Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 april 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Rune Molin
1 propositionen föreslås vissa inskränkningar i prövningsplikten enligt
lagen (1987:588) om träfiberråvara enligt följande. Skogsindustriella an-
läggningar undantas från prövningsplikten. Prövningsplikten bibehålls för
eldningsanläggningar men inskränks till att avse endast spån för eldnings-
ändamål.
I Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 183
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987: 588) om träfiberråvara
dels att 2 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 3, 4 och 10 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag är tillämplig på an-
vändningen av träfiberråvara. La-
gens syfte är att motverka brister
inom skogsindustrins råvaruförsörj-
ning.
Denna lag är tillämplig på an-
vändningen av såg- och kutterspån
(spån) för eldningsändamål. Lagens
syfte är att motverka brister inom
träskiveindustrins försörjning med
spån.
Träfiberråvara får inte utan till-
stånd av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
användas i
1. eldningsanläggning eller an-
läggning för framställning av träd-
bränsle om användningen av träfi-
berråvara uppgår till minst 10000
m3 fast mått per kalenderår,
2. skogsindustriell anläggning
om användningen av träfiberråvara
uppgår till minst 200000 mJ fast
mått per kalenderår.
Spån får inte utan tillstånd av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer användas i
eldningsanläggning eller anläggning
för framställning av trädbränsle om
användningen av spån uppgår till
minst 10000 m3 fast mått per ka-
lenderår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på till-
stånd för sådana fall där prövning inte bedöms nödvändig för att tillgodose
syftet med denna lag.
Ett tillstånd skall avse använd-
ning av en viss mängd träfiberrå-
vara per kalenderår. Tillståndet får
förses med villkor.
Ett tillstånd skall avse använd-
ning av en viss mängd spån per ka-
lenderår. Tillståndet får förses med
villkor.
10§
Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet använder träfiberråvara
utan behövligt tillstånd eller bryter
mot föreskrift eller villkor som har
meddelats med stöd av denna lag
skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet använder spån utan be-
hövligt tillstånd eller bryter mot fö-
reskrift eller villkor som har med-
delats med stöd av denna lag skall
dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:183
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Tillstånd, som har meddelats enligt 3 § första stycket 1 i dess äldre
lydelse, skall i den utsträckning det anger träfiberråvara i fortsättningen
avse spån.
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 183
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 april 1991.
Prop. 1990/91: 183
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Görans-
son, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Freivalds, Lööw, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink.
Föredragande: statsrådet Molin
Lagen (1987: 588) och förordningen (1987: 589) om träfiberråvara trädde i
kraft den 1 juli 1987 och ersatte bestämmelser om hushållning med
träfiberråvara i 136 a § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872).
Reglerna innebar en betydande begränsning av prövningsskyldigheten.
Lagen om träfiberråvara syftar till att motverka brister inom skogsindu-
strins råvaruförsörjning. Råvaruprövningen avser dels användningen av
träfiberråvaror i stora skogsindustriella anläggningar, dels i anläggningar
som använder industridugliga råvaror för eldningsändamål.
Regeringen beslutade den 22 november 1990 om vissa undantag från
kravet på tillstånd för att använda träfiberråvara för eldning, fastställda i
förordning (1990:1067) om undantag från vissa föreskrifter i lagen
(1987: 588) om träfiberråvara.
Regeringen beslutade i maj 1990 om direktiv för en översyn av lagstift-
ningen. Översynen borde enligt direktiven utmynna i förslag om en avreg-
lering eller förenklingar i den prövning som sker med stöd av lagen.
Landshövding Ingemar Öhrn förordnades som särskild utredare. Arbetet
har avrapporterats i betänkandet (SOU 1991:22) Översyn av lagstiftningen
om träfiberråvara. Betänkandet har remissbehandlats. Utredarens sam-
manfattning av arbetet bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 1.
En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-
yttrandena bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Regeringen redovisade i propositionen 1990/91:87 Näringspolitik för
tillväxt, huvuddragen i den särskilde utredarens förslag samt angav som sin
uppfattning att regleringen på träfiberområdet bör upphävas förutsatt att
detta kan ske utan allvarliga negativa industriella och regionalpolitiska
konsekvenser.
Byggnadslagen upphörde att gälla den 1 juli 1987. Lagens bestämmelser
om hushållning med träfiberråvara ersattes med bestämmelser i lagen
(1987: 588) om träfiberråvara (träfiberlagen) och förordningen (1987: 589)
om träfiberråvara (träfiberförordningen) (prop. 1986/87:105, NU 40, rskr.
353).
Syftet med lagen är att motverka brister i skogsindustrins råvaruförsörj-
ning. I den proposition som låg till grund för lagstiftningen ansågs sådana
brister kunna uppkomma till följd av otillräckliga avverkningar och oba-
lanser på virkesmarknaden. Vidare angavs att försörjningsproblem kunde
uppstå på grund av ojämna styrkeförhållanden mellan olika parter på
virkesmarknaden. De stora skogsbolagen konstaterades ha ett avsevärt
övertag på virkesmarknaden över de fristående s. k. köpsågverken genom
att de dels ofta är betydande skogsägare, dels bedriver ett organiserat
samarbete vad gäller råvaruinköpen. Råvarubrist inom skogsindustrin
ansågs kunna bli särskilt problematiskt i glesbygder där industrin ofta har
stor betydelse för näringslivet och sysselsättningen.
Energipolitiska stimulanser antogs vidare kunna medföra en snabbt
ökad trädbränsleanvändning. Som grundprincip angavs att användningen
av träfiberråvaror för eldningsändamål, dvs. för eldning eller tillverkning
av bränslen, inte borde få hindra skogsindustrins råvaruförsörjning. I
första hand borde råvaror som inte är industridugliga eller konkurrensut-
satta användas för eldningsändamål.
Träfiberråvara definieras i träfiberlagen som rundvirke och sådan råvara
som härrör från rundvirke, dock inte bark. Prövningen omfattar således
timmer, massaved och biprodukter från träbearbetning, huvudsakligen flis
och spån från sågverk och hyvlerier. Skogsavfall, klen röjningsved, ved
från energiskogsodling m.m. omfattas inte av prövningen.
Tillståndsskyldigheten för skogsindustriella anläggningar inträder när
användningen av träfiberråvara uppgår till minst 200000 m3fub (fast mått
under bark) råvara per kalenderår. Ökning av den medgivna råvarumäng-
den med högst 10000 m3fub per år kräver enligt träfiberförordningen inte
tillstånd. I eldningsanläggningar och i anläggningar för framställning av
trädbränsle inträder tillståndsskyldighet när användningen uppgår till
minst 10000 m3f (fast mått) råvara per kalenderår. Prövningen berör
således de största skogsindustrierna, dvs. flertalet massabruk, ett 20-tal
stora sågverk och träskiveindustrier samt de bränsleanläggningar som
använder skogsindustrielit förädlingsbara råvaror för sin verksamhet. Re-
geringen prövar ärenden om råvaruanvändning inom den skogsindustriella
sektorn, medan statens industriverk svarar för prövningen inom bränsle-
sektorn. Skogsvårdsstyrelserna är tillsynsmyndigheter inom sina respek-
tive regioner.
Regeringen får föreskriva om undantag från kravet på tillstånd för
sådana fall där prövning inte bedöms nödvändig för att tillgodose lagens
syfte. Under hösten 1990 beslutade regeringen om undantag från prövnings-
Prop. 1990/91: 183
skyldigheten under åren 1990—1991 for de anläggningar i de sju länen i Prop. 1990/91: 183
Småland, Blekinge, Skåne och Halland som använder llis från sågverk för
eldningsändamål. Bakgrunden till beslutet var att sågverken i dessa län, på
grund av dels egen hög produktion, dels avtagande råvarubehov i massa-
bruken, hade fått besvärande stora lager av flis.
Analyser av virkesförrådet, tillväxten och avverkningarna i våra skogar
visar att virkesförrådet ökar. Tillväxten är långt större än avverkningen.
Någon risk för råvarubrist för skogsindustrin på grund av avverkningsre-
striktioner föreligger sålunda inte totalt sett. Enligt skogsvårdslagen
(1979:429) skall skogen och skogsmarken skötas så att man får en hög och
värdefull uthållig virkesavkastning. Skogspolitiken utvärderas och ses över
av 1990 års skogspolitiska kommitté. Kommitténs förslag skall redovisas
sommaren 1992.
Användningen av trädbränslen har ökat under 1980-talet. Skogsindu-
strin använder själv stora mängder trädbränslen, oftast med ursprung i den
egna verksamheten. Sågverken använder främst egna biprodukter som
bark och spån som bränsle och säljer också biprodukter för extern eldning.
Storskalig eldning med trädbränslen sker också i t.ex. kommunala värme-
verk och baserar sig främst på skogsavfall, röjningsved och biprodukter
från skogsindustrin. Småskalig uppvärmning av bostäder med ved är
relativt vanlig. Under 1980-talet har startats företag som tillverkar träd-
bränslen, t. ex. bränsleflis, pellets eller briketter.
Det svenska energisystemet skall i största möjliga utsträckning grundas
på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor. Riksdagen har i
olika sammanhang fastslagit att biobränslen skall ha en viktig roll i omställ-
ningen och förnyelsen av energisystemet. Trädbränslen är det hittills vik-
tigaste biobränsleslaget i Sverige. Olika stimulanser för att öka använd-
ningen av trädbränslen har förekommit under 1980-talet, bl. a. investerings-
stöd till eldningsanläggningar och skattebefrielse av bränslet. Den 1 januari
1991 infördes en koldioxidskatt på de fossila bränslena olja, kol, naturgas,
gasol och bensin och en skatt på svavel från förbränning av olja, kol och
torv (prop. 1989/90: 111, SkU31, rskr. 357). De nämnda bränslena är också
belagda med allmän energiskatt. Biobränslen, t. ex. bränslen baserade på
skogsråvaror, är befriade från sådana styrmedelsskatter, varigenom deras
konkurrenskraft gentemot de fossila bränslena ökar.
I propositionen 1990/91:88 om energipolitiken har regeringen föreslagit
att stöd under en femårsperiod skall lämnas till investeringar i anlägg-
ningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen. Stödsystemet föreslås
träda i kraft den 1 juli 1991. Vidare har regeringen beslutat tillkalla en
biobränslekommission (dir. 1991:11) som skall analysera de långsiktiga
förutsättningarna för en ökad kommersiell användning av biobränslen och
lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft.
Allmänt bedöms det vara möjligt att öka uttaget från skogsmarkerna av
t. ex. avverkningsrester och röjningsved. Sådana råvaror är lämpliga att
använda för bränsleändamål men utnyttjas sällan inom skogsindustrin.
Hur mycket av dessa råvaror som kan tas ut från markerna beror bl. a. på Prop. 1990/91: 183
vilka ekologiska restriktioner som behövs samt i vilken takt teknik utveck-
las för att ta fram råvarorna. Intresset för att elda med trädbränslen av
olika slag beror på utvecklingen av eldningsteknik och i hög grad på
trädbränslenas pris i relation till alternativa bränslen. Intresset för att
använda industridugliga råvaror för bränsleändamål påverkas också av
prisutvecklingen på den skogsindustriella råvarumarknaden. Samhällets
reglering av användningen av träfiberråvara har en roll i detta samman-
hang.
Jag kommer i det följande att redovisa mina slutsatser och förslag
beträffande prövningen av träfiberråvara inom skogsindustrin respektive
bränslesektorn.
Mitt förslag: Kravet på tillstånd för att använda träfiberråvara i
skogsindustriella anläggningar upphävs.
Utredarens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över
denna del av utredarens förslag tillstyrker eller accepterar att prövningen
upphör eller att den förenklas avsevärt. Några instanser har framhållit att
prövningen har inneburit en möjlighet att få löpande information om de
stora skogsindustriernas råvaruanvändning, vilket bl.a. underlättar virkes-
balansberäkningarna. Denna möjlighet bortfaller om träfiberprövningen
upphör.
Skälen för mitt förslag: Enighet har rått om att skogsavverkningarna kan
uppgå till åtminstone 75 milj. m3sk (skogskubikmeter) per år utan att den
långsiktiga hushållningen med skogsresursen äventyras. Utredaren har i
sin översyn av träfiberprövningen påpekat att kapacitetsutnyttjandet un-
der en period efter år 1987 har varit extremt högt i massa- och pappersin-
dustrin. I den mån avverkningarna inte har hållit jämn takt med det ökade
råvarubehovet, har industrin försörjt sig med importerad råvara. Detta har
bidragit till att motverka råvarubrist som annars möjligen kunde ha brom-
sat sågverkens produktionsutveckling. Trots den höga produktionen och
råvaruefterfrågan inom industrin har inte någon påtaglig råvarubrist upp-
stått. De problem som främst de nordligaste sågverken kan ha haft med sin
råvaruförsörjning, har i större utsträckning att göra med de naturliga,
skogliga restriktionerna i dessa regioner än konkurrensen gentemot mas-
saindustrin.
Utredaren har funnit att träfiberlagen inte har kunnat påverka de styr-
keförhållanden som genereras av de stora bolagens samarbete på virkes-
marknaden. Bolagen har blivit allt färre och större och deras inflytande på
virkesmarknaden bedöms vara stort, oavsett samarbetet, och oåtkomligt
med en råvarureglering.
Utredarens slutsats är att andra instrument som står till regeringens och
industrins förfogande visat sig betydligt mer verkningsfulla än träfiberla-
gen för att undvika råvarubrist inom skogsindustrin. Utredaren föreslår
därför att prövningen av skogsindustrins råvaruanvändning enligt träfiber-
lagen skall upphävas.
Jag anser, liksom utredaren, att lagen inte har visat sig på något avgö-
rande sätt bidra till att upprätthålla balans mellan råvaruutbud och efter-
frågan på virkesmarknaden. Skogsindustrins råvaruanvändning kan nu
avregleras helt genom att bestämmelserna på detta område upphävs i lagen
om träfiberråvara. Jag utgår ifrån att den planerade nya näringspolitiska
myndigheten kommer att följa utvecklingen inom skogsindustrin, bl. a.
vad gäller råvaruförsörjningen i de regionalpolitiskt viktiga inlandssågver-
ken.
Olika myndigheters informationsförsörjning har aldrig varit ett syfte
med lagstiftningen. Det får ankomma på berörda myndigheter att på annat
sätt tillgodose sitt behov av information om råvaruanvändningen i skogs-
industrin.
Prop. 1990/91:183
Mitt förslag: Lagen om träfiberråvara bör inskränkas till att avse
prövning av användningen för eldningsändamål av spån från den
träbearbetande industrin.
Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att träfiberprövningen upp-
hävs även inom bränslesektorn men att prövningen ersätts av ett restitu-
tionssystem till stöd för träskiveindustrin.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredarens
bedömning att de energipolitiska stimulanserna till biobränslen kan
komma att höja priset på spån. Några instanser anser att träfiberpröv-
ningen ändå bör upphävas utan annan åtgärd, några tillstyrker utredarens
förslag om ett restitutionssystem, några anser att träfiberprövningen bör
behållas, åtminstone vad gäller användningen av råvaror för bränsleända-
mål.
Skälen för mitt förslag: Utredaren har bedömt att de energipolitiska
styrmedelsskatter som har påförts de fossila bränslena, bl. a. för att för-
stärka biobränslenas konkurrenskraft, kan komma att avsevärt driva upp
priset på spån, om inga särskilda åtgärder vidtas. Flera orsaker anges till att
spånråvarans pris påverkas. Bl. a. påpekas att produktionen av bränslen
baserade på skogsavfall fortfarande är liten, varför spånet som redan finns
på marknaden, kan komma att efterfrågas i första hand. Prishöjningarna
skulle särskilt drabba träskiveindustrin som har en stor regionalpolitisk
betydelse. Av övriga skogsindustriella råvaror väntas vissa kvaliteter för
massatillverkning kunna påverkas av en ökad konkurrens med bränslesek-
torn. Utredaren bedömer dock att massabruken kommer att kunna an- Prop. 1990/91: 183
passa sin råvaruförsörjning till detta, antingen genom att ändra råvaru-
mixen eller genom att importera råvaror.
Träskiveindustrin bedöms inte på motsvarande sätt ha möjlighet att
snabbt manövrera undan från ökade spånpriser. Därför anser utredaren att
det behövs särskilda åtgärder för denna industri om lagen om träfiberrå-
vara upphävs i sin helhet. Utredaren föreslår att träskiveindustrin under en
femårsperiod kompenseras för den prishöjning på industrispånet som
beror på styrmedel och stimulanser för att öka användningen av biobräns-
len. En restitution skall ske till industrin av skillnaden mellan det av
energistyrmedlen påverkade spånpriset och ett med en anvisad metod
framräknat normalt pris på industrispån.
Utredaren anser att systemet är internationellt konkurrensneutralt, ef-
tersom det skulle hålla relationerna mellan svenska och utländska tillver-
kare oförändrade. Systemet bör därför kunna accepteras enligt internatio-
nella konventioner mot konkurrenssnedvridande industristöd. Det bör
dock granskas av EG-kommissionen. Utredaren har inte utformat de
närmare detaljerna om restitutionen utan endast skisserat huvudprinci-
perna för hur den skulle ske.
Remissinstanserna delar i flertalet fall utredarens uppfattning att olika
stöd till biobränslena kan komma att öka spånpriset på ett sätt som blir
negativt för träskiveindustrin. Åsikterna om vilka åtgärder som bör vidtas
skiljer sig däremot åt.
Svenska Pappersindustriarbetareförbundet konstaterar att ytterligare
stöd för att öka biobränslenas konkurrenskraft skall föreslås av den nyligen
tillsatta biobränslekommissionen, varför det är olämpligt att nu besluta om
att avskaffa träfiberprövningen i dess helhet.
Kommerskollegium ifrågasätter utredarens slutsats att restitutionssyste-
met skulle godkännas vid en granskning enligt GATT- och EG-regler om
industrisubventioners tillåtlighet.
Jag konstaterar för egen del att remissutfallet vad gäller restitutionsför-
slaget för träskiveindustrin är splittrat. Jag anser att systemet visserligen
skulle innebära att råvaruregleringen kunde upphävas men konstaterar
samtidigt att det nya systemet skulle kräva särskilda tekniska och administ-
rativa lösningar. Jag anser också att risk föreligger att restitutionen vid
granskning i EG-kommissionen skulle kunna klassificeras som ett driftstöd
som är oacceptabelt från konkurrensneutralitetssynpunkt. Jag anser därför
inte att förslaget om restitution bör genomföras.
Jag delar emellertid uppfattningen att det är träskiveindustrins försörj-
ning med spån som i första hand kan beröras av utvecklingen på biobräns-
lemarknaden. Särskilt om eldningsanläggningar för trädbränslen tillkom-
mer i snabb takt men produktionen av bränsleflis av skogsavfall dröjer kan
efterfrågan på spån för eldning och därmed priset öka kraftigt. Det vore
enligt min bestämda uppfattning olyckligt om energipolitiska styrmedel
som har beslutats bl.a. för att främja biobränsleanvändning i allmänhet,
kortsiktigt får ett sådant genomslag på träskiveindustrins råvarupris att
produktion och företag slås ut. Industrin har en stor regionalpolitisk
betydelse. Där finns också utvecklingsbart kunnande och teknik, vilket
manifesteras i ett antal pågående utvecklingsprojekt, för att ta fram och Prop. 1990/91: 183
tillverka nya träfibermaterial och produkter, som bl.a. kan ersätta miljö-
störande produkter. Inriktningen på detta slag av fiberhantering är naturlig
för träskiveindustrin men inte inom skogsindustrin för övrigt.
Jag anser att den mycket speciella situationen vad gäller spånråvaran
och träskiveindustrins beroende av denna motiverar att träfiberpröv-
ningen behålls. Fortsättningsvis bör prövningen begränsas till att omfatta
användningen av såg- och kutterspån för eldningsändamål och syfta till att
motverka råvarubrist inom träskiveindustrin. Lagen om träfiberråvara bör
därför ändras i de nämnda avseendena. Utvecklingen vad gäller använd-
ningen av flis från sågverk för massaproduktion respektive eldning bör
noga följas av den näringspolitiska myndigheten.
Tillståndsprövningen bör fullgöras av en förvaltningsmyndighet som
regeringen bestämmer. Jag anser vidare att regeringen liksom för närva-
rande bör vara bemyndigad att besluta om undantag från prövningsskyl-
digheten i sådana fall där prövning inte behövs för att motverka råvaru-
brist i industrin. Utredaren har t.ex. visat att energistyrmedlen i vissa
regioner i landet inte kan väntas få någon effekt på träskiveindustrins
råvarupris. I sådana regioner bör eldning med eller bränsletillverkning av
spån kunna undantas från prövning.
Jag avser, förutsatt att riksdagen antar förslaget, att återkomma till
regeringen med förslag om att inom ramen för träfiberförordningen un-
danta de regioner i landet där spån kan användas för eldningsändamål utan
att råvarubrist riskeras inom framför allt träskiveindustrin.
I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats ett
förslag till lag om ändring i lagen (1987:588) om träfiberråvara.
På grund av frågans beskaffenhet skulle lagrådets hörande sakna bety-
delse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.
Lagens tillämpningsområde avser idag träfiberråvara. Genom de nu före-
slagna förändringarna inskränks tillämpningsområdet till att avse endast
spån. Lagens namn är dock numera så inarbetat att någon förändring av
namnet inte föreslås.
1§
Lagen är i dag, enligt 1 §, tillämplig på träfiberråvara. Genom ändringen
inskränks tillämpningen till endast en typ av träfiberråvara, nämligen såg-
och kutterspån. Dessa produkter är de biprodukter som uppstår vid såg-
ning resp, hyvling inom den träbearbetande industrin. För dessa biproduk-
ter används i lagtexten i fortsättningen den gemensamma benämningen
10
spån. Som en konsekvens av denna ändring föreslås den nuvarande 2§, Prop. 1990/91: 183
som innehåller en definition av begreppet träfiberråvara, bli upphävd.
Prövning av spånanvändning inskränks till att avse endast sådan använd-
ning som sker för eldningsändamål. Med detta avses dels eldning med
spån, dels framställning av trädbränslen med spån som råvara. Det bör
observeras att prövningsplikt för eldning endast föreligger då eldningen
sker direkt med spån. Om däremot eldning sker med trädbränslen som
baserar sig på spån är detta inte prövningspliktigt. I det fallet sker istället
prövningen då spånet används för framställning av trädbränslet.
Lagens syfte är idag att motverka brister inom skogsindustrins råvaru-
försörjning. Som har utvecklats i den allmänna motiveringen inskränks
syftet nu till att motverka brister inom träskiveindustrins försörjning med
spån.
Med måttenheten fast mått avses fast mått efter omräkning från m3s
(stjälpt mått) med en omräkningsfaktor på 0,4.
Genom den föreslagna lagändringen inskränks tillståndsplikten. Det inne-
bär att äldre tillstånd som avser anläggningar eller typ av träfiberråvara
som i fortsättningen inte är tillståndspliktiga blir utan verkan. De enda
tillstånd som i fortsättningen kommer att vara giltiga blir de tillstånd som
gäller eldningsanläggningar och anläggningar för framställning av träd-
bränsle och som avser spån. Många sådana tillstånd anger just spån som
tillåten träfiberråvara. För dessa tillstånd innebär lagändringen inga pro-
blem. Andra tillstånd vid nyssnämnda typ av anläggningar anger däremot
inte vilken typ av träfiberråvara som avses utan de anger bara viss mängd
träfiberråvara. Åter andra tillstånd anger viss mängd träfiberråvara, varav
högst viss mängd angiven typ av träfiberråvara. Genom punkten 2 i
övergångsbestämmelserna kommer dessa tillstånd i fortsättningen att avse
spån i den utsträckning de idag avser träfiberråvara utan angivande av viss
typ av träfiberråvara.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1987:588) om
träfiberråvara.
Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.
Lagen om träfiberråvara syftar till att motverka råvarubrist inom skogsin-
dustrin. Den prövning som sker med stöd av lagen avser användningen av
träfiberråvaror i stora skogsindustriella anläggningar samt användning av
industridugliga råvaror för eldningsändamål. Råvarubrist antas kunna
uppkomma om kapaciteten och därmed virkesanspråken ökar i de stora
industrierna och avverkningarna inte samtidigt ökar i landet. Råvarubrist
kan också uppkomma i industrin om eldningen med trädbränslen ökar och
anspråken på bränsleråvaror riktar sig mot de industridugliga råvarusla-
gen. I första hand har brist bedömts kunna drabba mindre industrier utan
egna skogstillgångar och med en svag ställning på rå varumarknaden.
Vid översynen av träfiberlagen har jag konstaterat att den prövning som
avser det skogsindustriella området inte spelar någon avgörande roll för
balansen på virkesmarknaden. Det har visat sig under de senaste åren att
samhället och industrin förfogar över mer verkningsfulla medel för att
påverka virkesutbudet och försörjningen. Träfiberlagen innebär t. ex. inte
någon lösning på de s. k. köpsågverkens eventuella problem med att hävda
sig på virkesmarknaden. Min slutsats är att träfiberlagens regler om pröv-
ning av användningen av träfiberråvara inom skogsindustrin kan upphä-
vas.
Träfiberlagen är, vad gäller prövningen inom bränslesektorn, inte till-
räckligt distinkt för att fungera väl. Lagens avsikt är att skogsindustrin skall
ha förtur till förädlingsbara råvaror och att endast överskott får användas
för eldning. Det är emellertid ogörligt att fastställa i det enskilda fallet hur
mycket råvara som kan tillåtas for eldning utan att råvarubrist framgent
riskeras i skogsindustrin.
Energipolitiska styrmedel tillkommer nu för att öka intresset för bio-
bränslen, bl. a. trädbränslen. Energi- och miljöskatter på olja, kol och gas
samt stöd till användning av biobränslen, kan komma att kraftigt driva
upp efterfrågan och pris på framför allt spån, eftersom det blir mycket
konkurrenskraftigt gentemot andra bränslen. Även om priset skulle för-
dubblas, skulle det vara lägre än för det billigaste bränslealternativet, som
blir kol. Prisökningen kan väntas slå igenom även på priset på spån för
industriell förädling, som framför allt sker i trädskiveindustrin. En så
drastisk kostnadsökning skulle hota denna industris existens. I så fall
upphör också tillförseln av svenska skivor till byggnads-, snickeri- och
möbelindustrin. Min uppfattning är att den utvecklingen är oönskad, inte
minst av handels- och regionalpolitiska skäl, och att den är en oförutsedd
effekt av de energipolitiska åtgärderna.
Min slutsats är att träfiberlagens regler avseende råvaruanvändning för
bränsleändamål inte kan upphävas utan att andra åtgärder vidtas. Jag
föreslår därför ett restitutionssystem för träskiveindustrin. Ett prisindex
för spån jämförs med ett prisindex för den sammanvägda prisutvecklingen
på timmer och massaved. Dessa råvaror antas följa en normal prisutveck-
Prop. 1990/91: 183
Bilaga 1
12
ling for industrivirke. Restitution skall därefter kunna medges med ett Prop. 1990/91: 183
belopp motsvarande skillnaden mellan det av energistyrmedlen påverkade Bilaga 1
spånpriset och ett ”normalt” industrispånpris som alltså framräknas med
hjälp av virkesprisindex. Systemet ger inte automatiskt restitution, utan
bara då man kan konstatera en bränslerelaterad prisökning på spånråva-
ran. Det tar också hänsyn till att prisutvecklingen kan variera regionalt.
Restitutionssystemet bör få gälla under fem år som en buffert under den tid
det kan ta att få igång en mera betydande produktion av bränsleråvaror av
andra slag, t. ex. skogsavfall och energigrödor. Fem år bör vara en tillräck-
ligt lång tid for att träskiveindustrin och de trävaruindustrier som levererar
spån till marknaden, skall på olika sätt kunna anpassa sig till de nya
marknadsförhållandena. Jag har inte utarbetat de närmare reglerna för hur
restitutionen skall ske till enskilda foretag.
Restitutionssystemet har så långt det varit möjligt granskats med hänsyn
till EG-aspekter på dess påverkan på internationella konkurrensförhållan-
den. Systemet innebär att träskiveindustrin kan betala bränslemarknads-
priset på spånråvaran men det förbättrar inte industrins resultat. Jag anser
att systemet inte är konkurrenssnedvridande utan håller relationerna mel-
lan svensk och utländsk träskiveindustri oförändrade. Restitutionen tillfal-
ler indirekt spånproducenterna men subventionerar inte dessa, eftersom
de annars skulle leverera spånet till eldning. Systemet bör få granskas av
EG-kommissionen.
Om det föreslagna restitutionssystemet införs, kan träfiberlagen upphä-
vas i sin helhet. Om förslaget av något skäl förkastas, bör en reglering
behållas vad gäller användning för bränsleändamål av de mest hotade
industriellt förädlingsbara råvarorna.
13
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av kommerskolle-
gium, skogsstyrelsen, statens industriverk, statens energiverk, domänver-
ket, statens vattenfallsverk (Vattenfall), Näringsfrihetsombudsmannen
NO, statens pris- och konkurrensverk (SPK), statens naturvårdsverk, läns-
styrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, länsstyrelsen i Jämtlands
län vilken har bifogat yttranden av skogsvårdsstyrelsen i länet och AB
Persson Invest, länsstyrelsen i Norrbottens län.
Vidare har efter remiss yttrat sig Skogsindustrierna, Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF) gemensamt med Sveriges Skogsägareföreningars Riks-
förbund, Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Svenska Kraftverksför-
eningen, Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, Svenska Trädbräns-
leföreningen, Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska Träskivor
Service AB, Sågverkens Riksförbund och Värmeverksföreningen.
Sveriges Industriförbund, Svenska skogsarbetareförbundet och Tjänste-
männens Centralorganisation (TCO) har avstått från att yttra sig.
De flesta remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del
tillstyrker eller accepterar att prövningen upphör eller anser att den kan
förenklas avsevärt.
Statens industriverk, skogsstyrelsen, domänverket och statens energi-
verk har i en skrivelse till regeringen föreslagit hur en förenkling skulle
kunna ske. Förslaget refereras av utredaren. Enligt myndigheterna skulle
lagen om träfiberråvara kunna ersättas med en lag om skyldighet att
anmäla ökad råvaruförbrukning. Prövning skulle endast ske i de fall
ökningen bedöms allvarligt hota råvaruförsörjningen för någon annan
verksamhet.
Skogsindustrierna: Skogsindustrierna instämmer i allt väsentligt i utred-
ningens beskrivning av virkesförsörjningsläget inom industrin och delar
uppfattningen att prövningen på industrisidan inte spelar någon avgörande
roll för virkesbalansen. Andra faktorer är av större betydelse för virkesut-
budet och virkesförsörjningen. Skogsindustrierna tillstyrker förslaget att
upphäva träfiberlagens regler om prövning av användningen av träfiberrå-
vara inom skogsindustrin.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det är olämpligt att man från samhällets
sida avhänder sig de påverkansmöjligheter till skogsråvarans användning
som träfiberlagen ger. Länsstyrelsen anser dock att prövningssystemet bör
kunna förenklas så att prövning sker på förekommen anledning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Att relativt kort tid förflutit sedan lagen
Prop. 1990/91: 183
Bilaga 2
14
trädde i kraft talar emot ett definitivt avskaffande av lagen i enlighet med Prop. 1990/91: 183
betänkandets förslag. Länsstyrelsen förordar i stället myndigheternas för- Bilaga 2
slag.
2.1 Följande instanser tillstyrker eller accepterar förslaget:
Statens industriverk, Vattenfall, länsstyrelsen i Jönköpings län, Skogsindu-
strierna, SVEBIO, Kraftverksföreningen, Svenska Träskivor Service AB
och Sågverkens Riksförbund.
Statens industriverk: Om ett restitutionssystem av något skäl ej kan
införas bör lagen om träfiberråvara behållas för prövning av användningen
för bränsleändamål av de mest hotade industriellt förädlingsbara råva-
rorna.
Vattenfall: Med utredningens förslag bör energisektorns och spån- och
träfiberskiveindustrins anspråk på träfiberråvara kunna konkurrera mark-
nadsmässigt riktigt utan att olika typer av skatter och avgifter snedvrider
konkurrensen.
Skogsindustrierna: På marknaden för biobränslen råder inte naturliga
marknadsförutsättningar. Samhällets energipolitiska beslut ingriper i och
rubbar de normala marknadsvillkoren för skogsråvarorna. De negativa
effekterna av de energipolitiska styrmedlen kommer främst att drabba
träskiveindustrin men är mera generellt och allvarligare.
SVEBIO: De enda känsliga råvarusortiment som finns framöver är
sågspån och kutterspån. I ett läge där värmeverken kan öka sin efterfrågan
av sågspån kommer säkerligen energieffektiviseringar till stånd och mark-
naden tillförs då ökade spånvolymer som verkar prisdämpande.
Svenska Kraftverksföreningen: Föreningen kan acceptera att temporära
åtgärder vidtas för att upprätthålla träskiveindustrin konkurrenskraft.
Problematiken är dock mer omfattande än att bara omfatta träskiveindu-
strin. Föreningen har tidigare sammanhang påpekat att styrmedelsvalet
avseende biobränslen är känsligt eftersom styrningen inte får snedvrida
konkurrensen om skogsråvaran och inte heller med annan energiproduk-
tion.
Svenska Träindustriarbetareförbundet: Förbundet understryker utreda-
rens slutsatser. Skulle hans förslag förkastas måste en reglering behållas vad
gäller användning av träfiberråvara för bränsleändamål. Effektiviteten i
prövningen måste då ses över.
Svenska Träskivor: Det är viktigt att observera det svenska energisyste-
mets olikheter vid jämförelse med andra länders. Få andra länder i Europa
har tillnärmelsevis den skatte- och avgiftsbörda som energikonsumenterna
i vårt land. Förhållandena påverkar för skivindustrins del inte bara de
direkta energikostnaderna utan i hög grad också kostnaderna för vedråva-
ran. De åtgärder som vidtages för att motverka detta måste ha en sådan
15
effekt att inte svensk skivindustri slås ut på grund av dessa sannolikt
tidsbegränsade styrmedel i energipolitiken.
Sågverkens Riksförbund: Virkesmarknaden skall vara fri såväl gällande
rundvirket som sågverksindustrins biprodukter. Riksförbundet tillstyrker
utredarens förslag men anser att träfiberlagen gällande sågverkens bipro-
dukter för energianvändning skall upphävas, även om restitutionsförslaget
av något skäl ej kan genomföras.
2.2 Följande remissinstanser anser att lagen om träfiberråvara bör
upphävas i sin helhet utan att någon särskild åtgärd vidtas för
träskiveindustrin:
Skogsstyrelsen, statens energiverk, domänverket, länsstyrelsen i Västman-
lands län, Näringsfrihetsombudsmannen NO, statens pris- och konkurrens-
verk (SPK), LRF/Skogsägarnas Riksförbund, Trädbränsleföreningen.
Skogsstyrelsen: En avveckling av träfiberlagen kan tillstyrkas. Lagen bör
ersättas med ett anmälningsförfarande som tillgodoser vitala delar av
samhällets kunskapsförsörjning och överblick över utvecklingen inom
landets kanske mest betydelsefulla sektor. Eventuella problem i skivindu-
strin eller för sysselsättningen inom främst norra och mellersta Sveriges
inland bör lösas med befintliga regionalpolitiska stöd.
Statens energiverk: Verket är positivt till ett avskaffande av prövningen
i sin helhet. De problem som kan uppstå för industrin bör angripas med
regional- eller arbetsmarknadspolitiska medel. Verket hänvisar till att
utvecklingen inom råvaruförbrukande verksamheter kan följas genom att
dessa åläggs en anmälnings- och uppgiftsskyldighet.
Domänverket: Verket kan förstå att problem med betalningsförmågan
kan uppstå för skivindustrin om bränslesektorn får en betydligt högre
betalningsförmåga. Verket anser dock att detta får ske genom en normal fri
konkurrens och att skivindustrin får anpassa sig till den prisutveckling för
råvaran som marknaden skapar. Verket anser att träfiberlagen skall tas bort
i sin helhet och att något alternativt system inte skall inforas. Slopas lagen
helt torde en ny lag angående rapporteringsskyldighet avseende förbruk-
ning få införas. Att en av världens ledande skogsnationer skulle sakna
central statistik för aktuell råvaruförbrukning synes inte tillfredsställande.
NO: NO är på principiella grunder negativ till den offentliga regleringen
av träfiberanvändningen. Förslaget till ett restitutionssystem visar hur
svårt det kan vara att ta sig ur ett regleringssystem. Ett restitutionssystem
bör inte införas utan skivindustrin får söka anpassa sig till den nya
marknadssituation för spån som successivt växer fram. Möjligen kan
prisutvecklingen på spån behöva följas upp. Vid behov kan användning av
skogsavfall för eldning stimuleras.
SPK: Skogsråvaran skall användas inom de sektorer där betalningsför-
måga föreligger och inte styras genom administrativa medel till sektorer
som saknar sådan. Riskerna för kraftiga prisökningar på spån torde vara
små och restitutionssystemet torde därför inte fylla någon funktion. Om
målet är att stödja sysselsättningssvaga regioner bör i första hand regional-
politiska medel användas.
Prop. 1990/91: 183
Bilaga 2
Länsstyrelsen i Västmanlands län: I dagsläget bör inte införas någon
form av restitution. Marknadskrafterna bör få verka och först om utveck-
ling blir sådan att en ogynnsam situation uppstår för träskiveindustrin bör
prisreglerande åtgärder vidtas. Ett restitutionssystem blir förmodligen
administrativt krångligt. Dessutom finns risk att systemet som gör en
grupp av aktörer på marknaden mer okänsliga för priset leder till prisök-
ningar.
LRF/Skogsägarnas Riksförbund: Träskiveindustrin torde vara betjänt
av att omgående anpassa sig till en öppnare konkurrens om råvaran.
Svenska Trädbränsleföreningen: Vi delar uppfattningen att biobränsle-
marknaden kan komma att driva upp priset på skivindustrins råvaror. Det
finns en uppnbar risk för att man genom ett restitutionssystem ökar de
regionalpolitiska problemen i slutändan och därmed bäddar för ett krav på
förlängning av skyddet. Man kan också förutse att liknande stöd kan
komma att krävas av industrier som ursprungligen inte varit avsedda att
ingå i systemet.
Värmeverksföreningen: Lagen kan vara ett hinder för utveckling av
biobränsleanvändningen.
Kommerskollegium och statens naturvårdsverk förordar att lagen upp-
hävs men tar inte ställning till förslaget om restitution.
2.3 Följande remissinstanser anser att en lagstiftning om träfiberråvaran
bör behållas:
Länsstyrelserna i Jämtlands län och Norrbottens län (se punkt 1), Skogsin-
dustrierna, Svenska Pappersindustriarbetareförbundet
Skogsindustrierna: Ett restitutionssystem för skivindustrin bör komplet-
teras med ett anmälningsförfarande och en statistikuppföljning för bräns-
lesektorn som bör gälla rundvirke och de nu prövningspliktiga biproduk-
terna. En beredskapslag bör finnas på bränsleområdet som medger införan-
det av prövning om utvecklingen motiverar detta.
Svenska Pappersindustriarbetareförbundet: Nuvarande energiskatter
innebär en synnerligen kraftig subventionering av träfiberråvara som bräns-
le. Utredningen ger inte tillräckligt underlag för ett beslut om att upphäva
träfiberlagen. Konsekvenserna för massaindustrins råvaruförsörjning har
inte analyserats. Den nyligen tillsatta Biobränslekommissionen skall belysa
frågan om möjligheterna att ta ut avverkningsrester från skogsmarkerna.
Om dessa är mindre än utredaren har bedömt, kan ett borttagande av
förbudet att elda industriråvara leda till att råvarupriserna för pappers- och
massaindustrin ökar kraftigt. Träfiberlagen bör inte avskaffas förrän Bio-
bränslekommissionen bedömt tillgången på avverkningsrester för eldnings-
ändamål.
Kommerskollegium: Införande av nationella regleringar som medför kon-
sekvenser för annan industri, i detta fall påverkar priset på insatsvara, och
om kompensation för dessa konsekvenser bör beaktas annorlunda än
Prop. 1990/91: 183
Bilaga 2
17
stödåtgärder införda av andra skäl, har inte prövats i GATT. Det är inte
entydigt att införande av statliga stödåtgärder för att bibehålla historiska
konkurrensförhållanden skulle bedömas vara konkurrensneutrala vid en
eventuell tvist. Part som anser sig ha fått sina förmåner minskade skulle
kunna hävda att det förändrade prisläget är den nya marknadssituationen
och att subventionen snedvrider konkurrensen.
I relation till EG- och EFTA-länderna bör i första hand EG:s stödregler
uppmärksammas. Huvudfrågan är systemets eventuella konkurrenspåver-
kan. Kollegiet känner inte till hur man i EG ser på konsekvensåtgärder av
det slag som det här är fråga om. Allmänt sett bör det bakomliggande
miljömotivet och tidsbegränsningen tala för en positiv bedömning. Det
förhållandet att träskiveindustrin är konkurrensintensiv och att det före-
kommer en betydande svensk export kan å andra sidan antas föranleda en
kritisk inställning till stödet. Systemet bör kunna hävdas vara internatio-
nellt konkurrensneutralt, men det är oklart om det skulle undgå kritik vid
en EG-granskning.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
Prop. 1990/91: 183
Bilaga 2
18