Prop.
1990/91:171
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen
Föredragande vid regeringssammanträdet har varit statsrådet Wallström.
Stockholm den 4 april 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Margot Wallström
I propositionen läggs fram förslag till en prisinformationslag. Den föreslag-
na lagen anger de grundläggande krav som skall ställas för att konsumen-
terna skall få en god prisinformation om de varor och tjänster som närings-
idkare i detaljistledet tillhandahåller dem.
Förslaget innebär följande
— Prisinformation skall i regel lämnas när näringsidkare marknadsför
bestämda varor och tjänster.
— Priset på varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt.
— Jämförpris skall anges för sådana varuslag som konsumentverket har
fastställt särskilda beräkningsgrunder för.
— Priset för en vara skall anges antingen på själva varan eller i dess
omedelbara närhet.
— Dagligvaror som tillhandahålls genom självbetjäning skall artikelpris-
märkas. Prisinformation skall dock få lämnas på något annat sätt när
det är möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt dels beräkna den
sammanlagda kostnaden för varorna, dels kontrollera att det pris som
betalas stämmer överens med prisangivelsen inne i butiken.
— Marknadsföringslagens regelsystem skall tillämpas vid underlåtenhet
att följa prisinformationslagens föreskrifter.
Den nya lagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 171
Prop. 1990/91:171
Som ett led i en försöksverksamhet har denna proposition utformats
på ett nytt sätt. Den nya utformningen syftar till att vinna erfarenhet
för en eventuell övergång till en ändamålsenligare utformning av
regeringens förslag m. m. till riksdagen.
Det regeringen vill att riksdagen skall ta ställning till redovisas
under rubriken Årendet till riksdagen, som alltså motsvarar den
sedvanliga rubriken Hemställan.
Efter regeringens bemyndigande tillkallade civilministern i mars 1989 en
kommitté för att utreda hur konkurrenspolitiken ytterligare kan förstär-
kas. Kommittén skulle bl. a. kartlägga och analysera konsumenternas möj-
ligheter att få en klar och entydig prisinformation och överväga om det
behövdes en lagreglering av prisinformation till konsumenterna (dir.
1989:12).
Kommittén, som antog namnet konkurrenskommittén (C 1989:03), har
avlämnat delbetänkandet (SOU 1990:106) Prisinformation till konsumen-
ter. Kommitténs sammanfattning av sitt betänkande finns i bilaga 1. Det
lagförslag som betänkandet innehåller framgår av bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser som har yttrat sig över betänkandet finns i bilaga 3. En samman-
ställning av remissyttrandena har gjorts inom civildepartementet och finns
tillgänglig i detta lagstiftningsärende (dnr MA 2469/90).
Sveriges köpmannaförbund har i en skrivelse den 1 november 1990 till
civildepartementet (dnr MA 2171/90) påtalat att en prisinformationslag
kommer att ge problem i flera avseenden. Förbundet menar att systemet
med en marknadsföringslag och riktlinjer från konsumentverket fungerar
bra.
Konsumentverket har den 26 februari 1991 gett in en sammanfattning
av en undersökning om allmänhetens inställning till prisinformation som
verket låtit utföra och verkets kommentar till undersökningsresultaten.
Verket har också överlämnat undersökningen till civildepartementet. En
sammanfattning av undersökningens resultat finns i bilaga 4. Undersök-
ningen i dess helhet finns tillgänglig i detta lagstiftningsärende (dnr MA
2469/90).
Konkurrenskommittén kommer i sitt fortsatta arbete att överväga ytter-
ligare prisfrågor, bl. a. frågan om ett förbud mot prissamverkan och frågan
om olika prisaktiviteter i handeln.
Regeringen beslutade den 21 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslaget till en prisinformationslag. Det till lagrådet remitterade
lagförslaget redovisas i bilaga 5.
Lagrådet har den 2 april 1991 yttrat sig över förslaget.
Lagrådets yttrande framgår av bilaga 6.
I det förslag som nu läggs fram har regeringen beaktat vad lagrådet har
anfört. I övrigt skiljer sig propositionens lagförslag från det till lagrådet
remitterade förslaget bara genom att vissa redaktionella ändringar har
gjorts.
Prop. 1990/91:171
Marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad senast 1988:1605) har till än-
damål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka
marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare
(1 §).
Med marknadsföring förstås åtgärder som syftar till att främja avsätt-
ningen av varor och tjänster m. m.
Marknadsföringslagens materiella regler är framför allt de två general-
klausulerna om otillbörlig marknadsföring (2 §) och om informationsskyl-
dighet (3 §).
Enligt 2 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda nä-
ringsidkare, som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet
företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid-
kare, att fortsätta med det eller att företa annan liknande handling. En
marknadsföringsåtgärd får inte vara ägnad att vilseleda, vare sig direkt
eller indirekt. En sådan åtgärd skall alltså vara vederhäftig. Framställning-
ar som är oriktiga eller vilseledande samt ägnade att påverka bl. a. efterfrå-
gan på viss vara eller tjänst strider i princip mot vederhäftighetskravet
(prop. 1970:57 s. 67). Förbud enligt 2 § skall enligt 5 § normalt förenas
med vite.
Om en näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet underlåter att lämna information, som har särskild betydelse
från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen enligt generalklausu-
len i 3 § ålägga näringsidkaren att lämna sådan information. Åläggandet
får innehålla att informationen skall lämnas genom märkning på varan
eller tillhandahållas i annan form på säljstället, i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller i
viss form till konsument som begär det. Åläggande enligt 3 § skall enligt 5 §
förenas med vite, om detta av särskilda skäl inte är obehövligt.
Frågan om förbud enligt 2 § och åläggande enligt 3 § får i fall som inte är
av större vikt prövas av konsumentombudsmannen genom förbuds- re-
spektive informationsföreläggande.
Den principiella utgångspunkten för generalklausulen om informations-
skyldighet är att näringsidkarna själva förutsätts lämna konsumenterna
tillräcklig information om sina produkter i sin marknadsföring (prop.
1975/76:34 s. 126). Generalklausulen medger ingripande mot en närings-
idkares underlåtenhet att lämna tillräcklig information i särskilt betydelse-
fulla hänseenden. Information om pris är enligt vad marknadsdomstolen
har uttalat i flera beslut ofta av sådan betydelse som avses i 3 § marknads-
föringslagen.
Prop. 1990/91:171
Prop. 1990/91:171
Konsumentverket skall enligt sin instruktion (1990:1179) utarbeta rikt-
linjer for näringsidkarnas marknadsföring och produktutformning. Såda-
na riktlinjer har utarbetats för en rad områden. Riktlinjerna antas vanligen
efter överenskommelse mellan konsumentverket och företrädare för nä-
ringslivet. Endast i ett fåtal fall har konsumentverket beslutat om riktlinjer
som inte har stöd hos näringslivets företrädare för den berörda branschen.
Riktlinjerna är formellt sett inte bindande utan har rättsligt karaktär av
rekommendationer till näringslivet.
De viktigaste riktlinjerna i detta sammanhang är riktlinjer för prisinfor-
mation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln,
(KOVFS 1982:1) de s. k. prisinformationsriktlinjerna.
Riktlinjer finns också för information till konsumenter vid tillfälliga
prisaktiviteter för dagligvaror (KOVFS 1977:1), för postorderförsäljning
(KOVFS 1980:21) och för information om nya personbilars bensinför-
brukning (KOVFS 1988:1).
På tjänsteområdet har konsumentverket utfärdat riktlinjer för repara-
tions- och underhållstjänster av elektriska hushållsapparater och hemelek-
tronik (KOVFS 1982:4), för sällskapsresor (KOVFS 1979:3), för tillämp-
ningen av konsumentkreditlagen (KOVFS 1985:7) samt för konsument-
försäkringslagen (KOVFS 1981:3).
Marknadsdomstolen har prövat vilka krav som skall ställas på prisinfor-
mation, bl. a. i beslutet 1985:24 om jämförpriser på livsmedel. I beslutet
1991:3 har domstolen prövat ett ärende angående prismärkning av dag-
ligvaror. Domstolen har i det beslutet bl. a. slagit fast att viktiga punkter i
konsumentverkets riktlinjer får anses vara uttryck för god affärssed. I det
följande (avsnitt 3.5.2) finns en närmare redogörelse för detta beslut.
Inom handeln har butikerna under de senaste decenniet i allt större ut-
sträckning gått över från traditionella utgångskassor till s. k. datakassor.
För närvarande svarar butiker med datakassor för cirka hälften av försälj-
ningsvolymerna inom livsmedelshandeln. Många butiker med datakassor
har slutat artikelprismärka dagligvaror. Priset anges i stället på en hyll-
kantsetikett där också vanligen jämförpriset finns angivet.
Vissa butiker med utvecklat teknikstöd har också s. k. prisfrågeterminal
med summeringsfunktion. Där kan konsumenten på egen hand inhämta
såväl prisinformation för enstaka varor som exakt kostnad för sin varu-
korg. I datakassans sifferfönster kan konsumenten samtidigt som varan
identifieras, oftast i klartext få information om vilken kategori varan ingår
i och dess pris. Även datakassans kassakvitto är skrivet i klartext. Genom
detta kan konsumenten få information om vilken vara han har köpt och
priset för denna.
Frågan om prisinformation för dagligvaror i butiker med datakassor har Prop. 1990/91:171
varit föremål för överläggningar mellan konsumentverket och handeln. År
1986 träffades en likalydande överenskommelse i frågan mellan konsu-
menverket och envar av de största intressenterna inom dagligvaruhandeln.
Överenskommelsen gick ut på att dagligvaror i normalfallet borde arti-
kelprismärkas. Undantag gjordes for vissa varor som traditionellt pris-
märks på annat sätt. Överenskommelsen innebar vidare att ett antal s. k.
testbutiker kunde få minska omfattningen av artikelprismärkningen för att
pröva alternativa system för prisinformation. År 1988 sade några av
handelns företrädare upp överenskommelsen.
Regeringens bedömning: Särskilda lagregler behövs för att främja en
god prisinformation till konsumenter.
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med vår. (betänkandet s. 163,
166-167).
Remissinstanserna: Kommitténs förslag att införa särskilda lagregler om
prisinformation har tillstyrkts av ungefär hälften av remissinstanserna.
Positiva till förslaget är bl. a. konsumentverket och konsumentorganisa-
tionerna, löntagarorganisationerna och kommunerna. Dessa remissinstan-
ser anser att en särskild lagstiftning är nödvändig eftersom nuvarande
system inte har lett till att konsumenterna får en tillfredsställande prisin-
formation. Statens pris- och konkurrensverk (SPK) har inget att invända
mot att en lag om prisinformation införs, men anser att det är viktigt att
den inte utformas så att den låser informationsgivandet till en viss be-
stämd teknik.
Bland de negativa remissinstanserna finns bl. a. företrädare för närings-
livet. De anser att nuvarande regelverk är tillräckligt för att garantera att
konsumenterna får en tillfredsställande prisinformation. Flera remissin-
stanser anser att en lagreglering kan hämma konkurrensen. Några framhål-
ler att man bör avvakta en allmän översyn av marknadsföringslagen. En
del remissinstanser har framhållit att de av kommittén åberopade under-
sökningarna inte är tillräckligt aktuella för att ligga till grund för bedöm-
ningar om att lagregler behövs.
Skälen för regeringens bedömning: Brister i marknadens sätt att fungera
kan få negativa konsekvenser för konsumenten i form av högre priser,
mindre utbud och sämre kvalitet. Samhället söker genom bl. a. konkur-
rens- och konsumentpolitiken motverka sådana brister på olika sätt. Målet
för konkurrenspolitiken är att skapa förutsättningar för en effektiv resurs-
fördelning samtidigt som konsumenternas intressen skall tillgodoses.
Konkurrenslagstiftningen är ett av flera medel för att nå målet. Konsu-
mentpolitiken skall hjälpa hushållen att använda sina resurser effektivt
samt stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentlagstift-
ningen syftar bl. a. till att förbättra informationen till konsumenterna.
Den perfekta konkurrensmodellen bygger på att såväl köpare som sälja-
re har full marknadsinformation. Den information som konsumenterna
får från företagen är emellertid inte alltid tillräckligt saklig och informativ.
Åtgärder som syftar till att förbättra denna information är viktiga för att
åstadkomma en effektiv konkurrens. Att konsumenterna ges en möjlighet
att göra väl underbyggda val har sålunda en konkurrensbefrämjande effekt
och en återhållande verkan på prisnivån.
En god prisinformation och prismedvetenhet hos konsumenterna har
således stor betydelse för konkurrensen. Regeringen har därför nyligen gett
länsstyrelserna och SPK i uppdrag att stödja lokala aktiviteter som syftar till Prop. 1990/91:171
ökad prismedvetenhet hos konsumenterna.
Frågan om lagstiftning om prisinformation uppmärksammades i riksda-
gens lagutskott under riksmötet 1985/86 i samband med utskottets be-
handling av bl. a. prop. 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpoliti-
ken (LU 34). Utskottet hade att behandla bl. a. några motioner i vilka
yrkades åtgärder för att råda bot på handelns bristfälliga prisinformation.
Utskottet ansåg att det inte fanns behov av åtgärder från riksdagens
sida. Avgörande för denna bedömning var att utskottet fått kännedom om
att detaljhandeln och konsumentverket inom kort med största sannolikhet
skulle träffa en överenskommelse om bibehållande av prislappsmärkning-
en. Riksdagen biföll utskottets hemställan att inte vidta några lagstift-
ningsåtgärder (rskr. 292).
Den aviserade överenskommelsen mellan handeln och konsumentver-
ket kom till stånd under år 1986. År 1988 sade några av handelns företrä-
dare emellertid upp överenskommelsen.
En god information om priset på varor och tjänster är ett grundläggande
konsumentintresse. Sådan information ökar i betydelse i ett läge när
förbättringar i samhällsekonomin kräver satsningar på effektiv konkur-
rens, avreglering och ökad internationalisering. Dessa marknadsinriktade
åtgärder påkallar i sin tur att konsumenternas ställning stärks.
Omfattande insatser har också gjorts för att förbättra prisinformationen
i detaljhandeln. Trots detta uppvisar denna inom vissa områden fortfaran-
de stora brister. De nuvarande förhållandena har därför kritiserats, bl. a.
av konsumentverket.
Kritiken avser särskilt att ordningen med förhandlingar mellan konsu-
mentverket och näringslivet är trög samt att man, trots att marknadsfö-
ringslagen har varit i kraft under lång tid, inte har fått en fast och täckande
praxis på prisinformationsområdet. Svårigheterna att dra mera generella
slutsatser av marknadsdomstolens avgöranden har också framhållits.
De företag som verkar på marknaden har ett huvudansvar för att till-
räcklig information lämnas. Enligt regeringens mening har marknadens
aktörer inte till fullo levt upp till detta ansvar.
Svårigheterna att få en tillräckligt hög grad av efterlevnad av de regler
som har utmejslats i marknadsdomstolens praxis ger vid handen att det
rättsliga systemet på området inte är tillräckligt effektivt. De krav som bör
ställas på en god prisinformation har inte angivits tydligt nog. Det rättsliga
systemet behöver därför kompletteras med särskilda lagregler som anger
de grundläggande krav som skall ställas för att säkerställa att konsumenter-
na får en tillräcklig prisinformation vid marknadsföring av varor och
tjänster. Det är emellertid viktigt att en sådan reglering inte blir mer
långtgående och detaljerad än vad skyddsintresset kräver.
Regeringens slutsats är alltså att det behövs särskilda lagregler i syfte att
främja en god prisinformation till konsumenter. Det nuvarande regelsyste-
met bör därför kompletteras med ny lagstiftning på området.
I det följande redogör vi närmare för vad en lagstiftning på prisinforma-
tionsområdet bör innehålla.
Prop. 1990/91:171
Regeringens förslag: Lagstiftningen skall tillämpas på näringsidkare
som i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller varor och tjäns-
ter till konsumenter.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 166 f).
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har yttrat sig
över förslaget i denna del är positiva. Flera remissinstanser, bl. a. konsu-
mentverket och Tjänstemännens centralorganisation välkomnar att lagför-
slaget omfattar tjänsteområdet.
Skälen för regeringens förslag: En lagstiftning om prisinformation bör
gälla för näringsidkare i detaljistledet. Det handlar alltså om näringsidkare
som yrkesmässigt säljer varor till och utför tjänster åt konsumenter. Varu-
och tjänstemarknaden bör således omfattas generellt.
Med begreppet vara avses inom konsumenträtten lösa saker. I den nya
lagstiftningen bör begreppet inte tilläggas någon annan innebörd.
Tjänstemarknaden är mer mångfacetterad än varumarknaden. Bland
olika typer av konsumenttjänster intar de tjänster som innebär arbete på
lösa saker eller arbete på fast egendom o. d. en central plats. Det gäller här
framförallt reparations- och underhållsarbeten. Andra viktiga konsumen-
tjänster är förvaring av lösa saker, t. ex. möbelförvaring, behandling av
personer, t. ex. frisörtjänster, samt behandling av djur. Betydelsefulla
tjänster erbjuds i verksamheter som går ut på sakkunnig rådgivning (kon-
sulttjänster). Hotell- och restaurangtjänsterna är också viktiga liksom
transportavtal och avtal om sällskapsresor.
Regeringens förslag: Prisinformation skall lämnas när en näringsid-
kare marknadsför bestämda varor eller tjänster.
Prisinformation skall dock kunna underlåtas om särskilda om-
ständigheter hindrar det.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt (betänkan-
det s. 167 fl).
Remissinstanserna: Av de som har yttrat sig över förslaget är ungefär
lika många positiva som negativa. Bl. a. statens pris- och konkurrensverk
och konsumentverket är positiva till förslaget i fråga om annonser. Några
remissinstanser tar särskilt upp frågan om prisinformation i skyltfönster.
Konsumentverket anser att det är viktigt med prisupplysningen i skylt-
fönster. Sveriges Köpmannaförbund anser att frågan bör lösas på frivillig
väg. Grossistförbundet Svensk Handel menar att kommittén genom att
koncentrera sig på betydelsen av prisinformation, särskilt när det gäller
skyltfönster, har skjutit åt sidan kvalitetens inverkan på priset.
Skälen för regeringens förslag: En god prisinformation bidrar till att kon-
sumenten kan göra väl underbyggda konsumtionsval. Konsumenten kan då
bättre bedöma värdet av en viss vara eller tjänst och jämföra olika utbud
med varandra. En näringsidkare bör därför vara skyldig att lämna prisin-
formation när han marknadsför bestämda varor och tjänster.
Begreppet marknadsföring har i den marknadsrättsliga lagstiftningen en
vidsträckt innebörd. I begreppet ligger enligt förarbetena till marknadsfö-
ringslagen (1975/76:34 s. 124) att det skall vara fråga om åtgärder som
syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första hand
framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten eller
en viss grupp intressenter, t. ex. annonser och andra reklamåtgärder av
allmän inriktning. Begreppet täcker emellertid också åtgärder som är inrik-
tade på enskilda individer, t. ex. säljargument som en försäljare använder
vid förhandlingar med en enskild kund.
Även själva saluhållandet av en vara, även om det är helt passivt, anses
vara en sådan åtgärd. Detsamma gäller när en näringsidkare exponerar
varor eller beskriver tjänster i skyltfönster, skyltskåp och liknande anord-
ningar. Enligt förarbetena till marknadsföringslagen innefattar begreppet
marknadsföring inte bara försäljning utan också uthyrning och liknande
förfaranden.
Som huvudregel bör alltså gälla att en näringsidkare skall vara skyldig
att lämna prisinformation när han marknadsför bestämda varor och tjäns-
ter. Härigenom ökar konsumentens förutsättningar att på ett enkelt sätt
skaffa sig den kunskap som behövs för att konsumenten skall kunna göra
prismedvetna val.
Från huvudregeln måste emellertid med nödvändighet göras vissa un-
dantag. I vissa situationer kan det finnas hinder mot att lämna prisinfor-
mation, t. ex. när det inte går att fastställa priset i förväg eller konkurrens-
situationen är sådan att priset sätts från dag till dag. Det kan gälla vid
auktionsförsäljningar och liknande. Det kan också gälla marknadsföring i
annonser o. d. då priset inte är känt när annonsen går i tryck.
Undantaget från kravet på prisinformation bör därför gälla för de fall
när särskilda omständigheter hindrar att en sådan information lämnas.
3.4.1 Allmänt
Regeringens förslag: Priset för varor och tjänster skall anges korrekt
och tydligt. Prisinformation skall vara skriftlig om den inte kan
lämnas till konsumenten på något annat likvärdigt sätt.
Uppgift om kontantpriset skall innefatta mervärdeskatt.
Prisinformationen skall också omfatta uppgifter om eventuella
tillkommande avgifter eller kostnader.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 163).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har haft synpunkter på hur
Prop. 1990/91:171
10
prisinformationskraven kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Prop. 1990/91:171
Bl. a. Konsumentgillesförbundet och Stockholms kommun anser att det
också av lagen bör framgå att tillkommande avgifter skall anges tydligt.
Skälen för regeringens förslag: För att prisuppgifterna skall fylla sin
funktion måste de vara korrekta och tydliga samt presenterade på ett
sådant sätt att de lätt kan uppfattas och förstås. Genom prisuppgifterna
skall konsumenter kunna få en riktig bild av hur mycket en vara eller tjänst
kostar. Prisinformationen måste således ge svar på frågor om vad som
ingår i priset och om det tillkommer kostnader. Det finns en relativt fast
praxis om hur priset på varor och tjänster bör anges.
Att näringsidkare lämnar uppgifter som inte inkluderar mervärdeskatt
har av marknadsdomstolen i flera avgöranden — bl. a. beslutet 1973:21 —
bedömts vara otillbörligt mot konsumenter enligt marknadsföringslagen. I
beslutet 1976:23 framhöll marknadsdomstolen att det bör krävas att nä-
ringsidkaren vid marknadsföring av varor eller tjänster, vilka skall levere-
ras per post, klart anger om kostnader för porto tillkommer.
Enligt prisinformationsriktlinjerna (KOVFS 1982:1) gäller att alla pris-
uppgifter i fråga om varor skall vara tydliga och lättlästa. Vidare skall
informationen innehålla uppgift om eventuella kostnader för köp av ytter-
ligare någon vara eller tjänst som krävs för att varan skall kunna användas
för sitt ändamål. Skriftlig prisinformation behöver enligt riktlinjerna inte
lämnas i affärer som på mycket begränsade utrymmen och med en betjä-
ningsform som utgör mellanting mellan manuell betjäning och självbetjä-
ning marknadsför ett stort antal billiga och små varor.
På tjänsteområdet finns riktlinjer som till sin innebörd motsvarar riktlin-
jerna för varuområdet.
Den praxis och de principer som sålunda har kommit till uttryck i
marknadsdomstolens avgöranden och i konsumentverkets riktlinjer bör
lagfästas. Sålunda bör i lagen anges att priset på varor och tjänster skall
anges korrekt och tydligt. Uppgift om kontantpriset skall innefatta mervär-
deskatt. Prisinformationen skall också omfatta uppgifter om eventuella
tillkommande avgifter eller kostnader. Det bör också slås fast att prisinfor-
mation skall vara skriftlig om inte konsumenten kan få upplysning om priset
på något annat likvärdigt sätt.
3.4.2 Jämforpris
Regeringens förslag: Uppgift om pris per måttenhet (jämförpris)
skall anges för sådana varuslag som det finns särskilda beräknings-
grunder för.
Sådana beräkningsgrunder skall fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med vårt. Enligt kommit-
téns förslag skall uppgift om jämförpris lämnas endast vid marknadsföring
på säljställe (betänkandet s. 178 f).
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig över förslå- 11
get i fråga om jämförpris är de flesta positiva.
Skälen för regeringens förslag: De möjligheter att jämföra priset mellan
olika varualternativ som tillgången på jämförpriser medför är av stort
värde från konsumentsynpunkt. Jämförpriset ökar konsumenternas möj-
ligheter att göra rationella val och stimulerar konkurrensen.
Marknadsdomstolen har i ett avgörande preciserat rättsläget beträffande
jämförpriser (MD 1985:24). Domstolen slog i det beslutet fast att uppgif-
ter om jämförpris var sådan information av särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt som näringsidkare med stöd av 3 § marknadsföringslagen
kan åläggas att lämna.
Undersökningar — bl. a. har den kommunala konsumentverksamheten i
13 kommuner åren 1988 och 1989 undersökt förekomsten av jämförprisin-
formation — visar dock att jämförprismärkningen är otillfredsställande i
många butiker.
Inom Europeiska gemenskaperna (EG) ställs det krav på jämförpris-
märkning. Det finns för närvarande tre direktiv som är av intresse i detta
sammanhang, dels nr 79/581 och 88/315 ”on consumer protection in the
indication of the prices of foodstuffs”, dels nr 88/314 ”on consumer
protection in the indication of the prices of non-food products”.
Jämförpris skall enligt direktiven sättas ut när försäljningspriset för en
vara anges. Detta krav gäller såväl i annonser och annan reklam som på
säljställen. Regeln är dock försedd med åtskilliga undantag, bl. a. för
standardiserade förpackningar.
Enligt regeringens mening bör kravet på information om jämförpris
lagfästas. Information om jämförpriser bör dock endast krävas för sådana
varuslag för vilka det finns särskilda beräkningsgrunder.
Konsumentverket har tagit fram sådana beräkningsgrunder för ett stort
antal färdigförpackade dagligvaror. Vårt förslag förutsätter att det tas fram
beräkningsgrunder också för sådana varor som enligt praxis i dag inte
omfattas av kravet på jämförprismärkning. Konsumentverket bör också i
fortsättningen ha till uppgift att fastställa beräkningsgrunder för jämför-
pris.
3.4.3 Särskilt om tjänster
Regeringens förslag: Om det slutliga priset för en bestämd tjänst inte
kan anges, skall näringsidkaren i stället ange grunderna för hur
priset bestäms.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 180 f).
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslaget
i denna del. Konsumentverket anser att information om grunderna för hur
priset beräknas endast undantagsvis skall anses tillräcklig.
Skälen för regeringens förslag: Konsumenten bör vanligen kunna få
prisinformation redan i samband med att en bestämd tjänst marknadsförs
i t. ex. en annons. För tjänster som är av mer standardiserad natur bör
näringsidkaren normalt inte ha några svårigheter att före avtalets ingående
informera konsumenten om kontantpriset. Om all den information som
Prop. 1990/91:171
12
krävs för att kunna ange kontantpriset inte föreligger vid avtalstillfallet, Prop. 1990/91: 171
bör det vara tillräckligt att näringsidkaren ger konsumenten information
om de debiteringsprinciper som skall ligga till grund för prisets senare
bestämmande.
3.5.1 Varor i allmänhet
Regeringens förslag: Priset på en vara skall anges på varan eller dess
förpackning eller i dess omedelbara närhet på en hylletikett eller
skylt. Om det finns praktiska hinder mot att ange priset på dessa sätt
får priset i stället anges i en prislista, prisfrågeterminal eller liknan-
de.
Vad som nu sagts skall också gälla uppgift om jämförpris.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 174).
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har yttrat sig särskilt över
förslaget i denna del. Konsumentforum i Hultsfreds kommun anser att det
är viktigt att prislapparna inte fästs på forpackningen så att de täcker
annan viktig information om varan.
Skälen för regeringens förslag: Enligt prisinformationsriktlinjerna
(KOVFS 1982:1) skall man vid marknadsföring av varor i detaljhandeln
på säljstället lämna skriftlig prisinformation för varor som hålls tillgängli-
ga för självbetjäning eller exponeras på sådant sätt att konsumenterna kan
förbereda köp utan hjälp av sälj personal.
Prisinformationen skall enligt riktlinjerna presenteras på ett sådant sätt
att det inte uppstår någon tvekan om vilken vara informationen avser.
Den skall finnas på varan eller i dess närhet. Som anförts i avsnitt 3.4.1 är
kravet på skriftlig prisinformation inte absolut.
Riktlinjerna för var priset skall anges är så grundläggande att de i likhet
med riktlinjerna för hur priset skall anges bör lagfästas.
Priset bör således anges antingen på varan eller i dess närhet på en
hylletikett eller skylt. I vissa fall t. ex. när det gäller stora och skrymmande
varor bör det räcka att priset framgår av en prislista, som är lätt tillgänglig
för konsumenten. En prisfrågeterminal kan också lämna upplysning om
priset.
Den prisinformation som bör lämnas i fråga om varor bör förutom
uppgift om försäljningspris också i förekommande fall innehålla uppgift
om jämförpris (jfr avsnitt 3.4.2). Den nuvarande ordningen tillåter att
jämforpris anges på hyllkantsetikett eller skylt. Vi anser att detta bör gälla
också i framtiden.
13
3.5.2 Dagligvaror i butiker av självbetjäningstyp
Regeringens förslag: I butiker som tillhandahåller dagligvaror ge-
nom självbetjäning skall priset på sådana varor i regel anges på
varan eller dess förpackning.
Priset skall dock få anges på hyllkantsetikett eller skylt om det
finns praktiska hinder mot prismärkning på varan eller dess för-
packning.
En prismärkning med hyllkantsetikett eller med skylt skall också
tillåtas om prisinformationssystemet gör det möjligt för konsumen-
ten att på ett enkelt sätt beräkna den sammanlagda kostnaden för
varorna före betalningen och kontrollera att det pris som betalas
stämmer överens med prisangivelsen i butiken, om inte detta redan
är tekniskt säkerställt.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 174 ff).
Remissinstanserna
Remissutfallet i stort
Förslaget om artikelprismärkning av dagligvaror har fått ett blandat mot-
tagande av remissinstanserna. Något fler än hälften av remissinstanserna
tillstyrker förslaget.
Bl. a. Handelsanställdas förbund, Synskadades riksförbund, Landsorga-
nisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation är positiva
till förslaget. Konsumentverket, Sveriges Livsmedelsarbetareförbund och
Göteborgs kommun är också positiva till kommitténs förslag men anser att
förslaget borde ha gått längre. Konsumentverket anser sålunda att det inte
är realistiskt att räkna med att konsumenterna i någon nämnvärd utsträck-
ning kommer att använda sig av en särskild prisfrågeterminal eller själva
notera priset på varje vara.
Statens pris- och konkurrensverk, näringsfrihetsombudsmannen och
handelns företrädare anser att förslaget bl. a. kommer att leda till högre
kostnader och högre priser.
Positiva remissinstanser
Företrädarna för konsumenterna och löntagarna framhåller att trots om-
fattande debatt och ingripanden från konsumentverket/KO är den prisin-
formation som idag ges i dagligvarubutiker med datakassor i alltför många
fall otydlig och otillgänglig. Man menar att den prisinformation som
hyllkantsetiketterna ger inte fungerar tillfredsställande. Med den ordning
som det har visat sig att butikerna förmår hålla är det i praktiken svårt att
koppla ihop en viss vara med rätt hyllkantsetikett. Man betonar att i
butiker med datakassor är det ofta arbetskrävande för konsumenterna att
finna priset på de varor man avser att köpa. Man påtalar att detta förhål-
lande också måste beaktas när de kostnader kommitténs förslag medför
skall analyseras. Vidare påtalas att en minskad artikelprismärkning kom-
Prop. 1990/91:171
14
mer att innebära svårigheter for handikappade och andra utsatta konsu- Prop. 1990/91: 171
mentgrupper. Man stryker under att prislappar har betydelse for att konsu-
menten innan kassan passerats skall kunna beräkna den sammanlagda
kostnaden för en varukorg, att rätt belopp debiteras i kassan och for
möjligheterna att efter köpet kontrollera att säljaren tagit ut rätt pris for
varorna. Dessa remissinstanser välkomnar därför utredningens förslag.
Kritiska remissinstanser
Handelns företrädare anser att ett välordnat system med hyllkantsmärk-
ning av den typ som idag tillämpas i handeln kompletterat med klartext-
kvitto och i vissa fall med s. k. prisfrågeterminaler väl tillgodoser konsu-
menternas behov av god prisinformation. Man framhåller att justeringar
av hyllkantsmärkningen i samband med prisändringar genomförs på ett
sådant sätt att det pris som registreras i datakassan aldrig kan bli högre än
vad hyllkantsetiketten visar. Handeln, näringslivet i övrigt och de konkur-
rensvårdande myndigheterna framhåller att priset är ett viktigt konkur-
rensmedel och känner en oro för att en detaljerad reglering hämmar
konkurrensen, leder till leverantörsprissättning och prisstelhet med risk
för höjda priser för konsumenterna. Man bedömer att ett genomförande
av kommitténs förslag kommer att medföra högre kostnader för handeln
eftersom det kräver antingen artikelprismärkning eller tillgång till speciell
teknisk utrustning. Man menar vidare att den tekniska utvecklingen kan
komma att hindras.
Skälen för regeringens förslag: 20% av hushållens utgifter avser inköp av
dagligvaror. Från konsumentsynpunkt är därför behovet av en god prisin-
formation beträffande dagligvaror särskilt stort.
Marknadsdomstolen har i ett beslut den 4 februari 1991, (MD 1991:3)
prövat frågan om prismärkning av dagligvaror i butiker av självbetjänings-
typ enligt 3 § marknadsföringslagen. Domstolen slår fast att 3 § marknads-
föringslagen inte innefattar ett åläggande för näringsidkare att prismärka
varje dagligvara i butik med självbetjäning om butiken tillämpar en hyll-
kantsmärkning som uppfyller vissa krav. Varor som av tradition inte
artikelprismärks undantas härvid.
Domstolen anför i denna del bl. a. följande.
Ett hyllkantsmärkningssystem kan emellertid ge minst lika god pris-
information. För detta krävs att prisuppgifterna anges med stora och
tydliga siffror, att det är helt klart vilken vara en etikett avser samt att
etiketterna är väl synliga och inte placerade t. ex. i den nedre kanten
på en golvhylla. Det krävs också att i butiken finns en pristerminal
eller annat hjälpmedel som gör det möjligt för konsumenten att lätt
kontrollera vilket pris som kassan kommer att registrera för de en-
skilda varorna. Slutligen krävs att prismärkningen är på ett tillförlit-
ligt sätt samordnad med priserna i datakassan, så att risken för att
kassan registrerar ett högre pris är liten. För det fall att ett sådant fel
ändå inträffar bör lämpligen gälla ett ersättningsåtagande av det slag
som berörts i ärendet. Ett sådant åtagande innebär att butiken betalar
ersättning när fel påpekas.
15
Behovet av skärpta regler för prisinformation om dagligvaror i butiker av
självbetjäningstyp
Företrädare för konsumenterna och handeln är eniga om att det behövs
god prisinformation i dagligvaruhandeln. Av den undersökning om all-
mänhetens inställning till prisinformation som konsumentverket nyligen
har låtit utföra framgår också att en övervägande majoritet av de tillfråga-
de lägger stor vikt vid en sådan.
En god prisinformation bör tillgodose tre viktiga krav. Den bör först och
främst ge konsumenten en korrekt och lättillgänglig information om hur
mycket en vara kostar. Konsumenten skall vidare med ledning av prisin-
formationen i butiken kunna beräkna den sammanlagda kostnaden för de
varor som han eller hon tänker köpa. Slutligen bör det vara möjligt för
konsumenten att kontrollera att rätt pris har tagits ut för varje vara.
Undersökningen om allmänhetens inställning till prisinformation visar
att vilket av kraven på prisinformation som konsumenten sätter främst
varierar med hushållets situation. Detta bekräftar bl. a. att de tre kraven är
viktiga för att konsumentkollektivets behov av prisinformation skall kun-
na tillgodoses.
Regeringen vill framhålla att informationssystemen som skall tillgodose
de nämnda tre kraven måste utformas så att olika konsumentgruppers
förutsättningar att tillgodogöra sig prisinformationen beaktas. Speciella
hänsyn måste tas till personer med olika typer av handikapp eller personer
som av någon annan anledning har särskilda behov på prisinformations-
området. Hänsyn måste också tas till detaljhandelns behov av rationell
hantering och ökad effektivitet. Utrymme att ta nya tekniska lösningar i
bruk måste finnas. De anställdas arbetsmiljö måste uppmärksammas.
Vår redovisning av bl. a. remissvaren visar att företrädare för handeln
och för konsumenterna har olika uppfattningar om hur prisinformationen
skall utformas för att de nyss nämnda kraven skall tillgodoses. Enligt
handeln kan kraven uppfyllas utan artikelprismärkning, medan bl. a. kon-
sument- och löntagarorganisationer hävdar att en individuell prismärk-
ning av varje vara alltjämt behövs. Trots omfattande insatser från det
allmännas sida för att förbättra prisinformationen i detaljhandeln visar
den fortfarande stora brister.
Genom marknadsdomstolens nyss refererade avgörande har det klart-
gjorts vilken prisinformationsstandard som inom ramen för gällande rätt
kan krävas i de dagligvarubutiker av självbetjäningstyp som har gått över
från artikelprismärkning till hyllkantsmärkning.
Regeringen anser att standarden på prisinformationen i dagligvarubuti-
ker av självbetjäningstyp bör skärpas ytterligare för att de tre förut nämn-
da kraven skall kunna tillgodoses. För att tydligt ange vilka regler som bör
gälla och för att påskynda utvecklingen mot en god prisinformation anser
vi det nödvändigt att i lag reglera vilka minimikrav som konsumenterna
har rätt att ställa på prisinformationen.
Prismärkning på varan uppfyller alla de krav på en god prisinformation
som vi anser bör ställas. En sådan prismärkning ger konsumenten en
lättillgänglig information om hur mycket en vara kostar. Med prismärk-
Prop. 1990/91:171
16
ning på varan kan konsumenten vidare på ett enkelt sätt beräkna den
sammanlagda kostnaden för sina inköp. En sådan prismärkning gör det
också möjligt för konsumenten att lätt kontrollera att rätt pris har tagits ut
för varje vara.
Som huvudregel bör därför gälla att priset på dagligvaror som mark-
nadsförs genom självbetjäning skall anges på varan eller dess förpackning.
Från denna huvudregel måste vissa undantag kunna göras.
Det gäller till en början sådana varor där det av praktiska skäl inte är
genomförbart eller rimligt att märka varje vara för sig. Konsumentverket
och handeln har år 1986 kommit överens om att praktiska hinder skall
anses föreligga för artikelprismärkning av vissa varugrupper. De varugrup-
per som omfattas av överenskommelsen är varor i mejerikylutrymmen, öl,
läskedrycker, bordsvatten, lösviktsvaror, djupfrysta varor, prisgrupperade
varor, pallexponerade och tillfälliga varor, självplockvaror, mjöl, socker,
ägg samt tobak.
Det är här fråga om en del av dagligvarusortimentet, som det på grund
av varornas beskaffenhet eller det sätt på vilka de utbjuds inte kan anses
vara praktiskt att artikelprismärka. Behovet av artikelprismärkning för
dessa varor framstår också som mindre då det rör sig om varor som de
enskilda konsumenterna köper ofta och där prismedvetenheten därför i
allmänhet är hög.
För varor av nyssnämnda slag bör det därför räcka med att priset anges i
varans omedelbara närhet, på en hyllkantsetikett eller skylt så att det klart
framgår för konsumenten vilken vara priset avser.
Från huvudregeln om artikelprismärkning bör också göras undantag för
sådana fall där prisinformationssystemet är utformat på ett sådant sätt att
det uppfyller de förut redovisade grundläggande kraven för en god prisin-
formation. Sålunda bör priset kunna anges i varans omedelbara närhet,
om prisinformationssystemet i övrigt gör det möjligt för konsumenten att
på ett enkelt sätt beräkna den sammanlagda kostnaden för sina inköp
innan utgångskassan passeras och att kontrollera att det pris som tas ut
stämmer överens med prisangivelsen i butiken.
Den lagstiftning som vi nu föreslår medger sålunda andra sätt att infor-
mera om priser än genom artikelprismärkning. Vi utgår från att de höga
krav som ställs från konsumentsynpunkt kan verka stimulerande på ut-
vecklingen av nya tekniska lösningar.
Från handelns sida har framhållits att kravet på artikelprismärkning
kommer att föra med sig kostnadsökningar som ytterst drabbar konsumen-
terna.
Regeringen är för sin del medveten om att förslaget kan komma att föra
med sig vissa kostnadsökningar för vissa butiker som redan helt eller delvis
har upphört med artikelprismärkning . Regeringen gör dock bedömning-
en att de beräkningar som presenterats torde ange för höga kostnader. Vid
jämförelse mellan artikelprismärkning och hyllkantsmärkning måste bl. a.
beaktas kostnader för olika ommärkningar och för att hålla god ordning i
hyllor och på hyllkantsmärkning. Det finns också stort utrymme för han-
deln att pressa kostnaderna genom att utveckla nya tekniska lösningar för
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 171
Prop. 1990/91:171
17
hur konsumenterna på ett enkelt sätt skall få den information som erford-
ras.
Regeringen vill också stryka under att sådana åtgärder som är förenade
med vissa kostnader för företagen kan vara samhällsekonomiskt motivera-
de. En bättre prisinformation ökar konsumenternas prismedvetenhet och
därmed deras möjligheter att göra väl avvägda val. En lättillgänglig prisin-
formation sparar också tid för konsumenterna. Dessa fördelar motiverar
enligt vår uppfattning de kostnadsökningar som kan bli följden av vårt
förslag.
Remissvaren på konkurrenskommitténs förslag och den undersökning
som konsumentverket har låtit utföra om allmänhetens inställning till
prisinformation bekräftar att konsumenterna sätter så stort värde på arti-
kelprismärkningen att man är beredd att betala för den.
Farhågor har också uttryckts för att kravet på artikelprismärkning kan
komma att innebära en utökad leverantörsprismärkning, med ökad pris-
stelhet som följd. En sådan utveckling skulle kunna skada konkurrensen på
marknaden.
Risken för att butikerna i större utsträckning utnyttjar leverantörerna
för prismärkning motverkas enligt regeringens bedömning av den tekniska
utvecklingen, som har inneburit att allt fler butiker kan ha butiksindividu-
ell prissättning. Det får förutsättas att den tekniska utvecklingen går vidare
och att automatiserade eller alternativa system för prismärkning kommer
att tas i bruk i allt fler butiker av självbetjäningstyp. Om det mot förmodan
skulle uppstå problem är det de konkurrensvårdande myndigheternas upp-
gift att uppmärksamma dessa.
3.5.3 Tjänster
Regeringens förslag: Information om priset för en bestämd tjänst
eller om grunderna för hur priset bestäms skall lämnas lätt tillgäng-
lig på eller i omedelbar anslutning till den plats där näringsidkaren
bedriver sin rörelse eller annars marknadsför sina tjänster.
Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med vårt. Kommittén före-
slår dessutom en regel om att en näringsidkare på en konsuments uppma-
ning skall vara skyldig att muntligen lämna upplysning om prisinforma-
tion, om konsumenten inte befinner sig på samma plats som näringsidka-
ren (betänkandet s. 180 fl).
Remissinstanserna: Inga remissinstanser har yttrat sig särskilt över kom-
mitténs förslag i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående föreslagit
att näringsidkare skall lämna prisinformation också när de marknadsför
bestämda tjänster till konsumenter (avsnitt 3.3). Kravet gäller vid alla
former av marknadsföring, dvs. i annonser, när bestämda tjänster utbjuds
i en lokal, vid muntliga kontakter med en konsument beträffande en viss
tjänst m.m. Som har framhållits i det föregående skall dock prisinforma-
tion kunna underlåtas, om särskilda omständigheter hindrar det.
Prop.1990/91:171
18
Det finns stora skillnader mellan varu- och tjänsteområdena. Medan en Prop. 1990/91:171
vara ofta är standardiserad och massproducerad är en tjänst som regel mer
eller mindre individualiserad. Någon lokal som motsvarar detaljforsälj-
ningsställe på vilka varor vanligtvis utbjuds finns ibland inte på tjänsteom-
rådet. Så är det t. ex. när det gäller många hantverkstjänster.
I de fall en näringsidkare inom tjänsteområdet bedriver sin rörelse i en
lokal eller på någon annan liknande plats, bör prisuppgifter lämnas lätt
tillgängliga på eller i anslutning till denna plats, t. ex. i ett skyltfönster. De
fall som det här framförallt är fråga om är näringsidkare som tillhandahål-
ler tjänster av mera standardiserad natur, t. ex. frisörtjänster, skomakeri,
kemtvätt, restaurangtjänster o. d. Men det gäller också reparationsverkstä-
der såsom bil- och cykelverkstäder.
Det bör — i vart fall för standardiserade tjänster — kunna ske genom att
prisuppgifter lämnas genom skyltar väl synliga i eller i anslutning till
lokalen, t. ex. i skyltfönster. För tjänster som inte är av standardiserad
natur, t. ex. rena hantverkstjänster, bör det vara tillräckligt att konsumen-
ten i en prislista eller förteckning kan inhämta information om grunderna
för hur priset bestäms.
Regeringens bedömning: Ingen regel bör införas om vilket pris som
skall gälla när en prisangivelse för en vara inte stämmer överens
med det pris som tas ut i kassan.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att om en prisuppgift på sälj-
stället inte stämmer överens med det pris som debiteras skall det lägre
priset gälla om det inte är uppenbart att det är felaktigt (betänkandet s. 177
0.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har haft synpunkter på kom-
mitténs förslag i denna del. Ffälften av dem som yttrat sig, däribland
allmänna reklamationsnämnden och Grossistförbundet Svensk Handel, är
kritiska till att en rent civilrättslig regel sätts in i en i övrigt marknadsrätts-
lig lagstiftning.
Skälen for regeringens bedömning: Den av kommittén föreslagna regeln
passar mindre väl in i den föreslagna lagstiftningen som är rent marknads-
rättslig. Frågan om en sådan civilrättslig regel som den föreslagna behöver
dessutom övervägas ytterligare.
Vi är därför inte beredda att nu föreslå en sådan regel.
19
Prop. 1990/91:171
Regeringens förslag: Näringsidkare som underlåter att lämna prisin-
formation skall kunna åläggas att lämna prisinformation enligt reg-
lerna i marknadsföringslagen.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt (betänkan-
det s. 167).
Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över förslaget
i denna del. Bl. a. hovrätten för Övre Norrland anser att klara och entydiga
regler måste ges om tillämpningen av marknadsföringslagens sanktionssys-
tem vid underlåtenhet att följa prisinformationslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt marknadsföringslagen (3 §) kan en
näringsidkare som underlåter att lämna information som är av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt åläggas att lämna information. Åläg-
gandet skall förenas med vite. Det är marknadsdomstolen som meddelar
sådana ålägganden. Konsumentombudsmannen har också rätt att i vissa
fall utfärda informationsförelägganden.
Prisinformation är sådan information som är av särskild betydelse för
konsumenterna. Eftersom de föreslagna lagreglerna skall ange de väsentli-
ga beståndsdelarna i en god prisinformation bör följden av en underlåten-
het att rätta sig efter dessa kunna bli ett åläggande om att lämna prisinfor-
mation. Marknadsföringslagens handläggningsregler bör därvid tillämpas.
Regeringens förslag: Reglerna om prisinformation skall införas i en
särskild lag.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med vårt (betänkandet s. 164).
Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har uttalat sig om
kommitténs förslag i denna del är i huvudsak negativa. Statens pris- och
konkurrensverk har dock inget att invända mot att en lag om prisinforma-
tion införs, men anser att det är viktigt att den inte utformas så att den
låser informationsgivandet till en viss given teknik. Hovrätten för Övre
Norrland menar att de föreslagna lagreglerna bör kunna införas som ett
särskilt kapitel i marknadsföringslagen, eftersom de berör hela varu- och
tjänsteområdet och därmed den alldeles övervägande delen av alla nä-
ringsidkare och konsumenter.
Skälen för regeringens förslag: Marknadsföringslagen bygger på general-
klausuler som fylls ut av rättspraxis. Lagen gäller generellt och inte endast
vissa marknadsled.
De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en precisering och ett
förtydligande av vilka krav som bör gälla för en god prisinformation när
näringsidkare i detaljistledet marknadsför varor och tjänster till konsu-
20
menter. Sådana lagförslag passar därför mindre väl in i den mer generellt Prop. 1990/91:171
inriktade marknadsföringslagen. Reglerna om prisinformation bör därför
tas in i en särskild lag.
Det är angeläget att reglerna kan träda i kraft så snart som möjligt.
Reglerna kan vid behov senare föras in i en eventuell omarbetad mark-
nadsföringslag. I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 15 s. 81)
har regeringen nämligen uttalat att marknadsföringslagen skall ses över.
När lagregler om prisinformation införs kan många av de detaljregler
om prisinformation som konsumentverket har utfärdat i form av riktlinjer
upphävas eller förenklas. Samma sak gäller de överenskommelser om
prisinformation inom olika produktområden som verket träffat med före-
trädare för näringslivet. Konsumentverket har förklarat sig berett att gå
igenom det nuvarande regelsystemet med utgångspunkt i vad vi här har
anfört. Vi utgår sålunda ifrån att lagstiftning om prisinformation också
leder till regelförenkling inom detta område.
Inom EG finns för närvarande tre direktiv som är av intresse för förslaget
till prisinformationslag, nämligen dels nr 79/581 och 88/315 ”on consumer
protection in the indication of the prices of foodstuffs”, dels nr 88/314 ”on
consumer protection in the indication of the prices of non-food products”.
Direktiven anger att försäljningspris och jämförpris skall vara otvetydi-
ga, lätt identifierbara och tydligt läsbara. Direktiven ger medlemsstaterna
rätten att själva bestämma de närmare reglerna för hur denna märkning
skall utföras.
Vårt förslag ligger alltså i linje med EGs direktiv i dessa hänseenden.
De förslag som regeringen nu lägger fram medför förtydliganden och
förenklingar av reglerna om prisinformation. Vi bedömer att förslagen kan
genomföras inom ramen för oförändrande resurser hos berörda myndighe-
ter.
När det gäller kostnader för handeln bör två aspekter uppmärksammas,
nämligen kostnaderna för artikelsprismärkning och kostnader för investe-
ringar i teknisk utrustning som kan behöva göras.
Ett sätt för butiker av självbetjäningstyp att tillgodose de krav vi ställer
upp för att konsumenterna skall få god prisinformation om dagligvaror, är
att artikelprismärka dem.
Flera beräkningar och uppskattningar av kostnaderna för artikelpris-
märkningen har redovisats bl. a. i konkurrenskommitténs betänkande (s.
72 fl) och i remissvaren över detta. Beräkningarna visar stor spännvidd i
uppskattningen av kostnaderna, nämligen från drygt 10 öre till upp mot 30
öre per vara. Ingen entydig bedömning torde därför kunna göras utifrån
det material som finns. En svårighet vid bedömningen är att kostnaderna
varierar kraftigt beroende på hur många gånger en vara märks om, exem-
pelvis i samband med extrapriser.
21
Vid uppskattningen av kostnader som vårt förslag kan föra med sig för
dagligvarubutiker vill vi erinra om att många butiker med datakassor till
en del har behållit artikelprismärkningen. För butiker utan datakassor och
för många butiker med datakassor innebär förslaget således inga kostnads-
förändringar eftersom de redan tillämpar artikelprismärkning.
Det är inte heller så att vårt förslag ställer absoluta krav på artikelpris-
märkning. Också andra sätt att tillgodse de tre krav vi har ställt upp finns.
Konkurrenskommittén har angivit lösningar med prisfrågeterminaler och
elektroniska hyllkanter i butikerna. Handelns företrädare har i remissytt-
randena påtalat att investeringskostnaden för en frågeterminal bedöms
uppgå till mellan 15000 — 20000 kr och för ett system med elektroniska
hyllkanter till cirka 100000 kr per anläggning.
Vi vill framhålla att det finns ett stort utrymme för handeln att pressa
kostnaderna genom att utveckla nya tekniska lösningar. Vårt förslag med-
ger också enklaste möjliga lösningar förutsatt att konsumenterna på ett
enkelt och för dem inte alltför arbetskrävande sätt får den information
som krävs.
Mot de kostnader som vårt förslag kan medföra skall ställas fördelarna
för konsumenterna. En bättre prisinformation ökar konsumenternas pris-
medvetenhet och därmed deras möjligheter att göra väl avvägda val samt
hushålla med sina resurser. En lättillgänglig prisinformation sparar också
tid för konsumenterna.
Fördelarna för konsumenterna är svåra att mäta i pengar. En antydan
om vilket värde konsumenterna själva sätter på prisinformationen finns
som vi redan har berört i den undersökning om konsumenternas inställ-
ning till prisinformation som konsumentverket låtit utföra. Konsumenter-
na är enligt denna beredda att betala en krona per hundralapp for artikel-
prismärkningen.
Fördelarna för konsumenterna motiverar enligt vår bedömning de kost-
nadsökningar som kan bli följden av vårt förslag.
Prop. 1990/91:171
22
I enlighet med vad som nu har anförts har inom civildepartementet upp-
rättats förslag till
prisinformationslag
Prop. 1990/91:171
23
Lagens ändamål och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till ändamål att främja en god prisinformation
till konsumenter.
I paragrafen anges ändamålet med lagen, nämligen att främja en god
prisinformation till konsumenter.
2 § Lagen tillämpas på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässi-
ga verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsumenter.
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. De som träffas av lagen är
näringsidkare i detaljistledet, dvs. sådana näringsidkare som tillhandahål-
ler varor eller tjänster direkt till konsumenten.
Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i
annan konsumenträttslig lagstiftning.
3 § Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i
konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen
(1980:38).
I 5 — 6 §§ konsumentkreditlagen (1977:981, ändrad senast 1988:394) finns
föreskrifter som ålägger näringsidkare en särskild informationsplikt när
det gäller försäljning till konsumenter av varor på kredit för enskilt ända-
mål.
5 — 8 §§ konsumentförsäkringslagen (1980:38, ändrad senast 1990:435)
innehåller bestämmelser om försäkringsgivares informationsskyldigheter
gentemot försäkringstagare i samband med tecknande av försäkringar för
enskilt ändamål, t. ex. hemförsäkring och reseförsäkring.
När prisinformation skall lämnas
4 § Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknads-
för bestämda varor eller tjänster.
Första stycket gäller dock inte, om särskilda omständigheter hind-
rar att prisinformation lämnas.
I paragrafen ges regler om när prisinformation skall lämnas. Med prisin-
Prop. 1990/91:171
24
formation avses information om såväl priset för varan som jämförpris (se Prop. 1990/91:171
7§).
Enligt första stycket skall prisinformation lämnas vid marknadsföring av
bestämda varor och tjänster.
Beträffande innebörden av begreppet marknadsföring hänvisas till den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3). Genom att ange att det skall vara
fråga om ”bestämda varor eller tjänster” kommer paragrafen att tillämpas
bara när det är fråga om varor och tjänster som till sin art eller sitt slag är
tillräckligt specificerade.
När en vara eller en tjänst marknadsförs i en annons eller liknande
framställning får den anses vara tillräckligt specificerad, om konsumenten
genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om
varans eller tjänstens beskaffenhet. Varan eller tjänsten skall alltså kunna
identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster.
När det gäller nya varor av standardiserad typ kan konsumenten vanligt-
vis särskilja dem genom ett fåtal uppgifter om varuslag, fabrikat, modell-
beteckning och liknande. Beskrivningen av begagnade varor måste med
nödvändighet i allmänhet bli mer detaljerad för att konsumenten skall
kunna bilda sig en uppfattning om varans beskaffenhet.
Tillämpningsområdet för marknadsföring i annonser o. d. av tjänster
blir mera begränsat än för varor, eftersom tjänsteområdet i mindre ut-
sträckning är standardiserat. I de fall en tjänst kan specificeras, t. ex.
frisörtjänster, kemtvätt eller restaurangtjänster, föreligger en skyldighet att
lämna prisinformation.
När det å andra sidan gäller många hantverkstjänster kan de inte anses
bli bestämda i den mening som här avses förrän näringsidkare och konsu-
ment kommit överens om vad som skall utföras. Näringsidkarens skyldig-
het att informera om priset uppkommer sålunda först på ett senare sta-
dium av kontakten.
Av det anförda följer att en näringsidkare som i t. ex. ett skyltfönster
eller en annons marknadsför sig själv eller säljstället i allmänhet och inte
en eller flera identifierbara varor eller tjänster inte behöver lämna någon
prisinformation.
Lagen innehåller olika regler för varor och tjänster. Vissa gränsdrag-
ningsproblem kan uppkomma när en näringsidkare i ett sammanhang
tillhandahåller både varor och tjänster. I sådana fall bör det avgörande för
vilka regler som skall tillämpas vara vilken som är näringsidkarens huvud-
sakliga verksamhet. När det t. ex. gäller en restaurang med viss självbetjä-
ning måste en sådan verksamhet till övervägande delen anses som mark-
nadsföring av tjänster. Reglerna för tjänster bör då tillämpas även för
individuellt prissatta varor som tillhandahålls i samband med tjänster.
Det är viktigt att vid läsning av de följande bestämmelserna i lagen hålla
i minnet den nu anförda begränsningen av prisinformationsskyldigheten
till bestämda varor eller tjänster.
I andra stycket anges det undantag som skall gälla i fråga om skyldighe-
ten att lämna prisinformation. Undantaget gäller de fall där särskilda
omständigheter hindrar att prisinformation lämnas.
Det kan gälla fall där priset varierar från dag till dag, t. ex. dagspriser på
25
färska bär. Med ofta förekommande prisförändringar blir det naturligtvis
svårare att i t. ex. en tidningsannons ange ett aktuellt dagspris. Långa
pressläggningstider kan också vara ett sådant särskilt förhållande som
motiverar undantag från kravet på prisinformation. När det gäller katalo-
ger bör näringsidkaren kunna lämna aktuella prisuppgifter genom ett
särskilt prisblad, som lätt kan uppdateras.
I detta sammanhang bör dock påpekas att det är viktigt att marknadsfö-
raren så långt det över huvud taget är möjligt lämnar aktuella prisuppgif-
ter. Marknadsföraren får inte kringgå detta krav genom att i kataloger och
liknande ta in en prishöj ningsklausul för att hänvisa till denna vid prishöj-
ning kort tid efter tryckningen. Sådana prishöjningsklausuler kan angripas
med stöd av lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(ändrad senast 1985:213).
Ett exempel på andra särskilda omständigheter som kan utgöra hinder
för att lämna prisinformation är sådana situationer där priset på varan inte
kan anges i förväg, t. ex. vid försäljning på auktion och liknande. Ett annat
exempel är när varor i en öppen butiksgalleria exponeras i ett ställ placerat
i anslutning till affärslokalen. Om ett sådant ställ vid stängningstid dras in i
butiken och där placeras synligt för förbipasserande, kan det vara oprak-
tiskt och även svårt att lämna prisinformation om de olika varor som finns
i stället. För sådana fall bör inte krävas annan prismärkning än den som
har förekommit på varan under dagen.
De angivna undantagen gäller också jämförpriser.
Enligt ett avgörande av marknadsdomstolen (MD 1985:24) skall jäm-
förpris vid en tillfällig prisnedsättning beräknas på det nedsatta priset.
Som domstolen påpekade i sitt beslut, kan ett sådant krav dock leda till att
det blir väsentligt svårare för butiker som saknar en fullständig intern
priskalkylering att genomföra egna prisaktiviteter. Om kravet upprätthålls
undantagslöst, finns det en risk att priskonkurrensen hämmas och att det
vertikala prissamarbetet på dagligvaror förstärks ytterligare. Med stöd av
undantagsregeln i andra stycket bör därför vissa butiker även i framtiden
kunna slippa att lämna jämförpriser beräknade på en varas tillfälligt ned-
satta kontantpris. Den tekniska utvecklingen torde dock föra med sig att
allt fler butiker utan större kostnader eller svårigheter kan få möjlighet att
beräkna egna jämförpriser.
Hur prisinformation skall lämnas
Allmänt
5 § Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt.
Priset skall anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplys-
ning om det på något annat likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärdeskatt. Om det kan tillkomma av-
gifter och andra kostnader skall det anges särskilt.
I paragrafen anges de grundläggande kraven för en god prisinformation.
Prop. 1990/91:171
26
Enligt första stycket skall priset på varor och tjänster anges korrekt och
tydligt samt i princip skriftligen. Prisuppgifterna skall således vara väl
synliga och lätta att uppfatta. Prisangivelser i t. ex. skyltfönster skall vara
lättläsliga.
Vidare får ingen tveksamhet råda om vilken vara eller tjänst som ett
visst pris avser. Prisuppgifterna får således inte presenteras på ett sätt som
kan skapa osäkerhet hos konsumenten. Uttrycket ”korrekt” refererar till
de vederhäftighetskrav som gäller enligt 2 § marknadsföringslagen.
Prisinformationen behöver inte vara skriftlig. Den får vara muntlig om
detta sätt att informera på i det enskilda fallet är likvärdigt med skriftlig
information. Kravet för att få lämna prisinformation muntligen är således
att konsumenten kan få denna lika lätt som skriftlig information. När det
gäller varor innebär detta att den muntliga informationen i princip skall
kunna fås i omedelbar närhet till varan så att konsumenten utan omgång
kan jämföra olika priser och göra ett val.
Den föreslagna regeln innebär i praktiken att skriftlig prisinformation
inte behöver lämnas i mindre butiker med manuell betjäning. I en manuell
disk i en snabbköpsbutik är emellertid situationen en annan. Här behövs
normalt skriftlig information.
Priset bör normalt anges i svenska kronor.
Informationen bör innefatta uppgift om varans eller tjänstens kontant-
pris. Därför föreskrivs i andra stycket första meningen att det skall inbegri-
pa mervärdeskatt.
Syftet med lagen är att konsumenterna skall få en god prisinformation.
För att detta syfte skall uppnås är det viktigt att marknadsföringen är
rättvisande och innehåller uppgifter om de avgifter och kostnader som kan
tillkomma. Det kan gälla portokostnader eller faktureringsavgifter. Om
möjligt bör konsumenten också få uppgift om storleken på dessa avgifter
eller kostnader. Vidare kan det gälla tillkommande kostnader för tillbehör
eller en tjänst som är nödvändig för att en vara skall kunna användas för
avsett ändamål. Exempel på sådana kostnader är transportkostnad vid köp
av matjord och kostnad för batteri vid köp av leksaker, hemelektronik
m.m. Om en vara består av flera delar (t. ex. ett uppslagsverk) är det
viktigt att konsumenten får uppgift om kostnaden för samtliga delar. På
flera av dessa områden föreligger vägledande rättsfall från marknadsdom-
stolen.
Varor
6 § Priset för en vara skall anges per förpackning eller någon
annan jämförlig enhet av varan.
För varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter, skall priset
avse den mängd eller måttenhet som varan vanligen utbjuds i.
Prop. 1990/91:171
Paragrafen innehåller närmare regler om hur priset skall anges för varor,
beroende på i vilken form de bjuds ut.
27
Enligt första stycket skall priset anges per förpackning eller annan jäm- Prop. 1990/91:171
förlig enhet av varan. Sistnämnda fall avser den enhet eller det utförande
som varan säljs i.
I andra stycket regleras hur priset skall anges för sådana varor som säljs i
lös vikt eller som på annat sätt tillhandahålls i varierande kvantiteter. För
dessa varor skall priset anges för den mängd och den måttenhet varan
vanligen saluhålls i (t. ex. per kg, per 1, per g, per m, per st.) och måttenhe-
ten skall anges i omedelbar anslutning till priset (t. ex. Ӏpplen 15 kr./kg
eller 3 kr./st.”).
Mängder och måttenheter bör anknyta till vad som är kutym i en viss
bransch. Det bör inte förekomma att priset anges per 1/2 kg, 1/4 kg eller 1
hg om detta inte är normalt. En blandning av mängder och mått försvårar
prisjämförelser mellan olika kvaliteter och substitut och bör därför undvi-
kas.
7 § Uppgift om pris per måttenhet (jämförpris) skall dessutom
lämnas för sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrun-
der för.
Särskilda beräkningsgrunder får fastställas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Enligt paragrafens första stycke skall uppgift om jämförpris lämnas för
sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för.
Särskilda beräkningsgrunder tas idag fram av konsumentverket (2 § 3
förordningen (1990:1179) med instruktion för konsumentverket).
Eftersom fastställandet av särskilda beräkningsgrunder kommer att ange
omfattningen av näringsidkarnas skyldigheter enligt paragrafen är faststäl-
landet av beräkningsgrunder att betrakta som normgivning. Med stöd av 8
kap. 7 § 3 regeringsformen kan regeringen efter bemyndigande i lag med-
dela föreskrifter i ämnet. Om riksdagen medger det kan regeringen vidare-
delegera sin kompetens till en förvaltningsmyndighet (8 kap. 11 § rege-
ringsformen).
I enlighet med detta föreskrivs i andra stycket att särskilda beräknings-
grunder fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. I likhet med vad som i praktiken sker redan i dag bör beräk-
ningsgrunderna fastställas av konsumentverket. Regeringen avser därför,
om lagförslaget godtas av riksdagen, att överlåta normgivningen på områ-
det åt konsumentverket.
28
Tjänster
Prop. 1990/91:171
8 § Om det slutliga priset för en bestämd tjänst inte kan anges,
skall näringsidkaren i stället ange grunderna för hur priset bestäms.
I paragrafen ges närmare regler om hur priset för bestämda tjänster skall
anges.
För tjänster, för vilka det slutliga priset inte kan anges, är det tillräckligt
att information lämnas om hur priset skall beräknas. Avsikten är alltså inte
att framtvinga en mer preciserad prisuppgift än vad som är möjligt i det
enskilda fallet.
Om näringsidkaren ger en ungefarlig prisuppgift följer av 36 § 2 stycket
konsumenttjänstlagen att det uppgivna priset i princip inte får överskridas
med mer än 15 procent. Konsumenttjänslagens tillämpningsområde är
dock begränsat till arbete på lösa saker och på fast egendom samt förvaring
av lösa saker. En ungefärlig prisuppgift medför emellertid inte att närings-
idkaren kan underlåta att ange grunderna för hur priset bestäms. De
debiteringsgrunder som här avses kan gälla beräkningssätt för priset, så-
som arbetskostnad per timme eller materialkostnad per enhet. Det kan
också gälla uppskattad åtgång av arbetstid och material. Vidare kan det
gälla andra debiteringsposter, såsom kostnad för restid, resekostnad, kost-
nad för servicebil, kostnad för specialutrustning, jourtidskostnad, över-
tidskostnad m. m.
Var skriftlig prisinformation skall anges
Allmänt
9 § Priset och jämförpriset skall anges så, att det framgår klart för
konsumenten vilken vara eller tjänst som informationen avser.
Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse som innebär att
prisinformationen skall vara så placerad eller presenterad på ett sådant
sätt att det framgår klart för konsumenten vilken vara eller tjänst som
informationen avser.
29
Varor
Prop. 1990/91:171
10 § När en bestämd vara utbjuds i en försäljningslokal, i ett
skyltfönster eller skyltskåp eller i omedelbar anslutning till sälj stäl-
let, skall priset för varan och jämförpriset anges
1. på varan eller dess förpackning, eller
2. i varans omedelbara närhet, på hyllkantsetikett eller skylt, så att
risk inte föreligger för förväxling med pris på andra varor.
Om det finns praktiska hinder mot att priset och jämförpriset
anges enligt första stycket 1 eller 2, får det anges i en prislista,
prisfrågeterminal eller liknande.
Paragrafen innehåller regler om var priset för varan och jämförpriset skall
anges beträffande varor som bjuds ut i försäljningslokaler, skyltfönster
m. m. Paragrafen gäller alla typer av varor och alla sorters butiker. Beträf-
fande jämförpris gäller reglerna bara i de fall uppgift om sådant pris skall
lämnas (se 7 §).
Enligt första stycket punkterna 1 och 2 skall priset och jämförpriset anges
antingen på varan eller i dess omedelbara närhet.
När det gäller hyllkantsmärkning är det av största vikt att ordningen på
hyllan är sådan att det klart framgår vilken vara som hyllkantsmärkningen
avser. Enkla symboler eller bilder kan underlätta förståelsen.
Även när det gäller skyltfönster är denna regel viktig. En schematisk
överblicksbild av fönstret med priserna inlagda för respektive varor fyller
oftast kravet på tydlighet.
Det är viktigt att prisinformationen finns nära varan för att konsumen-
ten lätt skall koppla samman priset med rätt vara. Hyllkantsmärkning skall
göras omedelbart intill varan och skyltar eller anslag sättas upp så nära
varan som möjligt.
Enligt andra stycket får priset och jämförpriset anges i en prislista e. d.,
om det finns praktiska hinder mot att priserna anges på varan eller dess
omedelbara närhet. Det är här fråga om sådana varor som på grund av sin
art eller sitt förvaringssätt inte kan prismärkas på traditionellt sätt. Det
kan gälla fall då ett stort antal billiga, fysiskt små varor saluhålls på
säljställen med mycket begränsade utrymmen eller med en betjäningsform
som utgör ett mellanting mellan manuell betjäning och självbetjäning.
Även stora och skrymmande varor kan omfattas av denna punkt.
30
11 § I den mån dagligvaror marknadsförs genom självbetjäning,
skall priset anges enligt 10 § första stycket 1.
Priset får dock anges enligt 10 § första stycket 2, när
1. det finns praktiska hinder mot att prisinformationen lämnas
enligt 10 § första stycket 1, eller
2. prisinformationssystemet gör det möjligt för konsumenten att
på ett enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda kostnaden för
varorna före betalningen, dels kontrollera att det pris som tas ut
stämmer överens med prisangivelsen vid varan.
Den angivna kontrollmöjligheten behöver inte ordnas, om det är
tekniskt säkerställt att det pris som tas ut stämmer överens med
priset vid varan.
Prop. 1990/91:171
Paragrafen handlar om dagligvaror som tillhandahålls genom självbetjä-
ning i snabbköpsbutiker. Här avses inte enbart traditionella dagligvarubu-
tiker utan även andra butiker med självbetjäning som säljer dagligvaror till
konsumenter, t. ex. apotek och bensinstationer.
Med dagligvara avses en sådan vara som köps ofta och med i regel liten
uppoffring av tid och energi vid varje inköpstillfälle. Exempel på sådana
varor är de flesta livsmedel, tobak, tvål, många kemisktekniska artiklar
och tidningar.
I första stycket slås fast att priset för en dagligvara skall anges på varan
eller dess förpackning.
Från huvudregeln om artikelprismärkning i första stycket anges i andra
stycket två undantag. Enligt det första undantaget, som anges i punkten 1,
får priset anges i varans omedelbara närhet, på hyllkantsetikett eller skylt
enligt 10 § 2, när det finns praktiska hinder mot att prismärka varan.
Som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) anses
det inte praktiskt genomförbart att artikelprismärka vissa slags varor. Det
är här främst fråga om sådana varugrupper som har angetts i en överens-
kommelse år 1986 mellan konsumentverket och de största intressenterna
inom dagligvaruhandeln. De varugrupper som sålunda prismärks på annat
sätt än genom artikelprismärkning är varor i mejerikylutrymmen, öl, lä-
skedrycker, bordsvatten, djupfrysta varor, prisgrupperade varor, pallexpo-
nerade och tillfälliga varor, lösvikts- och självplockvaror, mjöl, socker, ägg
samt tobak.
Enligt punkten 2 i andra stycket skall artikelprismärkning inte heller
krävas, när prisinformationssystemet i butiken uppfyller två för konsu-
menten viktiga funktioner.
Det ena kravet som skall vara uppfyllt för att artikelprismärkning skall
få underlåtas är att prisinformationssystemet gör det möjligt för konsu-
menten att på ett enkelt sätt beräkna den sammanlagda kostnaden för sina
inköp innan utgångskassan passeras. Detta kan klaras av med hjälp av
t. ex. prisfrågeterminaler.
Den andra förutsättningen som skall vara uppfylld är att konsumenten
på ett enkelt sätt skall kunna kontrollera att det pris som debiteras stäm-
31
mer överens med prisangivelsen i butiken, om detta inte redan är tekniskt
säkerställt.
I butiker med datakassor innebär i praktiken det alternativa prismärk-
ningssystemet att priset oftast anges på hyllkanten och att artikelprismärk-
ningen har upphört. Det förekommer inte sällan att dataminnet avviker
från vad som anges på hyllkanten. Kunden måste därför ges möjlighet att
kontrollera om priset i dataminnet avviker från vad som anges på hyllkan-
ten. Kontrollen måste kunna göras på ett enkelt sätt. Kunden skall alltså
inte behöva återvända med kvittot in i butiken för att på nytt läsa av
hyllkanten. En sådan kontrollmöjlighet måste alltså beredas kunden.
Enligt tredje stycket behöver konsumenten inte beredas kontrollmöjlig-
het om det är tekniskt säkerställt att priset som tas ut stämmer överens
med prisuppgiften vid varan. Det finns prismärkningssystem med s. k.
elektronisk hyllkant, där hyllkantsmärkningen bygger på dataminnet i
utgångskassan. Ett sådant system, som redan har prövats i några testbuti-
ker, kan anses uppfylla kontrollkravet. Genom att priset på hyllkanten
överensstämmer med dataminnet i kassan är överensstämmelsen tekniskt
säkerställd.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska
hinder enligt 10 § andra stycket eller 11 § andra stycket 1 samt om
kraven för att kontroll skall vara obehövlig enligt 11 § tredje stycket.
Bestämmelsen i denna paragraf har tillkommit på lagrådets förslag.
Vad som avses med praktiska hinder enligt 10 § andra stycket eller 11 §
andra stycket 1 får enligt denna paragraf meddelas i föreskrifter som
utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Föreskrifter om vad som skall krävas för att kontroll enligt 11 § tredje
stycket skall vara obehövlig får också meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Om lagförslaget godtas av riksda-
gen avser regeringen att överlåta normgivningen åt konsumentverket.
Tjänster
13 § Information om priset för en bestämd tjänst eller, i fall som
anses i 8 §, om grunderna för hur priset bestäms skall lämnas lätt
tillgänglig på eller i omedelbar anslutning till den plats där närings-
idkaren bedriver sin rörelse eller annars marknadsför sina tjänster.
I paragrafen ges regler om var prisinformation om tjänster skall lämnas.
Prisinformationen skall lämnas lätt tillgänglig på eller i omedelbar an-
slutning till den plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse.
När det gäller tjänster av mera standardiserad natur, t. ex. frisörtjänster,
kemtvätt och restaurangtjänster, bör prisuppgifterna — för att uppfylla
Prop. 1990/91: 171
32
kravet på att vara lätt tillgängliga — lämnas genom skyltar placerade väl Prop. 1990/91:171
synliga i eller i omedelbar anslutning till lokalen, t. ex. i skyltfönster eller i
skyltskåp. Även i t. ex. en taxibil bör väl synliga anslag finnas som anger
taxorna för olika tjänster och vid olika tidpunkter.
Många kontakter mellan konsumenter och näringsidkare som tillhanda-
håller tjänster sker utan att konsumenten kommer till den plats där nä-
ringsidkaren bedriver sin rörelse. Sådana kontakter kan ske t. ex. per
telefon eller i konsumentens bostad. Någon särskild regel om var prisinfor-
mation skall lämnas i sådana fall behövs inte. Enligt 4 § är näringsidkaren
skyldig att lämna prisinformation när han marknadsför en bestämd tjänst.
Härav följer att han måste lämna prisinformation på den plats där mark-
nadsföringen sker. Paragrafen skall givetvis bara tillämpas i de fall närings-
idkaren är skyldig att lämna prisinformation enligt 4 §.
Överträdelse
14 § Om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt den-
na lag, skall marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas.
Prisinformation enligt denna lag skall därvid anses vara sådan
information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som
avses i 3 § första stycket marknadsföringslagen.
Paragrafen innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens regelsys-
tem. Det innebär att en näringsidkare, som underlåter att lämna prisinfor-
mation enligt föreskrifterna i prisinformationslagen eller information som
annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan åläggas att
lämna den ifrågavarande informationen. Informationsåläggande kan med-
delas även den som är anställd hos en näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkarens vägnar.
Vid sidan av generalklausulen i 3 § marknadsföringslagen blir även de
handläggningsregler m. m. som anknyter till generalklausulen tillämpliga
när det gäller informationsplikten enligt prisinformationslagen. Detta in-
nebär bl. a. att en fråga om informationsåläggande kan tas upp inför
marknadsdomstolen efter ansökan av konsumentombudsmannen eller i
andra hand sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntaga-
re.
Näringsidkare är skyldiga att på anmaning av konsumentombudsman-
nen komma in med yttrande eller upplysningar i ett ärende som rör
informationsplikten. I ett ärende där det kan antas att informationsåläg-
gande kan komma i fråga, är näringsidkaren vidare skyldig att på anma-
ning av konsumentombudsmannen tillhandahålla handling och liknande
som kan ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterkommer inte närings-
idkaren åläggandet kan konsumentombudsmannen förelägga näringsidka-
ren vid vite att fullgöra denna skyldighet.
Frågor om informationsåläggande får i fall som inte är av större vikt
prövas av konsumentombudsmannen genom informationsföreläggande. 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 171
I övrigt kan hänvisas till marknadsföringslagen och dess förarbeten Prop. 1990/91:171
(prop. 1975/76:34).
Ikraftträdande
För att ge handeln skälig tid för omställning bör lagen träda i kraft först
den 1 januari 1992.
34
Regeringen föreslår
att riksdagen antar förslaget till
prisinformationslag.
Prop. 1990/91: 171
35
Prop. 1990/91:171
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens ändamål och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till ändamål att främja en god prisinformation till
konsumenter.
2 § Lagen tillämpas på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässiga
verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsumenter.
3 § Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsu-
mentkreditlagen (1977:981) och i konsumentförsäkringslagen (1980:38).
När prisinformation skall lämnas
4 § Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknadsför be-
stämda varor eller tjänster.
Första stycket gäller dock inte, om särskilda omständigheter hindrar att
prisinformation lämnas.
Hur prisinformation skall lämnas
Allmänt
5 § Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Priset
skall anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på
något annat likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärdeskatt. Om det kan tillkomma avgifter och
andra kostnader skall detta anges särskilt.
Varor
6 § Priset för en vara skall anges per förpackning eller någon annan
jämförlig enhet av varan.
För varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter, skall priset avse
den mängd eller måttenhet som varan vanligen utbjuds i.
7 § Uppgift om pris per måttenhet (jämförpris) skall dessutom lämnas
för sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för.
Särskilda beräkningsgrunder får fastställas av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Tjänster
8 § Om det slutliga priset för en bestämd tjänst inte kan anges, skall
näringsidkaren i stället ange grunderna för hur priset bestäms.
36
Var skriftlig prisinformation skall anges
Allmänt
Prop. 1990/91:171
9 § Priset och jämförpriset skall anges så att det framgår klart för konsu-
menten vilken vara eller tjänst som informationen avser.
Varor
10 § När en bestämd vara utbjuds i en försäljningslokal, i ett skyltfönster
eller skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället, skall priset för
varan och jämförpriset anges
1. på varan eller dess förpackning, eller
2. i varans omedelbara närhet, på en hyllkantsetikett eller skylt, så att risk
inte föreligger för förväxling med pris på andra varor.
Om det finns praktiska hinder mot att priset och jämförpriset anges
enligt första stycket 1 eller 2, får det anges i en prislista, prisfrågeterminal
eller liknande.
11 § I den mån dagligvaror marknadsförs genom självbetjäning, skall
priset anges enligt 10 § första stycket 1.
Priset får dock anges enligt 10 § första stycket 2, när
1. det finns praktiska hinder mot att prisinformationen lämnas enligt
10 § första stycket 1, eller
2. prisinformationssystemet gör det möjligt för konsumenten att på ett
enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före
betalningen, dels kontrollera att det pris som tas ut stämmer överens med
prisangivelsen vid varan.
Den angivna kontrollmöjligheten behöver inte ordnas, om det är tek-
niskt säkerställt att det pris som tas ut stämmer överens med priset vid
varan.
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska hinder enligt
10 § andra stycket eller 11 § andra stycket 1 samt om kraven för att
kontroll skall vara obehövlig enligt 11 § tredje stycket.
Tjänster
13 § Information om priset för en bestämd tjänst eller, i fall som avses i
8 §, om grunderna för hur priset bestäms skall lämnas lätt tillgänglig på
eller i omedelbar anslutning till den plats där näringsidkaren bedriver sin
rörelse eller annars marknadsför sina tjänster.
Överträdelse
14 § Om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt denna lag,
skall marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas.
Prisinformation enligt denna lag skall därvid anses vara sådan informa-
tion av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 3 § första
stycket marknadsföringslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
37
Allmänna utgångspunkter
Genom konkurrenspolitiken söker samhället motverka brister i markna-
dens sätt att fungera och främja en effektiv och väl fungerande konkurrens.
Effektiviteten inom näringslivet kan härigenom främjas samtidigt som
konsumenterna kan erhålla ett brett och kvalitativt väl avvägt utbud av
varor och tjänster till låga priser. Målet för konkurrenspolitiken är att
skapa förutsättningar för en effektiv resursfördelning, förbättrad produkti-
vitetstillväxt och bättre balans i samhällsekonomin samtidigt som konsu-
mentintresset skall tillgodoses.
Konkurrenspolitiken verkar på flera olika plan och de konkurrens-
främjande åtgärderna kan bestå dels av olika typer av ingrepp med stöd av
konkurrenslagstiftningen dels av information som ökar kunskapen hos de
aktörer som är verksamma på den aktuella marknaden. För att marknads-
ekonomin skall fungera krävs välinformerade konsumenter.
Kommittén skall enligt sina direktiv kartlägga vilka brister som före-
kommer i prisinformationen till konsumenter då det gäller såväl dagligva-
ror som andra varor och tjänster. Med utgångspunkt från kartläggningen
skall kommittén lämna förslag till åtgärder för att avhjälpa de konstaterade
bristerna. Om kommittén finner att någon annan lösning inte står till buds
bör kommittén överväga en lagreglering av de grundläggande krav som bör
ställas på en sådan prisinformation samt hur uppföljning och tillsyn bör
ske. Kommittén skall överväga om de eventuella nya lagreglerna bör tas in
i den nuvarande marknadsföringslagen eller om de istället bör tas in i en ny
särskild lag.
I sin kartläggning har kommittén gått igenom förhållandena inom landet
och även kartlagt det internationella regelverket på området. Kommittén
har konstaterat brister i prisinformationen främst när det gäller pris i
skyltfönster och pris i butiken. Trots olika insatser för att förbättra prisin-
formationen i detaljhandeln, uppvisar denna sålunda fortfarande stora
brister och det nuvarande systemet kan mot denna bakgrund kritiseras.
Effektiv konkurrens — av största vikt för konsumentpolitiken
För att produktionsresurserna skall komma till användning på ett effektivt
sätt fordras det att de val hushållen träffar är rationella i betydelsen väl
underbyggda. För detta krävs det att konsumenterna har en god överblick
över och är orienterade om olika utbuds reella innebörd och inbördes
värde. Den information konsumenterna får från företagen är inte alltid
tillräckligt saklig och informativ från konsumentsynpunkt. Tillgången till
korrekt information är av stor betydelse för marknadens funktion. Denna
information måste innehålla upplysning om pris, kvalitet, service och
säkerhet. Priset fungerar som en viktig signal och förmedlande länk mellan
säljare och köpare. Konsumentlagstiftningen, som bl. a. syftar till att för-
38
bättra denna information, utgör därför ett viktigt komplement till konkur-
renslagstiftningen och därmed också en viktig del av samhällets åtgärder
för att åstadkomma en effektiv konkurrens.
Ett särskilt mål för konsumentpolitiken är att på olika sätt stödja utsatta
konsumentgrupper. För dessa har åtgärder för att hjälpa hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser särskilt stor betydelse. Ett mål
för konsumentpolitiken blir därför att slå fast en minimistandard där det
är viktigt att man tar speciell hänsyn till de här konsumentgrupperna.
De företag som verkar på marknaden har enligt kommittén ett huvudan-
svar för att tillräcklig information lämnas. Enligt kommitténs uppfattning
har marknadens aktörer inte levt upp till detta ansvar och kommittén delar
därför den kritik som framförts mot handeln.
Brister finns emellertid också i det rättsliga systemet på området. Detta
har inte tillräckligt tydligt lyckats ange de krav som bör ställas på en god
prisinformation och kommittén har dessutom noterat svårigheterna att få
en tillräckligt hög grad av efterlevnad till de regler som utmejslats i praxis.
En bidragande orsak till den bristande effektiviteten i systemet är de långa
och utdragna förhandlingar vars resultat ofta blir regler präglade av kom-
promisser. Dessa regler har ibland visat sig mindre väl lämpade för prak-
tisk tillämpning. Mot denna bakgrund gör kommittén bedömningen att
man i särskilda lagregler bör ange de grundläggande krav som skall ställas
för att säkerställa att konsumenterna får tillräcklig prisinformation i
samband med näringsidkares marknadsföring av varor och tjänster i de-
taljhandeln.
Flera länder, bl. a. våra nordiska grannländer, har redan antagit författ-
ningar med preciserade regler om prisinformation. Det ligger därför i linje
med en internationell utveckling att vi också i Sverige uppmärksammar
prisinformationsfrågorna i lag.
Enligt kommitténs uppfattning skall detaljhandelns prisinformation
vara utformad så att den underlättar för konsumenten att, under den
begränsade tid han/hon har till förfogande, välja såväl mellan olika varor
och tjänster som mellan olika säljställen. För att prisuppgifterna skall fylla
sin funktion måste de vara klara och entydiga samt presenterade på ett
sådant sätt att de lätt kan uppfattas och förstås. Genom prisuppgifterna
skall konsumenten kunne få en riktig bild av hur mycket han/hon måste
betala. Konsumenten måste således få information om vad som ingår i det
angivna priset samt om eventuella tillkommande kostnader och, om möj-
ligt, storleken på dessa.
Det är vidare viktigt att de prisjämförelser och pristermer som förekom-
mer i marknadsföringen är rättvisande och att det pris varmed ett kon-
tantpris jämförs inte är fiktivt. Kommittén understryker att priskonkur-
rensen endast kan fungera om marknadsföringen ger konsumenten en
riktig föreställning om varans eller tjänstens värde.
Prop. 1990/91:171
Bilaga 1
Förslag till lagstiftningsmodell
Särskilda regler om prisinformation kan införas antingen i marknadsfö-
ringslagen eller i en särskild lag. Enligt kommittén ter det sig emellertid
39
mindre lämpligt att i marknadsföringslagen inarbeta relativt detaljerade
regler eftersom denna lag bygger på generalklausuler och innehåller få
detaljregler. Vidare syftar marknadsföringslagen till att främja konsumen-
ternas intresse inte bara när det gäller information utan även i andra
avseenden och i fråga om information inte endast prisinformation. Kom-
mittén anser därför inte att de tilltänkta reglerna om prisinformation hör
hemma i marknadsföringslagen utan i särskild lag. Kommittén föreslår
därför att en lag om prisinformation införs.
Förenklingar av riktlinjesystemet
Utgångspunkten bör vara att lagen och dess tillämpning i enskilda fall ger
den huvudsakliga vägledningen om vad som gäller på området. Kommit-
tén förutsätter att konsumentverket inför ikraftträdandet av lagen går
igenom nu gällande riktlinjer och branschöverenskommelser på prisinfor-
mationsområdet för att kritiskt granska om behovet av dessa kvarstår.
Den nu centrala riktlinjen på prisinformationsområdet kan enligt kommit-
téns mening helt upphävas. Kommittén ger ytterligare exempel på rikt-
linjer och överenskommelser som kan förenklas eller upphävas. Lagen
innebär således att regelsystemet görs mer överblickbart.
Lag om prisinformation
Den lag om prisinformation som kommittén föreslår innehåller krav på
prisinformation vid marknadsföring av varor och tjänster. På vissa punk-
ter blir en sådan lag en kodifiering av gällande rättspraxis, t. ex. beträffan-
de prisinformation om varor i annonser samt jämförpriser. I andra avseen-
den blir det emellertid fråga om att i lag reglera frågor där en fast och klar
praxis saknas, t. ex. prismärkningen i butik och i skyltfönster. Det är enligt
kommittén viktigt att lagen medger tillräcklig flexibilitet och inte förhind-
rar en teknisk utveckling.
Lagen innehåller inte några egna sanktionsregler utan anknyter till
marknadsföringslagen och dess regelsystem. Handlingar som strider mot
den föreslagna lagen skall anses strida mot marknadsföringslagen och kan
föranleda åläggande eller förbud i förening med vite.
Pris i annonser och liknande marknadsföring
Det är kommitténs uppfattning att annonser över vilka detaljisten har ett
bestämmande inflytande skall innehålla prisinformation. Motsvarande
krav bör ställas även på reklam som sker genom andra media. Kravet på
prisinformation bör emellertid inte gälla för alla annonser utan endast för
dem i vilka en tillräckligt identifierbar vara eller tjänst marknadsförs.
Kommitténs förslag beträffande varor överensstämmer med gällande
praxis medan förslaget på tjänsteområdet tydligare än hittills markerar
kravet på prisinformation.
Prop. 1990/91:171
Bilaga 1
40
Prisinformation i skyltfönster Prop. 1990/91:171
Prisinformation i skyltfönster stärker avsevärt konsumenternas förutsätt- Btlaga 1
ningar att göra väl underbyggda val. Nuvarande förhållanden är inte
tillfredsställande. Efterlevnaden av den riktlinje som finns är låg. Enligt
kommittén skall näringsidkare lämna prisinformation för de varor man
exponerar i sina skyltfönster. Detta krav bör komma till uttryck i lagen och
gälla när en bestämd vara utbjuds till försäljning.
Prisinformation i butik
Enligt kommittén bör man i prisinformationslagen uppställa krav på den
prisinformation en detaljist skall lämna när varor utbjuds i butik. Lagen
bör gälla generellt. Med hänsyn till att behovet av prisinformation kan
bedömas vara särskilt stort inom dagligvaruhandeln samtidigt som spe-
ciella problem föreligger inom denna bransch gör kommittén bedömningen
att det för dagligvaruhandeln krävs mer långtgående regler. Vid utform-
ningen av dessa regler har kommittén utgått från de funktioner, som såväl
företrädare för handeln som konsumenterna är ense om skall tillgodoses.
Det betyder att prisinformationen skall fylla tre viktiga funktioner, nämli-
gen 1) ge konsumenten information om hur mycket en vara kostar, 2)
möjliggöra försummering samt 3) medge efterkontroll. Lagstiftningen bör
därför enligt kommitténs mening innehålla regler som slår fast att pris-
märkningen i dagligvaruhandeln måste göras så att nämnda tre krav upp-
fylls. Vid manuell betjäning där muntlig information är lätt tillgänglig
behövs däremot ingen skriftlig prisinformation.
Kommittén diskuterar särskilt prisinformation i dagligvarubutiker med
datakassor och möjligheterna att där slopa artikelprismärkningen. Kom-
mittén menar att det för närvarande finns alternativa prisinformationsme-
toder som uppfyller de två först angivna kraven. Sålunda kan det system
för hyllkantsmärkning som utvecklats fylla det första kravet medan särskil-
da kundterminaler kan medföra att det andra kravet tillgodoses. Kommit-
tén vill här understryka att en mycket god ordning i såväl butiken som på
hyllorna utgör en förutsättning för att prisinformation genom hyllkantseti-
ketter skall fungera tillfredsställande.
Enligt kommittén finns det däremot för närvarande ännu inte någon
allmänt tillgänglig metod som möjliggör efterkontroll. Det är sålunda
uppenbart att inte ens det utförligaste kassakvitto ensamt kan fylla denna
funktion. Kommittén utesluter emellertid inte att handeln kan utveckla
alternativa metoder som även tillgodoser kontrollkravet. Flera metoder
har redan testats. En sådan är elektronisk hyllkant. Även andra möjlighe-
ter finns.
Reglerna om att prismärkningen i dagligvaruhandeln måste göras så att
de tre ovan nämnda kraven uppfylls bör emellertid inte omfatta vissa
varugrupper som av praktiska orsaker inte har ansetts kunna prismärkas
på traditionellt sätt.
Kommitténs lösning innebär att artikelprismärkningen måste vara kvar
till dess tekniska möjligheter kommer i bruk som fullt ut tillgodoser de
nämnda kraven. 41
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 171
Konkurrenskommittén förutsätter vidare att det i butiker som utvecklar Prop. 1990/91:171
alternativa former för prisinformation utformas servicefunktioner som Bilaga 1
tillgodoser att de grupper av handikappade, som kan ställas inför speciella
svårigheter i sådana butiker, erhåller en tillfredsställande prisinformation.
Det inträffar inte sällan att prisuppgifter, oavsett om de finns på varan
eller hyllkanten, avviker från de uppgifter som finns i kassaterminalen.
För sådana fall anser kommittén det rimligt att konsumenten får betala
endast det lägre priset. Detta bör komma till uttryck i lagen.
Jämförpriser
Enligt konkurrenskommittén är de möjligheter att jämföra priset mellan
olika varualternativ, som tillgången till jämförpriser medför, av stort
värde från konsumentsynpunkt. Jämförpriset är viktigt som underlag för
konsumentens köpbeslut, eftersom det ökar dennes möjligheter att göra
rationella val, och som konkurrensstimulerande faktor. Enligt kommittén
bör även jämförpriserna omfattas av den särskilda prisinformationslagen.
Information om jämförpris för färdigförpackade dagligvaror bör enligt
kommittén krävas när särskilda beräkningsgrunder finns. Sådan informa-
tion bör dock inte krävas i t. ex. de fall framtagandet av informationen
skulle medföra orimliga kostnader för detaljisten eller hans leverantör.
Tjänster
Av samma skäl som konsumenterna bör få prisinformation vid marknads-
föring av varor är det enligt kommittén viktigt att de får sådan information
när tjänster marknadsförs. Enligt kommittén är en förbättrad information
på tjänstemarknaden önskvärd och nödvändig för att konsumenten skall
kunna träffa rätt val så att konkurrensen kan fungera.
Enligt kommittén bör prisinformationen för tjänster, på samma sätt som
för varor, vara klar och entydig samt ge konsumenten en riktig uppfattning
av hur mycket han måste betala. Tjänstemarknaden är mångfasetterad och
olika tjänsteområden uppvisar inbördes stora skillnader. I allmänhet bör
konsumenten kunna få prisinformation redan i samband med att en be-
stämd tjänst marknadsförs i t. ex. en annons. För tjänster som är av mer
standardiserad natur bör näringsidkaren normalt inte ha några svårigheter
att informera konsumenten om kontantpriset. Ofta har emellertid inte
näringsidkaren vid avtalstillfället all den information som krävs för att
han skall kunna ge konsumenten sådana uppgifter. I sådana fall bör nä-
ringsidkaren istället ge konsumenten information om de debiteringsprinci-
per som skall ligga till grund för en senare faktura.
Prisinformationen bör lämnas på den plats där näringsidkaren bedriver
sin rörelse och på ett sätt som innebär att konsumenten lätt kan få tillgång
till uppgifterna. Informationen skall vara så tydlig som möjligt. När det
gäller tjänster av mer standardiserad natur (t. ex. frisörtjänster, kemtvätt,
restaurangtjänster) bör näringsidkaren ofta kunna lämna sina prisuppgifter
genom skyltar placerade väl synliga i eller i omedelbar anslutning till
lokalen (t. ex. i skyltfönster). För andra tjänster, t. ex. hantverkstjänster,
42
bör det vara tillräckligt att konsumenten i en förteckning kan inhämta Prop. 1990/91: 171
information om grunderna för hur priset bestäms. Vid kontakter med Bilaga 1
näringsidkaren på annan plats än där han bedriver sin rörelse, t. ex. per
telefon eller i konsumentens bostad bör näringsidkaren på uppmaning av
konsumenten lämna prisinformation. I denna situation är det inte rimligt
att en näringsidkare vid varje kontakt med en konsument självmant skall
lämna fullständig prisinformation.
Lagen bör omfatta alla typer av tjänster som en näringsidkare mark-
nadsför till konsument, med undantag för sådana tjänster som omfattas av
särskilda bestämmelser.
Kommitténs fortsatta arbete
I det fortsatta arbetet kommer kommittén att överväga om ett förbud mot
horisontellt prissamarbete behöver införas. Då frågan om extrapriser är
intimt förknippad med kommitténs ställningstagande till de horisontella
cirkaprislistorna har kommittén tvingats skjuta behandlingen av extrapri-
serna till slutbetänkandet.
43
Härigenom föreskrivs följande
Inledande bestämmelse
1 § Denna lag gäller när näringsidkare marknadsför varor och tjänster till
konsumenter. Lagen har till ändamål att främja en god prisinformation.
För vissa varor och tjänster gäller särskilda bestämmelser.
Huvudregler
2 § Priset skall anges korrekt och entydigt, så att det lätt kan uppfattas
och förstås, och inbegripa mervärdeskatt. Eventuella tillkommande avgif-
ter skall anges särskilt.
3 § Priset skall anges per förpackning eller någon annan jämförlig enhet
av varan.
För varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter skall priset avse
den mängd och måttenhet som varan vanligen utbjuds i.
Pris i annonser m. m.
4 § Priset skall anges när en bestämd vara beskrivs i sådana annonser
eller andra liknande framställningar utanför säljstället som en detaljist
svarar för. Detta krävs dock inte om priset på varan snabbt ändras eller om
andra särskilda omständigheter hindrar det. Motsvarande gäller för tjäns-
ter.
Pris på säljstället
5§ Priset skall anges när en bestämd vara utbjuds i försäljningslokal,
skyltfönster, skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället om inte
särskilda omständigheter hindrar det.
6 § Priset skall anges
1. på varan eller dess förpackning eller
2. i varans omedelbara närhet, på hylletikett eller skylt, så att det klart
framgår för konsumenten vilken vara priset avser, eller
3. i en prislista, prisfrågeterminal eller motsvarande om det finns prak-
tiska hinder mot att priset anges enligt 1 eller 2.
För dagligvaror i butiker av självbetjäningstyp skall prisinformationen
lämnas enligt första stycket 1. Prisinformationen får dock lämnas enligt
första stycket 2
1. om det föreligger praktiska hinder mot att prisinformationen lämnas
enligt första stycket 1, eller
Prop. 1990/91:171
Bilaga 2
44
2. om prisinformationssystemet gör det möjligt for konsumenten att på Prop. 1990/91: 171
ett enkelt sätt Bilaga 2
a) beräkna den sammanlagda kostnaden för sina inköp innan kassan
passeras, och
b) kontrollera att det pris som debiteras stämmer överens med prisan-
givelsen i butiken, såvida inte detta redan är tekniskt säkerställt.
Priset behöver inte anges skriftligen på säljställe där konsumenten lätt
kan få svar på sin fråga om priset.
7 § Uppgift om pris per måttenhet (jämforpris) skall lämnas på säljstället
for färdigförpackade dagligvaror för vilka det finns särskilda beräknings-
grunder, såvida inte konkurrenseffekter eller andra omständigheter sär-
skilt talar emot det.
Tjänster
8 § Information om priset för en tjänst eller om grunderna för hur priset
bestäms skall lämnas lätt tillgänglig på eller i omedelbar anslutning till den
plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse om inte särskilda skäl talar
emot det. Motsvarande gäller då konsument, som befinner sig på annan
plats, uppmanar näringsidkaren att lämna prisinformation.
Avvikande prisuppgift
9 § Om en prisuppgift på säljstället inte stämmer överens med det pris
som debiteras gäller det lägre priset om det inte är uppenbart att det är
felaktigt.
Överträdelse
10 § Prisinformation som inte sker i enlighet med reglerna i denna lag
skall anses strida mot marknadsföringslagen (1975:1418).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
45
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av:
Statens pris- och konkurrensverk,
Näringsfrihetsombudsmannen,
Konsumentverket/Konsumentombudsmannen,
Allmänna reklamationsnämnden,
Hovrätten för Övre Norrland,
Kammarrätten i Jönköping,
Länsstyrelsen i Malmöhus län,
Pensionärernas Riksorganisation,
Husmodersförbundet Hem & Samhälle,
Handelsanställdas Förbund,
Svenska Livsmedelsarbetareförbundet,
Konsumentforum (Hultsfred),
Konsumentgillesförbundet,
Konsumentvägledarnas förening,
Göteborgs kommun (Konsumentnämnden),
Stockholms kommun (Konsumentnämnden),
Motala kommun (Konsumentnämnden),
Synskadades Riksförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Moderata kvinnoförbundet,
Centerkvinnorna,
Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Sveriges Industriförbund,
Axel Johnson AB,
ICA-förbundet,
Kooperativa förbundet,
Kooperativa Institutet,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Grossistförbundet Svensk Handel,
Dagligvaruleverantörers förbund,
Sveriges Livsmedelsindustriförbund,
Sveriges Köpmannaförbund,
SSLF Sveriges livsmedelshandlareförbund,
Konsumentdelegationen,
Sveriges Advokatsamfund.
46
Resultat i sammanfattning
— 85 % av svenska folket anser att det är viktigt att få reda på en varas pris
innan man betalar i en självbetjäningsbutik. (I frågan har vissa livsme-
del exemplifierats.)
— 82% vill helst ha prislapp på varje förpackning (vissa livsmedel).
— 80% av dessa tycker prislapp är viktigt även om det kostar 1 krona mer
per hundralapp.
— 63% handlar livsmedel i butik med datakassa, 34% med manuell kassa.
— 26 % har någon gång de senaste två månaderna uppmärksammat att det
blivit fel pris i kassan.
— 86% av konsumenterna är nöjda med prisinformationen i sin butik, 2%
är missnöjda.
— Konsumenterna är något mindre nöjda med butiker med datakassor
som saknar prislappar. Skillnaden är dock liten.
— 72% anser det viktigt med prisinformation i skyltfönster. (Frågan har
exemplifierats med ”skor, stövlar eller liknande”.)
— Extrapris och röd prisetikett är de prisuttryck som av flest konsumenter
uppfattas som förmånliga.
— Någon skillnad mellan livsmedel och kläder när det gäller de olika
prisuttryckens förmånlighet finns inte. Undantag är extrapris som
kopplat till livsmedel i något högre utsträckning uppfattas som ”mycket
billigt”.
— Lågpris är det prisuttryck där uppfattningarna om dess innebörd varie-
rar mest mellan olika grupper.
— De olika prisuttrycken uppfattas syfta till en högre varaktighet för
kläder än för livsmedel.
— Skillnaderna i uppfattning mellan svenska folket och
hushållsansvariga är mycket små.
Prop. 1990/91:171
Bilaga 4
Uppdraget
IMU-Testologen har haft konsumentverkets uppdrag att genomföra en
opinionsundersökning avseende allmänhetens/konsumenternas uppfatt-
ning om prismärkning av i första hand matvaror och andra typer av
dagligvaror.
Syftet med undersökningen anges vara dels att allmänt belysa Konkur-
renskommitténs diskussioner om bland annat extrapriser, dels att få bättre
underlag för vissa mål i marknadsdomstolen samt dels att få ett bättre
underlag för konsumentverkets fortsatta arbete på prisområdet.
47
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91:171
Bilaga 5
Lagens ändamål och tillämpningsområde
1 § Denna lag har till ändamål att främja en god prisinformation till
konsumenter.
2 § Lagen tillämpas på sådana näringsidkare som i sin yrkesmässiga
verksamhet tillhandahåller varor och tjänster till konsumenter.
3 § Särskilda föreskrifter om information till konsumenter finns i konsu-
mentkreditlagen (1977:981) och i konsumentförsäkringslagen (1980:38).
När prisinformation skall lämnas
4 § Prisinformation skall lämnas när en näringsidkare marknadsför be-
stämda varor eller tjänster.
Första stycket gäller dock inte, om särskilda omständigheter hindrar att
prisinformation lämnas.
Hur prisinformation skall lämnas
Allmänt
5 § Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt.
Priset skall inbegripa mervärdeskatt. Avgifter och andra kostnader som
kan tillkomma skall anges särskilt.
Varor
6 § Priset för en vara skall anges per förpackning eller någon annan
jämförlig enhet av varan.
För varor som tillhandahålls i varierande kvantiteter, skall priset avse
den mängd eller måttenhet som varan vanligen utbjuds i.
7 § Uppgift om pris per måttenhet (jämförpris) skall dessutom lämnas för
sådana varuslag som det finns särskilda beräkningsgrunder för.
Särskilda beräkningsgrunder fastställs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Tjänster
8 § Om det slutliga priset för en viss tjänst inte kan anges, skall näringsid-
karen i stället ange grunderna för hur priset bestäms.
48
Var prisinformation skall lämnas på säljstället
Varor
Prop. 1990/91:171
Bilaga 5
9 § När en bestämd vara utbjuds i en försäljningslokal, i ett skyltfönster
eller skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället, skall priset för
varan och jämförpriset anges
1. på varan eller dess förpackning,
2. i varans omedelbara närhet, på en hylletikett eller skylt, så att det klart
framgår för konsumenten vilken vara som priset och jämförpriset avser,
eller
3. i en prislista, prisfrågeterminal eller liknande, om det finns praktiska
hinder mot att priset och jämförpriset anges enligt 1 eller 2.
10 § Priset för varan och jämförpriset behöver inte anges skriftligen, om
konsumenten lätt kan få upplysning om priserna på något annat sätt.
11 § I butiker av självbetjäningstyp skall priset för dagligvaror anges
enligt 9 § första stycket 1.
Priset får dock anges enligt 9 § 2, när
1. det finns praktiska hinder mot att prisinformationen lämnas enligt 9 §
1, eller
2. prisinformationssystemet gör det möjligt för konsumenten att på ett
enkelt sätt
— beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före betalningen, och
— kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med prisangivel-
sen i butiken, såvida inte detta redan är tekniskt säkerställt.
Tjänster
12 § Information om priset för en bestämd tjänst eller om grunderna för
hur priset bestäms skall lämnas lätt tillgänglig på eller i omedelbar anslut-
ning till den plats där näringsidkaren bedriver sin rörelse eller marknads-
för tjänster.
Överträdelse
13 § Om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt denna lag,
skall marknadsföringslagen (1975:1 418) tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
49
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-04-02
Prop. 1990/91:171
Bilaga 6
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991 har regering-
en efter anmälan av statsrådet Margot Wallström beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till prisinformationslag.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Hugo Melan-
der.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
4§
Enligt 4 § första stycket skall prisinformation lämnas när en näringsidkare
marknadsför bestämda varor eller tjänster. Om det inte är fråga om en
bestämd vara eller tjänst i den mening som avses här blir inte heller de
följande bestämmelserna om hur och var prisinformation skall lämnas
tillämpliga. I remissprotokollets specialmotivering har diskuterats vilket
krav på specificering som ligger i att det skall vara fråga om en bestämd
vara eller tjänst. Vad som diskuteras är emellertid huvudsakligen det
första ledet i en marknadsföring, nämligen annonsering och liknande.
Lagrådet har förståelse för svårigheten att finna ett mer klargörande ut-
tryck men anser att i vart fall frågan behöver belysas ytterligare, särskilt i
fråga om tjänster. Lagrådet vill framhålla att det är viktigt att vid läsningen
av följande paragrafer i lagen komma ihåg den nu berörda begränsningen.
Förslaget innehåller olika regler för varor och tjänster och det kan alltså
uppkomma vissa gränsdragningsproblem när en näringsidkare i ett sam-
manhang tillhandahåller både varor och tjänster så som är fallet exempel-
vis i en restaurang med viss självservering. Det är inte givet att de princi-
per som kommit till uttryck i 2 § konsumentköplagen och 2 § konsument-
tjänstlagen är de lämpligaste här. Enligt lagrådets mening behöver frågan
belysas närmare.
5§
Med hänvisning till vad som anförs vid 9 —12 §§ och med ett förtydligande
i andra stycket föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse:
”Priset för varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Priset skall
anges skriftligen, om konsumenten inte kan få upplysning om det på annat
likvärdigt sätt.
Priset skall inbegripa mervärdeskatt. Om det kan tillkomma avgifter och
andra kostnader, skall detta anges särskilt.”
50
8§
Om det slutliga priset för ”en viss tjänst” inte kan anges, skall näringsidka-
ren enligt 8 § i stället ange grunderna för hur priset bestäms. Som har
berörts vid 4 § är det avgörande även for tillämpningen av förevarande
paragraf att det är fråga om ”en bestämd tjänst”. Detta uttryck bör
användas även här.
9-12 §§
Paragraferna har den gemensamma huvudrubriken ”Var prisinformation
skall lämnas på säljstället”. För annan information än den på säljstället
finns ingen bestämmelse om hur den skall placeras. En grundläggande
regel i lagen är emellertid den som sägs ut i 9 § punkt 2 och som innebär att
prisinformationen skall vara så placerad att det framgår klart for konsu-
menten vilken vara priset avser. Lagrådet förordar att den tas in som en
fristående bestämmelse först under huvudrubriken med beteckningen 9 §
och med en egen underrubrik ”Allmänt”. Den föreslagna lydelsen av
huvudrubriken passar inte innehållet i 12 § och kan, om lagrådets förslag
till ny bestämmelse antas, ändras till ”Var skriftlig prisinformation skall
anges”.
Förslagets 9§ får därmed beteckningen 10 §. Lagrådet föreslår där ett
förtydligande. Om punkt 3 tas upp som ett fristående sista stycke framgår
bättre att den utgör ett undantag från punkterna 1 och 2.
I 9 och 11 §§ i förslaget finns undantagsregler som gjorts beroende av om
”praktiska hinder” föreligger mot att uppfylla krav som annars skall gälla.
Av exemplifieringen i motivuttalandena framgår att uttrycken inte bör
förstås i sin egentliga mening utan läsas med utgångspunkt i vissa träffade
överenskommelser eller utarbetade riktlinjer för marknaden. Lagrådet
ifrågasätter om inte denna speciella innebörd måste anges genom särskilda
föreskrifter.
Förslagets 10 § innehåller att priset för varan och jämförpriset inte
behöver anges skriftligen, om konsumenten lätt kan få upplysning om
priserna på något annat sätt. Denna regel hör mera hemma i avsnittet om
hur information skall lämnas och kan lämpligen fogas in i 5 §. Att den
därmed kommer att gälla också i fråga om tjänster framstår som befogat.
Lagtexten i denna regel lämnar stort utrymme för att underlåta skriftlig
information. Av specialmotiveringen framgår att det inte är avsikten —
det sägs bl. a. att i en snabbköpsbutik skriftlig information skall anses
behövlig även vid en disk med manuell betjäning. En rimlig regel kan
enligt lagrådets mening vara att skriftlig information får underlåtas, om
annan likvärdig information ges om priset. Uttrycket likvärdig skall då
innefatta de krav som ställs på en skriftlig information, nämligen bl. a. att
den i princip skall kunna fås i omedelbar närhet till varan så att konsumen-
ten utan omgång kan jämföra olika priser och göra ett val. Lagrådets
förslag till utformning av bestämmelsen har angetts i det föregående vid
5§.
I 11 § finns två uttryck som måste ha en bestämd mening, eftersom de
Prop. 1990/91:171
Bilaga 6
51
avgör när de strängare informationskraven beträffande dagligvaror skall Prop. 1990/91:171
tillämpas. Bilaga 6
Det första uttrycket är ”butiker av sjävbetjäningstyp” i paragrafens
inledning. Med tanke på alla former som förekommer av blandad manuell
betjäning och självbetjäning måste uttrycket anses för obestämt. En klar
gräns kan erhållas om reglerna i 11 § anges gälla för all marknadsföring av
dagligvaror genom självbetjäning oavsett formerna för försäljning i övrigt i
en butik.
Det andra uttryck som lagrådet syftar på här är det som finns sist i
paragrafen i satsen ”såvida inte detta redan är tekniskt säkerställt”. Det
syftar enligt motiven på ett visst nu tillgängligt elektroniskt system som
skall omöjliggöra att en prisnotering i kassan avviker från den som marke-
ras vid varan. För den som inte känner till detta kan lagtexten vålla
problem. Eftersom det också kan väntas uppkomma nya tekniska lösning-
ar där tvekan kan uppstå om de motsvarar kravet på tekniskt säkerställan-
de kan det också här övervägas om inte de system som kan godtas bör
anges direkt eller i mer beskrivande ordalag i särskilda föreskrifter.
Med de olika förslag som nu har lämnats och med ett par redaktionella
ändringar i 12 § skulle förevarande avsnitt om informationens placering
kunna få följande lydelse:
”Var skriftlig prisinformation skall anges
Allmänt
9 § Priset och jämförpriset skall anges så att det framgår klart för konsu-
menten vilken vara som informationen avser.
Varor
10 § När en bestämd vara utbjuds i en försäljningslokal, ett skyltfönster
eller skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället, skall priset för
varan och jämförpriset anges.
1. på varan eller dess förpackning, eller
2. i varans omedelbara närhet, på en hylletikett eller skylt så att risk inte
föreligger för förväxling med pris på andra varor.
Om det finns praktiska hinder mot att priset och jämförpriset anges
enligt första stycket 1 eller 2, får det anges i en prislista, prisfrågeterminal
eller liknande. Vad som skall anses vara praktiskt hinder skall framgå
närmare av föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
11 § I den mån dagligvaror marknadsförs genom självbetjäning skall
priset anges enligt 10 § första stycket 1.
Priset får dock anges enligt 10 § första stycket 2 när
1. det finns praktiska hinder mot att prisinformationen lämnas enligt 10 §
första stycket 1, eller
2. prisinformationssystemet gör det möjligt för konsumenten att på ett
enkelt sätt dels beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före
52
betalningen och dels kontrollera att det pris som tas ut stämmer överens
med prisangivelsen vid varan.
Den angivna möjligheten till kontroll behövs inte, om det är tekniskt
säkerställt att det pris som tas ut överensstämmer med priset vid varan.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar före-
skrifter om vad som skall anses utgöra praktiskt hinder enligt andra stycket
1 samt om kraven för att kontroll skall vara obehövlig enligt tredje stycket.
Tjänster
12 § Information om priset for en bestämd tjänst eller, i fall som avses i
8 §, om grunderna för hur priset bestäms skall lämnas lätt tillgänglig på
eller i omedelbar anslutning till den plats där näringsidkaren bedriver sin
rörelse eller annars marknadsför sina tjänster.”
13 §
I paragrafen sägs att, om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt
lagen, marknadsföringslagen (1975:1418) skall tillämpas.
Informationsregeln i 3 § marknadsföringslagen avser all slags informa-
tion som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Underlåter nä-
ringsidkare att vid marknadsföring lämna sådan information kan mark-
nadsdomstolen och i vissa fall konsumentombudsmannen meddela ett
åläggande att lämna den. Vad ett åläggande får innehålla framgår av andra
stycket i paragrafen. Informationsregeln nämner inte uttryckligen prisin-
formation.
Enligt lagrådets mening bör av forevarande paragraf tydligare framgå på
vad sätt marknadsföringslagen skall vara tillämplig. Följande mening bör
därför fogas till paragrafen: ”Prisinformation enligt denna lag skall därvid
anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsyn-
punkt som avses i 3 § första stycket marknadsföringslagen.”
Prop. 1990/91: 171
Bilaga 6
53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 april 1991
Prop. 1990/91:171
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist,
Wallström, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink.
Statsrådet Wallström anmäler fråga om lagstiftning om prisinformation.
Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om
en prisinformationslag i enlighet med bilagan till detta protokoll.
Ur protokollet:
Maud Melin
54
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
1 Inledning.................................................. 3
2 Nuvarande förhållanden .................................... 4
3 Lagstiftning om prisinformation till konsumenter............... 7
3.1 Behovet av lagstiftning................................. 7
3.2 Tillämpningsområdet för en ny lagstiftning ............... 9
3.3 När prisinformation skall lämnas........................ 9
3.4 Hur prisinformation skall lämnas........................ 10
3.4.1 Allmänt......................................... 10
3.4.2 Jämförpris ...................................... 11
3.4.3 Särskilt om tjänster............................... 12
3.5 Var priset skall anges på säljställe........................ 13
3.5.1 Varor i allmänhet ................................ 13
3.5.2 Dagligvaror i butiker av självbetjäningstyp .......... 14
3.5.3 Tjänster ........................................ 18
3.6 Avvikande prisuppgift ................................. 19
3.7 Överträdelse.......................................... 20
3.8 Den lagtekniska lösningen .............................. 20
3.9 Förslagets förhållande till EGs regler..................... 21
3.10 Kostnader............................................ 21
4 Upprättat lagförslag ........................................ 23
5 Specialmotivering.......................................... 24
6 Ärendet till riksdagen....................................... 35
7 Propositionens lagförslag.................................... 36
Bilaga 1 Kommitténs sammanfattning av sitt betänkande........ 38
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag .............................. 44
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna................... 46
Bilaga 4 Sammanfattning av IMU-Testologens undersökning om
allmänhetens inställning till prisinformation ........... 47
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 48
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................. 50
Utdrag ur regeringsprotokollet den 4 april 1991................... 54
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991
55