om ändring i konkurslagen m. m.
Prop.
1990/91:22
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 27 september 1990.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i konkurslagen i syfte att förenkla
hanteringen av småbelopp i samband med utdelning i konkurs. Om det
belopp som tillkommer en borgenär understiger 100 kronor, skall förvalta-
ren, såvida särskilda skäl inte föranleder annat, inte betala ut beloppet till
den borgenären utan fördela beloppet på övriga utdelningsberättigade som
inte tillgodosetts fullt ut. Förslaget skall gälla även vid efterutdelning i
konkurs. Vidare föreslås att förvaltaren skall redovisa för tillsynsmyndig-
heten i vad mån utbetalning skett enligt den föreslagna regeln.
1 propositionen föreslås också ett par ändringar i konkurslagen
(1987:672) och ackordslagen (1970:847) med anledning av ett tidigare
lagstiftningsärende. Ändringarna gäller tiden för överklagande av beslut.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
I Riksdagen 1990/91. I samt. Nr 22
Propositionens lagförslag
Prop. 1990/91:22
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 7 kap. 21 §, 9 kap. 14 §, 11 kap. 21 § och 12 kap. 16 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 13 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
21 §
Också sedan konkursen har av-
slutats skall förvaltaren, så länge
boets medel är insatta i bank, inom
en månad från utgången av varje
kalenderår till tillsynsmyndigheten
lämna sådana uppgifter som sägs i
20 § första stycket andra och tredje
meningarna. När några medel inte
längre finns att lyfta, skall förvalta-
ren anmäla det till myndigheten.
9 kap.
14
Beslut enligt 13 § tredje stycket
får överklagas av den som enligt
13 § första stycket är taleberättigad,
om han anser att beslutet inte har
tillkommit på lagligt sätt. Beslutet
överklagas genom besvär till hov-
rätten inom två veckor från dagen
för beslutet. Om inte hovrätten för-
ordnar annat, skall beslutet gälla
omedelbart.
Också sedan konkursen har av-
slutats skall förvaltaren, så länge
boets medel är insatta i bank, inom
en månad från utgången av varje
kalenderår till tillsynsmyndigheten
lämna sådana uppgifter som sägs i
20 § första stycket andra och tredje
meningarna. När några medel inte
längre finns att lyfta, skall förvalta-
ren anmäla det till myndigheten.
Förvaltaren skall samtidigt redovisa
i vad mån utbetalning av utdel-
ningsmedel skett med stöd av 11
kap. 13 a f
§
Beslut enligt 13 § tredje stycket
får överklagas av den som enligt
13 § första stycket är taleberättigad.
om han anser att beslutet inte har
tillkommit på lagligt sätt. Beslutet
överklagas genom besvär till hov-
rätten inom tre veckor från dagen
för beslutet. Om inte hovrätten för-
ordnar annat, skall beslutet gälla
omedelbart
11 kap.
13 a §
Om det sammanlagda belopp
som tillkommer en borgenär under-
stiger 100 kronor skall, såvida sär-
skilda skäl inte föranleder annat,
beloppet inte betalas ut till honom,
utan fördelas på övriga utdelnings-
berättigade som inte tillgodosetts
fullt ut.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:22
21
Om förvaltaren anser att de ny-
tillkomna medlen kan fördelas utan
att förslag till efterutdelning upp-
rättas och om tillsynsmyndigheten
medger det, får han dela ut medlen
till berättigade borgenärer utan att
föreskrifterna i det föregående i
detta kapitel iakttas. För utbetal-
ningen gäller dock 9 § andra styc-
ket. En borgenär förlorar sin rätt till
utdelning, om han inte gör anspråk
på medlen inom två år räknat från
det att förvaltaren har anmält till
rätten att han har skickat medlen
till borgenären.
§
Om förvaltaren anser att de ny-
tillkomna medlen kan fördelas utan
att förslag till efterutdelning upp-
rättas och om tillsynsmyndigheten
medger det, får han dela ut medlen
till berättigade borgenärer utan att
föreskrifterna i det föregående i
detta kapitel iakttas. För utbetal-
ningen gäller dock 9 § andra stycket
och 13 a En borgenär förlorar sin
rätt till utdelning, om han inte gör
anspråk på medlen inom två år räk-
nat från det att förvaltaren har an-
mält till rätten att han har skickat
medlen till borgenären.
Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta
ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed
förenade kostnaderna.
12 kap.
Anser en borgenär eller gäldenä-
ren att ett beslut genom vilket ett
ackordsförslag har förkastats av
borgenärerna inte har tillkommit
på lagligt sätt, får han överklaga be-
slutet i hovrätten inom två veckor
från beslutet. Gäldenären får dock
överklaga beslutet endast om hans
rätt kan vara beroende av det. Be-
slutet tillämpas omedelbart, om
inte något annat förordnas.
16 §
Anser en borgenär eller gäldenä-
ren att ett beslut genom vilket ett
ackordsförslag har förkastats av
borgenärerna inte har tillkommit
på lagligt sätt, får han överklaga be-
slutet i hovrätten inom tre veckor
från beslutet. Gäldenären får dock
överklaga beslutet endast om hans
rätt kan vara beroende av det. Be-
slutet tillämpas omedelbart, om
inte något annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre bestämmelser gäller
dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan-
det.
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 22
Prop. 1990/91:22
Härigenom föreskrivs att 41 § ackordslagen (1970: 847) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §'
Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten
får överklagas för sig, om inte något annat följer av 32 § första stycket, 35 §
eller 36 § tredje stycket.
Talan mot ett beslut som avses i
första stycket förs genom besvär i
hovrätten inom två veckor från den
dag då beslutet meddelades. Är det
fråga om beslut om förhandling om
offentligt ackord räknas dock be-
svärstiden från den dag då kungö-
relsen om beslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
Talan mot ett beslut som avses i
första stycket förs genom besvär i
hovrätten inom tre veckor från den
dag då beslutet meddelades. Är det
fråga om beslut om förhandling om
offentligt ackord räknas dock be-
svärstiden från den dag då kungö-
relsen om beslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre bestämmelser gäller
dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan-
det.
Senaste lydelse 1987:673.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 september 1990
Prop. 1990/91:22
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Göransson,
Gradin, Hellström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Frei-
valds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Proposition om ändring i konkurslagen m.m.
1 Inledning
Riksskatteverket (RSV) har i en skrivelse till justitiedepartementet den 18
oktober 1989 hemställt om ändring i konkurslagen så att småbelopp inte
behöver betalas ut i samband med utdelning i konkurser. Skrivelsen har
remissbehandlats.
Jag avser nu att ta upp de frågor som aktualiseras i skrivelsen. Denna
bör fogas till protokollet i detta lagstiftningsärende som bilaga 1. Till
protokollet bör också fogas en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89 —
2759).
Jag kommer i detta ärende också att ta upp frågan om ett par smärre
justeringar i konkurslagen (1987:672) och ackordslagen (1970:847) med
anledning av ett tidigare lagstiftningsärende (avsnitt 3).
Regeringen beslutade den 30 augusti 1990 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade
lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
De lagförslag som jag nu skall lägga fram är likalydande med de remitte-
rade lagförslagen, dock att en redaktionell ändring gjorts i 11 kap. 13 a §
konkurslagen.
Lagrådet har den 21 september 1990 lämnat de remitterade lagförslagen
utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 4.
2 Utdelning av småbelopp
Prop. 1990/91:22
Mitt förslag: Om förvaltaren i en konkurs finner att det belopp som
skall betalas ut till viss borgenär understiger 100 kronor, skall belop-
pet — om inte särskilda skäl föranleder annat — i stället fördelas på
övriga utdelningsberättigade borgenärer som inte tillgodosetts fullt
ut. Detsamma skall gälla vid efterutdelning i konkurs. Förvaltaren
skall alltid redovisa för tillsynsmyndigheten i vad mån betalning
skett enligt den föreslagna regeln.
RSV:s förslag: Finner förvaltaren vid upprättandet av utdelningsförsla-
get att det belopp som skall betalas ut till viss borgenär understiger 100
kronor, skall beloppet i stället fördelas på övriga utdelningsberättigade.
Detsamma skall gälla vid efterutdelning i konkurs.
Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt
sig bakom syftet med förslaget. De flesta har också tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Några har haft synpunkter på den föreslagna
beloppsgränsen och förordat att beloppsgränsen i stället anges som en
andel av basbeloppet. Svenska Inkassoföreningen, den enda remissinstans
som har avstyrkt förslaget, har framhållit vikten av att kostnaderna för
förfarandet inte överstiger vad som kan komma att tillfalla en borgenär
men förordat att problemet även fortsättningsvis bör lösas praktiskt och
inte genom lagändring. Från något håll har anförts att den föreslagna
regeln är alltför kategorisk och man har pekat på fall som skulle kunna leda
till otillfredsställande resultat. Några remissinstanser har föreslagit att
lagtexten utformas så att undantag kan göras från regeln att underlåta
utbetalning av småbelopp. Bl. a. kronofogdemyndigheten i Jönköpings län
har uttalat att en lagändring inte bör påverka borgenärernas principiella
rätt till utdelning utan endast syfta till att förhindra utbetalning av småbe-
lopp.
Skälen för mitt förslag: Det är inte sällsynt att det i en konkurs där
utdelning sker till oprioriterade borgenärer aktualiseras utbetalningar av
småbelopp i en inte obetydlig omfattning. Utdelning till oprioriterade
borgenärer sker i två procent av samtliga konkurser. Enligt uppgift från
Konkursförvaltarkollegiet i Stockholm omfattar emellertid denna lilla del
alla de konkurser som innefattar egentlig substans och som är särskilt
arbetskrävande. Vidare blir — uppger kollegiet — antalet småbelopp att
dela ut stort eftersom utdelningsprocenten är låg, som regel under tio
procent.
Problemet med små belopp som skall delas ut i en konkurs har, som
framgår av RSV:s skrivelse, tidigare varit föremål för uppmärksamhet.
Hittills har dock problemet med småbelopp som skall delas ut undvikits
genom att olika praktiska lösningar har tillämpats.
Upprättande av förslag till utdelning och utbetalning av pengar utgör en
inte obetydlig del av förvaltarens arbete. Varje utbetalning är förenad med
kostnader, som ofta överstiger det belopp som kommer de enskilda borge-
närerna till del. Posten och bankerna betingar sig en avgift av fem kronor
per utbetalning. Varje utbetalning kräver att en utbetalningsavi skrivs ut Prop. 1990/91:22
och att transaktionen bokförs. Den tid som åtgår kan enligt konkursförval-
tarkollegiet värderas till 67 kronor per transaktion. Därtill kommer arbete
med betalningar som inte går att effektuera. Enligt uppgift från förvaltar-
håll förekommer det relativt ofta att små belopp kommer i retur. Proble-
met med småbelopp är särskilt tydligt vid efterutdelning.
RSV:s uppfattning att det är en rimlig utgångspunkt att det belopp som
skall delas ut inte överstiger kostnaderna för utbetalningen har fått ett
brett stöd under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till den och jag
delar också uppfattningen att frågan nu bör lösas lagstiftningsvägen.
Det kan naturligtvis hävdas att en möjlighet för förvaltaren att underlåta
utdelning av småbelopp strider mot en grundläggande konkursrättslig
princip om att alla borgenärer i en konkurs skall ha rätt att, enligt gällande
förmånsrättsordning och i den mån konkursboets tillgångar räcker, få
utdelning för sina fordringar. Den av RSV föreslagna modellen innebär att
småborgenärernas möjligheter att få betalt kan komma att drabbas till
förmån för borgenärer med fordringar på större belopp. Detta kan synas
principiellt otillfredsställande särskilt i sådana fall där borgenärens verk-
samhet är sådan att fordringarna i verksamheten normalt uppgår endast
till små belopp.
Mot dessa synpunkter skall ställas att det utifrån intresset av en ända-
målsenlig resursanvändning framstår som i hög grad otillfredsställande att
förvaltaren lägger ner arbete på att fördela småbelopp i sådana fall där
arbetets omfattning inte står i rimlig relation till det mervärde som för
borgenärernas del kommer ut av arbetet. För borgenärskollektivet sett som
en helhet är det naturligtvis till fördel om man kan begränsa förvaltarens
arbete med utdelning och i motsvarande mån höja det belopp som i
konkursen återstår för utdelning. Men det är samtidigt viktigt att den
enskilde borgenären inte missgynnas på sätt som har betydelse.
Enligt min mening innebär det en ändamålsenlig avvägning mellan de
nu angivna synpunkterna, om man i enlighet med RSV:s förslag gör det
möjligt att underlåta utbetalning av utdelningsmedel till de borgenärer
som kommer i fråga för utdelning med endast ett litet belopp. Praktiskt
taget samtliga remissinstanser har också anslutit sig till grunderna för
förslaget. När det gäller beloppsgränsen delar jag RSV:s bedömning att
man i princip bör anknyta till de faktiska kostnaderna för utdelningen. Jag
återkommer strax till detta.
Jag delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att man
vid en lagstiftning av det här slaget inte bör ingripa i borgenärernas
principiella rätt till utdelning. Det bör t. ex. inte krävas att en fordran
uppgår till ett visst belopp för att komma i fråga för utdelning i konkurs.
En sådan lagregel skulle från teoretiska och systematiska utgångspunkter
framstå som mindre tillfredsställande. Alla borgenärer bör alltså även i
fortsättningen vara berättigade till utdelning och tas med i förvaltarens
utdelningsförslag. En lagändring bör i stället — som understrukits vid
remissbehandlingen — ta sikte på förhållandena vid utbetalningstillföllet.
Om förvaltaren när han står i begrepp att fördela kvarvarande medel
mellan de utdelningsberättigade borgenärerna finner att det belopp som
skall betalas ut till en viss borgenär ligger under den bestämda belopps- Prop. 1990/91:22
gränsen, bör lagregeln öppna möjlighet for honom att underlåta utbetal-
ning till den borgenären.
Att man på detta sätt inte i förväg avskär vissa borgenärer från rätten till
utdelning utan anknyter till förhållandena vid utbetalningstillfället har
också andra fördelar. Det belopp som en borgenär från början synes vara
berättigad till kan ju komma att ändras under konkursens gång t. ex. på
grund av domstolsbeslut. Vidare kan beloppsgränsen komma att överskri-
das under konkursens gång till följd av upplupen ränta (jfr 11 kap. 13 §
konkurslagen).
Det skall medges att en ordning enligt vilken det först vid utbetalnings-
tillfället bestäms på vilka fordringar den nya regeln skall tillämpas medför
ett visst merarbete för förvaltaren jämfört med om rätten till utdelning för
småbelopp skärs bort redan från början. Förvaltaren måste sålunda ta upp
småborgenärernas fordringar och utdelningsbelopp i utdelningsförslagen.
Med tanke på de principiella och även praktiska fördelar som finns med
den ordningen anser jag emellertid att den är att föredra.
Den av RSV föreslagna regeln innebär en undantagslös skyldighet för
förvaltaren att underlåta betalning för fordringar som inte når upp till
beloppsgränsen. Under remissbehandlingen har från ett par håll hävdats
att det kan finnas fall där en sådan regel skulle kunna leda till mindre
tillfredsställande resultat. En sådan situation skulle kunna vara den att det
i en konkurs finns ett stort antal småfordringar som skulle träffas av den
föreslagna regeln, medan det finns bara någon — eller ingen — borgenär
med en fordran på ett större belopp. En tillämpning av regeln skulle då
kunna få till följd att den sistnämnde borgenären skulle få en väsentligt
högre utdelning än han skulle varit berättigad till enligt vanliga regler,
medan småborgenärerna skulle komma att stå helt utan utdelning. Och
finns inga borgenärer alls med fordringar över beloppsgränsen, skulle
följden kunna bli att ett inte oväsentligt belopp betalades tillbaka till
gäldenären själv, medan alla småborgenärer blev lottlösa.
För att undvika stötande resultat av den här typen bör en lagregel ge
möjlighet för förvaltaren att underlåta att tillämpa regeln, om det är
påkallat av särskilda skäl, t. ex. när det med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå som oskäligt att tillämpa den.
Jag återkommer nu till frågan om beloppsgränsen. Här måste en avväg-
ning göras mellan vad som står att vinna i fråga om kostnaden för förfaran-
det och betydelsen av utebliven betalning för borgenären. Som jag förut
sagt är avsikten med mitt förslag att utbetalning skall kunna undvikas
endast när kostnaden för förfarandet överstiger det belopp som skall
betalas ut. Det är därför viktigt att beloppet inte sätts för högt. Vidare är
det — med hänsyn till vikten av en enhetlig praxis — enligt min mening
nödvändigt att närmare ange beloppsgränsen direkt i lagtexten. Därvid
kan argument anföras såväl för att gränsen bör knytas till basbeloppet som
för att gränsen bör uttryckas i kronor. Av de remissinstanser som förordat
en basbeloppsrelaterad gräns har de flesta föreslagit 0,5 procent av basbe-
loppet, f. n. 148:50 kronor. Mot bakgrund av vad som under ärendets
handläggning har upplysts om kostnaderna för förfarandet och med hän-
syn till vad jag nyss uttalat i fråga om en beloppsgräns, anser jag att Prop. 1990/91:22
övervägande skäl talar för att gränsen sätts något lägre än den föreslagna
andelen av basbeloppet. Även om det finns goda skäl som talar för en
basbeloppsrelaterad gräns, t. ex. att en sådan gräns automatiskt anpassas
till penningvärdesförändringar, anser jag att det av RSV föreslagna belop-
pet, 100 kronor, för tillräcklig tid framöver är ett för ändamålet väl avvägt
belopp som kan accepteras som skäligt av de flesta.
Den nya bestämmelsen bör som RSV föreslagit tas in i det kapitel i
konkurslagen (1987:672), 1 1 kap., som behandlar utdelningsförfarandet.
Med hänsyn till den konstruktion av den nya regeln som jag har förordat
i det föregående bör den lämpligen placeras sist i det avsnitt som reglerar
utbetalningen av utdelningsmedel som en ny 13 a §.
Det har framkommit att utbetalning av småbelopp förekommer särskilt
ofta vid efterutdelningar. RSV har därför föreslagit att bestämmelsen görs
tillämplig även vid efterutdelning. Av 11 kap. 20 § första stycket konkurs-
lagen framgår att bestämmelserna om utbetalning av utdelningsmedel
även skall tillämpas om ett förslag till efterutdelning upprättas. Detta
innebär att den nya regeln i 11 kap. 13 a § blir tillämplig i dessa fall. Om
däremot fördelning sker utan förslag till efterutdelning enligt 11 kap. 21 §,
följer inte automatiskt att den nya regeln blir tillämplig. En justering krävs
därför av sistnämnda lagrum.
Vid remissbehandlingen har sagts att förvaltarens utbetalning av utdel-
ningsmedel enligt den nya regeln bör dokumenteras särskilt eftersom en
sådan utbetalning inte framgår av utdelningsförslaget. Det föreslås att en
dokumentation lämpligen kan ske i samband med att förvaltaren till
tillsynsmyndigheten enligt 7 kap. 21 § konkurslagen anmäler att det inte
längre finns några medel att lyfta. Jag delar dessa synpunkter och föreslår
att en sådan dokumentationsskyldighet, i form av en redovisning till
tillsynsmyndigheten, införs genom ett tillägg i 7 kap. 21 § konkurslagen.
3 Övriga frågor
Den 1 juli 1990 ändrades ett antal regler om tid för anförande av besvär
över tingsrätternas beslut (prop. 1989/90:71, JuU32, rskr. 292, SFS
1990:443 ff.). Ändringarna innebär att besvärstiden har förlängts från två
till tre veckor. Sedan reglerna trätt i kraft har uppmärksammats att mot-
svarande ändringar bör göras i ytterligare ett par lagrum. Det gäller 9 kap.
14 § och 12 kap. 16 § konkurslagen (1987:672) samt 41 § ackordslagen
(1970:847). Dessa ändringar bör lämpligen genomföras i nu förevarande
sammanhang.
4 Ikraftträdande
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1991. Särskil-
da övergångsbestämmelser behövs endast såvitt avser besvärstidens längd
(jfr avsnitt 3).
5 Upprättade lagförslag
Prop. 1990/91:22
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
2. lag om ändring i ackordslagen (1970:847).
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
2. lag om ändring i ackordslagen (1970:847).
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
10
Hemställan om ändring i konkurslagen så att
småbelopp inte behöver betalas ut
1 konkurslagen finns inte någon lägsta beloppsgräns för vad som måste
delas ut till borgenärerna. Vid en sammankomst mellan KonkursfÖrvaltar-
kollegiernas förenings styrelse och riksskatteverkets (RSVs) exekutionsav-
delning har denna fråga diskuterats. Föreningens ståndpunkt som delas av
RSV är att det behövs en lagändring så att en konkursförvaltare inte som
utdelning behöver betala ut summor understigande ett visst belopp. För-
eningen har framhållit att man för närvarande tillämpar olika praktiska
lösningar för att undvika att behöva betala ut småbelopp.
I litteraturen har problemet uppmärksammats av Welamson (Konkurs-
rätt, 1961 s. 586). Han skriver att i praktiken synes man söka undvika
utdelning som endast omfattar ytterst ringa belopp. Enligt Welamson är en
viss begränsning nedåt motiverad av att kostnaderna (for förfarandet) inte
bör överstiga den utdelning som tillfaller borgenären.
I den nya konkurslagen regleras frågan om hur man skall förfara när
endast ett litet belopp återstår efter betalning av konkurskostnaderna, 10
kap 4 §, men inte problemet att utdelningen i sig är liten. I propositionen
(prop. 1986/87:90 s. 318) sägs bl. a. att om det bara finns oprioriterade
borgenärer och förvaltaren måste utreda förutsättningarna for fördelning
så kan detta dra sådana kostnader att det därefter inte återstår något att
fördela. I propositionen ges emellertid inte något svar på hur detta pro-
blem skall kunna lösas. Inte heller får man någon lösning på problemet att
själva utbetalningen kostar mer än det som skall betalas ut.
RSV har tidigare i år beträffande kronofogdemyndigheternas (KFM)
handläggning av enskilda mål (skrivelse 1989-02-08, J 20-87-89) skrivit
om olägenheterna med att behöva betala ut små belopp. RSV hemställde
där om en beloppsgräns på 25 kr for vad KFM är skyldig att driva in och
att betala ut.
Upprättande av förslag till utdelning och utbetalning av pengarna utgör
en inte obetydlig del av förvaltarens arbete. Ur kostnadssynpunkt är det
angeläget att i rimlig utsträckning rationalisera detta. Varje utbetalning
kostar pengar, dels hanteringskostnad hos förvaltaren dels avgift till pos-
ten/banken for själva överföringen. Enligt uppgift från förvaltarhåll före-
kommer det relativt ofta att små belopp kommer i retur pga felaktiga
adresser. Detta antas bero på att borgenärerna i dessa fall har ett begränsat
intresse av att hålla kontakt med förvaltaren. Problemet med småbelopp
är särskilt tydligt vid efterutdelning.
En rimlig utgångspunkt, enligt RSVs uppfattning, är att det belopp som
delas ut skall överstiga kostnaderna for utbetalningen. Problemet bör lösas
genom en författningsändring och inte med olika ”praktiska” lösningar.
Innebörden av ändringen bör vara att när förvaltaren vid upprättandet av
utdelningsforslaget märker att utdelningen till en borgenär understiger en
viss gräns så får pengarna fördelas på övriga utdelningsberättigade.
Föreningen har föreslagit en beloppsgräns på 1 % av basbeloppet på
Prop. 1990/91:22
Bilaga 1
fristdagen, för närvarande 279 kr. Enligt verkets uppfattning bör gränsen
vara betydligt lägre. Som ovan nämnts föreslogs en gräns på 25 kr beträf-
fande KFMs utbetalning i enskilda mål. Vid indrivning i allmänna mål
finns en gräns på 50 kr. Verket anser att med hänsyn till det arbete det
innebär att fördela och betala ut medlen är det motiverat med en högre
gräns. Verket föreslår att gränsen sätts till 100 kr.
Författningsändringen bör göras tillämplig också vid efterutdelning.
Borgenärernas fordringar varierar ofta i storlek. Inflyter en mindre
summa pengar kan fördelning enligt nuvarande regler resultera i att flerta-
let borgenärer får belopp under 100 kr medan en eller två får större belopp.
I dessa fall bör det vara möjligt att avsevärt reducera förvaltarens arvode
om han endast behöver göra en eller två utbetalningar.
Den nu föreslagna regleringen kan införas genom ett tillägg i 11 kap 4 §
konkurslagen. Det kan ha följande lydelse:
Finner förvaltaren att det belopp som skall betalas till en viss borgenär
understiger 100 kr, skall beloppet i stället fördelas på övriga utdelningsbe-
rättigade.
Prop. 1990/91:22
Bilaga 1
12
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över riksskatteverkets framställning om ändring i
konkurslagen
Yttrande över framställningen har avgetts av justitiekanslern, domstols-
verket, konsumentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,
Jönköpings och Malmöhus län, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet, riksdagens ombudsmän, Finansbolagens förening, Svenska
Bankföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Inkassoföreningen,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges
Advokatsamfund, Ackordscentralen i Göteborg, Sveriges Köpmannaför-
bund, Trafikförsäkringsföreningen.
Prop. 1990/91:22
Bilaga 2
13
Lagrådsremissens lagförslag
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 7 kap. 21 §, 9 kap. 14 §, 11 kap. 21 § och 12 kap. 16 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 13 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1990/91:22
Bilaga 3
Föreslagen lydelse
7 kap.
21 §
Också sedan konkursen har av-
slutats skall förvaltaren, så länge
boets medel är insatta i bank, inom
en månad från utgången av varje
kalenderår till tillsynsmyndigheten
lämna sådana uppgifter som sägs i
20 § första stycket andra och tredje
meningarna. När några medel inte
längre finns att lyfta, skall förvalta-
ren anmäla det till myndigheten.
Också sedan konkursen har av-
slutats skall förvaltaren, så länge
boets medel är insatta i bank, inom
en månad från utgången av varje
kalenderår till tillsynsmyndigheten
lämna sådana uppgifter som sägs i
20 § första stycket andra och tredje
meningarna. När några medel inte
längre finns att lyfta, skall förvalta-
ren anmäla det till myndigheten.
Förvaltaren skall samtidigt redovisa
i vad mån utbetalning av utdel-
ningsmedel skett med stöd av ll
kap. 13 a §.
9 kap.
Beslut enligt 13 § tredje stycket
får överklagas av den som enligt
13 § första stycket är taleberättigad,
om han anser att beslutet inte har
tillkommit på lagligt sätt. Beslutet
överklagas genom besvär till hov-
rätten inom två veckor från dagen
för beslutet. Om inte hovrätten för-
ordnar annat, skall beslutet gälla
omedelbart.
14 §
Beslut enligt 13 § tredje stycket
får överklagas av den som enligt
13 § första stycket är taleberättigad,
om han anser att beslutet inte har
tillkommit på lagligt sätt. Beslutet
överklagas genom besvär till hov-
rätten inom tre veckor från dagen
för beslutet. Om inte hovrätten för-
ordnar annat, skall beslutet gälla
omedelbart.
11 kap.
13 a §
Om det belopp som skall betalas
ut till en viss borgenär understiger
100 kronor, får förvaltaren i stället
fördela beloppet på övriga utdel-
ningsberättigade som inte tillgodo-
setts fullt ut.
14
Nuvarande lydelse
21
Om förvaltaren anser att de ny-
tillkomna medlen kan fördelas utan
att förslag till efterutdelning upp-
rättas och om tillsynsmyndigheten
medger det, får han dela ut medlen
till berättigade borgenärer utan att
föreskrifterna i det föregående i
detta kapitel iakttas. För utbetal-
ningen gäller dock 9 § andra styc-
ket. En borgenär förlorar sin rätt till
utdelning, om han inte gör anspråk
på medlen inom två år räknat från
det att förvaltaren har anmält till
rätten att han har skickat medlen
till borgenären.
Föreslagen lydelse
§
Om förvaltaren anser att de ny-
tillkomna medlen kan fördelas utan
att förslag till efterutdelning upp-
rättas och om tillsynsmyndigheten
medger det, får han dela ut medlen
till berättigade borgenärer utan att
föreskrifterna i det föregående i
detta kapitel iakttas. För utbetal-
ningen gäller dock 9 § andra stycket
och 13 a §. En borgenär förlorar sin
rätt till utdelning, om han inte gör
anspråk på medlen inom två år räk-
nat från det att förvaltaren har an-
mält till rätten att han har skickat
medlen till borgenären.
Prop. 1990/91:22
Bilaga 3
Första stycket tillämpas också för det fall att det finns skäl att upprätta
ett utdelningsförslag men medlen inte förslår till betalning av de därmed
förenade kostnaderna.
12 kap.
Anser en borgenär eller gäldenä-
ren att ett beslut genom vilket ett
ackordsförslag har förkastats av
borgenärerna inte har tillkommit
på lagligt sätt, får han överklaga be-
slutet i hovrätten inom två veckor
från beslutet. Gäldenären får dock
överklaga beslutet endast om hans
rätt kan vara beroende av det. Be-
slutet tillämpas omedelbart, om
inte något annat förordnas.
16 §
Anser en borgenär eller gäldenä-
ren att ett beslut genom vilket ett
ackordsförslag har förkastats av
borgenärerna inte har tillkommit
på lagligt sätt, får han överklaga be-
slutet i hovrätten inom tre veckor
från beslutet. Gäldenären får dock
överklaga beslutet endast om hans
rätt kan vara beroende av det. Be-
slutet tillämpas omedelbart, om
inte något annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre bestämmelser gäller
dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan-
det.
15
Härigenom föreskrivs att 41 § ackordslagen (1970:847) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1990/91:22
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §'
Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten
får överklagas för sig, om inte något annat följer av 32 § första stycket, 35 §
eller 36 § tredje stycket.
Talan mot ett beslut som avses i
första stycket förs genom besvär i
hovrätten inom två veckor från den
dag då beslutet meddelades. Är det
fråga om beslut om förhandling om
offentligt ackord räknas dock be-
svärstiden från den dag då kungö-
relsen om beslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
Talan mot ett beslut som avses i
första stycket förs genom besvär i
hovrätten inom tre veckor från den
dag då beslutet meddelades. Är det
fråga om beslut om förhandling om
offentligt ackord räknas dock be-
svärstiden från den dag då kungö-
relsen om beslutet var införd i Post-
och Inrikes Tidningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre bestämmelser gäller
dock i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före ikraftträdan-
det.
Senaste lydelse 1987:673.
16
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-09-21
Prop. 1990/91:22
Bilaga 4
Närvarande: f. d. regeringsrådet Eskil Hellner, regeringsrådet Stig von
Bahr, justitierådet Hans-Gunnar Solerud.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 30 augusti 1990 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till ändring i konkurslagen m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av distriktsåklagaren Kathrin
Flossing.
Lagrådet har ingen erinran mot lagförslagen.
17
Prop. 1990/91:22
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1
Propositionens lagförslag................................ 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 september
1990 ............................................... 5
1 Inledning.......................................... 5
2 Utdelning av småbelopp............................... 6
3 Övriga frågor....................................... 9
4 Ikraftträdande ...................................... 9
5 Upprättade lagförslag................................. 10
6 Hemställan ........................................ 10
7 Beslut ............................................ 10
Bilaga 1 Riksskatteverkets skrivelse 1989-10-18 ............... 11
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser................... 13
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag....................... 14
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.............................. 17
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
18