Prop.
1990/91:3
Regeringen föreslår riksdagen att anta de forslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 juni 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Mats Hellström
De fjällnära skogarna utgör ett i huvudsak sammanhängande randområde
av skogsmark längs den svenska fjällkedjan.
Skogsvårdslagen innehåller skötselregler och regler som innebär att man
vid skötseln av skog skall ta hänsyn till allmänna intressen. Det är framfor
allt naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen som
skall beaktas.
1 propositionen föreslås ändringar i skogsvårdslagen som särskilt tar
sikte på skyddet för dessa intressen i de fjällnära skogarna. Ändringar som
rör rennäringens intressen avser dock hela eller delar av renskötselområdet
som är ett större område än det Ijällnära skogsområdet. Skogsvårdslagen
skall på ett bättre sätt än hittills vara en garanti för att skogsbruket i de
fjällnära skogarna bedrivs med mycket stor återhållsamhet. Skogsbruket
där skall inte bedrivas i vidare omfattning än vad som är förenligt med
intressen som är viktiga för naturvården, kulturmiljövården och rennä-
ringen.
Ändringarna i skogsvårdslagen innebär i huvudsak följande.
Skogsägarna blir skyldiga att i varje ansökan om tillstånd till avverkning
redovisa de åtgärder som de avser att vidta för att tillgodose naturvårdens,
kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.
Naturvårds- och kulturmiljövårdsintressena ges ett särskilt skydd genom
en bestämmelse om att tillstånd till avverkning inte får ges om avverkning-
en strider mot väsentliga sådana intressen. Om ett vägrat tillstånd innebär
att pågående markanvändning avsevärt försvåras, har skogsägaren rätt till
ersättning.
Till skydd för rennäringen införs en bestämmelse som innebär att av-
verkningstillstånd inte får meddelas om avverkningen medför ett så vä-
sentligt betesbortfall att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas.
Detsamma gäller om avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och flytt-
ning av renarna.
Skyddet för rennäringen framhävs också genom att en särskild hänsyns-
regel tas in i skogsvårdslagen. I lagen förs dessutom in en bestämmelse om
att en skogsägare är skyldig att bereda berörd sameby tillfälle till samråd
innan en avverkning sker. Samrådsskyldigheten gäller för avverkning på
renskötselns åretruntmarker enligt föreskrifter som meddelas av regering-
en eller myndighet som regeringen bestämmer. Den som bryter mot en
samrådsföreskrift eller mot ett föreläggande eller förbud som meddelats
för att den särskilda hänsynsregeln skall iakttas kan straffas med böter.
När skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till avverkning skall styrel-
sen besluta om hyggets storlek, förläggning, tillåten avverkningsform och
vilka hänsyn i övrigt som skall tas till naturvårdens, kulturmiljövårdens
och rennäringens intressen. Brott mot ett tillståndsvillkor kan föranleda
böter.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall i föreskrif-
ter avgränsa den fjällnära skogen inom området för svårföryngrad skog.
Skogsvårdslagen innehåller bestämmelser som innebär att en skogsägare
är skyldig att under en viss period avverka en viss andel av den slutavverk-
ningsmogna skogen på en brukningsenhet så att en jämn åldersfördelning
på brukningsenheten främjas. I propositionen föreslås att kravet på slutav-
verkning inte skall gälla i fjällnära skogar.
Föreskrifter skall få meddelas som innebär att tillstånd till avverkning
på impedimentmarker inte får ges inom svårföryngrad skog i norra Sveri-
ge. Undantag skall dock kunna göras om det finns särskilda skäl. Det skall
också kunna föreskrivas att avverkning inom svårföryngrad skog i norra
Sverige inte skall tillåtas för byggande av skogsbilväg om inte nyttan av
vägen motsvarar kostnaden för den eller om den inte kan passas in i en
vägnätsplan.
Skogsvårdslagen innehåller en bestämmelse om att en skogsägare under
vissa förutsättningar kan åläggas att slutavverka överårig skog. Denna
bestämmelse upphävs.
För att uppnå syftet med de föreslagna lagändringarna krävs också vissa
ställningstaganden som inte mynnar ut i några lagförslag. Dit hör bl. a. att
skogsägarna skall vara skyldiga att i ett tioårigt tidsperspektiv redovisa
planerade avverkningar och den hänsyn som därvid skall tas till naturvår-
dens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen. Förslagen rör dessut-
om utnyttjandet av resultatet av den pågående markanvändningsinvente-
ringen i det fjällnära skogsområdet, naturvärdesinventeringar, hyggesstor-
lek, markberedningsmetoder och trädslagsval. Också dessa ställningsta-
ganden redovisas i propositionen för att ge regeringens helhetssyn på
skogsbruket i det fjällnära skogsområdet.
Ändringarna i skogsvårdslagen föranleder vissa följdändringar i na-
turvårdslagen, vattenlagen och plan- och bygglagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Prop. 1990/91:3
Prop. 1990/91:3
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)'
dels att 6 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 21 a § skall betecknas 21 b §,
dels att 14, 18, 21 och 27 §§ samt rubrikerna närmast före 18 och 21 §§
skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 21 a § skall sättas närmast före 21 b §,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 19 a — 19 e och 21 a §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14§2
Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig
omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans brukningsen-
het främjas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som
högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av
arealen som måste slutavverkas under perioden. Sistnämnda andel får inte
överstiga hälften av den andel som det är tillåtet att slutavverka.
Skogsvårdsstyrelsen får i särskil-
da fall medge undantag från första
stycket.
För visst fall föreskrivs undantag
från första stycket i 19b§. Skogs-
vårdsstyrelsen får i övrigt i särskil-
da fall medge undantag från första
stycket.
Krav på tillstånd till avverkning
Regeringen får föreskriva att skog
som är svår att föryngra på grund
av dess ogynnsamma läge eller som
behövs som skydd mot sand- eller
jordflykt eller för att förhindra att
fjällgränsen flyttas ned skall avsät-
tas som svårföryngrad skog eller
skyddsskog.
18§
Regeringen meddelar föreskrifter
om att skog som är svår att föryngra
på grund av dess ogynnsamma läge
eller som behövs som skydd mot
sand- eller jordflykt eller för att för-
hindra att fjällgränsen flyttas ned
skall avsättas som svårföryngrad
skog eller skyddsskog. Regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar också före-
skrifter om vilka delar av den svår-
föryngrade skogen som skall anses
utgöra fjällnära skog.
19a§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får för
visst eller vissa områden föreskriva
Senaste lydelse av 6§ 1982:556.
Senaste lydelse 1983:427.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
att tillstånd till avverkning av svår-
föryngrad skog inte får ges
1. i fråga om skog på mark som
inte i genomsnitt kan producera
minst en kubikmeter virke om året
per hektar, om det inte finns särskil-
da skäl,
2. för byggande av skogsbilväg
om nyttan av vägen för skogsbruket
inte motsvarar kostnaden för den el-
ler om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.
19b§
I ansökan om tillstånd enligt 19§
till avverkning i fjällnära skog skall
sökanden redovisa vad han avser att
göra för att tillgodose naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen.
Tillstånd får inte meddelas om
avverkningen är oförenlig med in-
tressen som är av väsentlig betydelse
för naturvården eller kultur-
miljövården.
När tillstånd ges skall skogsvårds-
styrelsen besluta om vilka hänsyn
som skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen, såsom
i fråga om hyggets storlek och för-
läggning samt tillåten avverknings-
form.
Bestämmelserna i 14§ jorsta styc-
ket i vad de avser krav på slutavverk-
ning gäller inte i fråga om fjällnära
skog.
19c§
1 fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
19 b § andra eller tredje stycket gäl-
ler bestämmelserna i 25 §, 26 § förs-
ta stycket första meningen, 27 § förs-
ta meningen, 27a§, 31 § andra styc-
ket, 32 §, 33 § första stycket, 34 §,
35 § första stycket första meningen
och andra stycket samt 36 § na-
turvårdslagen (1964:822). Vadsom
i 32§ naturvårdslagen sägs om läns-
styrelsen eller kommunen skall i
stället gälla skogsvårdsstyrelsen.
19d§
Innan avverkning sker inom ett
område där renskötsel får bedrivas
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Naturvårdshänsyn
enligt rennäringslagen (1971:437)
under hela året (renskötselns året-
runtmarker) skall berörd sameby
beredas tillfälle till samråd enligt fö-
reskrifter som meddelas av regering-
en eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
19e§
I ansökan om tillstånd enligt 19§
till avverkning skall sökanden redo-
visa vad han avser att göra för att
tillgodose rennäringens intressen.
Inom renskötselns åretruntmar-
ker får tillstånd inte meddelas om
avverkningen
1. medför sådant väsentligt bortfall
av renbete att möjligheterna att hål-
la tillåtet renantal påverkas, eller
2. omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renhjord.
När tillstånd ges skall skogsvårds-
styrelsen besluta om vilka hänsyn
som skall tas till rennäringens in-
tressen, såsom i fråga om hyggets
storlek och förläggning samt tilläten
avverkningsform. Sådana villkor får
dock inte avse annat än vad som
uppenbart påkallas med hänsyn till
renskötselrätten.
Hänsyn till naturvården, kultur-
miljövården och rennäringen
21 §
Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till naturvårdens intressen
vid skötseln av skog, såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande
av trädsamlingar och skogsbilvä-
gars sträckning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hän-
syn som skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen
vid skötseln av skog, såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande
av trädsamlingar och skogsbilvä-
gars sträckning.
Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är
så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
21 a§
Vid skötsel av skog skall i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande
av trädsamlingar och skogsbilvägars
sträckning den anpassning ske som
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
uppenbart påkallas med hänsyn till
rennäringen. Vid planläggning och
genomförande av åtgärderna skall
eftersträvas att berörd sameby har
årlig tillgång till sammanhängande
betesområden och till vegetation
som behövs inom områden för sam-
ling, flyttning och rastning av renar-
na.
27§3
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot föreskrift som har 1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8§ första meddelats med stöd av 8§ första
stycket eller 20 § första stycket, stycket 19 d§ eller 20 § första styc-
ket,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,
3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av
19 § andra stycket,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot villkor som gäller avverk-
ningen och som har meddelats med
stöd av 19§ andra stycket, 19 b §
tredje stycket eller 19 e§ tredje styc-
ket,
5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,
6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits
med stöd av 17 §,
7. underlåter att iaktta föreläg-
gande eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift en-
ligt 21 § skall efterlevas.
7. underlåter att iaktta föreläg-
gande eller bryter mot förbud som
har meddelats för att 21 a§ eller fö-
reskrift enligt 21 § skall efterlevas.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
I ärende som avses i 19 b § första stycket eller 19 e§ första stycket skall
sökanden, även om ansökningen gjorts före ikraftträdandet av denna lag,
om tillståndsmyndigheten begär det komplettera ansökningen med en
redovisning av vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och
kulturmiljövårdens respektive rennäringens intressen.
3 Senaste lydelse 1983:427.
Prop. 1990/91:3
Härigenom föreskrivs att 27 a § naturvårdslagen (1964:822)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 a §2
Vid tillämpningen av 26 och
27 §§ skall även beaktas andra be-
slut enligt 8 och 9 §§, beslut enligt
19 kap. 2§ vattenlagen (1983:291)
samt beslut som avses i 14 kap. 8§
första stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att
besluten har meddelats inom tio år
före det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom sam-
ma tid.
Vid tillämpningen av 26 och
27 §§ skall även beaktas andra be-
slut enligt 8 och 9§§, beslut enligt
19 b § andra och tredje styckena
skogsvårdslagen (1979:429), 19
kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
samt beslut som avses i 14 kap. 8§
första stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att
besluten har meddelats inom tio år
före det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall
har inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 32 § eller
33 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och bygg-
lagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas
enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Lagen omtryckt 1974:1025.
2 Senaste lydelse 1987:133.
Prop. 1990/91:3
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 7§ vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 kap.
7§*
Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till
ersättning, om föreskrifter enligt 2§ andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk.
Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud
att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av
den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats
med särskilda villkor.
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos
länsstyrelsen.
Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall
fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av första, and-
ra och fjärde styckena skall även
beaktas andra beslut enligt 2§, be-
slut enligt 8, 9, 11 och 19 §§ na-
turvårdslagen (1964:822) samt be-
slut som avses i 14 kap. 8§ första
stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att
besluten meddelats inom tio år före
det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom sam-
ma tid.
Vid tillämpningen av första, and-
ra och fjärde styckena skall även
beaktas andra beslut enligt 2§, be-
slut enligt 8, 9, 11 och 19§§ na-
turvårdslagen (1964:822), 19b §
andra och tredje styckena skogs-
vårdslagen (1979:429) samt beslut
som avses i 14 kap. 8§ första styc-
ket plan- och bygglagen (1987:10),
under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det se-
naste beslutet. Dessutom skall be-
aktas sådan inverkan av hänsynsta-
ganden enligt 21 § skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i femte stycket förlorats på grund av bestämmelsen i 8 § eller
motsvarande bestämmelser i naturvårdslagen eller plan- och bygglagen,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1987:139.
10
Prop. 1990/91:3
Härigenom föreskrivs att 14kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
8§2
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersätt-
ning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser el-
ler rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i
en detaljplan eller i områdesbestämmelser,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdlä-
ge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning,
om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastighe-
ten. I fall som avses i första stycket 3 — 5 föreligger rätt till ersättning, om
skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastighe-
ten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första styc-
ket samt beslut enligt 3 kap. 2§
lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m., 8, 9, 11 och 19§§ natur-
vårdslagen (1964:822) och 19 kap.
2§ vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten medde-
lats inom tio år före det senaste be-
slutet. Dessutom skall beaktas så-
dan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen
(1979:429) som i särskilda fall har
inträtt inom samma tid. Har talan
eller rätt till ersättning eller inlösen
med anledning av nyss angivna be-
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första styc-
ket samt beslut enligt 3 kap. 2§
lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m., 8, 9, 11 och 19§§ natur-
vårdslagen (1964:822), 19b§ andra
och tredje styckena skogsvårdslagen
(1979:429) och 19 kap. 2§ vatten-
lagen (1983:291), under förutsätt-
ning att besluten meddelats inom
tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan in-
verkan av hänsynstaganden enligt
21 § skogsvårdslagen som i särskil-
da fall har inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning
Lagen omtryckt 1987:246.
Senaste lydelse 1989:1049.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
slut förlorats på grund av bestäm-
melserna i 15 kap. 4 § eller motsva-
rande bestämmelser i lagen om kul-
turminnen m. m., naturvårdslagen
eller vattenlagen, utgör detta för-
hållande inte något hinder mot att
beslutet beaktas.
eller inlösen med anledning av nyss
angivna beslut förlorats på grund
av bestämmelserna i 15 kap. 4 § el-
ler motsvarande bestämmelser i
lagen om kulturminnen m.m., na-
turvårdslagen eller vattenlagen, ut-
gör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6§ beslutat om riv-
ningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3
för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader for ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och
5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader for ersättning
eller inlösen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
12
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
Engström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Hellström
Skogsbruket inom det fjällnära skogsområdet har stått under debatt under
framför allt det senaste årtiondet. Företrädarna för skogsbruket, för rennä-
ringen och för naturvårdsintressena har haft olika uppfattningar om hur
skogsbruket bör bedrivas i de fjällnära skogarna.
I riksdagen har vid flera tillfallen behandlats motioner om den fjällnära
skogen. Vid två tillfällen under senare år har riksdagen lämnat riktlinjer
för det fjällnära skogsbruket, dels år 1985 då riksdagen uttalade att det
finns anledning att iaktta stor återhållsamhet med bedrivande av skogs-
bruk i de fjällnära områdena, dels år 1987 då riksdagen uttalade att
skogsbilvägbyggnad inom området för svårföryngrad skog bör underkastas
villkor om naturvårdshänsyn m.m. 1 olika sammanhang har också rege-
ringen erinrat om den mycket stora återhållsamhet som skall gälla för
skogsbruket i de fjällnära skogarna.
Riksdagens intentioner har kommit till uttryck i skogsstyrelsens före-
skrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen.
I mars 1989 uppdrog regeringen åt skogsstyrelsen att göra en allsidig
utvärdering av effekterna av dessa åtgärder. Skogsstyrelsen lämnade i juni
1989 rapporten Skogsbruket i fjällnära skogar. Rapporten har remissbe-
handlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
rapporten som bilaga 1, dels det utkast till författningsändringar som läggs
fram i rapporten som bilaga 2, dels en sammanställning av remissyttrande-
na som bilaga 3.
Jordbruksdepartementet har vid en hearing inhämtat kompletterande
upplysningar om skogsbruket i de fjällnära skogarna.
Efter bemyndigande av regeringen i september 1982 tillkallade chefen för
justitiedepartementet i maj 1983 en kommitté med uppdrag att utreda
Prop. 1990/91:3
13
vissa frågor om samemas ställning i Sverige. Kommittén antog namnet
samerättsutredningen. Utredningen (chefen for hyresnämnden och arren-
denämnden i Stockholm Hans-Åke Wängberg, ordförande, f. d. riksdagsle-
damoten Karl-Erik Häll samt riksdagsledamöterna Martin Olsson och Åke
Selberg) överlämnade i juni 1989 sitt huvudbetänkande (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting. Betänkandet har remissbehandlats.
I samerättsutredningens betänkande behandlas bl. a. frågor om skogs-
bruksåtgärder inom renskötselområdet och for sådana åtgärder föreslås
nya bestämmelser i skogsvårdslagen och rennäringslagen. Till protokollet i
detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet såvitt avser
skogsbruket som bilaga 4, dels utredningens lagförslag i dessa delar som
bilaga 5.
En sammanställning av remissyttrandena över samerättsutredningens
betänkande finns i promemorian (Ds 1989:72) Sammanställning av re-
missyttranden över samerättsutredningens betänkanden (SOU 1986:36)
Samemas folkrättsliga ställning och (SOU 1989:41) Samerätt och same-
ting.
Prop. 1990/91:3
Regeringen beslutade den 17 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagför-
slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet
som bilaga 7.
Lagrådet föreslår i vissa avseenden lagtekniska lösningar som skiljer sig
från vad som tagits upp i det remitterade förslaget till ändringar i skogs-
vårdslagen. Dessutom föreslår lagrådet att lagen i sitt ändrade skick redige-
ras på ett sätt som skiljer sig från vad jag har förordat i remissen. Jag har i
huvudsak följt lagrådets förslag med det undantaget att jag föreslår en
särskild bestämmelse i skogsvårdslagen om hänsyn till renskötseln. Be-
stämmelsen har utformats med beaktande av vad lagrådet har anfört i
sammanhanget.
Jag återkommer till lagrådets yttrande i avsnitten 4 och 7 (utvecklade
skogsbruksplaner respektive regler om hänsyn till rennäringen) samt i
specialmotiveringen till ändringarna i skogsvårdslagen. Härutöver bör
vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.
I den följande framställningen redovisar jag först mina överväganden
och förslag i en sammanfattning. Jag redogör därefter närmare för de
allmänna utgångspunkterna för förslagen. I den återstående delen av pro-
positionen behandlas de olika förslagen mer ingående.
14
Fjällregionen omfattar knappt 9 milj. ha. Det fjällnära barrskogsområdet
omfattar drygt 3 milj. ha. Det består dels av produktiv skogsmark, dels av
skogliga impediment såsom fjällbarrskog, myrar och skogbevuxna häll-
marker. Impedimentmarkerna är i praktiken undantagna från skogsbruk.
Den produktiva fjällnära skogsmarken uppgår till ca 1,6 milj, ha, dvs.
hälften av det fjällnära barrskogsområdet. Under åren 1981 — 1989 har
tillstånd till avverkning i fjällnära skog beviljats på i genomsnitt ca 5 780
ha per år.
Genom reservatsbildningar har stora arealer av den produktiva skogs-
marken i det fjällnära skogsområdet undantagits från skogsbruk. Därtill
kommer att det enligt skogsstyrelsens bedömning finns ytterligare stora
fjällskogsområden där man inte kan räkna med en skogsåterväxt inom
rimlig tid. Förutsättningarna för avverkningstillstånd saknas alltså i dessa
områden. Sammantaget innebär detta att minst två tredjedelar av den
fjällnära barrskogen inte kommer att bli föremål för avverkning. Naturvår-
dens och rennäringens intressen är därigenom skyddade i betydande ut-
sträckning.
De inre delarna av Norrland har med stöd av skogsvårdslagen avgrän-
sats som svårföryngrade. Inom området för svårföryngrad skog krävs, till
skillnad från i övriga landet, tillstånd av skogsvårdsstyrelsen för vaije
enskild kalavverkning. Sådant tillstånd skall inte ges om det inte går att få
ny skog på den avverkade ytan inom rimlig tid eller om avverkningen kan
leda till att fjällgränsen flyttas ned. Den fjällnära skogen ingår i sin helhet i
området för svårföryngrad skog och omfattas alltså av tillståndstvånget.
Inom de delar av de fjällnära skogarna där det finns förutsättningar för
ett uthålligt skogsbruk måste det vara möjligt att bedriva en virkesproduk-
tion som är förenlig med såväl naturvårdens intressen som ett mångsidigt
utnyttjande av skogsmarken. Situationen är för närvarande inte alltid
sådan att naturvårdens och rennäringens intressen beaktas i tillräcklig
omfattning. Åtgärder måste därför vidtas för att ytterligare anpassa
skogsbruket till naturvårdens och rennäringens anspråk. En utgångspunkt
bör därvid vara att skogsbruket skall bedrivas med mycket stor återhåll-
samhet. Detta innebär ett skogsbruk med små hyggen utan främmande
trädslag och utan användande av radikala markberedningsmetoder.
En förutsättning för att åstadkomma detta är att de som sysslar med
skogsbruk inte bara känner till var det finns anspråk som konkurrerar om
markanvändningen utan också inser vikten av att berättigade sådana
anspråk blir beaktade vid utförandet av olika skogsbruksåtgärder. Invente-
ring av skyddsvärda intressen och långsiktig planering av hänsynsåtgärder,
grundade på samråd med olika intresseföreträdare såsom markägare, läns-
styrelsen, berörda samebyar, kommuner och företrädare för den ideella
naturvården, bör därför vara grundläggande inslag i skogsbruket i de
fjällnära skogarna. Vidare bör skogsvårdsstyrelsens tillståndsbeslut alltid
innehålla villkor om den hänsyn som skall tas till naturvårdens, kultur-
miljövårdens och rennäringens intressen. I sådana fall då en avverkning
Prop. 1990/91:3
15
inte kan genomföras utan att väsentliga naturvårds- eller kulturmiljövårds-
intressen blir åsidosatta bör dock skogsvårdsstyrelsen kunna förbjuda av-
verkningen även om pågående markanvändning därigenom avsevärt för-
svåras. Avverkningar som på ett avgörande sätt påverkar förutsättningar-
na för fortsatt renskötsel bör också kunna vägras.
Mina förslag i det följande leder till att kunskaperna om förhållandena
och om olika intressen i det fjällnära området kommer att öka. Planering-
en av skogsbrukets verksamhet skall kunna redovisas mera långsiktigt.
Vidare skapas förutsättningar för att stärka naturvårdens och rennäringens
intressen. De myndighetsbeslut som behövs kommer att kunna fattas
snabbare än för närvarande. Skogsbrukets sektorsansvar för miljöfrågorna
i enlighet med den fastlagda miljöpolitiken är grundläggande för förslagen.
I detalj innebär mina bedömningar, ställningstaganden och förslag föl-
jande.
• Den information som kommer fram i den pågående inventeringen av
olika markanvändningsintressen i det fjällnära skogsområdet bör ut-
nyttjas av kommunerna i deras arbete med översiktsplaner. Därmed
underlättas samrådet mellan kommunerna och företrädare för olika
intressen.
• Inom fjällnära skogsområden där det visar sig finnas särskilt stor kon-
kurrens mellan olika markanvändningsintressen skall fördjupade verk-
samhetsplaner kunna upprättas efter beslut av skogsvårdsstyrelsen.
Länsstyrelsen, kommun eller annan kan ta initiativ till upprättandet av
en sådan plan. I planen, som kan avse flera brukningsenheter, skall för
en tioårsperiod anges de skogsbruksåtgärder som intresseföreträdarna
efter samråd kommit överens om. Att möjliggöra fördjupade verksam-
hetsplaner förutsätter inte lagändring.
• En skogsägare skall vara skyldig att i skogsbruksplanen för sin bruk-
ningsenhet, eller annan motsvarande plan, för en tioårsperiod ange
planerade avverkningar på brukningsenheten och den hänsyn som skall
tas till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.
Det förutsätts att skogsägaren samråder med berörda intresseföreträda-
re vid planeringen av hänsynsåtgärderna. Förslaget förutsätter ingen
lagändring.
• I ansökan om tillstånd till avverkning skall sökanden redovisa de åtgär-
der som skall vidtas för att naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennä-
ringens intressen skall tillgodoses. Genom en sådan hänsynsredovisning
får skogsvårdsstyrelsen en möjlighet att stämma av den aktuella avverk-
ningen i förhållande till redovisningen i skogsbruksplanen. Nya bestäm-
melser tas in i skogsvårdslagen.
• Skogsvårdsstyrelsen skall kunna föranstalta om att erforderliga na-
turvärdesinventeringar blir utförda innan tillståndsfrågan avgörs. Det
förutsätts att skogsvårdsstyrelsen samråder med länsstyrelsens miljö-
vårds- och kulturmiljöenheter. Skogsvårdsstyrelsen förutsätts också ut-
nyttja den kunskap som lokalt kan finnas inom den ideella naturvården.
Detta är särskilt viktigt när det gäller inventering av skyddsvärda små-
biotoper. Möjligheten att förordna om naturvärdesinventering förutsät-
ter ingen lagändring.
Prop. 1990/91:3
16
• Tillstånd till avverkning i fjällnära skog skall inte få meddelas om Prop. 1990/91:3
avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse
för naturvården eller kulturmiljövården. Skogsägaren skall ha rätt till
ersättning om ett vägrat tillstånd medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Nya bestämmelser erfordras i skogsvårdslagen.
• En särskild regel om hänsyn till rennäringen förs in i skogsvårdslagen.
Vid bl. a. avverkning skall den anpassning ske som uppenbart behövs
med hänsyn till rennäringen.
• Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog skall inte få meddelas om
avverkningen medför ett så väsentligt bortfall av renbete att möjlighe-
terna att hålla tillåtet renantal påverkas. Detsamma skall gälla om
avverkningen omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renarna.
• Ett avverkningstillstånd skall alltid innehålla villkor om den hänsyn
som skall tas till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens
intressen. Brott mot ett tillståndsvillkor skall kunna föranleda bötes-
straff. Villkor av hänsyn till naturvård och kulturmiljövård som innebär
att pågående markanvändning avsevärt försvåras utlöser rätt till ersätt-
ning av statsmedel. Nya bestämmelser tas in i skogsvårdslagen.
• En grundläggande bestämmelse om skyldighet att bereda berörd sameby
tillfälle till samråd före en avverkning tas in i skogsvårdslagen. Bestäm-
melsen straffsanktioneras.
• Skogsvårdsstyrelserna skall inventera och redovisa områden där avverk-
ning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller där skogen
behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned. Ingen lagändring
behövs för genomförandet.
• Hyggesstorleken begränsas från nuvarande 40 ha till 20 ha. Gränsen får
överskridas om det finns särskilda skäl. Begränsningen kan åstadkom-
mas utan lagändring.
• Hyggesplöjning förbjuds och användningen av andra radikala markbe-
redningsåtgärder begränsas i fjällnära skog. Lagändring behövs inte för
att genomföra förslaget.
• Föreskrifter skall få meddelas som innebär att slutavverkning av skog
förbjuds på skogliga impedimentmarker i svårföryngrad skog i norra
Sverige. Undantag får göras om det finns särskilda skäl. Skogsvårds-
lagen ändras.
• Den möjlighet som nu finns enligt 6§ skogsvårdslagen att ålägga en
skogsägare att slutavverka överårig skog avskaffas. Paragrafen upphävs
helt.
• Skogsvårdslagens krav på slutavverkning för att uppnå en jämn ålders-
fördelning av skogen på en brukningsenhet skall inte gälla fjällnära skog.
Skogsvårdslagen ändras.
• Vid tillämpningen av skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser skall
i allmänhet principen om en brukningsenhet per kommun iakttas. Nu-
varande dispensmöjligheter skall därför begränsas. Genomförandet av
begränsningen kan ske utan lagändring.
• All användning av utländska trädslag skall förbjudas i fjällnära skog. Ett
förbud ryms inom befintliga bemyndiganden i skogsvårdslagen.
• Föreskrifter skall få meddelas som innebär att en ansökan om avverk- 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
ning för byggande av skogsbilväg i svårföryngrad skog i norra Sverige
skall avslås om nyttan av vägen inte motsvarar kostnaden för den eller
om vägen inte kan passas in i en vägnätsplan. Vid bedömningen av
vägens lönsamhet skall hänsyn endast tas till nyttan i skogsbrukshän-
seende. Skogsvårdslagen ändras.
• Möjligheterna att låta bidraget till skogsbilvägar ersättas av stöd till
väglösa transportformer skall undersökas.
• Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall avgränsa
den fjällnära skogen inom det svårföryngrade området. Skogsvårdslagen
ändras.
• Skogsforskningen bör ytterligare uppmärksamma problemen i fjäll-
skogsområdet och i sin redovisning särskilt avgränsa sådana resultat
som har speciell betydelse för de fjällnära skogarna.
• Reservatsbildningar och rationaliseringar har haft negativa effekter på
sysselsättningen i det fjällnära området. De förslag som nu lämnas
bedöms inte ge sådana effekter.
Mina förslag innebär att gränser för skogsbrukets bedrivande i det
fjällnära skogsområdet sätts upp på flera olika sätt till skydd för naturvår-
dens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen. Förbudet mot av-
verkning på impediment är en sådan gräns. Därigenom ges fjällbarrskogen
och skogbevuxna myrmarker ett mycket starkt skydd. Inventeringen av
områden där avverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter
eller där skogen behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned är en
annan typ av gränsdragning. Det kan förutsättas att den inventeringen
resulterar i att avverkningar inte kan komma i fråga i skogar på höga
höjder där klimatet är kärvast. Det skydd som befintliga nationalparker,
naturreservat och domänreservat innebär blir därigenom kompletterat.
Arealbegränsningen till 20 ha och förbuden mot hyggesplöjning och mot
användning av utländska trädslag innebär sammantaget betydelsefulla
restriktioner till förmån för bl. a. naturvårdsintressena. Därtill kommer
möjligheten att vägra tillstånd till en avverkning, om avverkningen är
oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller
kulturmiljövården.
De förslag om naturvårdsgräns som presenterats i olika sammanhang
innebär att en gräns läggs ut mera schablonmässigt på ett visst avstånd från
eller på en viss nivå i förhållande till trädgränsen. Ovanför denna gräns
skall enligt förslagen inget eller endast ett småskaligt skogsbruk utan kal-
hyggen få förekomma. En sådan gränsdragning innebär otvivelaktigt olä-
genheter av generell natur. Det kan t. ex. ovanför gränsen finnas områden
som inte bedöms som speciellt svårföryngrade eller skyddsvärda från
naturvårdssynpunkt medan det nedanför gränsen kan råda motsatt förhål-
lande. Ett avverkningsförbud inom en höjdzon innebär att stora områden
på mycket långa avstånd från fjällområdet skulle undantas från skogsbruk.
Detta skulle innebära stora olägenheter för skogsbruket.
Mina förslag däremot innebär att varje tilltänkt slutavverkning kommer
att prövas på grundval av ett lokalt och regionalt tillgängligt detaljerat
kunskapsunderlag om förutsättningarna för skogsförnyelse, om de försörj-
ningsmässiga förutsättningarna samt om de särskilda intressen som kan
Prop. 1990/91:3
18
finnas för naturvården, kulturmiljövården och rennäringen. Naturvärdes- Prop. 1990/91:3
inventeringen är därvid ett viktigt instrument för att aktualisera kunskaps-
underlaget i samband med beslutet. De olika intressena kommer att kunna
vägas mot varandra. Onödiga inskränkningar för markägarna eller oav-
siktliga, för andra intressen negativa beslut kan undvikas. Möjligheten att
vägra tillstånd till avverkning får särskild betydelse för skyddet av sådana
värdefulla biotoper som en generell avgränsning inte alltid kan skydda.
Genom mina förslag tillvaratas alltså de viktigaste naturvärdena utan att
de olägenheter uppstår som en generell naturvårdsgräns för ett storskaligt
skogsbruk skulle innebära.
Jag vill understryka vikten av att de intentioner som ligger till grund för
mina förslag till skärpning av skogsvårdslagstiftningen kommer till fullt
uttryck också i den kommande praktiska tillämpningen av bestämmelser-
na. Ansvariga myndigheter, framför allt de sektorsansvariga, bör därför
noga följa tillämpningen och göra de utvärderingar som behövs som un-
derlag för en kontinuerlig bedömning av skogsbrukets förhållande till
övriga konkurrerande markanvändningsanspråk i det fjällnära skogsområ-
det.
Debatten om de s.k. fjällnära skogarna har pågått under flera år. Den
kännetecknas av starka motstående uppfattningar som hävdas av na-
turvårdens företrädare och av rennäringen och skogsbruket samt av kom-
munerna när det gäller intresset att tillgodose sysselsättning och försöij-
ning. Det är ostridigt att de samtliga företräder viktiga intressen. Det finns
därför all anledning att så snart som möjligt söka lösa konflikterna och så
långt möjligt jämka samman de olika uppfattningarna.
Kännetecknande för den debatt som har förts är att det råder olika
uppfattningar om de faktiska förhållandena. Det gäller både i fråga om
skyddade och oskyddade arealers omfattning och om vilka möjligheter det
faktiskt kan finnas att bedriva skogsbruk i de fjällnära områdena. Men det
gäller också vilka insatser som redan gjorts i fråga om reglering av markan-
vändningen i dessa områden och frågan om vilka områden som egentligen
avses med begreppet fjällnära skog.
I lagen om hushållning med naturresurser m.m. (1987:12) har införts
bestämmelser för avvägning mellan skilda markanvändningsintressen i
syfte att uppnå en långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och
den fysiska miljön i övrigt. Av särskild betydelse i detta sammanhang är
bestämmelserna till skydd för natur- och kulturvärden av riksintresse i
fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset i norr samt för
de s.k. obrutna fjällområdena. I propositionen med förslag till naturre-
surslag (prop. 1985/86:3) framhölls att man på ett vederhäftigt sätt kunde
ta ställning i frågan om det behövdes särskilda regler för skogsbruket i de
fjällnära skogarna först när då pågående eller strax dessförinnan avslutade
19
insatser hade utvärderats. Det underlag som nu har presenterats av skogs-
styrelsen och samerättsutredningen och de yttranden som har avgetts över
de framlagda förslagen utgör enligt min mening en bra grund för ett sådant
ställningstagande.
Innan jag i det följande går in på de olika förslagen kommer jag att
redogöra närmare för de faktiska förhållandena och den utveckling som
har varit i de fjällnära skogarna. Det gäller både i fråga om avverkning och
reservatbildning. Jag kommer också att redovisa den lagreglering som
gäller för skogsbruket i dessa områden. Jag går därefter över till mina
förslag.
Avsikten med mina förslag är att skapa garantier för att skogsbruket i de
fjällnära skogarna blir anpassat till naturvårdens, kulturmiljövårdens och
rennäringens intressen. En anpassning till naturvården innebär också att
turismens intressen i allt väsentligt blir tillgodosedda. Förslagen innebär
att det för alla parter skapas ett långsiktigare och tydligare underlag för
samråd och bedömningar av skogsbruksåtgärder. Därmed kommer lokala
och regionala förhållanden att bli beaktade. Sammantaget kommer mina
förslag att medföra ett skogsbruk som beaktar de olika intressen som står
mot skogsbruket utan att de olägenheter uppkommer som en schablonmäs-
sig naturvårdsgräns skulle innebära.
De svenska fjällnära barrskogarna är den del av ett barrskogsbälte som på
nordligare breddgrader sträcker sig som ett bälte runt det norra halvklotet.
Karaktäristiskt för skogsområdet är det relativt kyliga klimatet, fattigdo-
men på trädarter och rikedomen på myrar.
Med det fjällnära skogsområdet i Sverige avses ett i huvudsak samman-
hängande skogsbälte längs fjällkedjan från Dalarna till norra Lappland.
Området avgränsas i väster och i höjdled av trädgränsen och i öster av en
linje som i stort sett motsvarar den skogsodlingsgräns som användes vid
riksskogstaxeringen år 1969 och som på statens mark är identisk med
domänverkets tidigare tillämpade skogsodlingsgräns.
Den fjällnära skogen kan skogligt sett indelas i olika kategorier. Närmast
kalfjället finns fjällbjörkskogen. Denna skogstyp är ett skogligt impedi-
ment, dvs. marken producerar mindre än 1 skogskubikmeter (m3sk) per
hektar och år. Området närmast nedanför fjällbjörkskogen utgörs av fjäll-
barrskog som också är ett skogligt impediment. Därefter kommer den
produktiva skogsmarken. I det fjällnära området finns myrar, hällmarker
och stenbundna marker som är skogbevuxna. Sådana områden är skogliga
impediment.
Temperaturväxlingarna under vintern i de fjällnära barrskogarna är
häftigare och mer oregelbundna än i skogslandet i öster. Denna klimatiska
instabilitet är skogsodlingens främsta problem inom fjällskogszonen. Hi-
storiskt sett har fjällskogarna, liksom skogarna i övriga landet, i högre grad
än i dag påverkats av kraftiga skogsbränder. Härigenom kom skogen att
präglas av en mosaik av björk, gran och tall i olika åldersstadier. Trädslags-
fördelningen är alltså ett resultat av såväl skogsbränder som klimatets
Prop. 1990/91:3
20
stora växlingar. Detta växelspel präglar i högre grad de fjällnära skogarna Prop. 1990/91: 3
än skogarna i övriga Norrland.
Det fjällnära barrskogsområdet omfattar drygt 3 milj. ha. Den produktiva
skogsmarken, dvs. mark där avverkning för virkesproduktion är möjlig,
har av skogsstyrelsen uppskattats till ca 1,6 milj. ha. Fjällbarrskogen upp-
skattas till ca 700 000 ha. Den totala ytan för myrmarken, såväl skogbevux-
en som icke skogbevuxen, är inte exakt känd men uppgår enligt riks-
skogstaxeringen till ca 900 000 ha.
Ungefar hälften av all produktiv skogsmark i det fjällnära skogsområdet
ägs av staten. Ägarförhållandena varierar dock kraftigt mellan länen. En-
skilda skogsägare äger ca en fjärdedel. Aktiebolagen och andra allmänna
ägare än staten äger resterande del av den produktiva skogsmarken. Anta-
let brukningsenheter inom det fjällnära skogsområdet som ägs av enskilda
uppgår till ca 4 300. Medelstorleken varierar kraftigt mellan länen. I ge-
nomsnitt for hela fjällnäraområdet har de enskilt ägda brukningsenhetema
85 ha produktiv skogsmark.
En stor del av arealen produktiv skogsmark i det fjällnära skogsområdet
är bevuxen med gammal skog. På ca 60% av arealen är skogen äldre än den
lägsta slutavverkningsåldem enligt skogsvårdslagen. Knappt hälften av
skogen är granskog och en fjärdedel är tallskog. Resten utgörs av biandbe-
stånd och lövskog.
Betydande arealer i det fjällnära skogsområdet har genom århundradena
berörts av skogsbruk och då framfor allt genom uthuggning i varierande
omfattning av de grövsta träden. Fram till slutet av 1940-talet bedrevs
sålunda skogsbruket här i form av blädning eller dimensionsavverkningar.
Vid samma tid ändrades avverkningsmetodema och kalhyggesbruket bör-
jade tillämpas. Trots detta finns i relativt stor omfattning helt orörd skog
eller skog som endast marginellt har påverkats av skogsbruk. Enligt riks-
skogstaxeringen åren 1983-1987 har omkring 80% av arealen produktiv
skogsmark i det fjällnära skogsområdet inte berörts av ingripande skogs-
bruksåtgärder under de senaste 25 åren. Slutavverkningama fick begrän-
sad omfattning eftersom lönsamheten att avverka restbestånden efter di-
mensionsavverkningama var låg. De skogbevuxna impedimenten
fjällbjörkskog, fjällbarrskog samt skogbevuxen myr, hällmark och stenbun-
den mark är praktiskt taget opåverkade av skogsbruksåtgärder i sen tid.
Virkesförrådet på produktiv skogsmark uppgår enligt riksskogstaxering-
en åren 1983—1987 till ca 120 milj. m3sk. Detta motsvarar ca 10% av
förrådet i hela Norrland. Gran är det dominerande trädslaget och utgör
58 % av förrådet. Den årliga bruttotillväxten på produktiv skogsmark är ca
2,5 milj. m3sk. Den naturliga avgången i form av torra, döda och vindfäll-
da träd är förhållandevis stor i fjällnära skog, framför allt därför att den till
stor del består av mycket gammal skog. Efter avdrag för naturlig avgång
kan nettotillväxten uppskattas till ca 2 milj.m3sk per år. Enligt riks-
skogstaxeringen avverkades i det fjällnära området ca 1 milj. m3sk per år
21
under perioden 1973—1987. Då nettotillväxten är dubbelt så stor har Prop. 1990/91:3
virkesförrådet ökat med minst 1 milj. m3sk per år under perioden.
Avverkningen i fjällnära skog har successivt ökat under 1970- och bör-
jan av 1980-talet. Trots att en för fjällnära förhållanden relativt stor
avverkning har skett under andra hälften av 1970-talet och första hälften
av 1980-talet har alltså virkesförrådet ändå byggts upp. Detta har skett
genom i första hand en tillväxtökning i den äldre skogen. Allt tyder på att
denna utveckling kommer att fortsätta inom en överblickbar framtid.
Det moderna skogsbruket som efterhand har ökat i omfattning innebär
bl. a. slutavverkning i form av kalhyggen, radikala markberedningsmeto-
der och användning av främmande trädslag vid återplantering.
Av skogsstyrelsens rapport framgår att förhållandena när det gäller
klimat, ståndortsegenskaper och beståndshistorik är mycket varierande
inom det fjällnära området. Det krävs därför stor kunskap och lokal
erfarenhet för att föryngringsresultaten efter en avverkning skall bli nöjak-
tiga inom detta område.
Vid tillgång på härdigt skogsodlingsmaterial av tall och framför allt gran
ger enligt rapporten plantering på därför lämpliga ståndorter ett tillfreds-
ställande resultat. Naturlig föryngring av tall bör endast användas inom de
klimatiskt gynnsammaste delarna av området och då förutsättningarna i
övrigt är goda.
I avvaktan på att forskningen kring beståndsföryngring och fjällskogs-
blädning ger resultat bör enligt skogsstyrelsen dessa avverkningsformer
dock kunna användas i viss omfattning där förutsättningarna är gynnsam-
ma och där de lokala erfarenheterna är goda.
Olika uppfattningar råder bland forskare om hur klimatet förändras på
lång sikt. Skogsstyrelsen anser mot den bakgrunden att skogsbruket tills
vidare bör kunna bedrivas med förutsättningen att klimatet blir i huvud-
sak oförändrat och i vaije fall inte för skogsbruket gynnsammare i framti-
den. Utvecklingen av skogsbrukets metoder, skogsodlingsmaterialets här-
dighet m. m. måste enligt styrelsen prövas i praktisk skala innan de kan tas
i bruk. Tills vidare bör man därför utgå från beprövade metoder vid
bedömningen av föryngringsmöjlighetema.
Mot ovanstående bakgrund och förutsättningar kan man enligt skogssty-
relsen göra bedömningen att det finns goda möjligheter att bedriva ett
uthålligt skogsbruk inom delar av det fjällnära området.
Näringslivets förutsättningar i de kommuner där de fjällnära barrskogarna
är belägna varierar. Det framgår både av skogssstyrelsens rapport och av
kommunernas remissyttranden. Skogsbruket är i samtliga berörda 18
kommuner en traditionell basnäring, men även dess betydelse varierar.
Den produktiva fjällnära skogen är endast en del av den skogsmark som
finns inom kommungränserna. Som har framgått i det föregående uppgår
arealen produktiv fjällnära skog till ca 1,6 milj, ha, varav ca 600000 ha är
reservat och minst 250000 av sådan karaktär att de inte kan få avverkas på
22
grund av mycket stora föryngringsproblem. I genomsnitt berörs årligen ca Prop. 1990/91:3
5 000 ha av slutavverkning.
Av det virke som avverkas inom de fjällnära skogarna transporteras mer
än hälften till industrier nära kusten. För lokala sågverk i Norrlands inland
är det avverkade sågtimret viktigt även när det svarar för endast en
marginell del av råvarubehovet.
Skogsbruk som sådant genererar sysselsättning även inom transport- och
servicesektorn. Betydelsen härav är stor i områden med svagt differentie-
rat näringsliv där varje sysselsättningsmöjlighet är värdefull.
Skogsstyrelsen har i sin rapport med räknexempel visat den direkta och
indirekta sysselsättning som dagens skogsbruk i det fjällnära området
skapar. Det beräknade antalet årsverken sammanlagt för avverkning, ter-
rängtransporter och skogsvård uppgår till 140 vilket motsvarar ca 300
arbetstillfällen av varierande längd. Transportarbetet i övrigt beräknas
skapa ca 45 arbetstillfällen. Antalet arbetstillfällen i skogsindustri beräk-
nas till drygt 100, varav 20 i lokal sågverksindustri. Inklusive ytterligare
indirekta effekter bedöms den totala lokala sysselsättningsvolymen till
250—270 årsverken som en följd av skogsbruket i de fjällnära områdena.
Detta kan jämföras med folkmängden i de fjällnära församlingarna som år
1985 uppgick till drygt 110000 personer, varav ca 60000 i yrkesverksam
ålder.
Av intresse i detta sammanhang är också hur skogsbruket som bas för
sysselsättning och försörjning har utvecklats. Kännetecknande allmänt för
skogsbruket är t. ex. det ökade antalet skogsägare som inte bor på sina
fastigheter. Visserligen ger dessa fortfarande sysselsättning i orten men en
stor del av nettoinkomsterna undantas den lokala ekonomin. En långvarig
och långtgående rationalisering är en annan företeelse som kännetecknar
skogsbruket. Den sysselsättningsminskning som detta har lett till är givet-
vis särskilt påtaglig i bygder med dåligt differentierat näringsliv. För fjäll-
kommuner tillkommer dessutom de stora och till dessa kommuner kon-
centrerade reservatavsättningarna under senare år som givetvis har be-
gränsat sysselsättningsunderlaget.
1 det fjällnära skogsområdet gör sig flera olika markanvändningsintressen
gällande. Förutom de som bedriver skogsbruk, har företrädare för rennä-
ringen, naturvården, kulturmiljövården, turismen och friluftslivet anspråk
på att marken används på ett för dessa intressen godtagbart sätt.
I renskötselsammanhang har intresset främst riktats mot medelålders
och äldre skog med marklav och lavbärande träd. Den skogen utnyttjas
normalt för renbetning under längre eller kortare tid varje år, i första hand
under höst och vår men även vintertid. För renskötseln har tillgången på
hänglav och andra trädlavar alltid haft stor och vissa år avgörande betydel-
se för renarnas överlevnad. Under perioder då snöförhållandena är sådana
att markbetet är otillgängligt för renarna utgör nämligen dessa lavar det
enda naturliga bete som står till förfogande. Dessa betesproblem förekom-
23
mer huvudsakligen under vårvinterns skarperiod. Renskötseln bedrivs i 51
samebyar. Huvuddelen av samebyarna utnyttjar under någon tid av året
den fjällnära skogen.
De skogsmarksarealer som för närvarande är av intresse för modernt
skogsbruk är begränsade till den produktiva skogsmarksarealen inom om-
rådet. De mest produktiva bestånden ligger ofta utspridda på ett stort antal
platser, ofta i sluttningar. Dessa produktivare marker innehåller värdefulla
biotoper och är viktiga för ekosystemets mångfald och helhet.
Många växtarter som har sin huvudsakliga utbredning på kalfjället och i
fjällbjörkskogen finns också i den fjällnära barrskogen. I granskogen är de
mest iögonfallande arterna de båda högörterna tolta och nordisk storm-
hatt. Andra exempel på ”fjällväxter” i dessa barrskogar är björnbrodd,
fjällbräken, fjällskära, fjällvedel, fjällven, gullbräcka, lappljung, lappspira,
lappvide, norsknoppa, ripbär, ripvide och svarthö. Merparten av dessa
arter hittar man längs vattendrag, på myrar, vid källdrag och i störda
biotoper (brandfält, hyggen, väg- och stigkanter etc.).
Den fjällnära skogen har, bortsett från torta och nordisk stormhatt,
knappast några exklusiva kärlväxtarter. Granskogarna utmärks dock av
hönsbär som ofta uppträder mycket rikligt. Där de fjällnära barrskogarna
ligger inom fjällbergarternas område är moränen ofta kalkförande. Här
kan utbildas en påtagligt rik flora i jämförelse med inlandets barrskogar.
1 de södra och mellersta delarna av den fjällnära barrskogen finns de
västligaste utpostlokalerna för alm. Av lavar och mossor finns det många
arter som bara förekommer i barrskogsregionens översta delar.
Exempel på arter som är känsliga för skogsskötselåtgärder är nordlig
knappnålslav och liten aspgelélav bland lavarna och taigaskinn, rosenticka
och doftskinn bland svamparna. Vissa arter med begränsad utbredning
inom fjällregionen och vars existens hotas av skogliga skötselåtgärder är
t. ex. ryssbräken och lappblågull bland kärlväxterna och skör kvastmossa
bland mossorna. Kunskaperna och om arternas utbredning och biotopkrav
är ofullständiga.
I den fjällnära barrskogen finns djurarter som i första hand är anpassade
till kalfjället men också sådana som är direkt barrskogsbundna. Gemen-
samt för många arter är att de är beroende eller gynnade av ostörda
förhållanden både i den egna miljön och omgivningen. Några viktiga
djurarter i den fjällnära barrskogen är björn, havsörn, kungsörn, fladder-
möss och vissa tättingar och hackspettar. Den lägre djurvärlden är liksom
växterna ofullständigt kartlagd. De flesta av de djurarter som förekommer
i den fjällnära barrskogen finns emellertid även utanför denna zon.
De fjällnära barrskogarna har sålunda ofta stora naturvärden. Värdena
ligger främst i områdenas storlek, relativa orördhet och långa skogliga
kontinuitet. Till sin ytvidd saknar de motsvarighet i Europa med undantag
för Sovjetunionen. Kombinationen av väglöst land, oreglerade vattendrag
och sjöar, opåverkade myrar, fjällhedar och barrskogar anses vara fjäll-
randzonens grundläggande kvaliteter i såväl fauna- som florahänseende
och en viktig förutsättning för många arters överlevnad. I dessa kvaliteter
ligger också en stor del av det turistiska värdet. När det gäller friluftslivet i
Prop. 1990/91:3
24
dessa områden kan nämnas verksamheter som jakt, fiske, bär- och Prop. 1990/91:3
svampplockning.
Genom sin storlek och i många områden låga grad av kulturpåverkan
erbjuder den fjällnära barrskogen en unik möjlighet för barrskogens fauna
att utvecklas naturligt. Detta ger möjlighet för ekologisk forskning om
naturliga förändringar i såväl faunans som florans sammansättning. Den-
na forskning kan vara av grundläggande betydelse i fråga om artbevarande
och i fråga om förståelsen av det nordliga skogsekosystemet. Detta gör
områdena speciellt viktiga från forskningssynpunkt.
Beträffande kulturmiljövården är kunskapsläget sådant att endast ytterst
begränsade yttäckande inventeringar har utförts och då framför allt i
samband med planerade vattenkraftutbyggnader. En inventering på vanlig
skogsmark i delar av Storumans kommun i samband med markanvänd-
ningsplaneringen visade på talrika spår från nybyggartiden efter år 1700
och av tidigare samisk kultur. Kunskapen om kulturmiljövårdens intresse-
områden i de fjällnära skogarna måste bedömas som bristfällig.
Skogsnäringen är vår viktigaste exportnäring. Den har utomordentligt
goda förutsättningar att medverka till en förbättrad balans i våra utrikes-
betalningar. Skogens betydelse för landets ekonomi och välstånd motive-
rar att skogsmarken som produktionsresurs tas till vara på bästa sätt.
Målet för skogspolitiken enligt 1979 års skogspolitiska beslut är mot bak-
grund härav en varaktig, hög och värdefull virkesavkastning under hän-
synstagande till naturvårdens och andra allmänna intressen. Genom riks-
dagsbeslut år 1983 kompletterades skogsvårdslagen med uttryckliga krav
på aktivt utnyttjande av skogen i syfte att öka produktionen och sysselsätt-
ningen i skogsnäringen.
Skogsproduktionens lämpliga omfattning och sammansättning är inte
exakt fastslagen i riktlinjerna för skogspolitiken. Strävan skall emellertid
vara en ökad produktion både kvantitativt och kvalitativt. En utgångs-
punkt är sålunda att åstadkomma en skogsproduktion som möjliggör en
långsiktig årlig bruttoavverkning av åtminstone 75 milj. m3sk. Därutöver
skall strävan vara att öka produktionen ytterligare i den mån detta är
möjligt och lämpligt med hänsyn till andra viktiga samhällsmål.
Skogsvårdslagen innehåller regler om hur skogsmark skall skötas så att
den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Lagen innehåller
också regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna
intressen vid skötseln av skogsmark. Det är i första hand naturvårdens,
kulturmiljövårdens och friluftslivets intressen som berörs av sättet att
sköta skog. I de norra delarna av landet berörs också rennäringens intres-
sen.
Skogsvårdslagen behandlar främst avverkning och plantering av skog.
Innan avverkning sker skall skogsägaren göra en anmälan till skogsvårds-
styrelsen. Något särskilt tillstånd behövs inte. Detta gäller dock inte inom
ett område som enligt skogsvårdslagen har avgränsats som svårföryngrad
skog och skyddsskog. I detta område får avverkning inte ske utan skogs-
25
vårdsstyrelsens tillstånd. För att få tillstånd att avverka krävs att man kan
få upp ny skog inom rimlig tid efter en avverkning. Tillsynen över att
skogsägarna följer skogsvårdslagens regler utövas av skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelsen, som på olika sätt kan ingripa mot skogsägare som
bryter mot gällande regler.
En av utgångspunkterna för den nuvarande skogsvårdslagen är att
skogsbruket skall bedrivas så att förutsättningarna för en mångsidig an-
vändning av skogarna inte rubbas. Hänsynsreglema ställer upp minimi-
krav som under alla omständigheter måste uppfyllas. En förutsättning är
dock att hänsynen kan förenas med ett rationellt skogsbruk. Detta innebär
att kraven på hänsynstagande inte får ställas så högt att pågående markan-
vändning avsevärt försvåras. När det gäller naturvårdens intressen får i
sådana fall, då det anses erfoderligt att överskrida denna gräns, i stället
naturreservat bildas. Markägaren är då berättigad till ersättning för den
skada som han lider genom ett beslut om reservatsbildning.
Hänsynsreglema i skogsvårdslagen är ett uttryck för det s. k. sektorsan-
svaret. Detta innebär att varje samhällssektor har ett ansvar dels för att
förhindra att verksamheten inom sektom skapar problem i förhållande till
konkurrerande intressen, dels för att lösa de problem som redan finns.
Inom skogssektorn är det skogsbrukets utövare och skogsvårdsorganisa-
tionen som har det närmaste ansvaret för att skogsbruket anpassas till
andra intressen så att ett mångbruk av skogsmarken blir möjligt. Innebör-
den av sektorsansvaret har närmare utvecklats i prop. 1987/88:85 om
miljöpolitiken på 1990-talet.
Skogsbrukets utövare har kritiserats för att inte ta den hänsyn till konkur-
rerande markanvändningsintressen som ryms inom ramen för ett ratio-
nellt skogsbruk. När det gäller naturvårdshänsynen förklarade sig jord-
bruksutskottet våren 1989 dela den uppfattning som framförts i flera
motioner i riksdagen att det på sina håll brister åskilligt i efterlevnaden av
reglerna om naturvårdshänsyn i skogsbruket. Enligt utskottet är det dock
inte reglerna i sig som är alltför krångligt utformade. Snarare gäller det
enligt utskottet att utveckla kunskapen hos skogsägare och skogshuggare
om de biologiska och ekologiska förhållanden som utgör grunden för
hänsynsreglema (JoU 1988/89:16).
I förra årets budgetproposition pekade jag på behovet av att skogsägarna
lever upp till de krav som är föreskrivna i skogsvårdslagstiftningen i fråga
om hänsyn till naturvårdens och andra allmänna intressen. För natur-
vårdsutbildning av skogsbrukare föreslogs därför att skogsvårdsorganisa-
tionen skulle tillföras lOmilj. kr. Förslaget godkändes av riksdagen.
När det gäller skogsbruket i de fjällnära skogarna är det framför allt
avverkning genom kalhuggning och radikala markberedningsmetoder som
skapar problem för de med skogsbruket konkurrerande markanvändnings-
intressena. En kalavverkning, kanske med en efterföljande hyggesplöjning,
förändrar för avsevärd tid på ett genomgripande sätt landskapsbilden.
Prop. 1990/91:3
26
Också ekologiska förändringar sker. Djurens livsbetingelser påverkas och Prop. 1990/91:3
förutsättningarna för skogsmarkens utnyttjande för friluftsliv ändras.
Avvägningen av verksamheten i det fjällnära området har under senare
år skett efter två huvudlinjer. Dels har omfattande reservatsbildningar
gjorts inom de områden där skyddsintressena har varit särskilt starka, dels
har skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagens
hänsynsregler anpassats allt eftersom riksdagen och regeringen har lämnat
riktlinjer för det fjällnära skogsbruket. Skogsstyrelsen har även på eget
initiativ ändrat sina föreskrifter i detta avseende.
Före år 1987 fanns endast ett fåtal naturreservat i det fjällnära området.
År 1987 satte man igång med att bilda reservat av de värdefulla urskogs-
områden som kartlagts vid naturvårdsverkets och skogsstyrelsens invente-
ring av fjällregionen. Även utanför det fjällnära området har urskogar
avsatts som natur- och domänreservat.
I hela fjällregionen, som omfattar en areal om knappt 9 milj, ha, var i
juni 1989 122 områden skyddade i form av nationalparker, befintliga eller
planerade naturreservat och domänreservat. En stor del av dessa områden,
som tillsammans utgör ca 3,7 milj, ha, består av kalfjäll, fjällbjörkskog och
vatten. Ytterligare domänreservat har bildats under år 1989 och under
innevarande år.
Det fjällnära barrskogsområdet avgränsas i figuren (s. 28) av barrskogs-
gränsen i väster (den prickade linjen i figuren) och gränsen för fjällnära skog
i öster (den heldragna linjen i figuren). Det är inom detta område som de 1,6
milj, ha produktiv skogsmark finns.
När avsättningen av de planerade naturreservaten är slutförd inom
några år kommer enligt skogsstyrelsens och naturvårdsverkets bedömning-
ar ca 600 000 ha av den produktiva skogsmarken att vara skyddad i det
fjällnära området. Detta innebär att skyddet totalt kommer att omfatta
38% av den fjällnära produktiva skogsmarken.
Inom områden som är nationalpark eller naturreservat bedrivs givetvis
inte skogsbruk. En stor del av de skyddade områdena ligger på statens
mark. När det gäller domänreservaten skall enligt avsättningsbesluten
skogsbruk inte bedrivas inom reservaten. Domänverket har utfäst sig att
inte ändra föreskrifterna utan regeringens medgivande.
De fjällnära skogarna ligger inom det område som i skogsvårdslagen
avgränsats som svårföryngrat. Det innebär att skogsägaren måste ha
skogsvårdsstyrelsens tillstånd för varje slutavverkning inkl. s.k. fjäll-
skogsblädning. I samband med att tillståndsfrågan prövas bedömer
skogsvårdsstyrelsen om föryngring kan ske och vilka åtgärder som behövs
för att trygga återväxten.
Skogsstyrelsen har i en promemoria den 27 november 1989 uppskattat
att arealen av sådan produktiv skogsmark där man inte kan påräkna någon
skogsåterväxt inom rimlig tid uppgår till minst 250000 ha i hela det
fjällnära området, varav minst 100000ha i Norrbottens län och minst
150 000 ha i övriga län tillsammans. Det är således fråga om betydande
arealer utanför de skyddade områdena där tillstånd till slutavverkning inte
kan medges. Dessa arealer är belägna dels som ett bälte utmed de samman-
hängande fjällområdena från Kopparbergs till Norrbottens län, dels som 27
en stor mängd större och mindre öar inne i övriga områden. Bältets bredd
är störst i Norrbotten.
Skyddade arealer inom det svårföryngrade området. Större delen av de skyddade Prop 1990/91 ’ 3
områdena har avsatts under åren 1987-1990.
Naturreservat
Gränsen för fjällnära skog
2J Nationalpark
□ Domänreservat
• Lycksele
\
Vilhelmina \
> '"x '
s
• Strömsund
Östersund
Mora
• Sundsvall
1
>
✓
Jokkmokk \
•^Arvidsjaur
f
JX *•
✓
X.
X
r
\
(
\
i. I
f'
• Luleå
• Sveg
r
X
\'v
I
Storuman
X
)
, — Gräns för svårföryngrad skog
(18§SVL)
• • Barrskogsgräns .
28
Sammantaget innebär vad jag nu har redovisat att mindre än hälften
eller ca 750 000 ha av den produktiva skogsmarken i det fjällnära området
är tillgänglig for skogsbruk.
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att skogsbruket i det
fjällnära området skall bedrivas på en nivå och på ett sätt som kan godtas
med hänsyn till konkurrerande markanvändningsintressen. Enligt skogs-
styrelsen har det fjällnära skogsbruket sålunda i stort utvecklats i enlighet
med riksdagens och regeringens uttalanden.
Under perioden 1985— 1988 har enligt skogsstyrelsen den medgivna
slutavverkningsarealen liksom de enskilda hyggesytomas storlek minskat,
hyggesplöjningen i det närmaste upphört, användningen av contortatallen
avsevärt reducerats och skogsbruket har i ökad utsträckning samrått med
rennäringen. I rennäringens och naturvårdens intressen har alltmer skog
sparats i samband med avverkning.
Den genomsnittliga avverkningen var enligt skogsstyrelsen betydligt
större åren före än åren efter 1985. Under åren 1981 — 1984 beviljades
tillstånd för avverkning på ca 6 600 ha per år. Motsvarande statistik for
åren 1985—1989 visar en nedgång med ca 25%. Då gavs tillstånd till
avverkning av ca 4 900 ha per år.
Enligt skogsstyrelsen finns vissa osäkerhetsfaktorer när det gäller be-
dömningen av utvecklingen. Sålunda kan enligt styrelsen den minskade
avverkningsarealen på senare år till en viss del bero på bristen på härdigt
tallfrö under senare år samt det år 1987 beslutade forbudet mot att använ-
da contortatall i de mest utsatta klimatlägena. Statistik för år 1989 visar
också att den tillståndsgivna slutavverkningsarealen i fjällnära skog för
samtliga kategorier av skogsägare är större för detta år än för den närmast
föregående fyraårsperioden. Ökningen torde bl. a. bero på det goda fröåret
1988 som gav god tillgång på inhemskt, härdigt plantmaterial.
Skogsstyrelsen föreslår att vissa delar av styrelsens föreskrifter och allmän-
na råd befästs i skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen. Enligt styrel-
sen skapas därmed garantier för att statsmakternas intentioner när det
gäller skogsbruk i de fjällnära skogarna kommer att uppfyllas. På vissa
punkter föreslår skogsstyrelsen också att lagen och förordningen förtydli-
gas. Detta gäller bl. a. skogsvårdsstyrelsens möjligheter att föreskriva hän-
syn till olika intressen vid en prövning av en ansökan om avverkning i
svårföryngrad skog eller skyddsskog.
I vissa avseenden fordras dock enligt skogsstyrelsen att nya bestämmel-
ser införs i skogsvårdslagstiftningen. Skogsvårdsstyrelsen föreslås sålunda
få en befogenhet att kräva att den som ansöker om tillstånd att slutavverka
på fjällnära skogsmark redovisar de åtgärder som behövs för att återväxten
skall tryggas. På samma sätt skall skogsvårdsstyrelsen kunna kräva att
sökanden redovisar att en planerad åtgärd inte riskerar fjällgränsens ned-
flyttande. Denna skyldighet skall bara gälla storskogsbruket. En sökande
skall också kunna krävas på redovisning av den hänsyn till naturvårdens,
kulturmiljövårdens och rennäringens intressen som han har för avsikt att
Prop. 1990/91:3
29
iaktta. Detta skall gälla samtliga ägarkategorier. Vidare föreslås skogs-
vårdsstyrelsen få befogenhet att genomfora en naturvärdesinventering in-
nan tillstånd till avverkning prövas. Skogsstyrelsens förslag till nya be-
stämmelser innehåller även föreskrifter om att det skall finnas en aktuell
skogsbruksplan för områden där skogsbilvägbyggnad aktualiseras. Skogs-
styrelsen föreslår slutligen att skogsvårdsstyrelsen skall inventera och redo-
visa sådan produktiv skogsmark där skogen på grund av återväxtsvårighe-
ter inte bör slutavverkas. Detsamma gäller skog som behövs för att hindra
fjällgränsens nedflyttande.
Skogsstyrelsens rapport har fått ett blandat mottagande av remissinstan-
serna. Av de remissinstanser som har avgett ett helhetsomdöme över
rapporten har en majoritet tillstyrkt eller förklarat sig inte ha någon erin-
ran mot att förslagen i rapporten genomförs. Den kritik som riktats mot
förslagen går å ena sidan ut på att skogsbruket i det fjällnära området inte
behöver styras och detaljregleras genom ändrade eller nya bestämmelser i
skogsvårdslagstiftningen. Enligt denna kritik visar skogsstyrelsens redovis-
ning av det fjällnära skogsbruket under senare år att skogsbruket kan
anpassa sig till andra intressen utan lagreglering. Företrädare för denna
uppfattning finns framför allt inom skogsnäringen, men även vissa kom-
muner har gett uttryck för samma uppfattning. Andra remissinstanser har
å andra sidan ansett att förslagen i skogsstyrelsens rapport inte är tillräckli-
ga. Denna inställning har framför allt företrädare för naturvårdsintresse-
na. Naturvårdsverket anser att markanvändningen och utnyttjandet av de
fjällnära områdena inte enbart är en fråga för skogsbruket och således inte
heller i sin helhet kan regleras genom skogsvårdslagstiftningen. Natur-
vårdsverket anser det därför befogat att överväga en särskild lagstiftning
för markanvändningen inom de fjällnära skogsområdena. Svenska natur-
skyddsföreningen framför kravet på en naturvårdsgräns som en samlad
helhetslösning av konflikterna i de fjällnära skogarna. Svenska samernas
riksförbund anser att skogsstyrelsens förslag till ändringar och tillägg i
skogsvårdslagstiftningen sammantaget kan karaktäriseras som angelägna
och vällovliga men samtidigt otillräckliga mot bakgrund av behovet av
skydd för de kvarvarande trädlavförande skogarna.
När det gäller rennäringens ställning gentemot skogsbruket konstaterar
samerättsutredningen att främst det storskaliga skogsbruket med dess
markberedningsmetoder orsakar rennäringen skada. Utredningen föreslår
därför att särskilda skyddsregler gentemot skogsbruket förs in i rennärings-
lagen och skogsvårdslagen. Förslaget innebär att den som äger eller brukar
mark inom renskötselområdet skall vara skyldig att samråda med berörd
sameby i vissa fall vid större skogsavverkningar. I fråga om slutavverkning
av skog och därmed sammanhängande skogsbruksåtgärder på åretrunt-
markerna föreslås därutöver gälla att avverkningen eller åtgärden i princip
inte får vidtas utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen om det saknas medgi-
vande från samebyn. Tillstånd skall ges såvida inte avverkningen eller
åtgärden medför bortfall av renbete av sådan art och omfattning att det
Prop. 1990/91:3
30
inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas eller leder
till att sedvanlig samling och flyttning av renhjord omöjliggörs. Tillstånd
får inte ges utan att det av utredningen föreslagna sametinget har beretts
tillfälle att avge yttrande.
Samerättsutredningen har som utgångspunkt for sitt forslag till obligato-
riskt samråd haft skogsstyrelsens föreskrifter om samråd med rennäringen
vid avverkning av svårföryngrad skog. Samerättsutredningens förslag går
emellertid längre än dessa föreskrifter genom att samrådsskyldigheten
skall omfatta även vinterbetesmarkerna och genom att tillståndsprövning
av skogsbruksåtgärder skall gälla på åretruntmarkema.
Remissutfallet av samerättsutredningens förslag är blandat. Något för-
enklat kan sägas att företrädare för skogsnäringen avstyrker förslaget om
utökat samråd och om tillståndsplikt medan de samiska organisationerna
jämte några andra remissinstanser anser att tillståndsplikten även bör
omfatta skogsbruksåtgärder på vinterbetesmarkerna.
Naturvårdsverket föreslår att ett avverkningsförbud införs i skogsvårds-
lagen för en höj dzon med utgångspunkt i gränsen mot kalfjäll eller
fjällbjörkskog och med en vertikal avgränsning varierade mellan 100 och
200m i höjd. Avsikten är att den så avgränsade zonen skall skydda skog
med höga naturvärden och utgöra ett skydd mot att fjällgränsen flyttas
ned.
Naturskyddsföreningens förslag till naturvårdsgräns innebär en ca 380
mil lång sammanhängande gräns inom det svårföryngrade skogsområdet.
Gränsen är huvudsakligen dragen väster om men i vissa fall öster om
gränsen för fjällnära skog. Avgränsningen har gjorts utifrån kriterier som
skogens utseende och grad av påverkan samt betydelse för växt- och
djurliv.
I en zon mellan fjällbarrskogens trädgräns i väster och naturvårdsgrän-
sen i öster finns enligt föreningen ca 900000 ha produktiv skogsmark som i
huvudsak är opåverkad av kalhuggning och genom sin orördhet har höga
naturvärden. I denna zon föreslås ett förbud mot kalhuggning och skogs-
bilvägar. Avverkning skall här endast få ske i form av fjällskogsblädning på
lämpliga marker. På statens marker bör restriktionerna vara mycket stora.
I den fjällnära skogen öster om den föreslagna naturvårdsgränsen finns
enligt föreningen ca 800000ha produktiv skogsmark. Här skall endast små
kalhyggen om 5—10ha få tas upp. Skogsodling skall bara få ske med
inhemskt plantmaterial.
Vid prövning av tillstånd till avverkning måste enligt föreningen även
hänsyn tas till risken för att återväxten äventyras på grund av klimatför-
ändringar. Särskilt stor är risken enligt föreningen i en vertikal zon med
utgångspunkt i fjällbarrskogens trädgräns och avgränsning 200 m nedåt i
höjdled (klimatisk hasardgräns).
Prop. 1990/91:3
31
När det gäller möjligheterna att bedriva skogsbruk i det fjällnära området
delar jag skogsstyrelsens bedömning att det går att bedriva ett uthålligt
sådant inom delar av området. Hänsynen till andra allmänna intressen får
dock inte eftersättas. Dessa intressen gör sig särskilt starkt gällande i det
fjällnära skogsområdet. Riksdagens uttalanden om att det bör iakttas stor
återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk i de fjällnära skogarna äger
därför alltjämt full giltighet.
I fråga om behovet av lagstiftning för att uppnå en sådan återhållsamhet
gör jag följande bedömningar.
En grundläggande förutsättning för att skogsvårdslagens hänsynsregler
skall få en effektiv tillämpning är att de skyddsvärda intressena är kända
för dem som skall tillämpa reglerna. Detta gäller såväl skogsägare och dem
som de anlitar i skogsbruket som tjänstemän i skogsvårdsorganisationen.
Skogsvårdslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen innehåller i detta
syfte regler om kommunikation och om samråd. Länsstyrelsen får sålunda
för tillämpningen av naturvårdslagen genom skogsvårdsstyrelsen del av
anmälningar och ansökningar som rör avverkning av skog inom områden
som länsstyrelsen särskilt angett. Skogsvårdsstyrelsen skall också i fråga
om naturvårdshänsyn samråda med kommunen i frågor som är av särskild
vikt med hänsyn till de lokala förhållandena. En skogsägare som vill
slutavverka inom de delar av renskötselns åretruntmarker, som ligger
inom området för svårföryngrad skog skall, när han ansöker om avverk-
ningstillstånd, visa att han har berett berörd sameby tillfälle till samråd. I
annat fall riskerar han att hans avverkningsansökan avvisas. För områden
som är av utpräglat intresse för naturvården eller det rörliga friluftslivet
och som angetts av länsstyrelsen i samråd med skogsvårdsstyrelsen kan
naturvårdsinriktade skogsbruksplaner upprättas. Sådana planer upprättas
av skogsvårdsstyrelsen och bekostas av staten.
Som framgår av vad jag tidigare har anfört tas inte alltid den hänsyn till
allmänna intressen som är möjlig inom ramen för ett rationellt skogsbruk.
Inte sällan beror detta på bristande kunskap om dessa intressen. På grund
av de fjällnära skogarnas stora betydelse för rennäringen och med hänsyn
till den särskilda styrka varmed bevarandeintressena gör sig gällande i
dessa skogar bör lagstiftningen i högre grad än vad som för närvarande är
fallet vara inriktad på att olika intressen som konkurrerar med skogsbruket
om markens användning blir väl kända. Därmed kan dessa intressen
beaktas när olika skogsbruksåtgärder planeras. De nuvarande reglerna bör
därför kompletteras. Skogsstyrelsen har föreslagit nya bestämmelser om
naturvärdesinventering och om möjlighet att ställa krav på den som vill
avverka att redovisa den hänsyn som han tänker ta till konkurrerande
intressen. Dessa förslag kan enligt min mening ligga till grund för en sådan
komplettering av skogsvårdslagstiftningen. Vissa skärpningar av förslagen
bör dock göras.
Vad jag nu har anfört tar sikte på bestämmelser som behövs för att få
fram nödvändig information i det enskilda fallet. En långsiktig planering
av skogsbruket är nödvändig med hänsyn till konkurrerande markanvänd-
Prop. 1990/91:3
32
ningsintressen. Planeringen ger också ett bättre kunskapsunderlag. Det bör Prop. 1990/91:3
därför ställas krav på skogsägarna att de arbetar fram planer som för en
längre tid, tio år, redovisar framtida avverkningar och vilken hänsyn som
skall tas till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.
Av stor betydelse for kunskapsuppbyggnaden, både när det gäller enskil-
da avverkningsärenden och i fråga om skogsbrukets långsiktiga planering,
är resultatet av den samordnade markanvändningsinventering som pågår i
de fjällnära skogsområdena. Syftet med denna verksamhet är att översikt-
ligt redovisa anspråken från de olika markanvändnings- och bevarandein-
tressena. Skogsstyrelsen föreslår att resultatet av denna inventering utnytt-
jas i kommunernas översiktsplaner. Dessa planer, som upprättas enligt
bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL), utgör en redovisning av och
kommunens syn på avvägningen av olika markanvändningsintressen inom
kommunens yta. Skogsstyrelsen föreslår också att skogsvårdsstyrelsen skall
kunna låta upprätta s.k. fördjupade verksamhetsplaner inom områden
som är särskilt utsatta for konkurrerande markanvändningsanspråk. För-
slagen har i huvudsak bemötts positivt av remissinstanserna och jag är för
egen del beredd att godta dem.
Jag kommer längre fram under särskilda avsnitt att närmare redovisa
mina överväganden i de frågor som jag nu har berört.
I skogsvårdslagen uttrycks kravet på hänsyn till naturvården i 1 och
21 §§. Övriga allmänna intressen, dvs. framför allt rennäringen och kultur-
miljövården omfattas av 1 § men nämns inte uttryckligen i lagen. Skogssty-
relsen anser att hänsynen till de allmänna intressena bör bli mer systema-
tiskt genomförd. Jag delar den uppfattningen. Detta kommer till uttryck i
de bestämmelser om hänsynsredovisning, långsiktiga planer och naturvär-
desinventering, som jag nyss har berört. Därutöver bör enligt min mening
ytterligare ett steg tas genom att i skogsvårdslagen föra in en föreskrift om
att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte skall få meddelas om
avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för
naturvården eller kulturmiljövården.
Hänsynen till rennäringen bör komma till uttryck bl. a. genom en sär-
skild bestämmelse i skogsvårdslagen. Tillstånd till en avverkning i svårför-
yngrad skog bör inte få ges om avverkningen påtagligt rubbar förutsätt-
ningarna för fortsatt renskötsel. Bestämmelser om samråd med berörd
sameby före en avverkning bör också tas in i skogsvårdslagen.
Den utformning av bestämmelserna i skogsvårdslagen som jag nu har
skisserat kommer att medföra en ökad garanti för att intressena naturvård,
kulturmiljövård och rennäring blir beaktade i tillräcklig utsträckning i
skogsbruket. De intentioner när det gäller en långsiktigt god hushållning
med mark- och vattenresurserna som uttrycks i 1987 års naturresurslag
(NRL) får därmed anses vara tillgodosedda. En formell koppling till NRL
av de nya tillståndsbestämmelser som jag nyss förordat anser jag inte vara
nödvändig. Med den skärpning av skogsvårdslagstiftningen som jag före-
slår är det enligt min mening inte heller nödvändigt att införa en särskild
markanvändningslag för det fjällnära skogsområdet av den typ som na-
turvårdsverket har föreslagit.
I det följande kommer jag att närmare gå igenom de lagstiftningsåtgär- 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
der som jag nu har berört. Jag kommer också att behandla en rad andra
förslag rörande skogsbruket i de fjällnära skogarna som skogsstyrelsen har
lämnat i sin rapport.
Utgångspunkterna för utformningen av de olika förslagen kan samman-
fattas på följande sätt. I fjällnära skog där ett uthålligt skogsbruk är möjligt
skall skogsbruket bedrivas hänsynsfullt med små hyggen utan främmande
trädslag och utan radikala markberedningsmetoder. Skogsbrukets utövare
skall ha ett större ansvar än hittills när det gäller att redovisa hänsyn till
allmänna intressen vid planeringen av skogsbruksåtgärder. Lokala och
regionala myndigheter skall få ett ökat inflytande över skogsbruket i områ-
det. Inga avverkningar skall startas utan att natur- och kulturmiljövärdena
samt avverkningsområdenas betydelse för rennäringen är väl kända. På
avverkade områden skall utföras ett föryngringsarbete som skapar goda
framtidsskogar. Möjligheterna att arbeta och bo kvar i det fjällnära skogs-
området skall inte bli påtagligt försämrade jämfört med nuvarande förhål-
landen.
I vissa avseenden har jag ansett det nödvändigt att gå längre än vad
skogsstyrelsen har gjort för att de angivna målsättningarna skall uppfyllas.
Ett förbud mot avverkning på impediment inom hela det svårföryngrade
området ger såväl fjällbarrskogen som icke-produktiva våtmarker ett myc-
ket starkt skydd.
Den föreslagna avgränsningen av områden där avverkning inte kan ske
på grund av att föryngring inte kan påräknas kommer sannolikt att beröra
just höglägesskogama. Härigenom kompletteras de befintliga nationalpar-
kerna, naturreservaten och domänreservaten varför jag inte anser en gene-
rell skyddszon vara nödvändig.
Mina förslag om anpassning av skogsbruksmetoderna inom det fjällnära
skogsområdet ökar skyddet för specifika naturvärden. För att öka skogs-
brukarens möjligheter att ta hänsyn till fauna och flora och bibehålla en
biologisk mångfald undantas den fjällnära barrskogen från skyldigheten att
slutavverka för att en jämn åldersfördelning skall uppnås. Skyddet av
värdefulla biotoper förstärks ytterligare genom den föreslagna möjligheten
att vägra tillstånd till avverkning av hänsyn till särskilt skyddsvärda na-
turvärden.
Mina förslag innebär att vaije tilltänkt slutavverkning och vad därmed
sammanhänger kommer att prövas på grundval av ett lokalt och regionalt
tillgängligt detaljerat kunskapsunderlag om motstående intressen. Därmed
kommer dessa intressen att kunna tillgodoses samtidigt som onödiga in-
skränkningar för markägarna kan undvikas. Genom förslagen tillvaratas
därför de viktigaste naturvärdena utan att de olägenheter uppstår som en
schablonmässig naturvårdsgräns för storskaligt skogsbruk skulle innebära.
Den bedömningen gör jag med hänsyn till den samlade effekten av mina
förslag i förening med det förhållandet att stora arealer inom det fjällnära
skogsområdet är skyddade eller inte kommer ifråga för slutavverkningar.
För att underlätta för alla inblandade parter att hantera frågor som rör
skogsbruk i de fjällnära skogarna kan det behövas ett särskilt informations-
material i form av t. ex. en handbok. Skogsstyrelsen bedriver en omfattan-
de och väl utvecklad informationsverksamhet i skogsbruksfrågor. Enligt
Prop. 1990/91:3
34
vad jag har erfarit kommer skogsstyrelsen att ta fram ett informationsma-
terial också for skogsbruk i de fjällnära skogarna.
I det följande tar jag upp frågor om
— utveckling av markanvändningsplaneringen (avsnitt 4),
— naturvårds- och kulturmiljö vårdshänsyn vid prövning av ansökningar
om avverkningstillstånd (avsnitt 5),
— inventering av svårföryngrad skog (avsnitt 6),
— hänsynen till rennäringen (avsnitt 7),
— vissa frågor om avverkning, markberedning och föryngring (avsnitt 8),
— skogsvägsbyggnad (avsnitt 9),
— forskning om fjällnära skogar (avsnitt 10),
— de ekonomiska effekterna av mina förslag m. m. (avsnitt 11).
Mina bedömningar och förslag: Den pågående inventeringen av
markanvändningsintressen i de fjällnära skogarna bör utnyttjas i
den kommunala översiktsplaneringen.
Av skogsbruksplanen eller annan motsvarande plan för en bruk-
ningsenhet inom det fjällnära skogsområdet skall framgå framtida
planerade avverkningar på tio års sikt och den hänsyn som skall tas
till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.
Redovisningskravet när det gäller rennäringens intressen avser dock
brukningsenheter inom hela renskötselns åretruntmarker. Skyldig-
heten att upprätta och bekosta en sådan plan skall åligga bruknings-
enhetens ägare.
Inom fjällnära skogsområden som är särskilt utsatta för konkur-
rens från olika intressen skall s.k. fördjupade verksamhetsplaner
kunna utarbetas efter beslut av skogsvårdsstyrelsen. En fördjupad
verksamhetsplan bekostas av staten men bidrag till täckande av
kostnaderna skall kunna tas ut som en avgift av den som har tagit
initiativ till planens upprättande.
Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer med min bedömning när det
gäller utnyttjandet av resultatet i den pågående markanvändningsinvente-
ringen i den kommunala översiktsplaneringen och utarbetandet av fördju-
pade verksamhetsplaner.
Mitt förslag om långsiktiga skogsbruksplaner eller andra motsvarande
planer saknar motsvarighet i skogsstyrelsens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om
utnyttjande av resultatet i den pågående markanvändningsinventeringen i
den kommunala översiktsplaneringen. Naturvårdsverket anser att mark-
användningsinventeringen bör förankras i naturresurslagen, skogsvårds-
lagen och naturvårdslagen så att länsstyrelsen kan besluta om en gällande
plan för markanvändningen inom de fjällnära områdena. Svenska samer-
Prop. 1990/91:3
35
nas riksförbund tillstyrker förslaget endast under förutsättning att en fort-
satt markanvändningsplanering grundas på en fastare rättslig reglering.
Förslaget om fördjupade verksamhetsplaner tillstyrks eller lämnas utan
erinran av remissinstanserna. Enligt naturskyddsföreningen kan dock en
fördjupad planering i särskilt konkurrensutsatta områden endast i begrän-
sad utsträckning bidra till en lösning på konflikterna. Detta beror enligt
föreningen på att planeringsprocessen styrs av kravet på att pågående
markanvändning inte avsevärt får försvåras.
Markanvändningsinventeringen i fjällnära skogar
Med markanvändningsinventering i de fjällnära skogsområdena avses i
detta sammanhang den inventering av olika markanspråk (skogsbruk,
rennäring, turism, naturvård och kulturmiljövård) som skogsstyrelsen har
tagit initiativ till och som pågått några år i Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.
Syftet med verksamheten är att som ett första steg mot samordnade
bedömningar i markanvändningsfrågor relativt översiktligt redovisa an-
språken från de olika markanvändnings- och bevarandeintressena. Redo-
visningen ger i vissa fall också en bild av de naturgivna förutsättningarna
för de olika markanvändningsintressena.
Resultatet av inventeringsarbetet utgör i första hand ett underlag för
såväl skogsvårdsstyrelsen som skogsägarna när de skall fatta beslut i olika
skogsbruksfrågor. Beslutsunderlaget kan även användas vid de samråd
som regelbundet sker mellan rennäringen och skogsbruket. Beslutsunder-
laget innehåller inte några förslag med avvägningar mellan olika intressen.
I Jämtlands och Västerbottens län har dock resultatet av inventeringarna
lett till att länsstyrelserna lämnat rekommendationer om hur konflikter i
området så långt möjligt skall kunna undvikas eller begränsas.
Projektorganisationen varierar mellan länen. Gemensamt är dock att
länsstyrelsen som övergripande regional myndighet i resp, län är projekt-
ansvarig samt att alla berörda (myndigheter, organisationer, näringsutöva-
re, markägare m.fl.) ges möjlighet att följa och lägga synpunkter på arbe-
tet.
Den skogliga inventeringen har i regel utförts av skogsvårdsstyrelsen
genom bildtolkning av flygbilder i stereoinstrument. Därefter har fältkon-
troller gjorts stickprovsvis eller så har tolkningsresultatet enbart kontrolle-
rats mot befintliga skogsbruksplaner. I samtliga län har aktuellt indelnings-
material ställts till förfogande av berörda markägare. I Norrbottens län har
lantmäteriets vegetationskarta varit till stor hjälp i inventeringsarbetet.
Ansvaret för inventeringen av områden av intresse för rennäringen har
åvilat lantbruksnämndens rennäringsenhet (i Norrbottens län länsstyrel-
sens rennäringsenhet), medan länsstyrelsernas miljövårdsenheter och läns-
antikvarier svarat för inventeringarna som rör naturvården och kultur-
miljövården. I Norrbottens län har kulturmiljövärdena dock inte invente-
rats. Kommunerna har redovisat turism- och friluftslivsintressena.
Prop. 1990/91:3
36
I samtliga län sker redovisningen på översiktskartor. I Norrbottens län
utnyttjas ett datoriserat kartsystem. Detta innebär bl. a. att aktuella kartor
snabbt kan tas fram for att belysa ett speciellt problem eller en viss
egenskap, s. k. temakartor.
Markanvändningsinventeringen har enligt min mening givit ett väsent-
ligt förbättrat kunskapsunderlag. Den har utvecklats på olika sätt i de olika
länen. Olika näringar och intressen har nått olika långt i redovisning av
sina anspråk på marken. Intresset har hittills i första hand koncentrerats
kring inventeringsarbete, samordning av insatser och den kartmässiga
redovisningen. Det är nu dags att gå över i nästa fas som bör handla om
kunskapsunderlagets användning. Den lokala anknytningen är då en viktig
förutsättning.
Skogsstyrelsen har övervägt två alternativ där markanvändningsinven-
teringens resultat utgör grund för verksamhetsplaner som fastställs av
myndighet och som skogsägaren måste följa, dvs. bindande verksamhets-
planer. Skogsstyrelsen har funnit att båda alternativen innebär nackdelar
inte bara för skogsbrukets planering utan att de även kan försvåra motstå-
ende intressens planering och verksamhet. Skogsstyrelsen har därför gjort
den bedömningen att verksamhetsplaner som är bindande för skogsbruket
inte bör införas. Jag delar den bedömningen.
Enligt min mening bör markanvändningsinventeringens fortsatta redo-
visning och användning utnyttjas i den kommunala översiktsplaneringen
enligt PBL. Materialet bör nämligen också vara av stort värde när det
gäller att konkretisera de hänsyn som enligt naturresurslagens bestämmel-
ser behöver tas vid avvägningen i exploateringsfrågor i det fjällnära skogs-
området. Det finns därför anledning att överväga hur resultatet av den
samordnande markanvändningsinventeringen skall göras tillgängligt och i
vilken utsträckning som kommunernas planering kan kopplas till det som
framkommer vid den samordnade markanvändningsinventeringen.
Det kan vara lämpligt att länsstyrelsen som hittills leder inventeringsar-
betet och samordnar de aktiva insatser som behövs från olika statliga och
andra organ så länge inventeringsfasen pågår. När den grundläggande
inventeringen är avklarad bör framkomna uppgifter i tillämpliga delar
kunna tas in i kommunernas översiktsplaner. Dessa planer anger i stort
hur markområden i hela kommunen avses bli använda. Av intresse att
redovisa i den kommunala planeringen är bl. a. de marker som inte är
möjliga att föryngra inom rimlig tid efter slutavverkning och den skog som
behövs till skydd mot fjällgränsens nedflyttande. Översiktsplanerna, som
inte är bindande, har en vägledande funktion dels vid prövning av olika
exploateringsföretag i förhållande till de allmänna intressen som redovisas
i planen, dels för olika näringars och intressens långsiktiga utveckling med
hänsyn till konkurrens och samutnyttjande av mark.
På detta sätt fullföljs den arbetsfördelning mellan stat och kommun som
utgör ett väsentligt inslag i det nya planeringssystemet för mark och vatten
så som detta system har utformats i PBL och NRL.
Markanvändningsinventeringen i det fjällnära skogsområdet är ännu
inte avslutad. Enligt min mening är de rekommendationer som länsstyrel-
serna i Jämtlands och Västerbottens län lämnat om hur konflikter i områ-
Prop. 1990/91:3
37
det bör undvikas eller begränsas av stort värde för skogsvårdsstyrelsen och
skogsägarna men även för kommunerna. Det är därför angeläget att såda-
na rekommendationer görs även i den fortsatta markanvändningsinvente-
ringen.
Plan- och bostadsverket har i sitt remissyttrande förklarat sig berett att
tillsammans med skogsstyrelsen och berörda länsstyrelser och kommuner
utveckla metoder att hantera skogsbruket i den kommunala översiktspla-
neringen. Något behov av att, som naturvårdsverket anfört, förankra
markanvändningsinventeringen i naturresurslagen, skogsvårdslagen och
naturvårdslagen finns därför inte.
Utvecklade skogsbruksplaner
En kommunal översiktsplan behöver, som nyss framgått, normalt inte
innehålla några detaljerade redovisningar och avvägningar när det gäller
skogsbruket. Jag anser därför att planeringen inom fjällskogsområdena
behöver utvecklas ytterligare. Att göra en långsiktig plan som mera i detalj
redovisar vilka olika markanvändningsanspråk som finns på en bruknings-
enhet i det fjällnära skogsområdet och vilken hänsyn som skall tas till
dessa anspråk vid avverkning av skog på enheten bör som jag berört i
föregående avsnitt vara en skyldighet för brukningsenhetens ägare. När det
gäller rennäringens intressen bör redovisningskravet gälla brukningsenhe-
ter inom hela det område som utgör renskötselns åretruntmarker och alltså
inte bara den del därav som utgörs av de fjällnära skogarna.
Enligt 21 a § skogsvårdslagen skall för varje brukningsenhet finnas en
skogsbruksplan med riktlinjer för skogens skötsel på enheten. Skogsbruks-
planen beskriver hur och när skogsvårdsåtgärder och avverkning bör gö-
ras. Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om på vilket sätt och inom vilken
tid skogsbruksplaner skall upprättas. Enligt dessa föreskrifter skall i planen
bl. a. anges de begränsningar i utnyttjandet av brukningsenheten som
gäller med anledning av förordnanden enligt naturvårdslagen. I skogssty-
relsens allmänna råd sägs att även annan hänsyn från natur- eller kultur-
minnesvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, t. ex. hänsyn till ren-
skötseln eller förekomst av fasta fornlämningar, bör framgå av planen.
Enligt skogsstyrelsens föreskrifter skall för varje brukningsenhet finnas
en högst tio år gammal skogsbruksplan senast år 1993 eller senast ett år
efter den tidigare tidpunkt då den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI)
färdigställts på hela eller på huvuddelen av brukningsenhetens skogs-
marksareal. Skogsbruksplanen skall avse en tioårsperiod.
En skogsägares långsiktiga detaljplanering av skogsbruket med avseende
på hänsynen till allmänna intressen bör enligt min mening också framgå av
skogsbruksplanen liksom i vilken utsträckning planerad hänsyn är resulta-
tet av samråd med företrädare för berörda intressen. Genom ÖSI och
markanvändningsinventeringen kommer skogsägarna att ha en bra ut-
gångspunkt för detaljplaneringen. Det är givet att det ibland kan innebära
svårigheter att förutsäga vilken hänsyn som behöver tas till de angivna
intressena vid avverkningar som ligger långt fram i tiden. En bra redovis-
ning förutsätter därför att företrädare för motstående intressen medverkar
Prop. 1990/91:3
38
till att redovisa uppgifter om sina driftsförhållanden och sin inriktning av
markanvändningen. Jag vill också erinra om att nuvarande skogsbrukspla-
ner inte är bindande planer för verksamheten. Mitt förslag innebär ingen
ändring härvidlag. Om ändrade förhållanden kräver det måste givetvis
planen få frångås. En avverkning kan t. ex. av olika skäl behöva tidigare-
läggas.
Som jag nyss nämnt kan som en följd av skogsstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd en skogsbruksplan redan i dag innehålla uppgifter om hän-
syn till allmänna intressen som konkurrerar med skogsbruket om markan-
vändningen. I fortsättningen bör det enligt min mening finnas bindande
bestämmelser som innebär att en skogsbruksplan för en brukningsenhet
inom det fjällnära skogsområdet skall innehålla uppgifter som redovisar
framtida avverkningar och den hänsyn som därvid skall tas till naturvår-
dens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen. Av dessa bestäm-
melser bör vidare framgå att kravet på redovisning av hänsyn till rennä-
ringens intressen också skall gälla för brukningsenheter inom renskötselns
åretruntmarker som ligger utanför det fjällnära skogsområdet. I lagrådsre-
missen föreslogs att bestämmelser med sådant innehåll skulle tas in i 21 a§
skogsvårdslagen. Enligt lagrådet skulle emellertid dessa nya bestämmelser
— genom sin begränsning till fjällnära skog resp, renskötselns åretruntmar-
ker — närmast ge intryck av att naturvårdshänsyn osv. inte alls behöver
redovisas i skogsbruksplaner beträffande övriga delar av landet. Lagrådet
påpekar också att de föreslagna lagbestämmelserna framstår som onödiga
med hänsyn till den möjlighet som redan finns att meddela föreskrifter om
vad en skogsbruksplan skall innehålla. På grund av det anförda förordar
lagrådet att 21 a § inte ändras.
Jag har anslutit mig till lagrådets mening. Det innebär att de ifrågava-
rande bestämmelserna om skogsbruksplanernas innehåll får meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av skogsstyrelsen med
stöd av det bemyndigande som finns i 21a §. Jag avser att i ett senare
sammanhang återkomma till regeringen i den frågan.
Skogsstyrelsen får enligt gällande bestämmelser medge undantag från
kravet på skogsbruksplan (21 a§ skogsvårdslagen och 22a § skogsvårdsför-
ordningen). Generellt undantag har gjorts för brukningsenheter för vilka
det finns detaljerade indelningssystem kopplade till särskilda planerings-
instrument som ger minst samma underlag för skogens skötsel som krävs
enligt bestämmelserna om skogsbruksplan. Detta gäller främst storskogs-
bruket.
Mitt förslag om mera detaljerade skogsbrukplaner kommer inte att
innebära någon inskränkning av denna undantagsmöjlighet. Skogsstyrel-
sen bör givetvis se till att dessa särskilda planeringsinstrument uppfyller
kravet på redovisning av hänsyn till allmänna intressen så att det för dessa
brukningsenheter finns en redovisning med motsvarande innehåll som för
de mindre enheterna.
För brukningsenheter som har mindre än 20ha produktiv skogsmark
krävs enligt skogsstyrelsens föreskrifter ingen fullständig skogsbruksplan.
För brukningsenheter inom område för svårföryngrad skog i norra Sverige
är gränsen satt till 40 ha. För dessa enheter skall i stället finnas en enkel
Prop. 1990/91:3
39
förteckning över behövliga skogsvårdsåtgärder och lämplig avverkning.
Fastighetsägaren bör enligt min mening vara skyldig att i förteckningen
också redovisa den hänsyn som skall tas till allmänna intressen.
Fördjupade verksamhetsplaner
Genom den markanvändningsinventering som för närvarande pågår i de
fjällnära skogarna kan utpekas vissa områden där skogsbruket är särskilt
utsatt för konkurrens från olika intressen. Inom dessa områden bör en
fördjupad planering grundad på samråd mellan de olika intresseföreträ-
dama kunna göras. Ansvaret för att fördjupade planer kommer till stånd
inom sådana områden bör ligga på skogsvårdsstyrelsen. När skogsvårds-
styrelsen överväger ett beslut om att en fördjupad verksamhetsplan skall
upprättas bör skogsvårdsstyrelsen samråda med länsstyrelsen. Samråd bör
också ske med berörda kommuner och i förekommande fall med lant-
bruksnämndens rennäringsenhet (i Norrbottens län länsstyrelsens rennä-
ringsenhet). När den nyligen beslutade länsstyrelsereformen träder i kraft
den 1 juli 1991 kommer rennäringsfrågoma att handhas av den nya läns-
styrelsen.
Länsstyrelsereformen innebär att länsstyrelsen skall ha ett ansvar för
viktiga övergripande skogliga frågor som rör markanvändning och natur-
vård samt att länsjägmästaren skall föredra dessa ärenden i länsstyrelsens
styrelse. Mot den bakgrunden är det naturligt att ett initiativ till en
fördjupad verksamhetsplan kan tas av länsstyrelsen. Med hänsyn till läns-
styrelsens övergripande planeringsansvar bör själva upprättandet av en
fördjupad verksamhetsplan också ske i samråd med länsstyrelsen, inte
bara i de fall då länsstyrelsen tagit initiativ till planen utan även när
initiativet kommit från annat håll. I en verksamhetsplan bör anges för en
tioårsperiod de skogliga åtgärder som intresseföreträdama efter ett frivil-
ligt samråd har kommit överens om eller som skogsvårdsstyrelsen bedömt
som lämpliga.
Ett grundläggande inslag vid utarbetandet av en sådan fördjupad verk-
samhetsplan som här avses är att samråd också sker mellan markägare och
olika intresseföreträdare såsom berörda samebyar, länsstyrelsen, kommu-
nen och företrädare för den ideella naturvården. Ett annat viktigt inslag är
att den som deltar i samrådet ger sådan information om sin verksamhet att
samrådet blir meningsfullt. Vid samrådet bör belysas i vad mån det finns
alternativa sätt att tillgodose olika intressen. Skogsvårdsstyrelsen skall vid
upprättandet av planen på olika sätt underlätta samrådet mellan de olika
intresseföreträdama.
Till skillnad mot en skogsbruksplan av det slag jag har förordat i det
föregående kan en fördjupad verksamhetsplan omfatta flera brukningsen-
heter. För brukningsenheter som helt omfattas av en fördjupad verksam-
hetsplan bör undantag kunna göras från det i det föregående förordade
kravet på hänsynsredovisning i skogsbruksplanen.
Genom att det krävs skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning i
fjällnära skog har skogsvårdsstyrelsen möjlighet att kontrollera att avverk-
ningen stämmer överens med en eventuell fördjupad verksamhetsplan. I
Prop. 1990/91:3
40
övrigt kan skogsvårdsstyrelsen kontrollera planens efterlevnad med stöd Prop. 1990/91:3
av sin allmänna tillsynsbefogenhet enligt 22 § skogsvårdslagen. Givetvis
kan det bli så att en sökt avverkning inte helt stämmer överens med vad
som förutsatts i en plan. I en sådan situation kan samråd med berörda
parter och intressenter samt kommunen behöva aktualiseras på nytt.
Den fördjupade planering, som jag nu har förordat, är en utveckling och
anpassning av den hittillsvarande verksamheten med naturvårdsinriktade
skogsbruksplaner. Bestämmelser om naturvårdsinriktade skogsbrukspla-
ner finns i skogsvårdsforordningen. Jag avser att senare lägga fram ett
förslag för regeringen om ändring i förordningen i överensstämmelse med
vad jag nu har anfört. Av 22 § skogsvårdsforordningen framgår att en
naturvårdsinriktad skogsbruksplan bekostas av staten. Mitt förslag inne-
bär som jag nyss anfört, att skogsvårdsstyrelsen, liksom hittills när det
gäller naturvårdsinriktade skogsbruksplaner, skall besluta om att en för-
djupad verksamhetsplan upprättas. Om initiativet till en sådan plan tagits
av annan, t. ex. en kommun eller ett skogsbolag, är det enligt min mening
också rimligt att initiativtagaren bidrar till kostnaderna för planens upp-
rättande. Detta torde oftast kunna ske inom ramen for skogsvårdsstyrel-
sens uppdragsverksamhet. Det bör dock finnas en möjlighet for skogs-
vårdsstyrelsen att få bidrag till kostnaderna även då det inte är fråga om
uppdragsverksamhet. Riksdagen bör därför ge regeringen ett bemyndigan-
de att föreskriva att i ärenden om upprättande av fördjupade verksam-
hetsplaner får tas ut avgifter som bidrag till att täcka kostnaderna för
planens upprättande.
Mitt förslag: Den som ansöker om tillstånd till avverkning i fjällnä-
ra skog skall i ansökan redovisa vad som skall göras for att naturvår-
dens och kulturmiljövårdens intressen skall tillgodoses (hänsynsre-
dovisning). En bestämmelse om detta tas in i skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelsen skall kunna föranstalta om att erforderliga
naturvärdesinventeringar blir utförda innan tillståndsfrågan avgörs.
I skogsvårdslagen införs en bestämmelse om att tillstånd till av-
verkning i fjällnära skog inte skall få meddelas om avverkningen är
oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvår-
den eller kulturmiljövården. När tillstånd ges skall skogsvårdsstyrel-
sen besluta om hyggets storlek och förläggning, tillåten avverknings-
form och vilka hänsyn i övrigt som skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen. Den som bryter mot ett villkor i till-
ståndet skall kunna dömas till böter.
Om en avverkning inte kan tillåtas av hänsyn till naturvårdens
eller kulturmiljövårdens intressen, eller om ett tillstånd förenas med
sådana inskränkningar och krav att pågående markanvändning där-
igenom avsevärt försvåras, skall markägaren vara berättigad till
ersättning enligt ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen.
41
Skogsstyrelsens förslag: Skogsstyrelsen föreslår att bestämmelser om
hänsynsredovisning och föranstaltande om naturvärdesinventering förs in
i skogsvårdslagstiftningen. Skogsstyrelsens förslag skiljer sig från mitt
främst genom att det inte föreskrivs någon generell skyldighet för den
enskilde resp, skogsvårdsstyrelsen att redovisa hänsyn resp, besluta om
naturvärdesinventering. Mitt förslag i övrigt saknar motsvarighet i skogs-
styrelsens rapport. Skogsstyrelsen föreslår dock en ändring i 19 § skogs-
vårdslagen som innebär att skogsvårdsstyrelsen i samband med tillstånd
till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får besluta om åtgär-
der för att tillgodose hänsynen till naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen. Åtgärderna får enligt förslaget dock inte vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Remissinstanserna är övervägande positiva till skogsstyrelsens förslag.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund avstyrker dock
förslaget om att en avverkningssökande skall kunna avkrävas en hänsyns-
redovisning. Förbunden anser att de anpassningar till andra intressen som
skogsbruket kan åläggas efter en ansökan om avverkningstillstånd måste
förbli en myndighetsuppgift. Denna uppfattning har också Sågverkens
råvaruförening. Naturvårdsverket anser att skogsvårdsstyrelsen regelmäs-
sigt skall kräva en hänsynsredovisning. Verket anser också skogsstyrelsens
förslag om möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att besluta om hänsynsåtgär-
der i samband med ett avverkningstillstånd bör skärpas så att det skall
vara en skyldighet för skogsvårdssstyrelsen att meddela föreskrifter om
sådana åtgärder.
När det gäller förslaget om naturvärdesinventering anser länsstyrelsen i
Norrbottens län att inventeringen bör kopplas till naturvårdslagen och
vara en uppgift för länsstyrelsen. Också Naturskyddsföreningen anser att
inventeringen bör ske i länsstyrelsens regi. Lantbrukarnas riksförbund och
Skogsägarnas riksförbund tillstyrker förslaget under förutsättning att in-
venteringarna bekostas av staten.
Hänsynsredovisning
Enligt 19 § skogsvårdslagen får avverkning inte ske i svårföryngrad skog
eller skyddsskog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Som tidigare har
framgått ligger de fjällnära skogarna inom området för svårföryngrad skog
i norra Sverige. Ansvaret för att hänsynen till naturvårdens och kultur-
miljövårdens intressen blir uppmärksammade vid tillståndsprövningen
ligger hos skogsvårdsstyrelsen.
I föregående avsnitt har jag föreslagit att skogsägarna i sina skogsbruks-
planer eller förteckningar över lämpliga avverkningar också skall ange
vilken hänsyn som skall tas till bl. a. naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen. När en ansökan om avverkning görs bör också av ansökan
framgå de åtgärder som sökanden skall vidta av hänsyn till naturvård och
kulturmiljövård. Skogsvårdsstyrelsen kan därmed snabbt bilda sig en upp-
fattning om hur den aktuella avverkningen och den planerade hänsynen
Prop. 1990/91:3
42
förhåller sig till skogbruksplanen och eventuell fördjupad verksam-
hetsplan. Överensstämmer redovisningen i ansökan med uppgifter i
skogsbruksplanen eller annan verksamhetsplan, som är resultatet av ett
samråd med olika intresseföreträdare, bör handläggningen av avverk-
ningsärendet hos skogsvårdsstyrelsen kunna gå snabbt, bl. a. genom att
remissförfarandet när det gäller berörda intresseföreträdare kan förenklas.
Skogsstyrelsens förslag innebär att skogsvårdsstyrelsen från fall till fall
skall kunna avgöra om den som begär tillstånd till avverkning behöver
göra någon redovisning av planerad hänsyn till naturvården och kultur-
miljövården. Enligt min mening bör man dock direkt i skogsvård slagen
föreskriva att avverkningssökanden skall ha denna skyldighet. Därigenom
framhävs den enskilde skogsägarens roll i sektorsansvaret och delaktighet i
utredningsarbetet på ett tydligare sätt än med skogsstyrelsens förslag. Vad
jag nu har anfört innebär naturligtvis inte att myndighetens normala
utredningsansvar skall vältras över på skogsägaren. I kravet på redovisning
av planerad hänsyn ingår inte att redovisa mer än vad som är rimligt och
möjligt med hänsyn till den enskilde skogsägarens förhållanden, såväl
ekonomiska som andra. Detta innebär att man normalt skall kunna ställa
större krav på t. ex. ett skogsbolag än på en privatskogsbrukare.
Naturvärdesinventering
Det är givet att skogsvårdsstyrelsen i varje enskilt ärende inte alltid kan få
ett fullständigt beslutsunderlag genom de åtgärder jag behandlat i avsnitt 4
och genom kravet på hänsynsredovisning från den som begär tillstånd till
avverkning. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till en slutavverk-
ning i ett område där naturvärdena visar sig vara ofullständigt kända och
kan antas vara höga bör därför skogsvårdsstyrelsen kunna besluta om att
en naturvärdesinventering skall göras innan tillståndsfrågan avgörs. Som
skogsstyrelsen anfört bör, om det behövs, en hel vegetationsperiod kunna
tas i anspråk för inventeringen. Normalt skall alltså högst ett år tas i
anspråk för en inventering. Enligt min mening bör man dock inte i författ-
ning ange någon tidsrymd inom vilken inventeringen skall vara utförd
(jämför skogsstyrelsens förslag till en ny 19 b § i skogsvårdsforordningen).
Den tid som i varje enskilt fall behövs för att få fram ett tillfredsställande
beslutsunderlag måste få tas i anspråk.
Jag anser alltså att det är skogsvårdsstyrelsen som skall se till att erfor-
derliga naturvärdesinventeringar utförs. Detta stämmer överens med prin-
cipen om sektorsansvaret som jag berört i de allmänna utgångspunkterna.
Jag delar alltså inte länsstyrelsens i Norrbotten och Naturskyddsförening-
ens uppfattning att inventeringarna skall ske i länsstyrelsens regi. Enligt
min mening är det emellertid en självklarhet att skogsvårdsstyrelsen sam-
råder med länsstyrelsen i frågan om och på vilket sätt en naturvärdesin-
ventering skall genomföras. Detta innebär inte att skogsvårdsstyrelsen i
vaije enskilt fall skall behöva samråda med länsstyrelsen. Jag förutsätter
att skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen kommer överens i vilken ut-
sträckning samråd skall ske.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om komplet-
Prop. 1990/91:3
43
tering av skogsvårdsforordningen med bestämmelser om naturvärdesin-
ventering.
Inventeringsarbetet kräver att skogsvårdsstyrelsema i de berörda länen
breddar sin egen kompetens. Detta kan ske genom utbildning av persona-
len och genom att hänsyn tas till förändrat kompetenskrav vid nyanställ-
ningar. Stora naturvetenskapliga kunskaper finns på många håll både
regionalt hos länsstyrelsen och forskningsinstitutioner och lokalt inom
t. ex. den idella naturvården. Denna kompetens bör givetvis utnyttjas av
skogsvårdsstyrelsen i det inventeringsarbete som kräver särskilda kunska-
per och lokalkännedom.
Inventeringarna bör enligt min mening bekostas av staten. Jag återkom-
mer längre fram till frågan om behovet av medel i dessa avseenden.
Tillståndsprövningen
I 19 § andra stycket skogsvårdslagen föreskrivs att skogsvårdsstyrelsen i
samband med att tillstånd ges till avverkning kan besluta om åtgärder för
att begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten. Skogsstyrel-
sen har som jag nyss nämnt föreslagit att 19 § skogsvårdslagen utformas så
att skogsvårdsstyrelsen får en befogenhet att föreskriva hänsyn till bl. a.
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid tillståndsgivningen.
Förslaget motiveras av att hänsynen till de berörda intressena i de fjällnära
skogarna behöver förbättras och genomföras mer systematiskt. Som jag
har anfört i de allmänna utgångspunkterna delar jag skogsstyrelsens upp-
fattning. Med hänsyn till de unika värden som fjällskogarna representerar
är det dock enligt min mening motiverat att gå längre än vad skogsstyrel-
sen gjort när det gäller att markera vikten av att hänsynen till naturvården
och kulturmiljövården iakttas vid en prövning av en ansökan om avverk-
ning i dessa skogar. Jag föreslår därför att det i skogsvårdslagen tas in en
föreskrift som innebär att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte skall
få meddelas om avverkningen är oförenlig med naturvårdens eller kultur-
miljövårdens intressen.
Därmed finns det goda förutsättningar att bevaka alla väsentliga natur-
vårds- och kulturmiljövårdsintressen i ett planerat avverkningsområde.
Bestämmelsen bör avse bl. a. områden som hyser hotade eller sällsynta
växter och djurarter. Även naturtyper eller kulturmiljöer av särskilt värde
kan avses. Det får bli en uppgift för skogsstyrelsen att i samråd med natur-
vårdsverket och riksantikvarieämbetet lämna de allmänna råd som behövs
for tillämpningen av bestämmelsen.
När ett tillstånd ges bör det åligga skogsvårdsstyrelsen att i tillståndsbe-
slutet ange de villkor om hyggets storlek och förläggning, tillåten avverk-
ningsform och övriga åtgärder som skall vidtas av hänsyn till naturvården
och kulturmiljövården. Den som bryter mot ett sådant villkor bör kunna
ådömas en bötespåfoljd på samma sätt som nu kan ske om någon bryter
mot ett villkor om avverkning som beslutats med stöd av 19§ andra
stycket skogsvårdslagen.
Skogsstyrelsen har i sin rapport lämnat ett förslag till förtydligande av
skogsvårdslagstiftningen när det gäller möjligheten att föreskriva vissa
Prop. 1990/91:3
44
åtgärder i fjällnära skog. Skogsstyrelsen föreslår sålunda att det i skogs-
vårdsförordningen tas in en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen i
fjällnära skog skall få föreskriva fjällskogsblädning i granskog och be-
ståndsföryngring i tallskog, om därigenom en tillfredställande föryngring
kan erhållas och motstående intressen samtidigt tillgodoses på ett påtagligt
bättre sätt än annars.
De förslag till nya bestämmelser som jag nyss förordat möjliggör, när de
motstående intressena är naturvård och kulturmiljövård, sådana föreskrif-
ter som skogsstyrelsen åsyftar med sitt förslag.
Skogsvårdsstyrelsen skall alltså kunna avslå en ansökan om tillstånd till
avverkning, inte bara när återväxten inte kan tryggas, utan också om
styrelsen finner att avverkningen inte går att förena med intressen som är
av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Bestäm-
melsen skall ses som ett komplement till naturvårdslagens regler om natur-
reservat och naturvårdsområde samt till föreskrifterna i 20 § andra stycket
naturvårdslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreläggan-
den i syfte att begränsa eller motverka skador på naturmiljön av arbetsfö-
retag. Jag vill här framhålla att det fortfarande finns områden kvar som
bör skyddas genom reservat. Om det t. ex. blir fråga om att skydda större
sammanhängande områden som är betydelsefulla för naturvården bör
naturreservatsinstitutet i stället tillämpas. Är det frågan om ett tillgodo-
seende av utpräglat lokala friluftsintressen bör även i det fallet naturre-
servatsinstitutet komma till användning och då genom kommunens för-
sorg. Det ligger i sakens natur att en skogsvårdsstyrelse som överväger att
vägra en avverkning av naturvårds- eller kulturmiljövårdsskäl samråder
med länsstyrelsen så att det blir klarlagt om det ena eller andra institutet
bör användas.
Genom de samrådsförfaranden vid naturvärdesinventeringar och vid
tillståndsprövningen, som jag nu har förordat, är det väl sörjt för att den
regionala statliga naturvårdens och kulturmiljövårdens företrädare får
tillfälle att ge sin syn på tillgodoseendet av naturvårds- och kulturmiljö-
vårdsintressena i aktuella ärenden hos skogsvårdsstyrelsen. Det är emeller-
tid viktigt att tillämpningen av det nya prövningsförfarandet följs nog-
grant. Om det skulle visa sig att det brister i naturvårds- och kultur-
miljövårdshänsynen vid reglernas praktiska tillämpning får frågan om
prövningsförfarandets utformning tas upp till förnyat övervägande.
Ersättningför försvårad markanvändning
Enligt de riktlinjer om ersättning vid markreglerande föreskrifter som
antogs av riksdagen i samband med den fysiska riksplaneringen år 1972
och som kommit till uttryck i bl. a. naturvårdslagen genom bestämmelser
om rätt till ersättning vid beslut om bildande av naturreservat är markäga-
ren och vissa andra rättsinnehavare berättigade till ersättning om beslutet
innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Den i det föregående förordade bestämmelsen att tillstånd till avverk-
ning inte får meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är
av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården kan, liksom
Prop. 1990/91:3
45
möjligheten att besluta om villkor, komma att medföra att pågående
markanvändning avsevärt försvåras på berörd fastighet. Den nya bestäm-
melsen innebär att naturvårds- och kulturmiljövårdsintressena blir jäm-
ställda med skogsbrukets intressen vid en prövning enligt skogsvårdslagen
av en ansökan om avverkning i fjällnära skog. Detta är en principiell nyhet
i skogsvårdslagen. Som jag tidigare har anfört innebär nuvarande regler att
naturvårdslagens bestämmelser om naturreservat får utnyttjas när det
anses erforderligt att överskrida gränsen ”avsevärt försvårande av pågåen-
de markanvändning”. Skogsvårdslagen innehåller som en följd härav inte
några ersättningsbestämmelser.
Den nya tillståndsprövningen enligt skogsvårdslagen tjänar delvis sam-
ma syften som naturvårdslagens bestämmelser om bildande av naturre-
servat. På grund härav och då ersättningsfallen är begränsade till fjällnära
skog och dessutom kan bedömas bli få till antalet anser jag inte att man bör
tynga skogsvårdslagen med bestämmelser om ersättning. I stället bör na-
turvårdslagens nuvarande bestämmelser som gäller ersättning vid bildan-
de av naturreservat kunna utnyttjas. En hänvisning i detta avseende till
naturvårdslagen bör därför tas in i skogsvårdslagen. Jag vill dock framhålla
att naturvårdslagens bestämmelser om ersättning vid bildande av naturre-
servat täcker ett betydligt större antal ersättningsgrundande omständighe-
ter än de nu aktuella ingreppen i rätten att avverka fjällnära skog. Därför
kan det givetvis bli aktuellt att välja en annan lagteknisk lösning om en
ändring av naturvårdslagens ersättningsbestämmelser aktualiseras. Frågan
om ersättningsreglernas placering och utformning bör också beaktas i den
översyn av skogsvårdslagen som är aviserad. Jag återkommer i specialmo-
tiveringen till innehållet i naturvårdslagens ersättningsregler.
När det gäller tillämpningen av begreppet pågående markanvändning
för skogsbruket har ibland framförts den uppfattningen att det är ologiskt
att kalla en verksamhet som planeras att genomföras i ett område där den
inte tidigare har förekommit för pågående markanvändning. Med ett
sådant synsätt skulle en kalavverkning i områden där en sådan skogsbruks-
åtgärd inte tidigare skett inte vara att betrakta som ett led i en pågående
markanvändning. Om denna inställning godtas skulle alltså en kalavverk-
ning kunna stoppas utan att markägaren får ersättning för den skada han
därigenom lider.
Frågan huruvida kalavverkning av skogsmark utgör ett led i pågående
markanvändning har tidigare varit aktuell i lagstiftningssammanhang,
bl. a. år 1974 i samband med ändringar i naturvårdslagen (se prop.
1974:166). Riksdagen har därvid konstaterat att trakthyggesbruk, som
bl. a. innebär att avverkningen koncentreras till en yta av viss storlek,
måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket. Metoden får
naturligtvis bara användas inom område där en godtagbar återväxt kan
förväntas. Om skogsvårdsstyrelsen vid en prövning enligt 19 § skogsvårds-
lagen av en ansökan om tillstånd till avverkning finner att man efter en
avverkning inte kan påräkna en tillfredsställande återväxt, får alltså
skogsvårdsstyrelsen inte medge tillstånd till avverkningen. Någon ersätt-
ning lämnas i ett sådant fall inte till markägaren eftersom en avverkning av
Prop. 1990/91:3
46
detta slag snarast skulle vara att jämställa med en exploatering än utgöra Prop. 1990/91:3
ett led i pågående markanvändning.
Enligt skogsstyrelsen är det möjligt att bedriva ett uthålligt skogsbruk
inom delar av det fjällnära skogsområdet. Tillfredsställande föryngringar
kan enligt styrelsen uppnås genom framför allt plantering men även andra
föryngringsmetoder kan i vissa fall ge tillfredställande resultat. Mot den
bakgrunden saknas det enligt min mening fog för att generellt hävda att
slutavverkning genom kalhuggning inte skulle vara en rationell skogs-
bruksmetod i de delar av det fjällnära skogsområdet där en godtagbar
återväxt kan fås efter avverkningen.
Den aktuella ersättningsregeln i naturvårdslagen (26 §) fick sin nuvaran-
de utformning år 1987 som en följd av den nya plan- och bygglagen.
Regeln innebär att rätt till ersättning föreligger om en reservatsföreskrift
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den del av
fastigheten som berörs av föreskriften. Utformningen har sin grund i ett av
riksdagen godkänt betänkande av bostadsutskottet. Utskottet gjorde föl-
jande uttalande om regelns tillämpning. En fastighetsägare skall endast
behöva tolerera ett intrång som är bagatellartat för honom. Intrånget skall
sättas i relation till den behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd eller flera
mindre bestånd, som avses bli behandlade med samma åtgärd samtidigt.
En toleransgräns på 10% inom berörd del av fastigheten är den högsta som
i något fall skall behöva tålas om den berörda delen representerar ett i
pengar litet belopp. Om den berörda delen representerar ett högt värde, är
det en i relativa tal väsentligt mindre värdenedsättning som fastighetsäga-
ren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp kan aldrig vara
bagatellartat. Det relativa betraktelsesättet innebär att ersättningströskeln
uttryckt i absoluta belopp ligger högre för ett stort skogsbolag än för en
liten skogsägare. Storskogsbruket har vanligen större bestånd och avverk-
ningsenheter än privatskogsbruket. Vad som ter sig som bagatellartat för
ett skogsbolag är ofta ett stort intrång för en privat skogsägare (BoU
1986/87: ls. 150).
För egen del vill jag i fråga om ersättning då en avverkning vägras eller
begränsas i fjällnära skog anföra följande. De fjällnära skogarna innehåller
unika möjligheter för barrskogens flora och fauna att utvecklas naturligt.
Risken för att dessa naturvärden föröds vid ett alltför intensivt bedrivet
skogsbruk är mycket stor. Det kan därför ligga nära till hands att anse att
den som vill bedriva skogsbruk i dessa trakter också borde få tåla mera av
intrång utan att få ersättning än vad som skulle vara fallet i områden där
visserligen naturvärdena är skyddsvärda men inte i lika hög grad som i det
fjällnära skogsområdet. En skogsägare som vill avverka i fjällnära skog
skulle så att säga få betala en högre självrisk för sitt skogsbruk än skogsäga-
re på andra håll. Det är emellertid svårt att överblicka vad en sådan regel
skulle få för konsekvenser, inte bara för ägare av fjällnära skog utan även
för andra markägare. Den bedömningen gör jag mot bakgrund av att
begreppet ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning” är ge-
mensamt för flera lagar när det gäller att bestämma ersättningsgränsen vid
markreglerande åtgärder. En särregel kan förutsättas leda till krav på
särskilda regleringar också för andra områden. Jag kan bl. a. mot den
47
bakgrunden inte förorda att fjällskogarna bryts loss ur den enhetlighet
mellan olika lagar som nu finns när det gäller att bestämma ersättning för
intrång i pågående markanvändning.
Vad jag nu har behandlat gäller frågan om möjligheterna att generellt
höja tröskeln för den gräns där rätten till ersättning inträder. Jag övergår
nu till frågan om hur mycket av hänsyn till naturvård och kulturmiljövård
som enligt gällande regler ryms inom det ersättningsfria utrymmet. Som
framgår av vad jag tidigare har anfört har den hittillsvarande tillämpning-
en av skogsvårdslagens hänsynsregler präglats av en viss försiktighet. En
uppfattning som inte sällan framförs är att det ryms mera av hänsyn till
naturvård och kulturmiljövård inom det ersättningsfria utrymmet än vad
som återspeglas i skogsvårdsmyndighetemas rekommendationer och be-
slut. Jag delar den uppfattningen. De förslag till nya hänsynsregler som jag
nu lägger fram kommer emellertid enligt min mening att leda till en
ändring av detta förhållande.
Naturvårdslagens ersättningsregler innehåller en bestämmelse om s. k.
ackumulerad skada. Bestämmelsen innebär att man, vid en bedömning av
frågan om rätt till ersättning finns vid ett beslut om naturreservat, skall
beakta den samlade effekten av olika intrång som skett på berörd del av
fastigheten under en tioårsperiod. I bestämmelsen räknas upp vilka in-
trångsbeslut som skall beaktas. Bestämmelsen bör omfatta även sådana
beslut som kan bli en följd av den utvidgade prövningsbefogenhet för
skogsvårdsstyrelsen som jag har förordat i det föregående. Regler om
ackumulerad skada finns också i vattenlagen och PBL. Även dessa bör
kompletteras.
Mitt förslag: Skogsvårdsstyrelsema skall inom området för svårför-
yngrad skog i norra Sverige inventera och redovisa områden där
avverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller
där skogen behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned.
Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Det fram-
hålls dock från flera håll att de avgränsningar som görs måste kunna
prövas på nytt i det enskilda fallet eller då ny kunskap så motiverar.
Svenska naturskyddsföreningen anser att förslaget är jämförbart med för-
eningens s. k. klimatiska hasardgräns under förutsättning att hänsyn tas till
aktuella klimatförhållanden med nöjaktig säkerhetsmarginal.
Skälen för mitt förslag: Inom det svårföryngrade området i norra Sverige
finns betydande arealer produktiv skogsmark där skogen i dag inte får
avverkas därför att den behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned
eller i övrigt föryngring inte kan åstadkommas inom rimlig tid på grund av
ett ogynnsamt läge. En avgränsning av dessa områden kan ske på olika
Prop. 1990/91:3
48
sätt. Ett sätt är att såsom naturvårdsverket föreslagit, införa generellt Prop. 1990/91: 3
avverkningsförbud i en höjdzon 100 — 200 meter nedanför barrskogsgrän-
sen. En annan väg är att som Naturskyddsföreningen föreslagit betrakta en
höjdzon om 200 m nedanför trädgränsen såsom alltför riskfylld för att
skogsbruk skall få bedrivas. Ett tredje sätt är att efter en inventering i falt
med högre precision redovisa områdena i fråga på kartan.
Min bedömning är, som jag tidigare anfört, att det finns goda möjlighe-
ter att bedriva ett uthålligt skogsbruk inom delar av det fjällnära området.
Betydande arealer produktiv skogsmark utanför de reservat som hittills
har avsatts, av skogsstyrelsen uppskattade till minst 250000 ha, kan dock
bedömas vara så belägna bl. a. i förhållande till fjällgränsen och ha sådana
ståndortsegenskaper att de inte kommer i fråga för slutavverkning. För att
göra skyddet av dessa skogsområden tydligt innan en avverkning aktuali-
seras genom en ansökan föreslår jag att de inventeras och redovisas på
kartor. Detta bör ligga i markägarnas såväl som naturvårdens och rennä-
ringens intresse.
Den stora variationen längs fjällkedjan beträffande exempelvis klimat,
berggrund, topografi, jordart och markfuktighet innebär att en linjär av-
gränsning skulle innebära en schablonisering i fråga om förutsättningarna
för föryngring. Ovanför en sådan gräns kan det finnas områden som inte
bedöms vara speciellt svårföryngrade samtidigt som det nedanför gränsen
kan råda motsatt förhållande. Ett förbud mot avverkning i en höjdzon
100 — 200 m nedanför trädgränsen såsom naturvårdsverket har önskat eller
200 m som Naturskyddsföreningen har föreslagit skulle innebära att stora
områden på mycket långa avstånd från fjällområdet undantas från skogs-
bruk. Skogsstyrelsen har uppskattat att det rör sig om mellan 200000 och
1 milj, ha produktiv skogsmark. Det skärgårdsliknande utseende som de
fjällnära skogsområdena delvis har försvårar en utläggning av skyddszoner
med utgångspunkt i kalfjällets utsträckning. De olägenheter som sådana
avgränsningsmetoder innebär för skogsbruket undviks om man gör av-
gränsningen efter en fältinventering. Jag anser därför att det alternativet
bör väljas.
Inventeringen bör ske så snart det är möjligt inom ramen för tillgängliga
resurser. Den bör också utföras i ett sammanhang inom hela det svårför-
yngrade området.
Skogsbrukets metoder, avverknings- och föryngringsformer m.m. ut-
vecklas fortlöpande. Men de nya metoderna måste prövas i praktisk skala
innan de kan tas i bruk. Den inventering som jag nu har förordat måste
utgå från i dag beprövade metoder vid bedömningen av föryngringsmöjlig-
heterna. Någon spekulation i framtida metodutveckling får inte komma i
fråga.
Mitt förslag innebär inte någon ändrad rättsställning för skogsägaren.
Det handlar om en inventering och redovisning av skogsvårdsstyrelsens
uppfattning om föryngringsmöjlighetema. Om skogsägaren ifrågasätter
bedömningen kan han enligt 19 § skogsvårdslagen ansöka om tillstånd till
slutavverkning. Om han därvid är missnöjd med ett beslut av skogsvårds-
styrelsen finns möjligheten att få ett sådant beslut prövat i högre instans.
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
Mitt förslag: I skogsvårdslagen tas in en bestämmelse om den hän-
syn som skall tas till rennäringen vid skötsel av skog. Skogsvårdssty-
relsen skall med stöd av bestämmelsen kunna meddela föreläggan-
den om vilka hänsyn som skall tas.
Inom renskötselområdets åretruntmarker skall berörd sameby be-
redas tillfälle till samråd innan en avverkning av skog sker. Denna
skyldighet skrivs in i skogsvårdslagen. Regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer får befogenhet att meddela närmare
föreskrifter om samrådsskyldighetens omfattning.
Den som ansöker om tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog
eller skyddsskog skall i ansökan redovisa vad han avser att göra för
att tillgodose rennäringens intressen. Tillstånd skall inte få medde-
las om avverkningen skulle rubba förutsättningarna för fortsatt
renskötsel. När avverkningstillstånd ges skall skogsvårdsstyrelsen
besluta om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen.
Villkoren skall inte få avse annat än vad som uppenbart behövs med
hänsyn till renskötselrätten. Bestämmelser härom tas in i skogs-
vårdslagen.
Skogsvårdslagens ansvarsregler utvidgas till att omfatta brott mot
de nya bestämmelserna eller villkor som har meddelats med stöd av
dem.
Skogsstyrelsens förslag: Skogsstyrelsen föreslår en ändring i 19 § andra
stycket skogsvårdslagen som innebär att skogsvårdsstyrelsen i samband
med tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får
besluta om åtgärder för att tillgodose hänsynen bl. a. till rennäringens
intressen. En åtgärd får dock enligt förslaget inte vara så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. Skogsvårdsstyrelsen skall
också kunna kräva att den som ansöker om tillstånd att avverka i fjällnära
skog skall redovisa vilken hänsyn han ämnar ta beträffande rennäringens
intressen.
Skogsstyrelsen föreslår vidare att det i skogsvårdsforordningen förs in en
bestämmelse som i princip innebär en samrådsskyldighet. Bestämmelsen
är utformad så att till en ansökan om avverkning inom renskötselns
åretruntmarker skall fogas bevis om att berörd sameby har beretts tillfälle
till samråd beträffande såväl avverkningen som efterföljande skogsvårds-
åtgärder. Om sådant bevis inte bifogas en ansökan skall enligt förslaget
ansökan få avvisas. Skogsstyrelsen skall kunna meddela föreskrifter om
undantag från samrådsskyldigheten i vissa fall.
Remissyttrandena över skogsstyrelsens förslag: Skogsstyrelsens förslag
har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna. Lantbrukarnas
riksförbund och Skogsägarnas riksförbund har dock avstyrkt förslaget om
hänsynsredovisning på samma grund som i fråga om redovisning av na-
turvårds- och kulturmiljövårdshänsyn (se avsnitt 5).
Samerättsutredningens förslag: Den som äger eller brukar mark inom
Prop. 1990/91:3
50
renskötselområdet skall inte få vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder
utan att påkalla samråd med berörd sameby. På åretruntmarkerna föreslås
samrådsplikten därutöver omfatta avverkningar som rör for renskötseln
särskilt känsliga områden. Om överenskommelse inte träffas vid samrådet
skall åtgärden få vidtas
på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkalla-
des,
på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd påkallades
och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och fått tillstånd till
åtgärden.
Tillstånd skall enligt förslaget ges såvida åtgärden inte medför bortfall av
renbete som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnytt-
jas eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar. Tillstånd får
inte ges utan att det av utredningen föreslagna sametinget har beretts
tillfälle att avge yttrande.
Skyldigheten att samråda och söka tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen
skall gälla om inte annat har överenskommits med samebyn.
Bestämmelserna om samråd föreslås bli intagna i rennäringslagen me-
dan föreskrifterna om tillståndsprövningen huvudsakligen enligt förslaget
tas in i skogsvårdslagen.
Remissyttrandena över samerättsutredningens förslag: Remissutfallet av
samerättsutredningens förslag är blandat. Företrädare för skogsnäringen
avstyrker genomgående förslaget om samråd på vinterbetesmarkerna och
om tillståndsplikt. Kritiken går i huvudsak ut på att samerättsutredningen
i sin beskrivning av skogsbruket inom renskötselområdet inte beaktat de
för rennäringen stora positiva förändringar i skogsbruket som skett under
de senaste åren. Bland dem som avstyrker finns också länsstyrelserna i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. De samiska organisationer-
na anser å sin sida att tillståndsplikten även bör omfatta skogsbruksåtgär-
der på vinterbetesmarkerna. Denna ståndpunkt delas av bl. a. kammarkol-
legiet och lantbruksstyrelsen. Några av de remissinstanser som tillstyrker
tillståndsprövning anser att prövningen bör läggas på en mer opartisk
myndighet än skogsvårdsstyrelsen. Skogsstyrelsen har i sitt remissyttrande
ingen erinran mot den föreslagna samrådsplikten såvitt avser åretruntmar-
kerna men avstyrker när det gäller vinterbetesmarkerna. Avstyrkandet
grundas på att det enligt styrelsen inte är helt klart vad som är vinterbetes-
marker. I stället för det föreslagna prövningsförfarandet förordar skogssty-
relsen att samråden byggs ut med en möjlighet för parterna att engagera
skogsvårdsstyrelsen som medlare. Om parterna inte kan komma överens
bör enligt skogsstyrelsens remissyttrande parterna vara oförhindrade att
föra saken inför domstol eller skiljenämnd.
Ny hänsynsregel i skogsvårdslagen
Enligt 1 § skogsvårdslagen skall vid skötseln av skog hänsyn tas till na-
turvårdens och andra allmänna intressen. Med annat allmänt intresse
Prop. 1990/91:3
51
avses bl. a. rennäringen. För naturvårdens del finns utöver 1 § en särskild
hänsynsbestämmelse i 21 §. Denna bestämmelse innebär ett bemyndigan-
de för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid
skötseln av skog. Av paragrafen framgår att föreskrifterna kan avse bl. a.
hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av
trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet innebär
dock inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. Någon motsvarande be-
stämmelse finns inte för rennäringens vidkommande. Utfärdande av före-
skrifter av hänsyn till rennäringen får alltså stödjas enbart på 1 § skogs-
vårdslagen.
Som jag har anfört i de allmänna utgångspunkterna delar jag skogsstyrel-
sens uppfattning att regleringen av hänsynen till de allmänna intressena i
skogsvårdslagen bör bli mer systematiskt genomförd. Detta innebär enligt
min mening att hänsynen till rennäringen bör markeras på ett tydligare
sätt i skogsvårdslagen än vad som för närvarande är fallet.
Skogsstyrelsen har efter samråd med lantbruksstyrelsen utfärdat allmän-
na råd beträffande skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen. Råden,
som finns intagna i skogsstyrelsens författningssamling (SKSFS 1982:2),
gäller inom de områden där renskötseln enligt 3§ rennäringslagen
(1971:437) får bedrivas. Av råden framgår bl. a. följande. För att samman-
hängande betesområden årligen skall finnas tillgängliga för varje sameby,
måste koncentration av slutavverkningsytor undvikas. Flyttleder och rast-
beten som används regelbundet och av hävd måste ägnas särskild upp-
märksamhet. När renhjorden vandrar underlättas sammanhållning och
framkomlighet om förflyttningen kan ske i anslutning till viss trädvegeta-
tion. När en slutavverkning berör en sådan flyttled, skall därför vid av-
verkningsplaneringen eftersträvas att hygget inte utsträcks över flyttleden.
Om förutsättningarna inte medger detta, bör i stället t. ex. i kanten av ett
myrstråk lämnas trädvegetation av tillräcklig bredd. De allmänna råden
innehåller också uttalanden om beståndsanläggning, beståndsvård och
skogsbilvägar. När det gäller skogsbilvägar bör dessa enligt råden planeras
så att sönderstyckning av betesområden och svårigheter att hålla en
samlad betning undviks.
I de allmänna råden uttalas att de hänsynsåtgärder som exemplifieras i
råden normalt kan förenas med ett rationellt skogsbruk.
Mot den bakgrund jag nu har angett föreslogs i lagrådsremissen en
hänsynsregel till förmån för rennäringen utformad efter mönster av be-
stämmelsen i 21 § om hänsyn till naturvården. Förslaget innebar att rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före-
skrifter om den hänsyn som skall tas till rennäringens intressen vid skötsel
av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanlägg-
ning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning. Be-
myndigandet skulle inte medföra befogenhet att meddela föreskrifter som
är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Enligt lagrådet är den föreslagna regeln inte förenlig med regeringsfor-
mens regler om normgivningen. En föreskrift om vilken hänsyn som skall
Prop. 1990/91:3
52
tas till rennäringens intressen vid skötseln av skog är enligt lagrådet till sin
karaktär privaträttslig, dvs. den berör väsentligen enbart forhållandet mel-
lan den som driver rennäringsverksamheten och den som äger eller arren-
derar skogsmarken. En sådan föreskrift hör till lagområdet enligt 8 kap. 2 §
regeringsformen. Det kan alltså inte överlåtas till regeringen eller någon
myndighet att meddela den. Att hänsyn till rennäringen också kan ha
inslag av allmänintresse kan enligt lagrådet inte ändra detta förhållande;
exemplifieringen av vad föreskrifterna avsetts innehålla — bestämmelser
om hyggens storlek och utläggning, skogsbilvägars sträckning m.m. —
illustrerar att det är fråga om ingrepp i en privatekonomisk sfär till förmån
för en annan.
Med hänsyn till vad lagrådet har anfört avstår jag från att lägga fram det
förslag som togs upp i lagrådsremissen. Jag vill emellertid anmärka att jag
inte i alla avseenden kan ansluta mig till lagrådets synpunkter när det
gäller karaktären av de aktuella hänsynsföreskrifterna. Det är självfallet
riktigt att tillämpningen av sådana föreskrifter är av betydelse för rennä-
ringsidkarna i den berörda samebyn. Föreskrifterna har emellertid enligt
min mening också till syfte att bevara de grundläggande förutsättningarna
för en fortsatt rennäring inom renskötselområdet. Det är följaktligen fråga
om ett skydd av samma slag som det skydd rennäringen tillförsäkrats
genom bl. a. naturresurslagen. I den lagen skyddas som ett riksintresse
områden som har avgörande betydelse för möjligheten att varaktigt bedri-
va renskötsel i en viss sameby.
Lagrådet har pekat på möjligheten att i stället för den i remissen före-
slagna bestämmelsen direkt i lagen närmare beskriva vilka hänsyn som
skall tas. Till en sådan lagbestämmelse skulle regeringen eller skogsstyrel-
sen kunna meddela kompletterande och förtydligande föreskrifter som
verkställighetsföreskrifter. Enligt lagrådet synes det emellertid knappast
möjligt att i lagen precisera vilka hänsyn som vid avverkningen skall tas till
rennäringen. Lagrådet hänvisar i stället till att de nuvarande allmänna
råden i inte obetydlig mån synes tjäna det syfte som har avsetts med det
remitterade förslaget.
Enligt min mening är det emellertid i hög grad önskvärt att på ett
starkare sätt markera hänsynen till rennäringen än vad som sker genom de
allmänna råden. Jag är av den uppfattningen att det bör vara möjligt att
direkt i lagen reglera denna hänsyn. Hänsynskraven måste emellertid
begränsas så att de kan förenas med ett rationellt skogsbruk. I det remitte-
rade förslaget skedde den begränsningen genom förbudet att meddela
föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Den begränsningen bör nu i stället uttryckas så att den anpass-
ning av skogsbruket bör ske som uppenbart påkallas med hänsyn till
rennäringen. Som jag strax återkommer till motsvarar en sådan begräns-
ning vad lagrådet föreslagit i fråga om villkor till förmån för rennäringen i
beslut om tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog.
Jag föreslår följaktligen att det i skogsvårdslagen föreskrivs att vid
skötseln av skog skall i fråga om hyggens storlek och utläggning, bestånds-
anläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträck-
ning, den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennä-
Prop. 1990/91:3
53
ringen. Av bestämmelsen bör framgå att det vid olika åtgärder i skogsbru-
ket bör eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhäng-
ande betesområden och till den vegetation som behövs inom områden för
samling, flyttning och rastning av renarna. Med den utformning bestäm-
melsen föreslås få är det knappast nödvändigt med några verkställighetsfö-
reskrifter.
Hänsynsbestämmelsen bör avse hela renskötselområdet. På samma sätt
som gäller i fråga om naturvården bör böter kunna ådömas den som låter
bli att följa förelägganden som meddelas för att den nya hänsynsregeln
skall efterlevas. Jag förutsätter att skogsstyrelsen kommer att meddela
allmänna råd till ledning för tillämpningen.
Renskötselområdet består dels av marker där renskötsel får bedrivas
hela året (åretruntmarkerna), dels av områden där renskötsel får bedrivas
bara under vinterhalvåret (vinterbetesmarker eller sedvanemarker). I vissa
delar av landet råder det oenighet mellan markägare och samer om vinter-
betesmarkernas omfattning. Frågan om gränsdragningen är en civilrättslig
fråga. Sådana frågor kan med rättsligt bindande verkan bara avgöras av
allmän domstol. Detta hindrar emellertid inte att skogsvårdsstyrelsen som
en s.k. preliminärfråga i ett beslut om föreläggande kan ta ställning i
gränsdragningsfrågan. Om gränsdragningen senare blir aktuell hos dom-
stol i t. ex. ett mål om utdömande av vite eller i ett mål om ansvar för brott
mot föreläggandet är skogsvårdsstyrelsens ställningstagande i frågan inte
bindande för domstolen. När det gäller skogsvårdsstyrelsens handläggning
får styrelsen från fall till fall utifrån de allmänna reglerna i förvaltningsla-
gen avgöra vilken utredning som behövs för att styrelsen skall kunna ta
ställning i den preliminära frågan om gränsdragningen.
Samrådsskyldighet
1 syfte att verka för att konflikter mellan skogsbruket och rennäringen
skulle lösas i samförstånd tillsatte lantbruksstyrelsen år 1971 en samråds-
grupp skogsbruk—rennäring. Huvudmannaskapet för samrådsgruppen
togs år 1983 över av skogsstyrelsen. I gruppen ingår representanter för
skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Svenska samemas riksförbund, domän-
verket, bolagsskogsbruket, allmänningsskogsbruket, Svenska skogsarbeta-
reförbundet och Skogsägarnas riksförbund.
Samrådsgruppen skogsbruk —rennäring har numera funktionen av cen-
tral rådgivande och initierande instans för ett antal lokala samrådsgrup-
per.
Uppbyggnaden av den lokala samrådsorganisationen har som grund en
modell som prövats inom Jokkmokks kommun. Den s. k. Jokkmokksmo-
dellen innebär i korthet att berörda storskogsbrukare i slutet av varje
kalenderår redovisar planerade skogsbruksåtgärder för kommande säsong
och för en femårig planeringsperiod. Skogsvårdsstyrelsema i de tre ren-
skötsellänen sammanställer uppgifterna och tillställer dem berörda same-
byar. Samebyarna får därigenom möjlighet att studera och överblicka
skogsföretagens planer. På grund härav sker sedan samråd mellan flertalet
skogsägare och samebyarna. Lokala samrådsmöten brukar hållas en gång
Prop. 1990/91:3
54
om året eller oftare vid behov. Denna samrådsmodell håller nu på att
utvecklas av samrådsgruppen skogsbruk — rennäring bl. a. med hjälp av
digitaliserat kartmaterial.
I skogsstyrelsens allmänna råd (SKSFS 1982:2) som nämnts ovan beto-
nas nödvändigheten av fasta, årliga samråd mellan samebyarna och stor-
skogsbruket om planerade åtgärder. Enligt råden bör samrådet i första
hand avse slutavverkningar för en planeringsperiod om tre eller fem år,
varvid hela kedjan av efterföljande skogsvårdsåtgärder skall redovisas.
Behovet av tidiga samrådskontakter poängteras för att undvika onormal
slutavverkningskoncentration inom en sameby och för att skydda områ-
den där det finns hänglav.
Det nu beskrivna samrådsförfarandet omfattar enbart storskogsbruket.
Jordbruksutskottet uttalade i januari 1985 i sitt betänkande om bevarande
av fjällnära skogar (JoU 1984/85:20) att det är naturligt att samrådsförfa-
randet utvecklas till att omfatta alla skogsägare och inte enbart storskogs-
bruket samt i princip görs obligatoriskt inom renskötselns åretruntmarker.
Till följd härav innehåller skogsstyrelsens föreskrifter angående tillämp-
ningen av 19 § skogsvårdslagen om tillståndplikt vid avverkning i svårför-
yngrad skog numera ett krav på samråd inte bara vid storskogsbrukets
avverkningar. Föreskrifterna innebär följande.
Till en ansökan om tillstånd till slutavverkning inom åretruntmarkerna
skall sökanden foga bevis om att berörd sameby beretts tillfälle till samråd.
Samrådet skall omfatta slutavverkning med efterföljande skogsvårdsåtgär-
der samt byggande av skogsbilväg. En tillståndsansökan enligt 19 §
skogsvårdslagen får avvisas av skogsvårdsstyrelsen om samebyn inte be-
retts tillfälle till samråd. Bevis om samråd krävs dock inte om avverkning-
en avser en brukningsenhet som är mindre än 500 ha och hygget är mindre
än 20 ha produktiv skogsmark. Undantaget gäller inte såvida slutavverk-
ningen berör hänglavbärande skog, nattbetesplats, rastställe, arbetshage,
flyttled eller om hygget ansluter till kalmark eller plantskog som samman-
lagt med den planerade avverkningstrakten överstiger 20 ha inom bruk-
ningsenheten. För större brukningsenheter kan parterna komma överens
om lättnader i samrådet.
Samrådsgruppen skogsbruk—rennäring har gjort en utvärdering av de
frivilliga samråden under åren 1984 och 1985 (Meddelande från skogssty-
relsen Nr 3, 1987).
Av utvärderingen framgår bl. a. följande. Samråd förekommer inom
större delen av renskötselområdet. Samråden är vanligare i Västerbottens
och Norrbottens län än i Jämtlands län. I regel omfattar samråden skogs-
bruksåtgärder som planeras för det närmaste året men det blir allt vanli-
gare med samråd för en tidshorisont av några år. I allmänhet leder samrå-
den till överenskommelser, i vissa fall efter jämkningar från båda håll.
Vissa samebyar anser att samråden har karaktär av ensidig information
från skogsbruket och att viljan till överenskommelse saknas. Samråden
tycks ha större betydelse för rennäringen än för skogsbruket. Skogsvårds-
styrelsen är representerad vid ca 50% av samrådsmötena i Norrbottens
län, vid 35% i Västerbottens län och mer sällan i övriga län.
Skogsstyrelsens bedömning av samråden efter år 1985 är att de ökat i
Prop. 1990/91:3
55
omfattning och att samråd numera även förekommer regelbundet i Jämt-
lands län. Kvarstående konflikter mellan rennäringen och skogsbruket
efter samråden förekommer enligt skogsstyrelsen i begränsad omfattning.
Enligt samerättsutredningen bör det om de frivilliga samråden kunna
sägas att de huvudsakligen har fungerat tämligen väl. Utredningen konsta-
terar emellertid också att rennäringen inte kan acceptera den omständighe-
ten att det beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till
stånd eller inte. Utredningen delar uppfattningen att det måste finnas
garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör sig om mer
omfattande eller för rennäringen särskilt ingripande skogsbruksåtgärder.
För dessa fall bör enligt samerättsutredningen samrådsförfarandet lagstad-
gas.
Skogsstyrelsens rapport och samerättsutredningen ger alltså stöd för att
det etablerade samrådsförfarandet är ett bra sätt att få till stånd lösningar
på konflikter mellan skogsbruk och rennäring. En svårighet i samrådsförfa-
randet har dock varit bristen på underlagsmaterial när det gäller att bedö-
ma rennäringens markanvändning. Situationen har dock blivit bättre un-
der senare år och kommer ytterligare att väsentligt förbättras. I den pågå-
ende markanvändningsplaneringen inom ramen för plan- och bygglagen
och i den särskilda markanvändningsinventeringen i de fjällnära skogsom-
rådena ingår nämligen en kartläggning av de markområden som är av
särskild betydelse för renskötseln. I detta sammanhang skall också fram-
hållas de hänglavs- och urskogsinventeringar som lantbruksnämnder och
skogsvårdsstyrelser har utfört. En renbetesinventering som är baserad på
kartor som tas fram bl. a. genom fjärranalys pågår för närvarande i lant-
bruksverkets regi. Sådana s. k. vegetationskartor har upprättats över stora
delar av Norrbottens län. En enklare form av vegetationskartor (skogstyps-
kartor) tas fram över Västerbottens län. Efter mönster från Norrbotten har
också vegetationskartering påbörjats i Jämtlands län.
Mot den bakgrunden bör, som samerättsutredningen har anfört, ett
regelsystem för samrådsförfarandet bygga på de förfaranden som redan
har etablerats. Enligt min mening är det dock inte nödvändigt att i lag
detaljreglera samrådsförfarandet. En grundläggande föreskrift om att be-
rörd sameby skall beredas tillfälle till samråd innan en avverkning av skog
sker bör dock finnas i lag. Föreskriften bör tas in i skogsvårdslagen och
kombineras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om samrådet.
Jag avser att i denna fråga återkomma till regeringen med förslag till
ändring i skogsvårdsforordningen.
Den skogsägare som inte bryr sig om att samråda bör drabbas av någon
påföljd. Jag föreslår därför att den som bryter mot samrådsplikten skall
kunna dömas till böter.
Samerättsutredningen har föreslagit att samrådskyldigheten skall gälla
för alla fastigheter som är belastade med renskötselrätt. Förslaget har
lämnats utan erinran av remissinstanserna när det gäller samrådsskyldig-
het på åretruntmarkerna. Samrådsskyldigheten på vinterbetesmarkerna
har däremot mött stark kritik från skogsnäringen men även från skogssty-
relsen.
Prop. 1990/91:3
56
Mot bakgrund av remissutfallet råder det ingen tvekan om att mitt Prop. 1990/91:3
förslag till lagreglering av samrådsplikten bör omfatta åretruntmarkerna.
När det gäller vinterbetesmarkerna är frågan mera svårbedömd. För en
samrådsplikt talar det förhållandet att vinterbetet är av stor betydelse för
en samebys renskötsel, eftersom det i regel är dimensionerande för renan-
talet. Omfattande skogsbruksåtgärder på vinterbetesmarkerna kan därför
medföra betydande störningar för renskötseln. Å andra sidan har, generellt
sett, renskötselrätten inte lika stark ställning på vinterbetesmarkerna som
på åretruntmarkerna. Som tidigare har framgått råder på vissa håll i
landet, särskilt i Härjedalen, också oenighet mellan markägare och samer
om hur långt vinterbeteslandet sträcker sig. Praktiska problem kan också
uppstå genom att det finns många privatskogsbruk inom vinterbeteslan-
det. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att någon obligatorisk
samrådsplikt inte bör införas på vinterbetesmarkerna. Samrådsförfarande
bör alltså här komma till stånd efter frivilliga överenskommelser om detta.
Det bör vara en uppgift för den centrala samrådsgruppen skogsbruk-
rennäring att verka för att sådant samråd blir av. Jag vill i detta samman-
hang framhålla vikten av att samebyarnas markanvändningsplaner tas
fram så snabbt det är möjligt så att dessa kan underlätta möjligheterna till
samråd.
Tillståndsprövningen enligt 19§ skogsvårdslagen
Jag har tidigare, när det gäller hänsynen till naturvården och kultur-
miljövården, föreslagit att den som ansöker om tillstånd till avverkning i
fjällnära skog i ansökan skall redovisa den hänsyn han avser att iaktta för
att tillgodose dessa intressen. En motsvarande regel bör införas i skogs-
vårdslagen när det gäller hänsynen till rennäringen. Den utgångspunkt för
redovisningen som jag har angett i fråga om hänsynen till naturvården och
kulturmiljövården bör också gälla i detta sammanhang. Den enskilde
skogsägarens redovisningsskyldighet sträcker sig således inte längre än vad
som är möjligt med hänsyn till hans ekonomiska och andra förhållanden.
Som jag anfört när det gäller redovisningen av naturvårds- och kultur-
miljövårdshänsynen innebär detta att man normalt skall kunna ställa
större krav på ett skogsbolag än på en privatskogsbrukare. Jag vill dock här
framhålla att en generell förutsättning för att en skogsägare skall kunna
göra en bra hänsynsredovisning är att berörd sameby för skogsägaren
redovisar sina markanvändningsanspråk och uppgifter om betesförhållan-
den samt andra uppgifter av betydelse.
Skyldigheten att redovisa hänsyn bör inte inskränkas till det fjällnära
skogsområdet utan avse hela det svårföryngrade området i norra Sverige,
eftersom detta i huvudsak motsvarar åretruntmarkerna.
Jag lägger i dag också fram förslag om ändringar i rennäringslagen. Som
framgår av den propositionen förordar lagrådet att det bör ankomma på
skogsvårdsstyrelsen att, med hänsyn till renskötseln, pröva tillåtligheten
av vissa avverkningar. Jag har godtagit lagrådets förslag.
Följaktligen bör i skogsvårdslagen införas en bestämmelse som innebär
att tillstånd till avverkning inom svårföryngrad skog inte får meddelas om
57
avverkningen medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheter- Prop. 1990/91:3
na att hålla tillåtet renantal påverkas eller omöjliggör sedvanlig samling
och flyttning av renar. Bestämmelsen bör gälla svårföryngrad skog inom
renskötselns åretruntmarker.
Att vägra tillstånd kan bara bli aktuellt om den planerade avverkningen
skulle komma att rubba de grundläggande förutsättningarna för fortsatt
renskötsel i den berörda samebyn. Till dessa förutsättningar hör tillgången
till naturbete och möjligheten att flytta mellan olika betesområden. Ett
sådant synsätt överensstämmer väl med naturresurslagen när det gäller
skyddet för rennäringen vid prövning av exploateringsföretag. Bestämmel-
sen bör främst få sin betydelse när det framstår som nödvändigt att
begränsa tidsmässigt och geografiskt koncentrerade större avverkningar.
Det kan också vara fråga om att begränsa eller åstadkomma uppskov
med avverkningar som rör från rennäringssynpunkt särskilt känsliga om-
råden. Vinterbetet brukar anses dimensionerande för det renantal en sa-
meby kan hålla på bete uthålligt. Renskötseln innebär emellertid regel-
bundna flyttningar av renhjorden från område till område som vart och ett
har värdefulla egenskaper ur olika synpunkter. Dessa specialområden kan
ibland vara små i förhållande till samebyns hela betesområde och använ-
das under en liten del av året. Det kan gälla exempelvis uppehållsbete
under flyttningarna eller hänglavsbärande skog. Tillgången på hänglavar
kan ofta vara av avgörande betydelse för renarnas överlevnad. Hänglavar-
na har stor betydelse som betesresurs vid svåra betesförhållanden. Häng-
lavsförekomsten i en sameby ligger dock inte till grund vid renbetesinven-
teringar för fastställande av högsta tillåtna renantal. Enligt lantbruksstyrel-
sens meddelande (1984:4) Hänglavskog varierar den hänglavsbärande
barrskogsarealen kraftigt mellan samebyarna, från 0,1 till över 20 ha sådan
skog per ren. Uppgifterna i meddelandet är dock delvis föråldrade.
Skogsbrukets företrädare har därför börjat ta fram egna mer tillförlitliga
uppgifter. Det är mot den nu angivna bakgrunden svårt att ange hur stor
förlusten av bete måste vara innan möjligheterna att hålla det tillåtna
renantalet påverkas. Det måste emellertid vara fråga om särskilt värdefulla
betesområden, t. ex. hänglavsbete eller särskilt värdefulla rastbeten för att
bestämmelsen skall bli tillämplig.
Har samebyn fler renar än det fastställda antalet kan den inte ställa krav
på bete för de övertaliga renarna. Fastställande av högsta renantal för
samebyarna kommer i fortsättningen att få stor betydelse för vilket skydd
den nya föreslagna bestämmelsen ger.
En ansökan om avverkning skall vidare avslås om avverkningen omöj-
liggör en sedvanlig samling och flyttning av en renhjord. Det förhållandet
att vissa förändringar måste göras av en flyttleds sträckning bör inte kunna
åberopas som hinder för en avverkning. Det måste emellertid röra sig om
realistiska alternativ. Skulle en flyttled behöva ändras så mycket att det
framstår som helt orationellt från renskötselsynpunkt att använda leden,
kan man inte längre tala om en sedvanlig flyttning. Om flyttningen av
renarna regelmässigt sker med lastbil bör en skogsavverkning som påver-
kar möjligheten att använda en tidigare utnyttjad flyttled inte utan vidare
anses otillåten. Flyttleden används ju då inte längre för sitt tidigare ända-
58
mål. Det måste då bli fråga om att i det enskilda fallet göra en bedömning
av hur flyttningen kommer att ske i framtiden.
Bestämmelsen bör enligt min mening få betydelse inte minst genom att
samebyns ställning stärks i det samråd som skall ske mellan skogsägaren
och samebyn. Av stor betydelse i sammanhanget är följaktligen kravet på
samråd på grundval av långsiktiga skogsbruksplaner.
Bestämmelsen kommer att få störst betydelse för skogsbruket på statens
marker. Det ligger i renskötselns natur att olika markområden utnyttjas
mer eller mindre intensivt och att näringen kan bedrivas med en viss
flexibilitet när det gäller markutnyttjandet. Utanför kronomarken bör mot
den bakgrunden inte andra marker komma att beröras än sådana som
omfattar större skogsinnehav. I likhet med rennäringen har det storskaliga
skogsbruket möjlighet att anpassa sin verksamhet genom att ta i anspråk
geografiskt skilda områden och genom att i tiden förskjuta olika skogs-
bruksåtgärder. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör det även med den nya
tillståndsregeln finnas goda förutsättningar för ett rationellt och utvecklat
skogsbruk som i huvudsak innebär att nuvarande avverkningsvolymer kan
behållas.
I lagrådsremissen föreslogs en bestämmelse i skogsvårdslagen som inne-
bär att skogsvårdsstyrelsen i sitt beslut om tillstånd till avverkning i
svårföryngrad skog närmare skall ange vilka hänsyn som skall tas till
rennäringens intressen. Beslutade åtgärder skulle dock inte få vara så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Lagrådet har, med hänvisning till vad som anförts i anledning av försla-
get om hänsynsföreskrifter till förmån för rennäringen, i fråga om de
föreslagna tillståndsvillkoren uttalat att det enligt lagrådets mening här
inte kan röra sig om att enbart tillgodose ett allmänintresse av rennäringen
utan om en gränsdragning mot det enskilda rennäringsintresset. Regeln att
tillståndsvillkoren inte får innebära avsevärt försvårande av pågående
markanvändning hör enligt lagrådet inte hemma i ett sådant sammanhang.
Lagrådet, som uttalar att en inskränkning när det gäller föreskrifternas
innehåll är behövlig, föreslår i stället en regel som innebär att villkoren
inte får avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till rensköt-
selrätten. Enligt lagrådet torde detta förslag inte innebära större inskränk-
ningar i möjligheten att meddela föreskrifter än som följer av bestämmel-
sens lydelse i det remitterade förslaget. Enligt lagrådet finns det emellertid
särskild anledning att följa tillämpningen av bestämmelserna med tanke
på den aviserade översynen av skogsvårdslagen.
Jag har i det föregående redovisat mina synpunkter på den uppfattning
som ligger till grund för lagrådets förslag. Jag har emellertid inte något att
erinra mot att den aktuella bestämmelsen utformas i enlighet med vad
lagrådet förordat.
Prop. 1990/91:3
59
Mitt förslag: Hyggesstorleken begränsas i det fjällnära området från
nuvarande 40 ha till 20 ha. Denna gräns skall få överskridas om det
finns särskilda skäl. Kalavverkning intill ett tidigare hygge får inte
ske förrän föryngringen där kan anses säkerställd. Hänsynen till
värdefulla biotoper skall förbättras vid utformningen av hyggen.
Hyggesplöjning förbjuds i det fjällnära området. Användningen
av andra radikala markberedningsmetoder skall där också begrän-
sas.
Slutavverkning av skog på skogliga impedimentmarker i svårför-
yngrad skog i norra Sverige skall kunna förbjudas med stöd av
skogsvårdslagen. Avverkningsskyldigheten enligt skogsvårdslagen
skall inte gälla i fjällnära områden. Dessutom slopas helt den möjlig-
het som nu finns att under vissa förutsättningar ålägga en skogsägare
att slutavverka överårig skog.
Vid tillämpningen av skogsvårdslagens ransoneringsbestämmel-
ser skall framdeles i allmänhet lagens huvudregel om brukningsen-
het gälla. Denna innebär att som brukningsenhet skall räknas den
skogsmark inom en kommun som tillhör samma ägare. Nuvarande
dispensmöjligheter skall därför begränsas.
All användning av utländska trädslag skall förbjudas i fjällnära
skog.
Skogsstyrelsens förslag: Skogsstyrelsens förslag skiljer sig från mitt för-
slag genom att gränsen för hyggesstorleken bibehålls vid 40 ha samt att
förbudet mot avverkning på impedimentmarker är begränsat till det fjäll-
nära skogsområdet. Skogsstyrelsens förslag innehåller vidare till skillnad
mot mitt förslag en möjlighet att göra undantag från förbudet mot använd-
ning av utländska trädslag. Skogsstyrelsen har inte lagt fram några förslag
till författningsändringar när det gäller förbud mot slutavverkning på
impedimentmarker, undantag från avverkningsskyldigheten enligt
skogsvårdslagen, slopandet av möjligheten till avverkningsåläggande i frå-
ga om överårig skog samt dispensmöjligheten från huvudregeln om bruk-
ningsenhet. Även i de delar skogsstyrelsen föreslagit författningsändringar
föreligger vissa skillnader i förhållande till mitt förslag.
Remissinstanserna: Skogsstyrelsens förslag har i huvudsak bemötts posi-
tivt av remissinstanserna. Flera remissinstanser anser dock att gränsen för
hyggesstorleken bör sättas lägre än 40 ha. Några remissinstanser avstyrker
förbuden mot avverkning på impedimentmarker resp, hyggesplöjning. När
det gäller användningen av främmande trädslag förordar några remissin-
stanser ett totalförbud. Andra avstyrker ett sådant och förordar i stället ett
begränsat förbud.
60
Hyggesupptagning
Enligt 21 § skogsvårdslagen får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till
naturvårdens intressen vid skötseln av skog bl. a. i fråga om hyggens
storlek och utläggning. Bemyndigandet medför dock inte befogenhet att
meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.
I 21 § skogsvårdsforordningen finns ett uppdrag för skogsstyrelsen att
meddela föreskrifter som avses i 21 § skogsvårdslagen. Innan skogsstyrel-
sen meddelar en föreskrift skall samråd ha skett med naturvårdsverket och
annan central förvaltningsmyndighet som kan vara berörd.
Skogsstyrelsens föreskrifter innehåller en allmän bestämmelse om att en
begränsning av kalhyggesytomas storlek skall eftersträvas. I de allmänna
råden som skogsstyrelsen utfärdat till denna föreskrift framhålls att be-
gränsningen av hyggesstorleken syftar till att minska en eventuell negativ
påverkan på växt- och djurlivet, vattenbalansen och lokalklimatet samt att
minska en störande inverkan på landskapsbilden.
När det gäller fjällnära skog finns en erinran i skogsstyrelsens föreskrif-
ter om att stor återhållsamhet skall iakttas med bedrivande av skogsbruk i
sådan skog. I de allmänna råden till denna föreskrift sägs att det är särskilt
angeläget att hyggesstorleken begränsas. Det bör enligt råden eftersträvas
att det enskilda hygget inte får en storlek över 40 ha. Faktorer som har
betydelse för hyggenas storlek och form är enligt skogsstyrelsen de aktuella
föryngringsbetingelsema, skogstillståndet, topografin, lokalklimatet, an-
gränsande skogs ålder samt huggningsformen.
Av skogsstyrelsens rapport framgår att den genomsnittliga storleken på
de 281 hyggen som togs upp per år i fjällnära skog under perioden 1985 —
1988 var ca 18 ha. Fyra av tio hyggen var större än 20 ha. Nästan hälften av
hyggena hos privata skogsägare var mindre än 10 ha. Hos storskogsbruket
var mer än vart femte hygge större än 40 ha medan privatskogsbruket har
mycket få sådana hyggen.
Det är enligt min mening utan tvekan så att skogsstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd, som har sin utgångspunkt i riksdagens rekommendatio-
ner, starkt bidragit till att hyggesstorlekama har minskat. Med hänsyn till
de mycket stora naturvärden som finns i det fjällnära skogsområdet men
även av hänsyn till andra markanvändningsintressen, främst rennäringen,
bör emellertid den nuvarande rekommendationen om största hyggesareal
på 40 ha skärpas.
De remissinstanser som uttalat sig för en lägre gräns än 40 ha förordar
hyggen som ligger inom ramen 5 — 30 ha.
Den artbevarande naturvårdens intressen talar för att hyggen i allmän-
het görs så små som möjligt. Små hyggen innebär en minskad risk för att
sällsynta arter i floran och faunan går förlorade vid en avverkning. Vid
allför små hyggen kan emellertid återväxten riskeras, t. ex. på grund av
svampskador eller den omgivande skogens ökade näringsupptag från hyg-
gesområdet. För rennäringens del innebär mindre hyggen att störningarna
Prop. 1990/91:3
61
när det gäller spridningen av hänglavar också blir mindre. Å andra sidan Prop. 1990/91:3
leder många små hyggen till ett ökat vägbyggande, vilket ibland kan vara
till nackdel för renskötseln med avseende på möjligheterna att hålla
renhjordarna samlade. För skogsbrukets del innebär ett större vägnät
ökade kostnader. Från landskapsvårdande synpunkt kan också ett större
antal små hyggen som förbinds av ett större vägnät upplevas väl så nega-
tivt som några få men något större hyggen. En viktig faktor, som i allmän-
het ligger bakom skogsbrukets behov av stora hyggen i Norrlands inland,
är intresset att få en avverkning som sammantaget är av sådan storlek att
man uppnår en tillräcklig lönsamhet på avverkningen.
Jag har vid en samlad bedömning av de skilda faktorer som gör sig
gällande i sammanhanget och mot bakgrund av den nu redovisade utveck-
lingen av hyggesarealema under senare år, funnit att en lämplig gräns för
ett hygges storlek i det fjällnära området bör ligga vid 20 ha. Jag vill dock
betona att det här är fråga om en högsta tillåten hyggesstorlek. Det är
angeläget att hyggesstorlekama hålls nere. Rekommendationen om 20 ha
skall därför inte uppfattas så att en skogsägare regelmässigt skall ha rätt att
ta upp hyggen på 20 ha. Hänsynen till naturvården, kulturmiljövården och
rennäringens intressen kan i det enskilda fallet medföra att hyggesytoma
måste bli mindre än 20 ha.
Gränsen på 20 ha bör kunna överskridas om det finns särskilda skäl. En
uppdelning av ett område i mindre hyggen kan t. ex. vara olämplig med
hänsyn till beståndets ålder, sammansättning eller historik.
Enligt en rekommendation i skogsstyrelsens allmänna råd till föreskrif-
terna om naturvårdshänsyn bör upptagande av ett stort hygge i kant med
en tidigare stor föryngringsyta undvikas så länge plantskogen inte är väl
synlig.
När det gäller det fjällnära skogsområdet är det särskilt viktigt att ta
hänsyn till den stora risken för att planterade träd dör inte bara i plantsta-
diet utan även i ungskogsstadiet. Enligt min mening bör därför den angiv-
na rekommendationen förtydligas när det gäller hyggen i fjällnära skog.
Sålunda bör, som skogsstyrelsen har föreslagit, gälla att en kalavverkning
av ett bestånd som gränsar till ett tidigare hygge inte får ske förrän skogen
på detta hygge uppnått en sådan utvecklingsgrad att den kan anses vara
säkerställd. Jag vill betona vikten av att hyggesutläggningen även i övrigt
sker med så god naturvårdsanpassning som möjligt. En tillämpning av
dessa rekommendationer kommer att vara till fördel också för renskötseln.
I budgetpropositionen 1990 har jag framhållit att kunskaperna om na-
turvärdena ofta är bristfälliga i områden som aktualiseras för avverkning.
Detta gäller särskilt de små, värdefulla biotoper som hyser sällsynta växt-
eller djurarter. Kunskaper om existensen av sådana småbiotoper är också
viktiga då andra skogsbruksåtgärder planeras utan att myndigheterna är
inblandade. För framtiden måste man räkna med att större hänsyn måste
tas till dessa småbiotoper. För att detta skall bli möjligt måste kunskapsun-
derlaget ökas både hos skogs- och naturvårdsmyndighetema och hos mark-
ägarna. Man kan utgå från att förståelsen härför kommer att öka som en
följd av den naturvårds- och ekologiutbildning som skogsvårdsorganisa-
tionen nu bedriver. Mot bakgrund härav har skogsvårdsorganisationen nu
62
getts resurser för en försöksverksamhet med inventering av värdefulla
småbiotoper. En sådan inventering kan komma att kräva både specialkun-
skaper och lokalkännedom. Det är därför naturligt att skogsstyrelsen prö-
var att engagera t. ex. lokala naturvårdsorganisationer i verksamheten.
Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka hur viktigt det är att
hyggena i det fjällnära skogsområdet utformas så att värdefulla småbioto-
per undantas från kalavverkning och att den kunskap som lokalt kan
finnas inom den ideella naturvården utnyttjas. När det gäller biotopskyd-
det vill jag i detta sammanhang erinra om att detta är en fråga som också
nyligen har behandlats av naturvårdslagsutredningen i betänkandet (SOU
1990:38) Översyn av naturvårdslagen m. m.
Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till ändringar i
skogsvårdsforordningen i de frågor som jag nu har berört.
Jag vill slutligen påminna om mina förslag i avsnitt 5 och 6 som bl. a.
innebär att skogsvårdsstyrelsen, när avverkningstillstånd ges, skall vara
skyldig att besluta om hyggets storlek och förläggning, tillåten avverk-
ningsform och vilka hänsyn i övrigt som skall tas till naturvårdens, kultur-
miljövårdens och rennäringens intressen.
Radikala markberedningsmetoder
I skogsstyrelsens uppdrag har ingått att pröva frågan om en begränsning av
eller ett förbud mot radikala markberedningsmetoder. Med markbered-
ning avses en bearbetning av skogsmarken för att åstadkomma en gynnsam
grobädd och växtplats. En radikal markberedningsmetod är hyggesplöj-
ning. Denna metod innebär att marken plöjs med en särskild markbered-
ningsplog. Metoden används främst på mark med mycket tjockt humus-
täcke. Såväl naturvårdens som rennäringens företrädare har framfört myc-
ket starka invändningar mot metodens användning. Företrädare för na-
turvården framhåller framför allt den långsiktiga negativa inverkan som
en hyggesplöjning har på naturen. För renskötseln kan en hyggesplöjning
innebära att tillgång på renbete försvinner för lång tid samt att flyttnings-
vägarna påverkas.
Enligt skogsstyrelsens föreskrifter får markberedning genom hyggesplöj-
ning i fjällnära skog utföras endast om andra metoder inte bedöms ge ett
godtagbart föryngringsresultat.
I skogsstyrelsens rapport anförs att hyggesplöjningen i det fjällnära
skogsområdet förefaller vara på väg att upphöra. Skogsstyrelsen föreslår
att ett förbud mot hyggesplöjning tas in i skogsvårdsforordningen. Försla-
get är kombinerat med ett förslag till nytt bemyndigande i skogsvårdslagen
för regeringen att meddela föreskrifter om bl. a. markberedning i fjällnära
skog.
De remissinstanser som avstyrker skogsstyrelsens förslag har som skäl
för avstyrkandet i huvudsak anfört att ett förbud är onödigt mot bakgrund
av att hyggesplöjning numera är sällan förekommande i det fjällnära
skogsområdet.
En hyggesplöjning innebär ett mycket radikalt ingrepp i naturmiljön.
Även om en hyggesplöjning många gånger ger goda föryngringsbetingelser
Prop. 1990/91:3
63
så finns i dag flera andra metoder som i de allra flesta fall ger lika bra
resultat men som är skonsammare mot naturen. Jag tänker framfor allt på
s. k. högläggning och harvning men även hyggesbränning kan i många fall
vara ett bra markberedningsalternativ.
Mot bakgrund av vad jag har anfört anser jag att det nu är dags att införa
ett förbud mot hyggesplöjning i det fjällnära skogsområdet. Eftersom det
finns alternativa markberedningsmetoder som inom ramen för ett ratio-
nellt skogsbruk ger lika goda föryngringsbetingelser som hyggesplöjning
anser jag att det inte är nödvändigt att förena förbudet med bestämmelser
om rätt till ersättning från det allmänna. Ett förbud ryms inom ramen för
regeringens befogenheter enligt 21 § skogsvårdslagen.
När det gäller andra radikala markberedningsmetoder, bl. a. vissa for-
mer av harvning, har skogsstyrelsen föreslagit att skogsvårdsforordningen
kompletteras med en bestämmelse om att sådana metoder skall få använ-
das i fjällnära skog endast om andra alternativ inte kan ge en godtagbar
återväxt. Jag instämmer i det förslaget och avser att återkomma till rege-
ringen i denna fråga.
Avverkning på impedimentmarker m. m.
Mark som inte kan producera minst en kubikmeter virke om året per
hektar utgör s. k. skogligt impediment. Som har framgått av de allmänna
utgångspunkterna är fjällbjörkskog och fjällbarrskog impediment. Exem-
pel på sådan mark är också skogbevuxna hällmarker och myrar.
Det har ingått i skogsstyrelsens uppdrag att särskilt pröva behovet av ett
uttryckligt förbud mot avverkning av skog på impedimentmarker inom det
fjällnära skogsområdet.
Skogsstyrelsen erinrar om att styrelsen i en föreskrift till 21 § skogsvårds-
lagen uttryckt att avverkning på impediment i regel skall undvikas. Enligt
skogsstyrelsen kan det dock från pedagogisk och strikt juridisk synpunkt
upplevas som en brist att det inte finns uttryckt i lag att slutavverkning
inte är tillåten på skogliga impediment.
De remissinstanser som avstyrkt ett förbud mot avverkning på impedi-
mentmarker har anfört att ett sådant förbud är onödigt med hänsyn till att
nuvarande tillämpningsföreskrifter till lagen är tillräckliga. Ett lagfäst
förbud skulle enligt dessa remissinstanser leda till praktiska svårigheter
vid tillämpningen genom att svåra gränsdragningsproblem skulle uppkom-
ma.
För egen del instämmer jag i skogsstyrelsens uppfattning att det från
pedagogisk synpunkt finns skäl att lagfästa ett förbud mot avverkning på
impedimentmarker såvitt avser det fjällnära området. Jag gör den bedöm-
ningen särskilt mot bakgrund av de starka naturvårdsintressen som gör sig
gällande inom detta område.
Det fjällnära området utgörs ofta av en mosaik av orörda skogar och
våtmarker. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det är angeläget att
våtmarker som ingår i skyddsvärda skogsområden också kan bevaras.
För avverkning av skog inom området för svårföryngrad skog, vari det
fjällnära skogsområdet ingår, krävs enligt 19 § skogsvårdslagen tillstånd av
Prop. 1990/91:3
64
skogsvårdsstyrelsen. Lagtekniskt kan ett förbud mot avverkning på impe- Prop. 1990/91:3
dimentmarker komma till uttryck som en föreskrift om att tillstånd till
avverkning inte får ges i fråga om skog på impedimentmarker. Av skäl som
jag återkommer till i specialmotiveringen bör det få ankomma på regering-
en eller, efter regeringens bestämmande, skogsstyrelsen att meddela såda-
na föreskrifter. Det bör tas in ett bemyndigande för sådana föreskrifter i
skogsvårdslagen. Även om min bedömning av behovet av ett förbud i
första hand avser fjällnära skogar ser jag dock ingen anledning att begränsa
ett förbud till detta område utan förbudet bör avse hela området för
svårföryngrad skog i norra Sverige.
Förslaget innebär alltså att skogsvårdsstyrelsen från fall till fall får pröva
om en avverkning berör impedimentmarker. Enligt min mening är farhå-
gorna för de praktiska svårigheterna vid tillämpningen överdrivna.
För att inte avverkningsförbudet skall medföra att en markägare hindras
att ta marken i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion bör förbu-
det inte vara absolut. Tillstånd skall kunna ges om det finns särskilda skäl.
Ett sådant kan vara att avverkning måste ske för att t. ex. en byggnad skall
kunna uppföras.
I skogsvårdslagstiftningen finns bestämmelser som ålägger skogsägaren
att under en tioårsperiod avverka en viss andel av den slutavverknings-
mogna skogen på brukningsenheten. Den fjällnära skogen har genom
särskilda föreskrifter kunnat undantas från dessa bestämmelser. Från na-
turvårdssynpunkt är det enligt min mening inte lämpligt att ställa krav på
slutavverkning av skog inom det fjällnära området. Jag förordar därför att
en undantagsbestämmelse tas in i skogsvårdslagen.
Vid tillämpning av de i föregående stycke berörda bestämmelserna om
avverkningsskyldighet och bestämmelserna om skyldighet att ransonera
den slutavverkningsmogna skogen gäller enligt 15 § skogsvårdslagen som
huvudregel att som brukningsenhet skall räknas den skogsmark inom en
kommun som tillhör samma ägare. Paragrafen innehåller ett bemyndigan-
de för regeringen att meddela andra föreskrifter. Sådana föreskrifter finns i
17 § skogsvårdsforordningen.
Föreskrifterna innebär följande. Om det är lämpligt med hänsyn till
behovet av sysselsättning inom olika arbetskraftsområden, får skogsvårds-
styrelsen på begäran av skogsmarkens ägare medge att hans skogsmarks-
innehav inom en kommun betraktas som två eller flera brukningsenheter
eller att hans skogsmarksinnehav inom två eller flera kommuner betraktas
som en brukningsenhet. Föreligger särskilda skäl får skogsvårdsstyrelsen i
det enskilda fallet föreskriva att ett skogsmarksinnehav inom en kommun
skall betraktas som två eller flera brukningsenheter. Enligt skogsstyrelsens
föreskrifter får en dispens gälla i högst tio år.
Dessa dispensmöjligheter har i vissa fall lett till att skogsägare med stora
brukningsenheter inom flera kommuner har kunnat lägga ut hyggen i det
fjällnära området i en omfattning som inte skulle ha varit möjlig om
huvudprincipen om en brukningsenhet per kommun tillämpats. Enligt
min mening bör möjligheten till dispens begränsas för att sådana effekter
inte skall uppkomma i framtiden. Enligt vad skogsstyrelsen uppgett i sin
rapport kommer de flesta dispenser som meddelats i det fjällnära området 65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
att löpa ut under början av detta decennium. En omprövning av dessa
dispenser blir därför troligen aktuell under de närmaste åren. Jag avser att
snarast återkomma till regeringen med förslag till ändringar i skogsvårds-
förordningen i enlighet med vad jag nu har anfört.
Enligt 6 § skogsvårdslagen kan en skogsägare under vissa förutsättningar
åläggas att slutavverka överårig skog. Erfarenheterna visar att ett krav på
avverkning av överårig skog med låg tillväxt har mycket liten betydelse för
landets virkesförsörjning. Då en skog lämnats orörd så länge att en tillämp-
ning av skogsvårdslagens bestämmelser om avverkningsskyldighet kan bli
aktuell har naturvärdena också förstärkts. Nämnda bestämmelse bör där-
för tas bort ur lagen.
Förbud mot utländska trädslag
I skogsstyrelsens uppdrag har ingått att pröva frågan om begränsning eller
förbud mot främmande trädslag i det fjällnära skogsområdet.
Regleringen av användningen av främmande trädslag i Sverige finns i 8 §
skogsvårdslagen och 10— 12§§ skogsvårdsforordningen. Den angivna be-
stämmelsen i skogsvårdslagen innehåller ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
som förbjuder eller ställer upp villkor för bl. a. användning av visst slag av
skogsodlingsmaterial av utländskt ursprung vid anläggning av skog. I 10§
skogsvårdsforordningen har skogsstyrelsen getts ett uppdrag att meddela
föreskrifter som med avseende på trädslag och ursprung får användas
inom olika områden och om vilka villkor som skall gälla för sådan använd-
ning. Skogsstyrelsen har utfärdat föreskrifter om bl. a. användningen av
contortatall.
De föreskrifter som gällde före år 1988 medgav en relativt omfattande
användning av contortatall i fjällnära skog. Från och med år 1988 är
plantering av contortatall tillåten endast i vissa delar av de fjällnära
områdena i Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län. På grund av
övergångsbestämmelser finns dock möjlighet att utnyttja detta trädslag på
hyggen som tagits upp före den 1 januari 1988 inom tidigare tillåtna
områden.
Den totala arealen med contortatall i fjällnära skog uppskattades av
skogsstyrelsen per den 1 januari 1989 vara ca 11 000 ha. Detta är mindre än
en procent av den produktiva skogsmarksarealen i fjällnära skog. Relativt
sett är contortaarealen störst i Kopparbergs län och den avtar sedan mot
norr. I Jämtlands län är användningen av contortatall koncentrerad till
Härjedalen.
Skogsstyrelsen har gjort den bedömningen att användningen av utländs-
ka trädslag bör förbjudas i fjällnära skog. Enligt skogsstyrelsen skall dock
skogsvårdsstyrelsen kunna medge undantag från förbudet om det finns
särskilda skäl. Som exempel på sådana undantag har skogsstyrelsen angett
försöksmässig odling eller användning av contortatall i områden där sådan
användning hittills med godtagbart resultat förekommit i större omfatt-
ning. Undantaget bör enligt skogsstyrelsen inte omfatta hjälpplantering.
Det har begåtts misstag vid val av trädslag för återväxtåtgärder i höjd-
Prop. 1990/91:3
66
lägen. Misstagen har sin grund i otillräcklig kunskap om betydelsen av
trädslagens ursprung, dvs. om den växtplats där använda frön och plantor
har sitt föräldrabestånd. Effekterna av sådana misstag har i vissa fall blivit
att inte bara plantor utan även ungskog har dött i en oacceptabel omfatt-
ning. När det gäller contortatallen har de svåraste skadorna uppstått i
kärva klimatlägen.
Risken for att misslyckas vid val av utländska trädslag for föryngring i
det fjällnära skogsområdet är uppenbarligen mycket stor. Mot den bak-
grunden anser jag — även om vissa odlingar lyckats — att övervägande
skäl talar för att totalförbjuda främmande trädslag i det fjällnära området.
Även naturvårds- och kulturmiljövårdsskäl talar för detta. Om det skulle
visa sig att befintliga bestånd eller framtida forskningsresultat ger anled-
ning till detta får frågan om tillåtande av utländska trädslag i detta område
tas upp till förnyat övervägande.
Det förbud jag förordar bör skrivas in i skogsvårdsforordningen. Be-
myndigande för förbudet finns i 8 och 21 §§ skogsvårdslagen. Jag avser att
senare återkomma till regeringen med förslag till en sådan förordnings-
ändring.
Mitt förslag: Inom området för svårföryngrad skog i norra Sverige
skall tillstånd till avverkning för att bygga skogsbilväg bara få ges om
nyttan av vägen i skogsbrukshänseende motsvarar kostnaden för
den och om vägen kan passas in i en vägnätsplan. Ett bemyndigande
som gör det möjligt att meddela föreskrifter om detta tas in i
skogsvårdslagen.
Möjligheterna att låta det statliga stödet till skogsbilvägar ersättas
av stöd till väglösa transportformer skall undersökas.
Skogsstyrelsens förslag: Överenstämmer i sak med mitt förslag men
skiljer sig från detta i lagtekniskt hänseende.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att erin-
ra mot skogsstyrelsens förslag. Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägar-
nas riksförbund avstyrker förslaget om att s.k. båtnadskalkylering och
inpassande i vägnätsplan skall vara villkor för vägdragning i fjällnära skog.
Många remissinstanser anser att hänsyn bör tas till den samlade nyttan av
vägen vid prövningen. Flertalet remissinstanser stöder förslaget att möjlig-
heterna till väglösa transportformer bör undersökas.
Skälen för mitt förslag: Skogsbilvägbyggnad är en fråga som har stor
aktualitet inte bara i den fjällnära skogen utan i hela området för svårför-
yngrad skog. Skogsbilvägar har stor betydelse för avverkning och efter-
följande skogsvårdsåtgärder samt för vidaretransport av det avverkade
virket till industrin både lokalt och regionalt. Skogsvägarna har också stor
betydelse för renskötselns utövare, för lokalbefolkningen och för turismen.
Prop. 1990/91:3
67
Enligt 19 § skogsvårdslagen får avverkning i svårföryngrad skog och Prop. 1990/91:3
skyddsskog inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Tillståndsplikten
avser all slutavverkning. Enligt skogsstyrelsens föreskrifter till 19 § får
tillstånd till avverkning av skog for byggande av skogsbilväg i svårföryng-
rad skog i norra Sverige medges endast om nyttan av vägbyggnadsföretaget
kan beräknas motsvara kostnaderna for företaget och om vägen kan passas
in i en vägnätsplan.
Skogsstyrelsen har också i anslutning till 21 § skogsvårdslagen om na-
turvårdshänsyn utfardat föreskrifter och lämnat allmänna råd om
skogsvägbyggnad. Råden innehåller bl. a. ett uttalande om att onödiga
störningar i miljön i många fall kan undvikas genom att vägen inpassas i en
vägnätsplan. Föreskrifterna innebär följande. Vid någorlunda jämbördiga
alternativa vägsträckningar skall den sträckning väljas som innebär minsta
negativa inverkan på natur- och kulturmiljön. Sträckningar över sällsynta
eller märkliga geologiska formationer skall så långt möjligt undvikas.
Skogsbilvägar skall vidare ges en sådan sträckning att vägen så litet som
möjligt framhävs i landskapet. Vid vägbyggnad skall också eftersträvas att
lokaler for skyddsvärda växt- och djurarter inte förstörs eller utsätts för
onödiga störningar.
I skogsstyrelsens allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till
rennäringen framhålls att skogsbilvägar kan underlätta renskötseln, men
även försvåra den. Enligt råden bör därför skogsbrukets vägnätsplanering
ske efter samråd med berörda samebyar for att undvika sönderstyckning
av betesområden och svårigheter att hålla en samlad betning.
Det är angeläget att skogsvägbyggandet inom det svårföryngrade områ-
det inte blir mer omfattande än nödvändigt. Genom att bortse från ägar-
gränserna vid den ekonomiska beräkning (båtnadsberäkning) som bör
göras som grund för beslut om vägens läge uppnås detta syfte. Denna rutin
tillämpas i skogsvårdsstyrelsemas vägnätsplanering. Det är dessutom na-
turligt att skogsvårdsstyrelsen vid sin prövning av tillstånd till avverkning
av väggatan inte bara tar hänsyn till om det finns skog inom båtnadsområ-
det som skulle kunna avverkas utan också gör en prövning av om det är
möjligt att ge tillstånd till dessa avverkningar. Om man inte anser sig vara
beredd att ge sådana tillstånd bör vägen inte heller komma till stånd, i
vaije fall inte som skogsbilväg.
Skogsstyrelsens föreskrifter till 19 § skogsvårdslagen om båtnadsberäk-
ning och vägnätsplan har kommit till efter ett riksdagsuttalande (JoU
1986/87:16) och bör i fortsättningen ha stöd i skogsvårdslagen.
Vid behandling av en ansökan om avverkning for byggande av skogs-
bilväg i fjällnära skog bör skogsvårdsstyrelsen ha tillgång till skogsbruks-
planer for de brukningsenheter som ingår i vägens s. k. båtnadsområde. 1
skogsbruksplanerna bör förutom planerade avverkningar redovisas sådana
områden där foryngringssvårighetema har bedömts vara sådana att man
inte kan räkna med ny skog inom rimlig tid efter slutavverkning och
områden där skogen behövs till skydd mot fjällgränsens nedflyttande. De
avverkningsåtgärder och andra åtgärdsforslag som redovisas i skogsbruks-
planerna bör utgöra grund for den båtnadsberäkning som behövs i sam-
manhanget. 68
De närmare föreskrifter som behövs för båtnadsberäkningen och om hur
en tilltänkt väg skall passas in i en vägnätsplan kan skogsstyrelsen utfärda
inom ramen för sin befogenhet enligt 24 § skogsvårdsforordningen att
meddela ytterligare föreskrifter för verkställigheten av skogsvårdslagen.
Föreskrifter om skogsbruksplanemas innehåll med avseende på vägbygg-
nad kan skogsstyrelsen utfärda med stöd av befintliga bemyndiganden i
nuvarande 21 a§ skogsvårdslagen och 22 a § skogsvårdsforordningen.
I det fjällnära området finns områden där väglösheten i sig utgör ett
betydande naturvärde. Detta gäller t.ex. inom de s. k. obrutna fjällområde-
na. Jag instämmer därför i skogsstyrelsens förslag att möjligheterna att låta
bidraget till skogsbilvägar ersättas av stöd till väglösa transportformer i
vissa områden bör undersökas. Undersökningen bör finansieras inom
ramen för anslaget Stöd till byggande av skogsvägar.
Min bedömning: Skogsforskningen bör ytterligare uppmärksamma
problemen i fjällskogsområdet och i sin redovisning särskilt avgrän-
sa sådana resultat som har speciell betydelse för de fjällnära skogar-
na.
Bakgrunden till min bedömning: En ökad medvetenhet råder numera om
att skogsbruket måste bedrivas med hänsyn tagen till de naturgivna förhål-
landena i det enskilda fallet. En s. k. ståndsortsanpassning av skogsbruket
är i dag allmänt accepterad.
Sedan år 1986 bedrivs ett särskilt tvärvetenskapligt skogsforsknings-
program med miljöinriktning. Det administreras av skogs- och jordbrukets
forskningsråd (SJFR) och naturvetenskapliga forskningsrådet. En stor del
av verksamheten är förlagd till Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Sam-
manlagt avsätts vaije år 29 milj. kr. för programmet.
I årets forskningsproposition (prop. 1989/90:90) har regeringen förordat
en fortsättning av detta program under ytterligare tre år. 1 propositionen
betonas också med utgångspunkt i de av SLU redovisade flerårsplanerna
för forskning bl. a. det angelägna i en miljörelatering av skogsforskningen.
Flera forskningsprojekt vid SLU är specifikt inriktade mot problem som
rör de fjällnära skogarna. Merparten av skogsforskningen har emellertid
från geografisk synpunkt mer allmängiltig karaktär. Med hänsyn till be-
gränsad resurstillgång och till behovet av att utnyttja resurserna rationellt
är detta naturligt. Det bör emellertid vara möjligt för SLU, samtidigt som
problemen i fjällskogsområdet uppmärksammas ytterligare, att i sin redo-
visning av forskningsresultat till myndigheter och skogsägare särskilt av-
gränsa de resultat som har särskild bäring på sådana förhållanden som
råder i fjällskogsområdet.
Prop. 1990/91:3
69
Min bedömning: De negativa effekter på sysselsättningens omfatt-
ning i de fjällnära området som reservatsbildningar och rationalise-
ringar tidigare har gett bedöms inte förstärkas ytterligare genom de
förslag som nu lämnas. Skogsägarna i fjällskogsområdet kommer
inte att drabbas av ökade kostnader av någon betydelse till följd av
mina förslag. Statens ökade kostnader kan täckas med tillgängliga
medel.
Bakgrunden till min bedömning: Av vad jag har redovisat i det föregåen-
de framgår det att stora värden av olika slag är knutna till de fjällnära
skogarna. De vetenskapliga värdena av en orörd natur med dess variation
av växt- och djurarter är inte möjliga att översätta i pengar. Men även de
värden som övriga intressen representerar är stora och svåra att mäta. Det
gäller både rennäringens och skogsnäringens intressen. Räknat i pengar för
de enskilda näringsidkarna är värdet visserligen förhållandevis obetydligt.
Men räknar man nettovärdet för samhället blir resultatet ett helt annat.
Båda dessa näringar bidrar väsentligt till underlaget för samhällelig service
av skilda slag. I de trakter det här är fråga om med obetydligt differentierat
näringsliv har vaije sysselsättningstillfälle en större betydelse än i andra
delar av landet. Det hänger inte minst samman med att en persons årssys-
selsättning inte sällan består av en kombination av olika arbeten som var
för sig inte är tillräckliga för försöijningen.
De förslag som jag har lagt fram i det föregående bygger på den självkla-
ra uppfattningen att olika intressen inom fjällskogsområdet måste respek-
tera varandra. En annan utgångspunkt är insikten om att olika intressen är
beroende av varandra. Så t. ex. kan rennäringen inte existera ensam i dessa
områden om dess företrädare vill ha tillgång till den samhälleliga service
som är en självklarhet i vårt land numera. Skogsbruket kan inte bedrivas
långsiktigt utan hänsynstagande till de naturgivna förutsättningar som
hävdas av naturvårdens intressen. Långtgående naturvårdsintressen kan
inte tillgodoses utan den ekonomiska styrka som en aktiv näringsverksam-
het skapar.
Stora delar av de fjällnära skogarna är avsatta som reservat av olika slag.
Därtill kommer att stora arealer skog måste lämnas orörda om vi vill hålla
fast vid kravet på att skog skall kunna förnyas efter avverkning. Naturvår-
dens och rennäringens intressen blir därmed tillgodosedda i en utsträck-
ning som tidigare inte gjorts klar. Betydelsen allmänt sett av återstående
skogsareal från skogsproduktionssynpunkt inom det fjällnära området bör
inte övervärderas. Den utgör som har framgått av den tidigare redovis-
ningen endast en mycket liten del av skogarna i Norrlands inland. För den
enskilde skogsägaren eller skogsarbetaren kan den dock ha stor betydelse.
Tillsammans med den snabba och kraftiga rationaliseringen i skogsbruket
har den tidigare avsättningen av omfattande reservat utan tvekan haft stor
negativ inverkan på sysselsättningsunderlaget i de fjällnära områdena. De
förslag jag nu lägger fram har en sådan karaktär att de enligt min bedöm-
70
ning inte kommer att ytterligare nämnvärt försvaga försörjningsunderla- Prop. 1990/91:3
get.
Vad gäller de ekonomiska effekterna för skogsägarna av de olika försla-
gen gör jag följande bedömning. I flera avseenden innebär mina förslag att
skogsägaren på ett tydligare och mer långsiktigt sätt än hittills skall redovi-
sa sina planer för skogsbruket. I och för sig kan det tänkas att detta
momentant kommer att leda till ökade kostnader. Men samtidigt bildar
denna redovisning underlag för en snabbare och smidigare handläggning
av tillståndsärenden än hittills. Enligt min bedömning uppväger detta mer
än väl de nya slag av kostnader som kan komma att uppstå.
Vad så gäller kostnaderna för inventeringar och fördjupade verksam-
hetsplaner och för ersättningar för nya, väsentliga inskränkningar i pågå-
ende markanvändning är dessa i huvudsak en fråga för samhället. Skogs-
styrelsen anmälde i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 ett
medelsbehov på 3 milj. kr. för sitt arbete med inventeringarna, verksam-
hetsplanerna och vissa undersökningar rörande åtgärder i väglösa områ-
den. I min anmälan till budgetpropositionen 1990 har jag tagit hänsyn
härtill (prop. 1989/90:100 bil. 11 s. 38). Om någon annan än skogsvårds-
styrelsen tar initiativ till en fördjupad verksamhetsplan bör denne också,
som jag har förordat i det föregående, medverka i finansieringen av pla-
nen. Ett ökat engagemang från länsstyrelsernas sida i naturvårdsfrågoma
bör kunna möjliggöras genom bl. a. de rationaliseringseffekter som kan
åstadkommas i den nya länsorganisationen fr. o. m. den 1 juli 1991.
På jordbruksutskottets initiativ har riksdagen nyligen genom beslut givit
regeringen till känna att statsbidragen till skogsodling efter avverkning av
lågproducerande bestånd bör utmönstras stegvis och frigjorda medel över-
föras till anslaget för åtgärder inom det skogliga stödområdet
(1989/90: JoU 14, rskr. 194). Enligt min mening är det därvid naturligt att
dessa medel kan disponeras även för finansiering av eventuella ersättning-
ar vid sådana intrång i pågående markanvändning som jag har förordat
skall kunna beslutas med stöd av skogsvårdslagen inom de fjällnära sko-
garna. Med hänsyn till vad jag har förordat om tålighetsgränsen och värdet
av skogsegendomar i dessa trakter torde omfattningen av de sammanlagda
ersättningarna bli begränsad.
Mot bakgrund av nyss nämnda riksdagsbeslut om omföring av medel till
åtgärder i det skogliga stödområdet vill jag anföra följande. En ökad
bidragsgivning inom de fjällnära skogarna, vilket kan bli följden av detta
beslut, får inte leda till att hänsynen till andra intressen försvagas. Enligt
skogsstyrelsens föreskrifter får stöd inte beviljas till åtgärd som påtagligt
skadar särskilda värden för naturvården och kulturmiljövården eller sär-
skilt påtagligt skadar för rennäringen väsentliga intressen. Jag anser att
denna mer preciserade bestämmelse i fortsättningen bör ingå i regeringens
förordning om statligt stöd till skogsbruket (1979:792, omtryckt
1988:1000). Av denna bör även framgå att den båtnadsberäkning som
ligger till grund för beslut om skogsbilväg inte får inbegripa den förmån
som ett eventuellt statsbidrag medför. Vidare bör de försiktighetsprinciper
som skall gälla för dessa skogsbidrag omfatta även de bidrag för motsva-
rande åtgärder som i vissa delar av landet finansieras med s. k. bygdeav-
71
giftsmedel som är utdömda i vattenmål. Jag har för avsikt att i annat
sammanhang återkomma till regeringen med förslag till ändringar av gäl-
lande bestämmelser i dessa avseenden.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429).
2. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822).
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291).
4. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Lagförslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för miljödepar-
tementet, förslaget under 3 i samråd med chefen för justitiedepartementet
och förslaget under 4 i samråd med chefen för bostadsdepartementet.
Som jag har nämnt inledningsvis har lagrådet föreslagit en annan redige-
ring när det gäller ändringarna i skogsvårdslagen än den som föreslogs i
lagrådsremissen. Jag har följt lagrådets förslag. Omredigeringen tillsam-
mans med lagrådets förslag i övrigt, som jag också har biträtt, leder till att
de i remissen upptagna ändringarna i 14 och 19 §§ utgått och att en
omnumrering skett av föreslagna nya paragrafer. Den bestämmelse som i
remissen togs upp som 21 a § har utgått och ersatts av bestämmelsen om
hänsyn till rennäringen. På inrådan av lagrådet föreslås också en ändring i
21 §.
14§
I ett tillägg till paragrafens tredje stycke erinras om det undantag från av-
verkningsskyldigheten som förts in i 19b§ fjärde stycket.
18§
Den nuvarande bestämningen av gränsen för det fjällnära skogsområdet
grundas på den skogsodlingsgräns som användes vid riksskogstaxeringen
år 1969 och som på statens mark är identisk med domänverkets tidigare
tillämpade skogsodlingsgräns. Gränsdragningen på privat mark i Jämt-
lands län och i Stöttingfjällsområdet i Västerbottens län är schablonmäs-
sigt gjord. För att bl. a. rätta till olägenheter som har uppstått på grund av
detta kan smärre justeringar av gränsen behöva göras i vissa delar. Vägle-
dande skall därvid vara att justeringarna skall göras med utgångspunkt i
Prop. 1990/91:3
72
skogsföryngringsfbrhållandena och vara så små som möjligt. Någon större
förändring av den totala produktiva arealen fjällnära skog per län innebär
detta inte.
Förevarande paragraf, som ersätter 19 a § i det remitterade förslaget, har
utformats efter förslag av lagrådet. Enligt lagrådet är det en nödvändighet
att den fjällnära skogens omfattning konkretiseras — lämpligen på samma
sätt som har skett beträffande begreppet svårföryngrad skog — och att
detta sker så att bestämningen blir gällande från den dag de materiella
reglerna träder i kraft. Detta med hänsyn till de precisa ålägganden för den
enskilde skogsägaren och andra särskilda regler som skall gälla i fråga om
fjällnära skog. Bemyndigandet att föreskriva en avgränsning av den fjäll-
nära skogen har på lagrådets inrådan utformats i överensstämmelse med
bemyndigandet avseende den svårföryngrade skogen och innebär ett ålig-
gande för regeringen att meddela sådana föreskrifter. Jag har ansett att
regeringen bör ges möjlighet att överlåta den uppgiften till skogsstyrelsen.
19a§
Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande som gör det möjligt
att reglera tillståndsgivningen i fråga dels om avverkning på s. k. skogliga
impediment (punkt 1), dels avverkning som avser byggande av skogsbilväg
(punkt 2) i svårföryngrad skog. Avsikten är att föreskrifterna skall gälla de
delar av det svårföryngrade området som ligger i Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. I lagrådsremissen föreslogs direkt i
lagen bestämmelser för tillståndsprövningen att gälla för den svårföryngra-
de skogen i Norra Sverige. Lagrådet har inte godtagit den bestämningen.
Om en begränsning till vissa delar av landet är nödvändig, bör den enligt
lagrådet göras i föreskrifter som meddelas av regeringen. Paragrafen har
utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Föreskrifterna skall innebära att tillstånd till avverkning på skogliga
impedimentmarker inte får ges, om det inte finns särskilda skäl att tillåta
en avverkning. Med impediment avses mark som inte i genomsnitt kan
producera minst en kubikmeter virke om året per hektar. Ett särskilt skäl
att tillåta en avverkning är när avverkningen skall ske för annat ändamål
än virkesproduktion, t. ex. för byggnation. Bestämmelsen har i denna del
motiverats i avsnitt 8.
När det gäller avverkning för att bygga skogsbilväg skall tillstånd till
avverkning för ett sådant bygge bara få lämnas om vägen har båtnad, dvs.
om nyttan av vägen motsvarar kostnaden för den, och om vägen kan
passas in i en vägnätsplan. Vid båtnadsberäkningen skall bara nyttan i
skogsbrukshänseende beaktas. Hänsyn bör därvid, som anförts i avsnitt 9,
tas till möjligheten att ge tillstånd till avverkning inom båtnadsområdet.
Om vägen inte bedöms vara lönsam från skogsbrukssynpunkt skall till-
stånd inte lämnas. Det skall betonas att punkten 2 i bestämmelsen bara
gäller ansökningar som avser avverkning för skogsbilväg. Ansökan om
tillstånd till avverkning för att bygga väg som motiveras av andra intressen
som t. ex. jakt, fiske, bärplockning och turism får prövas enligt bestämmel-
serna i 19 §. I anledning av vad lagrådet har anfört i sammanhanget bör
Prop. 1990/91:3
73
påpekas att detta också gäller i de fall skogsbruksintresset av en väg är
framträdande men endast i förening med andra intressen bär upp kostna-
den för vägen. I övrigt hänvisas beträffande motiveringen till avsnitt 9.
19b§
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 5.
I första stycket anges att den som ansöker om tillstånd till avverkning i
fjällnära skog i ansökan skall redovisa vad han avser att göra för att
tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Syftet med den-
na bestämmelse är, som angetts i avsnitt 5, att markera sökandens delak-
tighet i utredningen av naturvårdshänsynen på ett tydligare sätt än hittills.
Sökanden måste alltså, inom den ram som har angetts i avsnitt 5, innan
ansökan sker bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder skogsvårdslagstift-
ningens hänsynsregler kräver av honom.
Den hänsyn som sökanden skall redovisa i samband med ansökan om
avverkning bör i första hand avse den mer kvalificerade hänsyn som
kräver utmärkning på kartskiss över avverkningsområdet och/eller särskil-
da preciserade anteckningar om sparande av trädsamlingar etc. Men även
den mer vardagliga hänsynen som kommer till uttryck först vid åtgärdens
utförande och som handlar om att spara bryn, lämna träd och träddungar
för utveckling till framtida boträd, undvika markberedning och plantering
på använda stigar, spara rönn och sälg för det vilda och liknande åtgärder
bör särskilt anges om det inte i det enskilda fallet kan anses obehövligt.
Andra stycket innehåller en regel om att tillstånd till avverkning i
fjällnära skog inte får meddelas om avverkningen är oförenlig med intres-
sen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.
Om skogsvårdsstyrelsen är tveksam om vilken inverkan en avverkning kan
komma att få på naturmiljön eller kulturmiljön måste myndigheten givet-
vis före sitt beslut samråda med länsstyrelsens miljövårdsenhet resp, kul-
turmiljöenhet. Vid skogsvårdsstyrelsens tillståndsprövning gäller den ord-
ningen mellan 19§, de föreskrifter som meddelas med stöd av 19a§ och
det nu behandlade andra stycket i 19 b § att skogsvårdsstyrelsen först skall
pröva ansökningen enligt 19 § och enligt de föreskrifter som meddelats
med stöd av 19 a §. Om dessa bestämmelser inte utgör hinder mot avverk-
ning skall ansökan prövas enligt andra stycket i denna paragraf. Tillstånd
till avverkning av skog på impedimentmark i det fjällnära skogsområdet
kan bara ges enligt föreskrifterna med stöd i 19a§. Undantaget från
tillståndsplikten i 19 § sista stycket gäller också i fjällnära skog.
I tredje stycket har tagits in en erinran om att skogsvårdsstyrelsen i
samband med ett tillståndsbeslut också skall besluta villkor om hyggets
storlek och förläggning, tillåten avverkningsform och vilken hänsyn som i
övrigt skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Möjlig-
heten att föreskriva villkor av detta slag i ett tillståndsbeslut är ingen nyhet
i förhållande till gällande rätt. Genom denna bestämmelse framhävs dock
betydelsen av att naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen blir iakt-
tagna när det gäller avverkningar i fjällnära skogar.
Vid prövningen enligt de nu behandlade bestämmelserna skall hänsyn
Prop. 1990/91:3
74
tas enbart till naturvårdens eller kulturmiljövårdens intressen. Huruvida Prop. 1990/91:3
ett beslut kan ge upphov till ersättning enligt 19 c§ skall prövas särskilt när
tillståndsfrågan är avgjord.
Genom bestämmelsen i paragrafens sista stycke undantas ägarna av
fjällnära skog generellt från skyldigheten att slutavverka for att främja en
jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten. Bestämmelsen har
utformats efter förslag av lagrådet.
19c§
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om ersättning. Paragrafen
innebär att rätt till ersättning inträder om skada uppkommer till följd av
vägrat avverkningstillstånd eller på grund av föreskrifter i ett tillståndsbe-
slut enligt 19 b §. Genom en hänvisning i paragrafen har vissa ersättnings-
bestämmelser i naturvårdslagen som gäller vid beslut om bildande av
naturreservat gjorts tillämpliga på beslut enligt 19b§. De bestämmelser
som avses är 25 §, 26 § första stycket första meningen, 27 § första mening-
en, 27a§, 31 § andra stycket, 32 §, 33 § första stycket, 34 §, 35 § första
stycket första meningen och andra stycket och 36 § naturvårdslagen.
Ersättningsrätt föreligger om skogsvårdsstyrelsens beslut medför en så-
dan inskränkning att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten (26 § första stycket naturvårdslagen jämförd med
25 § samma lag). Begreppet avsevärt försvårande av pågående markan-
vändning har behandlats i avsnitt 5. Ersättningsberättigade är markägaren
och innehavare av särskild rätt till fastigheten. Även borgenärer som har
panträtt i fastigheten har under vissa förutsättningar rätt till ersättning.
Fastighetsägaren kan begära att fastigheten inlöses om synnerligt men
uppkommer i fastighetens användning. Detta framgår av 25 och 27 §§
naturvårdslagen. När det gäller bestämmandet av ersättning och inlösen
hänvisas i 25 § andra stycket naturvårdslagen till expropriationslagen.
Bestämmelsen i 31 § andra stycket naturvårdslagen medför att ersätt-
ningen under vissa förutsättningar får betalas ut med visst årligt belopp i
stället för som en engångsersättning.
I 32 § första stycket naturvårdslagen föreskrivs att länsstyrelsen eller
kommunen, innan beslut fattas som kan medföra ersättningsskyldighet,
får förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av
fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan om detta till
länsstyrelsen eller kommunen vid påföljd att han annars skall ha förlorat
sin talan. I förevarande paragraf i skogsvårdslagen har tagits in en bestäm-
melse som innebär att det är skogsvårdsstyrelsen som får utöva denna rätt
när det gäller ersättningsgrundande beslut enligt skogsvårdslagen. I annat
sammanhang kommer att föreslås en bestämmelse i skogsvårdsförordning-
en som ålägger skogsvårdsstyrelsen en skyldighet att på statens vägnar söka
träffa uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller fordrar
inlösen av fastighet. Detta gäller även vissa andra bestämmelser som
behövs för handläggningen av ersättningsfrågorna.
Redan gällande bestämmelser i skogsvårdslagen innebär att skogsvårds-
styrelsen måste bedöma vilka hänsynstaganden en fastighetsägare får tåla 75
utan rätt till ersättning. De erfarenheter som skogsvårdsstyrelsema därvid
förvärvat sammanställda med de allmänna råd för beräkning av natur-
vårdsintrång i skogsbruket som getts ut av naturvårdsverket bör innebära
att det inte skall behöva uppstå några allvarligare tillämpningsproblem när
det gäller ersättningsberäkningar. Vid behov får skogsvårdsstyrelsen söka
biträde från länsstyrelsen eller naturvårdsverket.
Ett beslut enligt 19b§ skogsvårdslagen varigenom tillstånd till avverk-
ning vägrats gäller liksom t. ex. föreskrifter enligt naturvårdslagen även
mot ny ägare av fastigheten. Detta innebär t. ex. att en ny ägare inte har
rätt till ersättning om ersättning har utgått till föregående ägare. Den nye
ägarens rättigheter mot den föregående ägaren i anledning av att avverk-
ning inte får ske bestäms av köpeavtalet och jordabalkens regler om fel i
fastighet.
Enligt 32 § andra stycket naturvårdslagen gäller att vad som i fråga om
ersättning eller lösen har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mel-
lan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till
gottgörelse uppkom har förvärvat sakägarens rätt i avseende på fastighe-
ten.
I 33 § första stycket naturvårdslagen finns en bestämmelse som rör
rätten för sakägare att föra talan hos fastighetsdomstol i de fall där över-
enskommelse i fråga om ersättning eller inlösen inte kunnat nås.
I 34 § naturvårdslagen finns vissa bestämmelser till skydd för borgenär
som har panträtt i fastighet som berörs av en intrångsreglering.
Enligt 35 § naturvårdslagen kan en markägare under vissa förutsättning-
ar bli skyldig att betala tillbaka en ersättning som har lämnats med anled-
ning av en intrångsföreskrift eller en tillståndsvägran.
I 36 § naturvårdslagen finns en bestämmelse om rättegångskostnader.
19 d och 19 e §§
Paragraferna har behandlats i avsnitt 7.
I 19d§ har tagits in en föreskrift om att en sameby som berörs av en
avverkning skall beredas tillfälle till samråd innan avverkning sker. Sam-
rådsskyldigheten gäller renskötselns åretruntmarker. Omfattningen av des-
sa marker framgår av 3§ rennäringslagen (1971:437). Paragrafen innehål-
ler ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela föreskrifter för samrådet.
Som framgått i avsnitt 7 innebär de nuvarande samrådsreglema att
samråd bara behöver ske om avverkningen avser brukningsenheter på mer
än 500 ha och hygget överstiger 20 ha produktiv skogsmark. Samrådsskyl-
digheten gäller också för avverkningar på mindre fastigheter i vissa fall.
Avsikten med den nya bestämmelsen är inte att ändra på omfattningen
av samrådsskyldigheten utan, som framgått i avsnitt 7, lagfästa den grund-
läggande skyldigheten att bereda berörd sameby tillfälle till samråd. Re-
kommendationen i avsnitt 8 om att hyggesstorlekarna i det fjällnära skogs-
området högst bör uppgå till 20 ha bör dock för detta område medföra en
justering neråt av den gräns för hyggesstorleken på 20 ha som gäller för
Prop. 1990/91:3
76
samrådsskyldigheten. För övriga delar av åretruntmarkerna bör den nuva-
rande gränsen kunna behållas.
Enligt 19 e§första stycket skall den som ansöker om tillstånd till avverk-
ning enligt 19 § redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennä-
ringens intressen. Paragrafen har sin motsvarighet i 19b § första stycket
när det gäller naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Någon be-
gränsning till det fjällnära skogsområdet har dock inte gjorts här utan
kravet på redovisning gäller hela det område som avgränsats som svårför-
yngrad skog och skyddsskog. Kravet kommer därmed att omfatta i stort
sett hela området för renskötselns åretruntmarker.
Enligt 19 e§ andra stycket får tillstånd inte meddelas om en avverkning
får särskilt ingripande konsekvenser för rennäringen. Bestämmelsen har
kommenterats i avsnitt 7.
I 19 e§ tredje stycket föreskrivs att skogsvårdsstyrelsen, när tillstånd
enligt 19 § ges, skall besluta om hyggets storlek och förläggning, tillåten
avverkningsform och vilka hänsyn i övrigt som skall tas till rennäringens
intressen. Bestämmelsen motsvaras av 19 b § tredje stycket när det gäller
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. När det gäller rennä-
ringens intressen får villkoren inte avse annat än vad som uppenbart
behövs med hänsyn till renskötselrätten. Motiven för bestämmelsen har
utvecklats i avsnitt 7.
21 §
På inrådan av lagrådet har paragrafen ändrats så att kulturmiljövården
nämns särskilt.
21a§
I paragrafen, som är ny, har förts in en bestämmelse om den hänsyn som
skall tas till rennäringen vid skötseln av skog. För att någon sanktion skall
inträda vid brott mot hänsynsregeln krävs att skogsvårdsstyrelsen har
meddelat ett föreläggande om vilka hänsyn som skall tas. Bakgrunden till
bestämmelsen redovisas i avsnitt 7.
27 §
Paragrafen, som anger i vilka fall överträdelser av skogsvårdslagstiftningen
föranleder straffansvar, har kompletterats med bestämmelser om straff för
den som bryter mot föreskrift om samrådsskyldighet eller mot villkor som
har meddelats med stöd av de nya bestämmelserna i 19 b § tredje stycket
och 19e§ tredje stycket. Straffansvar inträder också vid underlåtenhet att
iaktta föreläggande eller förbud som har meddelats för att nya 21 a§ skall
efterlevas. I övrigt har en redaktionell ändring gjorts i första stycket 4.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelser har införts på förslag av lagrådet. Lagrådet har
förklarat sig inte ha något att invända mot att de nya bestämmelserna skall
Prop. 1990/91:3
77
kunna tillämpas fullt ut från och med dagen for ikraftträdandet och alltså i
alla ärenden som inte dessförinnan har avgjorts genom ett lagakraftvunnet
avgörande.
Emellertid har lagrådet påpekat att det kan tänkas uppkomma praktiska
problem i ett avseende. En sökande kan inte utan vidare vara skyldig att
iaktta de nya redovisningskraven enligt 19b§ första stycket och 19e§
första stycket om ansökan görs före ikraftträdandet. Med hänsyn härtill
har lagrådet föreslagit en bestämmelse att en sådan redovisningsskyldighet
skall gälla. Jag har anslutit mig till lagrådets förslag med den jämkningen
att det bör överlåtas till tillståndsmyndigheten att avgöra i vilka ärenden
en redovisning skall ske.
l 27a§ naturvårdslagen, 19 kap. 7§ vattenlagen och 14kap. 8§ plan- och
bygglagen har ändringar gjorts som en följd av de nya bestämmelserna i
19 b § skogsvårdslagen.
Prop. 1990/91:3
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
dels att anta förslagen till
1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),
2. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
3. lagom ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
dels att
5. bemyndiga regeringen att besluta föreskrifter om avgift i ären-
den om upprättande av fördjupade verksamhetsplaner samt medge
att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela be-
stämmelser om sådan avgift.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
78
Bilaga 1
Skogsbruk i fjällnära skog ingen ny företeelse
Fjällnära skog är ett i huvudsak sammanhängande skogsbälte längs fjäll-
kedjan från Dalarna till norra Lappland. Gränsen i öster följer utom på
några få ställen domänverkets skogsodlingsgräns som denna var dragen i
slutet av 1960-talet. Den fjällnära skogen består dels av produktiv skogs-
mark som till stora delar är möjlig att bedriva skogsbruk på och dels av
icke produktiv mark. Den icke produktiva marken, i huvudsak fjällbjörk-
skog och fjällbarrskog samt skogbevuxna myrar, är inte aktuell för skogs-
bruk. Husbehovshuggningar har dock förekommit och förekommer allt-
jämt i dessa skogar.
Före 1800-talets mitt utnyttjades de fjällnära skogarna ytterst extensivt.
När sågverks- och massaindustrin utvecklades snabbt under senare delen
av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet blev dessa skogar en
viktig råvarukälla. Avverkningen utfördes i form av s. k. dimensionshugg-
ning, dvs. man högg de grövsta och värdefullaste träden. Stora arealer
dimensionshöggs mer än en gång. Skogen blev härigenom på många håll
hårt exploaterad. Den blev gles och oväxtlig och återväxten försummades.
Från slutet av 1940-talet övergick skogsbruket, i fjällnära skog liksom i
övriga delar av landet, alltmer till trakthyggesbruk, dvs. den gamla skogen
slutavverkas och aktiva återväxtåtgärder sätts in. Efter det att domänver-
ket upprättade skogsodlingsgränsen i början av 1950-talet berörde statens
skogsbruk endast vissa begränsade delar av det fjällnära området. Från och
med 1982 då domänverket avskaffade skogsodlingsgränsen har även do-
mänverket slutavverkat på olika håll inom området.
Under ett decennium med början i mitten av 1970-talet ökade av olika
skäl avverkningarna i de fjällnära skogarna. Samtidigt kom en livlig debatt
igång om hur dessa skogar borde utnyttjas i framtiden. Förutom skogsbru-
ket har framför allt naturvården och rennäringen starka intressen i områ-
det. Fjällskogsfrågan behandlades i riksdagen 1983, 1985 och 1987. Där-
vid uttalades att stor återhållsamhet bör iakttas med bedrivande av
skogsbruk i de fjällnära skogarna. Den politiska behandlingen ledde fram
till att föreskrifterna och de allmänna råden till skogsvårdslagen utökades.
Detta innebar en skärpning av gällande regler på bl. a. följande punkter:
— Begränsning av hyggesstorleken
— Ytterligt restriktiv användning av hyggesplöjning
— Begränsning och bättre planering av vägutbyggnaden
— Samrådsskyldighet med samebyar vid slutavverkning och byggande av
skogsbilväg inom renskötselns åretruntmarker.
Även om betydande arealer i fjällnära skog berörts av skogsbruk och då
framför allt dimensionshuggningar av varierande styrka så förekommer
helt orörd skog eller skog som endast marginellt påverkats av skogsbruk i
relativt stor omfattning. Under de senaste ca 25 åren har 80% av den
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
79
produktiva skogsmarksarealen inte berörts av ingripande skogsbruksåtgär-
der.
I fjällnära skog finns ca 1,6 milj, hektar produktiv skogsmark och ca 0,6
milj, hektar fjällbarrskog. Staten äger mer än hälften och privata ägare
ungefär en fjärdedel av den produktiva skogsmarken. Antalet privata
brukningsenheter är ca 4300 och dessa har i genomsnitt 85 hektar produk-
tiv skogsmark. Privata skogsägare har också del i de allmänningsskogar
som ingår i gruppen övriga allmänna ägare. Denna grupp och aktiebolagen
äger tillsammans något mer än en femtedel av den produktiva skogsmar-
ken.
Inom det fjällnära området finns 9 nationalparker, 47 befintliga eller
planerade naturreservat samt 66 domänreservat. Den sammanlagda are-
alen av dessa är 3,7 milj, hektar. Större delen av de skyddade områdena
har avsatts 1987 eller därefter. Avsättningen av de planerade naturreserva-
ten beräknas slutföras inom några år. En mycket stor del av de skyddade
områdena ligger på statens mark.
När den planerade reservatbildningen slutförts kommer ca 0,6 milj,
hektar produktiv skogsmark och ca 0,4 milj, hektar fjällbarrskog att vara
skyddad. Detta innebär att skyddet i det fjällnära området kommer att
omfatta 37% av den produktiva skogsmarken och 62% av fjällbarrskogen.
De skyddade arealerna produktiv skogsmark utgör 4,4 % resp. 2,5 % av den
totala arealen produktiv skogsmark i hela Norrland resp, hela landet.
De fjällnära skogarna ligger inom det område som i skogsvårdslagen av-
gränsats som svårföryngrat. Det innebär att skogsägaren måste ha
skogsvårdsstyrelsens tillstånd för varje slutavverkning inklusive s.k. fjäll-
skogsblädning. 1 samband med att tillståndsfrågan prövas bedömer
skogsvårdsstyrelsen om föryngring kan ske och vilka åtgärder som behövs
för att trygga återväxten.
Förutsättningarna för att skapa goda skogsföryngringar efter slutavverk-
ning i fjällnära skog är mycket varierande. Vissa områden har ett förhål-
landevis gynnsamt klimatiskt läge och gynnsamma växtförhållanden i
övrigt. Där kan man i allmänhet skapa goda föryngringar. Inom andra
områden och då framför allt i närheten av barrskogsgränsen är föryng-
ringssvårigheterna så stora att man efter slutavverkning inte kan få ny skog
inom rimlig tid.
Skogsstyrelsen har gjort en utvärdering av 38 slumpmässigt utvalda
föryngringar i fjällnära skog. De är såpass gamla (i genomsnitt 23 år) att
endast en mindre avgång (dödlighet) kan förväntas i framtiden. Föryng-
ringarna representerar marker med varierande föryngringssvårigheter,
men de allra svåraste markerna saknas i materialet. Detta är också för litet
för att man skall kunna dra entydiga generella slutsatser.
Utvärderingen har bl. a. gett följande resultat:
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
80
— Granplanteringarna uppvisar ett gott resultat.
— Tallplanteringarna är sämre än granplanteringarna men är i genomsnitt
acceptabla.
— Föryngring med fröträd har i genomsnitt gett dåligt resultat men undan-
tag finns.
Fjällskogsblädning och beståndsföryngring är metoder för skogsföryng-
ring som i vissa fall kan tillgodose naturvårdens och rennäringens intres-
sen. Kunskaperna om dessa metoder är emellertid bristfälliga och behovet
av forsknings- och försöksverksamhet är stort. De kan, med hänsyn till
kravet på hög och uthållig virkesproduktion, under överskådlig framtid
bara användas i bestånd där plantuppslag redan finns och förutsättningar-
na i övrigt är gynnsamma. Sådana bestånd finns endast i begränsad om-
fattning.
Skogsstyrelsen kommer att senast i oktober 1989 redovisa en översiktlig
beräkning av de arealer i fjällnära skog, som kan föryngras med olika
metoder. Även de arealer utanför de skyddade områdena som med dagens
metoder inte bedöms vara möjliga att föryngra kommer att redovisas. I
dessa ingår även de områden som behövs till skydd mot fjällgränsens
nedflyttande.
Enligt riksskogstaxeringen slutavverkades i fjällnära skog i genomsnitt
10000 hektar per år under andra hälften av 1970- och första hälften av
1980-talet. Denna uppgift är relativt osäker. Slutavverkningen under peri-
oden 1985 — 1988 var enligt skogsstyrelsen i genomsnitt ca 4 700 ha per år.
Trots osäkerheten i riksskogstaxeringens material kan man klart konstate-
ra att slutavverkningsarealen minskat kraftigt.
Statistiken över medgivna tillstånd till slutavverkning ger en beskriv-
ning av skogsägarnas avverkningsplaner för den närmaste framtiden. Den
areal för vilken tillstånd medgivits minskade från 5 537 hektar år 1985 till
2 845 hektar år 1988. Den areal som borde kunna slutavverkas enbart med
hänsyn till den långsiktiga skogshushållningen är betydligt större än till-
ståndsarealen för 1988. Bland annat följande faktorer har bidragit till att
slutavverkningsarealen minskat under perioden 1985—1988:
— De skärpta reglerna för fjällnära skog som infördes år 1985 och 1987
— Förbudet mot användningen av contortatall i större delen av det fjällnä-
ra området som infördes år 1987
— Bristen på härdiga inhemska plantor av framför allt tall.
Enligt de regler som infördes 1985 bör hyggesstorleken normalt inte vara
större än 40 hektar. Den genomsnittliga storleken minskade från 21 hektar
år 1985 till 14 hektar 1988. Fortfarande är 13% av storskogsbrukets
hyggen större än 40 hektar men denna andel har minskat kraftigt sedan
1985. Däremot förekommer det att fler hyggen, som vart och ett är mindre
än 40 hektar, läggs ut med kvarlämnade smala skogspartier eller impedi-
ment emellan. Man uppnår då inte den mosaik av skog i olika utvecklings-
stadier som eftersträvas.
Hyggesplöjningen förefaller vara på väg att i det närmaste upphöra i
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
fjällnära skog. Skogsbruket har på denna punkt i hög grad efterlevt stats-
makternas intentioner. År 1988 beviljades inget tillstånd till slutavverk-
ning med efterföljande hyggesplöjning.
Tillstånd till avverkning av väglinje for skogsbilväg medgavs för totalt
391 kilometer under perioden 1985 — 1988. Den årliga vägsträckan har
legat på ungefar samma nivå under alla de fyra åren trots att tillstånden till
slutavverkning enligt ovan har minskat kraftigt. En trolig förklaring till
detta är följande. Vid en given slutavverkningsareal ökar behovet av
skogsbilvägar om hyggesstorleken minskas och hyggena sprids på ett sätt
som eftersträvas i fjällnära skog.
Ungefär en tredjedel av vägutbyggnaden stöds med statligt bidrag. Stö-
det är riktat mot privata markägare samt även mot övriga ägarkategorier i
de fall samfällda skogsbilvägar byggs.
De regler i skogsvårdslagen som gällde före 1988 medgav en omfattande
användning av contortatall i fjällnära skog. Därefter har reglerna skärpts
och plantering av contortatall är nu tillåten endast i vissa begränsade delar
av det fjällnära området i Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län.
Den totala arealen med contortatall i fjällnära skog är nu ca 11 300 hektar
eller 0,8% av den totala arealen produktiv skogsmark. Under år 1988
planterades totalt 626 hektar med contortatall.
Det obligatoriska samrådet mellan skogsbruket och samebyarna leder i
allmänhet till överenskommelse, i vissa fall efter kompromisser från båda
håll. Vissa samebyar anser dock att samråden har fortfarande karaktär av
ensidig information från skogsbrukets sida och att kompromissvilja sak-
nas. Utöver det obligatoriska samrådet förekommer också ett omfattande
frivilligt samråd mellan storskogsbruket och samebyarna.
Den fjällnära skogen utgör större eller mindre delar av skogen i 47 försam-
lingar i 18 kommuner från Malung i söder till Kiruna i norr. Skogsbruket i
det fjällnära området har därför varierande betydelse for kommunernas
näringsliv, service m. m. och också för kommuninvånarnas utkomstmöj-
ligheter. I de 47 församlingarna bor ca 100000 personer.
Utredningen har genom en modellstudie beräknats arbetskraftsbehovet
vid två alternativ beträffande slutavverkningarnas omfattning. I alternativ
1 är den årliga slutavverkningsarealen 10000 hektar. Detta alternativ
innebär ett intensivt utnyttjande av de fjällnära skogarna. Det bedöms
vara realistiskt åtminstone under en 10 — 20 årsperiod om man enbart tar
hänsyn till den långsiktiga skogshushållningen och således ej beaktar krav
på låg avverkning från motstående intressen. I alternativ 2 är slutavverk-
ningsarealen 2 900 hektar dvs. ungefar samma areal for vilken tillstånd till
slutavverkning gavs år 1988. Detta alternativ kan betraktas som extensivt.
Arbetskraftsbehovet uttrycks i antal hela årsverken och innefattar s. k.
lokala spridningseffekter, dvs. sysselsättning i industri, handel, tjänstesek-
tor, offentlig service m.m. i de berörda kommunerna. Alternativ 1 ger
850 — 910 och alternativ 2 ger 250 — 270 årsverken. Skillnaden mellan
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
82
alternativen, ca 600 årsverken, ger en uppfattning om hur arbetskraftsbe-
hovet har minskat till följd av de minskade slutavverkningama under de
senaste 5—10 åren.
Antalet årsverken ger emellertid en på många sätt ofullständig bild av
hur många människor som berörs vid en ökning eller minskning av av-
verkningarnas omfattning. Som exempel kan nämnas skogsvårdsarbetet
som utförs praktiskt taget enbart av tillfälligt anställda personer under 1 -
4 månader. Inkomsterna av skogsvårdsarbetet kan vara ett betydande
tillskott och ibland avgörande för försörjningen för många familjer i det
fjällnära området.
Skogsbruket har på många olika sätt stor betydelse för den lokala ekono-
min i det fjällnära området. Inlandskommunerna understryker skogsbru-
kets mycket stora betydelse för försörjningen och för infrastrukturens
utveckling. Skogsarbetareförbundets arbetslöshetsstatistik visar att alter-
nativa sysselsättningar här oftas saknas. Marknadskrafterna förmår inte
kompensera sysselsättningsbortfall i skogsbruket i dessa trakter. Det är
inte otroligt att även mer marginella minskningar av arbetstillfällena i
vissa fall kan få drastiska följder. Detta kan vara fallet t. ex. då en visstids-
anställning i skogsbruket med skogsvårdsarbete ger den ytterligare in-
komst som möjiggör ett fortsatt boende i bygden för en familj.
Skogsstyrelsen har under den korta utredningstiden inte haft möjlighet
att mer ingående belysa i vilken mån sådana effekter kan uppstå. Vi anser
att statsmakterna bör initiera undersökningar som belyser bosättningens
och befolkningsutvecklingens beroende av skogsbruk i det fjällnära områ-
det.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
I det fjällnära området finns i betydande omfattning mark som efter
slutavverkning ej är möjlig föryngra inom rimlig tid. Denna är belägen
främst i närheten av kalfjället men även som isolerade ”öar” i skogsland-
skapet. Dessutom bör det finnas en skyddszon med skog närmast kalfjället
till skydd mot fjällgränsens nedflyttande. En del av de nämnda markerna
ligger i de skyddade områderna.
Skogsstyrelsen föreslår att skogsvårdsstyrelserna i de fyra berörda länen
får i uppgift att utanför de skyddade områdena inventera och redovisa den
mark som efter slutavverkning inte är möjlig att föryngra och den skog
som inte bör slutavverkas för att den behövs till skydd mot fjällgränsens
nedflyttande. Här blir slutavverkning och vägbyggnad inte aktuell och
därmed undviks på stora arealer — i storleksordningen 100000 — 300000
hektar — eventuella konflikter med naturvårds- och rennäringsintressena.
Tillsammans med den skyddade produktiva skogsmarken innebär detta
att ungefär hälften av all produktiv skogsmark i det fjällnära området är
undantagen från aktivt skogsbruk.
83
De fjällnära skogarna är förutom virkesproduktion ofta av intresse för
naturvården, kulturmiljövården och rennäringen. Det visar att skogarna är
en naturresurs med mångsidig användning. Därför är ett s. k. mångbruk på
en stor del av den fjällnära skogsmarken ett viktigt mål.
Skogsstyrelsen anser att hänsynen till naturvårdens, kulturmiljövårdens
och rennäringens intressen behöver förbättras och genomföras mer syste-
matiskt. Därför föreslås att skogsvårdsstyrelsen skall kunna ge bindande
föreskrifter om sådan hänsyn i samband med tillstånd till slutavverkning.
Skogsvårdsstyrelsen bör i samband med prövning av tillstånd till slutav-
verkning kunna kräva att den sökande redovisar planerade åtgärder för
tryggande av återväxten och att en planerad åtgärd ej leder till att fjällgrän-
sen flyttas ner. Detta krav gäller dock inte privata markägare.
Skogsvårdsstyrelsen bör också kunna kräva att den sökande redovisar
planerad hänsyn till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens
intressen. Detta krav gäller samtliga sökanden.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
Skogsstyrelsen anser att användning av utländska trädslag i fjällnära skog
ej bör vara tillåten. Undantag bör emellertid kunna ges för försöksmässig
odling samt för contortatall i områden där detta trädslag redan förekom-
mer i större omfattning med tillfredsställande resultat. Undantaget beträf-
fande contortatall skall endast få ges om det överensstämmer med de
allmänna bestämmelserna i skogsvårdslagstiftningen om begränsad an-
vändning av detta trädslag.
Utvecklingen beträffande hyggestorleken i fjällnära skog är i huvudsak
tillfredsställande. Det finns enligt skogsstyrelsens mening inget behov av
en ytterligare generell begränsning. Däremot bör skogsvårdsstyrelsen kun-
na ge bindande föreskrifter om betydligt mindre hyggen än 40 hektar om
det är befogat med hänsyn till föryngringssvårigheterna.
Regler om hyggesutläggning saknas i nuvarande skogsvårdslagstiftning.
Från skogsbiologisk synpunkt är det angeläget att hyggena i fjällnära skog
läggs ut så att en mosaik av skog i olika utvecklingsstadier skapas. På så
sätt tillgodoses till viss del även naturvårdens intressen. Skogsstyrelsen
föreslår därför att regler om hyggesutläggning i fjällnära skog införs.
Hyggesplöjning i fjällnära skog bör enligt skogsstyrelsen förbjudas. Övriga
radikala markberedningsmetoder bör tillåtas endast om de är nödvändiga
för att få godtagbar föryngring.
84
Fjällskogsblädning och beståndsföryngring är föryngringsmetoder som bör
användas restriktivt. Detta motiveras av att de erfarenhetsmässigt ofta lett
till ett dåligt föryngringsresultat. Dock bör de i begränsad omfattning
kunna användas i bestånd där plantuppslag redan finns och förutsättning-
arna i övrigt är gynnsamma. Skogsvårdsstyrelsen föreslås få möjlighet att
föreskriva fjällskogsblädning eller beståndsföryngring i sådana bestånd om
samtidigt starka konflikter med motstående intressen föreligger.
Naturvärden och kulturminnen är för det mesta bristfälligt kartlagda inom
stora områden i fjällnära skog. Inkommer en ansökan om tillstånd till
slutavverkning i ett sådant område bör skogsvårdsstyrelsen kunna besluta
om att en naturvärdesinventering genomförs. Denna skall kunna genomfö-
ras på barmark. Syftet med inventeringen är att inga naturvärden och
kulturminnen skall förstöras på grund av att de inte är kända. Skogsvårds-
styrelsen skall ha ansvaret för att sådan inventering genomförs.
Enligt nuvarande regler gäller bl. a. att den skogliga nyttan skall vara
större än kostnaden för en planerad skogsbilväg för att tillstånd till avverk-
ning av väglinje skall kunna ges. Dessa regler föreslås bli oförändrade.
Däremot anser skogsstyrelsen att en skogsbruksplan bör finnas för det
område som vägen skall betjäna. Av planen framgår var och när avverk-
ningar och skogsvårdsåtgärder skall utföras samt hänsynen till de allmänna
intressena. Endast då kan den skogliga nyttan av vägföretaget korrekt
fastställas.
Bidragen till skogsvård, skogsbilvägar m. m. i fjällnära skog är omdebatte-
rade. För närvarande gäller att statligt stöd inte får beviljas till åtgärder
som påtagligt skadar rennäringen, särskilda värden för natur- och kultur-
miljövården eller andra allmänna intressen. Beslut i bidragsfrågor innefat-
tar således avvägningar mellan olika intressen.
Enligt skogsstyrelsen bör kommunerna och inom de s. k. riksintresseom-
rådena även länsstyrelserna få ett stort inflytande i bidragsfrågan. På så
sätt uppnås lokala avvägningar mellan olika intressen, vilket är i linje med
intentionerna i plan- och bygglagen. Kommunernas ställningstagande bör i
hög grad kunna grundas på de kommunala översiktsplanerna.
I fjällkommunerna genomförs för närvarande en samordnad markanvänd-
ningsplanering. Verksamheten har hittills inriktats på att inventera skog
och mark och att ange betydelsen för olika intressen (skogsbruk, rennäring,
naturvård, kulturmiljövård m. m.) Detta arbete skall vara slutfört 1991.
Skogsstyrelsen föreslår nu att markanvändningsplaneringen kopplas till
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
85
den kommunala planeringen. På så sätt fullföljs den arbetsfördelning
mellan stat och kommun som i väsentliga delar legat till grund för upp-
byggnad av det nya planeringssystemet för mark och vatten (PBL/NRL).
Statliga organ tar ansvar för sina respektive sektorsredovisningar, läns-
styrelsen samordnar sådant planeringsunderlag som finns hos statliga
myndigheter och förmedlar det till kommunerna och kommunerna upp-
rättar planerna. De kommunala översiktsplanerna har en vägledande
funktion för
— olika exploateringsföretag i förhållande till de allmänna intressena som
redovisas i planen
— olika näringars och intressens långsiktiga utveckling med hänsyn till
konkurrens och samutnyttjande av mark.
I översiktsplanen kan kommunen ange sin uppfattning om användning
av skogligt statligt stöd. Vad beträffar områden som är särskilt utsatta för
konkurrens från olika intressen kan kommunen ta ställning till om fördju-
pade verksamhetsplaner för skogsbruket avseende viss tidsperiod skall
upprättas. I dessa planer anges för en 1 O-årsperiod de skogliga åtgärder
som parterna efter ett frivilligt samråd kommit överens om eller som
skogsvårdsstyrelsen med utgångspunkt i de begränsningar som föreskrivs i
skogsvårdslagen och andra lagar bedömt lämpliga.
Många av nu gällande bestämmelser angående fjällnära skog finns som
föreskrift och allmänna råd till skogsvårdslagen. En del av dessa bör enligt
skogsstyrelsen befastas och upphöjas till lag eller förordning. Detta gäller
bestämmelser avseende
— obligatoriskt samråd med berörd sameby
— ansökan om avverkning för byggande av skogsbilväg
— hyggesstorlek
— radikala markberedningsmetoder
Samerättsutredningen som snart skall lägga fram sitt slutbetänkande
behandlar bl. a. frågor som rör konkurrens i markanvändningen mellan
rennäringen och skogsbruket. Mot denna bakgrund avstår skogsstyrelsen
att nu föra fram nya förslag i samma fråga.
Den s.k. avverkningsskyldigheten i skogsvårdslagen tillämpas inte i
fjällnära skog. Detta regleras i de allmänna råden till lagen. Skogsstyrelsen
ifrågasätter om inte detta borde komma till uttryck i lagtexten.
Enligt skogsvårdslagen kan skogsvårdsstyrelsen besluta om avverkning
av överårig skog. Denna bestämmelse tillämpas inte heller i fjällnära skog
och i övriga delar av landet endast i undantagsfall. I allmänhet har överårig
skog sådana naturvärden att man inte bör tvinga en markägare till avverk-
ning. Enligt skogsstyrelsen kan det ifrågasättas om inte bestämmelsen
borde tas bort ur lagen.
Enligt skogsstyrelsens bestämda uppfattning är slutavverkning på skogli-
ga impediment — var de än ligger i landet — inte tillåten. Det kan dock
upplevas som en brist att detta inte finns uttryckt i lag. Ett tillägg i
skogsvårdslagen om detta kan därför vara befogat.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 1
86
|
Bilaga 2 |
Prop. 1990/91:3 |
|
Skogsstyrelsen Utkast till ändringar i och tillägg till skogsvårdslagen och skogsvårdsför- |
Bilaga 2 |
Skogsstyrelsen har funnit det lämpligt att göra nedan angivna redovisning.
Den är inte avsedd att i första hand vara ett förslag till lag och förordning
utan en exemplifiering av hur delar av vad skogsstyrelsen föreslagit kan
uttryckas i författningsform.
Skogsvårdslagen 19§ (omarbetad)
I svårföryngrad skog eller skyddsskog får avverkning inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. En avverkning får inte medföra att de i 18 §
angivna skyddsintressena åsidosätts. Vid prövningen av en ansökan skall
även övriga bestämmelser i denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter beaktas.
I samband med att tillstånd till avverkning ges får skogsvårdsstyrelsen
besluta om åtgärder för att begränsa olägenheter och trygga återväxten
samt för att tillgodose hänsynen till naturvårdens, kulturmiljövårdens och
rennäringens intressen. Åtgärder med hänsyn till sistnämnda intressen får
dock sammantagna ej vara så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras.
Tillstånd till röjning eller gallring som främjar skogens utveckling krävs
inte.
Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer beslutar närmare
föreskrifter om de regler som skall gälla vid skogsvårdsstyrelsens prövning
av ansökan om tillstånd till avverkning.
Fjällnära skog (ny rubrik)
Skogsvårdslagen 19 a § (ny)
Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter
om att del av den svårföryngrade skogen skall avgränsas som fjällnära
skog.
I fjällnära skog skall särskild återhållsamhet iakttas vid bedrivandet av
skogsbruk.
Vid ansökan om tillstånd till avverkning i fjällnära skog kan skogsvårds-
styrelsen kräva att sökanden dels visar att de i 18 § angivna skyddsintresse-
na inte äventyras, dels redovisar vilken hänsyn sökanden ämnar iaktta
beträffande naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen.
Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om skogsbruket i fjällnära skog, bl. a. om hyggens storlek och
utläggning, utländska trädslags användning, föryngrings- och markbered-
ningsmetoder. Bemyndigandet medför inte befogenhet att av hänsyn till 87
annat än i 18 § angivna skyddsintressen meddela föreskrifter som är så
ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Svårföryngrad skog och skyddsskog (ny rubrik)
Skogsvårdsforordningen 19a§ (ny)
Inom renskötselns åretruntmarker skall till en ansökan om avverkning
fogas bevis om att berörd sameby beretts tillfälle till samråd beträffande
såväl avverkningen som efterföljande skogsvårdsåtgärder. Om sådant be-
vis inte bifogats en ansökan får den avvisas.
En ansökan om avverkning för byggande av skogsbilväg i svårföryngrad
skog i norra Sverige skall avslås om nyttan av vägbyggnadsföretaget inte
motsvarar kostnaden eller om vägen inte kan inpassas i en vägnätsplan.
Vid bedömningen av vägens lönsamhet skall hänsyn endast tas till nyttan i
skogsbrukshänseende.
Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om
1. undantag från samrådsskyldigheten i vissa fall
2. båtnadsberäkning i samband med byggande av skogsbilväg och om
hur sådan väg skall inpassas i en vägnätsplan.
Fjällnära skog (ny rubrik)
Skogsvårdsforordningen 19 b § (ny)
I fjällnära skog får hyggesstorleken endast om särskilda skäl föreligger
överstiga 40 ha.
I fjällnära skog får radikala markberedningsmetoder användas endast
om andra alternativ inte kan ge en godtagbar återväxt. Hyggesplöjning är
dock inte tillåten.
I fjällnära skog får utländska trädslag inte användas. Skogsvårdsstyrel-
sen får dock, om särskilda skäl föreligger, medge tillstånd.
I fjällnära skog får skogsvårdsstyrelsen, om tillfredsställande föryngring
kan erhållas och motstående intressen samtidigt tillgodoses på ett påtagligt
bättre sätt än eljest, föreskriva fjällskogsblädning i granskog och bestånds-
föryngring eller självföryngring i tallskog.
Skogsvårdsstyrelsen kan — om så är påkallat — skjuta upp prövningen
av en ansökan om avverkning i fjällnära skog i högst ett år för att säkerstäl-
la möjligheten att inventera natur- och kulturmiljövärden och bedöma
föryngringsbetingelserna.
Vid en ansökan om avverkning för byggande av skogsbilväg i fjällnära
skog kan krävas att en högst 10 år gammal skogsbruksplan finns för varje i
vägens båtnadsområde ingående brukningsenhet.
Skogsstyrelsen meddelar föreskrifter om
1. slutavverkning i nära anslutning till tidigare avverkningsyta
2. användningen av utländska trädslag
3. kravet på skogsbruksplan vid byggandet av skogsbilväg, därvid un-
dantag får medges i vissa fall.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 2
88
Skogsvårdsförordningen 19c§ (ny)
Skogsvårdsstyrelsen skall inventera och redovisa sådana områden i fjällnä-
ra skog där slutavverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter
eller risken för fjällgränsens nedflyttande.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 2
89
Bilaga 3
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av riksantikvarieämbe-
tet (RAÄ) och statens historiska museer, lantbruksstyrelsen, plan- och
bostadsverket, domänverket, statens naturvårdsverk (SNV), länsstyrelser-
na i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, egen-
domsnämnden i Luleå stift, Malungs, Bergs, Härjedalens, Krokoms, Åre,
Storumans, Vilhelmina, Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Pajala kom-
muner, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skogsindustrierna, Skogsägar-
nas riksförbund, Sågverkens råvaruförening, Västerbottens allmänningars
förbund, Fjällnära urskogars räddningsaktion (FURA), Svenska natur-
skyddsföreningen (SNF), Svenska samemas riksförbund (SSR), Svenska
skogsarbetareförbundet, Svenska pappersindustriarbetareförbundet och
Svenska träindustriarbetareförbundet.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund har avgett ett
gemensamt yttrande, även Svenska skogsarbetareförbundet, Svenska pap-
persindustriarbetareförbundet och Svenska träindustriarbetareförbundet
har avgett ett gemensamt yttrande.
Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i
Jämtlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Norrbottens län.
Dessutom har yttranden inkommit från kammarkollegiet och Steget
Före.
I den följande sammanställningen redovisas allmänna och sammanfat-
tande synpunkter i ett inledande avsnitt. I detta avsnitt redovisas också
kommentarer som remissinstanserna gjort när det gäller faktaredovisning-
en under avsnitten 1 —8 i rapporten. I sammanställningen tas därefter upp
remissinstansernas inställning till de olika förslagen som läggs fram i
rapporten. Smärre redaktionella redigeringar har gjorts.
Många av de av skogsstyrelsen föreslagna ändringarna i skogsvårdslagen
utgör steg i rätt riktning mot ett bättre anpassat skogsbruk och medvetet
mångbruk i de fjällnära områdena i ett långsiktigt hushållningsperspektiv.
Skogsstyrelsen har gjort en förtjänstfull beskrivning av historik, händelse-
utveckling och förutsättningar för skogsbruk i det fjällnära området.
Skogsnäringens betydelse för sysselsättningen inom området har också
belysts på ett utmärkt sätt.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
90
I rapporten konstateras att händelseutvecklingen sedan år 1985 visar att
skogsbruket utvecklats i enlighet med vad statsmakterna uttalat som nöd-
vändigt och önskvärt. Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd har
således visat sig vara fullt tillräckliga för att nå uppsatta mål. Det innebär
att en utökad reglering och utökade krav på detaljplanering i avverknings-
ansökningama inte kan motiveras av sakskäl. En ytterligare reglering är
enligt verket allvarlig med hänsyn till den betydelse skogsbruket i det
fjällnära området har för sysselsättningen och möjligheterna att upprätt-
hålla en infrastruktur som underlag för ett näringsliv inom fjällkommuner-
na. Såsom skogsstyrelsen redovisat är det inte endast sysselsättningen i
skogsbruket som kommer att påverkas av minskade avverkningar utan
även transport- och serviceindustri, liksom inlandssågverken som för sin
virkesförsörjning är beroende av timmerleveranser även från det fjällnära
området. Sågverken i Norrlands inland påtalar ständigt för domänverket
att ytterligare minskning av avverkningarna där inte får ske till följd av att
ytterligare restriktioner införs. Liknande synpunkter har enligt vad vi
erfarit också delgivits industridepartementet.
Verkets principiella uppfattning är att den avvägning mellan olika in-
tressen som skett under senare hälften av 1980-talet genom tillskapandet
av de nya urskogs- och domänreservaten tillsammans med nya regler för
skogsbruket inom det fjällnära området är tillfyllest.
Vid en överflyttning av föreskrifter till lag eller förordning är det viktigt
att ordalydelsen inte förändras så att också en reell skärpning av reglerna
sker om inte motiv för en sådan skärpning föreligger. Det är också av
betydelse att de föreslagna ändringarna enbart kommer att avse den fjäll-
nära skogen och inte hela området för svårföryngrad skog och skyddad
skog. Mot den bakgrunden ifrågasätts behovet av att, såsom gjorts i utkast
till ändringar och tillägg, ändra lydelsen till § 19.
Kollegiet har i några fall kommit i kontakt med sådana frågor som berörs
av rapporten. Förvaltningen av kyrklig jord skall enligt LFKJ i princip
inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tas till vara på ekonomiskt
bästa sätt, en LFKJ föreskriver samtidigt att naturvårdens intressen skall
beaktas i skälig omfattning. I den allmänna debatten har också uttryckts
uppfattningen att särskilda krav kan ställas på förvaltningen av kyrklig
jord bl. a. i fråga om den fjällnära skogen.
Trossamfundet svenska kyrkan äger genom sina församlingar och pasto-
rat ca 370000 ha skogsmark. Enligt uppgift från egendomsnämnderna i
Härnösands och Luleå stift — uppgift saknas från egendomsnämnden i
Västerås stift där det finns mindre områden som kan beröras av rapporten
— ligger ca 2 500 ha inom det område som omfattas av begreppet fjällnära
skogar så som detta definieras i rapporten.
Om skogsstyrelsens förslag genomförs, beräknas det få ekonomiska kon-
sekvenser för stiftens skogsförvaltningar som helhet. De enskilda pastora-
ten som har skogsfastigheter inom området för fjällnära skogar drabbas
däremot inte ensamma eftersom systemet med en samlad skogsförvaltning
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
91
i stiftet med andelar for de enskilda pastoraten har en utjämnande effekt
mellan pastoraten. Bara en mindre del av den kyrkliga jorden inom de
berörda stiften ligger inom området för fjällnära skogar. De beräknade
konsekvenserna för det kyrkliga skogsbruket får anses rymmas inom ra-
men för den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen. De föreslagna
åtgärderna ryms därför inom ramen för LFKJ.
Konflikten mellan skogliga intressen och rennäringen behandlas även i
betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting som för närvarande är
under remissbehandling. Det förefaller knappast möjligt att ta ställning till
denna konflikt enbart på grundval av rapporten. Det gäller bl. a. frågan
vilken instans som bör göra den slutliga sammanvägningen mellan mot-
stridiga intressen. I denna fråga kan kollegiet inte ta ställning förrän i
samband med behandlingen av betänkandet. Kollegiet vill emellertid erin-
ra om att frågan om vägbyggnad i fjällområdena måste bedömas genom en
avvägning av de skogliga intressena mot inte bara naturvårdens utan även
rennäringens intressen.
Kammarkollegiet ansluter sig till vad egendomsnämnderna anfört i sina
yttranden och har i övrigt för egen del inget att erinra mot de förslag som
framförts av skogsstyrelsen.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Naturvårdsverket anser att skogsbruk inom de fjällnära områdena framför
allt i höjdzonen närmast nedom kalfjäll och fjällbjörkskog ger upphov till
en rad olika problem. Följande huvudproblem kan urskiljas:
— skador på och hot mot höga naturvärden
— svårigheter att få upp ny skog efter avverkning
— konflikter med andra markanvändningsintressen än naturvård t. ex.
rennäring, kulturminnesvård, turism och rörligt friluftsliv.
Naturvårdsverket har i skrivelse till skogsstyrelsen den 17 april år 1989
ingående beskrivit dessa problemområden.
I de regionala miljöanalyser som länsstyrelserna arbetat med under år
1989 har samtliga norrlandslän tagit upp problemen med det storskaliga
skogsbruket, särskilt i de tjällnära områdena.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ”den fortsatta utvecklingen i
det fjällnära skogsområdet är en för länet synnerligen viktig naturvårdsfrå-
ga”.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller bl. a. att ”omläggningen av
driftsformerna i skogsbruket har resulterat i betydande förändringar i
landskapet. Särskilt påtaglig är förändringarna i de fjällnära områdena
---. Det är länsstyrelsens uppfattning att miljöfrågornas hantering i
skogsbruket kräver ökad uppmärksamhet och att styrmöjligheterna måste
förbättras”.
Även länsstyrelserna i Västerbottens och Kopparbergs län tar upp dessa
frågor. Västerbottens län har gjort en mycket omfattande problembeskriv-
ning av det moderna skogsbruket och anser att ”innehållet i 21 § och
kogsstyrelsens föreskrifter behöver breddas och fördjupas på flera punk-
92
ter. Det gäller t. ex. naturvårdshänsynen inom det fjällnära området i
enlighet med regeringens uppdrag”.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län avser att i samarbete med kommunerna
precisera de ekologiskt känsliga områdena. Man föreslår vidare till-
ståndsplikt för hyggesplöjning och byggande av skogsbilvägar samt att
skogsbruket skall delta i finansieringen av skyddet av naturskogarna.
Rapporten från skogsstyrelsen innehåller en utförlig beskrivning av
skogsbruket inom de fjällnära områdena och utvecklingen under den se-
naste femårsperioden. Skogsstyrelsen föreslår också många olika åtgärder
för att begränsa skogsbrukets skadeverkningar och för att förbättra na-
turvårdshänsynen i skogsbruket. Naturvårdsverket anser att flertalet för-
slag är bra och att de kan bidra till att skadeverkningarna på bl. a. flora och
fauna i viss mån kan begränsas. Det gäller bl. a. förbud mot hyggesplöjning
och användning av främmande trädslag. Naturvårdsverket har i skrivelse
den 19 maj 1989 till skogsstyrelsen ingående behandlat de förslag som
skogsstyrelsen tidigare lagt fram.
Mot bakgrund av de huvudproblem i utnyttjandet av de fjällnära skogar-
na, som naturvårdsverket och länsstyrelserna ovan redovisat, framgår att
markanvändningen och utnyttjandet av de fjällnära områdena inte enbart
är en fråga för skogsbruket och således inte heller kan regleras i sin helhet
genom skogsvårdslagen med tillhörande förordning och föreskrifter. Na-
turvårdsverket anser att de förslag, som skogsstyrelsen har presenterat,
icke är tillräckliga för att lösa de olika problem, som är förbundna med det
moderna skogsbrukets bedrivande inom de fjällnära skogarna. Det är
därför befogat att överväga en särskild lagstiftning för markanvändningen
och utnyttjandet av de fjällnära skogsområdena, särskilt med hänsyn till
att naturresurslagen inte är tillämplig på skogsvårdslagstiftningen. Syftet
med en sådan lagstiftning är inte att förhindra allt skogsbruk utan att skapa
former och garantier för att andra intressen kan tillgodoses.
Naturvårdsverket har i de nämnda skrivelserna till skogsstyrelsen fört
fram flera förslag, vilka inte ingår i skogsstyrelsens förslag till åtgärder. Det
gäller bl. a. skyddet av en höjdzon 100 å 200 m nedanför kalfjälls/björk-
skogsgränsen samt att bidragen till skogsbilvägar och andra skogsvårdsåt-
gärder inom de fjällnära områdena skall användas mycket restriktivt eller
helt slopas, för att riksdagens uttalande om stor återhållsamhet med
skogsbruk i dessa områden skall kunna uppnås.
Naturvårdsverket upprepar nu dessa förslag. Verket anser inte att det är
rimligt att statsbidrag utgår till ett högrationellt skogsbruk i detta område
där ett särskilt skydd i stället är motiverat, särskilt för den övre barrskogs-
zonen.
I avsnitten 2.2 till 2.5 redovisas arealuppgifter över skyddade områden,
inkl, områden som planeras skyddas som naturreservat. Bl. a. redovisas
andelen produktiv skog och fjällbarrskog. Dessa uppgifter är av stort
intresse. Det framgår bl. a. att drygt en tredjedel (ca 37% eller 585000 ha)
av den fjällnära produktiva skogsmarken ingår i befintliga eller planerade
skyddade områden (nationalparker, naturreservat och domänreservat).
Naturvårdsverket saknar i detta sammanhang en analys av och diskus-
sion av begreppet produktiv skogsmark inom de fjällnära områdena. Som
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
93
exempel på förhållandena här anges att av totalt 317000 ha barrskog
(produktiv skog och fjällbarrskog) på domänverkets marker var endast ca
40000 ha indelade för skogsbruk. Med domänverkets skogsbruksmetoder
och principer för naturvårdshänsyn bedömdes alltså en mindre del vara av
intresse för skogsbruk. Det finns inom de fjällnära områdena stora arealer
av produktiv skogsmark som av biologiska, ekonomiska eller andra orsa-
ker ej är lämpade för skogsbruk och som sannolikt ej kommer att användas
för skogsbruk inom överskådlig tid. Dessa områden har inte heller tidigare
berörts av storskogsbruk. En närmare redovisning av dessa områdens
arealer är av stort intresse och bör ingå i beslutsunderlaget för de fjällnära
skogarnas användning och utnyttjande.
Vid skydd av områden, t. ex. enligt naturvårdslagen, aktualiseras i regel
ersättningsfrågorna. Det hävdas att pågående markanvändning därvid
avsevärt kommer att försvåras. Naturvårdsverket finner det ologiskt att
kalla en verksamhet, som tidigare ej har förekommit i området, för pågå-
ende markanvändning, som därvid skulle försvåras. Det strider mot en
allmän medvetenhet och mot gängse språkbruk.
När det gäller ekonomisk ersättning till privata markägare anser na-
turvårdsverket däremot att det är rimligt med ekonomisk kompensation
för intrång i en pågående skogsbruksverksamhet. För att skydda samtliga
från naturvårdssynpunkt värdefulla områden inom de fjällnära områdena
är dock tillgängligt anslag (Mark för naturvård), trots en ökning under
innevarande budgetår, inte tillräckligt. Endast de största och mest värde-
fulla områdena (klass 1-objekt) kan skyddas på detta sätt med tillgängliga
medel.
Möjligheter till kompensation för försvårat skogsbruk måste tillskapas.
Stödet bör utgå till miljöanpassning som går längre än vad som ryms inom
begreppet pågående markanvändning avsevärt försvåras. Sammantaget
med de hushållningsregler som föreslås i rapporten skulle detta innebära
att ökad lokal nytta erhålles av fjällskogsbruket samtidigt som miljövinster
åstadkommes.
Av särskilt intresse från naturvårdens och rennäringens synpunkter är att
80% av den produktiva fjällnära skogsmarken och praktiskt taget alla
skogbevuxna impediment (fjällbjörkskog, fjällbarrskog, skogbevuxen myr,
hällmark etc.) inte berörts av några skogsbruksåtgärder under de senaste
25 åren.
Skogsstyrelsens beskrivningar av rennäringens, naturvårdens och kul-
turminnesvårdens intressen för de fjällnära skogarna är mycket kortfatta-
de men kännetecknas av en betydande förståelse för dessa sektorvärden.
Redovisningen av ägandeförhållandena visar att antalet privata bruk-
ningsenheter är särskilt stort i Västerbottens län. Mer än hälften av dessa
finns i länet. Samtidigt är medelarealen förhållandevis liten. Inlands-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
94
skogsbruket har också stor regional politisk betydelse. Det är därför viktigt Prop. 1990/91: 3
att skogsbruket kan bedrivas med rimliga lönsamhetskrav. Bilaga 3
Skogsstyrelsen har ännu ej sammanställt siffror om de skyddade arealer-
na. För Västerbottens län har dock skogsvårdsstyrelsen, domänverket och
länsstyrelsen räknat fram att naturreservaten och domänreservaten inom
fjällkommunerna totalt omfattar 816 870 ha och att ca 73000 ha härav
utgörs av produktiv skogsmark. Detta innebär således att ca 9% av den
skyddade arealen inom Sorsele, Storumans, Vilhelmina och Dorotea kom-
muner är produktiv skogsmark.
Att hyggesstorleken minskat starkt under perioden 1985—1988 och att
hyggesplöjning och plantering med contortatall praktiskt taget upphört är
positivt från miljösynpunkt. Av tillgänglig statistik framgår dock inte om
skyddsdikningen, som från miljösynpunkt är minst lika kontroversiell, har
ökat eller minskat.
Möjligheten att upprätta naturvårdsinriktade skogsbruksplaner (NISP)
bör även fortsättningsvis utnyttjas i områden som är av betydelse för t. ex.
friluftslivet, rennäringen eller har geovetenskapliga värden. Instrumentet
är dock självfallet helt otillräckligt beträffande större områden där na-
turvärdena är knutna till själva skogsbestånden, dess ålder, sammansätt-
ning och naturliga utveckling.
Trots att gällande regler för skogsbruk i fjällnära skogar medfört en viss
minskning av slutavverkningsareal och hyggesstorlek kvarstår konflikterna
mellan skogsbruket och rennäringen — naturvården.
Skogsstyrelsens förslag innebär en mer mångsidig bedömning av skogs-
bruksåtgärderna inom det fjällnära området och kan därigenom förhopp-
ningsvis leda till minskade konflikter.
1.2—1.3 Redovisningen av fjällskogsområdets omfattning, tidigare
skogsbruksmetoder m.m. är enligt egendomsnämndens mening en väl
genomarbetad och noggrann beskrivning av verkliga förhållanden.
Observeras bör uppgiften om att ca 80% av arealen produktiv skogs-
mark i de fjällnära skogarna inte berörts av några skogsbruksåtgärder
under de senaste 25 åren. Det är därför naturligt att ett uppsamlat åtgärds-
behov nu föreligger.
1.4 Rennäringen
Hänglavsförekomsten har stor betydelse som renbete vid ogynnsamma
snöförhållanden. Dock torde renskötselns beroende av hänglaven numera
ha reducerats något genom effektivare metoder för stödutfodring. Även
om förekommande hänglavsskogar lämnas orörda torde behovet av en
organisation för stödutfodring kvarstå för perioder av extremt ogynnsam
väderlek. 95
Av stor betydelse för betestillgången är att verkligt antal renar inte tillåts
överstiga det antal som renbetesmarkerna långsiktigt kan försörja.
1.5 Bevarandeintressena
Skogsbrukets betydelse för turism, rörligt friluftsliv, jakt och fiske får ej
glömmas. Flertalet naturintresserade människor har varken tid eller eko-
nomiska och fysiska resurser att utnyttja de orörda ödemarkerna utan är
beroende av vägar, kommunikationer, övernattningsställen m. m.
4.1 Egendomsnämnden vill betona utredningens konstaterande att det
råder stor variation längs fjällkedjan beträffande klimat, topografi m. m.
En geografisk avgränsning av fjällskogsområdet genom en sammanhäng-
ande gräns är därför mycket olämplig eftersom bevarandeintresset knyts
till värdefulla objekt oavsett deras belägenhet i förhållande till någon
konstruerad gränslinje.
Utredningens antagande om ett oförändrat klimat under överblickbar
tid förefaller rimligt.
4.2 —4.4 Utredningen bekräftar de praktiska erfarenheterna om att kul-
turerna ger högre stamantal än självföryngringarna. Mot bakgrund av att
klimatet under de senaste årtiondena varit ogynnsamt och kanske under
kommande årtionden normaliseras eller förhoppningsvis inte blir avsevärt
sämre bör det bli minst lika goda förutsättningar för skogsodling inom
överskådlig framtid. Därtill kommer att den efter årets kottplockning
sensationellt förbättrade frösituationen för fjällskogsområdet säkerställer
tillgången på lämpligt plantmaterial för lång tid framåt.
5.1—5.2 Ändringen av skogsvårdslagen 1985 har uppenbarligen givit
avsedd effekt. Utredningen konstaterar lägre total hyggesareal, mindre
enskilda hyggen, bättre föryngringsresultat och minskad areal hyggesplöj-
ning för perioden efter 1985. Någon ytterligare skärpning av skogsvårds-
lagen skulle mot den bakgrunden inte vara särskilt nödvändig.
Kommunen förordar alternativ 2 (beträffande avverkningsnivån) och till-
styrker i huvudsak utredningen med följande uttalanden och komplette-
ringar.
— Det är angeläget att det bedrivs ett hänsynsfullt skogsbruk i fjällnära
omrden liksom i svårföryngrade områden.
— Förslaget om att inga avverkningar startas utan att natur- och kulturvär-
dena är väl kända är synnerligen angeläget.
— En viktig fråga som skogsstyrelsen inte aktualiserat är att hyggesrens-
ning och/eller gallring absolut inte får ske förrän avverkningstillstånd
meddelats. Det moderna skogsbrukets avverkningsmetoder får således
inte styra tidpunkten för hyggesrensning eller gallring.
— Beträffande gränsen för fjällnära skog inom Malungs kommun bör
denna närmare läggas fast först sedan resultatet av skogsvårdsstyrelsens
och länsstyrelsens nu pågående markanvändningsplanering för Tran-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
96
strandsfjällen färdigställts. Gränsen bör därefter redovisas i kommu- Prop. 1990/91:3
nens översiktsplan. Bilaga 3
Kommunen har ingen erinran mot vad som sägs i skogsstyrelsens utred-
ning av fjällnära skogar.
Kommunen motsätter sig en naturvårdsgräns såsom den är föreslagen av
Svenska naturskyddsföreningen. Kommunen anser att de regler som finns
i 8, 19 och 21 §§ skogsvårdslagen är tillräckliga för att ge fjällskogarna det
skydd som krävs. Kommunens uppfattning är dessutom att skogsstyrel-
sens gräns för ”fjällnära skog” bör få en bättre biologisk anpassning och att
innanför denna gräns bör tillåtna hyggesarealer begränsas ytterligare från
nuvarande 40 ha till ca 10 ha.
Kommunen har inte någon erinran mot skogsstyrelsens förslag.
Kommunen konstaterar inledningsvis att utredaren noterat att skogsbru-
ket i fjällnära områden sedan 1985 utvecklats i enlighet med vad statsmak-
terna ansett som önskvärt. Slutavverkningsarealen har sjunkit, hyggesstor-
leken har minskat, hyggesplöjningen har så gott som upphört och använd-
ningen av contortatallen minskat radikalt. Hänsynen till rennäringen och
naturvårdens intressen har ökat.
Skogsvårdslagen är med av kommunen föreslagna ändringar och tillägg
tillräcklig för att skydda de fjällnära skogarna under förutsättning att den
tillämpas enligt sin anda. För att den skall kunna tillämpas på rätt sätt
krävs: stora utbildningsinsatser på alla nivåer då miljö- och ekologifrågor-
na kommer att dominera i framtiden. Skogsvårdsstyrelsen bör lokalt sam-
råda med lokalbefolkning och naturvårdsenheten.
Kommunen ställer krav på ett sammanhållet område med fjällnära barr-
skog längs hela fjällkedjan.
Kommunen anser rent generellt, att nuvarande lagstiftning om fjällnära
skogar mer än väl täcker de intentioner som statsmakterna hade, då lagen
tillkom.
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
Kommunen har tillsammans med övriga fjällkommuner i Västerbotten
noga följt utvecklingen inom det fjällnära skogsbruket. 1 flera olika sam-
manhang har vi påtalat behovet av en politik på området, som långsiktigt
skall garantera både ett livgivande och servicestärkande skogsbruk i den
fjällnära skogen och ett balanserat bevarande av natur- och kulturintres-
sen. Hittills har utvecklingen gått enbart den ena vägen, nämligen den som
leder till utarmning av möjligheterna till skogsbruk i fjällnära områden.
Detta förhållande, kopplat till andra problem som vi brottas med, gör att
vi känner stor oro inför framtiden och vad som skall hända med den
näring som fortfarande utgör en viktig förutsättning för att kommunen
skall kunna upprätthålla både sysselsättning och nödvändig service.
Det kan konstateras att det, sedan riksdagsbeslutet i januari 1985 beträf-
fande återhållsamhet i det fjällnära skogsbruket, skett en påtaglig föränd-
ring i verksamheten. Avverkade arealer har minskat och hyggesstorlekarna
har krympt till gott och väl acceptabla nivåer. Hänsynstagande till natur-
vård och kulturmiljövård har också ökat, liksom samrådet med samerna i
förhållande till deras berättigade anspråk på mark och utrymme för sin
näring. Det kan ifrågasättas om tidpunkten för införande av ytterligare
restriktioner i det fjällnära skogsbruket är väl vald med tanke på den korta
tid som förflutit sedan de nya reglerna införts och någon heltäckande
utvärdering inte kunnat göras.
Kommunen förordar ett mångbruk i den fjällnära skogen---. Att
någon näring eller verksamhet skulle ges ett alltför dominant utrymme i
det fjällnära området, kan vi inte acceptera. Det skulle på längre sikt
utarma stora områden sysselsättnings- och servicemässigt. Det gagnar
varken Vilhelmina kommun eller nationen i övrigt. Vad vi nu behöver är
en gnutta lugn och ro för att vi skall kunna ta itu med överlevnadsfrågorna.
För detta behövs en förståndig och solidarisk politik inom många områ-
den, inte minst när det gäller den fjällnära skogen.
Kommunen önskar poängtera nödvändigheten av en politik inom skogs-
brukets område som långsiktigt garanterar ett livskraftigt skogsbruk bl. a. i
de fjällnära områdena och ett balanserat bevarande av natur- och kul-
turvärdena.
Skogen har varit och är fortfarande en viktig näring inom kommunen
och därmed en av förutsättningarna för att upprätthålla en fortsatt syssel-
sättning och därmed sammanhängande service i kommunen.
Kommunen konstaterar med tillfredsställelse att alltsedan riksdagens
beslut 1985 har en förändring av skogsbruket i de fjällnära områdena skett.
Denna förändring har bl. a. medfört att de avverkade arealerna har mins-
kat, hyggesstorlekarna har krympt och hänsynstagandet till natur- och
kulturvård har ökat. Samråd med samerna beträffande deras berättigade
anspråk på mark för sin näring har också ökat.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
98
Det är således en relativt kort tidsrymd som förflutit sedan 1985 och den
framtida utvecklingen kommer med största sannolikhet att resultera i att
berörda parter på ett ännu mer nyanserat och balanserat sätt kommer att
se på skogsbruket i de fjällnära områdena.
Skogsstyrelsens förslag är, om det leder till beslut, en garanti för övriga
intressen att skogsbruket måste ta större hänsyn än i dag.
Kravet på att aktuell skogsbruksplan skall upprättas inom område där
skogsbilvägbyggnad aktualiseras, kommer sannolikt att i praktiken göra
det omöjligt aktualisera avverkning inom många områden.
Inom Jokkmokks kommun har mycket stora områden av produktiv
skogsmark undantagits från skogsbruk. Detta har fått till följd att hundra-
talet arbetstillfällen försvunnit. Ytterligare beslut om begränsningar inom
skogsbruket bör kombineras med beslut att kompensera bortfallet av ar-
betstillfällen i de aktuella avflyttningskommunerna.
Förslaget stöds dock i princip av Jokkmokks kommunstyrelse.
Kommunen berörs endast marginellt av fjällnära skog och kommunstyrel-
sen är därför inte så insatt i eller engagerad i frågan. Det förefaller oss dock
som om utredningsförslaget, om det genomförs, skulle komma att lösa
många av de konflikter som nu råder mellan skogsbruket å ena sidan och
framför allt naturvården och renskötseln å den andra.
Den osäkerhet som ändå finns om möjligheterna till föryngring efter
avverkning i fjällnära lägen manar till försiktighet. Att gå in med slutav-
verkningar i dessa kärva lägen innebär en betydande risktagning. Naturens
villkor bör få styra skogsbruksformen i större utsträckning än som hittills
varit fallet. Andra former av aktivt skogsbruk än det allenarådande kalhyg-
gesbruket med markberedning bör kunna prövas. Ett sådant försiktigare
skogsbruk med inga eller mycket små kalhyggesytor behöver inte vara
enbart negativt för sysselsättningen. Den beräknade minskningen av ar-
betstillfällena inom skogsbruket bör åtminstone i viss utsträckning kunna
kompenseras genom ett mindre storskaligt, dvs. högmekaniserat, skogs-
bruk, genom naturvårdsinsatser, ökad turism, bättre förutsättningar för
renskötsel m. m. Genom hittillsvarande avverkningstakt och avverknings-
system kan befaras ett stort glapp mellan de koncentrerade avverkningarna
och avverkningsbar återväxt och tömning av befolkning i stora delar av
Norrlands inland under den tiden. Näringslivet får inte innebära exploate-
ring. Planeringen måste gå ut på bevarande på lång sikt av underlag för
näringsliv och befolkning i dessa redan glest befolkade trakter och inte
inrättas efter den kortsiktiga syn som industrin har.
Riksförbundens utgångspunkter
Regeringens uppdrag till skogsstyrelsen om skogsbruket i de fjällnära sko-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
99
garna omspänner frågor av stor principiell vikt för privatskogsbrukets
framtid.
Brukningsrätten till fastigheten ger markägaren befogenhet att bedriva
skogsbruk och dra nytta av skogens värden. Mark som av ekologiska skäl
inte kan återbeskogas nöjaktigt skall dock undantas från skogsbruk. Re-
surshushållningen gör det motiverat att staten genom okomplicerade ran-
soneringsregler skapar garantier för ett långsiktigt skogsbruk. LRF och
Skogsägarna reagerar däremot skarpt mot det generella ”avgränsningstän-
kandet” av produktiv skogsmark som en s. k. naturvårdsgräns är ett exem-
pel på.
I skogspolitiken talas allt oftare om ”intresseavvägning”. Det finns
politiska ambitioner att tillfredsställa allmänna men även kommersiella
intressen genom ökade regleringar av skogsbruket via lagstiftning och
samhällsplanering. Det är vår bestämda uppfattning att de allmänna in-
tressena i de flesta fall tillfredsställs genom allemansrätten och markägar-
nas känsla för miljön och bygdens liv. Grundprincipen måste vara att
intrång i skogsbruket skall kompenseras ekonomiskt så länge det inte är
bagatellartat. Markägarens förluster måste ersättas om myndighet i enskil-
da fall vill gå längre i regleringen av skogsbruket än vad skötsellagarnas
generella hänsynsregler kräver. Ersättningsprincipen måste emellertid ock-
så vara giltig om staten i stället väljer att genom lagar och föreskrifter
förändra förutsättningen för ett effektivt skogsbruk för att gynna andra
intressen. Samma förhållanden skulle kunna uppstå om staten eller myn-
dighet via bindande planer låser skogsbrukarna så att näringens verksam-
het avsevärt försvåras.
De fjällnära skogarnas läge och tidigare ringa värde har gjort att det i dag
finns relativt opåverkade skogsområden med specifika naturvärden i dessa
trakter. Efter inventeringar har stora områden utpekats som bevaran-
devärda riksintressen enligt naturresurslagen. Riksförbunden vill under-
stryka det nödvändiga i att i den fortsatta samhällsplaneringen fullödigt
väga in skogsbruket som varande en av få näringsgrenar, som kan upprätt-
hålla infrastruktur och ge försörjning i denna del av landet.
LRF och Skogsägarna anser att det regionalpolitiska stödet till skogsbru-
ket i inre Norrland behövs också i fortsättningen. Stödet skall vara en
långsiktig och given ekonomisk faktor för skogsbruk i dessa trakter. Det är
därför principiellt oacceptabelt att stöd till skogsbruk kan dras undan då
andra intressen — allmänna eller kommersiella — gör anspråk på anpass-
ning av brukandet.
Synpunkter på skogsstyrelsens överväganden
Vi delar skogsstyrelsens uppfattning att det finns goda förutsättningar att
bedriva ett långsiktigt skogsbruk i de fjällnära områdena. Det enskilda
skogsbruket är efter senare tids reservatsbildningar den störste ägaren av
produktiv mark i dessa trakter. Det är utomordentligt angeläget att denna
areal kan utnyttjas i ett aktivt skogsbruk och ligga till grund för infrastruk-
turen i dessa ekonomiskt svaga områden.
Skogsstyrelsen visar i sin faktabakgrund att stora förändringar skett i
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
100
skogsdriften under de senaste åren — och då på ett sätt som tillgodoser de
krav som ställdes i riksdagsbeslutet från 1985. Utvécklingen som sådan ger
därför inte motiv för en eventuell skärpning eller utvidgning av skogs-
vårdslagen. Skogsstyrelsen drar därför fel slutsatser när man föreslår att
skogsbrukarna skall vidkännas ytterligare restriktioner och byråkratiska
rutiner. LRF och Skogsägarna avvisar därför förslagen till utvidgad lag-
stiftning och byråkrati som innebär ökade restriktioner och kostnader för
skogsbrukarna.
LRF och Skogsägarna efterlyser en positiv grundsyn på skogsbruket.
Detta skulle stärka framtidstron hos de ca 100000 människor som bor i
det fjällnära området. Över stora arealer skulle produktionen kunna höjas
till minst den dubbla mot dagens nivå. Skogsstyrelsens överväganden
framstår därför inte som rimliga för den lokala befolkning, som har behov
av ett ökat underlag för sin näringsutövning.
Skogsbruket i fjällnära skog är mycket kunskapskrävande. Skogsägarna
måste kunna ställa krav på god kompetens i den externa rådgivningen.
Riksförbunden delar därför skogsstyrelsens målsättning om ökad utbild-
ning för skogsägare och fältpersonal.
Utöver de enskilt ägda fastigheterna finns betydande arealer allmän-
ningsskog, som är avsatta för bondebefolkningen i området. Många fjäll-
bönder har sina marker ovanför den produktiva skogsmarken, varför deras
enda egentliga skogstillgång består av delaktighet i allmänningarna. En
betydande del av dessa fjällbönders inkomster har kommit i form av
avkastning från allmänningsskogen. Ett regelsystem som avsevärt för-
sämrar det ekonomiska utbytet för skogsbruk på allmänningsskogarna får
därför stor inverkan på lokalbefolkningens möjligheter till utkomst.
LRF och Skogsägarna delar också skogsstyrelsens syn på den pågående
s. k. markanvändningsplaneringen. Denna består huvudsakligen av omfat-
tande inventeringar som ger ett bra underlag för fjällkommunernas arbete
med de kommunala översiktsplanerna, liksom för skogsbrukets planering
och kontakter med företrädare för andra intressen.
I direktiven talas om att skogsstyrelsen bör pröva om resultaten från
markanvändningsplaneringen kan utgöra grund för av myndighet fast-
ställda verksamhetsplaner, vilka måste följas av skogsägaren. Skogsstyrel-
sen beskriver två alternativa principer för hur sådana för markägarna
bindande planer kan konstrueras. Man drar emellertid slutsatsen — på
både saklig och principiell grund — att ingen av de två skisserade ansatser-
na nu bör genomföras. Riksförbunden finner direktiven anmärkningsvär-
da i dessa avseenden. Det synes närmast vara en ren planhushållningsmo-
dell, som regeringen haft för ögonen. Det intrång i äganderätten som
bindande planer innebär är helt oacceptabelt. Det skulle leda till behov av
en ytterligare utbyggd byråkrati, sänka effektiviteten i skogsbruket, ge
försämrad ekonomi för skogsägarna och verka förlamande på företagaran-
dan.
Enligt direktiven skall skogsstyrelsens eventuella förslag baseras på för-
utsättningen att pågående markanvändning ej avsevärt skall försvåras.
Förslagen får inte leda till ersättningsanspråk.
Märkligt nog har skogsstyrelsen inte analyserat sådana konsekvenser i
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
101
sin rapport. Enligt riksförbundens bestämda uppfattning innebär de före-
slagna restriktionerna och styrmedlen till förmån för andra intressen att
skogsbruk i området avsevärt kommer att försvåras. För att förslagen på
ett uttömmande sätt skall kunna behandlas av regering och riksdag måste
de kompletteras så att beslutsfattarna får ett begrepp om hur olika grader
av restriktioner negativt återverkar på skogsbrukets ekonomi och därmed
ger rätt till ersättningsanspråk från skogsbrukarna.
Sammanfattning
Vårt huvudintryck är att skogsstyrelsens omfattande rapport på ett ut-
märkt och objektivt sätt beskriver såväl den historiska utvecklingen av de
fjällnära skogarnas utnyttjande som dagsläget och de senaste årens trender.
Man kan genomgående konstatera att skogsbruket snabbt reagerat på de
politiska och administrativa signaler som kommit under senare år. Det är
också sannolikt att flera av dessa förändringstrender kommer att fortsätta i
samma riktning utan särskilda åtgärder.
Vi har uppfattat att skogsstyrelsens huvudsakliga slutsats är att något
behov av drastiska förändringar av skogspolitik eller signalsystem inom
dessa områden inte föreligger. Nu gäller det att med tillförsikt fullfölja den
påbörjade utvecklingen. Skogsstyrelsens olika förslag syftar tiil att under-
lätta denna process. I huvudsak stöder vi därför skogsstyrelsens framförda
förslag med vissa principiella kommentarer och förbehåll---.
De redovisade uppgifterna är för många säkerligen överraskande, kan-
ske t. o. m. sensationella. Redovisningen av utvecklingen av skogsbruket i
de fjällnära områdena visar klart och tydligt att det stora steget redan är
taget. Om önskemålet är att bevara stora arealer typiska fjällskogsområden
samt säkerställa ett begränsat och varsamt skogsbruk i övriga områden är
syftet redan uppnått. Ytterligare reservat eller restriktioner måste tolkas så
att samhället önskar en successiv avveckling av skogsbruket i dessa områ-
den.
Tyvärr har vi anledning tro att skogsbrukets traditionella kritiker inte
uppfattar utvecklingen på detta sätt. Fortsatta krav på inskränkningar i
skogsbrukets bedrivande måste emellertid nu snarare uppfattas som ett
sätt att upprätthålla en image än omsorg om natur och människor i
Norrland.
1 Skogsindustrins grundsyn
1.1 Fjällnära skogsbruk — en svår konst
Tyvärr har de senaste årens debatt om skogsbruket i fjällnära skogar blivit
olyckligt förenklad och uppladdad. Skogsbruk och skogsodling uppfattas
som ett hot som skall stoppas i stället för en möjlighet som går att utveckla
i samspel med andra viktiga värden. Det dåliga debattklimatet har tyvärr
under lång tid blockerat en konstruktiv diskussion som dock nu glädjande
nog tycks vara under utveckling. Skogsstyrelsens rapport torde härvid vara
en viktig ingrediens.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
102
Ju närmare skogarnas biologiska utredningsgränser vi befinner oss desto
större blir generellt de biologiska och ekonomiska svårigheterna att bedri-
va skogsbruk. Samtidigt finns emellertid inom dessa områden en mycket
stor lokal variation i dessa förutsättningar. Skogsbruk måste här bedrivas
med stor respekt för de naturgivna förutsättningarna och det krävs natur-
ligtvis stor erfarenhet och gedigna kunskaper för att lyckas. Det är vår
bestämda uppfattning att denna kompetens finns inom våra företag och att
skogsbruket också bedrivs med stort ansvar och ödmjukhet. Bakom ett
avverkningsbeslut ligger naturligtvis noggranna överväganden eftersom en
misslyckad skogsodling medför mycket stora kostnader för omplantering
och andra hjälpåtgärder.
En viktig förutsättning för framgång är att skogsskötseln är väl för-
ankrad i lokala kunskaper och beslut. Med de varierande förutsättningarna
går det inte att tillämpa förenklade schabloner utan det handlar om att på
ett nyanserat sätt utnyttja de biologiska och ekonomiska möjligheterna.
1.2 Fjällnära skog — en viktig resurs
Från såväl industrins som samhällets synpunkt är ett klokt utnyttjande av
den fjällnära skogen av synnerligen stor betydelse. De samlade virkespro-
duktionsmöjligheterna inom detta stora område är under överskådlig tid
av stor betydelse för berörda bygders samhälls- och arbetsliv liksom för
industrins virkesförsörjning lokalt och regionalt. Det är nödvändigt att vid
varje diskussion om eventuella begränsningar av dessa virkesproduktions-
möjligheter samtidigt analysera de samhälls- och företagsekonomiska kon-
sekvenserna. Detta är nu särskilt viktigt i ett läge där flera parallella
utrednings- och planeringsaktiviteter på olika sätt diskuterar inskränk-
ningar i skogsbruket i den felaktiga tron och förhoppningen att de sociala
och ekonomiska konsekvenserna är försumbara eller kan övervältras på
någon annan.
Vi finner det viktigt att framhålla att även om regler för ersättning och
kompensation i enskilda fall kan utvecklas så blir det samlade resultatet att
hela landsdelens ekonomiska bärkraft urholkas. För stora områden är vi
nu oroande nära denna gräns. En fortsatt utveckling åt detta håll skulle i
onödan gå stick i stäv med regionalpolitiska ambitioner, glesbygdskam-
panjer m. m.
1.3 Vi har gott om skyddad skog
Skogsstyrelsens utredning bekräftar vår uppfattning att naturvårdens sak
nu inte bäst gagnas av flera reservat och gränser. Statistiken visar att
betydande andelar av den fjällnära skogsmarken redan på olika sätt är
skyddad eller har restriktioner för aktivt skogsbruk. Här avses då inte bara
nationalparker och naturreservat utan även de mycket stora arealer som i
frivilliga policybeslut avsatts inom olika företag. Från naturvårdssynpunkt
torde det därför i dagsläget ge avsevärt större effekt i skogslandskapet om
välmotiverade naturvårdshänsyn m. m. på ett naturligt sätt tas in i sköt-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
103
seln av de arealer där ett aktivt skogsbruk bedrivs. Samtliga berörda
företag har klart deklarerat denna policyinriktning och genom instruktion
och utbildningsaktiviteter fungerar också arbetet allt bättre i praktiken.
2 Kommentarer till skogsstyrelsens bakgrundsbeskrivningar
2.1 Kap. 2 — arealförhållanden
De redovisade sifferuppgifterna angående omfattningen av den produk-
tiva skogsmarksareal som numera är skyddad på olika sätt är närmast
sensationella. För första gången görs här en sådan sammanställning som
således visar att den utveckling som skett, särskilt under senare år, resul-
terat i synnerligen betydande reserveringar och restriktioner för skogsbru-
kets bedrivande på vanlig skogsmark. Vi finner ingen anledning ifrågasätta
siffrornas riktighet utan konstaterar att ca 600000 ha nu är undantagna
från aktivt skogsbruk motsvarande 37% av den produktiva skogsmarken,
eller 4,4% av all skogsmark i Norrland eller 2,5% av all skogsmark i hela
landet. Till detta kommer betydande arealer av skyddad myr och fjällbarr-
skog. Internationellt sett innebär dessa siffror och andelar synnerligen höga
ambitioner i naturvårdsarbetet och behovet av ytterligare reserveringar
måste numera rimligen anses vara mycket begränsat.
Till de redovisade siffrorna tillkommer dessutom betydande arealer som
av lokala biologiska, ekonomiska eller praktiska orsaker också i fortsätt-
ningen ej kommer att utnyttjas för aktivt skogsbruk. Sådana marker ingår
som en mosaik i skogslandskapet utan att formella reservatsgränser dragtis
upp och fastställts. Vi delar skogsstyrelsens uppfattning att dessa marker
tillsammans med de formella reserveringarna motsvarar ungefär hälften
av den produktiva skogsmarken inom området.
Vi konstaterar även att eftersom huvuddelen av reserveringarna gjorts
på statlig mark så är det enskilda skogsbruket numera dominerande mark-
ägare inom de arealer som utnyttjas för skogsbruk. Det finns således en
uppenbar risk att ytterligare reserveringar kommer att direkt gå ut över
förutsättningarna för det enskilda skogsbrukets bedrivande i dessa områ-
den.
2.2 Kap. 4 — föryngringsförhållanden
De redovisade siffrorna visar att omfattningen av contortaodlingen inom
det fjällnära området varit mycket begränsad och att den faktiska plante-
ringen i dag endast är marginell. Det är vår uppfattning att contortaodling-
en inom dessa områden också i fortsättningen kommer att bedrivas myc-
ket restriktivt.
2.3 Kap. 5 — bidrag till återväxt
Inom dessa skogsekonomiskt svaga områden är bidrag till långsiktiga
återväxtåtgärder av stor betydelse ur såväl regionalpolitiska som privat-
ekonomiska synpunkter. Med hänsyn till de reserveringar av produktiv
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
104
skogsmark som gjorts är det naturligtvis logiskt att skogsbruket på den
mark som återstår får bedrivas under samma villkor som hittills. Det kan
knappast anses som konsekvent regionalpolitik att minska eller dra in
bidrag där de är av störst värde.
2.4 Kap. 7 — arbetsmöjligheter i den fjällnära skogen
På ett konsekvent och realistiskt sätt görs här en analys av de sysselsätt-
ningsmässiga konsekvenserna av ökade restriktioner för skogsbrukets be-
drivande i fjällnära området. Det är naturligtvis avverkningsnivån som
helt styr sysselsättningseffekterna i hela kedjan av avverkning, transport,
skogsvård, industriell förädling och indirekta samhälls- och serviceeffek-
ter. Analyser, liksom andra uppgifter i skogsstyrelsens utredning, visar att
det stora steget redan ärtaget. Under perioden 1973—1987 slutavverkades
i genomsnitt 10000 ha mot 2900 ha 1988.
Denna utveckling har inneburit att i stort sett 800 personer på helårsba-
sis förlorat sina arbeten. Då en dominerande del av dessa personer anställs
under säsong eller på deltid, speciellt i skogsvårdsarbetet, är det mångfalt
fler människor som blivit direkt berörda av denna utveckling. Eftersom
sysselsättning i skogsnäringen i dessa områden ofta är ett komplement till
annan sysselsättning och en betydelsefull andel av familjeekonomin kan
man utgå ifrån att den sjunkande avverkningsnivån på ett påtagligt sätt
urholkat landsdelens ekonomiska bärkraft och utkomstmöjligheter. Denna
utveckling kontrasterar mot glesbygdskampanjer och andra regional- och
lokalpolitiska aktiviteter.
Till de redovisade sysselsättningseffekterna kan tilläggas de företags- och
nationalekonomiska effektema/förlusterna genom bortfall i produktion
och resursskapande, minskad skattekraft, minskade exportintäkter osv.
Beräkningar över dessa effekter är svåra att exakt göra men storleksord-
ningen är ur samhällsekonomisk synpunkt högst betydande. En ökad eller
minskad skogsavverkning har en multiplikatoreffekt i landsdelens hela
ekonomi.
3 Kommentarer till skogsstyrelsens förslag
3.1 Kap. 9 — skogsvårdslagen och skogsvårdsforordningen
Då det gäller förslagen till förändringar inom skogsvårdslag och skogs-
vårdsförordning har vi den bestämda uppfattningen att huvuddelen av de
förslag till förflyttningar av olika detaljbestämmelser från föreskrifter och
allmänna råd till skogsvårdslag och skogsvårdsförordning egentligen är
helt onödiga i sak. Skogsbruket har accepterat signalerna och ändrat sitt
beteende. Detta kommer inte att förändras ytterligare genom förflyttning-
ar av detaljbestämmelser inom ett redan komplicerat regelsystem. I prin-
cip borde det i stället uppfattas som en styrka att skogsbruket kan reagera
utan direkt styrning från landets tyngsta politiska organ. I tider av avregle-
ring finner vi det således tveksamt föreslå uppstramningar av regelverken
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
105
som kanske mera syftar till att demonstrera politisk handlingskraft än att i
praktiken förändra skogsskötsel och naturvård. Det kan knappast vara
riksdag och regerings uppgift att reglera detaljer i skogsskötseln.
Med nedan följande kommentarer och undantag stöder vi emellertid de
förslag och förändringar som i sak är nya.
Vi vill avslutningsvis åter understryka att lokal förankring och anpass-
ning till varierande biologiska, praktiska och ekonomiska förhållanden är
helt nödvändig då det gäller skogsbruk i fjällnära områden. Den tiden
måste vara förbi när centrala myndigheter drar upp schablonmässiga
streck i landskapet. När de lokalt förankrade planeringsaktiviteterna suc-
cessivt fullföljs kommer ett skärgårdsliknande mönster för skogsbruk i
dessa fjällnära områden att framträda. Detta sätt att beskriva gränser ger
större och meningsfullare möjligheter såväl för skogsbruk som andra in-
tressen. Vi upprepar till slut vår bestämda uppfattning att aktivt skogsbruk
mycket väl kan kombineras med alla dessa andra intressen också inom det
fjällnära området.
Skogsstyrelsen har på regeringens uppdrag snabbutrett vissa frågor röran-
de det fjällnära skogsbruket. Utredningen syftar till att utröna, hur befint-
liga regler påverkat skogsbruket, liksom ett antal föreslagna förändringar i
text och tillämpning av skogsvårdslagen. Parallellt med denna utredning
har samerättsutredningen lämnat ett betänkande, som också berör skogs-
bruket i de fjällnära områdena. Även om dessa utredningar görs utifrån
skilda utgångspunkter, utgår Råvaruföreningen från att regeringen be-
handlar skogsnäringsavsnitten i båda utredningarna i ett sammanhang.
De aktuella motsättningarna mellan rennäring och skogsnäring beror,
såvitt Råvaruföreningen finner, på utnyttjandet av moderna metoder
inom resp, näring. Inom rennäringen används i dag regelmässigt moderna
kommunikationer, helikopter, flyg, lastbilstransporter av renar, snö-
skotrar och andra terrängfordon, och inom skogsnäringen används stor-
skaliga mekaniserade metoder för såväl återbeskogning, skogsvård som
avverkning. Reglering av rennäringens metoder och renstammens storlek å
ena sidan och skogsbrukets metoder och avverkningarnas storlek å den
andra är instrumenten att samsa näringarna på samma arealer.
Bristen på klara handlingsregler och tendensen att blockera avverkning-
ar genom ideliga överklaganden slår sönder skogsbrukets långsiktiga plane-
ring och leder till kortsiktighet och improvisation, där inte minst den
lokala träindustrins råvaruförsörjning blir lidande.
Genom kraftigt höjda virkespriser och snabb mekanisering har skogs-
brukets rotnetton sedan mitten av 1970-talet ökat markant. Stora delar av
Norrlands inland, som varit stabila 0-zoner, ger i dag rotnetton t.o. m. i
gallring. Säkerheten framåt vad gäller nuvarande rotnetton kan diskuteras,
de svenska virkespriserna har internationellt sett blivit höga och de stora
rationaliseringsvinsterna genom mekanisering har redan exploaterats.
Råvaruföreningen har förstått, att nybrutna skogsvägar stör rennäring-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
106
en, främst genom att kanalisera renens vandringar. Därför bör väglöst
skogsbruk kunna nyttjas på arealer, där eljest störningen för rennäringen
är oacceptabel, kanske i form av fjällblädning, där värdefulla träd plockas
och vindfasta lämnas. Väglös avverkning sker med terrängmaskiner på
frusen mark, och väglös skogsvård utförs t. ex. med helikopterburen perso-
nal, utrustning och plantor.
Andelen gammal skog är högre i de fjällnära skogarna än i norra Sverige
i övrigt. Inom undersökningsområdet steg virkesförrådet med ca 1 milj, m3
per år mellan 1973 och 1987 trots relativt stora avverkningar. Tillväxten
var dubbelt så stor som avverkningarna. I området finns sålunda stora
avverkningsbara volymer till särskild gagn för den lokala sågverks- och
träindustrin, vilken bransch måste betecknas som basindustri i området.
Minskning av befolkningens försörjningstillfällen skulle fortsätta den ne-
gativa utveckling som pågår, mot det beslut som riksdagen fattat om
vidmakthållet sysselsättningsläge i de inre delarna av Norrland.
Utredningen visar, att stor anpassning av skogsbruket skett under senare
år, då medelhyggesarealen minskat påtagligt, då hyggesplöjningen är på
väg att upphöra och ersättas med högläggning, då vägbyggnadsverksamhe-
ten endast omfattar ca 100 km per år. Råvaruföreningen anser det vara
viktigt att bevara markägarens befogenhet att bedriva skogsbruk och nyttja
markens produktionsförmåga. Områden som av ekologiska skäl inte kan
återbeskogas nöjaktigt, skall givetvis undantas från skogsbruk.
En grundprincip bör vara att reglering av det fjällnära skogsbruket
utöver skogsvårdslagen bör kompenseras ekonomiskt av staten, såvida det
inte är bagatellartat.
Föreningen delar utredarnas uppfattning att fjällskogsbruk är delikat
och kräver god kunskap och kompetens i rådgivningen. Utbildning och
träning för skogsägare och fältpersonal bör därför ökas. Råvaruföreningen
delar skogsstyrelsens uppfattning att den markanvändningsplanering, som
huvudsakligen omfattar inventeringar, också ger ett bra underlag för kom-
munernas arbete med översiktsplaneringen liksom för skogsbrukets plane-
ring och kontakterna med andra näringar. Reglering av renarnas antal och
rennäringens moderna metoder bör på samma sätt inarbetas i den kommu-
nala markanvändningsplaneringen.
De fjällnära skogarna omfattar i dag ca 3 milj, ha, varav 1,6 milj, ha
består av produktiv skogsmark. Av denna areal är i dag 37 %, eller en skog
12 km x 500 km stor, avsatt till reservat och nationalparker. Till detta
kommer avsevärda arealer fjällbarrskog undandraget skogsbruk.
I det underlag som framtagits finns för närvarande ingen saklig grund för
en skärpning av skogsvårdslagen i förslagets nuvarande utformning. Vi
anser att möjligheterna att arbeta och bo kvar inom de fjällnära skogarna
ej ytterligare får försämras i förhållande till nuläget.
År 1979 fastställdes ny skogsvårdslag. År 1985 skärptes föreskrifterna
för skogsbruk inom fjällnära skogar och fjällbarrskogar. Under åren
1985—1987 har skogsvårdsstyrelsen tillämpat de skärpta föreskrifterna.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
107
Av samstämmiga uppgifter framgår klart att riksdagens intentioner i myc-
ket hög grad blivit uppfyllda och att ytterligare inskränkningar i verksam-
heten ej är påkallade.
För närvarande pågår dessutom ett intensivt arbete med att färdigställa
markanvändningsplaner inom berörda kommuner (klar inom Storumans
kommun). Meningen med dessa planer är ju att de skall fungera som ett
instrument for det framtida återhållsamma skogsbruket inom det fjällnära
skogsområdet, då det i framtaget underlag skall finnas redovisningar över
områden där konflikter kan uppkomma.
Genomföres detta lagförslag kommer det att få mycket stora konse-
kvenser för en liten markägargrupp som vi enskilda markägare inom
allmänningarna utgör. Allmänningsförbundet anser att lagda förslag ytter-
ligare kommer att försvåra användningen av våra marker inom det fjällnä-
ra skogsområdet, som genom ökad byråkrati ger försämrad ekonomi.
Sammanfattningsvis kan sägas att rapporten inte leder till någonting. Den
grundas på ett mycket vagt sifferunderlag. De slutsatser som dras är sällan
välgrundade ens utifrån detta vaga material. Förslagen till ändringar av
skogsvårdslag och skogsvårdsförordning är dessutom så urvattnade att de
har liten eller ingen praktisk betydelse för de fjällnära skogarna.
Den springande punkten är det faktum att pågående markanvändning
— varmed avses skogsbruk — inte avsevärt får försvåras. Verkligt hän-
synstagande till naturvärden och rennäring kan inte ske utan inskränk-
ningar för skogsbruket. Det ligger så att säga i sakens natur.
Skogsbruket skall inte förbjudas i de fjällnära skogarna, men det måste
ovillkorligen anpassas till övriga intressen. Som vi ser det är det bara ett
småskaligt skogsbruk utan vägar som kan förenas med både rennäringens
krav och de ofta höga naturvärdena i fjällnära skog. Det vore av största
vikt att utreda hur ett sådant skogsbruk kan ske i det fjällnära området,
exempelvis ovanför den av Naturskyddsföreningen föreslagna naturvårds-
gränsen. Vidare måste det utredas hur staten ekonomiskt kan göra detta
småskaliga skogsbruk möjligt.
Enda lösningen är, enligt vår mening, en helhetslösning för den fjällnära
skogen, exempelvis i form av en naturvårdsgräns av Naturskyddsförening-
ens modell. Rennäring, naturvård och småskalig turism måste ha en chans
att delta i diskussionerna på samma villkor som skogsbruket.
Detta är vår övergripande syn på rapporten. Det finns dock mängder av
detaljer i materialet som förtjänar att kommenteras:
1:2 De områden inom fjällnära skog där inga markanvändningskonflik-
ter föreligger torde vara marginella.
1:3 Bland orsakerna till att skogsbruket visade ett ökande intresse för
de fjällnära skogarna måste man nämna den exempellösa överavverkning
som storskogsbruket tidigare bedrivit i Norrlands inland. Hade inlands-
skogsbruket skötts med planering och ansvarskännande hade skogsod-
lingsgränsen troligen fått vara kvar och stora arealer skulle aldrig ha
kommit i fråga för skogsbruk.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
108
I detta avsnitt kan man också notera att avverkningarna i slutet av
perioden 1973—1987 var betydligt högre än i början. Det måste enligt vår
mening innebära att fjällskogsbruket knappast blivit återhållsammare.
Här liksom på andra ställen i rapporten stödjer sig skogsstyrelsen på
uppgifter från riksskogstaxeringen. När det gäller området ovan gamla
skogsodlingsgränsen är dock taxeringens uppgifter mycket osäkra, efter-
som antalet provytor är litet.
1:4 Avsnittet om rennäringen är mycket bristfälligt. Där finns exempel-
vis inga uppgifter om det ekonomiska värdet av rennäringen eller dess
bidrag till sysselsättningen i fjällområdet.
Om hänglavsinventeringen skall åberopas i sammanhanget måste man
ha i minnet att den är ett hastverk. Den borde göras om med större
utredningsresurser.
1:5 Avsnittet om naturvården är också bristfälligt, men beskriver gans-
ka fint vilket värde de fjällnära skogarna har. Det är trist att skogsstyrelsen
inte dragit några som helst slutsatser av detta i resten av rapporten.
De fjällnära skogarna döljer också en enorm rikedom av kulturminnen,
vilka är dåligt kända och vilka förstörs av skogsbruk med stora maskiner.
2:2 En särredovisning av vad som är skyddat i dagsläget saknas. Om
stora urskogsområden av högsta värde som t. ex. Blaikfjället blir skyddat
vet ingen i dagsläget. Njakafjäll och Järvsjöliden är exempel på områden
ur statens naturvårdsverks PM 1511 som är starkt hotade och där t. o. m.
skogsbruksåtgärder påbörjats. Ingen redovisning av hur stor del av den
”produktiva” skogsmarken som är möjlig att bruka finns. Stora arealer av
detta utgörs av drivningstekniska, föryngringstekniska och biologiska im-
pediment. Boniteringssystemets tillämpning i dessa områden vilar på
bräcklig grund och kan starkt ifrågasättas.
4:1 Skogsstyrelsen påtalar helt riktigt att det under senare år förts en
intensiv debatt om en pågående klimatförändring. Här har forskarna olika
uppfattningar i den viktiga frågan om klimatet blir kyligare eller varmare.
Väderleken i norra Sverige 1984— 1987 har redan varit extrem påtalar
skogsstyrelsen. I 4:2 s. 23 påtalas också: ”Resultaten måste också bedömas
mot bakgrund av att medeltemperaturen under sommaren i genomsnitt i
området under perioden 1950—1980 varit svalare än genomsnittet för den
senaste 100-års perioden”. Hur kan då skogsstyrelsen komma fram till att
det enda rätta är för skogsbruket att utgå från ett inom överblickbar tid i
stort oförändrat klimat. Så oansvarigt anser vi inte en statlig myndighet får
agera. Bara några graders sänkning av temperaturen i fjällnära områden
kan betyda massdöd av skog över mycket stora områden. Den kalkylbarhe-
ten anser vi inte är värt att ta. Den fjällnära skogen är alltför värdefull för
att utsättas för storskaliga, kortsiktiga experiment.
4:2 I skogsstyrelsens projekt ”Skogsskötsel i norrländska höglägen”
redovisas resultat från 148 utvalda föryngringar inom områden för svår-
föryngrad skog. Från dessa 148 föryngringar ligger endast 38 bestånd inom
fjällnära skog. Man kan inte dra några långtgående säkra slutsatser av ett
sådant litet undermåligt material. Områden inom svårföryngrad skog kan
sträcka sig flera mil från närmaste fjäll. Att då dra slutsatser som man gör i
4.3.2 s. 26: ”Genom att tillämpa ovan diskuterade riktlinjer och anpass-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
109
ningar samt lokal erfarenhet bör resultatet om framtida planteringar inom
det fjällnära området kunna bli fullt nöjaktigt.” Utnyttjas dagens kunska-
per samtidigt som en hög ambitionsnivå tillämpas i skogsvården finns
goda förutsättningar for ett uthålligt skogsbruk i delar av de fjällnära
skogarna hävdar skogsstyrelsen vidare.
Denna slutledning anser vi vara rena önsketänkandet från skogsstyrel-
sens sida. Det finns inget i dag som tyder på denna slutledning. Hög
ambitionsnåvå att plantera och åtgärda misslyckade 20 — 30 åriga kal-
hyggen inom kärva klimatlägen har vi hittills inte sett mycket av. Det kan
även vara av intresse att citera Forskarrapporten ”Skogsföryngring i fjäll-
nära skogar 1984” (s. 56): Kunskap om återväxten i fjällnära skog. —
Under de senaste 25 åren har domänverket starkt reducerat sin personal.
Detta har främst åstadkommits genom omorganisation av verksamheten
och genom kraftig mekanisering av skogsarbetet. Efter vår resa i fjällnära
områden anser vi att den arbetsledande personalen ute på reviren nu
reducerats så långt, att möjligheterna att klara skogsvårdsarbetet på ett
acceptabelt sätt äventyras.”
Vi kan inte se att det rent generellt kommer att bli fler anställda inom
skogsbruket som tar sig an det viktiga skogsvårdsarbetet. Det finns t. o. m.
en undantagsparagraf i skogsvårdslagen som ger skogsägaren rättighet att
strunta i återväxtarbetet. Enligt 7 § i nämnda lag kan en skogsägare, som
tidigare misslyckats med återbeskogning på svårföryngrade marker, ej
tvingas att återupprepa planteringen.
5 I detta avsnitt drar skogsstyrelsen slutsatser om trender utifrån siffror
från fyra år. Om inte ett mer omfattande material presenteras, inbegripan-
de i varje fall hela 1980-talet, går det inte att säga något alls om utveckling-
en.
5:4 Högläggning och harvning är knappast särskilt skonsamma markbe-
redningsmetoder.
5:6 Om man med aktiva naturvårds- och kulturvårdsåtgärder menar
upprättande av s.k. NISP-planer, så anser vi att dessa bidrag påtagligt
skadar särskilda värden för natur och kulturminnesvården (t. ex. Nja-
kafjäll). Att lägga pengar på att planera en modifiering av storskaligt
skogsbruk i urskogsområden ter sig meningslöst och fyller ingen funktion.
6:1 NISP:arna fungerar inte alls som ett instrument för anpassning av
skogsbruket till naturvårdens och rennäringens intressen. 1 fallet Bielite
togs ingen hänsyn till rennäringens och FURA:s kritik. I fallet Njakafjäll
har t. o. m. länsstyrelsens naturvårdsenhet och naturvårdsverket omsorgs-
fullt negligerats. Att dra in vägar i ett obrutet urskogsområde är att förstöra
stora naturvärden. Det är också en mycket liten del av skogen i Njakafjäll
som sparas med hänsyn till naturvård och rennäring, det mesta är tekniska
impediment.
6:3 Även om samråden blivit obligatoriska finns det fortfarande ingen-
ting som säger att samebyar och skogsbruk måste komma överens. Vill
skogsbruket göra som det vill finns det inget som tvingar det att ta hänsyn
till rennäringens synpunkter.
7: 1 Man säger att detta inte är någon djuplodande studie men samtidigt
drar man slutsatser, vilket är motsägelsefullt. Att titta på ett 10000 ha/år
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
110
alternativ är felaktigt eftersom det innebär en överavverkning av fjällsko-
garna (en omloppstid på ca 90 år om all produktiv skogsmark utanför de
tänkta reservaten brukas). Att man endast tittar på skogsbrukets sysselsätt-
ning visar på utredningens ensidiga synsätt. Fjällskogarnas betydelse för
sysselsättning inom turism och rennäring saknas. Även områdets värden
för rekreation, jakt och fiske. En samhällsekonomisk kostnadsnyttoanalys
av den typ som Lars Hultcrantz gjorde i Vålådalen skulle ge en bättre bild
av den totala markanvändningen.
Att ingen analys gjorts om ett småskaligt skogsbruk — dess möjligheter,
kostnader och sysselsättningseffekter — är en stor brist. Hur kan man t. ex.
med en omfördelning av statsbidragen gynna självverksamheten. Hur stor
del av virket ovan skogsodlingsgränsen är egentligen sågtimmer? En full-
ständig virkesflödesanalys vore värdefull för att se var egentligen virket
hamnar.
7:2 På s. 45 påtalar skogsstyrelsen angående skogsvårdsarbetet att detta
ofta utförs av kvinnor och ferielediga skolungdomar som enligt skogssty-
relsen har stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt som planteringsarbe-
tet utgör. Men skogsstyrelsen undviker att nämna att dessa planteringsar-
beten i stor utsträckning utförs på ackord. Det ligger i sakens natur att
arbeten som utförs under ackordshets inte gynnar den kvalitativa sidan
speciellt mycket. Vi tror nämligen att risken är mycket stor att tillfällig
arbetskraft, anställd som ackordsarbetare, kommer att skapa undermåliga
framtidsskogar.
8 Markanvändningsplanerna är behäftade med precis samma problem
som samråd och NISPiar: skogsbruket kommer alltid i första hand. Det
krävs en ändrad lagstiftning för att komma till rätta med detta. Rennäring
och naturvård måste också få tillräckliga resurser för att utarbeta ordentli-
ga underlag. I Vilhelmina fick naturvårdsinventeringen kosta 50000 kr.
totalt (att jämföras med de 100—150 kr./ha som NISP:ar uppges kosta
enligt stycke 6:1).
Sammanfattande bedömning
Den rapport och de förslag skogsstyrelsen redovisat kommer inte att ange
någon ”bortre gräns” för skogsbrukets ianspråktagande av nya marker i
det fjällnära området. Förslag om verkningsfulla styrmedel för att skapa en
naturvårdsgräns saknas, liksom för att uppnå det som riksdagen fastslagit,
nämligen ”mycket stor återhållsamhet med skogsbruk i fjällnära skogar”.
Förslagen är helt otillräckliga för att nämnvärt minska den oåterkalleliga
förstörelsen av unika naturvärden som pågår för närvarande i fjällskogar-
na. Naturvården ges inte en reell chans att hävda sina intressen i dessa
skogar.
Beskrivningen av återbeskogningsproblemen anför ett alltför kortsiktigt
perspektiv och tar alltför lätt på de klara indikationer om ett försämrat
lokalklimat som finns. Utredningens slutsats — att skogsbruket bör utgå
från ett i huvudsak oförändrat klimat — är, enligt föreningens mening, helt
orimlig.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Rapporten beskriver en sjunkande avverkningsintensitet som ett fram-
steg från naturvårdssynpunkt. Detta är givetvis riktigt på kort sikt men det
viktiga är vad som händer på lång sikt. Om förstörelsen bara skjuts framåt
i tiden är framsteget begränsat. Sedan fjällskogsdebatten på allvar startade
i mitten av 1970-talet har 150 000 ha fjällnära skog avverkats. En betydan-
de del av denna areal var sannolikt naturskogar eller rena urskogar. Ingen
vet, eftersom skogarna var helt oinventerade.
Fortsatt intensivt skogsbruk i de fjällnära skogarna kommer att innebära
att många tillbakaträngda och hotade arter förlorar ytterligare livsmiljöer.
Flera av arterna, framfor allt vissa svampar, lavar och vedlevande insek-
ter, kommer att försvinna inom stora områden och kan t. o. m. få svårt att
överleva över huvud taget i landet.
En sådan utveckling rimmar illa med de utfästelser Sverige har givit
internationellt beträffande skydd av hotade arter och deras livsmiljöer
genom att ansluta sig till den s. k. Bemkonventionen.
Bristen på förslag till verkningsfulla återhållsamhetsregler innebär att
skogsstyrelsen accepterar ett irreversibelt byte av ekosystem i den fjällnära
skogen.
Om den pågående markanvändningsplaneringen fortsätter, och utgör
grund för skogsbruket i de berörda regionerna, är det ett absolut krav att
ordentliga, ekologiskt heltäckande naturvärdesinventeringar görs innan
avverkningar får ske. I vissa fall måste inventeringarna inkludera angrän-
sande områden till aktuella avverkningstrakter. Det är speciellt viktigt att
den lägre floran och faunan beaktas, eftersom dessa arter ofta är de bästa
indikatorerna på låg skoglig kontinuitet.
I skogsstyrelsens rapport saknas tyvärr en ordentlig diskussion om vad
som skall ske när man påträffar stora naturvärden vid planeringen av en
avverkning. Styrelsen ber att få utreda frågan vidare, vilket föreningen
tycker är mycket angeläget. En central fråga i sammanhanget är att utfor-
ma en mindre rigid tolkning av begreppet "pågående markanvändning” än
dagens som, enligt föreningens mening, enögt tillvaratar skogsbrukets
intressen. Arbetet bör ske i samarbete med naturvårdsverket och i samråd
med bl. a. Naturskyddsföreningen. I lagstiftningen saknas för närvarande
användbara styrmedel för att skydda viktiga naturvärden utan att tillgripa
naturvårdslagen.
Avslutningsvis vill föreningen upprepa sitt krav på en samlad helhetslös-
ning av konflikterna kring de fjällnära skogarna i form av en naturvårds-
gräns. Vi beklagar att regeringen fortfarande inte gett de ansvariga myn-
digheterna i uppdrag att utforma förslag som motsvarar de utfästelser som
gjordes i samband med 1988 års riksdagsval.
Kommentarer till faktaredovisningen
(Kommentarerna ansluter till rapportens indelning)
1.5 Skogsstyrelsen gör en mycket bra beskrivning av den fjällnära skogens
ekologiska värden samt dess värde för friluftsliv, turism och forskning.
Samtidigt konstaterar styrelsen att naturvärdena enligt länsstyrelserna är
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
112
relativt dåligt kända inom dessa områden. Detta förhållande har förening-
en vid ett flertal tillfallen påpekat och det är alltjämt mycket angeläget att
radikalt förbättra kunskapsläget innan ytterligare arealer tas i anspråk för
skogsbruk.
2.2 Enligt rapporten kommer 37% av den produktiva fjällnära skogen
att i någon form vara skyddad mot skogsbruk när pågående reservatsbild-
ningar är avslutade. 24% skulle då ligga under naturvårdslagens skydd.
Detta är naturligtvis positivt från naturvårdssynpunkt.
Rapporten visar också att den lågproduktiva skogsmarken dominerar
inom de skyddade områdena, något som är speciellt påtagligt ju längre
söderut man kommer och den fjällnära skogsmarkens bonitet stiger på
grund av gynnsammare klimat och berggrund. Ca 50% av den skyddade
arealen produktiv mark har en bonitet under ca 2 m3sk/ha och närmare
85% ligger under 3 m3sk/ha. De normal-/högproduktiva fjällnära skogarna
är således, från naturvårdssynpunkt, en ”bristvara” inom de skyddade
områdena.
Inom de 63% (950000 ha) den produktiva fjällnära skogen som i dag
endast regleras av skogsvårdslagen finns betydande naturvärden. Dessa
kan inte hävdas på ett tillfredsställande sätt med hjälp av skogsvårdslagens
21 § eller övriga förordningar, bestämmelser eller motivuttalanden. Med
detta vill föreningen framhålla att det inte går att utifrån ett visst procent-
tal skyddad mark säga när ”det räcker”. Naturvärdesbedömningar måste
avgöra om skogsbruk kan bedrivas utan konflikt med naturvårdsintressen
eller ej.
I avsnitten 4.3.2 och 4.3.6 behandlas bl. a. de delar av den fjällnära
skogen som är svårast att föryngra. Skogsstyrelsen föreslår att dessa av-
gränsas, vilket, enligt skogsstyrelsens uppskattning, skulle undanta ytterli-
gare ca 200000 ha fjällnära skog från skogsbruk.
1 skogsstyrelsens sammanfattningsrapport, liksom i ett flertal pressmed-
delanden, räknas denna areal in i de marker som betecknas som skyddade
av naturvårdsskäl. På så sätt kommer man fram till resultatet att hälften av
den produktiva fjällnära skogen skulle vara skyddad, ett resonemang som
sannolikt finns bakom det ovan refererade citatet från s. 68.
Föreningen har i remissvar till skogsstyrelsen tillstyrkt att denna mark
avgränsas, men inte i första hand av renodlade naturskyddsskäl utan på
grund av dess biologiskt utsatta läge. Dessa områden är enligt skogsvårds-
lagens regler inte avverkningsbara, och att betrakta ett undantagande av
dem som ett skydd för naturvårdsändamål är naturligtvis felaktigt. Givet-
vis är en avgränsning ändå något positivt även om den bidrar till att
förstärka den snedbalans som redan råder mellan naturskyddad lågpro-
duktiv resp, högproduktiv skogsmark.
4.1 Till de sakligt svagaste avsnitten i skogsstyrelsens rapport hör be-
skrivningen av de klimatiskt betingade återbeskogningsproblemen. ”De
fjällnära skogarnas existens är ett bevis på att klimatet i sig inte hindrar
skogsförnyelse” heter det i utredningsrapporten, ett från flera synpunkter
märkligt påpekande. Det från föryngringssynpunkt intressanta är nämli-
gen i vilken mån framgångsrik föryngring kan garanteras i samband med
avverkning och under de klimatförhållanden som råder för närvarande
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
och i framtiden. Klimatet är den faktor som begränsar den fjällnära
skogens utbredning i främst höjdled. Ett förändrat klimat har kraftigare
effekter på skogsföryngring än på växande slutna bestånd.
Skogsstyrelsen nämner att vädret i norra Sverige under perioden 1984 —
1987 varit extremt, att liknande förhållanden kan förväntas inträffa någon
gång under en 100-årsperiod och att man därför på dessa begränsade
erfarenheter inte kan sluta sig till en eventuell långsiktig, trendmässig
förändring av klimatet. Skogsstyrelsens slutsats blir att ”skogsbruket tills
vidare utgår från ett inom överblickbar tid i stort oförändrat klimat”.
I avsnitt 4.2 redovisas ett svalare sommarklimat under perioden 1950—
1980 i förhållande till den senaste 100-årsperioden som förklaring till
bitvis dåliga föryngringsresultat. Ett annat sätt att beskriva det hela är att
nittonhundratalets första halva — då föryngringsresultaten var förhållan-
devis goda — var den varmaste perioden under de senaste 1 000 åren och
att den klimatförsämringen på hittills 0,5 —1,0 °C (något mer på somma-
ren än på vintern), som sedan 1950 skett, innebär en återgång till de
förhållanden som varit dominerande under mycket lång tid dessförinnan.
Mot bakgrund av ovanstående är det märkligt att skogsstyrelsen katego-
riskt väljer att tills vidare utgå från ett oförändrat klimat, trots att man
alltså själv konstaterar fallande temperaturer sedan 40 år tillbaka. I margi-
nalområden, som t. ex. de fjällnära skogarna, får dessutom små föränd-
ringar på tiondels grader betydligt större effekt än i de nedanförliggande
skogarna inom området för svårföryngrad skog. Skogsstyrelsen borde ha
dragit konsekvenserna av det svalare klimat man själv beskriver och påtala
dess effekter på skogsföryngring i de kärvaste klimatlägena. I avsnitt 4.4.6
påtalas underförstått att den s. k. växthuseffekten skulle kunna balansera
en ”naturlig” klimatförsämring, ett förvånansvärt resonemang, dels med
tanke på att den lokala klimatförsämringen i fjällområdena inträffat trots
att det globala klimatet blivit varmare, dels genom att det antyder att man
betraktar vissa former av ödesdigra miljöförändringar som något positivt.
4.2 De resultat som presenteras i detta avsnitt är valda avsnitt ur
skogsstyrelsens ”Kärvaprojekt”. För helhetens skull är det nödvändigt att
påpeka att resultaten avser hela området med svårföryngrad skog (totalt ca
4 milj, ha) som når betydligt längre österut och till lägre nivåer än de
verkligt kärva klimatlägena i den övre delen av den fjällnära skogen. Av de
utvalda föryngringarna som granskats inom projektet berör endast 25%
fjällnära skog och dessa är dessutom inte — vilket hävdas i rapporten —
genomgående slumpvis utvalda, ett förhållande som sannolikt leder till att
utredningens användbarhet har klara begränsningar.
Från Norrbotten, som har närmare hälften av landets fjällnära skog,
redovisas endast åtta provytor belägna ovan den f. d. skogsodlingsgränsen.
Man kan för övrigt konstatera att de nya bedömningsprinciper för återväx-
ten, som bl. a. innebär att den tidigare negligerade björken numera räknas
in i återväxttaxeringen, ger ett gynnsammare återväxtresultat än vad barr-
kulturen ensam åstadkommer.
Medelåldern på föryngringarna är 23 år och plantavgångarna har ej
upphört ännu. I vissa lägen kan betydande avgångar förväntas bl. a. bero-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
114
ende på klimatstress. Många av de studerade föryngringarna har just
kommit över snöytan och når därmed en kritisk punkt i utvecklingsfasen.
Föreningen håller med skogsstyrelsen om att det ”finns goda förutsätt-
ningar för ett uthålligt skogsbruk i delar av de fjällnära skogarna”, men det
bör samtidigt påpekas att det också finns områden där skogsbruk i dag
bedrivs och återväxtproblemen är — eller kan föväntas bli — mycket
svåra.
I sammanhanget bör man också påminna om de s. k. historiska impedi-
menten, dvs. områden som avverkats men där man nu givit upp alla
försök till återbeskogning. I enbart Gällivare kommun gäller detta ca
10000 ha. Varken i ”Kärvaprojektets” material eller i den här aktuella
rapporten nämns förekomsten av dessa ytor. Föreningen anser att återbe-
skogning av dessa arealer måste ske innan nya marker i fjällskogen utnytt-
jas för skogsbruk.
5 Skogsstyrelsens nya föreskrifter till 19 § i skogsvårdslagen har nu gällt
i drygt tre år och den samordnade markanvändningsplaneringen är avslu-
tad i ett antal kommuner. Därför fann föreningen det motiverat att i
januari 1989 genomföra en enkel utvärdering av vad riksdagsbeslutet om
”stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk” har inneburit (presen-
terat i PM den 4 januari 1989). Totalt har under åren 1985—1987 givits
slutavverkningstillstånd för ca 16 500 ha fjällnära barrskog. För år 1988
skedde en minskning jämfört med året innan, de beviljade slutavverk-
ningstillstånden var 2845 ha. Avverkningstillstånden 1985—1988 kan sä-
gas motsvara ett knappt 200 m brett sammanhängande kalhygge utmed
den 100 mil långa fjällkedjan eller med ett annat mått en fotbollsplan/tim
dygnet runt, året runt under dessa år. Avverkningarna fördelar sig i stort
jämnt över de tre första åren med ca 5 000 ha/år. Under åren 1986 och
1987 har de nya föreskrifterna alltså inte inneburit någon minskning av
den årliga arealen jämfört med året innan.
Minskningen år 1988 förklaras till delar med den allvarliga fröbristen
och contortastoppet samt eventuellt även på grund av snödjupsproblemen
som minskade avverkningsansökningarna. En begynnande brist på av-
verkningsmogna lämpliga bestånd inom vissa revir kan också ha spelat in.
Att hyggesstorlekarna har minskat på grund av föreskrifterna om att det
enskilda hygget ej bör överstiga 40 ha är något av en myt. Bakgrunden till
storleksbegränsningen om 40 ha står att finna i rapporten ”Skogsföryng-
ring i fjällnära skogar” (SLU 1984): ”Både avverknings- och skogsvårds-
kostnaderna minskar i regel med ökande storlek hos behandlingsenheterna
intill en viss gräns. Detta talar i allmänhet för stora enheter. Med dagens
maskinella system står dock från ekonomisk synpunkt inte mycket mer att
vinna när man överskrider ett virkesuttag på ca 5 000 m3 sk.
Detta innebär inom det aktuella området en hyggesstorlek på 25 — 40 ha.
Med tanke på långa transportavstånd, snöförhållanden m.m. i fjällnära
områden är en hyggesstorlek på ca 40 ha fullt tillräcklig från ekonomisk
synpunkt”.
Den fastlagda gränsen är alltså styrd av ekonomin primärt och ej de
ekologiska kraven. Mellan åren 1985—1988 har medelstorleken för hygge-
na i W, Z och AC län varit i stort konstant (1985 18 ha, 1988 15 ha). 1 W
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
115
län har medelstorleken ökat från 1986 till 1988 med ca 60%. I BD län har
medelstorleken däremot sjunkit från 32 ha 1985 till 15 ha 1988.
Då de fjällnära skogarna inom stora områden — kanske mer accentuerat
än i skogssverige i övrigt — är genomkorsade av bäckar, surdrog, myrar,
impedimentytor etc. blir ofta det ”enskilda” hygget mindre än 40 ha då
hänsyn tagits till skogsvårdslagens § 2 och §21. Sammantaget kan dock en
avverkningstrakt vara betydligt större. Ett exempel är det omskrivna
åskådningsobjektet Halmape inom Jokkmokks revir som totalt omfattar
189 ha uppdelat på 39 ”olika” hyggen. Objektet, som ligger i tidigare
obrutet land, bör dock betraktas som en avverkningstrakt. En redovisning
på detta sätt ger givetvis en skenbar minskning av hyggesmedelstorleken.
6 Naturvårdsinriktade skogsbruksplaner (NISP) har upprättats över två
områden i fjällnära skog, båda i Vilhelmina kommun. De har upprättats
vid skogsvårdsstyrelsens kontor i Vilhelmina och bygger på ett synnerligen
bristfälligt naturvårdsunderlag som tagits fram till betydande kostnader.
Arbetet med NISP Bielite påbörjades först när den nyanlagda vägen
(9 km) var i stort färdig. Planen omfattar 240 ha avverkning under en
första tioårsperiod, vägens båtnadsareal är 1 570 ha. Planen redovisar ca
300 ha slutavverkningsbar skog (S3) som inte bör avverkas av hänsyn till
andra intressen. Över halva områdets areal har tidigare dimensionshug-
gits/blädats vilket tydligt syns, förutom på närvaron av stubbar, genom
frånvaron av vissa krävande arter vad gäller t. ex. behovet av grova lågor
med gott mikroklimat.
Beklagligtvis omfattar planen slutavverkningar i form av kalavverkning
med åtföljande dikning och markberedning på områden som mycket väl
lämpar sig för blädning. Med det extremt kyliga lokalklimat som här råder
(nordsluttning, temperatursumma ca 550) och täta kalla jordar är det
tveksamt om föryngringen kommer att lyckas.
Blädningarna har ej, som planen skriver, genomgående skett motorma-
nuellt. Processorer och skötare har medfört markskador. Utförseln av
virket har skett på ofrusen mark, tvärtemot planen och av skyddsdik-
ningarna har blivit — tillståndsgivna — skogsdikningar.
Naturvärdesinventeringen är inte fullständig — enligt inventeringen —
på grund av kunskaps- och tidsbrist. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt
i en Naturvårdslnriktad SkogsbruksPlan (NISP)!
Föreningens bedömning av det planerade och nu pågående skogsbruket i
Bielite kan sammanfattas i följande punkter:
— De dimensionshuggna/blädade partierna kan brukas genom fortsatt
blädning. Bestånden bör dock inventeras även vad gäller lägre fauna
och flora innan ett definitivt klartecken kan ges. Partier som ej uppfyl-
ler kriterierna för blädning klassas som S3-skog och lämnas till fri
utveckling. Eventuellt kan behov av kompensation till markägaren bli
aktuellt.
— Förutsättningarna för skogsbruk utan fast anlagd väg borde undersökts
(sjö/istransporter). Skogsstyrelsens förslag till stöd åt alternativa trans-
portformer är positivt i ett sådant här sammanhang.
— Skiftet Bielite 1:1 (”Lapprutan”, markägare domänverket) bör avsättas
som domän- eller naturreservat på grund av sina urskogskvalitéer.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
116
Detta skifte gränsar till Gitsfjällets naturreservat och här skulle en
orörd gradient från kalfjäll ner till sjön erhållas. Då Sveriges lantbruks-
universitets institution for skogsskötsel har blädningsförsök i angrän-
sande tidigare brukade skifte torde det dessutom vara av vetenskapligt
värde med opåverkad skog i samma exposition som lämnas helt utan
åtgärder.
NISP Njakafjäll har utpekat ca 200 ha till slutavverkning i en första
tioårsplan. Vidare utpekas ca 900 ha som inte föreslås avverkade av
hänsyn till naturvårdens och rennäringens intressen. Dessa är dock alla,
enligt avdelningsbeskrivningen, att betrakta som mer eller mindre teknis-
ka impediment. Samtliga är klassificerade som S3-skogar och har lågt
virkesförråd. Bedömningen blir därför att naturvårdsintresset i detta fall
har fått hålla till godo med de delar av området som är skogsekonomiskt
ointressanta. Ekonomiska skogsimpediment är emellertid för naturvårds-
intresset inte alls den ”bristvara” som mera produktiva marker är.
Föreningen har på eget initiativ låtit inventera de aktuella områdena
(den planerade vägens båtnadsområde). Inventeringen utfördes i juni 1989
och visade på mycket höga naturvärden i de avdelningar som planen
redovisar som avverkningsobjekt. Granskningen var inriktad på hotade
kryptogamarter enligt skogsstyrelsens förteckningar. Planen måste därför,
från naturvårdssynpunkt, betraktas som ett fullständigt misslyckande. Det
är, milt uttryckt, anmärkningsvärt att länsstyrelsen, som har att ta tillvara
det nationella naturvårdsintresset i området, bedömer att skogsbruk enligt
planen ej påtagligt skulle skada naturvärdena.
Den grundläggande frågeställningen är i detta fall, liksom vid varje
tillfälle då tidigare icke skogsbrukad mark tas i anspråk för skogsbruk, att
myndigheterna anser skogsbruk vara ”pågående markanvändning”. I och
med detta inriktas NISP-arbetet på att skogsbruk skall bedrivas i görligaste
mån och att åtgärderna endast marginellt kan jämkas i enlighet med
naturvårdens intresse. Krav på hänsyn får enligt lagen inte överstiga
tröskeln ”avsevärt försvåra pågående markanvändning”. I ett orört skogs-
ekosystem är det en ekologisk självklarhet att vägbyggnation, slutavverk-
ningar, skyddsdikningar och markberedning inte kan utföras med bibe-
hållna naturvärden. Alternativen i ett område av den här typen är ett
försiktigt, anpassat blädningsskogsbruk eller fullständigt bevarande, inget
annat.
Halmape-modellen är ett omskrivet exempel på s. k. ståndortsanpassat
skogsbruk. Av bil. 2 framgår att de naturgivna förutsättningarna gett en
”uppsplittrad hyggesbild”. Surdrog, frostsvackor och impedimentryggar
har medfört att ett flertal trädridåer genomtvärar hyggena. Efter det att
den aktuella artikeln i tidskriften Skogen skrevs har föreningen ”upptäckt”
att ytterligare ca 16 nya hyggen av Halmape-typ har tagits upp i obrutet
och av skogsbruk tidigare orört land någon km sydost om Halmapeområ-
det. Detta har skett utan fast anlagd väg, sannolikt erfordras här skydds-
dikning utöver markberedning.
Avverkningen har ej varit medtagen i domänverkets för föreningen
presenterade femårsplaner. Om denna slutna attityd — att ej öppet redovi-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
117
sa förväntat kontroversiella objekt — är mer omfattande än detta enskilda
fall känner föreningen inte till.
Skogsstyrelsen gör i rapporten bedömningen att ”Halmapehyggena upp-
visar en hänsynsnivå till de övriga intressena (naturvård, rennäring) som
väl överstiger vad lagen i dag kräver”. Detta är mycket anmärkningsvärt
då skogsstyrelsen är medveten om de naturvärden som har spolierats i
samband med avverkningarna. Detta har påpekats i remissvar genom en
inventering utförd av Naturskyddsföreningens grupp ”Steget Före”. 1 rap-
porten omnämns gruppen (som för övrigt helt ideellt utför uppgifter som
rimligen borde ligga på markägaren och skogsvårdsstyrelsen) men inte dess
resultat! Det material ”Steget Före” sammanställt visar att skogsbruket vid
Halmape strider mot anvisningarna i skogsstyrelsens egen handbok i äm-
net, ”Floravård i skogsbruket”.
6.4 Föreningen vänder sig skarpt mot skogsstyrelsens bedömning att
”den kanske mest värdefulla naturvårdshänsynen visas i form av hyggesut-
formning, sparande av trädgrupper och linjeföringen i en vägbyggnad
m. m.”, dvs. vid den bedömning som skogsvårdsstyrelsernas personal gör
tillsammans med avverkningssökanden, som regel markägaren. Vilka eko-
logiskt motiverade naturvårdshänsyn som bör tas kan bedömas med säker-
het först efter inventering av naturvärden på barmark av kompetent perso-
nal. Det skogsstyrelsen avser är i första hand ofta rent estetiska naturvårds-
hänsyn som ingår som ett led i ett ståndortsanpassat skogsbruk.
Det är vidare viktigt att de hänsynskrav skogsvårdsstyrelsen anser bör
tas alltid föreskrivs i besluten, dvs. även i de fall myndigheten själv
medverkat vid upprättandet av ansökan. Detta av flera skäl:
— avverkningstillståndet gäller fem år,
— avverkningen kan utföras utan sökandens/markägarens medverkan,
t. ex. vid rotpostförsäljning efter utfärdat tillstånd,
— missvisande bild av efterlevnaden av naturvårdshänsynen fås vid even-
tuell uppföljning om endast muntliga överenskommelser finns.
7 Skogsstyrelsen har valt att i stället för en reell ”arbetstillfällesinvente-
ring” utgå från en modellstudie grundad på material från domänverket,
skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet och Forskningsstiftelsen
Skogsarbeten. Kvaliteten hos dessa beräkningar är svår att bedöma, men
föreningen vill ändå framföra en viss tveksamhet mot de beräkningar av
skogsbruksprogrammets spridningseffekter som rapporten redovisar. Des-
sa beräkningar grundar sig på en ca 15 år gammal studie från Lycksele.
Med de förändringar som skett i inlandet genom bl. a. strukturrationalise-
ringar och förändrad infrastruktur torde förutsättningarna i dag vara kraf-
tigt förändrade jämfört med mitten av 1970-talet. Relevansen hos det
underlagsmaterial skogsstyrelsen utgår från kan därför ifrågasättas.
Vid studien har två olika avverkningsnivåer valts, alternativ 1 på 10000
ha/år och alternativ 2 på 2 900 ha/år. Valet av beräkningsnivåer är, enligt
föreningens mening, mycket märkligt. Den högre nivån, alternativ 1,
överstiger nämligen mer än dubbelt den nivå som i medeltal anmälts för
avverkning sedan 1985 års föreskrifter trädde i kraft. Då regeringen nu vill
utreda behovet av ytterligare restriktioner och en mera uttalad återhåll-
samhet förefaller det föga meningsfullt att beräkna sysselsättningseffekter
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
118
av avverkningsnivåer som är betydligt högre än de nuvarande och som
därför knappast kan bli aktuella i framtiden.
Alternativ 1 innebär dessutom sannolikt på sikt en överavverkning.
950000 ha är i dag ”oskyddat”, 12% av den fjällnära skogen, dvs. 180000
ha, är enligt rapporten kalmark, plant- eller ungskog. Under en kommande
100-årsperiod återstår därmed ca 770000 ha minus naturvårdshänsyn
motsvarande lågt räknat 10%, dvs. 700000 ha. Från detta skall även dras
svåruppskattade arealer tekniska/ekonomiska/biologiska impediment. Av
den totala oskyddade arealen kan därmed uppskattningsvis 500000 ha
vara möjliga att avverka, vilket med en avverkningsnivå på 10000 ha/år
inte skulle tillåta kontinuerlig avverkning i mer än 50 år. Omloppstiden
bör inom dessa områden sättas till minst 130 år.
När ”potentiella arbetstillfällen” presenteras i denna typ av beräkning-
ar, på ett orealistiskt underlag, förs siffror in i debatten som bara kan
forsvåra sakliga diskussioner kring avvägningen sysselsättning/naturvård.
Mera intressant hade varit att jämföra ett alternativ 1 vid ca 5 000 ha/år
och ett alternativ 3 vid samma avverkningsnivå som alternativ 2, men där
andelen motormanuella avverkningar hade varit t. ex. 85% och högmeka-
niserade 15%, dvs. tvärtemot vad beräkningarna i alternativ 2 grundar sig
på.
Av den totala kvantiteten sågtimmer har beräkningarna baserats på en
lokal sågnings-/vidareförädlingsnivå på 40%. I rapporten ”Strategiskt pro-
gram för sågverksindustrin i Norrbottens län” (Utvecklingsfonden i Norr-
bottens län den 28 september 1988) sägs att ”för att bibehålla och utveckla
fungerande samhällen i inlandet är det nödvändigt att sågverksindustrin
där ges möjligheter till utveckling” och att ”de stora bulksågverken vid
kusten bör minska sin råvaruförbrukning”. Denna inställning redovisar
också föreningen i sin fjällskogsutredning (maj 1988). Det hade i detta
sammanhang varit värdefullt att få sysselsättningseffekterna av en utökad
lokal sågning/vidareforädling ordentligt belysta.
Föreningen vill med detta poängtera behovet av ytterligare och fördju-
pade studier om arbetstillfällen inom den fjällnära skogen, dels vad de
reellt ger i dag, dels vad andra bruknings- och vidareförädlingsformer kan
betyda.
8 1 föreningens tidskrift Sveriges Natur (nr 3/88 och 6/88) har skildrats
ett exempel från markanvändningsplaneringen i Jämtlands län som visar
hur naturvården ”drar det kortaste strået”. De områden som planen här
utpekar som skyddsvärda är till stora delar skoglösa och saknar intresse för
skogsbruket.
I Västerbottens län är markanvändningsplaneringen klar i Storumans
kommun. Här redovisas områden bl. a. i olika hänsynskatergorier efter
bl. a. naturvårdens och rennäringens intressen. Urskogsobjekt i de högsta
skyddsklasserna enligt naturvårdsverkets och skogsstyrelsens inventering
har redovisats i hänsynskategori A, vilket innebär enligt planen att inga
avverkningar bör tillåtas och därmed heller inga skogsbilvägar. Ett aktuellt
exempel är objektet Järvsjöliden som förutom det höga naturskyddsvär-
det, klass 2, också hyser hänglavbärande skog och är därmed viktig för
rennäringen. Länsstyrelsens miljövårdsenhet, naturvårdsverket och same-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
119
byn har motsatt sig avverkning här. Vintern 1988/89 bröts väg in i områ-
det efter godkännande av skogsvårdsstyrelsen. Vägen byggdes med egna
medel av Tärna-Stensele Allmänningskog då man med intryck från Nja-
kafjällsärendet inte ville få en tidsutsträckning som en bidragsansökan till
vägen hade medfört. Hänsynskategori A, i den av skogsvårdsstyrelsen
upprättade markanvändningsplanen, visade sig vara betydelselös.
I Norrbotten har planeringen kommit längst i Jokkmokks kommun.
Avverkningar pågår som vanligt i obrutet område parallellt med planering-
en. Från domänverkets sida har man klart deklarerat att det ej går att
avvakta med avverkningar till dess att planeringen är klar. Samråden med
samebyarna upplevs av rennäringen ofta som information där påverkans-
möjligheten är i det närmaste obefintlig.
Naturvården har stora problem att på ett relevant sätt kunna redovisa
sina intresseområden här. Orsakerna är två, kunskapsbrist (som en följd
av medelsbrist ytterst) och sekretesskäl. Kunskapsbristen har behandlats
tidigare. Sekretessen är viktig då det gäller störningskänslig fauna där
exempelvis lyor, iden, risbon etc. i många fall inte kan kartredovisas exakt.
Denna brist på tydlighet har kritiserats från skogsbrukets/skogsmyndighe-
ternas sida vilka ofta har svårt att acceptera ett större intresseområde för
skydd alternativt ökad hänsyn. I många fall blir slutresultatet att naturvår-
dens intresseområden blir starkt underrepresenterade i markanvändnings-
planerna.
En av ”ledstjärnorna” i markanvändningsplaneringen är att denna skall
medverka till att lösa uppkomna konflikter lokalt. Att modellen inte funge-
rar visas tydligt i ett aktuellt exempel från Jokkmokk. Domänverket har
ansökt om ett antal vägar i viktiga — av skogsbruk helt opåverkade —
områden för Sirkas sameby. Skogsvårdsstyrelsen i Luleå gjorde en lokal
intresseavvägning och gav ej tillstånd till dessa vägar. Domänverket över-
klagade till skogsstyrelsen som den 30 juni 1989 fattade beslut (dnr 422/88
Sv 55.10) att tillåta vägarna och därmed underkände man den lokalt lösta
konflikten. Skogsstyrelsen ger i beslutet medhåll till bedömningen att
områdena är av betydelse för rennäringen men anser sig ej finna stöd i
skogsvårdslagen för att hindra vägbyggnation och kommande avverkning-
ar.
Den definitiva markanvändningsplaneringen beräknas vara klar inom
ca ett halvt år, men skogsstyrelsen gör bedömningen att domänverket ej
skall behöva tåla den inskränkning i ”pågående markanvändning” som ett
halvt års väntan på beslut skulle innebära. Vad gäller begreppet ”pågående
markanvändning” bör ånyo påtalas att skogsbruk aldrig har förekommit i
någon form i dessa områden.
Riksförbundet har under en lång tid fört en kamp för att få till stånd en
ändring av skogspolitiken och därmed formerna för storskogsbruket i
Sämpi. Det var också de samiska varningssignalerna, som startade det som
senare har betecknats som fjällskogsdebatten. Från samisk utgångspunkt
är frågan dock inte geografiskt begränsad till fjällområdet; den gäller i
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
120
stället renens hela miljö och då särskilt säkerställande av tillräckliga betes-
resurser under varje del av renskötselåret. Tillgången på trädlavsbete — i
de fjällnära skogarna och på andra ställen — har här en särskild betydelse
med hänsyn till tillgängliga betesresurser under vårvintern och delar av
vintern i övrigt.
Med detta som grund har riksförbundet, för att begränsa tidsperspek-
tivet till de senare åren, redovisat sin syn med reformkrav bl. a. i följande
sammanhang i form av framställningar, yttranden m. m.
Av det här redovisade framgår
att gällande författningar (skogsvårdslagen och rennäringslagen) inte
bygger på en rätt uppfattning om innehållet i renskötselrätten,
att nuvarande bestämmelser om samråd inte är ett fungerande instru-
ment,
att förutsättningarna for markanvändningsplanering — samordnad och
sektoriell — måste preciseras vad gäller resurser, ansvar och rättsverkning-
ar,
att formerna för ett rennäringsanpassat skogsbruk nu måste tas fram.
Vad gäller det senare får riksförbundet återge och med instämmande
hänvisa till vad som redovisas i skogs- och jordbrukets forskningsråds
förslag till forskningsprogram för rennäringen (departementets ärende
1472/89, remiss den 19 juli 1989).
En viktig forskningsuppgift är att identifiera alternativa renskötselan-
passade skogsskötselmodeller, som gynnar produktionen av olika renbe-
tesväxter. Med detta som utgångspunkt bör differentierade skogsbruksmo-
deller (mångbruksmodeller) utarbetas, i vilka renbetet är en viktig produkt
men där även skogsproduktionen beaktas. Pågående forskning rörande
flerskiktad skog och blädningsskogsbruk i syfte att överbrygga hyggesfasen
är synnerligen intressant från renbetessynpunkt. Olika skötselmodeller
kan behövas för produktion av olika renbetesväxter och för marker som
betas under olika årstider. Likaså kan kravet på skötselmodell vara olika
beroende på om marken betas av skogssamebyar eller fjällsamebyar och på
hur frekvent marken behöver utnyttjas.
Behovet av preciseringar beträffande markanvändningsplaneringen
framgår direkt — eller om man så vill indirekt — av regeringens (jord-
bruksdepartementet) beslut den 1 juni 1989 angående överklagande i fråga
om tillstånd till slutavverkning inom Semisjaur-Njargs sameby (departe-
mentets ärende 1274/88). En konsekvens av beslutet är att incitamenten
till fortsatt markanvändningsplanering i grunden rubbas. Med hänsyn till
de stora insatser som nu görs ekonomiskt och tidsmässigt framstår det som
uppenbart att ett fortsatt arbete måste grundas på en fastare rättslig regle-
ring. Den av skogsstyrelsen i rapporten föreslagna kopplingen till den
kommunala planeringen kan riksförbundet inte tillstyrka utan att det
kommer till stånd en rättslig reglering på här anfört sätt.
De förslag i övrigt skogsstyrelsen lämnar till viss revidering av formerna
för skogsbruk i renskötselområdet kan sammantaget karaktäriseras som
angelägna och vällovliga men samtidigt otillräckliga mot bakgrund av
behovet av skydd för de kvarvarande trädlavförande skogarna. En grund
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
121
till det snäva perspektivet är att söka i de begränsade direktiv skogsstyrel-
sen fick för sitt arbete.
Den tid måste nu vara inne då regeringen — och riksdagen — tar ett
samlat grepp på formerna for storskogsbruket i Säpmi. Grund härtill finns
också genom att det inom regeringskansliet för närvarande bereds två
frågor, vilka har omedelbar koppling till de här aktuella. Detta gäller
framför allt med hänsyn till de förslag som finns aktualiserade av same-
rättsutredningen resp, i anledning av utredningens förslag. Hithörande
frågor berörs även inom ramen för lämnade förslag angående renforsk-
ningen.
Enligt riksförbundets uppfattning kan något ställningstagande inte göras
nu till de av skogsstyrelsen lämnade förslagen, i vart fall inte slutgiltigt.
Det är i stället nödvändigt att avvakta i första hand till dess att ställnings-
tagande finns till de förslag som är aktualiserade i anledning av samerätts-
utredningens betänkande med beaktande av att renskötselrätten inte en-
bart är ett allmänt intresse utan även en fastighetsrättslig rätt.
Svenska skogsarbetareförbundet
Svenska pappersindustriarbetareförbundet
Förbunden instämmer i huvudsak i rapportens redovisningar och har inga
erinringar mot skogsstyrelsens förslag utan lägger rent allmänt fram vissa
synpunkter.
Den debatt som av och till blossar upp beträffande de fjällnära skogarna
intresserar i hög grad de tre LO-förbunden som är verksamma inom
skogsnäringen och har medlemmar som direkt eller indirekt berörs av
åtgärder som får verkningar för skogsbruket.
Naturligen har förbunden ett speciellt intresse av sysselsättningsaspek-
terna. Det bör dock betonas, att det också finns ett starkt intresse för miljö,
naturvård och bevarandefrågor.
De människor som bor och verkar i de fjällnära områdena och inlands-
kommunerna är oftast i ett underläge massmedialt i jämförelse med hög-
röstade miljögrupper och olika bevarandeintressen.
Förbunden anser att det måste finnas rimliga proportioner mellan olika
intressegruppers krav. Av debatten att döma förefaller det vara lätt att sitta
i de större tätorterna och lägga förslag på långtgående restriktioner, där
konsekvenserna får bäras av lokalbefolkningen.
Det förtjänar att upprepas det välkända faktumet, att skogsbruk och
sågverksindustri är av stor betydelse för inlandskommunerna när det gäller
sysselsättning och förmåga att upprätthålla den samhälleliga servicen.
Starka restriktioner för skogsbruket i de fjällnära skogarna medför otvivel-
aktigt betydande negativa konsekvenser. Dessa verkningar kan inte uppvä-
gas av ökad turism och lokalisering av andra näringar till drabbade orter.
All erfarenhet pekar på att förhållandet är sådant.
Om man ser till förhållandena i Norrbotten och Västerbotten så innebär
minskade avverkningar av de fjällnära skogarna inte bara bortfall av
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
122
hundratals arbetstillfällen inom skogsbruket, utan också betydande verk-
ningar på annat sätt. Virkesbristen inom länen är stor. Sågverken i inlands-
kommunerna har genomgående sämre ekonomi än genomsnittet och över-
lever tack vare närheten till råvaran. Även marginella neddragningar av
råvarutillgången kan vara nog för att de skall slås ut. Träindustriarbetare-
förbundet har beräknat att 600 — 800 arbetstillfällen är i farozonen inom
sågverksindustrin ifall det skulle bli ytterligare avverkningsbegränsningar i
de fjällnära områdena.
Beträffande skogsbruket bör framhållas, att en sysselsättningsminskning
till betydande del skulle beröra säsongsanställd personal inom skogsvår-
den. Ofta rör det sig om kvinnlig personal och där inkomsttillskottet är en
viktig del av familjens försörjning. Denna personal har ringa eller ingen
möjlighet till alternativa arbetstillfällen.
Även för massa- och pappersindustrin får minskade avverkningsförut-
sättningar verkningar genom minskad tillgång på massaved från de fjällnä-
ra skogarna.
Det skall sägas, att förbunden är väl medvetna om att det inom skogs-
bruket förekommit missgrepp. Vårt intryck är dock, att skogsbruket börjat
finna former för naturvårdsanspassningar som bör tillfredsställa tämligen
högt ställda krav. En betydande satsning i samarbete med bl. a. Skogsarbe-
tareförbundet sker genom utbildning av de skogsanställda i praktisk natur-
vård och ståndortsanpassning.
I den allmänna debatten glöms ofta bort att erfarenhet inte saknas om
skogsskötsel utifrån de biologiska förutsättningarna. Lokalt finns värde-
fulla kunskaper sedan lång tid över de lokala variationer som finns vad
gäller klimat och växtförhållanden. En ansvarskännande skogsägare ger sig
knappast till att avverka områden som inte kan återbeskogas. Dessutom
finns skogsvårdsstyrelsernas sakkunskap att tillgå för att förhindra avverk-
ning på olämpliga lokaler.
Förbundens grunduppfattning är att skogsavverkning skall kunna ske på
produktiv skogsmark inom de fjällnära områdena. Rimlig hänsyn skall
dock tas till naturvården, rörliga friluftslivet och rennäringen. De intressen
som finns för bevarande av fjällurskog och andra värdefulla naturområden
anser förbunden vara tillgodosedda genom de nationalparker, naturre-
servat och domänreservat på totalt 3,7 milj, ha som finns eller planeras bli
avsatta inom det fjällnära området. Av den produktiva skogsmarken blir
37 % eller 0,6 milj, ha skyddade.
I den allmänna debatten har bl. a. förekommit krav på en naturvårds-
gräns och en vetorätt för rennäringen. Dessa krav är orimliga och skulle
lamslå skogsbruket i stora områden, lämpliga för denna näring.
Förbunden anser att skogsbrukets negativa verkningar för rennäringen
är överdrivna. Vår erfarenhet grundad på lokala källor talar för att det
även finns positiva effekter, bl. a. betestillgången på hyggena.
Antalet renar har ökat markant sedan början av 1970-talet. Det kan
ifrågasättas om inte rennäringen bör effektiviseras och också åläggas re-
striktioner. Antalet renar borde begränsas för att minska betestrycket,
bl. a. med beaktande av tillgången till trädlavar vintertid.
Byggandet av skogsbilvägar bör inte hindras annat än i mycket speciella
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
123
fall. Vägnätet är av stor betydelse inte bara för avverkningstillfällena utan
också för skogsvården inom områdena. Vid båtnadsberäkningarna bör
även hänsyn tas till övrig nytta. För det rörliga friluftslivet och ortsbefolk-
ningens tillgång till fiske och bärmarker har bilvägarna stor betydelse.
Även rennäringen drar nytta av vägarna.
Avslutningsvis har förbunden uppfattningen att det finns goda förutsätt-
ningar for bedrivande av ett varaktigt skogsbruk även i de fjällnära skogar-
na. Vad som fordras är ett ömsesidigt hänsynstagande och sakliga utgångs-
punkter ifrån olika partsintressen. Vi ser det som möjligt att tillämpa
mångbruk inom betydande delar av de fjällnära områdena.
Förbunden anser att nuvarande skogsvårdslagstiftning tillsammans med
skogsvårdsstyrelsernas sakkunskap egentligen är tillräcklig for att i prak-
tisk tillämpning väga samman olika intressen. De föreslagna preciseringar-
na i skogsstyrelsens rapport anses dock inte orimliga.
U rskogsinventeringen
Skogsstyrelsen konstaterar i sin utredningsrapport ”Fjällnära skog” (juni
1989) att urskogsinventeringen kan vara behäftad med vissa brister.
Vi vill hävda att den är behäftad med mycket stora brister, och att den
ger en falsk bild av verkligheten. För det första saknas stora arealer urskog
i inventeringen. Den sammanlagda yta av skyddad urskog som uppges i
inventeringen är därför direkt missvisande. Nedanför skogsodlingsgränsen
(SO-gränsen) har endast 5 (fem)% av urskogsarealen kommit med, alltså
ett mycket dåligt beslutsunderlag. Även ovan SO-gränsen saknas stora och
värdefulla områden.
Eftersom man vidare utgått i huvudsak från vad skogsbruket kunnat
avvara av produktiv skog när man avsatt reservat, har stora områden med
mycket höga naturvärden lämnats helt utan skydd. Ett exempel från Jokk-
mokks kommun är Jelkaområdet.
Steget Före som är en lokal, ideellt arbetande grupp har detaljkunskaper
om urskogsinventeringens missar i Jokkmokks kommun, men liknande
förhållanden råder troligen i andra delar av Norrbottens län samt i Väster-
botten, där vi kan framföra exemplet Njakafjäll. Där har länsstyrelsen i
Västerbottens län efter sex års arbete slutligen kommit fram till vilka delar
som får avverkas. Steget Före inventerade där i somras utifrån vår metod
att undersöka förekomsten av hotade arter, s. k. indikatorarter. Vi fann då
att just de botaniskt och zoologiskt mest värdefulla områdena har snitslats
for avverkning.
Exemplet Njakafjäll — som dessutom gäller en liten yta av ringa ekono-
misk betydelse för bygdens skogsbruk och arbetsmarknad — visar att om
skogsbruket hela tiden får göra prioriteringarna påverkas naturvärdena
väldigt drastiskt.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
124
Inventeringsmetodik
Genom att inventera förekomsten av arter som finns upptagna i handböc-
kerna Floravård i skogsbruket och Faunavård i skogsbruket (skogsstyrel-
sen 1984) kan man för ett område redovisa naturvärdet genom poängsätt-
ning. Högsta skyddsklassen, det som i böckerna benämns hotkategori 1,
tillmäts 6 poäng, hotkategori 2 får 5 poäng osv. Man kan då illustrera en
skogs status med en värdepyramid, där de mest hotade arterna bildar den
smala toppen. Även ett mycket försiktigt skogsbruk, t. ex. blädning, i ett
ekosystem med lång kontinuitet (urskog), kapar av toppen på värdepyra-
miden, alltså de känsligaste och mest hotade arterna.
Hyggesbruk och markberedning kapar pyramiden ytterligare
Om man slutligen dikar och planterar, exempelvis tall på tidigare grando-
minerad mark eller tar in helt främmande trädslag, sätts ekosystemet ur
funktion och t. o. m. värdepyramidens bas av mindre känsliga hotarter
förintas.
Vi vill med denna liknelse visa att i skogar med urskogskvaliteter är
naturvård och skogsbruk icke förenliga. Ekosystemet är alltför ömtåligt.
Hotläget
Många nu hotade arter har tidigare varit vanliga i stora delar av Sverige.
Framför allt på grund av storskogsbruket är de nu utgångna i södra och
mellersta Sverige. Några utbredningskartor i Flora- och Faunavårdsböc-
kerna speglar den tidigare kända större utbredningen och är därför missvi-
sande.
Trots reservatsbildningen har aldrig så stora arealer som nu varit till-
gängliga för skogsbruk, samtidigt som den gamla skogen aldrig varit så
liten som i dag. Hoten mot de växter och djur som kräver gammal skog har
aldrig tidigare varit så allvarliga som i dag — då paradoxalt nog många
svenskar arbetar för att bevara urskogar i andra världsdelar.
Bristande kunskaper och bristande efterlevnad av 21 § skogsvårdslagen
(svl)
Tyvärr är kunskaperna om hotade arter i skogen bristfälliga på alla nivåer i
förvaltningar och skogsbolag. Trots att skogsvårdslagen funnits sedan år
1980 och Flora- och Faunavårdsböckerna sedan år 1984 har inte personal
på skogsvårdsstyrelser eller skogsförvaltningar och bolag utbildats i art-
kunskap. Detta måste rättas till. Men i avvaktan på utbildning får vi inte
låta värdefulla miljöer av riks- och europaintresse gå till spillo med ursäk-
ten att vi inte hade kunskapen.
Kunskapen finns, men inte hos dem som sköter Sveriges skogar. Därför
måste förvaltningar och bolag anlita expertis. Det kan inte vara rimligt att
den lokala, ideella naturvården skall fylla luckorna och ta ansvaret, men
tyvärr fungerar det så i dag.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
125
Inte ens de blygsamma hänsynstaganden som föreskrivs i 21 § SVL
efterlevs, vare sig det gäller allmän hänsyn eller särskild hänsyn. Lagen
ignoreras både ovan och nedan SO-gränsen.
I Jokkmokks kommun avverkas i dag rena urskogar av riksintresse, i
vissa fall av internationellt intresse. Vägbyggnader genom urskogsområ-
den har i dagarna godkänts av skogsstyrelsen. Urskogar avverkas även
med s. k. väglöst skogsbruk, vilket innebär att man anlägger vinterväg. Så
har skett bl. a. i det omdebatterade Halmapeområdet, där ett femtontal
nya hyggen avverkats.
Jakt- och fiskeföreningarna i Jokkmokk och Porjus står eniga med
naturvården. De väglösa, opåverkade skogsområden som finns kvar inom
deras jaktmarker anses ytterst värdefulla. Skogsstyrelsen säger svepande i
sin rapport att fler skogsbilvägar är av intresse för t. ex. jägare. Det stäm-
mer inte i Jokkmokks stora kommun.
Myndigheternas ansvar
Som exempel på en hotad urskog av internationellt intresse kan vi nämna
Jelkaområdet NV om Porjus. Steget Föres inventeringar har visat att
Jelkaområdet är av riks- och europaintresse genom de rika förekomsterna
av ringlav och grenlav, båda hotkategori 2. Dessa växter saknas nästan helt
i de angränsande områden som avsatts till natur- och domänreservat —
ännu ett exempel på att bristande artkunskap kombinerad med företags-
ekonomiska överväganden får avgöra vad som skall skyddas, inte natur-
kunskapen.
Det unika Jelkaområdet skall nu till att börja med naggas i kanten
genom att skogsstyrelsen tillstyrkt byggandet av Stuorkåbbåvägen och
därmed följande avverkning i vägens båtnadsområde. Beslutet har över-
klagats av bl. a. rennäringen.
Jelkaområdet är presenterat för länsstyrelsens naturvårdsenhet i Luleå.
Naturvårdsenheten har dock visat föga intresse för denna urskog, och
räddningsarbetet vilar således än en gång på den ideella naturvården.
Det är bråttom
Det är bråttom. Vi kräver därför att myndigheterna tar sitt ansvar för att
naturvården fungerar. Sverige har genom Bernkonventionen förbundit sig
att skydda arter. I norra Sverige är utgångsläget ännu ganska gott, med en
artrik flora och fauna av livskraftiga populationer, trots att vi på bara det
senaste året mistat flera oersättliga områden genom avverkningar. Därför
är det oerhört bråttom att skydda de återstående miljöerna. Om miljöerna
går förlorade försvinner också arterna även om enstaka träd eller växtloka-
ler skulle lämnas kvar.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Pågående markanvändning
I alla sammanhang när det gäller fjällnära skog sägs att ”pågående markan-
vändning” ej avsevärt får försvåras. Domänverket är förvaltare av större
126
delen av Sveriges fjällnära skog. På stora arealer av dessa skogar har
skogsbruk aldrig bedrivits. Skogsbruket kan därför inte göra anspråk på att
i alla lägen vara pågående markanvändare. Utan tvivel kan man däremot
påstå att rennäringen använt dessa marker varje år sedan flera sekler, och
kommer så att göra under århundraden framåt om den rika lavfloran
bevaras intakt. Det må jämföras med det fåtal arbetstillfällen under en
enda säsong som en avverkning ger. Samma marker nyttjas också av
biologer, arkeologer och andra forskare, lärare, jägare, turister och konst-
närer.
Med stöd av ovanstående kräver vi:
I Urskogsinventeringen måste kompletteras både ovan och nedan SO-
gränsen enligt riksskogstaxeringen (1969).
— vid inventeringen måste naturvärdena bedömas utifrån biologiska och
ekologiska grunder.
— samtliga kriterier enligt statens naturvårdsverks PM 1511 ”Urskogar”
skall beaktas.
II Ett tre-årigt stopp för avverkning och vägbyggnad i av skogsbruk
hittills opåverkade områden.
III Stor restriktivitet i skogar som tidigare dimensionshuggits men som
fortfarande hyser stora naturvärden.
— skogsvårdsstyrelsen får ej ge tillstånd till vägbyggnad eller avverkning
innan naturvärdesinventering gjorts.
— tillståndet måste innehålla föreskrifter om aktuella naturvårdshänsyn.
— samarbete bör ske med den lokala naturvården.
IV Slopa 5:3-bidraget. Som bidraget i dag är utformat beviljas det till
förstörande av några av Sveriges och Europas finaste skogsmiljöer.
V Utredning av begreppet ”Pågående markanvändning”.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Den påbörjade verksamheten med samordnad markanvändningsplanering
och den koppling mellan skogsbruket och den kommunala planeringspro-
cessen som föreslås i utredningen anser RAÄ också bör fortsätta.
Skogsstyrelsen har föreslagit att kommunernas uppfattningar om det skog-
liga stödets tillämpning skall komma till uttryck direkt i de kommunala
översiktsplanerna. Ett sådant förfarande skulle underlätta handläggningen
av ärenden om statligt stöd. Skogsägarna och skogsvårdsstyrelsen skulle
genom översiktsplanerna få kännedom om kommunernas uppfattningar.
Därigenom skulle det också uppnås en lokal förankring och en demokra-
tisk behandling av det skogliga stödet.
Lantbruksstyrelsen är tveksam i fråga om lämpligheten av att ge kom-
munerna ett förstärkt inflytande.
127
I samband med tillkomsten av rennäringslagen tog riksdagen — mot
bakgrund av renskötselrätten — avstånd från principen om optimal mark-
användning vid upplåtelser enligt 32 § i denna lag. Enligt lantbruksstyrel-
sens uppfattning bör principen inte heller få vara en utgångspunkt för den
kommunala fysiska planeringsprocessen. Denna uppfattning har dock va-
rit omstridd. Det har i den allmänna debatten bl. a. hävdats att det inte
behövs någon analys av renskötselrätten utan att planeringen skall vara
inriktad på befolkningens bästa oberoende av om de är renskötande sa-
mer, samer som lämnat renskötseln eller icke samer.
Lantbruksstyrelsen anser att det är staten som i första hand skall verka
för att skyddet för renskötselrätten upprätthålls. Om stödet till skogsbru-
ket över huvud taget skall ingå i den kommunala planeringen bör det
klarläggas hur kommunerna skall beakta denna rätt. Styrelsen anser alltså
att ett ökat kommunalt inflytande inte bör komma till stånd utan ytterliga-
re överväganden.
Vi har utgått från vårt ansvar att bevaka tillämpningen av PBL/NRL, hur
de möjligheter tas till vara som kommunernas översiktsplanering och -plan
erbjuder, hur olika markanvändningsintressen kan föras fram, samordnas
och avvägas och hur frågan om hushållningen med naturresurser behand-
las. Vidare har vi frågor som rör boende och bebyggelseutveckling även på
landsbygden inom vårt ansvarsområde.
Vi läser ut av rapporten (kap. 8, 9 och 10) att markanvändningsplane-
ring för skogsbruk har många principiella likheter med den fysiska plane-
ringen enligt PBL/NRL.
Den samordnade markanvändningsplanering som beskrivs i kap. 8 och
det förslag till icke bindande, fördjupade verksamhetsplaner som beskrivs
i kap. 10.2.2 kan i vissa avseenden jämföras med översiktsplanering resp,
fördjupad översiktsplan enligt PBL.
I båda fallen gäller det att skilda intressen skall komma till tals. Egenska-
per och kvaliteter hos skogen och marken utgör utgångspunkter för avväg-
ningen och beslut som bl. a. rör markens användning.
Trots att skogsvårdslagen inte är anknuten till PBL/NRL menar vi att
det är både möjligt och angeläget att den samordnade markanvändnings-
planeringen enligt kap. 8 även inordnas i gällande regler för planering av
användningen av mark och vatten enligt PBL/NRL. Det är viktigt att
utredarens slutsatser i kap. 10.2 får genomslag för att inte parallella system
av markanvändningsplanering utan inbördes koppling skall uppstå.
Det finns vidare mycket att vinna på en sådan koppling. Av kap. 8, 9 och
10 framgår att markanvändningsplanering för skogsbruk i många stycken
både kan producera underlagsmaterial för och dra nytta av sådant under-
lag som andra markanvändningsintressenter producerar för den kommu-
nala översiktsplaneringen. Samrådsverksamheten kan samordnas med den
kommunala översiktsplaneringen eller kan resultaten av skilda samråd
ömsesidigt utnyttjas.
De som har att arbeta och fatta beslut enligt skogsvårdslagen kan dra
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
128
nytta av det forum som översiktsplaneringen utgör. Översiktsplanen kom-
mer att bli en nyckel till länsstyrelsernas och kommunernas kunskapsun-
derlag och deras anspråk på inflytande över beslut som rör användningen
av mark och vatten samt hushållningen med naturresurser. En sådan
nyckel kan även vara användbar i bidragsfrågor, t. ex. för skogsbilvägut-
byggnad, eller andra åtgärder. Att samarbetsbehov finns framgår av kap.
9.2.5.
Slutligen vill vi stryka under utredarens påpekande att syftet med en
samordnad markanvändning är att åstadkomma mångbruk (kap. 8) och
även ge utrymme för omsorg om naturkvaliteter och kulturarv. Det är
viktigt att vidmakthålla möjligheterna till utkomst för att människor skall
kunna vara bosatta i de fjällnära bygderna. Skogsbruk är en sådan möjlig-
het, rennäring en annan. Jakt, fiske, bär- och svampplockning bidrar till
hushållsekonomin. Genom att värna om natur- och kulturmiljöer och den
allemansrättsliga tillgängligheten bibehålls värden även för rekreation och
turism. Det är i sammanhanget viktigt att se till att inte bara värna om de
traditionellt manliga verksamhetsområdena, som t. ex. skogsbruk är, för
att en bygd skall behålla sitt liv.
Boverket är berett att tillsammans med skogsstyrelserna och berörda
länsstyrelser och kommuner utveckla metoder att hantera skogsbruket i
den kommunala översiktsplaneringen.
Prop. 1990/91; 3
Bilaga 3
Förslaget att markanvändningsplaneringen inlemmas i den kommunala
översiktsplaneringen förefaller riktigt. Därmed övergår ansvaret för plane-
ringen till kommunen som då rimligen bör svara för genomförandet och
anlita den expertis som behövs härför. Det är väsentligt att markanvänd-
ningsplanerna inte ges status av bindande planer utan även i fortsättningen
utgör underlag för förhandlingar mellan olika intressen.
Enligt direktiven har skogsstyrelsen också uppdrag att pröva om mark-
användningsplaneringens inventeringsresultat inom områden med starka
motstående intressen kan utgöra grund för verksamhetsplaner som efter
fastställande av myndighet måste följas av skogsägarna. Skogsstyrelsen har
skissat på två olika modeller härför men funnit att den första modellen
kommer att omintetgöra den flexibilitet som det innebär att med kort
varsel kunna anpassa verksamheten till ändrade förutsättningar i klimat,
marknad och den enskilde skogsägarens ekonomi. Det andra alternativet
avvisas med hänsyn till eventuella förslag från samerättsutredningen. Det
andra alternativet kommer från skogsägarens synpunkt att bli minst lika
stelbent som det första. Verket avråder således från att över huvud taget
försöka gå vägen över verksamhetsplaner som fastställs av myndighet.
Däremot tillstyrker verket att för vissa mindre men angelägna områden
görs en fördjupad verksamhetsplan i form av en utvecklad och anpassad
naturvårdsinriktad skogsbruksplan (NISP).
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
När det gäller den fortsatta markanvändningsplaneringen är det viktigt att
framhålla de olika myndigheternas ansvar för och fördelningen av ansva-
ret för bl. a. områden av riksintresse för naturvård och kulturminnesvård.
I anslutning till förslaget 10.2.3 kan konstateras att effektiva styrmedel
saknas och att planerna endast grundas på frivilliga överenskommelser
med nuvarande regler. Naturvårdsverket anser att markanvändningspla-
neringen bör förankras i befintlig lagstiftning. Detta kan göras genom
tillägg till naturresurslagen, naturvårdslagen, skogsvårdslagen m. fl. så att
t. ex. länsstyrelsen kan besluta om en gällande plan för markanvändningen
inom de fjällnära områdena.
Skogsstyrelsens förslag att markanvändningsplaneringen skall inordnas
under den kommunala översiktsplaneringen har tidigt tillstyrkts av läns-
styrelsen. En sådan hantering leder till att kommunen lättare kan medver-
ka och möjligen även få ett större inflytande i diskussionen om avverk-
ningen i de fjällnära skogarna.
Hittillsvarande erfarenheter av försöksverksamheten med markanvänd-
ningsplanering inom Storumans och Vilhelmina kommuner är i huvudsak
positiva. Länsstyrelsen delar dock skogsstyrelsens uppfattning om att man
behöver gå vidare med ett andra steg, en planeringsfas där man gör
avvägningar mellan olika intressen. Länsstyrelsen delar även skogsstyrel-
sens bedömning att resurser för inventering av natur- och kulturmin-
nesvärden samt för rennäringen varit begränsad och att resursbristen för
dessa intressens företrädare kan medföra att de preliminära tidsplanerna
förskjuts något.
Länsstyrelsen anser att markanvändningsplaneringen så långt möjligt
bör anpassas till de förutsättningar som gäller enligt plan- och bygglagen.
Länsstyrelsen instämmer i förslaget att den nu pågående markanvänd-
ningsplaneringen skall kopplas till den kommunala översiktsplaneringen.
Länsstyrelsen anser dock att det är en svaghet att skogsvårdslagen ej är
kopplad till naturresurslagen. I en samordnad planeringsmodell för att lösa
markanvändningskonflikterna borde även skogsvårdslagen anhängiggöras
den övergripande naturresurslagstiftningen.
Slutligen vill länsstyrelsen starkt framhålla vikten av att markanvänd-
ningsplaneringen tillförs tillräckliga resurser för att ge underlag för framti-
da beslut. Speciellt gäller detta resurser till naturvärdesinventering och
inventering och beskrivning av rennäringsintresset som i förhållande till
skogsbruksintresset har ett svagare utgångsläge.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
130
Skogsbruket har i sina skogsbruksplaner den bästa markanvändningspla-
neringen av de intressenter som kan göra anspråk på att få disponera de
fjällnära skogarna i något avseende. Som grund for framtida markanvänd-
ning bör därför markanspråk även preciseras för rennäring, turism, natur-
och kulturminnesvård, åtminstone för de mest angelägna områdena.
Det är riktigt att markanvändningsplaneringen ingår i kommunens över-
siktplanearbete, men den bör successivt tillföras.
Att kommunerna får ett ökat inflytande i planerings- och bidragsfrågor är
av väsentlig betydelse.
Ju mer av lokal förankring som kan tillföras, desto större förståelse kan
skapas för nödvändiga balansåtgärder i olika näringar. Som underlag för
sådana bedömningar kan markanvändningsplaner och den kommunala
översiktsplanen tjäna. Det bör då uppmärksammas att markanvändnings-
planeringen inte då får ha formen enbart av inventering, utan vissa viktiga
ställningstaganden måste ha gjorts i planen beträffande hur vissa konflikt-
situationer skall kunna lösas i fråga om motstående intressen. Resultatet
av markanvändningsplaneringen kan inte överföras till den kommunala
översiktsplanen, om markanvändningsplanen enbart har formen av en
inventering. 1 ett sådant läge skulle översiktsplanen bli ett värdelöst instru-
ment i den kommunala planerings- och verksamhetsprocessen. Tilltron till
en sådan plan även i andra avseenden skulle bli obefintlig om olösta
problem skulle införas i densamma.
Kommunen instämmer i förslaget om en koppling mellan den pågående
markanvändningsplaneringen och kommunens översiktsplaner. För att en
sådan koppling skall vara meningsfull bör markanvändningsplaneringen
inte enbart vara en inventering av anspråk/intresse av mark utan de
eventuella motstående intressena bör penetreras och vissa ställningstagan-
den måste göras i dessa konfliktsituationer.
Samhällets markanvändningsplanering i det fjällnära området måste själv-
fallet bygga på samma principer som i övriga delar av landet, nämligen en
decentraliserad planering i kommunerna. Det underlag som nu tagits fram
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
131
i den s.k. markanvändningsplaneringen blir då till stor nytta. LRF och
Skogsägarna delar således skogsstyrelsens uppfattning om markanvänd-
ningsplaneringen som ett underlag för kommunerna i deras översiktplane-
ring liksom för skogsvårdsstyrelsen i myndighetsutövningen. Den markan-
vändningsplanering som bedrivits under ledning av länsstyrelserna i de
fyra nordligaste länen är i sig inte ägnad att utgöra planer för hur skogsbru-
ket skall bedrivas i de fjällnära skogarna. En sådan tanke, som antyds i
utredningsdirektiven, är fullkomligt orealistisk. Ett skäl är att bl. a. resur-
serna för att inventera dessa vidsträckta arealer gör att underlaget för de
skilda markanvändningsintressena måste bli mycket schabloniserat. Ett
annat skäl är att sammanvägningen av olika allmänna intressen i stället
skall ske i kommunernas översiktsplaner.
Genom markanvändningsplaneringen öppnas möjligheter att systema-
tiskt peka ut konfliktområden, där flera markanvändningsintressen
sammanfaller. Skogsstyrelsen erbjuder sig att för dessa konfliktområden
utarbeta en typ av verksamhetsplan, som är en utveckling av den natur-
vårdsinriktade skogsbruksplanen (NISP). I en sådan verksamhetsplan an-
ges skogliga åtgärder under en tioårsperiod, som parterna efter ett frivilligt
samråd kommit överens om eller som skogsvårdsstyrelsen bedömt som
lämpliga. En fördel med skogsstyrelsens förslag skulle kunna vara att stat
och kommun får skogsägarnas avsikter klara för sig och vetskap om att
olika intressenter kommer att mötas och diskutera lämpliga avvägningar.
Riksförbunden kan bifalla att skogsvårdsorganisationen utvecklar sådana
verksamhetsplaner som samrådsvägen kan leda till uppgörelser på lokal
nivå mellan skogsbruket och berörda allmänna intressen. LRF och Skogs-
ägarna vill däremot bestämt varna för någon ny form av fördjupade
verksamhetsplaner, som fastställs av myndighet och skulle bli bindande
för skogsägare. Sådana bindande planer skulle strida mot rättsordningen i
landet och verka diskriminerande mot skogsbruksföretagen i området
”fjällnära skog”.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Det är vår bestämda uppfattning att något behov inte föreligger att i
samband med den pågående markanvändningsplaneringen utveckla sär-
skilda, långsiktiga verksamhetsplaner som, efter fastställelse av myndig-
het, måste följas av skogsägaren. Vi noterar att detta också är skogsstyrel-
sens uppfattning. Den hittillsvarande utvecklingen pekar mot att de avväg-
ningsproblem som härigenom skulle anses bli lösta dels har överskattats
och dels på ett smidigt sätt kommer att kunna hanteras inom ramen för
normala lokala planeringsaktiviteter och befintlig lagstiftning. Fastställda
verksamhetsplaner av avsett slag skulle dessutom medföra oönskade sido-
effekter och för Sverige främmande juridiska principer.
Vi delar även utredningens förslag beträffande anpassning av markan-
vändningsplaneringen till den kommunala översiktsplaneringen. Pågåen-
de planeringsaktiviteter beträffande markanvändningen utvecklas lovande
och bör fullföljas samt på bästa sätt fasas ihop med den kommunala
132
översiktsplaneringen i övrigt. Det är logiskt att här tillämpa den politiskt
beslutade arbetsfördelningen beträffande fysisk planering.
Vi stöder likaså behovet av fördjupade verksamhetsplaner grundade på
frivilligt samråd mellan parterna inom områden som är särskilt utsatta för
konkurrens från olika intressen. För vår del är ett sådant arbetssätt inget
nytt men formerna kan naturligtvis utvecklas.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Råvaruföreningen anser, att markanvändningsplaneringen i det fjällnära
området måste bygga på samma principer som i övriga delar av landet,
nämligen decentraliserad planering ute i kommunerna. Underlag, som tas
fram i markanvändningsplaneringen, blir till stor nytta för kommunerna i
deras översiktsplanering och för skogsvårdsstyrelsen i sin myndighetsutöv-
ning.
Se också avsnitt 2.
Se avsnitt 2 där delar av föreningens synpunkter på markanvändningspla-
neringen har redovisats. Föreningen har vidare yttrat följande. Det måste
här ytterligare understrykas att planeringen från naturvårdssynpunkt, på
grund av bristande inventeringsresurser hos länsstyrelserna, endast margi-
nellt Förbättrat kunskapsläget. Det är märkligt att skogsstyrelsen inte re-
dovisar detta tydligare då samtliga länsstyrelser påtalat dessa brister vid
ett flertal tillfällen.
Om markanvändningsplaneringen skall tas in i kommunernas översikts-
planer är det viktigt att detta sker med förbehåll för det från naturvårds-
synpunkt bristfälliga underlaget.
En fördjupad planering i särskilt konkurrensutsatta områden kan i be-
gränsad utsträckning bidra till lösningar på konflikterna. Så länge plane-
ringsprocessen styrs av kravet att pågående markanvändning inte avsevärt
får försvåras, blir planläggningen emellertid alltför kraftlös. Dessutom vill
föreningen påpeka att skogsbruk för närvarande slentrianmässigt i alltför
hög grad betraktas som pågående markanvändning trots att den historiskt
sett ”pågående markanvändningen” snarare är renskötsel.
Det grundläggande felet i planeringen inom tidigare i stort opåverkade
områden är just detta: Att skogsbruk anses vara ”pågående markanvänd-
ning” trots att det i många fall aldrig bedrivits skogsbruk i området. 2§
skogsvårdslagen ger, enligt föreningens mening, utrymme för en mindre
stelbent tolkning av begreppet än för närvarande.
133
Länsstyrelsens styrelse behandlade den 12 juni 1989 ett ”Strategiskt pro-
gram för sågverksindustrin i Norrbottens län”. Styrelsen har ställt sig
bakom programmets syfte att styra råvaruanvändningen från s. k. bulksåg-
ning till en mera högkvalitativ användning av sågtimret. Samhället skall
också medverka till att skapa en struktur med starka sågverksföretag med
förmåga till vidareförädling. Utvecklingsbehoven i inlandet kräver dessut-
om särskild uppmärksamhet.
Råvarubalansen för sågverksnäringen i hela länet visar i dag ett under-
skott på ca 200000 m3 f, något som förväntas bestå i framtiden. Inom
regionen finns dessutom en obalans som innebär att inlandets, främst
norra delen, råvara till stor del förbrukas vid kusten.
Skogsstyrelsens rapport redovisar inte någon uppskattad kommande
avverkningsvolym på delområden så att effekterna för Norrbottens inland
kan avläsas. Länsstyrelsen tolkar rapporten så att det prioriterade alterna-
tivet för avverkningsvolymen i de fjällnära skogarna är den nivå som
motsvarar uttaget år 1988. Detta skulle inte medföra någon ytterligare
minskning av arbetskraftsbehovet utöver den kraftiga nedgång som ägt
rum under de senaste 5—10 åren.
Den hittillsvarande minskningen är dock tillräckligt hotfull för Norrbot-
tens inlandskommuner. Även om de avverkningsvolymer som det är fråga
om i de fjällnära områdena är marginella i förhållande till länets totala
obalans kan de kvantiteter det gäller vara av stor lokal betydelse.
Skogsnäringen och sågverksföretagen är oftast basen för många orter i
inlandet. Skogsbruket är för egen del starkt beroende av fungerande sam-
hällen i dessa områden för att inte äventyra tillgången på arbetskraft.
Länsstyrelsen vill därför också understryka skogsstyrelsens ståndpunkt om
behovet av fortsatta undersökningar. Sysselsättningens multiplikatoreffek-
ter liksom befolknings- och samhällsutvecklingens beroende av skogsbru-
ket bör belysas närmare innan större ingrepp görs i regelsystemet.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Arbetskraftsbehovet för skötseln av den fjällnära skogen uttryckt i helårs-
arbeten kan förefalla mindre betydelsfullt mot bakgrund av områdets
geografiska utsträckning från Dalarna till norra Lappland. Sysselsättnings-
läget inom detta område är dock avsevärt sämre än i övriga delar av
berörda län. Det är därför mycket angeläget att de arbetstillfällen som
skogsbruket kan skapa även fortsättningsvis tillvaratas.
134
Skrivningen ”att möjligheterna att arbeta och bo kvar i det fjällnära
området inte påtagligt ytterligare försämras jämfört med nuläget” ger
intryck av s.k. ”gummiparagraf’ där försämringar kan genomföras till
befolkningens nackdel — bara de inte är påtagliga.
Enligt vår bestämda uppfattning är gränsen för vad som kan tålas i form
av försämringar redan nådd och inga ytterligare försämringar av männi-
skornas överlevnadsvillkor kan tillåtas.
Kommunen förordar att det får göras en fördjupad studie av skogsbrukets
betydelse för sysselsättning och service i fjällkommunerna. Sysselsätt-
nings- och servicesituationen är redan mycket ansträngd i våra områden.
Varje bortfallande arbetstillfälle är en allvarlig händelse i vår kommun och
särskilt när detta drabbar fjäll- och fjällnära områden. Skogsstyrelsen har i
sin rapport visserligen pekat på den betydelse skogsbruket har för syssel-
sättningen i våra områden, men har inte kunnat redovisa tillräckligt un-
derlag för den bedömning som regering och riksdag måste göra. Därför
behövs ytterligare studier inom detta område.
Kommunen tillstyrker i likhet med skogsstyrelsens uppfattning att en
fördjupad studie bör foras beträffande skogsbrukets betydelse för syssel-
sättning, befolkningsutveckling och ekonomiska konsekvenser i fjällkom-
munerna.
Jämför avsnitt 2.
Jämför avsnitt 2.
De skärpta bestämmelserna som fastställdes år 1986 har medfört en
minskning av sysselsättningen inom de fjällnära skogsbygderna. Med den
ytterligare skärpning, som kan utläsas i det nya förslaget, kommer syssel-
sättningen att minska ännu mer, vilket kan slå sönder hela den infrastruk-
tur som finns inom berörda bygder.
Se avsnitt 2.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
135
Se avsnitt 2.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Svenska skogsarbetareförbundet
Svenska pappersindustriarbetareförbundet
Se avsnitt 2.
De tendenser till minskad avverkningstakt och minskade hyggesstorlekar
som kan utläsas i utredningen är till fordel även för kulturmiljövården.
Likaså att de föreskrifter om samråd med samebyarna som införts i
skogsvårdslagen (SVL) efterföljs.
Som framkommer i utredningen saknar stora delar av fjällområdet en
heltäckande fornminnesinventering — både avseende samiska och övriga
fomlämningar. Detta på grund av den bindning till utgivningen av ekono-
misk karta över Sverige som denna inventering har. Endast vid stora
exploateringar — såsom älvutbyggnader etc. — har inventeringar gjorts i
någon nämnvärd utsträckning.
RAÄ stödjer därför utredningens förslag att alla tillståndsärenden i
dessa områden bör föregås av en naturvärdesinventering. RAÄ anser dock
att den bör benämnas natur- och kulturvärdesinventering, vilket bättre
täcker avsikten med förslaget. De försök som skett i projekt för samordnad
markanvändningsplanering har hittills haft mycket liten omfattning för
kulturmiljövården, då bidrag till inventeringsarbete inte utgått i tillräckligt
stor omfattning. Det är därför viktigt att de medel som avsatts för invente-
ringsarbete även kommer kulturmiljövården till del.
RAÄ biträder utredningens förslag att SVS skall kräva en redovisning
från den sökande om hur hänsynen till naturvården, kulturmiljövården
och rennäringen skall tas.
Det är viktigt att bevara lämningarna efter tidigare kulturer — både
samiska och andra. Lika viktigt är också att bevara livsbetingelserna för
den levande samiska kulturen. Ett obligatoriskt samråd med samebyarna
inom renskötselns åretruntmarker — infört som utredningen föreslår i
skogsvårdsforordningen — bör kunna medverka till detta.
Avverkningar i fjällskogarna berör främst två enskilda intressen, dels
markägarnas rätt att utnyttja marken, dels de renskötande samernas rätt 136
att begagna mark till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätten).
Dessutom är avverkningarna av stor betydelse från bl. a. naturvårdssyn-
punkt.
Enligt regeringens uppdrag till skogsstyrelsen får förslaget i fråga om
begränsningar för skogsbruket av hänsyn till andra intressen än skogshus-
hållningen m. m. inte vara så långtgående att de leder till avsevärt intrång i
pågående markanvändning och därmed ersättningsanspråk.
Lantbruksstyrelsen vill erinra om att också renskötseln är en pågående
markanvändning. Det kan därför ifrågasättas om inte ersättning också bör
utgå till samerna för de avsevärda intrång i deras markanvändning, som
skogsbruket i vissa fall kan medföra. Vidare kan ifrågasättas huruvida
staten bör lämna ekonomiskt stöd till skogsbruksåtgärder om de medför
avsevärda intrång i renskötselrätten.
Verket accepterar och ser det som rimligt att skogsägaren i sin avverk-
ningsansökan redovisar de åtgärder han avser att vidta dels för att trygga
återväxten, dels av hänsyn till naturvårdens och rennäringens intressen.
Att såsom föreslås i texten s. 66 sökanden skall visa, i bemärkelsen bevisa,
att angivna skyddsintressen inte äventyras t. ex. att fjällgränsen inte flyttas
ner är emellertid inte rimligt. Däremot kan han som tidigare sagts redovisa
planerade åtgärder.
Lämpligt är att skogsvårdsstyrelsen och markägarna inom ett avgränsat
geografiskt område enas generellt om hur man skall bete sig i vissa höjd-
lägen, nordsluttningar, marktyper etc. Härigenom skulle detaljprövningen
av varje avverkningsansökan kunna förenklas.
Punkt 9.2.2 innehåller nya och förbättrade regler för skogsbrukets hän-
synstagande till naturvården och andra allmänna intressen.
I det första förslaget bör ordet befogenhet ändras till skyldighet for
skogsvårdsstyrelsen att meddela föreskrifter i samband med tillståndsgiv-
ning till slutavverkning.
Punkt 9.2.4 innehåller förslag om nya befogenheter for skogsvårdsstyrel-
serna. Utformningen av dessa befogenheter bör göras så att skogsvårdssty-
relserna regelmässigt kräver redovisning av sökanden om bl. a. naturvårds-
hänsyn och att skogsvårdsstyrelserna som regel avgränsar mark där slutav-
verkning inte kan företas.
Länsstyrelsen vill inledningsvis framhålla hur ringa de reella möjligheterna
är, att med dagens hänsynsparagraf skydda områden med exempelvis
hotade arter. Erfarenhetsmässigt når man mycket tidigt gränsen ”avsevärt
försvårande av pågående markanvändning”. Detta är angeläget att fram-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
137
hålla, så att man inte ges den uppfattningen att en noggrannare planering
löser konflikterna. Den nu pågående markanvändningsplaneringen har
sina största värden i det att olika konflikter lyfts fram i ett tidigt skede.
Enligt ett förslag till naturreservatsbildning som länsstyrelsen arbetat
fram kommer areellt sett stora delar av den fjällnära skogen i Kopparbergs
län att skyddas. När reservatsbildning skett kommer sannolikt de flesta
konflikterna att framöver finnas i Transtrandsfjällen, Malungs kommun.
Genom en nyligen gjord inventering har dessa områden visat sig hysa höga
naturvärden. Speciellt gäller det förekomsten av hotade arter knutna till
orörda eller föga påverkade skogar. Dessa arter finner man företrädesvis i
virkesrika raviner och bäckdråg. Genom sin virkesrikedom kan dessa
miljöer endast i mycket begränsad omfattning undantas från skogsbruk
genom 21 § skogsvårdslagen.
I länsstyrelsens yttrande till skogsstyrelsen framhölls bristerna i den nu
gällande avgränsningen av den fjällnära skogen. I Kopparbergs län medför
nuvarande definition att det endast är relativt smala zoner längs fjällen
som inryms i begreppet. I den markanvändningsplanering som nu pågår
har skogsvårdsstyrelsen därför valt att vidga området för markanvänd-
ningsplaneringen. Det är viktigt att även avgränsningen av fjällnära skog i
framtiden omfattar de områden som ekologiskt och hydrologiskt hänger
samman. Exempelvis bör de skarpa sluttningarna i Transtrandsfjällen ingå
i sin helhet. Skogsstyrelsen har i sitt slutliga förslag inte beaktat de framför-
da synpunkterna (s. 62, stycket 3). En översyn av gränsdragningen bör
därför göras.
Förslaget om att markägaren skall redovisa den hänsyn han har för
avsikt att ta vid en avverkning, finner länsstyrelsen mycket positivt. Även
förslaget att skogsvårdsstyrelsen skall kunna föranstalta om att en na-
turvärdesinventering skall genomföras är bra. Vem som skall bekosta
sådan utredning har däremot ej berörts. Det är av stor vikt att naturvärdes-
inventeringarna tas fram i samråd med länsstyrelsen och kommunen.
Länsstyrelsen förutsätter att även kulturhistoriska inventeringar omfattas
av förslaget.
I de fall fornlämningar berörs erinras om att dessa är skyddade enligt
bestämmelserna i 2 kap. kulturmiljölagen (KML) (1988:950). Denna före-
skriver förbud mot bl. a. plantering på fornlämning. Enligt 2 kap. 2 §
samma lag hör till fast fornlämning ett omgivande skyddsområde som
skall behandlas som ett fornlämningsområde. Skyddsområdets omfattning
bedöms individuellt från fall till fall. Markberedande åtgärder och plante-
ring inom ett fornlämningsområde kräver länsstyrelsens tillstånd enligt
KML.
Länsstyrelsen föreslår att även röjning inför avverkning och gallring i
den fjällnära skogen skall omfattas av tillståndsplikt. I dag sker en röjning
av den tilltänkta avverkningen utan att beslut om avverkning erhållits.
Stora naturvärden kan då ha påverkats utan att skogsvårdsstyrelsen haft
möjlighet att påverka detta.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att skogsstyrelsens förslag stär-
ker natur- och kulturminnesvårdens möjligheter att på ett tidigt skede få
en dialog med skogsbruksföreträdarna. Den naturvårdshänsyn som sedan
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
138
konkret kan bli utförd, kommer knappast att skilja sig från dagens situa-
tion, då kraven på markägaren ej får sträcka sig så långt att pågående
markanvändning avsevärt försvåras.
Sanktionsmöjligheter mot de skogsbrukare som ej följer skogsvårdsstyrel-
sens bindande föreskrifter måste finnas.
Länsstyrelsen delar skogsstyrelsens uppfattning att hänsynen till naturvård
och rennäring bör bli mera systematiskt genomförd inom det fjällnära
området. Detsamma gäller kulturminnesvården.
De under punkt 9.2 redovisade förslagen tillstyrkes av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan dock inte för varje enskild punkt avgöra om behövliga
förtydliganden bäst sker genom tillägg i skogsvårdslagstiftningen eller ge-
nom att statsmakterna gör motivuttalanden. Länsstyrelsen vill dock all-
mänt förorda att man använder sig av motivuttalanden i så stor utsträck-
ning som möjligt.
I avsnittet 9.2.1 föreslås obligatoriskt samråd med berörd sameby före
slutavverkning och skogsbilvägbyggnad inom renskötselns åretruntmar-
ker.
Samerättsutredningen har i sitt slutbetänkande föreslagit att samråds-
plikten skall utökas till att avse även vinterbetesmarkerna och dessutom
även andra åtgärder som t. ex. markberedning och skogsgödsling. Länssty-
relsen avser att närmare utveckla sina synpunkter i remissyttrandet över
samerättsutredningen. I detta sammanhang vill länsstyrelsen dock ej mot-
sätta sig skogsstyrelsens förslag om obligatoriskt samråd inom åretrunt-
markerna.
Skogsvårdsstyrelsen föreslås under 9.2.4 i sin egenskap av tillsynsmyn-
dighet av skogsvårdslagen få befogenhet att föranstalta om att naturvär-
desinventering skall genomföras inom område som anmäls för slutavverk-
ning.
Formuleringarna ger intrycket att dessa inventeringar skulle utföras av
skogsvårdsorganisationen som sedan också skall besluta om avverknings-
tillstånd på grundval av sin egen utvärdering av inventeringen.
Detta förfaringssätt kan försvaga tilltron till att intresseavvägningen
skett objektivt.
En naturvärdesinventering berör dessutom naturvårdslagstiftningens
område för vilket inom länsstyrelsen miljövårdsenheten ansvarar.
Miljövårdsenheten bör bl. a. få möjlighet att på ett tidigt stadium överväga
om skyddsbestämmelserna i naturvårdslagen kan bli aktuella i det enskilda
fallet.
Länsstyrelsen har i olika sammanhang begärt förstärkning av miljö-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
139
vårdsenhetens resurser för naturvärdesinventeringar. Befogenhet att för-
anstalta om naturvärdesinventering bör kopplas till naturvårdslagstift-
ningen och tillkomma länsstyrelsen. 1 den praktiska tillämpningen bör
naturligtvis ett nära samråd ske mellan länsstyrelsens miljövårdsenhet och
skogsvårdsstyrelsen.
Inför natur/kulturvärdesinventeringen skall myndigheten som utför inven-
teringen vara skyldig att ha samråd med ortsbefolkningen och lokala
organisationer.
Angående bristfälligt kartlagda stora områden vad gäller naturvärden och
kulturminnen skall skogsvårdsstyrelsen vara skyldig att besluta om att en
naturvärdesinventering genomförs.
Ett närmare klargörande av begreppet ”särskilda befogenheter” för
skogsvårdsstyrelserna att föreskriva naturvårdshänsyn och hänsyn till ren-
näringens intresse efterlyses. Rennäringen får inte ges ett inflytande i den
omfattningen, att den kommer att fungera som någon vetorättsinstans.
Den redovisning av naturvårdshänsyn och återväxtåtgärder som den
som vill slutavverka åläggs måste skogsvårdsstyrelsen biträda med.
Naturvärdesinventeringen innan tillstånd till avverkning prövas måste
ske inom ett år från den tidpunkt den aktualiserades — i annat fall leder
tidsutdräkten till ekonomiska svårigheter för den sökande.
Införandet av föreskrifter till skydd för naturvård, kulturmiljövård och
rennäring kan accepteras. Den bevisning som skogsstyrelsen föreslår i
samband med prövning av tillstånd till slutavverkning får inte ges sådan
utformning att enskilda skogsägare, på grund av ekonomiska förhållanden,
inte kan fullfölja ett tillståndsärende. Storskogsbruket torde redan ha
sådan expertis och en sådan administrativ kapacitet, att ett sådant förslag
inte annat än marginellt skulle upplevas som onödigt störande i prövnings-
processen.
Förslag om naturvärdes- och kulturmiljöinventeringar skall givetvis ac-
cepteras för att bättre underlag för hänsynstagande skall erhållas. Det bör
dock beaktas att tillräckligt med resurser avsätts för att man skall kunna
klara en sådan föreskrift. Med dagens resurser och i jämförelse med de
arealer som är aktuella för årliga avverkningar, är det omöjligt att införa en
sådan föreskrift!
Samerättsutredningen har nyligen avlämnat sina förslag inom olika
områden som rör bl. a. exploatering av mark och vatten för olika ändamål.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
140
Vissa långtgående regler föreslås beträffande skogsbruket i fjällnära områ-
den. Vilhelmina kommun for sin del är inte beredd att acceptera att
samebyarna ges ett sådant inflytande över skogsbruket att detsamma ytter-
ligare skulle förhindras eller försvåras. Att det i vissa lägen införs en
obligatorisk samrådsskyldighet beträffande avverkning är vi beredda att
försvara, men regler och föreskrifter som närmar sig vetorätt för samerna,
kommer vi inte att acceptera!
Samrådsskyldighet skall ej föreligga om slutavverkning omfattar mindre
än 20 ha skog, annat än om den ansluter till kalmark eller plantskog som
sammanlagt, med den planerade avverkningen, överstiger 20 ha på bruk-
ningsenheten. Samrådsskyldighet skall ej anses föreligga även om avverk-
ningen avser hänglavbärande skog.
Om avverkning på privat mark ej kan komma till stånd på grund av
rennäringsintressen skall den private skogsägaren erhålla ersättning för
den förlorade intäkten. Skogsvårdsstyrelsen bör kunna utföra sådan värde-
ring och medel bör tas ur samefonden. Om sådan avverkning förhindras av
naturvårdshänsyn eller på grund av kulturminnesvård bör staten svara för
kostnaderna.
Kommunen ställer sig bakom ett obligatoriskt utökat samråd med berörd
sameby.
De föreskrifter beträffande hänsyn till naturvårdens, kulturmiljövårdens
och rennäringens intressen som skogsvårdsstyrelsen föreslås kunna utfärda
bifalles under förutsättning att föreskrifterna inte, på grund av ekonomis-
ka förhållanden, omöjliggör för enskilda skogsägare att fullfölja ett till-
ståndsärende.
LRF och Skogsägarna konstaterar att relationen mellan skogsbruk och
rennäring har utretts samtidigt av två statliga utredningar. Dessa anlägger
emellertid två principiellt skilda synsätt på ”avvägningen” mellan näring-
arna. Staten måste rimligtvis hantera denna viktiga fråga i ett samman-
hang varför riksförbunden anser att nuvarande föreskrifter i skogsvårds-
lagen tills vidare bör bestå.
LRF och Skogsägarna uppfattar förslaget att i samband med tillstånds-
ärende i svårföryngrad skog kunna göra avvägningar mot naturvård, kul-
turminnesvård, friluftsliv och rennäring som ett fastläggande i föreskrifter-
na av nu gällande praxis. Markägarna skall kompenseras om ”pågående
markanvändning avsevärt försvåras”.
LRF och Skogsägarna tar bestämt avstånd från förslaget att en markäga-
re skall ha skyldighet att för skogsvårdsstyrelsen uttömmande redovisa
vilka hänsyn som är planerade till andra intressen. De anpassningar till
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
141
sådana intressen som kan behöva föreskrivas efter en ansökan om avverk-
ningstillstånd måste förbli en myndighetsuppgift. Vi förutsätter att
skogsvårdsstyrelsen har kapacitet att behandla sådana ärenden.
Skogsstyrelsen föreslår befogenhet för skogsvårdsstyrelserna att genom-
föra s. k. naturvärdesinventering innan tillstånd till avverkning prövas
inom områden där naturvärdena är okända. En sådan inventering måste
genomföras under barmarksperioden och kan komma att försvåra plane-
ringen och innebära en ekonomisk belastning för markägaren. Riksförbun-
den kan dock tillstyrka skogsstyrelsens förslag under förutsättning att
naturvärdesinventeringen finansieras med budgetmedel.
Beträffande förslaget att skogsvårdsstyrelsen vid tillståndsansökan skall
kunna kräva att sökanden visar att de åtgärder som planeras är acceptabla,
vilket egentligen inte är något nytt, är vi från skogsföretagens sida positiva
till en sådan medverkan. Kompetens för sådana bedömningar finns givet-
vis inom företagen och vi förutsätter att dokumentation och former i
övrigt kan hållas inom ramen för den detaljerade planering som normalt
förekommer. Vi noterar att skogsvårdsstyrelsen enligt förslaget också i
fortsättningen har det slutliga ansvaret för därutöver erforderliga utred-
ningar samt beviljar tillståndet.
Obligatoriskt samråd med berörd sameby inför slutavverkning och väg-
byggen inom renskötselns åretruntmarker. Råvaruföreningen anser att
samråd av föreslagen typ är en förutsättning för samplanering. Samråd —
främst i form av ömsesidig information — får dock ej övergå i långsiktig
blockering av verksamhet genom vetoliknande regler.
Skogsvårdsstyrelsen (SVS) skall ges befogenheter att meddela föreskrif-
ter om hänsynstagande till naturvårdens, kultur- och miljövårdens samt
rennäringens intressen, dock ej så att pågående markanvändning avsevärt
försvåras. Råvaruföreningen uppfattar förslaget så, att i samband med
tillståndsärenden i svårföryngrad skog skall SVS kunna göra avvägningar
mot övriga intressen som ett fastställande i föreskrift av nu gällande
praxis. Markägare måste kompenseras ekonomiskt, om pågående markan-
vändning försvåras avsevärt.
SVS skall kräva av en markägare att denne redovisar vilka naturvårds-,
kulturmiljövårds- och rennäringshänsyn som avses att tas i samband med
avverkning. Råvaruföreningen anser, att anpassningar till sådana intres-
sen som kan behövas efter en ansökan om avverkningstillstånd är en
my nd ighetsuppgift.
Naturvärdesinventeringar kan komma att föranstaltas i vissa fall, då
beslut skall tas i avverkningsärenden. Råvaruföreningen anser, att sådana
naturvärdesinventeringar bör bekostas av staten.
Samerättsutredningen föreslår bl. a., att samråd skall föregå all slutav-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
142
verkning inom åretruntmarkerna. Tidigare reglering omfattade endast
svårföryngrad skog. Råvaruföreningen anser förslaget rimligt.
Har en månad gått efter samrådets avslutande och inget överklagande är
gjort, får skogsägaren söka tillstånd att avverka. Råvaruföreningen anser,
att tiden efter samrådets avslutande intill tillstånd ges att avverka måste
tidsbegränsas för att förhindra vetoliknande överklagandeprocesser.
Tillstånd till avverkning får ges, såvida det inte rubbar grundförutsätt-
ningarna för att bedriva renskötsel i den berörda samebyn. Med grundför-
utsättning avses tillgång till naturbete och möjlighet att flytta mellan olika
betesområden. Råvaruföreningen önskar uppmärksamma regeringen på
att tillgången på naturbete i hög utsträckning påverkas av antalet renar.
Skall någon relevans finnas i förslaget, måste registrering och reglering av
antalet renar förekomma.
9:1 Det är inte sant att skog sparats av hänsyn till rennäring och natur-
vård i alltmer ökad utsträckning. Tidigare avverkade ju domänverket inte
alls ovan skogsodlingsgränsen.
9:2 Eftersom det mest revolutionerande av dessa förslag är att förbjuda
avverkning av impediment — som ju inte ens är skogsmark i lagens
mening — ser vi dem som så urvattnade att de inte är värda ytterligare
kommentarer.
Redovisning av tryggad återväxt och naturvårdshänsyn. Föreningen delar
skogsstyrelsens uppfattning att det är rimligt att den som har den ekono-
miska nyttan av en åtgärd också delar kostnaderna för nödvändiga utred-
ningar med myndigheten. Skogsstyrelsen har i utredningsrapporten fram-
hållit behovet av stor kunskap för att klara föryngringen. Detsamma gäller
för att uppnå ekologiskt meningsfull naturvårdshänsyn. Skogsvårdsstyrel-
serna bör därför stärka sin kompetens på naturvårdssidan samtidigt som
inventeringsresurserna hos länsstyrelsernas miljövårdsenheter stärks. Det
är inte rimligt att i allt för stor omfattning överlasta dessa båda kompe-
tenskrävande bedömningar på den enskilde markägaren.
Föreningen ser det som en självklarhet att en naturvärdesinventering
görs innan skogsbruk/skogsbilvägbyggnad tillåts i områden där slutavverk-
ning hittills inte förekommit. Det är samtidigt viktigt att inventeringen
inte strikt styrs till enbart det sökta avverkningsobjektet utan även vid
behov omfattar kringliggande marker. En sådan inventering måste göras
av kompetent personal vad avser artkriteriebedömning och bör ske i
länsstyrelsernas regi, inte skogsvårdsstyrelsernas.
Föreningen har tidigare föreslagit att det till varje länsstyrelse i fjäll-
skogslänen knyts fast inventeringspersonal som är kompetent att göra
bedömningar i ett riksperspektiv. Inventeringar skall visa om skogsbruk i
form av traditionell slutavverkning eller fjällskogsblädning/beståndsför-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
143
yngring kan accepteras från naturvårdssynpunkt eller över huvud taget
inte bör förekomma.
Föreningens åsikt är att permanent skogsbilvägbyggnad inte bör tillåtas
inom de aktuella områdena. Utförsel av eventuellt virke bör endast få
förekomma på tjälad och snötäckt mark eller på barmark med fordonsty-
per som inte ger bestående markskador. Om vägar trots allt skall byggas i
dessa områden måste ovillkorligen ansökan om tillstånd åtföljas av av-
verkningsplaner.
Se avsnitt 2.
Svenska skogsarbetareförbundet
Svenska pappersindustriarbetareförbundet
Se avsnitt 2.
Förslaget att skogsvårdsstyrelsen skall inventera och redovisa sådana om-
råden där inte slutavverkning kan företas på grund av återväxtsvårigheter
eller risk för fjällgränsens nedflyttande är positivt från rennäringssyn-
punkt.
Verket tillstyrker att skogsvårdsstyrelserna får till uppgift att inventera och
redovisa mark där godtagbar återväxt inte kan påräknas inom rimlig tid
eller där slutavverkning inte kan genomföras på grund av risker för fjäll-
gränsens nedflyttning.
Den inventering och redovisning som krävs för produktiv mark som av
biologiska skäl inte bör slutavverkas bör bekostas av statliga medel och
inte av den enskilde skogsägaren.
Skogsstyrelsens förslag om inventering av marker som efter slutavverkning
inte är möjliga att föryngra och den skog som inte bör slutavverkas för att
den behövs som skydd mot fjällgränsens nedflyttande kan i och för sig
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
144
accepteras. Det måste dock konstateras att vi kontinuerligt får ny kunskap
och nya metoder i takt med den forskning som bedrivs inom det skogliga
området. Den inventering som skall ske, får inte resultera i att vi trots allt
skulle få en naturvårdsgräns eller högskogsgräns fastlagd för tid och evig-
het. Förutsättningarna måste kunna bedömas utifrån det kunskapsläge vi
har från tid till annan. Allt annat vore förkastligt!
1 utredningen föreslås att skogsvårdsstyrelsen får i uppdrag att inventera
de marker som inte är möjliga att föryngra och den skog som inte bör
slutavverkas för att den behövs som skydd för fjällgränsens nedflyttande.
Kommunen har inget att erinra mot att skogsvårdsstyrelsen erhåller ett
sådant uppdrag men önskar påpeka att resultatet av en sådan utredning
inte får fastställas för alltid. Utvecklingen medför alltid att ny kunskap
erhålles, även inom skogsområdet, och därför bör bedömningen om skogli-
ga impediment etc. alltid göras utifrån det aktuella kunskapsläget.
Det bör, enligt riksförbundens uppfattning, vara möjligt för skogsvårdssty-
relsen att utifrån reglerna i SVL § 19 avgränsa mark där slutavverkning
inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller risk för fjällgränsens
nedflyttande. Vi vill kraftigt understryka att sådana framinventerade
gränszoner inte får bli styrande för behandlingen av enskilda avverknings-
ansökningar. Den föreslagna inventeringen och redovisningen kan beräk-
nas ta stora resurser i anspråk. Verksamheten måste därför inriktas mot
terrängavsnitt, där det bedöms som särskilt angeläget att i förväg kunna
fastställa en gränszon.
Beträffande förslaget att ge skogsvårdsstyrelsen uppgift att inom ramen för
§ 19 inventera och redovisa mark där slutavverkning inom överskådlig tid
inte skall få förekomma, inser vi att förslaget har vissa fördelar ur plane-
ringssynpunkt för andra intressenter. Sådana avgränsningar måste emel-
lertid utnyttjas mycket restriktivt och utan tvekan endast företas på grund
av återväxtsvårigheter eller på grund av risk för fjällgränsens nedflyttande.
Stor hänsyn till dokumenterad lokal erfarenhet och senaste kunskaper
förutsätts. Sådana avgränsningar får dessutom på intet sätt uppfattas som
definitiva beslut beträffande markanvändningen utan endast som underlag
för planering. Avgränsningarna måste också kunna omprövas och ändras
om nya förutsättningar eller nya kunskaper tillkommer. Likaså måste
risken för att denna avgränsningsmöjlighet används för att bereda plats för
annan markanvändning undvikas. En sådan risk är uppenbar när ett visst
intresse inom ramen för en kommunal översiktsplanering gör anspråk på
viss mark. Vid sådana grannlaga förrättningar bör skogsvårdsstyrelsen
överväga att anlita neutral vetenskaplig expertis.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
SVS får till uppgift att inventera områden, där klimatiska faktorer m. m.
inte medger avverkning. Råvaruföreningen anser att nuvarande skogs-
vårdslags § 19 om avgränsning av mark, där slutavverkning inte kan före-
tas på grund av återväxtsvårigheter, är till fyllest.
Skogsstyrelsen anser att den lokala skogsvårdsstyrelsen får till uppgift att
inventera och redovisa mark där återväxtsvårighetema är sådana av kli-
matiska eller andra skäl att en godtagbar återväxt efter slutavverkning inte
kan påräknas inom rimlig tid.
Detta är en mycket viktig och komplicerad fråga. Så komplicerad och
kompetenskrävande att vi på goda grunder kan hävda att den kompeten-
sen saknar skogsvårdsstyrelsen. Till någon annan slutsats kan man inte
komma när man ser skogsvårdsstyrelsen ge tillstånd till avverkningar i
kärva klimatlägen, kant i kant med 30-årig totalt misslyckade föryngring-
ar, dvs. kal skogsmark. Detta om något visar att skogsvårdsstyrelsens
personal inte alls har den kunskap och kompetens som man kunde kräva
av dessa. Återväxtproblematiken är av sådan dignitet att här krävs utlåtan-
den/tillstånd av forskare, klimatforskare. Om inte — så anser vi att denna
mycket viktiga fråga hanteras kortsiktigt, oansvarigt och alltför lättvindigt.
Föreningen tillstyrker förslaget men förutsätter att hänsyn tas till aktuella
klimatförhållanden/-tendenser med nöjaktig säkerhetsmarginal. En sådan
avgränsning har föreningen presenterat under benämningen ”klimatisk
hasardgräns”. Denna gräns är emellertid inte geografiskt fastlagd på det
statiska sätt som antyds i skogsstyrelsens rapport i avsnitt 4.1. Utifrån
riktvärdet, 200 m vertikalt under trädgränsen, måste ståndortsmässig an-
passning göras efter exempelvis lokalklimat, jordart, fuktighet etc.
Skogsstyrelsen menar att denna avgränsning av icke-föryngringsbara
marker, tillsammans med redan skyddade marker (natur- och domänre-
servat samt nationalparker), i princip skulle åstadkomma de begränsnings-
effekter på fjällskogsbruket som föreningen har eftersträvat genom försla-
get till naturvårdsgräns. Detta är en felaktig tolkning av föreningens fjäll-
skogskrav. De mera produktiva marker som är en bristvara för naturvår-
den kommer sannolikt inte att till någon nämnvärd del innefattas av en
sådan avgränsning.
Förslaget om s. k. fjällskogsblädning är ett klart framsteg.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
146
Någon erinran mot att §6 SVL avskaffas finns inte, men motiveringen är
ytterst tveksam. Skyddade områden bör väljas ut från andra kriterier än
från försumlighet att sköta skog.
De särskilda ransoneringsregler inom det fjällnära området som skogs-
styrelsen hade med i sitt första förslag har inte tagits med nu. Däremot
föreslås att huvudregeln en brukningsenhet per kommun bör tillämpas
mer regelmässigt inom det fjällnära området. För domänverkets förvalt-
ningar kan detta ge planeringsproblem både när det gäller att upprätthålla
avverkningsnivån och for sysselsättningen av de anställda. Det är därför
viktigt att dispens från huvudregeln inom det fjällnära området kan ges.
Frågan får rimligtvis avgöras efter prövning från fall till fall så att konse-
kvenserna härav kan överblickas.
Verket är tveksamt till ett kategoriskt förbud mot hyggesplöjning. An-
vänd på rätt plats är metoden bra och spåren obetydliga efter 10—15 år.
Den ståndortsplanering som föregår all avverkningsplanering kommer
dessutom att medföra restriktivitet i omfattningen av hyggesplöjning. Det
visar också den kraftiga minskningen av ansökningar om tillstånd till
hyggesplöjning. Det är i sammanhanget olämpligt att upphöja föreskrifter
om markberedning till lag och förordning som föreslås i § 19 b. Här före-
kommer hela tiden utveckling som är omständlig att följa upp med änd-
ringar i lagtexten. Begreppet ”radikala markberedningsmetoder”, måste
dessutom definieras om det skall ingå i lagtext.
Verket är också tveksamt till ett totalförbud mot Pinus Contorta inom
det fjällnära området. Vid t. ex. hjälpplantering kan Contorta i vissa sam-
manhang vara det överlägset bästa alternativet för att åstadkomma ett
godtagbart föryngringsresultat. Verket accepterar emellertid att Contorta-
användningen tills vidare förbjuds inom avgränsade delar av den fjällnära
skogen.
Se också avsnitt 5.
Förslagen rörande 6 och 14§§ i SVL under punkten 9.2.6 är bra. Det
innebär en förenkling av lagens alla detaljbestämmelser om de tas bort i
lagtexten for den fjällnära skogen (eller helt då det gäller 6 §).
Förslaget om förbud mot slutavverkning på impediment är bra och bör
inskrivas i lagtexten.
När det gäller förslaget om radikala markberedningsmetoder förordar
naturvårdsverket generellt förbud mot hyggesplöjning och andra mer radi-
kala markberedningsmetoder.
Verket förordar generellt förbud mot användning av utländska trädslag
inom de fjällnära områdena och att de inhemska genetiska resurserna skall
tillvaratas bättre. Förslagen om slutavverkning, som gränsar till tidigare
hyggen resp, fjällskogsblädning och naturlig föryngring i tallskog är båda
bra förslag, som förbättrar naturvårdshänsynen i skogsbruket.
Förslaget om att maximera hyggesstorleken till 40 ha är ett steg i rätt
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
147
riktning. Det är dock tveksamt om det är tillräckligt med nuvarande
utformning, där den praktiska tillämpningen blir beroende av resp,
skogsvårdsstyrelses bedömning från enbart skogliga utgångspunkter.
Se också avsnitt 5.
I skogsvårdslagen omnämns att man kan spara 0,5-1 ha i samband med
avverkning (21 § hänsyn). I de fjällnära skogarna borde spelrummet vara
betydligt större.
För att undvika extremt omfattande avverkning av vissa trakter bör
brukningsenhetens storlek begränsas.
Skogsstyrelsen har i sin rapport beaktat vissa av länsstyrelsens förslag,
bl. a. att hyresplöjning bör förbjudas.
Markavvattning och skyddsdikning bör begränsas. Möjligheter att be-
gränsa axeltryck bör tillskapas.
Det måste skapas klarare regler om ur hyggena skall läggas ut för att
åstadkomma ett mosaikartat skogstillstånd.
Den starka restriktiviteten mot radikal markberedning bör kompletteras
med motsvarande restriktivitet beträffande skyddsdikning. De fjällnära
markerna är ofta fmjordsrika, mer eller mindre starkt sluttande och rika på
källor. Skyddsdikningen ger ofta även skador på nedanförliggande myrar
och vattendrag.
Förslaget under 9.2.3 om avverkningsförbud på impedimentmark bör
utformas så att samernas och ortsbefolkningens rättigheter till huggning av
bränsle och husbehovsvirke ej omöjliggörs. Detta framgår enligt länsstyrel-
sens uppfattning ej tillräckligt klart av rapporten.
Vid hyggesbehandling är huvuduppgiften att åstadkomma bra ny skog så
snart som möjligt. Valet av markbehandlingsmetod skall därför göras med
tanke på detta.
Att alldeles säkert avgöra när en föryngring är säkerställd är självfallet
svårt. Risk för subjektiv och växlande bedömning föreligger med den
föreslagna nya bestämmelsen.
”Fjällgränsens nedflyttande”. Att säkert kunna bedöma om en skogs-
vårdsåtgärd påverkar fjällgränsens sträckning är naturligtvis inte möjligt.
Det är därför orimligt att ställa ett sådant krav på en skogsägare särskilt
som det inte ens efter årtionden av observationer kommer att kunna
avgöras vad som är orsak till eventuella förändringar.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
148
Se avsnitt 2.
Kommunen anser att maxstorleken på hyggen skall vara 20 ha i stället för
40 ha, men att man i görligaste mån undviker att kalhugga.
Hyggesarealen skall begränsas till 30 ha. Bestraffning införs då inte
skogsvårdslagen efterlevs.
Ett uttryckligt förbud mot slutavverkning på impedimentmarker bör inte
omfatta fjällbjörkskog, där blädning bör få förekomma.
Se också avsnitt 5.
Kommunen har ingenting att erinra mot att hyggesplöjning upphör som
markberedningsmetod. Däremot bör s.k. högläggning kunna användas i
lägen där harvning eller fläckmarkberedning inte anses tillräcklig för att
skapa ett gynnsamt klimat för plantorna.
Förbudet mot utländska trädslag i fjällnära skog bör kunna accepteras
utan invändningar. Dock bör försöksverksamhet i tillräcklig omfattning
tillåtas för att vi i största möjliga utsträckning skall kunna ta tillvara
markens virkesproducerande förmåga.
Fjällskogsblädning och beståndsföryngring är metoder som, såvitt vi
förstår, sällan har gett ett tillräckligt positivt utfall i skogsbruket. Kostna-
der för avverkning och transport torde allt framgent vara för stora, för att
ett tillräckligt och försvarbart skogsnetto skall kunna erhållas. Om dessa
metoder ändå kommer att föreskrivas, bör eventuellt ett lämpligt utformat
statligt stöd införas som kompensation för ett för lågt eller i vissa fall
negativt netto.
Hyggesbegränsningen som föreslås bör kunna accepteras. Det som då
måste uppmärksammas, är att föreskriften inte får tillämpas på flera
sammanhängande brukningsenheter. Om så vore fallet, skulle i princip en
skogsägare kunna förhindras att ta ut avverkningsmogen skog på högpro-
duktiv mark, om rågrannen hunnit lägga ut ett hygge i fastighetsgränsen.
Kommunen ställer sig bakom begränsningen av hyggesstorleken, liksom
att hyggesplöjning bör förbjudas inom den fjällnära skogen.
Möjligheten för skogsvårdsstyrelsen att föreskriva att fjällskogsblädning
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
149
skall vidtagas i speciella områden där starka anspråk från utomstående
föreligger är i och för sig positivt. Här måste dock beaktas att ett sådant
skogsbruk oftast inte ger ett godtagbart skogsnetto och därför bör någon
form av statligt stöd kunna utgå där sådana föreskrifter meddelas.
LRF och Skogsägarna anser att avverkningsskyldigheten enligt 6 och 14 §§
skogsvårdslagen i sin helhet bör lyftas ut ur lagen.
Avverkning på impediment m.m.: Då det för riksförbunden är själv-
klart att skogsvårdsstyrelsen avslår en ansökan, som gäller avverkning av
fjällbarr- eller fjällbjörkskog, är det en överloppsgärning att i lag skriva in
förbud mot slutavverkning av sådan skog. Vi vill även peka på de prak-
tiska svårigheter som skulle uppstå vid en regeltillämpning.
Riksförbunden anser att hyggesplöjning så långt möjligt bör undvikas,
men avstyrker att metoden förbjuds i lag. Vid tillståndsgivningen kan
skogsmyndigheten reglera metodvalet så att ”radikal” markberedning en-
bart godtas när alternativ saknas.
Riksförbunden anser att introduktion av främmande trädslag i fjällnära
skog bör ske med stor försiktighet och måste grundas på ekologiska och
produktionsmässiga fakta. Då det ligger i skogsbrukets långsiktiga intresse
att bättre kunna utnyttja givna produktionsmöjligheter avstyrker vi be-
stämt ett generellt förbud, som skulle hämma utveckling och försöksverk-
samhet.
Den föreslagna regeln om hyggesupptagning intill annat hygge eller en
skogsföryngring, som inte kan anses vara säkerställd, kan riksförbunden
godta. Vi förutsätter att begreppet ”säkerställd” innebär en för skogsäga-
ren rimlig väntetid och att styrningen av hyggesutläggning begränsas till
denna regel.
Riksförbunden avstyrker att frågan om hyggesstorleken lyfts upp till lag
eller förordning. Vi kan bifalla att i föreskrift maximera hyggesstorleken
till 40 ha och att med förslagets motivering ge möjlighet för skogsvårdsty-
relsen att föreskriva även mindre hyggesstorlekar.
Det är bra om en skogsägare som alternativ till hyggesbruket på särskilt
störningskänsliga objekt får välja s. k. ljällskogsblädning, där metoden är
gångbar. Att en myndighet via tillståndsgivning utesluter godtagbara alter-
nativ kan riksförbunden dock inte acceptera.
Att lagfästa undantag för den fjällnära skogen beträffande avverknings-
skyldighet enligt 6 och 14 §§ skogsvårdslagen förefaller endast klåfingrigt.
Nuvarande föreskrifter och tillämpningar är fullt tillräckliga. Däremot
delar vi uppfattningen att det kan övervägas om §6 över huvud taget
behövs i skogsvårdslagen.
Utvecklingen av markberedningstekniken har generellt lett till ett var-
sammare och flexiblare arbetssätt, inte bara i den fjällnära skogen. Kon-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
150
ventionell hyggesplöjning har i stort redan upphört. Att lagfästa förbud
mot hyggesplöjning förefaller oss onödigt och felaktigt.
Likaså finner vi det onödigt stelt att lagfästa förbud mot avverkning på
impedimentmarker. Nuvarande tillämpningsföreskrifter och en god råd-
givning löser smidigt detta problem. Ett lagfäst förbud leder oundvikligen
till svåra gränsdragnings- och avvägningsproblem ute i fält. Dessutom bör
möjligheten finnas kvar för markägaren att tillvarata särskilt värdefulla
träd.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Avverkning på impediment m.m.: Avverkning i fjällbarr- eller fjällbjörk-
skog bör avslås av SVS. Råvaruföreningen anser det tveksamt om det bör
skrivas in i lagen som förbud.
Användandet av radikala markberedningsmetoder begränsas samt plöj-
ning förbjudas. Råvaruföreningen förstår, att hyggesplöjning kraftigt stör
rennäringen, men erinrar om den pågående omläggningen mot höglägg-
ningsplantering. Däremot är det tveksamt om hyggesplöjning (bra metod
på svårdränerade marker) är olämplig inom de områden, som ej berör
rennäringen.
Råvaruföreningen anser, att nyttjande av främmande trädslag i kärva
klimatlägen bör ske med försiktighet, grundat på ekologiska och produk-
tionsmässiga fakta. Vi ifrågasätter, om goda kunskaper finns om skogsod-
ling i de kärva klimatlägena. Det är tveksamt om det är trädslagen som bör
ifrågasättas, eller om det över huvud taget är nyttjandet av dessa marker
för reguljärt skogsbruk. Förbud som hämmar utveckling och försöksverk-
samhet är icke lämpliga.
Hyggen över 40 ha bör ej tillåtas. Råvaruföreningen anser det vara fel att
låsa fast en viss given största hyggesstorlek. Skogsvårdslagen reglerar pro-
blemet genom § 19 rörande avverkning i svårföryngrad skog.
Slutavverkning av bestånd som angränsar till tidigare hyggen inom
samma brukningsenhet får inte ske, förrän föryngringen på detta hygge
bedöms säkerställd. Råvaruföreningen förutsätter, att ”säkerställd” inne-
bär en för skogsägaren rimlig väntetid.
Fjällskogsblädning kan tillåtas där föryngringsformen anses lämplig.
Som vi skrev inledningsvis, anser Råvaruföreningen att fjällskogsblädning
bör vara tillåtet i form av väglöst skogsbruk eller traditionellt.
SVS skall få befogenhet att i förväg kunna kräva, ifall det behövs, att
markägaren redovisar vilka åtgärder som skall vidtas för att säkerställa
föryngring. Råvaruföreningen anser att SVS bör ha denna möjlighet.
Se också avsnitt 5.
151
Begränsad hyggesstorlek
I förslaget redovisas hyggesstorlekar inom gynnsamma ståndorter till
maximalt 40 ha såvida inte särskilda skäl föreligger. Det bör klart framgå
att denna begränsning av hyggesstorleken skall avse brukningsenhet (jfr
15§SVL).
SLUTAVVERKNING I BESTÅND SOM ANGRÄNSAR TILL TIDI-
GARE HYGGE FÅR INTE SKE FÖRRÄN SKOGEN PÅ DEN UPP-
TAGNA HYGGES YTAN UPPNÅTT EN SÅDAN ÅLDER ATT DEN
ÄR SÄKERSTÄLLD.
Bestämmelsen enligt förslaget bör ej tillämpas förrän den för ståndorten
fastställda maximala hyggesstorleken uppnåtts.
FASTSLÅENDE I LAG AV ATT SLUTAVVERKNING PÅ IMPEDI-
MENT INTE ÄR TILLÅTEN. DETTA BETYDER ATT BL. A. FJÄLL-
BARRSKOG OCH FJÄLLBJÖRKSKOG INTE FÅR SLUTAVVERKAS.
I föreskrifterna till 19§ SVL skall fjällskogsblädning jämställas med
slutavverkning. Vi förutsätter att föreskriften ändras eller får annan lydel-
se. Innebörden i det framlagda förslaget innebär, såvitt vi kan se, att
fjällbonden ej får hugga sin björkved ”till spisen”.
Redovisning för tryggande av återväxt
Här föreslås redovisning enligt omvänd bevisbörda. Av förslaget bör klart
framgå att rådgivning och utredning skall vara kostnadsfri för skogsägaren.
Kostnaderna för redovisning och utredning kan i annat fall innebära att
lönsamheten i skogsbruket minskar avsevärt. Hänsyn till naturvården och
rennäringen innebär även kostnader för skogsbruket, vilket sammantaget
får till följd att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller omöj-
liggöres.
På en punkt kan vi helt hålla med skogsstyrelsen, nämligen att det uttryck-
ligen måste framgå att avverkning på impedimentmarker inte skall tillåtas.
Detta skall naturligtvis inte enbart gälla inom fjällnära skogsområden utan
finnas klart uttryckt i lag gällande all skoglig impediment.
Contortaodlingen ovan skogsodlingsgränsen bör förbjudas helt.
Hyggesstorlek
Riktlinjer om hyggesstorlek finns för närvarande i föreskrifter och allmän-
na råd. Om dessa föreskrifter tas in i skogsvårdsforordningen eller
skogsvårdslagen, torde hyggesstorlekarna inte förändras nämnvärt. Åren
1987— 1988 översteg 6% av avverkningstillstånden i fjällnära skog 40 ha.
De krav på mindre enskilda hyggen som skogsstyrelsen nu föreslår i vissa
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
152
lägen skall normalt sett uppfyllas med redan befintlig lagstiftning. Om så
inte är fallet är det snarare ett tecken på dålig tillämpning av gällande
bestämmelser än behov av nya.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att gränsen 40 ha inte är
fastställd utifrån ekologiskt hänsynstagande utan av ekonomiska skäl,
vilket för övrigt framgår av den s. k. forskarrapporten från år 1984 (Skogs-
föryngring i fjällnära skogar, SLU, s. 71). Föreningen anser att trakthyg-
gesbruk över huvud taget inte skall förekomma ovan den av oss föreslagna
naturvårdsgränsen resp, klimatiska hasardgränsen. Inom fjällnära skog i
övrigt, ca 50% av totalarealen produktiv skog, skall storleken begränsas till
vad som är biologiskt acceptabelt, vilket torde innebära en maximal hyg-
gesstorlek på 5 — 10 ha.
Radikal markberedning
Ett generellt förbud mot radikala markberedningsmetoder i fjällnära skog
bör införas. Visserligen har hyggesplöjningen numera upphört, eftersom
andra metoder är mer kostnadseffektiva, men vissa typer av harvnings-
aggregat som i dag används innebär också synnerligen radikala ingrepp.
Förbudet bör också innefatta högläggning med grävskopa.
Utländska trädslag
Föreningen kräver bestämt ett förbud mot införande och fortsatt använd-
ning av främmande trädslag inom fjällnära skog. Att ge fortsatta tillstånd
till contortaodling i de fjällnära områden som i dag hyser bestånd ”med
godtagbart resultat” är oacceptabelt och kortsynt. Så sent som för några år
sedan ansågs contortan generellt vara ”framtidsträdet” för det fjällnära
skogsbruket. I dag är bilden som bekant helt annorlunda.
Angränsande bestånd
Det måste tydligare definieras vad som menas med säkerställd föryngring.
Ett mått kan vara stamantal/ha (barrhuvudstammar) kopplat till föryng-
ringsmedelålder (20 — 30 år) varierat efter ståndortens belägenhet.
Fjällskogsblädning/beståndsföryngring
Föreningen delar skogsstyrelsens bedömning att fjällskogsblädning/be-
ståndsföryngring av tall ger bättre förutsättningar för mångbruk av marken
än traditionell slutavverkning. De särskilda bestämmelser, som här före-
slås utarbetas, bör därför förtydliga begreppen ”tillfredsställande föryng-
ring” samt ”särskilt störningskänsliga objekt”. ”Tillfredsställande föryng-
ring” bör innebära att virkesförråden inte krymper. Som ”särskilt stör-
ningskänsliga objekt” bör man betrakta de områden där slutavverkning
hittills inte förekommit, bl. a. de områden som finns ovan den av förening-
en föreslagna naturvårdsgränsen efter revidering av nytillkomna hyggen.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
153
Slutavverkning på impediment
Förslaget innebär i sak ingen förändring av nuvarande regler, men för-
eningen stödjer trots detta tanken att i lag förbjuda slutavverkningar på
impediment.
Se också avsnitt 5.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Förslaget i fråga om krav på nytta for skogsbruket som villkor för att
skogsbilväg skall få byggas i svårföryngrad skog bör enligt lantbruksstyrel-
sens uppfattning kompletteras med ett krav på att olägenheterna för ren-
skötseln också skall vägas in vid beräkningen av den totala nyttan med
vägen. Därigenom skulle skogsbrukets nytta normalt komma att reduceras
med olägenheterna för renskötseln vid båtnadsberäkningen.
Under punkten 9.2.1 har skogsstyrelsen föreslagit att nuvarande föreskrif-
ter eller allmänna råd fors över till förordning eller lagtext. Förslaget om
tillstånd för skogsbilväg är i sak oförändrat och innebär inte att tillstånd
kan vägras på grund av stora naturvärden, vilket vore önskvärt.
När det gäller förslaget om skogsbruksplan anser naturvårdsverket att
det är mycket angeläget och närmast självklart att skogsvårdsstyrelsen
skall kunna skjuta upp behandling av inkommen ansökan så att undersök-
ning av naturvärden och föryngringsmöjligheter kan göras på barmark
under vegetationsperioden.
Huruvida nyttan av ett vägbyggnadsforetag motsvarar kostnaden for väg-
anläggningen torde skogsägaren bäst kunna avgöra. Att av båtnadsskäl
avslå en ansökan om avverkning for byggande av skogsbilväg måste därför
bli aktuellt i mycket få fall.
1 fråga om skogsbilvägar får inte enbart avverkning vägas in i den ekono-
miska nyttan utan även andra näringsfång, t. ex. turism i form av fritidsbe-
byggelse, jakt, fiske och bärplockning.
Tillståndsplikten for avverkning i väglinje och därtill fogade bestämmelser
måste omarbetas! I de föreskrifter som finns och som föreslås vara oför-
ändrade, sägs att det endast skall vara den skogliga nyttan som skall
154
beaktas i en sådan ansökan. Detta är ett exempel på en restriktion som
saknar både förankring och sans i verkligheten. I Vilhelmina kommun har
vi sedan tidigare den mycket påtagliga erfarenheten att skogsbilvägnätet
tjänar många andra syften än ett rationellt skogsbruk. Det rörliga frilufts-
livet, bär- och svampplockning, jakt och fiske är bara några av de verksam-
heter som har gynnats i mycket stor utsträckning av skogsbilvägnätet i
kommunen. När värdet av en skogsbilväg skall beräknas, skall alldeles
klart rekreationsvärdet ingå i kalkylen!
Beträffande tillstånd och bidrag för byggande av skogsbilväg sägs att dessa
bestämmelser skall förbli oförändrade innebärande att det enbart är den
skogliga nyttan som skall beaktas i en sådan ansökan.
Enligt förslaget sägs att kommunerna skall ges avgörande inflytande i
bidragsfrågan. Detta ser vi som positivt men önskar i detta sammanhang
betona att skogsbilvägnätet även har en utomordentligt stor betydelse för
det rörliga friluftslivet, jakt, fiske och bärplockning etc. Gällivare kommun
anser därför att även sådana faktorer beaktas vid prövning av bidrag.
LRF och Skogsägarna säger absolut nej till skogsstyrelsens förslag att lägga
fast i lag att skogsbilvägar inom området för svårföryngrad skog bara får
byggas om skogsmyndigheten visar att båtnaden för vägen är positiv och
att den passar in i vägnätsplanen för trakten. Det betyder att de skogsägare
som vill bygga skogsbilvägar, men där skogsvårdsstyrelsens kalkyl är nega-
tiv, i realiteten nekas sin brukningsrätt. Myndigheten tar över beslut, som
måste fattas av skogsbrukaren själv. För att skogsägarna skall kunna ut-
nyttja sin legitima brukningsrätt måste i stället skogsstyrelsens nuvarande
föreskrifter förändras.
Riksförbunden ser positivt på att markägare samarbetar i vägprojekt
och där utnyttjar den kompetens som finns inom t. ex. skogsvårdsorganisa-
tionen. Svårigheter att inpassa en skogsbilväg i en vägnätsplan får emeller-
tid inte vara avslagsgrundande. Däremot kan finnas allmänna motiv för
att koppla bidragsgivning till en önskan om inpassning i en vägnätsplan.
Riksförbunden avstyrker förslaget om skogsbruksplan och båtnadskal-
kylering som villkor för vägdragning inom fjällnära skog.
Tillstånd för avverkning vid byggande av skogsbilvägar skall endast ges då
båtnad och inpassning i allmänna vägnätsplanen motiverar byggandet.
Råvaruföreningen anser, att skogsägaren efter samråd med berörd sameby
skall kunna bygga skogsbilväg oavsett om båtnad eller det allmänna vägnä-
tet motiverar detta. Däremot kan bidragsgivning kopplas till allmänna
motiv för inpassning i vägnätsplan eller båtnadskalkyler.
Skogsbruksplan bör bli en förutsättning för tillståndsgivning vid bil-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
155
vägsbyggnation. Råvaruföreningen anser, att skogsägarens egna motiv och
bedömningar bör styra beslutet att bygga skogsbilväg. Kravet på skogs-
bruksplan är berättigat vid bidragsgivning.
Byggande av skogsbilväg
Förslaget innebär att avverkning av väglinje ej får göras om tillräcklig
båtnad ej finnes. Vi anser att tillstånd för avverkning i väglinje skall
medgivas för byggande av väg i skogsmark, även om det inte finns båtnad
inom skogsbruket för byggande av väg, om det kan visas att vägen har
betydelse även för annat ändamål. Enligt vår uppfattning är det vanskligt
att i dagsläget bedöma värdet av en väg i skogsmark, eftersom vägens
båtnad i framtiden, på grund av naturvårdshänsyn, kan få andra beräk-
ningsgrunder än de rent skogliga, som exempelvis lättillgängliga rekrea-
tionsområden, samt naturupplevelser. Det måste ankomma på den enskil-
de markägaren att göra den ekonomiska bedömningen vid anläggande av
väg, givetvis med iakttagande av vederbörlig hänsyn till natur och mijö,
samt anpassande till vägnätsplan.
Krav om skogsbruksplan
Enligt förslaget skall vid ansökan såväl om avverkning som byggande
skogsbilväg, utlöser skogsvårdsstyrelsen krav om upprättande av plan.
Även i detta fall bör klart framgå att kostnaderna för planläggning och
andra utredningskostnader skall åvila skogsvårdsstyrelsen och ej belasta
skogsallmänningar och andra enskilda skogsägare.
Svenska skogsarbetareförbundet
Svenska pappersindustriarbetareförbundet
Se avsnitt 2.
Skogsstyrelsen föreslår att i stödförordningen förs in en bestämmelse om
att kommunen och inom område som avsatts som riksintresse, länsstyrel-
sen ges avgörande inflytande i bidragsfrågan inom det fjällnära området.
Verket tillstyrker en sådan delegering till kommunerna. Det rimmar väl
med en allmän strävan till decentralisering av beslutanderätten och är
särskilt betydelsefull där som i detta fall god lokalkännedom är en förut-
sättning för ett riktigt beslut.
Verket är däremot tveksamt till motsvarande delegering till länsstyrel-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
156
serna inom områden av riksintresse eftersom detta begrepp är oklart och
områdena i det fjällnära området är så schablonmässigt utlagda. I vart fall
måste skrivningen på s. 70 om områden av riksintresse förtydligas på sätt
att det uttryckligen sägs, att det gäller områden av riksintresse enligt 2 kap.
6§NRL.
Blandar man in 3 kap. NRL innefattas nämligen enligt 2 § ”fjällvärlden
från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset” inkluderande en till bred-
den icke närmare angiven zon med barrskog. En mycket stor del av den
fjällnära skogen skulle innefattas, men enligt kap. 1 § ”utgör bestämmelser-
na i detta kapitel inte hinder för utveckling av befintliga tätorter eller av
det lokala näringslivet”. Skogsbruk hör utan tvivel till det senare.
I sammanhanget vill verket peka på att de s. k. obrutna fjällområdena
ges en särställning på s. 70, som inte överensstämmer med att dessa
numera ingår som 5 § i 3 kap. NRL och därmed omfattas av detta kapitels
övergripande, ovan citerde 1 § att bestämmelserna i kapitlet inte får utgöra
hinder för utvecklingen av det lokala näringslivet.
Det kommunala inflytandet över det skogliga stödet föreslås ske genom
en kartmässig redovisning i översiktsplanen av områden där skogligt stöd
skall kunna utgå. Ett sådant förfarande underlättar sedan ärendehandlägg-
ningen genom att skogsvårdsstyrelser inte behöver höra kommunen i varje
enskilt ärende. Lösningen förefaller praktisk. Kopplingen till översiktspla-
nen är dock tveksam eftersom översiktsplanen inte har rättslig verkan mot
enskild och därför inte heller kan överklagas i sak av denne.
Generellt förefaller det som om sambandet mellan nya regler för fjällnä-
ra skogsbruk och PBL/NRL behöver tänkas igenom grundligare. Därvid
skall också beaktas att SVL inte är underordnad NRL.
De föreslagna förändringarna i reglerna för skogsbruket liksom kravet
på markanvändningsplanering ställer ökade krav på planeringsunderlag i
form av ett aktuellt och tillförlitligt flygfotomaterial. Detta saknas för
närvarande. Enligt vad verket inhämtat saknas dock medel för att genom-
föra flygfotografering inom aktuellt område.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Punkt 9.2.5 behandlar bidragsfrågor. Naturvårdsverket stöder båda försla-
gen men föreslår en ändrad formulering när det gäller områden av riksin-
tresse: ”Länsstyrelsen skall ges avgörande inflytande i bidragsfrågan, när
det gäller områden, som avsatts som riksintresse för naturvård och kultur-
miljövård. Inom övriga områden bör kommunen ges ett ökat inflytande.”
Möjligheterna att ersätta statsbidrag till byggande av skogsbilväg med
bidrag till andra transportformer inom vissa områden bör undersökas.
Bidrag till andra transportformer för att undvika vägprojekt i känsliga
områden är bra.
157
Kommunens principiella inställning är att stödet för skogsbilvägar inom
berörda områden slopas och stöder utredningens förslag att kommunen
utifrån befintliga översiktsplaner har det avgörande inflytandet i frågan
när det gäller skogsbilvägar i det berörda området.
Kommunen bör vara den instans som beslutar om statligt stöd till områ-
den där betydelsefulla naturvärden, kulturmiljövärden eller rennäringen
tar skada.
Kommunen ser positivt på kommunal medverkan i bedömningen av stöd-
givningen till skogsbruket.
Kommunen anser att bidrag till skogsvårdsåtgärder i vägbyggnader och
liknande skall utgå efter samma principer som för skogsbruk inom övriga
områden.
Fjällbondens möjligheter att bedriva ett lönsamt skogsbruk är redan i
dag tillräckligt svåra och får ej försämras.
Se avsnitt 8.
LRF och Skogsägarna hävdar att det skogliga stödet skall förbli ett regio-
nalpolitiskt stöd åt skogsbruket. Det är samhällets medel att uppväga
näringens handikapp på grund av läget i landet. Det skogliga stödet måste
följaktligen vara stabilt och kunna påräknas av skogsägarna.
Skogsstyrelsen vill i sina förslag ytterligare stärka naturvårdens, kultur-
minnesvårdens och rennäringens intressen och dessutom ge kommunerna
och länsstyrelsen ett avgörande inflytande över tillämpningen av det skog-
liga stödet. Vi avstyrker skogsstyrelsens förslag och yrkar på att nu gällan-
de stödföreskrifter ges en utformning som bättre gagnar inlandsskogsbru-
ket.
Beträffande fördelning av det skogliga stödet föreslås en ny arbetsform där
kommunerna och i vissa fall länsstyrelserna skulle ges ett inflytande.
Eftersom de skogliga stödbidragen numera har en långsiktigt regional
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
158
utvecklingsprofil finner vi ett sådant samarbete logiskt. Vi tycker dock inte
att dessa myndigheter skall ha ett avgörande inflytande på fördelningen.
Skogsvårdsstyrelsen bör såsom hittills, i kraft av sin kompetens att bedö-
ma de skogliga motiven, i normalfallet ha det avgörande inflytandet.
Tanken att ersätta statsbidrag till byggande av skogsbilväg med bidrag
till andra transportformer inom exempelvis det s. k. utbrutna fjällområdet
förefaller oss orealistisk med hänsyn till bl. a. praktiska och ekonomiska
realiteter. Det är ju inte bara virke som utforslas på vägar, de används
också för de efterföljande skogsvårdsåtgärdema. Dessa riskerar i avsaknad
av vägar att bli orealistiskt dyra. Tillsyn och framtida skogskötsel kompli-
ceras dessutom. Ur naturvårdssynpunkt är skogstransporter i obanad ter-
räng över längre sträckor ingalunda okontroversiella vare sig det sker med
tungt fordon eller med bandfordon längs myrar och andra våtmarksstråk.
Skogsvårdsstyrelsen skall inhämta yttrande från kommun och länsstyrelse,
innan beslut tas i bidragsfrågor. Råvaruföreningen anser, att de generella,
regionalpolitiska stöden även skall gälla skogsbruk, men att särskilda stat-
liga bidrag i skogsbruket i det fjällnära området för att skapa lönsamhet är
tveksamt, då motsvarande ekonomiska satsning i andra områden med
bättre förutsättningar för såväl lönsamt som kvalitetsinriktat skogsbruk är
bättre.
Med den bristande kompetens i naturvårdsfrågor som för närvarande
finns hos kommunerna är det, enligt föreningens mening, inte lämpligt att
ge dessa avgörande inflytande i bidragsfrågan. Risken är att beslut om
bidrag — med mycket långsiktiga och omfattande effekter — kommer att
avgöras av kortsiktiga hänsyn till bl. a. den aktuella arbetsmarknadssi-
tuationen.
Mot bakgrund av de två tidigare redovisade exemplen från Västerbot-
ten, Njakafjäll och Järvsjöliden, bör även naturvårdsverket ges överkla-
ganderätt i bidragsfrågor.
Förslaget att ersätta statsbidraget för byggande av vägar med ett mer
allmänt ”transportstöd” är positivt. Uppmärksamhet måste dock riktas
mot risken att områden, som hittills på grund av t. ex. vägbyggnadspro-
blem skyddats från skogsbruk, med hjälp av statligt stöd öppnas för skogs-
bruk. Det kan gälla t. ex. blockrika områden eller öar och även, som
påtalas i rapporten, områden inom avgränsningar för obrutet fjäll. Ett nytt
transportstöd får under inga omständigheter leda till att hittills obrutna
områden utsätts för avverkningar.
Frågan om lagliga medel att skydda sådana obrutna områden önskar
skogsstyrelsen utreda. Föreningen konstaterar att lagliga medel i dag finns
i naturvårdslagen men att resursbrist hos länsstyrelserna gör detta instru-
ment tandlöst. Vidare saknas ett lämpligt lättadministrerat skyddsinstru-
ment för områden som i storlek och till karaktär faller mellan allmän
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
159
hänsyn och reservatsbildning. Det är därför motiverat att undersöka om
andra instrument kopplade till exempelvis skogsvårdslagen kan skapas.
I avsnitt 9.2.5 har riskerna med det som där kallas ”demokratisk be-
handling och lokal förankring” påtalats. En mycket stor del av de opåver-
kade fjällnära skogarna måste anses vara av riksintresse — och internatio-
nellt intresse — även om de inte är upptagna som sådana i naturvårdsver-
kets beslut om riksintressanta områden. Att fatta slutgiltiga beslut om
bidragsfrågor på lokal nivå kan därför inte förväntas tillgodose de övergri-
pande kraven på naturvårdshänsyn.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
Kommunen har i många sammanhang pekat på betydelsen av den kunskap
som finns regionalt och lokalt i skogsvårdsorganisationen. Denna kunskap
måste även fortsättningsvis tas till vara på ett riktigt sätt. Vi tror att
skogsvårdsstyrelsen kan anförtros ytterligare viktiga uppgifter och att det
därför är angeläget att organisationen tillförsäkras ytterligare resurser i
framtiden. En utökad informations- och rådgivningsverksamhet till skogs-
ägarna, skulle mer än ytterligare restriktioner och byråkrati gynna ett
framgångsrikt mångbruk i den fjällnära skogen. Vi vill därför förorda att
skogsvårdsstyrelsernas lokalkontor tillförs ytterligare resurser både perso-
nellt och materiellt för att klara bl. a. informations- och rådgivningsverk-
samheten men också för ett mera intensifierat inventerings- och plane-
ringsarbete.
Kommunen önskar påtala nödvändigheten av att en lokal resurs finns
tillgänglig för information och rådgivning i skogsbruksfrågor. Denna re-
surs utgörs i dag bl. a. av skogsvårdsstyrelsen och kommunen förordar
därför att styrelsens lokalkontor ges resurser i en sådan omfattning att de
kan bedriva en intensifierad rådgivnings- och informationsverksamhet.
Föreningen delar utredarnas uppfattning att fjällskogsbruk är delikat och
kräver god kunskap och kompetens i rådgivningen. Utbildning och träning
för skogsägare och fältpersonal bör därför ökas.
Föreningen instämmer i skogsstyrelsens bedömning att ytterligare medel
måste tillföras planeringen av fjällskogsbruket om det skall fortgå enligt nu
föreslagna riktlinjer. En viss skepsis måste dock resas mot att hela resurs-
160
förstärkningen skulle tillföras skogsvårdsorganisationen. Såväl invente-
ringar som utbildningsinsatser bör ligga utanför myndigheten, förslagsvis
hos länsstyrelser resp, universitet/högskola.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 3
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
Bilaga 4
Vi föreslår att den som äger eller brukar mark inom renskötselområ-
det inte får vidta mer omfattande skogsbruksåtgärder utan att påkal-
la samråd med berörd sameby.
På åretruntmarkerna föreslås samrådsplikten därutöver omfatta
avverkningar som rör för renskötseln särskilt känsliga områden.
Träffas inte överenskommelse vid samrådet får enligt förslaget
åtgärden vidtas
på vinterbetesmarkerna om en månad förflutit från det samråd
påkallades,
på åretruntmarkerna om en månad förflutit från det samråd på-
kallades och skogsägaren därefter hos skogsvårdsstyrelsen sökt och
erhållit tillstånd till åtgärden.
Tillstånd skall ges såvida åtgärden inte medför bortfall av renbete
som inte kan ersättas genom att alternativa betesområden utnyttjas
eller omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renar.
Våra förslag om samråd m.m. gäller om parterna inte kommit
överens om annat.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 4
Som tidigare sagts är det storskogsbruket som för närvarande åsamkar
rennäringen de största skadorna. Trots detta står rennäringen gentemot
skogsbruket i realiteten helt utan skydd. De generella skyddsregler som vi
föreslår innebär inte någon påtaglig ändring i detta förhållande. Att inne-
havaren av en så stark rätt som renskötselrätten skulle stå utan reell
möjlighet till inflytande när underlaget för hans näringsverksamhet påtag-
ligt förändras anser vi vara otillfredsställande utifrån såväl civilrättsliga
som näringsrättsliga utgångspunkter.
Enligt vår mening förutsätter ett sambruk av markerna utbyte av infor-
mation mellan företrädarna för näringarna, dvs. någon form av samråd.
Därigenom skapas bättre förutsättningar för att bedriva näringarna effek-
tivt och dessutom motverkas en polarisering av motstridiga intressen. En
ömsesidig förståelse för de båda näringarnas villkor torde också i ett
djupare perspektiv komma att gynna relationerna mellan samerna och den
övriga befolkningen i området.
Vi anser därför att man bör bygga vidare på de redan inledda samråds-
formerna mellan skogsbruk och rennäring. Den omständigheten att det
beror på skogsägarens gottfinnande om samråd skall komma till stånd eller
inte kan naturligtvis inte accepteras av rennäringen. Det måste därför
tillskapas garantier för att samråd verkligen kommer till stånd när det rör
162
sig om mer omfattande avverkningar. För dessa fall bör samrådsförfaran-
det lagstadgas i hela renskötselområdet. På åretruntmarkerna bör sam-
rådsskyldigheten därutöver omfatta alla avverkningar i for renskötseln
särskilt känsliga områden.
Den som bryter mot samrådsskyldigheten skall enligt vårt förslag kunna
dömas till böter.
Under den tid samrådet pågår bör givetvis den aktuella skogsbruksåtgär-
den inte få påböijas. Vi föreslår därför ett avverkningsförbud under en
månad. Tiden kan förlängas om parterna är överens om det.
Ett verkligt samrådsförfarande förutsätter att parterna är något så när
jämställda. Detta kan sägas fordra att frågan om den aktuella skogsbruks-
åtgärden skall få vidtas prövas av ett särskilt organ i de fall parterna inte
kan komma överens i samrådet. På sikt bör också en sådan ordning
eftersträvas inom hela renskötselområdet. Vi anser emellertid att frågan
om ett tillståndssystem på vinterbetesmarkerna bör anstå eftersom det är
svårt att nu överblicka konsekvenserna av en tillståndsreglering på dessa
marker.
Vi föreslår att skogsvårdsstyrelsen skall besluta i tillståndsfrågan. För att
även rennäringsintresset skall bli tillgodosett skall emellertid för tillstånd
till avverkning krävas att sametinget yttrar sig i ärendet. Skogsvårdsstyrel-
sens beslut skall kunna överklagas till skogsstyrelsen och regeringen.
Tillstånd till en avverkning föreslås kunna vägras dels om avverkningen
medför bortfall av renbete som inte kan ersättas genom att alternativa
betesområden utnyttjas, dels om avverkningen omöjliggör sedvanlig sam-
ling och flyttning av renar.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 4
163
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)’
dels att 27 § skall upphöra att gälla,
dels att 26,28,29 och 30 §§ skall betecknas 29, 30 a, 30 resp. 26 a §§,
dels att 1—3, 11, 12, 14, nya 26a, nya 29, nya 30, nya 30a, 85, 86 och
94 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26, 27 och 28 §§ av
följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 1, och nya 26 §§ skall ha följande lydelse,
Prop. 1990/91:3
Bilaga 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Renskötselrättens upphävande i Skyddet för renskötseln
vissa fall m.m.
26 §
30 §2
Den som inom område som avses
i 3 § 1 äger eller brukar mark där
renskötsel bedrivs får ej ändra an-
vändningen av marken på sätt som
medför avsevärd olägenhet för ren-
skötseln i annan mån än som följer
av förordnande enligt 26 §.
Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ord-
ning.
Vid användandet av mark och
vatten inom renskötselområdet
skall renskötselrätten beaktas.
Åtgärder som äventyrar förutsätt-
ningarna för det fortsatta utövandet
av rennäringen får inte tillåtas.
26a§
Den som äger eller brukar mark
inom åretruntmarkerna får inte
ändra användningen av marken på
sätt som medför avsevärd olägen-
het för rennäringen.
Första stycket hindrar inte att
mark används i enlighet med en de-
taljplan eller för företag vars tillåt-
lighet skall prövas i särskild ord-
ning. Detsamma gäller skogsbruks-
åtgärd som avses i 28§ första styc-
ket.
27§
Den som avser att slutavverka
skog inom vinterbetesmarkerna på
en brukningsenhet som är större än
' Lagen omtryckt 1985:919.
2 Senaste lydelse 1987:154.
164
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
500 ha skall bereda berörd sameby
tillfälle till samråd, om avverkning-
en omfattar mer än 20 ha skog eller
ansluter till kalmark eller plantskog
som sammanlagt med den planera-
de avverkningen överstiger 20 ha på
brukningsenheten. Samrådet skall
även avse de skogsbruksåtgärder
som sammanhänger med avverk-
ningen.
Åtgärd för vilken samrådsskyldig-
het föreligger får vidtas endast
1. om samebyn medger det eller
2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd.
Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.
28§
Den som avser att slutavverka
skog inom åretruntmarkerna skall i
fall som avses i 27§ första stycket
bereda berörd sameby tillfälle till
samråd. Därutöver skall, oavsett
brukningsenhetens storlek, same-
byn beredas tillfälle till samråd när
en slutavverkning berör
1. hänglavbärande skog,
2. nattbetesplats,
3. rastställe,
4. arbetshage eller
5. flyttled.
Samrådet skall även avse de
skogsbruksåtgärder som samman-
hänger med avverkningen.
Åtgärd för vilken samrådsskyldig-
het föreligger får vidtas endast
1. om samebyn medger det,
2. om en månad förflutit från den
dag samebyn bereddes tillfälle till
samråd och samebyn inte låtit sig
avhöra eller
3. om tillstånd erhållits enligt
21 b § andra stycket skogsvårdslagen
(1979:429).
Tillstånd som avses i andra styc-
ket 3 får sökas hos skogsvårdsstyrel-
sen, om överenskommelse inte träf-
fats med samebyn inom en månad
Prop. 1990/91:3
Bilaga 5
165
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
från den dag samebyn bereddes till-
fälle till samråd.
Vad nu sagts skall gälla om annat
inte överenskommits med samebyn.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
166
Prop. 1990/91:3
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)
dels att 27 och 30§§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall inforas tre nya paragrafer, 21 b, 21 c och 21 d §§, av
följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 21 b § skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Renskötselrätten 21 b§ I 27 och 28§§ rennäringslagen I skog på renskötselns åretrunt- 21c§ Tillstånd enligt 21 b§ andra styc- 1. medför bortfall av renbete av 2. omöjliggör sedvanlig samling 21d§ Tillstånd enligt 21 b§ andra styc- I tillståndsbeslutet får föreskrivas Tillståndet gäller i fem år från da- |
167
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27§‘
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8§ första
stycket eller 20 § första stycket,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,
3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,
Prop. 1990/91:3
Bilaga 5
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av
19 § andra stycket,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller 21b§ andra stycket eller mot
föreskrift om avverkning som har
meddelats med stöd av 19 § andra
stycket eller 21 d§ andra stycket,
5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,
6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits
med stöd av 17 §,
7. underlåter att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som har
meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken.
Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag for gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
30 §
Myndighet får förordna att dess Myndighet får förordna att dess
beslut skall lända till efterrättelse beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd talan. utan hinder av förd talan. Vid pröv-
ning enligt 21 b§ andra stycket får
sådant förordnande meddelas en-
dast om särskilda skäl föreligger.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1983:427.
168
De remitterade lagförslagen Bilaga 6
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)'
tte/s att 6 § skall upphöra att gälla,
dels 14, 19, 21 a och 27 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 19 a — 19 c och 20 a-
20 c §§, samt närmast före 19 a § och 20 a § nya rubriker av följande lydelse.
14§2
Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig
omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans brukningsen-
het främjas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som
högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av
arealen som måste slutavverkas under perioden. Sistnämnda andel får inte
överstiga hälften av den andel som det är tillåtet att slutavverka.
Skogsvårdsstyrelsen får i särskil- Inom fiällnära skog är skogsmar-
da fall medge undantag från första kens ägare inte skyldig att avverka
stycket. för att uppfylla kravet enligt första
stycket. Skogsvårdsstyrelsen får z
övrigt i särskilda fall medge undan-
tag från första stycket.
19§
I svårföryngrad skog eller skyddsskog får avverkning inte ske utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd.
Tillstånd till avverkning i svårför-
yngrad skog i norra Sverige får inte
ges
1. "i fråga om skog på mark som
inte i genomsnitt kan producera
minst en kubikmeter virke om året
per hektar, om det inte finns särskil-
da skäl,
2. för byggande av skogsbilväg
om nyttan av vägen för skogsbruket
inte motsvarar kostnaden för den el-
ler om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.
I samband med att tillstånd ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om
åtgärder för att begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten.
Tillstånd behövs inte för röjning eller gallring som främjar skogens
utveckling.
1 Senaste lydelse av 6§ 1982:556.
2 Senaste lydelse 1983: 427.
169
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 3
19a§
Fjällnära skog inom den svårför-
yngrade skogen avgränsas i före-
skrifter som meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
19b§
I ansökan om tillstånd till avverk-
ning i fjällnära skog skall sökanden
redovisa vad som skall göras för att
tillgodose naturvårdens och kultur-
miljövårdens intressen.
Tillstånd enligt 19 § får inte med-
delas om avverkningen är oförenlig
med intressen som är av väsentlig
betydelse för naturvården eller kul-
turmiljövården.
När tillstånd ges skall skogsvårds-
styrelsen besluta om hyggets storlek
och förläggning, tillåten avverk-
ningsform och vilken hänsyn i övrigt
som skall tas till naturvårdens eller
kulturmiljövårdens intressen.
19c§
/ fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
19 b § andra eller tredje stycket gäl-
ler bestämmelserna i 25 §, 26 § förs-
ta stycket, 27 §, 27a§, 31 § andra
stycket, 32§, 33§ första stycket,
34 §, 35 § utom första stycket andra
meningen och 36 § naturvårdslagen
(1964:822) om rätt till ersättning
vid beslut om bildande av naturre-
servat. Vad som i 32§ naturvårds-
lagen sägs om länsstyrelsen skall i
stället gälla skogsvårdsstyrelsen.
20a§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om den hänsyn som
skall tas till rennäringens intressen
vid skötseln av skog, såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning,
beståndsanläggning, kvarlämnande
av trädsamlingar och skogsbilvägars
sträckning.
Bemyndigandet medför inte befo-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
170
genhet att meddela föreskrifter som
är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvå-
ras.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
20b§
Innan avverkning sker inom ett
område där renskötsel är tillåten en-
ligt rennäringslagen (1971:437) un-
der hela året skall berörd sameby
beredas tillfälle till samråd enligt fö-
reskrifter som meddelas av regering-
en eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
20c§
I ansökan om tillstånd till avverk-
ning enligt 19§ skall sökanden redo-
visa vad som skall göras för att till-
godose rennäringens intressen.
När tillstånd enligt 19§ ges skall
skogsvårdsstyrelsen besluta om hyg-
gets storlek och förläggning, tillåten
avverkningsform och vilka hänsyn i
övrigt som skall tas till rennäringens
intressen. Sådana begränsningar
och åtgärder får dock sammantagna
inte vara så ingripande att pågåen-
de markanvändning avsevärt försvå-
ras.
21 a§3
För varje brukningsenhet skall
finnas en skogsbruksplan med rikt-
linjer för skogens skötsel på enhe-
ten. Planen skall upprättas enligt
föreskrifter som meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som re-
geringen bestämmer.
För varje brukningsenhet skall
finnas en skogsbruksplan med rikt-
linjer för skogens skötsel på enhe-
ten. För brukningsenhet inom ren-
skötselns åretruntmarker skall även
framgå den hänsyn till rennä-
ringens intressen som skall iakttas
vid planerade avverkningar. För
brukningsenhet inom fjällnära skog
skall dessutom framgå den hänsyn
som skall iakttas för att tillgodose
naturvårdens och kulturmiljövår-
dens intressen. Planen skall upprät-
tas enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från första stycket.
3 Senaste lydelse 1983:427
27 §4
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
1. bryter mot föreskrift som har 1. bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8§ första meddelats med stöd av 8§ första
stycket eller 20 § första stycket, stycket, 20 § första stycket eller
20b§,
2. bryter mot 12 § eller 13 § första stycket,
3. bryter mot den avverkningsbegränsning som avses i 14§,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning
som har meddelats med stöd av
19 § andra stycket,
4. bryter mot 19 § första stycket
eller mot villkor som gäller avverk-
ningen och som har meddelats med
stöd av 19 § andra stycket, 19b§
tredje stycket eller 20c§ andra styc-
ket,
5. bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,
6. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits
med stöd av 17 §,
7. underlåter att iaktta föreläg-
gande eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift en-
ligt 21 § skall efterlevas.
7. underlåter att iaktta föreläg-
gande eller bryter mot förbud som
har meddelats för att föreskrift en-
ligt 20 a § första stycket eller 21 §
skall efterlevas.
I ringa fall döms ej till ansvar.
Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken.
Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till
ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller
förbudet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1983: 427.
172
Härigenom föreskrivs att 27a§ naturvårdslagen (1964:822)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
27 a §2
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
Vid tillämpningen av 26 och
27 §§ skall även beaktas andra be-
slut enligt 8 och 9§§, beslut enligt
19 kap. 2§ vattenlagen (1983:291)
samt beslut som avses i 14 kap. 8§
första stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att
besluten har meddelats inom tio år
före det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom sam-
ma tid.
Vid tillämpningen av 26 och
27§§ skall även beaktas andra be-
slut enligt 8 och 9 §§, beslut enligt
19 b § andra och tredje styckena och
20 c § andra stycket skogsvårdslagen
(1979:429), 19kap. 2§ vattenlagen
(1983:291) samt beslut som avses i
14 kap. 8 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10), under förut-
sättning att besluten har meddelats
inom tio år före det senaste beslu-
tet. Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden en-
ligt 20 a och 21§§ skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 32 § eller
33 § eller motsvarande bestämmelser i vattenlagen eller plan- och bygg-
lagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas
enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
' Lagen omtryckt 1974:1025.
2 Senaste lydelse 1987:133.
173
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 7§ vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 kap.
7§‘
Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till
ersättning, om föreskrifter enligt 2§ andra stycket som meddelats efter
ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten eller att mark tas i anspråk.
Om en föreskrift enligt 2 § andra stycket första meningen innebär förbud
att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd, får ersättning på grund av
den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats
med särskilda villkor.
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos
länsstyrelsen.
Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall
fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av första, and-
ra och fjärde styckena skall även
beaktas andra beslut enligt 2 §, be-
slut enligt 8, 9, 11 och 19 §§ na-
turvårdslagen (1964:822) samt be-
slut som avses i 14 kap. 8§ första
stycket plan- och bygglagen
(1987:10), under förutsättning att
besluten meddelats inom tio år före
det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom sam-
ma tid.
Vid tillämpningen av första, and-
ra och fjärde styckena skall även
beaktas andra beslut enligt 2§, be-
slut enligt 8, 9, 11 och 19§§ na-
turvårdslagen (1964:822), 19 b §
andra och tredje styckena och 20 c §
andra stycket skogsvårdslagen
(1979:429) samt beslut som avses i
14 kap. 8§ första stycket plan- och
bygglagen (1987:10), under förut-
sättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslu-
tet. Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden en-
ligt 20 a och 21 §§ skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av beslut
som anges i femte stycket förlorats på grund av bestämmelsen i 8 § eller
motsvarande bestämmelser i naturvårdslagen eller plan- och bygglagen,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1987:139.
174
Härigenom föreskrivs att 14kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
8§2
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersätt-
ning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser el-
ler rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas i
en detaljplan eller i områdesbestämmelser,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdlä-
ge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning,
om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastighe-
ten. I fall som avses i första stycket 3 — 5 föreligger rätt till ersättning, om
skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastighe-
ten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första styc-
ket samt beslut enligt 3 kap. 2§
lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m., 8, 9, 11 och 19§§ natur-
vårdslagen (1964:822) och 19 kap.
2§ vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten medde-
lats inom tio år före det senaste be-
slutet. Dessutom skall beaktas så-
dan inverkan av hänsynstaganden
enligt 21 § skogsvårdslagen
(1979:429) som i särskilda fall har
inträtt inom samma tid. Har talan
eller rätt till ersättning eller inlösen
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första styc-
ket samt beslut enligt 3 kap. 2§
lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m., 8, 9, 11 och 19§§ natur-
vårdslagen (1964:822), 19 b § andra
och tredje styckena och '20 c § andra
stycket skogsvårdslagen (1979:429)
och 19 kap. 2§ vattenlagen
(1983:291), under förutsättning att
besluten meddelats inom tio år före
det senaste beslutet. Dessutom
skall beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 20 a och
21 skogsvårdslagen som i särskil-
1 Lagen omtryckt 1987:246.
2 Senaste lydelse 1989:1049.
175
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
med anledning av nyss angivna be-
slut förlorats på grund av bestäm-
melserna i 15 kap. 4§ eller motsva-
rande bestämmelser i lagen om kul-
turminnen m.m., naturvårdslagen
eller vattenlagen, utgör detta för-
hållande inte något hinder mot att
beslutet beaktas.
da fall har inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning av nyss
angivna beslut förlorats på grund
av bestämmelserna i 15 kap. 4§ el-
ler motsvarande bestämmelser i
lagen om kulturminnen m. m., na-
turvårdslagen eller vattenlagen, ut-
gör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 6
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6§ beslutat om riv-
ningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3
för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m. m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och
5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
176
Bilaga 7
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-18
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 har regering-
en på hemställan av statsrådet Mats Hellström beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),
2. lagom ändring i naturvårdslagen (1964:822),
3. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),
4. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Rune
Thomsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Det grundläggande syftet med bestämmelserna i skogsvårdslagen är att
trygga en för virkesproduktionen rationell skötsel av all skogsmark. Regler
som innebär att detta syfte skall eller får åsidosättas finns f. n. bara i 1 § —
som i allmänna ordalag anbefaller hänsyn till naturvården och andra
allmänna intressen — och i 21 §. I den sistnämnda bestämmelsen ges ett
bemyndigande för regeringen eller av regeringen utsedd myndighet att
meddela föreskrifter som närmare preciserar vilka hänsyn som vid sköt-
seln av skog skall tas till naturvårdsintresset.
Samtliga bestämmelser som nu föreslås motiveras av andra hänsyn än
ett tillgodoseende av skogsbrukets intressen och kan därför i princip höra
mera hemma i annan lagstiftning än i skogsvårdslagen. Den valda lagtek-
niska lösningen är alltså inte given. Lagrådet ansluter sig ändå till uppfatt-
ningen att de nya reglerna kan införlivas med bestämmelserna i skogs-
vårdslagen, även om detta lagtekniskt kan möta vissa problem. Emellertid
har en översyn av skogsvårdslagen aviserats (se avsnitt 5 i remissprotokol-
let). Vid denna översyn torde komma att uppmärksammas frågan om
samordningen mellan skogsvårdslagstiftningen och annan lagstiftning,
främst naturvårdslagen, naturresurslagen och rennäringslagen. Det kan då
på nytt bli aktuellt att överväga det vid remissbehandlingen omdiskutera-
de förhållandet att det har överlämnats till de skogsvårdande myndigheter-
na att tillvarata skogsbruket motstående intressen.
14§
Undantagsbestämmelsen i fråga om fjällnära skog bör lämpligen tas upp i
anslutning till övriga särbestämmelser för denna skogstyp (se nedan).
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
177
19§ samt 19a, b och c§§
För s. k. svårföryngrad skog och skyddsskog gäller enligt 19 § skogsvårds-
lagen ett krav på tillstånd för avverkning. Vilka skogar som omfattas av
dessa beteckningar framgår i detalj av en förordning utfärdad av regering-
en (SKSFS 1983:1) med stöd av ett bemyndigande i 18 §.
Den s. k. fjällnära skogen är en del av den skog som avsatts som svårför-
yngrad enligt 18 §. Begreppet fjällnära skog har i lagtekniskt hänseende i
dag betydelse endast för tillämpning av vissa föreskrifter av skogsstyrelsen.
Enligt lagrådsremissen — specialmotiveringen till 19a§ — skall med fjäll-
nära skog f. n. förstås skog inom ”den skogsodlingsgräns som användes vid
riksskogstaxeringen år 1969 och som på statens mark är identisk med
domänverkets tidigare tillämpade skogsodlingsgräns”. Enligt föredragan-
de statsrådet kan en ny gränsdragning behöva göras i vissa delar och det
föreslås i paragrafen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
som regeringen utser att göra en sådan avgränsning.
Med hänsyn till de precisa ålägganden för den enskilde skogsägaren och
andra särskilda regler som skall gälla i fråga om fjällnära skog är det en
nödvändighet att dess omfattning konkretiseras — lämpligen på samma
sätt som har skett beträffande begreppet svårföryngrad skog — och att
detta sker så att bestämningen blir gällande från den dag de materiella
reglerna träder i kraft. Det bemyndigande som i det remitterade förslaget
tagits upp under 19a§ bör utformas i överensstämmelse med bemyndigan-
det avseende den svårföryngrade skogen i 18 § och har sin naturliga plats i
den paragrafen. Bemyndigandena bör innebära ett åliggande för regering-
en.
Den under 19a§ föreslagna bestämmelsen bör alltså utgå. Lagrådet
förordar av redaktionella skäl att de nya särskilda regler angående avverk-
ningsförbud som rör impediment och skogsbilvägar i stället för att kompli-
cera lagtexten i 19 § förs till en särskild paragraf, som då kan få beteckning-
en 19 a §. Beträffande innehållet i dessa särskilda regler har lagrådet emel-
lertid följande synpunkter.
Enligt den tidigare nämnda förordningen om svårföryngrad skog och
skyddsskog finns svårföryngrad skog dels i Kalmar län (hela Öland) och
Gotlands län (hela länet), dels i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. De föreslagna nya bestämmelserna om tillståndsgiv-
ning i fråga om avverkning på impediment och om avverkning för byggan-
de av skogsbilväg begränsas i remissen till avverkning i ”svårföryngrad
skog i norra Sverige.” Härmed avses enligt motiven de delar av det
svårföryngrade området som ligger i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbot-
tens och Norrbottens län. Bestämningen ”norra Sverige” kan emellertid
inte godtas. Om en begränsning till vissa delar av landet verkligen är
påkallad kan den i stället göras genom föreskrifter av regeringen i anslut-
ning till bestämmelser med stöd av 18 § (se lagrådets förslag till lagtext
nedan).
Bestämmelser om avverkning för byggande av skogsbilväg innebär en-
ligt remissförslaget att tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog får
lämnas endast om ”nyttan av vägen för skogsbruket” kan beräknas mot-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
178
svara kostnaden för den och om vägen kan passas in i en vägnätsplan.
Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till 19 § innehåller inte någon
begränsning till skogsbruket när det gäller nyttan. Enligt den rapport som
ligger till grund för lagrådsremissen (skogsstyrelsens utredningsrapport
”Fjällnära skogar”, s. 61) bedöms emellertid vid tillståndsprövningen den
s. k. båtnaden endast med skogliga utgångspunkter. Vid remissbehandling-
en av rapporten riktades från flera håll kritik mot förslaget i detta avseen-
de. Det synes påkallat att det närmare belyses vilka konsekvenser den
föreslagna bestämmelsen får för de fall där skogsbruksintresset av en
skogsbilväg är framträdande men endast i förening med andra intressen
bär upp kostnaden för vägen.
Lagrådet föreslår att den vid 14 § föreslagna omflyttningen sker genom
att undantagsbestämmelsen fogas som ett sista stycke till 19 b §. Beträffan-
de paragrafens innehåll i övrigt vill lagrådet komplettera med en hänvis-
ning till prop. 1987/88:104, s. 29, såvitt gäller betydelsen av begreppet
kulturmiljövård. Vidare vill lagrådet anmärka att möjligheten att enligt
skogsvårdslagen säga nej till en avverkning som ”är oförenlig med intres-
sen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården”
endast föreligger i fråga om sådan del av den svårföryngrade skogen som
utgörs av fjällnära skog.
I lagrådsremissen har de tre bestämmelserna 19a — c§§ försetts med en
särskild rubrik, ”Fjällnära skog”. Också de för svårföryngrad skog generel-
la bestämmelserna i 19 §, liksom lagförslagets 14 §, berör emellertid den
fjällnära skogen. Den särskilda rubriken är därför missvisande och måste i
allt fall utgå om lagrådets förslag här och i det följande följs.
Med förslagen i detta avsnitt behålls alltså 19 § oförändrad i förhållande
till gällande rätt och 19 c § i enlighet med det remitterade förslaget, medan
18 §, 19 a § och ett nytt sista stycke i 19 b § bör få följande lydelse:
”18 § Regeringen meddelar föreskrifter om att skog, som är svår att
föryngra på grund av dess ogynnsamma läge eller som behövs som skydd
mot sand eller jordflykt eller för att förhindra att fjällgränsen flyttas ned,
skall avsättas som svårföryngrad skog eller skyddsskog. Regeringen be-
stämmer också vilka delar av den svårföryngrade skogen som skall anses
utgöra fjällnära skog.
19 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
för visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av
svårföryngrad skog inte får ges
1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst
en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl,
2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket inte
motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.
19 b § I ansökan---kulturmiljövårdens intressen.
Tillstånd får---eller kulturmiljövården.
När tillstånd---kulturmiljövårdens intressen.
Bestämmelserna i 14 § första stycket i vad de avser krav på slutavverk-
ning gäller inte i fråga om fjällnära skog.”
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
179
20a-c§§
Under 20a§ i det remitterade förslaget har tagits upp ett bemyndigande
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela
vissa föreskrifter om den hänsyn som skall tas till rennäringens intressen
vid skötseln av skog. Paragrafen har utformats efter mönster av 21 § i
lagen, som innehåller ett motsvarande bemyndigande när det gäller hän-
syn till naturvården.
Regler om normgivningen, dvs. såväl riksdagens normgivning som
normgivning över huvudtaget, finns i 8 kap. regeringsformen. I 3§ finns
bestämmelser som föreskriver lagform för den normgivning som rör för-
hållandet mellan den enskilde och det allmänna. Enligt 7 § kan riksdagen
till regeringen delegera vissa bestämt avgränsade ämnen av den normgiv-
ningskompetens som hör till lagområdet enligt 3 §. Så kan enligt 7 § första
stycket 4 ske i fråga om föreskrifter som avser bl. a. natur- och miljövård.
Riksdagen kan vidare i sin delegationsbestämmelse ange att även subdele-
gation får ske, dvs. att regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet
eller kommun att meddela föreskrifter i ämnet (se 11 §). Det är mot bak-
grund av dessa bestämmelser i regeringsformen som innehållet i 21 §
skogsvårdslagen skall ses.
Bestämmelser om krav på lagform för den normgivning som avser
enskildas personliga ställning och deras förhållanden inbördes finns i
8 kap. 2 § regeringsformen. Det finns med ett undantag inte någon delega-
tionsmöjlighet på detta lagområde. Undantaget, som anges i 8 kap. 8§, är
inte av betydelse här.
En föreskrift om vilken hänsyn som skall tas till rennäringens intressen
vid skötseln av skog är till sin karaktär privaträttslig, dvs. den berör
väsentligen enbart förhållandet mellan den som driver rennäringsverksam-
heten och den som äger eller arrenderar skogsmarken. En sådan föreskrift
hör alltså till lagområdet enligt 2§. Det kan alltså inte överlåtas till rege-
ringen eller någon myndighet att meddela den. Att hänsyn till rennäringen
också kan ha ett inslag av allmänintresse kan inte ändra detta förhållande;
exemplifieringen av vad föreskrifterna avsetts innehålla — hyggens storlek
och utläggning, skogsbilvägars sträckning m. m. — illustrerar att det är
fråga om ingrepp i en privatekonomisk sfär till förmån för en annan.
Av det här anförda framgår att de bestämmelser om delegation och
subdelegation som intagits i 20a§ i remissprotokollet inte står i överens-
stämmelse med grundlagens bestämmelser. Bakom det angivna förslaget
till bemyndigande står enligt motiveringen (se avsnitt 7) önskemålet att
starkare markera kravet på hänsynstagande till rennäringen. Detta skulle i
och för sig kunna ske genom att i lagen närmare beskrivs vilka hänsyn som
skall tas, varvid regeringen eller skogsstyrelsen skulle kunna meddela
kompletterande och förtydligande föreskrifter som verkställighetsföre-
skrifter. Det synes emellertid knappast möjligt att i lagen precisera vilka
hänsyn som vid avverkningen skall tas till rennäringen. De allmänna råd
som utfärdats av skogsstyrelsen och som nämns i remissprotokollet synes i
inte obetydlig mån tjäna det syfte som har avsetts med förslaget i denna
del.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
180
På grund av det anförda bör den föreslagna 20 a § utgå och inte ersättas
med annan bestämmelse.
De två bestämmelser som i det remitterade förslaget fått beteckningarna
20 b § och 20 c § handlar om krav på samråd med berörd sameby före
avverkning inom åretruntmarkerna och om tillgodoseende av rennä-
ringens intressen i samband med tillstånd till avverkning enligt 19 §.
Överskådligheten vinner på om bestämmelserna får ansluta till de i 19 § —
19c§ upptagna reglerna. Bestämmelsen om samråd får därmed beteck-
ningen 19 d § och bestämmelsen om tillstånd får betecknas 19 e §. Rubriken
”Svårföryngrad skog och skyddskog” närmast före 18 § bör som en följd av
lagrådets förslag ersättas med en rubrik som täcker samtliga paragrafer
fr.o. m. 18 § t. o. m. 19 e §. Lagrådet föreslår som ny rubrik ”Tillstånd till
avverkning, m.m.”. Underrubriken ”Hänsyn till rennäringen” bör —
liksom tidigare föreslagits i fråga om underrubriken ”Fjällnära skog” —
utgå.
Med hänvisning till vad lagrådet anfört i sitt yttrande över den samtidigt
behandlade lagrådsremissen med förslag till lag om ändring i rennärings-
lagen, vid 30 §, föreslår lagrådet ett nytt andra stycke i den föreslagna 20 c §
(19 e § i lagrådsförslaget) av följande lydelse:
”Tillstånd får inte meddelas om avverkningen
1. medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att
hålla tillåtet renantal påverkas, eller
2. omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.”
20 c § andra stycket — som blir ett tredje stycke av 19 e § enligt lagrådets
förslag — innehåller regeln att skogsvårdsstyrelsen, när tillstånd till av-
verkning ges, skall besluta om föreskrifter i rennäringens intresse såsom
beträffande hyggesstorlek och hyggesförläggning samt tillåten avverknings-
form. Det följer av vad som anförts tidigare i detta avsnitt att det enligt
lagrådets mening här inte kan röra sig om att enbart tillgodose ett allmän-
intresse av rennäringen utan om en gränsdragning mot det enskilda rennä-
ringsintresset. Den sista meningen i stycket, om att föreskrivna begräns-
ningar och åtgärder sammantagna inte får vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras, innefattar den s.k. ersättnings-
tröskeln, dvs. den gräns som enligt bl. a. 26 § naturvårdslagen gäller i fråga
om ersättning för intrång vid markreglerande föreskrifter. Med lagrådets
förut angivna uppfattning är detta emellertid inte en regel som hör hemma
i detta sammanhang. En inskränkning när det gäller föreskrifternas inne-
håll är emellertid behövlig. Skogsvårdsstyrelsen bör inte få meddela andra
villkor för avverkningsrätten än sådana som uppenb"■':<’en är påkallade
för att renskötselrätten inte skall trädas för när. L. oerörda meningen
kan lämpligen utbytas mot:
”Sådana villkor får dock inte avse annat än vad som uppenbart påkallas
med hänsyn till renskötselrätten.”
Lagrådets förslag torde inte innebära större inskränkningar i möjlighe-
ten att meddela föreskrifter än som följer av bestämmelsens lydelse i
förslaget. Det finns emellertid, med hänsyn också till vad lagrådet har
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
181
anfört i anslutning till yttrandet vid 30 § förslaget till ändring i rennärings-
lagen, särskild anledning att följa tillämpningen av de nu behandlade
bestämmelserna med tanke på den aviserade kommande översynen av
skogsvårdslagen.
21 §
Paragrafen föreslås inte ändrad i remissen. I konsekvens med lagförslaget i
övrigt bör emellertid hänsyn till kulturmiljövården nämnas särskilt.
21 a§
Enligt gällande lydelse av paragrafen skall för varje brukningsenhet finnas
en skogsbruksplan med riktlinjer för skogens skötsel på enheten. Planen
skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
I remissen föreslås att paragrafen kompletteras med bestämmelser om
att det av en skogsbruksplan skall framgå den hänsyn till naturvårdens,
kulturmiljövårdens och rennäringens intressen som skall iakttas vid plane-
rade avverkningar. De nya bestämmelserna föreslås gälla för brukningsen-
het inom fjällnära skog och, när det gäller rennäringsintresset, bruknings-
enhet inom renskötselns åretruntmarker.
Genom den föreslagna begränsningen till fjällnära skog resp, rensköt-
selns åretruntmarker ger de nya bestämmelserna närmast intryck av att
naturvårdshänsyn osv. inte alls behöver redovisas i skogsbruksplaner be-
träffande övriga delar av landet. De nya bestämmelserna framstår också
som onödiga med hänsyn till den möjlighet som redan finns att meddela
föreskrifter om vad en skogsbruksplan skall innehålla. På grund av det
anförda förordar lagrådet att 21 a § inte ändras.
27§
Lagrådets förslag till lagtext föranleder vissa ändringar. I första stycket
punkt 1 skall 20 b § ersättas med 19 d§. I första stycket punkt 4 skall 20 c §
andra stycket ersättas med 19 e § tredje stycket. Vidare skall punkt 7 behål-
las i gällande lydelse.
Enligt det remitterade förslaget har i första stycket punkt 4 bibehållits
hänvisningen till 19 § andra stycket. Med det förslaget till lagtext hade
hänvisningen bort avse 19 § tredje stycket. Med lagrådets förslag skall
hänvisningen alltjämt avse 19 § andra stycket.
Ikraftträdandebestämmelse
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. I remis-
sen har inte föreslagits några särskilda övergångsbestämmelser. Vid före-
dragningen inför lagrådet har upplysts att avsikten är att de nya bestäm-
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
182
melserna skall kunna tillämpas fullt ut från och med dagen för ikraftträ-
dandet och alltså i alla ärenden som inte dessförinnan har avgjorts genom
ett lagakraftvunnet avgörande.
Lagrådet har inte något att erinra mot en sådan ordning. I ett avseende
kan det emellertid tänkas uppkomma praktiska problem. I remissen före-
slås två nya bestämmelser om innehållet i en ansökan om tillstånd enligt
19 § (19 b § första stycket och 20 c § första stycket; sistnämnda bestämmelse
utgör 19e§ första stycket i lagrådets förslag). Sökanden kan givetvis inte
vara skyldig att iaktta dessa bestämmelser i en ansökan som görs före
ikraftträdandet. Lagrådet vill därför ifrågasätta om inte förslaget bör
kompletteras med en övergångsbestämmelse av förslagsvis följande lydel-
se:
”1 ärende som avses i 19 b § första stycket eller 19 e§ första stycket skall
sökanden, även om ansökningen gjorts före ikraftträdandet av denna lag,
komplettera den med en redovisning av vad han avser atta göra för att
tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens respektive rennäringens
intressen.”
Lagrådets förslag beträffande skogsvårdslagen innebär att 20a § utgår samt
att någon hänvisning till 20 c § andra stycket (19 e § tredje stycket i lagråds-
förslaget) inte längre skall göras i något av de tre lagförslagen.
Prop. 1990/91:3
Bilaga 7
183
Proposition.................................................. 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag....................................... 5
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990 .... 13
1 Inledning ................................................ 13
2 Sammanfattning av mina överväganden och förslag............ 15
3 Allmänna utgångspunkter .................................. 19
3.1 Inledning............................................ 19
3.2 Den fjällnära barrskogen .............................. 20
3.3 Skogsbruket i det fjällnära området ..................... 21
3.4 Sysselsättning och ekonomi i det fjällnära skogsbruket..... 22
3.5 Naturvårds- och rennäringsintressen i det fjällnära skogs-
området ............................................. 23
3.6 Skogspolitiken och skogsvårdslagen..................... 25
3.7 De senaste årens utveckling............................ 26
3.8 Skogsstyrelsens förslag i huvuddrag..................... 29
3.9 Samerättsutredningens förslag i huvuddrag .............. 30
3.10 Förslagen om naturvårdsgräns och hasardgräns........... 31
3.11 Behovet av åtgärder .................................. 32
4 Utveckling av markanvändningsplaneringen.................. 35
5 Naturvårds- och kulturmiljövårdshänsyn vid prövning av ansök-
ningar om avverkningstillstånd.............................. 41
6 Inventering av svårföryngrad skog........................... 48
7 Hänsynen till rennäringen.................................. 50
8 Vissa frågor om avverkning, markberedning och föryngring..... 60
9 Om skogsvägbyggnad ...................................... 67
10 Forskning om fjällnära skogar............................... 69
11 De ekonomiska effekterna av mina förslag m. m............... 70
12 Upprättade lagförslag...................................... 72
13 Specialmotivering......................................... 72
13.1 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen............ 72
13.2 Övriga lagförslag ..................................... 78
14 Hemställan............................................... 78
15 Beslut ................................................... 78
Bilaga 1 Skogsstyrelsens sammanfattning av rapporten Skogsbruket
i fjällnära skogar..................................... 79
Bilaga 2 Utkast till ändringar i och tillägg till skogsvårdslagen och
skogsvårdsforordningen .............................. 87
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över skogsstyrelsens
rapport Skogsbruket i fjällnära skogar .................. 90
Bilaga 4 Sammanfattning av samerättsutredningens betänkande
(SOU 1989:41) Samerätt och sameting, såvitt avser skogs-
bruket ............................................. 162
Bilaga 5 Samerättsutredningens lagförslag, såvitt avser skogsbruket. 164
Bilaga 6 De remitterade lagförslagen........................... 169
Bilaga 7 Utdrag ur lagrådets protokoll den 18 juni 1990 ........... 177
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
184