om tillfällig försäljning
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 17
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 4 oktober 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Margot Wallström
I propositionen föreslås att de näringsidkare som bedriver tillfällig försälj-
ning skall bli skyldiga att lämna konsumenten upplysning om sitt namn, sin
postadress och sitt telefonnummer. Denna informationsskyldighet skall i
princip omfatta alla former av tillfällig handel.
Vidare föreslås att tillfällighetshandeln i princip skall bli fri.
Om det emellertid behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett om-
råde, skall enligt förslaget kommunen efter regeringens bemyndigande få
föreskriva att tillstånd skall krävas i området. Detta skall gälla i fråga om en
del viktiga basvaror, nämligen kläder och skor samt sådana livsmedel, som
inte är avsedda att förtäras på stället.
Dessa förslag tas upp i en ny lag om tillfällig försäljning. Den avses
ersätta lagen (1975:985) om tillfällig handel. De tillståndskrav som gäller
enligt bl. a. allmänna ordningsstadgan (1956:617), livsmedelslagen (1971:
511) och livsmedelsförordningen (1971:807) berörs inte av förslagen.
Slutligen innebär förslagen i propositionen att marknadshandeln skall
regleras på samma sätt som offentliga tillställningar i allmänna ordnings-
stadgan. Kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående mark-
nader föreslås därför bli upphävd.
Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1991.
Prop. 1990/91: 17
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt säljer varor till
konsumenter. Den skall dock inte tilllämpas vid försäljning som bedrivs
stadigvarande från ett fast tillverknings- eller försäljningsställe eller i
omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta tillverknings- eller försälj-
ningsställe.
Informationsskyldighet
2 § Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig
skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsid-
karens namn, postadress och telefonnummer.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300
kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hem-
försäljningslagen (1981: 1361).
Föreskrifter om tillståndskrav
3 § Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får
regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder,
skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda for förtäring på stället får
ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana
föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
4 § I 3 § avses med
livsmedel: varor som avses i 1 § 1 livsmedelslagen (1971: 511),
kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068),
skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.
5 § Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga om försäljning som
sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfallen eller for en kortare tid, eller
— från ett fordon som huvudsakligen är inrättat for försäljning eller
transport av varor.
Föreskrifterna får dock inte avse försäljning
— inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver stadigvarande
försäljning,
— från ett fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon liknande
plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller
— vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan
eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster. 4
Tillstånd Prop. 1990/91:17
6 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommun-
fullmäktige bestämmer.
7 § Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas medföra
någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.
8 § Tillstånd ges for ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år i
sänder.
Ett tillstånd får förenas med villkor.
9 § Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen i något
väsentligt avseende har satts åsido.
10 § Den kommunala nämnd som avses i 6 § skall utfärda bevis om
meddelat tillstånd.
Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid försäljningen.
Straff
11 § Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller 10 § andra stycket.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller
2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8 § andra stycket.
1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.
12 § Näringsidkaren ansvarar för en sådan gärning som avses i 11 §, om
den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap
om gärningen.
Överklagande m.m.
13 § En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
14 § Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla omedelbart, om inte något
annat föreskrivs i samband med beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då lagen (1975:985) om
tillfällig handel skall upphöra att gälla.
2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller livsmedel som har
meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga om sådana
tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.
2 Förslag till
Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmel-
ser angående marknader skall upphöra att gälla vid utgången av år 1990.
Sådana tillstånd som har meddelats med stöd av kungörelsen och som
avser marknader som får hållas fram till utgången av år 1991 gäller
fortfarande.
Prop. 1990/91: 17
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ allmänna ordningsstadgan
(1956:617) skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91: 17
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §*
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföre-
ställning, tivoli- och marknadsnö-
jen, festtåg samt tillställning av an-
nat slag, som anordnas för allmän-
heten och som icke avses i lagen om
allmänna sammankomster.
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföre-
ställning, tivolinöjen, festtåg, mark-
nad och mässa samt tillställning av
annat slag, som anordnas för all-
mänheten och som inte avses i la-
gen (1956:618) om allmänna sam-
mankomster.
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemsskap i viss förening eller av inbjudning, därest
tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika
tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av
den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.
12 §2
Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats utan tillstånd av
polismyndigheten.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivoli- och
marknadsnöjen och därmed jäm-
förlig nöjestillställning samt tävling
och uppvisning i motorsport och
professionell brottning.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivolinö-
jen och därmed jämförlig nöjestill-
ställning, utomhusmarknad samt
tävling och uppvisning i motor-
sport och professionell brottning.
Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polismyndigheten
befria en sammanslutning eller annan anordnare från skyldigheten att söka
tillstånd enligt andra stycket beträffande tillställningar av ett visst slag.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. Bestämmelserna om tillståndsplikt i 12 § och om anmälningsplikt i
13 § tillämpas inte i den mån tillstånd fortfarande gäller enligt den upp-
hävda kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående markna-
der.
Senaste lydelse 1982: 344.
Senaste lydelse 1982: 344.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990
Prop. 1990/91: 17
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Wallström
Olika former av tillfällighetshandel regleras i dag bl. a. i lagen (1975:985)
om tillfällig handel (ändrad senast 1983:648), allmänna ordningsstadgan
(1956:617, ändrad senast 1982:1171) och kungörelsen (1941:206) med
vissa bestämmelser angående marknader (ändrad senast 1977:908, mark-
nadskungörelsen). Det gäller sådana former av tillfällig handel som sker på
tillfälliga försäljningsplatser och under kringföring, torghandel och lik-
nande samt marknadshandel. Regleringen innefattar i huvudsak krav på
tillstånd och informationsskyldighet samt administrativa bestämmelser
och ordningsföreskrifter. Bestämmelsernas syfte äribl. a. att skydda konsu-
menternas långsiktiga intressen genom att trygga en grundläggande varu-
försörjning via fast handel och att kontrollera handeln från ordningssyn-
punkt.
I andra författningar som inte primärt reglerar tillfällig handel finns
också bestämmelser för olika typer av sådan handel. Som exempel kan
nämnas livsmedelslagen (1971:511, ändrad senast 1989:461) och livsme-
delsförordningen (1971:807, ändrad senast 1990:310), som reglerar hand-
eln med livsmedel från hälsoskyddssynpunkt. Lagen (1981:2) om handel
med skrot och begagnade varor med tillhörande förordningar syftar till att
förebygga avsättning av stulet eller på annat sätt olovligen åtkommet gods
och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods. Enligt väglagen
(1971:948, ändrad senast 1988:953) krävs tillstånd för handel inom väg-
område. Väghållningsmyndighetens prövning sker från bl. a. trafiksäker-
hetssynpunkt.
Lagen om tillfällig handel är tillämplig på all yrkesmässig handel där
medförda varor bjuds ut på ett tillfälligt försäljningsställe eller under
kringföring. Undantagna är dock bl. a. torg- och marknadshandel. försälj-
ning på mässor samt försäljning i samband med offentliga tillställningar
och vissa allmänna sammankomster.
Prop. 1990/91:17
I riksdagen har under flera riksmöten väckts motioner med begäran om
såväl förenklingar som skärpningar av gällande bestämmelser. Sålunda
föreslogs i motionerna 1979/80: 1765 och 1980/81:1019 en avreglering av
den tillfälliga handeln med undantag för skyldigheten att lämna konsumen-
ten namn- och adressuppgifter för eventuella reklamationer. I motion
1982/83:2021 begärdes en översyn av lagen om tillfällig handel. Enligt
motionärerna behövdes en översyn eftersom tillämpningen av lagen hade
mjukats upp. I den sistnämnda motionen och i motion 1983/84:2366
framfördes också att det är önskvärt med en bättre samstämmighet mellan
reglerna för torghandel och de bestämmelser som finns inom andra områ-
den av den tillfälliga handeln.
Riksdagen avslog motionerna, men förutsatte samtidigt att det ansvariga
statsrådet noga följde utvecklingen på området och tog initiativ till en
översyn av lagen när det kunde bedömas erforderligt (NU 1980/81:4, NU
1980/81:32, NU 1982/83:54, rskr. 402).
1 motion 1983/84:1312 föreslogs att försäljning av livsmedel skulle
omfattas av lagen om tillfällig handel då den tillfälliga handeln ansågs ha
ökat kraftigt på senare år, vilket uppgavs ha orsakat den fasta handeln
problem. Samtidigt begärdes en översyn av lagen. Med hänvisning till att
regeringen då hade beslutat om en översyn av vissa former av tillfallighets-
handeln avslog riksdagen motionen på näringsutskottets hemställan (NU
1984/85:24).
Örebro kommun har i en skrivelse den 3 februari 1983 till regeringen satt i
fråga, om marknadskungörelsen behövs.
I en skrivelse den 5 juli 1984 till finansdepartementet har Sveriges
Köpmannaförbund fört fram synpunkter på den tillfälliga handeln.
År 1977 tillkallades en särskild utredare (Dir. 1977: 15) för att göra en
översyn av allmänna ordningsstadgan. Utredaren har avlämnat betänkan-
det (SOU 1985:24) Ordningslag.
Betänkandet har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom
justitiedepartementet.
I juni 1985 uppdrog chefen för finansdepartementet åt en särskild
utredare (departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand) att se över lagstift-
ningen om olika former av tillfällighetshandel. Utredaren skulle med
utgångspunkt i konsumentintresset lägga fram förslag i syfte att så långt
som möjligt samordna, förenkla och förtydliga lagstiftningen för alla for-
mer av yrkesmässig tillfällighetsförsäljning (Dir. 1985:8).
Utredaren, som har arbetat under namnet utredningen om tillfällig
handel, har avlämnat betänkandet (SOU 1988:46) Tillfällig handel. Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkan-
det som bilaga 1, dels de lagförslag som betänkandet innehåller som bilaga Prop. 1990/91:17
2.
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör
fogas en förteckning över de remissinstanser som yttrat sig över betänkan-
det som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom
civildepartementet och finns tillgänglig i detta lagstiftningsärende (dnr MA
311/89).
Köpmannaförbundet har i en skrivelse den 12 oktober 1989 till civil-
departementet påtalat vikten av att den tillfälliga handeln underkastas
myndigheternas kontroll i samma utsträckning som den fasta handeln.
1 en skrivelse den 1 mars 1990 har Köpmannaförbundet vidare samman-
fattat vissa slutsatser från ett seminarium om tillfällig handel som förbun-
det anordnade den 23 februari samma år. 1 skrivelsen framhålls bl. a.
behovet av en fortsatt reglering av den tillfälliga handeln i syfte att skydda
konsumenterna och möjliggöra en konkurrens på lika villkor mellan fast
och tillfällig handel. I ytterligare en skrivelse av den 10 maj 1990, har
Köpmannaförbundet bifogat ett uttalande av dess fullmäktige i anledning
av regeringens remiss till lagrådet. I uttalandet sägs sammanfattningsvis att
kommunerna bör ges ansvaret att bestämma vilka varuområden och han-
delsformer som bör omfattas av tillståndskrav, att det bör krävas re-
gistrering av näringsidkare som bedriver tillfällig handel så att konsumen-
ten vid behov kan reklamera, samt att det i lagens sanktioner bör finnas
möjlighet till förverkande och ordningsbot.
Regeringen beslutade den 5 april 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig för-
säljning, lag om viss tillfällig försäljning, lag om upphävande av kungörel-
sen med vissa bestämmelser angående marknader samt lag om ändring i
allmänna ordningsstadgan. Förslagen hade upprättats i civildepartementet
på grundval av förslagen i det tidigare nämnda betänkandet om tillfällig
handel och remissvaren däröver. Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till
protokollet som bilaga 4.
Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 5,
i sak i allt väsentligt godtagit förslagen.
Lagrådet har emellertid bl. a. föreslagit en gemensam lagtext för de båda
regelverk som i remissen betecknats lag om näringsidkares informations-
skyldighet vid tillfällig försäljning och lag om viss tillfällig försäljning. Som
lagrubrik har lagrådet föreslagit ”Lag om tillfällig försäljning”. Till de
enskilda paragraferna har lagrådet anfört synpunkter av såväl saklig som
redaktionell art.
Som kommer att framgå av det följande godtar jag i allt väsentligt
lagrådets synpunkter och förordar alltså vissa ändringar i de remitterade
förslagen. På en punkt (s. 36 f.) som gäller övergångsbestämmelserna till
10
den nya lagen om tillfällig försäljning, har jag dock frångått lagrådets Prop. 1990/91: 17
förslag.
Tillfällig handel
Med tillfällig handel förstås enligt lagen om tillfällig handel att någon på ett
av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring
yrkesmässigt salubjuder varor som han för med sig. All tillfällighetshandel
utgör dock inte tillfällig handel i lagens mening. Undantag görs bl. a. för
torghandel, marknadshandel, handel på mässa och handel som anordnas i
samband med offentlig tillställning eller sammankomster för framförande
av konstnärligt verk.
Tillfällig handel får enligt lagen bedrivas endast efter särskilt tillstånd av
länsstyrelsen. Tillstånd krävs emellertid inte för kringförings- eller utom-
hushandel, som utgör ett underordnat led i en annars på stadigvarande
driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt fram-
ställs där (s. k. kompletteringshandel). Inte heller krävs tillstånd för sed-
vanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild per-
son. Vidare krävs inte tillstånd för den som vill driva tillfällig handel med
livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Det sistnämnda
undantaget gäller inte för icke-nordiska medborgare utan permanent uppe-
hållstillstånd.
Tillstånd får som huvudregel lämnas endast om den avsedda handeln är
av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt eller om det annars före-
ligger särskilda skäl. Dessutom får tillstånd lämnas för handel med varor
som tillhör konkursbo eller för handel vilken utgör ett underordnat led i en
annars på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser varor som
regelmässigt framställs där.
Torghandel
Med torghandel förstås försäljning på salutorg och andra platser som en
kommun har upplåtit till allmän försäljningsplats. Kommunernas befogen-
het att upplåta visst område för torghandel följer av allmänna kommunal-
rättsliga grundsatser om den kommunala kompetensen. I 1 kap. 4 § kom-
munallagen (1977:179, ändrad senast 1990:787) anges denna kompetens
genom föreskriften att kommun själv får vårda sina angelägenheter. Kom-
munen har dock ingen skyldighet att upplåta platser för torghandel. En
kommun kan alltså fritt avgöra om torghandel skall få förekomma i
kommunen.
Upplåtelse av ett område till allmän försäljningsplats sker som regel på
så sätt att kommunen i en lokal ordningsstadga anger vilken eller vilka
platser i kommunen som skall vara allmän försäljningsplats. För handel på
dessa platser gäller inget tillståndskrav enligt allmänna ordningsstadgan.
11
Samma stadga föreskriver vidare att en kommun får meddela närmare Prop. 1990/91: 17
föreskrifter om ordningen vid torghandel. Sådana ordningsföreskrifter
brukar tas in i en särskild torghandelsstadga, som skall antas av kommun-
fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Kommunförbundet har till
ledning för kommunerna utarbetat ett normalförslag till torghandels-
stadga.
Marknader och mässor
Marknadskungörelsen reglerar tid och plats för marknaders hållande. I
övrigt saknas regler om handel på marknader. Enligt marknadskungörelsen
beslutar länsstyrelsen om tillstånd att hålla marknad och om indragning av
sådana tillstånd. Det åligger också länsstyrelsen att årligen för varje mark-
nad bestämma under vilka dagar den får hållas.
I marknadskungörelsen anges inte vad som avses med marknad. Enligt
uppgift varierar uppfattningen härom mellan olika länsstyrelser. För för-
säljning på sådan ”marknad” för vilken länsstyrelsen inte har lämnat
tillstånd enligt marknadskungörelsen gäller i stället reglerna i lagen om
tillfällig handel. Om även nöjen ingår i marknaden är det dock tveksamt
huruvida lagen är tillämplig.
Enligt 9 § allmänna ordningsstadgan är marknadsnöjen att anse som
offentlig tillställning. Tillstånd av polismyndigheten krävs för att sådana
nöjen skall få anordnas. För marknadsarrangemang vid vilka förekommer
både försäljning av varor och marknadsnöjen krävs alltså normalt tillstånd
av både länsstyrelsen och polismyndigheten.
Enligt förarbetena till lagen om tillfällig handel skall med mässa förstås
ett arrangemang med flera näringsidkare som har förevisning och demon-
stration av olika varor som huvudsakligt syfte (prop. 1977/78:186 s. 79).
Lagen är dock inte tillämplig på mässor. Varumässor och särskilda utställ-
ningar är dock i allmänhet så omfattande och publikdragande att de oftast
är att anse som offentliga tillställningar och därför kräver tillstånd enligt
allmänna ordningsstadgan.
Informationsskyldighet
Enligt 9 § lagen om tillfällig handel skall den som bedriver tillfällig handel
vid handelns utövande genom ett anslag eller på något annat sätt lämna
uppgift om namn samt fast adress och telefonnummer. Fordras enligt lagen
tillstånd för handeln skall informationen lämnas till köparen i skriftlig
form. Dessutom skall tillståndsbevis medföras vid handelns utövande och
visas upp vid anfordran.
En sådan lagfäst informationsskyldighet föreligger inte vid torg- och
marknadshandel, och inte heller vid handel på mässor, utställningar och
liknande. När det gäller torghandel finns emellertid i Svenska kommunför-
bundets normalförslag till torghandelsstadga en föreskrift som ålägger den
som har fast försäljningsställe på salutorg att ha en skylt som anger namn
och adress. Motsvarande krav har endast i begränsad utsträckning ställts
upp i lokala torghandelsstadgor för den som har tillfällig saluplats.
12
Allmänt
Tillfällig handel i vid bemärkelse är av mycket skiftande karaktär och
bedrivs i en mängd olika former: försäljning i tillfälligt utnyttjade lokaler,
kringföringsförsäljning (t. ex. försäljning från varuhussar och hemförsälj-
ning), försäljning i samband med olika arrangemang (t. ex. marknader och
mässor), torghandel, annan utomhusförsäljning (t. ex. försäljning från
stånd eller bärbara lådor), auktionsförsäljning m. m. Statens pris- och
kartellnämnd (numera statens pris- och konkurrensverk, SPK) undersökte
år 1985 omfattningen av olika former av dagligvaruförsäljning (se utred-
ningens betänkande s. 172 f). Av denna undersökning framgår att av den
totala dagligvaruförsäljningen förmedlades 85 procent genom butiker,
drygt 7 procent genom kiosker och gatukök och knappt 4 procent genom
olika former av tillfällig handel. Den tillfälliga handeln ingår alltså som en,
om än mindre, del i den allmänna distributionen av varor till konsument-
erna. För att något belysa denna handel vill jag här kortfattat redogöra för
resultatet av den kartläggning av den tillfälliga handeln som utredningen
har gjort (se betänkandet s. 91-170).
Prop. 1990/91:17
Handel enligt lagen om tillfällig handel
Under åren 1980—1985 registrerades i genomsnitt 250 ärenden om till-
stånd enligt lagen om tillfällig handel per år. Flest ärenden (ca 25 per år)
registrerades hos länsstyrelsen i Stockholms län. En tredjedel av samtliga
ärenden registrerades i de fem Norrlandslänen. Antalet ärenden har mins-
kat under de senaste åren. Denna minskning beräknas fortsätta.
Under perioden 1983—1985 meddelades sammanlagt ca 640 slutliga
beslut, varav ca 450 innebar bifall till sökandens ansökan. Hälften av de
beslut där tillstånd lämnades meddelades i Norrlandslänen.
Bakom de ca 450 bifallna ansökningarna finns 215 olika sökanden. Av
dessa avsåg 56 kringföringshandel och gällde främst försäljning av bal-
longer, vindsnurror, leksaker, flaggor, halsdukar, souvenirer, kläder och
textilier. 159 sökanden fick tillstånd att bedriva handel från tillfälliga
försäljningsställen, t. ex. i Folkets hus, hembygdsgårdar, hotell och lik-
nande samt butikslokaler. Denna handel avsåg framför allt kläder, skor,
päls- och skinnvaror, textilier, möbler och mattor.
Hälften av alla tillstånd för kringföringsförsäljning meddelades i Stock-
holms län. En majoritet av alla tillstånd för försäljning från tillfälliga
försäljningsställen meddelades i Norrlandslänen.
Från lagens ikraftträdande den 1 juli 1976 till den 31 december 1986
lagfördes drygt 800 personer på grund av brott mot lagen. Hälften av dessa
avsåg kringföringshandel och hälften handel från tillfälliga försäljningsstäl-
len. Enligt utredningen finns det starka skäl att anta att antalet överträdel-
ser är betydligt större än vad statistiken om lagföring visar.
13
Torghandel Prop. 1990/91:17
Med torghandel avses som tidigare nämnts försäljning på salutorg och
andra platser som en kommun har upplåtit till allmän försäljningsplats.
Hösten 1986 förekom torghandel i 197 av landets 284 kommuner. Flertalet
av dessa hade inrättat bara ett salutorg. Sammanlagt fanns 399 salutorg och
andra allmänna försäljningsplatser på 276 orter. Handeln var starkt kon-
centrerad till landets södra och mellersta delar, där ca 94 procent av
samtliga salutorg fanns.
Under år 1985 upplät de berörda kommunerna fast saluplats till drygt
2 600 personer eller företag och tillfällig saluplats till ca 7 300. Den sist-
nämnda siffran är något osäker, då flera personer och företag fanns regi-
strerade i olika kommuner. En mer realistisk siffra torde enligt utredningen
vara mellan 4000 och 6000 personer. De varor som såldes genom torghan-
del var klassiska torghandelsvaror såsom blommor, frukt, grönsaker och
andra livsmedel, men även kläder, textilier och hemutrustning salufördes.
Marknader
Under år 1984 lämnade länsstyrelserna tillstånd till 268 marknader. Fler-
talet av dessa pågick endast en eller två dagar.
Då marknadskungörelsen inte innehåller någon sanktion för de fall
marknader skulle hållas utan tillstånd och då det är oklart vilka arrange-
mang som skall anses vara marknader, har utredningen undersökt även
andra ”marknader” och marknadsliknande arrangemang för vilka tillstånd
inte hade lämnats enligt marknadskungörelsen. Enligt de uppgifter som
utredningen inhämtat från olika kommuner hölls knappt 900 marknader
under år 1985, inklusive de för vilka länstyrelserna lämnat tillstånd enligt
marknadskungörelsen. På drygt 600 av dessa bedrevs framför allt handel.
Totalt anordnades marknadsarrangemang i 235 kommuner. De varor som
säljs på marknader är främst kläder, textilier, husgeråd, lädervaror, korg-
och träarbeten, leksaker och bijouterier.
Tillfällig handel med livsmedel
Tillfällig handel med livsmedel regleras i princip inte i lagen om tillfällig
handel. Enligt livsmedelslagen och livsmedelsförordningen krävs tillstånd
av miljö och hälsoskyddsnämnden för att få bedriva handel med livsmedel
på platser som inte är livsmedelslokaler. Dessutom fattar nämnden beslut
om vilka lokaler som skall anses som livsmedelslokaler.
Under år 1985 meddelades i 35 undersökta kommuner ca 1 300 tillstånd
till handel med livsmedel på annan plats än i livsmedelslokal. Av dessa
avsåg ca 1 000 tillfällig handel i vid bemärkelse. De flesta tillstånden gällde
marknadshandel, publikdragande arrangemang och torghandel. Endast en
mycket liten del avsåg egentlig tillfällig handel.
Vid försäljning från fordon krävs antingen särskilt tillstånd från miljö-
och hälsoskyddsnämnden eller att fordonet är kvalificerat som livsmedels-
14
lokal. Hösten 1986 fanns totalt 214 fordon registrerade som godkända i de Prop. 1990/91:17
undersökta kommunerna. Knappt en tredjedel avsåg butiks- och varuhus-
sar, cirka en fjärdedel gällde specialfordon, t. ex. fryshussar, och resterande
tredjedel var avsedda för gatukök eller liknande. Totalt kan sägas att ca 120
fordon av de 214 var avsedda för konsumenternas grundläggande livsme-
delsbehov. De flesta varuhussarna fanns i södra och mellersta Sverige.
Enligt en allmän uppfattning har en kraftig nedgång av den tillfälliga
handeln från fordon ägt rum under senare år. Enligt utredningens bedöm-
ning finns i dag ca 500 butiksfordon i Sverige. Av dessa är ca 200 glassbilar.
Av återstående 300 fordon beräknas ca en tiondel finnas i Norrland.
Olovlig försäljning vid användande av varuhussar förekommer inte sär-
skilt ofta, enligt de uppgifter utredningen har fått fram.
En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt min uppfattning
utgå från behovet av att skydda konsumenternas intressen.
Riksdagen antog år 1986 nya riktlinjer för konsumentpolitiken (prop.
1985/86:121, LU 34, rskr. 292). Målet skall vara att att stödja hushållen i
deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsu-
menternas ställning på marknaden. Sambandet mellan pris-, konkurrens-
och konsumentpolitik betonas. Främjandet av en effektiv konkurrens
anses vara ett viktigt led i konsumentpolitiken. Priserna kan pressas och
varuutbudet bli större. Den tillfälliga handeln har en roll att spela för
konkurrensen inom handeln även om dess betydelse inte skall överdrivas.
Detaljhandeln bedrivs i vårt land i en rad olika former. Handeln vid
fasta försäljningsställen kompletteras med bl. a. postorderförsäljning, hem-
försäljning, försäljning på torg, marknader och mässor samt annan tillfällig
handel.
Konkurrensen inom handeln är viktig för att konsumenterna skall kunna
erbjudas ett stort utbud av varor och tjänster till bra kvalitet och till så låga
priser som möjligt. Viktigt är också att det genom en sund konkurrens
skapas förutsättningar för förnyelse inom handeln. Möjligheter måste
finnas till nyetableringar, nya företags- och handelsformer, nya distribu-
tionsformer m. m. Den tillfälliga handeln kan i vissa fall erbjuda konsu-
menterna en service som inte alltid den fasta handeln kan. Jag tänker då
t. ex. på konsumenter i glesbygd där den fasta handeln inte alltid kan vara
lönsam, men där tillfällighetshandel i stället kan vara ett bra alternativ för
konsumenterna.
Den tillfälliga handeln har emellertid en speciell karaktär som gör att det
är motiverat att i vissa avseenden ställa speciella krav på den från konsu-
mentsynpunkt. Det kan i praktiken t. ex. vara svårt för en konsument att
hävda sina rättigheter gentemot tillfällighetsförsäljare då försäljarna oftast
finns kvar på samma plats endast under en kort tid. Det allmänna måste
därför sätta upp regler som gör att konsumenten relativt enkelt kan finna
15
den försäljare som han har handlat av, så att han t. ex. kan reklamera Prop. 1990/91: 17
felaktiga varor.
Ett annat speciellt problem med den tillfälliga handeln är att den i vissa
fall kan utgöra ett hot mot konsumenternas långsiktiga intresse av till-
gången till en god kommersiell service. Detta gäller främst i glesbygd. 1
syfte att garantera konsumenterna tillgång till en god service framför allt av
viktiga basvaror kan det vara nödvändigt att samhället griper in och
reglerar den tillfälliga handeln. En sådan reglering får emellertid inte vara
mer ingripande än vad som är motiverat av dess skyddsintresse. Utgångs-
punkten bör, som nyss påpekats, vara att en effektiv, fungerande konkur-
rens är till konsumenternas bästa. Ingripande från samhällets sida bör
alltså reserveras för de fall där konkurrensen kan vara skadlig for konsu-
menterna. Dessa ingripanden bör också göras från den nivå där den bästa
kunskapen finns om de lokala behoven.
Sammanfattningsvis bör alltså en framtida reglering av den tillfälliga
handeln utgå från konsumentintresset. Det är därvid särskilt viktigt att
konsumenterna ges möjligheter att hävda sina rättigheter och långsiktigt få
sin kommersiella service säkrad. Regleringen skall givetvis inte vara mer
omfattande än nödvändigt. I stället bör strävan vara att minska antalet
regler och decentralisera beslutsfattandet.
Förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd, som trädde i kraft den 1 juli
1990 och då ersatte den tidigare gällande förordningen (1985:619), har i
viss mån samma syfte som en reglering av den tillfälliga handeln. Förord-
ningen utgör ett viktigt instrument i arbetet att befrämja en god lokal
kommersiell service. En reglering av tillfällighetshandeln i vissa fall kan
vara ett bra komplement till ett eventuellt glesbygdsstöd. Glesbygdsstödet
och en reglering av viss tillfällig försäljning bör alltså inte ses som alterna-
tiv utan i stället som komplement till varandra.
Från en del håll hävdas att en reglering av den tillfälliga handeln är
motiverad även av andra skäl och att en reglering bör fungera som ett
kontrollinstrument i olika avseenden. Några anser att en lagstiftning om
den tillfälliga handeln bör fungera som en kontroll över att tillfällighetsför-
säljare betalar skatter och avgifter som de skall. Andra hävdar att lagstift-
ningen om den tillfälliga handeln bör fungera som ett instrument i arbetet
med att förebygga avsättningen av stöldgods m. m.
Givetvis bör olika handelsformer arbeta under likvärdiga villkor. Före-
tagen skall ha samma möjligheter och skyldigheter. Ett särskilt problem
därvid är oseriös näringsverksamhet som kan snedvrida konkurrensen och
ytterst vara till nackdel för konsumenterna. Detta har beaktats genom att
ett flertal generella åtgärder har vidtagits i syfte att stävja sådana oegent-
ligheter. Detta gäller t. ex. skattekontrollen. Redan i motiven till lagen om
tillfällig handel anfördes att det inte fanns belägg för att problem med
undandragande av skatt m. m. hade en större utbredning inom den
tillfälliga handeln än inom den fasta (prop. 1975:52, s. 18). Inte heller
utredningen har funnit belägg för att näringsidkare som driver tillfällig
handel generellt sett skulle vara mindre benägna att betala skatt än närings-
idkare som driver fast handel (betänkandet s. 210 f).
När det gäller arbetet med att förebygga avsättningen av stöldgods m. m.
16
finns i dag särskild lagstiftning med det syftet. Lagen om handel med skrot Prop. 1990/91:17
och begagnade varor syftar till att förebygga avsättningen av stöldgods eller
på annat sätt olovligen åtkommet gods och att underlätta polisens efter-
spaning av sådant gods.
Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud (ändrad senast 1987:628) kan
näringsidkare som bedrivit viss oegentlig verksamhet åläggas närings-
förbud, dvs. fråntas rätten att bedriva näringsverksamhet under en viss tid,
minst tre och högst fem år. Härigenom ges det allmänna en möjlighet att
förhindra fortsatt verksamhet av särskilt olämpliga näringsidkare.
I vissa sammanhang har också framförts att den tillfälliga handelns
marknadsföring ofta är vilseledande och ovederhäftig. När så är fallet finns
möjlighet till ingripande mot marknadsföringen med stöd av marknadsfö-
ringslagen (1975:1418, ändrad senast 1988:1605). Enligt generalklausulen
i 2 § marknadsföringslagen kan nämligen marknadsdomstolen förbjuda
näringsidkare att fortsätta med reklamåtgärd eller annan handling som är
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Sådant förbud skall i regel
förenas med vite. Enligt 6 § samma lag kan näringsidkare som vid mark-
nadsföring uppsåtligen använder vilseledande framställning av allmän
domstol dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Av det nyss anförda framgår att det i dag finns en rad olika föreskrifter
som har till syfte att förhindra olika former av oegentligheter. Skulle
ytterligare åtgärder behöva vidtagas anser jag att de generella föreskrifter
som finns på respektive område bör skärpas. Däremot bör inte en särskild
reglering införas enbart med avseende på den tillfälliga handeln. Detta
skulle bl. a. kunna medföra en oönskad dubbelreglering av vissa företeelser
på marknaden.
Även om regleringen av den tillfälliga handeln härtill syfte att ta tillvara
konsumenternas intressen kan dock en reglering få positiva effekter för
samhället i andra avseenden. Bl. a. kan kommunernas kostnader för den
sociala servicen minskas om inte glesbygdsbutiker slås ut. Vidare kan
oseriös näringsverksamhet stävjas, om tillfällighetsförsäljare inte tillåts
uppträda anonymt.
3.2.1 Omfattningen av informationsskyldigheten
Mitt förslag: I princip alla näringsidkare som driver tillfällig försälj-
ning skall vid försäljningen vara skyldiga att upplysa om sitt namn,
sin postadress och sitt telefonnummer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (be-
tänkandet s. 223). Utredningen föreslår att information skall lämnas om
registrerad firma, postadress och telefonnummer.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft något att
erinra mot utredningens förslag. SPK och Grossistförbundet Svensk Han-
del anser emellertid att regler om informationsskyldighet bör gälla generellt 17
2 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 17
och inte bara vid tillfällig försäljning. Beträffande innehållet i informatio- Prop. 1990/91: 17
nen anser riksskatteverket att näringsidkare dessutom bör vara skyldiga att
lämna uppgift om organisationsnummer. Köpmannaförbundet anser att
uppgiftsskyldigheten bör kompletteras med information om momsregistre-
ringsnummer. Skellefteå kommun föreslår att uppgift skall lämnas om hur
många dagar den aktuella försäljningen kommer att äga rum.
Skälen för mitt förslag: Den som driver tillfällig handel är enligt 9 §
lagen om tillfällig handel skyldig att lämna uppgift om sitt namn samt fast
adress och telefonnummer. Syftet med bestämmelsen är att underlätta för
konsumenter att nå tillfälliga försäljare för reklamationer och liknande.
Det har nämligen ansetts vara av stor betydelse från konsumentsynpunkt
att tillfallighetsförsäljare inte uppträder anonymt och därigenom drar sig
undan ansvaret för sålda varor.
Den nu gällande informationsskyldigheten gäller vid all försäljning som
enligt lagen om tillfällig handel är att anse som tillfällig handel. Däremot
gäller inte skyldigheten vid torg- och marknadshandel eller vid försäljning
på mässor och utställningar.
Konsumentens behov av information om vem som svarar för en viss
försäljning är särskilt framträdande när den sker vid ett tillfälligt försälj-
ningsställe. Jag anser därför i likhet med utredningen att informationsskyl-
digheten i princip bör gälla vid all sådan försäljning, dvs. även vid torg- och
marknadshandel och vid försäljning på mässor och liknande.
När det gäller den fasta handeln framgår i allmänhet namnet av butiks-
skyltar e. d. och adressen genom att den överensstämmer med platsen för
inköpet. Några bestämmelser om informationsskyldighet vid handel på
fasta försäljningsställen behövs därför enligt min mening inte.
I fråga om innehållet i informationen har utredningen föreslagit den
ändringen i förhållande till vad som nu gäller att uppgiften skall avse
näringsidkarens registrerade firma. Utredningen har vidare föreslagit att
samtliga enskilda näringsidkare som bedriver handel med varor blir skyl-
diga att registrera sig i handelsregistret.
Utredningen har motiverat sitt förslag när det gäller uppgift om registre-
rad firma med att möjligheterna på så sätt ökar att i efterhand spåra en
försäljare via exempelvis offentliga register.
När det gäller juridiska personer kan man i allmänhet med ledning av
firman få fram aktuella adressuppgifter m. m. från offentliga register.
Handelsbolag och ekonomiska föreningar finns registrerade i handelsregi-
stret respektive föreningsregistret hos länsstyrelsen. I det av patent- och
registreringsverket förda aktiebolagsregistret kan motsvarande uppgifter
erhållas för aktiebolag.
Fysiska personer kan driva näring under firma som inte sammanfaller
med näringsidkarens namn. Om näringsidkaren har låtit registrera sig, kan
uppgifter om aktuell adress m. m. fås från handelsregistret med ledning av
näringsidkarens registrerade firma. Skulle näringsidkaren byta firma kan
konsumentens möjligheter att finna honom försämras. Genom näringsid-
karens personnamn kan emellertid aktuella uppgifter erhållas från det av
länsskattemyndigheten i varje län förda personregistret.
Mot bakgrund av det anförda anser jag inte att uppgifter om registrerad
18
firma är av avgörande betydelse for konsumenternas möjligheter att spåra Prop. 1990/91:17
tillfällighetsförsäljare. Jag är därför inte enbart av det skälet beredd ansluta
mig till utredningens förslag i denna del. Till det kommer att utredningens
förslag till ändring av handelsregisterlagen för närvarande inte bör genom-
föras av andra skäl. Regeringen uppdrog nämligen den 19 april 1990 åt
statskontoret att överväga och föreslå ändringar av länsstyrelsernas verk-
samhet med registrering av handelsbolag och ekonomiska föreningar.
Statskontoret skall enligt uppdraget särskilt överväga registrens organisa-
toriska hemvist samt arbetsrutiner. Enligt min mening bör handelsregi-
stren inte påföras ytterligare uppgifter innan resultatet av detta uppdrag
redovisats. Jag utesluter inte att det därefter kan komma att finnas anled-
ning att återkomma till dessa frågor.
Enligt min mening bör i stället, förutom postadress och telefonnummer,
information lämnas om näringsidkarens namn. Detta stämmer också över-
ens med vad som nu gäller enligt lagen om tillfällig handel och hemförsälj-
ningslagen (1981: 1361, ändrad senast 1987:492).
Från vissa håll har framförts att bestämmelserna om informationsskyl-
dighet även bör syfta till att underlätta kontrollen av att tillfällighetsförsäl-
jare har vederbörliga tillstånd m. m. Enligt min mening bör de ha ett
renodlat konsumentbefrämjande syfte. Föreskrifter som har till ändamål
att underlätta myndigheternas kontroll av tillfällighetsförsäljare bör ges i
de författningar där tillståndsfrågor regleras.
3.2.2 Sättet för överlämnande av informationen
Mitt förslag: Informationen skall lämnas till konsumenten genom en
väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt.
Om det pris som konsumenten skall betala överstiger 300 kronor,
skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (be-
tänkandet s. 223).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft något att
erinra mot utredningens förslag. Småföretagens Riksorganisation och
Grossistförbundet Svensk Handel ifrågasätter dock lämpligheten av att ha
en beloppsgräns för överlämnande av informationen skriftligen till konsu-
menten.
Skälen för mitt förslag: Enligt den ordning som nu gäller skall informa-
tionen lämnas genom anslag i eller vid försäljningsstället eller på något
annat sätt. Om det enligt lagen om tillfällig handel krävs tillstånd för
handeln, skall informationen lämnas över till köparen i skriftlig form.
I likhet med utredningen anser jag det inte motiverat med några större
ändringar jämfört med vad som nu gäller i fråga om sättet för överläm-
nande av informationen. Sålunda bör informationen regelmässigt lämnas
genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt. Näringsidka-
ren bör dessutom vara skyldig att lämna informationen skriftligen till
19
konsumenten. Denna sistnämmnda skyldighet bör dock inte gälla for varje Prop. 1990/91:17
försäljningstillfalle.
I många fall är det uppenbart att det inte föreligger något stort behov for
en konsument att efter köpet nå säljaren. Det gäller t. ex. vid torgförsälj-
ning av frukt och grönsaker. I sådana och andra liknande fall har kon-
sumenten goda möjligheter att före köpet undersöka och upptäcka fel i
varan. En skyldighet att lämna skriftlig information vid alla försäljningar
kan också bli onödigt betungande för näringsidkaren. Det gäller framför
allt när försäljningen uppgår till mindre belopp.
Jag anser därför att skyldigheten att lämna skriftlig information endast
bör gälla när det sammanlagda belopp som en konsument skall betala
överstiger ett visst minsta värde. I likhet med utredningen anser jag att
denna värdegräns lämpligen kan bestämmas till 300 kronor. Härigenom
kommer gränsen också att stämma överens med den som gäller enligt 1 §
hemförsäljningslagen.
3.3.1 Krav på tillstånd
Mitt förslag: För tillfällig försäljning skall det i princip inte längre
krävas tillstånd.
Om en sådan försäljning kan väntas hota försörjningen i ett
område av vissa viktiga basvaror, skall dock krav på tillstånd kunna
införas i området.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Utredningen föreslår dock att tillståndskravets geografiska omfattning
skall vara hel kommun (betänkandet s. 193 fl).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot
utredningens förslag. Några remissinstanser, bl. a. Näringsfrihetsombuds-
mannen (NO), SPK och kommerskollegium, anser dock att behovet av en
fortsatt reglering av den tillfälliga handeln kan ifrågasättas. Om man
behåller en reglering på området, anser NO att utredningens förslag är att
föredra framför det nuvarande systemet. Kooperativa Förbundet (KF)
anser emellertid att ett generellt tillståndskrav skall gälla i de kommuner
som inte tar ställning däremot. Några remissinstanser, bl. a. konsument-
verket och SPK, anser beträffande tillståndskravets geografiska omfattning
att det bör kunna begränsas till att avse en del av en kommun.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har sagt verkar en effektiv och
fungerande konkurrens oftast till konsumentens bästa. Begränsningar i
konkurrensen bör endast göras i de fall den skulle vara skadlig för konsu-
menterna.
Från konsumentsynpunkt är det viktigt att det finns tillgång till en god
kommersiell service. Vanligen resulterar en fri konkurrens också i detta.
Man kan dock inte bortse från risken att den tillfälliga handeln i vissa fall
kan bidra till att den fasta handeln slås ut. Detta kan vara negativt för
20
konsumenternas långsiktiga intresse att trygga försörjningen av sådana Prop. 1990/91:17
varor som behövs för den dagliga hushållningen.
Strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln har på många håll fört
med sig stora problem för konsumenterna. Det gäller särskilt i glesbygds-
områden, t. ex. i övre Norrland och vissa skärgårdskommuner. Kundun-
derlaget på orter inom dessa områden är ofta litet och har fört med sig
nedläggningar av lokala butiker. I den mån sådana butiker finns kvar är de
ofta mycket känsliga för störningar av konkurrensen från tillfällig handel.
För att tillgodose konsumenternas beaktansvärda intresse av att i gles-
bygden eller på mindre orter få behålla t. ex. sin lanthandel bör det enligt
min mening finnas möjligheter för det allmänna att ingripa med åtgärder.
Det kan, som utredningen har föreslagit, ske genom att man inför krav på
tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan försäljning kan
hota varuförsörjningen inom området. Härigenom blir inte regleringen
mera ingripande än vad som föranleds av dess skyddsintresse, nämligen att
främja konsumenternas långsiktiga intresse av en god kommersiell service
med viktiga basvaror.
Utredningen föreslår att en föreskrift om krav på tillstånd för att bedriva
tillfällig försäljning lämpligen bör avse hel kommun. Utredningens förslag
på denna punkt motiveras inte närmare. Enligt min mening är utredning-
ens förslag i denna del inte helt ändamålsenligt. I många till ytan stora
kommuner, t. ex. i norra Norrland, är det långt mellan orterna. Varuför-
sörjningssituationen kan vara helt olika på olika platser. Om varuförsörj-
ningsproblem kan väntas uppstå på en liten ort inom en till arealen stor
kommun, bör det ensamt inte vara tillräckligt för att införa ett tillstånds-
krav i hela kommunen.
Jag anser därför i likhet med flera remissinstanser att tillståndskravet
bör kunna begränsas till att avse en del av en kommun. Härigenom blir inte
tillståndskravet mer omfattande än nödvändigt. Samtidigt blir det möjligt
att införa tillståndskrav där det är motiverat, även om det endast rör ett
mindre antal konsumenter.
Mitt förslag innebär en långtgående avreglering. Vissa remissinstanser
har yrkat på att regleringen helt skall tas bort, andra på att den bör vara mer
omfattande. Enligt min uppfattning är det lämpligt att efter en tid utvär-
dera om konsumenternas intressen kan tillvaratas på bästa sätt inom
ramen för denna reglering. Denna utvärdering bör lämpligen ske efter cirka
tre år. När denna tid har gått finns det alltså anledning att återkomma till
regeringen i denna fråga.
21
3.3.2 Omfattningen av den framtida tillståndsregleringen
Mitt förslag: Den framtida tillståndsregleringen skall omfatta tillfäl-
lig försäljning av kläder eller skor eller sådana livsmedel som inte är
avsedda for förtäring på stället.
Regleringen skall avse sådan försäljning som sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren ut-
nyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller
— från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning
eller transport av varor.
Samtliga näringsidkare skall omfattas av de nya bestämmelserna.
Undantag görs inte för näringsidkare som också har ett fast drift-
ställe i kommunen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag med undantag
av att utredningen föreslår att näringsidkare med fast tillverknings- eller
försäljningsställe i en kommun inte skall behöva söka tillstånd för tillfällig
försäljning i den kommunen (betänkandet s. 196 ff och 205).
Remissinstanserna: I de flesta yttrandena tillstyrks utredningens förslag.
Några remissinstanser har dock synpunkter på förslaget.
Köpmannaförbundet anser att kommunen själv skall få avgöra vilka
varor som skall omfattas av de nya bestämmelserna. Den enda formella
begränsningen för kommunen bör vara den som tryckff hetsförordningen
föreskriver. Några remissinstanser, däribland konsumentverket, vill utöka
antalet varuslag. Verket föreslår att regleringen bör bli tillämplig också på
möbler. I vissa andra yttranden föreslås att husgeråd, textilier och växter
skall omfattas av de nya bestämmelserna. SPK, vars grundinställning är att
inte ha någon reglering av den tillfälliga handeln, anser att ett skydd enbart
mot konkurrens på livsmedelsområdet när det gäller dagligvaror kan vara
otillräckligt för att bevara en dagligvarubutik och dess livsmedelsförsälj-
ning. Andra varor än livsmedel svarar, enligt verket, för en inte oväsentlig
del av omsättningen i livsmedelsförsäljande butiker.
I fråga om handelsformer anser Köpmannaförbundet att kommunerna
bör ha frihet att själva bestämma på vilka en reglering skall vara tillämplig.
I några yttranden framförs också viss kritik mot fordonsrekvisitet som
anses vara alltför snävt.
Utredningens förslag när det gäller näringsidkare med fast driftställe
kritiseras av tre remissinstanser (konsumentverket, SPK och Småföreta-
gens Riksorganisation). Om en livsmedelshandlare med fast driftställe i
kommunens centralort fritt skulle få köra runt i kommunens avlägsna och
glesbefolkade delar, skulle livsmedelshandlare i dessa delar utsättas för en
sådan oönskad konkurrens som lagen syftar till att förhindra.
Skälen för mitt förslag
Varor
Som jag tidigare har anfört bör det vara konsumenternas långsiktiga
Prop. 1990/91: 17
22
intresse av tillgången till en god kommersiell service med viktiga basvaror Prop. 1990/91: 17
som skall vara föremålet för en framtida reglering.
Jag anser att det är ett väsentligt intresse för konsumenterna att de inom
rimligt avstånd har tillgång till inköpsställen för sådana varor som behövs
för den dagliga försörjningen, främst livsmedel, kläder och skor. Kostna-
derna för inköp av dessa varor utgör tillsammans med boendekostnaderna
de tyngsta posterna i normalhushållens budget. De flesta andra varugrup-
per har mer karaktären av sällanköpsvaror och säljs i allmänhet genom ett
mer specialiserat och glest butiksnät. Deras betydelse för olika konsument-
grupper är mycket svår att bedöma inom ramen för ett tillståndssystem.
Jag tror därför att en reglering som avser andra varugrupper än livsmedel,
kläder och skor skulle bli schablonartad och riskera att mer värna om
strukturen inom vissa branscher än om konsumenternas intressen. Detta
skulle också kunna innebära att konkurrensen utan tillräckliga skäl häm-
mas, vilket som jag tidigare anfört inte gagnar konsumenterna.
SPK framhåller betydelsen av övriga dagligvaror och påpekar att försälj-
ningen av dessa varor spelar en inte oväsentlig roll för en butiks försörj-
ning. Att utvidga tillämpningsområdet, vilket SPK i och för sig inte
förordar, till att avse ”övriga dagligvaror” såsom pappers-, toalett- och
rengöringsartiklar, torde föra med sig svåra gränsdragningsproblem och en
alltför omfattande och krånglig reglering. Genom att låta de nya bestäm-
melserna bli tillämpliga på livsmedel kommer i vart fall mellan 80 och 85
procent av dagligvarorna att bli omfattade.
Med livsmedel avses en mängd olika varor. Jag är medveten om att alla
dessa varor inte spelar lika stor roll för konsumenternas grundläggande
varuförsörjning. En ordning med detaljerade undantag för vissa varor som
saknar egentlig betydelse i sammanhanget anser jag bör undvikas. I stället
måste den omständigheten att en viss vara inte spelar någon större roll från
varuförsörjningssynpunkt få betydelse vid tillståndsgivningen. Däremot är
försäljning av sådana livsmedel som är avsedda för förtäring på stället,
t.ex. varm korv, hamburgare, glass och traditionella kioskvaror, enligt min
mening av sådan karaktär att de lämpligen bör lämnas utanför en reglering.
Försäljningsformer
Då man har att överväga vilka försäljningsformer som bör omfattas, är
det viktigt att se till dessas betydelse från varuförsörjningssynpunkt. Det är
nämligen inte alla former av tillfällig försäljning som är av den arten att de
kan väntas störa varuförsörjningen på en ort. En reglering bör därför inte
avse tillfällig handel i allmänhet, utan i stället inriktas på sådan försäljning
som är av betydelse i sammanhanget.
Flera typer av den tillfälliga handel som i dag regleras av lagen om
tillfällig handel har knappast någon större betydelse från varuförsörjnings-
synpunkt, t. ex. utomhusförsäljningar från stånd och liknande liksom
enklare former av kringföringshandel. Detsamma torde gälla för försälj-
ning som sker i samband med olika arrangemang, t. ex. marknader och
mässor, även om de är av relativt betydande omfattning. Inte heller
torghandeln är normalt av beskaffenhet att kunna konkurrera ut fasta
23
butiker. Torghandeln pågår relativt regelbundet på samma plats och fullgör Prop. 1990/91:17
på så sätt också en mer fast servicefunktion. Genom att kommunen själv
avgör om den vill upplåta område till allmän försäljningsplats har den
också möjlighet att styra torghandeln.
Den typ av försäljning som har någon egentlig betydelse från varufor-
sörjningssynpunkt torde, såsom utredningen också har funnit, främst vara
tillfällig försäljning i lokaler och försäljning från fordon. Det är genom
dessa försäljningsformer som ett mer betydande varusortiment kan distri-
bueras till konsumenterna. I praktiken torde det vara fråga om utförsälj-
ningar av kläder och skor i tillfälligt hyrda lokaler och ambulerande
försäljning från fordon när det gäller livsmedel. Det är här vanligtvis fråga
om varuhussar.
Jag vill i detta sammanhang åter framhålla den nya regleringens syfte,
nämligen att främja konsumenternas långsiktiga intresse av tillgången till
en god kommersiell service med viktiga basvaror. Jag föreslår ingen änd-
ring i gällande ordning när det gäller sådana tillståndskrav för torg- och
gatuhandel som syftar till att kontrollera den tillfälliga handeln från ord-
ningssynpunkt. Kommunerna bör alltså även i framtiden själva ha rätt att
avgöra huruvida torghandel skall få äga rum i kommunen. Likaså bör
reglerna i allmänna ordningsstadgan om polismyndighetens tillståndspröv-
ning vad avser försäljning på allmänna platser från stånd och liknande
bestå.
Den nuvarande ordningen innebär ofta att näringsidkaren måste söka
mer än ett tillstånd för att bedriva tillfällig handel. Om en näringsidkare
exempelvis önskar bedriva tillfällig handel på en allmän plats som inte är
torgplats är han tvungen att dels ansöka om tillstånd hos polismyndigheten
enligt allmänna ordningsstadgan, dels ansöka om tillstånd hos länsstyrel-
sen enligt lagen om tillfällig handel. Även om de båda lagarna har olika
syften framstår det dubbla tillståndskravet som onödigt byråkratiskt. En av
tankarna bakom en reform av lagstiftningen för den tillfälliga handeln är
att så långt det är möjligt komma ifrån det i vissa fall dubbla tillståndskra-
vet och förenkla tillståndsgivningen. Det är därför även av denna anled-
ning angeläget att begränsa de försäljningsformer som tillståndsregleringen
bör bli tillämplig på.
Näringsidkare med fast driftställe
Det förekommer att näringsidkare med fast driftställe också bedriver
tillfällig försäljning från varuhussar e. d.. Liksom när det gäller den tillfäl-
liga handeln i allmänhet är sådan handel ofta ett bra komplement till den
fasta handeln. Denna typ av handel kan dock utgöra ett väl så allvarligt hot
mot viss fast handel som annan tillfällig handel. Antag att en livsmedels-
handlare i centralorten i en glesbygdskommun beslutar sig for att åka runt
med en varubuss i de mer glest befolkade områdena i kommunen. Denna
konkurrens kan få samma följder för de små livsmedelsbutikerna som en
kringresande buss från en annan kommun. Konsumenterna i de glesbefol-
kade områdena är inte garanterade att varubussen regelbundet återkom-
24
mer i framtiden. Jag anser därför inte att det finns tillräckliga skäl att göra Prop. 1990/91:17
undantag för näringsidkare med fast driftställe i kommunen. Samtliga
näringsidkare bör därför omfattas av de nya bestämmelserna.
3.3.3 Beslutandeorgan
Mitt förslag: Regeringen skall meddela föreskrifter om krav på
tillstånd för tillfällig försäljning. Vidare skall regeringen kunna över-
låta åt en kommun att meddela sådana föreskrifter.
Frågor om tillstånd skall prövas av den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige bestämmer. Tillstånd skall lämnas, om försälj-
ningen inte kan väntas medföra någon störning av betydelse för
varuförsörjningen inom området.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att beslut om tillståndskrav
efter regeringens bemyndigande skall fattas av länsstyrelsen efter framstäl-
lan från den berörda kommunen. I övrigt överensstämmer utredningens
förslag med mitt (betänkandet s. 198).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte haft något
att invända mot utredningens förslag. Några, bl.a. Svenska Kommunför-
bundet och Köpmannaförbundet, föreslår dock att kommunen själv bör få
besluta om införande av tillståndskrav.
Skälen för mitt förslag: Kommunerna har i dag det lokala ansvaret för
varuförsörjningen. Detta har kommit till uttryck bl. a. genom att ett stort
antal kommuner har utarbetat s. k. varuförsörjningsplaner. Kommunerna
har vidare betydande beslutsfunktioner och möjligheter när det gäller att
styra såväl den fasta handeln som viss tillfällighetshandel. Sålunda har
kommunerna enligt plan- och bygglagen (1987:10, ändrad senast
1989:1049) vittgående befogenheter och möjligheter att i detalj reglera hur
byggnader skall användas. Härigenom har kommunerna stora möjligheter
att styra den fasta handelns villkor. Slutligen ligger det inom kommunernas
beslutanderätt att upplåta torgplatser. Avstår kommunerna härifrån kan
varuutbudet begränsas.
I en bred majoritet av landets kommuner har s. k. varuförsörjningspla-
ner antagits. Dessa planer bygger bl.a. på konsumtionsunderlag samt
butikernas antal, lokalisering och omsättning. I planerna anges målen med
dessa och hur dessa mål skall uppnås. Genom att ge kommunerna en
möjlighet att ingripa med åtgärder i de fall tillfällig handel kan väntas
utgöra ett hot mot varuförsörjningen kompletteras dessa planer med ett
effektivt instrument.
Dessa omständigheter talar för att låta kommunerna själva, efter bemyn-
digande från regeringen, få avgöra om ett krav på tillstånd skall införas i
kommunen. En sådan reglering skulle också ligga bäst i linje med det
kommunala ansvaret på varuförsörjningsområdet och den kommunala
kompetensen enligt plan- och bygglagen samt allmänna ordningsstadgan.
En ordning som lägger ansvaret på kommunerna ligger också i linje med
25
den strävan som i dag finns att så långt som möjligt decentralisera och Prop. 1990/91:17
delegera beslutfattande till lokal nivå. Utgångspunkten måste vara att de
som är verksamma ute i kommunerna bäst känner till den lokala situatio-
nen och därför också är bäst skickade att bedöma de nu aktuella frågorna.
Det finns enligt min mening inte någon anledning att befara att kommu-
nerna skulle använda denna befogenhet till att besluta om olämpliga
inskränkningar i konkurrensen. Jag förutsätter att kommunerna vid be-
dömningen av om tillståndskrav skall inforas noga beaktar värdet för
kommuninvånarna av en fri konkurrens i handeln.
Jag anser alltså att övervägande skäl talar för att låta kommunerna själva
få besluta i frågan huruvida tillståndskrav skall införas i kommunen. Av
konstitutionella skäl måste kommunernas rätt att meddela föreskrifter
härom ske med stöd av regeringsbemyndigande (8 kap. 11 § regeringsfor-
men). Statens inflytande över beslut om att införa tillståndskrav bör
begränsas till besvärsförfarandet.
Tillståndsgivningen bör anförtros åt kommunen. Om det finns en kon-
sumentnämnd i kommunen kan det vara lämpligt att låta den ansvara för
tillståndsgivningen. Det bör dock ankomma på kommunen själv att avgöra
vilken nämnd som skall ansvara för dessa frågor.
Tillstånd bör lämnas i alla de fall där det med tillståndskravet motive-
rade skyddsintresset inte hotas. Jag vill i detta sammanhang framhålla
vikten av att den tillståndsgivande kommunala nämnden har ett tillfreds-
ställande beslutsunderlag när den skall pröva ett ärende. Till stor del
överensstämmer denna prövning med den som kommunfullmäktige skall
göra då den överväger införande av tillståndskrav. Skillnaden är att full-
mäktige har att göra en abstrakt prognos, medan den aktuella kommunala
nämnden skall göra en konkret bedömning av en viss bestämd tillfällig
försäljning.
Mitt förslag: Marknadskungörelsen upphävs. I stället skall markna-
der och mässor regleras på samma sätt som offentliga tillställningar i
allmänna ordningsstadgan.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s.
227 fl).
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom en har tillstyrkt utred-
ningens förslag eller inte haft något att erinra mot det.
Skälen för mitt förslag: Enligt marknadskungörelsen är det länsstyrelsen
som beslutar om tillstånd att hålla marknad. Länsstyrelsen bestämmer
också årligen för vaije marknad under vilka dagar den får hållas.
Enligt utredningen har skilda länsstyrelser definierat begreppet marknad
olika. Det har fört med sig att liknande arrangemang har kommit att
bedömas enligt olika regler beroende på var i landet tillstånd har sökts.
Sålunda har sådana arrangemang i vissa fall bedömts som marknader på
26
vilka marknadskungörelsen är tillämplig, medan andra har bedömts som Prop. 1990/91:17
offentliga tillställningar på vilka allmänna ordningsstadgan har tillämpats.
Tillståndsprövningen görs i båda fallen från ordningssynpunkt.
Den nuvarande ordningen är enligt min mening otillfredsställande.
Regelsystemet bör göras klarare och enklare så att man över hela landet får
en så enhetlig rättstillämpning som möjligt. Detta bör ske genom att
marknader och därmed likartade arrangemang regleras exklusivt i en enda
författning.
I likhet med utredningen och i princip samtliga remissinstanser anser jag
att marknader bör betraktas som offentliga tillställningar och regleras i
allmänna ordningsstadgan. Att själva marknaderna — och inte bara som
nu marknadsnöjen (9 § allmänna ordningsstadgan) — blir att anse som
offentliga tillställningar, överensstämmer också med ordningsstadgeutred-
ningens forslag (SOU 1985:24 s. 345), som i denna del inte har mött någon
kritik vid remissbehandlingen av det betänkandet.
I praktiken har mässor regelmässigt kommit att anses som offentliga
tillställningar. Enligt min mening bör även detta komma till klart uttryck.
Allmänna ordningsstadgan bör alltså ändras på så sätt att som offentlig
tillställning betraktas tivolinöjen, marknad och mässa i stället för som i dag
tivoli- och marknadsnöjen.
Enligt allmänna ordningsstadgan är samtliga offentliga tillställningar
som anordnas utomhus tillståndspliktiga, medan offentliga tillställningar
som arrangeras inomhus som huvudregel endast är anmälningspliktiga.
Därför bör utomhusmarknader vara tillståndspliktiga enligt 12 § allmänna
ordningsstadgan, medan inomhusmarknader lämpligen bör vara anmäl-
ningspliktiga enligt 13 § samma stadga.
För närvarande finns ett direktiv (75/369) inom EG som rör näringsrättslig
reglering av tillfällig forsäljningsverksamhet. Direktivet är tillämpligt på
olika former av tillfällig handel, t. ex. gatuhandel, torghandel, kringförings-
försäljning m. m. Direktivet hänvisar inledningsvis till Romfördragets
artiklar som anger att all särbehandling som grundar sig på nationalitet inte
är tillåten när det gäller etablering och utförande av tjänster.
Utredningen har funnit att direktivet inte innebär något hinder mot att
ett enskilt medlemsland har en nationell lagstiftning om tillfällig handel,
under förutsättning att den inte medför särbehandling av andra medlems-
länders medborgare. Enligt mitt förslag till nya bestämmelser om tillstånd-
skrav for viss tillfällig försäljning görs ingen skillnad mellan svenska och
utländska medborgare. Den nya regleringen strider alltså inte mot EG:s
regler på området.
27
Prop. 1990/91:17
Mitt förslag till nya bestämmelser på den tillfälliga handelns område
innebär en betydande avreglering. Samhällets kostnader för tillståndsgiv-
ning och kontroll kommer därför sammantaget att minska. Vissa kostnads-
förskjutningar kan dock äga rum på enstaka punkter.
Mitt förslag: De nya bestämmelserna om tillfällighetsförsäljares
informationsskyldighet och den framtida regleringen angående till-
stånd för viss tillfällighetsförsäljning ges i en gemensam lag som
ersätter lagen om tillfällig handel.
Utredningens förslag: Bestämmelserom tillfällighetsförsäljares informa-
tionsskyldighet tas in i en särskild lag. Regleringen angående tillstånd för
viss tillfällighetsförsäljning ges också i en särskild lag (betänkandet,
s. 191 ff och 223).
Remissinstanserna: En bred majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller har inget att erinra mot det. Polismyndigheten i
Uppsala anser att de nya reglerna om informationsskyldighet bör tas in i
den nya tillståndslagen.
Lagrådet: De nya bestämmelserna om tillfällighetsförsäljares informa-
tionsskyldighet och den framtida regleringen angående tillstånd för viss
tillfällighetsförsäljning ges i en gemensam lag.
Skälen för mitt förslag: I lagrådsremissen föreslog jag en lagteknisk
lösning i enlighet med utredningens förslag. Lagrådet anser emellertid att
det är oegentligt att dela upp bestämmelserna om informationsskyldighet
och tillståndsreglerna på två skilda lagar. Att reglerna om tillstånd skall ha
en mer begränsad räckvidd än reglerna om informationsskyldighet är enligt
lagrådet inte ett bärande skäl för en uppdelning på två skilda lagar. Enligt
lagrådet finns det också anledning att ange tillämpningsområdet för de
båda regelverken på samma sätt. Jag godtar lagrådets ståndpunkt och
föreslår alltså att reglerna om informationsskyldighet och tillstånd ges i en
gemensam lag som ersätter den nuvarande lagen om tillfällig handel. På
lagrådets inrådan föreslår jag att den nya lagen ges rubriken ”Lag om
tillfällig försäljning”.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom civildepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om tillfällig försäljning,
2. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmel-
ser angående marknader,
3. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).
Förslaget under 3 har upprättats efter samråd med justitieministern.
28
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt säljer varor till
konsumenter. Den skall dock inte tillämpas vid försäljning som bedrivs
stadigvarande från ett fast tillverknings- eller försäljningsställe eller i
omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta tillverknings- eller försälj-
ningsställe.
Jfr § 1 i lagrådsremissens lagförslag 1. De försäljningsformer som tas upp
där har på förslag av lagrådet angetts kortfattat så som framgår av föreva-
rande paragraf, vilken anger ett tillämpningsområde som är gemensamt för
lagens båda huvudpunkter om informationsskyldighet och föreskrifter om
tillståndskrav. Paragrafen skiljer sig endast redaktionellt från lagrådets
förslag.
Reglerna om informationsskyldighet gäller i princip fullt ut inom lagens
tillämpningsområde. Möjligheterna att meddela föreskrifter om tillstånds-
krav enligt lagen är dock mer begränsade än vad tillämpningsområdet
anger. När det gäller reglerna om tillståndskrav kan paragrafen sägas ställa
upp ett yttre tillämpningsområde med innebörden att försäljningsformer
som inte faller inom tillämpningsområdet överhuvudtaget inte kan komma
i fråga för tillståndskrav.
Lagen är tillämplig på all s.k. tillfällighetshandel, oavsett om den bedrivs
i lokaler eller liknande utrymmen som utnyttjas vid enstaka tillfällen eller
för kortare tid, från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som
har ställts upp utomhus eller genom kringföring. Till skillnad från lagen om
tillfällig handel är den nya lagen alltså tillämplig även i fråga om torghan-
del, marknadshandel samt handel som sker på mässa och liknande.
Lagen gäller inte vid utomhusförsäljning som en näringsidkare för egen
räkning ordnar på eller i omedelbar anslutning till sitt fasta tillverknings-
eller försäljningsställe. Genom ordet ”stadigvarande” undviks missför-
ståndet att återkommande tillfälliga försäljningar från ett och samma
”fasta” ställe — exempelvis torgförsäljning som under en längre tid bedrivs
på samma torgplats — skulle vara undantagna från lagens tilllämpnings-
område.
Lagen är tillämplig på yrkesmässig försäljning från näringsidkare till
konsumenter. Begreppet näringsidkare har här samma vidsträckta bety-
delse som i annan konsumenträttslig lagstiftning, t. ex. marknadsförings-
lagen (prop. 1970:57 s. 90). Med näringsidkare förstås var och en som
yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juri-
diska personer. Därvid krävs inte att verksamheten drivs i privaträttslig
form eller i vinstsyfte. För att näringsidkaren skall anses yrkesmässigt
bedriva viss verksamhet krävs att verksamheten har en viss omfattning och
varaktighet. Verksamheten behöver dock inte vara vederbörandes huvud-
sysselsättning. Om en person på sin fritid regelbundet sysslar med försälj-
ningsverksamhet är han ändå att anse som näringsidkare. Om en ideell
förening väljer att främja sitt syfte genom att driva näringsverksamhet är
Prop. 1990/91:17
29
den också att anse som näringsidkare och omfattas således av lagen. Prop. 1990/91: 17
Lagrådet har i sitt yttrande närmare belyst vissa frågor i samband med
näringsidkarbegreppet.
När det i lagen talas om försäljning av näringsidkare måste, som lagrådet
framhållit, utan särskilt förtydligande också det fallet att själva försälj-
ningen handhas av någon annan än näringsidkaren själv omfattas. Den
förtydligande bestämmelsen härom i lagrådsremissen (2 § i förslag 1) har
därför på förslag av lagrådet fått utgå.
Informationsskyldighet
2 § Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig
skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsid-
karens namn, postadress och telefonnummer.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300
kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hem-
forsäljningslagen (1981:1361).
Frågan om informationsskyldighet har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.2.1 och 3.2.2).
Paragrafen har i förhållande till 3 § i lagrådsremissens lagförslag 1
omformulerats, i allt väsentligt enligt lagrådets förslag. Det är självfallet så,
att det är näringsidkarens förhållanden som informationen skall avse.
Enligt paragrafen skall informationen lämnas genom en särskilt uppsatt
skylt eller på något annat verksamt sätt. Ett sådant sätt kan t. ex. vara att ha
texten förtryckt på ett fordon. Om informationen skall lämnas skriftligen
till konsumenten kan detta enklast göras genom att uppgifterna finns på
kvitton eller förtryckta kort.
För att näringsidkaren skall vara tvungen att lämna även skriftlig infor-
mation till konsumenten skall det sammanlagda pris som konsumenten
skall betala överstiga 300 kronor. Någon hänsyn skall alltså inte tas till
värdet av de enskilda varorna. I sakens natur ligger att handlingen skall
överlämnas till konsumenten i samband med köpet.
Det bör observeras att kravet på information genom skylt eller liknande
alltid gäller. Att informationen lämnas skriftligen när så krävs gör alltså
inte information enligt första stycket obehövlig.
Informationsskyldigheten enligt paragrafen gäller i princip for all tillfäl-
lighetshandel i enlighet med lagens tillämpningsområde. Det enda undan-
taget framgår av tredje stycket. I syfte att undvika dubbelreglering sägs där
att paragrafen inte gäller vid sådan försäljning som omfattas av hemforsälj-
ningslagen. Denna tillämpas vid s.k. hemförsäljning om det pris konsu-
menten skall betala överstiger 300 kronor. Paragrafen kommer alltså att
vara tillämplig vid sådan hemförsäljning där priset understiger det nämnda
beloppet.
Föreskrifter om tillståndskrav
3 § Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får
regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, 30
skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får
ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana
föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.
1 den allmänna motiveringen har frågan om tillståndskrav behandlats i
avsnitt 3.3.1, omfattningen av regleringen i avsnitt 3.3.2 och frågan om
beslutande organ i avsnitt 3.3.3.
Paragrafen har med en redaktionell avvikelse utformats enligt lagrådets
förslag (jfr 3 § i lagrådsremissens lagförslag 2).
Möjligheterna att införa tillståndskrav för vissa geografiska områden är
starkt begränsad beträffande såväl varuslag som försäljningsformer och får
inte förestavas av andra skäl än konsumenternas långsiktiga intresse av
tillgång till en god kommersiell service.
Det bör inte vara möjligt att införa ett tillståndskrav för att varuförsörj-
ningen hotas av vilken anledning som helst. Hotet måste komma från
någon sådan tillfällig försäljning som avses i lagen. Dessutom får tillstånds-
krav införas endast med avseende på den eller de hotade varugrupperna,
nämligen livsmedel, kläder eller skor. Om försörjningen av en varugrupp
skulle hotas bör det inte vara möjligt att införa tillståndskrav för försälj-
ning av andra varor som avses i lagen.
Ett tillståndskrav skall kunna införas om den tillfälliga försäljningen kan
väntas störa varuförsörjningen. Någon störning behöver alltså inte ha
uppkommit för att ett tillståndskrav skall få införas.
En rad olika faktorer måste beaktas då man överväger ett tillståndskrav.
Självfallet måste det aktuella områdets butiksbestånd beaktas, liksom
dessa butikers möjligheter att klara av en konkurrens från sådan försäljning
som avses i lagen. Vinstmarginalerna för butikerna i området bör under-
sökas. Säljs ett brett varuutbud från butikerna, kan det tyda på att de skulle
kunna klara av en konkurrens. Om det däremot bara säljs ett fåtal varusor-
ter i butiken, är den kanske mycket känslig för konkurrens från handel med
just sådana varor. Men det är framför allt viktigt att undersöka konsumen-
teras behov av butiken eller butikerna. Är butikerna de enda inom ett stort
område eller finns fler inom rimligt avstånd? Hur är kollektivtrafik och
färdtjänst organiserad? De nu angivna faktorerna utgör enbart exempel på
vad som bör beaktas då beslut om tillståndskrav övervägs. Om t. ex. en
liten livsmedelsbutik i en glesbygd eller på en mindre ort bedriver sin
verksamhet med mycket små marginaler, eventuellt med glesbygdsstöd,
kan det kanske antas att en i området kringresande varubuss skulle kunna
utgöra ett hot mot butikens existens. Finns det ingen annan butik inom
rimligt avstånd för de boende på orten bör ett tillståndskrav kunna införas
på den orten.
Tillståndskravet kan begränsas till att avse vissa varor eller en viss
försäljningsform. Detta bör, som lagrådet framhållit, stå klart utan att det
behöver anges i lagtexten. Den förtydligande bestämmelsen härom i 3 § 2
st lagrådsremissens lagförslag 2 har därför här fått utgå. För att inte
tillståndskravet skall bli alltför omfattande bör vid tillämpningen en be-
gränsning med avseende på varuslag och försäljningsformer också ske.
Prop. 1990/91: 17
31
Ett beslut om tillståndskrav skall avse ett visst område. I allmänhet torde Prop. 1990/91:17
det inte finnas anledning att införa tillståndskrav i en hel kommun, även
om det självfallet kan ske om det föreligger ett sådant behov. Detta torde
dock vara fallet endast undantagsvis. Kommunen utgör då det område som
nämns i lagen.
Frågan hur de områden där tillståndskrav skall gälla lämpligen skall
avgränsas regleras inte närmare i lagtexten. Det får avgöras från fall till fall.
Tillståndskravet kan t.ex. begränsas till att omfatta en eller flera försam-
lingar eller en eller flera kommundelar där sådana finns. I beslutet kan
också anges den ort inom vilken tillfällig försäljning inte får ske utan
tillstånd. Till beslutet kan även fogas en karta som exakt anger de geogra-
fiska gränserna för tillståndskravet. Detta kan vara lämpligt t. ex. när
gränserna mellan församlingar, kommundelar eller liknande inte är till-
räckligt tydliga i form av skyltar e. d.
4 § I 3 § avses med
livsmedel', varor som avses i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511),
kläder, varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068),
skor, varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.
Genom hänvisningen till 1 § 1 livsmedelslagen kommer med livsmedel att
förstås matvaror, dryckesvaror, njutningsmedel eller andra varor som är
avsedda att förtäras av människor, dock inte varor som läkemedels-
förordningen (1962:701) är tillämplig på. Genom hänvisningar till bestäm-
melserna i 61, 62 och 64 kap. tulltaxelagen ges en definition av kläder och
skor. Härigenom kommer med kläder att förstås plagg av textilmaterial och
med skor fotbeklädnader av olika slag. Lagen kommer därmed inte att
omfatta vare sig pälsar och skinnkläder eller begagnade kläder och skor.
5 § Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara ifråga om försäljning som
sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller
— från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller
transport av varor.
Föreskrifterna får dock inte avse försäljning
— inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver stadigvarande
försäljning,
— från ett fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon liknande
plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller
— vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan
eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster.
Jfr 1 § i lagrådsremissens lagförslag 1.
Paragrafen har på förslag av lagrådet utformats som en begränsning av
möjligheterna att meddela föreskrifter enligt 3 § när det gäller försäljnings-
former. Föreskrifter om tillståndskrav får alltså meddelas endast i fråga om
försäljning som sker i tillfälligt nyttjade lokaler eller från vissa fordon.
32
Paragrafen avviker bara i några språkliga avseenden från lagrådets Prop. 1990/91: 17
förslag. Dessutom har paragrafen getts en annan inplacering än i lagrådets
förslag till lagtext.
Med lokal avses i princip utrymmen i byggnader. Vad som är lokal får i
övrigt avgöras med ledning av hyres- och byggnadslagstiftningen. För att
reglerna skall vara enkla att tillämpa bör även gränsfallen omfattas av
lagen, varför det är lämpligt att lagen omfattar även ”liknande utrymme”.
Om t. ex. en enklare kiosk tillfälligt ställs upp på en plats bör lagen alltså
kunna tillämpas.
Med uttrycket ”fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning
eller transport av varor” avses lastbilar, inbegripet varuhussar, och släp-
fordon som är särskilt inrättade for ändamålet. Lagen omfattar alltså
glassbilar och liknande, men normalt inte försäljning från personbilar.
Det bör heller inte vara möjligt att undgå tillståndskravet genom att i
omedelbar anslutning till lokalen eller fordonet sätta upp ett stånd eller
liknande och bedriva försäljningen därifrån. Om försäljningen i praktiken
bedrivs från lokalen eller fordonet genom att varorna hämtas därifrån
under försäljningen är lagen tillämplig.
1 första stycket anges vidare att lagen gäller om försäljningen sker i en
lokal eller liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid enstaka
tillfällen eller för en kortare tid. Det är självfallet svårt att ange någon
bestämd tidsgräns för vilken försäljning som skall omfattas av lagen.
Uttrycket ”enstaka tillfällen eller för en kortare tid” bör dock tolkas på
liknande sätt som ”tillfälligt begagnat” i lagen om tillfällig handel. Avgö-
rande vikt bör fästas vid i vilken omfattning lokalen hålls tillgänglig för
allmänheten. Om försäljning sker under ett fåtal dagar per år är det klart att
lokalen utnyttjas vid ”enstaka tillfällen”. Om försäljningen sker under
sedvanlig affärstid och sammanhängande under minst några månaders tid,
torde försäljningen i allmänhet inte anses ske vid ”enstaka tillfällen” eller
för en ”kortare tid”.
En särskild fråga i detta sammanhang är hur man skall bedöma försälj-
ning från s.k. sommarbutiker och annan liknande säsongsmässig försälj-
ning som betingas av en kraftig ökning av kundunderlaget under en
begränsad period på en ort. Av betänkandet (s. 113) framgår att vissa
länsstyrelser i hittillsvarande praxis i olika beslut har förklarat att försälj-
ning från s.k. sommarbutiker inte omfattats av lagen om tillfällig handel.
Som lagrådet framhåller i detta sammanhang kan en försäljning som
förläggs exempelvis enbart till tiden mitten av juni till mitten av augusti i
en skärgårdskommun rycka undan grunden för en butik som förser den
fasta befolkningen med varor under resten av året. Som jag förut har sagt är
det svårt att ange någon bestämd tidsgräns. Liksom hittills får frågan
överlämnas till rättstillämpningen.
Vid försäljning från fordon föreskrivs inget särskilt tidskrav. All sådan
försäljning kan bli föremål för föreskrifter om tillståndskrav, såvida detta
inte är uteslutet enligt andra stycket.
I andra stycket anges vissa fall av försäljning som föreskrifter om
tillståndskrav inte får avse. Första punkten tar hänsyn till att sortiments-
blandning bör vara fullt tillåten. Det skall alltså inte krävas tillstånd för den 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 17
som tillfälligt hyr ett utrymme på en stormarknad eller liknande for att Prop. 1990/91: 17
sälja varor. På förslag av lagrådet har regeln formulerats för att ange detta
tydligt. Vad som sägs i de två sista punkterna motiveras av att sådan
försäljning som där nämns redan är tillståndspliktig.
Tillstånd
6 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommun-
fullmäktige bestämmer.
Det torde vara lämpligt att beslut om tillstånd fattas av konsument-
nämnden, om det finns en sådan inrättad i kommunen. Om så inte är fallet
bör denna uppgift handhas av den nämnd som ansvarar för varuförsörj-
ningsfrågor i kommunen, i sista hand kommunstyrelsen.
7 § Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas medföra
någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.
Paragrafen, som inte finns upptagen i lagrådsremissen, har på förslag av
lagrådet utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 8 § i betänkan-
dets lagförslag 1.
Om ett tillståndskrav gäller i ett område bör tillstånd lämnas i alla de fall
där det med tillståndskravet motiverade skyddsintresset inte hotas.
Den bedömning som tillståndsmyndigheten gör vid tillståndspröv-
ningen blir i hög grad likartad kommunfullmäktiges prövning av frågan
huruvida krav på tillstånd skall införas i kommunen eller inte. Tillstånds-
myndighetens prövning avser dock en konkret situation. I bägge fallen
måste en rad omständigheter beaktas. Kommer några butiker överhuvud-
taget att påverkas av den tillfälliga försäljningen? Hur ser butiksstrukturen
ut för de butiker som kan komma att påverkas av det sökta tillståndet?
Vilka vinstmarginaler har de?
Några typexempel kan ges då tillstånd till den tillfälliga försäljningen
normalt bör kunna ges och inte ges. Om den tillfälliga försäljningen skulle
avse endast en varusort, t. ex. glass, bröd, potatis eller fisk, bör tillstånd
normalt inte kunna vägras. Om försäljningen däremot skulle omfatta ett
större sortiment, t. ex. från en varubuss eller liknande, bör ansökan om
tillstånd kunna avslås. Vad gäller försäljningen av en varusort torde det i
princip inte spela någon roll under hur lång tid försäljningen kommer att
vara. När det däremot gäller försäljning från en varubuss eller liknande bör
omfattningen av försäljningen beaktas. Skulle försäljningen avse ett eller
några få tillfallen torde det i normalfallet inte vara möjligt att vägra
tillstånd. Skulle försäljningen däremot bedrivas under ett flertal tillfällen,
kanske enligt ett fastlagt schema, bör tillstånd kunna nekas.
Detta utgör givetvis endast exempel på typfall. Situationen i det enskilda
fallet kan vara sådan att en annan bedömning behöver göras.
Om ärendet är tveksamt kan det vara lämpligt att ansökan remitteras till
lokala köpmannaorganisationer och konsumentföreningar för yttrande. I
annat fall torde tillstånd kunna meddelas eller nekas relativt omgående.
34
8 § Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller for en viss tid, högst tre år Prop. 1990/91:17
i sänder.
Ett tillstånd får förenas med villkor.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § första stycket lagen om tillfällig
handel. Villkor som kan anges är t.ex. inom vilket närmare område som
försäljningen får ske, vilken sträckning som en varubuss får trafikera m.m.
9 § Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen i något
väsentligt avseende har satts åsido.
Paragrafen har utformats efter förebild av 24 § förordningen (1981:402)
om handel med skrot (ändrad senast 1985:433). På förslag av lagrådet har
paragrafen utformats så att den inte utesluter fall när någon annan än
innehavaren av tillståndet handhaft försäljningen och i samband därmed
satt åsido väsentliga åligganden på ett sätt som bör drabba tillståndshava-
ren. Paragrafen avviker språkligt något från lagrådets förslag.
Som grund för återkallelse har ställts upp att åsidosättande av en
föreskrift eller ett villkor skall ha skett i något väsentligt avseende. Detta
innebär bl a att ringa brott enligt 11 § 3 st inte utgör grund för återkallelse.
Det ligger i sakens natur att det är den kommunala nämnd som meddelat
tillståndet som också beslutar om återkallelse.
10 § Den kommunala nämnd som avses i 6 § skall utfärda bevis om
meddelat tillstånd.
Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid försäljningen.
Paragrafen stämmer delvis överens med föreskrifterna i 10 § förord-
ningen om handel med skrot och 9 § andra stycket lagen om tillfällig
handel.
Straff
11 § Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller 10 § andra stycket.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller
2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8 § andra stycket.
1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Paragrafen har med endast en mindre redaktionell avvikelse utformats
enligt lagrådets förslag. (Jfr 4 § i lagrådsremissens lagförslag 1 samt 8 § i
lagrådsremissens lagförslag 2).
Undantag görs i tredje stycket för ringa fall av överträdelser. Härigenom
ges en möjlighet att inte döma till ansvar vid bagatellartade överträdelser
av lagen, t. ex. om det gäller försäljning i liten omfattning och näringsid-
karen inte har sökt erforderligt tillstånd, men uppenbarligen skulle ha fått
sådant om han hade sökt.
35
Paragrafen är tillämplig på den som rent faktiskt bedriver försäljningen. Prop. 1990/91:17
I de fall denna person inte är näringsidkaren själv kan näringsidkaren fällas
till ansvar med stöd av 12 §.
Utredningen har föreslagit att varor som någon bjuder ut till försäljning
utan behövligt tillstånd skall förklaras förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt. Någon förverkandemöjlighet föreslås dock inte i den nya
lagen. Normalt finns inte någon förverkandemöjlighet vid rena bötesbrott.
I annan specialstraffrättslig lagstiftning där sådana bestämmelser finns
föreskrivs som straff för brott som kan föranleda förverkande böter eller
fängelse i högst ett år (se t. ex. 30 och 32 §§ livsmedelslagen).
Ansvar enligt denna paragraf inverkar inte på det ansvar som kan
ådömas näringsidkaren för att han har bedrivit försäljning utan tillstånd
enligt 23 § livsmedelslagen.
12 § Näringsidkaren ansvarar för en sådan gärning som avses i 11 §, om
den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap
om gärningen.
I de fall näringsidkaren inte personligen har deltagit i själva försäljningen
ges i paragrafen en möjlighet att ändå lagföra honom. Paragrafen har med
en liten språklig avvikelse utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Överklagande m.m.
13 § En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Enligt paragrafen får ett tillståndsbeslut överklagas genom förvaltnings-
besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammar-
rätten.
I lagen anges inte hur kommunens beslut att införa ett tillståndskrav får
överklagas. Sådana beslut överklagas därför genom kommunalbesvär (se 7
kap. kommunallagen).
14 § Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla omedelbart, om inte något
annat föreskrivs i samband med beslutet.
Paragrafen motsvarar 11 § tredje stycket lagen om tillfällig handel.
1. 'Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då lagen (1975:985) om
tillfällig handel skall upphöra att gälla.
2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller livsmedel som har
meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga om sådana
tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.
36
Jfr lagrådsremissens lagförslag 2, som innehåller en övergångsbestäm- Prop. 1990/91: 17
melse beträffande försäljning av kläder eller skor. Som lagrådet anmärkt
kan tillstånd i vissa fall ha meddelats även beträffande livsmedel (jfr 3 §
sista stycket lagen om tillfällig handel). Det gäller närmare bestämt till-
stånd för här i riket bosatta utomnordiska medborgare utan permanent
uppehållstillstånd att driva tillfällig handel med livsmedel.
Lagrådet har emellertid ifrågasatt behovet av en övergångsbestämmelse
överhuvudtaget. Lagrådet hänvisar därvid till att enligt förslaget i lagråds-
remissen det under alla omständigheter kommer att förflyta viss tid efter
ikraftträdandet innan något tillståndskrav enligt den nya lagen införs.
Det finns inget underlag för att närmare bedöma behovet av en över-
gångsbestämmelse för tillstånd av de slag som här är i fråga. Det torde dock
inte kunna uteslutas att vissa tillstånd som meddelats enligt den äldre lagen
fortfarande gäller när tillståndskrav enligt den nya lagen införs. I punkten 2
har därför en övergångsbestämmelse tagits med, som innebär att sådana
tillstånd fortsätter att gälla.
Förslagen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4).
Övergångsbestämmelsen till förslaget till lag om ändring i allmänna
ordningsstadgan har tillkommit på förslag av lagrådet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om tillfällig försäljning,
2. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa be-
stämmelser angående marknader samt
3. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 17
Utredningens uppgift har varit att mot bakgrunden av en allmän översyn
av den tillfälliga handeln lägga fram förslag till en ny lagstiftning på
området. Uppdraget har omfattat inte bara den i den gällande lagstift-
ningen reglerade tillfälliga handeln — försäljning i tillfälligt hyrda lokaler,
kringföring och viss utomhusförsäljning — utan även närliggande försälj-
ningsformer som torg- och marknadshandel, mässor m. m. Uppdraget har
även omfattat livsmedelsområdet som nu faller utanför regleringen.
I avsaknad av något egentligt faktaunderlag som kan belysa den tillfäl-
liga handelns omfattning, struktur och funktioner har det varit nödvändigt
att göra en tämligen omfattande kartläggning för att få fram en bild av de
faktiska förhållandena. Därutöver har ett allmänt samråd skett med olika
myndigheter — främst konsumentverket — och organisationer.
Den nuvarande regleringen har varit mycket restriktiv. Det tillstånd av
länsstyrelsen som krävs har i princip endast lämnats om den tillfälliga
handeln ansetts täcka ett behov hos konsumenterna som inte annars kan
tillgodoses på orten. Denna ordning ter sig numera problematisk från flera
synpunkter. Lagens konstruktion har gjort den svårtolkad och av-
gränsningen av det reglerade området har framstått som i viss mån god-
tycklig. Den prövning som har gjorts har varit mycket schablonartad och
inte innefattat någon egentlig avvägning mellan olika distributionsformer.
Tillståndsförfarandet har i många fall också framstått som onödigt kom-
plicerat. Utredningen har för sin del kommit till den slutsatsen att en ny
lagstiftning bör konstrueras från nya utgångspunkter.
En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt utredningens
mening utgå från konsumenternas intresse av tillgång till en god kommer-
siell service. 1 anslutning till de av riksdagen antagna riktlinjerna för
konsumentpolitiken bör då ingripanden i marknadsfunktionerna göras
först när varuförsörjningen utsätts för störningar genom konkurrens från
tillfällig handel. Vad det här kan bli fråga om är i huvudsak att trygga
tillgången till närservice med basvaror som livsmedel, kläder och skor på
orter med ett glest butiksnät. Utredningens förslag innebär att de kommu-
ner som finner sig ha problem med varuförsörjningen kan ta initiativ till att
krav på tillstånd till tillfällig försäljning med de berörda varorna införs i
kommunen. Regleringen föreslås bli begränsad till försäljning som sker i
tillfälligt hyrda lokaler eller genom kringföring från fordon. Företagare
med fast driftställe i kommunen kommer inte att beröras av regleringen.
Beslut om tillståndskrav skall fattas av länsstyrelsen. Tillståndspröv-
ningen i de enskilda fallen görs sedan av kommunen. Tillstånd skall
lämnas, om den tillfälliga försäljningen inte kan väntas störa varuförsörj-
ningen så att tillgången till en tillfredsställande butiksservice med de
berörda varorna sätts i fara. Genom att regleringen begränsas till kommu-
ner som har problem med försörjningen med basvaror och tillståndspröv-
ningen överförs till lokala organ anser utredningen att den administrativa
omgången reduceras till ett minimum.
Förslaget innebär en betydande avreglering och förenkling jämfört med
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 1
38
vad som gäller nu, även om försäljning av livsmedel förs in under regle-
ringen. Utomhusförsäljning kommer i fortsättning endast att regleras från
ordningssynpunkt och befrias från den dubbla tillståndsprövning som nu
sker i många fall.
Den reglering som nu föreslås till skydd för konsumenternas varuförsörj-
ning omfattar inte torg- och marknadshandeln. Kommunerna får liksom
hittills bedöma behovet av torghandel. Beträffande marknaderna föreslås
viss förenklingar genom att dessa endast skall bedömas av polismyndighe-
ten efter samråd med kommunen enligt de regler som gäller för offentliga
tillställningar.
Vissa åtgärder som underlättar identifiering av företag inom den tillfäl-
liga handeln, bl.a. för reklamation, föreslås också.
Det här framlagda förslaget till en ny reglering av den tillfälliga handeln
har uppenbarligen en begränsad räckvidd. Man kan därför hysa en viss
tvekan om behovet av åtgärder på området. Utredningen har ändå ansett
det vara befogat att ge de kommuner som har problem med varuförsörj-
ningen möjlighet att kunna ingripa. Det kan också vara av värde att ha en
viss åtgärdsberedskap inför framtida förändringar inom varudistributio-
nen.
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 1
39
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 § Regeringen får, om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i en
kommun, på framställning av kommunen föreskriva att försäljning som
avses i denna lag får bedrivas endast efter särskilt tillstånd av kommunen.
Regeringen får överlåta åt länsstyrelsen att meddela föreskrift enligt
första stycket.
2 § Lagen gäller yrkesmässig försäljning från näringsidkare till konsu-
ment av
1. livsmedel, som inte är avsedda för förtäring på stället, samt
2. kläder och skor, om försäljningen sker i former som anges i 3 § och
näringsidkaren inte stadigvarande bedriver verksamhet från ett fast
tillverknings- eller försäljningsställe i kommunen.
3 § Lagen gäller försäljning som sker
1. i en lokal eller annat liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar
vid enstaka tillfällen eller for en kortare tid, eller
2. från ett fordon som huvudsakligen är inrättat for försäljning eller
transport av varor.
4 § Utanför lagen faller försäljning som sker
1. i lokaler där försäljning bedrivs stadigvarande,
2. från fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på salutorg och liknande plats som kom-
munen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller
3. vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan
(1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster.
5 § Föreskrift enligt 1 § kan begränsas till att avse antingen livsmedel
eller kläder och skor. Föreskriften kan också begränsas till att avse någon
av de former av försäljning som anges i 3 § 1 eller 2.
6 § Begreppet livsmedel har i denna lag samma betydelse som i livsme-
delslagen (1971:511).
Med kläder avses varor som är att hänföra till 61 eller 62 kap. tulltaxe-
lagen (1987:1068) och med skor varor som är att hänföra till 64 kap.
samma lag.
7 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommu-
nen bestämmer.
40
8 § Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas störa varu-
försörjningen på ett sådant sätt att tillgången till en tillfredsställande
service med de berörda varorna sätts i fara.
9 § Tillstånd skall meddelas för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid,
högst tre år. Ett tillstånd får förenas med villkor.
10 § Tillstånd får återkallas, om villkor som har ställts upp med stöd av
9 § inte iakttas i något väsentligt avseende.
11 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver försäljning som
avses i denna lag utan behövligt tillstånd eller bryter mot villkor som har
ställts upp med stöd av 9 § döms till böter. Till samma straff döms den som
för annans räkning bedriver sådan olovlig försäljning.
I ringa fall döms inte till ansvar.
12 § Varor som någon bjuder ut till försäljning utan behövligt tillstånd
enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för varorna kan värdet av dem förklaras förverkat.
13 § Kommunens beslut i tillståndsärenden får överklagas hos länssty-
relsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Beslut om föreskrift som länsstyrelsen har meddelat med stöd av bemyn-
digande enligt 1 § får överklagas hos regeringen.
14 § Beslut som meddelas i tillståndsärenden skall gälla omdelbart, om
inte annat bestäms.
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den. Föreskrift enligt 1 § får meddelas utan
hinder av att lagen inte har trätt i kraft.
Genom lagen upphävs lagen (1975:985) om tillfällig handel. Tillstånd
som har meddelats enligt den äldre lagen och som avser försäljning av
kläder och skor gäller fortfarande.
41
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller näringsidkares informationsskyldighet vid yrkes-
mässig försäljning av vara till konsument, om försäljningen sker
1. i en lokal eller annat liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar
vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid,
2. genom kringföring, eller
3. från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som ställs upp
utomhus.
Lagen gäller dock inte vid utomhusförsäljning som en näringsidkare för
egen räkning ordnar på eller i omedelbar anslutning till sitt fasta
tillverknings- eller försäljningsställe.
2 § Näringsidkare skall vid försäljning som avses i denna lag genom en
väl synlig skylt eller på annat liknande sätt lämna uppgift om registrerad
firma samt postadress och telefonnummer.
3 § Information som avses i 2 § skall vid försäljning av vara också
lämnas till konsumenten i skriftlig form. Understiger det pris som konsu-
menten sammanlagt skall betala 300 kronor, behöver någon skriftlig infor-
mation dock inte lämnas.
4 § Vid försäljning på vilken hemförsäljningslagen (1981:1361) är till-
lämplig skall i stället för vad som i i 3 § sägs gälla vad som i den lagen
stadgas om informationsskyldighet.
5 § Vad som i denna lag sägs om näringsidkare gäller även anställd hos
näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.
6 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att lämna
information enligt 2 eller 3 § döms till böter, högst ettusen kronor.
1 ringa fall döms inte till ansvar.
Denna lag träder i kraft den
42
|
3 Förslag till |
Prop. 1990/91: 17 |
|
Lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa |
Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmel-
ser angående marknader1 skall upphöra att gälla vid utgången av
Tillstånd som länsstyrelse har meddelat med stöd av kungörelsen och
som avser marknader som får hållas fram till utgången av år gäller fort-
farande.
Senaste lydelse av 1 § 1951:657
43
|
4 Förslag till |
Prop. 1990/91: 17 |
|
Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) |
Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ allmänna ordningsstadgan
(1956:617) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §'
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföre-
ställning, tivoli- och marknadsnö-
jen, festtåg samt tillställning av an-
nat slag, som anordnas för allmän-
heten och som icke avses i lagen om
allmänna sammankomster.
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusfö-
reställning, tivolinöjen, marknad,
mässa, festtåg samt tillställning av
annat slag, som anordnas för all-
mänheten och som icke avses i la-
gen om allmänna sammankomster.
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställ-
ningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren
driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställ-
ningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets
som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att
jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.
12 §2
Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats utan tillstånd av
polismyndigheten.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivoli- och
marknadsnöjen och därmed jäm-
förlig nöjestillställning samt tävling
och uppvisning i motorsport och
professionell brottning.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivolinö-
jen och därmed jämförlig nöjestill-
ställning, utomhusmarknad samt
tävling och uppvisning i motor-
sport och professionell brottning.
Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polismyndigheten
befria en sammanslutning eller annan anordnare från skyldigheten att söka
tillstånd enligt andra stycket beträffande tillställningar av ett visst slag.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1982:344
2 Senaste lydelse 1982:344
44
Härigenom föreskrivs att 2 § handelsregisterlagen (1974: 157) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §'
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 2
I handelsregister införes enskild
näringsidkare och handelsbolag
samt ideell förening eller stiftelse
som idkar näring.
Handelsbolag skall söka re-
gistrering, innan bolaget börjar sin
verksamhet. Detsamma gäller en-
skild näringsidkare, ideell förening
och stiftelse som skulle ha varit
bokföringsskyldig enligt bokfö-
ringslagen (1929:117), om denna
gällt även efter utgången av år 1976.
Enkelt bolag får införas i han-
delsregister i den ordning som före-
skrives för handelsbolag. Vad i
denna lag sägs om handelsbolag gäl-
ler även i fråga om sålunda registre-
rat bolag.
I handelsregister införs enskild
näringsidkare och handelsbolag
samt ideell förening eller stiftelse
som idkar näring.
Handelsbolag skall söka re-
gistrering, innan bolaget börjar sin
verksamhet. Detsamma gäller en-
skild näringsidkare, ideell förening
och stiftelse som skulle ha varit
bokföringsskyldig enligt bokfö-
ringslagen (1929:117), om denna
gällt även efter utgången av år 1976.
Den som yrkesmässigt driver handel
med varor skall dock alltid söka re-
gistrering.
Enkelt bolag får införas i handels-
register i den ordning som före-
skrivs för handelsbolag. Vad som i
denna lag sägs om handelsbolag gäl-
ler även i fråga om sålunda registre-
rat bolag.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1976:128
45
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 17
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Göta hovrätt,
kammarrätten i Stockholm,
kommerskollegium,
Stockholms handelskammare,
Sydsvenska handelskammaren,
riksskatteverket,
statens livsmedelsverk,
länsstyrelsen i Stockholms län,
länsstyrelsen i Jönköpings län,
länsstyrelsen i Kronobergs län,
länsstyrelsen i Skaraborgs län,
länsstyrelsen i Västerbottens län,
länsstyrelsen i Norrbottens län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd,
rikspolisstyrelsen,
polismyndigheten i Stockholm,
polismyndigheten i Uppsala,
polismyndigheten i Mjölby,
polismyndigheten i Malmö,
polismyndigheten i Göteborg,
näringsfrihetsombudsmannen (NO),
statens pris- och konkurrensverk (SPK),
konsumentverket,
Svenska handelskammarforbundet,
Jönköpings kommun,
Nässjö kommun,
Skellefteå kommun,
Storumans kommun,
konsumentnämnden i Motala kommun,
Svenska kommunförbundet,
Grossistförbundet svensk handel,
Sveriges köpmannaförbund,
Småföretagens riksorganisation,
Kooperativa förbundet,
Konsumentvägledarnas förening,
Borlänge köpmannaförening,
Sveriges livsmedelshandlareförbund,
Sveriges möbelhandlares riksförbund,
Sveriges pälshandlares riksförening,
Sveriges skohandlarförbund,
Sveriges textilhandlareförbund,
Handelsanställdas förbund,
Folkets husföreningarnas riksorganisation,
Riksförbundet kiosk & gatukök (KIGA),
46
Sveriges företagareförbund,
Torg- och marknadshandlamas ekonomiska riksförening
(TOMER) samt
Trädgårdsnäringens riksförbund.
Prop. 1990/91:17
Bilaga 3
47
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt säljer varor till
konsumenter, om försäljningen sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid,
— från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som har ställts
upp utomhus, eller
— annars på något annat sätt än från ett fast tillverknings- eller försälj-
ningsställe.
Lagen gäller dock inte vid
— sådan försäljning utomhus som en näringsidkare för egen räkning
ordnar på eller i omedelbar anslutning till sitt fasta tillverknings- eller
försäljningsställe, eller
— sådan försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).
2 § Vad som i denna lag sägs om en näringsidkare skall tillämpas också
på den som är anställd hos näringsidkaren och på någon annan som säljer
varor för näringsidkarens räkning.
Informationsskyldighet
3 § Vid försäljningen skall näringsidkaren genom en väl synlig skylt eller
på något annat verksamt sätt upplysa om
— sitt namn,
— sin postadress och
— sitt telefonnummer.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300
kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Straff
4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna
i 3 § skall dömas till böter, högst ettusen kronor.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
48
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt till konsumenter
säljer kläder eller skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för
förtäring på stället, om försäljningen sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller
— från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller
transport av varor.
Lagen gäller dock inte vid försäljning som sker
— i lokaler där försäljning bedrivs stadigvarande,
— från fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg och någon liknande
plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller
— vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan
eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
livsmedel: varor som avses i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511),
kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987: 1068),
skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.
Föreskrifter om tillstånd
3 § Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får
regeringen föreskriva att försäljning som avses i denna lag får ske i området
bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Regeringen
får överlåta åt en kommun att meddela sådana föreskrifter.
Föreskrifter som avses i första stycket får begränsas till någon av de
varor och försäljningsformer som anges i 1 § första stycket.
Tillstånd
4 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommun-
fullmäktige bestämmer.
5 § Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år.
Ett tillstånd får förenas med villkor.
6 § Ett tillstånd får återkallas, om innehavaren i något väsentligt avse-
ende har åsidosatt en föreskrift i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor
som har meddelats med stöd av lagen.
Prop. 1990/91:17
Bilaga 4
49
7 § Den kommunala nämnd som avses i 4 § skall utfärda bevis om
meddelat tillstånd.
Tillståndsbeviset i original eller kopia skall foras med vid försäljningen.
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 4
Straff
8 § Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd,
2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 5 § andra stycket.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
9 § Näringsidkaren ansvarar för sådan gärning som avses i 8 §, om den
har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap om
gärningen.
Överklagande m.m.
10 § En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
11 § Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla omedelbart, om inte något
annat föreskrivs i samband med beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då lagen (1975:985) om
tillfällig handel skall upphöra att gälla.
2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder eller skor som har meddelats
enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga om sådana tillstånd
skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.
50
|
3 Förslag till |
Prop. 1990/91: 17 |
|
Lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa |
Bilaga 4 |
Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmel-
ser angående marknader skall upphöra att gälla vid utgången av 1990.
Sådana tillstånd som har meddelats med stöd av kungörelsen och som
avser marknader som får hållas fram till utgången av år 1991 gäller
fortfarande.
51
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ allmänna ordningsstadgan
(1956:617) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§'
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföre-
ställning, tivoli- och marknadsnö-
jen, festtåg samt tillställning av an-
nat slag, som anordnas för allmän-
heten och som icke avses i lagen om
allmänna sammankomster.
Med offentlig tillställning avses
tävling och uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföre-
ställning, tivolinöjen, festtåg, mark-
nad och mässa samt tillställning av
annat slag, som anordnas för all-
mänheten och som inte avses i la-
gen (1956:618) om allmänna sam-
mankomster.
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemsskap i viss förening eller av inbjudning, därest
tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen for anordnande av dylika
tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av
den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.
12 §2
Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats utan tillstånd av
polismyndigheten.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivoli- och
marknadsnöjen och därmed jäm-
förlig nöjestillställning samt tävling
och uppvisning i motorsport och
professionell brottning.
Sådant tillstånd fordras även i
annat fall för offentlig danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivolinö-
jen och därmed jämförlig nöjestill-
ställning, utomhusmarknad samt
tävling och uppvisning i motor-
sport och professionell brottning.
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 4
Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polismyndighe-
ten befria en sammanslutning eller annan anordnare från skyldigheten att
söka tillstånd enligt andra stycket beträffande tillställningar av ett visst
slag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1982: 344.
Senaste lydelse 1982: 344.
52
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-05-17
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justi-
tierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 april 1990 har regeringen
på hemställan av statsrådet Margot Wallström beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig försäljning,
2. lag om viss tillfällig försäljning,
3. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmel-
ser angående marknader samt
4. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Schuer.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Den föreslagna lagstiftningen innebär en avreglering så att i princip allt
tillståndskrav i fråga om s.k. tillfällig handel avskaffas utom det som
behövs från ordningssynpunkt. Den möjlighet att införa krav på tillstånd
för vissa områden som föreslås är starkt begränsad beträffande såväl
varuslag som försäljningsformer och får inte förestavas av andra skäl än
konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god kommersiell
service. Intresset av att underlätta det allmännas kontroll av dessa försälj-
ningsformer från exempelvis skatte- eller brottssynpunkt får alltså inte
inverka när frågan om att införa ett tillståndskrav övervägs. Det kan
anmärkas att utredningens förslag innebar en skyldighet för alla som
yrkesmässigt handlar med varor att låta registrera sig i handelsregistret.
Det har upplysts vid föredragningen inför lagrådet att det varit ofrånkom-
ligt att frångå utredningsförslaget i den delen med hänsyn till rådande
belastning av handelsregistret. Statskontoret har numera fått regeringens
uppdrag att överse formerna för registrering i handelsregistret. Frågan om
registrering torde alltså kunna övervägas på nytt i samband med den
utvärdering av lagstiftningen som avses ske efter ca tre år.
Enligt lagrådets mening är det oegentligt att dela upp bestämmelserna
om informationsskyldighet och tillståndsreglerna på två skilda lagar. Att
reglerna om tillstånd skall ha en mer begränsad räckvidd än reglerna om
informationsskyldighet är inte ett bärande skäl. Det finns också anledning
att ange tillämpningsområdet för de båda lagrummen på samma sätt.
Lagregleringen kommer därmed att innefatta att försäljningsformer som
inte anges i 1 § förslaget till lag om viss tillfällig försäljning inte skall
komma i fråga för tillståndskrav.
Lagrådet lämnar i det följande ett fullständigt förslag till en lagtext
gemensam för de båda lagförslag som i remissen betecknats lag om närings-
idkares informationsskyldighet vid tillfällig försäljning och lag om viss
tillfällig försäljning (se Bilaga). Lagens rubrik kan inskränkas till ”Lag om
tillfällig försäljning”. De synpunkter lagrådet har att anföra till de enskilda
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 5
53
paragraferna redovisas i det följande under de paragrafnummer som upp- Prop. 1990/91:17
tagits i lagrådsremissen. Utöver ändringar som framgår av den redogörel- Bilaga 5
sen föreslås några redaktionella ändringar.
Förslaget till lag om näringsidkares informationsskyldighet vid tillfällig
försäljning (förslag nr 1) och förslaget till lag om viss tillfällig försäljning
(förslag nr 2)
1 § i förslag nr 1 och 1 § i förslag nr 2 (1 § i lagrådets förslag)
Lagrådet vill först lämna några synpunkter på begreppet näringsidkare.
Enligt specialmotiveringen till 1 § förslag nr 1 skall begreppet närings-
idkare ha samma vidsträckta betydelse som i annan konsumenträttslig
lagstiftning. För tolkning av begreppet hänvisas till forarbetena till mark-
nadsföringslagen (prop. 1970: 57 s. 90; jfr även prop. 1984/85:110 s. 141
och prop. 1989/90:89 s. 60). Med näringsidkare avses således varje fysisk
eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av
sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det är emellertid
inte någon förutsättning att verksamheten drivs i vinstsyfte eller i någon
privaträttslig form. Detta innebär att även statliga och kommunala organ
som bedriver verksamhet av ekonomisk natur skall anses som näringsid-
kare. I prop. 1984/85:110 s. 141 anges som exempel på sådana organ de
affärsdrivande verken. Det torde emellertid ligga i sakens natur att statliga
och kommunala organ endast undantagsvis kan tänkas bedriva tillfällig
försäljning. Den traditionellt godtagna tolkningen av begreppet näringsid-
kare skall alltså gälla även här.
Lagrådet vill peka på att i förslaget till reformerad inkomst- och företags-
beskattning (prop. 1989/90:110) det i beskattningsrätten tas in ett nytt
inkomstslag, näringsverksamhet, och att det föreslås att begreppet närings-
idkare införs i skattelagstiftningen (se förslaget till 21 resp. 22 § kommu-
nalskattelagen). Förarbetena till dessa bestämmelser ger anledning att anta
att det inte kommer att råda full överensstämmelse mellan begreppet
näringsidkare i konsumentlagstiftningen och skattelagstiftningen. Det
torde således inte i alla situationer vara möjligt att vid bedömningen av om
en person skall anses som näringsidkare i konsumentsammanhang hämta
ledning i ställningstagandet vid beskattningen och vice versa. Enligt lagrå-
dets mening torde dessa eventuella skiljaktigheter i begreppet näringsid-
kare inte komma att ge upphov till komplikationer vid utnyttjande av
begreppet i de olika sammanhangen.
De försäljningsformer som anges i 1 § i förslag nr 1 — och som enligt
lagrådet bör utgöra tillämpningsområdet för båda lagarna — kan med
fördel anges kortfattat så som framgår av lagrådets förslag. Genom att
ordet ”stadigvarande” läggs till undviks missförståndet att återkommande
tillfälliga försäljningar från ett och samma ”fasta” ställe skulle vara undan-
tagna från tillämpningsområdet.
Om uttrycket ”kortare tid” har i specialmotiveringen till 1 § i förslag nr
2 angetts att det bör tolkas på liknande sätt som ”tillfälligt begagnat” i
lagen om tillfällig handel. Ytterligare sägs emellertid bl. a. att försäljning
som pågår på normala arbetstider ”under ett par månaders tid” i vart fall
54
bör falla utanför lagen. Uttalandet synes vara hämtat ur motiven till lagen Prop. 1990/91:17
om tillfällig handel men har omformulerats på ett sätt som inte är utan Bilaga 5
betydelse. I motivuttalandet sades nämligen att om försäljningen sker
under sedvanlig affärstid ”under några månaders tid” detta torde tala för
att försäljningsstället bör anses som fast Lagrådet vill framhålla att en
försäljning som förläggs exempelvis enbart till tiden mitten av juni till
mitten av augusti i en skärgårdskommun kan rycka undan grunden för en
butik som förser den fasta befolkningen med varor under resten av året.
Uttrycket ”i lokaler där försäljning bedrivs stadigvarande” i 1 § andra
stycket av förslag nr 2 skall enligt specialmotiveringen innefatta att det inte
skall krävas tillstånd för den som tillfälligt hyr ett utrymme på en stormark-
nad eller liknande för att sälja varor. Lagrådet har i sitt förslag angett detta
tydligare.
2 § i förslag nr 1
Enligt denna bestämmelse skall vad som i lagen sägs om näringsidkare
tillämpas också på den som är anställd hos näringsidkaren och på annan
som säljer varor för näringsidkarens räkning. När det i lagen talas om
försäljning av näringsidkare måste emellertid utan särskilt förtydligande
också fallet att själva försäljningen handhas av någon annan än näringsid-
karen omfattas. 2 § kan därför utgå.
3 § i förslag nr 1
(2 § i lagrådets förslag)
Om 2 § i förslag nr 1 behålls, innebär 3 § efter sin lydelse att, när en
anställd eller annan har hand om försäljningen det är dennes förhållanden
informationen skall avse. Under alla omständigheter bör lagtexten formu-
leras om.
I specialmotiveringen sägs att den skriftliga information som anges i
andra stycket skall kunna göra informationen i första stycket obehövlig.
Om detta är avsikten måste ordet ”dessutom” strykas. Lagrådet ifrågasät-
ter emellertid om inte de krav som ställts upp med den lydelse som
föreslagits är väl motiverade.
2 § i förslag nr 2
(5 § i lagrådets förslag)
Som föredragande statsrådet funnit är det nödvändigt att definiera de
varor ett tillståndskrav skall kunna gälla. På grund av tulltaxelagens ut-
formning måste hänvisningarna dit bli något svårlästa. Lagrådet kan emel-
lertid inte finna något bättre alternativ än det föreslagna.
3 § i förslag nr 2
(3 § i lagrådets förslag)
Enligt lagrådets mening står det klart utan att det behöver anges i lagtexten
55
att föreskrifter om tillståndskrav kan begränsas till vissa av de varor resp. Prop. 1990/91:17
till vissa av de försäljningsformer som kan komma ifråga. Motivuttalan- Bilaga 5
dena i detta avseende ger en tillräcklig anvisning och andra stycket kan
utgå.
4 § i förslag nr 2
(6 och 7 §§ i lagrådets förslag)
Enligt 3 § i förslag nr 2 gäller som förutsättning för att föreskrifter om
tillståndskrav skall få meddelas att det behövs med hänsyn till varuförsörj-
ningen i ett område och det har utvecklats utförligt i motiven vilka
konkreta förhållanden som måste föreligga för att tillståndskrav skall få
införas.
När det gäller prövningen i de enskilda tillståndsärendena föreslog
utredningen en bestämmelse om att tillstånd skall lämnas, om försälj-
ningen inte kan väntas störa varuförsörjningen på ett sådant sätt att
tillgången till en tillfredsställande service med de berörda varorna sätts i
fara (se SOU 1988:46 s. 237). Det remitterade förslaget innehåller inte
någon motsvarande bestämmelse. Som skäl härför anförs (i specialmotive-
ringen till 4 § i förslag nr 2) att det är svårt att i lagtext ställa upp
preciserade regler för hur tillståndsprövningen skall ske samt att de huvud-
sakliga grunderna för tillståndsprövningen får anses framgå redan av
lagens förutsättningar för att tillståndskrav skall införas i ett område.
Lagrådet finner inte dessa skäl övertygande och förordar att lagen komplet-
teras med en bestämmelse i huvudsaklig överensstämmelse med utred-
ningsförslaget.
4 § i förslag nr 1 samt 6-9 §§ i förslag nr 2
(9-12 §§ i lagrådets förslag)
För att inte utesluta fall när annan än innehavaren av tillståndet handhaft
försäljningen och i samband därmed väsentliga åligganden åsidosatts på ett
sätt som bör drabba tillståndshavaren föreslår lagrådet en omformulering
av 6 § i förslag nr 2 (9 § i lagrådets förslag).
Enligt samma bestämmelse får ett tillstånd till försäljning återkallas bl.a.
om en föreskrift i lagen i något väsentligt avseende åsidosatts. Den före-
skrift som här avses kan inte vara någon annan än bestämmelsen i 7 §
andra stycket, enligt vilken tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras
med vid försäljningen. Någon sanktion är emellertid inte kopplad till
denna bestämmelse, som enligt uttalande i remissprotokollet avses utgöra
en ren ordningsföreskrift. Det bör i och för sig vara möjligt att i grava fall
återkalla tillstånd, om näringsidkaren eller den som sköter försäljningen
nonchalerar skyldigheten att medföra tillståndsbeviset. Det kan emellertid
i sådana fall inte anses vara fråga om en ren ordningsförseelse. Eftersom ett
tillståndskrav för sådana försäljningar som det är fråga om knappast kan
kontrolleras, om inte föreskriften att medföra tillståndshandlingen följs,
kan det ifrågasättas om inte en straffsanktion motsvarande den nuvarande
56
i lagen om tillfällig handel (se 9 och 10 §§) är motiverad. Lagrådet har tagit
med en sådan straffbestämmelse i sitt lagförslag.
Enligt 4 § i förslag nr 1 skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att lämna information enligt 3 § i lagen dömas till penningbö-
ter, högst 1 000 kr. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Bestäm-
melsen innebär att penningbot kan ådömas den som direkt ombesörjer
försäljningen, oavsett om det är näringsidkaren, en anställd hos denne eller
annan som säljer för näringsidkarens räkning. Förslag nr 2 innehåller
straffbestämmelser i 8 §. Enligt lagrummet skall den dömas till böter som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver försäljning utan föreskrivet till-
stånd eller bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 5 § andra
stycket. I ringa fall skall inte heller här dömas till ansvar. Till dessa
bestämmelser har i 9 § i förslag nr 2 fogats en regel enligt vilken näringsid-
karen i vissa fall kan lagföras, även om han inte själv deltagit i själva
försäljningen. En sådan regel synes fylla en funktion även i fall som avses i
förslag nr 1.
Övergångsbestämmelserna till förslag nr 2
Enligt punkt 2 skall sådana tillstånd för försäljning av kläder eller skor
som har meddelats enligt den upphävda lagen (1975:985) om tillfällig
handel fortfarande gälla. Lagrådet vill först anmärka att tillstånd i vissa fall
kan ha meddelats även beträffande livsmedel (jfr 3 § sista stycket lagen om
tillfällig handel). Lagrådet ifrågasätter emellertid behovet av en övergångs-
bestämmelse överhuvudtaget med hänsyn till att enligt förslaget det under
alla omständigheter kommer att förflyta viss tid efter ikraftträdandet innan
något tillståndskrav enligt den nya lagen införs.
Förslaget till lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa
bestämmelser angående marknader
Enligt det remitterade förslaget skall sådana tillstånd som har meddelats
med stöd av den upphävda kungörelsen och som avser marknader som får
hållas fram till utgången av år 1991 fortfarande gälla. Avsikten med
förslaget får antas vara att bestämmelserna om tillståndsplikt i 12 § all-
männa ordningsstadgan (1956:617) och om anmälningsplikt i 13 § samma
stadga inte skall tillämpas i den mån tillstånd enligt kungörelsen fortfa-
rande gäller. För att så skall bli fallet behövs en särskild övergångsbestäm-
melse till förslaget till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan.
Förslaget till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)
Med hänvisning till vad som anförts vid förslaget till lag om upphävande
av kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader
förordar lagrådet att förevarande förslag förses med en övergångsbestäm-
melse av följande lydelse:
”Bestämmelserna om tillståndsplikt i 12 § och om anmälningsplikt i 13 §
tillämpas inte i den mån tillstånd fortfarande gäller enligt den upphävda
kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående marknader.”
Prop. 1990/91: 17
Bilaga 5
57
Av lagrådet Prop. 1990/91:17
upprättat Bilaga
lagförslag
Härigenom föreskrivs följande
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt säljer varor till
konsumenter i andra fall än vid försäljning som bedrivs stadigvarande från
ett fast tillverknings- eller försäljningsställe eller i omedelbar anslutning till
hans fasta tillverknings- eller försäljningsställe.
Informationsskyldighet
2 § Vid försäljning enligt denna lag skall genom en väl synlig skylt eller
på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsidkarens
namn, postadress och telefonnummer.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300
kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hemför-
säljningslagen (1981:1361).
Föreskrifter om tillståndskrav
3 § Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får
regeringen föreskriva att försäljning i området av kläder, skor eller sådana
livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter
särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter
skall begränsas på sätt som framgår av 4 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses
i första stycket.
4 § Föreskrifter enligt 3 § får meddelas endast i fråga om försäljning som
sker
— i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller
— från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller
transport av varor.
Föreskrifterna får dock inte avse försäljning
— inom lokal där annan näringsidkare bedriver stadigvarande försälj-
ning,
— från fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon liknande
plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats, eller
— vid offentliga tillställningar som avses i allmänna ordningsstadgan
58
eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om Prop. 1990/91:17
allmänna sammankomster. Bilaea
5 § I 3 § avses med
livsmedel: varor som avses i 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511),
kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen (1987:1068),
skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.
Tillstånd
6 § Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd som kommun-
fullmäktige bestämmer.
7 § Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan väntas medföra
någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.
8 § Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller för en viss tid, högst tre år.
Ett tillstånd får förenas med villkor.
9 § Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i denna lag eller en
föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av lagen i något
väsentligt avseende har åsidosatts.
10 § Den kommunala nämnd som avses i 6 § skall utfärda bevis om
meddelat tillstånd.
Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid försäljningen.
11 § Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd,
2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8 § andra stycket.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller 10 § andra
stycket dömes till böter, högst ettusen kronor.
1 ringa fall skall inte dömas till ansvar.
12 § Näringsidkaren ansvarar för sådan gärning som avses i 11 §, om
den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha haft vetskap
om gärningen.
Överklagande m.m.
13 § En kommunal nämnds beslut i ärende om tillstånd enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
14 § Beslut i ärende om tillstånd skall gälla omedelbart, om inte något
annat föreskrivs i samband med beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då lagen (1975:985) om
tillfällig handel skall upphöra att gälla.
59
Innehåll
Proposition................................................... 3
Propositionens huvudsakliga innehåll........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990 . 8
1 Inledning ................................................. 8
1.1 Nuvarande lagstiftning.................................. 8
1.2 Riksdagen............................................. 9
1.3 Skrivelser ............................................. 9
1.4 Utredning, remissbehandling ............................ 9
1.5 Ytterligare skrivelser.................................... 10
1.6 Lagrådet .............................................. 10
2 Bakgrund ................................................. 11
2.1 Nuvarande ordning..................................... 11
2.2 Den tillfälliga handelns omfattning ....................... 13
3 Allmänmotivering ......................................... 15
3.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 15
3.2 Informationsskyldighet vid tillfällig försäljning............. 17
3.2.1 Omfattningen av informationsskyldigheten........... 17
3.2.2 Sättet för överlämnande av informationen ........... 19
3.3 Den framtida regleringen av tillfällighetshandeln ........... 20
3.3.1 Krav på tillstånd.................................. 20
3.3.2 Omfattningen av den framtida tillståndsregleringen ... 22
3.3.3 Beslutande organ ................................. 25
3.4 Marknader och mässor.................................. 26
3.5 De nya bestämmelsernas förhållande till EG:s regler ........ 27
3.6 Kostnader............................................. 28
3.7 Den lagtekniska lösningen............................... 28
4 Upprättade lagförslag....................................... 28
5 Specialmotivering.......................................... 29
5.1 Förslaget till lag om tillfällig försäljning ................... 29
5.2 Förslagen till lag om upphävande av kungörelsen (1941:206)
med vissa bestämmelser angående marknader och lag om
ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) ............ 37
6 Hemställan................................................ 37
7 Beslut .................................................... 37
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1988:46) Tillfällig
handel .............................................. 38
Bilaga 2 Lagförslag i betänkandet (SOU 1988:46) Tillfällig handel .. 40
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet (SOU 1988:46) Tillfällig handel............. 46
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................ 48
Bilaga 5 Utdrag ur lagrådets protokoll den 17 maj 1990 ........... 53
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
Prop. 1990/91: 17
60