Prop.
1990/91:25
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 1 november 1990 för de åtgärder och de
ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Allan Larsson
I propositionen föreslås utgifter m.m. på tilläggsbudget I till statsbud-
geten för innevarande budgetår. De anslag som begärs uppgår till 1 440
milj.kr. Av detta belopp avser den största delen, 550 milj.kr. en engångs-
vis kapitaltransaktion i form av teckning av aktier i Statens Bostadsfman-
sieringsaktiebolag, SBAB. 413 milj.kr. är engångsbelopp i övrigt varav
347 milj.kr. avser bidrag till uppförande av en ny musikteater i
Göteborg. Närmare 398 milj.kr. avser effekter av riksdagsbeslut, bl.a.
bidrag till drift och underhåll av statskommunvägar med 297 milj.kr.
samt bidrag till vissa studiesociala ändamål med 89 milj.kr. Tidigare
slutna avtal medför en ökning av utgifterna med 74 milj.kr., av vilka
bidrag till Statshälsan svarar för 59 milj.kr.
Av det samlade beloppet på regeringens förslag till tilläggsbudget I är två
tredjedelar, 963 milj.kr., engångsvisa anslagsökningar. Utgiftsökningar
till följd av propositionen ryms inom ramen för en ansvarsfull finanspoli-
tik.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990 Prop. 1990/91:25
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johans-
son, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw,
Persson, Larsson, Asbrink
Föredragande: statsråden Larsson, Freivalds, G. Andersson,
Hjelm-Wallen, Hellström, Sahlin, Lööw, Molin, Johansson
Statsrådet Larsson anför:
Regeringen har i proposition 1990/91:16 om teckning av kapitalandel
i Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling föreslagit
riksdagen att på tilläggsbudget till statsbudgeten för innevarande budgetår
anvisa 525 milj.kr. för detta ändamål. Vidare har regeringen i proposi-
tion 1990/91:34 om bostadsfinansiering föreslagit riksdagen att på
tilläggsbudget till statsbudgeten anvisa 500 milj.kr. till investeringsbidrag
för bostadsbyggande. I samma proposition föreslår också 15 milj.kr. till
information och utbildning m.m., samt 5 milj.kr. till fonden för
kreditgarantier för bostäder.
De ytterligare medelsbehov utöver gällande statsbudget som nu kan
överblickas och andra frågor som bör tas upp i detta sammanhang bör
sammanfattas i en gemensam proposition angående utgifter på tilläggs-
budget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91. Denna proposition bör
föreläggas riksdagen nu. Skulle anslagsframställningar därutöver på
tilläggsbudget för innevarande budgetår visa sig ofrånkomliga bör dessa
föreläggas riksdagen vid en senare tidpunkt.
Statsråden föredrar frågor om förslag till anslag m.m. på tilläggsbud-
get I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91. Anförandena redovisas i
underprotokollen för resp, departement.
Statsrådet Larsson avslutar:
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att besluta om anslag på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91 och vidta åtgärder i enlighet med de förslag som
föredragandena har lagt fram.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.
Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underpro- Prop. 1990/91:25
tokollen och en sammanställning över de anslag som regeringen begär
skall bifogas propositionen enligt följande:
|
Justitiedepartementet |
Bilaga 1 |
|
Kommunikationsdepartementet |
Bilaga 2 |
|
F inansdepartementet |
Bilaga 3 |
|
Utbildningsdepartementet |
Bilaga 4 |
|
Jordbruksdepartementet |
Bilaga 5 |
|
Arbetsmarknadsdepartementet |
Bilaga 6 |
|
Industridepartementet |
Bilaga 7 |
|
Civildepartementet |
Bilaga 8 |
|
Anslagsförteckning |
Bilaga 9 |
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Freivalds
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
anvisats ett reservationsanslag på 25 200 000 kr. Vid budgetårets ingång
fanns en behållning på avrundat 668 805 kr. Medel för utrustning av
vissa pågående objekt kommer att krävas tidigare än som beräknades i
budgetpropositionen 1990. Detta gäller bland annat ett nytt häkte i
Karlskrona och ett utbyte av telefonväxeln vid kriminalvårdsstyrelsen.
Det sammanlagda anslagsbeloppet bedöms numera som otillräckligt. Jag
förordar därför att anslaget räknas upp med 6 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Engångsanskaffning av inventarier m.m. på tilläggsbudget I
till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag
på 6 000 000 kr.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet G. Andersson
Prop. 1990/91:25
Bilaga 2
Under anslaget A 2. Utredningar m. m. har i statsbudgeten for budgetåret
1990/91 anvisats ett reservationsanslag på 3 900000 kr. Vid utgången av
budgetåret 1989/90 fanns på anslaget en reservation på 1473 589 kr.
Under budgetåret 1990/91 har utredningsverksamheten ökat som en följd
av det intensifierade förhandlingsarbetet mellan Danmark och Sverige om
en regeringsöverenskommelse att uppföra en fast förbindelse över Öre-
sund. Kostnaderna för detta arbete avses att senare avräknas mot de
intäkter Öresundsbron kommer att generera. Vidare behövs ytterligare
medel för utredningar i anslutning till de förslag som förelädes riksdagen i
våras i den näringspolitiska propositionen om utveckling av vissa kommu-
nikationer m. m. Jag beräknar det ytterligare medelsbehovet till 10 700000
kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Utredningar m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 10700000 kr.
I statsbudgeten för budgetåret 1990/91 har anvisats ett reservationsanslag
om 595000000 kr. (prop. 1989/90: 88, bil. 2, TU27, rskr. 325).
Från detta anslag lämnas driftbidrag till statskommunvägar samt väg-
och gatuanläggningar för kollektiv persontrafik m. m.
Trafikutskottet konstaterade i betänkandet (1989/90:TU 27) Trafikens
infrastruktur med anledning av regeringens proposition (1989/90:88) Vis-
sa näringspolitiska frågor att uppgift saknades i propositionen om det
bidragsbelopp som avsågs utbetalas till kommunerna för bidragsåret 1991.
Utskottet konstaterade att det belopp som enligt 1989 års budgetproposi-
tion avsågs utbetalas till kommunerna för bidragsåret 1990 uppgick till
696,3 milj. kr. Detta belopp täcker 60% av det totala bidragsunderlaget.
Utskottet ansåg att denna bidragsnivå borde vara i stort sett oförändrad
under bidragsåret 1991. Det totala bidragsbeloppet till kommunerna för
nämnda bidragsår borde därför uppgå till 746 milj. kr. Utskottet konstate-
rade därefter att denna ökning av bidragsbeloppet inte då krävde någon
höjning av den av regeringen föreslagna medelsanvisningen, men att den
skulle komma att få återverkan på anslagsberäkningen för kommande år.
Regeringen medgav i regeringsbeslut den 28 juni 1990 att vägverket skulle
få disponera 141,9 milj. kr. ur 1991 års anslag att användas för år 1990.
Detta innebär att vägverket för år 1990 disponerar 700 milj. kr. Då
riksdagen fastställt bidragsnivån för år 1991 till 746 milj. kr. bör de
ianspråktagna reservationsmedlen för år 1990 nu återställas.
Då riksdagen beslutat att vägverket för år 1991 disponerar 750 milj. kr.
måste ytterligare medel tillföras anslaget. För år 1991 uppgår medelsbe-
hovet i enlighet med riksdagens beslut till sammanlagt 296,9 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till drift och underhåll av statskommunvägar på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett
reservationsanslag på 296900000 kr.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Larsson
Prop. 1990/91:25
Bilaga 3
Något anslag för detta ändamål finns inte upptaget i statsbudgeten för
budgetåret 1990/91.
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB lånar sedan 1985 ut medel
för bostadsändamål. Utlåningen är författningsreglerad och lånebesluten
fattas av de statliga lånemyndighetema, dvs. i huvudsak länsbostadsnämn-
derna. SBAB är skyldigt att lämna de bostadslån som lånemyndighetema
beslutar om. En närmare redogörelse för vilka lån som finansieras av
SBAB finns i budgetpropositionen 1990/91:100 bil. 13 s. 19-20.
Utlåningen finansieras genom upplåning på den allmänna kredit-
marknaden i Sverige och utomlands.
SBAB har fr.o.m. den 1 juli 1989 också tagit över ansvaret för förvalt-
ningen av de statliga bostadslån som före bolagets tillkomst finansierades
direkt över statsbudgeten. I takt med att förfellna räntor och amorteringar
flyter in levereras dessa medel av SBAB till statsverket.
Fr.o.m. den 1 januari 1990 kan alla låntagare som har anslagsfinan-
sierade lån få dessa lån ersatta med SBAB-lån. Inlösen av anslagslån är
obligatorisk när en fastighet byter ägare och i vissa andra fall t.ex. vid
en ombyggnad som sker med stöd av ett räntesubventionerat lån (prop.
1988/89:89, BoUlO, rskr. 139). När ett ersättningslån betalas ut löses det
statliga lånet med inleverans till staten som följd.
Om de inlösta lånen är förenade med räntebidrag och låntagaren vill
vara kvar i räntebidragssystemet kan endast SBAB svara för ersättnings-
lån. I övriga fall kan ersättningslån lämnas av SBAB eller andra
långivare. T.o.m. september 1990 hade SBAB levererat in ca 390
milj.kr. till statsverket, varav 70 milj.kr. avsåg ersättningslån som SBAB
hade lämnat i konkurrens med andra långivare. Ersättningslåneverksam-
heten beräknas under 1990 uppgå till ca 1 500 milj.kr.
Den statliga lånestocken, som per den 31 december 1989 uppgick till
knappt 63 000 milj.kr., beräknas minska med 4 000 - 5 000 milj.kr. per
år på grund av amorteringar och obligatorisk inlösen av lån. Till detta
kommer en volymmässigt svårbestämbar minskning på grund av frivilliga
ersättningslån. Vilka framtida volymer dessa lån kan få bestäms bl.a. av
hur den statliga bostadslåneräntan sätts i förhållande till utvecklingen av
marknadsräntan.
SBAB drivs som ett självständigt aktiebolag med krav på marknads-
mässig avkastning. Bolagets ackumulerade överskott uppgick per den 31
december 1989 till 554 milj.kr.
Utlåningen, som per den 31 december 1989 uppgick till drygt 43 000
milj.kr., beräknas under 1990 öka med ca 18 000 milj.kr. och under
1991 med mer än 20 000 milj.kr.
SBAB:s aktiekapital uppgår för närvarande till 50 milj.kr. och de
obeskattade reserverna till 554 milj.kr. Till detta kommer en garantifond
bestående av en av staten utfärdad garantiförbindelse på 1 500 milj.kr.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 3
Den 1 februari 1990 trädde nya kapitaltäckningsregler i kraft. Dessa
gäller också för SBAB. Enligt utfärdade övergångsbestämmelser får det
ske en successiv uppbyggnad av kapitalbasen fram till utgången av år
1992. De nya kraven innebär bl.a. att den statliga garantiförbindelsen
inte längre får räknas in i kapitalbasen och att SBAB, i likhet med andra
kreditinstitut, behöver en avsevärt utökad kapitalbas.
Kapitalbasen får innehålla dels primärt kapital, dels supplementärt
kapital. Som primärt kapital räknas aktiekapital, reservfond, andra
beskattade reserver och 70 % av vissa obeskattade reserver. I det
supplementära kapitalet får ingå, upp till 50 % av det primära kapitalet,
vissa förlagslån och liknande.
Av SBAB:s rapport till bankinspektionen per den 30 april i år framgår
att behovet av tillskott till kapitalbasen per detta datum, för att nå upp till
den nivå som föreskrivs fr.o.m. år 1993, uppgick till ca 775 milj.kr. Vid
närmast följande rapporttillfälle, den 31 augusti, uppgick motsvarande
behov till ca 700 milj.kr. Minskningen beror på att bolaget under
mellantiden förstärkt det supplementära kapitalet genom att i maximal
utsträckning ta upp förlagslån. Behovet av tillskott per den 31 december
1990 beräknas uppgå till ca 850 milj.kr.
Det är med hänsyn till det anförda uppenbart att SBAB:s kapitalbas måste
förstärkas. Detta bör ske i form av en nyemission av aktier vilket innebär
en förstärkning av det primära kapitalet. Ökningen bör enligt min mening
ges en sådan volym att det primära kapitalet, tillsammans med det ökade Prop. 1990/91:25
utrymme som härigenom skapas för en ökning av det supplementära Bilaga 3
kapitalet och de vinster bolaget i framtiden kan generera, leder till att de
nya kapitaltäckningskraven kan uppfyllas under en längre tid.
Jag föreslår därför att regeringen bemyndigas att teckna nya aktier i
SBAB för upp till 550 milj. kr. Teckning bör ske till överkurs så att
avsättning kan ske till reservfonden.
Eftersom SBAB omfattas av de kapitaltäckningsregler jag nu har
redogjort för är de uttalanden om upplåningsrätt som gjordes i prop.
1983/84:90 s. 45 inte längre aktuella.
Jag anser det viktigt att i detta sammanhang framhålla att det förslag
som har lämnats i prop. 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering m.m.
inte medför några ändringar i fråga om behovet av att förstärka bolagets
kapitalbas. Jag vill också framhålla att det bör ställas samma lönsamhets-
krav på SBAB som på andra bostadsinstitut.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till teckning av aktier i Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag,
SBAB på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
anvisa ett reservationsanslag på 550 000 000 kr.
[2] Höjning av garantiram för nordiska projektinvesteringslån
Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån etablerades genom
ett beslut av Nordiska Ministerrådet (samarbetsministrama) 1982.
Ministerrådet angav att låneordningens primära målsättning skulle vara
att stödja nordisk projektexport. Lånen ges på kommersiella villkor till
medelinkomstländer med tillfredsställande kreditvärdighet. Samfinansie-
ring sker ofta med Världsbanken eller med de regionala utvecklingsban-
kerna.
Särskilda garantier från NIBs medlemsländer täcker 90 % av kreditris-
ken. De betalningsförseningar som hittills har drabbat låneordning har
varit mycket begränsade. Något i anspråkstagande av medlemsländernas
garantier har inte varit aktuellt.
Ministerrådet beslutade 1986 att fördubbla utlåningsramen till 700
miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), motsvarande omkring 5,6
miljarder kronor. Sveriges garantiåtagande kom därmed att uppgå till
247,6 miljoner SDR eller ca 2 miljarder kronor. NIB bedömer att
låneramen kommer att vara fullt utnyttjad under 1990.
På Nordiska Rådets 38:e session antogs efter förslag från Nordiska
Ministerrådet en rekommendation om en höjning av låneramen med minst
300 miljoner SDR.
De nordiska samarbetsministrama beslöt den 2 mars 1990 - med
förbehåll för nationella parlamentsbeslut - att höja beloppsramen för Prop. 1990/91:25
nordiska projektinvesteringslån från 700 till 1 000 miljoner SDR, samt Bilaga 3
att vidta nödvändiga ändringar i NIBs stadgar. Samarbetsministrama
förutsatte vid sitt beslut att ikraftträdandet skulle kunna ske den 1 januari
1991.
Efter höjningen skulle Sveriges garantiansvar komma att uppgå till
347 765 000 SDR, vilket motsvarar omkring 2,8 miljarder kronor.
Projektinvesteringslånen har visat sig vara ett värdefullt instrument i
NIBs verksamhet. Efterfrågan på lån kan väntas bli fortsatt hög, inte
minst vad gäller länder i Öst- och Centraleuropa. Risken att med-
lemsländernas garantiförpliktelser behöver tas i anspråk måste bedömas
som liten. Jag föreslår därför att det av de nordiska samarbetsministrama
fattade beslutet om en höjning av låneramen för projektinvesteringslån
biträds och att Sveriges garantiåtagande ökas från 247 595 000 SDR till
347 765 000 SDR.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna att Sveriges garantiförbindelse för Nordiska in-
vesteringsbankens projektinvesteringslån ökas från 247 595 000
särskilda dragningsrätter till 347 765 000 särskilda dragningsrätter.
10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
anvisats ett förslagsanslag på 277 316000 kr.
Från detta utgår statsbidrag för grundläggande svenskundervisning och
påbyggnadsundervisning i svenska för vuxna invandrare.
Genom beslut den 21 juni 1990 medgav regeringen att statsbidraget för
påbyggnadsundervisning i svenska för invandrare inom studieförbund
efter den 1 januari 1990 fick utgå med 18 kr. per studietimme utöver vad
som tidigare medgivits. Kostnaden för detta beräknas till 1 685000 kr.
Genom beslut den 14 juni 1990 medgav regeringen att statsbidraget i
påbyggnadsundervisning i svenska för invandrare inom studieförbund får
utgå med med 355 kr. per studietimme, vilket är en höjning med 22 kr.
utöver det belopp som tidigare redovisats för riksdagen (prop.
1989/90:102, s. 23, UbU27, rskr. 279). Kostnaden för denna höjning av
statsbidraget beräknas till 4 119000 kr.
Genom dessa regeringsbeslut får studieförbunden en genomsnittlig täck-
ning för ökade löner för cirkelledare enligt avtal som slutits mellan Folk-
bildningsförbundet och Svenska facklärarförbundet.
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad regeringen beslutat i fråga om höjning av stats-
bidraget för påbyggnadsundervisning i svenska för invandrare inom
studieförbund för budgetåren 1989/90 och 1990/91.
11
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
förts upp ett reservationsanslag på 17 931 000 kr.
Under anslaget beräknas det statliga bidraget till Vetenskapsakademien
och till de svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul.
Regeringen har i prop. 1989/90:90 (s. 28 och 333, UbU 25, rskr. 328)
aviserat sin avsikt att senare återkomma till riksdagen beträffande det
svenska forsknings- och utvecklingssamarbetet med Sovjetunionen. Jag
föreslår nu, i överensstämmelse med vad som redovisades i propositionen,
att resurserna för det bilaterala forsknings- och utvecklingssamarbetet med
Sovjetunionen förstärks med 10 milj. kr. fr. o. m. innevarande budgetår.
Vetenskapsakademien redovisade i januari 1990 en på regeringens upp-
drag genomförd utredning rörande formerna för det svensk-sovjetiska
forskningssamarbetet. I utredningen föreslog akademien att samarbetet
skulle vidgas och fördjupas bl. a. genom utökat stöd till gemensamma
forskarinitierade forskningsprojekt. Utredningsförslagen har diskuterats
med berörda forskningsplanerande och finansierande organ och akademi-
en har under våren och sommaren 1990 förhandlat med den sovjetiska
vetenskapsakademien om ett nytt avtal om forskningssamarbete baserat
bl. a. på slutsatserna i den nyss nämnda utredningen och de förda diskus-
sionerna. Akademien redovisar i en skrivelse den 7 september 1990 att
enighet nåtts om ett förslag till avtal som skall godkännas av berörda
regeringar. Regeringen kommer att i annat sammanhang ta ställning här-
till.
De senaste årens utveckling i Sovjetunionen har inneburit att förutsätt-
ningarna för ett ökat forskningssamarbete förbättrats väsentligt. Sovjet-
unionen liksom övriga öststater har på en rad områden markerat sin vilja
till ett närmare samarbete, både med Sverige och andra västeuropeiska
länder. Miljösituationen i länderna runt Östersjön innebär exempelvis att
behovet av gemensamma forskningsinsatser för att övervaka utvecklingen
och lägga en grund för olika miljöåtgärder är stort. Förändringarna i
Östeuropa har också inneburit utökade kontakter på samhällsforsknings-
området.
En rad initiativ till ökat samarbete har tagits på skilda nivåer. Av särskilt
intresse är alla de initiativ som tagits av enskilda forskare vid universitet
och högskolor. Den förstärkning som jag nu föreslår bör i väsentlig grad
inriktas på att stödja sådana lokala initiativ. Med hänvisning till att
samarbetet bör avse flertalet grundforskningsområden liksom tillämpad
forskning inom olika områden, t. ex. miljö och areella näringar är det
lämpligt att akademien i samråd med forskningsråd och övriga akademier
fördelar medlen utan särskilda bindningar till discipliner och använd-
ningsområden.
Den föreslagna modellen med ett bilateralt avtal och att Vetenskapsaka-
demien disponerar medel för samarbete bör ses som en övergångslösning i
avvaktan på att samarbetet i framtiden skall kunna bedrivas i samma
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
12
obundna former som råder för forskningssamarbetet mellan västvärldens
forskare.
Riksdagen har till följd av regeringens förslag i prop. 1989/90:90 anvisat
13298000 kr. i bidrag till Vetenskapsakademien för budgetåret 1990/91.
Bidraget till Vetenskapsakademien bör till följd av vad jag anfört ökas med
10000000 kr. för bilateralt forskningssamarbete med Sovjetunionen.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Vissa bidrag till forskningsverksamhet på tilläggsbudget 1
till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsan-
slag på 10000000 kr.
Genom lagen (1990:895) om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar
av skrifter och ljud- och bildupptagningar ändrades bl. a. 25 § på så sätt att
vitesföreläggande mot den som åsidosätter skyldigheten att lämna pliktex-
emplar kan meddelas av arkivet för ljud och bild. Ändringen träder i kraft
den 1 januari 1991. Tidigare föreskrevs att föreläggande kunde meddelas
av den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen (1978:779)
om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar har den
befogenheten hittills tillagts kungl. biblioteket och arkivet för ljud och bild,
vardera myndigheten inom sitt ansvarsområde. Kungl. bibliotekets rätt att
förelägga vite bör bestå. Därför föreslås att viten liksom tidigare skall
kunna beslutas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Inom utbildningsdepartementet har upprättats ett förslag till lag om
ändring i lagen (1990:895) om ändring i lagen (1978:487) om pliktex-
emplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Förslaget bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.1.
Lagförslaget rör i och för sig sådant ämne som avses i 8 kap. 18 § andra
stycket regeringsformen. Enligt min mening skulle emellertid ett yttrande
av lagrådet sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet. Lagrådets
yttrande bör därför inte inhämtas.
Det är av vikt att ändringen sker innan den tidigare ändringen träder i
kraft.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1990:895) om änd-
ring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och
bildupptagningar.
13
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
förts upp ett förslagsanslag på 2 650600000 kr. Genom beslut den 14 juni
1990 om regleringsbrev för budgetåret 1990/91 avseende anslag till studie-
stöd har regeringen föreskrivit att högst 293 200000 kr. av detta belopp får
utbetalas till länshuvudmännen enligt lagen (1978:438) om huvudmanna-
skap för viss kollektiv persontrafik. Som villkor för utbetalning gäller att
länshuvudmännen åtar sig ansvaret för studiehjälpsberättigade elevers
resor enligt förordningen (1983:599) om statsbidrag till vissa elevresor.
Elever som studerar på gymnasial nivå har rätt till fria resor till och från
skolan om avståndet mellan hemmet och skolan är minst sex kilometer.
Elevresorna finansieras med ett särskilt statsbidrag som fördelas av centra-
la studiestödsnämnden (CSN) till resp, länstrafikhuvudman under förut-
sättning att denne ombesörjer att de berörda eleverna får gratis resor.
Verksamheten förutsätter alltså att staten och länstrafikhuvudmännen är
överens om villkoren för statsbidraget.
Riksdagen har beslutat att persontransporter skall beläggas med mervär-
desskatt fr.o.m. den 1 januari 1991. Länstrafikhuvudmännens kostnader
kommer därför att öka i motsvarande grad. CSN har i en skrivelse den 19
september 1990 bl. a. begärt att länstrafikhuvudmännen kompenseras för
ökade utgifter för mervärdesskatt under innevarande budgetår. Med hän-
syn till att mervärdesskatten inte vägdes in vid fördelningen av statsbidra-
get för innevarande budgetår och mot bakgrund av att verksamheten
förutsätter en form av avtal, delar jag CSN:s uppfattning i denna fråga. Jag
föreslår därför att det särskilda statsbidraget räknas upp med 36,7 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Studiehjälp m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 36 700000 kr.
Under denna rubrik har ett förslagsanslag på 17474000 kr. anvisats för
budgetåret 1990/91.
Regeringen föreslog i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.
10, s. 322) att det särskilda statsbidraget som centrala studiestödsnämnden
(CSN) disponerar för reserabatter till studerande skulle avskaffas. Riksda-
14
gen beslutade emellertid att staten även i fortsättningen skulle lämna ett Prop. 1990/91:25
bidrag för att subventionera de studerandes resor. Reserabatterna till de Bilaga 4
studerande borde bibehållas under förutsättning att detta kunde ske inom
den nuvarande kostnadsramen (SfU 1989/90:14, rskr. 202).
Riksdagen menade att det borde vara möjligt att lösa frågan om resera-
batterna på annat sätt än uteslutande genom avtal med statens järnvägar
(SJ), och att CSN borde ta upp förhandlingar också med andra trafikföre-
tag. Riksdagen bemyndigade därför regeringen att ge CSN i uppdrag att
förhandla fram förmånligast möjliga reserabatter. Förhandlingsresultatet
borde därefter föreläggas regeringen för godkännande. När förhandlingar-
na slutförts och kostnaderna kunde uppskattas, borde regeringen återkom-
ma till riksdagen med begäran om medel på tilläggsbudget.
Genom beslut den 17 maj 1990 uppdrog regeringen åt CSN att förhandla
om reserabatter till de studerande för budgetåret 1990/91. Genom beslut
den 16 augusti 1990 godkände regeringen ett avtal mellan CSN och SJ.
Avtalet innebär att de tidigare villkoren för rätt till CSN-kortet skall gälla
oförändrade. Kortet berättigar till 50 procents rabatt vid resor i andra
klass på SJ-tåg och Swebus expressbussar (f. d. SJ-buss och GDG-buss). En
viss utökning av kortets giltighet har skett genom att det fr. o. m. den 1 juli
1990 även gäller för kombinationsresor med SJ-tåg och länståg, länsbussar
och ”E4-tåget”.
I en skrivelse den 28 augusti 1990 har CSN redovisat de förhandlingar
som förts med olika trafikföretag och varför det av olika skäl hittills bara
har varit möjligt att träffa avtal med SJ. Gotlandsbolaget lämnar t. ex.
redan studeranderabatt på mellan 25 och 30%. Vid förhandlingar med
länstrafikbolagen i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr-
bottens län framkom att man redan i dag har större delen av de aktuella
studerandena som fullprisbetalande. Bolagen krävde därför full kostnads-
täckning från staten för att lämna rabatt. Inkomstbortfallet beräknades
överslagsvis till ca 65 milj. kr. vilket omöjliggjorde fortsatta förhandlingar.
I andra fall har CSN:s diskussioner med bussföretag och flygbolag på
grund av tidsbrist inte kunnat slutföras för denna avtalsperiod men fort-
sätter med tanke på nästa.
Jag beräknar kostnaderna för bidrag till reserabatter för studerande för
budgetåret 1990/91 till 89 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
till Bidrag till vissa studiesociala ändamål på tilläggsbudget I till
statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på
89000000 kr.
I det nya studiemedelssystemet som gäller sedan den 1 januari 1989 avses
med inkomst den sammanräknade inkomsten vid taxeringen till statlig
inkomstskatt. Inkomsten har betydelse såväl vid bevillning som vid åter-
15
betalning av studiemedel. Om den studerande har inkomst som överstiger Prop. 1990/91:25
en viss gräns reduceras studiemedlen. Återbetalning av studiemedel sker Bilaga 4
årligen med fyra procent av inkomsten enligt senaste taxering.
Begreppet sammanräknad inkomst finns inte i skatteförfattningarna
men har använts av riksskatteverket i blanketter och information om
skatter. Med begreppet avses summan av inkomster av alla inkomstslag.
Hänsyn tas därvid inte till vissa avdrag som får göras innan den taxerade
inkomsten fastställs. I det nya skattesystem som träder i kraft den 1 januari
1991 kommer emellertid begreppet sammanräknad inkomst inte längre att
användas. Centrala studiestödsnämnden (CSN) har mot denna bakgrund i
en skrivelse den 13 september 1990 föreslagit vissa ändringar av studie-
stödslagen. Enligt nämndens uppfattning bör summan av inkomstslagen
tjänst, näringsverksamhet och kapital i fortsättningen utgöra inkomst i
studiemedelssystemet. Därigenom kommer det nya inkomstbegreppet att i
normalfallet motsvara begreppet sammanräknad inkomst enligt nu gällan-
de regler.
Jag delar CSN:s mening att lagtexten behöver justeras. Det inkomstbe-
grepp som skall ligga till grund för beviljning av studiemedel och återbetal-
ning av studielån bör vara den sammanräknade inkomsten av tjänst,
näringsverksamhet och kapital. Genom att använda termen sammanräk-
nad inkomst kan det inte bli fråga om att beakta underskott i ett inkomst-
slag. Förslaget kräver ändring av 4 kap. 21 och 8 kap. 4 §§ studiestödslagen
(1973:349).
CSN föreslår även vissa smärre ändringar av det inkomstbegrepp som
gäller för beräkning av avgiftsunderlag vid återbetalning av studiemedel
som uppburits före den den 1 januari 1989. Enligt nu gällande regler
beaktas därvid den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten plus under-
skott i förvärvskälla. Begreppet taxerad inkomst försvinner i sin nuvaran-
de form och ersätts av dels taxerad förvärvsinkomst, dels inkomst av
kapital. Underskott i förvärvskälla kommer att behandlas på ett helt annat
sätt i det nya skattesystemet. Det är därför nödvändigt att även inkomstbe-
greppet i det äldre återbetalningssystemet förändras.
I det nya skattesystemet avskaffas rätten till avdrag för underhåll till
barn och förlustavdraget försvinner i sin nuvarande form. Dessa föränd-
ringar medför att inkomstbegreppet i de två återbetalningssystemen i
realiteten blir mycket lika varandra. Den enda återstående skillnaden
mellan de två inkomstbegreppen blir då att vid återbetalning av studieme-
del enligt äldre regler medges avdrag för annat underhåll och pensionsför-
säkringar samt egenavgifter som inte dras av i särskild förvärvskälla.
CSN:s förslag innebär att samma inkomstbegrepp bör gälla vid återbetal-
ning av äldre studiemedel som vid återbetalning av studiemedel som
uppburits fr.o.m. år 1989. I realiteten medför CSN:s förslag mycket
marginella förändringar av inkomstbegreppet.
Det är enligt min mening av värde att ett enhetligt inkomstbegrepp kan
användas vid all återbetalning av studiemedel. Bl. a. underlättas och för-
enklas därigenom informationen om återbetalning av studiemedel. Jag
tillstyrker därför nämndens förslag i detta hänseende. Förslaget kräver
16
införande av en ny övergångsbestämmelse till lagen (1988:877) om änd- Prop. 1990/91:25
ring i studiestödslagen. Bilaga 4
Inom utbildningsdepartementet har upprättats ett förslag till lag om
ändring i studiestödslagen (1973:349). Förslaget bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 4.2.
Mina förslag medför inte några finansiella konsekvenser.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i studiestödslagen
(1973:349).
Vid beredningen av punkterna 7—11 har jag samrått med chefen för
utbildningsdepartementet.
Frågan om att bygga en ny musikteater i Göteborg och västra Sverige har
diskuterats i ett par decennier och med särskild intensitet under slutet av
1980-talet.
År 1985 beslöt kommunfullmäktige i Göteborg att en ny musikteater-
byggnad skulle förläggas till Gamla Ullevi.
I augusti 1987 uppdrog regeringen åt förre landshövdingen Karl Fri-
thiofson att förhandla med berörda landsting och kommuner om finansi-
eringen av en ny musikteater i västra Sverige. Uppdraget kom att omfatta
finansiering av såväl investerings- som driftskostnader samt organisation
av det huvudmannaskap som kan följa av att flera medverkar i finansi-
eringen.
I 1988 års budgetproposition anförde statsrådet Göransson följande.
”Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen under hösten
1987 har uppdragit åt en särskild förhandlingsman att med berörda lands-
ting och kommuner förhandla om finansieringen av en ny musikteater i
västra Sverige. Förhandlingarna är ännu inte avslutade. Jag utgår från att
staten skall bidra med 230 milj. kr. for en ny musikteaterbyggnad. Belop-
pet motsvarar närmare hälften av den beräknade byggnadskostnaden for
musikteatern. Ett villkor for statens bidrag är att berörda landsting och
kommuner totalt satsar minst lika mycket som staten.”
I maj 1989 rapporterade förhandlingsmannen till regeringen att det inte
varit möjligt att samla hela den västsvenska storregionen till finansiell
medverkan i projektet och att hans uppdrag därmed måste anses slutfört.
Under hösten 1989 upphävde kommunfullmäktige i Göteborg beslutet
om förläggning av den nya musikteatern till Gamla Ullevi. I stället beslöts
att teatern skall uppföras på Packhuskajen vid Lilla Bommens hamn under
förutsättning dels att i ärendet aktuella planfrågor kan lösas, dels att
erforderliga ekonomiska bidrag kan erhållas från staten, kommuner i 17
västra Sverige samt företag ocn enskilda.
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 25
Under arbetets gång har vissa foretag i Göteborg visat intresse för att ge Prop. 1990/91:25
ekonomiska bidrag till musikteaterbygget. För att stimulera företagen till Bilaga 4
detta har ställts i utsikt att staten — utöver redan aviserade 230 milj. kr. —
skall bidra med en krona för varje krona som näringslivet satsar.
Göteborgs kommun har i skrivelse den 16 oktober 1990 redovisat hur
finansieringen av den nya musikteatern skall ske och hemställt att rege-
ringen utbetalar 347 milj. kr. i statsbidrag. Utöver statsbidraget redovisar
kommunen följande finansiering. Bidragen från näringslivet uppgår till
117 milj, kr., från åtta förortskommuner till Göteborg till 63 milj. kr. samt
från enskilda till 3 milj. kr. Det gör en total summa av 530 milj, kr., vilket
musikteaterbyggnaden är kostnadsberäknad till i kostnadsläget i septem-
ber 1990.
För att detta projekt skall kunna realiseras föreslår jag att 347 milj. kr.
ställs till regeringens disposition under anslaget Bidrag till utvecklings-
verksamhet inom kulturområdet m.m.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet
m.m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
anvisa ett reservationsanslag på 347000000 kr.
Under denna rubrik har i statsbudgeten för innevarande budgetår förts
upp ett förslagsanslag på 63 952 000 kr. Från anslaget utgår s. k. biblioteks-
ersättning till litterära upphovsmän och översättare för att deras verk lånas
ut genom folk- och skolbibliotek. Ersättningen, som årligen tillförs Sveri-
ges författarfond, beräknas på grundval av vissa belopp per hemlån och
referensexemplar. För närvarande uppgår grundbeloppet till 63 öre per
hemlån och 2 kr. 52 öre per referensexemplar av originalverk och till
hälften av nämnda belopp per hemlån resp, referensexemplar av verk i
svensk översättning.
I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10, s. 348) anförde
chefen för utbildningsdepartementet att medelsbehovet för bibliotekser-
sättningen borde beräknas med utgångspunkt i nu gällande grundbelopp i
avvaktan på resultatet av pågående förhandlingar med berörda upphovs-
mannaorganisationer om nya grundbelopp. För biblioteksersättningen har
riksdagen anvisat ett preliminärt belopp på 61 532000 kr. för budgetåret
1990/91 (KrU 18, rskr. 220).
Regeringens förhandlare har den 29 mars 1990 träffat en överenskom-
melse med Sveriges författarförbund, Föreningen svenska tecknare och
Svenska fotografernas förbund om biblioteksersättningens grundbelopp
för budgetåren 1990/91 och 1991/92. Enligt överenskommelsen skall
grundbeloppet för hemlån av originalverk vara 69 öre budgetåret 1990/91
och 77 öre budgetåret 1991/92. Regeringen har den 3 maj 1990 godkänt 18
överenskommelsen.
Den sålunda träffade överenskommelsen innebär, att regeringen åtagit Prop. 1990/91:25
sig att föreslå riksdagen att för innevarande budgetår räkna upp grundbe- Bilaga 4
loppet för hemlån av originalverk med sex öre. Övriga grundbelopp bör
höjas i motsvarande mån. Beloppen bör således vara 69 öre för hemlån och
2 kr. 76 öre för referensexemplar av originalverk samt 34,5 öre för hemlån
och 1 kr. 38 öre för referensexemplar av översatta verk. På grundval av
dessa belopp beräknar jag medelsbehovet för biblioteksersättningen till
67 394000 kr., dvs. 5 682000 kr. utöver vad riksdagen preliminärt har
anvisat för innevarande budgetår.
Vad gäller grundbelopp för budgetåret 1991/92 bör regeringen återkom-
ma till riksdagen med förslag i nästa budgetproposition. Därvid har rege-
ringen självfallet att beakta den ingångna överenskommelsen med berörda
organisationer.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna vad jag har anfört om biblioteksersättningens grund-
belopp förbudgetåret 1990/91,
2. till Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk ge-
nom bibliotek m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budget-
året 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 5 682000 kr.
Under denna rubrik har i statsbudgeten för innevarande budgetår förts
upp ett förslagsanslag på 170 500000 kr.
Riksdagen har med anledning av prop. 1984/85: 1 (KrU 7, rskr. 53)
beslutat om omorganisation av regionmusiken och Rikskonserter den 1
januari 1988. Riksdagen bar därefter med anledning av prop. 1985/86:114
(KrU 22, rskr. 330) godkänt statens ekonomiska förpliktelser i överens-
kommelsen mellan statens förhandlingsnämnd och Landstingsförbundet
om ändrat huvudmannaskap för den regionala musikverksamheten.
Regeringen har vidare för sin del genom beslut den 23 oktober 1986
godkänt överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet och de
avtal som statens förhandlingsnämnd träffat med samtliga landstingskom-
muner, utom Stockholms, samt med Gotlands kommun om ändrat huvud-
mannaskap för den regionala musikverksamheten.
Det statliga bidraget till den regionala musikverksamheten fastställs
genom årliga förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet.
Överenskommelse om statligt bidrag till den regionala musikverksamhe-
ten för kalenderåret 1990 har fastställts den 21 juni 1990. Landstingsför-
bundets styrelse har samma dag godkänt överenskommelsen. Regeringen
godkände överenskommelsen den 28 juni 1990.
Överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet innebär att
statsbidraget till den regionala musikverksamheten 1990 skall uppgå till
197,5 milj. kr. under utbildningsdepartementets huvudtitel. Därtill kom-
mer ersättning för tjänstemusik och högvaktsmusik under försvarsdeparte- 19
mentets huvudtitel som 1990 uppgår till 12,5 milj. kr.
Det ankommer på regeringen att följa upp konsekvenserna av den Prop. 1990/91:25
träffade överenskommelsen. Bilaga 4
Regeringen har därför i beslut den 4 oktober 1990 medgivit att detta
anslag får överskridas med 27 milj. kr. for budgetåret 1990/91. Jag anser
att överskridandet är av den storleksordningen att regeringen bör informe-
ra riksdagen i frågan. Förhandlingar om statsbidrag till den regionala
musikverksamheten för kalenderåret 1991 pågår för närvarande.
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad jag har anfört om överskridande av anslaget
Bidrag till regional musikverksamhet budgetåret 1990/91.
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under anslagsrubriken Cen-
trala museer: Förvaltningskostnader anvisats ett förslagsanslag om
346287000 kr. och under anslagsrubriken Centrala museer: Vissa kostna-
der för utställningar och samlingar m.m. ett reservationsanslag om
34 119000 kr.
I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10, s. 393) föreslogs
under anslaget Centrala museer: Förvaltningskostnader en ökad medels-
anvisning på 10 milj. kr. för de centrala museernas bevakningskostnader.
Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget, men uttalade samtidigt — med
hänvisning till att statens kulturråd tidigare fått regeringens uppdrag att
följa museernas planering, dimensionering och kostnadstäckning av be-
vakningsfuktionen — att regeringen, när kulturrådet redovisat sina över-
väganden, borde återkomma till riksdagen med förslag om medel på till-
läggsbudget om detta skulle befinnas nödvändigt för att upprätthålla en
oförändrad bevakningsnivå (KrU 21, s. 12).
Statens kulturråd har i en skrivelse den 19 juni 1990 redovisat ett
underlag för fördelningen mellan centralmuseerna av nämnda medelsram
på 10 milj. kr. I anslutning härtill har museerna anmält ett ytterligare
förstärkningsbehov för bevakning under budgetåret 1990/91 av ca 14
milj, kr., varav ca 12 milj. kr. avser statens konstmuseer.
I sin skrivelse har kulturrådet också redovisat en bevakningsteknisk
utredning rörande centralmuseerna. På grundval av utredningen gör kul-
turrådet den bedömningen, att några väsentliga nedskärningar av nuva-
rande bevakningskostnader på kort sikt inte kan ske med bibehållen säker-
hetsstandard.
För innevarande budgetår har de centrala museerna, förutom det nämn-
da beloppet på 10 milj. kr. för bevakningsändamål, under reservationsan-
slaget Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar och samlingar
m.m. tilldelats en ytterligare medelsram på 10 milj.kr. för utvecklings-
20
verksamhet. Denna ram står till kulturrådets disposition för fördelning
mellan museerna. Enligt vad jag erfarit har kulturrådet ännu inte beslutat
om medelsanvändningen. Till museernas förfogande står således en
samlad förstärkningsresurs på 20 milj, kr., som ännu inte är fördelad. Den
gjorda satsningen, jämte de kraftiga förstärkningar som härutöver kommit
vissa museer till del, får anses anmärkningsvärd i rådande statsfinansiella
läge och jämfört med de insatser som i övrigt gjorts på kulturområdet. Jag
finner det därför inte rimligt att statsbudgeten belastas med en ytterligare
utgift för att täcka centralmuseernas bevakningskostnader. I det uppkom-
na läget bör i stället museerna ges möjlighet att utnyttja den redan anvisa-
de förstärkningen som en fri basresurs, inom vilken bevakningsbehoven
får vägas mot andra angelägna uppgifter. I detta sammanhang vill jag
erinra om vad som anfördes i årets budgetproposition angående möjlighe-
ten att väga in nödvändiga bevakningskostnader vid bestämningen av
entréavgifternas storlek. Vad jag här föreslår vill jag se som en fortsatt
utveckling mot ett system där museerna själva får väga angelägenheten av
alla olika medelsbehov och tillgängliga inkomster mot varandra.
Det bör därmed ligga i museernas eget intresse att samarbeta för att
genomföra sådana rationaliseringar, att de administrativa kostnaderna på
sikt kan minska och resurser frigöras för verksamhetsutveckling. En natur-
lig anledning till administrativ samverkan ligger i den omständigheten att
flertalet centralmuseer är belägna inom ett relativt begränsat geografiskt
område. Inom samma område ligger också några museer som står under
kommunal eller enskild förvaltning, men som erhåller ett betydande eko-
nomiskt stöd av staten. Hit hör Stiftelsen Thielska galleriet, vars samlingar
av konst från 1800- och 1900-talen är av stor nationell betydelse. För
stiftelsens verksamhet lämnas bidrag från anslaget Bidrag till vissa museer.
Stiftelsen har anhållit om ett tilläggsanslag för att täcka vissa säkerhets-
kostnader. Jag finner det inte orimligt att inom den ökade basresurs som
beräknats för centralmuseerna under vissa omständigheter även tillgodose
angelägna behov hos statsunderstödda museer utanför denna krets. Detta
bör utgöra ännu ett skäl för kostnadsnedsättande samverkan mellan berör-
da museer t. ex. i fråga om upphandling av bevakningstjänster.
Mot bakgrund av vad jag har anfört förordar jag, att de under anslagen
Centrala museer: Förvaltningskostnader och Centrala museer: Vissa kost-
nader för utställningar och samlingar m.m. anvisade särskilda medelsra-
marna för bevakning resp, utvecklingsverksamhet vid centralmuseerna ges
en delvis annorlunda användning än som förutsatts vid behandlingen av
1990 års budgetproposition. Medlen bör i stället utgöra en allmän förstärk-
ning av museernas basverksamhet. Jag föreslår vidare, att regeringen söker
riksdagens bemyndigande att — i den mån särskilda skäl föreligger —
använda medlen även för kostnader avseende andra museer än de tio
centralmuseerna. Det bör få ankomma på regeringen att fördela medlen.
Ett förslag till uppdrag till statens kulturråd att tillhandahålla ett underlag
för ett sådant fördelningsbeslut kommer senare att föreläggas regeringen.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
21
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna vad jag har anfört om ändrad användning av anvisa-
de medel till bevakning och utvecklingsverksamhet vid de centrala
museerna,
2. bemyndiga regeringen att använda ifrågavarande medelsram
för kostnader avseende en utökad krets av museer i enlighet med
vad jag har förordat.
I statsbudgeten för budgetåret 1990/91 har under denna anslagsrubrik förts
upp ett förslagsanslag på 10 822 000 kr. Från anslaget betalas kostnader för
tillhandahållande och överföring av en svensk programkanal till Finland
samt för rundradiosändning i Sverige av en finländsk programkanal.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
Sändningarna av finländska TV-program över Storstockholmsområdet
tillkom på initiativ från de svenska och finländska statsministrarna och
har pågått sedan den 1 juli 1986. Tillståndet för sändningarna har inne-
hafts av Riksförbundet Finska föreningar i Sverige (numera Sverigefinska
Riksförbundet). För verksamheten finns en särskild lag som gäller till
utgången av år 1991.
Den 1 december 1988 inleddes sändningar av en svensk programkanal
över Helsingforsområdet. TV-utbytet bedrivs enligt en ömsesidighetsmo-
dell och bekostas på likställda villkor länderna emellan.
1 samband med sändningsstarten för den svenska kanalen i Finland kom
jag och den finländske trafikministern överens om att låta undersöka olika
metoder för att vidga TV-utbytet mellan Sverige och Finland. För svensk
del genomfördes en studie inom ramen för utredningen (U1987:02) om
ökat TV-utbyte mellan Sverige och Finland. Resultatet redovisades i en
skrivelse till regeringen den 30 juni 1989. Enligt utredaren är tre huvudal-
ternativ möjliga inom de närmaste åren. Det första är distribution via
marksändare. Det andra är programöverföring via det fiberoptiska nätet
(det digitala riksnätet) till kabelnät. Det tredje är utsändning via olika
typer av satelliter för dels individuell mottagning med parabolantenn, dels
kabelnätsdistribution.
Skrivelsen remissbehandlades. En sammanställning av yttrandena har
redovisats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 474f.).
Även skrivelser har inkommit i ärendet.
Den 20 juni 1990 kom jag och den finländske trafikministern överens
om principerna för det fortsatta TV-utbytet mellan Sverige och Finland.
22
Möjligheter bör ges till mottagning av en finländsk TV-kanal i kabel-TV-
nät på ett tjugotal orter i Sverige. Överföringen till dessa kabelnät bör ske
via televerkets fiberoptiska nät och överföringskostnaderna betalas av
svenska staten.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
Televerket konstaterar i en skrivelse den 16 oktober 1990 att det är möjligt
att till 24 namngivna orter distribuera en finländsk TV-signal genom att
utnyttja det fiberoptiska nätet.
Det hittillsvarande TV-utbytet medför bl. a. att en finländsk kanal över-
fors via radiolänk till Stockholm. Den utbyggnadsmöjlighet som televerket
nu redovisar innebär att denna TV-signal vidaresänds från Kaknästornet i
Stockholm i ett fiberoptiskt distributionsnät ut till de aktuella orterna. På
dessa orter görs signalerna tillgängliga for olika kabeloperatörer i s. k.
spridningspunkter som vanligtvis är placerade på en telefonstation på
resp. ort. I spridningspunkten tillhandahålls en signal av en typ som kan
sändas vidare i olika kabelnät. Den kabeloperatör som väljer att utnyttja
denna signal ges möjlighet att med egna anslutningsdon koppla in signalen
till det egna nätet. Resp, kabeloperatör svarar för de sistnämnda anpass-
ningskostnaderna samt för överföring från spridningspunkten till det egna
kabelnätet.
Utbyggnadsplanen innebär att det efter beslut om igångsättning före
utgången av år 1990 kan kopplas in en ort under våren 1991. Resterande
inkopplingar sker successivt under hösten 1991.
Priset för en överföring av denna omfattning är under innevarande
budgetår 90000 kr.och uppgår för budgetåret 1991/92 till 11,9 milj.kr.,
vilket också utgör helårspriset. Årsavgiften värdesäkras för inflation ge-
nom att den knyts till ett index som motsvarar kostnadsutvecklingen inom
detta område.
Nuvarande TV-utbyte mellan Sverige och Finland har byggts ut successivt.
Under år 1990 kommer de svenska sändningarna i Finland att utvidgas så
att den svenska kanalen blir tillgänglig i större delen av södra Finland.
Kanalen sänds från fyra marksändare och når härigenom en stor del av de
finländare som förstår svenska. Med det förslag jag nu kommer att beskri-
va närmare uppnår Sverige en motsvarande ambitionsnivå.
Hittills har det inte ansetts lönsamt att på kommersiella villkor erbjuda
finländsk TV i kabelnät på andra platser än där signalen varit lätt tillgäng-
lig. För att ge förutsättningar för att den finländska kanalen skall kunna ses
även i andra delar av landet krävs att staten skjuter till medel och ordnar
tekniska förutsättningar såsom redan har skett i Storstockholmsområdet.
Erfarenheterna från dessa marksändningar är goda och jag anser att det
vore värdefullt om flera finsktalande bosatta i Sverige kunde ges tillgång
till TV-program från Finland. Om verksamheten utvidgas är det enligt min
mening rimligt att de som sändningarna riktar sig till också svarar för en
23
viss ekonomisk insats som bekräftelse på sitt intresse. Detta bör lämpligen
ske på liknande villkor som i övrigt gäller på kabel-TV-marknaden.
Målgruppen för de finländska sändningarna i Sverige är personer som
har någon anknytning till Finland och som förstår finska. Som redovisas i
utredningens skrivelse är denna grupp spridd över relativt stora delar av
landet. Vid överläggningen i juni månad i år med den finländske trafikmi-
nistern gjordes bedömningen att det fördelaktigaste alternativet för en
utbyggnad i Sverige är att överföra den finländska TV-kanalen via det
fiberoptiska nätet till kabelnät på ett tjugotal orter. Alla kabelnätsoperatö-
rer på de angivna orterna ges möjlighet att ansluta sig. Den snabba kabel-
utbyggnaden ger på sikt förutsättningar för att allt flera finsktalande på de
aktuella orterna får tillgång till finländsk TV.
Genom kabelnätsdistribution på ett urval av orter är det möjligt att nå
flera hushåll i målgruppen med finländska sändningar än som skulle kunna
nås med exempelvis marksändare. Bristen på frekvensutrymme gör att
ytterligare marksändare endast är möjliga att etablera på några få orter.
Vidare blir statens kostnader för alternativet med programmatning via
fibernät lägre än de samlade kostnaderna för distribution och upphovs-
rättsersättning i de övriga alternativen. Distribution via det digitala riks-
nätet, som normalt används för datakommunikation m.m., medger även
att verksamheten efter ett riksdagsbeslut om igångsättning före utgången
av år 1990 kan inledas redan under våren 1991, vilket är tidigare än övriga
alternativ medger.
Sverigefinska Riksförbundet och Finlandssvenskarnas riksförbund i
Sverige har förklarat att man ställer sig bakom denna lösning.
Vid valet av orter som bör erbjudas finländsk TV i kabelnät har jag
utgått från uppgifter om antalet finlandsfödda invånare i varje kommun.
Denna uppgift har använts eftersom målgruppen för sändningarna inte
entydigt kan urskiljas i befolkningsstatistiken och eftersom det kan antas
att orter med ett högt antal finlandsfödda även har många personer som
kan räknas till målgruppen. Utöver vad statistiken visar kan det exempel-
vis röra sig om i Sverige födda barn till finländska föräldrar eller personer
av annan nationalitet som är gifta eller sammanboende med finsktalande
personer. Hänsyn har även tagits till sträckningen av det fiberoptiska
nätet, vilket huvudsakligen förbinder de större orterna i landet.
Det bör ankomma på regeringen att fastställa de orter som bör omfattas
av överföringarna. De i sammanhanget aktuella orterna är för närvarande
följande: Borlänge, Borås, Eskilstuna, Fagersta, Gävle, Göteborg, Helsing-
borg, Hudiksvall, Jönköping, Karlskoga, Karlstad, Köping, Linköping,
Malmö, Norrköping, Nyköping, Skövde, Sundsvall, Trollhättan, Uddeval-
la, Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro.
I Göteborgsområdet kan viss spridning även ske till kabelnät i Partilie
och Mölndal. Tillfälliga kapacitetsbrister i fibernätet medför att utbyggna-
den till Uddevalla kommer att ske något senare än för övriga orter.
De kabelnät i Storstockholmsområdet och Norrbotten som hittills vida-
resänt den finländska kanalen resp, marksändningar av de ordinarie TV-
kanalerna i Finland som finns tillgängliga inom dessa områden, påverkas
inte av den föreslagna utbyggnaden.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
24
De tillkommande kostnaderna för staten beräknas för helårsverksamhet
uppgå till 11,9 milj. kr. till vilket jag återkommer till vid min anmälan till
nästa års budgetproposition. För innevarande budgetår beräknas kostna-
den till 90000 kr. Nödvändiga förberedelser gör att huvuddelen av verk-
samheten kan inledas först ca sex till tolv månader efter att ett principbe-
slut har tagits i enlighet med de riktlinjer jag här förordar. Några upphovs-
rättskostnader utöver dem som staten nu bekostar för sändningen över
Storstockholmsområdet är inte aktuella. På samma vis som gäller för
vidaresändning i kabelnät av satellitkanaler bärs upphovsrättskostnader
enligt gällande avtal av kabeloperatörer och anslutna hushåll.
Statens insats begränsas till att tillhandahålla en finländsk TV-kanal på
en plats i varje ort. Det är de enskilda kabeloperatörerna som avgör om de
vill utnyttja möjligheten att komplettera kabel-TV-utbudet med en ny
kanal. Eftersom skilda kabeloperatörer tillämpar olika tekniska lösningar
för distributionen fram till hushållen samt varierande debiteringsmodeller
för upphovsrättsersättningar, går det inte här att ange hur stor den slutliga
kostnaden kommer att bli för ett hushåll som vill få tillgång till den
finländska kanalen. Frågan om den finländska kanalen kommer att ingå i
ett grundläggande utbud av kanaler eller i ett kompletterande utbud avgörs
också av kabeloperatörema och kan därför komma att variera mellan orter
och kabelnät. Jag utgår emellertid från att intresset hos gruppen av finskta-
lande hushåll kommer att vara så stort att flertalet kabeloperatörer väljer
att erbjuda den finländska kanalen.
Till skillnad från marksänd TV, där upphovsrättsersättningen vanligen
beräknas på grundval av det totala antalet tittare inom täckningsområdet,
innebär kabeldistribution av exempelvis satellitkanaler att enskilda hus-
håll får betala en kostnad för att bli ansluten till ett kabelnät samt program-
kostnader inkl, upphovsrättsersättningar för att få tillgång till det utbud av
kanaler som erbjuds. Eftersom den finländska TV-kanalen nu infogas i
detta system på liknande villkor som gäller för övriga kanaler blir det
möjligt att få en bild av intresset för dessa sändningar. Med den lösning
som jag nu föreslår kan statens kostnader för överföring av signalen
anpassas till det verkliga intresset för verksamheten, dvs. antalet anslutna
hushåll. Om det skulle visa sig att alltför få hushåll är intresserade kan
överföringen till en ort i så fall avslutas. Frigjord kapacitet i det fiberop-
tiska nätet kan då användas för överföring till en annan ort. Därmed
uppnås flexibilitet och en bättre hushållning med tillgängliga medel.
Sammanfattningsvis bör riktlinjerna för verksamheten vara följande. En
finländsk TV-kanal överförs med statligt stöd via det fiberoptiska distribu-
tionsnätet till en plats på varje aktuell ort. Alla kabelnätsoperatörer på
dessa orter ges möjlighet att ansluta sig och infoga den finländska kanalen i
resp, utbud. Kabeloperatörerna står själva för kostnader för denna anslut-
ning och för överföring till det egna kabelnätet samt för upphovsrättser-
sättningar. Erfarenheter av intresset för den finländska kanalen på resp,
ort avgör om överföringen till orten skall fortsätta.
I detta sammanhang vill jag nämna att motsvarande kabeldistributions-
modell också är möjlig att tillämpa för storstockholmsområdet, där den
finländska TV-kanalen för närvarande sänds via marksändare. Även om
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
25
utbyggnaden av kabelnät har skett i snabbt tempo finns det i dagsläget
finsktalande hushåll inom regionen som inte är anslutna till något kabel-
nät. Mot denna bakgrund ser jag nu ingen anledning att frångå tidigare
uttalanden om att nuvarande marksändningar över storstockholmsområ-
det under en övergångsperiod bör bibehållas.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer som jag har förordat avseende överfö-
ring av en finländsk TV-kanal, avsedd för vidaresändning i kabel-
nät, till orter i Sverige,
2. till Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett
förslagsanslag på 90000 kr.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
26
Förslag till
Bilaga 4.1 Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptagningar i paragrafens lydelse enligt lagen
(1990:895) om ändring i nämnda lag
Nuvarande lydelse
25
Den som åsidosätter skyldighet-
en att lämna pliktexemplar enligt
denna lag kan av arkivet för ljud
och bild föreläggas att vid vite full-
göra sin skyldighet. Vitesförelägg-
ande skall delges.
skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§
Den som åsidosätter skyldighet-
en att lämna pliktexemplar enligt
denna lag kan av den myndighet
som regeringen bestämmer före-
läggas att vid vite fullgöra sin skyl-
dighet. Vitesföreläggande skall del-
ges.
Den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att föra en förteckning
enligt 17 a § tredje stycket skall dömas till böter.
Beslut enligt första stycket får överklagas hos kammarrätten.
27
Bilaga 4.2 Prop. 1990/91:25
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om studiestödslagen (1973:349)'
dels att 4 kap. 21 § och 8 kap. 4 § skall ha följande lydelse,
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (1988:877) om
ändring i nämnda lag skall införas en ny punkt, 2 f, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
21 §2
Som den studerandes inkomst
under kalenderhalvåret enligt 16
och 19 §§ räknas vad som på det
halvåret kan beräknas belöpa av
det belopp som kan förutses bli
den studerandes sammanräknade
inkomst vid taxeringen till statlig
inkomstskatt för kalenderåret.
Som den studerandes inkomst
under kalenderhalvåret enligt 16
och 19 räknas vad som på det
halvåret kan beräknas belöpa av
det belopp som kan förutses bli
den studerandes sammanräknade
inkomst av tjänst, näringsverk-
samhet och kapital vid taxeringen
för kalenderåret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av första stycket.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får för
utomlands bosatta och sjömän föreskriva andra regler för
inkomstberäkningen.
8 kap.
4
Årsbeloppet för ett kalenderår
skall vara fyra procent av den
återbetalningsskyldiges samman-
räknade inkomst enligt den
senaste taxeringen tzW statlig in-
komstskatt. Som taxering gäller
beslutet om taxering i första in-
stans.
Årsbeloppet för ett kalenderår
skall vara fyra procent av den
återbetalningsskyldiges samman-
räknade inkomst av tjänst, närings-
verksamhet och kapital enligt den
senaste taxeringen. Som taxering
gäller beslutet om taxering i första
instans.
1 Lagen omtryckt 1987:303.
2 Senaste lydelse 1988:877.
3 Senaste lydelse 1988:877.
28
Dilaga 4.2 Prop. 1990/91:25
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
När det gäller sådana återbetalningsskyldiga som under det inkomståi
den senaste taxeringen avser var bosatta utomlands eller var sjömän får
regeringen föreskriva att återbetalningen i stället skall ske med ett be-
lopp som svarar mot en tjugondedel av den kvarstående låneskulden,
dock minst femton procent av basbeloppet det år återbetalningen skall
göras.
Till det årsbelopp som den återbetalningsskyldige skall betala får
läggas sådana avgifter som regeringen har föreskrivit med stöd av 1 §
andra stycket.
2 f I stället för vad som före-
skrivs i 8 kap. 34 § studiestödslagen
(1973:349) i dess lydelse före den /
januari 1989 skall med inkomst i 8
kap. 30 och 32 §§ förslås den sam-
manräknade inkomsten av tjänst,
näringsverksamhet och kapital vid
taxeringen för avgiftsåret.
Denna lag träder i kraft den den 1 januari 1991.
De nya bestämmelserna skall tillämpas första gången i fråga om in-
komster under år 1991. För inkomster dessförinnan gäller äldre
bestämmelser.
4 Till 19KH:«77.
29
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Hellström
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
anvisats 5063 milj. kr. Under anslaget redovisas även den rörliga kredit på
60 milj. kr. som står till statens jordbruksnämnds förfogande för ändamål
inom jordbruksprisregleringen och regleringen av sockernäringen för bud-
getåret 1990/91.
Riksdagen beslutade våren 1990 om olika åtgärder rörande spannmåls-
regleringen i samband med sitt beslut om livsmedelspolitiken (prop. 1989/
90:146, JoU 25, rskr. 327).
Beslutet innebar bl. a. att definitiva inlösenpriser för spannmål under
regleringsåret 1990/91 fastställdes samtidigt som förmalningsavgiften höj-
des i motsvarande grad som den prissänkning detta innebar för vete.
Samtidigt uttalade regeringen att budgetmedel inte skulle tillföras spann-
målskassan under budgetåret 1990/91. Om underskott uppstår i spann-
målsregleringen skall det täckas med medel som inflyter i form av fettvaru-
avgifter.
I skrivelse den 20 september 1990 har jordbruksnämnden anmält att
det, på grund av en stor inhemsk spannmålsskörd och mycket låga världs-
marknadspriser på spannmål, förväntas uppstå ett underskott i spann-
målsregleringen. Tillgängliga medel i regleringsekonomin och inflytande
fettvaruavgifter räcker inte till för att finansiera detta underskott. Enligt
jordbruksnämndens beräkningar måste ytterligare ca 700 milj, kr., varav
250 milj. kr. utgör en buffert, skjutas till för att finansiera underskottet i
spannmålsregleringen.
Beroende på en kombination av en ovanligt god skörd och låga världs-
marknadspriser kommer ett underskott att uppstå under året inom spann-
målsregleringen. Underskottet i spannmålsregleringen har av jordbruks-
nämnden beräknats till drygt 400 milj. kr. exkl. en buffert. Enligt jord-
bruksnämnden innebär den stora inhemska spannmålsskörden att merin-
täkterna inom spannmålsodlingen uppgår till närmare 1 000 milj. kr. jäm-
Prop. 1990/91:25
Bilaga 5
30
fört med ett läge med normalskörd. Detta talar enligt min uppfattning för
att finansieringen av underskottet i spannmålsregleringen bör belasta de
jordbrukare som producerar spannmål, dvs. de som bidragit till över-
skottsproduktionen och fått del av merintäkten. Regeringen har därför
tidigare denna dag beslutat medge jordbruksnämnden att höja prisregle-
ringsavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel med 30%. På
årsbasis beräknas höjningen generera ca 120 milj. kr. vid oförändrad
användning — under innevarande regleringsår blir beloppet av naturliga
skäl lägre. Därför krävs att avgiftshöjningen ligger kvar under flera år.
Under innevarande budgetår anser jag att staten bör medverka genom att
ställa en räntefri rörlig kredit till jordbruksnämndens förfogande. Jag
föreslår därför att den av jordbruksnämnden disponerade rörliga krediten
för ändamål inom jordbruksprisregleringen och regleringen av sockernä-
ringen för budgetåret 1990/91 höjs med 400 milj. kr. Jag har därvid
beräknat ett underskott i spannmålskassan på drygt 400 milj. kr. i enlighet
med jordbruksnämndens beräkningar. Jag bedömer det inte nödvändigt
med en buffert för att klara finansieringen av underskottet. Jag föreslår
dock att regeringen får bemyndigande att höja den rörliga krediten om
kostnaderna för underskottet skulle visa sig bli högre än beräknat.
En höjning av avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör
också ge en positiv miljöeffekt eftersom den ger incitament till en minskad
användning av dessa insatsvaror. Dessutom bör en höjning innebära att
intresset för en omställning till annan markanvändning än spannmålsod-
ling stimuleras.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 5
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
1. att medge att den rörliga kredit som statens jordbruksnämnd
disponerar för ändamål inom jordbruksprisregleringen och regle-
ringen av sockernäringen höjs med 400000000 kr,
2. att bemyndiga regeringen att vid behov höja den rörliga kredit
som jordbruksnämnden disponerar.
31
Bilaga 6 Prop. 1990/91:25
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Sahlin vad avser p. 1 — 5 och statsrådet Lööw vad
avser p. 6 —7
Läget på arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande av en överhettning
inom vissa delar av arbetsmarknaden. Arbetslösheten är låg och sysselsätt-
ningen har under senare år stadigt ökat. Sedan våren 1990 märks emeller-
tid tendenser till en försämring av läget. Antalet nyanmälda platser har
hittills under år 1990 legat på en lägre nivå än under föregående år. Antalet
varsel har ökat men ligger ändå på en relativt låg nivå. Sysselsättningen har
minskat något under andra kvartalet 1990 och arbetslösheten har ökat. I
september i år var 15 600 fler personer arbetslösa än under samma månad
år 1989 och arbetslösheten uppgick till 1,8%.
Den svenska ekonomin försvagas emellertid nu kraftigt. Den låga pro-
duktiviteten och det höga kostnadsläget urholkar alltmer Sveriges konkur-
renskraft. Denna utveckling måste brytas om vi skall kunna behålla och
utveckla vår välfärd. Mot denna bakgrund har regeringen uppdragit åt den
s. k. Rehnberg-gruppen att verka för att parterna på arbetsmarknaden skall
träffa stabiliseringsavtal för i första hand år 1991. Att sådana avtal träffas
är nödvändigt för att bl. a. motverka en snabbt stigande arbetslöshet.
Den ökning av arbetslösheten som ägt rum, har skett från en mycket låg
nivå och motiverar för närvarande inte att ytterligare medel avsätts för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En hög beredskap måste emellertid hål-
las för att kunna möta en snabb försämring av läget. Det kan därför finnas
anledning att senare återkomma till riksdagen eller, om läget så kräver, att
utnyttja finansfullmakten.
Redan nu bör emellertid vissa åtgärder vidtas för att öka effektiviteten i
användningen av de medel som står till arbetsmarknadsverkets förfogan-
de. Arbetsförmedlingen måste intensifiera sina ansträngningar att fylla
vakanser och finna lämpligt arbete åt de sökande. Vidare bör vissa omdis-
poneringar göras av medlen för sysselsättningsskapande åtgärder till
främst arbetsmarknadsutbildning. Detta ligger också i linje med inrikt-
ningen av arbetsmarknadspolitiken, dvs. att utbudsstimulerande åtgärder
skall prioriteras. Jag återkommer strax till mina förslag i detta avseende.
32
Ett sätt att motverka arbetslöshet är att möta den redan i företagen. Som
jag nyss nämnde har varslen ökat.
Åtskilliga friställningar bör kunna undvikas genom att utveckla de an-
ställdas kompetens och därigenom också förbättra deras ställning inom
företaget och på arbetsmarknaden. Bidraget till utbildning i företag vid
risk för permittering eller uppsägning bör därför återinföras.
Under förra budgetåret inrättades ett nytt anslag till lönebidrag för
förtidspensionerade. Bidrag får lämnas till arbetsgivare som anställer för-
tidspensionerade. Jag kommer i det följande att föreslå att ifrågavarande
bidrag också skall avse personer som uppbär sjukbidrag. Vidare kommer
jag att föreslå vissa ändringar av reglerna för bidrag till arbetsbiträde.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har i skrivelse den 7 september 1990
lämnat förslag till ytterligare insatser under budgetåret 1990/91. Jag be-
handlar förslagen under det anslag som resp, förslag hänför sig till. Förslag
i AMS skrivelse som jag inte tar upp i det följande är jag inte beredd att
biträda.
Innan jag behandlar nämnda förslag vill jag ta upp en ändring i lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Arbeta till 67 års ålder
Pensionsberedningen (S 1984:03) föreslog i delbetänkandet (SOU
1989: 101) Förtidspension och rörlig pensionsålder en ändring i 33 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS). Bestämmelsen behandlar ett för-
enklat förfarande då en arbetsgivare vill att en anställd skall lämna anställ-
ningen vid den ålder som medför skyldighet att avgå med ålderspension
eller, om någon sådan avgångsskyldighet inte finns, vid fyllda 65 år.
Ändringen skulle innebära att det förenklade förfarandet tillämpas först då
den anställde fyller 67 år i stället som för närvarande 65 år, vilket alltså
medför en rätt för den enskilde att med bibehållet anställningsskydd
fortsätta förvärvsarbeta fram till 67 års ålder. Bestämmelsen borde också
fortsättningsvis vara dispositiv och gälla i det fall att den anställde inte
dessförinnan, enligt någon avgångsregel i kollektivavtal eller enskilt an-
ställningsavtal, är skyldig att avgå från anställningen.
Beredningen föreslog också att lagens regler om företrädesrätt när tur-
ordning skall bestämmas i samband med uppsägning på grund av arbets-
brist eller till återanställning skulle utsträckas till 67 år.
Beredningens förslag har remissbehandlats och flertalet remissinstanser
har tillstyrkt förslaget om att höja gränsen till 67 år. Flera av dem anser
dock att den höjda gränsen inte bör förknippas med företräde till fortsatt
anställning efter det att arbetstagaren fått rätt till hel ålderspension. Några
av dem anser också att de nuvarande reglerna om en månads uppsägnings-
tid efter fyllda 65 år bör bibehållas.
För egen del anser jag att det är både i individens och samhällets intresse
att den som vill fortsätta som aktiv i arbetslivet efter fyllda 65 år också får
möjlighet till det. En höjd medellivslängd och en förbättrad hälsosituation
för äldre innebär att många äldre personer har både krafter, förmåga och
vilja att fortsätta som yrkesverksamma. Denna vilja och förmåga bör tas
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 25
tillvara. Om äldre, som själva vill arbeta, får ökad möjlighet att göra detta, Prop. 1990/91:25
kan de bidra till en ökad tillväxt i samhället. Jag ser också detta som en Bilaga 6
viktig åtgärd för att öka utbudet av arbetskraft.
Jag föreslår därför att anställningsskyddet förstärks och fortsätter att
gälla tills den anställde uppnår 67 års ålder. Det skall således finnas saklig
grund för uppsägning av en arbetstagare, som inte har fyllt 67 år.
Jag är däremot inte beredd att förorda att äldre, som har rätt att få
ålderspension, skall ha företräde i turordningshänseende enligt 22 —23§§
LAS eller företrädesrätt till återanställning enligt 25 § LAS. Jag delar den
uppfattning, som förts fram av några remissinstanser, att den som har sin
försörjning tryggad genom ålderspension inte skall ges företräde till fort-
satt arbete framför dem, som inte har samma inkomsttrygghet. Av samma
skäl anser jag att nuvarande regler om uppsägningstid (en månad) för den
som fyllt 65 år bör bibehållas.
Eftersom bestämmelserna i LAS om avgång med pension m. m. är
dispositiva är, som pensionsberedningen har framhållit, de regler som
finns i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter om skyldighet att
avgå från anställningen vid uppnådd pensionsålder av avgörande betydel-
se. Flertalet remissinstanser har anslutit sig till uppfattningen att bestäm-
melserna i LAS också fortsättningsvis skall vara dispositiva så att parterna
kan avtala om tidpunkten för avgångsskyldighet. Beredningen har ingen
annan uppfattning, utan förutsätter att parterna så långt det är möjligt
ändrar i sina avtal så att de ansluter till den föreslagna ändringen i LAS.
Jag har samma uppfattning. Förhållandena i olika branscher och verk-
samheter, säkerhetskrav m. m. är sådana att det behövs särskilda regler om
avgångssskyldighet. Även i ett arbetsmarknadsläge med betydande efter-
frågan på arbetskraft kan situationen inom en bransch eller inom ett
verksamhetsområde vara sådan att det inte är ändamålsenligt att de an-
ställda står kvar i anställningen efter den tidpunkt då de fått rätt till
ålderspension. Jag anser därför i likhet med beredningen och flertalet
remissinstanser att parterna även i fortsättningen måste ha möjlighet att
träffa avtal om skyldighet att avgå från anställningen före 67 års ålder. Den
ändring av 33 § LAS, som jag nu har förordat skall således gälla bara om
det inte föreligger skyldighet att avgå med ålderspension vid en tidigare
tidpunkt än vid 67 års ålder.
Jag har vidare i paragrafens tredje stycke föreslagit ett förtydligande så
att det klart framgår att begränsningen av företrädesrätten även skall gälla
visstidsanställda, som har passerat pensionsgränsen.
Som en konsekvens av mitt förslag om att ändra i 33 § LAS bör 5§ i
samma lag ändras, så att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas för
viss tid sedan skyldighet att avgå med ålderspension har inträtt eller, om
en sådan avgångsskyldighet inte finns, när arbetstagaren har fyllt 67 år.
Den som uppskjuter uttaget av ålderspension får pensionen livsvarigt
ökad. Ökningen beräknas med en viss påslagsfaktor för varje månad, som,
då pensionen börjat utges, har förflutit från ingången av den månad då
den försäkrade fyller 65 år. I enlighet med riksdagens beslut (prop.
1989/90: 150, bil. 3, FiU 40, rskr. 358) har påslagsfaktorn vid uppskjutet
uttag av ålderspension höjts från 0,6 till 0,7% per månad. Det har härige-
nom blivit mer förmånligt att skjuta upp pensionsuttaget.
34
I likhet med pensionsberedningen anser jag inte att det finns skäl att Prop. 1990/91:25
utvidga möjligheterna att få del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för Bilaga 6
dem som har fyllt 65 år och är berättigade till ålderspension.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. I övergångsbestämmel-
serna föreslås dock att den nya bestämmelsen i 33 § skall tillämpas på
arbetstagare som fyller 65 år den 1 februari 1991 eller senare. Övergångs-
bestämmelsen innebär att de äldre reglerna skall tillämpas i fråga om
arbetstagare, som uppnår 65 års ålder inom en månad efter ikraftträdandet
och som har erhållit besked före ikraftträdandet.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdeparte-
mentet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1982: 80) om
anställningsskydd. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 6.1
Lagrådets hörande
Med hänsyn till att det skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaf-
fenhet anser jag att lagrådets hörande kan underlåtas.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1982: 80) om anställ-
ningsskydd.
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna rubrik anvi-
sats ett reservationsanslag på 2 738 630000 kr.
Som jag nyss har anfört bör bidraget till utbildning i företag vid risk för
permittering eller uppsägning återinföras med hänsyn till de ökade vars-
len. AMS har fört fram samma förslag i sin skrivelse den 7 september
1990. Bidraget bör få lämnas med samma belopp och enligt de regler som i
övrigt gäller för bidrag till utbildning i företag. Kostnaderna härför bör
rymmas inom de medel som redan har anvisats för arbetsmarknadsutbild-
ning.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna vad jag har föreslagit i fråga om bidrag till utbild-
ning i företag.
35
Bilaga 6
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna rubrik anvi-
sats ett reservationsanslag på 1 774000000 kr.
Av medlen för beredskapsarbeten m.m. får AMS under innevarande
budgetår använda högst 200 milj. kr. för arbetsmarknadsutbildning och
högst 240 milj. kr. för rekryteringsstöd.
För att ytterligare öka effektiviteten, men också möjligheterna till ett
flexiblare resursutnyttjande vid arbetsförmedlingens val av åtgärd, före-
slår jag att ramen för arbetsmarknadsutbildning höjs till högst 500 milj. kr.
Dessutom bör ramen för rekryteringsstöd höjas till högst 400 milj. kr. för
att öka möjligheterna att skapa arbetstillfällen inom näringslivet. Dessa
omdisponeringar är möjliga med hänsyn till det förhållandevis ringa ut-
nyttjandet av beredskapsarbeten för närvarande. Omdisponeringarna bör
därför rymmas inom ramen för de medel som står till förfogande på
anslaget för sysselsättningsskapande åtgärder.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna vad jag har föreslagit i fråga om medel för arbets-
marknadsutbildning och rekryteringsstöd.
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna rubrik anvi-
sats ett förslagsanslag på 4 156 125000 kr.
AMS har förslagit att bidrag till arbetsbiträde även skall kunna avse
insatser som ”fadder”, exempelvis åt en psykiskt utvecklingsstörd arbets-
tagare eller personer som behöver stöd på arbetsplatsen på grund av
psykiska problem eller missbruksproblem. Att kunna ersätta arbetsgivaren
för kostnader som uppkommer då anställda avdelas att under viss tid
fungera som ”fadder”, kan enligt AMS vara mer verkningsfullt än andra
stödformer. AMS vill därför att begreppet arbetsbiträde vidgas till att
omfatta insatser av denna art.
Jag delar AMS uppfattning. Det bör enligt min mening vara förenligt
med det gällande regelsystemet att bidrag till arbetsbiträde kan avse insat-
ser av den art som AMS beskriver. Enligt förordningen (1987: 409) om
bidrag till arbetshjälpmedel m. m. får bidrag lämnas för arbetsbiträde åt en
svårt handikappad, om handikappet orsakar utgifter för sådant biträde i
en utsträckning som väsentligt överstiger vad som är normalt för befatt-
ningen eller verksamheten. Jag vill understryka att insatserna bör vara
väsentligt mer omfattande än normala personalpolitiska insatser, som
arbetsgivare bör göra för sina anställda eller kamratstöd och liknande
insatser, som förekommer i arbetslivet.
36
AMS har också tagit upp bidraget till arbetsbiträde i en särskild skrivelse
den 24 april 1990. Enligt de nämnda bidragsreglerna kan bidraget lämnas
till någon annan än arbetsgivaren, om det är den andre som haft utgiften
för biträdet. Bestämmelsen tillkom med anledning av att handikappade
skolungdomar, som fullgjorde praktisk arbetslivsorientering, ofta hade
med sig en personlig assistent från skolan till praktikplatsen.
AMS påpekar att detsamma gäller när gravt handikappade personer har
en egen personlig assistent, som också fungerar som arbetsbiträde på
arbetsplatsen. I de fallen är det kommunen eller den handikappade perso-
nen själv som har kostnaderna för assistenten/arbetsbiträdet. AMS vill ha
en ändring av reglerna, så att bidraget skall kunna lämnas till någon annan
än arbetsgivaren inte bara i samband med praktisk arbetslivsorientering
utan också i samband med arbete.
Enligt min mening skulle den ordning som AMS förordar innebära en
smidigare hantering av bidragen. Det innebär onödigt krångel om bidraget
måste passera arbetsgivaren innan det kan nå den som faktiskt har betalat
kostnaden för arbetsbiträdet. Regelsystemet bör därför justeras på det sätt
som AMS har föreslagit. Regeländringen medför inga ökade kostnader.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna vad jag har anfört om ändring av reglerna för bidrag
till arbetsbiträde.
På statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna rubrik anvi-
sats ett reservationsanslag på 288 000 000 kr.
I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1989/90:62, SfU 12, rskr. 185,
AU 23, rskr. 244) inrättades under budgetåret 1989/90 ett nytt anslag till
lönebidrag för förtidspensionerade. Bidraget får lämnas till arbetsgivare,
som anställer någon som uppbär förtidspension enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring med upp till 50% av lönekostnaden. För budgetåret
1990/91 har 288 milj. kr. anvisats till lönebidrag för förtidspensionerade.
Syftet med bidraget var att öka utbudet av arbetskraft genom att den
arbetsförmåga som den förtidspensionerade ändå kan ha kvar, kommer till
användning i produktivt arbete.
AMS har föreslagit att bidraget också skall kunna avse anställning av
personer som uppbär sjukbidrag.
Jag tillstyrker AMS förslag. Lönebidraget för förtidspensionerade bör
också kunna användas vid anställning av personer som uppbär sjukbidrag
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Eftersom en förtidspensio-
nering ofta föregås av något eller några år med sjukbidrag, har den förtids-
pensionerade som regel varit borta från arbetslivet under lång tid. Möjlig-
heterna för den enskilde att återgå i arbete är sannolikt avsevärt större om
bortovaron inte varit så långvarig.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
37
För att arbetsförmedlingen skall nå dessa personer, som har förtidspen-
sion eller sjukbidrag krävs många gånger insatser i form av information
och uppsökande verksamhet. Jag vill därför erinra om att särskilda medel
har avsatts för sådan verksamhet. Det är angeläget att insatserna för att få
tillbaka personer med sjukbidrag och förtidspension blir kraftfulla. Erfa-
renheterna från projektet Arbete åt unga handikappade visar att det går att
hjälpa förtidspensionerade att bli aktiva i arbetslivet. De positiva erfaren-
heterna från projektet bör tas tillvara i arbetet med att få personer med
sjukbidrag eller förtidspension tillbaka i arbete.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna vad jag har anfört om användningen av medel på
anslaget. Lönebidrag för förtidspensionerade.
Under denna rubrik har i statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisats ett
förslagsanslag av 274960000 kr. Vidare finns i statsbudgeten under rubri-
ken D2. Förläggningskostnader ett förslagsanslag av 3 890000000 kr.
Ända sedan budgetåret 1983/84 har antalet asylsökande ökat, under det
senaste budgetåret mycket kraftigt. Under perioden 1987/88— 1989/90 har
antalet asylsökande noterats till 18 150 respektive 18 900 och 39000. Ök-
ningen mellan de två senaste budgetåren var alltså minst sagt dramatisk.
Den arbetsmängd som skilda delar av statens invandrarverk har haft att
hantera, har blivit drastiskt större än vad som kunde förutses vid dimen-
sioneringen av verkets nya organisation fr.o.m. den 1 juli 1989 (prop.
1988/89:105, SfU 17, rskr. 225). Verkets anslag för hantering av asylären-
den byggde på antagandet att ca 20000 asylsökande skulle komma till
Sverige. Detta förhållande avspeglar sig nu i invandrarverkets balans (kö)
av icke avgjorda asylärenden, som under budgetåret 1989/90 växte från
8 000 till 18 700. Det bör emellertid framhållas att verket under samma tid
avgjorde väsentligt fler ärenden än under budgetåret innan — nära 37 400
jämfört med knappt 29000.
Invandrarverkets utredningsslussar och förläggningar har i motsvarande
mån tvingats öka kapaciteten. Vid ingången av budgetåret 1989/90 fanns
12 900 personer på förläggning, vid budgetårets utgång 29 800. Det innebär
att förläggningarna genomsnittligt har behövt tillhandahålla mer än 21000
platser. Verkets anslag för denna del av verksamheten var i prop.
1988/89:105 beräknat för drygt 12000 platser.
Även antalet tillståndsärenden (viseringar, uppehålls- och arbetstill-
stånd etc.) har ökat kraftigt, från 130800 budgetåret 1987/88 till 202 100
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
38
Utvecklingen av antalet asylsökande under 1980-talet
* Fr o m maj.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
budgetåret 1989/90. Invandrarverkets anslag för budgetåret 1989/90 ut-
gick från ca 150000 tillståndsärenden. Antalet icke avgjorda ärenden
växte under budgetåret från 22 100 till 43 200 trots att verket, bl. a. med
ökad produktivitet, avgjorde över 20% fler ärenden än under budgetåret
innan.
Ökningen av ärendebalansema har alltså skett trots att verket fattat fler
beslut än någonsin och fler än som förutsattes när den nya organisationen
dimensionerades. Produktiviteten har ökat, men arbetsmängden har blivit
så mycket större.
Antalet nya medborgarskapsärenden har inte haft samma kraftiga ök-
ningstakt som asyl- och tillståndsärendena, men genom att utrednings- och
beslutsresursema omprioriterats till förmån för dessa senare ärenden, har
kön av icke avgjorda medborgarskapsärenden vuxit från 11 800 till 15 600
under budgetåret 1989/90. Produktiviteten har också blivit lidande.
Invandrarverket började den 1 juli 1989 arbeta i en ny decentraliserad
organisation och under delvis nya förutsättningar. En ny utlänningslag-
stiftning skulle bl. a. börja tillämpas. De resursberäkningar som gjordes
inför ikraftträdandet utgick från vissa mål för handläggningstiderna i
utlänningsärenden. Som riktlinje gällde att polisen skulle hinna utreda
asylansökningarna på två veckor och att invandrarverket omedelbart där-
efter skulle kunna fatta beslut i klara fall. I andra ärenden skulle invandrar-
verket normalt kunna fatta beslut sex veckor efter det att polisutredningen
utförts. De ärenden som genom överklagande fördes vidare till regeringen
skulle i normalfallet kunna vara avslutade inom sex månader efter det att
handläggningen påböijades hos polisen. Jämfört med dessa mål är hand-
läggningstiderna idag längre i alla led av ärendeprocessen till följd av den
stora och hastiga ökningen i antalet asylansökningar.
Verkligheten budgetåret 1989/90 blev alltså en annan än vad som kunde
förutses vid beslutet om invandrarverkets nya organisation eller vid tiden
för 1990 års budgetproposition. Då förutskickades att det kunde bli nöd-
39
vändigt att senare under år 1990 återkomma med en reviderad bedömning
av resursbehoven.
Regeringen har tidigare vidtagit åtgärder för att komma till rätta med de
stora problem och obalanser som den stora inströmningen av asylsökande
hösten 1989 ledde till för mottagningssystemet — såväl på den statliga
sidan som i kommunerna. Jag tänker då närmast på besluten den 2
november om åtgärder mot dokumentlöshet m.m. och den 13 december
1989 om en skärpning av praxis i asylärenden.
Utvecklingen under vintem/våren 1989 — 90 tyder på en viss nedgång i
antalet asylsökande. Under det första halvåret 1990 sökte i genomsnitt
drygt 2 600 personer per månad asyl här i landet. Den siffran skall jämfö-
ras med de 1 600— 1 700 som låg till grund för resursbedömningen för den
nya organisationen. Månadssiffrorna var under våren successivt fallande.
Efter sommaren har man på nytt kunnat notera en viss uppgång av antalet
asylsökande. Det är emellertid svårt att veta om denna uppgång utgör en
säsongsmässig variation eller beror på andra omständigheter. Det finns för
dagen ingen grund att tro annat än att inströmningen av asylsökande
kommer att ligga på ungefär den nivå som kunnat noteras under våren
1990. Den skulle därmed betydligt överstiga vad som legat till grund för
tidigare bedömningar av invandrarverkets resursbehov. Med en sådan
arbetsmängd blir det inte möjligt att utan resurstillskott nå eller hålla de
handläggningstider som satts som mål.
De åtgärder som regeringen sålunda vidtog hösten 1989 kan alltså antas
ha haft en viss effekt, men hittills inte i den utsträckning att verksamheten
vid invandrarverket och inom flyktingmottagandet i övrigt kunnat bringas
i önskvärd balans.
Invandrarverkets resursbehov under budgetåret 1990/91
Invandrarverket har i en framställning till regeringen den 16 maj 1990
redovisat sin bedömning av verksamhetsutvecklingen under budgetåret
1990/91 och det därmed förknippade resursbehovet. Verket begär en för-
stärkning av anslaget Förvaltningskostnader med sammanlagt 91,6
milj. kr. utöver det belopp som fastställts av riksdagen med anledning av
budgetpropositionen. Verkets skyddsombud och en av personalorganisa-
tionerna inom verket har i skilda skrivelser till regeringen uttryckt sin oro
över de anställdas arbetsmiljö och resursbristen. Också de centrala fackliga
organisationerna har nyligen påtalat behovet av åtgärder för att komma till
rätta med situationen.
Det står klart att invandrarverket för närvarande har otillräckliga resur-
ser för att hantera den nu aktuella arbetsmängden. Detta leder i sin tur till
påfrestningar för dem som väntar på besked och till ökade kostnader för
staten i andra delar av systemet.
Jag bedömer, till att börja med, att invandrarverket måste ha resurser
för att kunna hantera ca 210000 nya tillståndsärenden under budgetåret
1990/91. Jag gör den bedömningen mot bakgrund av att utvecklingen i
Östeuropa kan antas leda till en märkbar ökning i resandet västerut och
därmed i ett ökat antal besöksviseringar till vårt land. Samtidigt pågår
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
40
arbete med att från invandrarverket delegera fler ärenden till utlandsmyn-
digheterna, som avses fatta självständiga beslut i väsentligt större omfatt-
ning än tidigare. Jag har räknat med att dessa båda förändringar, vad
beträffar arbetsmängden för verkets del, i stort sett kommer att ta ut
varandra. Förutsättningen härför är dock att utlandsmyndigheternas re-
surser kan absorbera den ökning av arbetsuppgifterna som blir en följd av
delegeringen. Detta kan fastställas först efter viss tids försöksverksamhet.
Antalet ej avgjorda tillståndsärenden (balansen) måste bringas ned med
minst ca 20000. Då finns det förutsättningar att hålla jämna steg med
inströmningen av nya ärenden och att hålla rimliga handläggningstider.
Det kan emellertid vara svårt att uppnå detta under innevarande budgetår,
varför jag räknar med att verket kan behöva fortsätta avarbetningen även
under nästa budgetår för att nå målet senast under våren 1992. Jag har då
räknat med att verket kan åstadkomma en årlig produktivitetsökning med
ca 3% jämfört med budgetåret 1989/90.
Jag räknar vidare med att invandrarverket under budgetåret 1990/91
kommer att få ca 20 000 nya medborgarskapsärenden. Denna volym måste
invandrarverket kunna avgöra under budgetåret. Verket måste också ges
möjlighet att påbörja avarbetningen av ärendebalansen. Jag förutsätter att
produktiviteten kan återföras till den nivå (ca 600 ärenden per handlägga-
re och år) som kunde noteras under budgetåren 1987/88—1988/89. Ären-
denas komplexitet, t. ex. identitetslöshet, kan dock utgöra en begränsning.
Asylärendena är emellertid huvudproblemet. När de inte kan handläg-
gas med tillräcklig snabbhet får det direkt konsekvenser för förläggnings-
systemet med åtföljande kostnadsökningar på statsbudgeten. Dygnskost-
naden för en asylsökandes vistelse vid förläggning ligger idag på i genom-
snitt 300 kr. Det innebär att ett halvårs vistelse utöver normal väntetid
medför en kostnad på statsbudgeten med 54000 kr./sökande. Uttryckt på
annat sätt är, med nuvarande beläggning, den totala dygnskostnaden över
verkets anslag. Förläggningskostnader i runda tal 9 milj. kr.
Beräkningar som gjorts av invandrarverket och inom regeringskansliet
av vilket utbyte man bör kunna få i form av minskade utgifter på förlägg-
ningsanslaget av en förstärkning av invandrarverkets resurser för hand-
läggning av asylärenden talar ett tydligt språk. Det är sannolikt att minsk-
ningen av förläggningskostnaderna blir minst fyra gånger större än vad
som behöver anslås som budgetförstärkning för förvaltningssidan i in-
vandrarverket.
Dessa beräkningar gäller givetvis under den förutsättningen att utplace-
ringen i kommunerna av dem som får tillstånd att stanna motsvarar de
överenskommelser mellan invandrarverket och kommunerna om ca
23000/år som gäller för treårsperioden 1990—92. En annan förutsättning
är att relationen mellan bifall och avslag i asylärenden är i stort oförändrad
jämfört med nu.
Mot den bakgrund, som nu redovisats, föreslår jag att invandrarverkets
resurser för handläggning av asylärenden förstärks kraftigt. Jag bedömer
att verket under budgetåret 1990/91 skall kunna klara av 55000 — 60000
asylärenden, inkl, omprövningar efter överklagande och sådana nya an-
sökningar om uppehållstillstånd, som inlämnas efter det att ett
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
41
utvisningsbeslut vunnit laga kraft. Därvid har jag räknat med att verket
kan nedbringa antalet balanserade asylärenden i riktning mot den nivå
som svarar mot de handläggningstider som lagts fast i beslutet om invand-
rarverkets nya organisation m. m. Jag har därvid utgått från att invandrar-
verket klarar av att under innevarande budgetår höja sin produktivitet i
asylhandläggningen med ca 3%.
För budgetåret 1990/91 beräknar jag, med hänvisning till vad jag nu har
anfört, att invandrarverket för förvaltningsutgifter bör tillåtas disponera
högst 62 milj. kr. från anslaget Förläggningskostnader. Jag har därvid tagit
hänsyn till behovet av att förstärka även de delar av verket som ansvarar
för administration av förläggningar och för verksgemensamma funktioner.
Jag har däremot inte tagit hänsyn till kostnader för utveckling och drift
av ADB-system och övrig administration av den nya ordning för ersätt-
ning till kommunerna som träder i kraft den 1 januari 1991. Dessa kostna-
der har ännu inte kunnat beräknas med tillräcklig säkerhet. Det ytterligare
resursbehov som kan uppstå härvidlag bör kunna tillgodoses genom att
regeringen medger att verket får överskrida anslaget för detta ändamål.
Det bör stå verket fritt att avgöra fördelningen mellan fast och tillfälligt
anställd personal med hänsynstagande till risken för övertalighet för den
händelse arbetsmängden skulle minska drastiskt på kort tid.
Som jag redan framhållit kommer en sådan satsning med all sannolikhet
att, under vissa förutsättningar, ge ett positivt utbyte på statsbudgeten. Jag
räknar med att utgifterna över invandrarverkets anslag Förläggningskost-
nader — nu förslagsvis beräknade till 3 890000000 kr. för budgetåret
1990/91 — kommer att kunna bli ca 400 milj, kr mindre än vad de annars
skulle ha blivit.
Invandrarverket bör i anslutning härtill ytterligare utveckla sina meto-
der för att följa upp insatta resurser, i syfte att säkerställa att beräknade
kostnadsminskningar också åstadkoms. Under förutsättning av att tillför-
litliga metoder att mäta resultatet av insatserna och verkets förmåga att nå
uppställda mål kan tas fram, bör verket enligt min mening kunna få en
fortsatt frihet att disponera medel för förvaltningsinsatser, så länge de
visar sig medföra större kostnadsminskningar på förläggningsanslaget.
Med de förutsättningar och den inriktning som gäller för invandrarver-
kets verksamhet i det aktuella avseendet är nämligen den nuvarande
ordningen, enligt min uppfattning, inte förenlig med kravet på effektiv
medelsförvaltning. Därtill är beredningsprocessen inom regeringskansliet
och för propositioner till riksdagen alltför långsam. Som det nu är finns det
stora risker för att åtgärder ägnade att möta förändrade förutsättningar
kommer för sent.
Vad jag nu har anfört gäller alltså resursbehoven vid statens invandrar-
verk. Verket är emellertid inte ensamt ansvarigt för att handläggningsti-
derna i utlänningsärenden och därmed statens kostnader för de sökandes
uppehälle ligger på en acceptabel nivå. Polisen bistår med utredningar i
asylärenden, vilka är nödvändiga för att invandrarverket över huvud taget
skall komma igång med sin del av arbetet. Polisen svarar också för att
lagakraftvunna utvisningsbeslut verkställs. Invandrarverkets beslut om
utvisning överklagas i många fall — näst intill samtliga — till regeringen,
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
42
som under budgetåret 1990/91 kommer att behöva fatta beslut i ca 5 500 Prop. 1990/91:25
asylärenden. Bilaga 6
Även i dessa delar av handläggningsprocessen ger förstärkta insatser för
att korta handläggningstider och forläggningsboende flerfaldigt utbyte i
form av minskade förläggningskostnader.
Såvitt gäller polisväsendet vill jag erinra om att regeringen
den 15 februari 1990 uppdrog åt länsstyrelserna i de län där invandrarver-
ket har sina utredningsslussar att planera och samordna arbetet inom
berörda polisdistrikt så, att målsättningen beträffande polisens utredning-
ar i asylärenden — normalt två veckor — kunde uppfyllas. Enligt vad
rikspolisstyrelsen kunde rapportera till regeringen i september 1990, skulle
detta regeringens mål vara i huvudsak uppfyllt i oktober 1990. Genom
beslut den 11 oktober 1990 har regeringen uppdragit åt de nämnda länssty-
relserna att vidta sådana åtgärder att denna situation kan vidmakthållas
och att balanserna av verkställighetsärenden är avarbetade till senast den
30 juni 1991.
När det slutligen gäller den enhet inom regeringskansliet (arbetsmark-
nadsdepartementet) som bereder utlänningsärenden för beslut i regering-
en, vill jag anmäla att dess kapacitet successivt byggs upp, i syfte att kunna
möta den ökning av antalet ärenden som blir resultatet av avarbetningen i
de led som ligger före i ärendeprocessen. Jag bedömer att de ökade resurs-
behov som nu kan förutses härvidlag bör kunna tillgodoses utan att riksda-
gen behöver underställas frågan.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att bemyndiga regeringen att för budgetåret 1990/91 medge in-
vandrarverket att disponera högst 62000000 kr. under anslaget
Förläggningskostnader för insatser inom anslaget Statens invandrar-
verks förvaltningskostnader i enlighet med vad jag förordat i det
föregående.
Något anslag för detta ändamål finns inte upptaget i statsbudgeten för
budgetåret 1990/91.
För närvarande får många flyktingar socialbidrag till hemutrustning vid
bosättning i en kommun. I regeringens proposition om samordnat flyk-
tingmottagande och nytt system för ersättning till kommunerna m.m.
(prop. 1989/90:105, Sfu 21, rskr. 281) förordades att medel till hemutrust-
ning i stället borde tillhandahållas i form av lån. I propositionen redovisa-
des också att en närmare utredning om utformning och administration av
ett sådant lån påbörjats inom regeringskansliet med inriktning på att lån
43
skall kunna erbjudas de flyktingar som tas emot i kommunerna från den
tidpunkt då det nya systemet för ersättning till kommunerna för flykting-
mottagande genomförs, dvs. den 1 januari 1991. Vidare aviserades att
regeringen tänkte återkomma till riksdagen i frågan på tilläggsbudget un-
der hösten 1990.
Jag redovisar i det följande förslag till riktlinjer för ett nytt system med
lån till hemutrustning till flyktingar och vissa andra utlänningar. Jag
redovisar också det medelsbehov som krävs för ändamålet under inneva-
rande budgetår.
2.1 Utgångspunkter
Ett av delmålen i det svenska flyktingmottagandet är att ge flyktingar en
god start och ett fungerande hem. De flyktingar som kommer till Sverige
har många gånger lämnat sitt land under sådana omständigheter att de inte
har kunnat ta med sig sina möbler och annat bohag. De saknar ofta pengar
till nyanskaffning av hemutrustning. Många måste därför få ekonomisk
hjälp. Enligt 6§ socialtjänstlagen (1980:620) kan en enskild få ekonomisk
hjälp i form av socialbidrag om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Biståndet skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå.
För närvarande får flertalet flyktingar socialbidrag till hemutrustning
vid bosättning i en kommun. Denna ordning har enligt min mening flera
nackdelar.
För den enskilde flyktingen kan dagens system med socialbidrag medfö-
ra ett bidragsberoende som kan motverka integrationen i det svenska
samhället. En annan nackdel är att det är betydande skillnader mellan
kommunerna i bedömningen av hur stort belopp som behövs för hemut-
rustning. Dessa skillnader kan vara svåra att förstå för flyktingarna. Syste-
met kan också bidra till att skapa negativa attityder mot flyktingar.
Det stöd som ges till flyktingar måste syfta till att den enskilde så långt
som möjligt ges förtroende att ta ansvar för den egna livssituationen. Ett
lån i stället för bidrag till hemutrustning innebär att flyktingen ges ett
sådant ökat personligt ansvar och förtroende.
Möjligheten att låna till hemutrustning bör stå öppen för alla flyktingar
som har behov därav. Någon prövning av flyktingens möjligheter att i
framtiden återbetala lånet kan självfallet inte bli aktuell med tanke på den
situation som en nyanländ flykting befinner sig i.
Eftersom det alltid krävs en viss introduktionsperiod innan en flykting
kan bli självförsörjande och få en fast förankring i arbetslivet, bör lånet
vara ränte- och amorteringsfritt under en viss tid. Det bör också finnas
möjlighet till anstånd med lånets återbetalning för flyktingar för vilka
inslussningen på arbetsmarknaden tar längre tid än normalt och för andra
som inte har tillräckliga inkomster för att kunna betala tillbaka lånet. För
personer med långvarig oförmåga att betala bör i sista hand finnas möjlig-
het till avskrivning av lånet.
Med de relativt sett förmånliga villkor som gäller för det lån till hemut-
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
44
rustning för flyktingar m. fl., som jag i det följande kommer att föreslå, bör
det normalt inte finnas något behov av socialbidrag till hemutrustning.
Vad gäller administrationen av ett nytt lån till hemutrustning har flera
möjligheter undersökts, såväl olika alternativ med en myndighet som
administrerar lånet som ett system med banklån med statlig eller kommu-
nal garanti. Centrala studiestödsnämnden (CSN) har därvid bedömts ha
de bästa förutsättningarna att administrera låneverksamheten till en rimlig
kostnad. De typer av ärenden som kommer att bli aktuella i det föreslagna
lånesystemet är till stor del av samma karaktär som de ärenden som
förekommer inom studiestödssystemet. CSN har under senare år genom-
fört betydande effektiviseringar inom sin verksamhet och den stora kom-
petens vad gäller låneverksamhet som finns inom CSN bör kunna utnytt-
jas även for andra lån än studielånen. CSN har också stor erfarenhet av
kontakter med flyktingar och andra invandrare och har ett uppbyggt
samarbete med statens invandrarverk.
Det system som jag i det följande kommer att redovisa bygger på ett
samarbete mellan CSN, statens invandrarverk och kommunerna. CSN,
invandrarverket och Svenska kommunförbundet har också deltagit i arbe-
tet med utformningen av systemet.
2.2 Förutsättningar och villkor för att få lån
Mitt förslag: Flyktingar och andra utlänningar som fyllt 18 år och
som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet skall erbjudas
lån till hemutrustning. Regeringen fastställer maximala lånebelopp
och de närmare villkoren för att lån skall få beviljas.
Personkretsen
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. bör kunna beviljas personer
som fyllt 18 år och som tas emot i en kommun från en förläggning eller
som i övrigt omfattas av förordningen (1990:927) om statlig ersättning för
flyktingmottagande m. m.; dvs.
1. utlänningar som överförts till Sverige med stöd av ett särskilt rege-
ringsbeslut,
2. utlänningar som fått uppehållstillstånd och som tas emot från en
statlig förläggning för asylsökande,
3. andra utlänningar som fått uppehållstillstånd med tillämpning av 2
kap. 3§ och 4§ första stycket 2 utlänningslagen (1989: 529)
4. utlänningar som fått uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till
en sådan utlänning som avses under 1 —3, om den sist anlände utlänningen
har ansökt om uppehållstillstånd inom två år från det att den person som
han eller hon har anknytning till först togs emot i en kommun.
För samtliga dessa kategorier gäller att man normalt behöver hjälp och
stöd under den första tiden i Sverige.
Invandrare som inte tillhör denna personkrets har som regel fått uppe-
hållstillstånd som anknytning till en person som redan är bosatt i Sverige
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
45
sedan en längre tid. I många fall är det fråga om en nära anhörig som ingår
i samma hushåll. Det finns då normalt inte samma behov av hemutrust-
ning. Den person som redan har en etablerad kontakt i Sverige torde också
normalt ha lättare än en flykting att få ett vanligt banklån. Jag finner mot
denna bakgrund inte samma motiv att erbjuda ett särskilt lån till hemut-
rustning for andra än dem som omfattas av flyktingmottagandet.
Övergångsvis bör, förutom de personer som omfattas av förordningen
(1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m., även flyk-
tingar som tagits emot i en kommun före den 1 januari 1991 men som vid
årsskiftet ännu inte haft behov av hemutrustning kunna beviljas lån. I
annat fall skulle olika regler gälla för två personer som samtidigt får en
bostad. Den ene skulle kunna få socialbidrag till hemutrustning medan
den andre skulle vara hänvisad till att låna pengar.
Övriga villkor för att få lån
Eftersom lånet är subventionerat i form av ränte- och amorteringsfrihet
under viss tid bör begränsningar i lånevillkoren finnas för de personer som
har kapitaltillgångar. Sådana flyktingar bör själva betala sin hemutrust-
ning. Mindre tillgångar bör dock inte påverka möjligheten att få lån.
Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer att föreskriva hur stora tillgångar en flykting skall kunna ha utan att
det påverkar hans möjlighet att få ett lån.
Det bör också ankomma på regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, att fastställa övriga villkor och förutsättningar för när lån skall
beviljas. Jag kommer i det följande att informera riksdagen om huvud-
dragen i de villkor som enligt min mening bör gälla från den 1 januari 1991
och som kan vara av betydelse för medelsbehovet för långivningen. Vissa
justeringar kan självfallet behöva göras senare med hänsyn till erfarenhe-
terna av det nya lånesystemet.
När lån beviljas en person som sammanbor med make, maka eller
sambo, som tillhör den personkrets som kan beviljas lån, skall lånet vara
gemensamt för makarna eller samborna. När lån beviljas gemensamt för
två personer bör de ha solidariskt ansvar för återbetalningen.
Regeringen fastställer maximala lånebelopp för olika hushållsstorlekar.
Till hushållet skall alltid räknas make, maka eller sambo, som själv tillhör
den personkrets som kan beviljas lån samt barn under 18 års ålder.
Hemmavarande barn i åldern 18 till 21 år som avstår från möjligheten att
själva ta lån bör också kunna räknas in i hushållet och påverka storleken på
föräldrarnas lånebelopp.
Maximibeloppen bör anges i procent av basbeloppet och fastställas med
utgångspunkt i socialstyrelsens rekommenderade norm för socialbidrag till
hemutrustning för respektive hushållsstorlek. Denna norm bygger på kon-
sumentverkets beräkning av behovet av och kostnaderna för hemutrust-
ning för olika hushållsstorlekar. Som exempel kan nämnas att normen för
närvarande är 58 % av basbeloppet för ensamstående, 94 % av basbeloppet
för ett fyrapersonershushåll och 132% för ett sjupersonershushåll. Det
innebär med nuvarande nivå på basbeloppet 17 200 kr., 28000 kr. resp.
39000 kr. för dessa olika hushållstyper.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
46
En utlänning som tillhör den tidigare nämnda personkretsen och vid
mottagning i en kommun flyttar in i en omöblerad lägenhet bör ha möjlig-
het att själv bestämma lånebelopp upp till maximibeloppet för hans eller
hennes hushållsstorlek.
Om en utlänning uppfyller lånevillkoren och vid det första mottagandet
i en kommun flyttar in i en möblerad lägenhet eller som inneboende, bör
han få låna en mindre del av det maximala lånebeloppet för att kunna
tillgodose det behov av personligt bohag som inte finns i den möblerade
lägenheten. Om en sådan person inom två år från det han första gången
togs emot i en kommun flyttar till en omöblerad lägenhet bör han kunna få
låna resterande belopp upp till det maximala lånebeloppet för hans hus-
hållsstorlek.
Om det inom två år från det att en låntagare första gången togs emot i en
kommun tillkommer anhöriga som är make, maka, sambo och barn under
21 år, som också tillhör personkretsen som kan beviljas lån, bör lånet
kunna skrivas om och utökas till den storlek som motsvarar den nya
hushållsstorleken.
Jag anser vidare att en flykting, som hade fyllt 18 år när han togs emot i
en kommun, bör kunna beviljas ett lån inom två år från mottagandet om
behov av hemutrustning föreligger. Vidare bör den som lånat ett mindre
belopp än han haft rätt till kunna komplettera tidigare lån inom två år från
det första mottagandet i en kommun. Denna kvarstående lånemöjlighet
bör finnas för att flyktingen skall ha viss tid på sig för att överväga hur stort
behov av hemutrustning han har. Efter två år bedöms behovet normalt
kunna tillgodoses genom egna medel. Om det finns särskilda skäl bör dock
lån kunna beviljas eller utökas även efter två år från det att flyktingen togs
emot första gången i en kommun. Det kan t. ex. gälla en flykting som varit i
behov av sjukhusvård under lång tid efter ankomsten till Sverige.
2.3 Återbetalningsregler
Mitt förslag: Lånen skall vara ränte- och amorteringsfria i två år.
Därefter utgår ränta med en räntesats som fastställs för varje år av
regeringen.
Amorteringstidens längd skall fastställas med utgångspunkt i låne-
summans storlek. Låntagare med låga inkomster skall kunna få
anstånd med återbetalningen. Vid långvarig betalningsoförmåga
skall skulden kunna avskrivas. Närmare regler för återbetalning
fastställs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Ränte- och amorteringsfrihet i två år
Efter det att flyktingen tagits emot i en kommun skall han, enligt riksda-
gens beslut med anledning av propositionen om samordnat flyktingmotta-
gande m. m., normalt genomgå ett introduktionsprogram för att kunna få
en grundläggande introduktion i det svenska samhället. Jag anser inte att
han under denna tid bör belastas med amorteringar och räntor för lånet.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
47
Introduktionsperioden beräknas normalt ta ca ett och ett halvt år. I vissa Prop. 1990/91:25
fall kan den ta längre tid. Även efter introduktionstiden kan det ibland ta Bilaga 6
tid innan flyktingen får tillräcklig inkomst för att kunna betala sitt lån.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört bör återbetalning av lånen inte
påbörjas förrän två år efter det att lånet utbetalats. Om en flykting komp-
letterar ett lån bör amortering och ränta på hela beloppet ändå alltid börja
betalas två år efter det att första utbetalning av lånebeloppet gjorts.
Ränta
Som jag nyss nämnt bör lånet vara ränte- och amorteringsfritt under de
första två åren eftersom det kan ta en ganska lång tid innan en flykting får
en stabil inkomst som gör det möjligt för honom att betala tillbaka lånet.
Efter två år bör lånet löpa med ränta. I princip bör räntans storlek följa
marknadsräntan och spegla de verkliga upplåningskostnadema.
Med hänsyn till lånets sociala karaktär och för att få en enkel och
fungerande anståndsprövning är det å andra sidan önskvärt med en ränta
som är någorlunda stabil och känd för flyktingen för en viss tid framåt. Jag
föreslår därför att räntan fastställs av regeringen för ett kalenderår i taget.
Efter kontakter med riksgäldskontoret har jag kommit fram till att
räntesatsen bör vara densamma som den räntesats som regeringen i de-
cember varje år fastställer för vissa statslån till bostadsbyggande m. m.
Denna räntesats fastställs utifrån marknadsräntan på statsobligationer
emitterade av riksgäldskontoret och med en återstående löptid på fem år.
Räntesatsen baseras på den period om 12 månader som närmast föregår
regeringens beslut. För år 1990 är denna räntesats 11,40%. För 1991
kommer räntesatsen att höjas med hänsyn till att marknadsräntan under år
1990 har varit högre än under år 1989.
Amortering
Amorteringstiden bör vara så lång att det totala belopp som betalas, i form
av amortering och ränta, är rimligt med hänsyn till personens betalnings-
förmåga. Normalt bör den variera mellan 5 och 15 år beroende på låne-
summans storlek.
De som så önskar bör frivilligt kurna återbetala lånet i snabbare takt än
enligt amorteringsplanen.
Anstånd
För låntagare, som inte har tillräcklig inkomst för att kunna betala enligt
amorteringsplanen eller som av andra skäl kan komma att få betalnings-
svårigheter, bör det finnas möjlighet att få anstånd med återbetalningen
eller nedsättning av det belopp som skall återbetalas.
Utgångspunkten bör vara att låntagaren i princip skall få behålla en
summa som motsvarar existensminimum för sig och sin familj.
48
Vid bedömningen av hur mycket låntagaren kan betala bör man gå till
väga på följande sätt. För varje låntagare beräknas ett ekonomiskt under-
lag motsvarande sammanräknad inkomst av tjänst, näringsverksamhet
och kapital. Familjens ekonomiska underlag jämförs sedan med en in-
komstgräns, uttryckt i basbelopp, som är beroende av familjens storlek och
som bygger på existensminimum for olika hushållstyper.
Om hushållet endast har inkomster motsvarande denna inkomstgräns
bör helt anstånd beviljas.
Om inkomsterna överstiger inkomstgränsen men inte täcker det totala
belopp som skall betalas i ränta och amortering enligt amorteringsplanen
bör nedsättning ske av det belopp som skall betalas. Det nya belopp som
därvid fastställs bör i första hand avse betalning av räntekostnader.
Det bör ankomma på regeringen att fastställa inkomstgränser och ange
hur stor nedsättning som normalt skall beviljas när inkomsten överstiger
inkomstgränsen men inte räcker för betalning enligt amorteringsplanen.
Då låntagaren beviljats anstånd eller nedsättning av återbetalningar bör
upplupna räntor läggas till skulden. När anstånd inte längre behövs bör
betalningen i första hand avse aktuell ränta och därefter upplupen ränta
som lagts till låneskulden. Själva kapitalskulden bör alltså betalas i sista
hand.
Jag anser att CSN, när en låntagare under en period beviljats anstånd
med återbetalning eller nedsättning av det belopp som skall återbetalas,
bör kunna fastställa amorteringsbeloppet till ett högre belopp än det tidiga-
re fastställda amorteringsbeloppet.
CSN bör kunna göra undantag från de generella regler som regeringen
kommer att fastställa for amortering och anstånd om man bedömer att det
är lämpligt och att det i ett långsiktigt perspektiv ökar sannolikheten for att
låntagaren skall betala tillbaka lånet.
A vskrivning
Jag anser att det bör finnas en möjlighet till avskrivning av lån for låntaga-
re som bedöms ha en långvarig oförmåga att betala tillbaka lånet.
Skäl för avskrivning kan t. ex. föreligga för äldre låntagare, låntagare
med stor försörjningsbörda eller låntagare som är sjuka eller handikappade
om de bedöms ha mycket nedsatt betalningsförmåga. En annan kategori
för vilken avskrivning kan bli aktuell är låntagare som utvandrat och inte
bedöms ha förmåga att återbetala sin låneskuld.
CSN bör i vissa fall redan vid den första prövningen av låneansökan
eller innan amortering normalt skall påbörjas bedöma om avskrivning bör
ske för att inte i onödan belasta lånet med räntekostnader.
Vid solidariskt låneansvar mellan låntagare bör CSN ha möjlighet att
skriva av en del av lånet om en låntagare bedöms ha låg, alternativt ingen,
betalningsförmåga.
Vid dödsfall bör hela lånet avskrivas om låntagaren ensam svarat för
lånet, och halva beloppet när den avlidne lånat gemensamt med en annan
person.
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 25
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
49
2.4 Administration
Mitt förslag: CSN beviljar och utbetalar lån till hemutrustning samt
svarar för återbetalningssystemet. CSN lånar medel från riksgälds-
kontoret som svarar for den erforderliga upplåningen av medel for
långivningen.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
Låneverksamheten bör administreras av CSN, som har stor erfarenhet av
låneverksamhet av social karaktär och som också har erfarenhet av kon-
takter med flyktingar genom studiestödsverksamheten. CSN skall svara
for såväl beviljande och utbetalning av lån som för alla frågor som gäller
återbetalning. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Persson. Efter-
som det är fråga om en ny uppgift för CSN bör det föranleda en ändring i
instruktionen för CSN.
För att beviljande och utbetalning av hemutrustningslån skall fungera
effektivt krävs hjälp och stöd från personalen vid invandrarverkets för-
läggningar och inom det kommunala flyktingmottagandet när flyktingen
upprättar låneansökan och i samband med utbetalning av lånet. Invand-
rarverket måste också lämna sådana uppgifter till CSN som krävs för att
man skall kunna bedöma om en person skall beviljas lån. Jag utgår också
från att kommunerna biträder i lånehanteringen genom att hjälpa flykting-
arna att sända in sina ansökningar till CSN och styrka vissa uppgifter i
ansökningarna som är av betydelse för prövningen. Jag har i denna fråga
samrått med Svenska Kommunförbundet.
Som central myndighet för flyktingmottagandet bör invandrarverket
svara för information till nya flyktingar om möjligheterna att få lån till
hemutrustning och om lånevillkoren i stort. Lokalt kommer också kom-
munerna att svara för sådan information till de flyktingar som flyttar in i
kommunen. Personer som beviljats lån bör få erforderlig information och
upplysningar i alla frågor som rör deras lån av CSN.
Lånen bör finansieras genom utlåning från riksgäldskontoret till CSN.
För detta krävs ett bemyndigande för riksgäldskontoret från regeringen.
Rent praktiskt bör utlåningen från riksgäldskontoret till CSN och redo-
visning av betalningsströmmar m.m. ske på samma sätt som gäller för
studielånen. Utlåningen från riksgäldskontoret till CSN förs upp på till-
gångssidan i kontorets balansräkning. Riksgäldskontorets upplåningskost-
nader redovisas under huvudtiteln Räntor på statsskulden. Under denna
huvudtitel redovisas såväl inkomster som utgifter. På de medel, som CSN
lånar från riksgäldskontoret, måste CSN betala ränta, som av riksgälds-
kontoret också redovisas mot huvudtiteln.
Riksgäldskontoret erhåller den fulla ränteintäkten från CSN på den
totala utestående lånestocken, medan CSN från låntagarna erhåller enbart
en viss del eftersom lånen är räntefria under de första två åren och en del
låntagare dessutom kommer att beviljas anstånd. Mellanskillnaden, som
alltså är en statlig räntesubvention av hemutrustningslånen, bör finansi-
eras från ett anslag på statsbudgeten. Från samma anslag bör också kostna-
derna för avskrivningar finansieras.
Administrationen av låneverksamheten bör i huvudsak finansieras ge- Prop. 1990/91:25
nom avgifter från låntagarna i samband med återbetalning. Avgifterna bör Bilaga 6
inte vara högre än vad som gäller för studielån. En viss anslagsfinansiering
av administrationen kommer också att krävas eftersom en viss andel av
låntagarna kommer att beviljas anstånd eller avskrivning och det inte är
rimligt att Övriga låntagare står för hela administrationskostnaderna. Un-
der de första åren kommer det inte att komma in några avgifter från
låntagare eftersom lånen är ränte- och amorteringsfria. Under en över-
gångsperiod kommer därför administrationen i sin helhet att behöva an-
slagsfinansieras.
2.5 Ikraftträdande och genomförande
Inom CSN och invandrarverket har gjorts förberedelser för att ett nytt
lånesystem skall kunna genomföras kort tid efter ett beslut av riksdagen.
Jag bedömer därför att det bör vara möjligt att den nya ordningen med lån
till hemutrustning kan träda i kraft den 1 januari 1991, då det nya system
för samordnat flyktingmottagande som riksdagen tidigare har beslutat om
skall träda i kraft. Lån till hemutrustning bör från den 1 januari 1991
kunna beviljas till de flyktingar m. fl. som tas emot i kommunerna efter
detta datum och som uppfyller villkoren för att få lån. Lån bör också
kunna beviljas till flyktingar som tagits emot i kommunerna under 1989
och 1990 men som först fr. o. m. den 1 januari 1991 har behov av hemut-
rustning och i övrigt uppfyller villkoren för att få lån.
Reguljär återbetalning av lånen kommer att påbörjas först den 1 januari
1993. System och rutiner för låneverksamheten kommer att behöva ut-
vecklas av CSN under det närmaste året.
2.6 Kostnader
Statens kostnader för låneverksamheten kommer i första hand att avse
räntesubvention under de två år lånen är ränte- och amorteringsfria,
avskrivna lån och ökat upplåningsbehov därför att vissa låntagare får
anstånd. En viss statlig finansiering av administrationen kommer också att
bli aktuell. Det gäller särskilt under de första åren då det inte kommer in
några avgifter.
Under ett inledningsskede kommer det också att uppstå vissa kostnader
för utveckling av administrativa system.
Kostnaderna för låneverksamheten är mycket svåra att uppskatta. Det
är svårt att veta hur många flyktingar som kommer att utnyttja möjlighe-
ten och hur stora lån de kommer att ta. På samma sätt är osäkerheten stor
när det gäller återbetalning och anstånd.
Om flyktinginvandringen antas vara densamma som i dag och om det
stora flertalet flyktingar skulle beviljas maximalt lånebelopp kan den totala
årskostnaden för räntesubvention under de räntefria åren beräknas till ca
50 milj. kr. när lånesystemet är fullt utbyggt och två årskullar flyktingar har
beviljats lån. En avsknvningprocent på 15% av lånesumman skulle inne-
bära en årlig kostnad på ca 40 milj. kr. vid ett fullt utbyggt system. Årskost-
51
naden för ökad upplåning till följd av anstånd kan också bli av denna Prop. 1990/91:25
storleksordning när systemet är fullt utbyggt. Totalt med administrations- Bilaga 6
kostnader bedömer jag att kostnaden kan komma att bli högst 150 milj. kr.
per år när systemet är fullt utbyggt. Det är ca 100 milj. kr. lägre än vad
bidrag till hemutrustning för närvarande beräknas kosta per år.
2.7 Anslagsbehov under budgetåret 1990/91
Medel för lån till hemutrustning för flyktingar bör anvisas på ett särskilt
anslag under tionde huvudtiteln som disponeras av CSN.
Under budgetåret 1990/91 kommer det att uppstå kostnader för ränte-
subvention till flyktingar som tar lån under första halvåret 1991. Vidare
kommer det att bli vissa administrationskostnader för beviljningsverk-
samheten och för utbetalningar samt kostnader för utveckling av admini-
strativa system. Det kan också bli några mindre kostnader om ett eller
annat lån avskrivs. Några kostnader för anstånd blir däremot inte aktuella.
Kostnaderna för räntesubventioner och eventuella avskrivningar beräk-
nas till 10 milj. kr. om huvuddelen av alla flyktingar som beräknas tas
emot i kommunerna under första halvåret 1991 beviljas lån.
Kostnaderna för löpande administration av det nya lånesystemet och
anskaffning av utrustning beräknar jag på grundval av uppskattningar från
CSN till 2,5 milj. kr. för budgetåret 1990/91.
För utveckling av administrativa system beräknar jag preliminärt att det
kommer att finnas ett medelsbehov på 3,5 milj. kr. under innevarande
budgetår.
Såväl de beräknade kostnaderna för löpande administration som kost-
naderna för utveckling av administrativa system bygger på mycket grova
uppskattningar. Vid behov måste därför regeringen kunna låta CSN över-
skrida anslaget.
Det totala anslagsbehovet för innevarande budgetår blir med de gjorda
beräkningarna 16 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer jag har förordat för lån till hemutrust-
ning för flyktingar m. fl.,
2. till Lån tillhemutrustningförflyktingarm.fl. på tilläggsbudget I
till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på
16000000 kr.
52
Bilaga 6:1 Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs att 5§ och 33 § lagen (1982:80) om anställnings-
skydd skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§
Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:
1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av
arbetets särskilda beskaffenhet.
2. Avtal för viss tid som avser vikariat, praktikarbete eller feriearbete.
3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt högst sex månader under två år,
om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning.
4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnplikts-
tjänstgöring eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer
än tre månader.
5. Avtal för viss tid som avser
anställning efter pensionering, om
arbetstagaren har uppnått den ålder
som medför skyldighet att avgå
från anställningen med ålderspen-
sion eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, när arbetsta-
garen har fyllt 65 år.
5. Avtal för viss tid som avser
anställning efter pensionering, om
arbetstagaren har uppnått den ålder
som medför skyldighet att avgå
från anställningen med ålderspen-
sion eller, om någon sådan avgångs-
skyldighet inte finns, när arbetsta-
garen har fyllt 6 7 år.
33§>
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin anställ-
ning när arbetstagaren uppnår den
ålder som medför skyldighet att
avgå med ålderspension eller, om
någon sådan avgångsskyldighet inte
finns, vid fyllda 65 år, skall skriftli-
gen ge arbetstagaren besked om
detta minst en månad i förväg.
En arbetsgivare, som vill att en
arbetstagare skall lämna sin anställ-
ning när arbetstagaren uppnår den
ålder som medför skyldighet att
avgå med ålderspension eller, om
någon sådan avgångsskyldighet inte
finns, vid fyllda 67 år, skall skriftli-
gen ge arbetstagaren besked om
detta minst en månad i förväg.
Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i
samband med att arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge arbets-
tagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom om
pensionsbeslutet.
En arbetstagare som är anställd
tills vidare och har uppnått den ål-
der som anges i första stycket har
inte rätt till längre uppsägningstid
än en månad och har inte heller
En arbetstagare som har uppnått
den ålder som medför skyldighet att
avgå med ålderspension eller, om
någon sådan avgångsskyldighet inte
finns, vid fyllda 65 år, har inte rätt
1 Senaste lydelse 1984:1008
53
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 25
Nuvarande lydelse
företrädesrätt enligt 22, 23 och
25§§.
Föreslagen lydelse
till längre uppsägningstid än en må-
nad och har inte heller företrädes-
rätt enligt 22, 23 och 25 §§.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 6
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. De nya bestämmelserna i 33 § tillämpas på arbetstagare som fyller 65
år den 1 februari 1991 eller senare.
54
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Molin
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik
anvisats ett reservationsanslag på 99036000 kr.
Med utgångspunkt i ett av Sveriges geologiska undersökning (SGU)
genomfört uppdrag redovisade regeringen hösten 1988 en plan med bl. a.
förslag till karteringstakt och prioritering av karteringsområden för en
snabbare maringeologisk kartering. Riksdagen ställde sig bakom planen
(prop. 1988/89:2, bil. 7, NU8, rskr. 91).
Som ett led i genomförandet av planen anskaffade SGU hösten 1989 ett
begagnat undersökningsfartyg. Fartyget togs i drift sommaren 1990, dvs.
ca ett år tidigare än vad som redovisats i den urprungliga planen. Vissa
kompletterande ombyggnader återstår dock att utföra.
Med hänsyn till att SGUs maringeologiska kartering skulle befinna sig i
ett uppbyggnadsskede under de närmaste åren beräknade regeringen i
1990 års budgetproposition inte några ytterligare medel till ökade drifts-
kostnader eller till ett föreslaget miljökemiskt analysprogram. Enligt rege-
ringens bedömning var de medel som SGU föreslogs få disponera tillräck-
liga. Vid behandlingen av anslagen till SGU uttalade riksdagen
(1989/90:NU31, rskr. 190) att regeringen borde återkomma med förslag
om hur bl. a. en utökad maringeologisk kartering skall kunna genomföras
fr.o.m. budgetåret 1990/91.
Jag beräknar totalt 2 800000 kr. för att en snabbare maringeologisk
kartering och ett miljökemiskt program skall kunna påbörjas redan under
innevarande budgetår samt för ökade driftskostnader under budgetåret
1989/90.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Sveriges geologiska undersökning: Geologisk kartering
m. m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
anvisa ett reservationsanslag på 2 800000 kr.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
55
F. Teknisk utveckling m. m. Prop. 1990/91:25
På detta anslag lämnas bidrag till standardiseringsverksamheten via
centralorganet SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige. I propositio-
nen om vissa näringspolitiska frågor (prop. 1989/90:88 avsnitt 5.6.1,
NU30, rskr. 326) har statens roll i standardiseringen samt ny finansierings-
modell för bidraget till standardiseringen redovisats och i enlighet med
detta anvisats ett anslag på 32,2 milj. kr. for budgetåret 1990/91.
SIS har begärt tilläggsanslag med 1,2 milj. kr. för innevarande budgetår.
Detta avser allmänt bidrag enligt ovan nämnda finansieringsmodell till
hälso- och sjukvårdsstandardiseringen för första halvåret 1991 mot bak-
grund av att ett nytt fackorgan för detta teknikområde ansluts till SIS den 1
januari 1991.
Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) utarbetar och
fastställer för närvarande svensk sjukvårdsstandard. Spri-STAND är knu-
tet till SIS som samverkande organ. Spris ägare har i samband med
utredningen Spri 90 kommit överens om att hälso- och sjukvårdsstandar-
diseringen fr.o.m. den 1 januari 1991 skall bedrivas inom ett nytt fackor-
gan och därmed knytas till den organisation och de principer som gäller för
standardiseringen i Sverige.
I betänkandet (SOU 1989:45) Standardiseringens roll i EFTA/EG-sam-
arbetet konstaterade utredaren bl. a. att en av principerna för svensk
standard bör vara att den täcker alla tekniska fackområden samt att
standarderna bildar en helhet och inte strider mot varandra. Utredaren
föreslog som en konsekvens av detta att de med SIS samverkande organen
borde knytas närmare SIS-familjen.
Standardiseringen i Sverige får genom bildandet av ett nytt fackorgan
inom standardiseringen för hälso- och sjukvårdsområdet sitt nionde fack-
organ. Detta ger standardiseringen i Sverige en mer enhetlig struktur och
bör bidra till standardiseringens effektivitet. I denna fråga har jag samrått
med chefen för socialdepartementet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till Standardiseringskommissionen på tilläggsbudget
I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett anslag på
1200000 kr.
56
Riksdagen fastställde år 1988 nya principer för statsmakternas ekonomis-
ka styrning av statens vattenfallsverk (Vattenfall) (prop. 1987/88:87,
NU41, rskr. 376). Riksdagens beslut innebar bl. a. att omfattningen och
inriktningen av Vattenfalls investeringar samt finansieringen av dem skall
beslutas av riksdagen enligt en rullande treårsplan. Beslutet innebär vidare
att Vattenfall och dess dotterbolag skall behandlas som en sammanhållen
grupp av företag — Vattenfallkoncernen.
Enligt gällande bestämmelser (jrf. prop. 1989/90:100, bil. 16, NU39,
rskr. 322) skall investeringar med en totalkostnad som överstiger 100 milj,
kr. redovisas för riksdagen. Vidare gäller att alla projekt skall rymmas
inom den av riksdag och regering fastställda investerings- och finansi-
eringsplanen.
Riksdagen har bemyndigat regeringen att besluta om bildande av aktie-
bolag och förvärv av aktier inom Vattenfalls verksamhetsområde. För
andra typer av bolag än eldistributionsbolag begränsades riksdagens be-
myndigande intill ett belopp som skulle fastställas vaije år. För budgetåret
1990/91 har detta belopp fastställts till 75 milj. kr. Regeringens bemyndi-
gande är dessutom begränsat till att gälla bolag med ett bundet eget kapital
på högst 5 milj. kr. (prop. 1982/83:25 bil. 7, NU 15, rskr. 166).
Vattenfall har i skrivelse till regeringen redovisat förslag om dels om-
strukturering av Vattenfall Energiverksgrupp AB (VEAB), dels förslag om
strukturrationalisering av eldistributionen i Piteå och Älvsby kommuner,
dels förnyelse av likströmskabeln i samkörningsförbindelsen (Kontiskan
1) mellan Sverige och Danmark, dels höjning av Vattenfalls rörliga kredit.
Omstrukturering av Vattenfall Energiverksgrupp AB (VEAB) och bildande
av regionala förvaltningbolag
I skrivelse den 12 september 1990 har Vattenfall redovisat planerade
förändringar i det av Vattenfall helägda Vattenfall Energiverksgrupp AB.
Vattenfall Energiverksgrupp AB (VEAB) har till uppgift att förvalta
Vattenfalls intressen i elverks- och energiverksrörelser som bedrivs i bo-
lagsform. VEAB är moderbolag i en koncern som under år 1989 utöver
moderbolaget omfattade 13 dotterbolag. Moderbolaget hade därutöver
ägarintressen i ytterligare 6 bolag (intressebolag). VEABs uppgift är bl. a.
att utöva Vattenfalls ägarfunktion samt att sköta bolagsgruppens gemen-
samma frågor.
VEAB bildades enligt riksdagens beslut år 1979 (prop. 1978/79:115, bil
I, NU60, rskr. 429).
VEAB har idag ca 340000 lågspänningskunder, vilket innebär en mark-
nadsandel på ca 11 procent. I VEABs intressebolag finns ytterligare ca
137000 kunder.
Vattenfall förutser en ökad strukturell förändring och en ökande
komplexitet i de regionala energilösningarna. Kommunerna ökar sitt enga-
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
57
gemang i energifrågorna och detta ställer krav på Vattenfall när det gäller
bl. a. nya samverkansformer.
Vattenfalls regioner utvecklas mot alltmer självständiga enheter. Avsik-
ten med förändringen av VEAB är att regionerna genom decentralisering,
målstyrning och marknadsorientering skall ta ett större ansvar för den
egna verksamheten.
Vattenfall anser att det bör bildas ett regionalt förvaltningsbolag i varje
region samtidigt som VEABs el- och värmedistributionsbolag bör föras till
dessa förvaltningsbolag. Regionerna skall svara för styrning och drift av de
regionala förvaltningsbolagen. Vattenfall föreslår vidare att de regionala
förvaltningsbolagen ägs av ett för koncernen gemensamt holdingbolag.
Detta innebär bl. a. att möjligheten till koncernbidrag kvarstår.
Vattenfall föreslår att omstruktureringen genomförs på följande sätt.
Senast 31 december 1990 bildas fem företag, varav ett skall äga aktierna i
dels det nuvarande VEAB, dels de fyra övriga nybildade bolagen. Under år
1991 ombildas VEAB till ett förvaltningsbolag för el- och värmebolagen
inom region Östsverige. Övriga VEAB bolag samt el- och värmebolagen
överförs till de regionala förvaltningsbolagen.
Vattenfall framhåller att den föreslagna omstruktureringen innebär bl. a.
ökade samverkansmöjligheter med lokala intressenter, en fortsatt anpass-
ning till den regionala strukturutvecklingen och en enhetlig styrning inom
varje regions bolag.
Förslaget medför ett samlat nyemissionsbehov i de nybildade förvalt-
ningsbolagen på 54 milj. kr. Detta kapitalbehov kan täckas med interna
medel inom VEAB-koncemen. Aktiekapital och reservfonder i koncern-
holdingbolaget och i de regionala förvaltningsbolagen kommer högst att
uppgå till 64 milj. kr. Aktierna övertas av de regionala förvaltningsbolagen
till bokförda värden.
Vattenfall hemställer om regeringens medgivande att ombilda VEAB till
region Östsveriges förvaltningsbolag med de förändringar av aktiekapital,
bolagsordning m. m. som erfordras härför. Vidare begär Vattenfall att få
nybilda fyra regionala förvaltningsbolag för de övriga regionerna och att få
nybilda ett aktiebolag som moderbolag för de regional förvaltningsbolagen
(holdingbolaget).
Vattenfall hemställer vidare om medgivande att få överlåta sina aktier i
VEAB till det nybildade moderbolaget för förvaltningsbolagen till bokfört
värde samt att VEAB och Vattenfall får överlåta sina aktier i el- och
värmedistributionsbolagen till de angivna förvaltningsbolagen till bokfört
värde.
Vattenfall begär vidare om medgivande att aktiekapital och reservfond i
de nya förvaltningsbolagen får uppgå till högst 64 milj. kr. Finansieringen
till detta skall tas från VEABs bundna och fria egna kapital.
Slutligen begär Vattenfall att det nybildande koncernholdingbolaget och
de regionala förvaltningsbolagen får rätt att teckna borgen för eldistribu-
tions- respektive värmebolagen och att de borgensåtaganden som finns i
VEAB vid ombildandet får överföras till de nybildade bolagen.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
58
Strukturrationalisering av eldistributionen inom Piteå och Älvsby
kommuner
I skrivelse den 6 september 1990 har Vattenfall redovisat de förhandlingar
som förts med Piteå kommun om samarbete när det gäller eldistributionen
i kommunen.
Eldistributionen inom Piteå kommun handhas av tre parter, Piteå Ener-
giverk AB (PEAB), Piteortens Eldistribution AB (Pelab) samt Vattenfall.
Pelab handhar distributionen inom Piteå tätort medan PEAB distribuerar
till merparten av övriga kunder inom kommunen. Vattenfall handhar en
mindre del av distributionen till Markbygdenområdet i den nordvästra
kommundelen. Pelab handhar eldistributionen inom Älvsby tätort. Övrig
distribution inom Älvsby kommun handhas av Vattenfall.
Vattenfall och Piteå kommun avser att renodla distributionsförhållan-
dena inom kommunen bl. a. för att få en utjämning av tarifferna. Som ett
led i detta har AB Piteenergi (ABPE) bildats. Bolaget ägs till lika delar av
Piteå kommun och Vattenfall Energiverksgrupp AB. I bolaget ingår PEAB,
Pelab och en andel motsvarande 25 procent av Sikfors kraftstation.
Förhandlingarna har lett till ett samarbetsavtal med följande innehåll.
Vattenfall överlåter till Pelab de delar av 40 kV-nätet som enbart försörjer
PEAB och Pelab. I denna överlåtelse ingår av staten ägd fast egendom.
Överlåtelsen värderas till 30 milj. kr. Vattenfall överlåter vidare Markbyg-
denätet till Pelab, varigenom hela eldistribution inom Piteå kommun
kommer att handhas av ABPE. Denna överlåtelse värderas till 300000 kr.
Vidare övertar Vattenfall Norrbotten eldistributionen inom Älvsby tätort
från Pelab, vilket innebär att Vattenfall kommer att äga all distribution
inom Älvsby kommun. Denna överlåtelse värderas till 27,3 milj. kr. Avta-
let innebär sammantaget en nettoersättning till Vattenfall på 3 milj. kr.
Slutligen åtar sig Vattenfall drift och underhåll av det 40 kV-nät som
överförs till PEAB och Pelab. Ersättningen för Vattenfalls åtagande skall
baseras på Vattenfalls självkostnader.
Det finns inget fastställt taxeringsvärde för den av staten ägda egendo-
men (transformatorstationer i eldistributionsnäten) som Vattenfall avser
att avyttra. Vattenfall beräknar det tekniska nuvärdet till 18 milj. kr.
Vattenfall hemställer om regeringens medgivande att få genomföra
strukturrationaliseringen inom Piteå och Älvsby kommuner samt att få
avyttra den av staten ägda fasta egendomen.
Förnyelse av samkörningsförbindelsen Kontiskan 1
I skrivelse den 4 september 1990 har Vattenfall redovisat planer på ersätt-
ningsinvesteringar av likströmskabeln i samkörningsförbindelsen Konti-
skan 1 mellan Sverige och Jylland.
Samkörningsförbindelsen mellan Sverige och Jylland består av två lik-
strömslänkar, Kontiskan 1 och Kontiskan 2. Dessa togs i drift år 1964
resp, år 1988. Överföringskapaciten är 250 MW resp. 300 MW. Kabeln
Kontiskan 1 behöver förnyas. Kabeln är klent dimensionerad och ett stort
antal kabelfel har inträffat. Även kontrollanläggningen och strömriktarsta-
tionerna kan komma att behöva förnyas.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
59
Den svenska sträckningen går mellan Läsö och Göteborg. Denna del är Prop. 1990/91: 25
enligt Vattenfall i sämst skick. Kabelfelen är kostsamma att åtgärda och Bilaga 7
orsakar minskade möjligheter till kraftförsäljning till Danmark. Det hän-
der att dansk fossilkraft måste tas i anspråk för att kompensera kraftbort-
fall vid kabelfel.
Marknadförutsättningama bedöms vara gynnsamma för att upphandla
en ny kabel. Vattenfall har slutit ett avtal med den danska kraftföretaget
ELSAM om ekonomiska bidrag till byte av den den svenska delen av
kabeln.
Investeringen beräknas kosta högst 180 milj. kr. Kabeln beräknas kunna
tas i drift hösten 1991.
Vattenfall hemställer om medgivande att förnya den svenska delen av
likströmsledningen (Kontiskan 1) mellan Sverige och Jylland.
I skrivelse den 14 oktober 1990 har Vattenfall redovisat vissa frågor
rörande Vattenfallkoncernens likviditet. Enligt den gällande finansierings-
planen, som fastställdes av regeringen i juni 1990, uppgår ramen för
koncernens upplåning hos riksgäldskontoret för åren 1990 och 1991 till
1 225 milj, kr., varav 1 175 milj. kr. utgör en rörlig kredit. Ramen förde två
åren är oförändrad sedan föregående år eftesom rikdagen ännu inte har
behandlat Vattenfalls treårsplan för perioden 1990—1992.
Enligt Vattenfall visar likviditetsprognosen på ett betydande underskott
mot slutet av år 1990 beroende på bl. a. utbetalning av räntor och amorte-
ringar på statslånet, skatter samt löpande utbetalningar. Mot bakgrund
härav föreslår Vattenfall en höjning av den rörliga krediten hos riksgälds-
kontoret till 2 100 milj. kr.
Riksdagen har som jag nyss anförde fastställt nya former för den ekono-
miska styrningen av statens vattenfallsverk (Vattenfall). Dessa nya styrfor-
mer syftar bl. a. till en anpassning till effektivare förvaltning av statens
kapital, ökade krav på lönsamhet, effektivitet och produktivitet. Vidare
innebar riksdagens beslut att Vattenfall skall bredda sin verksamhet till ett
energitjänstföretag.
De av Vattenfall föreslagna åtgärderna får bl. a. ses som en aktiv anpass-
ning till riksdagens beslut i dessa frågor.
Omstrukturering av Vattenfall Energiverksgrupp AB (VEAB) och bildande
av regionala förvaltningbolag
Förslaget att omstrukturera Vattenfall Energiverksgrupp AB innebär en
regionalisering av koncernen och en fortsatt utveckling av Vattenfalls
regioner. Förslaget innebär vidare en rationalisering och klarare ansvars-
förhållanden inom koncernen. Mot denna bakgrund anser jag att Vatten-
falls förslag bör genomföras. Frågan är av sådan art att den bör understäl- 60
las riksdagens prövning.
Strukturrationalisering av eldistributionen inom Piteå och Älvsby
kommuner
Avtalet mellan Piteå kommun och Vattenfall innebär bl. a. försäljning av
fast egendom som tillhör staten. Enligt gällande bestämmelser i förord-
ningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom är
försäljningen av sådan karaktär att den bör prövas av riksdagen.
Avtalet mellan Piteå kommun och Vattenfall innebär en fortsatt struk-
turrationalisering inom eldistributionsområdet som sedan länge pågår.
Avtalet bör enligt min mening leda till en mer rationell eldistribution i
Piteå och Älvsby kommuner.
Förnyelse av samkörningsförbindelsen Kontiskan 1
Förnyelsen av Kontiskan 1 är inte upptagen som investeringsprojekt i
Vattenfalls treårsplan för 1989—1991 som riksdagen har godkänt (prop.
1988/89:100, bil. 16, NU30, rskr. 275).
Investeringen är enligt min mening angelägen. Den skulle bl. a. öka
driftsäkerheten i det nordiska elutbytet. Jag kan även konstatera att Vat-
tenfall bedömer att marknadsförutsättningarna för att upphandla kabeln
är goda. Investeringen är av en sådan storlek att den bör godkännas av
riksdagen.
Höjning av rörlig kredit, m. m.
Vattenfall lämnar årligen till regeringen en treårsplan, som fastställs av
regeringen efter riksdagens godkännande. I treårsplanen ingår en investe-
ringsplan och en finansieringsplan. Investeringsplanen är i alla delar bin-
dande för de år planen avser. Finansieringsplanen är bindande endast i
vad avser Vattenfalls upplåning hos riksgäldskontoret i form av s. k. riks-
gäldslån och rörlig kredit.
I budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90: 100, bil. 16) lade regeringen
fram förslag till treårsplan för Vattenfallkoncernen för perioden 1990—
1992.1 proposition 1989/90:125 (bil. 11) begärde regeringen en viss juste-
ring av den föreslagna planen med hänsyn till en förutsedd minskning av
Vattenfalls ägarandel i SwedeGas AB.
Näringsutskottet (bet. 1989/90: NU39) har beslutat att skjuta upp be-
handlingen av bl. a. förslaget till treårsplan för Vattenfallkoncemen till
riksmötet 1990/91. Som en följd härav gäller tills vidare den treårsplan för
perioden 1989—1991 som fastställdes av riksdagen våren 1989 (prop.
1988/89:100 bil. 16, NU30, rskr. 275).
Regeringen har den 18 oktober 1990 beslutat att i skrivelse till riksdagen
(skr. 1990/91:49) återkalla det vilande förslaget till treårsplan för perioden
1990— 1992. Jag avser att senare föreslå regeringen att för riksdagen lägga
fram förslag om treårsplan för perioden 1991 —1993. På två punkter krävs
det dock beslut av riksdagen redan i höst beträffande den nu gällande
treårsplanen.
Vattenfall har anmält att det fastställda rambeloppet för upplåning hos
riksgäldskontoret behöver höjas om inte Vattenfall skall drabbas av likvi-
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
61
ditetsproblem i den löpande verksamheten mot slutet av år 1990. Mot
bakgrund härav begär Vattenfall en höjning av den rörliga krediten med
925 milj. kr. till 2 100 milj. kr. Jag förordar att regeringen lägger fram
förslag härom till riksdagen.
Det krävs också en viss justering av den gällande treårsplanen med
hänsyn til minskningen av Vattenfalls ägarandel i SwedeGas, en fråga som
behandlades av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:125 bil. 11, NU39,
rskr. 322). Enligt vad jag har erfarit har aktieförsäljningen nu genomförts,
vilket innebär att bolaget inte längre ingår i Vattenfallkoncernen. Detta
kan föranleda vissa avvikelser från de i investerings- och finansierings-
planen upptagna beloppen. Vid behov bör regeringen få besluta härom. I
sammanhanget vill jag nämna att Vattenfalls ägarandel tills vidare är 43 %
i stället för den andel av 40% som var förutsedd vid tidpunkten för
riksdagsbehandlingen.
Jag hemställer att regeringen i enlighet med vad jag förordat föreslår
riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att godkänna omstruktureringen av
Vattenfall Energiverksgrupp AB och bildandet av regionala förvalt-
ningsbolag i enlighet med vad jag nyss har redovisat,
2. bemyndiga regeringen att godkänna att den av staten ägda
fasta egendomen inom Piteå och Älvsby kommuner överlåts till
Piteenergi AB i samband med strukturrationaliseringen av eldistri-
butionen inom Piteå och Älvsbyns kommuner i enlighet med vad
jag ovan redovisat,
3. bemyndiga regeringen att medge att statens vattenfallsverk
förnyar den svenska delen av samkörningsförbindelsen Kontiskan
1.
4. bemyndiga regeringen att medge en tidsbegränsad höjning av
den rörliga krediten för Vattenfallkoncernen hos riksgäldskontoret
till 2 100000000 kr. fram till den 30 juni 1991,
5. godkänna vad jag har anfört om justering av investerings- och
finansieringsplan för Vattenfallkoncernen för åren 1990—1992 med
anledning av ändrad ägarandel i SwedeGas AB.
Prop. 1990/91:25
Bilaga 7
62
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 november 1990
Föredragande: statsrådet Johansson
I statsbudgeten för innevarande budgetår har under denna rubrik anvisats
ett förslagsanslag på 340000000 kr. Stiftelsen Statshälsans verksamhet
grundas på en rullande treårsplan och finansieras till största delen med
medel som de centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden kommer
överens om att skjuta till i kollektivavtal. Tidigare räknades de överens-
komna beloppen upp i enlighet med förändringarna i konsumentprisindex.
Från och med innevarande budgetår sker inte längre en sådan uppräkning.
Regeringen har den 17 maj 1990 godkänt ett avtal mellan statens arbets-
givarverk och de statsanställdas huvudorganisationer som träffades den 20
april 1990 om ägartillskott till stiftelsen Statshälsan för 1989 och 1990.
Parterna har i avtalet konstaterat att Statshälsan kommer att uppvisa ett
underskott i verksamheten fram till år 1992. Detta uppgick för år 1989 till
21,6 milj. kr. och beräknas till 41 resp. 34 milj. kr. för 1990 och 1991.
Staten förbinder sig i avtalet att tillskjuta 21,6 milj. kr. resp. 37 milj. kr.
som ägartillskott för åren 1989 och 1990. Parterna är vidare överens om
att den närmare ordningen för avräkning av ägartillskottet behandlas i
samband med kommande avtalsförhandlingar.
Effekter av den allmänna lönerörelsen, oförutsedda prisökningar och
åtstramningsåtgärder (arbetsmiljöavgift, momsbreddning och höjd fastig-
hetsskatt i Stockholm) är en del av anledningarna till underskottet.
I huvudsak är emellertid underskottet föranlett av intäktsbortfall i sam-
band med vissa ändringar i finansieringssystemet. En sådan ändring är att
statens bidrag enligt kollektivavtalet numera utbetalas inte årsvis i förskott
utan kvartalsvis. En annan sådan ändring hänför sig till det ovan nämnda
borttagandet av anknytningen till konsumentprisindex. Detta är en följd
av en ändring år 1988 i avtalet om statlig företagshälsovård m. m. Den har
medfört att Statshälsan inte längre kan balansera större kostnadsökningar
till följd av oförutsedda prisökningar m. m. mot en automatisk uppräkning
av sina medel enligt konsumentprisindex.
Den ekonomiska reserv på som mest 45 milj. kr. som Statshälsan byggde
Prop. 1990/91:25
Bilaga 8
63
upp i form av resultatutjämnings- och utbyggnadsfonder under början av Prop. 1990/91:25
1980-talet togs i anspråk redan i samband med att Statshälsan under Bilaga 8
perioden 1983— 1986 övertog 22 hälsocentraler från affärsverken och väg-
verket utan ekonomisk kompensation. T. o. m. 1989 års bokslut har samtli-
ga fonder utom en reservfond på 2,5 milj. kr. sålunda utnyttjats.
De åtgärder som Statshälsan vidtagit med anledning av det ändrade
finansieringssätt et har inte givit sådan effekt att underskottet för åren 1989
och 1990 har kunnat elimineras. Statshälsans verksamhet omstruktureras
för närvarande och beslut om ytterligare resultatförbättrande åtgärder har
fattats av Statshälsans styrelse.
Tillsammans med ägartillskottet enligt avtalet bör de resultatförbättran-
de åtgärderna, enligt bedömning av Statshälsans styrelse, leda till en posi-
tiv utveckling så att en ekonomisk reserv åter kan byggas upp från och med
år 1992.
Enligt min mening analyserades effekterna av den ändrade konstruktionen
av Statshälsans finansiering inte tillräckligt. Tiden har också varit alltför
knapp för Statshälsan att rekonstruera sin ekonomiska situation.
Jag förutsätter att Statshälsan tar tillvara alla möjligheter till resultatför-
bättringar i syfte att sanera sin ekonomi.
Att förebygga arbetsskador och förhindra utslagning från arbetslivet blir
en viktig uppgift för alla arbetsgivare under 1990-talet. Den av regeringen
på olika sätt inledda offensiven mot hög sjukfrånvaro, dåliga arbetsmiljöer
och utslagning medför att ökade krav också ställs på en effektiv och
kundanpassad företagshälsovård.
För närvarande pågår förhandlingar om ett nytt avtal om statlig före-
tagshälsovård. Jag förutsätter att parterna i detta sammanhang ser över
finansieringsformen för Statshälsan.
I avvaktan på det nya avtalet finner jag det angeläget att såväl kvalitets-
som servicenivån beträffande företagshälsovården för statsanställda inte
sänks utan håller en nivå som svarar mot aktuella behov.
Jag räknar mot bakgrund av vad jag nu har sagt med ett ytterligare
medelsbehov på 58 600000 kr. till Statshälsan för att undanröja underskot-
tet och skapa förutsättningar för en effektiv statlig företagshälsovård.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till Statshälsan på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 58 600000 kr.
Under anslaget för innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag på
7 239000 kr.
Från anslaget betalas utgifter för konsulter som personalorganisationer-
64
na anlitar i rationaliseringsfrågor med stöd av medbestämmandeavtal som Prop. 1990/91:25
har godkänts av regeringen. Anslaget disponeras av statens arbetsgivar- Bilaga 8
verk.
I avtal som godkänts av regeringen den 8 mars 1990 har parterna enats
om att beloppet for anlitande av externa arbetstagarkonsulter skall vara
8 409 000 kr. för budgetåret 1990/91.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Externa arbetstagarkonsulter på tilläggsbudget I till stats-
budgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på
1 170000 kr.
Under anslaget för innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag på
6200000 kr.
Från anslaget betalas bidrag till konsortiet för AMF- trygghetsförsäkring
(AMF) för administration av statens trygghetsförsäkring m.m. (prop.
1987/88:125, AU 12, rskr. 92). Det sker enligt ett avtal den 10 december
1987 mellan statens förhandlingsnämnd (SFN) och AMF.
I en överenskommelse den 7 mars 1990 mellan SFN och AMF har
ersättningen för år 1990 fastställts till 14,3 milj. kr. Av denna utgör 1,5
milj. kr. en slutlig reglering av konsortiets krav på ersättning för tiden fram
till den 1 januari 1990. Kostnadsökningen beror främst på en ökad ska-
devolym. Regeringen har godkänt överenskommelsen.
I årets budgetproposition anslog regeringen 6,2 milj. kr. i avvaktan på
utfallet av förhandlingen. Detta belopp behöver således nu ökas med 8,1
milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Administration av statens personskadeförsäkring m. m. på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 anvisa ett
förslagsanslag på 8 100 000 kr.
65
Prop. 1990/91:25
Bilaga 9
över anslag som regeringen begär på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1990/91.
|
E5 |
II. Justitiedepartementet Engångsanskaffning av inventarier m.m., |
6 000 000 |
|
A2 B5 |
VI. Kommunikationsdepartementet Utredningar m.m., reservationsanslag Bidrag till drift och underhåll av statskommun- |
10 700 000 296 900 000 |
|
G8 |
VII. Finansdepartementet Teckning av aktier i Statens Bostadsfinan- |
550 000 000 |
|
E26 F3 F7 G2 G7 H23 |
VIII. Utbildningsdepartementet Vissa bidrag till forskningsverksamhet, Studiehjälp m.m., förslagsanslag Bidrag till vissa studiesociala ändamål, Bidrag till utvecklingsverksamhet inom |
10 000 000 36 700 000 89 000 000 347 000 000 5 682 000 90 000 |
|
D8 |
X. Arbetsmarknadsdepartementet Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl., |
16 000 000 |
|
Dl F14 |
XII. Industridepartementet Sveriges geologiska undersökning: Geologisk Bidrag till Standardiseringskommissionen |
2 800 000 1 200 000 |
66
XIII. Civildepartementet
CIO Bidrag till Statshälsan, förslagsanslag 58 600 000
C14 Externa arbetstagarkonsulter, förslagsanslag 1 170 000
C15 Administration av statens personskade-
försäkring m.m., förslagsanslag 8 100 000
Prop. 1990/91:25
Bilaga 9
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
67