EJ
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bi-
fogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 juni 1991.
På regeringens vägnar
O dd Engström
Ingela Thalén
I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om förbud mot vissa
dopningsmedel. Förslaget innebär att såväl innehav som andra förfaranden
som främjar tillgängligheten av de ifrågavarande medlen inte blir tillåtna för
annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål.
Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud - dopningsbrott - skall kunna
straffas med fängelse i upp till två år. För ringa brott föreslås påföljden bli
böter eller fängelse i högst sex månader.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 199
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller
a) syntetiska anabola steroider,
b) testosteron och dess derivat,
c) tillväxthormon,
d) kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron
och dess derivat eller av tillväxthormon.
2 § Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller veten-
skapligt ändamål
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning, eller
6. innehas.
3 § Den som uppsåtligen bryter mot 2 § 2-6 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första stycket att anse som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
4 § För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att
anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken, om gärningen
gäller annan befattning än som avses i 2 § 6.
Om flera har medverkat till brott som avses i 2 § 2-5, skall 23 kap. 4 och
5 §§ brottsbalken tillämpas.
5 § Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav
samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppen-
bart oskäligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om
förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.
Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
egendomens värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till före-
byggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller
egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.
6 § Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 §
gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, med den avvikelsen att bestämmel-
sen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då rätten ut-
satt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande Prop. 1990/91: 199
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag
har skett av medel som avses i 1 § denna lag. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för förordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991
Prop. 1990/91: 199
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist,
G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin,
Åsbrink
Föredragande: statsrådet Thalén
Genom beslut den 29 juni 1989 förordnade chefen för socialdepartementet i
samråd med chefen för bostadsdepartementet regeringsrådet Susanne Billum
Stegard att undersöka möjligheterna att via ändringar i läkemedelslagstift-
ningen minska tillgången på dopningsmedel. Uppdraget redovisades hösten
1989 i promemorian (Ds 1989:60) Åtgärder mot doping. I promemorian
föreslogs en särskild lag om vissa medel med hormonell inverkan.
Till protokollet i detta ärende bör som bilagor 1 och 2 fogas prome-
morians redovisning av Internationella Olympiska Kommitténs dopningslista
resp, det lagförslag som läggs fram i promemorian.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na och en sammanställning över deras yttranden bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 3.
Regeringen beslutade den 16 maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande över
ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om förbud mot vissa
dopningsmedel. Det till lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas till proto-
kollet i ärendet som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Lagrådets granskning har lett till en
redaktionell ändring i 3 § i lagförslaget
I det följande tar jag upp frågan om lagstiftning mot dopning. Jag har vid
mina överväganden samrått med chefema för justitie- och bostadsdeparte-
menten.
2.1.1 Allmän bakgrund
Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning och innebär
i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra sin prestationsförmåga på ett
konstlat sätt. Redan från antiken finns beskrivningar på dopning och i den
modema idrottsrörelsen har många fall uppmärksammats.
De farmakologiska dopningsmedlen har hittills dominerat i dopnings-
sammanhang. Förutom dessa medel kan nämnas bloddopning, där en del av
idrottsutövarens blod lagras och reinfunderas strax före en tävling för att hans
syretransportkapacitet skall öka. De farmakologiska dopningsmedlen, som i
stor utsträckning utgörs av läkemedel, är här främst av intresse.
Dopningsmedlen har olika användningsområden. De ursprungliga medlen
användes i direkt samband med tävlingar för att öka prestationsförmågan.
Först under 1960-talet kom anabola steroider i bruk med syfte att under
träningsperioderna infor tävlingarna bygga upp idrottsutövarens muskulatur.
Numera används även medel som har till uppgift att dölja att ett dopnings-
preparat har använts.
Det står nu klart, att dopning, som ursprungligen förekom i huvudsak
bland elitidrottare, med tiden har spritt sig även till nivåerna därunder.
Numera är dopning inte heller endast ett problem för den egentliga idrotts-
rörelsen. Även i andra sammanhang där kroppsaktiviteter förekommer utnytt-
jas dopningsmedel, främst kanske bland kroppsbyggare på motionsnivå.
Flertalet av de dopningsmedel som används i Sverige har smugglats in i lan-
det.
Företeelser som dopning strider mot idrottsrörelsens grundprincip, som
innebär att de tävlande skall förbättra och bibehålla sin prestationsförmåga på
ett naturligt sätt och mäta sina krafter på lika villkor. Detta argument mot
dopning är delvis av etiskt slag men får också betydelse till följd av ett ökat
inslag av ekonomiskt värdefulla priser i tävlingarna. Det finns emellertid även
medicinska invändningar mot användningen av dopning. När det gäller far-
makologiska medel används dessa sällan på medicinska indikationer och i de
doseringar som rekommenderas vid terapeutiskt bruk. Dopning innebär där-
för hälsorisker för idrottsutövama. Det är sålunda angeläget med ett aktivt en-
gagemang för att motverka spridningen av dopning i olika former och i skilda
sammanhang.
Europarådet formulerade redan på 1960-talet följande rekommendation när
det gäller att definiera dopning: "Dopning är friska människors bruk av eller
administrering av kropp sfrämmande ämnen i någon form eller fysiologiska
substanser som tillföres kroppen i onormala mängder eller på ett onormalt sätt
med den enda avsikten att höja prestationsförmågan i tävling på ett konstlat
och osportsligt sätt. Dessutom måste olika psykologiska metoder att öka den
sportsliga prestationsförmågan betraktas som dopning".
Prop. 1990/91: 199
Internationella Olympiska Kommittén (IOC) tog inför 1968 års olympiska Prop. 1990/91: 199
spel fram en lista över substanser som var att betrakta som dopningsmedel.
IOC:s lista hålls aktuell genom upprepade revideringar. Dopningstestverk-
samheten har utvecklats såväl inom som utom de olympiska spelen.
Den i Sverige centrala definitionen på dopning är antagen av Riks-
idrottsmötet år 1989 och bygger på IOC-definitionen. De flesta länder och
internationella specialidrottsförbund i världen hänvisar till IOC-definitionen i
sina egna regler. Definitionen, som är från år 1986, lyder: "Dopning är an-
vändandet av substanser tillhörande de olika grupperna av förbjudna medel,
men också användandet av illegala metoder, som t.ex. bloddopning". Härtill
hör den nyss nämnda dopningslistan, som senast reviderats i april 1990, då
erythropoietin (EPO) tillkom.
I Sverige leds kampen mot dopning av Sveriges Riksidrottsförbund (RF).
RF bildade år 1977 en dopningskommission. Det program som kommis-
sionen tog fram baserades på information, utbildning och kontrollverksam-
het. Arbetet ledde bl.a. fram till inrättandet av ett dopningslaboratorium vid
Huddinge sjukhus.
2.1.2 Dopningstestverksamheten
Internationella olympiska kommitténs medicinska kommission ackrediterar de
laboratorier, som motsvarar viss uppställd standard och som arbetar efter be-
stämda procedurer. Reackreditering sker årligen av kommissionen. År 1990
fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är dopningslaboratoriet vid
Huddinge sjukhus. Huddingelaboratoriet drivs i samverkan mellan två av
sjukhusets avdelningar - avdelningen för klinisk farmakologi resp, avdel-
ningen för klinisk kemi. Laboratoriet blev ackrediterat år 1985. Det bygger på
ett samarbete mellan RF och Stockholms läns landsting. De anställdas löner
samt analysutrustningen m.m. betalas från RF:s anslag medan landstinget
svarar för vissa kostnader. För budgetåret 1990/91 har riksidrottsstyrelsen
anslagit 6 milj, kr., vilket bl.a. avsetts för förstärkning av laboratoriet.
Nuvarande utrustning klarar ca 2 200 analyser per år.
För kontrollverksamheten har RF ca 200 ideellt arbetande kontrollfunk-
tionärer. Kontrollerna utförs av läkare eller sjuksköterska. Huvuddelen av
dopningskontrollema i Sverige sker nu som oanmälda stickprovskontroller
under träningsperioderna. Därjämte förekommer förannonserade kontroller i
samband med tävlingar. Vid större tävlingar är det normalt att medaljörerna
testas, kompletterat med ytterligare någon eller några som lottas fram. Vid
stickprovskontroller sker lottning vid träningstillfället. Dopningsprovet är
urinprov, som lämnas i två flaskor. Den ena, A-provet, skickas till dopnings-
laboratoriet för analys, medan den andra förvaras under betryggande former.
Om det första provet visar sig negativt anses idrottsutövaren inte dopad.
Reservprovet analyseras därför inte i dessa fall. Visar sig A-provet positivt
kan också reservprovet analyseras. Endast om också detta prov är positivt an-
ses idrottsutövaren dopad. Analysresultaten meddelas RFs dopningskom-
mission, som i händelse av positivt resultat anmäler ärendet till berört special- Prop. 1990/91: 199
idrottsförbund för bestraffning. Kommissionen bevakar specialidrotts-
förbundets bestraffning och kan överklaga ärendet till Riksidrottsnämnden.
2.1.3 Idrottsrörelsens åtgärder
Förutom dopningskontrollverksamheten ägnar idrottsrörelsen stor kraft åt in-
formation och utbildning for att öka kunskaperna om dopningsproblemet.
Under större delen av 1970-talet var dopning mest en akademisk fråga i
den svenska idrottsdebatten. Det som fick den svenska idrottsrörelsen att
reagera var ett uppmärksammat fall år 1981. En svensk, kvinnlig löparstjäma
visade sig vara dopad med anabola steroider, som hon fått av sin tränare.
Hon blev avstängd. Fallet gav upphov till en intensiv debatt om dopningens
vara eller inte vara. År 1984 falides två svenskar efter dopningskontroller vid
OS i Los Angeles, därav en brottare på medaljplats. För att intensifiera
kampen mot dopning höjdes statsanslagen vilket resulterade i en stor satsning
på opinionsbildning, information och utbildning. Hösten 1985 inleddes en
kampanj där man förde fram ett entydigt budskap - dopning är fusk. En
annan utgångspunkt var att dopningsmissbruket var ett hot mot hela idrotts-
rörelsen. Resultatet blev en kampanj under rubriken "Idrott utan doping" med
uppmaning att informera de aktiva.
Den svenska idrottsrörelsen har också varit framgångsrik internationellt
när det gäller kampen mot dopning. Representanter för den svenska idrotten
har i internationella organ drivit frågan om effektivare kontrollåtgärder och
gemensamma regler. De nordiska idrottsförbunden har utarbetat en gemen-
sam s.k. antidopningskonvention, som godkänts av samtliga berörda riks-
idrottsförbund. Enligt dokumentet kan en idrottsman när som helst och var
som helst underkastas kontroll, dvs. i vilket nordiskt land som helst och
under såväl träning som tävling.
De nordiska länderna agerade sedan gemensamt för att få till stånd mot-
svarande konvention inom Europarådet öppen även för stater som inte är
medlemmar i Europarådet.
Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i internationell
samverkan för att få fram nya analysmetoder. En lista över dopningspreparat
har utarbetats i samarbete mellan idrottsrörelsen, Apoteksbolaget och läke-
medelsverket. Information om dopningslistan sprids genom apoteken.
Idrottsrörelsen har tagit initiativ för att få till stånd en märkning av de för-
bjudna dopningsmedlen. Med vetskap om att största delen av dopnings-
medlen smugglas in i landet har RF sedan en tid inlett ett nordiskt samarbete
med tullen. Då vidare mycket av dopningshanteringen sker via de s.k. gymen
försöker RF även vända sig till dessa motionsanläggningar som ligger utanför
den organiserade idrottsrörelsen och rikta information till besökare vid an-
läggningarna.
Möjligheten för idrottsrörelsen att genomdriva dopningstester både under
träning och tävling beror på att medlemmarna genom sitt medlemskap för-
bundit sig att inte använda dopningsmedel och att underkasta sig dopnings- Prop. 1990/91: 199
kontroll. Motsvarande möjlighet finns inte utanför idrottsrörelsen. En testning
av enskilda personer som vistas i en träningslokal som ägs t.ex. av en kom-
mun förutsätter samtycke av den som skall testas, då tvångsvisa tester inte får
ske utan uttryckligt lagstöd. Från idrottsrörelsens sida har man därför i stället
rekommenderat kommunerna att i samband med uthyrning av lokaler till olika
föreningar föreskriva att det är en väsendig förutsättning för hyresrättens be-
stånd att dopningsmedel inte förekommer i lokalerna eller att de som tränar
där är dopningsfria vid användandet av lokalerna. Vidare rekommenderas
kommunerna att kräva att föreningens stadgar ger möjlighet att utesluta med-
lem som t.ex. använder anabola steroider eller att som villkor för förenings-
bidrag föreskriva att föreningsmedlemmarna inte använder dopningsmedel.
2.1.4 Varifrån kommer dopningsmedlen
På grundval av uppgifter som redovisats i promemorian kan konstateras föl-
jande. I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i dopnings-
sammanhang förhållandevis liten. Receptförfalskningar och stölder av läke-
medel förekommer inte i någon stor omfattning. Det stora tillflödet av anabola
steroider sker genom införsel från utlandet. Den legala införseln för privat
bruk är med hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad, varför impor-
ten till största delen är illegal. Läkemedelsförsörjningen är ofta annorlunda
organiserad utomlands, t.ex. med ett mycket stort antal små privata apotek,
vilket försvårar möjligheterna till kontroll. Det har därför varit ganska lätt att
komma över anabola steroider för insmuggling till bl.a. Sverige.
Införseln sker dels av idrottsutövare för eget bruk, dels organiserat i syfte
att tjäna pengar. Hittills synes den illegala införseln av hormonpreparat till
Sverige främst ha genomförts av ett annat klientel än det som ägnar sig åt
narkotikahandel. Men det finns fall som visar att vad som börjar som miss-
bruk av hormonpreparat kan övergå i narkotikahantering. Tullen anser sig för
sin del i och för sig ha tillgång till tillräckligt effektiv lagstiftning genom lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling. Tillämpningen av denna har hittills
dock varit inriktad på narkotikabekämpningen och de beslag av hormon-
preparat som förekommit har ofta varit s.k. överskottsbeslag i jakten på nar-
kotika.
Statistik från åren 1987-1989 visar på ett 30-tal tullbeslag per år av hor-
monpreparat. År 1990 gjordes 45 tullbeslag. År 1987 beslagtogs bl.a. drygt
160 000 tabletter och ampuller. För år 1990 var siffran ca 488 000, fördelat
på ca 482 000 tabletter och 6 000 ampuller. För narkotika bedöms att ca 5 %
av den illegala importen beslagtas. För hormonpreparaten får procentsatsen
antas vara betydligt lägre. Inköpsländer är främst länder i Sydeuropa och
Östeuropa. Oavsett storleken på beslagen synes, med några undantag, endast
ha utdömts bötesstraff för den olovliga införseln.
I sitt arbete med att bekämpa smuggling av dopningsmedel samarbetar Prop. 1990/91: 199
tullen med RF genom den regionala organisationen. Tullen samarbetar i dessa
frågor också med andra länders tullmyndigheter.
När medlen väl kommit in i landet upphör tullens uppgift.
Brottsutredningen blir då en sak för polisen, som dock med de nuvarande
straffbestämmelserna inte har tullens möjligheter att ingripa, Lex. genom hus-
rannsakan.
2.1.5 Internationellt samarbete
Europarådets konvention mot dopning. Konventionen, som upprättades och
öppnades för undertecknande den 16 november 1989, har för Sveriges del
trätt i kraft den 1 augusti 1990 (prop. 1989/90:142, SoU30, rskr. 316).
Konventionen innebär bl.a. följande. I avsikt att minska och slutligen av-
skaffa dopning från idrotten åtar sig partema att vidta alla nödvändiga steg för
att kunna tillämpa konventionens bestämmelser. Dopning inom idrott definie-
ras som förmedling till idrottsutövare eller dessa personers bruk av vissa
farmakologiska dopningsmedel eller dopningsmetoder. Därvid hänvisas till
den dopningslista som skall godkännas av ett särskilt organ, den s.k. över-
vakningsgruppen. För att begränsa tillgängligheten och bruket av förbjudna
dopningsmedel och dopningsmetoder och i synnerhet anabola steroider skall
parterna vidta lämpliga lagstiftnings- eller administrativa åtgärder. Under
begreppet tillgänglighet inkluderas därvid bestämmelser för att kontrollera
omsättning, innehav, införsel, distribution och försäljning. För detta ändamål
skall som kriterium för offentliga bidrag gälla att idrottsorganisationema
effektivt tillämpar föreskrifter mot dopning. Partema skall vidare bistå sina
idrottsorganisationer med finansiering av dopningskontroller och analyser,
främja dopningskontroller såväl under som vid sidan av tävlingar samt främja
överenskommelser om dopningskontroller i andra länder av idrottsorganisa-
tionens medlemmar. Konventionen föreskriver vidare att partema skall verka
för att dopningslaboratorier, som kan ackrediteras enligt internationella regler,
inrättas. Partema skall vidare utarbeta utbildningsprogram och informations-
kampanjer om de faror som dopningen innebär för hälsan och för idrottens
etiska värden. Idrottsorganisationema skall uppmuntras att harmonisera sina
anti-dopningsbestämmelser och dopningslistor med motsvarande inter-
nationella, liksom regler för dopningskontroll och bestraffningsprocedur.
Idrottsorganisationema skall också uppmuntras att arbeta internationellt.
Den s.k. övervakningsgruppens arbete. Som nyss nämnts antog
Europarådet sin konvention mot dopning under hösten 1989 och för Sveriges
del trädde den i kraft den 1 augusti 1990. För att övervaka tillämpningen av
konventionen har inrättats ett särskilt organ, en s.k. övervakningsgrupp.
Sverige hade möjlighet att delta i det första mötet med konventionens över-
vakningsgrupp, vilket ägde rum den 9-10 augusti 1990.
Övervakningsgruppen beslöt vid detta möte att ändra bilagan till konven-
tionen genom att anpassa den till internationella olympiska kommitténs (IOC)
lista. Denna ändring trädde i kraft den 1 september 1990. Ändringen innebär
att medlet erytropoietin numera också finns upptaget på dopningslistan.
Världskonferensen om antidopning inom idrott. Under juni månad 1988
hölls i Ottawa den första permanenta världskonferensen om antidopning inom
idrott. 27 länder och ett antal internationella idrottsliga organisationer var
representerade. Vid konferensen antogs en internationell antidopningsurkund.
I denna betonas vikten av att idrottsorganisationema harmoniserar sina anti-
dopningsbestämmelser med IOCs bestämmelser. Idrottsorganisationema skall
anta regler som gör dopningskontroll av ett stort antal deltagare obligatorisk
vid mästerskapstävlingar, företa dopningskontroller vid sidan av tävling på
åretruntbasis och träffa överenskommelser om att idrottsmän från ett land kan
testas i ett annat land vid träning där. Regeringarna skall se till att det finns ett
effektivt antidopningsprogram. Detta kan de göra genom att göra missbruks-
lagstiftningen tillämplig på dopning, anta speciell dopningslagstiftning eller
göra det möjligt för idrottsorganisationema att fullfölja sina antidopnings-
program. Regeringarna kan också anta bestämmelser om omsättning och
innehav av utvalda förbjudna grupper av dopningsmedel eller medel för för-
bjudna dopningsmetoder. Vidare skall regeringarna bistå med finansiering av
dopningskontroller och inrätta dopningslaboratorier. Offentliga myndigheter
skall samarbeta för att begränsa omsättning och distribution och minska den
olagliga hanteringen av utvalda förbjudna grupper av dopningsmedel. De
skall också i detta syfte samarbeta internationellt. Regeringar och idrotts-
organisationer skall gemensamt arbeta för utbildning och information om
dopning. Antidopningsurkunden bygger i stort på en tidigare urkund ut-
arbetad inom Europarådet. Urkunden skrevs på av IOC och har blivit den
internationella olympiska antidopningsurkunden. Andra internationella
idrottsministerkonferensen i Moskva i november 1988, organiserad av
UNESCO, antog en rekommendation till stöd för denna urkund. En andra
världskonferens om antidopning inom idrott hölls i Moskva under oktober
1989.
Nordisk antidopningskonvention. År 1983 träffade de nordiska riks-
idrottsförbunden en överenskommelse om dopningskontroller. Enligt denna
kan vilken nordisk idrottsutövare som helst inkallas till kontroll när som
helst, oavsett i vilket land han befinner sig för att tävla eller träna. Dessa
regler bekräftades i en år 1987 antagen nordisk s.k. antidopningskonvention.
Denna slår inledningsvis fast att bruk av listade dopningsmedel och dop-
ningsmetoder är förbjudet. Likaså är det förbjudet att uppmuntra till sådant
bruk. Därefter regleras när dopningskontroller kan ske, hur dessa skall ske
och hur bestraffningsreglema skall vara beskaffade.
Europeiska sportkonferensen. Europeiska sportkonferensen är ett sam-
arbetsorgan för idrottsrörelsen i såväl Öst- som Västeuropa. Den grundades
år 1973. Under år 1985 tillsattes en arbetsgrupp för effektiva antidopnings-
åtgärder. Vid en konferens i november 1988 antogs en rekommendation om
dopningskontroller vid sidan av tävling som godkändes av europeiska sport-
konferensen vid dess möte i Sofia hösten 1989. Rekommendationen går bl.a.
ut på att bruk av vissa dopningsgrupper och metoder är förbjudna under
Prop. 1990/91: 199
10
träning, att dopningskontroller kan ske när som helst under året, att idrotts- Prop. 1990/91: 199
utövare från ett land kan testas i ett annat land vid tävling eller träning där och
att vägran att ställa upp i kontroll skall få samma konsekvenser som positivt
test for anabola steroider.
2.1.6 Gällande bestämmelser
Läkemedelsförordningen (1962:701) innehåller de grundläggande bestäm-
melserna om läkemedelshanteringen i Sverige. Med läkemedel förstås enligt
1 § 1 mom. sådan vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes
bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos
människor eller djur eller eljest på angivna sätt användas i samband med be-
handling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller förlossning, allt under förut-
sättning att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller
doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Förordningen är
alltså tillämplig endast på bruksfärdiga beredningar med den nyss angivna
avsikten. Det finns dock möjlighet, där särskilda skäl föreligger, att före-
skriva att förordningen skall tillämpas även på vara som inte färdigställts i
bruksfärdigt skick för sådant ändamål, liksom på vara som i fråga om egen-
skaper och användning står läkemedel nära. Socialstyrelsen (numera läke-
medelsverket) har sålunda föreskrivit (LVFS 1990:22) att läkemedels-
förordningen helt skall tillämpas på varor som genom hormonell påverkan på
proteinsyntes används för att öka prestationsförmågan och detta även om de
inte är iordningställda i bruksfärdigt skick. Härigenom reglerar läkemedels-
förordningen hantering av bl.a. anabola steroider.
Läkemedelsförordningen innehåller bestämmelser om bl.a. tillverkning,
införsel, handel och hantering i övrigt
Yrkesmässig tillverkning av läkemedel får, förutom på apotek, i princip
endast bedrivas av den som har läkemedelsverkets (förut socialstyrelsens)
tillstånd. Ett sådant tillstånd gäller visst eller vissa läkemedel.
Handel indelas i partihandel och detaljhandel. Rätt att bedriva partihandel
har den som behörigen tillverkat läkemedlet, den som har rätt att bedriva
detaljhandel med läkemedel eller den som har tillstånd att idka partihandel
med läkemedel. Detaljhandel definieras i lagen (1970:205) om detaljhandel
med läkemedel som försäljning till annan än tillverkare av läkemedel för
dennes rörelse eller återförsäljare. Detaljhandel med läkemedel får endast be-
drivas av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande
inflytande. Staten har uppdragit åt Apoteksbolaget AB att med ensamrätt driva
sådan handel. Vissa undantag gäller, bl.a. i fråga om läkemedels-
försörjningen vid sjukvårdsinrättningarna.
Som huvudregel gäller att läkemedel får införas till Sverige av den som är
behörig att tillverka eller idka handel med läkemedlet. Även föreståndare för
vissa vetenskapliga institutioner eller undersökningslaboratorier e.d. får in-
föra läkemedel om läkemedlet behövs för annan verksamhet än sjukvård. För
införsel i övriga fall krävs särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får meddelas en-
11
dast den som styrker behov av ett läkemedel i sin yrkesutövning för annat Prop. 1990/91: 199
ändamål än sjukvård och som bedöms kunna handha läkemedlet på ett be-
tryggande sätt. Utan särskilt tillstånd får resande införa läkemedel, som han
för medicinskt ändamål och personligt bruk medför till riket.
För hantering i övrigt gäller enligt 13 § läkemedelsförordningen ett allmänt
aktsamhetskrav.
Straffet för den som bryter mot läkemedelsförordningens bestämmelser är
normalt dagsböter. Detta gäller bl.a. i fråga om den som tillverkar, saluhåller
eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad till det eller som åsidosätter
aktsamhetskravet. Den som begår gärning av oaktsamhet som bedöms som
ringa är fri från ansvar medan grovt brott kan ge fängelse upp till ett år.
Påföljden för olovlig införsel regleras i lagen (1960:418) om straff för varu-
smuggling.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av läkemedelsförordningen finns i
kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14
december 1962 (nr 701) och får dessutom i viss utsträckning meddelas av
läkemedelsverket, tidigare socialstyrelsen. Sådana myndighetsföreskrifter har
meddelats om bl.a. förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek
(receptföreskrifter, SOSFS 1984:16 och LVFS 1990:27) Enligt dessa före-
ligger recepttvång för registrerade farmacevtiska specialiteter, som enligt
beslut av socialstyrelsen eller läkemedelsverket skall vara receptbelagda.
Likaså kräver utlämnande av oregistrerade farmacevtiska specialiteter recept
Vad som utgör receptbelagd vara framgår av förteckningen till receptföre-
skriftema. Då ämne som är upptaget på förteckningen ingår i eller utgör
läkemedel, blir läkemedlet underkastat recepttvång.
Vidare har meddelats följande föreskrifter om resandes införsel av läke-
medel (LVFS 1990:32). Läkemedel för medicinskt ändamål och personligt
bruk får införas till riket i en mängd som vid varje tillfälle motsvarar högst tre
månaders förbrukning. För medel med hormonell påverkan på protein-
syntesen, till vilka räknas anabola steroider, androgener med anabol effekt,
t.ex. testosteron och dess derivat samt tillväxthormon, skall dock gälla att
endast ett sådant medel får införas i en mängd som vid vaije tillfälle motsvarar
högst fem dagars förbrukning.
Läkemedelslagstiftningen har varit föremål för allmän översyn genom
1983 års läkemedelsutredning, som i betänkandet (SOU 1987:20)
Läkemedel och hälsa lagt fram förslag till en läkemedelslag jämte ett förslag
till en lag om kontroll av narkotika. Förslagen bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Narkotikalagstiftningen. Syftet med narkotikalagstiftningen är att begränsa
användningen av narkotika till sådan som sker för medicinska och vetenskap-
liga ändamål. Bestämmelserna finns i narkotikastrafflagen (1968:64), narko-
tikaförordningen (1962:704) samt läkemedelsverkets narkotikakungörelse
(LVFS 1990:45), tidigare socialstyrelsens narkotikakungörelse (MF
1972:30). Med narkotika förstås enligt 8 § narkotikastrafflagen läkemedel
eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som
med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som 1. på
12
sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse
som Sverige biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola anses som nar-
kotika enligt lagen.
Narkotika får enligt 2 § narkotikaförordningen inte införas till landet eller
här tillverkas, saluhållas eller överlåtas för annat än medicinskt eller veten-
skapligt bruk. För införsel och utförsel av narkotika krävs tillstånd. Resande
får dock utan tillstånd införa narkotiskt läkemedel för medicinskt ändamål och
personligt bruk. Speciella bestämmelser gäller för tullbehandlingen. För till-
verkning krävs också tillstånd. Undantag gäller för iordningställande av
beredning på apotek samt framställning i vetenskapligt syfte vid vetenskaplig
institution som ägs eller stöds av staten. Handel med narkotika får bedrivas
endast av den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan, den som
har rätt att driva detaljhandel med läkemedel samt annan som fått tillstånd att
driva handel med varan.
Narkotiskt läkemedel får enligt 6 § 2 mom. narkotikaförordningen lämnas
ut endast om det förordnats av läkare, tandläkare eller veterinär. Narkotika får
vidare enligt 7 § endast innehas av den som har rätt att idka handel med nar-
kotika, föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner om varan behövs för
vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning samt av den som
fått narkotikan utlämnad till sig enligt recept. Särskilda bestämmelser finns
för försvarsmakten.
Det åligger läkemedelsverket (före den 1 juli 1990 socialstyrelsen) att upp-
rätta förteckningar över narkotika. Läkemedelsverkets föreskrifter om för-
teckningar över narkotika (LVFS 1990:47) omfattar förteckningarna I-V.
Förteckning I omfattar bl.a. cannabis och heroin. Till förteckning II hänförs
bl.a. amfetamin, kokain och morfin. Etylmorfin och kodein hör till förteck-
ning III. Närmare bestämmelser för tillämpning av narkotikaförordningen
finns i läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45). Enligt denna
får i förteckning I upptagna varor inte införas till eller utföras från riket eller
här tillverkas, saluhållas eller överlåtas. Tillstånd kan dock medges att an-
vända dessa varor för medicinsk eller vetenskaplig forskning. För narkotiskt
läkemedel, som resande enligt förordningen får införa till riket för medicinskt
ändamål och personligt bruk gäller följande. Den resande skall styrka att de
läkemedel han medför uppfyller villkoren antingen genom skriftligt intyg från
läkare eller genom att läkemedlet är försett med apotekets etikett som upptar
namnet på dels den resande, dels ordinerande läkare. Etiketten skall vidare
vara försedd med uppgift om läkemedlets art, mängd och dosering. Vid vatje
införseltillfälle får av medel som upptas i förteckning II eller III endast införas
en mängd som motsvarar behovet under högst fem dagar. För medel i för-
teckning IV eller V är motsvarande mängd behovet under högst tre veckor.
Resande, som är bosatt utomlands har dock rätt till en mängd motsvarande
högst tre månaders förbrukning.
Olovliga förfaranden med narkotika regleras i narkotikastrafflagen. För
narkotikabrott straffas den som med uppsåt olovligen överlåter narkotika,
framställer narkotika avsedd för missbruk eller förvärvar narkotika i över-
låtelsesyfte. Detsamma gäller den som tar annan befattning med narkotika
Prop. 1990/91: 199
13
som inte är avsedd för eget bruk såsom anskaffning, bearbetning, förpack-
ning, transport eller förvar. Förfaranden som är ägnade att främja narkotika-
handel såsom att bjuda ut narkotika till försäljning, förvara eller befordra
vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare och köpare utgör
också narkotikabrott. Även den som innehar, brukar eller tar annan befattning
med narkotika döms för narkotikabrott. Straffet for narkotikabrott är fängelse
i högst tre år. Ringa brott bestraffas med böter eller fängelse i högst sex
månader eller, när brottet endast består i eget bruk av narkotika, böter.
Straffet för grovt narkotikabrott är fängelse lägst två och högst tio år. Har
gärningen begåtts av grov oaktsamhet döms istället för vårdslöshet med nar-
kotika. Straffet är då böter eller fängelse i högst ett år. I detta fall är innehav
och bruk undantaget från det straffbara området. Försök, förberedelse och
stämpling till narkotikabrott och till grovt narkotikabrott är också straffbart
utom i fråga om innehav och bruk av narkodka.
Lagen om straff för varusmuggling. Olovlig införsel och utförsel regleras i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Enligt tullagen (1987:1065)
föreligger skyldighet att vid införsel av vara anmäla den till förtullning.
Samma skyldighet föreligger även vid utförsel. Den som utan att göra an-
mälan hos tullen inför eller utför gods, för vilket skall erläggas tull eller annan
avgift eller för vilket gäller införsel- eller utförselförbud, döms, i fall av upp-
såt, för varusmuggling. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Är det
fråga om narkotika är straffet fängelse i högst tre år. Även den som genom
vilseledande föranleder att tull eller annan avgift undandras staten eller föran-
leder att gods införs eller utförs mot förbud döms på samma sätt för varu-
smuggling. Ringa brott, utom vilseledande, ger högst 1 000 kronor i böter.
Från och med den 1 januari 1992 blir straffet för sådant brott penningböter,
dvs. högst 2 000 kr. (prop. 1990/91:68, JuUlO, rskr. 155). I fråga om nar-
kotika är dock straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt brott
ger fängelse mellan sex månader och sex år eller om det gäller narkotika
mellan två och tio år. Som varusmuggling anses även vissa förfoganden över
gods i strid mot stadgade villkor, liksom att genom vilseledande förmå till
licensgivning. Det straffbara området omfattar också de fall då gärningarna
förövats av grov oaktsamhet utom om fallet anses som ringa. Försök till
varusmuggling är straffbart liksom förberedelse och stämpling till varu-
smuggling när det gäller narkotika.
För olovlig befattning döms den som uppsåtligen förfogar över gods, som
varit föremål för varusmuggling genom att förvärva, forsla, dölja, förvara
eller avyttra godset. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Ringa brott
är fritt från ansvar.
Tulltjänsteman får ta i beslag egendom som kan antas vara förverkad enligt
lagen. Han får också företa husrannsakan för eftersökande av sådan egendom
samt även kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning om det förekommer
anledning att någon har på sig gods som är underkastat beslag enligt lagen.
Handresgods samt resväskor och liknande som medförs av resande får
undersökas även i andra fall.
Prop. 1990/91: 199
14
Utöver den nu lämnade redovisningen av gällande regler finns i prome- Prop. 1990/91: 199
morian också en redogörelse för bestämmelser i fråga om bl.a. djurskydd och
kemiska produkter liksom for lagstiftningen på området i vissa främmande
länder.
Användning av dopningsmedel i syfte att förbättra olika idrottsprestationer
har i Sverige hittills ansetts vara en angelägenhet som i huvudsak enbart rört
den organiserade idrotten. Genom att dopning blivit allt vanligare och kommit
att utnyttjas inte bara inom elitidrotten har emellertid frågan fått en vidare be-
tydelse. Jag kan konstatera att dopning numera förekommer inte endast vid
idrottstävlingar utan även utnyttjas under träningsperioder samt att den nått
nya grupper, såsom motionärer och kroppsbyggare. Från folkhälsosynpunkt
finns därför anledning att uppmärksamma i vart fall sådana typer av dopning
där det kan befaras att ett okontrollerat bruk medför skador på den mänskliga
organismen. De flesta dopningsmedel är dessutom läkemedel. Staten har
sedan lång tid påtagit sig ett särskilt ansvar för kontrollen över bl.a. tillverk-
ning, handel och användning av läkemedel.
Den svenska idrottsrörelsen har vuxit fram som en folkrörelse och har, till
skillnad från vad som är fallet i många andra länder, en från staten oberoende
ställning, låt vara att det allmänna funnit att idrotten bör ges betydande eko-
nomiskt stöd. Utgångspunkten vid övervägande av olika åtgärder mot dop-
ning bör enligt min mening vara att idrottsrörelsens självständiga ställning
måste bestå och att det också i fortsättningen bör vara idrottsrörelsen själv
som i första hand driver kampen mot dopning och andra oegentligheter i
idrottssammanhang. Idrottsrörelsen har redan visat sig ha tagit ett sådant an-
svar och är, enligt vad jag fått veta, beredd att också fortsättningsvis ta detta
ansvar.
Med denna utgångspunkt bör, för att bedöma behovet av lagstiftnings-
åtgärder, i första hand granskas de olika medel som används för dopning,
med hänsyn tagen såväl till medlens normala medicinska användning som till
risken för ett mera okontrollerat bruk av hälsofarligt slag.
Den första gruppen av dopningsmedel enligt IOC:s lista (se bilaga 1) ut-
görs av stimulantia, såsom t.ex. amfetamin och koffein. Flertalet av dessa
substanser omfattas redan av narkotikalagstiftningen och är av denna anled-
ning redan föremål för noggrann kontroll. Beträffande de övriga medlen har
det inte från något håll uttalats farhågor för ett sådant hälsofarligt bruk att sär-
skilda lagstiftningsåtgärder är motiverade.
Samma synpunkter kan anläggas beträffande gruppen narkotiska analgeti-
ka (smärtstillande medel), såsom morfin och kodein. Medel där allvarliga
hälsorisker finns omfattas redan av narkotikalagstiftningen. Beträffande
övriga medel bedömer jag läkemedelslagstiftningens kontrollregler som till-
räckliga.
15
Beträffande gruppen beta-blockerare är situationen delvis annorlunda. Prop. 1990/91: 199
Dessa blodtryckssänkande medel har en synnerligen utbredd medicinsk an-
vändning, och en utvidgad kontroll skulle vara svär att genomföra. Å andra
sidan finns knappast något större behov av restriktioner utöver dem som
redan finns i läkemedelslagstiftningen. I dopningssyfte kan nämligen beta-
blockerare bara användas i mycket begränsad mängd; effekten blir annars en
nedsättning av prestationsförmågan.
Även diuretika (urindrivande medel) har en mycket utbredd användning
som läkemedel. Som dopningsmedel intas de dock i regel i så begränsad
mängd att någon hälsofara inte uppkommer. Jag bedömer att det även be-
träffande dessa medel är tillräckligt med de kontrollmöjligheter som redan
finns i läkemedelslagstiftningen.
Gruppen anabola steroider är de medel som på senare tid tilldragit sig den
största uppmärksamheten i debatten om dopning. Det är också de medel som
visat sig användas på ett sådant sätt att särskilda lagstiftningsåtgärder kan vara
motiverade för att hejda ett okontrollerat bruk som kan befaras vara hälso-
vådligt.
Anabola steroider som säljs legalt i Sverige ingår i receptbelagda läke-
medel. För veterinärmedicinsk användning gäller i princip samma regler som
för förskrivning till människor. Medlen har mycket specifika medicinska
indikationer och den legala förskrivningen har kunnat konstateras numera
vara ganska liten. Trots detta finns mycket som tyder på att det finns god till-
gång på anabola steroider på den illegala marknaden. Det är troligt att huvud-
delen av dessa medel utgörs av insmugglade varor.
Läkemedel som innehåller anabola steroider tillförs i dopningssyfte oftast i
stora kvantiteter och under långa tidsperioder. Det är delvis oklart hur en
sådan användning påverkar den mänskliga organismen på lång sikt.
Läkemedlen är ju inte alls prövade under dessa förutsättningar. De anabola
steroidemas verkningssätt - äggvitenybildande - tyder dock på att de på ett
allvarligt sätt kan rubba kroppens normala funktion och ger anledning att
befara skadeverkningar i form av störningar i hormonbalansen och fett-
omsättningen, vilket bl.a. innebär höjd risk för åderförkalkning och krans-
kärlssjukdomar. Ungdomar som ännu inte slutat växa kan stanna i växten om
de ges anabola steroider. Liksom naturligt testosteron kan anabola steroider
leda till en bestående virilisering hos kvinnor samt sterilitet hos män. Även
andra skador, bl.a. vissa sällsynta former av cancer, misstänks ha samband
med användning av anabola steroider. Psykisk påverkan har också rapporte-
rats, bl.a. ökad aggressivitet.
Det är alltså klara faror förenade med en okontrollerad användning av ana-
bola steroider. Något bärkraftigt skäl för att acceptera ett alltmer utbrett bruk
av dessa medel vid sidan av den medicinska användningen synes inte finnas.
Vad jag nu sagt gäller även naturligt testosteron, som har ett medicinskt an-
vändningsområde men som också kan utnyttjas som dopningsmedel och då
ger samma typer av skadeverkningar som de syntetiskt framställda anabola
steroiderna.
16
Tillväxthormon har numera också uppförts på IOC:s lista. Sådant hormon, Prop. 1990/91: 199
som tidigare varit mycket dyrt och svåråtkomligt, har genom ny teknik börjat
kunna framställas i större kvantiteter. Det kan därför befaras att medlet nu får
större betydelse som dopningsmedel. Läkemedel med tillväxthormon, som
används mot dvärgväxt, kan om det konsumeras felaktigt ge allvarliga bestå-
ende skadeverkningar. Enligt min mening bör även tillväxthormon hänföras
under de skärpta regler som måste övervägas.
Det finns också vissa medel som är avsedda att på ett onaturligt sätt öka
kroppens egen produktion av främst testosteron. Detta medför samma faror
som en okontrollerad användning av själva hormonet. Det finns därför skäl
att i förevarande lagstiftningssammanhang likställa sådana medel med resp,
hormonpreparat.
Genom ny teknik har det nu också blivit möjligt att i större kvantiteter och
till lägre kostnad framställa erytropoietin, en substans som ökar kroppens
produktion av röda blodkroppar. Erytropoietin har tills helt nyligen varit
mycket dyrt och svårtillgängligt på marknaden. Beredningar av substansen är
registrerade som farmacevtiska specialiteter och används bl.a. i samband med
transplantationer. Erytropoietin uppges, efter nyligen utförda prövningar, ha
en prestationshöjande effekt och befaras kunna bli aktuellt som dopnings-
medel. Jag anser emellertid att underlaget i förevarande sammanhang inte är
tillräckligt för att kunna bedöma eventuella negativa medicinska effekter av de
blodbildande substanserna. Särskild lagreglering av dessa substanser utöver
vad som gäller enligt läkemedelsförfattningama bör därför inte genomföras
för närvarande. Jag förutsätter emellertid att socialstyrelsen och läkemedels-
verket noga följer utvecklingen av dessa substansers användning.
Något skall också sägas om s.k. bloddopning, dvs. metoden att utnyttja
blodtransfusion - av eget eller annans blod - för att öka prestationsförmågan
inför en tävling. Detta är uppenbart en metod som kräver insatser av medi-
cinskt skolad personal och inte kan användas direkt av idrottsutövama själva.
Redan på grund härav kan man utgå från att det inte kan bli någon mera ut-
bredd företeelse. Det medicinska yrkesansvaret för läkare och sjuksköterskor
torde här utgöra en tillräcklig garanti.
Som jag tidigare framhållit har idrottsrörelsen förklarat sig beredd att
också i fortsättningen ta ansvaret för kampen mot dopning och andra oegent-
ligheter i idrottssammanhang. Jag anser därför att lagstiftningsåtgärder i
ämnet i princip bör inskränkas till vad som kan behövas med hänsyn till det
ansvar som staten har för läkemedelskontroll och läkemedelsanvändning och
till de hälsofaror som idrottsutövama, och då särskilt idrottande ungdomar,
medvetet eller omedvetet kan utsätta sig för genom att dopa sig. Denna av-
gränsning stämmer väl överens med uppfattningen hos flertalet av remiss-
instanserna. En sådan inriktning av lagstiftningsåtgärderna ligger också i linje
med innehållet i Europarådets konvention mot dopning.
Beträffande den huvudsakliga innebörden av den lagreglering som behövs
har jag lika lite som remissinstanserna någon annan uppfattning än som
redovisas i promemorian. Det innebär att begränsningar i tillgängligheten av
2 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 199
dopningsmedel bör uppnås genom en reglering som förbjuder och straff- Prop. 1990/91: 199
belägger olika former av hantering av sådana medel.
2.3.1 Avgränsning av medlen
Mitt förslag: Regleringen omfattar syntetiska anabola steroider,
testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser
som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller
av tillväxthormon.
Redan den förbjudna substansen i sig omfattas, oavsett om sub-
stansen förekommer i någon beredningsform eller ej.
Promemorians förslag: Beträffande de medel som regleringen skall
omfatta överensstämmer förslaget med mitt. Promemorieförslagets tillämp-
ningsområde inskränker sig emellertid till beredningar, bruksfärdiga eller icke
bruksfärdiga.
Remissinstanserna: Generaltullstyrelsen föreslår att begränsningen till
beredningar slopas och att det särskilt anges att lagen även omfattar bered-
ningar av de angivna varorna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Svenska Läkaresällskapet efter-
lyser en tydligare definition för medel som frigör kroppsegna substanser.
Rikspolisstyrelsen förordar en mer generell definition av lagens tillämp-
ningsområde kombinerad med att det i föreskriftsform anges vilka medel som
avses.
Socialstyrelsen och Sveriges farmacevtförbund föreslår att lagen även
skall omfatta substanser som ökar produktionen av röda blodkroppar såsom
erytropoietin. Även Svenska Läkaresällskapet och Stockholms läns landsting
har fäst uppmärksamheten på att erytropoietin framöver kan bli aktuellt som
dopningsmedel.
Skälen för mitt förslag: Med utgångspunkt i vad som sagts tidigare
föreslår jag lagstiftningsåtgärder för att försvåra den icke medicinska och icke
vetenskapliga användningen av syntetiska anabola steroider, testosteron och
dess derivat samt tillväxthormon, vilka alla kan befaras ge allvarliga hälso-
mässiga skadeverkningar om de används i dopningssyfte. Samma regler bör
gälla i fråga om medel som är avsedda att öka produktion eller frigörelse av
testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. Beträffande övriga dop-
ningsmedel bedömer jag att nuvarande föreskrifter på narkotika- och läke-
medelsområdet ger tillräckliga möjligheter till kontroll från statens sida.
Särskilt bör dock uppmärksammas att medlet erytropoietin numera tagits upp
på den dopningslista som har godkänts av den övervakningsgrupp som
arbetar inom ramen för den konvention som Sverige är ansluten till. Detta
18
talar för att även ett sådant medel bör omfattas av regleringen. Erytropoietin Prop. 1990/91: 199
har dock inte närmare redovisats i promemorian och det anses för närvarande
inte möjligt att spåra användningen av ämnet som dopningsmedel. Jag anser
mig därför inte kunna - utan ytterligare överväganden - föreslå att regleringen
även bör omfatta medlet erytropoietin. Den framtida utvecklingen på dop-
ningsområdet - främst uppträdandet av nya farliga dopningsmedel - kan
också motivera att de regler jag här föreslår utsträcks till andra grupper av
substanser.
Jag ansluter mig till promemorians uppläggning när det gäller vilka medel
som skall omfattas av en ny reglering. Denna uppläggning ger möjlighet att
utan författningsmässiga tillägg ingripa mot nykonstruerade medel där den
ändrade kemiska strukturen endast motiveras av önskemålet att kringgå
reglerna.
Som framhållits i promemorian kan begreppet anabola steroider klart av-
gränsas från en medicinsk och farmakologisk synpunkt. Dessa substanser
kan således definieras så pass entydigt att någon särskild kompletterande lista
över sådana medel inte är behövlig annat än som praktiskt hjälpmedel framför
allt för tull och polis. Det bör därför inte möta betänkligheter från rättssäker-
hetssynpunkt att lägga begreppet anabola steroider till grund för förbuds- och
straffbestämmelser. Motsvarande bedömning kan göras beträffande övriga
medel som jag föreslår skall omfattas av regleringen.
För förståelsen av mitt förslag till utformning av lagstiftningen är det på
sin plats att klargöra innebörden av de farmakologiska begrepp som är aktu-
ella i detta sammanhang. Med kemisk substans avses således kemiskt grund-
ämne eller kemisk förening. En beredning är en komposition av farmacevtisk
aktiv substans och tillsatsämne. Den kan förekomma i såväl bruksfärdigt som
icke bruksfärdigt skick. Beteckningen läkemedel förutsätter, förutom övriga
krav, att varan genom beredning, dosering eller doseringsanvisning har ställts
i ordning i bruksfärdigt skick.
Promemorieförslagets lagtext innebär att endast beredningar av angivna
substanser kommer att omfattas av lagen. Jag anser emellertid inte att lagen
bör ha en sådan principiell begränsning utan att den bör kunna vara tillämplig
också på de verksamma substanserna som sådana. Beredningar som inne-
håller en förbjuden substans bör naturligtvis omfattas, oavsett om de är
bruksfärdiga eller ej.
Som en särskild punkt anges i promemorieförslaget "ämnen och sub-
stanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat
eller av tillväxthormon". Jag har valt uttrycket "kemiska substanser" i stället
för "ämnen och substanser". Med substans avses som tidigare nämnts såväl
grundämne som kemisk förening.
Under remissbehandlingen har framkommit att några vanliga mediciner,
bl.a. L-Dopa, stämmer väl in på formuleringen i den nyssnämnda punkten
men används för helt andra ändamål än dopning. Önskemål har framförts om
att tillämpningen därför skulle begränsas till fall då läkarförskrivning inte
skett eller då förskrivningen vilar på en icke godtagen indikation. Denna
begränsning uppnås emellertid om man, som jag förordar i det följande, låter
19
en förbudsreglering omfatta enbart förfaranden för annat än medicinskt eller Prop. 1990/91: 199
vetenskapligt ändamål.
2.3.2 Förbjudna hanteringsformer m.m.
Mitt förslag: Beträffande de reglerade substanserna förbjuds införsel
till landet, överlåtelse, framställning, förvärv i överlåtelsesyfte, ut-
bjudande till försäljning och innehav. Undantag görs om substanserna
innehas eller på annat sätt hanteras för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål.
Alla de angivna förfarandena utom införsel till landet straffbeläggs.
Införsel till landet av sådant gods som enligt bestämmelse i lag eller för-
fattning inte får föras in i landet är straffbelagd genom lagen om straff
för varusmuggling.
Endast uppsåtliga förfaranden kriminaliseras. Brottet benämns
"dopningsbrott".
Promemorians förslag: Enligt förslaget förbjuds införsel till riket om
detta inte sker för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Vidare föreslås för-
bud och kriminalisering av förvärv, innehav eller överlåtelse av medel som
sker för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål.
Såväl förfaranden som skett uppsåtligen som sådana som skett av grov
oaktsamhet straffbeläggs. Någon brottsbenämning anges inte.
Remissinstanserna: Endast en av remissinstanserna har velat undanta
några av de hanteringsformer som föreslås kriminaliserade i promemorian.
Det är hovrätten över Skåne och Blekinge som vill undanta förvärv av eller
innehav av mindre kvantiteter. Några instanser förordar att även det icke
medicinska bruket av dopningsmedel blir straffbelagt. Riksåklagaren för-
klarar sig kunna förutse att man med de föreslagna reglerna skulle riskera att
stöta på samma tillämpningssvårigheter som tidigare aktualiserades vid be-
kämpandet av narkotikabrottslighet enligt narkotikastrafflagen. Riksåklagaren
påpekar att denna lag ändrades år 1983 i syfte att eliminera dessa svagheter i
lagstiftningen, vilka närmast var att bedöma som luckor i lagen. Han anser att
utformningen av en lag som skall reglera medel med hormonell inverkan bör
läggas nära den konstruktion och metodik som ligger till grund för narko-
tikastrafflagen. De skäl som ledde fram till att brukande av och annan befatt-
ning med narkotika än innehav straffbelädes år 1988 finner han däremot inte
ha samma styrka i fråga om dopningsmedel. Riksåklagaren föreslår därför att
dopningslagstiftningen utformas efter mönster av narkotikastrafflagen i dess
lydelse före sistnämnda lagändring.
Önskemål om att det subjektiva rekvisitet vid uppsåtligt brott skall anges i
lagtexten framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksåklagaren.
Hovrätten ifrågasätter behovet av att straffbelägga gärningar som begåtts av
oaktsamhet
20
Skälen för mitt förslag: Det råder inte någon tvekan om att en för-
budsreglering bör omfatta införsel till landet. Lagen om straff för varu-
smuggling blir emellertid tillämplig på otillåten införsel genom den föreslagna
bestämmelsen om att medlen inte får föras in i riket. Straffet för varusmugg-
ling är böter eller fängelse i högst två år, vid grovt brott fängelse lägst sex
månader och högst sex år. I ringa fall döms till böter. I överensstämmelse
med vad som anges i promemorian anser jag att denna lag ger tillräckliga
möjligheter att ingripa mot smuggling av anabola steroider etc. Det är - såvitt
gäller den illegala införseln - främst en fråga om vilka resurser som tullen kan
disponera för sådan kontroll. Enligt promemorian är det i och för sig önskvärt
med en skärpning i straffmätningen, främst då det gäller organiserad
smuggling av anabola steroider. Som också framhålls i promemorian kan
dock synen på detta slag av brott påverkas av att man vid andra förfaranden
än införsel skärper reglerna för anabola steroider etc. till följd av medlens far-
lighet. Några ändringar i lagen om straff för varusmuggling föreslås därför
inte.
Situationen är delvis annorlunda beträffande möjligheterna att ingripa
sedan varorna väl införts i landet och kanske hunnit passera flera mellan-
händer. Det kan då vara svårt att utreda varifrån medlen härstammar och att
styrka brott
Läkemedelslagstiftningen ger bara begränsade möjligheter till ingripande.
Dels är, såvitt är av intresse i detta sammanhang, endast otillåten försäljning
straffbar, dels är straffet för sådant brott i normalfallet endast dagsböter. Detta
gör att t.ex. husrannsakan inte kan utnyttjas för att utreda brott. I de fall
någon fällts till ansvar för försäljning av anabola steroider har det ofta även
varit fråga om handel med narkotiska medel, varför de strängare reglerna i
narkotikalagstiftningen också varit tillämpliga.
Jag finner därför att såväl förvärv som överlåtelse av anabola steroider och
övriga hithörande medel för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål
bör förbjudas och straffbeläggas särskilt. Kriminalisering av förvärv bör
emellertid, i likhet med regleringen på narkotikaområdet, begränsas till att
gälla förvärv som sker i överlåtelsesyfte. Jag delar uppfattningen i prome-
morian att det är viktigt som en principiell markering att även ett mindre för-
värv, i sådant syfte, omfattas av lagreglerna. Detta bör även gälla om förvär-
vet endast till viss del varit avsett för överlåtelse.
Om förvärvet gäller dopningsmedel som inte är avsedda för överlåtelse
utan enbart för eget bruk skall förvärvaren, om han får medlen i sin besitt-
ning, emellertid kunna dömas för innehav. Jag återkommer i det följande till
denna gämingsform.
Varje överlåtelse av anabola steroider och övriga här aktuella substanser
vid sidan av sådant som sker för medicinsk behandling eller vetenskapligt
ändamål bör enligt min uppfattning vara straffbelagd. Det gäller alltså även
överlåtelse mellan privatpersoner och oavsett om särskilt vederlag har utgått
Även innehav som inte är medicinskt eller vetenskapligt betingat bör vara
straffbelagt med hänsyn till att innehav av en något större kvantitet sådana
medel självfallet innebär fara för att medlen skall spridas och missbrukas. Jag
Prop. 1990/91: 199
21
bedömer det också som angeläget att även innehav av dopningsmedel för Prop. 1990/91: 199
enbart eget bruk omfattas av kriminaliseringen som en principiell markering
av att anabola steroider etc. inte bör användas annat än av den som på grund
av ett medicinskt behandlingsbehov fått läkemedlet ordinerat av läkare eller
har behov av det för vetenskapligt ändamål. Med denna konstruktion kan man
undvika gränsdragningsproblem och därigenom skapa förutsättningar för
meningsfulla kontrollåtgärder på bl.a. gymen.
De dopningsmedel som förekommit i Sverige hänför sig i allt väsentligt till
insmugglade läkemedel. Otillåten inhemsk tillverkning av sådana läkemedel
som kan användas för dopningsändamål har hittills såvitt känt inte varit någon
frekvent företeelse. På narkotikaområdet gäller enahanda förhållanden såtill-
vida att den övervägande delen utgörs av insmugglade medel medan den
inhemska tillverkningen kan bedömas som mindre vanlig. Jag anser det dock
påkallat att en ny lagstiftning om åtgärder mot dopning uttryckligen förbjuder
framställning av dopningsmedlen. Narkotikastrafflagen upptar en bestäm-
melse (1 § 2) som straffbelägger framställning, dock att straffansvarets om-
fattning begränsas till framställning av narkotika som är avsedd för missbruk.
Den nämnda begränsningen - för vilken motiveringen framgår av prop.
1982/83:141 s. 15 - bedömer jag inte behöva ges någon motsvarighet när det
gäller förbudet mot framställning av här ifrågavarande dopningsmedel.
Narkotikastrafflagen straffbelägger härutöver särskilt vissa speciella fall av
befattning med narkotika (1 § 4). Det gäller anskaffning, bearbetning, för-
packning, transport, förvaring och annan sådan befattning med narkotika som
inte är avsedd för eget bruk. Bakgrunden är att medverkan och andra s.k.
osjälvständiga brottsformer av sådan befattning med narkotika som nämnts
skall kunna bestraffas. Såvitt nu kan bedömas synes det praktiska behovet av
en direkt motsvarighet till denna reglering vara litet. Samtliga dessa han-
teringsformer, för vilka redovisning finns i förarbetena till 1983 års ändringar
i narkotikastrafflagen (prop. 1982/83:141), utgör sådan befattning med med-
len som täcks av begreppet "innehav". Jag har nyss förordat att innehav skall
förbjudas och straffbeläggas. Erforderlig kriminalisering på förevarande om-
råde av dessa hanteringsformer uppnås därmed utan att de särskilt omnämns i
lagtexten.
Att bjuda ut dopningsmedel till försäljning är ägnat att främja handel med
medlen. Det är synnerligen angeläget att marknadsföringen av och handeln
med dopningsmedel förbjuds och motarbetas. Jag finner det därför motiverat
att särskilt förbjuda och straffbelägga utbjudande av substanserna till försälj-
ning. I narkotikastrafflagen (1 § 5) straffbeläggs också särskilt vissa andra
förfaranden om de är ägnade att främja handel med narkotika, t.ex. förvaring
och befordring av vederlag för narkotika eller förmedling av kontakter mellan
köpare och säljare. Att i överensstämmelse härmed på dopningsområdet sär-
skilt straffbelägga sådana förfaranden bör enligt min mening i vart fall för
närvarande anses föra för långt.
Såvitt gäller själva bruket av dopningsmedel gör jag följande bedömning.
På narkotikaområdet är det egna bruket kriminaliserat. Det har från vissa håll
gjorts gällande att även själva konsumtionen av dopningsmedel bör falla inom
22
det kriminaliserade området. En sådan kriminalisering ger uttryck för att sam- Prop. 1990/91: 199
hället tar avstånd från vaije befattning med de olika medlen. Ett sådant av-
ståndstagande skulle kunna vara påkallat inte minst för att motverka att ung-
domar dras in i en konsumtion av dessa medel som kan få konsekvenser för
den unges utveckling. Jag har förståelse för sådana synpunkter. De anabola
steroiderna och andra här aktuella medel kan emellertid inte bedömas medföra
lika allvarliga skadeverkningar som narkotika, eftersom dopningsmedlen inte
anses vara beroendeframkallande. Avgränsningen av det straffbara området
bör därför ske med utgångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande
principen att inte straffbelägga handling som riktar sig mot den egna per-
sonen. I motsats till förhållandet på narkotikaområdet finns det ingen tradition
i vårt land att se dopning som en kriminell handling. Genom de föreslagna åt-
gärderna i kombination med betydande informationsinsatser samt idrotts-
rörelsens egen kontrollverksamhet bör man ändå kunna vidta effektiva åtgär-
der för att komma åt dopningsproblemet. Själva bruket av anabola steroider
och andra hormonella medel för dopningsändamål bör sålunda i vart fall för
närvarande inte kriminaliseras.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag en i väsentliga avseenden mot-
svarande uppbyggnad av lagregleringen som den som gällde på narkotika-
området före den senaste ändringen av narkotikastrafflagen år 1988, då även
bruket av narkotika blev straffbart
I likhet med vad som gäller på narkotikaområdet anser jag att reglerna i
23 kap. brottsbalken beträffande försök, förberedelse och medverkan till
brott bör gälla, dock inte i fråga om gärning som faller inom ramen för inne-
hav.
I promemorian redovisas inte särskilt varför ansvar för oaktsamhetsbrott
behövs. Såsom hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar skulle kriminali-
sering av grovt oaktsamma förfaranden antagligen inte få så stor självständig
betydelse. Jag ansluter mig till den bedömning som hovrätten gjort att sådana
gärningar som sker av oaktsamhet inte skall straffbeläggas.
Av praktiska skäl föreslår jag att en brottsbenämning införs. Brottet kan
lämpligen benämnas "dopningsbrott".
2.3.3 Kriminalisering i en separat lag
Mitt förslag: Otillåten hantering av dopningsmedel förbjuds och
straffbeläggs i en separat lag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i denna del har
inget att erinra mot att kriminaliseringen sker i en separat lag.
Skälen för mitt förslag: Alternativen till kriminalisering i en separat
lag är att förbjuda den oönskade hanteringen av dopningsmedel genom
ändringar i läkemedelslagstiftningen eller narkotikastrafflagen.
23
Även om de dopningsmedel som hittills påträffats i Sverige varit att hän-
föra under läkemedelsförordningen till följd av en utvidgning av förordning-
ens tillämpningsområde (se avsnitt 2.1.6), vill jag erinra om att hormon-
preparat avsedda för dopningsändamål faller utanför den grundläggande
läkemedelsdefinitionen. De regler som behövs för att förbjuda hanteringen av
dopningsmedel är av annan karaktär än övriga regler i läkemedels-
lagstiftningen och blir till sin innebörd i huvudsak fristående från dessa.
Läkemedelsförordningen reglerar i första hand de allmänna förutsättningarna
för den legala tillverkningen och handeln med läkemedel. Särskilda straff-
bestämmelser avsedda att träffa t.ex. privatpersoners handhavande av speci-
ella medel ligger enligt min mening vid sidan av läkemedelsförordningens
naturliga tillämpningsområde. Detta talar för att de bestämmelser som är på-
kallade inte tas in i läkemedelslagstiftningen.
När det gäller alternativet att infoga reglema i narkotikalagstiftningen kan
sägas följande. Med narkotika avses enligt 8 § narkotikastrafflagen sådana
läkemedel eller hälsofarliga varor som på grund av sina starkt vanebildande
egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas till varor med sådana egen-
skaper är föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdda över-
enskommelser samt sådana varor som enligt förordnande av regeringen skall
anses som narkotika. Narkotikalagstiftningen är tillämplig på ett stort antal
dopningsmedel i grupperna stimulantia resp, narkotiska analgetika. Anabola
steroider och övriga här aktuella medel är däremot inte, såvitt hittills har be-
lagts, i sig vanebildande eller beroendeskapande. Orsakerna till att de intas
ligger uppenbarligen på ett annat plan. Åtgärder mot missbruk av anabola
steroider etc. innebär därför inte samma slag av problem som kampen mot de
starkt vanebildande medel som snabbt kan rasera inte bara brukarens hälsa
utan också hans eller hennes hela sociala situation. Missbruk av de nu aktu-
ella typerna av medel bör därför inte bekämpas inom ramen för narkotika-
lagstiftningen utan genom en särskild lag.
För en särskild lag talar dessutom bl.a. att en sådan skulle kunna få större
genomslagskraft hos den idrottsintresserade allmänheten än en ändring i
läkemedels- eller narkotikalagstiftningen.
2.3.4 Straffsanktion
Mitt förslag: Straffet för dopningsbrott skall för normalfall vara
fängelse i högst två år. Om brottet är att betrakta som ringa skall
straffskalan vara böter eller fängelse i högst sex månader.
Promemorians förslag: Olovliga förfaranden straffas med böter eller
fängelse i högst två år. Ett lägre straffmaximum föreslås för brott begånget av
grov oaktsamhet. Någon särskild straffskala för ringa brott upptas inte.
Remissinstanserna: Av de sex remissinstanser som uttalar sig särskilt i
frågan framför två synpunkter som avviker från promemorians förslag.
Prop. 1990/91: 199
24
Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar en särskild straffskala för
mindre allvarliga brott med ett straffmaximum av fängelse sex månader för att
göra det möjligt att använda strafföreläggande. Polismyndigheten i Göteborg
föreslår en höjning av strafflatituden i vissa fall av grov dopningsbrottslighet.
Skälen för mitt förslag: Jag godtar ståndpunkten i promemorian att
den straffrättsliga bedömningen av dopningsbrott inte bör vara fullt lika
sträng som beträffande narkotikabrott och ansluter mig till vad som förordats
i promemorian beträffande straffmaximum. Någon särskild straffskala för
oaktsamhetsbrott är inte aktuell med mitt förslå" till avgränsning av det krimi-
naliserade området
Det kan ur bl.a. processekonomisk synpunkt inte vara lämpligt att vaije
brott mot den nya lagstiftningen skall behöva föras till domstol för att beivras.
I likhet med hovrätten anser jag därför att en särskild, lindrigare straffskala
skall gälla för ringa brott. I denna bör straffmaximum sättas till fängelse sex
månader så att det blir möjligt att använda sig av strafföreläggande istället för
att väcka åtal. Även med denna straffskala finns det förutsättningar att an-
vända vissa straffprocessuella tvångsmedel såsom husrannsakan. Jag kan
således se övervägande praktiska fördelar med en uppdelad straffskala.
2.3.5 Förverkande, m.m.
Mitt förslag: Dopningsmedel som varit föremål för brott eller värdet
av medlet liksom vinningen av brott enligt lagen skall förverkas. Även
förlag för sådant brott eller förlagets värde skall förverkas om förlaget
tagits emot och mottagandet är brott enligt den föreslagna lagen.
Hjälpmedel som använts vid brottet eller värdet därav får förverkas
om det behövs i brottsförebyggande syfte eller det annars finns sär-
skilda skäl.
För egendom som kan antas vara förverkad enligt vad nu sagts skall
rättegångsbalkens bestämmelser angående beslag gälla med följande
avvikelse. Bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid skall
gälla endast då rätten satt ut sådan tid.
Promemorians förslag: Dopningsmedel eller värdet skall förverkas.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten i Göteborg, regionåklagar-
myndigheten i Stockholm och kammarrätten i Stockholm förordar att även
vinning av dopningsbrott förverkas.
Kammarrätten i Stockholm påpekar att det bör övervägas om och i så fall i
vilken omfattning lagförslaget bör innehålla en motsvarighet till föreskrifterna
i narkotikastrafflagen om beslag. Åklagarmyndigheten i Göteborg förordar att
en sådan föreskrift införs.
Skälen för mitt förslag: Syftet med den föreslagna lagstiftningen är i
första hand att försvåra verksamheten hos dem som gör dopningsmedel till-
gängliga för den idrottsutövande allmänheten. Befintliga uppgifter angående
Prop. 1990/91: 199
25
dopningsmedlens marknadsvärde visar att påslagen utgör 100-1 000 % av Prop. 1990/91: 199
inköpspriset Det är alltså fråga om en verksamhet med mycket stora avanser.
Jag bedömer det som nödvändigt för att minimera lönsamheten att även
vinningen av dopningsbrott skall kunna förverkas. För att även komma åt
kurirema i branschen vill jag dessutom förorda att mottaget förlag för dop-
ningsbrott eller förlagets värde skall kunna förverkas. Att ta emot sådant för-
lag är straffbelagt genom att det enligt 23 kap. 2 § brottsbalken utgör för-
beredelse till brott Av bl.a. förarbetena till narkotikastrafflagen (prop. 1968:7
sid. 121) framgår att förlag inte torde kunna hänföras till vinning. En särskild
bestämmelse om förlag bör därför införas.
1 kampen för att begränsa tillgängligheten av dopningsmedel kan det finnas
behov av att kunna förverka egendom som har kommit till användning som
hjälpmedel vid dopningsbrottslighet. Jag förordar därför att en särskild för-
verkanderegel för hjälpmedel införs. Om hjälpmedlet inte finns i behåll skall i
stället värdet av det kunna förverkas.
I brottsutredande syfte samt för att förebygga fortsatt dopningsbrottslighet
finns behov av en föreskrift som möjliggör beslagtagande av egendom som
kan antas vara förverkad enligt de bestämmelser jag här föreslagit.
2.4.1 Informationsinsatser
Den för idrottens del allvarligaste aspekten på att bruket av dopningsmedel
blivit utbrett är inte främst att det rubbar förutsättningarna för en rättvis tävlan
på elitnivå, utan att det kan förändra idrottens karaktär av värdefull och enga-
gerande fritidssysselsättning för ett stort antal ungdomar och vuxna. Barn och
ungdomar som börjar intressera sig för idrott bör inte mötas av incitament att
med hjälp av olika konstgjorda medel försöka uppnå ökad fysisk utveckling
och ständigt förbättrade prestationer. Det är därför utomordentligt viktigt att
idrottsrörelsen fortsätter den information och interna debatt som man under
flera år målmedvetet bedrivit för att ändra attityderna till dopning och skapa en
ökad medvetenhet om farorna därmed. Av särskild vikt är att idrottande ung-
domar och deras föräldrar nås med relevant information om de risker för
skadeverkningar som är förenade med intag av bl.a. olika hormonpreparat
under uppväxtåren. Ansträngningar måste också göras för att nå de idrotts-
utövare och motionärer som står utanför den organiserade idrottsrörelsen,
såsom kroppsbyggama. Som tidigare anförts är det ju mycket som tyder på
att en stor del av de anabola steroiderna sprids via gymen.
En remissinstans efterlyser en precisering av vem eller vilka som skall ha
huvudansvaret för informationen till idrottsutövare och motionärer som står
utanför den organiserade idrottsrörelsen samt framhåller vikten av att infor-
mationsinsatserna i större utsträckning än tidigare inriktas mot dessa grupper.
I anslutning härtill vill jag framhålla att det bör ligga inom ramen för läke-
medelsverkets uppgifter att sammanställa och till allmänheten förmedla sådan
information som här avses om dopningsmedlen och deras inverkan på hälsan.
26
2.4.2 Analysverksamheten
Den svenska idrottsrörelsen har särskilt drivit frågan om test inte bara inför
tävlingar utan även under träningsperioder. För att motverka bruket av
anabola steroider är detta givetvis angeläget, eftersom sådana medel vanligtvis
intas under träningsperioder, varefter uppehåll görs i god tid före en tävling.
Det pågår vidare hela tiden en verksamhet som syftar till att konstruera nya
anabola steroider som inte skall kunna upptäckas vid dopningskontroll.
Denna verksamhet måste mötas med en fortsatt forskning och utveckling av
analysverksamheten vid berörda laboratorier. Dopningslaboratoriet vid
Huddinge sjukhus utgör härvid en viktig resurs. De kunskaper som finns där
kommer att bli än viktigare i framtiden med den utveckling som kan skönjas
mot allt fler och mer sofistikerade metoder för dopning. Dopningslaboratoriet
kan även spela en viktig roll för tull och polis som har att utreda misstänkt
olaglig befattning med anabola steroider.
Analysverksamheten regleras genom ett avtal mellan Stockholms läns
landsting och RF, vilket innebär att riksidrottsförbundet bekostar personal
och apparatur medan landstinget tillhandahåller lokaler och övriga basresur-
ser. Resurserna har hittills huvudsakligen gått åt för att täcka behovet av
rutinmässiga dopningsanalyser.
2.4.3 Kostnadskonsekvenser
Den särskilda lagen om förbud mot vissa dopningsmedel föreslås träda i kraft
den 1 juli 1992.
Varje nykriminalisering får antas medföra en ökad belastning på de rätts-
vårdande myndigheterna. I samråd med cheferna för justitie- och bostads-
departementen kommer frågan om ytterligare anslag till de berörda myndig-
heterna att behandlas under det ordinarie budgetarbetet Den kostnadsökning
som kan uppkomma till följd av den nu förordade lagregleringen kan emeller-
tid förväntas bli måttlig med hänsyn till att det rör sig om ett begränsat om-
råde.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats för-
slag till
lag om förbud mot vissa dopningsmedel.
Lagen innehåller främst föreskrifter om förbud mot och straff för olika former
av hantering av särskilt angivna substanser som dopningsmedel. För att öka
Prop. 1990/91: 199
27
lagens genomslagskraft har ordet "dopningsmedel" ansetts böra ingå i lagens Prop. 1990/91: 199
rubrik. Begreppet "doping" eller "dopning" är numera så väl etablerat att det
inte bör råda någon tvekan om vad som avses. Rubriken har därför ändrats i
förhållande till promemorians förslag.
1 § Denna lag gäller
a) syntetiska anabola steroider,
b) testosteron och dess derivat,
c) tillväxthormon,
d) kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron
och dess derivat eller av tillväxthormon.
Paragrafen anger vilka dopningsmedel som lagen omfattar. Avgränsningen
har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.1. Där har
också redovisats innebörden av vissa farmakologiska begrepp.
Den enda skillnaden i sak i förhållande till promemorians förslag är att
redan sådana kemiska substanser som anges i paragrafen omfattas av lagen
oavsett om substansen förekommer i någon beredningsform eller inte.
Beträffande beredningar omfattas såväl de bruksfärdiga som de icke bruks-
färdiga. Lagen omfattar de angivna substanserna oavsett mängd av substans.
Med derivat avses en kemisk förening framställd ur en annan förening med
liknande struktur och ofta också med likartad effekt.
Läkemedelsförordningen är enligt dess 1 § 1 mom. tillämplig på läke-
medel. Genom föreskrift i 1 § 5 mom. förordningen får läkemedelsverket
(före den 1 juli 1990 socialstyrelsen), då det finns särskilda skäl, utsträcka
förordningens tillämpningsområde till bl.a. vara, som i fråga om egenskaper
och användning står läkemedel nära. Föreskrifter har meddelats (LVFS
1990:22) om att läkemedelsförordningen i sin helhet skall tillämpas beträf-
fande vara vilken genom hormonell påverkan på proteinsyntes används för att
öka prestationsförmågan. Det innebär att läkemedelsförordningen är i sin hel-
het tillämplig på de substanser som regleras i den nu föreslagna lagen. Till
skillnad från vad som föreslagits i promemorian har inte tagits in någon be-
stämmelse om att läkemedelsförordningen tillämpas i den mån inte särskilda
bestämmelser ges i förevarande lag. Detta gäller ändå. Av allmänna principer
följer att vid lagkonkurrens mellan den nya lagen och läkemedelsförordningen
det strängare straffbudet skall tillämpas.
I 8 § 4 mom. läkemedelsförordningen bemyndigas läkemedelsverket att
meddela tillämpningsföreskrifter för resandes införsel av läkemedel, som för
medicinskt ändamål och personligt bruk medförs till Sverige. Genom den
nyss angivna utvidgningen av läkemedelsförordningens tillämpningsområde
avser bemyndigandet även de substanser som anges i lagförslaget.
Läkemedelsförordningens bemyndigande öppnar således möjlighet för läke-
medelsverket att utfärda särskilda tillämpningsföreskrifter för legal införsel
för medicinskt ändamål av dessa substanser. Att därutöver, såsom föreslagits
i promemorian, ta in ett särskilt bemyndigande att meddela närmare före-
skrifter för den legala användningen har inte bedömts behövligt. Frågan kan
28
eventuellt aktualiseras på nytt i anslutning till det arbete på en ny läkemedels- Prop. 1990/91: 199
lagstiftning som pågår i regeringskansliet.
2 § Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller veten-
skapligt ändamål
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning, eller
6. innehas.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt
2.3.2.
Paragrafens förbud inriktar sig på förfaranden som är ägnade att öka
spridningen av dopningsmedel för annat än medicinskt eller vetenskapligt
ändamål. De förbjudna förfarandena ansluter sig nära till straffbestämmelsen i
1 § narkotikastrafflagen. Till förbudet är kopplat en straffbestämmelse i 3 §.
3 § Den som uppsåtligen bryter mot 2 § 2 - 6 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första stycket att anse som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
Genom bestämmelserna i paragrafens två första stycken straffbeläggs över-
trädelser av förbudet i 2 § såvitt gäller innehav och andra hanteringsformer än
olovlig införsel. Beträffande straff för olovlig införsel till landet och andra
förfaranden med smuggelgods hänvisas i tredje stycket till varusmugglings-
lagens bestämmelser.
Av de skäl som angetts i avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen faller
oaktsamma förfaranden utanför det kriminaliserade området. Främst med
hänsyn härtill finns det inte utrymme för en regel om straffrihet vid ringa
brott. Avsikten är alltså att ett ingripande skall ske även tex. vid innehav eller
vid hantering i överlåtelsesyfte av mindre mängder dopningsmedel, låt vara
att påföljden i sådana fall stundom kan stanna vid böter.
Genom den särskilda straffskalan för ringa brott med fängelse i högst sex
månader som straffmaximum öppnas möjlighet att använda strafföreläggande
i sådana fall. Praxis på narkotikaområdet bör i tillämpliga delar vara väg-
ledande för bedömning av vad som är att hänföra till ringa brott.
4 § För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att
anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken, om gärningen
gäller annan befattning än som avses i 2 § 6.
Om flera har medverkat till brott som avses i 2 § 2-5, skall 23 kap. 4 och
5 §§ brottsbalken tillämpas.
29
För att reglerna om påföljd för försök och förberedelse till brott i 23 kap. Prop. 1990/91: 199
brottsbalken skall vara tillämpliga vid dopningsbrott fordras att detta särskilt
anges i den nu föreslagna lagen. Genom att förberedelse till dopningsbrott
kriminaliseras kan det bli möjligt att komma åt exempelvis en person som
förklarat sig vilja ställa upp som kurir vid anskaffning av dopningsmedel och
för sådant ändamål tagit emot pengar för bestridande av de utgifter som är
förenade med anskaffningen. Förlaget, dvs. pengarna, kan dessutom förver-
kas med stöd av 5 §.
Paragrafen innehåller också en bestämmelse om i vilka fall medverkan till
brott är straffbart.
5 § Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav
samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppen-
bart oskäligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om
förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.
Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
egendomens värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyg-
gande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egen-
dom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.
Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under av-
snitt 2.3.5.
Bestämmelsen i andra stycket har utformats med utgångspunkt i narko-
tikastrafflagens förverkanderegler. Kanyler och andra hjälpmedel som kom-
mer till användning vid injektion av dopningsmedel är inte enligt jämförbar
praxis på narkotikaområdet att betrakta som sådana hjälpmedel som avses
med förevarande bestämmelse. Med hänsyn till att eget bruk av dopnings-
medel inte ingår i de gämingsformer som föreslås kriminaliserade bortfaller
det främsta skälet till att införa en särskild reglering för kanyler och liknande.
Uttrycket "oskäligt" är avsett att ha samma innebörd som det i narkotika-
strafflagen använda ordet "obilligt", vilket numera anses föråldrat.
6 § Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 §
gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, med den avvikelsen att bestämmel-
sen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då rätten ut-
satt sådan tid.
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag
har skett av medel som avses i 1 § denna lag. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för förordnandet.
Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under
avsnitt 2.3.5.
Reglerna i 5 § medger förverkande inte bara av dopningsmedel utan också
av andra objekt såsom vinning, förlag och hjälpmedel. Paragrafens första
stycke har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller att bestäm-
melserna om beslag i rättegångsbalken (RB) skall tillämpas. Avvikelse från
reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallad i fråga om åtalstidens längd
30
då egendom tagits i beslag. Någon viss tidsfrist avses inte gälla i samband Prop. 1990/91: 199
med beslag i anledning av dopningsbrott såvida inte rätten har bestämt en
sådan frist.
På motsvarande sätt som gäller enligt narkotikastrafflagen har en särskild
bestämmelse om förfarandet med beslagtagna eller förverkade dopningsmedel
tagits med i andra stycket av paragrafen.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
31
Dopinglistan Prop. 1990/91: 199
Bilaga 1
IOC delar upp doping i tre huvudkategorier, som var och en i sin tur delas
upp i olika undergrupper.
Stimulan tia
Narkotiska analgetika
Anabola steroider
Beta-blockerare
Diuretika
Peptidhormoner och analoger till dessa
Bloddoping
Farmakologisk, kemisk och fysisk manipulation
Alkohol
Marijuana
Lokalanestetika
Kortikosteroider
I det följande genomgås dopinglistan grupp för grupp. Den fullständiga
dopinglistan i lydelse enligt beslut av IOC i april 1989 fogas som bilaga till
promemorian (den nya texten finns f.n. endast tillgänglig på engelska).
Allmänt kan tilläggas att många av de substanser som förekommer på
dopinglistan kan ingå i läkemedel som idrottsutövama intar i fullt legitimt
medicinskt syfte. I de flesta fall finns dock läkemedelsaltemativ som inte är
förbjudna. Olika informationsinsatser har gjorts för att öka kunskaperna
härom såväl hos idrottsutövama själva som hos förskrivande läkare (se
avsnitten 3.4 och 3.5). Om inget godtagbart alternativ finns kan i Sverige
dispens sökas enligt särskilda regler. Möjlighet att begära dispens finns även
vid internationella tävlingar, men beviljas i praktiken aldrig.
Stimulantia upptar ett antal substanser som bl.a. ökar vakenheten och
minskar känslor av trötthet. Hit hör centralstimulerande medel såsom
amfetamin och kokain. Särskilt amfetamin har ofta använts i idrotts-
sammanhang för att öka prestationsförmågan. Medlen utgör emellertid tunga
narkotika och är av detta skäl redan strängt reglerade. De förekommer inte
heller som farmaceutiska specialiteter i Sverige. Även många andra preparat i
denna grupp räknas som narkotika. Några vanligt förekommande ämnen bör
dock nämnas. Till de förbjudna ämnena hör sålunda efedrin, som i stora
doser har en centralstimulerande effekt. Efedrin och dess släktingar ingår
bl.a. i många vanliga mediciner mot övre luftvägsbesvär, såsom astma, hosta
32
och annat. Det finns dock alternativa läkemedel att använda vid luftvägsinfek-
tioner. Även koffein är upptaget på listan, men for att det skall betraktas som
doping krävs en viss högre koncentration. En normal konsumtion av kaffe är
sålunda riskfri, men vid konditionskrävande idrotter som medför mycket
svettning bör försiktighet iakttas. Koffein ingår också i många läkemedel men
kan undvikas utan att det ger upphov till medicinska problem.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de medel inom gruppen som kan
utgöra en allvarlig hälsofara redan är föremål för kontroll enligt narkotika-
lagstiftningen. Beträffande övriga medel har inte från något håll gjorts gäl-
lande att ytterligare lagreglerade ingripandemöjligheter behövs utöver dem
som redan finns i läkemedelslagstiftningen.
Narkotiska analgetika är smärtstillande medel. Större delen av medlen i
denna grupp utgörs av opiater och opioider, t.ex. morfin och metadon. De är
sålunda redan föremål för särskild kontroll genom narkotikalagstiftningen.
Det stora problemet inom gruppen utgörs av kodein, som kemiskt är ett
morfinderivat och därför är förbjudet av främst analystekniska skäl (det är
svårt att avgöra om patienten intagit kodein eller något förbjudet preparat).
Kodein ingår bl.a. i hosthämmande och smärtstillande preparat.
Dextropropoxifen, som också är ett morfinderivat, ingår även det i flera van-
liga smärtstillande mediciner. Sådana kan alltså i höga doser ha en viss till-
vänjningseffekt. Som inledningsvis konstaterats är dock användningen redan
omgärdad av restriktioner, och det har inte framförts några önskemål om
ytterligare sådana.
Anabola steroider är syntetiskt framställda medel som till struktur och
verkan liknar det manliga könshormonet testosteron, vilket också är för-
bjudet. De har en äggvitenybildande och därmed vävnadsuppbyggande
effekt. Avsikten med de syntetiskt framställda medlen är att försöka renodla
den anabola effekten och samtidigt undvika eller minska den androgena effek-
ten (dvs. utvecklandet av sekundära manliga könskarakteristika). Detta har
inte varit helt framgångsrikt. Som biverkan förekommer därför en icke rever-
sibel virilisering hos kvinnor, såsom skäggväxt och basröst. Hos män leder
likheten med testosteron till en naturligt minskad spermieproduktion och risk
för sterilitet. Av medlens funktion följer vidare att de påverkar kroppens
naturliga ämnesomsättning och det får - vid de doser och behandlings-
perioder som tillämpas vid doping - anses föreligga en klar risk för hormo-
nella rubbningar och för tidig åderförkalkning och kranskärlsjukdomar. Olika
rapporter tyder vidare på att en okontrollerad konsumtion av anabola steroider
kan ge upphov till leverskador och till psykiska störningar, såsom ökad
aggressivitet och psykotiska episoder. Det har också framförts misstankar om
att vissa konstaterade fall av sällsynt cancer i bl.a. levern har haft samband
med intag av anabola steroider. Hos ungdomar som ännu inte vuxit färdigt
leder intag av anabola steroider till att de stannar i växten.
Naturligt testosteron har i princip samma effekter som de anabola steroi-
derna men kan hos män inte konstateras på samma sätt eftersom det är ett
kroppseget ämne. I stället mäts relationen mellan testosteron och s.k.
epitestosteron, vilken om den avviker kraftigt från vad som är normalt utvisar
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 1
33
3 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 199
att personen i fråga intagit testosteron, särskilt om även annan hormon-
produktion befinns vara dämpad. Testosteron har en klar medicinsk indika-
tion, nämligen när den naturliga produktionen därav är nedsatt. Tre sådana
läkemedel finns registrerade i Sverige. De medicinska indikationerna för ana-
bola steroider är mera begränsade. De har använts vid svåra bristtillstånd,
men förskrivningen har de senaste åren minskat mycket kraftigt och är nu-
mera ganska obetydlig. Endast två sådana läkemedel finns f.n. registrerade i
Sverige.
Det är framför allt när det gäller anabola steroider och testosteron som det
kan föreligga ett behov av kompletterande lagregler.
Beta-blockerare är en mycket vanlig typ av läkemedel med blodtrycks-
sänkande effekt. De används bl.a. vid hypertoni, vissa hjärtsjukdomar,
migrän och glaukom. Samtliga preparat är receptbelagda. Som dopingmedel
intas betablockerare för att motverka skakighet i koncentrationskrävande gre-
nar, såsom t.ex. skytte. De intas då i låg kvantitet. I större mängd ger beta-
blockerare sänkt hjärtverksamhet och är därför direkt olämpliga i grenar som
kräver fysisk uthållighet. Alternativa läkemedel finns för behandling av
hypertoni, angina pectoris och migrän, men det kan i vissa fall vara svårt att
finna annan lämplig medicinering. Några önskemål om ändrade regler beträf-
fande betablockerare har inte framförts, utan läkemedelslagstiftningens möj-
ligheter anses här tillräckliga.
Diuretika, vätskedrivande medel, är en mycket vanlig typ av läkemedel och
används bl.a vid behandling av hypertoni, hjärtinkompensation, pre-
menstruella spänningar och olika slag av ödem. Samtliga medel är recept-
belagda. I dopingsyfte används diuretika dels för att snabbt reducera vikten i
sporter med olika viktklasser, dels för att genom ökad urinutsöndring minska
koncentrationen av andra läkemedel i urinen och därmed minska risken att bli
avslöjad för annan doping. Intag av större mängder diuretika i samband med
konditionsidrott kan vara farligt på grund av att det framkallar en vätske-
balansrubbning som kan kräva korrigering. Vid de flesta typer av idrotts-
utövning utgör det emellertid knappast något problem, eftersom ett sådant in-
tag samtidigt sänker den fysiska prestationsförmågan. Vissa möjligheter till
alternativ medicinering finns, men det kan ibland finnas starka medicinska
skäl för fortsatt behandling. Inte heller beträffande diuretika har det framförts
några önskemål om ändringar i nu gällande regler.
Peptidhormoner och deras analoger är sedan april 1989 uppfört som en ny
grupp bland de förbjudna preparaten. Hit hör humant koriongonadotropin
(HCG), som tidigare varit upptaget under anabola steroider. HCG är ett nor-
malt förekommande hormon som stimulerar lösgörandet av könshormoner.
Det intas i dopingsyfte för att därigenom höja egenproduktionen av testoste-
ron. Farorna är desamma som vid intag av testosteron. Förbjudet är nu också
kortikotropin (ACTH), som ger en generell frisättning av kortikosteroider,
vilka i princip är förbjudna (se nedan). ACTH leder alltså indirekt till korti-
sondoping.
Under denna rubrik återfinns också tillväxthormon som tidigare inte varit
förbjudet, främst av det skälet att man inte funnit analysmetoder för att kunna
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 1
34
konstatera tillväxthormon vid dopingtest. Tillväxthormon, som är ett medel
mot dvärgväxt, var tidigare mycket dyrt och svåråtkomligt. Genom genteknik
kan det numera framställas i större kvantiteter och riskerna ökar därmed för
att det skall få utbredning som dopingpreparat. Två sådana preparat finns
registrerade i Sverige. Den legala förskrivningen har dock konstaterats vara
mycket liten. Felaktig behandling av ungdomar som ännu växer med till-
växthormon kan leda till jätteväxt Ges tillväxthormon senare kan det leda till
förstoring av vissa kroppsdelar (akromegali). På grund av de allvarliga
farorna med en okontrollerad konsumtion av tillväxthormon hör även detta till
de preparat där lagstiftningsåtgärder anses kunna komma i fråga.
Förbjudna metoder är bloddoping och olika former av manipulering med
urinprov. Bloddoping innebär att man genom transfusion av eget eller annans
blod försöker höja prestationsförmågan inför en tävling. Metoden kan inne-
bära vissa faror för allergiska reaktioner, överföring av smittsamma sjuk-
domar m.m. Manipulering med urinprov i syfte att dölja annan doping kan
ske på olika sätt. Ett sådant är intag av probenecid, ett ämne som fördröjer
njurutsöndring och därigenom minskar risken för att man skall upptäcka
främst anabola steroider. Probenecid används i viss utsträckning vid antibio-
tikaterapi men är främst ett medel mot gikt. Det har inte i sig rapporterats ha
några farliga skadeverkningar.
Medel förbehållna vissa restriktioner är alkohol, marijuana, lokalbedöv-
ningsmedel och kortikosteroider. Alkohol är förbjudet av vissa internationella
specialförbund men inte generellt. Det finns läkemedel som innehåller viss
mängd alkohol men alternativ finns. Marijuana är inte förbjudet men tester
kan företas på begäran av internationellt förbund. Lokalbedövningsmedel är
inte generellt förbjudna (utom kokain) men får endast ges lokalt för att lindra
tillfällig smärta och måste då alltid anmälas inför en tävling. Kortikosteroider,
bl.a. kortison, används mot inflammationer och för att lindra smärta. De kan
även ges i höga doser för att motverka avstötning vid transplantationer. Olika
bieffekter kan uppstå, bl.a. eufori. Kortikosteroider är förbjudna med undan-
tag av lokal behandling av öron, ögon och hud, inhalationsbehandling vid
astma m.m. samt lokala och intraartikulära injektioner.
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 1
35
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller beredningar av
a) syntetiska anabola steroider,
b) testosteron och dess derivat,
c) tillväxthormon,
d) ämnen och substanser som ökar produktion och frigörelse av testoste-
ron och dess derivat eller av tillväxthormon.
Lagen tillämpas även på beredningar som inte är bruksfärdiga.
2 § Medel som anges i 1 § får inte införas till riket, förvärvas, innehas eller
överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål.
3 § Läkemedelsförordningen (1962:701) tillämpas på de medel som anges i
1 § i den mån inte särskilda bestämmelser ges i denna lag.
4 § Den som olovligen förvärvar, innehar eller överlåter medel som avses i
denna lag döms till böter eller fängelse i högst två år.
Den som av grov oaktsamhet begår gärning som anges i första stycket
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel finns bestämmelser i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
5 § Har flera medverkat till brott som avses i denna lag gäller bestämmel-
serna i 23 kap. brottsbalken.
6 § Varor som varit föremål för brott som anges i 4 § skall förklaras förver-
kade. Finns inte varorna i behåll skall i stället värdet förklaras förverkat.
7 § Regeringen, eller efter dess bemyndigande, socialstyrelsen, får meddela
närmare föreskrifter om införsel, förvärv, innehav och överlåtelse av medel
som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
36
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
Efter remiss har yttrande över promemorian inkommit från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
konsumentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i
Stockholm, Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Tjänstemän-
nens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Svenska Läkaresällskapet, Apoteksbolaget AB, Apotekarsocieteten,
Läkemedelsindustriföreningen LIF/RUFI, Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier, Sveriges Riksidrotts-förbund.
Vissa remissinstanser har vidareremitterat promemorian. En del av dessa
har bilagt underinstansemas yttranden. Således har riksåklagaren bilagt ytt-
randen från åklagarmyndigheten i Göteborg och från regionåklagarmyndig-
hetema i Stockholm och Malmö. Rikspolisstyrelsen har bilagt yttranden från
polismyndigheterna i Göteborg, Stockholm och Malmö samt från Föreningen
Sveriges Polischefer. Stockholms läns landsting har som sitt yttrande över-
sänt yttrande från landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd. TCO har bilagt
yttrande från Svenska tulltjänstemannaförbundet och SACO från Sveriges
läkarförbund och Sveriges farmacevtförbund.
Förslaget om kriminalisering av den inhemska hanteringen av dopnings-
preparat har rönt ett positivt mottagande, liksom att kriminaliseringen sker
genom en separat lag. Vissa remissinstanser har haft lagtekniska synpunkter
på gränsdragningen kring preparaten.
I majoriteten av yttrandena uttrycks en tillfredsställelse med avgränsningen
av de straffbara förfarandena. Ett fåtal förordar att även själva bruket av pre-
paraten kriminaliseras.
Behovet av ytterligare information om riskerna med dopning understryks
med skärpa av flera instanser.
Promemorians slutsats att kriminalisering av en icke medicinskt eller veten-
skapligt motiverad hantering av dopningspreparat bör ske inom ramen för en
separat lag - istället för att inordnas i narkotika- eller läkemedelslagstiftningen
- tillstyrks av följande instanser: riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, social-
styrelsen, lantbruksstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammar-
rätten i Stockholm, Stockholms läns landsting, SACO, Sveriges Riks-
idrottsförbund samt de instanser som generellt uttalat sig positivt om förslaget
37
4 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 199
- konsumentverket, TCO, Svenska Läkaresällskapet, Apotekarsocieteten,
LIF/RUFI.
Hovrätten över Skåne och Blekinge avvisar, liksom promemorian, en
lösning som innebär att den nya regleringen tas in i narkotikalagstiftningen.
Det framhålls också som principiellt tvivelaktigt att söka göra en särskild
reglering i läkemedelslagstiftningen. Hovrätten fortsätter: "Att en ny lag stif-
tas för ändamålet kan ha positiva effekter för allmänhetens syn på det icke
medicinskt befogade bruket av preparaten. För att tillgodose det ändamålet
bör man se över lagens rubrik".
Riksidrottsförbundet framhåller:
"Utredarens förslag såvitt gäller den tekniska frågan om regleringen skall
ske i en ny lag eller i befintlig lagstiftning är välmotiverat och riktigt. Att
regleringen sker genom en ny lag torde ha ett inte obetydligt pedagogiskt
värde."
Såvitt gäller lagens rubrik har några remissinstanser framfört invänd-
ningar.
Rikspolisstyrelsen framhåller att begreppet "doping" numera är så väl
etablerat i svenskt språkbruk att det bör kunna användas även i lagstiftnings-
sammanhang och att rubriken bör kunna vara Lag om hormonella doping-
preparat m.m.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar: "Uttrycket "vissa medel med
hormonell inverkan" är korrekt men inte särskilt vanligt och verkar inte vara
särskilt slagkraftigt eller upplysande. Såvitt hovrätten förstår förekommer de
förfaranden med olika substanser som lagförslaget förbjuder bara i samband
med doping. Att anknyta till det ordet skulle knappast föra läsaren på fel spår.
Hovrätten föreslår att lagen kallas lag om vissa dopingmedel".
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
Enligt förslaget skall i lagtexten anges att lagen omfattar beredningar av syn-
tetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt
ämnen och substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och
dess derivat eller av tillväxthormon. Detta förslag har mött ett blandat mot-
tagande.
Följande instanser ställer sig positiva till denna avgränsning och till den
lagtekniska lösningen: lantbruksstyrelsen, konsumentverket, kammarrätten i
Stockholm, Stockholms läns landsting, TCO, SACO, Sveriges läkarförbund,
Apotekarsocieteten, LIF/RUFI samt Sveriges Riksidrottsförbund.
Följande instanser framför kritiska synpunkter: åklagarmyndigheten i
Göteborg, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, hovrätten
över Skåne och Blekinge samt Svenska Läkaresällskapet
Åklagarmyndigheten i Göteborg framhåller att med den föreslagna av-
gränsningen kommer vätske- och fettdrivande medel och effedrin att falla
utanför lagens tillämpningsområde. Myndigheten framhåller effedrinets lik-
heter med narkotika då det gäller användningsområde och effekt och risken
38
för att effedrinanvändning blir "inkörsport" till amfetamin och/eller kokain-
missbruk.
Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om det är nödvändigt att i lagen ge en så
detaljerad medicinsk beskrivning av de preparat som avses. Styrelsen anför:
"Lagen bör enligt styrelsens mening kunna göras tillämplig på hormonella
preparat som syftar till att öka någons fysiska prestationsförmåga på ett var-
aktigt sätt. Vidare kan regeringen ges befogenhet att utfärda närmare före-
skrifter om vilka preparat som avses. En lagstiftningsmetod efter dessa rikt-
linjer överensstämmer med vad som gäller på narkotikaområdet och har den
fördelen att det kan vara förhållandevis enkelt att genomföra ev. ändringar
och kompletteringar, om nya typer av preparat skulle dyka upp."
Socialstyrelsen föreslår att ytterligare en grupp av hormoner tas med i lag-
stiftningen och uppger: "Denna grupp är ej uppsatt på IOC:s dopinglista men
kommer troligen att tas med inom en snar framtid. Denna grupp av hormoner
påverkar bildandet av röda blodkroppar. Socialstyrelsen har inga uppgifter
om denna grupp använts i dopingsammanhang. I förebyggande syfte föreslås
följande tillägg till lagförslagets § 1: Erytropoietin och andra substanser som
ökar produktionen av röda blodkroppar. I dag finns erytropoietin registrerat
som läkemedel att används bl.a. i samband med transplantationer.
Erytropoietin stimulerar produktionen av röda blodkroppar. Vid kliniska
prövningar har biverkningar i form av högt blodtryck, hjärtinfarkt och epilep-
tiska anfall iakttagits." Även Sveriges Farmacevtförbund förordar en sådan
utökning.
Generaltullstyrelsen påpekar:
"Av 1 § förslaget framgår att lagen gäller beredningar av vissa uppräk-
nade ämnen. Detta textförslag innehåller en sannolikt oavsiktlig begränsning.
Av innehållet i promemorian i övrigt drar styrelsen den slutsatsen att avsikten
är att reglera hanteringen av inte enbart beredningar av vissa ämnen utan
också av de verksamma ämnena som sådana.
Styrelsen förordar därför att 1 § ges följande lydelse:
"Denna lag gäller
a) syntetiska anabola steroider,
b) testosteron och dess derivat,
c) tillväxthormon,
d) ämnen och substanser som ökar produktion och frigörelse av
testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon,
e) beredningar av under a-d) nämnda varor."
Andra stycket i 1 § är överflödigt, eftersom det redan av första stycket
framgår att beredningar, såväl bruksfärdiga som icke bruksfärdiga, omfattas
av lagen."
Hovrätten över Skdne och Blekinge framhåller att genom 1 § d) innesluts
i lagens tillämpningsområde ämnen och substanser som ökar produktion och
frigörelse av vissa medel i människokroppen. Hovrätten föreställer sig att
många naturliga näringsämnen har produktionsbeffämjande eller frigörande
effekt och anser att från rättssäkerhetssynpunkt bör definitionen göras kla-
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
rare.
39
Svenska Läkaresällskapet framhåller:
"Uttrycket" ämne och substanser som ökar produktion och frigörelse av tes-
tosteron och dess derivat eller av tillväxthormon" kan bli utsatt for viss kritik.
Det är nämligen väl känt att medel som exempelvis L-Dopa och några andra
vanliga mediciner vilka används för helt andra ändamål, väl stämmer in på
formuleringen. I framtiden är det sannolikt att ytterligare en rad av de van-
ligen använda farmakologiska substanserna kommer att visa sig passa in på
formuleringen. Det borde därför i lagtextförslaget på något sätt påpekas att
skrivningen gäller för farmakologiska ämnen som inte förskrivits av läkare
eller förskrivits av läkare på indikation som inte godkänts av socialstyrelsen.
Bruket av tillväxthormon borde möjligen också bättre kontrolleras genom en
begränsad förskrivningsrätt samt genom att förskrivningen på något sätt
registrerades.
Mera betänkligt är emellertid att hela diskussionen om erytropoetin (det
hormon som stimulerar erytropoesen, och som nu kan renframställas med
rekombinant teknik och är kommersiellt tillgängligt och i praktiskt kliniskt
bruk på vissa indikationer) saknas i promemorian. Med erytropoetin kan man
förmoda att det blir möjligt att åstadkomma en "farmakologisk autotrans-
fusion" dvs. höga erytrocyttal och hemoglobinnivå i blodet över normal nivå,
med ökad prestationsförmåga som följd."
Även Stockholms läns landsting behandlar frågan om bloddopning genom
tillförsel av hormonet erytropoetin för att stimulera bildningen av röda blod-
kroppar. Landstinget uppger: "Ämnet tillverkas än så länge endast på licens,
men om det blir införlivat i läkemedelsarsenalen kan också detta medel be-
höva omfattas av lagstiftningen".
Enligt lagförslaget förbjuds införande till landet, förvärv, innehav och över-
låtelse av angivna preparat för annat än medicinskt eller vetenskapligt ända-
mål. Förvärv, innehav och överlåtelse straffbelägges genom den föreslagna
lagen medan olovlig införsel redan är straffbelagd i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.
Tre remissinstanser vill kriminalisera även själva bruket av dopningsmedel
medan en instans vill från det straffbara området undanta förvärv av och
innehav av mindre kvantiteter.
En remissinstans vill få till stånd en lagteknisk lösning som överensstäm-
mer med narkotikastrafflagens, dock utan kriminalisering av bruket.
Av de tretton instanser som uttryckligen har berört avgränsningsfrågan har
flertalet emellertid stannat för en lösning i enlighet med utredningens förslag.
Riksåklagaren yttrar:
"Det författningsförslag som presenteras i promemorian kan jag inte till-
styrka i dess nuvarande förm. Det kan förutses att man med de föreslagna
reglerna skulle riskera att stöta på samma tillämpningssvårigheter som tidigare
aktualiserades vid bekämpandet av narkotikabrottslighet enligt narkotika-
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
40
strafflagen. Denna lag ändrades 1983 (SFS 1983:363, prop. 1982/83:141) i
syfte att eliminera dessa svagheter i lagstiftningen, vilka närmast var att
bedöma som luckor i lagen (se nämnda proposition). Utformningen av en lag
som skall reglera medel med hormonell inverkan bör läggas nära den
konstruktion och metodik som ligger till grund för narkotikastrafflagen i dess
senare lydelse. Är 1988 straffbelädes brukande och annan befattning (än
innehav) av narkotika (SFS 1988:286, prop. 1987/88:71). Denna krimi-
nalisering hade föregåtts av en livlig debatt. De skäl, som ledde fram till
lagändringen, har inte samma styrka i fråga om dopingpreparat. Jag föreslår
därför att dopinglagstiftningen utformas efter mönster av narkotikastrafflagen
i dess lydelse före sistnämnda lagändring."
Polismyndigheten i Stockholm anför att det ur allmänpreventiv synpunkt
vore en stark markering från samhällets sida att även konsumtionen straffbe-
lädes, och fortsätter: "I annat fall bidrar samhället till att skapa oklarhet kring
vad som gäller på samma sätt som förekom i den tidigare debatten om olovligt
narkotikamissbruk. Med en kriminalisering av själva döpandet vore det
dessutom möjligt att nyttja tvångsmedel som urinprov för att beivra den icke
medicinska användningen. Därmed markeras att bekämpningen av doping är
en angelägenhet för samhället och dess rättsväsende och inte endast för
idrotten.
Eftersom den illegala hanteringen med dopingmedel styrs av ett starkt
vinningsmotiv måste samhället ingripa mot efterfrågan för att få bukt med
hanteringen. Av utredningstekniska skäl torde det vara betydelsefullt för
polien att kunna ingripa även mot konsumenterna."
Polismyndigheten i Malmö framhåller också att själva det icke medicinska
bruket av medlen redan nu borde straffbeläggas och finner promemorians
tveksamhet något förvånande, eftersom det från olika håll har hävdats att bruk
av t.ex. anabola steroider orsakat humörförändringar hos brukaren som i en
del fall varit den direkta orsaken till allvarliga våldshandlingar.
Även konsumentverket ifrågasätter om man inte bör ta det ytterligare steget
att kriminalisera också bruket. Verket anför: "Begränsningen i förslaget moti-
veras med att medlen inte är fullt så skadliga som de narkotiska preparaten
och med att de inte är beroendeframkallande. Men i några nyligen publicerade
amerikanska rapporter presenteras resultat som visar att överkonsumtion av
anabola steroider kraftigt kan förändra brukarens psyke, framför allt i form av
ökad aggression. Missbruk av dessa medel kan också ge användaren ett
psykologiskt beroende och öka risken för HIV-smitta. Enligt verkets mening
är det viktigt att genom lagstiftning inskärpa att icke medicinskt bruk av de
medel som upptas i lagen inte godtas. För en kriminalisering av bruket talar
också svårigheten att dra gränsen mellan vad som är innehav respektive bruk
(jfr prop. 1987/88:71)."
Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapetjramh&ller såvitt
gäller dopningspreparatens sidoeffekter att möjligheten av psykisk påverkan
bedöms i promemorian inte vara klarlagd. Båda instanserna anför: "Det kan
dock påpekas att just denna allvarliga effekt av anabola steroider av vissa
psykiater uppfattas som en vanlig biverkan. Detta kan möjligen ha relevans
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
41
för diskussionen om en kriminalisering av själva bruket av anabola sterioider
eftersom sådant användande kan tänkas leda till våldshandlingar."
Sveriges Riksidrottsförbund framhåller att det finns uppgifter som tyder på
att bruk av anabola steroider förekommit hos personer som gjort sig skyldiga
till våldsbrott. Förbundet anför: "Om användandet av hormonpreparat kan
visas leda till en aggressivitet som utlöses i våldsbrott bör även bruket krimi-
naliseras. Även tesen att bruk av anabola steroider etc. inte skulle vara vane-
bildande har börjat ifrågasättas från en del håll. RF anser att dessa båda
frågeställningar måste följas upp mycket noga. Med nuvarande kunskap på
området torde det dock inte finnas tillräckliga skäl för att kriminalisera även
icke-medicinskt bruk."
Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer med utredaren i att bruk av
preparaten inte bör straffbeläggas. Hovrätten fortsätter: "Förslaget går dock
något längre än vad som behövs. Det främsta skälet för en ytterligare krimi-
nalisering är att medlen leder till skador på användaren när de används i större
omfattning. Kriminaliseringen bör i första hand riktas mot dem som förser
andra med medlen. Förvärv eller innehav av mindre kvantiteter bör därför
knappast straffbeläggas. Däremot bör kriminaliseringen omfatta överlåtelse
även av små kvantiteter. Annars riskerar man att de som förser idrotts-
utövama med medlen undgår sanktioner genom att vid vaije enstaka tillfälle
hantera endast en mindre mängd."
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
Enligt promemorian bör den straffrättsliga bedömningen inte vara fullt lika
sträng som beträffande narkotikabrott med hänsyn till vad som för närvarande
är känt om de anabola steroidernas skadeverkningar. Förslaget anger en
strafflatitud för uppsåtligt brott från böter till fängelse i högst två år och för
brott begånget av grov oaktsamhet böter eller fängelse i högst sex månader.
Straffskalan har avsiktligt gjorts vid, med hänsyn till att brottets svårighets-
grad kan variera kraftigt, från ett mindre innehav för eget bruk till en väl-
organiserad försäljningsverksamhet med ansenlig ekonomisk vinning.
Av de sex remissinstanser som uttalat sig särskilt i frågan har endast två
framfört avvikande synpunkter.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar:
"Straffskalan i 4 § första stycket omöjliggör lagföring med strafföreläg-
gande. Det kan inte vara rimligt att vaije brott mot den föreslagna lagen skall
behöva föras till domstol. En särskild straffskala för mindre allvarliga brott
med ett straffmaximum på fängelse sex månader gör det möjligt att använda
strafföreläggande vid mindre allvarliga överträdelser av lagen, se 48 § rätte-
gångsbalken. En särskild, lindrigare straffskala skulle begränsa möjligheten
att häkta för de ringa brotten, men det saknar praktisk betydelse. I övrigt blir
förutsättningarna desamma för att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel, så-
som husrannsakan. Hovrätten kan därför endast se praktiska fördelar med en
uppdelad straffskala."
42
Polismyndigheten i Göteborg:
"I författningsförslaget föreslås med subjektivt rekvisit en strafflatitud om
böter eller fängelse i högst två år. I de grovt oaktsamma fallen föreslås en
strafflatitud av böter eller fängelse i högst sex månader. Det kan dock ifråga-
sättas om inte en högre strafflatitud borde kunna tillämpas vid yrkesmässig
brottslighet eller om spridning sker till ungdomar. Dessa fall av grovt brott
bör få en strafflatitud i vissa delar jämförbara med grovt narkotikabrott, dvs.
fängelse i lägst två år eller högst sex år. Jfr 3 § lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling där just rekvisiten för grovt brott är yrkesmässighet eller
verksamhet av särskilt hänsynslös art."
Förutom uppsåtligt begånget brott vill utredaren straffbelägga även oaktsam-
hetsbrott, dock endast om oaktsamheten är grov.
Endast några få remissinstanser berör frågan om det subjektiva rekvisiteL
Hovrätten över Skdne och Blekinge:
"Vid sidan om uppsåtlig befattning med preparaten föreslås även ansvar
för den som av grov oaktsamhet förvärvar, innehar eller överlåter medlen. I
promemorian redovisas inte varför ansvar för oaktsamhetsbrott behövs.
Hovrätten utgår från att vid oaktsamhetsbrottet själva befattningen med ett
preparat skall täckas av gärningsmannens uppsåt; en rättshandling, såsom
förvärv eller överlåtelse, förutsätter en viljeinriktning hos den handlande, och
ett icke avsiktligt innehav kan man svårligen tänka sig. Rekvisitet grov oakt-
samhet torde därför ta sikte på vad som kallas gämingsmoment. Det är möj-
ligt att det har föresvävat utredaren att kriminalisering av grov oaktsamhet be-
hövs för att det i vissa fall skall gå att straffa den som inte vet att ett preparat -
vars egenskaper han känner till - omfattas av den föreslagna lagens begrepp.
I så fall föreligger emellertid s.k. egentlig rättsvillfarelse som nästan aldrig,
även om brottet bara är straffbart i uppsåt, befriar från ansvar. Med hänsyn
till bland annat detta skulle antagligen kriminaliseringen av grovt oaktsamma
förfaranden inte få så stor självständig betydelse. Det behövs en analys av i
vilka fall den skulle få det och om även de behöver kriminaliseras. I brist på
bättre underlag avstyrker hovrätten att regleringen får omfatta även
oaktsamhetsbrott.
Alldeles oavsett om denna synpunkt vinner beaktande bör i det föreslagna
första stycket föras in ett klargörande av vilket subjektivt rekvisit som skall
gälla, nämligen uppsåt."
Riksåklagaren påpekar för det fall den av honom föreslagna systematiken
enligt narkotikalagstiftningen inte skulle godtas:
"Uppsåtskravet, som torde vara underförstått i 4 § 1 st i förslaget, bör
ges uttrycklig form (förslagsvis "om gärningen sker uppsåtligen")".
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
43
Såvitt gäller medverkan till brott upptar lagförslaget en hänvisning till brotts-
balkens bestämmelser om medverkan.
Några remissinstanser har haft synpunkter på detta.
Riksåklagaren anför för det fall den av honom föreslagna systematiken
enligt narkotikalagstiftningen inte skulle godtas:
"De regler om straffbarhet för medverkan som finns i förslaget bör
omprövas när det gäller medhjälp till förvärv eller innehav. Dessa former av
befattning med ett otillåtet preparat är ju i normalfallet mindre straffvärda än
överlåtelse. Detta förhållande samt förhållandet att ett medverkansansvar
förutsätter att det förelegat uppsåt att främja en någorlunda individualiserad
gärning gör en sådan kriminalisering mindre lämplig."
Hovrätten över Skdne och Blekinge föreslår, som tidigare framgått, att
förvärv och innehav av mindre kvantiteter inte skall straffbeläggas. Mot
denna bakgrund ifrågasätter domstolen om inte även medverkansansvaret bör
begränsas. Hovrätten anför:
"En idrottsman som vänt sig till sin tränare eller någon annan och framfört
enträgna önskemål om att få från denne köpa en liten mängd av ett förbjudet
preparat kan - om förslaget leder till en överlåtelse - anses ha anstiftat den
andre till brott och därför dra på sig ansvar för medverkan. Kriminaliseringen
av den andres befattning med medlen är emellertid avsedd att skydda idrotts-
mannen från skador. Hovrätten anser därför att ansvar för idrottsmannen för
medverkan till någon annans ringa brott inte bör inträda.
Med hänsyn till att straffskalan - oavsett om hovrättens synpunkter
beaktas - innefattar fängelse, är brottsbalkens regler om ansvar för med-
verkan analogiskt tillämpliga utan någon hänvisning. Hänvisningen i för-
slagets 5 § behövs därför i princip inte. Hovrätten föreslår emellertid att ringa
fall av förvärv och innehav av medlen och medverkan till annans brott för att
åstadkomma sådant förvärv och innehav inte skall kriminaliseras. Följs
hovrättens förslag inte kan 5 § helt utgå. Rättar man sig efter hovrättens syn-
punkter behövs en precisering av när ansvar för medverkan skall inträda."
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
Förslaget innehåller stadgande om att varor som varit föremål för brott enligt
den föreslagna lagen skall förverkas. Om varorna inte finns i behåll skall i
stället värdet förklaras förverkat.
Några remissinstanser vill utöka stadgandet till att även omfatta vinning av
verksamheten.
Åklagarmyndigheten i Göteborg framhåller:
"Vinsten av dopingmedelshantering är, som redan sagts, mycket stor.
Inköpen av preparaten sker oftast i Östeuropa och Sydeuropa mycket billigt.
Påslagen som görs ligger i storleksordningen 100-1000 %. På grund av de
stora avansema och likheten med narkotikahanteringen är det också i detta
44
sammanhang motiverat att införa även förverkande av vinningen av han-
teringen."
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm påpekar angående förverkande av
värdet av hanterade dopningspreparat:
”1 förslagets 6 § stadgas om förverkande av värdet av hanterade doping-
preparat. I kommentaren anges inte om inköpspris på t.ex. apotek eller pris
på marknaden bland brukarna avses. I samklang med narkotikalagstiftningen
bör enligt min uppfattning, och i den mån det kan utredas eller fastslås i
praxis, förverkas det värde eller den vinning som illegal handel till höga
priser kan inbringa."
Även kammarrätten i Stockholm delar uppfattningen att vinning skall för-
klaras förverkad. Kammarrätten fortsätter:
"Under ärendets fortsatta gång bör övervägas om och i så fall i vilken om-
fattning det bör i lagförslaget införas motsvarighet till föreskrifterna i 7 §
narkotikastrafflagen rörande vilka bestämmelser som gäller i fråga om be-
slag."
Åklagarmyndigheten i Göteborg förordar att en sådan föreskrift införes.
Hovrätten över Skdne och Blekinge anser att det framstår som oskäligt att
förverka värdet av medel som förvärvats, därefter innehafts och slutligen
konsumerats av en idrottsman. Hovrätten påpekar att det i och for sig följer
av 36 kap. 16 § brottsbalken att förverkande kan underlåtas om det skulle
vara oskäligt men anser att en liknande begränsning av förverkande-
möjligheterna bör tas in i den nya lagen.
Hovrätten påtalar dessutom:
"Bemyndigandet i 7 §, slutligen, är oklart till sin omfattning. Syftet med
den föreslagna bestämmelsen är - såvitt framgår av specialmotiveringen - att
den bara skall gälla sådan befattning som i princip inte är förbjuden enligt
lagen, det vill säga befattning för medicinsk och vetenskaplig användning.
Det bör komma till uttryck i lagtexten, jämför 8 § narkotikastrafflagen. I be-
tänkandet saknas även en analys av vilka sanktionsregler som slår till mot den
som åsidosätter de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet."
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 3
45
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller
a) syntetiska anabola steroider,
b) testosteron och dess derivat,
c) tillväxthormon,
d) kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron
och dess derivat eller av tillväxthormon.
2 § Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller veten-
skapligt ändamål
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning, eller
6. innehas.
3 § Den som bryter mot 2 § 2-6 döms, om gärningen sker uppsåtligen, för
dopningsbrott till fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första stycket att anse som ringa, döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
4 § För försök eller förberedelse till sådant dopningsbrott som inte är att
anse som ringa döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken, om gärningen
gäller annan befattning än som avses i 2 § 6.
Om flera har medverkat till brott som avses i 2 § 2-5, skall 23 kap. 4 och
5 §§ brottsbalken tillämpas.
5 § Medel som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav
samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppen-
bart oskäligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om
förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.
Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
egendomens värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till före-
byggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller
egendom med vilken har tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.
6 § Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt 5 §
gäller bestämmelserna i rättegångsbalken, med den avvikelsen att bestämmel-
sen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då rätten ut-
satt sådan tid.
46
Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag
har skett av medel som avses i 1 § denna lag. Tiden för att anmäla missnöje
skall dock räknas från dagen för förordnandet.
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
47
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-23
Prop. 1990/91: 199
Bilaga 5
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 maj 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Lindqvist beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om förbud mot vissa dopningsmedel.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Ingrid
Uggla.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
48
Prop. 1990/91: 199
Proposition............................................................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................1
Propositionens lagförslag...........................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991................4
1 Inledning...........................................................................4
2 Allmän motivering................................................................5
2.1 Dopningsproblemet.........................................................5
2.1.1 Allmän bakgrund..................................................5
2.1.2 Dopningstestverksamheten.......................................6
2.1.3 Idrottsrörelsens åtgärder..........................................7
2.1.4 Varifrån kommer dopningsmedlen..............................8
2.1.5 Internationellt samarbete..........................................9
2.1.6 Gällande bestämmelser..........................................11
2.2 Behovet av nationell lagstiftning angående dopning...................15
2.3 Lagstiftningens utformning...............................................18
2.3.1 Avgränsning av medlen.........................................18
2.3.2 Förbjudna hanteringsformer, m.m............................20
2.3.3 Kriminalisering i en separat lag.................................23
2.3.4 Straffsanktion.....................................................24
2.3.5 Förverkande, m.m...............................................25
2.4 Vissa andra frågor.........................................................26
2.4.1 Informationsinsatser.............................................26
2.4.2 Analysverksamheten.............................................27
2.4.3 Kostnadskonsekvenser..........................................27
3 Upprättat lagförslag..............................................................27
4 Specialmotivering................................................................27
5 Hemställan........................................................................31
6 Beslut..............................................................................31
Bilaga 1 Departementspromemorians redovisning av IOCs dopningslista. .32
Bilaga 2 Departementspromemorians lagförslag...............................36
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden.................................37
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...........................................46
BilagaS Lagrådets yttrande.......................................................48
49
gotab 98879, Stockholm 1991