åtgärder.
89 §
Bryter sameby eller koncessionshavare mot villkor som gäller för verk-
samheten kan länsstyrelsen genom vite förelägga byn eller koncessionshava-
ren att vidta rättelse.
Har förutsättningarna---nya villkor.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 5
103
Sammanställning av remissyttranden över
lantbruksstyrelsens rapport (1989:4) Frågor om
samebyarnas organisation, funktion och ekonomi
(Förslag av rennäringsgruppen)
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av skogsstyrelsen, do-
mänverket, datainspektionen (DI), länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbot-
tens och Norrbottens län, Härjedalens och Vilhelmina kommuner, Lant-
brukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksför-
bund och Svenska samernas riksförbund (SSR).
Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Kop-
parbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i
Västerbottens län har bifogat yttranden från fiskenämnden i Västerbottens
län, polismyndigheterna i Storumans och Vilhelmina distrikt, kommun-
styrelsens arbetsutskott i Storumans kommun, kommunstyrelsen i Åsele
kommun och Västerbottens läns jaktvårdsförening. Länsstyrelsen i Norr-
bottens län har bifogat yttrande från rennäringsdelegationen i länet.
Härutöver har yttranden kommit in från Skogsägarna i Norrbotten,
Skogsägarna i Västerbotten-Örnsköldsvik, Signar Gustafsson, Storuman,
Långsjöby s-förening, Skarvsjö jaktvårdsområde, Svenska jägareförbun-
det, Storumans, Storumans södra och Tärna s-föreningar.
1 Samebyfrågor
Domänverket: Utvecklingen mot färre och större renskötselföretag torde
vara ofrånkomlig. Kompletterande sysselsättning i verksamheter som lig-
ger renskötseln nära synes i ett sådant läge naturlig. Med hänsyn till
renskötselns uttalade speciella koppling till samekulturen verkar det myc-
ket lämpligt att bolag eller ekonomiska föreningar bildas för drift av andra
verksamheter.
Åtgärder är angelägna för att motverka ojämn ägarstruktur och ojämna
inkomster inom samebyarna.
Länsstyrelsen • Jämtlands län: Under de senaste åren har i vissa delar av
Jämtlands län förmärkts tendenser till ökade konflikter och spänningar
mellan rennäringsidkare och markägare. Den främsta anledningen till
detta är att renantalet inom vissa byar vuxit med påföljd att vinterbetning-
en i skogslandet ökat och sommarströvningen där tilltagit i omfattning.
Markägarna hävdar att renägare inte följer givna regler och beslut vid
utövandet av renskötseln och att regelsystemet innehåller brister, inte
minst vad gäller sanktions- och kontrollmöjligheterna. Åtgärder grundade
på förslag av lantbruksstyrelsens rennäringsgrupp bör enligt länsstyrelsens
bedömning bl. a. ge ökade möjligheter att upprätthålla respekten för rennä-
ringslagen och för beslut fattade med stöd av lagen.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
104
Samebyarnas organisation är unik och förutsätter att renskötselföre-
tagen inom byn visar solidaritet och ansvar när det gäller såväl betesresur-
ser som gemensamma anläggningar. Samtidigt gäller dessutom särskilda
regler för betesdriften gentemot berörda markägare. Nuvarande konflikter
såväl inom som mellan byarna och gentemot berörda markägare visar
brister på samverkan enligt gällande regler.
Rennäringsgruppens förslag går i allt väsentligt ut på att öka samhällets
och samebyarnas styrmöjligheter när det gäller att bedriva renskötseln.
Åtgärder är angelägna, men minst lika väsentligt är att man från samhäl-
lets sida skaffar sig insyn i hur rennäringen fungerar och de enskilda
rennäringsföretagens roll i detta arbete.
Länsstyrelsen i Västerbottens län gör först en allmän reflektion om
vinterbete.
Rennäringen är miljövänlig och bör kunna sambruka marken i förtroen-
defull samverkan med andra markanvändare. Näringen är utsatt för vissa
störningar från andra verksamheter.
Svårigheter och konflikter har uppstått i Västerbottens län bl. a. därför
att flyttningsvägarna är långa (ibland mer än 300 km) och på sina ställen
smala, betesfattiga och/eller svårframkomliga. Den lavbärande marken,
alltså renens vinterbete, är koncentrerad till smala stråk eller små ytor. För
sin fortlevnad i ett område är rennäringen beroende av att det finns
tillräckligt med vinterbete där.
”Tillräckligt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Var och en av länets
sju samebyar bör förfoga över ”tillräckliga” vinterbetesmarker för att
rennäringsföretagen i byn skall kunna bedriva en uthållig renskötsel. Ett
lavbärande område kan ge bete åt högst ett visst antal renar över åren.
Vinterbetet är en begränsad faktor när det gäller att ta in nya medlemmar i
samebyn. En slutavverkning på lavbärande mark innebär att den marken
inte kan användas till vinterbete de närmaste decennierna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lantbruksstyrelsens förslag tar sikte på
att lösa flera mycket viktiga frågor som vållat problem under den hittillsva-
rande tillämpningen av rennäringslagen. När rennäringslagen infördes
innebar detta introduktion av ett i många stycken nytt regelsystem. Det är
därför att hälsa med stor tillfredsställelse att lantbruksstyrelsen nu genom-
fört en genomgripande analys av många svåra frågor.
Lantbruksstyrelsens förslag verkar vara helt utformat inom den särskilt
tillsatta rennäringsgruppen. Länsstyrelsen har genom experter i rennä-
ringsfrågor medverkat i arbetet. Gruppen har inte innehållit företrädare
för några andra intressen. Det redovisas inte i rapporten om samråd skett
med andra institutioner eller organisationer än Svenska samernas riksför-
bund, som också ingått i arbetsgruppen. Ett antal frågor som behandlats är
av den naturen att de vunnit på att tillföras kompetens även från annat
håll. Rennäringens markanvändning kännetecknas av att markanvänd-
ningen är gemensam med flera andra intressen. Att de förslag som nu läggs
fram inte grundas på överläggningar med andra berörda är en brist. Läns-
styrelsen har sökt att i yttrandet göra en bedömning utifrån sammanvägda
samhällsintressen.
Lantbrukarnas riksförbund: Rennäringen ingår som en viktig och värde-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
105
full del av näringslivet inom de områden där renskötseln av hävd förekom-
mer. Utredarna konstaterar att samebyarna tenderar att bli sammanslut-
ningar av ett litet antal företagare som med avancerad teknikanvändning
och liten personalinsats sköter ett mycket stort antal renar. Enligt LRF:s
uppfattning får denna utveckling oacceptabla följder dels genom att syssel-
sättningsmöjligheterna minskar inom rennäringen, dels genom att renhjor-
darna inte kan övervakas på önskvärt sätt med ökade skaderisker som
följd för andra näringsutövare.
Inom LRF:s länsförbund i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län har under de senaste åren noterats en påtaglig ökning av anmärkningar
och klagomål från lantbrukare beträffande skador och besvär förorsakade
av ett starkt ökande antal renar. Liknande iakttagelser om ökade problem,
skador och konflikter har också redovisats från ansvariga länsmyndighe-
ter. De problem som redovisats från länsförbunden kan beskrivas enligt
följande:
• Ökade skador på grödor och skogsplanteringar förorsakade av renar.
• Mycket stora skador på vallodlingar på otjälad mark under tider med
regn efter den 1 oktober.
• Renförekomster utanför renbetesfjällen under icke tillåten tid (maj —
september).
• Renförekomster i områden där ortsbefolkningen hävdar att marker inte
tidigare nyttjats för renbetning under 1900-talet, dvs. sedvanerätten
ifrågasätts.
• Förstörd älgjakt på grund av renförekomster i områden där renen inte
har rätt att uppehålla sig.
LRF anser att det vore djupt olyckligt om rennäringen och dess utövare
genom en okontrollerad utveckling skulle komma i ständiga konflikter och
motsättningar med andra ortsboendes markanvändarintressen.
LRF konstaterar också med förvåning att rennäringsgruppen inte inne-
fattade någon representant för markägarsidan.
Skogsindustrierna: Det är vår uppfattning att rennäringspolitiken hittills
varit för mycket inriktad på utveckling av stordrift, moderna arbetsmeto-
der, mekanisering m.m. i själva renköttsproduktionen. Denna utveck-
lingslinje har hittills gått ut över andra konkurrerande intressen, främst
skogsbruket. En ny offensivare rennäring har vuxit fram driven av behovet
att följa med standardutvecklingen i samhället och klara lönsamhetspres-
sen. Det torde vara allmänt känt att renantalet numera är mycket större än
tillåtet antal och de uppgifter som brukar redovisas i officiell statistik.
Detta kräver större betesarealer liksom längre och tidigare uppehållstider i
områden som förut inte utnyttjats så intensivt. Renskötseln har också
blivit rörligare med snabba förflyttningar i landskapet, transporter på
lastbilar till nya betesområden och mekanisering med helikoptrar och
terrängfordon såsom snöskotrar, motorcyklar och bandvagnar. Skötselfor-
merna har också blivit extensivare med en sämre kontroll, större problem
med kvarlämnade strövrenar osv. Det är nu synnerligen angeläget att
begränsa en fortsatt utveckling i denna riktning och i stället skapa breddad
ekonomisk bas för verksamheten genom integrering av andra deltids- eller
heltidssysselsättningar, vidareförädling av produkter och tjänster osv. Det-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
106
ta torde även vara av mycket stor betydelse för den samiska kulturens
sunda utveckling.
Skogsägarnas riksförbund: Under senare år har antalet rapporter om
problem för skogsbruket förorsakade av renar ökat mycket kraftigt. Delvis
är detta en följd av rennäringens nya driftsformer, vilket i sig medfört en
koncentration till stora renhjordar. Än viktigare är emellertid den totala
renstammens storlek. Samstämmiga uppgifter visar att den i dag mycket
kraftigt överstiger vad som officiellt redovisats.
Förbundet har också nåtts av ett stort antal rapporter om att renar i
ökande omfattning ”finns kvar” i områden där renskötseln inte får bedri-
vas under viss del av året.
Sammantaget medför den till synes okontrollerade utvecklingen av ren-
stammen att risken för konflikt mellan rennäringen och andra intressen
ökar markant.
Svenska samernas riksförbund: Riksförbundet får erinra om att tillsät-
tande av rennäringsgruppen var ett resultat av förslag som lämnades av
rennäringskommittén i betänkandet (SOU 1983:667) Rennäringens eko-
nomi. Lämnade förslag skall på så sätt sättas i sammanhang med den
uppläggning och de förslag rennäringskommittén lämnade i övrigt. En
konsekvens härav är att ställningstagande till lantbruksstyrelsens förslag
förutsätter att rennäringskommitténs i övrigt lämnade förslag nu blir före-
mål for regeringens och sedermera riksdagens ställningstagande, allt i syfte
att lägga grunden till en statlig rennäringspolitik.
Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att samebyarna har ett
ökande behov av kompletterande sysselsättning. Det är därför viktigt att
den kompletterande utredningen, som erfordras enligt utredningen, sna-
rast kommer till stånd. Som kompletterande verksamhet ser skogsstyrelsen
främst verksamhet med nära anknytning till rennäringen såsom vidareför-
ädling av renkött, fisk och vilt samt turism.
---Rennäringen tillsammans med ett aktivt skogsbruk betyder
mycket för sysselsättningen i glesbygdsområdena i Norrlands inland. Som
exempel kan nämnas att många renskötare sysselsätts med skogsvårdsar-
beten (plantering, röjning) under perioder under året med lägre intensitet i
renskötseln. Näringarna behöver varandra för att bygden skall kunna
upprätthålla den infrastruktur som behövs för att utveckla samhällen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i den beskrivning gruppen
lämnat rörande behovet av kompletterande sysselsättning, utvecklingsten-
denser inom rennäringen, m. m. Det finns olika slag av verksamheter som
kan utvecklas vid sidan av själva renskötseln och som kan bedrivas i
synnerhet under tider av året då märkning, slakt och flyttning inte är
aktuell. Exempel finns på bra samiska initiativ i länet såsom fiskodling,
campingverksamhet, souvenirförsäljning och skinnberedning. Det faller
på byarna själva att initiera sådana verksamheter utifrån byarnas egna
förutsättningar. Som påpekats har lantbruksnämnderna att bistå med råd
och hjälp inte minst i initialskedet. Eftersom det här är fråga om ett
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
107
nytänkande kan i förekommande fall samebymedlemmar behöva förbere-
da sig för uppgiften genom att exempelvis delta i kursverksamhet o. d.
En breddad verksamhet kräver ändringar i rennäringslagen. Länsstyrel-
sen är också av den meningen att de föreningsrättsliga och skattemässiga
konsekvenserna måste övervägas och penetreras mer ingående än vad
gruppen gjort, innan lagändringar kan ske.
Länsstyrelsen vill här understryka att breddningen av sysselsättnings-
möjligheterna inte får gå ut över de naturvårdsambitioner som staten gett
uttryck för vad gäller nyttjandet av de obrutna fjällområdena. Det får
exempelvis inte bli så att samebymedlemmarna på grundval av renskötsel-
rätten vid sidan av berörda författningsregler uppför stugor i fjällen i
uthyrningssyfte. Uthyrning av befintliga stugor i fjällen bör inte heller ske
så att väsentliga naturvårdsintressen träds för när.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det måste beaktas att samebyn är
både en ekonomisk/privaträttslig förening och en institution med offent-
ligrättsliga drag. Det är svårt att passa in andra ekonomiska verksamheter i
den än dem som direkt hör ihop med renskötseln.
Också enligt länsstyrelsens mening bör de medlemmar som vill driva en
rörelse vid sidan av renskötseln använda en annan associationsform.--
— Samebyarna i länet är restriktiva när det gäller att ta in nya medlem-
mar. Det beror till stor del på bristen på vinterbete.
Framtidsutsikterna beror i AC och Y län på tillgången till vinterbete.
Länsstyrelsen i Norrbottens län vill understryka vikten av att komplette-
rande sysselsättning för medlemmarna i samebyarna åstadkoms. Under
senare år har i Norrbottens län tagits flera initiativ för att anknyta rennä-
ringen till turistverksamhet. Detta är mycket glädjande. Risken för stör-
ningar i renskötseln minimeras om turistföretagen själva är nära anknutna
till näringen. Dessutom tillförs något nytt till turismen med hög kvalitet
och attraktionskraft. Även inom en rad andra områden bör finnas möjlig-
heter att ”förädla” och utveckla näringsverksamhet utifrån traditionella
samiska verksamheter. Rapportens förslag är mycket ofullständigt i dessa
frågor. Om erfarenheter från utveckling av annan glesbygdsverksamhet
tillförts arbetet hade förslagen i dessa väsentliga avseenden för samebyar-
na vunnit i betydande grad. De resonemang gruppen för begränsar sig
huvudsakligen till rättsliga frågeställningar. Erfarenheten i Norrbottens
län om svårigheten att åstadkomma ett utökat företagande inom området
är emellertid att hindren mot en utökad näringsverksamhet oftare är att
söka i bristande utbildning och erfarenhet av sådan verksamhet, bristen på
företagaretraditioner m. m. För den samiska kulturens framtid är dessa
frågor av allra största betydelse.
Härjedalens kommun: Behovet av sysselsättning i skogs- och fjällområ-
det motiverar att alla möjligheter tas tillvara när det gäller att bedriva nya
verksamheter och bredda sysselsättningen. Samebyarna, gemensamt eller
enskilda renägare, skall naturligtvis ha möjlighet att på samma villkor som
andra grupper i samhället bedriva verksamhet som komplement till rennä-
ringen.
Vilhelmina kommun: Utvecklingen går mot ett fåtal renskötselutövare
och en alltmer ökad mekanisering inom näringen. Vilhelmina kommun är
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
108
av den uppfattningen att en breddad näringsbas och en breddad same-
byverksamhet kan ge en positiv utveckling för ett bevarande av samekultu-
ren. Det är därför kommunens uppfattning att frågor som avser samebyns
ekonomiska verksamhet, det solidariska ansvaret för samebyns skulder
hos de renskötande medlemmarna samt kraven på nytt medlemskap i
samebyn ses över och ändras.
I en utvidgad verksamhet bör hela samebyn, dvs. alla medlemmar, vara
delaktiga. För en utvidgad verksamhet bör principen ”en man — en röst”
gälla varför rösträttsreglerna inom samebyn bör ses över.
I likhet med rennäringsgruppen anser Vilhelmina kommun att en jäm-
nare fördelning av inkomsterna från rennäringen måste till för att få en
bred samordning inom samebyn och för att detta skall kunna ske måste
den ojämna ägarstrukturen förändras.
Skogsindustrierna delar utredningens bedömning angående behovet av
en breddad sysselsättning och ekonomisk verksamhet inom samebyarna.
Det är angeläget att samemas förutsättningar såväl ekonomiskt som socialt
utvecklas och breddas så att renskötseln/renköttproduktionen inte blir det
enda ben soni säkerställer ekonomisk bärkraft och utvecklingsmöjligheter
för den samiska kulturen. För att möjliggöra en sådan utveckling behövs
större frihet för samerna att själva utveckla sin näring genom bl. a. moder-
nisering av rennäringslagen och bortstädning av gammaldags förmyndar-
attityder.
Rennäringsgruppen föreslår att samebyarna skall söka finna ökade sys-
selsättningsmöjligheter genom bl. a. vidgade upplåtelser av jakt och fiske. I
detta sammanhang finner vi det viktigt konstatera att samernas egen rätt
till jakt och fiske till husbehov inte kan upplåtas till andra och att rätten till
sin storlek är begränsad till husbehovet. Naturligtvis finns dock möjlighe-
ten också för samerna att genom vanliga arrenden och affärsuppgörelser
disponera jakt- och fiskerätter såsom bas för en vidgad affärsmässig verk-
samhet.
Skogsägarnas riksförbund: Förbundet anser, liksom rennäringsgruppen,
att det är riktigt att man undersöker möjligheterna att inom samebyns ram
kunna bedriva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Det är emel-
lertid viktigt att möjligheterna till kompletteringsverksamhet inte förbe-
hålls en befolkningsgrupp. Den sysselsättningspotential som finns inom
jakt, fiske och turism måste finnas tillgänglig för ortsbefolkningen i sin
helhet.
Svenska samernas riksförbund: Behovet av kompletterande sysselsätt-
ning i samebyarna ökar i takt med att rennäringsföretagen blir allt större
och färre till antalet. Härvid är det viktigt att samebyns möjligheter att
driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel snarast blir föremål för
närmare utredning. Rösträttsreglerna, det solidariska ansvaret och med-
lemskap i samebyn kommer att beröras i denna utredning.---
Det är i hög grad angeläget att yngre renskötare ges företagarutbildning
inom biologi och ekonomi enligt den modell som nu står till buds vid
Samernas folkhögskola.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
109
1.3.1 Frågor om för högt renantal
Skogsstyrelsen: Totalt sett har man för närvarande inom renskötselom-
rådet ett högre renantal än någonsin tidigare under 1900-talet. Detta har
medfört en hel del problem exempelvis skador på skogsplanteringar, ökan-
de trafikolyckor med ren, större antal strövrenar m. m.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning måste antalet renar baseras på beslut
grundade på tillförlitliga renbetesinventeringar och en långsiktig balans
mellan rennäring och skogsbruk. Expanderar rennäringen på ett sätt som
hotar den långsiktiga balansen måste den myndighet som utövar tillsynen
över rennäringslagen reagera.
Lantbruksstyrelsen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för tillsyns-
myndigheten för att snabbt kunna få ner renantalet när inte frivilliga
lösningar föreligger. Skogsstyrelsen tillstyrker de ändringar i rennärings-
lagen som innebär möjlighet till vitesföreläggande vid för högt renantal
och underlåtenhet att genomföra renräkning. En ytterligare förutsättning
för att de föreslagna reglerna skall få effekt är emellertid möjlighet för
tillsynsmyndighet att kunna kontrollera renantalet. Denna möjlighet sak-
nas i dag. Egendomligt nog har utredningen ej lämnat förslag härom.
Skogsstyrelsen föreslår därför att rennäringslagen kompletteras på denna
punkt i samband med regeringsberedningen.
För att ytterligare komma till rätta med höga renantal tillstyrker skogs-
styrelsen utredningens förslag om införande av s. k. renkonto för att ge
möjlighet att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag.
En förutsättning för att fastställa ett högsta renantal för en sameby är en
tillförlitlig renbetesinventering. Det är därför viktigt att betesinventering-
ar snarast genomförs för hela renskötselområdet. Resultatet av betesinven-
teringarna utgör ett viktigt underlag för obligatoriskt eller frivilligt samråd
mellan rennäringen och skogsbruket. Inventeringsarbete genomförs och
redovisas i för samråd och planering lämplig kartskala. För att kunna
samköra inventeringsresultatet med annan information är det viktigt att
den är lägesbestämd. Resultatet av betesinventeringen och uttolkningen av
densamma bör diskuteras med berörda markägare och skogsvårdsstyrel-
ser. Härigenom grundas enligt vår uppfattning en bra bas för ett fortsatt
samarbete om markutnyttjandet.
Domänverket: Det höga renantalet är ett stort problem och orsak till att
samutnyttjande av mark inte fungerar bra inom vissa geografiska områ-
den, vilket ju är en naturlig följd. Sannolikt uppgår renstammen i dag till
klart över 300000 djur. Befintlig statistik är osäker. Renlängdernas senaste
uppgift 1986/87 upptar 293 000 renar, vilket skall jämföras med ca 175 000
djur vid mitten av 1970-talet.
Under den senaste tioårsperioden har antalet slaktade renar enligt utbe-
talade pristillägg ökat från ca 30000 per år till 95000, en ökning med mer
än 200%. Detta förhållande styrker antagandet att det verkliga antalet
renar är högre än det redovisade.
En effektivare reglering av renantalet tillstyrkes alltså, men frågan är om
de föreslagna åtgärderna är tillräckliga.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Betestillgången är helt avgörande för det
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
110
antal renar som samebyarna kan hålla. I dag är kunskaperna om betestill-
gången överlag mycket bristfällig. Med tillfredsställelse konstaterar läns-
styrelsen därför att rennäringsgruppen prioriterar åtgärden att utöka betes-
inventeringen och föreslår ökade anslag för genomförandet, något som
länsstyrelsen helt stöder.
Enligt rennäringslagen bestämmer lantbruksnämnden det högsta renan-
talet som får hållas på bete inom byns betesområde vilket för övrigt också
skett i Jämtlands län. Byn får i sin tur bestämma hur många renar en
bymedlem högst får inneha. En bys renar skall räknas varje år som under-
lag för rennäringen. Längden skall uppta bl. a. det räknade eller uppskatta-
de antalet renar.
Det finns i rennäringslagen inte några direkta sanktionsbestämmelser
som kan användas mot en sameby som inte efterkommer ett beslut om
högsta renantal. Samebyn kan inte heller vidta några åtgärder mot en
renägare som inte följer byns föreskrifter om renantal. För att söka komma
till rätta med vissa missförhållanden i detta avseende finns enbart möjlig-
heten att förordna om syssloman eller besluta om tvångsslakt.
Enligt länsstyrelsens mening har rennäringslagen brister vad gäller möj-
ligheterna att komma till rätta med för högt renantal. I några av länets
samebyar är renantalet alldeles för högt, vilket lett till att vinterbetesområ-
dena utsträckts och att en omfattande strövning förekommit under bar-
marksperioden. Förhållandet har under de senaste åren lett till starka
motsättningar mellan renägare och ortsbefolkning/markägare. Markägar-
na har därvid uppfattat renägarnas uppgifter om renantalet som oriktiga
och vilseledande och ställt upprepade krav på ”objektiv” renräkning.
Rennäringsgruppen föreslår utökade sanktionsmöjligheter för att kom-
ma till rätta med otillåtet högt renantal. Som framgår nedan biträder
länsstyrelsen därvid förslaget att med hjälp av viteshot framtvinga reduce-
ring av övertaliga renstammar. Länsstyrelsen är samtidigt medveten om
att vissa andra faktorer spelar in i byarnas möjligheter/engagemang för att
få ned renantalet (skatteregler, slakt- och avsättningsmöjligheter, m. m.).
Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att rennäringsgruppen inte be-
handlat frågan om möjligheterna att kontrollera att det uppgivna renanta-
let stämmer överens med verkligheten. Länsstyrelsen anser det nödvändigt
att rennäringslagen kompletteras i det avseendet.
Länsstyrelsen eller lantbruksnämnden bör — när skäl föreligger — ges
rätt att besluta om att renräkning inom en by skall ske under viss närmare
angiven kontroll. Det ligger därvid närmast till hands att utse någon eller
några personer — väl insatta i praktiska renskötselfrågor — att medverka
vid renräkningen och övervaka att allt går riktigt till. Skäl talar för att
berörd by får bidra till kostnaderna för åtgärden. Detta kan vara ett
incitament för byar att undvika att bli föremål för kontroll.
I sammanhanget understryker länsstyrelsen nödvändigheten av att ren-
betesslitaget ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Inte minst i kalfjällsre-
gionen är det angeläget att de långsiktiga effekterna av bete och tramp följs
upp. Länsstyrelsen finner det lämpligt att frågan blir föremål för speciell
forskning.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Tvångsslakt av strövrenar har genom-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
111
förts av länsstyrelsen i Västerbottens län åren 1982 och 1989. Utsedda
jägare har skjutit djur och levererat kropparna till kontrollslakteri. Kostna-
derna har varit avsevärda. Antalet renar på fel plats har knappast minskat
genom tvångsslakten; däremot har motsättningarna ökat mellan rennä-
ringens folk och andra i trakten.---
Västerbottens län saknar betesinventering. Siffrorna för högsta renantal
bygger på uppgifter från 1940-talet. Hur många renar det faktiskt finns vet
vi inte i dag. —--
För att rennäringen, skogsbruket och andra intressenter snabbt skall få
tillgång till ett bra planeringsunderlag för markanvändningen har lantmä-
teriverket börjat med en skogstypskartering i Västerbottens län under år
1988. De hittills framtagna kartbladen tyder på att den lavbärande marken
finns på små ytor och i smala stråk.
Länsstyrelsen kan inte understryka starkt nog att staten måste driva
betesinventeringen med kraft och slutföra den snabbt, annars kan varken
byn eller myndigheterna planera. Sedan det har tagits fram en tillförlitlig
och aktuell betesinventering går det att ange hur många renar betet tål.
Därefter bör det fastställas ett högsta tillåtet antal renar för vaije by.
Efter Tjernobylolyckan hade det varit bra med regler om renkonto. Då
skulle renägare i de utsatta byarna ha kunnat minska ner sina hjordar
radikalt och få pengar undanlagda till den tidpunkt (som ännu inte har
kommit) när vinterbetet åter är cesiumfritt och det är dags att höja renan-
talet. Men tyvärr lyssnade riksdagen inte på vädjandena från bl. a. denna
länsstyrelse om ett snabbt införande av renkontoregler.
Länsstyrelsen håller med rennäringsgruppen om att ett renkonto bör
införas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: En grundläggande förutsättning för
framgångsrik renskötsel är god betestillgång och en anpassning av renanta-
let härtill. Väderleksförhållanden under året och klimatvariationer över
längre perioder innebär att man alltid måste planera betningen på ett
sådant sätt att alternativa betesområden alltid finns tillgängliga. Det måste
således finnas en väl tilltagen betesreserv. Pågående betesinventeringar
syftar till att avväga lämpligt renantal i förhållande till betestillgångarna.
Nu gällande högsta renantal, som fastställdes samtidigt med byordningar-
na för samebyarna genom länsstyrelsens beslut år 1946, kan med fog
ifrågasättas.
Länsstyrelsen vill understryka behovet av utökade resurser för att full-
följa betesinventeringarna. Vi har upplevt det som en stor brist att perso-
nal saknas som har den kunskap som erfordras för ändamålet. Vidare
torde tekniken behöva utvecklas att registrera och behandla de insamlade
uppgifterna. Modern ADB ger möjligheter som är helt överlägsna traditio-
nella manuella förfaranden i detta avseende. Det bör vara lantbruksstyrel-
sens uppgift att ta de initiativ som behövs i detta avseende.
Konflikter mellan rennäringen och andra markanvändare beror åtmins-
tone till viss del på att spelreglerna kan vara oklara. De förslag som
Samerättsutredningen nyligen redovisat torde få tolkas som ett försök att
skänka en större klarhet härvidlag. I debatten har från rennäringshåll ofta
framförts krav på ett bättre skydd för rennäringen. Samerättsutredningens
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
112
förslag tar sikte härpå. Det är emellertid viktigt att åstadkomma fungeran-
de regelsystem också för det fallet att rennäringen tar sig uttryck i för stort
markutnyttjande, vilket kan ske genom för högt renantal. Detta är en
rättssäkerhetsfråga för de övriga intressen som berörs av rennäringen.
Problem till följd av för högt renantal drabbar på lång sikt samebyn själv
genom överbetning. Reviderade regler och exempel på beslut som same-
byn kan fatta om föreskrifter borde utarbetas centralt till vägledning i
dessa situationer. 1 sammanhanget måste även påpekas att samebyarnas
vinterbetesområden bör gränsbestämmas. Frånvaron av fastställda grän-
ser har under senare år i tilltagande omfattning lett till konkurrens om
vinterbetesområden där flera byar har betesrätt.
Länsstyrelsen vill understryka att en effektiv lösning av problemen med
för hårt markutnyttjande (för renbete, jakt och fiske) hänger direkt sam-
man med hur man löser rennäringens berättigade krav om skydd.
Härjedalens kommun betonar att det är angeläget med åtgärder i syfte att
komma till rätta med för höga renantal och problem med strövrenar.
Opartiska betesinventeringar, markanvändnings- och utvecklingsplane-
ring, företagsregister för rennäringen, stöd för tillskottsutfodring, anpassa-
de skatteregler och utökade sanktionsmöjligheter mot samebyn är åtgärder
som bör verka för en bättre balans i relationerna mellan rennäringen och
andra intressen.
Vilhelmina kommun anser i likhet med rennäringsgruppen att renbetes-
inventeringama måste fullföljas och att sedan nya och mer konkret grun-
dade högsta renantal bestäms.
Lantbrukarnas riksförbund: Renbetesrätten är kollektiv för medlemmar-
na i sameby. Lantbruksnämnd får bestämma det högsta antal renar som
får hållas på bete inom byns betesområde. Med hänsyn till vad som
bestämts om högsta renantal kan sameby bestämma hur många renar
medlem högst får inneha. Det är endast i Jämtlands län som lantbruks-
nämnden bestämt högsta renantalet medan i flertalet övriga områden finns
gamla byordningar som anger högsta antal.
För stort renantal är en grundorsak till de stora motsättningar som råder
mellan rennäringen och markägarna.
Flera samebyar håller klart högre renantal än tillåtet. Enligt många
markägare är det verkliga renantalet dubbelt så stort, kanske mer. Detta
leder i sin tur till att rennäringen utnyttjar allt större områden för vinterbe-
te och att renströvningen sommartid ökar. Det visar också det principiellt
felaktiga i att samebyn själv räknar renarna.
LRF anser att frågan om högsta tillåtna renantal måste tas upp till snar
omprövning dels utifrån vad markerna tål för betestryck, dels utifrån
risken för skador på andra näringars verksamhet. Utredarna konstaterar
också att ett i förhållande till betesresurserna för högt renantal kan för en
sameby få en mängd negativa konsekvenser. Det kan leda till överbetning
av markerna och problem med att styra renarnas betning samt uppkoms-
ten av strövren som kan förorsaka skador på växande grödor.
Skogsägarnas riksförbund: För att komma till rätta med den för stora
renstammen är det av största vikt att myndigheterna får tillgång till effekti-
va sanktionsmöjligheter gentemot samebyar och enskilda renägare.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 4
Förbundet tillstyrker därför rennäringsgruppens förslag om att rennä-
ringslagen kompletteras med vitesbestämmelser, vid sidan av nu gällande
möjligheter till tvångsslakt.
Lydelsen av 15 § måste dock ändras så att länsstyrelsen "skall föreskriva
vite” om det inte finns särskilda skäl emot ett sådant förfarande.
I 71 § har uppenbarligen av misstag skrivits ”renägare” i stället för
”markägare”. Markägare som lider skada av otillåten renskötsel måste
givetvis ha möjlighet att via länsstyrelsen kunna få vitesföreläggande för
samebyn att bortföra renarna. Det måste dessutom finnas lagliga möjlighe-
ter att infånga eller tvångsslakta renar.
Utöver vad rennäringsgruppen föreslår är det förbundets bestämda krav
att de myndigheter som administrerar rennäringen ges tillgång till effektiva
instrument för att kontrollera det faktiska renantalet. Sådana möjligheter
saknas i dag och det är anmärkningsvärt att rennäringsgruppen inte kom-
mit med några förslag beträffande skärpta regler för när och av vem som
renräkning kan utföras.
Skogsindustrierna: Det är ställt utom allt tvivel att samerna har betydligt
fler renar än förut och, på många håll, betydligt fler renar än tillåtet. Det är
det stora renantalet som är den huvudsakliga anledningen till de samlev-
nadsproblem mellan skogsbruk och rennäring som i dag kan förekomma.
Effektiva styrmedel och former för reglering och kontroll av renantalet är
en fråga av synnerligen stor betydelse. Vi delar utredningens åsikt att en
första viktig åtgärd härvid är att snarast fullfölja renbetesinventeringarna
och sedan bestämma nya och korrekt grundade högsta renantal. Tillräckli-
ga medel måste säkerställas för denna verksamhet.
Svenska samernas riksförbund: Högsta tillåtna renantal bör bestämmas
med utgångspunkt i tillgängliga betesresurser. Renbetesinventeringar mås-
te därför få hög prioritet i lantbruksstyrelsens arbete med rennäringsfrå-
gor.
Införandet av ett renkonto inom ramen för en reformerad beskattning i
övrigt ger samebyarna förutsättningar till att hålla en jämnare renstam
över åren.
1.3.2 Frågor om medlemmarnas jakt- och fiskerätt
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det är riktigt som rennäiingsgruppen
säger att jakt- och fiskerätten i princip är obegränsad för medlemmar i
samebyn. Det är alltså inte så att rätterna är begränsade till att täcka
husbehov eller att jakträtten inte skulle gälla enskild mark. Men rätterna
gäller vid sidan av markägarens fiske- och jakträtt.
Rennäringens civilrättsligt grundade fiske- och jakträtt innebär en be-
gränsning i markägarens äganderätt. Det är en grannlaga och svår uppgift
för länsstyrelsen och lantbruksnämnden att få till stånd såväl en säker och
rättvis jakt som en samordning av fiskevård och upplåtelser i de vatten
som är delade mellan rennäringen och andra fiskerättshavare.
Som framhålls av rennäringsgruppen är det viktigt att samebyns enskil-
da medlemmar blir bundna av de överenskommelser som samebyn träffar
med myndigheter och organisationer inom jakt- och fiskevården.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
114
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget till ändring i 35 § rennärings-
lagen tillstyrks. Förslaget ger bystämma möjlighet att fatta beslut om vissa
inskränkningar i medlemmarnas jakt- och fiskerätt i de fall det bedöms
angeläget för jakt- och fiskevården.
Vilhelmina kommun: När det gäller styrningen av samebymedlemmar-
nas jakt- och fiskerätt har Vilhelmina kommun inget att erinra mot försla-
get att samebyn för hela byns räkning kan träffa överenskommelse med
t. ex. fiskevårdsorganisationer om att samebyns medlemmar t. ex. avstår
från nätfiske. Vilhelmina kommun stöder förslaget till ändring i 35 § ren-
näringslagen att samebyn kan begränsa eller styra de enskilda samebymed-
lemmarnas jakt- och fiskerätt.
Lantbrukarnas riksförbund: I utredningen uttalas att jakt- och fiskerät-
ten är i princip obegränsad för individuell medlem i samebyn. Uttalandet
förefaller obetänkt enär frågan är tvistig både vad gäller intensitet och
omfång.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
Domänverket: Rennäringsgruppen påminner om att samhället har dåliga
och i vissa fall inga möjligheter alls att ingripa mot en sameby som bryter
mot föreskrifterna i rennäringslagen. Domänverket tillstyrker rennärings-
gruppens förslag till ändringar i rennäringslagen innebärande möjlighet till
vitesföreläggande vid brott mot denna, t. ex. innehav av för högt renantal
och underlåtenhet att genomföra renräkning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Som gruppen påpekat är de tvångsåtgär-
der som för närvarande står till buds inte särskilt praktiskt användbara.
Inte minst när det gäller att komma till rätta med strövrensförekomsten
har tvångsslakt visat sig vara en trubbig och inte särskilt effektiv metod
med många praktiska problem. Inte minst tvångsslakten i Västerbottens
län vid några tillfällen har visat på detta.
Under de senaste åren har antalet strövrenar varit mycket stort i vissa
delar av Härjedalen. Irritationen hos befolkningen har varit betydande.
Länsstyrelsen har under tiden maj — september varje år fått ta emot
åtskilliga klagomål över den omfattande och tilltagande strövningen. Läns-
styrelsen har tills vidare strävat efter att lösa problemen förhandlingsvägen
och själv gjort insatser för att åstadkomma detta, bl. a. genom att sätta till
en förhandlingsgrupp med uppgift att söka nå överenskommelse rörande
byarnas intresseområden i vinterbeteslandet.
Länsstyrelsens bedömning är att nuvarande sanktioner inte är tillräckli-
ga för att upprätthålla erforderlig respekt för bestämmelser och beslut.
Länsstyrelsen instämmer i rennäringsgruppens förslag att införa ett system
med vitesföreläggande knutet till de situationer som räknas upp i rappor-
ten (15 § m. fl.). Direkta ekonomiska sanktioner bör vara ett verkningsfullt
instrument och inte minst ha en preventiv effekt.
Även om vitesmöjligheter införs för att komma till rätta med strövrenar-
na bör möjligheten att tillgripa tvångsslakt finnas kvar. Länsstyrelsen
115
stöder därvid vad lantbruksverkets representanter i gruppen anfört på den
punkten.
Rent praktiskt medför strövrensvite säkerligen många besvärliga bevis-
och kontrollproblem. I vissa trakter kan exempelvis renar från mer än en
by uppehålla sig, vilket komplicerar den vitesföreläggande och -utdöman-
de myndighetens arbete. Över huvud taget inrymmer ett system med
strövrensvite väsentliga problem från rättssäkerhetssynpunkt. Om rennä-
ringsgruppens förslag genomförs är det ytterst angeläget att det är väl
genomarbetat.
Med hänsyn till lantbruksnämndens uppgift att lämna råd, administre-
ra, handlägga frågor om stöd till rennäringen m. m. ligger det närmast till
hands att låta länsstyrelsen pröva frågor om vitesföreläggande.
Länsstyrelsen saknar närmare kännedom om de inbördes förhållandena
i länets samebyar och har därför inte tillräckligt underlag för att bedöma
behovet av utökade sanktionsmöjligheter mot enskild medlem. Det är i
vart fall bekant att på sina håll förekommer vissa splittringstendenser och
samarbetssvårigheter. Måhända skulle vitesbestämmelser enligt gruppens
förslag kunna bidra till att komma till rätta med sådana företeelser. Som
påpekats borde vitesbestämmelser i bystadgor i varje fall rent preventivt
kunna fylla en viktig funktion.
Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i att annat än tvångsåtgär-
der bör tillgripas i första hand när renskötseln inte fungerar enligt lag.
Samhället bör bygga stoppstängsel där det behövs, reparera och bygga ut
flyttningsleder och ge hjälp till stödutfodring när vinter- eller flyttningsbete
inte räcker till.
Men liksom det finns i andra verksamheter bör det finnas tvångsåtgär-
der för att få renägare att driva sin näring inom lagens gränser.
Ett strövrensvite har föreslagits av bl. a. denna länsstyrelse. Vite bör
kunna föreläggas om ett betydande antal renar finns på otillåten mark och
det inte är ursäktligt att renarna finns där. Föreläggandet bör konstrueras
så att man lätt kan kontrollera i vad mån föreläggandet åtlyds. T. ex. ”att
senast den ... visa att X antal renar antingen har slaktats eller förts till
punkt B”. Ett föreläggande bör gälla utan hinder av att det överklagas.
Vitesföreläggande bör kunna begäras antingen av lantbruksnämnden
eller av en markägare som anser sig lida skada eller olägenhet av någon
betydelse av renarna. Vitet bör föreläggas av länsstyrelsen och dömas ut av
en domstol.
Normalt bör samebyn vara adressat, men det bör också vara möjligt att
förelägga en enskild renägare att ta bort djur.
Länsstyrelsen anser att tvångsslakt bör undvikas så långt som är möjligt.
I yttersta nödfall bör slakt dock kunna äga rum. Särskilda föreskrifter om
tvångsslakt bör ges av regeringen eller av den myndighet som regeringen
bestämmer.---
Också länsstyrelsen ser det som en brist att byns majoritet inte har
medel att få en enskild medlem att respektera lagens och byns regler. Vite
och skadestånd bör övervägas.
Ett bybeslut om sanktion mot en medlem skall naturligtvis kunna över-
klagas av denne.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
116
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslagen om ändringar i
rennäringslagen med nya föreskrifter om viten. Samtidigt betonas att
nuvarande regler i rennäringslagen om tvångsslakt bör bibehållas. Åtmins-
tone under en övergångstid bör dessa sanktionsmöjligheter vara tillämpli-
ga som alternativ till varandra.
Lantbrukarnas riksförbund: LRF får konstatera att då efterlevnaden av
rennäringslagen uppenbarligen inte kan uppnås med nuvarande sanktions-
regler så måste lämpliga förändringar och kompletteringar ske. Vad som i
första hand krävs är att rennäringslagen tillförs sanktionsregler som över-
ensstämmer med vad som normalt i dag ingår i lagar som gäller inom
andra näringsområden. Enligt skogsvårdslagen kan som exempel tillsyns-
myndighet vid beslut om föreläggande eller förbud utsätta vite, vid brott
mot vissa lagregler eller föreskrifter kan böter utdömas och vid avverkning
som innebär brott mot skogsvårdslagen kan hela virkeslikviden förklaras
förverkad. LRF anser att förhållandena är helt oacceptabla om ansvariga
myndigheter på renskötselns område under en följd av år endast kan
konstatera kontinuerliga avvikelser mot regler och bestämmelser som fast-
ställts och inte har möjligheter att stävja detta.
Den sanktionsmöjlighet som länsstyrelserna i dag har till sitt förfogande
för att komma till rätta med renstammens storlek är tvångsslakt. Det torde
av rent praktiska skäl vara utsiktslöst att enbart genom tvångsslakt bringa
ner dagens renstam till acceptabel nivå. Hittills har också tillämpningen av
denna lagregel inte visat att den leder till avsedd effekt.
LRF tillstyrker utredarnas förslag att rennäringslagens 15, 66, 70 och
71 §§ kompletteras med föreskrifter om vite. Det är därvid viktigt att vite
enligt 15 § kan riktas både mot sameby och mot enskilda medlemmar i
byn.
Förslaget i 15 § bör dock utformas så, att länsstyrelsen skall föreskriva
vite om inte särskilda skäl föranleder annat. Det behövs för att understry-
ka myndighetens skyldigheter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har helt nyligen konstaterat, att den inte
har ens formell möjlighet att kontrollera samebyns uppgifter. Det måste
därför klargöras att myndigheterna har både rätt och skyldighet att kon-
trollera renantalet.
LRF ifrågasätter också om inte lantbruksnämnden borde ges rätt att vid
behov göra egen räkning samt att extra räkning enligt 66 § borde få ske
även på begäran av markägare inom renskötselområdet.
Beträffande förslag till ändring av 71 § skall ”renägare” rimligen bytas
mot ”markägare” för att ernå önskat syfte.
Vilhelmina kommun: Vitesföreläggande mot såväl sameby som enskild
medlem i samebyn kan vara ett bra sanktionsinstrument när föreskrifterna
i rennäringslagen inte följs. Initiativ om vite eller tvångsslakt bör även
tillkomma skadelidande markägare och jakträttsinnehavare.
Skogsindustrierna: Utredningens förslag om större krav på reglering av
renantalet och ökad disciplin då det gäller denna fråga finner vi fullt
rimliga. Det är bra med en starkare ledning och planering inom byarna och
förslagen att till samebyarnas stadgar ta in sanktionsmöjligheter mot en-
skilda medlemmar samt stöd i övrigt förefaller väl motiverade.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
117
Likaså stöder vi förslagen angående vites- och sanktionsmöjligheter från
samhällets sida. Sådana möjligheter fanns tidigare inom rennäringslagen.
Andra näringar, t. ex. skogsbruket, får genom skogsvårdslagen tåla sådana
sanktionsmöjligheter.
Då det gäller reglering av renantalet saknas emellertid helt ett resone-
mang om behov av kontrollåtgärder från samhällets sida. Det är naturligt
att renräkning, redovisning av renlängder m.m. normalt handläggs av
samerna själva. Det måste emellertid definitivt finnas möjlighet för sam-
hället att vid behov utföra kontroller. Detta är lika naturligt och nödvän-
digt som att skattemyndigheterna skall ha rätt att kontrollera innehållet i
en självdeklaration.
Vid föreläggande enligt 15 § rennäringslagen om att minska antalet renar
föreslås att samhället också ges möjlighet att gå in med vitesföreläggande.
Vi finner detta riktigt men ej tillräckligt. Det bör övervägas att även i detta
fall ge länsstyrelsen möjlighet att förordna om att renarna skall slaktas och
säljas om vitesföreläggandet inte leder till åsyftat resultat. Sådan möjlighet
finns för närvarande bara i de fall 71 § är tillämplig.
Rennäringsgruppens olika förslag som syftar till att underlätta en an-
passning till eventuellt föreläggande om en reducering av renantalet före-
faller väl motiverade. Detta gäller särskilt förslaget om ”renkonto” med
möjlighet att över flera år fördela inkomsterna från ett större slaktuttag så
att skattekonsekvenserna utjämnas.
Svenska samernas riksförbund: Av rennäringsgruppens redovisning
framgår att enighet inte kunnat uppnås i vad mån bestämmelserna om
tvångsslakt skall finnas kvar i lagstiftningen samtidigt som bestämmelser
om vite införs. Efter att ha tagit del av erfarenheterna av den under
sommaren 1989 genomförda tvångsslakten — renmassakern i Västerbot-
ten — är det möjligt att det numera föreligger enighet om att bestämmel-
serna om tvångsslakt skall utmönstras ur lagstiftningen. Riksförbundet får
överlämna av Samernas landsmöte XLV Vemdalsskalet 1989 beslutad
resolution E och med hänvisning till vad som redovisas i resolutionen yrka
att nuvarande bestämmelser om tvångsslakt utmönstras ur lagstiftningen.
Ytterligare belägg för detta borde framkomma inom kort då länsstyrelsen i
Västerbottens län avser att framlägga en rapport om vad som blev effekter-
na av beslutet om tvångsslakt.
För en långsiktig lösning av strövrensfrågan är det nödvändigt att sna-
rast klarlägga de bakomvarande orsakerna till att renar stannar kvar på
vinterbetesmarkerna över sommaren.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
Domänverket instämmer helt i rennäringsgruppens åsikt att avsaknaden
av tillförlitliga statistiska uppgifter om rennäringen, såväl renantal som i
övrigt, starkt försvårar en dialog om markanvändningen. Skogsbruket kan
redovisa statistik över utförda åtgärder och uppvisa planer för framtiden
på både kort och lång sikt vid kontakter med rennäringen, men har alltid
svårt att få något motsvarande material i gengäld.
118
Datainspektionen: Av rapporten framgår att registret kommer att inne-
hålla ”identifierbara personliga uppgifter”. För att datalagen (1973:289)
skall bli tillämplig krävs dock förutom att registret skall innehålla person-
uppgifter att det förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Det
framgår inte av rapporten om detta är avsikten.
Skall registret föras med hjälp av ADB föreligger tillståndsplikt i vart fall
på den grunden att registret skall omfatta uppgifter om personer som
saknar naturlig anknytning till den registeransvarige (lantbruksnämnden).
För att inspektionen skall kunna meddela tillstånd för registret krävs
särskilda skäl. Enligt datalagens förarbeten kan det förhållandet att ett
register skall användas för statistiska bearbetningar, som är avsikten med
det aktuella registret, i sig utgöra sådana skäl under förutsättning att
enskilda personers identitet inte offentliggörs.
Tillstånd av DI behövs inte för personregister vars inrättande beslutas
av riksdagen eller regeringen (s. k. statsmaktsregister). Innan sådant beslut
fattas skall dock yttrande enligt 2 a § datalagen inhämtas från DI i fråga om
ett register som det aktuella.
Beslutar regeringen eller riksdagen att inrätta företagsregistret skall den
myndighet som är registeransvarig snarast enligt 7§ dataförordningen
(1982:480) anmäla registret till DI. Bestämmelserna i 5 och 6 §§ datalagen
om skyldighet för DI att meddela föreskrift gäller även i fråga om stats-
maktsregister i den mån inte regeringen eller riksdagen har meddelat
föreskrift i samma hänseende.
I rapporten uppges att det på sikt är önskvärt att företagsregistret byggs
ut med fler uppgifter. DI vill med anledning därav avslutningsvis påpeka
att yttrande enligt 2a § datalagen skall inhämtas även i fall då ett tidigare
inrättat statsmaktsregister ändras (jfr konstitutionsutskottets gransknings-
betänkande 1983/84:30 s. 21 ff och 1985/86:25 s. 24 f).
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget om företagsregis-
ter. Dessutom behövs det en vederhäftig och aktuell markbeskrivning med
analys av resp, samebys betesmöjligheter och högsta möjliga renantal.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om företagsregister.
Lantbrukarnas riksförbund: Inom rennäringen saknas ett säkert statis-
tiskt underlag för bedömning av förhållanden inom näringen. Detta gäller
även sådana grundläggande faktorer som antal renar i landet och deras
fördelning på olika byar och företagare. Än större är ovissheten i fråga om
lönsamheten hos näringen i skilda regioner och för olika företagstyper.
LRF konstaterar att rennäringen är den enda av de s. k. areella näringar-
na som saknar tillförlitliga uppgifter om sin verksamhet. Det är enligt
förbundets mening av stort värde att riktiga uppgifter finns att tillgå när
rennäringen deltar i diskussioner med myndigheter och enskilda intressen-
ter. LRF har förståelse för att statistiken ej får avfattas så att enskilda
företagare kan identifieras.
Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppen har betonat att det är viktigt
att rennäringens sysselsättningseffekt och dess regionalekonomiska bety-
delse kan dokumenteras genom ett relevant material. När det gäller kon-
kurrens och motstående intressen av mark anser kommunen att ett före-
tagsregister har ett stort värde både för samebyn och för samhället. Kom-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
119
munen stöder således förslaget att samebyarna skall vara skyldiga att
lämna renlängderna till lantbruksnämnden (länsstyrelsen).
Skogsindustrierna tillstyrker förslaget om företagsregister.
Skogsägarnas riksförbund: I dag saknas tillförlitliga statistiska uppgifter
om rennäringen. Denna brist på uppgifter försvårar en seriös diskussion
med andra näringar. Förbundet tillstyrker därför gruppens förslag om ett
företagsregister för rennäringen.
Svenska samernas riksförbund: För upprättande av företagsregister är
det enligt riksförbundet till fyllest med renlängd som underlag härför.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
Skogsstyrelsen: Det är viktigt att inte stöd eller annat ges så att någon
näring favoriseras på den andres bekostnad. Skogsstyrelsens stödföreskrif-
ter (SKSFS 1985:2) har i 4§ en regel som anger att stöd till skogsvårdsåt-
gärd inte får ges om åtgärden eller följ dåtgärd påtagligt skadar bl. a. rennä-
ringens intressen. Skogsstyrelsen föreslår att stödföreskrifterna för rennä-
ringen förses med en liknande bestämmelse till skydd för skogsbrukets
intressen.
Domänverket tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen • Norrbottens län: Nu gällande regler fungerar tillfredsstäl-
lande varför inga förändringar är aktuella. Ett allmänt önskemål är att
bidragsnivån höjs och att särskilda medel anvisas för upprustning av
riksgränsstängslen och de byskiljande stängslen. Dessa har bl. a. på grund
av medelsbrist lämnats att förfalla.
Vilhelmina kommun tillstyrker förslaget.
Svenska samernas riksförbund: Det är angeläget att lantbruksstyrelsen
begär anslag ur statsbudgeten för upprustning av renskötselanläggningar.
Vidare får understrykas att behovet av rörelsekapital vid nyetablering
inberäknas i rendriftslånet.
Riksförbundets grundläggande uppfattning om bidragsandelen vid eko-
nomiskt stöd är rennäringskommitténs förslag. Men i avvaktan på medels-
tillskott till samefonden kan bidragets storlek regleras genom de möjlighe-
ter till förhöjt bidrag som finns i dagens föreskrifter.
Skogsstyrelsen: Enligt utredningen så är ”ett utnyttjande av naturbete
kombinerat med tillskottsutfodring under vinterperioden” en anpassning
av rennäringen till ”de förändringar i betessituationen, som blivit en följd
av utvecklingen i motstående näringar”. Enligt skogsstyrelsen är detta en
ej helt fullständig beskrivning. Tillskottsutfodring hänger också klart ihop
med det höga renantalet. Ett högt renantal leder till ett minskat naturbete
genom överbetning och därigenom ett större behov av tillskottsutfodring.
Utfodringen har dock också många positiva effekter på renskötseln, exem-
pelvis minskad risk för strövrensförekomst, ökad tamhetsgrad, högre över-
120
levnad, bättre kalvningsresultat, enklare flyttningar m. m. Det kan ifråga-
sättas om inte de positiva effekterna överstiger kostnaderna. På grund
härav utgör därför tillskottsutfodringen i dag ett naturligt inslag i rationell
renskötsel i många samebyar.
Med hänvisning till de många positiva effekterna for rennäringen till-
styrker skogsstyrelsen förslaget om ekonomiskt bidrag för inköp av hö.
Detta måste även vara positivt för jordbruket på trakten och bidra till ett
bibehållande av öppna jordbruksmarker. Skogsstyrelsen avvisar däremot
bestämt förslaget att hämta medel for bidraget från skogsvårdsavgiften.
Som ovan nämnts har tillskottsutfodringen många positiva effekter inte
bara på rennäringen. Finansieringen bör därför ske via allmänna regional-
politiska medel. Om medlen tas från skogsvårdsavgiften skulle en ny
princip stadfästas, nämligen den att en näring stödjer en annan — ibland
konkurrerande — verksamhet.
Domänverket: Frågan om tillskottsutfodring har ett klart samband med
högsta tillåtna renantal. Genom sådan utfodring kan nöd- och katastrofsi-
tuationer för renarna undvikas. Detta är givetvis bra men är samtidigt en
viktig faktor som måste beaktas, då fungerande regler för efterlevnad av
högsta renantal skall utformas.
Det är bra att rennäringsgruppen föreslår att stöd till tillskottsutfodring
inte skall kunna utgå till samebyar som har väsentligt flera renar än högsta
renantalet medger eller som inte har genomfört renräkning.
Det starka sambandet mellan renskötseln och samekulturen och dess
bevarande framhålls ofta. I konsekvens med detta bör stöd till rennäringen
utgå av allmänna samhällsmedel. Det synes mycket tveksamt att ta regi-
onalpolitiska medel i anspråk och medel från skogsvårdsavgifterna bör
absolut inte komma i fråga för sådant ändamål. Som motiv for detta
alternativ anförs avverkning av hänglavbärande skog. All avverkning sker
dock i enlighet med skogsvårdslagen och dess grundsats att det åligger
markägaren att sköta sin skog alltifrån anläggning till slutavverkning.
Hänsynen till rennäringen gör att skogsnäringen går miste om vir-
keskvantiteter och intäkter. Därtill kommer alltmer uppmärksammade
skador på plantskog till följd av det höga renantalet. Att med detta som
bakgrund antyda att medel från skogsvårdsavgiften skulle kunna användas
för att bekosta tillskottsutfodring verkar orimligt. I så fall bör också ersätt-
ning av rennäringsmedel utgå till skogsägare för intrång och skador på
skogsbruket från rennäringen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Det ökade bruket av tillskottsutfod-
ring vid vinterbete och flyttning kan ses som en varningssignal. Det natur-
liga betet i form av renlav och hänglav räcker inte till. Och det tyder på att
det finns för många renar i förhållande till betesresurserna.
Tillskottsutfodring bör räknas som ett normalt komplement i vissa
situationer. Den bör inte till någon del bekostas via skogsvårdsavgiften.
Det är viktigt att det finns hö till salu för renägarna. För en del jordbru-
kare i flyttnings- och vinterbetesområdena i vårt län är höodling for
renskötseln ett normalt inslag i verksamheten. Flera jordbrukare bör sti-
muleras att få fram hö till rennäringen. Ett sådant arbete mellan jordbruk
och renskötsel medverkar också till att det öppna landskapet bevaras.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
12
Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte beredd att tillstyrka ett förslag om
tillskottsutfodring enligt den utformning som gruppen lagt fram. Att bevil-
ja statliga bidrag till foderkostnader som ett inslag i en regelmässig ren-
skötsel är principiellt fel. Även om en ökad utfodring är önskvärd är detta
inte förenat med några större risker än vad andra liknande företag löper
när nya driftsmetoder införs. Många problem är i dag förknippade med det
alltför höga renantalet i många samebyar. Om en tillskottsutfodring under
den svagaste betesperioden i detta läge införs generellt med kraftiga statli-
ga subventioner befarar länsstyrelsen att effekten blir ett ännu högre renan-
tal. Därav följer ökade konflikter med skogsbruket, med renpåkörningar
på väg och järnväg etc. Om stödet skulle införas bör det inte finansieras via
inflytande skogs vårdsa vgifter eller regionalpolitiska medel.
Vilhelmina kommun: Rennäringsgruppens förslag till tillskottsutfodring
med statligt stöd motsvarande halva kostnaden för inköp av hö under 50
dagar under en 3-årsperiod är ett förslag som bör prövas och utvärderas.
Effekten av stödutfodring förväntas ge ökad tamhetsgrad, att hjordarna
hålls bättre samlade samt att flyttningarna underlättas och problemet med
strövrenar motverkas.
---Det är Vilhelmina kommuns uppfattning att försöksverksamhe-
ten genomförs enligt rennäringsgruppens förslag. Stödet till tillskottsutfod-
ring måste klart avgränsas mot det stöd som kan utgå för utfodring i
samband med att katastrofskadesituationer uppstår.
Lantbrukarnas riksförbund: I de flesta samebyar är tillgången på vinter-
bete den begränsande faktorn i renskötseln. Utredningen föreslår till-
skottsutfodring under vintern. En stödutfodring med hö kan även få
betydelse för möjligheten att hålla renhjordar bättre samlade.
LRF vill emellertid starkt understryka vikten av att renantalet baseras
på vinterbetets naturliga produktionsförmåga.
Enligt uppgift stödutfodras i dag omkring 100000 renar. Behov finns att
utfodra upp mot 100000 renar ytterligare. Renen äter ca 0,3 kg hö per dag.
LRF förutsätter att en mera allmänt genomförd tillskottsutfodring blir till
nytta inte bara för rennäringen utan även för jordbruket i trakten.
LRF tillstyrker att statligt stöd skall kunna utgå för tillskottsutfodring
under en försöksperiod under tre år. Stödet skall avse inköp av hö av hög
kvalitet eller inköp av ensilagefoder.
LRF ställer som krav för att stöd skall beviljas att det ej tillfaller
samebyar som har flera renar än tillåtet eller som inte har genomfört
renräkning.
Skogsindustrierna: Vi stöder förslaget om en försöksverksamhet med
tillskottsutfodring. Det bör vara av stort intresse att utveckla driftsformer
som innebär mer stabila och kontrollerbara förutsättningar för näringens
utveckling. Modeller med tillskottsutfodring borde passa bra in i en mo-
dern rennäring och innebära förutsättningar för en mer stationär verksam-
het och större säkerhet. En sådan utveckling är givetvis också positiv för de
konkurrerande markanvändningsintressena.
Bidrag till tillskottsutfodring skall självklart inte kunna utgå till same-
byar med flera renar än tillåtet eller som underlåtit redovisa renantal på
acceptabelt sätt. Likaså är det självklart att medel från skogsvårdsavgiften
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
122
inte kan användas för finansiering av tillskottsutfodring. I så fall måste
rimligen rennäringsmedel användas for ersättning till skogsägare för in-
trång och skador på växande plantskog på grund av för högt renantal.
Skogsägarnas riksförbund: Utgångspunkten för renantalet måste rimligt-
vis vara tillgången på naturligt vinterbete. Tillskottsutfodring får därför
inte användas som ett medel för att hålla en alltför stor renstam. Förbun-
det vill också peka på de risker för betydande lokala skador på skogsför-
yngringar som kan uppstå då ett stort antal renar koncentreras till ett
begränsat område under relativt lång tid.
Förbundet avvisar med skärpa gruppens ogenomtänkta förslag att till-
skottsutfodringen skulle kunna finansieras med medel ur skogsvårdsavgif-
ten.
Svenska samernas riksförbund: Motion nr9 vid Samernas landsmöte
XLV Vemdalsskalet 1989 behandlar behovet av tillskottsutfodring.
Skogsbruksåtgärder har försvårat vårvinterbetet till den grad att tillskotts-
utfodring måste tillgripas. Landsmötet uttalade att samhället måste täcka
kostnaderna för denna utfodring.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
Domänverket tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förslaget om transportstöd tillstyrks.
Ett temporärt transportstöd bör utgå även till Svaipa sameby för dess
höstslakt avseende den nyuppförda slaktanläggningen på fjället Krap-
pesvare söder om Adolfström. För denna sameby råder motsvarande
förhållanden som för de i utredningen angivna fyra samebyarna.
Vilhelmina kommun: Transportstödet vid slakt i väglöst land berör inte
Vilhelmina kommun. Kommunen har dock inget att erinra mot att särskilt
transportstöd utgår till samebyar i de berörda kommunerna.
Skogsindustrierna: Vi finner resonemanget kring särskilt transportstöd
tveksamt. Rent allmänt kan man fråga var gränsen går för samhällets
ansvar för samekulturens fortlevnad resp, en lönsam renköttproduktion.
Om en gammal näring i vissa former blir för dyr i dag är det inte givet att
samhället automatiskt skall konservera och stödja denna med garantier för
en lönsamhetsutveckling parallellt med samhället i övrigt. Det måste vara
samernas sak om de vill/orkar fortsätta. Historien är full av exempel på
strukturförändringar av ekonomiska skäl. Det är knappast ett angeläget
samhällsproblem att det nu blivit olönsamt att slakta renar på vissa avlägs-
na platser. Om transportstödet emellertid ges karaktären av anpassnings-
och förändringshjälp kan bedömningen givetvis bli en annan.
123
Domänverket: Förslaget till inskränkning i ”ortsbobegreppet” är oklart
formulerat och öppnar vägen för en snål och restriktiv tillämpning. Befolk-
ningen ovan odlingsgränsen bör behandlas i en generös anda av det slag
rennäringsgruppen år 1978 uttalade i sin rapport: ”Den som har att upple-
va fjällvärldens avigsidor bör även ha större del av dess positiva sidor.”
Den framtida jakten, som omfattar både de renskötande samernas jakt
och den övriga jakten ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör bli
föremål för särskild utredning med representation från alla berörda intres-
segrupper och myndigheter. Ökade underupplåtelser av jakt och fiske till
samebyar och andra har ännu inte varit föremål för tillräckliga övervägan-
den av de långsiktiga konsekvenserna. Nuvarande försöksverksamhet bör
också utvärderas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: För Jämtlands läns del har övergången till
den nya jaktlagen förlöpt relativt smidigt och bra. Byarna har registrerats
för sina resp, åretruntmarker utan större problem. Före övergången infor-
merade länsstyrelsen samerna, kronoarrendatorerna m. fl. både skriftligen
och muntligen om det nya systemet.
Inom en bys marker förekommer dock stridigheter mellan samerna och
kronoarrendatorerna. Trots omfattande överläggningar med berörda par-
ter gick det i år inte att få till stånd någon överenskommelse rörande
jakten. Länsstyrelsen blev därför nödsakad att fatta ett särskilt beslut
innebärande en geografisk uppdelning av jakten mellan byn och arrendato-
rerna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Många av dem som bor i de små
tätorterna ovan odlingsgränsen har nog valt att flytta dit eller stanna kvar
just därför att de har tillgång till jakt och fiske på fritid. Länsstyrelsen
anser att den föreslagna ”rättighetsgruppen” har gjorts för liten; den bör
inbegripa alla som är bosatta ovan odlingsgränsen.
Som licensområde för älgjakt för varje fjällsameby i Västerbottens län
har länsstyrelsen inregistrerat byns hela betesområde ovan odlingsgränsen.
Inom detta licensområde har registrerats särskilda licensområden för den
privatägda marken. De privata markerna har således blivit dubbelregistre-
rade.
Inom Malå skogssameby har både den statliga och den privata marken
blivit dubbelregistrerad.
För att få en från säkerhetssynpunkt godtagbar jakt har länsstyrelsen
beslutat i licenserna att medlemmen i en fjällsameby endast får jaga älg på
kronomark ovanför odlingsgränsen. Efter överenskommelse med jaktlagen
på privat mark får dock medlemmen i samebyn även jaga på sådan mark.
Införandet år 1988 av de nya jaktbestämmelserna vållade en omfattande
debatt. Kritiken var delvis hård och farhågorna för att jaktmöjligheterna
skulle begränsas var stora. Inför 1989 års älgjakt har emellertid kritiken
minskat avsevärt.
Länsstyrelsen delar rennäringsgruppens uppfattning att det behövs yt-
terligare information och överläggningar i fråga om jakten ovan odlings-
gränsen.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
124
Som rennäringsgruppen funnit bör underupplåtelser till särskilda före-
tag få förekomma endast när påtagliga fördelar kan väntas för alla berörda
intressen. Det är mycket angeläget att möjligheten till jakt och fiske härige-
nom inte minskar för ortsborna. Tvärtom bör utbudet ökas för dem.
Länsstyrelsen instämmer i resonemanget om upplåtelseavgift utom på
en punkt: Det är viktigt att upplåtelser till den ovan odlingsgränsen bofasta
befolkningen sker på rimliga ekonomiska villkor.
Länsstyrelsen anser att 2§ första stycket lagen (1981:533) om fiske-
vårdsområden bör tas bort. Förbudet är inte till gagn för rennäringen, men
det gör de andra intressenterna obenägna att medverka till bildande av
fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Inom fjällområdet i Norrbottens län har
det under den tidigare jaktlagstiftningens tid varit svårt att på ett effektivt
sätt komma till rätta med problem inom älgjakten. Vissa områden har inte
en älgstam som de biologiska förutsättningarna skulle kunna ge utrymme
för. Inom andra områden har stora problem inom skogsbruket uppstått till
följd av ansamlingar av vandringsälg under vårvintern. Älgjakten enligt
tidigare ordning har inneburit att jakt samtidigt kan ske från flera jaktkate-
goriers sida på samma mark. Det är länsstyrelsens uppfattning att en
ordning för älgjakten som lägger mer entydigt ansvar på varje sameby/jakt-
lag är nödvändig.
Den nya jaktlagen ger möjlighet till geografiskt skilda jaktområden för
varje kategori/jaktlag. Detta är en betydande fördel. Inom Norrbottens län
har emellertid införandet av de nya reglerna stött på stora svårigheter.
Flertalet jägare har menat att geografiskt skilda områden är den enda
metoden att komma till rätta med problemen.
Från samebyarnas håll har dock framförts att jakten måste kunna ske
inom hela samebyns område alldeles oavsett att andra jägare också jagar
på området.
Länsstyrelsen menar att ansvaret för en långsiktigt produktionsanpassad
älgjakt bedriven på ett säkert sätt endast kan ske med geografiskt åtskilda
områden. Det är emellertid nödvändigt att förbereda genomförandet av en
sådan ordning väsentligt bättre än vad som varit möjligt inför 1989 års
älgjakt. Detta kommer att ske inför nästa års jakt. Basen för detta måste
vara ordentliga överläggningar på lokal nivå (samebyar och jägare) om
vilken avskjutning av älg som kan vara lämplig område för område. Något
sådant material har för fjällområdet hittills inte funnits. Länsstyrelsen
bedömer emellertid att det finns goda möjligheter att åstadkomma en
sådan geografisk fördelning utan att det inkräktar på tilldelningen till
någon av berörda kategorier. På litet längre sikt gynnas alla om en biolo-
giskt bättre balanserad älgstam uppnås. Samebymedlemmar som inte öns-
kar utnyttja sin möjlighet inom samebyns eget jaktområde bör, åtminstone
övergångsvis, ges en möjlighet att jaga tillsammans med övriga jaktlag.
Kraven på säker jakt innebär emellertid att jaktledaren för varje jaktlag
bör vara ansvarig även för utövningen av dessa samebymedlemmars jakt.
Länsstyrelsen har den uppfattningen att sådan jakt från samebymed-
lemmar bör ske inom ramen för den tilldelning som samebyn fått och inte
jaktlaget i fråga.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
125
Härjedalens kommun: Fjällboendet har stor positiv betydelse for land-
skapets natur- och kulturmiljö. Även för samerna är det positivt med en
levande fjällbygd. Fjällboendet kan inte tillmätas sådan negativ inverkan
på rennäringen som motiverar tidigare gjorda ingrepp och framtida in-
skränkningar. Även s. k. fjällbönder bör åtnjuta samhällets skydd.
När det gäller upplåtelser för älgjakt inom åretruntmarker enligt jakt-
lagen (1987:259) är det angeläget att praktiskt genomförbara regler snarast
utformas av berörda myndigheter så att dubbelregistreringar blir omöjliga.
Jakträtten inom s. k. ”arrendemarker” tillhör markägaren om inte nyttjan-
derätten liksom betesrätten har överlåtits genom avtal.
Vilhelmina kommun ställer sig bakom förslagen rörande fjällförvalt-
ningsfrågorna.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 6
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den 1 januari 1986 trädde en del lag-
ändringar avseende koncessionsrenskötseln i kraft (SFS 1985:919). Därvid
återinfördes ett s. k. bostadsband i lagen. Där anges att ägare till skötes-
renar måste vara bosatt inom samebyns område. Dessa regler är enligt
länsstyrelsens erfarenheter inte ändamålsenliga. Innan lagändringen inför-
des gjordes ingen analys av hur skötesrenägarna är bosatta inom Kalix och
Torne älvdalar där koncessionsrenskötsel bedrivs. Det har nu visat sig att
alltför många skötesrenägare diskrimineras av de nya reglerna därigenom
att man har sin bostad på större eller mindre avstånd utanför samebyn
men alltjämt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel bedrivs.
Dessa renägare får enligt 85 § inte lämna sina renar till koncessionshavare.
Denna diskriminering av vissa renägare är inte försvarbar. I Kalix och
Torne älvdalar har många tvingats på grund av arbetsmarknaden att flytta
till centralorter. Man behåller därvid ofta jord- och skogsbruksmark för att
samtidigt äga skötesrenar. Många konflikter undviks genom att inte bryta
detta band. Länsstyrelsen vill därför föreslå att 85 § första stycket ändras så
att ordet ”koncessionsområdet” byts ut mot ”det område av länet där
koncessionsrenskötsel bedrivs”.
Vid 1989 års bystämmor i koncessionsområdet har det visat sig i en del
fall att medlemmar — som inte uppfyllt de nya lagreglerna om reninnehav
och bostadsband — på ett avgörande sätt påverkat och utformat samebyar-
nas beslut i olika frågor.
Enligt vår mening borde rennäringslagen ändras så att medlem i sameby
som inte uppfyller lagens krav om bostadsband, reviderad på nyss angivna
sätt (85 § första stycket) och kravet om högst trettio renar (88 § andra
stycket), inte har rösträtt.
Ändringen kan lämpligen införas under 58 § i rennäringslagen.
126
De remitterade lagförslagen
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)’
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 66 a § samt närmast före
3 § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det i lagen närmast före 31 § skall införas en ny rubrik som skall
lyda ”Upplåtelse av mark och vatten m. m.”.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Renskötselrätt m. m. Renskötselrätt
1§
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Rätt att enligt denna lag begagna
mark och vatten till underhåll för
sig och sina renar (renskötselrätt)
har den som är av samisk härkomst,
om hans fader eller moder eller nå-
gon av hans far- eller morföräldrar
haft renskötsel som stadigvarande
yrke.
Om särskilda skäl föreligger, kan
länsstyrelsen medge person med sa-
misk härkomst renskötselrätt, även i
annat fall än som avses i första styc-
ket.
Den som är same får enligt be-
stämmelserna i denna lag använda
mark och vatten till underhåll för
sig och sina renar.
Rätten enligt första stycket (ren-
skötselrätten), tillkommer den sa-
miska befolkningen och grundas på
urminnes hävd. Den utgör en sär-
skild rätt till fastighet.
Renskötselområdet m. m.
3§
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives
under våren, sommaren eller hös-
ten,
på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
Renskötsel får bedrivas inom föl-
jande områden (renskötselområdet)
1. hela året (åretruntmarkerna)
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrivs un-
der våren, sommaren eller hösten,
på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
Lagen omtryckt 1985:919
127
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2. den 1 oktober —den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
sa tider av året.
2. den 1 oktober —den 30 april
( vinterbetesmarkerna)
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrivs vissa
tider av året.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
H§
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som del-
tar i renskötseln inom byns betes-
område,
2. renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns be-
tesområde och haft detta som sta-
digvarande yrke samt ej övergått
till annat huvudsakligt förvärvsar-
bete,
3. renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till
medlem som avses under 1 eller 2
eller som är efterlevande make eller
underårigt barn till avliden sådan
medlem.
Medlem i sameby är
1. same som deltar i renskötseln
inom byns betesområde,
2. same som har deltagit i ren-
skötsel inom byns betesområde och
haft detta som stadigvarande yrke
och inte övergått till annat huvud-
sakligt förvärvsarbete,
3. den som är make eller hem-
mavarande barn till medlem som
avses under 1 eller 2 eller som är
efterlevande make eller underårigt
barn till avliden sådan medlem.
12§
Sameby kan som medlem antaga
annan renskötselberättigad än som
anges i 11 §, om han avser att med
egna renar driva renskötsel inom
byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om särskilda skäl
föreligger.
Sameby kan som medlem anta
annan same än som anges i 11 §, om
han avser att med egna renar driva
renskötsel inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som
medlem, kan länsstyrelsen medge
honom inträde, om det finns sär-
skilda skäl.
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är renskötselberättigad
dödsbodelägare under 18 år, räknas
tiden från det han 18 år.
Renskötande medlems dödsbo
får fortsätta den av medlemmen be-
drivna renskötseln under tre år från
dödsfallet. Är dödsbodelägare un-
der 18 år, räknas tiden från det han
fyller fyller 18 år.
15§
Sameby får för medlemmarnas Sameby får för medlemmarnas
128
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
gemensamma behov begagna byns
betesområde for renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hål-
las på bete inom byns betesområde.
Om det behövs för att bevara
renbetet eller eljest främja rensköt-
seln, kan lantbruksnämnden för-
ordna om inskränkning i betesrät-
ten.
gemensamma behov använda byns
betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer
det högsta antal renar som får hål-
las på bete inom byns betesområde.
Skälig hänsyn skall därvid tas till
andra intressen.
Om det behövs för att bevara
renbetet eller annars främja ren-
skötseln, kan lantbruksnämnden
förordna om inskränkning i betes-
rätten.
Om samebyn bryter mot ett beslut
enligt andra eller tredje stycket får
länsstyrelsen vid vite förelägga byn
att följa beslutet. Har samebyn med
stöd av 35§ första stycket bestämt
hur många renar en medlem högst
får inneha, får ett föreläggande att
minska antalet renar även riktas
mot en medlem som inte följer sa-
mebyns beslut.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
26 §
Regeringen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området be-
hövs för ändamål som avses i 2
kap. expropriationslagen (1972:
719) eller för annat ändamål av vä-
sentlig betydelse från allmän syn-
punkt. För område som väsentligen
är utan betydelse för renskötseln får
sådant förordnande meddelas, när
området behövs för allmänt ända-
mål.
Regeringen kan förordna om
upphävande av renskötselrätten för
visst markområde, när området be-
hövs för ändamål som avses i 2
kap. expropriationslagen (1972:
719).
Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskötselrät-
ten ingående befogenheter.
30§'
Den som inom område som avses
i 3§ 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrives får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Den som inom åretruntmarkerna
äger eller brukar mark där rensköt-
sel bedrivs får inte vid användning-
en av marken vidta åtgärder som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Som en otillåten åtgärd anses
skogsavverkning och vad därmed
sammanhänger som
1 Senaste lydelse 1987:154.
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. medför sådant väsentligt bort-
fall av renbete att möjligheterna att
hålla tillåtet renantal påverkas, eller
2. omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renhjord.
Första stycket hindrar inte att mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
35§
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Om det är påkallat med hänsyn
till vad som bestämts om högsta
renantalet enligt 15 § andra stycket
eller om det behövs för att främja
renskötseln, kan sameby bestämma
hur många renar medlem högst får
inneha eller meddela andra före-
skrifter om innehavet.
Föreskrifter enligt första stycket
får ej ges sådant innehåll att renskö-
tande medlems fortsatta verksam-
het omöjliggöres eller väsentligt för-
svåras.
Om det behövs med hänsyn till
vad som bestämts om högsta renan-
talet enligt 15 § andra stycket eller
om det behövs för att främja ren-
skötseln, kan sameby bestämma
hur många renar medlem högst får
inneha eller besluta om andra vill-
kor för innehavet.
Sameby får undanta visst område
från medlemmarnas begagnande
för jakt eller fiske, om det behövs av
hänsyn till jakt- eller fiskevården el-
ler av andra särskilda skäl.
Beslut enligt första eller andra
stycket får znte ges sådant innehåll
att renskötande medlems fortsatta
verksamhet omöjliggörs eller vä-
sentligt försvåras.
59§
I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av
särskild bestämmelse i denna lag,
1. att varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av
ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för
styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra
stycket 1—6,
2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för var-
je påbörjat hundratal renar som en-
ligt gällande renlängd innehas av
honom,
2. att i övriga frågor rösträtt till-
kommer endast renskötande med-
lem, som därvid har en röst för var-
je påbörjat hundratal renar som en-
ligt gällande renlängd innehas av
honom, dock ej för fler renar än som
samebyn bestämt för honom enligt
35 §,
3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom om-
bud,
4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en
femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,
5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stäm-
mans beslut,
6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande.
130
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av
minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar
företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 §
andra stycket 1 —6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.
66 §
Räkning av samebys renar skall
ske årligen vid ungefär samma tid-
punkt. Om sameby begär det, kan
lantbruksnämnden medge att räk-
ningen får ske med större tidsmel-
lanrum.
Lantbruksnämnden kan på begä-
ran av renskötande medlem förord-
na om extra renräkning, om denne
gör sannolikt att resultatet av räk-
ning enligt första stycket är oriktigt
och kostnaderna för den extra ren-
räkningen ej är oskäliga i förhållan-
de till den betydelse det kan ha för
medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
Räkning av samebys renar skall
ske årligen vid ungefär samma tid-
punkt. Om sameby begär det, kan
lantbruksnämnden medge att räk-
ningen får ske med större tidsmel-
lanrum. Regeringen, eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer,
får meddela föreskrifter om hur ren-
räkning skall genomföras.
Länsstyrelsen kan på begäran av
renskötande medlem besluta om
extra renräkning, om denne gör
sannolikt att resultatet av räkning
enligt första stycket är oriktigt och
kostnaderna för den extra renräk-
ningen inte är oskäliga i förhållande
till den betydelse det kan ha för
medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
Länsstyrelsen får vid vite föreläg-
ga sameby att genomföra sådan
räkning av byns renar som avses i
första eller andra stycket.
66a§
En sameby skall underrätta läns-
styrelsen om tid och plats för byns
renräkning. Länsstyrelsen, eller den
länsstyrelsen förordnar, har rätt att
närvara vid renräkningen. Finner
den som förordnats att närvara vid
renräkningen att samebyn inte följt
meddelade föreskrifter, kan länssty-
relsen besluta om kompletterande
renräkning.
Den som av länsstyrelsen förord-
nats att närvara vid renräkningen
har rätt att få tillträde till områden
och anläggningar där renar hålls
samt rätt att på begäran få de upp-
lysningar och handlingar som be-
hövs för att fullgöra uppdraget.
68 §
På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upp-
rättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
131
Nuvarande lydelse
I renlängden skall upptagas ägar-
na till de renar som hålles på byns
betesområde, det räknade eller
uppskattade antalet renar för varje
ägare och, om föreskrift med-
delats om reninnehavet enligt 35 §,
förhållande som är av betydelse för
kontroll av att föreskriften efter-
följts.
Föreslagen lydelse
I renlängden skall tas upp ägarna
till de renar som hålls på byns be-
tesområde, det räknade eller upp-
skattade antalet renar för varje äga-
re och, om beslut meddelats om ren-
innehavet enligt 35 §, förhållande
som är av betydelse för kontroll av
att beslutet följts.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.
Regeringen, eller myndighet som
regeringen bestämmer, får meddela
närmare föreskrifter om använd-
ningen av renlängd som underlag
för ett företagsregister och om skyl-
dighet att lämna renlängden och
andra uppgifter om renskötseln till
den myndighet som för registret.
Länsstyrelsen får vid vite föreläg-
ga sameby att upprätta och faststäl-
la renlängd samt att överlämna ko-
pia av längden till myndighet som
avses i fjärde stycket.
71 §
Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel icke får bedrivas där, kan läns-
styrelsen på framställning av lant-
bruksnämnden eller markägare
som därigenom lider skada eller
olägenhet av någon betydelse för-
ordna att renarna skall slaktas och
säljas.
Är det känt till vilken sameby re-
narna hör, får förordnande enligt
första stycket meddelas endast om
samebyn underlåter att inom skälig
tid efter anmaning taga hand om
renarna.
Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall uttagas ur köpeskillingen.
Återstoden tillfaller renarnas ägare,
om han är känd, och annars den
eller de samebyar till vilka renarna
kan antagas ha hört.
Uppehåller sig renar utanför ren-
skötselområdet eller på mark inom
detta område under tid då rensköt-
sel inte får bedrivas där, kan läns-
styrelsen på framställning av den
som därigenom lider skada eller
olägenhet av någon betydelse vid
vite förelägga samebyn att föra bort
renarna.
Länsstyrelsen får besluta att re-
narna skall slaktas och säljas om
vitesförläggandet inte leder till åsyf-
tat resultat eller om det annars finns
särskilda skäl.
Om det är känt till vilken sameby
renarna hör, får beslut enligt första
eller andra stycket meddelas endast
om samebyn underlåter att inom
skälig tid efter anmaning ta hand
om renarna.
Kostnaden för renarnas omhän-
dertagande, slakt och försäljning
skall tas ut ur köpeskillingen. Åter-
stoden tillfaller renarnas ägare, om
han är känd, och annars den eller
de samebyar till vilka renarna kan
antas ha hört.
132
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
85§
Den som är renskötselberättigad
kan få tillstånd (koncession) att dri-
va renskötsel i Norrbottens län ne-
danför lappmarksgränsen inom
ornråde där renskötsel av ålder fö-
rekommer under hela året. Konces-
sion innefattar rätt för koncessions-
havären att driva renskötseln även
med skötesrenar som tillhör
1. den som äger eller brukar
jordbruksfastighet, vilken helt eller
delvis är belägen inom koncessions-
området, om han är bosatt på fas-
tigheten eller inom området,
2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt där och inte har övergått till
annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efter-
levande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för
dödsfallet ägde skötesrenar, om
den efterlevande är bosatt inom
koncessionsområdet.
Den som är same kan få tillstånd
(koncession) att driva renskötsel i
Norrbottens län nedanför lapp-
marksgränsen inom område där
renskötsel av ålder förekommer un-
der hela året. Koncession innefat-
tar rätt för koncessionshavaren att
driva renskötseln även med skötes-
renar som tillhör
1. den som äger eller brukar
jordbruksfastighet, vilken helt eller
delvis är belägen inom den del av
länet där koncessionsrenskötsel får
bedrivas, om han är bosatt på fas-
tigheten eller inom området,
2. den som tidigare har haft kon-
cession inom området, om han är
bosatt inom den del av länet där
koncessionsrenskötsel får bedrivas
och inte har övergått till annat hu-
vudsakligt förvärvsarbete,
3. efterlevande make eller efter-
levande underårigt barn till konces-
sionshavare eller till sådan under 2
angiven förutvarande koncessions-
havare som vid tidpunkten för
dödsfallet ägde skötesrenar, om
den efterlevande är bosatt inom
den del av länet där koncessionsren-
skötsel får bedrivas.
Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är
till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession
kan antagas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.
86 §
För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, renskötselbe-
rättigad som biträder koncessions-
havare i renskötseln och som inte
har annat huvudsakligt förvärvsar-
bete samt ägare av skötesrenar
inom koncessionsområdet.
För renskötseln inom konces-
sionsområde skall finnas sameby.
Medlem i sådan sameby är konces-
sionshavare, dennes make och
hemmavarande barn, annan same
som biträder koncessionshavare i
renskötseln och som inte har annat
huvudsakligt förvärvsarbete samt
ägare av skötesrenar inom konces-
sionsområdet.
Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga
delar i fråga om sameby för koncessionsrenskötsel med följande avvikel-
ser:
1. Ägare av skötesrenar anses som renskötande medlem.
2. Renskötande medlem har i 2. Koncessionshavare har i frå-
133
Nuvarande lydelse
frågor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom.
Föreslagen lydelse
gor som avses i 59 § 2 en röst för
varje påbörjat tjugotal renar som
enligt gällande renlängd innehas av
honom, dock ej för fler renar än som
lantbruksnämnden enligt 88 § första
stycket 3 bestämt för honom. För
ägare av skötesrenar är rösträtten
begränsad till en röst, oavsett anta-
let skötesrenar som han innehar.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
3. Koncessionshavaren eller, om det finns flera, minst en av dem skall
vara ledamot av styrelsen. Koncessionshavare leder renskötseln inom byn
och anställer den arbetskraft som kan behövas för renskötseln.
89 §
Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruks-
nämnden återkalla koncessionen el-
ler föreskriva nya villkor.
Bryter en sameby eller konces-
sionshavare mot villkor som gäller
för verksamheten kan länsstyrelsen
vid vite förelägga byn eller konces-
sionshavaren att vidta rättelse. Om
en koncessionshavare innehar fler
egna renar än vad lantbruksnämn-
den med stöd av 88 § första stycket 3
medgivit honom, eller om en ägare
av skötesrenar har fler renar i kon-
cessionshavarens vård än vad som
följer av 88§ andra stycket, eller sa-
mebyns beslut, får länsstyrelsen vid
vite förelägga renägaren att minska
renantalet till det tillåtna.
Efter ansökan av samebyn får
länsstyrelsen besluta om slakt och
försäljning av de övertaliga renarna
om renägaren inte efter anmaning
själv låter minska renantalet.
Kostnaden för slakten och försälj-
ningen skall tas ut ur köpeskillingen
medan återstoden av köpeskillingen
tillfaller renarnas ägare.
Har förutsättningarna för konces-
sionen ändrats, kan lantbruks-
nämnden återkalla koncessionen el-
ler besluta om nya villkor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Äldre bestämmelser om renskötselrätt gäller fortfarande i fråga om
äktenskap som ingåtts före lagens ikraftträdande.
134
2 Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971:948)
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 55 § väglagen (1971:948)' skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
55 §
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning for annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten som upplåtits zn-
nan marken togs i anspråk.
Har väghållare erhållit vägrätt, är
fastighetens ägare berättigad att av
väghållaren få intrångsersättning
och ersättning för annan skada till
följd av vägens byggande eller be-
gagnande, om det ej avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersätt-
ning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av nytt-
janderätt eller annan särskild rätt
till fastighet, såvida rätten inte upp-
låtits efter det att marken togs i an-
språk.
Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas
i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.
På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag
då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och
enligt 6 § räntelagen for tiden därefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Lagen omtryckt 1987:459.
135
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Prop. 1990/91:4
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
42 §
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft
samt liknande rätt.
Med särskild rätt till fastighet
förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut, renskötselrätt och rätt till
elektrisk kraft samt liknande rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
136
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-18
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 har regering-
en på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
2. lag om ändring i väglagen (1971:948),
3. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
Förslagen har infor lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bjarne
Örnstedt.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen
Vid tillkomsten av 1971 års rennäringslag framhöll lagrådet att lagen inte
innebar någon omprövning av frågan om den rättsliga grundvalen för
samemas renskötselrätt och att lagen alltså i detta avseende byggde på
samma förutsättningar som tidigare gällande 1928 års renbeteslag. Lagrå-
det konstaterade att den principiella grunden för lagstiftningen emellertid
inte godtagits av den samiska folkgruppen, som hävdade en rätt till mar-
ken likställd med äganderätt eller ständig besittningsrätt. I rådande läge
och i avbidan på att då föreliggande tvistefrågor prövades av domstol
syntes enligt lagrådet en lagstiftning som byggde på samma grund som
dittills ändå få accepteras.
Det senare avgjorda (NJA 1981 s. 1) s. k. skattefjällsmålet ligger till
grund för förslaget att i rennäringslagen nu uttryckligen ange att rensköt-
selrätten utgör en särskild rätt till fastighet och för de regler i övrigt om
ökat skydd för renskötselrätten som föreslås. I skattefjällsdomen slogs fast
(se referatet s. 229 f) att samernas rätt till de fjäll i Jämtland som målet
rörde är en på urminnes hävd grundad stark bruksrätt, medan någon på
sådan hävd grundad äganderätt inte föreligger för samerna på dessa fjäll.
Högsta domstolen betonade att dessa uttalanden enbart avsåg skattefjällen
och att det inte var möjligt att på grund av utredningen i målet ta ställning
till rättsläget i fråga om fjällområden utanför Jämtlands län (referatet s.
227, jfr s. 201).
I lagrådsremissen (avsnitt 3.2 under rubriken ”Urminnes hävd”) hänvi-
sas i fråga om grunden för samernas rättigheter utanför de områden i
Jämtland som skattefjällsmålet gällde till vad Högsta domstolen i domskä-
len anfört om tillkomsten av renbeteslagen år 1886. Det sägs att dessa
uttalanden rör också andra delar av renskötselområdet än dem som pröva-
des och att enligt Högsta domstolen 1886 års lag innebar att dåvarande
rättsläge i huvudsak lagfästes, dvs. samernas rättigheter inom renskötsel-
området utgörs av en bruksrätt som vilar på urminnes hävd.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
137
Även om Högsta domstolen i sin dom inte i det åsyftade avsnittet erinrat
om att domen inte berättigar till någon slutsats i den principiella rättig-
hetsfrågan annat än for skattefjällen, måste en försiktig tolkning av dom-
skälen anses motsäga de nyss angivna uttalandena i lagrådsremissen. I
domen hänvisas visserligen till två avgöranden i vattenmål (NJA 1965 s.
492 och 1979 s. 1), där Högsta domstolen i sina domskäl jämställt men inte
likställt samer i vissa områden i Norrbottens resp. Västerbottens län med
ägare till fjällmarken. Huruvida 1886 års lag innebar en kodifiering av
faktiskt gällande rättsläge i andra delar av landet än skattefjällen har enligt
lagrådets mening ändå lämnats öppet av Högsta domstolen.
Företrädare för samerna har i detta lagstiftningsärende alltjämt hävdat
att deras rättigheter kan gå längre än vad lagförslaget förutsätter. Svenska
Samernas Riksförbund har i sitt remissyttrande över samerättsutred-
ningens betänkande påtalat att någon rättshistorisk analys inte företagits
av utredningen och att Högsta domstolens dom gällde bestämda områden i
Jämtland. Förbundet anser att nytt material i framtiden kan leda till en
omvärdering av rättens innehåll. (Se DS 1989:72 s. 204). I en skrivelse till
lagrådet den 27 maj 1990 har Samernas Nationalråd bl. a. vänt sig mot
lagförslagets utgångspunkt när det gäller samernas jakt- och fiskerätt och
efterlyst en närmare belysning av skogssamebyamas rättsliga ställning. Det
har också på senare tid lagts fram visst nytt forskningsmaterial rörande de
nordligaste delarna av Sverige och Finland, varvid statens äganderätt till de
s. k. lappskattelanden ifrågasatts (se SOU 1989:41 s. 258 samt Bertil Bengts-
son i SvJT 1990 s. 138 ff>-
Det kan alltså konstateras att rättsläget när det gäller andra delar av
renskötselområdet än dem skattefjällsdomen avsåg i viss mån är detsam-
ma som när lagrådet gjorde sitt inledningsvis återgivna uttalande år 1971.
Lagstiftningen kan ändå nu sägas vila på en betydligt stabilare grund vad
gäller såväl det rättsliga underlaget som förankringen inom den samiska
folkgruppen. Lagrådet vill med dessa synpunkter inte heller anmäla någon
tvekan ifråga om den principiella utgångspunkten för den föreslagna lag-
stiftningen. Om nya processer rörande renskötselrätten inom andra delar
av landet skulle bli aktuella och leda till andra bedömningar av renskötsel-
rättens natur kan det förutsättas att lagstiftningen prövas om i den mån det
är påkallat.
1§
Renskötselrätten är enligt förslaget förbehållen den som är same och får
utövas endast av same som är medlem i en sameby. Förslaget till lagtext
innehåller inte någon definition av begreppet same. Det framhålls i re-
missprotokollet att det inte i svensk lagstiftning finns någon allmänt accep-
terad definition av begreppet och att det inte bör ställas något annat krav
än att renskötselrätten skall tillkomma den som tillhör den samiska folk-
gruppen. Det påpekas att vidare frågor bör överlämnas åt praxis.
Ett krav på tillhörighet till den samiska folkgruppen synes inte bidra till
att klarlägga vilka personer som omfattas. Enligt gällande bestämmelser
har under vissa förutsättningar den som är av samisk härkomst renskötsel-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
138
rätt. Även om begreppet ”av samisk härkomst” inte kan anses helt till-
fredsställande som definition, anser lagrådet att en sådan bestämning i
lagtexten bör vara att föredra framför en avsaknad av definition.
Den centrala betydelsen som ett medlemskap i en sameby har för ut-
övandet av renskötselrätten motiverar enligt lagrådets mening att detta
villkor anges i lagtexten.
Det påpekas i specialmotiveringen att renskötselrätt tillkommer den
samiska befolkningen i Sverige. Uttalandet är inte helt entydigt och åter-
speglas inte heller i den föreslagna lagtexten. Förslaget uppställer emeller-
tid inte något krav på svenskt medborgarskap för att vara bärare av
renskötselrätten. Även andra nordiska medborgare som är samer kommer
således att omfattas av bestämmelserna i den mån de förvärvar medlem-
skap i en svensk sameby. Lagrådet anser det inte nödvändigt att detta
tydligare kommer till uttryck i lagtexten.
Mot bakgrund av det anförda kan 1 § första stycket lämpligen ges följan-
de utformning:
”Den som är av samisk härkomst (same) och medlem i sameby får enligt
bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig
och sina renar”.
H§
I paragrafen anges vilka som kan vara medlemmar i en sameby. Av punkt
3 framgår att bl. a. den som är gift med en renskötande same, efterlevande
efter sådan same och en sames barn är medlem i samebyn. Den som är gift
med eller efterlevande efter same behöver härvid inte själv vara same. En
sådan medlem blir härigenom delaktig i renskötseln utan att själv ha någon
renskötselrätt. Lagrådet vill påpeka att det inte torde vara möjligt att
analogivis utsträcka bestämmelsens tillämpning till samboförhållanden.
14§
En rätt av speciell karaktär tillkommer renskötande medlems dödsbo. Ett
sådant dödsbo får enligt 14 § i förslaget fortsätta den av medlemmen
bedrivna renskötseln under viss tid efter dödsfallet. Denna tid kan under
vissa förutsättningar uppgå till i det närmaste 21 år. Rätten, som torde
utgöra en renskötselrätt, är enligt förslaget ovillkorlig, dvs. den förutsätter
inte att någon dödsbodelägare skall vara same eller eljest berättigad att
vara medlem i samebyn. En förutsättning för att bedriva eller deltaga i
renskötsel är medlemskap i en sameby. Lagen medger emellertid inte
medlemskap för dödsbo. En undantagsregel behövs därför i 14 §. Lagrådet
föreslår följande tillägg till paragrafen:
”Kravet i 1 § första stycket om medlemskap i sameby gäller inte för rätt
till renskötsel som avses här.”
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
30 §
Paragrafen innehåller f. n. ett förbud för ägare och brukare av mark att
inom åretruntmarkerna där renskötsel bedrivs ändra markanvändningen
139
så att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Den utgör enligt
rennäringslagens förarbeten ett komplement till bestämmelsen i 26 § om
upphävande av renskötselrätten genom beslut av regeringen. Dess syfte är
att hindra markägaren att kringgå upphävanderegeln och de ersättnings-
regler som då gäller genom att använda marken på så sätt att renskötsel i
praktiken blir omöjlig. (Se prop. 1971:51 s. 129 f.) Förbudet föreslås nu
utvidgat till att avse varje åtgärd som medför avsevärd olägenhet för
renskötseln i annan mån än som följer av beslut enligt 26 §.
Det erinras i remissprotokollet (avsnitt 3.4) om att enligt de ursprungli-
ga motiven till 30 § bestämmelsen inte slår fast vilka intrång som får göras i
renskötselrätten utan ersättning och att åtgärder av mindre ingripande slag
kan leda till att markägaren blir skadeståndskyldig mot samerna.
Innebörden av bestämmelsen med den angivna föreslagna ändringen
kan alltså sägas vara att en markägare inom de områden det är fråga om
inte får företa sig något som kommer att avsevärt skada renskötselrätten,
om han inte fått tillstånd till det enligt 26§ och ersättningsreglerna därmed
har trätt i funktion.
Det föreslås nu vidare ett nytt andra stycke i paragrafen, där det anges
att som en otillåten åtgärd anses skogsavverkning och vad därmed sam-
manhänger som medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjlighe-
terna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller som omöjliggör sedvanlig
samling och flyttning av renhjord. Enligt lagrådets uppfattning ter det sig
främmande att i lagtexten ge en tillämpningsregel av detta slag beträffande
endast en av alla de slag av markanvändning det är fråga om. Som framgår
av vad föredragande statsrådet själv har anfört om regeln kan den,
sammanställd med den tillståndsprövning som skall ske enligt — den av
lagarådet samtidigt behandlade — lagrådsremissen med förslag till ändring
i skogsvårdslagen, vålla vissa problem. Skogsvårdsstyrelsen skall enligt
förslaget till 20 c § skogsvårdslagen pröva varje avverkning inom den
svårföryngrade skogen med avseende på dess inverkan på rennäringen och
inom vissa gränser kunna föreskriva vilka hänsyn som skall tas. Skogs-
vårdsstyrelsen skall emellertid enligt remissprotokollet inte kunna pröva
den ”civilrättsliga” regeln i 30 § rennäringslagen så att tillstånd skall kunna
vägras när den regeln förbjuder avverkning. Skogsvårdsstyrelsen skall i
stället erinra om att det kan vara förbjudet enligt 30§ rennäringslagen att
avverka, fastän tillstånd ges till avverkningen.
Lagrådet har som framgår av yttrandet över förslaget till ändringar i
skogsvårdslagen (vid 20 a — c§§) inte accepterat tankegången att bl. a.
bestämmelsen i 20 c§ skogsvårdslagen, i motsats till 30§ rennäringslagen,
kan sägas röra enbart rennäringen som ett allmänt intresse. Bestämmelser-
na måste som helhet främst anses innebära en gränsdragning mellan två
enskilda intressen, skogsbruksintresset och rennäringsintresset. Från den
utgångspunkten finns det alltså inte någon anledning att splittra bestäm-
melserna om skogsavverkningar på de två skilda lagarna.
Det är självfallet angeläget att den i många avseenden känsliga avväg-
ningen mellan de rättigheter som tillkommer markägaren och renskötsel-
rätten görs på ett tydligt sätt så att tillämpningsproblem och konflikter så
långt möjligt undviks. Det måste därför vara en stor fördel om en bedöm-
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
140
ning enligt det föreslagna andra stycket i 30 § rennäringslagen kan göras i
tillståndsärendet i stället för att samebyn enbart skall vara hänvisad att
väcka talan vid domstol, i värsta fall sedan avverkningen redan skett. Att
denna tanke avvisats i lagrådsremissen synes ha sin grund i att skogsvårds-
styrelsen inte ansetts vara den lämpliga myndigheten att göra en civilrätts-
lig bedömning av vad renskötselrätten innefattar. Lagrådet delar i princip
denna uppfattning och har övervägt, om inte tillståndsgivningen — som
alltså enligt lagrådets uppfattning också den innebär en prövning av grän-
sen mellan enskilda intressen — bort läggas på länsstyrelsen. Ett förhållan-
de som kan tala för detta är också riksdagens beslut att länsstyrelserna fr. o.
m. den 1 juli 1991 skall överta lantbruksnämndernas uppgifter när det
gäller rennäringsfrågor. Att överlåta tillståndsprövningen till en för de
olika intressena ”neutral” myndighet är emellertid inte befogat för de fall
rennäringen inte berörs och prövningen är en ren skogsvårdsfråga. Lagrå-
det har inte heller underlag för att kunna förorda en så principiell ändring
av förslaget.
De skogsvårdande myndigheterna har emellertid uppenbarligen utöver
sin ingående skogliga kompetens också en stor erfarenhet av hur natur-
vårds- och rennäringsintressena skall beaktas i skogsskötseln. Lagrådet
anser den bästa lösningen i en svår lagstiftningsfråga vara att ändå anförtro
skogsvårdsstyrelsen uppgiften att i tillståndsärendena bedöma om förhål-
landena är sådana som sägs i det föreslagna andra stycket i 30 § rennärings-
lagen. Bestämmelsen beskriver åtgärder som är så ingripande och konkret
beskrivna att det inte gärna kan röra sig om några mer komplicerade
avvägningar. Det är vidare av betydelse att enligt en lagändring, som
träder i kraft den 1 juli i år, överprövning i samtliga enskilda ärenden där
beslut fattas av skogsstyrelsen skall ske av förvaltningsdomstol (prop.
1989/90:57 s. 24 f).
Vad lagrådet här har anfört föranleder att det föreslagna andra stycket i
30§ bör utgå och att den föreslagna 20 c§ i skogsvårdslagen ändras (se vid
20 a —c§§ i lagrådets yttrande rörande skogsvårdslagen, där bestämmelsen
föreslås få beteckningen 19 e §).
Lagrådet vill om innehållet i förevarande paragraf slutligen, utan något
ställningstagande, anmärka att det inte framstår som följdriktigt att 30 §, i
motsats till den bestämmelse den skall komplettera, i tillämpningen är
begränsad till åretruntmarkerna. Eftersom tillämpningen skall handhas av
domstol borde problemet att vinterbetesmarkernas omfattning delvis är
tvistig inte hindra att bestämmelserna får samma tillämpningsområde.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
66 §
I lagrådsremissen föreslås bl. a. att första stycket kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer får meddela föreskrifter om hur en renräkning skall genom-
föras. Regeringen är emellertid enligt 8 kap. 13§ första stycket punkt 1
regeringsformen behörig att meddela verkställighetsföreskrifter. Såvitt lag-
141
rådet kan bedöma avses med den föreslagna bestämmelsen ett bemyndi-
gande till sådana verkställighetsföreskrifter som regeringen kan meddela
utan stöd i lagen. Den tillagda bestämmelsen kan därför utgå.
Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse kan lantbruks-
nämnden på begäran av renskötande medlem under vissa förutsättningar
förordna om en extra renräkning. Det föreslås i lagrådsremissen att det i
fortsättningen skall ankomma på länsstyrelsen att besluta om sådan ren-
räkning. Enligt 67 § rennäringslagen, vilken paragraf inte föreslås ändrad,
skall emellertid kostnader för en extra renräkning fördelas mellan den som
begärt renräkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skä-
ligt. Lagrådet anser det naturligt att lantbruksnämnden bibehålls som den
myndighet som får förordna om extra renräkning.
66 a §
Enligt remissprotokollet skall den som länsstyrelsen förordnat ges rätt att
få tillträde till område eller anläggning där renräkning äger rum och vidare
ha rätt att få upplysningar och ta del av handlingar som behövs för att
möjliggöra en effektiv kontroll. Om han därvid finner att samebyn inte
följt verkställighetsföreskrifter som meddelats av regeringen eller myndig-
het som regeringen bestämmer kan länsstyrelsen besluta om kompletteran-
de renräkning. Lagrummets första stycke har dock fått en något annan
utformning. Enligt lagrådets mening bör det stycket lämpligen kunna ges
följande lydelse:
”En sameby skall underrätta länsstyrelsen om tid och plats för byns
renräkning. Länsstyrelsen kan utse någon att närvara vid renräkningen.
Finns anledning att anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan
länsstyrelsen besluta om kompletterande renräkning.”
68 §
I avsnitt 3.10 behandlas frågan om införande av företagsregister för rennä-
ringen. Det påpekas där bl. a. att renlängden liksom lantbrukets företagsre-
gister skyddas av den sekretess som gäller för statistiskt material enligt 9
kap. 4§ sekretesslagen (1980:100). Lagrådet vill endast framhålla att sam-
ma sekretessregler kommer att skydda ett företagsregister för rennäringen.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1990/91:4
Bilaga 8
142
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990 .... 12
1 Inledning.................................................. 12
2 Sammanfattning av föredragandens överväganden och förslag .... 13
3 Allmänmotivering ......................................... 16
3.1 Allmänna utgångspunkter .............................. 16
3.2 Renskötselrätten ...................................... 21
3.3 Upphävande av renskötselrätt........................... 25
3.4 Ökat skydd för renskötselrätten ......................... 28
3.5 Rennäringens folkrättsliga skydd ........................ 32
3.6 Ersättningsbestämmelser m. m........................... 36
3.7 Åtgärder vid för högt renantal........................... 39
3.8 Åtgärder mot s. k. strövrenar............................ 45
3.9 Begränsning av rösträtt i vissa fall för renskötande
medlem i sameby...................................... 48
3.10 Företagsregister för rennäringen......................... 48
3.11 Upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ............. 50
3.12 Åtgärder för att förbättra vilt- och fiskevården............. 54
3.13 Koncessionsrenskötseln ................................ 56
4 Ekonomiska och andra effekter av mina förslag................. 58
5 Upprättade lagförslag....................................... 59
6 Specialmotivering.......................................... 59
6.1 Rennäringslagen ...................................... 59
6.2 Väglagen ............................................. 66
6.3 Lagen om vissa torvfyndigheter ......................... 67
7 Hemställan................................................ 67
8 Beslut .................................................... 67
Bilaga 1 Sammanfattning av samerättsutredningens delbetänkande
(SOU 1986: 36) Samernas folksrättsliga ställning.......... 68
Bilaga 2 Sammanfattning av samerättsutredningens huvudbetän-
kande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting, såvitt avser
renskötselns rättsliga ställning.......................... 73
Bilaga 3 Samerättsutredningens lagförslag såvitt avser renskötselns
rättsliga ställning..................................... 82
Bilaga 4 Sammanfattning av lantbruksstyrelsens rapport (1989:4)
Frågor om samebyarnas organisation, funktion och ekonomi
(Förslag av rennäringsgruppen)......................... 98
Bilaga 5 Rapportens lagförslag................................. 102
Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över lantbruks-
styrelsens rapport (1989:4) Frågor om samebyarnas
organisation, funktion och ekonomi (Förslag av
rennäringsgruppen)................................... 104
Bilaga 7 De remitterade lagförslagen............................ 127
Bilaga 8 Lagrådets yttrande.................................... 137
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
143
om en modernisering av
företagens självdeklarationer
och förfarandefrågor i anslutning
till skattereformen, m. m.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 5