Prop.
1990/91:169
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 4 april 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Anita Gradin
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst i
syfte att förenkla prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst.
Det grundläggande kravet att den som vill ha vapenfri tjänst skall ha en
övertygelse som inte kan förenas med att använda vapen mot annan
föreslås ligga fast. Möjligheten att göra vapenfri tjänst skall således fortfa-
rande ses som ett undantag från den allmänna värnplikten.
Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst innehålla en skriftlig
försäkran från den värnpliktige att han har en allvarlig personlig överty-
gelse rörande bruket av vapen mot annan som är oförenlig med värnplikts-
tjänstgöringens krav.
Om ansökningen görs inom sex månader från den militära inskrivnings-
prövningen och innehåller en sådan försäkran, skall ansökningen bifallas
utan ytterligare utredning om det inte finns särskilda skäl att närmare
pröva sökandens inställning till bruk av vapen.
En ansökan som görs vid en senare tidpunkt skall innehålla en skriftlig
redogörelse från sökanden för de närmare förhållanden som han vill
åberopa till stöd för att han bör få göra vapenfri tjänst.
En ansökan får aldrig avslås utan att sökanden har getts tillfälle att
lämna muntliga uppgifter i ärendet.
Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i första instans
av vapenfristyrelsen och i andra instans av totalförsvarets tjänsteplikts-
nämnd.
Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall få upphävas endast om
den tjänstepliktige ansöker om det och det föreligger särskilda skäl. En
sådan ansökan skall prövas av värnpliktsverket.
De nya reglerna föreslås gälla fr. o. m. den 1 juli 1991. 1
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 169
Prop. 1990/91:169
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:413) om vapenfri tjänst
dels att 1, 2, 13 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 a — 1 d §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapen-
fri tjänst i stället för värnplikts-
tjänstgöring, om det kan antagas att
bruk av vapen mot annan är så oför-
enligt med den värnpliktiges allvar-
liga personliga övertygelse att han
icke kommer att fullgöra värnplik-
ten.
Värnpliktig som erhållit tillstånd
till vapenfri tjänst benämnes vapen-
fri tjänstepliktig.
En värnpliktig skall efter ansökan
få tillstånd att göra vapenfri tjänst i
stället för värnpliktstjänstgöring,
om han kan antas ha en sådan all-
varlig personlig övertygelse rörande
bruk av vapen mot annan som är
oförenlig med värnpliktstjänstgö-
ringen.
En värnpliktig som har fått till-
stånd till vapenfri tjänst kallas va-
penfri tjänstepliktig.
Senaste lydelse 1978:524.
la§
En ansökan om tillstånd till va-
penfri tjänst skall vara skriftlig och
innehålla en försäkran av sökanden
att han har en sådan inställning till
bruk av vapen som avses i 1 §. An-
sökningen skall också innehålla
uppgifter till ledning för uttagning
till tjänstgöring enligt 4 §.
lb§
En ansökan som görs inom sex
månader från det att sökanden har
genomgått inskrivningsprövning
som värnpliktig skall bifallas utan
ytterligare utredning, om det inte
finns särskilda skäl att närmare
pröva sökandens inställning till bruk
av vapen mot annan.
Om sökanden har skrivits in som
värnpliktig utan att ha inställt sig
för inskrivningsprövning, skall vad
som sägs i första stycket gälla om
ansökningen görs inom sex måna-
der efter det att sökanden har fått del
av inskrivningsnämndens beslut om
inskrivning.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:169
lc§
En ansökan som görs senare än
vad som anges i 1 b § skall, utöver
vad som följer av 1 a §, innehålla en
redogörelse för de förhållanden som
sökanden vill åberopa till stöd för
sitt påstående att han har en sådan
inställning till bruk av vapen som
avses i 1 §.
1 d§
En ansökan om vapenfri tjänst får
inte avslås utan att sökanden fått
möjlighet att lämna uppgifter munt-
ligt i ärendet.
Vapenfri tjänstepliktig skall full-
göra tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull for samhället under
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet el-
ler hos förening eller stiftelse som
regeringen bestämmer.
13
Vapenfristyrelsen får återkalla ett
tillstånd till vapenfri tjänst, när den
tjänstepliktige ansöker om det eller
när ändrade förhållanden annars
föranleder det.
Vapenfristyrelsen får även utan
ansökan besluta att en värnpliktig
skall fullgöra vapenfri tjänst i stället
för värnpliktstjänstgöring.
i2
Vapenfri tjänstepliktig skall full-
göra tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull för samhället under
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet el-
ler hos bolag, förening eller stiftelse
som regeringen bestämmer.
§3
Ett beslut om tillstånd till vapen-
fri tjänst får upphävas endast om
den tjänstepliktige ansöker om det
och det föreligger särskilda skäl. En
sådan ansökan prövas av värnplikts-
verket.
22 §4
Beslut av vapenfristyrelsen enligt
denna lag i frågor som rör uttag-
ning, tjänstgöring eller tillstånd till
vapenfri tjänst får överklagas hos
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Beslut av vapenfristyrelsen enligt
denna lag i frågor som rör uttag-
ning, tjänstgöring eller tillstånd till
vapenfri tjänst samt beslut av värn-
pliktsverket enligt 13 § får över-
klagas hos totalförsvarets tjänste-
pliktsnämnd.
Beslut av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd får inte överklagas.
Beslut i ärenden om omprövning av tillrättavisning får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2 Senaste lydelse 1981:418.
3 Senaste lydelse 1989:277.
4 Senaste lydelse 1989:277.
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 169
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 april 1991
Prop. 1990/91: 169
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Gradin, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist,
Wallström, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Gradin
Nu gällande regler för vapenfri tjänst utformades i sina huvuddrag genom
den ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) som
antogs av riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:159, FÖU28, rskr. 371). Under
den tid som dessa regler gällt har det riktats kritik mot de principer och den
ordning som tillämpats vid prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst.
Mot den bakgrunden tillkallade regeringen i april 1989 en särskild utredare
med uppgift att utvärdera effekterna av 1978 års lagändring (dir. 1989:14).
I september 1990 överlämnade utredningen sitt betänkande (SOU
1990:81) Vapenfriprövningens effekter.
Den 14 november 1990 beslutade riksdagen (1990/91 :FöU4, rskr. 19) att
regeringen närmare borde överväga och lämna förslag till riksdagen om ett
ändrat förfarande vid ansökan om vapenfri tjänst.
Riksdagens beslut grundades på försvarsutskottets betänkande och utta-
landet att den nuvarande prövningen borde ersättas med en annan ordning
som lade ett större ansvar på den enskilde (1990/91:FÖU4).
Den 6 december 1990 beslutade regeringen att det inom försvarsdepar-
tementet skulle tillsättas en arbetsgrupp med uppgift att utreda och lämna
förslag till ett ändrat prövningsförfarande i enlighet med riksdagens beslut.
I arbetsgruppen har ingått, förutom företrädare för försvarsdepartemen-
tet, företrädare för överbefälhavaren och vapenfristyrelsen. Arbetsgruppen
har i februari 1991 överlämnat promemorian (Ds 1991:12) Ett nytt pröv-
ningsförfarande vid ansökan om vapenfri tjänst. Till protokollet i detta
ärende bör fogas arbetsgruppens sammanfattning av sitt förslag som bilaga
1.
Efter remiss har yttranden avgetts av riksdagens ombudsmän, överbefäl-
havaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet,
försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, överstyrelsen för civil bered-
skap, statens räddningsverk, vapenfristyrelsen, totalförsvarets tjänste-
pliktsnämnd, Vapenfria arbetsgruppen, SACO och Broderskapsrörelsen.
Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
Fo91/428/8) hos försvarsdepartementet.
Jag kommer i det följande att redogöra för mina överväganden och Prop. 1990/91: 169
förslag till ändrade regler i vapenfrilagen i fråga om prövningsforfarandet
vid ansökan om vapenfri tjänst. Förslagen överenstämmer med promemo-
rians förslag.
Jag avser att i detta sammanhang även ta upp frågan om möjligheten för
bolag att anordna utbildning av vapenfria tjänstepliktiga.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2, lämnat förslaget utan erinran. Propositionens lagförslag
överensstämmer med det till lagrådet remitterade förslaget. Lagförslaget i
lagrådsremissen har inte tagits med i propositionen.
Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Enligt 1 §
värnpliktslagen (1941:967) är en svensk man värnpliktig från och med det
kalenderår under vilket han fyller 18 år till och med det år under vilket han
fyller 47 år.
Skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring enligt värnpliktslagen är
emellertid inte undantagslös. Sedan länge har vi i vårt land en lagstiftning
som medger att den som hyser samvetsbetänkligheter mot sådan tjänstgö-
ring i stället får fullgöra vapenfri tjänst.
Nu gällande lagstiftning om vapenfri tjänst kom till år 1966. Den
föregicks av 1964 års utredning rörande vapenfria tjänstepliktiga
(SOU 1965:71).
Genom en lagändring år 1978 fick vapenfrilagens bestämmelser om
förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och om prövningsforfarandet
sin nuvarande lydelse. 1978 års lagändring byggde på ett betänkande
avgivet av 1973 års vapenfriutredning (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri
tjänst. Utredningen hade till uppgift att bl. a. undersöka lämpligheten och
möjligheten av att precisera lagens formuleringar av förutsättningarna för
vapenfri tjänst.
I regeringens prop. 1977/78:159 om ändring i vapenfrilagen (FÖU28,
rskr. 371) betonade dåvarande departementschefen vikten av att tydligt
uttrycka de villkor som måste uppfyllas for att kunna ge tillstånd till
vapenfri tjänst.
Enligt departementschefen krävdes att respekten för människolivet var
så villkorslös att den inte kunde förenas med den medborgerliga skyldig-
heten att med vapen fullgöra den allmänna värnplikten och försvara vårt
samhälle.
Enligt 1 § vapenfrilagen skall det för tillstånd till vapenfri tjänst kunna
antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges Prop. 1990/91: 169
allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplik-
ten.
Vad beträffade prövningsforfarandet anförde departementschefen att
tillstånd till vapenfri tjänst inte skulle beviljas utan att det genom någon
form av prövning kunde klarläggas att sökanden uppfyllde de uppställda
kraven för sådan tjänst.
En ansökan om vapenfri tjänst skulle enligt departementschefen vara
skriftlig och innehålla de skäl som sökanden ville åberopa samt hans
önskemål om slag av tjänstgöring. Sökanden borde vidare kallas till ett
obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman.
Departementschefen anförde vidare att man vid prövningen borde utgå
från att en ansökan var allvarligt menad. En sökande som på angivet sätt
hade bekräftat sin ansökan borde därför enligt departementschefen bevil-
jas vapenfri tjänst, om inte påtagliga skäl talade mot detta. Som exempel på
sådana skäl angavs uppenbart organiserade massansökningar eller att det
av omständigheterna klart framgick att sökanden egentligen eftersträvade
ett anstånd med värnpliktstjänstgöringen. Den närmare avvägningen i
dessa fall borde enligt departementschefen ankomma på vapenfrinämn-
den. Avslutningsvis framhöll departementschefen att de föreslagna föränd-
ringarna särskilt i fråga om prövningsforfarandet var betydande och att
tillämpningen och verkningarna av förslagen måste noga följas så att alla
som var berättigade till vapenfri tjänst skulle få sådan samtidigt som den
allmänna värnplikten upprätthölls.
Departementschefen framhöll även (prop. s. 156 f.) att avsikten var att
en prövning av en ansökan skulle ske men att sökandens bevisbörda för att
styrka den övertygelse han hävdade inte borde vara tung. Enligt departe-
mentschefen låg det i sakens natur att man, när det det gällde att bedöma en
så djup personlig fråga som någons inställning till bruk av vapen mot andra
människor, i allmänhet var hänvisad till att bygga på vad den enskilde själv
uppgav.
Försvarsutskottet (FöU 1977/78:28) godtog den ordning för prövning av
ansökningar om vapenfri tjänst som departementschefen hade angett.
Utskottet anförde att den föreslagna ordningen innebar att prövningsför-
farandet förenklades så långt detta var möjligt utan att man avstod från ett
underlag för vapenfrinämndens prövning.
Utskottet (s. 17) ansåg vidare det angeläget att framhålla att det ankom
på sökanden att ge ett underlag för det antagande som förutsätts for
tillstånd till vapenfri tjänst. Någon bevisning i vedertagen mening var det
emellertid inte fråga om. Enligt utskottet gällde det snarare att finna fog för
antagande att den sökande hade ett eget, varaktigt engagemang i fråga om
bruk av vapen mot annan till försvar av vårt samhälle enligt värnplikten.
Utskottet påpekade att övertygelsen måste framstå som mera förankrad i
sökandens person än den inställning till vapenbruk som värnpliktiga i
allmänhet omfattar.
Ärenden om vapenfri tjänst handläggs fr. o. m. den 1 oktober 1989 av
den då nyinrättade myndigheten vapenfristyrelsen som tog över pröv-
ningen av dessa ärenden från vapenfrinämnden. I samband därmed blev
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som inrättades samtidigt, besvärsin-
stans i fråga om beslut om tillstånd till vapenfri tjänst.
Försvarsutskottet har i sitt betänkande 1990/9 l:FöU4 behandlat fyra
motioner om vapenfri tjänst. I dessa föreslås en översyn av vapenfrilagen.
Motionerna inriktas på att det nuvarande prövningsforfarandet i samband
med ansökan om vapenfri tjänst skall avskaffas eller ändras.
I motion 1989/90:Fö713 sägs följande. Kritiken mot det nuvarande
prövningsforfarandet gäller dels svårigheten att från fall till fall göra en
konsekvent bedömning av en ansökans överensstämmelse med lagens
villkor, dels att förfarandet särskilt gynnar dem som har lättast att ”tala för
sig”. En viktig anmärkning är också att den vapenfrisökande till utredaren
kan överlåta ansvaret för dokumenteringen av sin uppfattning. Trots att
frågorna ställs till och att svaren lämnas av den värnpliktige uppfattar han
lätt sin roll som passiv. Det är utredaren som tolkar hans uppfattning och
känslor. Ett alternativt prövningsförfarande har tidigare aktualiserats där
huvuddokumentet i ansökan om vapenfri tjänst är en skriftlig förklaring
från den värnpliktige. Förklaringen skall vara tydlig i fråga om lagens
centrala punkter och klart redovisa att ansökningen bygger på en allvarlig
personlig övertygelse. Förklaringen skall ges in efter ett obligatoriskt sam-
tal där den värnpliktige informeras om syftet med allmän värnplikt, lagens
villkor för vapenfri tjänst, tjänstgöringsalternativen m. m. En målsättning
med prövningsforfarandet bör vara att huvudansvaret för ställningstagan-
det vilar på den värnpliktige — och inte på en utredare.
Försvarsutskottet konstaterar i betänkandet att utskottet tidigare be-
handlat ett flertal motioner om att avskaffa prövningsforfarandet, vilka på
förslag av utskottet avslagits av riksdagen. Frågan övervägdes senast i
anslutning till behandlingen av ett regeringsförslag om vissa ändringar av
vapenfrilagen (prop. 1987/88:81, FöU 8). Utskottet framhöll därvid att det
var angeläget att en utvärdering av prövningsforfarandet snarast kom till
stånd. Som nämnts tidigare har denna översyn nu slutförts (se SOU
1990:81).
I utskottsbetänkandet noteras att kritiken mot gällande prövningsförfa-
rande har vuxit, såväl från värnpliktiga som från organisationer. Enligt
utskottet har påpekanden gjorts främst beträffande det orättvisa i systemet
genom att det ger verbalt begåvade bättre förutsättningar än andra att få
sina ansökningar beviljade. Utskottet anför också att det hävdas att en del
sökande kan uppleva prövningen som kränkande. Utskottet uttalar sin
förståelse för att den nu tillämpade ordningen kan uppfattas på angivet sätt
och konstaterar att utskottet är berett att frångå sin tidigare restriktiva
inställning till att avskaffa det nuvarande prövningsforfarandet. Enligt
utskottet bör den nuvarande prövningen ersättas med en annan ordning
som lägger ett större ansvar på den enskilde. I betänkandet sägs att en
möjlighet därvid kan vara att införa ett system med en skriftlig försäkran,
som föreslås i motion 1989:90:Fö713, men att det även kan finnas andra
lösningar.
Prop. 1990/91: 169
Prop. 1990/91: 169
Mitt förslag: Till grund for prövningen av en ansökan om vapenfri
tjänst skall ligga en skriftlig försäkran från den värnpliktige att han
har en allvarlig personlig övertygelse rörande bruket av vapen mot
annan som är oförenlig med värnpliktstjänstgöringen.
Om ansökningen görs inom sex månader efter inskrivningspröv-
ningen och innehåller en sådan försäkran som nämnts, skall ansök-
ningen bifallas utan ytterligare utredning om det inte finns särskilda
skäl att närmare pröva sökandens inställning till bruk av vapen.
En ansökan som görs vid en senare tidpunkt skall innehålla en
redogörelse för de närmare förhållanden som sökanden vill åberopa
till stöd för att han bör få göra vapenfri tjänst.
En ansökan får inte avslås utan att sökanden getts tillfälle att
lämna muntliga uppgifter i ärendet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte något att erinra mot
förslaget om att prövningsforfarandet förenklas. Överbefälhavaren betonar
dock att vapenfri tjänst skall vara ett undantag från den allmänna värn-
plikten. Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst, som enbart grundats på
en försäkran, innebär i realiteten inte ett undantag från den allmänna
värnplikten. Vapenfri tjänst kommer att framstå som ett alternativ till
värnpliktstjänstgöringen. Detta kan enligt överbefälhavaren på sikt inne-
bära brist på värnpliktigt befäl då den vapenfria tjänsten kan framstå som
mer tilltalande. Överbefälhavaren anser därför att det förfarande som
föreslås för den som söker vapenfri tjänst senare än sex månader efter
inskrivningsprövningen, skall gälla samtliga sökande oavsett tidpunkt for
ansökan, dvs. att försäkran skall kompletteras med en skriftlig redogörelse.
Överbefälhavaren vill också peka på att arbetsgruppen i mycket ringa
omfattning behandlat vapenfrifrågan i samband med kris och krig. Hur
vapenfriansökningar skall behandlas i krig bör enligt överbefälhavaren
närmare penetreras.
Chefen för armén, chefen för marinen och chefen för flygvapnet framför
liknande synpunkter som överbefälhavaren. Chefen för armén tillägger att
hela vapenfrisystemet bör ses över i ett sammanhang. Detta innebär att
prövningsforfarandet måste kopplas ihop med utbildningens längd. Che-
fen för armén anser därför att förändringar i vapenfrisystemet bör samord-
nas med arbetet med ny värnpliktslag och inte träda i kraft förrän den 1 juli
1992.
Värnpliktsverket, överstyrelsen för civilberedskap och statens räddnings-
verk anför samma uppfattning som överbefälhavaren i frågan.
Vapenfristyrelsen, som i allt väsentligt godtar promemorians förslag,
framhåller att styrelsen inte ser sambandet med tidsgränsen sex månader.
Här bör i stället övervägas om kravet på en redogörelse för skälen för
ansökan kan kopplas till frågan om den sökande har fått inkallelseorder
eller inte vid tiden för ansökan. Har en inkallelseorder mottagits, bör krav Prop. 1990/91:169
ställas på att den sökande utvecklar sina skäl.
Försvarets civilförvaltning, totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, SACO och
Broderskapsrörelsen har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del.
Vapenfria arbetsgruppen framhåller att gruppen i många år drivit kravet
på ett avskaffande av prövningsforfarandet till vapenfri tjänst och anser att
promemorian har en alltför snäv utgångspunkt genom att behålla pröv-
ningsförfarandet. En del sökande kommer även i fortsättningen att få
avslag och därefter totalvägra. Detta innebär att personer kommer att
dömas till böter eller fängelse på grund av sina samvetsbetänkligheter.
Detta innebär ytterligare brott mot FN-resolutionen 1989/59. Vid ett
eventuellt genomförande av förslaget med direktrekrytering av värnplik-
tiga till det civila försvaret kommer en absurd situation att uppstå om man
behåller prövningsforfarandet. Sådana problem kan åtgärdas om prövnings-
förfarandet avskaffas. Vapenfria arbetsgruppen framhåller också bl. a. att
samma regler bör gälla för alla sökande oavsett vid vilken tidpunkt man
lämnar in ansökan. Den försäkran som föreslås är tillräcklig för att bevisa
sökandens övertygelse mot vapenbruk och bör räcka för att man skall få
vapenfri tjänst. Trots de brister som finns i promemorieförslaget innebär
det för de vapenfrisökande självklart ett steg i rätt riktning.
Skälen för mitt förslag:
Allmänt
Under vissa i lag angivna förutsättningar skall värnpliktstjänstgöring
kunna bytas mot vapenfri tjänst. Någon frihet att välja mellan tjänstgöring
som värnpliktig och vapenfri föreligger emellertid inte. Den särskilda
lagstiftningen till förmån för dem som av personlig övertygelse inte kan
bruka vapen mot annan för försvaret av sitt land är ett undantag från
principen om allmän värnplikt. Undantaget har sin grund i samhällets
respekt för individens åsiktsfrihet (se bl. a. prop. 1977/78:159 s. 105).
Det ligger i sakens natur att de två principerna, den ena om allmän
värnplikt som grund för ett militärt försvar och den andra om respekt för
den enskildes självbestämmande och integritet i fråga om att använda
vapen mot annan, står i konflikt med varandra.
Den svenska lagstiftningen om vapenfri tjänst kan sägas utgöra en
kompromiss som innebär att hänsyn kan tas till medborgarnas åsiktsfrihet
och integritet samtidigt som det militära försvarets personalförsörjning
säkerställs.
Vapenfrilagstiftningen har setts över vid flera tillfällen. Översynerna har
avsett såväl förutsättningarna för tillstånd till vapenfri tjänst som pröv-
ningsförfarandet.
Den nu aktuella översynen, som initierats av riksdagens försvarsutskott
(1990/91:FÖU4), tar enbart sikte på prövningsforfarandet. Dagens förfa-
rande bör enligt utskottet ersättas med en annan ordning som lägger ett
större ansvar på den enskilde (FöU s. 4). Möjligheten att få ett tillstånd till
vapenfri tjänst är enligt utskottet fortfarande att se som ett undantag i ett
system där grunden utgörs av den allmänna värnplikten och där huvudre- Prop. 1990/91:169
geln är att en värnpliktig skall tjänstgöra inom det militära försvaret. För
att en värnpliktig skall undantas från tjänstgöring med vapen inom det
militära försvaret måste han uppfylla vissa krav vad gäller inställningen till
att använda vapen. Den värnpliktiges motvilja mot bruk av vapen mot
annan skall ha sin grund i en allvarlig personlig övertygelse. Detta kommer
för närvarande till uttryck i 1 § vapenfrilagen som säger att det skall kunna
antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges
allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplik-
ten.
Den nu föreliggande reformen omfattar således inte förutsättningarna
för vapenfri tjänst. De krav som vapenfrilagen ställer upp i fråga om den
värnpliktiges inställning till bruk av vapen mot annan ligger alltså fast. På
sätt som framhållits i andra sammanhang (prop. 1966:107 s. 46 och prop.
1977/78:159 s. 105 f.) är det emellertid — inte minst för den enskilde
medborgaren — av största vikt att tydligt uttrycka de villkor som måste
uppfyllas för att ett tillstånd till vapenfri tjänst skall ges. Att i lagtexten
klart uttrycka dessa villkor är särskilt viktigt i ett prövningssystem som i
högre grad än det nuvarande lägger ansvaret för provningsunderlaget på
den enskilde. Jag återkommer senare i detta avsnitt till frågan om utform-
ningen av vapenfrilagens grundläggande bestämmelse om förutsättning-
arna för vapenfri tjänst.
Ett system som — i enlighet med riksdagens nu uttalade önskemål —
innebär att ett större ansvar läggs på den enskilde vad gäller förutsättning-
arna för vapenfri tjänst måste bygga på en tilltro till sökandens uppgifter.
Självfallet måste det dock skapas rimliga garantier mot ett missbruk av
systemet.
Av betydelse när det gäller att bedöma riskerna för missbruk torde vara
framför allt tidpunkten för en ansökan om vapenfri tjänst. En värnpliktig
kan för närvarande söka vapenfri tjänst när som helst till dess han lämnar
värnpliktsåldern. Ansökningar om vapenfri tjänst ges därför in inte bara i
samband med inskrivning utan också inför inryckning till grundutbildning
eller repetitionsutbildning eller under pågående tjänstgöring av olika slag.
Enligt uppgifter från vapenfristyrelsen görs uppemot hälften av ansökning-
arna efter det att den värnpliktige har kallats in till grundutbildning.
Vid den undersökning som nyligen gjorts av tillståndsärenden för tiden
1980—1989 har det kommit fram att andelen avslag på ansökningar om
vapenfri tjänst är påtagligt lägre för dem som söker vid inskrivningen än
för dem som söker senare, dvs. i anslutning till grund- eller repetitionsut-
bildningen (SOU 1990:81 s. 39).
Mot bakgrund av den betydelse som ansökningstidpunkten synes ha för
utgången av prövningen anser jag — liksom arbetsgruppen — att olika
prövningsförfaranden bör övervägas beroende på i vilket skede en ansökan
görs.
I 1 § vapenfrilagen sägs att en värnpliktig äger erhålla tillstånd att
fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan
antagas att bruk av vapen är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten. Den
10
värnpliktige behöver med andra ord inte göra sannolikt — utan endast Prop. 1990/91: 169
antagligt — att han uppfyller lagens krav.
Självfallet har sökanden bevisbördan i ärenden av förevarande slag. Det
gäller så till vida att det är han som skall ge in ett underlag som skall
uppfylla vissa krav. Det är på grundval av sökandens uppgifter som det
skall kunna antas att han uppfyller lagens krav för tillstånd till vapenfri
tjänst. Underlaget skali utgöra grunden vid prövningen.
Flera remissinstanser har gett uttryck för uppfattningen att det bör
krävas ett lika utförligt underlag för prövningen av en ansökan om vapenfri
tjänst oavsett i vilket skede den görs. Enligt min mening kan man emeller-
tid inte bortse från att det i vissa situationer typiskt sett föreligger en större
risk för att sökanden inte har en sådan inställning till vapenbruk som krävs
för att få vapenfri tjänst än vad som är fallet i andra lägen.
Det är framför allt i de fall där ansökningen om vapenfri tjänst görs i
nära samband med inryckning till grundutbildning, repetitionsutbildning
eller annan tjänstgöring som det förekommer omständigheter som talar
emot att ansökningen bygger på en personlig, allvarlig övertygelse. Ansök-
ningar som aktualiseras först i dessa situationer kan vara föranledda av
andra överväganden än sådana som rör inställningen till vapenbruk. Först
i samband med inryckningen kan det stå klart för den värnpliktige vilken
olägenhet som det kan innebära att t. ex. avbryta studier eller förvärvsar-
bete eller att vara borta från hemorten under en tid. Syftet med ansök-
ningen kan också vara att i praktiken få anstånd med militärtjänstgöringen,
t. ex. när en ansökan om anstånd dessförinnan avslagits. Det kan också i
grunden vara fråga om missnöje med tjänstgöringsorten eller andra lik-
nande skäl. En inkallelseorder kan i sådana fall fungera som ett incitament
till att söka vapenfri tjänst.
Det kan emellertid å andra sidan göras gällande att frågor kring vapen-
bruk ställs på sin spets hos den värnpliktige när värnpliktens innehåll
konkretiseras i form av en inkallelse till tjänstgöring eller den första
vapenövningen. Man kan därför inte utgå ifrån att ansökningar som
kommit in i dessa skeden grundas på andra skäl än sådana som krävs för att
få vapenfri tjänst. Det finns dock skäl att kräva ett utförligare underlag av
en värnpliktig som ansöker om vapenfri tjänst i dessa situationer än av den
som gör det i ett tidigare skede, då det allmänt sett inte finns några
omständigheter som talar emot att ansökningen är grundad på en sådan
övertygelse mot bruk av vapen som krävs för tillstånd till vapenfri tjänst.
Det är också önskvärt att försöka motverka vissa av de nackdelar som
följer av att den värnpliktige ansöker om vapenfri tjänst först t. ex. under
pågående utbildning.
Enkla rutiner och enhetlig tillämpning bör eftersträvas för prövningsför-
farandet. Det finns olika modeller som är tänkbara för ett sådant förfa-
rande. Med tanke på det som sagts om betydelsen av ansökningstidpunk-
ten kan det anses rimligt att handlägga ansökningar på olika sätt beroende
på när de görs. Om en ansökan görs i ett tidigt skede, bör ett väsentligt
förenklat förfarande eftersträvas. Ett sådant synsätt minskar den återhål-
lande effekt som själva prövningsforfarandet anses ha och som leder till att
ansökningar av det skälet senareläggs (se SOU 1990:81 s. 40). 11
t2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 169
Enligt min mening bör man således kräva mindre underlag av den Prop. 1990/91: 169
sökande och även pröva ansökningen i ett enklare förfarande, om den görs
i ett tidigt skede av värnpliktstiden. Det gäller då att finna en lämplig
tidpunkt före vilken en sådan förenklad prövning kan tillämpas.
Ett sätt är exempelvis att generellt handlägga ansökningar som görs forst
innan den värnpliktige har kallats in till grundutbildning på ett förenklat
sätt. Ett annat är att i särskild ordning pröva de ansökningar om vapenfri
tjänst som görs efter att den värnpliktige först t. ex. sökt anstånd med
tjänstgöringen eller begärt ändrad tjänstgöringsort. Som arbetsgruppen
anfört nås emellertid en högre grad av förenkling och större enhetlighet i
tillämpningen om inskrivningsförrättningen väljs som utgångspunkt för
när olika förfaranden bör användas.
Inskrivningsförrättningen är i princip första gången som den värnplik-
tige konkret ställs inför det faktum att han själv skall bidra till landets
militära försvar. Vid förrättningen får den värnpliktige information om det
militära försvaret men också om den vapenfria tjänstgöringen. Provnings-
verksamheten vid inskrivningsförrättningen, dvs. inskrivningsprövningen,
pågår under två dagar för varje värnpliktig. Inskrivning får — utom i vissa
undantagsfall — inte ske utan att den värnpliktige inställer sig till förrätt-
ningen.
Ett antal värnpliktiga lämnar in sin ansökan om vapenfri tjänst redan
när de kommer till inskrivningen. Dessa värnpliktiga har alltså vid denna
tidpunkt en färdig uppfattning om hur de ser på att använda vapen mot
annan för att försvara landet. Att ställa som krav att ansökan alltid skall
göras i ett så tidigt skede är dock inte möjligt även om det från många
utgångspunkter är bättre ju tidigare en ansökan görs. Med ett förfarande
som förenklas på så sätt att det i sig inte hämmar den som överväger att
söka vapenfri tjänst, kommer sannolikt åtskilliga ansökningar att göras
tidigare än vad som är fallet i dag. Beträffande den som söker vapenfri
tjänst vid eller inom en viss betänketid efter att inskrivningsprövningen
avslutats bör förfarandet kunna utformas på ett enkelt sätt och prövningen
grundas i princip på sökandens förklaring om sin inställning till vapen-
bruk. Sökanden bör därför för att få göra vapenfri tjänst lämna en försäk-
ran att han omfattar lagens krav för tillstånd till vapenfri tjänst.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att en rimlig betänketid efter
inskrivningen är sex månader. Den tiden får anses ge den som överväger
att söka vapenfri tjänst tillräcklig tid efter inskrivningen att pröva sin
inställning och komma fram till ett eget ställningstagande. Under den tiden
kommer vidare endast ett fåtal att kallas in och i princip endast de som
själva begär det att rycka in. Planläggningen av den värnpliktiges militära
tjänstgöring har då inte heller framskridit så långt att det innebär några
påtagliga svårigheter att avbryta den.
Beträffande de ansökningar som kommer in inom sex månader efter
avslutad inskrivningsprövning bör underlaget sättas i fråga endast om det
är motiverat av särskilda omständigheter. Genom att en försäkran med
föreskrivet innehåll kommit in presumeras sökanden uppfylla lagens krav
för tillstånd till vapenfri tjänst. Den fastställda försäkran är att se som ett
hjälpmedel för sökanden som gör det lättare för honom att uppfylla
12
beviskravet. Han har därigenom fullgjort det krav på bevisning som ställs Prop. 1990/91: 169
på honom (jfr FöU 1977/78:28 s. 17 f.). Om inte särskilda skäl gör att
ansökningen behöver utredas ytterligare, skall den därför bifallas. Regle-
ringen av förfarandet i det här hänseendet bör — i överensstämmelse med
det synsätt som lagrådet redovisade vid granskningen av förslagen som
ledde till 1978 års reform — komma till uttryck i lagtexten.
Jag vill betona att det föreslagna förfarandet inte innebär någon ändring
vad avser det förhållandet att vapenfri tjänst är att anse som ett undantag
från värnpliktstjänstgöringen. För att få vapenfri tjänst skall det alltjämt
krävas att den värnpliktige har en övertygelse rörande bruk av vapen mot
annan som är oförenlig med fullgörande av värnpliktstjänstgöring. Försla-
get gör det däremot lättare för sökanden att fullgöra det av lagen uppställda
beviskravet.
Givetvis har även de värnpliktiga som söker vapenfri tjänst senare än
sex månader från inskrivningsprövningen bevisbördan för att de uppfyller
lagens krav för ett sådant tillstånd. Någon skärpning av dagens beviskrav
kan inte anses motiverad. Kravet på den sökande bör i stort sett motsvara
det som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Det bör även för dessa
sökande i första hand bli fråga om ett skriftligt förfarande. De bör på egen
hand få bidra till beslutsunderlaget, bl. a. genom att i relevanta hänseenden
skriftligt redogöra för inställningen till bruk av vapen mot annan.
Av det låga beviskrav som gäller i dag och som bör gälla fortsättningsvis
följer att det är tillräckligt att sökanden nöjaktigt för fram sina skäl och att
dessa kan antas stämma med lagens krav. Detta innebär emellertid inte att
en ansökan skall bifallas, om det är ovisst om kraven uppfylls eller ansök-
ningen är oklar i något annat hänseende. Å andra sidan kan det i vissa
tveksamma fall finnas fog för att bifalla ansökningen och därmed låta
ytterligare utredning bero.
Det föreslagna prövningsforfarandet lämnar inte utrymme för obligato-
riska utredningssamtal. Jag avser därför att föreslå regeringen att reglerna
om detta i kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria
tjänstepliktiga (vapenfrikungörelsen) upphävs.
Jag avser att nu närmare redogöra för hur prövningsforfarandet enligt
min mening bör utformas i olika situationer.
Ansökningar inom sex månader från inskrivningsprövningen
I dag är prövningsforfarandet förhållandevis ingående, oavsett när en
ansökan görs. En central roll i prövningen spelar det obligatoriska utred-
ningssamtalet (se 4 och 5 §§ vapenfrikungörelsen).
Som nämnts tidigare bör skilda förfaranden användas beroende på när
ansökningen görs.
Utgångspunkten i prövningen skall vara den värnpliktiges ställningsta-
gande som det har kommit till uttryck i en försäkran. Därigenom ges han
ett större ansvar för beslutsunderlaget än i dag.
Utöver information skall sökanden få tillgång till dels det dokument som
skall ligga till grund för tillståndsprövningen, dels ett underlag för uttag-
ning till vapenfri tjänst. Sökanden skall avge en försäkran i fråga om sin
13
inställning till vapenbruk som skall stämma överens med lagens krav. Prop. 1990/91: 169
Dokumentet, som sänds till den värnpliktige om det inte ingått i hans
ansökan hos värnpliktskontoret, skall innehålla en föreskriven försäkran.
På blanketten kan — utöver själva försäkran — återges tillämpliga författ-
ningsbestämmelser.
Sökandens försäkran skall om inte särskilda skäl föranleder annat utgöra
vapenfristyrelsens beslutsunderlag. Utöver en försäkran skall sökanden
redan vid tillståndsprövningen fylla i och ge in en av vapenfristyrelsen
fastställd blankett med uppgifter till ledning för uttagningen till tjänstgö-
ringsområde inom den vapenfria tjänsten. Det gör att handläggningstiden
kan förkortas jämfört med i dag.
Gör den värnpliktige sin ansökan så tidigt som i samband med inskriv-
ningen eller inom sex månader därefter och uppfyller den de krav som
ställs på innehållet i en ansökan, bör vapenfristyrelsen kunna utgå från att
sökanden har en sådan allvarlig, personlig inställning till vapenbruk som
lagen kräver. Anledning saknas därför att i dessa fall generellt närmare
utreda om den värnpliktige i grunden har andra skäl för sin ansökan än de
som lagen föreskriver. Endast om det framgår att sökanden har missför-
stått förutsättningarna för vapenfri tjänst, egentligen vill få till stånd en
ändrad uttagning e. d. bör ansökningen beredas ytterligare.
I förvaltningsärenden i allmänhet finns i en sådan situation en valmöj-
lighet för beslutsmyndigheten. Antingen kan en ansökan avslås på förelig-
gande utredning eller också kan utredningen kompletteras. Om det finns
särskilda skäl att ifrågasätta sökandens inställning till vapenbruk, bör han
garanteras möjlighet att föra fram ytterligare skäl till stöd för sin ansökan
eller att förtydliga sina uppgifter. Denna möjlighet bör inrymma en rätt att
lämna uppgifter muntligt. En ansökan bör därför inte avslås utan att den
som så önskar får möjlighet att muntligt komplettera ansökningen. En
sådan komplettering kan i första hand ske genom att sökanden bereds
tillfälle att sammanträffa med en tjänsteman vid vapenfristyrelsen. Mot
bakgrund av det förfarande som har föreslagits i detta skede kommer
sannolikt kompletteringar att behöva ske endast i ett begränsat antal
ärenden.
Närmare utredning bör kunna beslutas vid uppenbart organiserade
massansökningar. Det kan t. ex. vara fråga om ett stort antal ansökningar
totalt eller från en viss del av landet.
Höjningar av försvarsberedskapen bör också kunna föranleda en fördju-
pad granskning av även de ansökningar om vapenfri tjänst som görs vid
inskrivning eller inom sex månader därefter. Härigenom tillgodoser det
föreslagna systemet också det av överbefälhavaren påtalade behovet av
regler som motverkar missbruk av rätten till vapenfri tjänst i kris och krig.
Ansökningar senare än sex månader från inskrivningsprövningen
Som jag nyss anfört finns det större anledning att låta den värnpliktige
närmare klargöra sina motiv för att söka vapenfri tjänst då en ansökan görs
först efter det att han låtit en längre tid förflyta från den första kontakten
med militärtjänstgöringen. Här återfinns fall då den värnpliktige t. ex. tagit
14
emot kallelse till grundutbildning eller påbörjat sådan utbildning. Här Prop. 1990/91: 169
återfinns också ansökningar från värnpliktiga som efter fullgjord grundut-
bildning har kallats in till repetitionsutbildning och eventuellt också sökt
anstånd med tjänstgöringen. Slutligen bör också nämnas de som kallas in
till beredskapsövning eller tjänstgöring i övrigt under höjd beredskap. För
att få fram den värnpliktiges inställning till att använda vapen mot annan
bör sökanden i sådana fall, förutom en försäkran, lämna en skriftlig
redogörelse för sin syn på denna och andra relevanta frågeställningar.
Även vid prövningen av sådana ansökningar bör huvudregeln vara att
förfarandet skall vara skriftligt. I vissa fall kan dock en muntlig kontakt
med sökanden vara till fördel såväl i utredningshänseende som för en
snabb handläggning. Vapenfristyrelsen bör bestämma detta i varje enskilt
ärende enligt 14 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223). Det bör
framhållas att en stor del av de muntliga kontakter som behövs sannolikt
kan skötas genom telefonsamtal. Exempelvis kan sökandens redogörelse
behöva förtydligas i ett visst hänseende. Det kan också vara så att komplet-
tering krävs av de uppgifter som lämnats som underlag för uttagningen till
vapenfri tjänst. Att ta in uppgifterna per telefon kan många gånger avsevärt
förkorta handläggningstiden. Ibland är det emellertid självfallet nödvän-
digt att en uppgift bekräftas skriftligt eller att sökanden egenhändigt ger in
ytterligare utredning.
Om sökanden inte fullgör militärtjänstgöring, görs ansökningen hos
värnpliktskontoret. Om han har ryckt in till militärtjänstgöring lämnas
ansökningen till den militära myndighet där han tjänstgör. Oavsett när en
ansökan görs bör informationsmaterial omgående tillställas sökanden ge-
nom vapenfristyrelsens försorg, om det finns skäl att anta att sökanden inte
är tillräckligt informerad om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst,
tjänstgöringsförhållandena osv.
Har sökanden inte ryckt in när ansökningen görs, avgör den tid som
återstår till inryckning hur skyndsam handläggningen bör vara. Den får
anpassas från fall till fall. En målsättning bör naturligtvis vara att ett beslut
skall ha fattats före inställelsetidpunkten. Detta är önskvärt särskilt vid en
förestående repetitionsutbildning eller tjänstgöring i övrigt i krigsuppgif-
ten. Handläggningen av dessa ärenden bör prioriteras. Samtidigt måste
beaktas att sökanden ges skälig tid att ge in det underlag som skall ligga till
grund för prövningen. Vapenfristyrelsen bör utforma de rutiner som be-
hövs för handläggningen i olika situationer.
I en del fall kan det anses mera angeläget än i andra att ett beslut fattas
snabbt. Det gäller exempelvis beträffande den som tidigare har ansökt om
vapenfri tjänst men fått avslag på sin ansökan och vars utbildning pågår
eller är nära förestående. I denna situation hemförlovas nämligen inte den
värnpliktige och han får trots sin ansökan övas i bruk av vapen. Ansvaret
för att handläggningen skall gå snabbt vilar dock i dessa och liknande fall
även på sökanden. Det är ju sökanden som skall ge in ett underlag för
vapenfristyrelsens beslut och som skall vara tillgänglig for de komplette-
ringar som behövs.
Vapenfristyrelsens prövning skall utgå från dels den värnpliktiges redo-
görelse för skälen för ansökningen, dels en försäkran från honom att han
15
uppfyller vapenfrilagens krav för tillstånd till vapenfri tjänst. Enbart en
försäkran är i dessa fall alltså inte tillräcklig for bifall till ansökningen utan
denna måste kompletteras med redogörelsen. Det finns här anledning att
stryka under det som tidigare sagts om att kravet på bevisning från
sökanden är lågt, vilket bör beaktas särskilt vid bedömningen av redogö-
relserna.
Den skriftliga redogörelsen som sökanden skall lämna bör svara mot den
försäkran som också skall ges in och mot de förutsättningar som gäller för
tillstånd till vapenfri tjänst enligt vapenfrilagen.
Syftet med redogörelsen är i första hand att få den värnpliktiges överty-
gelse i fråga om att använda vapen mot annan bekräftad. Redogörelsen bör
ge stöd för att sökanden har satt sig in i och tänkt igenom de krav som gäller
för att få göra vapenfri tjänst.
Redogörelsen bör gå ut ifrån vissa frågeställningar. Dessa skall vara ett
hjälpmedel för sökanden att begränsa sin berättelse. Endast det bör beröras
som är relevant för prövningen.
Följande frågeställningar bör behandlas av den värnpliktige.
— När och hur har han kommit fram till sin inställning rörande bruk av
vapen mot annan.
— Kan sökanden tänka sig att använda våld i någon särskild situation eller
för något särskilt ändamål eller finns det något slags våld som han anser
sig kunna använda.
— Hur kommer sökanden att ställa sig till att använda vapen i en krigssi-
tuation, om andra i hans omgivning försvarar landet med vapen.
Sökanden bör uppmanas att berätta om sin uppfattning i de olika
frågeställningarna. Uppmaningen bör formuleras klart och tydligt. Det
skriftliga informationsmaterialet som lämnats till den värnpliktige skall ge
uttömmande upplysningar om de krav som ställs på inställningen till att
använda vapen mot annan.
Redogörelsen bör lämnas på blankett enligt formulär som vapenfristy-
relsen fastställer.
Det står självfallet sökanden fritt att skicka in även andra handlingar
som han vill stödja sin ansökan på. Det kan exempelvis vara ett intyg.
I 5 a§ vapenfrikungörelsen i dess lydelse enligt SFS 1978:602 angavs att
sökanden om möjligt borde förete intyg från någon person som kunde
antas ha god kännedom om hans förhållanden och inför vilken sökanden
upprepat sin inställning till vapenbruk enligt 1 § vapenfrilagen. Denna
bestämmelse upphävdes år 1987. Det har i samband med de nu aktuella
kraven på en översyn av prövningsforfarandet hävdats att ett starkt för-
enklat förfarande måste kombineras med kravet på någon form av intyg till
styrkande av sökandens övertygelse. Jag vill av följande skäl inte förorda
en sådan ordning.
Ett intyg om sökandens inställning till vapenbruk eller trovärdighet över
huvud taget får anses ha det största värdet när det gäller vapenfrisökande
med en religiös uppfattning som grund för ansökningen. I sådana fall kan
ibland en präst eller någon annan i församlingen utfärda ett intyg som
otvetydigt kan tillmätas värde vid prövningen. Dessa fall utgör dock en
Prop. 1990/91:169
16
liten minoritet numera. I andra fall skulle sådana sökande vara hänvisade Prop. 1990/91:169
till att försöka få fram nödvändiga intyg hos anhöriga, arbetsledare och
andra som kan bedömas trovärdiga av den prövande myndigheten. Värdet
av sådana intyg måste bedömas vara högst olika i olika fall. Den värnplik-
tige har kanske inte alls anförtrott sig till någon annan när det gäller sin
inställning till vapenbruk.
De flesta värnpliktiga bor i dag i tätorter där människorna i regel har
mindre kunskaper om varandra än vad som var vanligt i äldre tiders
samhällen. Präster, lärare, kommunala och fackliga förtroendemän har
sällan samma kännedom om sina församlingsbor, tidigare elever, kommun-
invånare osv. som förr. Detta medför att vissa vapenfrisökande kanske inte
kan uppbringa ett intyg. Om kravet på intyg är obligatoriskt, måste ansök-
ningar från dessa värnpliktiga avslås.
Den som ombeds att utfarda ett intyg kan också känna olust inför att
antingen skriva ett intyg med otillräckligt underlag eller vägra att utfärda
intyget och därmed kanske framstå som ovillig att hjälpa en medmänniska
i en avgörande livssituation. Något generellt krav på intyg bör alltså enligt
min mening inte ställas upp. För den som ändå väljer att bifoga intyg är
bl. a. intygets innehåll avgörande för vilket värde det skall tillmätas. Som
framhållits tidigare är det dock den enskildes ansvar som skall utvidgas.
Det betyder i princip att det är hans egna uppgifter som skall väga tyngst.
Som ett led i en komplettering av en utredning skall sökanden också när
det gäller denna kategori av ansökningar alltid ha rätt att muntligt lämna
ytterligare uppgifter. Den rättigheten skall dock begränsas till de fall då
vapenfristyrelsen anser att en ansökan inte kan bifallas på föreliggande
utredning. I övrigt gäller förvaltningslagens bestämmelser i fråga om munt-
lig handläggning. En ansökan om vapenfri tjänst skall således inte kunna
avslås utan att sökanden har beretts tillfälle att muntligen komplettera sina
uppgifter. I ett sådant fall ankommer det på vapenfristyrelsen att noga ange
i vilket hänseende som styrelsen anser att det finns brister i ansökningen.
Information om vapenfri tjänst
Värnpliktskontoret skall enligt 40 § kungörelsen (1969:379) om inskriv-
ning och redovisning av värnpliktiga svara för att de inskrivningsskyldiga
får upplysningar om vapenfri tjänst. I fortsättningen bör dessa upplys-
ningar göras fylligare och avse förutsättningarna för vapenfri tjänst, de
vapenfria tjänstgöringsområdena, tjänstgöringstiden m. m. Värnpliktsver-
ket skall samråda med vapenfristyrelsen om vilka upplysningar som skall
lämnas. Jag avser att föreslå regeringen att kungörelsen ändras i detta
avseende.
Det har i olika sammanhang sagts att information bör lämnas vid ett
särskilt samtal med den som sökt vapenfri tjänst. I övervägande antalet fall
kan det dock antas att den värnpliktige redan har tänkt noga igenom sin
ståndpunkt när han anmäler att han vill göra vapenfri tjänst. För vissa
sökande kan ändå information utöver den som lämnas av värnpliktskon-
toret vara av stort värde. Detta informationsbehov bör emellertid kunna
tillgodoses genom skriftliga upplysningar från vapenfristyrelsen i kombi-
nation med en möjlighet att ta muntlig kontakt med vapenfristyrelsen.
Vinsterna med ett obligatoriskt informationssamtal kan inte anses svara
mot de resurser som ett sådant system tar i anspråk. Det gäller inte minst
med tanke på att andelen värnpliktiga som får bifall till sina ansökningar
om vapenfri tjänst redan i dagens förfarande är ca 80 procent, och att
någon minskning av den andelen inte kan förväntas.
Det bör understrykas att det är av stor betydelse att informationen till
den som söker vapenfri tjänst görs lättillgänglig. Särskilt bör tydlighet
eftersträvas beträffande redovisningen av lagstiftarens krav för att tillstånd
till vapenfri tjänst skall ges. Härigenom undviks missförstånd och utdragen
handläggning. Tilläggas kan att det särskilt bör upplysas om att ett tillstånd
till vapenfri tjänst i princip inte kan återkallas. Jag återkommer till denna
fråga i avsnitt 2.3.
Förutsättningarna för vapenfri tjänst
För att en värnpliktig skall få vapenfri tjänst i dag skall det kunna antas att
han inte kommer att fullgöra värnplikten. Med en modell som bygger på en
försäkran från den värnpliktige ter det sig mindre lämpligt att bygga
beslutet på en bedömning om den värnpliktige kommer att vägra värn-
pliktstjänstgöring för det fall att ansökan om vapenfri tjänst skulle avslås.
Den värnpliktige kan knappast åläggas att uttala sig om att han inte
kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöringen. Ett sådant uttalande skulle
ju innebära att han påstår att han kommer att göra sig skyldig till en
brottslig gärning. Avgörande för om den värnpliktige skall få tillstånd att
göra vapenfri tjänst bör i stället vara om han har en sådan allvarlig
personlig övertygelse rörande bruk av vapen mot annan att den är oförenlig
med värnpliktstjänstgöringens krav att med vapen delta i försvaret av
landet och genomgå utbildning för detta.
Det bör betonas att vad jag föreslår i denna del inte syftar till några
ändringar i sak vad avser förutsättningarna för vapenfri tjänst.
Den värnpliktige skall för bifall till sin ansökan även i fortsättningen ha
en inställning till vapenbruk i olika situationer som överensstämmer med
vad som krävs i dag. Det är bara i ett avseende som jag finner anledning att
gå in på vad prövningen bör syfta till att klarlägga.
Den som i dag söker vapenfri tjänst konfronteras regelmässigt med
frågan hur han ser på andra människors vapenbruk och hur han betraktar
vårt militära försvar. Det är därvid för bifall till ansökningen ”tillåtet” att
acceptera förekomsten av militärt försvar liksom att andra värnpliktiga
deltar i detta. Inställningen till andras vapenbruk eller till vårt militära
försvar får emellertid inte vara uttalat positiv för att vapenfriansökningen
skall kunna bifallas. Jag vill här framhålla att den vapenfria tjänsten är en
del av vårt totalförsvar i vilket de olika delarna — militära och civila —
förutsätts samverka för att uppställda mål skall nås. En vapenfri tjänste-
pliktigs insatser utgör därför med nödvändighet mer eller mindre direkt ett
stöd också till de militära åtgärderna. Att mot denna bakgrund utforska en
vapenfrisökandes inställning till andras vapenbruk ter sig inte menings-
fullt.
Prop. 1990/91: 169
18
Mitt förslag: Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst får upphävas
endast om den tjänstepliktige ansöker om det och det föreligger
särskilda skäl. En sådan ansökan prövas av värnplikts verket.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot förslaget om att det skall föreligga särskilda skäl för att ett beslut
om vapenfri tjänst skall kunna få upphävas. Vapenfristyrelsen och statens
räddningsverk anser dock att vapenfristyrelsen efter samråd med värnplikts-
verket bör fatta beslut i sådana ärenden. SACO anser att ett beslut om
vapenfri tjänst inte skall kunna upphävas
Skälen för mitt förslag: Enligt 13§ första stycket vapenfrilagen får
vapenfristyrelsen återkalla ett tillstånd till vapenfri tjänst, när den värn-
pliktige ansöker om det eller när ändrade förhållanden annars föranleder
det.
Bestämmelsen tillämpas för närvarande så att tillstånd till vapenfri
tjänst återkallas, om det visar sig att den vapenfrie inte längre uppfyller
lagens krav för vapenfri tjänst. Om den vapenfrie själv begär det, återkallas
alltid tillståndet.
Värnpliktslagutredningen har i sitt betänkande (SOU 1990:89) En ny
värnpliktslag behandlat frågan om återkallelse. Utredningen anser att ett
tillstånd till vapenfri tjänst skall vara definitivt och inte kunna återkallas.
Det skall alltså inte som i dagens system vara möjligt för en vapenfri
tjänstepliktig att återgå till värnpliktstjänstgöring sedan han väl en gång har
fått tillstånd till vapenfri tjänst. Inte heller skall vapenfristyrelsen kunna
återkalla tillståndet i någon annan situation. Skälet till detta är att sådana
byten försvårar myndigheternas planering och minskar möjligheterna att
använda den värnpliktige i något av systemen.
Möjligheten till en ändamålsenlig personalplanering är viktig och ett
tungt vägande skäl för att ett tillstånd till vapenfri tjänst inte skall kunna
återkallas. Att helt skära av möjligheten till återkallelse kan emellertid
innebära nackdelar såväl för den enskilde som — i speciella fall — från
personalförsörjningssynpunkt. Ett tillstånd till vapenfri tjänst bör därför
enligt min mening inte vara oåterkalleligt i alla situationer.
I undantagsfall, då det är motiverat av särskilda omständigheter, bör ett
sådant tillstånd kunna återkallas. En grundläggande förutsättning bör vara
att det finns ett klart behov av den värnpliktige i den militära organisatio-
nen. Det är något som i högre grad kan antas komma att gälla beträffande
den som har gått igenom militär grundutbildning och därefter fått tillstånd
till vapenfri tjänst, än beträffande den som inte ens har börjat sin grund-
utbildning. Det kan exempelvis vara fråga om en värnpliktig som special-
utbildats till en särskilt betydelsefull uppgift inom ett bristområde i den
militära krigsorganisationen. I ett sådant fall kan det anses föreligga skäl att
efter ansökan från den värnpliktige återkalla ett tillstånd till vapenfri
Prop. 1990/91:169
19
tjänst. Även för en värnpliktig som ändrar sig endast kort tid efter att Prop. 1990/91: 169
tillstånd har meddelats och som inte har kallats in till sin vapenfria
grundutbildning kan det vara rimligt att det finns möjlighet att återkalla
tillståndet. Ett behov av den värnpliktige i krigsorganisationen skall dock
finnas för att ett byte skall få ske. Enbart en ändrad inställning hos den
värnpliktige kan inte anses tillräckligt för byte av tjänstgöringsslag.
Den som däremot har fullgjort vapenfri grundutbildning bör i princip
även fortsättningsvis vara hänvisad till den tjänstgöringen under den tid
som han är värnpliktig. Ytterligare en situation som bör nämnas är den
som kan antas råda under beredskap och i krig. Erfarenheten visar att
inställningen till bruk av vapen ändras under sådana förhållanden. Före-
ligger då den grundläggande förutsättningen, nämligen behovet från perso-
nalforsörjningssynpunkt, bör de vapenfria tjänstepliktiga som begär det
kunna foras över till värnpliktstjänstgöring.
Ett beslut att återkalla ett tillstånd till vapenfri tjänst fattas i dag av
vapenfristyrelsen. Som sagts i det föregående bör ett tillstånd till vapenfri
tjänst kunna återkallas endast om det motiveras av ett behov av personal i
den militära verksamheten. Mot den bakgrunden bör värnpliktsverket
vara beslutande myndighet i ärenden om återkallelse av tillstånd till
vapenfri tjänst. Innan beslutet fattas, bör vapenfristyrelsen yttra sig i
ärendet. I yttrandet bör redovisas bl. a. behovet av den tjänstepliktige för
vapenfri tjänstgöring. Ansökningen bör av praktiska skäl ges in till vapen-
fristyrelsen som med eget yttrande lämnar över den till värnpliktsverket.
Eftersom ett tillstånd till vapenfri tjänst enligt det nu redovisade förslaget
kommer att återkallas endast i sällsynta fall, behöver en ansökan om
återkallelse inte påverka planeringen för den tjänstepliktige hos vapenfri-
styrelsen. Värnpliktsverkets avslagsbeslut bör kunna överklagas hos total-
försvarets tjänstepliktsnämnd.
Något behov av att ha kvar möjligheten att kunna återkalla ett tillstånd
till vapenfri tjänst, även om den vapenfrie tjänstepliktige inte har ansökt
om det, kan inte anses föreligga. Vapenfristyrelsens befogenhet att åter-
kalla tillstånd i sådana fall bör därför slopas.
När det gäller den författningsmässiga regleringen av återgången från
vapenfri tjänst till värnpliktstjänstgöring, anser jag att det med den valda
lösningen är mera ändamålsenligt att säga ”upphäva ett beslut” än ”åter-
kalla ett tillstånd”.
Enligt 13 § andra stycket vapenfrilagen får vapenfristyrelsen även utan
ansökan besluta att en värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst i stället för
värnpliktstjänstgöring. Den befogenheten saknar praktisk betydelse och
bör därför utgå.
Att den värnpliktiges tjänstduglighet prövats och att han inte har befriats
från värnpliktstjänstgöring bör även i fortsättningen vara en förutsättning
för sakprövning av en vapenfriansökan. Värnpliktslagutredningen har
föreslagit att bestämmelsen om detta förs över till vapenfrilagen (jfr SOU
1990:89 s. 183). Jag finner dock inte att skälen för att reglera detta i lag är
tillräckligt starka.
20
Prop. 1990/91: 169
Mitt förslag: Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prö-
vas av vapenfristyrelsen. Delegationen inom styrelsen bör dock
avskaffas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft något att
erinra mot förslaget. Värnpliktsverket framhåller dock att det kan ifråga-
sättas om det fordras två myndigheter för att administrera värnpliktiga.
Det är enligt värnpliktsverket uppenbart att stora besparingar kan uppnås
med en sammanslagning av verksamheterna. Värnpliktsverket föreslår att
detta utreds. Broderskapsrörelsen har invänt att rättssäkerheten motiverar
att delegationen behålls.
Skälen för mitt förslag: Enligt 6 § förordningen (1989:757) med instruk-
tion för vapenfristyrelsen avgörs ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst av
en delegation inom vapenfristyrelsen. Delegationen består av chefen för
vapenfristyrelsen (överdirektören) och högst 20 andra ledamöter. Överdi-
rektören är ordförande i delegationen. De övriga ledamöterna är lekmän.
Överdirektören får uppdra åt chefen för tillståndsenheten inom vapenfri-
styrelsen eller åt någon annan tjänsteman där att vara delegationens
ordförande. Delegationen är beslutför när ordföranden och minst två
andra ledamöter är närvarande. Delegationen tillkom den 1 oktober 1989 i
samband med att vapenfristyrelsen inrättades som myndighet (prop.
1988/89:1 10, FÖU13, rskr. 241).
Vapenfristyrelsens beslut i fråga om tillstånd till vapenfri tjänst över-
klagas hos totalförsvarets tjänstepliktsnämnd. Nämnden består av en ord-
förande som är eller har varit ordinarie domare samt av sex andra ledamö-
ter. Den är beslutför när ordföranden och minst tre andra ledamöter är
närvarande. Tjänstepliktsnämndens beslut i dessa ärenden kan inte över-
klagas.
Medverkan av lekmän är ett sällsynt inslag när beslut fattas i första
instans i förvaltningsärenden. I prop. 1988/89:110 motiverades den sär-
skilda ordningen i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst med att besluten
har stor betydelse för den enskilde och att det i ”ett förfarande som innebär
ett utforskande av en individs personliga inställning till komplicerade
moraliska och etiska frågor” är angeläget med lekmannamedverkan i
beslutsprocessen redan i första instans. Det uttalades även att det därige-
nom skapas förutsättningar för att handläggningen skall omfattas av sådant
förtroende som ärenden av denna natur kräver.
Delegationens medverkan i beslutsprocessen kan beskrivas på följande
sätt. Under den första tiden föredrogs alla ärenden fullständigt inför
delegationen. Ett skäl till det var att ledamöterna skulle lära känna mate-
rian och olika förekommande typfall. Med tiden har föredragningarna
begränsats. I dag sker en kortfattad föredragning av de ärenden i vilka
utgången anses given. Endast ett begränsat antal ärenden föredras i sin
21
helhet vid delegationens sammanträden. Så är fallet beträffande något Prop. 1990/91: 169
enstaka ärende vid varje sammanträde. Likväl krävs enligt gällande ord-
ning att delegationen deltar i alla beslut i ärenden om tillstånd till vapenfri
tjänst.
I avsnitt 2.2 har lagts fram förslag att förenkla vapenfriprövningen.
Förskjutningen av ansvaret till den enskilde och den genomgripande för-
enklingen av förfarandet i övrigt är förändringar som bör slå igenom även
på beslutsfattandet.
Ett syfte med delegationen när den inrättades var att den skulle vara en
garanti för att varje ansökan om vapenfri tjänst blev grundligt prövad och
bedömd av människor med livserfarenhet och förmåga att förstå de om-
ständigheter av ofta mycket personlig art som kommer fram i ärendena.
Med det föreslagna nya förfarandet kommer en betydande del av ansök-
ningarna att vara sådana att de omedelbart utan vidare utredning skall
läggas till grund för ett bifallsbeslut. I dessa ärenden saknas alltså motiv för
en lekmannamedverkan. I ett antal av ärendena i övrigt kommer förhål-
landena att vara sådana att det lagligen inte finns utrymme för annat än
avslag. Sökandens egen motivering är t. ex. sådan att den helt klart inte
ryms under vapenfrilagens bestämmelser. I dessa ärenden har sökanden för
övrigt en obligatorisk rätt att också få lämna muntliga uppgifter i ärendet.
Det återstår därför endast en liten del ärenden i vilka beslutsfattandet
framstår som mera komplicerat. Jag anser det inte motiverat att behålla en
lekmannaprövning i första instans enbart för dessa ärenden. Detta gäller
särskilt som avslagsbesluten kan överklagas till totalförsvarets tjänste-
pliktsnämnd i vilken ingår lekmän. Tjänstepliktsnämnden har under den
tid den verkat tillägnat sig en betydande erfarenhet av ärenden om vapenfri
tjänst och möjligheten att överklaga ärenden dit torde därför numera räcka
för att fylla kravet på lekmannamedverkan i vapenfriärendena.
Om besluten fattas av en tjänsteman hos vapenfristyrelsen blir besluts-
gången väsentligt snabbare och mindre resurskrävande. Ett betydande
arbete läggs i dagens system ned på att förbereda delegationens samman-
träden. Det sker bl. a. genom sammanställningar av utredningsmaterial
och föredagningspromemorior som skickas ut till ledamöterna inför sam-
manträdena. I dessa och andra hänseenden skulle förenklingar kunna
göras. En snabbare och mera rationell handläggning av ärendena leder inte
bara till kostnadsbesparingar utan är framför allt till fördel för den en-
skilde.
Vapenfristyrelsens delegation bör därför avvecklas.
2.5.1 Allmänna konsekvenser m. m.
Förslaget till ett nytt prövningsförfarande innebär att den som på föreskri-
vet sätt ansöker om vapenfri tjänst vid inskrivningen eller inom sex
månader därefter får sin ansökan prövad på ett enkelt sätt. I det skedet
gäller en presumtion för att sökanden har de skäl för sin ansökan som ställs
upp av lagstiftaren.
22
I det föreslagna systemet kommer tilltro att fästas till sökandens uppgif-
ter i högre grad än vad som är fallet i dag. Samtidigt skall sökanden
uppfylla de krav som ställs upp i 1 § vapenfrilagen. Eftersom det kravet står
fast innebär inte den föreslagna ordningen att vapenfriansökningar i fram-
tiden inte skall prövas i sak.
Utvecklingen beträffande vapenfriansökningarna är svår att bedöma.
Antalet ansökningar om vapenfri tjänst har sedan åtskilliga år varierat i
endast begränsad omfattning. Under senare år har en viss nedgång kunnat
noteras.
Den allmänna värnplikten som grund för ett militärt försvar är fast rotad
och har en stark förankring hos medborgarna. Den inställningen har bestått
vid tidigare förenklingar av vapenfriprövningen. Någon större förändring
vad gäller antalet vapenfriansökningar kan inte förutses med ett förenklat
prövningsförfarande. Risken att en snabbt fortskridande förskjutning i
opinionsbildningen får konsekvenser för den militära personal-
försörjningen finns i varje system med möjlighet att undantas från tjänst-
göring med vapen. En förskjutning i sådan grad att det finns risker för det
militära försvaret måste för närvarande bedömas som osannolik. En sådan
förändring kan för övrigt inte anses sannolik ens i ett längre perspektiv,
men man kan naturligtvis inte bortse från den.
I varje ordning där det finns möjlighet att undantas från värnplikts-
tjänstgöring kommer vissa personer att söka och få tillstånd till vapenfri
tjänst utan att i grunden ha den övertygelse som krävs. Eluvudmotivet för
en del kan exempelvis vara att få anstånd med sin militära tjänstgöring. I
det första skedet, dvs. i samband med inskrivningsprövningen, kommer
emellertid detta motiv att vara mindre vanligt. Beträffande ansökningar
som görs senare ställs krav på att sökanden redogör för skälen för sin
ansökan om vapenfri tjänst. Risken att den värnpliktige söker vapenfri
tjänst i stället för att begära anstånd med tjänstgöringen kan därför inte
anses större i det föreslagna förfarandet än den är i dag.
Självfallet bör berörda myndigheter, främst värnpliktsverket och vapen-
fristyrelsen, uppmärksamt följa utvecklingen såvitt avser antalet vapen-
friansökningar i förhållande till värnpliktskullarnas storlek. Större föränd-
ringar bör rapporteras särskilt till regeringen.
Redan i dag görs omkring hälften av alla ansökningar om vapenfri tjänst
i samband med inskrivningen av värnpliktiga. Det kan antas att förslaget
kommer att leda till att en större andel av ansökningarna görs i detta skede.
Detta skapar förutsättningar för en effektivare personalplanering inom den
militära organisationen. Det torde också innebära att den vapenfrie kan
kallas in tidigare, vilket är en fördel från flera synpunkter.
Ett förhållande som bör uppmärksammas gäller de värnpliktiga som tas
ut till befälsutbildning som plutons- eller kompanibefäl. Det har från flera
remissinstanser förts fram uppfattningen att en förenkling av förfarandet
skulle medföra att värpliktiga i denna kategori i större utsträckning än nu
skulle söka vapenfri tjänst. Detta skulle kunna leda till en brist på värn-
pliktigt befäl i de regioner i landet som inte har tillräckligt befolkningsun-
derlag för den egna personalförsörjningen.
Ett motiv till att söka vapenfri tjänst kan för sådana värnpliktiga
Prop. 1990/91:169
23
exempelvis vara uppfattningar om möjligheten att kunna börja studera Prop. 1990/91:169
omedelbart efter gymnasieutbildningen eller att genom fördelaktigare
tjänstgöringsförhållanden, kanske närmare hemorten, kunna studera un-
der den vapenfria grundutbildningen.
Även i detta hänseende är utvecklingen svår att förutsäga. Det nya
prövningsforfarandet inrymmer dock möjligheter att göra en särskild pröv-
ning av ansökningar där det finns anledning att ifrågasätta innehållet i en
avgiven försäkran. Utvecklingen i berört hänseende beträffande denna
kategori värnpliktiga får bevakas av i första hand värnpliktsverket.
2.5.2 Handläggningen av vapenfriansökningar
Det förfarande som har föreslagits leder i flertalet fall till en starkt förenk-
lad handläggnings- och beslutsprocess. Handläggningstiderna kommer att
kunna begränsas avsevärt. Det är till gagn särskilt för den enskilde.
I dag är en normal handläggningstid av en ansökan om vapenfri tjänst
från att den har kommit in fram till beslut ca fem månader.
I det nya förfarandet kommer handläggningstiden — utom i vissa
undantagsfall — sannolikt att understiga två månader. Häri inbegrips viss
tid for komplettering av ett ärende.
De ansökningar som kommer in vid inskrivningsprövningen eller inom
sex månader därefter bör regelmässigt kunna leda till beslut ca en månad
från ansökningstidpunkten. I särskilt brådskande fall kommer handlägg-
ningstiden att kunna begränsas ytterligare. Det bör understrykas att en
snabb och rationell handläggning förutsätter att värnpliktsverket omgå-
ende vidarebefordrar inkomna ansökningar till vapenfristyrelsen och sam-
tidigt lämnar styrelsen erforderligt underlag i övrigt.
Vapenfristyrelsens organisation av s. k. freelanceutredare blir sannolikt
överflödig med ett förenklat prövningsförfarande av det slag som nu
föreslås. Detta hänger samman med att inslaget av muntlig handläggning i
form av utredningssamtal begränsas. På sikt kommer sannolikt även beho-
vet av fast anställda utredningssekreterare att minska.
2.5.3 Kostnadsaspekter m. m.
Det prövningsförfarande som jag föreslår innebär besparingar.
Kostnaderna för utredningsverksamheten vid vapenfristyrelsen kan en-
ligt tillgängliga uppgifter beräknas till ca 5 milj.kr. för år 1990. I beloppet
ingår inte lönekostnader för annan fast anställd personal än vapenfristyrel-
sens sju utredningssekreterare. Det inbegriper vidare endast de lokalkost-
nader som uppkommer genom utredningssekreterarnas verksamhet.
Av kostnaderna i utredningsverksamheten hänför sig ca 65 procent till
det arbete som de s.k. freelanceutredarna utför, ca 25 procent till utred-
ningssekreterarnas verksamhet medan ca 10 procent avser arvoden, rese-
kostnader m. m. för andra ledamöter i delegationen än ordföranden.
Med det förslag som har lagts fram kommer endast kostnaderna för
utredningssekreterarna att kvarstå. På sikt minskar sannolikt även behovet
av dessa utredare.
24
I flera hänseenden kommer vapenfristyrelsens kostnader att omgående Prop. 1990/91: 169
kunna begränsas. Beträffande organisationen av s.k. freelanceutredare
kvarstår dock kostnader under en avvecklingsperiod.
I ett övergångsskede kommer det att uppstå vissa kostnader. De avser i
första hand det informationsmaterial om vapenfri tjänst som behöver
produceras. Det har tidigare framhållits att stor omsorg bör läggas ned på
att göra informationen uttömmande och lättillgänglig. I viss utsträckning
finns redan användbart sådant material.
För det fall att en ansökan om vapenfri tjänst kommer in inom sex
månader från inskrivningsprövningen gäller presumtionen att ansök-
ningen skall godtas, om det inte föreligger särskilda omständigheter.
Redan i dag är andelen meddelade tillstånd till vapenfri tjänst större
beträffande ansökningar som görs i samband med inskrivning än om
ansökan görs vid grundutbildning eller repetitionsutbildning. Om en för-
skjutning sker så till vida att fler ansökningar än i dag görs vid inskriv-
ningen eller inom sex månader därefter, kommer troligtvis andelen med-
delade tillstånd att öka.
Det leder för det första till farre överklaganden hos totalförsvarets
tjänstepliktsnämnd.
För det andra kan antalet processer i allmän domstol förväntas minska.
Vidare kan effekter för kriminalvården inte uteslutas. I dessa hänseenden
inverkar också den ökade möjlighet som skapas att snabbt handlägga en
ansökan om vapenfri tjänst. Härigenom kan vissa situationer med totalväg-
ran undvikas.
De nu nämnda konsekvenserna för med sig direkta och indirekta bespa-
ringar. Jag har i propositionen 1990/91:102 om verksamhet och anslag
inom totalförsvaret 1991/92 anfört under anslaget 17 Vapenfristyrelsen att
frågan om ett förenklat prövningsförfarande bereds och att resultatet kan
få budgetmässiga konsekvenser. Jag föreslog därför att 3,8 milj.kr. av
anslaget ställs till regeringens disposition.
Mitt förslag: Även bolag bör kunna få anordna vapenfri tjänst.
Skälen för mitt förslag: För närvarande föreskrivs i 2§ vapenfrilagen att
tjänstgöringen skall ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal
myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.
Bland statliga myndigheter som anordnar vapenfri tjänst kan nämnas
statens vattenfallsverk.
Vissa statliga myndigheter, däribland statens vattenfallsverk, kommer i
en nära framtid att ombildas till bolag. Vattenfallsverket svarar för närva-
rande för en viktig del av vapenfriutbildningen. Det är angeläget att
vattenfallsverket också i fortsättningen kan bedriva sådan utbildning.
Enligt min mening bör det därför skapas möjlighet även för bolag att
anordna vapenfri tjänst. 2§ vapenfrilagen bör därför ändras i detta hänse-
25
ende. Regeringen bör därvid bemyndigas att bestämma vilka bolag som Prop. 1990/91: 169
skall få anordna den vapenfria tjänsten på sätt som for närvarande gäller i
fråga om föreningar och stiftelser.
Mitt förslag: Ändringarna i vapenfrilagen träder i kraft den ljuli
1991.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte något att erinra
mot förslaget. Chefen för armén föreslår att reformen genomförs först den
1 juli 1992. Totalförsvarets tjänstepliktsnämnd framhåller att det för när-
varande hos nämnden finns ett sextiotal ännu icke avgjorda överklaganden
i ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst. Nämndens uppfattning är att
dessa klagande bör beredas tillfälle att få sina ärenden prövade enligt det
nya förfarandet. Nämnden föreslår därför att övergångsbestämmelser
meddelas som möjliggör detta.
Skälen för mitt förslag: Förslagen att genomgående förenkla prövnings-
förfarandet, att införa en presumtion beträffande ansökningar som görs
inom sex månader från inskrivningsprövningen samt att avveckla vapen-
fristyrelsens delegation och utredningsorganisation bör genomföras i ett
sammanhang.
Det är angeläget att det nya prövningsforfarandet kan börja tillämpas
snarast. I första hand gäller detta med tanke på den ordning som föreslås
beträffande ansökningar som görs vid inskrivningsprövningen eller inom
sex månader därefter. Presumtionen beträffande dessa ansökningar gör att
bevisfrågorna ändras jämfört med i dag.
Det nya prövningförfarandet bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1991. Det bör
tillämpas även i ärenden som inte avgjorts av vapenfristyrelsen eller
totalförsvarets tjänstepliktsnämnd vid ikraftträdandet. En annan sak är att
det i dessa ärenden kan finnas utredningsmaterial som ger anledning till
tvivel om den sökandes inställning till vapenbruk.
Innan det nya förfarandet kan börja användas måste det arbetas fram
närmare rutiner för en effektiv handläggning av ärendena. Detta är vapen-
fristyrelsens uppgift. Vidare måste det tas fram ett informationsmaterial
om vapenfri tjänst samt ett underlag dels för en försäkran, dels för sö-
kandens redogörelse. Även dessa uppgifter faller inom vapenfristyrelsens
ansvarsområde.
Likaså bör vapenfristyrelsen förbereda de organisatoriska förändring-
arna. Ett skäl till detta är att övergångskostnaderna bör hållas nere. Efter-
som många som i dag anlitas av vapenfristyrelsen för utredningar berörs av
förslagen, är det angeläget att ett beslut om en ny ordning fattas snarast så
att vapenfristyrelsen kan vidta nödvändiga åtgärder.
Den normala handläggningstiden för ett vapenfriärende är i dag fem
månader. De ansökningar som görs just nu kommer därför i regel inte att
26
ha avgjorts om lagändringen träder i kraft den ljuli 1991. Det får an- Prop. 1990/91: 169
komma på vapenfristyrelsen att ta ställning till hur prövningen inom
ramen för den nuvarande lagstiftningen bör genomforas under tiden fram
till det föreslagna ikraftträdandet. Självfallet bör vapenfristyrelsen under
denna tid bifalla ansökningar där så kan ske utan närmare utredning. Den
möjligheten finns enligt 4§ vapenfrikungörelsen, om vapenfristyrelsen
finner att det är uppenbart obehövligt att förordna särskild utredare för att
inhämta underlag för prövningen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom försvarsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst
1§
Bestämmelsen har inte ändrats i sak. De gällande förutsättningarna för
tillstånd till vapenfri tjänst har redovisats i avsnitt 2.1
Syftet med den språkliga ändringen av paragrafen är att undvika den
formulering som innebär att den värnpliktige avkrävs en försäkran att han
är beredd att vägra värnplikt, dvs. begå en brottslig handling för att kunna
ges tillstånd till vapenfri tjänst.
1 a§
Bestämmelsen är ny och anger de formkrav som ställs upp för en ansökan
om tillstånd till vapenfri tjänst. En sådan ansökan skall liksom i dag alltid
vara skriftlig.
Som redovisats i avsnittet 2.2 skall den värnpliktige när han ansöker om
vapenfri tjänst försäkra att hans inställning till bruk av vapen är sådan som
sägs i 1 §. En försäkran skall alltså bifogas ansökningen oavsett när denna
görs. Detsamma gäller det underlag som behövs för uttagningen till tjänst-
göringsområde inom den vapenfria tjänsten.
lb§
Denna bestämmelse, som är ny, reglerar ansökningar som görs senast sex
månader efter att sökanden har gått igenom inskrivningsprövning som
värnpliktig.
En förutsättning för prövning enligt paragrafen är att ansökningen
uppfyller kraven enligt 1 a§ och således innehåller en försäkran av föreskri-
vet innehåll. Bestämmelsen får dock inte tolkas så att ansökningen måste
27
vara komplett i alla avseenden innan sexmånadersfristen gått ut. Även Prop. 1990/91: 169
därefter bör det vara tillåtet att komplettera en ansökan som gjorts i rätt
tid.
Vapenfristyrelsen skall utgå från att en ansökan som görs i detta skede
bygger på en allvarlig personlig övertygelse. Endast om det finns särskilda
skäl bör sökandens inställning utredas närmare.
Som särskilda skäl bör anses att det av en ansökan framgår att sökanden
har missförstått förutsättningarna för tillstånd till vapenfri tjänst, att han
egentligen vill få sin militära uttagning ändrad eller anstånd med tjänstgö-
ringen eller att det föreligger något annat sådant förhållande. Särskilda skäl
kan vidare anses föreligga generellt om antalet ansökningar ökar påtagligt i
ett säkerhetspolitiskt skärpt läge. Detsamma gäller vid uppenbart organi-
serade massansökningar. Det kan exempelvis vara fråga om ett stort antal
ansökningar totalt eller från en viss del av landet.
Om det finns särskilda skäl, skall den utredning som görs gå ut på att
närmare pröva sökandens inställning. Det kan lämpligen ske i den ordning
som föreslås i 1 c§ och som beskrivs i avsnitt 2.2.
I andra stycket anges vad som gäller för värnpliktiga som skrivs in enligt
21 § kungörelsen om inskrivning och redovisning av värnpliktiga.
lc§
I denna nya bestämmelse anges vad ansökningar som görs senare än sex
månader efter inskrivningsprövningen skall innehålla. I det här skedet
skall sökanden dels avge en sådan försäkran som avses i la §, dels skriftli-
gen redogöra för de skäl som ligger till grund för ansökningen. De förhål-
landen som sökanden bör redovisa har angetts i avsnitt 2.2.
Beviskravet i detta skede har också utvecklats i avsnitt 2.2.
ld§
Paragrafen är ny och avser att garantera sökanden att få komplettera sin
ansökan. Denna rättighet för sökanden innebär en utvidgning i förhållande
till vad som gäller i förvaltningsärenden i allmänhet enligt förvaltnings-
lagen.
En muntlig komplettering kan ske genom samtal med en handläggare
hos vapenfristyrelsen eller på annat sätt som vapenfristyrelsen bestämmer.
I fråga om muntlig handläggning i övrigt gäller 14 § andra stycket
förvaltningslagen.
2§
Ändringen i denna bestämmelse har motiverats i avsnitt 2.6.
13§
Ändringen av denna bestämmelse har motiverats i avsnitt 2.3.
28
22§
Tillägget i denna paragraf hänger samman med förslaget i 13 § att beslut om
att upphäva beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall fattas av värnplikts-
verket och inte som i dag av vapenfristyrelsen.
Ikraftträdande
Ändringarna i lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
De nya bestämmelserna bör tillämpas även i fråga om ärenden som inte
avgjorts av vapenfristyrelsen eller totalförsvarets tjänstepliktsnämnd vid
ikraftträdandet. Några särskilda övergångsregler behövs därför inte.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslaget till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.
Prop. 1990/91:169
29
Utgångspunkten för detta utredningsuppdrag är att föreslå ett nytt förfa-
rande för prövning av ansökningar om vapenfri tjänst. Förfarandet skall
lägga ett större ansvar på den enskilde. Det grundläggande kravet att den
som vill ha vapenfri tjänst skall ha en övertygelse som inte kan förenas med
att använda vapen mot annan ligger fast. Möjligheten att göra vapenfri
tjänst skall fortfarande ses som ett undantag från den allmänna värnplik-
ten.
Förslag
Det nya prövningsforfarandet kan sammanfattas enligt följande.
En väsentlig förenkling genomförs av förfarandet och sökanden ges ett
större ansvar för beslutsunderlaget.
Till grund för prövningen av en ansökan om vapenfri tjänst skall ligga en
skriftlig försäkran från den värnpliktige att han har en allvarlig personlig
övertygelse rörande bruket av vapen mot annan som är oförenlig med
värnplikt stj änstgöringen.
Om ansökan görs inom sex månader från inskrivningsprövningen, skall
den bifallas utan ytterligare utredning om det inte finns särskilda skäl att
närmare pröva sökandens inställning till bruk av vapen.
En ansökan som görs vid en senare tidpunkt skall innehålla en redogö-
relse för de närmare förhållanden som sökanden vill åberopa till stöd för
att han bör få göra vapenfri tjänst.
En ansökan får inte avslås utan att sökanden getts tillfälle att lämna
muntliga uppgifter i ärendet.
Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas av vapenfristy-
relsen. Delegationen avskaffas dock.
Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst får upphävas endast om den
tjänstepliktige ansöker om det och det föreligger särskilda skäl. En sådan
ansökan prövas av värnpliktsverket.
Det nya prövningsforfarandet föreslås gälla fr. o. m. den 1 juli 1991.
Närmare om förslaget
I dagens prövningsförfarande får i genomsnitt ca 80 procent av alla som
begär det tillstånd att göra vapenfri tjänst. Prövningsforfarandet bygger på
att en ingående utredning görs i varje enskilt fall oavsett förutsättningarna.
Den enskilde bör nu ges ett större ansvar i förfarandet. Hans egna
uppgifter bör bli mera avgörande än hittills. Det betyder att större tilltro
bör fästas till uppgifterna. Samtidigt måste informationen till dem som
överväger att söka vapenfri tjänst förbättras.
I dag ges en större andel av värnpliktiga i inskrivningsåldern tillstånd till
vapenfri tjänst än vad som är fallet beträffande dem som söker senare. Den
som söker t.ex. i samband med en repetitionsutbildning som värnpliktig
kan ju ha anledning att ansöka om vapenfri tjänst för att skjuta upp
Prop. 1990/91:169
Bilaga 1
30
tjänstgöringen. Flera skäl gör att ansökningstidpunkten har betydelse. Prop. 1990/91:169
Olika krav bör ställas på ansökningen beroende på när denna görs. Bilaga 1
Ansökningar som görs vid inskrivningsprövningen eller inom sex måna-
der därefter bör prövas på ett enkelt sätt. Sökanden skall ges tillfälle att
försäkra att han uppfyller kraven för vapenfri tjänst. Försäkran bör lämnas
på en blankett med föreskrivet innehåll. Görs ansökan i detta skede skall
sökanden presumeras ha de skäl som föreskrivs i vapenfrilagen. Endast om
det föreligger särskilda omständigheter skall en sådan ansökan kunna
utredas vidare.
Den som söker senare än under den angivna sexmånadersperioden skall
dels avge en försäkran, dels lämna en skriftlig kortfattad redogörelse för
skälen för ansökningen. Även för sökande i detta skede innebär det nya
förfarandet en förenkling jämfört med i dag.
Förenklingarna bör slå igenom på prövningsorganisationen. De utredare
som vapenfristyrelsen anlitar på free-lancebasis kommer i stort sett inte
att behövas, eftersom inslaget av muntlig handläggning starkt begränsas.
Beslut i ärenden om vapenfri tjänst fattas i dag av vapenfristyrelsens
delegation. I den ingår lekmän. Utgången i ärendena är i det allt övervä-
gande antalet fall given. Endast ett fåtal ärenden prövas ingående. Med ett
förenklat prövningsförfarande blir motiven för lekmannamedverkan i
första instans ännu svagare. Delegationen bör därför avskaffas.
Det nya prövningsforfarandet leder till en ökad flexibilitet och snabbhet
i handläggningen av vapenfriansökningar. Handläggningstiderna kommer
att kunna förkortas avsevärt. Förenklingarna innebär också att det kan
göras besparingar. Dessa besparingar hänför sig i första hand till vapenfri-
styrelsens utredningsverksamhet. Besparingarna kan beräknas uppgå till ca
4 milj.kr. per år, när reformen är helt genomförd.
31
|
Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-25. |
Prop. 1990/91: 169 Bilaga 2 |
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Hans Danelius.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Roine Carlsson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Ann-
Louise Eksborg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
32
Prop. 1990/91: 169
Propositionen................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 april 1991..... 4
1 Inledning.................................................. 4
2 Allmänmotivering ......................................... 5
2.1 Allmänna utgångspunkter................................ 5
2.2 Ett nytt prövningsförfarande............................. 8
2.3 Upphävande av beslut om vapenfri tjänst m.m.............. 19
2.4 Prövningsorganisationen ................................ 21
2.5 Konsekvenser av ett nytt prövningsförfarande .............. 22
2.5.1 Allmänna konsekvenser m.m........................ 22
2.5.2 Handläggningen av vapenfriansökningar ............. 24
2.5.3 Kostnadsaspekter m.m............................. 24
2.6 Tjänstgöringsalternativen................................ 25
2.7 Ikraftträdande ......................................... 26
3 Upprättat lagförslag ........................................ 27
4 Specialmotivering.......................................... 27
5 Hemställan................................................ 29
6 Beslut..................................................... 29
Bilaga 1 Arbetsgruppens Sammanfattning....................... 30
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ................................... 32
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991
33