EJ
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 23 april 1991.
På regeringens vägnar
Lena Hjelm-Wallén
Ulf Lönnqvist
I propositionen föreslås en lag om byggnadsgaranti. Förslaget innebär i
huvudsak att en byggnadsgaranti skall finnas när ett flerbostadshus uppfors
eller byggs om. Garantin, som skall gälla under en tioårsperiod, omfattar
skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, material eller
utförande samt skador på byggnaden som orsakats av fel. Med fel avses av-
vikelse från fackmässigt godtagbar standard.
Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person som fått tillstånd till detta
(garantiföretag) av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Garantierna skall tryggas genom särskild försäkring eller på annat likvärdigt
sätt.
Om garantiföretaget betalat ut ersättning för att avhjälpa fel eller skador, får
beloppet återkrävas av den som vållat felet eller svarar för felet på grund av
avtal.
Lagen om byggnadsgaranti föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Garanti
skall dock inte behövas förrän efter den 1 januari 1992.
1 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 189
Prop. 1990/91: 189
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande
del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sådan
byggnad utför ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och som avsevärt
förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en
byggnadsgaranti. En garanti enligt denna lag behövs dock inte i fråga om en-
eller tvåbostadshus när ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd
tillförsäkras som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering. Meddelas
byggnadsgaranti även för sådan byggnad gäller bestämmelserna i lagen, om
byggnaden inte tillhör konsument.
Byggnadsgarantin enligt denna lag gäller även om byggnaden övergått till
ny ägare.
Avtalsvillkor som inskränker någons rätt till ersättning enligt bestäm-
melserna i denna lag är utan verkan.
2 § Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person, som fått tillstånd till
detta av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (garanti-
företag). Meddelade garantier skall tryggas genom särskild försäkring eller på
annat likvärdigt sätt.
Garantiföretag står under tillsyn av den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillsynsmyndigheten får förelägga vite vid meddelande av beslut
som rör tillsynen. Tillstånd att meddela byggnadsgaranti får återkallas av
tillsynsmyndigheten, om garantiföretaget i något väsentligt hänseende inte
iakttar gällande föreskrifter eller på något annat sätt visar sig olämpligt att
utöva sin verksamhet enligt denna lag. Tillsynsmyndighetens beslut som rör
tillsynen samt beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos
kammarrätten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om tillsynen och om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
3 § Samtliga garantiföretag skall gemensamt upprätthålla och bekosta en
särskild nämnd som har till uppgift att yttra sig i frågor om byggnadsgaranti
enligt denna lag (byggnadsgarantinämnden). Nämndens ordförande utses av
regeringen.
4 § Ett garantiföretag är skyldigt att på begäran av en byggherre meddela
byggnadsgaranti, om det enligt lagen finns en skyldighet att ha en sådan
garanti. Garanti får dock vägras om detta följer av tillståndet enligt 2 § eller
om det med hänsyn till skaderisken eller någon annan särskild orsak finns
skäl till detta.
Innan ett garantiföretag avslår en begäran om garanti enligt första stycket
skall yttrande inhämtas från byggnadsgarantinämnden.Vägras garanti, får
beslutet överklagas hos kammarrätten.
5§ Byggnadsgarantin omfattar Prop. 1990/91: 189
1. skälig kostnad for att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i material
som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och
2. skälig kostnad för att avhjälpa skada pä byggnaden som orsakats av
felet.
Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller
skador ersätts inte, om de måste antas sakna betydelse för byggnaden eller
dem som bor eller vistas i byggnaden.
Genom garantin ersätts inte kostnader för fel eller skador som anmäls
senare än tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som
bestäms av garantiföretaget.
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå viss självrisk.
6 § Ersättning för kostnad enligt 5 § utgår i den mån förutsättningar finns
för att felet eller skadan avhjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig
kostnad. Ersättningen betalas till byggnadens ägare.
Om felet har vållats av den som är byggnadens ägare eller av hans an-
ställda, utgår ersättning till honom endast om felet har vållats även av annan
eller det annars finns särskilda skäl för det.
Ersättning utgår inte i den mån felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål av
någon som kan utsättas för återkrav enligt 7 §.
7 § Vad garantiföretaget har betalat ut på grund av en byggnadsgaranti för
att avhjälpa fel eller skador får återkrävas av annan, om vållande till felet
förekommit på hans sida eller om han på annan grund än avtal svarar for felet
oberoende av vållande. Därvid tillämpas bestämmelserna i 2, 3, 4 och 6 kap.
skadeståndslagen (1972:207).
Ett garantiföretag, som betalat ut ersättning på grund av en byggnads-
garanti, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som på
grund av avtal är ersättningsskyldig med anledning av felet eller skadan.
8 § Att byggnadsarbete inte får påbörjas förrän bevis om byggnadsgaranti
företetts for byggnadsnämnden, framgår av 9 kap. 1 § andra stycket plan-
och bygglagen (1987:10).
Den som utför byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns är skyldig
att vid fel eller skada enligt denna lag utge ersättning i den utsträckning som
enligt 5 och 6 §§ skulle ha gällt för det garantiföretag som meddelat garantin,
med rätt till återkrav enligt 7 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Garanti enligt lagen behövs dock
inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) ingivits till byggnadsnämnden före den 1 januari 1992.
Prop. 1990/91: 189
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 och 3 a §§ plan- och bygglagen
(1987:1g)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
9 kap.
1 §
Den som för egen räkning utför
eller låter utföra byggnads-, riv-
nings- eller markarbeten (bygg-
herren) skall se till att arbetena
utförs enligt bestämmelserna i denna
lag och enligt föreskrift eller beslut
som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser. Han skall
vidare se till att kontroll och prov-
ning utförs i tillräcklig omfattning.
Föreslagen lydelse
Den som för egen räkning utför
eller låter utföra byggnads-, riv-
nings- eller markarbeten (bygg-
herren) skall se till att arbetena
utförs enligt bestämmelserna i denna
lag och enligt föreskrift eller beslut
som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser. Han skall
vidare se till att kontroll och prov-
ning utförs i tillräcklig omfattning.
Om en sädan garanti för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1991:000) om byggnads-
garanti, får byggnadsarbetena inte
påbörjas förrän bevis om garantin
företetts för byggnadsnämnden.
3 a §2
Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämn-
den, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla ett samrådsmöte.
Till detta möte skall den ansvarige
arbetsledaren, yrkesinspektionen
samt byggherren, entreprenören,
projektören och andra som bestäms
av nämnden kallas.
Snarast möjligt efter det att bygg-
lov lämnats skall byggnadsnämn-
den, om det inte är uppenbart
obehövligt, hålla ett samrådsmöte.
Till detta möte skall den ansvarige
arbetsledaren, yrkesinspektionen
samt byggherren, entreprenören,
projektören och andra som bestäms
av nämnden kallas. Om en sådan
garanti för byggnadsarbeten behövs
som avses i lagen (1991:000) om
byggnadsgaranti, skall byggnads-
nämnden även bereda
garantiföretaget tillfälle att närvara
vid samrådsmötet.
1 Lagen omtryckt 1987:246.
2Nuvarande lydelse enligt prop. 1990/91:145.
Vid samrådsmötet skall en genomgång göras av arbetenas planering, de åtgär- Prop. 1990/91: 189
der för besiktning, tillsyn och kontroll som är nödvändiga för att byggnaden
skall uppfylla egenskaperna och funktionerna i 3 kap. samt den samordning
som behövs. Vid samrådsmötet skall föras protokoll.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Bevis om garanti enligt den
nya bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket behövs dock inte om ansökan
om bygglov ingivits till byggnadsnämnden före ikraftträdandet.
BOSTADSDEPARTEMENTET
Prop. 1990/91: 189
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1991
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden R. Carls-
son, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Molin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Lönnqvist
I proposition 1990/91:145 om byggnaders inomhusmiljö m.m. har regering-
en föreslagit vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10), funktions-
kontroll av ventilationssystem m.m. samt åtgärder i fråga om produktinfor-
mation om byggvaror. Förslagen har föranletts av de förslag som lagts fram
av arbetsgruppen för frågor som rör s.k. sjuka hus i betänkandet (Ds
1990:14) Byggnaders inomhusmiljö m.m.
I propositionen anmälde jag att jag snarast skulle återkomma till ett av lag-
rådet i samma ärende granskat förslag till lag om byggnadsgaranti, som även
det grundats på ett förslag av arbetsgruppen. Bakgrunden till detta var att lag-
rådet i sitt yttrande till regeringen den 26 mars 1991 inte kunnat tillstyrka för-
slaget och att det enligt min mening borde överarbetas innan det föreläggs
riksdagen.
Sedan den behövliga överarbetningen nu skett, vill jag på nytt ta upp för-
slaget till lag om byggnadsgaranti samt ett förslag till ändring av plan- och
bygglagen som har samband med detta förslag. Lagrådet har yttrat sig över
det överarbetade förslaget den 23 april 1991. De principiella invändningar
mot förslaget som lagrådet tidigare framförde kvarstår inte längre. Mina över-
väganden med anledning av lagrådsyttrandena redovisar jag i avsnitt 2.4 och
2.6 samt i anslutning till de olika paragraferna i specialmotiveringen i av-
snitt 4.
Utöver de ändringar som har föranletts av lagrådets yttranden, har jag i
förhållande till lagrådsremissema gjort vissa redaktionella jämkningar och
kompletteringar.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels arbetsgruppens förslag till lag
om entreprenadgaranti som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstan-
serna som bilaga 2, dels det till lagrådet den 7 mars 1991 remitterade lag-
förslaget som bilaga 3, dels utdrag ur lagrådets yttrande den 26 mars 1991
över detta förslag som bilaga 4. Till protokollet bör vidare fogas dels det till
lagrådet den 11 april 1991 remitterade lagförslaget som bilaga 5, dels lag-
rådets yttrande den 23 april 1991 över detta förslag som bilaga 6. En
remissammanställning finns tillgänglig i bostadsdepartementets akt Prop. 1990/91: 189
(BO89/2750/H).
Beträffande bakgrunden till förslagen hänvisas till den nämnda propositio-
nen 1990/91:145 om byggnaders inomhusmiljö m.m. samt till arbets-
gruppens betänkande.
Arbetsgruppen för frågor som rör s.k. sjuka hus har i betänkandet (Ds
1990:14) Byggnaders inomhusmiljö m.m. gjort en genomgång av den rätts-
liga regleringen när det gäller ansvaret för fel och skador i entreprenadförhål-
landen m.m. (se betänkandet s. 85 f). Här skall en sammanfattande redo-
görelse lämnas, bl.a. mot bakgrund av att viktiga lagändringar beträffande
konsumentskyddet vid förvärv av småhus trätt i kraft den 1 januari 1991
(prop. 1989/90:77, LU35, rskr. 300, SFS 1990:935). I sammanhanget läm-
nas också en redovisning av tillgängliga försäkringar. Vidare kommer det
förslag till produktskadelag som nyligen remitterats till lagrådet att redovisas.
Beträffande gällande rätt i övrigt, bl.a. byggnads- och hyreslagstiftningen,
hänvisas till betänkandet.
Smdhusentreprenader m.m.
Genom de förändringar som genomförts den 1 januari 1991 kommer små-
husentreprenader att falla under konsumenttjänstlagen (1985:716). I denna
lag finns det bl.a. föreskrifter om att näringsidkaren skall utföra tjänsterna
fackmässigt och med tillbörlig omsorg ta tillvara konsumentens intresse samt
samråda med denne. Det finns också föreskrifter om att näringsidkaren sär-
skilt skall iaktta säkerhetsföreskrifter m.m. och att han under vissa förutsätt-
ningar är skyldig att avråda konsumenten från en tjänst.
Konsumenttjänstlagens bestämmelser är tvingande, men beträffande små-
husentreprenadema kan avvikelser avtalas, om konsumenten tillförsäkras ett
sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för stat-
lig bostadsfinansiering. Dessa villkor innebär, såvitt här är av intresse, i
huvudsak följande.
Det avtalsskydd som åsyftas är Allmänna bestämmelser för småhusentre-
prenader, ABS 80, som utarbetats under medverkan av myndigheter och or-
ganisationer och som har karaktär av standardavtal. Till ABS 80 hör särskilda
kontraktsformulär. Garanti- och försäkringsskyddet innefattar dels en pro-
duktions garanti, dels en ansvar sutfästelse.
Ett särskilt bolag, AB Bostadsgaranti, utfärdar produktionsgarantin och
ansvarsutfästelsen. Bolaget ägs till hälften av staten och till hälften av
Byggentreprenörerna. Produktionsgarantin är en säkerhet för att byggföre-
tagets åtaganden enligt entreprenadkontraktet fullgörs, dvs. att huset färdig-
ställs och att entreprenörens förpliktelser under en tvåårig garantitid klaras av
även om entreprenören skulle komma pä obeständ eller av annan anledning Prop. 1990/91: 189
inte fullgör sitt åtagande.
Ansvarsutfästelsen har utformats som en försäkring och täcker väsentliga
skador som ”består i eller är en följd av fel eller brist i konstruktion, ut-
förande eller material enligt kontraktet". Ansvarsutfästelsen gäller fr.o.m.
garantitidens utgång t.o.m. tio år från slutbesiktningen. Ägaren har en själv-
risk som motsvarar 35 procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Ansvarsutfästelsen är försäkrad hos Konsortiet för små-
husgaranti, som ägs av försäkringsbolagen Skandia och Trygg Hansa.
Skador anmäls till konsortiet. Om tvist uppstår i fråga om utfästelsen omfattar
viss skada skall denna fråga hänskjutas till en särskild skadenämnd. Godtas
inte skadenämndens beslut får frågan hänskjutas till skiljemän enligt lag.
Inom den kooperativa sektorn, dvs. i fråga om småhus som uppförs av
HSB, Riksbyggen och BPA, finns ett motsvarande konsumentskydd.
Ansvarsutfästelsen är här försäkrad hos försäkringsbolaget Folksam.
Sveriges trähusfabrikanter har bildat ett särskilt bolag, STR-Garanti AB, för
motsvarande ändamål. Ansvarsutfästelsen är även här försäkrad.
Beträffande småhus bör i sammanhanget nämnas att förstärkningarna av
konsumentskyddet den 1 januari 1991 också innebar förändringar i jorda-
balkens regler om köp av fast egendom. Vidare bör nämnas att det år 1986 in-
rättades en särskild skadenämnd och en statlig fond för avhjälpande av fukt-
och mögelskador i småhus (se prop. 1985/86:48, BoU6, rskr. 62, SFS
1985:1040 och 1119). Slutligen bör framhållas att konsumentverket nyligen
inlett förhandlingar om att ytterligare förstärka konsumentskyddet enligt ABS
80.
Entreprenadavtal m.m. vid uppförande av flerbostadshus och andra
byggnader
Bortsett ffån allmänna skadeståndsrättsliga regler, saknas lagstiftning helt i
fråga om entreprenader utanför småhusområdet. Inte heller finns det här
någon motsvarighet till det garanti- och försäkringsskydd som utgör en förut-
sättning för att få uppföra småhus med statliga lån.
Ansvaret för fel och skador regleras i stället av entreprenadavtalet mellan
byggherren (beställaren) och entreprenören eller av avtal mellan dessa och
andra aktörer i byggprocessen, t.ex. materialleverantör, underentreprenör,
projektor eller annan konsult.
Arbetsgruppen har i sitt betänkande (s. 50) på ett överskådligt sätt redo-
visat olika ansvarsrelationer i byggprocessen med angivande av de standard-
avtal m.m. som tillämpas. Här skall en genomgång göras av de mest centrala
standardavtalen med tonvikten lagd på ansvaret för fel och skador och de
garantier som ställs.
Entreprenörens ansvar bestäms regelmässigt av Allmänna bestämmelser
för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, AB 72, som an-
vänds då beställaren själv eller genom sina konsulter svarar för projekteringen
(generalentreprenad) respektive Allmänna bestämmelser för totalentreprena-
der, ABT 74, som används när entreprenören svarar för hela eller en väsent- Prop. 1990/91:189
lig del av projekteringen.
Bestämmelserna om ansvar for fel och skador i de nämnda avtalen innebär
till en början att entreprenören, förutom skador under entreprenadtiden, sva-
rar för brist eller fel som framträder under en garantitid. Denna garantitid lö-
per numera vanligen under två år räknat från den dag entreprenaden blev
godkänd. För brist eller fel som inte märkts och inte heller bort märkas före
garantitidens utgång ansvarar entreprenören endast i den mån bristen eller fe-
let visas ha sin grund i grov vårdslöshet av denne. Uttrycket grov vårdslöshet
torde i praxis tilläggas innebörden av ett medvetet risktagande eller yrkesfusk.
För detta ansvar gäller den allmänna preskriptionstiden, vilket innebär tio år
från det entreprenaden godkändes.
Med brist menas att en del av entreprenaden inte utförts. Med fel avses
när del av entreprenaden inte utförts kontraktsenligt
Entreprenörens ansvar för skador till följd av brist eller fel är begränsat till
15 procent av kontraktssumman i den mån ersättning inte kan utgå genom
entreprenörens försäkring.
Efter garantitiden ankommer det på beställaren att visa att det är entrepre-
nören som skall svara för bristen eller felet. Under garantitiden är däremot
bevisbördan omkastad.
Entreprenören är i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skade-
ståndsskyldighet gentemot tredje man, om han inte kan visa, att han rimligen
inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.
Om en entreprenör anlitat en underentreprenör gäller i förhållandet dem
emellan Allmänna bestämmelser för underentreprenader, AFU 83.1 fråga om
ansvaret för fel motsvarar dessa bestämmelserna i AB 72. Om annat inte av-
talats, löper dock garantitiden från det underentreprenaden godkänts och där-
efter till dess två år förflutit från det huvudentreprenaden godkänts.
Om en konsult anlitas för exempelvis projektering av en byggnad gäller
Allmänna bestämmelser för konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörs-
verksamhet, AB K 87. Om annat inte har avtalats, ansvarar konsulten endast
för skada som upptäcks före utgången av den garantitid - normalt två år och
högst sju år - som gäller för entreprenören. Konsulten svarar här dock inte
strikt, utan endast för skada som han vållat beställaren genom vårdslöshet
eller försummelse. Konsultens sammanlagda skadeståndsskyldighet till följd
av uppdraget begränsas till ett med hänsyn till uppdragets art och omfattning
anpassat belopp. Har något sådant maximibelopp inte avtalats är skadestånds-
skyldigheten begränsad till 100 basbelopp. Vissa särregler gäller för mindre
skador.
Om konsulten varit grovt vårdslös, gäller inte de angivna tidsbegränsning-
arna i dennes ansvar, utan den allmänna preskriptionstiden på tio år.
Enligt Allmänna bestämmelser för leveranser av byggmaterial, ABM 75,
ansvarar säljaren gentemot köparen bl.a. för fel eller brist som påtalas senast
vid slutbesiktning av en entreprenad. Sker slutbesiktningen inom ett år från
leveransdagen, får köparen även påtala fel som konstateras inom ett år efter
slutbesiktningen. Utöver ansvaret för fel har säljaren också ett ansvar för
skador eller förlust ull följd av fel i godset endast till ett belopp motsvarande Prop. 1990/91: 189
10 procent av köpesumman, såvida partema ej har överenskommit om annat
belopp. Även enligt materialbestämmelsema svarar säljaren alltid för grov
vårdslöshet, som dock begränsas av den tioåriga allmänna preskriptionstiden.
Försäkringar vid entreprenad m.m.
På marknaden förekommer i dag olika typer av försäkringar som ersätter ska-
dor uppkomna i samband med en entreprenad m.m. Gemensamt för dessa
försäkringar är att de i allmänhet tecknas på årsbasis och att de endast täcker
skador under försäkringstiden, dvs. inte det fel eller den brist som skadan är
en följd av. Man kan alltså inte försäkra sig för egna fel.
De flesta byggentreprenörer har en s.k. allriskförsäkring som under
garantitiden bl.a. täcker skador med anledning av en entreprenad. Entre-
prenörernas ansvarsförsäkring täcker en entreprenörs skadeståndsskyldighet
för sak- och personskador med anledning av entreprenaden. Varken allrisk-
eller ansvarsförsäkringen täcker ersättning på grund av konstruktionsfel.
En fastighetsägares egendomsförsäkring täcker, förutom brand- och in-
brottsskador, bl.a. fuktskador med anledning av vattenläckage.
Konsultansvarsförsäkringen syftar till att täcka konsultens skadestånds-
ansvar under den garantitid som gäller för konsulten. Försäkringsbeloppen är
relativt små, i allmänhet högst 100 basbelopp. Som tidigare sagts svarar kon-
sulten endast för vårdslöshet eller försummelse.
Materialleverantörernas ansvarsförsäkring täcker bl.a. produktskador,
men inte materialfel. En förutsättning för att försäkringen skall falla ut är att
en sakskada inträffar. Det räcker alltså inte enbart med fel eller brist.
Förslaget till produkts kade lag
I en lagrådsremiss har en särskild produktskadelag föreslagits. Förslaget
innefattar ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador och bygger på ett
EG- direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador
som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt som
hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter oavsett om
de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte upphöra därför att
produkten införlivas som en beståndsdel i annan lös eller fast egendom.
Förslaget omfattar därför bl.a. byggmaterial eller kemiska produkter som in-
fogats i en byggnad.
Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös
eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall
där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen
kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess
förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar,
tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.
10
Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador Prop. 1990/91: 189
som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga experti-
sen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt
skador på s.k. konsumentegendom. Detta innebär att skador på flerbostads-
hus inte omfattas av förslaget. Däremot omfattar förslaget bl.a. personskador
hos dem som bor eller vistas i huset. Någon särskild definition av vad som
avses med personskador har inte gjorts i lagen. Här gäller i stället den praxis
som har utbildats i anslutning till de allmänna skadeståndsreglerna.
Skadeståndsskyldig skall vara i första hand den som har tillverkat den
skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har
importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin genom att
förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
tecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören. Om det
inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall
var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig,
såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som an-
svarig för produkten.
Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av så-
dana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en närings-
verksamhet.
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskadelagen
skall den som har utgivit ersättning för skadan enligt konsumentköplagen
(1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av den som är
ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad som har utgivits.
Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom
tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen
kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersätt-
ning måste väckas inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes
i omlopp.
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte
åberopas mot den som har rätt till ersättning.
Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Mitt förslag: Jag föreslår en särskild lag om byggnadsgaranti.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen förordar att problemen med
ansvar för byggfel i första hand löses genom frivilliga överenskommelser. I
andra hand föreslår gruppen en särskild lag om entreprenadgaranti som om-
fattar flerbostadshus, kontor samt lokaler för undervisning, vård eller annan
omsorg. Entreprenadgaranti skall finnas vid varje åtgärd som fordrar bygg-
lov.
11
Remissinstanserna: Arbetsgruppens lagförslag har fått ett blandat mot- Prop. 1990/91: 189
tagande. De instanser som närmast berörs av förslaget, dvs. framför allt före-
trädare för byggherrar, entreprenörer, projektorer och material tillverkare, har
så gott som genomgående förordat en frivillig lösning enligt arbetsgruppens
förstahandsförslag. Man pekar härvid bl.a. på de kostnader som är förenade
med förslaget. Vissa av dessa instanser, det gäller speciellt HSB,
Riksbyggen, SABO och kommunförbundet, är dock inte främmande för
lagstiftning om frivilliga överenskommelser inte kan träffas. Andra instanser,
bl.a. Byggentreprenörerna, Näringslivets byggnadsdelegation, Byggherre-
föreningen och AB Bostadsgaranti, avvisar lagstiftningsaltemativet
Bland övriga remissinstanser finns det flera som är allmänt positiva till
arbetsgruppens lagförslag, t.ex. konsumentverket, Hyresgästernas riksför-
bund, Riksförbundet mot astma och allergi, LO och TCO. Även boverket,
arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen är positiva. De rättsliga instanser
som yttrat sig, dvs. hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i
Göteborg och Stockholms tingsrätt motsätter sig inte lagförslaget. Detsamma
kan sägas gälla Svenska Försäkringsbolagens Riksförbund samt försäkrings-
bolagen Trygg Hansa, Skandia och Folksam, vilka tre bolag i konsortium
förklarat sig beredda att under vissa förutsättningar försäkra den föreslagna
garantin.
Skälen för mitt förslag: Det lagförslag som arbetsgruppen lagt fram
som en andrahandslösning bygger på det garanti- och försäkringssystem som
finns för småhus som uppförs med hjälp av statliga bostadslån. När en entre-
prenör på uppdrag uppför en byggnad som helt eller till inte oväsentlig del
skall användas som bostad, som kontor eller som lokal för undervisning,
vård eller annan omsorg, skall det enligt lagförslaget finnas en s.k. entrepre-
nadgaranti. Detsamma gäller vid sådana ändringar av byggnaderna som enligt
plan- och bygglagen (1987:10), PBL, fordrar bygglov.
Garantin meddelas enligt gruppens förslag av ett särskilt garantiföretag
som godkänts av regeringen. Garantiföretagets åtagande skall tryggas genom
försäkring. Garantin skall gälla i tio år och omfatta kostnader för avhjälpande
av väsentliga fel i konstruktion, material eller utförande. Ett byggfel anses
väsentligt om det kan antas medföra olägenheter - t.ex. hälsorisker - av be-
tydelse för dem som bor eller vistas i lägenheten eller bostaden.
När ersättning har betalats ut enligt garantin, föreslår arbetsgruppen att
garantiföretaget ges en återkravsrätt mot den som vållat felet eller enligt avtal
svarar för detta, Återkravsrätten kan t.ex. gälla mot entreprenören, projektor
eller material tillverkare.
Arbetsgruppen har i sitt betänkande (s. 25) pekat på flera faktorer som kan
antas påverka inomhusmiljön och ha ett samband med ohälsa hos dem som
vistas i byggnaden. Byggnadstekniken, t.ex. fuktkänsliga grundkonstruk-
tioner, felaktiga takkonstruktioner, bristfällig isolering eller bristfälliga instal-
lationer, utgör en sådan faktor. Förutom dåliga byggnadsmaterial och brist-
fälliga ventilationssystem pekar också arbetsgruppen på olika typer av fukt
som en särskild faktor. Det gäller markfukt, byggfukt, fukt från läckage och
12
fuktbildning inomhus, förhållanden som inte har beaktats i byggandet eller Prop. 1990/91: 189
som har sin grund i bristande byggteknik i övrigt eller i bristande ventilation.
Det finns givetvis anledning att se allvarligt på de exemplifierade typerna
av fel som kan orsaka dålig inomhusmiljö. Det finns enligt min mening
emellertid skäl att i sammanhanget uppmärksamma byggfelen i ett vidare per-
spektiv. Arbetsgruppen har själv redovisat en undersökning där inte bara ty-
piska "sjuka-husfel" behandlas (s. 47). I denna undersökning som gjorts av
Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund (SVR), behandlas flera olika
former av byggfel och dess orsaker. Vissa redovisade skador, såsom fukt-
och mögelskador, vattenskador, flytspackelskador och otillfredsställande in-
stallationer torde kunna leda till dålig inomhusmiljö. Andra skador, såsom
fönsterskador, balkongskador och brandriskskador har däremot inte något
påtagligt samband med inomhusmiljön, men berör naturligtvis brukarna på
annat sätt. Jag anser i likhet med arbetsgruppen att det är väsentligt att även
sådana skador finns med i bilden när man diskuterar frågor om lagstiftning.
Jag vill i sammanhanget nämna att det också finns andra undersökningar
som pekar på att olika typer av byggfel är vanligt förekommande (se t.ex.
Hammarlunds m.fl. rapport Kvalitet i byggandet, Kvalitetskostnader från
Chalmers tekniska högskola).
I likhet med arbetsgruppen finner även jag att det nuvarande på bransch-
överenskommelser grundade ansvarssystemet har vissa påtagliga brister. Det
gäller framför allt i fråga om ansvaret för fel som framträder först efter
garantitidens utgång, dvs. normalt senare än två år från det att entreprenaden
godkänts. För att en entreprenör eller annan i byggprocessen involverad part
skall bli ansvarig för sådana fel fordras att grov vårdslöshet kan visas. I
praktiken innebär detta att det mycket sällan är möjligt för en byggherre eller
fastighetsägare att på rättslig väg utverka ett ansvar hos producentledet för fel
som framträder senare än två år från slutbesiktning av entreprenaden - även
om felet på grund av vårdslöshet eller bristande fackmässighet orsakats på
den sidan.
Arbetsgruppen har ansett (se sid. 25) att det juridiska systemet, bl.a. de
civilrättsliga avtalen som nu diskuteras, har stor betydelse för hur byggandet
fungerar i praktiken. Jag delar den uppfattningen. Korta garantitider måste
enligt min mening sålunda återverka på viljan hos främst byggproducent,
projektor och materialtillverkare att ta det fulla ansvaret för byggnaden och
dess funktioner. Samtidigt måste emellertid framhållas det ansvar som bygg-
herren har i sammanhanget. Det gäller framfor allt de krav som måste ställas
på de beställningar som görs och på de entreprenörer, projektorer m.fl. som
anlitas. Byggherrens ansvar för att samhällets krav på byggandet uppfylls har
kraftigt markerats i den nya plan- och bygglagen (se prop. 1985/86:1 s. 312
samt arbetsgruppens betänkande s. 36 f).
Jag vill i sammanhanget också framhålla att det försäkringsskydd som
finns för fel och skador och som redovisats i avsnitt 2.1 även det har stora
brister.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att förändringar är påkallade i det
nuvarande systemet för ansvar för fel och skador i byggandet. Under bered-
13
ningen av detta ärende har jag i kontakter med såväl entreprenad- som bygg- Prop. 1990/91: 189
herresidan fått förslag på utformningen av ett garantisystem. Jag har bl.a. mot
bakgrund av dessa diskussioner dragit slutsatsen att lagstiftning i frågan er-
fordras.
Arbetsgruppen har betonat att den nuvarande ansvarsordningen inte enbart
är en angelägenhet för partema i entreprenadavtalet. För de boende och andra
som vistas i byggnaden har det väsentlig betydelse vad som gäller om ersätt-
ningsskyldighet för de byggnadsfel som förekommer. Bl.a. är det, vilket
arbetsgruppen anför, av stor vikt också från social synpunkt att sanering av
hälsofarliga inomhusmiljöer kommer till stånd snarast när en hälsofara upp-
täcks och att också andra mera betydande olägenheter för de boende avhjälps
på ett enkelt och praktiskt sätt Man kan inte vara säker på att fastighetsägaren
har möjlighet till ersättning när en förbättring av bostadsmiljön kräver en dyr-
bar sanering.
Jag kan i allt väsentligt instämma i vad arbetsgruppen anfört En bra inom-
husmiljö är av största vikt för den boende. Därför är det också nödvändigt att
brister avhjälps så snart de dyker upp. Liksom arbetsgruppen vill jag därför
särskilt framhålla att ett ingripande från lagstiftarens sida motiveras främst
med att tillgodose tredje mans intresse. Garantier för ett sådant snabbt av-
hjälpande i syfte att skydda tredje mans intresse torde knappast kunna uppnås
utan lagstiftning, i alla fall inte med den inriktning som jag menar bör prägla
en lösning av ansvarsfrågan och som jag senare skall återkomma till.
Jag vill också tillägga att det ur allmän synpunkt är väsentligt att bygg-
nadsbeståndet håller en god kvalitet och har de funktioner som krävs bl.a.
enligt byggnadslagstiftningen. Lagstiftning om ett ökat ansvar för fel och
skador i byggandet torde därvid få en väsentlig betydelse.
Vad jag nu tagit upp innebär alltså att jag finner ett angeläget behov av
lagstiftning om ansvaret för fel och skador i byggandet. Som torde ha fram-
gått är syftet med lagförslaget angeläget, nämligen framför allt att motverka
hälsorisker för boende i flerfamiljshus. Såvitt jag kan bedöma är ett garanti-
system enligt arbetsgruppens förslag bättre ägnat att tillgodose detta syfte än
något annat system som gruppen har diskuterat. Remissinstanserna har till
stora delar också ställt sig positiva till garantisystemet som sådant.
Lagstiftningen bör därför - med beaktande av de synpunkter som lagrådet har
framfört och som jag skall återkomma till - utformas i huvudsaklig överens-
stämmelse med det garantisystem som arbetsgruppen har föreslagit
Lagstiftningen bör kunna ge flera positiva effekter. För att undgå fel bör
byggprocessens parter vinnlägga sig om det som brukar benämnas kvalitets-
säkring, dvs. insatser för att under projekterings- och byggskedet säkra kvali-
teten i byggandet. De brister i samordning mellan byggprocessens olika led
som ofta påtalas bör kunna undanröjas genom att parterna själva finner sys-
tem för en behövlig samordning. Också system för erfarenhetsåterföring för
att minska risken för upprepade misstag bör få ett större intresse inom
branschen. Som jag framhöll i propositionen om byggnaders inomhusmiljö
(prop. 1990/91:145, s. 6) är satsningen på forskning och utveckling (FoU)
lägre inom byggsektorn än inom näringslivet i stort. Skärpta ansvarsregler
14
bör medverka till att kunskap om material och byggmetoder i ökad utsträck- Prop. 1990/91:189
ning vinns genom ökad satsning på FoU. Slutligen vill jag framhålla att ett
system som i större utsträckning än för närvarande lägger ansvaret för fel och
skador hos producentledet bör innebära att man kan minska antalet detaljerade
normer för byggandet och i stället gå mot funktions normer.
I det följande kommer jag att ta upp den föreslagna lagstiftningens till-
lämpningsområde, den närmare innebörden av garantisystemet, felbegreppet
samt den föreslagna återkravsrätten. Övriga frågor tar jag upp i special-
motiveringen. Jag anser att arbetsgruppens förslag till beteckning på den
föreslagna lagen, lag om entreprenadgaranti, inte är helt adekvat med den
delvis förändrade utformning av lagen som jag föreslår. Jag föreslår i stället
lag om byggnadsgaranti.
Mitt förslag: Lagen om byggnadsgaranti skall omfatta samtliga fler-
bostadshus som nyuppförs eller byggs om i större omfattning.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag omfattar fler-
bostadshus, kontor samt lokaler för undervisning, vård eller annan omsorg.
Förutom nybyggnader föreslår gruppen att alla åtgärder som kräver bygglov
skall omfattas av förslaget
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna berör inte lagstiftning-
ens tillämpningsområde. Vissa instanser, bl.a. Byggherreföreningen och
HSB, anser dock att kontor inte bör omfattas av lagstiftningen. Byggentre-
prenörerna har under hand framfört samma uppfattning. Försäkringsbolagen
Trygg Hansa, Folksam och Skandia anser att frågan om att inkludera bl.a.
sjukhus, vårdinrättningar och kontor medför bl.a. sådana svårigheter i fråga
om riskbedömning och felorsaksbedömning att frågan bör utredas vidare
innan lagstiftning sker. Dessa försäkringsbolag har också synpunkter på att ta
med reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsprojekt i förslaget. LO anser
däremot att alla byggnader bör omfattas av lagförslaget.
Skälen för mitt förslag: Arbetsgruppen har ansett det angeläget att,
förutom bostäder, också kontor samt lokaler för undervisning, vård och
annan omsorg bör innefattas i garantisystemet. Däremot har t.ex. industri-
lokaler uteslutits, bl.a. med hänvisning till att arbetsmiljölagstiftningen gör
det lättare att komma tillrätta med en problemsituation samt att lokalens ägare
vanligen har större resurser att hävda sina intressen mot de ansvariga och
själv avhjälpa uppkomna olägenheter om det är nödvändigt.
För egen del vill jag framhålla att det i och för sig är önskvärt att det skydd
som en lagstiftning erbjuder och det ökade ansvar som följer med lagstift-
ningen omfattar en så stor del av byggandet som möjligt. I ett inlednings-
skede finns det dock skäl som talar för en begränsning av tillämpnings-
15
området for lagstiftningen. Jag tänker bl.a. på den uppbyggnad som krävs av Prop. 1990/91:189
systemet av särskilda garantibolag och den försäkrings- och återförsäkrings-
kapacitet som blir nödvändig. Jag anser också att erfarenheter av ett mer be-
gränsat system än vad utredningen har föreslagit bör inhämtas innan ett
garantisystem av den omfattning som gruppen har föreslagit genomfors.
Lagstiftningen bör framfor allt på nu angivna skäl kunna begränsas till i
huvudsak enbart flerbostadshus. Med sådana hus avser jag i förevarande
sammanhang hus som till övervägande del skall användas till bostäder för
permanent bruk.
Vad gäller småhus finns, såsom framgår av avsnitt 2.1 redan ett system
med ett garanti-, försäkrings- och avtalsskydd. Dessutom har nyligen den
konsumenträttsliga lagstiftningen skärpts på detta område genom att småhus-
entreprenader fr.o.m. den 1 januari 1991 faller under konsumenttjänstlagen.
Starka skäl talar enligt min mening för att även småhus får omfattas av det
garantisystem som jag nu föreslår. En sådan ordning kräver dock ytterligare
överväganden.
Beträffande kontor - och för övrigt även andra arbetslokaler - ställs de
grundläggande egenskaps- och funktionskraven med stöd av PBL. Jag vill
dock nämna att en proposition (prop. 1990/91:140) med förslag till ändringar
i bl.a. arbetsmiljölagen (1977:1160) nyligen har presenterats. Enligt förslaget
införs i lagen en grundläggande bestämmelse om arbetsmiljöansvar för bygg-
herrar, tillverkare av prefabricerade byggnadskonstruktioner, arkitekter,
konstruktörer och andra medverkande i byggprocessen. Ansvaret föreslås
gälla såväl byggskedet som det framtida brukandet av byggnaden.
Yrkesinspektionen ges möjlighet att ingripa med föreläggande och förbud for
att den föreslagna bestämmelsen skall efterlevas. Mot bakgrund bl.a. av detta
förstärkta ansvar för byggprocessens olika aktörer som bör följa av förslaget,
anser jag det inte lika angeläget att snabbt få till stånd ett garantisystem för
kontor och andra lokaler som omfattas av arbetsmiljölagstiftningen. I den
mån kontor finns i flerbostadshus, kommer de dock att omfattas av mitt för-
slag.
Vad så gäller lokaler för undervisning, vård eller annan omsorg är det
självfallet av yttersta vikt att byggnaderna uppfyller alla de egenskaper och
funktioner som rimligen bör ställas. Det kan som arbetsgruppen har anfört
finnas speciella skäl att inskärpa bl.a. entreprenörens ansvar för inomhus-
miljön vid arbeten på sådana byggnader där typiskt sett mera känsliga perso-
ner vistas. Samtidigt bör man dock komma ihåg att dessa byggnader oftast
ägs av det allmänna och att man därför bör kunna räkna med att behövliga åt-
gärder vidtas mot brister i lokalerna. Enligt vad jag har erfarit pågår också
projekt som bl.a. syftar till ett större ansvarstagande hos beställarna. Jag an-
ser därför att inte heller dessa lokaler - åtminstone inte till en början - be-
höver omfattas av det utökade garantiansvaret På samma sätt som gäller för
kontor kommer dock även denna typ av lokaler att omfattas av mitt förslag i
den mån de finns i flerbostadshus.
Enligt min mening bör en begränsning också kunna göras med hänsyn till
byggnadsarbetenas art. I första hand bör nybyggnader omfattas av det nya
16
garantisystemet. Jag anser det även naturligt att sådana större ombyggnader
som kan jämställas med nybyggnader omfattas av systemet. Mindre tillbygg-
nader och ändringsarbeten på en byggnad bör kunna undantas. En ytterligare
avgränsning bör dock enligt min mening göras. Enligt 3 kap. 11 § PBL av-
ses med ombyggnad sådana åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt för-
länger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inrednings-
arbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden eller del
av den utgör ombyggnad. För att inte garantin skall omfatta ombyggnader av
mindre slag, t.ex. en enstaka lägenhet, föreslår jag att endast sådana om-
byggnader som fordrar bygglov och som avsevärt förlänger brukstiden för
hela byggnaden omfattas av förslaget. Jag återkommer till frågan i special-
motiveringen.
När en tids erfarenheter har vunnits av det nya systemet bör detta kunna
utvärderas. Därefter får ställning tas till om det kan utvidgas.
Mitt förslag: Byggnadsgaranti får meddelas av en juridisk person
som fått tillstånd till detta av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer (garantiföretag). Garantierna skall tryggas antingen genom
särskild försäkring eller på annat likvärdigt sätt.
Ett garantiföretag skall stå under tillsyn av den myndighet som
regeringen bestämmer. Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter
om tillsyn och om garantiföretags verksamhet.
En särskild nämnd (byggnadsgarantinamnden) inrättas för att yttra
sig i frågor om byggnadsgarantier.
Garantiföretaget är i princip skyldigt att meddela garanti på begäran
av en byggherre. Om ett garantiföretag vägrar att lämna garanti, får be-
slutet överklagas hos kammarrätten.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med mitt
förslag, men saknar motsvarighet i fråga om tillsyn, den särskilda byggnads-
garantinämnden och överprövning i kammarrätt
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att invända mot
lösningen med ett särskilt garantibolag. Tvärtom anför t.ex. Byggherre-
föreningen att arbetsgruppen torde ha stannat för en riktig modell med hänsyn
till de ändamål som skall värnas. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
anför att lösningen med ett garantibolag synes vara den enda möjligheten att
lösa frågan försäkringsvägen. Motsvarande synpunkt framförs av HSB.
Skälen för mitt förslag: Jag har inledningsvis i avsnitt 2.2 redovisat
arbetsgruppens förslag till garantilösning. Den valda lösningen med tioåriga
garantier som utfärdas av ett särskilt garantibolag bör ses mot bakgrund av
olika lagstiftningsaltemativ som gruppen gått igenom.
Prop. 1990/91: 189
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 189
Ett nära till hands liggande alternativ som gruppen diskuterat utgörs av en Prop. 1990/91: 189
obligatorisk byggfelsförsäkring av den typ som finns i fråga om miljöskador
(se 65-68 §§ miljöskyddslagen 1969:387). Från framfor allt försäkringshåll
har dock en sådan lösning avvisats. Man har här betonat de svårigheter som
finns att beräkna risken och att erhålla nödvändig återförsäkring. Jag vill för
egen del tillägga att en sådan försäkring som innebär att vaije enskilt bygg-
projekt måste försäkras, med nödvändighet måste innebära en mer omfattande
administration utöver den som följer med en garantilösning där projekten för-
säkras kollektivt. En obligatorisk byggfelsförsäkring blir alltså kostnads-
höjande.
Den lösning som arbetsgruppen stannat för innebär att man mellan försäk-
ringstagaren och försäkringsbolaget så att säga skjuter in ett särskilt garanti-
företag vars ansvar försäkras. Härigenom kan risken lättare kalkyleras efter-
som garantiansvaret kan maximeras. Maximeringen innebär att man väljer ett
visst försäkringsbelopp för t.ex. varje årsproduktion av byggnader. För-
säkringsbeloppet är avsett att täcka de fel och skador som uppstår för denna
årsproduktion under en tioårsperiod.
Även med arbetsgruppens förslag uppkommer dock vissa problem. Ett så-
dant rör frågan om bolagsbildning för att kunna etablera det särskilda garanti-
företaget. Med denna fråga sammanhänger hur ansvaret för den risk som lig-
ger över försäkringsbeloppet - den s.k. topprisken eller katastrofrisken -
skall kunna tas. Man har bl.a. från försäkringshåll framhållit att staten borde
ta denna risk och därmed också engagera sig som ägare i garantiföretaget.
Enligt min mening bör staten inte engagera sig i garantigivningen. Det bör
helt ankomma på branschen att ta det ansvar som är förenat med byggnads-
produktion och sålunda också etablera nödvändiga garantiföretag som ett
nödvändigt led att avhjälpa och bekosta fel och skador som uppkommer vid
byggandet.
Jag vill här anmäla att jag under hand haft kontakter med såväl byggentre-
prenörsidan som byggherresidan och försäkringsbolagen. Utifrån de diskus-
sioner som förts räknar jag med att de erforderliga garantiföretagen skall
kunna etableras utan statligt delägarskap.
I det sammanhanget vill jag nämna att man från rikskooperationens sida
anmält att man kan tänka sig en företagsbildning inom sin egen intressesfär,
dvs. garantier framför allt i förhållande till bostadsrättsföreningar. Oavsett om
en sådan lösning kommer till stånd eller ej, anser jag att lagstiftningen bör
öppna en möjlighet for detta samt för att ha egna fonder i stället för försäk-
ringar som säkerhet för utställda garantier. Detta avviker från arbetsgruppens
förslag.
I anslutning till det sagda vill jag ta upp de invändningar som från många
håll har framförts om att kostnaderna for garantierna blir mycket höga och att
byggnadskostnadema därmed påverkas negativt
Det är svårt att göra en någorlunda säker bedömning av inträffade skador
av den typ som bör omfattas av garantin. Erfarenheter som gjorts utomlands,
t.ex. i Storbritannien, av liknande garantisystem, visar att kostnaderna för
systemet inte är avskräckande. Olika konkurrenshöjande åtgärder bör också
18
leda till att kostnaderna minskas. Kostnaderna blir regelmässigt också lägre
om misstag och fel undviks. Mitt förslag om återkrav, som jag strax skall ta
upp, bör verka i den riktningen. Det är självfallet av stor vikt att utrednings-
kostnader och annan administration kan minimeras så långt det är möjligt
Jag har i avsnitt 1 anmält att lagrådet i sitt yttrande den 26 mars 1991 uti-
från sina utgångspunkter inte kunnat tillstyrka lagförslaget med den utform-
ning det hade enligt lagrådsremissen den 7 mars 1991. Jag vill nu ta upp de
principiella invändningar mot förslaget som lagrådet framförde i nämnda ytt-
rande.
I lagrådsremissen den 7 mars 1991 (3 § första stycket) föreslog jag att ett
garantiföretag skulle vara skyldigt att på begäran av byggherren eller entre-
prenören meddela byggnadsgaranti, men att garanti skulle få vägras bl.a. om
det med hänsyn till skaderisken eller annan särskild orsak fanns skäl till detta.
Den som vägrades garanti i strid med dessa bestämmelser skulle enligt för-
slaget har rätt till på visst sätt begränsad ersättning för ekonomisk skada.
Lagrådet, som inte kunde se hur man med bibehållande av den grundläg-
gande konstruktionen i förslaget skulle kunna förbättra rättssäkerhetsgaranti-
ema så att en obligatorisk byggnadsgaranti skulle kunna föreskrivas, anförde
följande.
Förslaget innebär att det för alla byggnadsarbeten som lagen omfattar - dvs. i
huvudsak alla nybyggnadsarbeten och större ombyggnadsarbeten som gäller
flerbostadshus (jfr vid 1 §) - obligatoriskt fordras byggnadsgaranti enligt
lagen och att det överlämnas åt ett eller flera garantiföretag att meddela sådana
garantier. Det är alltså garantiföretaget som - inom ramen för de föreskrifter
som kan vara meddelade för dess verksamhet - bestämmer premier och
övriga villkor för garantin, bland dem i vilken utsträckning självrisk skall
tillämpas. Härtill kommer som redan sagts att garantiföretaget givits långt-
gående möjligheter att vägra att meddela garanti. Det sägs härom i remiss-
protokollets specialmotivering till 3 § att framför allt en bedömning av skade-
risken för byggnadsföretaget bör göras, därvid byggherrens och entreprenö-
rens yrkesskicklighet respektive ekonomiska situation t.ex. kan få betydelse.
Om det framstår som tvivelaktigt att en entreprenör inte klarar av ett visst
projekt eller att denne inte kommer att iaktta fackmässighet i arbetet, bör enligt
föredragande statsrådet garanti kunna vägras.
Den konstitutionella aspekten av att på detta sätt överlämna vittgående be-
fogenheter till enskilda företag har inte berörts i remissen eller i arbets-
gruppens betänkande. Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan
förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse
eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning skall det ske
med stöd av lag. Enligt lagrådets mening föreligger här alla väsentliga krite-
rier för myndighetsutövning. Kravet på lagstöd är också uppfyllt. Detta inne-
bär emellertid inte att man kan bortse från att ett överlämnande av myndig-
hetsutövning till enskilda subjekt innebär att det särskilda regelsystem och de
garantier för den enskilde som följer av att ett förvaltningsärende handläggs
av en myndighet inte blir tillämpliga. Särskilda regler för att tillförsäkra dem
som lagen omfattar en objektiv och enhetlig prövning i garantiärenden saknas
och de föreskrifter av regeringen och den tillsyn som förutsätts synes inte
kunna föra långt i detta hänseende.
Prop. 1990/91: 189
19
Av betydelse i detta sammanhang är vilka möjligheter till ingripande som
skall föreligga om verksamheten inte utövas på ett godtagbart sätt. Under
föredragningen har diskuterats frågan om möjligheterna att återkalla garanti-
företagets tillstånd. Problemet berörs inte i remissprotokollet. Något hinder
mot återkallelse utan lagstöd torde inte föreligga i ett fall som detta, även om
det kan hävdas att villkoren för en så ingripande åtgärd bör anges. En förut-
sättning för hela systemet med dess långsiktiga inriktning är emellertid att
garantiföretagets verksamhet består under garantitiden. Äterkallelsemöjlig-
heten kan därför inte vara en realistisk väg för att komma till rätta med ett
garantiföretag som inte fyller sin uppgift på ett från rättssäkerhetssynpunkt
godtagbart sätt.
Det remitterade förslaget inger på grund av det anförda starka betänklig-
heter.
En rätt till skadestånd om garanti vägras felaktigt är ofrånkomlig. Som lag-
rådet återkommer till måste den skadeståndsregel som tagits upp i 3 § andra
stycket i förslaget anses klart otillfredsställande. Utöver rätt till skadestånd
måste det finnas en möjlighet till överprövning av garantiföretags beslut både
vid vägrad garanti och när villkoren för garantin framstår som oskäliga för
sökanden. Med hänsyn till den rätt till domstolsprövning som gäller enligt
artikel 6:1 i 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänsk-
liga rättigheterna och de grundläggande friheterna måste som lagrådet ser det
en sådan överprövning ske i domstol. Som arbetsgruppen anförde i anslut-
ning till sitt förslag till skadeståndsregel (se betänkandet s. 108) framstår ett
domstolsförfarande emellertid som en alltför omständlig ordning. Kravet talar
alltså emot förslaget
Det kan säkert sägas att det föreslagna systemet i de sedvanliga rutinerna
och kontakterna mellan de inflytelserika partema inom byggnadsbranschen
och försäkringsbolagen kan väntas komma att fungera så att de angivna
problemen i allmänhet inte ger sig tillkänna. Lagstiftningen torde emellertid i
hög grad vara inriktad också på de mindre byggföretagen.
Jag kan numera ansluta mig till lagrådets bedömning att alla väsendiga krite-
rier föreligger för att anse att garantiföretagets verksamhet innefattar myndig-
hetsutövning. Med hänsyn till de befogenheter som garantiföretaget ges -
framför allt då det gäller möjligheten att vägra garanti - är, såsom lagrådet har
sagt, särskilda regler påkallade för att tillförsäkra dem som lagen omfattar en
objektiv och enhetlig prövning i garantiärenden. Jag har också tagit till mig
lagrådets kritik att den i remissen föreslagna skadeståndsregeln anses otill-
fredsställande.
Konsekvenserna av lagrådets ståndpunkt innebär till en början att den som
vägras garanti bör ges möjlighet till en överprövning av garantiföretagets
beslut. Som lagrådet anför bör en sådan överprövning ske i domstol. Jag
föreslår i denna del att den som vägrats garanti skall kunna föra talan mot
garantiföretagets beslut hos kammarrätten. Därvid bör lagen (1986:1142) om
överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga arbetsuppgifter bli
tillämplig. Jag återkommer till domstolsprövningen i specialmotiveringen.
Jag ser inte någon anledning till att andra beslut som fattas av garantiföre-
taget än beslut att vägra garanti skall behöva kunna överklagas. Den garanti-
förbindelse som utfärdas av garantiföretaget är av civilrättslig natur. Tvister
Prop. 1990/91: 189
20
om ersättning med anledning av förbindelsen får därför tas upp av allmän
domstol efter stämning.
För att så långt som det är möjligt undvika att frågor om rätt till garanti
skall behöva överklagas anser jag emellertid att det också är nödvändigt att
redan inom ramen for garantiföretagens verksamhet tillskapa en ordning som
främjar en enhetlig prövning av garantiärendena och minskar risken för
överklaganden. Mitt förslag innebär följande.
Utgångspunkten bör vara densamma som i lagrådsremissen den 7 mars
1991, nämligen att byggnadsgaranti skall få meddelas enbart av sådan juri-
disk person som fått tillstånd till detta av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer (garantiföretag). Garantierna måste tryggas genom sär-
skild försäkring eller på annat likvärdigt sätt. Mitt förslag om att garanti skall
kunna vägras om det med hänsyn till skaderisken eller annan särskild orsak
finns skäl till detta, bör också kvarstå. I detta ligger att den som uppför en
byggnad och övriga i byggprocessen inblandade parter ges ett ökat ansvar för
att byggnaden uppfyller de krav som bör ställas i fråga om konstruktion,
material och utförande.
Med anledning av vad lagrådet yttrat den 23 april 1991, föreslår jag
numera att endast byggherren, dvs. den som för egen räkning utför eller låter
utföra byggnadsarbeten (jfr 9 kap. 1 § PBL), skall kunna ansöka om bygg-
nadsgaranti. Den prövning av byggherrens lämplighet som därvid skall vidtas
får samtidigt anses innefatta en prövning av angiven entreprenör. Något hin-
der mot att byggherren uppdrar åt en entreprenör att begära garanti finns inte.
Ett garantiföretag bör stå under tillsyn av myndighet som regeringen be-
stämmer. Detta är ett tillägg i förhållande till arbetsgruppens förslag. Jag av-
ser att i denna del undersöka om exempelvis den i prop. 1990/91:177 före-
slagna finansinspektionen, som avses utgöra en sammanslagning av bank-
inspektionen och försäkringsinspektionen kan vara en lämplig myndighet i
sammanhanget. Tillsynen bör syfta till att garantiföretaget inte driver sin
verksamhet så att det ger anledning till anmärkning. Finns det anmärkningar
mot företaget bör ett föreläggande om rättelse kunna utfärdas. Om det be-
hövs, bör föreläggandet kunna förenas med vite. Som lagrådet anförde i sitt
yttrande den 26 mars 1991 torde det i och för sig knappast vara realistiskt att
återkalla ett meddelat tillstånd. Skulle detta mot förmodan bli aktuellt, måste
enligt min mening återkallelsen avse möjligheten att för framtiden meddela
garantier. Jag återkommer i specialmotiveringen till den reglering som härvid
är erforderlig. Frågan om tillsyn bör tas upp i särskilda föreskrifter som med-
delas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Vidare bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i
enlighet med arbetsgruppens förslag kunna meddela föreskrifter om ett ga-
rantiföretags verksamhet. Sådana föreskrifter bör t.ex. kunna avse garanti-
företagets ekonomiska kapacitet, avsättning till riskfonder, försäkrings-
belopp, kostnaderna för garantin (premier), självrisk, m.m.
Förslagen om tillstånd, tillsyn och särskilda föreskrifter om garantiföre-
tagets verksamhet överensstämmer, med en viss skärpning, med mitt förslag i
lagrådsremissen den 7 mars 1991.
Prop. 1990/91: 189
21
I enlighet med förslaget i lagrådsremissen den 7 mars 1991 står jag också Prop. 1990/91: 189
fast vid att en garanti skall finnas innan byggnadsarbetena påbörjas och att en
anmälan härom skall ges in till byggnadsnämnden. Det skall vidare vara
byggnadsnämnden som i samband med bygglovsansökan tar ställning till om
garanti enligt lagen behövs. De nu nämnda förslagen förutsätter vissa änd-
ringar i plan- och bygglagen (1987:10), till vilka jag återkommer i special-
motiveringen.
Som en nyhet i förhållande till lagrådsremissen den 7 mars 1991 föreslår
jag, utöver möjligheten till överprövning i domstol, att en särskild nämnd in-
rättas med uppgift att yttra sig i frågor som rör byggnadsgaranti enligt lagen.
Genom en sådan nämnd bör branschen själv ges möjlighet att skapa en enhet-
lig praxis i byggnadsgarantifrågor. Nämnden, som lämpligen bör benämnas
byggnadsgarantinämnden, bör därför upprätthållas och bekostas av garanti-
företagen samt vara ett gemensamt organ för samtliga dessa företag.
Nämnden bör inte ha ställning av myndighet, men ordföranden i nämnden
bör lämpligen utses av regeringen. Ordföranden bör vara lagfaren och ha er-
farenhet av domarvärv. Ett garantiföretag skall vara skyldigt att inhämta
nämndens yttrande innan avslag på en framställning om garanti görs till före-
taget Även i andra frågor kan det finnas anledning för garantiföretaget att in-
hämta nämndens yttrande utan att någon skyldighet därtill finns.
Byggnadsgarantinämnden bör som sagt endast ha till uppgift att yttra sig i
frågor om byggnadsgaranti. Något beslut som direkt binder parterna bör
nämnden alltså inte fatta utan dess yttrande får karaktär av rekommendation.
Genom mitt förslag, som sålunda bl.a. ger möjlighet till överprövning i
domstol, bedömer jag att det inte behövs någon särskild regel om rätt till
skadestånd vid vägrad garanti. Som lagrådet anfört (se under kommentaren
till 3 § i lagrådsremissen den 7 mars 1991) torde det emellertid förhålla sig så
att det kan bli aktuellt med ett statligt skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207) på grund av fel eller försummelse i den
myndighetsutövning som garantiföretaget står för. Detta bör enligt min
mening kunna godtas under förutsättning att garantiföretaget och inte staten
slutligt får stå för ersättningen. Jag föreslår därför att staten, när garanti-
företaget ges tillstånd till sin verksamhet, förbehåller sig rätten till återkrav för
utgivna skadestånd (jfr prop. 1972:5 s. 513).
Sammantaget anser jag att mitt förslag innebär att förutsättningar skapas
för en objektiv och enhetlig prövning i garantiärenden. Jag bedömer att det
sällan kommer att bli aktuellt att vägra någon garanti. Jag tror även i övrigt att
förslaget kommer att fungera utan några större svårigheter. Som jag ser det
bör det nu i förhållande till lagrådsremissen den 7 mars 1991 överarbetade
förslaget därför kunna antas utan att de väsentliga fördelama med garanti-
systemet går förlorade, bl.a. att frågor om rätt till garanti kan avgöras snabbt
och likaså att fel avhjälps snabbt utan att frågan om vem som ansvarar för ett
visst fel först behöver utredas.
När det gäller kravet på överprövning och rättssäkerheten i övrigt liksom
behovet av åtgärder för att i rimlig utsträckning trygga en enhetlig tillämp-
ning, har lagrädet i sitt yttrande den 23 april 1991 kunnat konstatera att det
22
inte längre finns någon anledning till erinran mot förslaget. Med de rätts- Prop. 1990/91: 189
säkerhetsgarantier som jag sålunda föreslår, anser även jag att grunden för
lagrådets principiella invändningar mot förslaget har fallit bort. Förslaget bör
därför kunna genomföras.
Mitt förslag: Byggnadsgarantin skall omfatta skälig kostnad för att
avhjälpa fel i konstruktion eller material som används i byggnadsarbetet
eller fel i byggnadsarbetets utförande samt skälig kostnad för att av-
hjälpa skada på byggnaden som orsakats av felet. Med fel avses av-
vikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller skador som
måste antas sakna betydelse för byggnaden eller dem som bor eller
vistas i byggnaden ersätts inte.
Arbetsgruppens förslag: Garantin omfattar kostnad för att avhjälpa
väsentliga fel som uppkommit i byggnadsarbetet (byggfel) i de avseenden
som anges i mitt förslag. Ett byggfel är väsentligt, om det kan antas medföra
olägenhet av betydelse för dem som bor eller annars vistas i lägenheten eller
lokalen.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har kritiserat felbegreppet,
bl.a. försäkringsbolagen, Byggherreföreningen och Byggentreprenörerna.
Man har också ifrågasatt om inte garantin, förutom det som i förslaget kallas
för byggfel, bör omfatta följdskador med anledning av ett fel.
Skälen för mitt förslag: En central fråga är givetvis vilka typer av fel
som byggnadsgarantin bör ersätta. Med utgångspunkt i att det väsentliga
ändamålet med lagstiftningen är att skydda de boende, har arbetsgruppen valt
ett felbegrepp som är formulerat efter objektiva kriterier, dvs. oberoende av
det kontrakt som gäller för byggnadsarbetet. Häri skiljer sig arbetsgruppens
förslag från det felbegrepp som används i garantier för småhus och som en-
dast kan göras gällande vid "fel eller brist i konstruktion, utförande eller ma-
terial enligt kontraktet".
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att felbegreppet enligt förevarande
lagstiftning måste bestämmas efter objektiva kriterier och inte efter vad som är
kontraktsmässigt fel. Om kontraktet friskriver Lex. entreprenören från ansvar
för vissa fel, skulle inte en ny ägare kunna åberopa garantin. Det skulle inte
heller vara möjligt att åberopa garantin om felet ligger på beställarens sida
eller hos annan part i byggprocessen.
Jag delar också arbetsgruppens uppfattning om att felen bör hänföra sig till
den konstruktion, det utförande eller det material som kommit till användning
vid byggnadsarbetet. En sådan bestämning gäller enligt småhusgarantin och
bör vara lämplig även här.
Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot
arbetsgruppens förslag enligt det hittills anförda. De invändningar som fram-
23
förts gäller till en början begreppet byggfel. Det är osäkert i vilken utsträck- Prop. 1990/91: 189
ning arbetsgruppen i detta begrepp innefattar såväl fel som skador på bygg-
naden (jfr dock betänkandet s. 125). I alla händelser är det enligt min mening
uppenbart att såväl själva det fel som uppkommit som den skada på byggna-
den som felet har orsakat måste omfattas av garantin för att den skall få av-
sedd verkan.
Några remissinstanser har också efterlyst en närmare precisering av vad
som anses vara "väsentligt fel". I denna del vill jag till en början framhålla att
garantisystemet måste kunna hanteras på ett så enkelt sätt som möjligt när frå-
gor om att ersätta olika typer av fel uppkommer. Tvister om vad garantin skall
omfatta bör i möjligaste mån undvikas. Att göra en bedömning av om ett fel
är väsentligt eller ej kan från den synpunkten möjligen anses som inte helt till-
fredsställande.
Givetvis bör inte vilka bagatellartade fel som helst omfattas av systemet.
Enligt min mening bör dock den frågan delvis kunna lösas inom ramen for ett
självrisksystem. Ett sådant system ingår för övrigt också i arbetsgruppens
förslag. Under beredningen av detta ärende har med olika intressenter disku-
terats hur självrisken bör bestämmas. Man kan t.ex. tänka sig ett visst antal
basbelopp eller visst belopp per kvm lägenhetsyta. Man bör också kunna
tänka sig en differentierad premie för garantin beroende på en viss självrisk
som väljs. Jag anser att det i första hand bör ankomma på garantiföretaget att
bestämma om självrisken. Några särskilda bestämmelser i lag om denna bör
därför inte tas upp i den föreslagna lagen. Däremot bör, som jag tidigare har
sagt, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna med-
dela bestämmelser om självrisk.
För att undvika kostnadskrävande åtgärder för fel eller skador som måste
antas sakna betydelse för byggnaden eller för dem som bor eller vistas i
byggnaden, anser jag att det utöver ett självrisksystem behövs ett särskilt
undantag i lagen. Jag föreslår därför en regel med ett sådant undantag.
Arbetsgruppen har tillagt innebörden av uttrycket "väsentligt fel" den be-
tydelsen att det är ett sådant fel som kan antas medföra olägenhet av betydelse
för dem som bor eller vistas i en lägenhet. Bedömningen av frågan vad som
utgör en olägenhet av betydelse torde enligt gruppen kunna ske med viss
ledning av vad som enligt 12 kap. 11 § första stycket jordabalken (hyres-
lagen) utgör en brist av väsentlig betydelse.
Flera remissinstanser har kritiserat gruppens förslag i denna del som allt-
för oprecist. Även jag ställer mig tveksam till förslaget, som dock torde ha sin
grund i den allmänna utgångspunkten för lagstiftningen såsom ett skydd för i
första hand de boende. Innan jag tar ställning till gruppens förslag vill jag
emellertid först beröra det förslag till produktskadelag som nyligen remitterats
till lagrådet och för vars innehåll jag redovisat i avsnitt 2.1.
Förslaget till produktskadelag innebär bl.a. att s.k. utvecklingsskador
skall omfattas av strikt skadeståndsansvar för tillverkare m.fl. Med utveck-
lingsskador avses sådana skador som beror på säkerhetsbrister och, som man
brukar säga, inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid
den tidpunkt produkten sattes i omlopp. Som framgår av den tidigare redo-
24
visningen följer det av förslaget att skador på flerbostadshus som en produkt
orsakar inte kommer att omfattas av det strikta skadeståndsansvar som följer
av lagen. Däremot innebär förslaget att personskador hos dem som bor i
huset kan göras till föremål för skadeståndstalan.
Utvecklingsskador och utvecklingsfel är givetvis av intresse när det gäller
diskussionerna om s.k. sjuka hus. I den mån ett utvecklingsfel hos en pro-
dukt som infogats i en byggnad orsakar sjukdom, t.ex. uppkomst av allergi
hos en boende, är det otvivelaktigt så att tillverkaren får bära ett strikt skade-
ståndsansvar enligt förslaget till produktskadelag. Även andra olägenheter
hos de boende på grund av utvecklingsfel kommer att omfattas av produkt-
ansvaret i den mån de innefattar personskada. Den kommande produktlag-
stiftningen bör alltså ge ett tämligen gott skydd samt medverka till att bygg-
produkter som inte är hälsofarliga tas fram.
Enligt min mening är det trots en kommande produktlagstiftning ändå
önskvärt också att lagstiftningen om byggnadsgaranti så långt som det är
möjligt fångar upp fel som leder till olägenheter hos de boende. Jag anser det
dock inte möjligt att sådana fel som på forskningsnivån vid tiden för en
byggnads uppförande inte kunde avslöjas eller förebyggas kan omfattas av en
garanti. Utvecklingsfelen måste därför undantas från garantisystemet.
Önskvärdheten av att undvika fel i övrigt som medför olägenheter för de
boende skulle närmast tala för att arbetsgruppens förslag om en koppling av
felbegreppet till sådana olägenheter bibehålls. Jag anser dock att man i
huvudsak kan uppnå samma resultat med ett enklare felbegrepp, nämligen en
anknytning till fackmässigt godtagbar standard (jfr om kravet på fackmässig-
het i konsumenttjänstlagen). Under detta begrepp bör enligt min mening
nämligen kunna inbegripas att en byggnad t.ex. inte uppförs med material
som förorsakar sådana olägenheter hos de boende som kan innebära hälso-
risker. Detsamma bör gälla i fråga om konstruktion eller utförande. Jag har
tidigare också sagt att byggfel som inte innebär några direkta olägenheter för
de boende bör omfattas av en lagstiftning. Det föreslagna felbegreppet till-
godoser detta krav. Med det föreslagna felbegreppet vinner man vidare att det
i normalfallen bör bli relativt enkelt att vid besiktning konstatera om fel före-
ligger och utan att några ytterligare undersökningar härutöver behövs för att
garantin skall gälla. Vad som är fackmässigt godtagbar standard torde alltså
normalt inte behöva bereda några större svårigheter att avgöra - särskilt som
samtliga inblandade parter oftast förutsätts ha god kännedom om branschen.
Mitt förslag är därför att fel får avse det nu angivna begreppet. Jag skall i
specialmotiveringen återkomma till den närmare innebörden härav.
Det förekommer beträffande småhus att en särskild nämnd som utses av
garantibolagets ägare prövar om ett visst fel omfattas av garantin. Mitt förslag
om en särskild byggnadsgarantinämnd (se avsnitt 2.4) kan i praktiken fylla en
motsvarande funktion.
Sammanfattningsvis föreslår jag att byggnadsgarantin skall omfatta skälig
kostnad för att avhjälpa fel i konstruktion eller material som används i bygg-
nadsarbetet eller fel i byggnadsarbetets utförande samt skälig kostnad för att
avhjälpa skador som orsakas av felet. Med fel bör avses avvikelse från fack-
Prop. 1990/91: 189
25
mässigt godtagbar standard. Fel eller skador som måste sakna betydelse för Prop. 1990/91: 189
dem som bor eller vistas i byggnaden bör inte ersättas. En garanti bör kunna
innehålla villkor om självrisk.
Mitt förslag: Om garantiföretaget betalat ut ersättning för att avhjälpa
fel eller skador, får beloppet återkrävas av den som vållat felet eller
svarar för felet oberoende av vållande. Ett garantiföretag som betalat ut
ersättning på grund av en byggnadsgaranti, övertar den rätt till er-
sättning som byggnadens ägare kan ha mot den som på grund av avtal
är ersättningsskyldig med anledning av felet eller skadan.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med mitt
förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del till-
styrker att en återkravsrätt införs. Vissa instanser hyser emellertid tvekan in-
för om återkravsrätten kommer att utnyttjas.
Skälen för mitt förslag: För att garantisystemet skall fylla sin funktion
och medföra det ökade ansvar i byggandet som jag eftersträvar får garantin
inte innebära en ren försäkring mot fel och skador. Ett preventivt moment
måste finnas med. En återkravsrätt mot den som bör ha ansvaret för upp-
komna fel och skador är enligt min mening därför av central betydelse.
Såsom arbetsgruppen har föreslagit bör, förutom entreprenören, sålunda även
t.ex. en projektor, annan konsult, materialtillverkare eller byggherren själv
kunna bli ersättningsskyldig. Frågan är under vilka förutsättningar återkravs-
rätten skall kunna göras gällande och hur långt den skall sträcka sig.
Det bör till en början stå klart att den som på grund av avtal svarar för ett
fel som inte avhjälps utan dröjsmål eller en skada som är en följd av ett sådant
fel - i den utsträckning som följer av avtalet - bör kunna krävas på ersättning
av ett garantiföretag som betalat ersättning på grund av garantin. Jag föreslår
därför att ett garantiföretag som betalat ut ersättning på grund av en bygg-
nadsgaranti, får överta en ägares rätt till ersättning mot den som på grund av
avtal svarar för felet eller skadan. Mitt förslag i denna del utgör en viss juste-
ring i förhållande till arbetsgruppens förslag och till vad jag föreslog i lag-
rådsremissen den 7 mars 1991.
Nästa fråga är vilket ansvar för fel och skador som den som inte svarar
enligt avtal skall ha. Det kan bli fråga om återkrav mot flera inblandade parter.
Arbetsgruppen har föreslagit att vårdslöshet, dvs. oaktsamhet, skall visas för
att återkravsrätten skall få göras gällande i detta fall. För egen del har jag
övervägt att införa ett strikt ansvar för sådana fel och skador som avviker från
fackmässigt godtagbar standard. Den som orsakat felet eller skadan skulle
alltså oberoende av vårdslöshet bli ersättningsskyldig. Möjligen skulle ett
sådant strikt ansvar göra det lättare att anställa återkrav. Därmed skulle de far-
26
hågor som några remissinstanser uttalat om att återkravsrätten endast skulle Prop. 1990/91:189
utnyttjas i begränsad omfattning till viss del undanröjas. Å andra sidan skulle
ett strikt ansvar enligt min mening bli påfallande strängt. Helt ursäktliga fel
skulle kunna leda till en ersättningsskydighet som är svår att motivera. Också
den långa tid under vilken ansvaret är avsett att kunna göras gällande, tio år,
gör att ett strikt ansvar synes alltför hårt För egen del har jag inte ansett mig
kunna acceptera ett så långt gående ansvar.
Jag har också övervägt att göra en uppdelning på så vis att en entreprenör
skulle få svara för fel oberoende av vållande under en femårsperiod, medan
ansvaret därefter skulle vara beroende av vållande alternativt helt falla under
försäkringen. Inte heller en sådan ordning har jag dock funnit böra införas.
Mina överväganden har i stället lett till att arbetsgruppens förslag i huvud-
sak bör godtas. Återkravsrätten bör alltså - förutom det ansvar som enligt det
nyss sagda följer av avtal - vara beroende av vårdslöshet. Jag har därvid ut-
gått från att partema även fortsättningsvis kommer att tillämpa avtalsmässiga
garantitider. Som jag återkommer till i specialmotiveringen bör nämligen
sådana garantitider vara en förutsättning för att den särskilda byggnads-
garantin skall meddelas av ett garantiföretag. Bl.a. mot bakgrund av att pre-
mien för byggnadsgarantin dessutom torde bli lägre ju längre garantitid som
gäller enligt avtal, finner jag inte heller osannolikt att nuvarande garantitider
på två år, kan komma att förlängas.
En särskild fråga är om garantiföretaget skall kräva full kompensation för
det belopp som utgivits med anledning av fel eller skada på grund av vårds-
löshet. En sådan ordning kan enligt försäkringsbolagen leda till att de i bygg-
processen inblandade parterna ställer krav på en försäkring som skyddar mot
regresser från garantibolaget. Om sådana försäkringar etablerades skulle man
få ett dubbelförsäkringssystem för samma typ av fel eller skador. Som fram-
går av redovisningen under 2.1 finns det dock i dag små möjligheter att i
normala ansvarsförsäkringar inkludera ett försäkringsskydd mot sådana
regresser.
För att undvika ett dubbelt försäkringssystem men ändå behålla det pre-
ventiva syftet med återkravsrätten, har under beredningen av detta ärende med
försäkringsbolag och andra parter diskuterats vissa begränsningar i regress-
ansvaret. Detta skulle kunna ske t.ex. genom att garantiföretaget maximerar
sina ersättningskrav till en procentuell andel av lämpligt valda belopp. Särskilt
för konsulternas del har framhållits att full regress under en tioårsperiod kan
bli mycket kännbar och i särskilda fall kunna leda till att företag onödigtvis
slås ut.
För egen del anser jag att det är väsentligt att den som genom vårdslöshet
orsakat fel också ekonomiskt får svara för detta. Ett förbud mot försäkring
avseende återkravsanspråk skulle kunna övervägas. För närvarande anser jag
dock inte att ett sådant förbud är påkallat. Några särskilda föreskrifter som
begränsar regressansvaret är jag emellertid inte heller beredd att förorda, men
jag vill här peka på de möjligheter till jämkning av ersättningsskyldigheten
som kan följa av skadeståndslagen (jfr specialmotiveringen till 7 § samt
6 kap. 2 § skadeståndslagen). Jag ser heller inget hinder mot att ett garanti-
27
företag ställer upp särskilda regler för begränsningar i återkravsrätten enligt Prop. 1990/91: 189
vad som förordats av vissa remissinstanser. Härigenom kan problemet med
dubbel försäkring troligen undvikas. Sådana regler får då tas upp i garanti-
företagets egna instruktioner.
Jag vill poängtera att garantiföretagen med kraft söker att utnyttja alla
möjligheter till återkrav. Hur återkravsrätten utnyttjas får ingå som ett led i
tillståndsprövningen för garantiföretaget. Tillsynsmyndigheten har här också
ett ansvar för att återkravsrätten utnyttjas på avsett sätt. Om det visar sig
behövligt är det tänkbart att tillsynsmyndigheten meddelar allmänna råd om
återkrav.
Lagrådet har haft synpunkter på reglerna om återkrav. Detta har föranlett
vissa justeringar i förhållande till de förslag som presenterades i de båda
lagrådsremissema. Bl.a. har jag inte ansett det påkallat med någon särskild
fördelningsregel när flera är solidariskt ansvariga för skador. Jag har inte
heller ansett att det i förevarande lagstiftningsärende är lämpligt att ge
särskilda föreskrifter om rätt till återkrav i förhållandet mellan den som på
grund av avtal betalat ersättning till garantiföretaget och den som svarar för
felet på grund av vållande. I enlighet med lagrådets förslag i yttrandet den 23
april 1991 har jag vidare ansett att den föreslagna regleringen bör ge utrymme
för återkrav om strikt ansvar undantagsvis skulle kunna utkrävas.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att ett garantiföretag som betalat
ut ersättning på grund av en byggnadsgaranti får återkräva ersättningen av
den som vållat felet eller oberoende av vållande svarar för detta. Ett garanti-
företag som betalat ut ersättning bör vidare överta den rätt till ersättning som
byggnadens ägare kan ha mot den som på grund av avtal är ersättnings-
skyldig med anledning av felet eller skadan. Jag återkommer till frågor om
återkravsrätten i specialmotiveringen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om byggnadsgaranti
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Lagen innehåller åtta paragrafer som delvis har arbetats om med anledning av
lagrådsyttrandena enligt bilaga 4 och 6.1 förhållande till förslaget i lagråds-
remissen den 7 mars 1991, bilaga 3, är 3 § om byggnadsgarantinämnden helt
ny. Det innebär att 5-8 §§ i förslaget motsvaras av 4-7 §§ i den nämnda lag-
rådsremissens förslag.
28
1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande
del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sådan
byggnad utför ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och som avsevärt
förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en bygg-
nadsgaranti. En garanti enligt denna lag behövs dock inte i fråga om en- eller
tvåbostadshus när ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd tillför-
säkras som ställs som villkor för stadig bostadsfinansiering. Meddelas bygg-
nadsgaranti även för sådan byggnad gäller bestämmelserna i lagen, om bygg-
naden inte tillhör konsument.
Byggnadsgarantin enligt denna lag gäller även om byggnaden övergått till
ny ägare.
Avtalsvillkor som inskränker någons rätt till ersättning enligt bestämmel-
serna i denna lag är utan verkan.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.3.
Första stycket innebär att det är sådana hus som vanligen benämns fler-
bostadshus som omfattas av lagstiftningen. En byggnadsgaranti skall finnas
om byggnaden helt eller till övervägande del skall användas som bostad för
permanent bruk. Undantag kommer därför att gälla för hus som till över-
vägande del innehåller lokaler. Undantag görs vidare för en- och tvåbostads-
hus, dvs. småhus som är friliggande eller sammanbyggda i rad- eller kedje-
hus (jfr 8 kap. 4 § PBL), när det pga. bestämmelserna om statlig bostads-
finansiering finns ett sådant särskilt garantisystem som redovisats i avsnitt
2.1.
Hänvisningen till det statliga bostadsfinansieringssystemet innebär att
garanti enligt lagen inte behövs för småhus som upplåts med bostadsrätt.
Däremot måste garanti enligt lagen finnas för hyresradhus och liknande hus
som upplåts med hyresrätt (jfr lagrådets yttrande den 26 mars 1991 i denna
del).
Det förekommer ibland att ett byggnadsprojekt innefattar blandad be-
byggelse, dvs. både småhus och flerbostadshus. Om både flerbostadshusen
och småhusen skall ingå i en bostadsrättsförening kan det vara en nackdel om
olika typer av garantier måste meddelas. Flerbostadshusen kommer då att
omfattas av förevarande lagstiftning medan det särskilda garanti-, för-
säkrings- och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinan-
siering kommer att gälla för småhusen. Enligt min mening bör det dock stå
garantiföretaget fritt att i detta fall meddela en motsvarande garanti som följer
av denna lag utan att detta inverkar på möjligheterna till statligt lån. De rätts-
verkningar som tas upp i lagen bör i detta fall även gälla för småhusen. Första
stycket sista meningen som tar sikte på dessa fall, innebär att jag inte ansluter
mig till lagrädet, som i yttrandet den 26 mars 1991 satt i fråga om bestämmel-
sen behövs och lämpligheten av bestämmelsen (jfr 4 § första stycket första
meningen).
Byggnaden måste vara uppförd av den som är näringsidkare. Det är endast
den som uppför en byggnad resp, utför ombyggnadsåtgärder som är skyldig
att ha garanti enligt lagen (jfr 4 §). Bostäderna skall vara avsedda för per-
manentboende. Fritidsbostäder är därför undantagna. Det saknar betydelse
Prop. 1990/91: 189
29
om det finns andra lägenheter i byggnaden än bostadslägenheter, t.ex. kon- Prop. 1990/91: 189
torslokaler. Även sådana lokaler omfattas alltså av garantin.
Lagen gäller vidare såväl byggnader som uppförs på entreprenad som
byggnader som uppförs i egen regi. Om byggnaden uppförs på entreprenad,
saknar det betydelse vilken entreprenadform som används. Såväl general-
entreprenad, totalentreprenad som delad entreprenad omfattas alltså av lag-
stiftningen. Detsamma gäller andra arbetsformer som förekommer när en
byggnad uppförs på uppdrag.
Med ombyggnad avses i förevarande fall endast sådana mer omfattande
åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggna-
den. Det får ankomma på byggnadsnämnden att bestämma om en ombyggnad
omfattas av bestämmelserna om garanti (se kommentaren till 8 §).
Innebörden av andra stycket är att byggnadsgaranti även gäller i för-
hållande till ny ägare. De närmare bestämmelserna om vad byggnadsgarantin
omfattar tas upp i 5 §.
Bestämmelsen i tredje stycket har tillkommit mot bakgrund av det ansvar
som följer på grund av bestämmelserna om ersättning enligt 5 — 8 § § inte bör
kunna avtalas bort. Bestämmelserna om ersättning i lagen bör därför vara
tvingande till den ersättningsberättigades förmån för att lagstiftningen skall
fylla sin funktion.
2 § Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person, som fått tillstånd till
detta av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (garanti-
företag'). Meddelade garantier skall tryggas genom särskild försäkring eller på
annat likvärdigt sätt.
Garantiföretag står under tillsyn av den myndighet som regeringen be-
stämmer. Tillsynsmyndigheten får förelägga vite vid meddelande av beslut
som rör tillsynen. Tillstånd att meddela byggnadsgaranti får återkallas av till-
synsmyndigheten, om garantiföretaget i något väsentligt hänseende inte iakt-
tar gällande föreskrifter eller på något annat sätt visar sig olämpligt att utöva
sin verksamhet enligt denna lag. Tillsynsmyndighetens beslut som rör till-
synen samt beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos kammar-
rätten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om tillsynen och om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.4.
Av första stycket första meningen framgår att garantin endast får meddelas
av särskilda garantiföretag som har fått tillstånd av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att meddela garantier. Det finns inget hinder mot
flera garantiföretag på marknaden. Av 4 § framgår dock att ett garantiföretag
som huvudregel skall vara skyldigt att meddela garantier. Regeringen eller
den myndighet som lämnar tillstånd har dock möjlighet att i tillståndet ange att
det är begränsat till t.ex. endast byggnader som uppförs för bostadsrätts-
föreningar. Även andra bestämmelser kan tas upp i ett beslut om tillstånd.
Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) bör staten förbehållas
rätt till återkrav för utgivna skadestånd med anledning av fel eller försum-
30
melse hos garantiföretaget. Väsentligt för frågan om tillstånd är hur garanti- Prop. 1990/91: 189
företaget avser att utnyttja återkravsrätten enligt 7 § (jfr avsnitt 2.6).
Av andra meningen i första stycket framgår att garantierna måste tryggas
genom försäkring eller på annat likvärdigt sätt. Med sistnämnda uttryck avses
t.ex. en fond. Man bör dock också kunna tänka sig att kapitalstarka företag
ställer den säkerhet för garantierna som behövs. Den närmare bedömningen
av vad som skall utgöra tillräcklig säkerhet får göras av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer när tillstånd skall lämnas enligt lag-
rummet.
Av andra stycket första meningen framgår att ett garantiföretag skall stå
under särskild tillsyn. Närmare föreskrifter härom får meddelas av regeringen
med stöd av bestämmelsen i tredje stycket. Bestämmelsen i tredje meningen
som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att återkalla ett tillstånd har tillkommit
med anledning av lagrådets yttrande den 23 april 1991. Genom bestämmel-
serna ges tillsynsmyndigheten möjlighet att åstadkomma rättelse om det skulle
behövas.
Med stöd av bestämmelsen i tredje stycket får också föreskrifter meddelas
beträffande garantiföretagets närmare verksamhet. Krav kan här ställas på
företagets ekonomiska kapacitet, avsättningar till särskilda riskfonder m.m.
(se avsnitt 2.4).
Utöver sådana föreskrifter som följer av det särskilda bemyndigandet be-
hövs också vissa verkställighetsföreskrifter om byggnadsgarantin (se under
5 §).
3 § Samtliga garantiföretag skall gemensamt upprätthålla och bekosta en
särskild nämnd som har till uppgift att yttra sig i frågor om byggnadsgaranti
enligt denna lag (byggnadsgarantinämnden). Nämndens ordförande utses av
regeringen.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i arbetsgruppens förslag, har tillkommit
som ett led i strävandena att undanröja lagrådets principiella invändningar i
yttrandet den 7 mars 1991 mot bl.a. avsaknaden av regler för att tillförsäkra
dem som lagen omfattar en objektiv och enhetlig prövning. Motiven för be-
stämmelserna i paragrafen har närmare angetts i avsnitt 2.4.
Av paragrafen framgår att samtliga garantiföretag gemensamt skall upp-
rätthålla och bekosta byggnadsgarantinämnden. Detta kan bl.a. innebära att
företagen får tillhandahålla erforderlig personal samt lokaler, kontors-
utrustning m.m. Antalet ledamöter och nämndens sammansättning får anges i
nämndens egen arbetsordning. Ordföranden, som utses av regeringen, bör
vara lagfaren och ha erfarenhet av domarvärv.
I arbetsordningen bör, utöver nämndens sammansättning, bl.a. också
anges hur besluten skall fattas.
Av 4 § andra stycket framgår att nämnden obligatoriskt skall yttra sig
innan beslut fattas om att vägra garanti. Nämnden kan också yttra sig i andra
frågor som gäller byggnadsgaranti. Det kan t.ex. gälla frågor om ersättning
enligt 5 och 6 §§ eller frågor om återkrav enligt 7 §. Regeringen eller den
31
myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av bemyndigandet i 2 §
tredje stycket meddela föreskrifter om i vilken utsträckning yttrande bör in-
hämtas.
Som framhållits i den allmänna motiveringen är nämndens beslut inte bin-
dande. Yttrandena har alltså karaktär av rekommendationer.
4 § Ett garantiföretag är skyldigt att på begäran av en byggherre meddela
byggnadsgaranti, om det enligt lagen finns en skyldighet att ha en sådan
garanti. Garanti får dock vägras om detta följer av tillståndet enligt 2 § eller
om det med hänsyn till skaderisken eller någon annan särskild orsak finns
skäl till detta.
Innan ett garantiföretag avslår en begäran om garanti enligt första stycket
skall yttrande inhämtas från byggnadsgarantinämnden.Vägras garanti, får
beslutet överklagas hos kammarrätten.
Paragrafen, som avser att trygga rätten att få en byggnadsgaranti, har behand-
lats i avsnitt 2.4.
Av första stycket första meningen som med en viss redaktionell justering
fått sin slutliga utformning med anledning av vad lagrådet anfört i yttrandet
den 23 april 1991, framgår att det endast är byggherren som får begära att
garanti skall meddelas. En sådan ordning har ansetts mest ändamålsenlig bl.a.
mot bakgrund av att det av bestämmelsen i 8 § följer att det är byggherren
som inför byggnadsnämnden har att svara för att det finns en garanti innan
byggnadsarbetena påbötjas. Det sagda hindrar givetvis inte att entreprenören
och byggherren avtalar om vem som skall stå för kostnaden för garantin eller
att byggherren uppdrar åt entreprenören att ansöka om garanti. Med
byggherre avses detsamma som i 9 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10),
dvs. den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnadsarbeten.
Om någon begär garanti av ett företag som har tillstånd att meddela sådan
garanti, måste det finnas särskilda skäl för att inte garantin skall meddelas.
Framför allt bör en bedömning göras av skaderisken för byggnadsföretaget.
Vid denna bedömning kan byggherrens och entreprenörens yrkesskicklighet
respektive ekonomiska situation t.ex. få betydelse. Framstår det som tvivel-
aktigt att en entreprenör inte klarar av ett visst projekt eller att denne inte
kommer att iaktta fackmässighet i arbetet, bör garanti kunna vägras (jfr lag-
rådets yttrande den 23 april 1991).
Enligt min mening är det naturligt att en entreprenör under viss tid efter
slutbesiktning oberoende av vållande ansvarar för fel som framträder först
efter besiktningen. Jag syftar på det kontraktsmässiga ansvaret under de
garantitider på normalt två år som tillämpas i dag. Det är också naturligt att en
materialtillverkare eller konsult svarar för materialet resp, tjänsten under en
viss garantitid som vilar på avtalsmässig grund. Innebörden av ett sådant
garantiansvar som följer av sedvanliga kontrakt på marknaden (se avsnitt 2.1)
är att garanti givaren får visa att felet eller skadan inte beror på honom.
Mot bakgrund av vad jag nu sagt bör garantiföretaget vara berättigat att så-
som villkor för att lämna en byggnadsgaranti ställa upp att åtminstone i dag
förekommande kontraktsmässiga garantitider tillämpas. Den som söker en
Prop. 1990/91: 189
32
byggnadsgaranti bör alltså kunna visa detta. Om det ej sker, bör ansökan om Prop. 1990/91: 189
byggnadsgaranti kunna avslås. Garantiföretaget bör härutöver kunna ta ut en
högre premie för en kort avtalsmässig garantitid än för en längre.
Det bör även i övrigt framhållas att ett garantiföretag i princip bör vara
oförhindrat att differentiera den premie som skall betalas för garantin med
hänvisning till projektets art eller entreprenörens eller byggherrens erfarenhet
I andra stycket finns en bestämmelse om rätt till överprövning av kammar-
rätt om garanti vägras. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4. Innan garanti väg-
ras skall yttrande inhämtas av byggnadsgarantinämnden (se kommentaren till
3 §).
Vid sin överprövning skall kammarrätten ta ställning till om garantiföre-
taget enligt bestämmelserna i första stycket haft rätt att vägra garanti. Finner
kammarrätten att sådan rätt förelegat skall överklagandet lämnas utan bifall.
Vid motsatt ställningstagande skall kammarrätten, med bifall till överklagan-
det, förklara att garantiföretaget är skyldigt att meddela garanti. Man får då
räkna med att garantiföretaget meddelar den begärda garantin. Sker inte det
har dock tillsynsmyndigheten möjlighet att efter ett lagakraftägande beslut vid
vite förelägga ett garantiföretag att utfärda garanti (se kommentaren till 2 §).
Kammarrätten skall inte fastställa villkoren för garantin. Om garantiföre-
taget ställer upp villkor som är oskäliga bör detta i och för sig kunna ses som
om sökanden utestängs från att få garanti, dvs. som en vägran att meddela
garanti. Som lagrådet anfört i yttrandet den 23 april 1991, kan oskäliga vill-
kor dock inte åberopas som skäl för fullföljd. Det är emellertid sökanden obe-
taget att till tillsynsmyndigheten anmäla om ett garantiföretag tillämpar oskä-
liga villkor. Det beslut som därefter kommer att meddelas i tillsynsfrågan kan
överklagas hos kammarrätten.
5 § Byggnadsgarantin omfattar
1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i material
som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och
2. skälig kostnad för att avhjälpa skada på byggnaden som orsakats av fe-
let.
Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller
skador ersätts inte, om de måste antas sakna betydelse för byggnaden eller
dem som bor eller vistas i byggnaden.
Genom garantin ersätts inte kostnader för fel eller skador som anmäls se-
nare än tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som be-
stäms av garantiföretaget.
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå viss självrisk.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.5 och anger vilka kostnader som ersätts
på grund av garantin.
Av första stycket framgår att garantin omfattar både fel och skador. Någon
begränsning görs inte till enbart bostadslägenheter, utan garantin omfattar fel
och skador på hela byggnaden, även t.ex. kontor eller daghem i byggnaden.
Ett fel måste hänföra sig till byggnadens konstruktion, till det material som
använts i byggnadsarbetet eller till byggnadsarbetets utförande. Felet kan
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 189
givetvis hänföra sig till flera av dessa faktorer. Samverkande orsaker bör
också omfattas. Att uttrycket "byggnadsarbetet" använts innebär att det måste
vara fråga om ett ursprungligt fel. Fel och skador som uppkommer genom
byggnadens förvaltning ersätts alltså inte.
Endast skador på byggnaden ersätts av garantin, dvs. inte personskador.
Inte heller skador på t.ex. andra byggnader ersätts av garantin. Ett fel kan
dock föreligga utan någon skada på byggnaden. Däremot måste en skada ha
orsakats av ett fel enligt den bestämning som detta begrepp fått i paragrafen.
Jag har i kommentaren till 2 § anfört att vissa verkställighetsföreskrifter
behövs utöver de föreskrifter om ett garantiföretags verksamhet som förut-
sätts i paragrafen. Härmed avses framfor allt föreskrifter av detalj karaktär när
det gäller att avgränsa vad som skall höra till en byggnad. Lös egendom, så-
som kylskåp och maskinell utrustning, som infogas i byggnaden av de bo-
ende bör t.ex. undantas. Detsamma gäller viss annan maskinell utrustning i
huset Finns det lokaler i byggnaden bör särskilda undantag vara påkallade.
Med fel avses enligt andra stycket en avvikelse från fackmässigt godtagbar
standard. Felet skall bedömas efter objektiva kriterier. Vad parterna i ett en-
treprenadavtal har kommit överens om beträffande konstruktion, material eller
utförande spelar alltså inte någon roll för en bedömning av vad som skall an-
ses som fel. En annan sak är att ett avtal i vilket t.ex. ett visst material har
föreskrivits som inte håller fackmässigt godtagbar standard kan innebära att
fel måste konstateras, men då inte på grund av avtalet utan på grund av mate-
rialet. Avtalets innehåll får betydelse först när ställning skall tas till mot vem
som återkrav skall riktas enligt 7 §.
Kravet på fackmässighet är att hänföra till den tidpunkt då byggnaden upp-
fördes. Det blir därmed också den kunskap som då förelåg som har be-
tydelse. Det har i den allmänna motiveringen närmare utvecklats att s.k. ut-
vecklingsfel inte omfattas av garantin. Vad den främsta vetenskapliga exper-
tisen inte kunde förutse vid tiden för byggnadens uppförande omfattas alltså
inte av någon ersättningsrätt.
För att vara godtagbart från fackmässig synpunkt måste dock särskilt höga
krav ställas på att konstruktioner, material och utförande inte kommer att
innebära hälsorisker eller andra olägenheter för de boende. Omvänt innebär
därför undantaget för utvecklingsfel att sådan kunskap som var känd vid tiden
för en byggnads uppförande måste beaktas när man gör en bedömning av
kravet på fackmässigt godtagbar standard. Givetvis har allmänna bransch-
beskrivningar o.d. här betydelse. Jag tänker t.ex. på AMA (Allmän Material-
och Arbetsbeskrivning) som branschens organisationer och myndigheter ställt
sig bakom. Jag tänker också på olika standarder för kvalitetssystem m.m.
som tillämpas i branschen. När fel skall bedömas torde man dock inte alltid
kunna göra en allmän hänvisning till dessa beskrivningar m.m. Pågående ut-
veckling och forskning samt förhållandenas mångskiftande karaktär gör att
viss försiktighet här är påkallad.
Alla de krav på egenskaper och funktioner skall beaktas som - när bygg-
naden uppfördes - ställdes med stöd av byggnadslagstiftningen eller andra
föreskrifter. Nya krav blir däremot inte relevanta.
Prop. 1990/91: 189
34
Med beaktande av vad som sagts om utvecklingsfelen, föreligger av- Prop. 1990/91: 189
vikelse från fackmässigt godtagbar standard om de i byggnaden infogade
produkterna innehåller kemiska beståndsdelar som innebär hälsorisker eller
risker för andra olägenheter. Paragrafen omfattar också avhjälpande av
produktskada på själva byggnaden. Ett fel kan också föreligga t.ex. om fukt
byggs in i byggnaden, dvs. utan att tillräcklig uttorkning har skett av materia-
let. Ett annat exempel kan vara att byggnaden kommer att avvika från fack-
mässigt godtagbar standard genom t.ex. underdimensionerat ventilations-
system eller en fuktkänslig grundkonstruktion (jfr även avsnitt 2.2).
Bestämmelserna i tredje stycket anger den tid under vilken garantin gäller.
I lagrådsremissen den 7 mars 1991 föreslogs att fel och skador som "fram-
träder" efter den tioåriga garantitiden inte skulle omfattas av garantin. För att
förebygga tvekan om vad detta uttryck innebär i förevarande sammanhang,
har i anslutning till vad lagrådet förordat i stället föreskrivits att fel och skador
"som anmäls" senare än tio år efter besiktning inte omfattas av garantin. Det
har överlämnats åt garantiföretaget att bestämma vilken besiktning som bör
bilda utgångspunkt för beräkning av tioårstiden. Utgångspunkten för beräk-
ningen bör dock normalt kunna vara densamma som gäller vid entreprenad-
avtal när garantitid skall beräknas, dvs. den mellan parterna förekommande
slutbesiktningen. Verkställes inte sådan besiktning, såsom t.ex. vid egenregi-
byggen, får garantiföretaget bestämma annan tidpunkt, t.ex. byggnadsnämn-
dens slutbesiktning enligt 9 kap. 6 § PBL.
Fjärde stycket som avser självrisk har behandlats i den allmänna motive-
ringen.
6 § Ersättning för kostnad enligt 5 § utgår i den mån förutsättningar finns
för att felet eller skadan avhjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig
kostnad. Ersättningen betalas till byggnadens ägare.
Om felet har vållats av den som är byggnadens ägare eller av hans an-
ställda, utgår ersättning till honom endast om felet har vållats även av annan
eller det annars finns särskilda skäl för det.
Ersättning utgår inte i den mån felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål av
någon som kan utsättas för återkrav enligt 7 §.
Paragrafen, som inte har behandlats i den allmänna motiveringen, har, med
en viss redaktionell justering, fått sin slutliga formulering med anledning av
vad lagrddet yttrat (jfr yttrandena den 26 mars och 23 april 1991).
Av första stycket framgår att ersättning enligt byggnadsgarantin skall be-
talas ut till byggnadens ägare.Garantiföretaget bör dock inte betala ut någon
ersättning om inte felet avhjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig
kostnad (jfr 5 §). Bestämmelsen i första meningen möjliggör att garantiföre-
tag ställer krav på hur arbetet skall utföras och av vem. Bestämmelsen har
tillkommit med anledning av vad lagrådet uttalat i denna del (se yttrandet den
23 april 1991). Ett lämpligt tillvägagångssätt när fel skall avhjälpas kan vara
att garantiföretaget av byggnadens ägare begär in anbud på de reparations-
åtgärder som behövs. I den mån särskilda föreskrifter om garantiföretagets
verksamhet i denna del behövs, kan det ske med stöd av 2 § tredje stycket.
35
Innebörden av andra stycket första meningen är att någon ersättning inte Prop. 1990/91:189
betalas ut till en beställare som alltjämt äger huset och som vållat ett fel.
Motivet för denna regel, som också har sin motsvarighet i arbetsgruppens
förslag, är att en återkravsrätt enligt 7 § ändå föreligger mot beställaren, om
denne vållat felet. För att huvudregeln skall tillämpas måste det stå klart att ett
orsakssamband här föreligger, t.ex. genom att beställaren föreskrivit ett
olämpligt material eller lämnat felaktiga anvisningar om arbetet. Kan orsaks-
sambandet inte konstateras utan omgång bör ersättning för att avhjälpa felet
betalas ut - givetvis under förutsättning att bestämmelsen i första stycket
andra meningen iakttas. Ersättning skall också betalas ut, om någon annan
medverkat till felet samt om det finns särskilda skäl. Det sistnämnda åsyftar
främst det fallet att det kan befaras att ett fel som innebär olägenheter för de
boende inte alls blir avhjälpt, t.ex. på grund av ägarens ekonomiska för-
hållanden.
Bestämmelsen i tredje stycket, som formulerats i enlighet med lagrådets
förslag i yttrandet den 23 april 1991, har tillkommit framför allt mot bakgrund
av att det regelmässigt i avtalen vid entreprenad har föreskrivits en garantitid
på två år (se kommentaren till 4 §). Om ett fel utan dröjsmål avhjälps på
grund av sådan garanti eller om felet annars avhjälps av någon mot vilken
återkrav kan riktas enligt 7 § och utan dröjsmål, behöver garantin inte ut-
nyttjas.
7 § Vad garantiföretaget har betalat ut på grund av en byggnadsgaranti för
att avhjälpa fel eller skador får återkrävas av annan, om vållande till felet
förekommit på hans sida eller om han på annan grund än avtal svarar för felet
oberoende av vållande. Därvid tillämpas bestämmelserna i 2, 3, 4 och 6 kap.
skadeståndslagen (1972:207).
Ett garantiföretag, som betalat ut ersättning på grund av en byggnads-
garanti, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som på
grund av avtal är ersättningsskyldig med anledning av felet eller skadan.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.6.
Återkravsrätten enligt första stycket tillkommer garantiföretaget. För-
säkringsbolag bör i enlighet med vad lagrådet yttrat den 26 mars 1991 inte ha
någon återkravsrätt. Frågan om förhållandet mellan försäkringsbolaget och
garantiföretaget får regleras i avtal.
Återkravsrätten får göras gällande mot den som har vållat felet eller
skadan, men paragrafen ger också utrymme för återkrav mot den som
oberoende av vållande svarar för ett fel (strikt ansvar).
Vållande kan förekomma hos t.ex. projektören eller materialleverantören,
men också hos beställaren eller en kommun, t.ex. vid byggnadskontroll (jfr
NJA 1984 s. 340 III). Innebörden av att någon "vållat" felet är att felet
orsakats genom vårdslöshet eller uppsåt. Förutsättningen är vållande antingen
hos företagaren själv eller hans medhjälpare, dvs. anställda eller andra.
Självfallet måste vållandet ha samband med byggnadsarbetet, projekteringen
eller leveransen. Med fel avses detsamma som i 5 §.
36
Det är givetvis inte möjligt att närmare ange alla de situationer där ett vål-
lande kan tänkas föreligga. Allmänna principer för en sådan bedömning får
här gälla, varvid kravet på fackmässighet bör ställas högt. Varje led i bygg-
processen måste alltså ta ett ansvar för att byggnaden kommer att uppfylla
kravet på fackmässigt godtagbar standard.
Även andra allmänna skadeståndsprinciper bör tillämpas.Med anledning av
vad lagrådet uttalat i sitt yttrande den 26 mars 1991 anges i lagtexten att vissa
bestämmelser i skadeståndslagen (1972:207) blir tillämpliga (jfr 1 kap. 1 §
nämnda lag). Vad som aktualiseras är bestämmelserna i 2 kap. (Skadestånds-
ansvar på grund av eget vållande), 3 kap. (Skadeståndsansvar för arbets-
givare och det allmänna), 4 kap. (Arbetstagares skadeståndsansvar) och 6
kap. (Gemensamma bestämmelser). Bestämmelserna i 5 kap. om skade-
ståndets bestämmande är däremot inte aktuella, vilket hänger samman med att
det i förevarande lag finns regler i fråga om kostnadsersättning (se 5 §).
Att skadeståndsrättsliga principer blir tillämpliga innebär bl.a. att regeln i 6
kap. 3 § skadeståndslagen om solidariskt skadeståndsansvar gäller när flera
är vållande till en skada. Fördelningen av ersättningen mellan flera ansvariga
bör - i enlighet med vad som gäller på skadeståndsrättens område - knyta an
till de allmänna rättsprinciper som innebär att ansvaret fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt, om inte särskilda omständigheter föranleder annat.
Därvid kan givetvis förekommande avtal spela en roll. Situationen skiljer sig
inte här från fallet när annars flera har varit vållande till en skada som
uppkommit under byggnadsarbete. Någon särskild fördelningsregel har jag
slutligen inte velat förorda (jfr lagrådets yttrande den 26 mars 1991 samt
avsnitt 2.6).
Som exempel på en ansvarssituation då återkrav kan bli aktuellt på grund
av vållande kan nämnas underlåtenhet att upplysa om att ett material inte får
användas på visst sätt för att undgå olägenheter. Produktinformationen har
alltså stor betydelse för materialtillverkarens ansvar. Samtidigt kan inte en
tillverkare åläggas att varna för alla tänkbara risker med ett material. Av
betydelse i sammanhanget blir de krav som gällande lagstiftning här ställer
(jfr avsnitt 5 i prop. 1990/91:145 om byggnaders inomhusmiljö). För en
bedömning av materialtillverkarens ansvar bör ledning också kunna hämtas ur
de principer som utvecklats i anslutning till förslaget till produktskadelag (se
avsnitt 2.1).
Att garantiföretaget själv kan besluta om begränsningar i återkravsrätten
har behandlats i den allmänna motiveringen.
Att återkravsrätten enligt andra stycket får göras gällande mot den som på
grund av avtal svarar för felet eller skadan har behandlats i den allmänna
motiveringen. Bestämmelsen innebär att garantiföretaget övertar en ägares
avtalsenliga rätt till ersättning med anledning av fel eller skador, i den mån
garantiföretaget betalat ersättningen på grund av den lagstadgade garantin.
Som jag tagit upp i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) har jag med
anledning av vad lagrådet yttrat frånfallit mitt tidigare förslag om att den som
på grund av avtal betalat ersättning till garantiföretaget skall få rätt att
Prop. 1990/91: 189
37
återkräva ersättningen av den som vållat felet Denna fråga får alltså avgöras Prop. 1990/91: 189
genom avtal mellan partema.
Lagrådet har i sitt yttrande den 23 april 1991 föreslagit en annan lydelse av
förevarande paragraf utan att någon ändring i sak torde ha varit avsedd. Enligt
den formulering som lagrådet valt skall ett garantiföretag överta den rätt till
ersättning som ägaren kan ha bl.a. mot den som på grund av eget vållande är
ersättningsskyldig med anledning av felet eller skadan (jfr andra stycket enligt
mitt förslag).
Jag kan inte ansluta mig till den av lagrådet valda formuleringen.
Anledningen härtill är att den enligt min mening - till nackdel för garanti-
företaget - ger utrymme för en fastighetsägare att genom avtal avsäga sig eller
begränsa den rätt till ersättning som tillkommer honom enligt skade-
ståndslagen (1972:207). Genom ett sådant avtal skulle garantiföretaget helt
eller delvis gå miste om sin rätt till återkrav, vilket skulle förfela lag-
stiftningens syfte. Lagrådet har visserligen anfört att bestämmelsen i 1 §
tredje stycket i förevarande lag får anses innebära att en fastighetsägare inte
får till nackdel för garantiföretaget genom avtal avsäga sig den rätt till
ersättning som tillkommer honom enligt allmänna skadeståndsrättsliga
bestämmelser. Enligt min mening kan den av lagrådet åberopade bestäm-
melsen, som endast tar sikte på avtal som inskränker någons rätt till ersättning
enligt lagen om byggnadsgaranti, dock inte ges en sådan innebörd (jfr 1 kap.
1 § skadeståndslagen).
Mitt förslag innebär att ansvaret för vållande gäller i förhållande till
garantiföretaget under hela den tioåriga garantitiden - oberoende av avtal som
inskränker ägarens rätt till ersättning. Avtal som t.ex. innebär att ansvar mot
en entreprenör endast kan göras gällande vid grov vårdslöshet under denna
tid blir alltså inte gällande mot garantiföretaget. Om strikt ansvar föreligger
kan garantiföretaget återkräva utgiven ersättning mot den som svarar strikt.
Om ett avtal mellan en entreprenör och en byggherre innebär att entreprenören
åtar sig en kontraktsmässig garantitid, övertar ett garantiföretag som betalat ut
ersättning de krav på ersättning som byggnadens ägare kan ha mot entre-
prenören.
8 § Att byggnadsarbete inte får påbörjas förrän bevis om byggnadsgaranti
företetts för byggnadsnämnden, framgår av 9 kap. 1 § andra stycket plan-
och bygglagen (1987:10).
Den som utför byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns är skyldig
att vid fel eller skada enligt denna lag utge ersättning i den utsträckning som
enligt 5 och 6 § § skulle ha gällt för det garantiföretag som meddelat garantin,
med rätt till återkrav enligt 7 §.
Första stycket utgör en hänvisning till 9 kap. 1 § andra stycket PBL som är
en ny bestämmelse (se förslaget till ändring i denna del). Innebörden av
denna nya bestämmelse är bl.a. att ett byggnadsarbete inte får påböijas innan
en garanti i förekommande fall företetts för byggnadsnämnden. Härigenom
ges nämnden möjlighet att stoppa ett bygge när garanti saknas (jfr 10 kap. 3 §
PBL). Att skyldighet att inneha garanti inte kopplats till bygglovet hänger
38
samman med att det vid tiden för en bygglovsansökan ofta inte finns något Prop. 1990/91: 189
entreprenadavtal och att garanti inte bör meddelas på detta tidiga stadium. Det
skall dock åligga byggnadsnämnden att i beslutet om lov upplysa om att sär-
skild byggnadsgaranti behövs enligt lagen (jfr 8 kap. 26 § andra stycket 3
PBL). Detta blir särskilt viktigt när åtgärder avser ombyggnad där vissa
gränsdragningar måste göras.
Innebörden av bestämmelsen i andra stycket är att en entreprenör som upp-
för byggnader eller företar ombyggnader i strid med bestämmelsen om garanti
i 1 § ådrar sig samma förpliktelser som garantiföretaget skulle ha gjort med
motsvarande rätt till återkrav.
Ikraftträdande
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Med hänsyn till att lagförslaget är
beroende av att byggnadsgaranti kan utfärdas av för ändamålet bildade
garantiföretag, kan dock inte lagens bestämmelser om byggnadsgaranti till-
ämpas förrän ett sådant företag har organiserats och godkänts av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer. Detta beräknas kunna ske senast
ett halvår efter ikraftträdandet. Därför har föreskrivits att garanti enligt lagen
inte behövs för byggnadsarbete där ansökan om bygglov ingivits till bygg-
nadsnämnden före den 1 januari 1992.
9 kap
1 § Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-
eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be-
stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har meddelats
med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och
provning utförs i tillräcklig omfattning.
Om en sädan garanti för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen
(1991:000) om byggnadsgaranti, får byggnadsarbetena inte påbörjas förrän
bevis om garantin företetts för byggnadsnämnden.
Det nya andra stycket togs i lagrådsremissen den 7 mars 1991 upp i förslaget
till den nya 9 kap. 3 a § tredje stycket, men har med anledning av lagrådets
synpunkt på bestämmelsens placering flyttats till 1 §.
Den nya bestämmelsen har kommenterats under 8 § i förslaget till lag om
byggnadsgaranti.
3 a § Snarast möjligt efter det att bygglov lämnats skall byggnadsnämnden,
om det inte är uppenbart obehövligt, hålla ett samrådsmöte. Till detta möte
skall den ansvarige arbetsledaren, yrkesinspektionen samt byggherren,
entreprenören, projektören och andra som bestäms av nämnden kallas. Om en
sådan garanti för byggnadsarbeten behövs som avses i lagen (1991:000) om
39
byggnadsgaranti, skall byggnadsnämnden även bereda garantiföretaget Prop. 1990/91: 189
tillfälle att närvara vid samrddsmötet.
Vid samrådsmötet skall en genomgång göras av arbetenas planering, de
åtgärder för besiktning, tillsyn och kontroll som är nödvändiga för att bygg-
naden skall uppfylla egenskaperna och funktionerna i 3 kap. samt den sam-
ordning som behövs. Vid samrådsmötet skall föras protokoll.
I prop. 1990/91:145 om byggnaders inomhusmiljö har jag föreslagit att
byggnadsnämnden vid ett samrådsmöte tillsammans med den ansvarige
arbetsledaren och övriga i byggprocessen inblandade parter skall gå igenom
byggprojektet och därvid uppmärksamma en byggnads egenskaper och funk-
tioner. Detta skall bl.a. ske med avseende på ventilationssystem, bygg-
material och fuktskydd. Vid samrådsmötet skall också en genomgång göras
av arbetenas planering och den samordning som behövs. Mötet skall äga rum
snarast efter det att bygglov har lämnats. Som jag tog upp i lagrådsremissen
den 7 mars 1991 bör även garantiföretaget beredas tillfälle att närvara vid
samrådsmötet. Jag återkommer nu till förslaget, som utgör ett tillägg till den i
prop. 1990/91:145 föreslagna 9 kap. 3 a §. Beträffande den närmare inne-
börden av förslaget hänvisas till nämnda proposition s. 7-10 och s. 31.
Ikraftträdande
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Bevis om garanti enligt för-
slaget till ändring i 9 kap. 1 § andra stycket skall dock inte behövas om en an-
sökan om bygglov ingivits till byggnadsnämnden före dagen för ikraftträdan-
det. Sistnämnda regel har tillkommit med anledning av att en motsvarande
bestämmelse finns i förslaget till lag om byggnadsgaranti och efter förordande
av lagrddet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört, hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om byggnadsgaranti,
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att ge-
nom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt
fram.
40
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en entreprenör pä uppdrag av annan än konsument uppför byggnad
som helt eller till en inte oväsentlig del skall användas som bostad, som kon-
tor eller som lokal för undervisning, vård eller annan omsorg, eller företar
åtgärd som enligt plan- och bygglagen (1987:10) fordrar bygglov på en sådan
byggnad, skall för byggnadsarbetet finnas entreprenadgaranti. Garanti
behövs dock inte när ett sådant konsumentskydd som avses i konsument-
tjänstlagen (1985:716) gäller för byggnadsarbetet
Entreprenadgaranti ersätter vissa fel som uppkommit genom byggnads-
arbetet (byggfel) enligt vad som sägs i denna lag, även om äganderätten till
byggnaden övergått till annan än beställaren.
2 § Entreprenadgaranti meddelas av garantiföretag, som godkänts av reger-
ingen, och tryggas genom särskild försäkring.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
3 § Ett garantiföretag är skyldigt att på begäran meddela entreprenadgaranti,
om inte det finns särskilda skäl att vägra garanti med hänsyn till entrepre-
nörens ekonomi samt byggnadsarbetets art och omfattning.
Vägrar garantiföretaget garanti i uppenbar strid med första stycket, har
entreprenören rätt till ersättning för ekonomisk skada, dock högst med
10 procent av entreprenadsumman.
4 § Entreprenadgarantin omfattar kostnad för avhjälpande av väsentliga fel i
konstruktion eller material som använts i byggnadsarbetet eller väsentliga fel i
byggnadsarbetets fackmässiga utförande, om byggfelet förekommer i
bostadslägenhet eller i lokal som används som kontor eller för undervisning,
vård eller annan omsorg. Ett byggfel anses väsentligt, om det kan antas med-
föra olägenhet av betydelse för dem som bor eller annars vistas i lägenheten
eller lokalen.
Ersättning för kostnad enligt första stycket utgår till byggnadens ägare, om
entreprenören enligt entreprenadavtalet inte svarar för byggfelet eller om i
annat fall han inte avhjälper felet och ersättning inte kan erhållas från honom.
Genom garantin ersätts dock inte kostnad att avhjälpa byggfel som framträder
mer än tio år efter det att entreprenaden godkänts i den del där felet före-
kommer.
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå viss självrisk.
41
5 § Om byggfelet beror av vållande av beställaren eller hans anställda, utgår
ersättning till honom endast om det föreligger särskilda skäl eller till att vål-
lande förekommit även på entreprenörens sida.
6 § Vad som utgetts på grund av entreprenadgarantin som kostnad för av-
hjälpande av byggfelet får återkrävas av annan, om vållande till byggfelet
förekommit på hans sida eller om han enligt avtal svarar för felet
7 § Den som företar byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns enligt
1 § är skyldig att vid byggfel utge ersättning i den utsträckning som enligt 2
och 3 §§ skulle ha gällt för garantiföretaget, med rätt till återkrav enligt 4 §.
8 § Om en entreprenör utför byggnadsarbete som anges i 1 § på egen bygg-
nad, skall det finnas en entreprenadgaranti för byggnaden enligt vad som
föreskrivs i 1-3 §§. Garantin träder i kraft när äganderätten till byggnaden
övergått till annan.
Ersättning genom garantin utgår enligt 4 §, om entreprenören inte svarar
för byggfelet enligt avtal med ägaren eller om entreprenören i annat fall inte
avhjälper felet och ersättning för kostnaden inte kan erhållas av honom.
Ersättningen får återkrävas enligt 6 §. Har arbetet utförts utan erforderlig
garanti, tillämpas 7 §.
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den dag riksdagen bestämmer.
42
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 2
Betänkandet (Ds 1990:14) Byggnaders inomhusmiljö m.m. har remiss-
behandlats.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, bo-
verket, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnads-
forskning, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kemikalieinspektionen,
statens energiverk, skolöverstyrelsen, statens provningsanstalt, konsument-
verket, statens räddningsverk, byggnadsstyrelsen, fortifikationsforvalt-
ningen, statens vattenfallsverk, riksantikvarieämbetet, institutet för miljö-
medicin, arbetsmiljöinstitutet, statens strålskyddsinstitut, Chalmers tekniska
högskola, Lunds tekniska högskola, Kungl. tekniska högskolan (KTH),
Svenska kommunförbundet, Stockholms och Malmö kommuner, Landstings-
förbundet, HSBs riksförbund, Riksbyggen, Sveriges Bostadsrätts-
föreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges Allmännyttiga Bostads-
företag (SABO), Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Riksförbundet Vi i Småhus VIS, Sveriges Villaägareförbund,
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund, Föreningen Sveriges Stads-
arkitekter, Sveriges Praktiserande Arkitekter, Svenska Konsultföreningen
SKIF, Sveriges Advokatsamfund, Byggherreföreningen, Näringslivets
Byggnadsdelegation, Byggentreprenörerna, Aktiebolaget Bostadsgaranti,
Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Föreningen Sveriges VVS-
inspektörer, Föreningen Sveriges energirådgivare, Riksförbundet mot Astma-
Allergi (RMA), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arbets-
givareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Fastighets-
anställdas förbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Industriförbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Trygg Hansa,
Försäkrings AB Skandia, Folksam, De Handikappades Riksförbund (DHR),
Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund, VVS-Tekniska Föreningen,
Föreningen Ventilation-Klimat-Miljö, Elektriska Installatörsorganisationen,
Industrins Byggmaterialgrupp, Svenska Träskivor, VVS-Fabrikantemas
Råd, Sveriges Plastförbund, Golvbranschens Riksorganisation, Svenska
Sågverks- och Trävaruexportföreningen, Sveriges Färgfabrikanters Förening
(SVEFF) och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund.
Dessutom har skrivelser inkommit från kommerskollegium, Sveriges Lim-
leverantörers Förening, statens pris- och konkurrensverk, byggstandardi-
seringen, Umeå komun, Grossistförbundet Svensk Handel, Industrins Kom-
mitté for Byggbestämmelser, samt juristfirman Bygg och Bo Elsa Krantz.
Följande myndigheter och organisationer har avstått från att yttra sig.
Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus och
Västemorrlands län, miljömedicinska enheten vid regionsjukhuset i Örebro,
statens naturvårdsverk, Göteborgs och Malmö kommuner, Sveriges Arkitek-
ters Riksförbund, Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Betong-
elementföreningen samt Snickerifabrikantemas Riksförbund (SNIRI).
43
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande
del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sådan
byggnad utför ombyggnadsåtgärder som avsevärt förlänger byggnadens
brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en byggnadsgaranti. En sådan
garanti behövs dock inte i fråga om en- eller tvåbostadshus. Meddelas bygg-
nadsgaranti även för sådan byggnad gäller bestämmelserna i lagen, om bygg-
naden inte tillhör konsument.
Byggnadsgarantin omfattar kostnader för att avhjälpa vissa fel och skador
enligt vad som sägs i denna lag, även om byggnaden övergått till ny ägare.
Avtalsvillkor som inskränker någons rätt till ersättning enligt bestämmel-
serna i denna lag är utan verkan.
2 § Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person, som fått tillstånd till
detta av regeringen eller myndighet om regeringen bestämmer
(garantiföretag). Meddelade garantier skall tryggas genom särskild försäkring
eller på annat likvärdigt sätt
Garantiföretag står under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrif-
ter om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
3 § Ett garantiföretag är skyldigt att meddela byggnadsgaranti på begäran av
den som uppför en byggnad eller utför ombyggnadsåtgärder enligt 1 §.
Garanti får dock vägras om detta följer av tillståndet enligt 2 § eller om det
med hänsyn till skaderisken eller någan annan särskild orsak finns skäl till
detta.
Den som vägras garanti i uppenbar strid med första stycket, har rätt till er-
sättningför ekonomisk skada, dock högst med 10 procent av kostnaden för
byggnadsarbetet
4 § Byggnadsgarantin omfattar
1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i material
som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och
2. skälig kostnad för att avhjälpa skada på byggnaden som orsakats av
felet.
Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller
skador ersätts inte, om de måste antas sakna betydelse för byggnaden eller
dem som bor eller vistas i byggnaden.
Genom garantin ersätts inte kostnader för fel eller skador som framträder
mer än tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som be-
stäms av garantiföretaget
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå viss självrisk.
44
5 § Ersättning för kostnad enligt 4 § utgår till byggnadens ägare, om inte
felet eller skadan utan dröjsmål avhjälps av den som på grund av avtal svarar
för felet eller skadan
Om felet har vållats av den som varit beställare av byggnadsarbetet eller av
hans anställda, utgår ersättning till honom endast om det finns särskilda skäl
eller om felet har vållats även av någon annan. Detsamma gäller om felet har
vållats av den som utfört byggnadsarbetet på egen byggnad eller av hans an-
ställda.
6 § Vad som betalats ut på grund av byggnadsgarantin för att avhjälpa fel
eller skador får återkrävas av annan, om vållande till felet förekommit på hans
sida eller om han på grund av avtal svarar för felet
I den mån någon är skyldig att betala ersättning enligt första stycket, har
annan som betalat ersättningen rätt att av honom återfå vad han betalat.
Samma rätt tillkommer den som avhjälpt felet eller skadan enligt 5 § första
stycket.
7 § Att byggnadsarbete inte får påböijas förrän bevis om byggnadsgaranti
företetts för byggnadsnämnden, framgår av 9 kap. 3 a § andra stycket plan-
och bygglagen (1987:10).
Den som utför byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns är skyldig
att vid fel eller skada enligt denna lag utge ersättning i den utsträckning som
enligt 4 och 5 §§ skulle ha gällt för det garantiföretag som meddelat garantin,
med rätt till återkrav enligt 6 §.
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Garanti enligt lagen behövs dock
inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) ingivits till byggnadsnämnden före den 1 januari 1992.
45
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 9 kap. 3a§ Innan byggnadsarbetena påbörjas Vid samrådsmötet skall föras pro- Om en sådan garanti för bygg- |
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 3
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
3. för kvntroll av att föreskrifter
som avses i 1 efterlevs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i
fråga om 3 kap. 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3
kap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
47
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-26
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitie-
rådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Ulf Lönnqvist beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till
1. lag om byggnadsgaranti,
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rättschefen Håkan Julius.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Inledning
Förslaget i remissen syftar till att motverka hälsorisker för de boende i fler-
bostadshus. Avsikten är att byggfel vid nybyggnader och större ombygg-
nader skall kunna påtalas av byggherren och även av senare fastighetsägare
under en tioårsperiod och att konstaterade fel skall bli avhjälpta utan den
tidsutdräkt som utredningar i vållandefrågoma kräver. Med fel menas inte
bara fel i förhållande till kontraktsbestämmelsema utan allt som i fråga om
material, konstruktion och utförande inte kan anses fackmässigt godtagbart.
Syftet med förslaget är alltså angeläget. Den lösning som valts är emeller-
tid från principiella synpunkter tveksam i flera avseenden och synes sakna
motsvarighet i lagstiftningen hittills.
Enligt 2 § första stycket får byggnadsgaranti meddelas av juridisk person,
som fått tillstånd till detta av regeringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer (garantiföretag). Enligt andra stycket av paragrafen står garantiföre-
tag under tillsyn av myndighet som regeringen bestämmer. Vidare får reger-
ingen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
garantiföretags verksamhet enligt lagen.
Enligt 3 § första stycket är ett garantiföretag skyldigt att på begäran av
byggherren eller entreprenören meddela byggnadsgaranti men garanti får väg-
ras om detta följer av tillståndet enligt 2 § eller om det med hänsyn till skade-
risken eller någon annan särskild orsak finns skäl till detta. Den som vägras
garanti i uppenbar strid med 3 § första stycket, har enligt andra stycket i para-
grafen rätt till på visst sätt begränsad ersättning för ekonomisk skada.
Förslaget innebär att det för alla byggnadsarbeten som lagen omfattar -
dvs. i huvudsak alla ny byggnadsarbeten och större ombyggnadsarbeten som
gäller flerbostadshus (jfr vid 1 §) - obligatoriskt fordras byggnadsgaranti en-
48
ligt lagen och att det överlämnas åt ett eller flera garantiföretag att meddela
sådana garantier. Det är alltså garantiföretaget som - inom ramen för de före-
skrifter som kan vara meddelade för dess verksamhet - bestämmer premier
och övriga villkor för garantin, bland dem i vilken utsträckning självrisk skall
tillämpas. Härtill kommer som redan sagts att garantiföretaget givits långt-
gående möjligheter att vägra att meddela garanti. Det sägs härom i remiss-
protokollets specialmotivering till 3 § att framför allt en bedömning av skade-
risken för byggnadsföretaget bör göras, därvid byggherrens och entreprenö-
rens yrkesskicklighet respektive ekonomiska situation t.ex. kan få betydelse.
Om det framstår som tvivelaktigt att en entreprenör inte klarar av ett visst
projekt eller att denne inte kommer att iaktta fackmässighet i arbetet, bör enligt
föredragande statsrådet garanti kunna vägras.
Den konstitutionella aspekten av att på detta sätt överlämna vittgående be-
fogenheter till enskilda företag har inte berörts i remissen eller i arbets-
gruppens betänkande. Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan
förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse
eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning skall det ske
med stöd av lag. Enligt lagrådets mening föreligger här alla väsentliga krite-
rier för myndighetsutövning. Kravet på lagstöd är också uppfyllt. Detta inne-
bär emellertid inte att man kan bortse från att ett överlämnande av myndig-
hetsutövning till enskilda subjekt innebär att det särskilda regelsystem och de
garantier för den enskilde som följer av att ett förvaltningsärende handläggs
av en myndighet inte blir tillämpliga. Särskilda regler för att tillförsäkra dem
som lagen omfattar en objektiv och enhetlig prövning i garantiärenden saknas
och de föreskrifter av regeringen och den tillsyn som förutsätts synes inte
kunna föra långt i detta hänseende.
Av betydelse i detta sammanhang är vilka möjligheter till ingripande som
skall föreligga om verksamheten inte utövas på ett godtagbart sätt. Under
föredragningen har diskuterats frågan om möjligheterna att återkalla garanti-
företagets tillstånd. Problemet berörs inte i remissprotokollet. Något hinder
mot återkallelse utan lagstöd toitie inte föreligga i ett fall som detta, även om
det kan hävdas att villkoren för en så ingripande åtgärd bör anges. En förut-
sättning för hela systemet med dess långsiktiga inriktning är emellertid att
garantiföretagets verksamhet består under garantitiden. Återkallelse-
möjligheten kan därför inte vara en realistisk väg för att komma till rätta med
ett garantiföretag som inte fyller sin uppgift på ett från rättssäkerhetssynpunkt
godtagbart sätt.
Det remitterade förslaget inger på grund av det anförda starka betänklig-
heter.
En rätt till skadestånd om garanti vägras felaktigt är ofrånkomlig. Som lag-
rådet återkommer till måste den skadeståndsregel som tagits upp i 3 § andra
stycket i förslaget anses klart otillfredsställande. Utöver rätt till skadestånd
måste det finnas en möjlighet till överprövning av garantiföretags beslut både
vid vägrad garanti och när villkoren för garantin framstår som oskäliga för
sökanden. Med hänsyn till den rätt till domstolsprövning som gäller enligt ar-
tikel 6:1 i 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
4 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 189
rättigheterna och de grundläggande friheterna måste som lagrådet ser det en
sådan överprövning ske i domstol. Som arbetsgruppen anförde i anslutning
till sitt förslag till skadeståndsregel (se betänkandet s. 108) framstår ett
domstolsförfarande emellertid som en alltför omständlig ordning. Kravet talar
alltså emot förslaget.
Det kan säkert sägas att det föreslagna systemet i de sedvanliga rutinerna
och kontakterna mellan de inflytelserika partema inom byggnadsbranschen
och försäkringsbolagen kan väntas komma att fungera så att de angivna
problemen i allmänhet inte ger sig tillkänna. Lagstiftningen torde emellertid i
hög grad vara inriktad också på de mindre byggföretagen.
Mot bakgrund av vad som anförts kan lagrådet från sina utgångspunkter
inte tillstyrka förslaget till lag om byggnadsgaranti. Lagrådet kan inte heller se
hur man med bibehållande av den grundläggande konstruktionen i förslaget
skulle kunna förbättra rättssäkerhetsgarantiema så att en obligatorisk bygg-
nadsgaranti kan föreskrivas. Lagrådet lämnar ändå i det följande synpunkter
rörande det närmare innehållet i de olika paragraferna.
Förslaget till lag om byggnadsgaranti
1 §
Från kravet på garanti enligt lagen undantas enligt första stycket en- och två-
bostadshus. Motivet för detta är enligt specialmotiveringen det garantisystem
som redan finns för sådana hus. Det har emellertid vid ärendets föredragning
inför lagrådet framkommit att det befintliga garantisystemet inte omfattar vissa
småhus som är upplåtna med hyresrätt och att undantaget därför inte bör om-
fatta dessa. Andra meningen kan från denna utgångspunkt få följande lydelse:
"En garanti enligt denna lag behövs dock inte i fråga om en- eller tvåbostads-
hus när ett sådant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd tillförsäkras som
ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering."
Enligt fortsättningen av första stycket skall, utom om byggnaden inte till-
hör en konsument, bestämmelserna i lagen gälla, om byggnadsgaranti medde-
las i fråga om en byggnad som omfattas av undantagsbestämmelsen.
Samtidigt skall det enligt 3 § förslaget i princip föreligga en skyldighet för ett
garantiföretag att bevilja garanti så snart den som uppför en byggnad eller ut-
för ombyggnadsåtgärder begär det. Bestämmelserna sammantagna innebär
alltså att byggaren kan påtvinga sina avtalsparter att lagen skall tillämpas
också för ett småhusbygge. Detta har enligt vad som har upplysts inte varit
avsikten. Lagrådet anger vid 3 § att skyldigheten att lämna garanti bör gälla
bara när det begärs i fråga om ett bygge där garanti är obligatorisk. I övrigt
bör därmed någon garanti inte medges annat än om samtliga parter i bygg-
nadsföretaget är ense om det. Även efter en sådan ändring i 3 § ifrågasätter
emellertid lagrådet behovet och lämpligheten av den aktuella bestämmelsen i
sista meningen av 1 § första stycket.
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
50
2§
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
En meddelad byggnadsgaranti skall enligt förslaget tryggas genom särskild
försäkring eller på annat likvärdigt sätt. Tryggandet måste bli långsiktigt ef-
tersom garantierna skall avse tioårsperioder. Såvitt gäller tryggandet genom
försäkring torde det bli fråga om periodiska försäkringar för vaije garantiföre-
tag. Avtalsparter när det gäller garantierna är enbart garantiföretaget och
näringsidkaren som uppför eller bygger om en byggnad. Det ekonomiska an-
svar som i sista hand kommer att åvila försäkringsgivarsidan måste ändå leda
till att försäkringsgivaren genom försäkringsavtalen och i övrigt ges ett av-
görande inflytande i frågan om en garanti skall meddelas eller ej. Även med
de erfarenheter från branschhåll som garantiföretagen kan förväntas komma
att besitta torde således försäkringssidans insikter och önskemål komma att
bli utslagsgivande. Detta är en viktig aspekt när det gäller att bedöma kontrol-
len över hur garantierna lämnas men har inte berörts i remissprotokollet.
3§
Som lagrådet har berört vid 1 § bör en skyldighet att meddela byggnads-
garanti inte gälla andra fall än när en sådan garanti är obligatorisk enligt 1 §.
I inledningen till detta yttrande har lagrådet betecknat den i andra stycket
intagna skadeståndsregeln som klart otillfredsställande. Förutom att en be-
loppsbegränsning föreskrivits ger den angivna förutsättningen för skadestånd
- att garanti skall ha vägrats "i uppenbar strid med första stycket" - inte stort
utrymme för att alls döma ut något skadestånd, eftersom det enligt första
stycket räcker med en "särskild orsak" för att vägra garanti.
Om det, som lagrådet har anfört i inledningen, här skall anses vara fråga
om myndighetsutövning, torde det emellertid förhålla sig så, att det kan bli
aktuellt med ett statligt skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen
(se Lena Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, s.
202 ff, och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen,
s. 45 f).
4§
I tredje stycket preciseras garantitiden enligt lagen. Enligt bestämmelsen er-
sätts genom garantin inte kostnader for fel eller skador som framträder mer än
tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som bestäms av
garantiföretaget. Uttrycket "som framträder" är i och för sig hämtat ur gäl-
lande standardavtal men används där utifrån andra förutsättningar. Uttrycket
är inte så entydigt och klart som är påkallat i detta sammanhang. För att före-
bygga all tvekan i tillämpningen bör bestämmelsen avse fel eller skador som
inte anmäls till garantiföretagen inom den angivna tiden.
51
5§
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
Enligt bestämmelsen i första stycket skall ersättning på grund av garantin be-
talas till byggnadens ägare. I specialmotiveringen till bestämmelsen sägs att
garantiföretaget inte bör betala ut någon ersättning, om inte felet avhjälps på
ett tillfredsställande sätt. Detta är i och för sig ett uttalande som ligger i linje
med lagstiftningens syfte att i de boendes intresse garantera avhjälpande av
brister som kan innebära hälsorisker för dem. Det har emellertid inte någon
förankring i lagtexten. Enbart motivuttalandet ger inte någon rätt att vägra ut-
betalning till en ägare som kräver att få ut den och själv vill bestämma om hur
och när felet eller skadan skall åtgärdas. Syftet med uttalandet synes inte
kunna uppnås på annat sätt än genom en reglering som innebär att
garanti företaget har att direkt betala kostnaderna för ett avhjälpande i den mån
det är fackmässigt godtagbart. Lagrådet har inte underlag för att utforma eller
ens säkert kunna förorda en sådan reglering.
Regeln i 5 § första stycket om betalning till byggnadens ägare inskränks
enligt förslaget så att den gäller endast "om inte felet eller skadan utan dröjs-
mål avhjälps av den som på grund av avtal svarar för felet eller skadan". Med
detta måste avses att garantin inte alls skall utlösas, om felet eller skadan om-
fattas av ett garantiavtal mellan parterna och om det utan dröjsmål avhjälps av
den anledningen. Också andra stycket ger intrycket att behandla frågan till
vem en betalning skall ske men torde i själva verket handla om fall när garan-
tin inte får tas i anspråk. Eftersom betalning alltid skall ske till ägaren är det
förvirrande att som skett i andra stycket tala om ersättning som utgår till be-
ställaren av ett byggnadsarbete. Den sista meningen i paragrafen, att "det-
samma” skall gälla om felet vållats av den som utfört byggnadsarbetet på egen
byggnad eller av hans anställda förefaller inte ha någon självständig innebörd.
Det måste också sägas att en reglering enligt andra stycket ofta måste om-
intetgöra lagens syfte om ett snabbt avhjälpande utan utredningar i vållande-
frågor.
Som lagrådet uppfattar innehållet skulle det framgå tydligare om i en första
mening anges att ersättning för kostnad enligt 4 § skall betalas till byggnadens
ägare. Innehållet i övrigt skulle, om sista meningen utesluts, kunna samman-
fattas om det anges, att när felet vållats av ägaren själv eller någon av hans
anställda ersättning utgår bara om också någon annan är vållande eller om det
annars finns särskilda skäl för det. I ett sista stycke kan då tas in bestämmel-
sen om att ersättning inte utgår, om felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål.
6§
Rätten till återkrav för utbetald garantiersättning skall enligt remissen få göras
gällande "mot den som svarar för felet på grund av avtal, t.ex. garanti enligt
kontraktet, eller av den som oberoende av avtal har vållat felet". Återkravsrätt
skall grundas på ett solidariskt ersättningsansvar hos den eller de som vållat
det avhjälpta felet. Det sägs också att "även andra allmänna skadestånds-
principer bör tillämpas". Av specialmotiveringen till 1 § framgår att den i sista
52
stycket av denna paragraf föreslagna bestämmelsen tillkommit för att hindra
att någon friskriver sig från ansvar enligt bl.a. 6 §.
För möjligheten till återkrav åberopas i remissprotokollet återkravsrättens
preventiva funktion. Eftersom intresset av återkrav måste ligga hos de för-
säkringsföretag som återförsäkrat garantierna, torde syftet inte nås, om be-
slutanderätten helt överlåts till garantiföretaget. Avsikten med den obestämda
formuleringen i första stycket - "vad som betalats ut.... får återkrävas" -
tycks enligt specialmotiveringen också vara att försäkringsbolagen skall ha
samma regressrätt som garantiföretagen. Hur frågorna om regress skall regle-
ras i förhållandet mellan försäkringsbolagen och garantiföretagen torde emel-
lertid bäst regleras i de försäkringsavtal som träffas. Lagbestämmelsen synes
enligt lagrådets mening inte böra avse annat än garantibolagens återkravsrätt.
När det gäller den föreslagna regleringen angående återkrav återkommer
lagrådets principiella invändning om risken för olikartad behandling av lik-
artade fall.
Lagtexten i första stycket är inte helt lättläst och kan ge anledning till tve-
kan om innebörden. När det gäller garantiföretagets återkrav för utbetalat
garantibelopp är det vidare knappast tillräckligt med ett motivuttalande om
skadeståndsreglernas tillämpning. Lagrådet vill här peka på en fråga som inte
berörts i remissen, nämligen den om arbetstagares ansvar för eget vållande
(se 4 kap. 1 § skadeståndslagen 1972:207). Fall där strikt ansvar kan bli
aktuellt har dessutom inte beaktats.
En grundläggande regel om solidarisk ansvarighet i fråga om skadestånd
finns i 6 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan om den slutliga fördelningen av
ansvaret är för närvarande inte reglerad i lag. Enligt en allmänt tillämpad
princip läggs vid fördelningen till grund en skälighetsbedömning, om inte
särskilda omständigheter föranleder annat. I betänkandet 1989:88, Skade-
försäkringslag, har som ett nytt andra stycke i bestämmelsen om solidariskt
ansvar föreslagits en regel om fördelningen (se s. 73, 140 ff och 399 ff, jfr 8
§ miljöskadelagen 1986:225).
Bestämmelserna i det föreslagna andra stycket, som tydligen avses reglera
just den slutliga fördelningen, ger genom hänvisningen till första stycket ändå
inte ledning för bestämmande av det inbördes ansvaret och har inte anknyt-
ning till den bedömning som får anses vara vedertagen i praxis.
Någon anvisning om hur en återkravsbestämmelse i stället bör skrivas kan
knappast ges utan att frågan får en mer allsidig belysning. I fråga om garanti-
företagen bör vissa av de antydda problemen minska om det anges att åter-
krav får riktas mot den eller dem som haft att i första hand svara for felet eller
skadan, om garantin inte hade funnits. Beträffande den slutliga fördelningen
kan ett alternativ vara att använda en formulering liknande den som kommit
till uttryck i 8 § andra stycket miljöskadelagen.
Lagrådet måste slutligen särskilt ifrågasätta den i paragrafens sista mening
intagna bestämmelsen som avser det fall att någon betalning enligt garantin
överhuvudtaget inte blir aktuell på grund av om-satsen i 5 § första stycket av
förslaget. Att i ett sådant fall lagens regler om återkrav skall ta över vad par-
terna kan ha kommit överens om i de avtal som träffats synes inte tillräckligt
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 4
53
motiverat av att det skulle innebära en anpassning till det föreslagna systemet i Prop. 1990/91:189
övrigt. Bilaga 4
54
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en näringsidkare uppför en byggnad som helt eller till övervägande
del skall användas som bostad för permanent bruk eller i fråga om sädan
byggnad utför ombyggnadsåtgärder som fordrar bygglov och som avsevärt
förlänger byggnadens brukstid, skall det för byggnadsarbetet finnas en
byggnadsgaranti. En garanti enligt denna lag behövs dock inte i fräga om en-
eller tvåbostadshus när ett sädant garanti-, försäkrings- och avtalsskydd
tillförsäkras som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering. Meddelas
byggnadsgaranti även för sådan byggnad gäller bestämmelserna i lagen, om
byggnaden inte tillhör konsument.
Byggnadsgarantin enligt denna lag gäller även om byggnaden övergått till
ny ägare.
Avtalsvillkor som inskränker någons rätt till ersättning enligt bestäm-
melserna i denna lag är utan verkan.
2 § Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person, som fått tillstånd till
detta av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (garanti-
företag). Meddelade garantier skall tryggas genom särskild försäkring eller på
annat likvärdigt sätt.
Garantiföretag står under tillsyn av den myndighet som regeringen
bestämmer. Tillsynsmyndigheten får förelägga vite vid meddelande av beslut
som rör tillsynen. Tillsynsmyndighetens beslut som rör tillsynen samt beslut
om återkallelse av tillstånd för garantiföretag att meddela byggnadsgaranti får
överklagas hos kammarrätten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om tillsynen och om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
3 § Samtliga garantiföretag som fått tillstånd att meddela byggnadsgaranti
skall gemensamt upprätthålla och bekosta en särskild nämnd som har till
uppgift att yttra sig i frågor om byggnadsgaranti enligt denna lag (byggnads-
garantinämnden). Nämndens ordförande utses av regeringen.
4 § Ett garantiföretag är skyldigt att meddela byggnadsgaranti på begäran av
den som uppför en byggnad eller utför ombyggnadsåtgärder och som är
skyldig att ha garanti enligt lagen. Garanti får dock vägras om detta följer av
tillståndet enligt 2 § eller om det med hänsyn till skaderisken eller någon
annan särskild orsak finns skäl till detta.
Innan ett g aran ti företag avslår en begäran om garanti enligt första stycket
skall yttrande inhämtas från byggnadsgarantinämnden. Vägras garanti, får
beslutet överklagas hos kammarrätten.
55
5 § Byggnadsgarantin omfattar
1. skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i material
som använts i byggnadsarbetet eller i utförandet av arbetet, och
2. skälig kostnad för att avhjälpa skada pä byggnaden som orsakats av
felet.
Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller
skador ersätts inte, om de måste antas sakna betydelse för byggnaden eller
dem som bor eller vistas i byggnaden.
Genom garantin ersätts inte kostnader för fel eller skador som anmäls
senare än tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som
bestäms av garantiföretaget
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå för viss självrisk.
6 § Ersättning för kostnad enligt 5 § utgår till byggnadens ägare. Innan
ersättning betalas ut skall garantiföretaget förvissa sig om att felet eller skadan
avhjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig kostnad.
Om felet har vållats av den som är byggnadens ägare eller av hans an-
ställda, utgår ersättning till honom endast om felet har vållats även av annan
eller det annars finns särskilda skäl för det.
Om felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål utgår ingen ersättning.
7 § Vad garantiföretaget har betalat ut på grund av en byggnadsgaranti för
att avhjälpa fel eller skador får återkrävas av annan, om vållande till felet
förekommit på hans sida. Vid återkrav tillämpas bestämmelserna i 2, 3, 4 och
6 kap. skadeståndslagen (1972:207).
Ett garantiföretag som betalat ut ersättning på grund av en byggnads-
garanti, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som på
grund av avtal svarar för felet eller skadan.
8 § Att byggnadsarbete inte får påbörjas förrän bevis om byggnadsgaranti
företetts för byggnadsnämnden, framgår av 9 kap. 1 § andra stycket plan-
och bygglagen (1987:10).
Den som utför byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns är skyldig
att vid fel eller skada enligt denna lag utge ersättning i den utsträckning som
enligt 5 och 6 §§ skulle ha gällt för det garantiföretag som meddelat garantin,
med rätt till återkrav enligt 7 §.
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Garanti enligt lagen behövs dock
inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) ingivits till byggnadsnämnden före den 1 januari 1992.
56
Härigenom föreskrivs i fräga om plan- och bygglagen (1987:10)1
att 9 kap. 1 § och 9 kap. 3 a § skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
9 kap.
1§
Den som för egen räkning utför
eller låter utföra byggnads-, riv-
nings- eller markarbeten (bygg-
herren) skall se till att arbetena
utförs enligt bestämmelserna i denna
lag och enligt föreskrift eller beslut
som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser. Han skall
vidare se till att kontroll och prov-
ning utförs i tillräcklig omfattning.
Föreslagen lydelse
Den som för egen räkning utför
eller läter utföra byggnads-, riv-
nings- eller markarbeten (bygg-
herren) skall se till att arbetena
utförs enligt bestämmelserna i denna
lag och enligt föreskrift eller beslut
som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser. Han skall
vidare se till att kontroll och prov-
ning utförs i tillräcklig omfattning.
Om en sddan garanti för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i
lagen (1991:000) om byggnads-
garanti, får byggnadsarbetena inte
påbörjas förrän bevis om garantin
företetts för byggnadsnämnden.
3 a §2
Snarast möjligt efter det att
bygglov lämnats skall byggnads-
nämnden, om det inte är uppenbart
obehövligt, hälla ett samrådsmöte.
Till detta möte skall den ansvarige
arbetsledaren, yrkesinspektionen
samt byggherren, entreprenören,
projektören och andra som bestäms
av nämnden kallas. Om en sådan
garanti för byggnadsarbeten behövs
som avses i lagen (1991:000) om
byggnadsgaranti, skall byggnads-
nämnden även bereda företrädare för
garantiföretaget tillfälle att närvara
vid samrådsmötet.
1 Lagen omtryckt 1987:246.
2Paragrafen har ändrats i förhållande till den lydelse som föreslagits i prop.
1990/91:145.
57
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 5
Vid samrådsmötet skall en
genomgång göras av arbetenas
planering, de åtgärder för besikt-
ning, tillsyn och kontroll som är
nödvändiga för att byggnaden skall
uppfylla egenskaperna och funk-
tionerna i 3 kap. samt den sam-
ordning som behövs. Vid samråds-
mötet skall föras protokoll.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Bevis om garanti enligt den
nya bestämmelsen i 9 kap. 1 § andra stycket behövs dock inte om ansökan
om bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:10) ingivits till byggnads-
nämnden före ikraftträdandet
58
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-04-23
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitie-
rådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 april 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Ulf Lönnqvist beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till
1. lag om byggnadsgaranti,
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rättschefen Håkan Julius.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Inledning
Lagrådets huvudinvändning mot förslaget i lagrådsremissen den 7 mars 1991
rörde rätten för de enskilda garantiföretagen att, efter en egen bedömning av
sökandes kvalifikationer för den avsedda byggnadsverksamheten, avgöra om
begärda byggnadsgarantier skulle meddelas eller inte. Trots att en sådan be-
fogenhet måste sägas i realiteten innefatta en tillståndsprövning, av vilken all
byggnadsverksamhet i fråga om flerfamiljshus frånsett mindre ombyggnader
skulle bero, fanns i förslaget inte någon möjlighet till överprövning vid väg-
rad garanti. Möjligheten att ingripa mot garantiföretag som missköter sin
uppgift fann lagrådet visserligen föreligga formellt men knappast i praktiken.
Företagens engagemang i långfristiga garantier och nödvändigheten av fort-
satt verksamhet för finansieringen måste i hög grad försvåra återkallelse av
tillstånd till fortsatt verksamhet. Lagrådet ansåg också att det fanns alltför stor
risk för oenhetlig behandling av likartade fall i flera avseenden där garanti-
företagen avsågs få en långtgående frihet att bestämma i frågor av stor be-
tydelse för enskilda och företag inom byggnadsbranschen. Det gällde sådana
frågor som premiesättningen, bestämmande av självrisker och utövandet av
återkravsrätten.
Lagrådet lämnade också, utan några detaljerade förslag, vissa synpunkter
på utformningen av de enskilda lagbestämmelserna för det fall lagstiftningen
skulle genomföras trots lagrådets principiella inställning.
Den omarbetade remiss som nu har lagts fram innehåller flera nya förslag
avsedda att möta de angivna principiella invändningarna. Sammantaget före-
slås ett relativt komplicerat system för inflytande och kontroll över garanti-
verksamheten. Om lagen kommer att kunna fungera på ett tillräckligt smidigt
och rationellt sätt blir i hög grad beroende av hur systemet utvecklas i prak-
tiken och är svårt att förutse. Kravet på överprövning i det avseende det får
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 6
59
anses vara fråga om utövande av en offentlig uppgift har emellertid till- Prop. 1990/91: 189
godosetts. Också när det gäller rättssäkerheten i övrigt liksom behovet av åt- Bilaga 6
gärder för att i rimlig utsträckning trygga en enhetlig tillämpning kan lagrådet
konstatera att det inte längre finns någon anledning till erinran mot förslaget
De synpunkter lagrådet framförde på de enskilda lagbestämmelserna i det
förra förslaget har med något enstaka undantag beaktats i det nu remitterade
förslaget. De nya bestämmelserna föranleder följande ytterligare kommentarer
och ändringsförslag.
Förslaget till lag om byggnadsgaranti
1 §
Såvitt gäller bestämmelsen i sista meningen av första stycket, om möjlighet att
utverka byggnadsgaranti i fall som inte obligatoriskt omfattas av lagen, hän-
visar lagrådet till sitt tidigare yttrande.
2§
Enligt andra stycket tredje meningen får tillsynsmyndighetens beslut som rör
tillsynen samt beslut om återkallelse av tillstånd för garantiföretag att meddela
byggnadsgaranti överklagas hos kammarrätten.
När det som här är tillsynsmyndigheten (och inte tillståndsmyndigheten)
som skall ha rätt att återkalla tillstånden krävs stöd i lag. Härvid bör även
anges förutsättningar för en återkallelse. Lagrådet har visserligen ifrågasatt
användningen överhuvud taget av återkallelseinstitutet men finner ändå att
andra stycket tredje meningen i det remitterade förslaget bör ersättas av två
meningar av följande lydelse: "Tillstånd att meddela byggnadsgaranti får åter-
kallas av tillsynsmyndigheten, om garantiföretaget i något väsentligt hän-
seende inte iakttar gällande föreskrifter eller på något annat sätt visar sig
olämpligt att utöva sin verksamhet enligt denna lag. Tillsynsmyndighetens
beslut som rör tillsynen samt beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas
hos kammarrätten.”
4§
Första stycket första meningen sägs enligt motiven innebära att såväl en
byggherre som en entreprenör kan begära en byggnadsgaranti. Förslaget
motiveras med att det ansetts böra överlåtas till byggherren och entreprenören
att avtala om detta. I specialmotiveringen framhålls att det inte är särskilt
ändamålsenligt att vid en delad entreprenad varje delentreprenör skall kunna
begära en garanti för sin del av arbetet. Det förutsätts att det vid en sådan en-
treprenad skall ske en samordning så att en enda garanti skall meddelas för
hela projektet.
Om det föreligger särskilda skäl kan garantiföretaget vägra att meddela
garanti. Vid prövningen om en garanti skall meddelas avses att främst skade-
60
riskerna för byggnadsföretaget samt byggherrens och entreprenörens yrkes-
skicklighet och ekonomiska situation skall bedömas.
Av 8 § i förslaget framgår att det är byggherren som inför byggnadsnämn-
den skall svara för att det finns en byggnadsgaranti innan byggnadsarbetet
påbörjas. Enligt lagrådets mening talar bland annat det förhållandet för att det
bör åligga byggherren att även begära garantin. Den prövning av byggherrens
lämplighet som därvid skall vidtas får samtidigt anses innefatta den erforder-
liga prövningen av angiven entreprenör eller i förekommande fall en bedöm-
ning av byggherrens möjlighet att anlita en lämplig entreprenör. Något hinder
för att byggherren uppdrar åt en entreprenör att begära garantin finns natur-
ligtvis inte.
Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att första meningen i första
stycket bör få följande lydelse: "Ett garantiföretag är skyldigt att på begäran
av en byggherre meddela byggnadsgaranti, om det enligt lagen föreligger
skyldighet att ha en sådan garanti."
Enligt andra stycket kan ett beslut att vägra garanti överklagas hos kam-
marrätten. Det anges i specialmotiveringen att, om ett garantiföretag ställer
upp oskäliga villkor för garantin, detta bör kunna ses som om sökanden ute-
stängs från att få en garanti, dvs. som en vägran att meddela garanti. Enligt
lagrådets mening kan oskäliga villkor inte åberopas som skäl för fullföljd så
som fullföljdsbestämmelsen har utformats. Det är emellertid sökanden obe-
taget att till tillsynsmyndigheten anmäla om ett garantiföretag tillämpar oskä-
liga villkor. Det beslut som därefter kommer att meddelas i tillsynsfrågan kan
överklagas till kammarrätten.
6§
Enligt första stycket andra meningen skall garantiföretaget innan ersättning
betalas ut förvissa sig om att felet eller skadan avhjälps på ett tillfredsställande
sätt och till skälig kostnad. Bestämmelsen saknade motsvarighet i den tidigare
remissen och har enligt vad som anförs i specialmotiveringen tillkommit med
anledning av vad lagrådet anfört i sitt tidigare yttrande.
Det anförs i specialmotiveringen att bestämmelsen avses möjliggöra att
garantiföretaget ställer krav på hur arbetet skall utföras och av vem. Det sägs
också att garantiföretaget inte bör betala ut någon ersättning om inte felet av-
hjälps på ett tillfredsställande sätt och till skälig kostnad.
Den föreslagna bestämmelsen kan knappast ge garantiföretaget rätt att helt
vägra att betala ersättning. Någon form av reglering förefaller i och för sig
påkallad, om inte hela syftet med lagstiftningen skall förfelas. Lagrådet ser
heller inte något principiellt hinder mot en bestämmelse om att utbetalningarna
skall villkoras och mot att därmed fall kan uppstå när utbetalning kan vägras
helt. Lagtexten måste emellertid förtydligas.
Det bör anmärkas att, om en utbetalning måste innehållas på grund av att
fastighetsägaren inte kan väntas använda ersättningen på ett godtagbart sätt,
syftet att tillgodose de boende ändå går om intet, eftersom någon form av
tvångsingripande från garantiföretagets sida inte föreslås. Lagrådet vill emel-
Prop. 1990/91: 189
Bilaga 6
61
lertid i detta avseende erinra om bestämmelserna om tvångsförvaltning enligt Prop. 1990/91: 189
bostadsförvaltningslagen (1977:792). Bilaga 6
Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafens första stycke:
"Ersättning för kostnad enligt 5 § utgår i den mån förutsättningar kan an-
ses föreligga för att felet eller skadan avhjälpts på ett tillfredsställande sätt och
till skälig kostnad. Ersättningen betalas till byggnadens ägare."
Enligt tredje stycket utgår ingen ersättning om felet eller skadan avhjälps
utan dröjsmål. Bestämmelsen har fått en för vid avfattning. Lagrådet förordar
att tredje stycket ges följande lydelse:
"Ersättning utgår inte i den mån felet eller skadan avhjälps utan dröjsmål
av någon som kan utsättas för återkrav enligt 7 §."
7§
Paragrafen har i förhållande till förslaget i den tidigare remissen ändrats sak-
ligt och har nu fått en utformning som inte bör möta några invändningar
principiellt eller i tillämpningshänseende. Lagtexten skulle emellertid med det
innehåll som nu har föreslagits kunna förenklas ytterligare. Regleringen i
första stycket synes nämligen på motsvarande sätt som återkravsrätten enligt
andra stycket innebära att garantiföretaget vid utbetalning på grund av en
byggnadsgaranti inträder i den rätt byggnadens ägare kan ha gentemot någon
som har vållat det fel som föranlett utbetalningen.
Lagrådet föreslår en förenklad lydelse som också lämnar utrymme för
återkrav när strikt ansvar kan utkrävas. Föredragande statsrådet har enligt
specialmotiveringen till 7 § uppfattningen att man inte behöver räkna med nå-
got fall av strikt ansvar vid återkrav och har därför avvisat lagrådets invänd-
ning i det avseendet i det förra yttrandet. Även om fallet måste bli sällsynt är
det emellertid enligt lagrådets mening inte otänkbart att något förhållande, for
vilket strikt ansvar gäller exempelvis enligt miljöskadelagen, bidrar till att ett
fel som garantin avser utlöser en skada.
Bestämmelsen i 1 § tredje stycket får anses innebära att en fastighetsägare
inte får till nackdel för garantiföretaget genom avtal avsäga sig den rätt till er-
sättning som tillkommer honom enligt allmänna skadeståndsrättsliga bestäm-
melser.
Lagrådet föreslår att 7 § ges följande lydelse:
"Ett garantiföretag, som betalat ut ersättning på grund av en byggnads-
garanti, övertar den rätt till ersättning som ägaren kan ha mot den som på
grund av avtal eller eget vållande eller på annan grund är ersättningsskyldig
med anledning av felet eller skadan."
Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
62
Prop. 1990/91:189
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................1
Propositionens lagförslag...........................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1991.............6
1 Inledning..........................................................................6
2 Allmän motivering...............................................................7
2.1 Gällande ordning...........................................................7
2.2 Behovet av lagstiftning...................................................11
2.3 Lagens tillämpningsområde..............................................15
2.4 Närmare om garantilösningen...........................................17
2.5 Fel och skador som ersätts av garantin.................................23
2.6 Återkravsrätten............................................................26
3 Upprättade lagförslag...........................................................28
4 Specialmotivering...............................................................28
4.1 Förslaget till lag om byggnadsgaranti..................................28
4.2 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)......39
5 Hemställan.......................................................................40
6 Beslut.............................................................................40
Bilaga 1 Arbetsgruppens lagförslag.............................................41
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna..................................43
Bilaga 3 Det till lagrådet den 7 mars 1991 remitterade lagförslaget.........44
Bilaga 4 Lagrådets yttrande den 26 mars 1991 (utdrag)......................48
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag..........................................55
Bilaga 6 Lagrådet..................................................................59
63
gotab 98568, Stockholm 1991