Prop.
1990/91:23
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 27 september 1990.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Laila Freivalds
1 propositionen föreslås att 1952 års lag med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år
1991.
1 Riksdagen 1990/9!. 1 sam!. Nr 23
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1990', skall
fortsätta att gälla till utgången av år 1991.
Prop. 1990/91:23
Lagens giltighetstid senast förlängd 1989:930.
Prop. 1990/91:23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 september 1990
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Göransson,
Gradin, Hellström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i
rättegångsbalken (RB), i bl. a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantags-
bestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffpro-
cessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast
gjorda förlängningen till utgången av år 1990 (prop. 1989/90: 13, JuU12,
rskr. 40, SFS 1989:930).
Frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB har
tidigare övervägts av tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén
har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel — Anonymitet —
Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behålls och
att lagen liksom nu skall ha begränsad giltighetstid och regelbundet om-
prövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr.
prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) har därefter i sitt
slutbetänkande (SOU 1990:51) anfört att flera skäl talar för att bestäm-
melserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid
— med hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedel
införs och att dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade — ansett att en
sådan samordning med RB bör anstå till dess att det kan bedömas om
samordningen kan omfatta även de två föreslagna lagarna. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Frågan om ytterligare förlängning av
giltighetstiden av 1952 års lag tas därför upp nu.
1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets
säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som jag nyss nämn-
de, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen
i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
När det gäller de s. k. personella tvångsmedlen — främst häktning och Prop. 1990/91:23
anhållande - ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person
häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i
RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att
den häktade kan anses vara ”på sannolika skäl misstänkt” for brottet.
Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande endast är ”skäligen
misstänkt”, s. k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta
sådan utredningshäktning fortgå under ca fyra veckor, medan RB:s regler
bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 §
andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m. m. enligt 27 kap.
9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av under-
sökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s regler är det alltid rätten
som beslutar i dessa fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning har genom
lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989 ersatts av bestämmel-
ser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 — 24 §§
RB). Samtidigt ändrades 5 § i 1952 års lag, som innehåller kompletterande
regler, för att passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.
313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden
som befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annan
teleanläggning i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpme-
del för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av
telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av
annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och
datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hem-
lighet lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som
har expedierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller
annan teleanläggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller
meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutred-
ningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som
ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall före-
ligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig
vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av
domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad
från dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid narkoti-
kabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna
knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden
får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad
som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om
användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofdrdröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.
I detta sammanhang kan erinras om lagen (1989:530) om åtgärder för
att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) som
trädde i kraft den 1 juli 1989 och bl. a. ersatte bestämmelserna i den tidsbe-
gränsade s.k. spaningslagen, alltså lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall (prop. 1988/89:86, SfLH9 och 22, rskr. 325 och
prop. 1988/89: 124, JuU25, rskr. 325). Enligt terroristlagen, som inte är
tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t. ex. hemlig teleavlyss-
ning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en terroristorga-
nisation planlägger eller förbereder en gärning som innebär våld, hot eller
tvång för politiska syften. I likhet med föregående år kommer regeringen
även fortsättningsvis att årligen lämna riksdagen en redogörelse för till-
lämpningen av ifrågavarande bestämmelser.
Prop. 1990/91:23
I en skrivelse den 17 september 1990 till justitiedepartementet har säker-
hetspolisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för den
verksamhet som säkerhetspolisen bedriver samt att de möjligheter som
lagen ger också har utnyttjats. Enligt säkerhetspolisen är det av utomor-
dentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.
1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur.
Lagen gäller till utgången av år 1990. I likhet med säkerhetspolisen anser
jag att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid bör förlängas.
Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1991.
Frågan om förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt min
mening av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydel-
se.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.
Prop. 1990/91:23
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990