Prop.
1990/91: 162
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Mona Sahlin
I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet i fråga om stridsåtgärder m. m. i arbetsförhållan-
den med internationell anknytning. Förslaget syftar bl. a. till att ge de
fackliga organisationerna i Sverige möjligheter att träffa kollektivavtal
med villkor som motsvarar vad som normalt tillämpas i fråga om arbete
som utförs här i landet och därigenom motverka s. k. social dumpning. En
facklig organisation i Sverige skall utan hinder av att en arbetsgivare som
är verksam här i landet och som är bunden av ett kollektivavtal som inte
omfattas av medbestämmandelagen kunna rikta stridsåtgärder mot och
träffa kollektivavtal med arbetsgivaren. Samma möjligheter skall en fack-
lig organisation ha i fråga om internationella solidaritetsaktioner som
riktas mot en arbetsgivare utanför landets gränser.
Det föreslås att det i medbestämmandelagen införs en bestämmelse som
begränsar tillämpningsområdet för bestämmelsen om fredsplikt i 42 § till
åtgärder som vidtas mot arbetsförhållanden som lagen är direkt tillämplig
på. Det föreslås också att om en arbetsgivare är bunden av flera kollektiv-
avtal skall det som omfattas av reglerna i 23 — 24 §§ medbestämmandela-
gen gälla framför det avtal som lagen inte är tillämplig på. Vidare föreslås
att det i medbestämmandelagen klargörs att ett kollektivavtal inte blir
ogiltigt enbart för att det träffats under inverkan av stridsåtgärder som inte
är otillåtna enligt bestämmelserna i lagen även om detta skulle följa av
utländsk lag som skall tillämpas på avtalet.
Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 162
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämman-
de i arbetslivet
dels att 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 25 a § och 31 a §, av
följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 25 a § Ett kollektivavtal som är ogiltigt 31a§ År en arbetsgivare bunden av ett |
42 §
Arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation får ej anordna eller på annat
sätt föranleda olovlig stridsåtgärd. Sådan organisation får ej heller genom
understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd. Organisa-
tion som själv är bunden av kollektivavtal är även skyldig att, om olovlig
stridsåtgärd av medlem förestår eller pågår, söka hindra åtgärden eller
verka för dess upphörande.
Har någon vidtagit olovlig stridsåtgärd, får annan icke deltaga i åtgär-
|
den. |
Bestämmelserna i första stycket |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991
Prop. 1990/91:162
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Sahlin
Arbetsdomstolen (AD) meddelade hösten 1989 dom i det s. k. Britannia-
målet (AD 1989 nr. 120). Målet gällde lovligheten av blockadåtgärder som
vidtogs i syfte att tvinga redaren att ersätta ett filippinskt kollektivavtal
med ett s. k. ITF-avtal. Domen innebar att stridsåtgärderna ansågs otillåt-
na eftersom de syftade till att undantränga ett redan existerande kollektiv-
avtal.
Med anledning av bl. a. den domen har Landsorganisationen i Sverige
(LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) begärt att den svens-
ka lagstiftningen skall ändras så att det inte skall föreligga hinder mot att
vidta stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden av det skälet att den
berörde arbetsgivaren har träffat kollektivavtal utomlands.
Framställningarna fråh LO och TCO har behandlats i en inom arbets-
marknadsdepartementet upprättad promemoria. I promemorian föreslås
vissa ändringar avseende fredspliktsreglerna i lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet. Promemorian, som har remissbehandlats, bör
fogas till protokollet som bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna
har upprättats och bör fogas till protokollet som bilaga 2. Remissyttrande-
na finns att tillgå i arbetsmarknadsdepartementet (dnr R 8412/90).
Regeringen beslutade den 14 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet. Förslaget har upprättats i arbetsmarknadsdepartementet på
grundval av den inom departementet upprättade promemorian Vissa
fredspliktsregler (R 8412/90). Det förslag som remitterats till lagrådet bör
fogas till protokollet som bilaga 3.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet som bilaga 4. Lagrådets granskning har lett till vissa redak-
tionella ändringar. 3
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 162
I alla demokratiska länder har man funnit det nödvändigt med sociala
skyddsregler av olika slag för att värna arbetstagarnas intressen när det
gäller löner och andra grundläggande anställningsvillkor. Tekniken för att
skapa detta skydd skiljer sig åt från land till land. Man använder sig i olika
utsträckning av lag- och avtalsregler. Utanför Norden är den fackliga
organisationsgraden normalt avsevärt lägre än i Sverige. I dessa länder har
man haft en annan utveckling än här när det gäller regleringen av arbetsli-
vet. För att skydda samtliga arbetstagare har man där i många fall valt att
införa olika minimibestämmelser i lag vad avser lön och andra anställ-
ningsvillkor.
Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas av starka organisationer
som organiserar en mycket stor del av arbetsmarknaden på såväl arbets-
givar- som arbetstagarsidan. Den svenska arbetsrättslagstiftningen bygger
därför sedan lång tid på tanken att det är de fackliga organisationerna som
i första hand har att tillvarata arbetstagarnas intressen. Lagstiftningen
syftar till att skapa goda förutsättningar för detta. Det som brukar kallas
den svenska modellen kännetecknas framförallt av den starka ställning
som parterna på arbetsmarknaden har.
Typiskt för vårt system är vidare att det normalt inte finns något hinder
mot att vidta stridsåtgärder när kollektivavtal saknas mellan parterna,
men att förekomsten av ett kollektivavtal innebär i det närmaste total
fredsplikt parterna emellan. Minimibestämmelser avseende lön och andra
anställningsvillkor återfinns i princip endast i kollektivavtal. Reglerna i
avtalen kompletterar ofta regler i lagar och ersätter inte sällan lagregler.
Olika regleringar förekommer i olika branscher beroende på skilda tradi-
tioner och förutsättningar.
Kollektivavtalen täcker en helt dominerande del av arbetsmarknaden.
Gentemot den fackliga organisationen anses arbetsgivaren ha en skyldig-
het att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser även på oorganiserade
arbetstagare. Även på den del av arbetsmarknaden där kollektivavtal
saknas utgör kollektivavtalen en norm för vad som ska gälla mellan arbets-
givaren och dennes anställda. På så sätt täcker de svenska kollektivavtalen
i praktiken hela arbetsmarknaden. Kollektivavtalen är således det domine-
rande instrumentet i Sverige för att tillförsäkra de enskilda arbetstagarna
det skydd som de i andra länder tillerkänns genom lagstiftning.
Till kollektivavtalen är vidare enligt svensk lagstiftning kopplade olika
rättigheter och skyldigheter. Exempel på sådana är reglerna i 11 och 19 §§
medbestämmandelagen om primär förhandlings- och informationsskyldig-
het.
I Sverige har vi funnit att vår modell med våra förutsättningar och
traditioner i praktiken ger arbetstagarna ett effektivt skydd som är svårt att
åstadkomma på annat sätt. Genom att sammansluta sig i föreningar har
arbetstagarna skapat goda förutsättningar för att också i praktiken hävda
sina rättigheter. Parterna på den svenska arbetsmarknaden är överens om
att det är önskvärt att reglera löner och andra anställningsvillkor genom
Prop. 1990/91: 162
avtal även i framtiden. Bred enighet råder också om att vi inte bör infora Prop. 1990/91: 162
någon minimilönereglering i lag for den svenska arbetsmarknaden.
Mycket talar för att Sverige inom de närmaste åren kommer att utgöra
en del av en gemensam europeisk arbetsmarknad. Det är då av yttersta
vikt att vi skapar förutsättningar för de fackliga organisationerna att även
på en sådan marknad kunna tillvarata arbetstagarnas rätt. Genom krav på
arbetstillstånd har vi hittills kunnat se till att utomnordiska företag verk-
samma i Sverige tillämpat anställningsvillkor som stått i överensstämmel-
se med vad som i övrigt gäller på den svenska arbetsmarknaden. Inom en
gemensam europeisk arbetsmarknad kommer kravet på arbetstillstånd
inte att kunna vidmakthållas i den utsträckning som gäller i dag.
Även inom den europeiska gemenskapen har man under senare år
alltmer betonat vikten av att skapa regler som stärker arbetstagarnas
ställning och som motverkar vad man brukar kalla social dumpning. Inom
ramen för den s. k. sociala dimensionen har man påbörjat arbetet med att
förhindra att den gemensamma marknaden medför oönskade sociala ef-
fekter. Ett uttryckligt mål är också att den ökade välfärd man avser att
skapa förutsättningar för skall komma alla till del.
Härvid har bl. a. uppmärksammats de problem som kan uppstå när
företag inom tjänstesektorn bedriver verksamhet över nationsgränserna.
Det gäller närmast frågan om vilka regler om löner och andra anställnings-
villkor som skall tillämpas för dem som tillfälligt arbetar i ett annat land.
Som tidigare nämnts har olika traditioner och skilda förhållanden på
arbetsmarknaden ute i Europa fått till följd att staterna valt olika teknik
för att skydda arbetstagarna. Ett inte ovanligt sätt är att lagstifta i frågan.
Men några hinder för fackliga organisationer att också förhandla sig fram
till detta, ytterst genom stridsåtgärder, föreligger sällan.
I Sverige är rätten att vidta fackliga stridsåtgärder skyddad av regerings-
formen. Inskränkning i denna rättighet kan ske genom lag eller avtal.
Regleringen i medbestämmandelagen innebär att rätten att vidta fackliga
stridsåtgärder när kollektivavtal föreligger mellan parterna är ytterligt
begränsad. I många länder i Europa innebär förekomsten av ett kollektiv-
avtal inte någon fredsplikt i sig. Den omständigheten att fredspliktsregler-
na i medbestämmandelagen i princip även skyddar kollektivavtal som
huvudsakligen avser att reglera förhållanden utanför Sverige innebär där-
för särskilda problem för oss när det gäller att motverka social dumpning.
Mot bakgrund av det sagda anser jag det nödvändigt att föreslå sådana
förändringar i medbestämmandelagen att de fackliga organisationerna ges
möjlighet att verka för att alla arbetsgivare som är verksamma på den
svenska arbetsmarknaden tillämpar sådana löner och andra anställnings-
villkor för sina anställda som motsvarar vad som är brukligt här i landet.
Genom sådana regler skapas också förutsättningar för en sund konkurrens
på lika villkor här i landet mellan svenska företag och näringsidkare från
andra länder.
Denna reglering bygger på tanken att arbetsförhållanden som överhu-
vudtaget inte faller under medbestämmandelagens tillämpningsområde
inte heller kan ges ett särskilt skydd mot stridsåtgärder i lagen. I stället bör
man ta utgångspunkten i regeringsformens regler om den fria konflikträt- Prop. 1990/91: 162
ten.
Jag menar vidare att det är angeläget att undanröja vissa hinder för de
fackliga organisationerna att genom sympatiåtgärder stödja arbetstagaror-
ganisationer i andra länder. Regler som är helt främmande för våra demo-
kratiska traditioner kan inte tillåtas förhindra svenska fackliga organisa-
tioner att vidta åtgärder för att stödja arbetstagare i andra länder.
Mitt förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 42 § första
stycket första och andra meningarna medbestämmandelagen bör
begränsas. Det där reglerade förbudet mot stridsåtgärder för arbets-
givar- och arbetstagarorganisationer att bl. a. anordna eller under-
stödja olovliga stridsåtgärder bör inte sträcka sig utöver åtgärder
som riktar sig mot sådana arbetsförhållanden som medbestämman-
delagen är direkt tillämplig på.
Vidare bör i medbestämmandelagen införas en bestämmelse som
anger att ett senare, enligt bestämmelserna i 23 — 24 §§ i lagen, träffat
kollektivavtal skall gälla före ett tidigare träffat kollektivavtal som
lagen inte är tillämplig på. Detta bör dock endast gälla i de delar
avtalen är oförenliga med varandra.
För det fall att något annat följer av en utländsk lag när den är
tillämplig på avtalet bör det slutligen i medbestämmandelagen före-
skrivas att ett kollektivavtal inte blir ogiltigt enbart för att det har
träffats under inverkan av fackliga stridsåtgärder, om dessa inte är
otillåtna enligt reglerna i lagen.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att ett tillägg borde
göras till medbestämmandelagen så att dels bestämmelserna i 42 § inte blir
tillämpliga på stridsåtgärder som eljest skulle anses som olovliga på grund
av att de strider mot fredsplikt som följer av ett utländskt kollektivavtal
eller en utländsk lagregel, dels sådana stridsåtgärder inte skall beaktas vid
bedömningen av giltigheten av ett kollektivavtal som har träffats under
inverkan av sådana åtgärder.
Remissinstanserna: Bland remissinstanserna tillstyrker de fackliga orga-
nisationerna LO, TCO och SACO, att promemorians förslag genomförs.
De har därvid pekat på vikten av att åtgärder mot s. k. social dumpning
vidtas. LO och TCO har också pekat på vikten av att de fackliga organisa-
tionernas rätt att delta i internationella solidaritetsaktioner säkerställs.
SACO har dock anmält tveksamhet beträffande den föreslagna reglering-
ens konsekvenser.
ILO-kommittén anser att förslaget inte står i strid med de ILO-konven-
tioner som Sverige har ratificerat. AMS och SIV har inte anfört några
erinringar mot förslaget. Sjöfartsverket har avstått från att uttala sig om
förslaget, men har liksom några andra remissinstanser pekat på risken för Prop. 1990/91: 162
att svenska fartyg kan komma att utsättas för repressalieaktioner utom-
lands. Landstingsförbundet har ställt sig tveksamt till promemorians för-
slag med motiveringen bl. a. att de internationella integrationssträvandena
talar för att länder bör respektera varandras lagstiftning och civilrättsliga
avtal såvitt inte mycket starka skäl talar i annan riktning.
Svea hovrätt, kommerskollegium, juridiska fakultetsnämnden vid Stock-
holms universitet, arbetsdomstolen, statens arbetsgivarverk, statens pris-och
konkurrensverk, Kommunförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen
har avstyrkt promemorians förslag. Flera av dessa remissinstanser har fört
fram uppfattningen att förslaget inte är förenligt med det förbud mot
diskriminering på grund av nationalitet som råder inom EG. Den åsikten
har också förts fram att förslaget i vart fall är alltför långtgående och borde
begränsas åtminstone till arbete med stark anknytning till Sverige.
Härutöver har i särskilda skrivelser luftfartsverket avstyrkt förslaget och
Tysk-Svenska handelskammaren anfört att förslaget är ett hot mot import-
konkurrensen på tjänstesektorn respektive den kombinerade varu- och
tjänstesektorn samt står i strid med den uppfattning om kollektivavtal och
arbetskraftens fria rörlighet över gränserna som nu håller på att etableras
inom EG.
Skälen för mitt förslag: Promemorians förslag har sin grund i en strävan
att söka hindra att den ökade internationaliseringen for med sig s. k. social
dumpning. Med detta uttryck avses här främst att låglöneländers arbets-
kraft utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden på villkor som inte når
upp till en nivå som är acceptabel för den övriga delen av arbetsmarkna-
den. Till det kommer att svenska fackliga organisationer skall kunna delta
i internationella solidaritetsaktioner. Promemorians förslag tar sikte på
båda dessa situationer.
Under remissbehandlingen har arbetsdomstolen framfört uppfattningen
att ett eventuellt förslag bör skilja mellan åtgärder som riktar sig mot den
svenska arbetsmarknaden och åtgärder som riktar sig mot förhållanden
utanför denna. Även i övrigt har framförts att den i promemorian föreslag-
na regleringen kan få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det har
sagts att den föreslagna regeln skulle kunna användas för angrepp på vilka
utländska kollektivavtalsförhållanden som helst. Jag kan förstå de farhå-
gor som har framförts. Mitt förslag har därför fått en från promemorians
förslag annorlunda utformning. Med den utformningen bör enligt min
mening dessa farhågor inte kvarstå.
Jag kommer först att behandla frågan om de fackliga organisationernas
möjligheter att påverka villkoren för arbete i Sverige. Därefter behandlar
jag frågan om rätten att delta i internationella solidaritetsaktioner.
När det gäller fackligt inflytande i samband med arbete som skall utföras
på den svenska arbetsmarknaden delar jag den syn på frågan som framgår
av promemorian. Det är alltså viktigt att det svenska regelsystemet är
utformat så att svenska fackliga organisationer har möjlighet att utöva
inflytande på de villkor som skall gälla på den svenska arbetsmarknaden.
Att så skall vara fallet är en av hörnstenarna i det svenska arbetsrättsliga
systemet.
På den svenska arbetsmarknaden riskerar alla arbetsgivare att utsättas
för stridsåtgärder från de fackliga organisationernas sida när dessa strävar
efter att få till stånd kollektivavtal om de villkor som bör gälla i den
aktuella verksamheten. Organisationernas rätt att vidta stridsåtgärder är
grundlagsskyddad genom bestämmelser i regeringsformen. Har ett kollek-
tivavtal träffats är det emellertid inte tillåtet att genom stridsåtgärder söka
ändra eller upphäva avtalet. Även om en arbetsgivare är bunden av ett
kollektivavtal riskerar han dock att bli utsatt för stridsåtgärder som syftar
till att åstadkomma ett annat kollektivavtal vid sidan av det redan träffade
avtalet.
En utländsk arbetsgivare som avser att bedriva verksamhet i Sverige
riskerar att på samma sätt som ovan nämnts bli utsatt för stridsåtgärder på
den svenska arbetsmarknaden. Detta förhållande har hittills inte vållat
några särskilda problem. Det beror till stor del på att det krävs arbetstill-
stånd för utomnordisk arbetskraft. I praxis har tillstånd givits endast då
anställningsvillkoren motsvarar vad som gäller på den avtalsreglerade
delen av den svenska arbetsmarknaden. Den pågående integrationen med
det övriga Europa och den med denna förbundna fria rörligheten för såväl
företag som arbetskraft kommer emellertid att medföra en ny situation
eftersom det då inte går att upprätthålla systemet med arbetstillstånd i
samma utsträckning som idag.
Vad som föranlett LOs och TCOs framställningar om ändringar av
reglerna är risken för att en arbetsgivare, som avser att bedriva verksamhet
i Sverige, har träffat kollektivavtal med en utländsk facklig organisation på
ett sådant sätt att avtalet också omfattar verksamheten i Sverige. Den
situationen skulle då kunna tänkas uppkomma att det avtalet kan vara
skyddat i den meningen att stridsåtgärder inte får vidtas i Sverige för att
ändra eller upphäva avtalet. Svenska fackliga organisationer skulle då inte
kunna svara för att den svenska arbetsmarknadens villkor kommer att
gälla för arbetet i fråga på det sätt som i övrigt gäller för dem som är
stadigvarande verksamma här i landet. Det är för att undanröja de oklar-
heter som kan föreligga i sådana situationer som förslaget till lagändring
förts fram.
Innan jag går närmare in på förslaget i denna del vill jag här ta upp en
tankegång som vissa remissinstanser har framfört, nämligen att förslaget
bör utformas så att det enbart kommer att omfatta kollektivavtal med
villkor som understiger en viss nivå. Den frågan berördes redan i prome-
morian. Där anfördes bl. a. att konsekvenserna av en sådan ordning inte
lät sig överblickas i detta sammanhang och att sådana tankegångar var helt
främmande för svensk rättstradition på detta område. Jag delar den upp-
fattning som kommit till uttryck i promemorian. Det är i detta samman-
hang enligt min mening alltså inte en framkomlig väg att utforma förslaget
så att det endast omfattar kollektivavtal med villkor som understiger en
viss nivå.
Enligt min mening bör utgångspunkten för förändringen i stället vara
Prop. 1990/91:162
medbestämmandelagens tillämpningsområde. Som framgår av promemo- Prop. 1990/91:162
rian bestäms detta genom en helhetsbedömning av det aktuella arbetsför-
hållandets anknytning till Sverige, varvid sådana faktorer som arbetsplat-
sens geografiska belägenhet och parternas nationalitet får betydelse liksom
huruvida arbetet är mera stadigvarande förlagt till Sverige. De särskilda
regler som ställts upp till skydd för träffade kollektivavtal såvitt gäller
stridsåtgärder och motsvarande bör endast avse sådana avtal som även i
övrigt omfattas av lagen. Den förändring av reglerna i 42 § medbestäm-
mandelagen jag nu föreslår bör därför utformas så att räckvidden av
ifrågavarande bestämmelse begränsas. Ett tillägg till 42 § medbestämman-
delagen bör alltså införas så att tillämpningsområdet för bestämmelserna
om förbud mot stridsåtgärder begränsas till sådana arbetsförhållanden
som lagen är tillämplig på. Syftet med regeln är att de aktuella förbudsreg-
lerna inte skall vara tillämpliga på åtgärder som vidtas mot arbetsförhål-
landen som har så liten anknytning till den svenska arbetsmarknaden att
medbestämmandelagens regler inte är tillämpliga på dem.
De fackliga organisationernas möjligheter att delta i internationella solida-
ritetsaktioner har behandlats i samband med medbestämmandelagens till-
komst. Arbetsrättskommittén hade föreslagit att svenska sympatiåtgärder
skulle vara tillåtna om de företogs till stöd för part i en primäråtgärd
utomlands som var tillåten antingen enligt det egna landets lag eller med
motsvarande tillämpning av svensk lag. Kommitténs förslag i denna del
var dock inte enhälligt. Löntagarrepresentanterna vände sig mot förslaget
bl. a. i fråga om sympatiåtgärder med utländsk bakgrund. De ansåg att den
föreslagna regeln skulle komma att bli svår att tillämpa och oberäknelig till
sina verkningar. I fall där berättigade krav kan ställas från de fackliga
organisationernas sida på att få delta i internationella solidaritetsaktioner
utan hinder av kollektivavtalslagstiftningens fredspliktsregler skulle den
av kommittémajoriteten förordade regeln riskera att inte ge tillräckligt
handlingsutrymme (prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 274 f.).
När det gäller strejk och andra stridsåtgärder med bakgrund i utländska
förhållanden fann departementschefen inte anledning att utforma regler i
lagen. Han fann det helt naturligt att svenska arbetstagarorganisationer
inte skulle vara förhindrade att delta i internationellt organiserade sympa-
tiåtgärder till stöd för broderorganisationer utomlands eller för att uttryc-
ka solidaritet med dem som utsätts för politiskt förtryck eller eljest är i
behov av internationellt stöd. Begär i sådana sammanhang en facklig
international att dess svenska medlemsorganisation skall ansluta sig till en
internationell aktion kan det inte vara rimligt att resa rättsliga hinder
häremot. Även om det rättsliga läget inte var till alla delar klart saknades
det, enligt departementschefen, anledning att tro annat än att det av
honom uttryckta synsättet i allt väsentligt skulle motsvaras av vad som
skulle bli bedömningen vid en rättslig prövning (prop. s. 275).
Inrikesutskottet uttalade i fråga om de svenska arbetstagarorganisatio-
nernas rätt att delta i internationellt organiserade stödaktioner för arbets-
tagare i andra länder att MBL utan tvivel ger handlingsutrymme för de Prop. 1990/91: 162
svenska organisationerna. Utskottet framhöll att det inte var fråga enbart,
eller ens i första hand, om den rättsliga sidan av saken, utan att viktigare
var att man kunde räkna med att det i praktiken tillämpades ett handlings-
mönster som ter sig tillfredsställande för alla berörda parter (InU
1975/76:45 s. 47).
Det bör i detta sammanhang framhållas att det i propositionen också
anfördes att fredspliktsreglerna utgår från en fri och lika rätt för alla att
vidta ekonomiska stridsåtgärder för att främja fackliga syften gentemot en
motpart. Detta angavs innebära bl. a. att det står en facklig organisation
fritt att rikta stridsåtgärder även mot avtalsområden på vilka kollektivav-
tal redan träffats mellan arbetsgivaren och en annan facklig organisation
och att sympatiåtgärder får vidtas för att stödja en sådan stridsåtgärd
(prop. s. 276).
Departementschefens och inrikesutskottets uttalanden i denna fråga
måste anses innebära att det efter medbestämmandelagens tillkomst finns
utrymme för svenska fackliga organisationer att delta i internationellt
organiserade sympatiåtgärder till stöd för broderorganisationer utomlands
eller för att uttrycka solidaritet med dem som utsätts för politiskt förtryck
eller eljest är i behov av internationellt stöd. Huruvida detta utrymme
begränsas av förekomsten av utländska kollektivavtal är dock en fråga som
inte berördes närmare i det lagstiftningsärendet. Det är mot denna bak-
grund framställningen från LO och TCO om ändringar i medbestämman-
delagen på grund av bl. a. den av arbetsdomstolen meddelade domen i
Britanniamålet skall ses.
I föregående avsnitt om de fackliga möjligheterna att påverka villkoren
för arbete i Sverige har jag motiverat mitt förslag till ändring av bestäm-
melserna i 42 § medbestämmandelagen. Den föreslagna ändringen har
betydelse även för bedömningen av om det är tillåtet att delta i en interna-
tionell solidaritetsaktion. Syftet med den föreslagna bestämmelsen i 42 §
tredje stycket är att de åtgärder som en organisation vidtar mot arbetsför-
hållanden som medbestämmandelagen inte är direkt tillämplig på skall
falla utanför bestämmelserna i lagen. Det innebär att bestämmelserna i
42 § medbestämmandelagen inte kommer att reglera åtgärder som riktar
sig mot arbetsförhållanden som inte har sådan anknytning till den svenska
arbetsmarknaden att medbestämmandelagens regler blir tillämpliga. När
det alltså är fråga om arbete utomlands eller i vissa fall av arbete av
tillfällig karaktär i Sverige kommer normalt sådan anknytning till den
svenska arbetsmarknaden att saknas. Det nya tredje stycket till 42 § med-
bestämmandelagen innebär att bestämmelserna i första stycket första och
andra meningarna då inte är tillämpliga.
Det bör här framhållas att förslaget inte är avsett att medföra ändringar
utöver detta. Andra frågor om stridsåtgärder med internationell anknyt-
ning berörs alltså inte av mitt förslag. Det innebär att de uttalanden som
gjordes av departementschefen och inrikesutskottet vid medbestämman-
delagens tillkomst fortfarande är av avgörande betydelse för den allmänna
bedömningen av organisationernas rättigheter i detta sammanhang. Den
föreslagna bestämmelsen får alltså betydelse endast för sådana fall där
10
åtgärden till följd av bestämmelserna i 42 § första stycket medbestämman- Prop. 1990/91: 162
delagen eljest skulle varit olovlig.
Den gemensamma marknaden innebär att de ekonomiska aktörerna inom
gemenskapen på lika och ostörda konkurrensvillkor skall kunna handla
och byta tjänster med varandra, arbeta, investera och producera. Detta
brukar kallas de fyra friheterna, fri rörlighet för varor, personer, tjänster
och kapital.
En viktig princip för medlemsländerna i gemenskapen är förbudet mot
särbehandling på grund av nationalitet. Denna princip är uttryckt i artikel
7 i Romfördraget.
Inom Fördragets tillämpningsområde och med beaktande av de särskilda
bestämmelser som förutses i Fördraget är varje diskriminering av nationa-
litetsskäl förbjuden.
Rådet må, på förslag av Kommissionen och efter att ha hört Församling-
en, med kvalificerad majoritet besluta om bestämmelser om förbud mot
sådan diskriminering.
Principen innebär bl. a. att nationella regler rörande sådant som faller
inom fördragets tillämpningsområde inte får genom sin utformning med-
föra negativ särbehandling på grund av nationalitet.
Vidare finns i Romfördraget bestämmelser om arbetskraftens fria rörlig-
het, fri etableringsrätt och frihet att producera tjänster. I dessa bestämmel-
ser och i den av EG- institutionerna utformade s. k. sekundärrätten på
dessa områden (dvs. förordningar och direktiv) konkretiseras principen
om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.
De remissinstanser som avstyrkt promemorians förslag har genomgåen-
de anfört farhågor för att förslaget kan komma att störa det pågående
integrationsarbetet och att det kan tänkas strida mot EG-rättens förbud
mot diskriminering på grund av nationalitet. Detta är synpunkter som jag
fäster största vikt vid. Det bör självfallet vara en strävan att våra inhemska
regler utformas så att de inte försvårar fortsatta integrationssträvanden.
EG —rättens förbud mot negativ särbehandling på grund av nationalitet
avser naturligtvis först och främst förbud mot regler som är formellt
diskriminerande. EG —rätten går emellertid längre än så. Även regler som
utan att vara formellt diskriminerande rent faktiskt skapar skillnader på
grund av nationalitet kan stå i strid med EG —rätten.
Remissinstansernas farhågor beträffande den i promemorian föreslagna
regleringens förenlighet med EG —rätten har medfört att jag nu valt en
annan väg som också den syftar till att tillgodose arbetstagarnas krav på
socialt godtagbara villkor i arbetslivet och som ligger i linje med strävan
att motverka social dumpning.
Den nu valda regleringsmetoden låter olika anknytningsfakta bli avgö-
rande för reglernas tillämpningsområde. Det skydd som fredsplikten inne-
bär skall inte gälla sådana fall där anknytningen till svenska förhållanden 11
f2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 162
är så svag att medbestämmandelagen inte är tillämplig. Med den utform- Prop. 1990/91:162
ning förslaget har fått anser jag att det inte innebär någon diskriminering
på grund av nationalitet. De farhågor som remissinstanserna sålunda
framfört bör därmed ha undanröjts.
Det kan här framhållas, som SAF har gjort i sitt remissyttrande, att det
inom EG pågår diskussioner om problem som hänger samman med att
arbetare sänds att utföra arbete i ett annat land än det där anställningsför-
hållandet har uppstått. Dessa diskussioner är ännu i ett inledande skede.
De förs bl. a. mot bakgrund av att det skydd i fråga om arbetstid, ledighet
etc. som följer av lagstiftning eller kollektivavtal i det land där arbetet skall
utföras även skall komma de ditresta arbetarna till del. När det gäller
lönefrågan förs diskussionen mot bakgrund av att t. ex. minimilön som
följer av lag eller kollektivavtal skall gälla även för denna grupp av arbets-
tagare om deras arbete sträcker sig utöver en viss tid. Några slutgiltiga
resultat föreligger alltså inte av dessa diskussioner. Men det faktum att de
pågår visar att de problem som kan uppstå i situationer av detta slag har
uppmärksammats även av EGs medlemsländer. Jag avser att noga följa
utvecklingen inom EG på detta område.
Ett kollektivavtal som tillkommit genom stridsåtgärder kan bli att betrakta
som ogiltigt enligt den rättsordning som enligt internationellt privaträttsli-
ga principer skall tillämpas på rättsförhållandet mellan avtalsparterna. För
att ett sådant kollektivavtal inte skall bli verkningslöst enbart på denna
grund föreslår jag därför att det även införs en regel i medbestämmandela-
gen som innebär att om utländsk lag skall tillämpas på rättsförhållandet
mellan parterna, får ett kollektivavtal inte anses ogiltigt på den grunden att
det har tillkommit under inverkan av enligt svensk lag lovliga stridsåtgär-
der.
Arbetsdomstolen har i sitt remissyttrande berört frågan om kollektivav-
talets ogiltighet på grund av andra omständigheter än de vidtagna stridsåt-
gärderna. Domstolen har därvid utgått från att andra ogiltighetsgrunder
enligt utländsk rätt än olovliga stridsåtgärder kan göras gällande vid en
prövning av kollektivavtalets giltighet. Detta är ett riktigt påpekande.
Någon annan ändring är inte åsyftad med förslaget än att klargöra att det
träffade kollektivavtalet inte skall anses ogiltigt enbart därför att det
föregåtts av de vidtagna stridsåtgärderna. Det fallet att ett avtal skulle bli
ogiltigt av någon annan anledning än att stridsåtgärder förekommit berörs
inte av mitt lagförslag.
Arbetsdomstolen har anfört att det som gör lösningen i promemorians
förslag ofullständig är att det där inte sägs något om hur man skall se på det
redan befintliga utländska kollektivavtalets giltighet och fortsatta rättsliga
12
betydelse, när efter fackliga stridsåtgärder i Sverige ett nytt kollektivavtal Prop. 1990/91: 162
träffas mellan arbetsgivaren och en angripande svensk facklig organisa-
tion.
Det kan i detta sammanhang framhållas att rättstillämpningen hittills
har förmått lösa uppkommande problem vid konkurrens mellan avtal. När
det gäller den konkurrens som kan uppstå mellan avtalen i de situationer
som här behandlas har arbetsdomstolen emellertid framhållit att det är
nödvändigt att det i lagen reds ut vad som i svensk domstol skall gälla om
det först träffade kollektivavtalets giltighet. Jag delar arbetsdomstolens
uppfattning i detta hänseende. Ett ställningstagande till vilket kollektivav-
tal som skall gälla när en arbetsgivare, efter att först ha träffat ett avtal
under sådana förhållanden att medbestämmandelagen inte är tillämplig på
det, senare sluter ett avtal som träffas av lagens bestämmelser är i själva
verket en viktig förutsättning för att det skall vara möjligt att uppnå det
allmänna syfte som ligger bakom den förändring av rätten att vidta strids-
åtgärder som här föreslås. En uttrycklig regel om vad som skall gälla i en
sådan situation bör alltså införas i medbestämmandelagen.
En sådan regel bör utformas så att den klarar ut frågan hur de två avtalen
rättsligt skall förhålla sig till varandra. Syftet är att bestämmelserna i ett
enligt medbestämmandelagen träffat kollektivavtal skall få samma giltig-
het enligt rättsläget om konkurrerande kollektivavtal som om det träffats
före ett avtal som denna lag inte är tillämplig på. I fråga om sådana
anställningsvillkor där bestämmelserna i de båda avtalen strider mot var-
andra skall alltså det senare träffade avtalet tillämpas före det tidigare
träffade avtalet. Det innebär vid konkurrens mellan avtalen att det senare
träffade avtalet faktiskt kommer att behandlas som om det vore träffat
först. Det bör framhållas att avtalen är tillämpliga i vanlig ordning i den
mån de inte strider mot varandra.
På det internationella planet är Sverige bundet av en rad ILO-konventio-
ner, bl. a. nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, nr 98
om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, nr 143 om
migrerande arbetare, nr 147 om miniminormer i handelsfartyg samt nr
154 om främjande av kollektiva förhandlingar. ILO-kommittén har grans-
kat promemorians förslag och funnit att det inte står i strid med Sveriges
åtaganden inom ramen för ILO.
Inom EG —rätten saknas särskilda regler om kollektivavtals verkningar i
fråga om fredsplikt. Den arbetsrättsliga regleringen ligger till stor del kvar
på medlemsländernas nivå. Romfördragets förbud mot diskriminering på
grund av nationalitet har behandlats ovan.
Under remissbehandlingen har framförts uppfattningen att promemo-
rians förslag skulle strida mot internationella konventioner som Sverige
förbundit sig att följa. Bl. a. har överenskommelsen om en gemensam
nordisk arbetsmarknad och 1923 års Genevekonvention rörande vissa
internationella förhållanden i havshamnar nämnts. Enligt min mening
13
utgör innehållet i de konventioner Sverige är bundet av inte hinder för ett Prop. 1990/91:162
genomförande av det förslag jag nu lägger fram.
Den föreslagna ändringen beräknas inte leda till någon ökad statsfinansiell
belastning. I den mån ändringen kommer att medföra att utländsk arbets-
kraft i Sverige erhåller ersättning för sitt arbete utöver vad som annars
skulle ha utgått leder ändringen självfallet till ökade kostnader för veder-
börande arbetsgivare. Att närmare precisera en sådan kostnadsökning
låter sig emellertid inte göra med anspråk på någon större grad av sanno-
likhet.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom arbetsmarknadsdeparte-
mentet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
25a§
I paragrafen föreslås en regel av innebörd att om en utländsk rättsordning
skall tillämpas på ett kollektivavtal får avtalet inte anses ogiltigt på den
grunden att det har tillkommit under inverkan av en stridsåtgärd, såvida
inte åtgärden är otillåten enligt medbestämmandelagen. Bestämmelsen
motsvarar i sak vad som föreskrivs i 42 a § andra stycket i promemorians
förslag.
Som framgår av den föreslagna 42 § tredje stycket kommer en facklig
organisation i Sverige att vara oförhindrad att rikta stridsåtgärder mot
arbetsgivare vars verksamhet inte omfattas av medbestämmandelagen.
Träffas ett kollektivavtal med en sådan arbetsgivare kan rättsverkningarna
av avtalet vara att bedöma enligt en utländsk lag som är tillämplig på
förhållandet mellan parterna. Innehåller den utländska lagen bestämmel-
ser om att kollektivavtal blir ogiltiga om de träffas under inverkan av
stridsåtgärder, kan ett avtal som träffas i Sverige bli ogiltigt trots att den
fackliga organisationen enligt svensk rätt har varit oförhindrad att vidta
stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal. En sådan ordning
skulle innebära att det i praktiken blev omöjligt för svenska fackliga
organisationer att delta i internationella solidaritetsaktioner eller att på
annat sätt få till stånd ett giltigt kollektivavtal med vissa arbetsgivare.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att den utländska lagens bestäm-
melser i detta hänseende skall sättas åt sidan och att frågan om avtalets
14
giltighet på grund av stridsåtgärden skall bedömas enligt svensk rätt. Har Prop. 1990/91: 162
kollektivavtalet tillkommit efter stridsåtgärder som inte är otillåtna enligt
medbestämmandelagen, skall avtalet således inte anses ogiltigt här i landet
på den grunden. Frågan om kollektivavtalet är ogiltigt på någon annan
grund får bedömas enligt den utländska lag som är tillämplig på avtalsför-
hållandet mellan parterna.
En följd av bestämmelsens konstruktion är att giltigheten av ett kollek-
tivavtal som tillkommit efter stridsåtgärder som står i strid med medbe-
stämmandelagens regler, skall bedömas enligt den lag som är tillämplig på
avtalsförhållandet och inte enligt den ifrågavarande regeln. Är i en sådan
situation utländsk rätt tillämplig och innehåller den regler om ogiltighet
för kollektivavtal som träffas under inverkan av stridsåtgärder, blir avtalet
således ogiltigt.
31 a §
Av den föreslagna bestämmelsen i 42 § tredje stycket följer bl. a. att i vissa
fall med internationell anknytning får åtgärder tillgripas mot en arbetsgi-
vare i syfte att få till stånd ett annat kollektivavtal än det som arbetsgiva-
ren redan är bunden av. Även om syftet med åtgärden är att ändra eller
upphäva det gällande avtalet blir den alltså som en följd av bestämmelsen
lovlig. Om ett avtal skulle träffas efter en sålunda tillåten åtgärd, följer inte
därav utan vidare att det först träffade kollektivavtalet skulle bli ogiltigt.
Oavsett hur en arbetsgivare ställer sig till krav på att ingå ett andra avtal,
kan han ju normalt inte ensidigt undandra sig sina förpliktelser gentemot
den första avtalsparten. Det är alltså tydligt att en arbetsgivare med den
nya regeln i 42 § kan komma att bli bunden av flera kollektivavtal som helt
eller delvis är oförenliga.
I fråga om konkurrens mellan kollektivavtal på den svenska arbetsmark-
naden finns det en väl utvecklad praxis. Något behov av att lagreglera
denna konkurrenssituation har hittills inte ansetts föreligga. Annorlunda
förhåller det sig med den avtalskonkurrens som kan uppkomma med
anledning av regeln i 42 § tredje stycket. För att det allmänna syfte som
ligger bakom denna bestämmelse skall kunna uppnås blir det nödvändigt
att ta ställning till vilket avtal som skall gälla här i landet i den situation
som uppstår när en arbetsgivare, efter att först ha träffat ett kollektivavtal
under sådana förhållanden att medbestämmandelagen inte är tillämplig på
det, senare sluter ett kollektivavtal som träffas av lagens bestämmelser.
I paragrafen föreslås en regel om vilket avtal som skall gälla i ett fall då
en arbetsgivare är bunden av flera sinsemellan konkurrerande kollektivav-
tal. Om arbetsgivaren först träffar ett avtal som medbestämmandelagen
inte är tillämplig på och därefter blir bunden av ett avtal som omfattas av
lagens bestämmelser skall enligt denna nya regel det senare avtalet gälla i
fråga om oförenliga delar. Innebörden av regeln är att båda avtalen är
giltiga så länge de inte strider mot varandra. Avsikten är alltså inte att ett
avtal helt skall trängas undan av ett annat avtal redan på den grunden att
det inte omfattas av medbestämmandelagen.
Den föreslagna bestämmelsen kan sägas ha sin förebild i de principer om
15
konkurrerande kollektivavtal som utformats i svensk rättspraxis. Dessa Prop. 1990/91: 162
principer innebär att om en arbetsgivare blir bunden av två kollektivavtal
är han inte skyldig att tillämpa det senast träffade avtalet i de delar som är
oförenliga med det tidigare avtalet. Däremot kan arbetsgivaren under
vissa omständigheter bli skadeståndsskyldig gentemot den arbetstagaror-
ganisation som är part i det senare avtalet.
När ett kollektivavtal som omfattas av medbestämmandelagen med stöd
av den föreslagna regeln blivit gällande framför det först träffade avtalet,
betyder det att det får alla de rättsverkningar som enligt svensk rätt är
knutna till ett kollektivavtal på vilket medbestämmandelagens regler är
tillämpliga. Detta innebär bl. a. att arbetsgivaren kan bli skyldig att tilläm-
pa avtalet även på arbetstagare som står utanför den avtalsslutande organi-
sationen men som är sysselsatta i arbete som omfattas av avtalet.
Avgörande för om ett kollektivavtal blir gällande trots att det strider mot
ett tidigare träffat avtal är alltså frågan om medbestämmandelagens till-
lämplighet på avtalen. Lagen innehåller inte några särskilda föreskrifter
om när den är tillämplig på arbetsgivar-arbetstagarförhållanden med inter-
nationell anknytning. Som närmare utvecklas i specialmotiveringen till
den nya bestämmelsen i 42 § tredje stycket får denna fråga lösas i rätts-
tillämpningen med stöd av gällande internationellt privaträttsliga princi-
per för lagkonflikter. En utgångspunkt bör vara att medbestämmandelagen
blir tillämplig på ett kollektivavtalsförhållande med dominerande anknyt-
ning till Sverige. I klarhetens intresse bör framhållas att meningen med
den föreslagna regeln inte är att förändra innehållet i gällande rätt i fråga
om gränserna för lagens tillämpningsområde.
Liksom när det gäller den föreslagna bestämmelsen i 42 § tredje stycket
skall enligt denna paragraf bedömningen av frågan om medbestämmande-
lagen är tillämplig eller inte på det först träffade avtalet göras utan hänsyn
till överenskommelser mellan parterna i det avtalet genom vilka lagen
eventuellt gjorts tillämplig. Sådana s. k. lagvalsklausuler saknar alltså bety-
delse för bedömningen av lagvalet vid tillämpningen av denna del av
bestämmelsen. Detta framgår även när det gäller denna paragraf genom
användningen av uttrycket direkt tillämplig.
42 §
I paragrafen, som i sin nuvarande lydelse består av två stycken, har införts
ett nytt tredje stycke.
Av det nya tredje stycket framgår att första och andra meningarna i
första stycket endast gäller åtgärder med anledning av förhållanden mellan
arbetsgivare och arbetstagare på vilka medbestämmandelagen är direkt
tillämplig. Syftet med denna bestämmelse har redovisats i den allmänna
motiveringen.
Genom medbestämmandelagen utvidgades organisationernas ansvar för
fredsplikten genom att i princip alla organisationer på arbetsmarknaden
träffades av förbudet mot anordnande, föranledande i övrigt och medver-
kan till olovlig stridsåtgärd. Av lagens förarbeten framgår att förbudet i
första hand avsågs träffa medverkan eller understöd genom lämnande av
16
ekonomiska bidrag. I Britanniadomen konstaterade emellertid arbets- Prop. 1990/91: 162
domstolen att med hänsyn till den värdering i fråga om den kollektivav-
talsrättsliga fredsplikten och ansvaret for denna som föranledde förbudsre-
geln, regeln bör anses tillämplig även på understöd eller medverkan i form
av ett direkt angrepp med fackliga stridsåtgärder mot den kollektivavtals-
part som utsätts för en olovlig stridsåtgärd. Arbetsdomstolen ansåg i
domen vidare att det inte kunde möta några betänkligheter att med ut-
gångspunkt i ändamålet med 42 § första stycket tillämpa lagrummet, di-
rekt eller under åberopande av dess grunder, på varje angrepp med fackliga
stridsåtgärder av en utomstående part när syftet är att söka förmå den
angripne parten till undanröjande eller ändring av ett bestående kollektiv-
avtal, även om någon olovlig stridsåtgärd faktiskt inte vidtas av den
angripnes motpart i kollektivavtalet.
Genom domen slog arbetsdomstolen dessutom fast att skyldigheten att
respektera träffade kollektivavtal gäller inte bara avtal som ingåtts mellan
parter på den svenska arbetsmarknaden utan i princip även sådana avtal
som träffats mellan parter utanför den svenska arbetsmarknaden.
Genom det nya tredje stycket begränsas organisationernas ansvar för
fredsplikten i nu angivna hänseenden. Begränsningen innebär att ansvaret
för fredsplikten såvitt avser tillämpningen av 42 § inte sträcker sig längre
än till arbetsförhållanden som faller under medbestämmandelagens til-
lämpningsområde. Fredsplikt som gäller arbete utanför lagens tillämp-
ningsområde skyddas alltså inte av den bestämmelsen. Om t. ex. ett avtals-
förhållande inte omfattas av medbestämmandelagen hindrar inte 42 §
första stycket att en annan organisation vidtar åtgärder mot detta förhål-
lande.
De åtgärder som avses i tredje stycket är de som nämns i första stycket.
Och som arbetsdomstolen konstaterade i Britanniadomen innefattar dessa
även direkta angrepp med fackliga stridsåtgärder.
Det är alltså tillämpningsområdet för medbestämmandelagen som utgör
gränsen för det område som skyddas av 42 §. Medbestämmandelagen
innehåller inte några särskilda föreskrifter om dess tillämplighet på arbets-
givar- och arbetstagarförhållanden med internationell anknytning. Den
frågan får enligt lagens förarbeten (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 327) lösas i
rättstillämpningen enligt sedvanliga normer för lagkonflikter. Utgångs-
punkten bör därvid vara att medbestämmandelagen blir tillämplig på
varje arbetsförhållande med dominerande anknytning till Sverige eller
svenska förhållanden. Som regel gäller detta om arbetet mer stadigvarande
är förlagt till Sverige eller, beträffande arbete som utförs i annat land, om
både arbetsgivare och arbetstagare är svenska rättssubjekt.
Frågan om medbestämmandelagens tillämplighet på ett visst arbetsför-
hållande får alltså avgöras på sedvanligt sätt. Om man därvid finner att
lagen är tillämplig är alltså även andra organisationer skyldiga att respekte-
ra den fredsplikt som kan gälla i förhållandet mellan parterna. Om medbe-
stämmandelagen inte anses tillämplig på förhållandet behöver på motsva-
rande sätt andra organisationer inte på grund av 42 § första stycket respek-
tera fredsplikten.
Det bör observeras att avgörande är om medbestämmandelagen är di-
ll
rekt tillämplig på arbetsförhållandet enligt de sedvanliga normerna för Prop. 1990/91: 162
lagkonflikter, dvs. normalt den anknytning till Sverige eller svenska förhål-
landen som föreligger. Om det i t. ex. ett utländskt kollektivavtal skulle
anges att medbestämmandelagen skall tillämpas på avtalet innebär inte
detta att bestämmelsen blir tillämplig om övriga omständigheter ger vid
handen att medbestämmandelagen inte är tillämplig på avtalet.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. Någon särskild övergångsregel
är inte erforderlig. Det innebär att stridsåtgärder som har vidtagits före
ikraftträdandet inte omfattas av de nya bestämmelserna.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den lagt fram.
18
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
Promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsdomstolen (AD) meddelade hösten 1989 dom i det s. k. Britannia-
målet. Målet gällde lovligheten av vidtagna blockadåtgärder. Åtgärderna
vidtogs i syfte att tvinga redaren att ersätta ett filippinskt kollektivavtal
med ett s. k. ITF-avtal. Domen innebar att stridsåtgärderna ansågs otillåt-
na eftersom de syftade till att undantränga ett redan existerande kollektiv-
avtal.
Med anledning av domen har LO och TCO krävt ändringar i den
svenska lagstiftningen bl. a. så att det inte ska föreligga hinder mot att
vidta stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden av det skälet att den
berörde arbetsgivaren har träffat kollektivavtal utomlands.
I promemorian föreslås att ett tillägg görs till medbestämmandelagen så
att dels bestämmelserna i 42 § inte blir tillämpliga på stridsåtgärder som
eljest skulle anses som olovliga på grund av att de strider mot fredsplikt
som följer av ett utländskt kollektivavtal eller en utländsk lagregel, dels
sådana stridsåtgärder inte skall beaktas vid bedömningen av giltigheten av
ett kollektivavtal som har träffats under inverkan av sådana åtgärder.
19
Prop. 1990/91: 162
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall inforas en ny paragraf, 42 a §, av följande lydelse.
42 a § Bestämmelserna i 42 § gäller inte stridsåtgärder som är att anse
som olovliga enbart till följd av att de
a) strider mot fredsplikt föreskriven i annat lands lag, eller
b) utgör ett angrepp på ett utländskt kollektivavtal.
Vid bedömningen av fråga om giltigheten av ett kollektivavtal som har
träffats under inverkan av sådana stridsåtgärder som avses i första stycket
skall åtgärderna lämnas utan avseende.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1991.
20
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
Den 1 november 1989 meddelade arbetsdomstolen (AD) dom i det s. k.
Britannia-målet. Målet i AD gällde lovligheten av fackliga stridsåtgärder
som vidtagits mot ett fartyg i Göteborgs hamn.
Fartyget M/S JSS Britannia ägdes av ett västtyskt rederi, men var
registrerat i det cypriotiska fartygsregistret och seglade alltså under Cy-
perns flagga. Under år 1988 tidsbefraktades fartyget av ett svenskt företag
och gick i linjetrafik mellan Europa och den amerikanska västkusten. Far-
tyget anlöpte enligt sin tidtabell Göteborg var sextiotredje dag.
Britannia var bemannat med en filippinsk besättning för vilka gällde ett
filippinskt kollektivavtal. Kollektivavtalet var slutet mellan en filippinsk
fackförening och ett filippinskt bemanningsföretag som anlitats för att i
enlighet med filippinsk lag skaffa besättning till fartyget.
När Britannia i juli 1988 anlöpte Göteborgs hamn krävde Svenska
Sjöfolksfbrbundet och Internationella Transportarbetarefederationen
(ITF) att ett s. k. ITF-avtal och nya anställningsavtal skulle tecknas i stället
för de befintliga avtalen för fartygets besättning. När rederiet vägrade att
gå med på kraven förklarade sjöfolksförbundet fartyget i blockad.
Som en sympatiåtgärd beslutade sjöfolksförbundet även om blockad av
visst hamnservicearbete, dvs. trossföring och bogserbåtsarbete med avse-
ende på Britannia. För dessa arbeten gällde kollektivavtal mellan Sveriges
Redareförening och sjöfolksförbundet.
Som en ytterligare sympatiåtgärd beslutade Svenska Transportarbetare-
förbundet om blockad av arbetet med lastning och lossning av Britannia.
Detta arbete omfattades av det s. k. stuveriavtalet mellan Sveriges Stuvare-
förbund och transportarbetareförbundet.
Rederiet och stuvareförbundet gjorde gällande att blockadåtgärderna
var olovliga. AD fann i ett interimistiskt beslut att transportarbetareför-
bundets blockad omedelbart skulle hävas, men lämnade ett yrkande om
interimistiskt beslut om sjöfolksförbundets inledningsvis vidtagna blockad
utan bifall.
I den sedermera meddelade domen har AD funnit att de vidtagna
blockadåtgärderna var olovliga enligt medbestämmandelagen (MBL).
Arbetsdomstolen har i domen funnit att fackliga stridsåtgärder är olovli-
ga enligt MBL om de syftar till att framtvinga ett undanröjande eller en
ändring av ett bestående kollektivavtal mellan en arbetsgivare och en
annan arbetstagarorganisation. Detta gäller såväl när stridsåtgärderna rik-
tar sig direkt mot arbetsgivarparten i det kollektivavtalet (42 § MBL) som
när de utgör sympatiåtgärder mot en motpart i den angripandes eget
kollektivavtal (41 § första stycket 4 MBL).
Arbetsdomstolen fann också att dessa regler även gäller stridsåtgärder
som vidtas i Sverige i syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i ett
kollektivavtal mellan utländska parter för en utländsk arbetsplats och som
enligt tillämplig utländsk lag är olovliga i förhållandet mellan avtalsparter-
na. AD framhåller dock att det i sådana fall måste göras undantag för fall
21
där det uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rätts- Prop. 1990/91: 162
ordningen att tillämpa den utländska lagen på frågan om lovligheten av Bilaga 1
stridsåtgärder i förhållandet mellan parterna i det utländska avtalet.
Med anledning av ADs dom i Britannia-målet har Landsorganisationen i
Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) gemensamt
vänt sig till arbetsmarknadsdepartementet med en anhållan om översyn av
bestämmelserna i MBL. Grunden för organisationernas anhållan är farhå-
gor om allvarliga inskränkningar i svenska fackliga organisationers möjlig-
heter att agera i internationella sammanhang.
Närmare bestämt gäller det möjligheterna för svenska fackliga organisa-
tioner att dels på uppmaning av vederbörande international delta i inter-
nationella solidaritetsaktioner, dels kunna tvinga fram svenska kollektiv-
avtal för utländska entreprenadarbetare i Sverige.
Organisationerna har åberopat vad departementschefen uttalade i sam-
band med MBLs tillkomst (prop. 1975/76:105 s. 275) om svenska arbets-
tagarorganisationers deltagande i internationellt organiserade sympatiåt-
gärder till stöd för broderorganisationer utomlands eller för att uttrycka
solidaritet med dem som utsätts för politiskt förtryck eller eljest är i behov
av internationellt stöd. Departementschefen uttalade då att det inte kan
vara rimligt att resa rättsliga hinder mot att en svensk medlemsorganisa-
tion på begäran av en facklig international ansluter sig till en internationell
aktion.
Det kan i detta sammanhang anmärkas att åtminstone LO anser att det
för arbete i Sverige skall anses råda kollektivavtalslöst tillstånd även om
arbetet utförs av en utländsk entreprenör med utländsk arbetskraft som
står i kollektivavtalsförhållande till varandra.
Till stöd för sin uppfattning åberopar LO ett uttalande av departements-
chefen i en proposition med riktlinjer för utlänningspolitiken m. m. (prop.
1968:142 s. 111). Departementschefen uttalade där att principen om
arbetsmarknadsparternas autonomi bl. a. innebär att svensk arbetstagaror-
ganisation kan med hot om stridsåtgärd som påtryckningsmedel söka
påverka löne- och anställningsvillkoren för utländska montagearbetare
som sysselsätts i Sverige. Han uttalade vidare att ett sådant förfarande får
anses vara att uppfatta som en tillåten åtgärd för att bringa ett från svensk
synpunkt kollektivavtalslöst förhållande under svenskt kollektivavtal.
Enligt LO och TCO kan problemen lösas genom ändringar i MBL. Dels
bör genom ändring i 1 § MBL klargöras att lovligheten av fackliga stridsåt-
gärder skall bedömas enligt de regler som gäller i det land där de vidtas.
Dels bör 42 § MBL ändras eller avskaffas så att den frihet att vidta fackliga
stridsåtgärder med internationell bakgrund som före Britannia-domen
tillämpats på svensk arbetsmarknad återställs.
Från arbetsgivarhåll har framförts att man inte kan dra alltför långtgåen-
de slutsatser av Britannia-domen och att det är givet att rättsgrundsatsen
att stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ett upphävande eller en
22
ändring av ett gällande kollektivavtal måste gälla även i internationella
förhållanden.
Från arbetsgivarhåll har det inte vitsordats att det skulle vara en allmänt
omfattad uppfattning att kollektivavtal endast gäller för det land i vilket
det är träffat. Arbetsgivarsidan delar alltså inte LOs uppfattning att ett
utländskt kollektivavtal är att betrakta som en nullitet vid arbete som
bedrivs i Sverige.
I fördraget angående upprättandet av den Europeiska Ekonomiska Ge-
menskapen (Rom-fördraget) finns i artikel 7 följande bestämmelser:
Inom Fördragets tillämpningsområde och med beaktande av de särskilda
bestämmelser som förutses i Fördraget är varje diskriminering av nationa-
litetsskäl förbjuden.
Rådet må, på förslag av Kommissionen och efter att ha hört Församling-
en, med kvalificerad majoritet besluta om bestämmelser om förbud mot
sådan diskriminering.
Bestämmelserna i denna artikel innebär alltså att varje diskriminering av
nationalitetsskäl är förbjuden. Några särskilda bestämmelser synes dock
inte ha beslutats.
När det gäller tjänster innehåller Rom-fördraget även vissa bestämmel-
ser i bl. a. artikel 59 och artikel 60. Av dessa framgår att hinder avseende
rätten att fritt utföra tjänster inom EG skall avvecklas och att den som
skall utföra en tjänsteprestation har rätt att tillfälligt bedriva sin verksam-
het i den stat där tjänsten utförs på samma villkor som statens egna
medborgare.
Av de nämnda artiklarna framgår att strävan inom EG är att diskrimine-
ring på grund av nationalitet inte skall förekomma. Däremot saknas ut-
tryckliga regler om vad som skall gälla beträffande kollektivavtal i interna-
tionella förhållanden.
Några direktiv som innebär hinder för EGs medlemsländer att skydda
sig mot s. k. social dumping finns alltså inte. Frågeställningen har berörts
av EG-domstolen i en nyligen meddelad dom mellan Rush Portuguesa Lda
och franska immigrationsmyndigheten. Domstolen uttalade därvid att ett
EG-företag som fått ett entreprenadkontrakt i ett annat EG-land har rätt
att ta med sig sin personal till det land där arbetet skall utföras. Men
domstolen underströk samtidigt att det land där arbetet utförs kan utsträc-
ka sin lagstiftning eller träffade kollektivavtal att gälla alla som utför
avlönat arbete i landet. Även om den närmare innebörden av vad EG-
domstolen uttalat, åtminstone såvitt avser träffade kollektivavtal, inte
torde vara helt klar synes uttalandet dock ge stöd för uppfattningen att EG-
rätten inte hindrar ett medlemsland från att genom t. ex. minimilönelag-
stiftning åstadkomma ett skydd mot social dumping.
I sammanhanget kan nämnas vad EG-domstolen uttalat i samband med
att frågan huruvida kollektivavtal kan användas för att genomföra ett EG-
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
23
direktiv varit föremål för prövning. Domstolen har då slagit fast som en
utgångspunkt att medlemsstaterna kan överlåta åt arbetsmarknadens par-
ter att genomföra ett direktiv, men att detta inte fritar medlemsstaterna
från förpliktelsen att säkerställa att alla arbetstagare i full utsträckning
faller under direktivets beskydd.
När det gäller bestämmandet av minimilön uppvisar EG-länderna olika
lösningar. Det vanligaste är att det har inforts regler om minimilön i
lagstiftningen. Sådana regler finns i Frankrike, Luxemburg, Nederländer-
na, Portugal och Spanien. I Storbritannien och Irland bestäms minimilö-
nerna inom vissa sektorer av arbetsmarknaden av löneråd respektive
gemensamma kommittéer.
Belgien och Grekland tillämpar ett system med rikstäckande kollektiv-
avtal för att bestämma minimilöner.
Danmark, Italien och Förbundsrepubliken Tyskland tillämpar, på mot-
svarande sätt som Sverige, ett system med sektorvisa kollektivavtal för
lönebildningen.
När det gäller stridsåtgärder har EG-länderna olika lösningar. Men
generellt kan sägas att det inom dessa länder är tillåtet att vidta fackliga
stridsåtgärder. 11, ex. Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland och Neder-
länderna är det dock inte tillåtet att vidta stridsåtgärder under löpande
avtalsperiod om kollektivavtalet inte tillåter det.
Frågan om hur utländska kollektivavtal skall behandlas om det görs
gällande att de omfattar arbete som skall utföras i ett annat land synes inte
ha fått någon uttrycklig reglering i dessa länder, annat än när det gäller
Nederländerna där ett sådant avtal kan bli gällande under en övergångspe-
riod av högst ett år efter prövning i arbetsministeriet.
MBL saknar uttryckliga bestämmelser om lagens tillämplighet på arbets-
givar- och arbetstagarförhållanden med internationell anknytning. I förar-
betena till lagen har emellertid angivits att den frågan får lösas i rättstill-
lämpningen enligt sedvanliga normer for lagkonflikter (prop. 1975/76:105
Bilaga 1 s. 327).
På samma sätt som i annan arbetsrättslig lagstiftning angavs att utgångs-
punkten bör vara att MBL blir tillämplig på varje arbetsplats med domine-
rande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Som regel gäller
detta om arbetet mera stadigvarande är förlagt till Sverige eller, beträffan-
de arbete som utförs i ett annat land, om både arbetsgivare och arbetstaga-
re är svenska rättssubjekt.
På sjöfartens område anfördes att MBL bör gälla fartyg som enligt
sjölagen är svenskt, oavsett vem som handhar driften ombord. Även
beträffande utlandsregistrerade fartyg ansågs lagen böra gälla om fartyget
ändå har dominerande anknytning till svenska förhållanden. Som exempel
på sådana förhållanden angavs dels att fartyget går i trafik som regelbundet
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
24
berör svenska hamnar, dels att de anställda till övervägande delen är av Prop. 1990/91: 162
svensk nationalitet. Vidare angavs att ett riktmärke bör vara om regering- Bilaga 1
en med stöd av sjömanslagen har förordnat att den lagen skall gälla
ombord.
Efter att ha slagit fast att den fredsplikt som följer med ingångna kollektiv-
avtal är av stor betydelse inte bara för de avtalsslutande parterna utan
också för samhället, förklarade föredragande departementschefen att det
vore olämpligt att lagreglera såväl frågan om politiska strejker som frågan
om strejker med utländsk bakgrund (a. prop. s. 202 — 203).
I propositionen har också anförts att det på svensk arbetsmarknad råder
utbredd enighet om det berättigade och betydelsefulla i principen om att
ett träffat kollektivavtal skall respekteras under avtalets giltighetstid. Ar-
betsfred under löpande avtalsperiod är en förutsättning för att näringsliv
och samhälle skall kunna fungera och utvecklas och för att näringslivet
skall kunna bevara sin förmåga att konkurrera med företag i andra länder.
Arbetsfreden är också en utgångspunkt för de fackliga organisationernas
lönepolitiska strävanden och för enskildas ekonomiska trygghet (a. prop. s.
270 f.).
Det bör i detta sammanhang framhållas att det i propositionen också
anfördes att fredspliktsreglerna utgår från en fri och lika rätt för alla att
vidta ekonomiska stridsåtgärder för att främja fackliga syften gentemot
en motpart. Detta angavs innebära bl. a. att det står en facklig organisaiton
fritt att rikta stridsåtgärder även mot avtalsområden på vilka kollektivav-
tal redan träffats mellan arbetsgivaren och en annan facklig organisation
och att sympatiåtgärder får vidtas för att stödja en sådan stridsåtgärd
(a. prop. s. 276).
När det gäller strejk och andra stridsåtgärder med bakgrund i utländska
förhållanden fann alltså departementschefen inte anledning att utforma
regler i lagen: Han fann det helt naturligt att svenska arbetstagarorganisa-
tioner inte skall vara förhindrade att delta i internationellt organiserade
sympatiåtgärder till stöd för broderorganisationer utomlands eller för att
uttrycka solidaritet med dem som utsätts för politiskt förtryck eller eljest
är i behov av internationellt stöd. Begär i sådana sammanhang en facklig
international att dess svenska medlemsorganisation skall ansluta sig till en
internationell aktion kan det inte vara rimligt att resa rättsliga hinder
häremot. Även om det rättsliga läget inte var till alla delar klart saknades
det, enligt departementschefen, anledning att tro annat än att det av
honom uttryckta synsättet i allt väsentligt skulle motsvaras av vad som
skulle bli bedömningen vid en rättslig prövning (a. prop. s. 275).
I fråga om de svenska arbetstagarorganisationernas rätt att delta i inter-
nationellt organiserade stödaktioner för arbetstagare i andra länder uttala-
de inrikesutskottet (InU 1975/76:45 s. 47) att MBL utan tvivel ger hand-
lingsutrymme för de svenska organisationerna. Utskottet framhöll i sam-
manhanget att det inte var fråga enbart, eller ens i första hand, om den
rättsliga sidan av saken, utan att viktigare var att man kunde räkna med att
25
det i praktiken tillämpades ett handlingsmönster som ter sig tillfredsstäl- Prop. 1990/91: 162
lande för alla berörda parter. Bilaga 1
Arbetsdomstolens dom bygger på följande rättsgrundsatser.
a) Fackliga stridsåtgärder får vidtas i syfte att utgöra påtryckning på en
arbetsgivare att träffa kollektivavtal med en arbetstagarorganisation.
b) Fackliga stridsåtgärder får inte vidtas i syfte att upphäva eller ändra
ett gällande kollektivavtal.
c) Fackliga stridsåtgärder får vidtas i syfte att utgöra påtryckning på en
arbetsgivare att träffa kollektivavtal med en arbetstagarorganisation trots
att arbetsgivaren redan är bunden av kollektivavtal med en annan arbets-
tagarorganisation för det arbete som är i fråga. (Här bör framhållas att det
förhållandet att avtalen kan komma att strida mot varandra eller vara
oförenliga med varandra är ett problem som inte löses genom förbud mot
stridsåtgärder som vidtas i syfte att få det senare avtalet till stånd utan
genom rättsregler om konkurrens mellan kollektivavtal. Rättsläget i fråga
om konkurrerande, kollektivavtal får anses klarlagt genom arbetsdomsto-
lens praxis. Huvudregeln är att ett senare avtal får vika för ett tidigare
avtal.)
d) Fackliga stridsåtgärder får inte vidtas i syfte att åstadkomma ett
kollektivavtal när detta enligt svensk rätt inte skulle anses som giltigt.
e) Frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder skall normalt avgöras
med tillämpning av lagen i det land där åtgärderna vidtas.
f) Fackliga sympatiåtgärder till stöd för lovliga primärkonflikter får
vidtas även när primärkonflikten äger rum utomlands.
g) Rättsförhållandet mellan redare och ombordanställda skall i princip
bedömas enligt flaggans lag, dvs. rättsordningen i det land där fartyget är
registrerat.
Mot bakgrund av dessa grundsatser och att det för den filippinska
besättningen på Britannia gällde ett filippinskt kollektivavtal som, liksom
ett kollektivavtal i Sverige, medförde fredsplikt för besättningen fann AD
att de vidtagna stridsåtgärderna stred mot 41 och 42 §§ MBL.
Genom domen har AD slagit fast att skyldigheten att respektera träffade
kollektivavtal gäller även i förhållande till avtal som ingåtts mellan parter
utanför den svenska arbetsmarknaden. Detta torde få följande betydelse
på den svenska arbetsmarknaden.
a) Utländsk arbetsgivare utan kollektivavtal
ADs dom medför inte några ändringar i vad som gäller för en utländsk
arbetsgivare utan kollektivavtal när denne bedriver verksamhet i Sverige.
Svenska fackliga organisationer står fria att med hjälp av stridsåtgärder
söka få till stånd ett kollektivavtal för arbetet i fråga.
26
b) Utländsk arbetsgivare med utländskt kollektivavtal
Detta fall kan delas upp i tre olika typsituationer, nämligen dels att avtalet
ostridigt är avsett enbart for arbetsmarknaden i det land där det har
träffats, dels att avtalet enbart av den ena avtalsparten anses gälla även for
arbete i Sverige samt dels att båda avtalsparterna anser att avtalet gäller
även för arbete i Sverige.
Den första situationen, att avtalet i fråga enbart gäller för arbete i det
land där det har träffats, torde inte bereda några speciella problem. En
sådan arbetsgivare är att jämställa med arbetsgivaren under a) ovan.
Den andra typsituationen, att t. ex. arbetsgivaren ensidigt påstår att ett i
ett annat land träffat kollektivavtal gäller även för arbete i Sverige, torde inte
heller bereda några speciella svårigheter. Om motparten i avtalet inte delar
den uppfattningen, och det inte heller av avtaleti övrigt framgår att stånd-
punkten har fog för sig, torde situationen överensstämma med det här först
nämnda fallet. Även en sådan arbetsgivare torde alltså vara att jämställa
med arbetsgivaren under a) ovan.
Den tredje typsituationen, att en arbetsgivare och en facklig organisa-
tion i ett annat land har träffat ett kollektivavtal som helt eller delvis är
avsett att tillämpas även på arbete i t. ex. Sverige, kan däremot vålla vissa
problem. I ett sådant fall kan visserligen svenska fackliga organisationer
med hjälp av stridsåtgärder söka åstadkomma ett kollektivavtal för det
arbete som ska bedrivas i Sverige vid sidan av det redan träffade utländska
avtalet. Vid konkurrens mellan avtalen gäller då normalt det först träffade
avtalet. Däremot är de svenska fackliga organisationerna förhindrade att
med hjälp av stridsåtgärder söka ersätta det utländska avtalet med ett
svenskt kollektivavtal. Hinder råder också mot att med hjälp av stridsåt-
gärder söka åstadkomma ändringar i det utländska kollektivavtalet.
Att denna typ av situationer hittills inte har vållat några större problem
på den svenska arbetsmarknaden hänger samman med det krav på arbets-
tillstånd för utlänningar som gäller för andra än helt tillfälliga arbeten i
Sverige. Arbetstillstånd beslutas av statens invandrarverk, som kan delege-
ra beslutsrätten till arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsarbetsnämnd el-
ler polismyndighet. AMS skall besluta om riktlinjer för bedömningen av
ärenden om arbetstillstånd. Innan riktlinjer utfärdas skall arbetsmarkna-
dens parter få tillfälle att yttra sig. Sådan yttranderätt föreligger också
innan beslut om arbetstillstånd i ärende av principiell betydelse eller
annars av större vikt fattas. De fackliga organisationerna har i dessa
sammanhang regelmässigt avstyrkt ansökningar om arbetstillstånd om
inte lön och anställningsvillkor i övrigt motsvarat vad som gäller på den
svenska arbetsmarknaden. Vid tillståndsgivningen har på detta sätt an-
ställningsvillkoren varit en av de faktorer som beaktas. Det inflytande
arbetsmarknadens parter härigenom har fått i tillståndsärendena har med-
fört att det i praktiken inte har varit möjligt för utländska arbetsgivare att
bedriva verksamhet i Sverige på villkor som på ett alltför markant sätt har
avvikit från vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden.
Den pågående utvecklingen mot ett integrerat Europa kan komma att få
till följd att kravet på arbetstillstånd upphävs. Därmed försvinner den nu
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
27
föreliggande möjligheten att i praktiken se till att svensk standard råder i Prop. 1990/91: 162
fråga om villkoren när arbete skall utföras i Sverige av utomnordisk Bilaga 1
arbetskraft.
c) Internationella solidaritetsaktioner
Frågan om lovligheten av solidaritetsaktioner av politisk karaktär berörs
inte av ADs dom. Som framgått ovan har det i MBLs förarbeten uttalats
som helt naturligt att svenska arbetstagarorganisationer inte skall vara
förhindrade att delta i internationellt organiserade sympatiåtgärder till
stöd för broderorganisationer utomlands eller för att uttrycka solidaritet
med dem som utsätts för politiskt förtryck eller eljest är i behov av interna-
tionellt stöd.
Internationella solidaritetsaktioner i form av fackliga stridsåtgärder i
syfte att åstadkomma ändring i ett utländskt kollektivavtal torde normalt
bli att anse som olovliga enligt svensk rätt. Detsamma torde även gälla om
syftet med stridsåtgärden är att åstadkomma ett kollektivavtal mellan
utländska parter om tillämplig utländsk lag betraktar ett avtal som träffats
under sådana förhållanden som ogiltigt.
Det bör i sammanhanget framhållas att en förutsättning för att en svensk
domstol kommer att fästa avseende vid vad som föreskrivs i utländsk
lagstiftning eller utländska kollektivavtal är att lagstiftningen eller avtalet
inte strider mot grundläggande svensk rättsuppfattning.
På den svenska arbetsmarknaden gäller bl. a. följande två rättgrundsatser,
nämligen dels att det inte är tillåtet att med fackliga stridsåtgärder försöka
åstadkomma ändringar i eller att upphäva ett gällande kollektivavtal, dels
att fackliga stridsåtgärders lovlighet skall prövas enligt rättsordningen i det
land där åtgärderna vidtas.
De krav på ändringar i den svenska lagstiftningen som har rests med
anledning av ADs dom är som framgått ovan dels att 1 § MBL ändras så att
lovligheten av fackliga stridsåtgärder skall bedömas enligt lagen i det land
där de vidtas, dels att 42 § MBL avskaffas eller ändras så att det inte
föreligger hinder mot att vidta fackliga stridsåtgärder på den svenska
arbetsmarknaden av det skälet att den berörde arbetsgivaren har träffat
kollektivavtal utomlands.
Syftet med de framförda kraven på lagändring är att jämställa utländska
arbetsgivare med svenska arbetsgivare som saknar kollektivavtal för arbe-
te som skall utföras i Sverige. Utgångspunkten är därvid att alla arbetsgiva-
re som bedriver verksamhet i Sverige riskerar att utsättas för stridsåtgärder
från de fackliga organisationernas sida när dessa strävar efter att få till
stånd kollektivavtal om de villkor som bör gälla i den aktuella verksamhe-
ten. Det bör här framhållas att organisationernas rätt att vidta stridsåtgär-
der är grundlagsskyddad genom bestämmelser i regeringsformen. Har ett
kollektivavtal träffats är det emellertid inte tillåtet att genom stridsåtgär-
28
der söka ändra eller upphäva avtalet. Även i ett sådant fall riskerar dock
arbetsgivarparten i avtalet att bli utsatt för stridsåtgärder som syftar till att
åstadkomma ett annat kollektivavtal vid sidan av det redan träffade avta-
let.
En utländsk arbetsgivare som avser att bedriva verksamhet i Sverige
riskerar att på samma sätt som ovan nämnts bli utsatt för stridsåtgärder på
den svenska arbetsmarknaden. För det fall en sådan arbetsgivare helt
saknar kollektivavtal torde frågan om rätten att vidta stridsåtgärder inte
vålla några speciella problem. Och eftersom kollektivavtal, såväl i Sverige
som i andra länder, normalt träffas i avsikt att gälla enbart på arbetsmark-
naden i det aktuella landet torde frågan om rätten att vidta stridsåtgärder i
allmänhet inte vålla några speciella problem ens i de fall när den utländske
arbetsgivaren har tecknat ett kollektivavtal i ett annat land än Sverige.
Även i sådana fall är alltså arbetsgivaren normalt att anse som kollektivav-
talslös när det gäller verksamheten på den svenska arbetsmarknaden.
Det kan i detta sammanhang finnas skäl att framhålla att anledningen
till att kollektivavtal normalt träffas enbart för att gälla i ett visst land är
att sådana avtal för att fungera på en viss arbetsmarknad måste beakta de
specifika förhållanden som råder där i fråga om t. ex. arbetstid och arbets-
miljö.
I de i föregående stycke nämnda fallen står de svenska fackliga organisa-
tionerna alltså fria att söka reglera villkoren för verksamheten i Sverige
genom att träffa kollektivavtal med arbetsgivaren i fråga. Organisationer-
na står också helt fria att på vanligt sätt söka genomdriva sådana avtal
genom att vidta stridsåtgärder.
Skulle det redan träffade kollektivavtalet omfatta verksamheten i Sveri-
ge uppkommer emellertid den situationen att det avtalet kan vara skyddat
i den meningen att stridsåtgärder inte får vidtas i Sverige för att ändra eller
upphäva avtalet. Det är för att undanröja de oklarheter som kan föreligga i
situationer av detta slag kraven på lagändring har förts fram. Här kan
tilläggas att det i praktiken endast är i sådana fall där det utländska avtalet
i väsentlig grad understiger svenska förhållanden som de fackliga organisa-
tionerna kan tänkas använda en sådan möjlighet. Erfarenheten visar att de
fackliga organisationerna i Sverige har visat omdöme vid hanteringen av
de rättigheter den svenska lagstiftningen ger dem. Det finns ingen anled-
ning att befara att situationen skulle bli annorlunda i nu ifrågavarande fall.
Någon risk för att organisationerna alltså med den fackliga striden skulle
söka t. ex. sänka lönerna för välbetalda utländska arbetstagare, som kom-
mer hit för att utföra arbete, torde alltså inte föreligga.
Om man anser att det i Sverige bör vara tillåtet att vidta fackliga
stridsåtgärder mot en arbetsgivare utan hinder av att det föreligger ett
sådant kollektivavtal är det inte en tillräcklig åtgärd att avskaffa 42 §
MBL. En rättslig prövning av frågan om tillåtligheten av en stridsåtgärd
begränsas inte till en tillämpning av de uttryckliga reglerna i MBL. Även
utan 42 § MBL skulle arbetsdomstolen i Britannia-målet ha kunnat kom-
ma till samma ståndpunkt genom en tillämpning av den ovan nämnda
rättsgrundsatsen att fackliga stridsåtgärder inte får vidtas i syfte att åstad-
komma ett kollektivavtal när detta inte skulle anses som giltigt. Resone-
Prop. 1990/91: 162
Bilaga 1
29
manget förutsätter att syftet med stridsåtgärden är att ändra eller upphäva
det gällande kollektivavtalet.
Om man vill åstadkomma en möjlighet att vidta stridsåtgärder i syfte att
ändra eller upphäva ett utländskt kollektivavtal torde det alltså krävas att
en uttrycklig regel om detta infors i den svenska lagstiftningen.
I anslutning till 42 § MBL kan införas en regel om att bestämmelserna i
paragrafen inte ska tillämpas när fråga är om utländska kollektivavtal,
eller när fredsplikt eljest föreligger till följd av tillämplig utländsk lag. En
sådan regel kan anses ligga i linje med dels det ovan nämnda uttalandet i
prop. 1968:142, dels uttalandet i arbetsdomstolens interimistiska beslut i
AD 1981 nr 24. Tvisten i arbetsdomstolens mål gällde ett maltesiskt fartyg
som hade tidsbefraktats av ett svenskt rederi för trafik bl. a. på svensk
hamn. Fartyget hade förklarats i blockad av Svenska transportarbetareför-
bundet på begäran av ITFs svenske inspektör. Det maltesiska rederiet
väckte talan vid arbetsdomstolen mot bl. a. transportarbetareförbundet för
fredspliktsbrott. Rederiet åberopade därvid ett i Spanien träffat kollektiv-
avtal mellan rederiet och ITF. Arbetsdomstolen fann i sitt interimistiska
beslut att svensk rätt uppenbarligen inte var tillämplig på kollektivavtalet
mellan rederiet och ITF, och att bestämmelserna i 42 § MBL om organisa-
tions ansvar för fredspliktsbrott därmed inte var tillämpliga i den situation-
som förelåg.
Det huvudsakliga syftet med en sådan regel skulle alltså vara att skapa
en möjlighet för svenska fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder
mot en arbetsgivare utan hinder av att denne redan är bunden av ett
utländskt kollektivavtal för arbetet i fråga. Ett särskilt problem som upp-
kommer i detta sammanhang är frågan vilka kollektivavtal som skall anses
vara utländska. Det är en fråga som inte är helt enkel att uttömmande
besvara. Klart torde dock vara att ett kollektivavtal som på arbetstagarsi-
dan har träffats av en organisation som verkar i Sverige och har sitt säte
här är att anse som ett svenskt avtal om det tar sikte på verksamhet som
bedrivs här i landet. Ett sådant avtal bör alltså inte omfattas av den
föreslagna lagändringen. Det gäller givetvis även om avtalet har träffats i
ett annat land och med en utländsk arbetsgivare. I första hand avses alltså
med utländskt kollektivavtal ett avtal som på arbetstagarsidan har slutits
av en facklig organisation som i huvudsak verkar och har sitt säte i ett
annat land än Sverige. Den närmare gränsdragningen mellan vad som är
att anse som ett svenskt eller utländskt kollektivavtal är dock en fråga som
ytterst får avgöras i rättstillämpningen.
Undantagsregeln bör utformas så att den omfattar situationer dels där
olovlighet skulle anses föreligga till följd av brott mot den fredsplikt som
följer av ett utländskt kollektivavtal, dels sådana fall där fredsplikten följer
av en uttrycklig regel i ett annat lands lagstiftning.
Följden av en sådan regel är att det svenska rättssystemet då uttryckligen
tillåter att fackliga stridsåtgärder vidtas i syfte att ändra eller upphäva alla
utländska kollektivavtal. Det innebär att alla utländska företagare, oavsett
om de har tecknat kollektivavtal eller inte, riskerar att utsättas för fackliga
stridsåtgärder i Sverige.
Ett alternativ kan vara att den nya regeln endast skall gälla i förhållande
Prop. 1990/91: 162
Bilaga 1
30
till kollektivavtal som inte når upp till en viss standard. En sådan ordning
torde dock medföra en rad problem. Dels uppkommer det då bl. a. krav på
att denna standard skall kunna bestämmas och att någon skall tilläggas
uppgiften att avgöra om det aktuella avtalet når upp till en godtagbar nivå.
I praktiken skulle det innebära att staten skulle avgöra vilka avtal som är
godtagbara och dessutom föreskriva att dessa avtal skulle bli rättsligt
bindande mellan andra än de som slutit avtalet. Vad en sådan ordning
skulle få för konsekvenser såväl rent allmänt som för den svenska arbets-
marknaden och dess organisationer låter sig inte överblickas i detta sam-
manhang. Så mycket torde stå klart att tankegångar av detta slag är helt
främmande för svensk rättstradition på detta område.
En följd av att en regel om rätt att vidta stridsåtgärder utan hinder av att
det redan finns ett utländskt kollektivavtal för arbetet i fråga kan bli att det
avtal som framtvingas genom stridsåtgärden kan bli ogiltigt enligt den lag
som skall tillämpas på rättsförhållandet. Även den svenska arbetsdomsto-
len kan komma att behöva förklara avtalet ogiltigt om den får att pröva en
fråga som skall avgöras med tillämpning av ett annat lands lag i enlighet
med internationellt privaträttsliga principer.
Svenska fackliga organisationer torde ha svårigheter att kunna godta en
sådan ordning. Den skulle i princip innebära att organisationerna genom
stridsåtgärder skulle kunna hindra utländska företagare att agera på den
svenska arbetsmarknaden, men skulle sakna möjlighet att på det sättet
tvinga fram avtal på svensk nivå.
För att komma till rätta med detta problem krävs en regel som innebär
att det vid prövning i Sverige av ett kollektivavtals giltighet inte skall fästas
avseende vid om vidtagna stridsåtgärder av den art som här har diskute-
rats enligt eljest tillämplig utländsk rätt är att anse som olovliga. Det
innebär alltså att domstolen vid denna prövning skall lämna åtgärderna
utan avseende trots att de, enligt den utländska rättsordning som till följd
av svenska internationellt privaträttsliga regler kan vara tillämplig på
frågan om avtalets giltighet, skulle kunna föranleda att avtalet är att anse
som ogiltigt. Endast om stridsåtgärden även enligt svensk rätt är att anse
som olovlig skall den få betydelse för avtalets giltighet.
Det bör i detta sammanhang framhållas att syftet med förslaget är att
skapa en möjlighet att i Sverige motverka försök till s. k. social dumping,
dvs. att låglöneländers arbetskraft utnyttjas på den svenska arbetsmarkna-
den på villkor som inte når upp till en nivå som är acceptabel för den
övriga delen av arbetsmarknaden. Förutom att det är oacceptabelt för den
svenska arbetsmarknaden att stora skillnader i t. ex. lönehänseende upp-
kommer på detta sätt innebär förteelsen också att konkurrensen mellan
svenska och utländska företag snedvrids på ett osunt sätt genom att de får
konkurrera på helt olika villkor.
Frågeställningar kring detta problem diskuteras även inom t. ex. EG
inför genomförandet av den inre marknaden. Frågan berördes också i den
ovan nämnda domen från EG-domstolen, vars omdiskuterade uttalande
torde innebära ett erkännande av EG-ländernas rätt att i vart fall genom
lagstiftning slå vakt om den standardnivå som respektive land har upp-
nått.
Prop. 1990/91: 162
Bilaga 1
31
Som redan framgått ovan är det i de kontinentala rättssystemen vanligt
att staten lägger fast den lägsta lönenivån för avlönat arbete i landet.
Denna väg har valts i bl. a. Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spa-
nien. Skälet till att denna väg valts för att åstadkomma ett socialt skydd på
löneområdet torde hänga samman med att de fackliga organisationerna i
dessa länder traditionellt har varit förhållandevis svaga, bl. a. till följd av
en låg organisationsgrad och en uppdelad fackföreningsrörelse.
I Sverige, där de fackliga organisationerna sedan länge har en mycket
stark ställning, har traditionellt en annan väg valts för att åstadkomma
skäliga villkor på arbetsmarknaden. I stället för lagstiftning om t. ex.
minimilöner har de fackliga organisationernas verksamhet ansetts utgöra
en garanti för att oacceptabla förhållanden inte tolereras på den svenska
arbetsmarknaden. Detta sker genom organisationernas fria förhandlingar
med arbetsgivarsidan och de kollektivavtal om löner och andra anställ-
ningsvillkor som träffas efter sådana förhandlingar. En väsentlig förutsätt-
ning i detta system är den grundlagsskyddade rätten att vidta stridsåtgär-
der i intressefrågor. De kollektivavtal som sålunda träffas får i praktiken,
men utan formella regler därom, avgörande inflytande även på de delar av
arbetsmarknaden som formellt inte omfattas av avtalet. Det tillägg till
MBL som nu föreslås är alltså inte något annat än en svensk motsvarighet
till den på kontinenten förekommande ordningen med minimilönelagstift-
ning.
De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 april 1991. Några
särskilda övergångsregler torde inte vara erforderliga. Det innebär att äldre
regler gäller för stridsåtgärder som vidtagits före ikraftträdandet.
Prop. 1990/91:162
Bilaga 1
32
Anmodade att avge yttrande
1. Svea hovrätt
2. Kommerskollegium
3. Sjöfartsverket
4. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
5. Arbetsdomstolen
6. Arbetsmarknadsstyrelsen
7. ILO-kommittén
8. Statens invandrarverk
9. Statens arbetsgivarverk
10. Statens pris-och konkurrensverk
Beretts tillfälle att avge yttrande
11. Svenska kommunförbundet
12. Landstingsförbundet
13. Svenska arbetsgivareföreningen
14. Landsorganisationen i Sverige
15. Tjänstemännens centralorganisation
16. Sveriges Akademikers Centralorganisation
33
Prop. 1990/91:162
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:580) om medbestämman-
de i arbetslivet
dels att 42 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer,
25 a § och 31 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 25 a § Skall utländsk lag tillämpas på 31 a§ ,4r en arbetsgivare bunden av ett |
42 §
Arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation får ej anordna eller på annat
sätt föranleda olovlig stridsåtgärd. Sådan organisation får ej heller genom
understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd. Organisa-
tion som själv är bunden av kollektivavtal är även skyldig att, om olovlig
stridsåtgärd av medlem förestår eller pågår, söka hindra åtgärden eller
verka för dess upphörande.
Har någon vidtagit olovlig stridsåtgärd, får annan icke deltaga i åtgär-
|
den. |
Bestämmelserna i första stycket |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
34
|
Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-19 |
Prop. 1990/91:162 Bilaga 4 |
Närvarande: f. d. regeringsrådet Eskil Hellner, justitierådet Fredrik
Sterzel, regeringsrådet Björn Sjöberg
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991 har regering-
en på hemställan av statsrådet Lööw beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
Förslaget har infor lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars
Johan Eklund och Håkan Lavén.
Lagrådet har ingen erinran mot forslaget.
35
Prop. 1990/91:162
Propositionen................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991 ... 3
1 Inledning.................................................. 3
2 Bakgrund ................................................. 4
3 Allmän motivering ......................................... 6
4 Kostnader................................................. 14
5 Upprättat lagförslag ........................................ 14
6 Specialmotivering.......................................... 14
7 Hemställan................................................ 18
8 Beslut .................................................... 18
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga 4
Arbetsmarknadsdepartementets promemoria Vissa
fredspliktsregler.................................... 19
Förteckning över instanser som erhållit promemorian för
yttrande........................................... 33
Lagrådsremissens lagförslag.......................... 34
Utdrag ur lagrådets protokoll den 19 mars 1991......... 35
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
36