om lag om ändring i jordförvärvslagen
(1979: 230), m.m.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
Prop.
1990/91:155
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 mars 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Mats Hellström
I propositionen föreslås ändringar i jordförvärvslagen (1979:230). Försla-
gen innebär en omfattande avreglering. Bl.a. föreslås att reglerna om pris-
prövning slopas. Även bestämmelserna som tar sikte på jordbrukets och
skogsbrukets ration alisering utmönstras ur lagstiftningen utom i fråga om
starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som regionalpolitiskt
instrument. Juridiska personers förvärvsrätt begränsas på samma sätt som
för närvarande.
Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av beslut om
förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i fortsättningen kunna
överklagas till kammarrätten i stället för till regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979: 230)1
dels att 6 och 7 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1, 2, 4, 10 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall inforas tre nya paragrafer, 3 a, 3 b och 10 a §§, av
följande lydelse.
Prop. 1990/91:155
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Syftet med denna lag är att främja
en från allmän synpunkt lämplig ut-
veckling av företag inom jordbruket,
skogsbruket och trädgårdsnäringen
(lantbruksföretag). Vid tillämp-
ningen skall eftersträvas att från re-
gionalpolitisk synpunkt ändamåls-
enliga företag bildas.
I denna lag avses med
lantbruksegendom: fast egendom
som är taxerad som lantbruksenhet,
glesbygd: stora sammanhängande
områden med gles bebyggelse och
långa avstånd till sysselsättning eller
service och skärgårdsområde, om det
är av regionalpolitisk betydelse att
sysselsättning eller bosättning inom
områdena främjas,
omarronderingsområde: område
med mycket stark ägosplittring för
vilket länsstyrelsen har fastställt en
plan för rationalisering av ägostruk-
turen.
Regeringen bestämmer vilka kom-
muner eller delar av kommuner som
skall vara glesbygd och omarronde-
ringsområden.
2§2
Förförvärv avfast egendom som är Lagen gäller förvärv av lantbruks-
taxerad som lantbruksenhet krävs egendom som sker genom
tillstånd enligt denna lag, när förvär-
vet sker genom
1. köp, byte eller gåva,
2. tillskott till bolag eller förening,
3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,
4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975: 1385).
Tillstånd enligt denna lag krävs
också i fall då någon genom köp,
byte eller gåva förvärvar ett dödsbo
vari ingår fast egendom som är tax-
erad som lantbruksenhet eller då nå-
gon, som genom köp, byte eller gåva
har förvärvat en andel i ett sådant
dödsbo och inte på annan grund är
delägare i boet, tillskiftas den fasta
egendomen eller del därav.
Lagen gäller också då någon ge-
nom köp, byte eller gåva förvärvar
ett dödsbo z vilket ingår lantbruks-
egendom eller då någon, som genom
köp, byte eller gåva har förvärvat en
andel i ett sådant dödsbo och inte på
någon annan grund är delägare i
boet, tillskiftas den fasta egendo-
men eller en del av den.
1 Lagen omtryckt 1987: 468.
2 Senaste lydelse 1990:1391.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
3a§
Tillstånd enligt denna lag fordras
för förvärv av lantbruksegendom om
1. förvärvet avser egendom i gles-
bygd och 3 b § inte är tillämplig,
2. förvärvet avser egendom i omar-
ronderingsområde, eller
3. förvärvaren är juridisk person.
Tillståndfordras dock inte om för-
värvet sker genom inrop på exekutiv
auktion.
3b§
Utan tillstånd enligt denna lag får
egendom i glesbygd som inte ingår i
omarronderingsområdeförvärvas av
1. den som i minst ett halvår har
varit bosatt i glesbygd inom den kom-
mun där egendomen är belägen,
2. den som i ett särskilt åtagande
förbinder sig att vara bosatt på fas-
tigheten.
Anmälan om förvärvet skall göras
till länsstyrelsen.
Atagande om bosättning skall gö-
ras i anmälan. Åtagandet skall inne-
bära att förvärvaren inom sex måna-
der från förvärvet skall bosätta sig på
fastigheten och därefter bo på den i
minst fem år.
Förvärvstillstånd får vägras,
1. om det är av allmänt intresse att
egendomen tas i anspråkför jordbru-
kets eller skogsbrukets rationalise-
ring,
2. om förvärvet kan antas medföra
att två eller flera utvecklade eller ut-
vecklingsbara lantbruksföretag, som
bör förbli självständiga, förs sam-
man till ett företag,
3. om förvärvet kan antas medföra
att ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag delas upp och upp-
delningen medför olägenhet av nå-
gon betydelse för företaget,
4. om det är uppenbart att köpe-
skillingen eller annan ersättning av-
sevärt överstiger egendomens mark-
nadsvärde,
Tillstånd till förvärv av egendom i
glesbygd får vägras, om egendomen
behövs för att främja sysselsätt-
ningen eller bosättningen på orten.
Senaste lydelse 1990: 1104.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
5. om förvärvet avser andel i egen-
domen och ägarförhållandena ge-
nom förvärvet skulle bli sådana att
ett rationellt utnyttjande av egendo-
men kan komma att försvåras.
Första stycket 4 gäller inte i fråga
om tillstånd att förvärva egendom på
offentlig auktion enligt 17 § eller en-
ligt 3 kap. 3 § lagen (1982: 618) om
utländska förvärv av fast egendom
m. m.
10
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs
för att främja sysselsättningen på or-
ten, får tillståndsmyndigheten efter
åtagande av förvärvaren föreskriva
att denne skall yrkesmässigt bruka
egendomen och, om det finns sär-
skilda skäl till det, även att han skall
vara bosatt på den. Sådan föreskrift
skall avse viss tid, dock högst fem år.
Iakttar förvärvaren inte föreskrift
meddelad enligt första stycket eller
överlåter han egendomen före den fö-
reskrivna tidens utgång, får staten
lösa egendomen, om det inte är oskä-
ligt.
10;
12
Tillstånd till förvärv av egendom i
omarronderingsområde får vägras,
om förvärvet skulle göra det svårare
att genomföra rationaliseringen av
ägostrukturen.
§
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom i glesbygd inom omarron-
deringsområde får tillståndsmyn-
digheten efter åtagande av förvärva-
ren förelägga denne att inom sex
månader från tillståndet bosätta sig
på fastigheten och därefter bo på den
i minst fem år.
i§
Iakttar en förvärvare inte ett föreläg-
gande enligt 10 § eller uppfyller en
förvärvare inte sitt åtagande om bo-
sättning enligt 3b§ eller överlåter
han egendomen före femårstidens
utgång, får staten lösa egendomen,
om det inte är oskäligt.
Länsstyrelsen skall genast anmäla
till jordbruksverket om förutsätt-
ningar för att lösa egendomen före-
ligger.
§
Anmälan enligt 3 b§ skall göras
inom tre månader från det förvärvet
skedde.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde,
om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastig-
hetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Fråga om förvärvstillstånd får inte prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2 —4. Ansökan beträffande förvärv som skett genom köp
eller byte får inte heller prövas eller på grund av återkallelse avskrivas innan
det avgjorts huruvida förköp enligt förköpslagen (1967: 868) äger rum, om
det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Tillstånd att
förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen
(1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. lämnas före auk-
tionen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
De nya bestämmelserna skall tillämpas i ärenden om förvärvstillstånd
som inte är slutligt avgjorda den 1 juli 1991. Om de nya föreskrifterna
innebär att tillstånd fordras till förvärv av egendom i glesbygd skall dock
förvärvet prövas enligt den upphävda 7 § i stället för enligt 4 § första stycket.
Även 10 § skall i fråga om sådana förvärv gälla i sin äldre lydelse såvitt avser
föreläggande om bosättning. I fråga om förelägganden om bosättning som
har meddelats med stöd av äldre lag gäller 10 § i sin gamla lydelse.
Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och skulle tillstånd till
förvärvet inte längre krävas vid vanligt köp, skall länsstyrelsens beslut inte
verkställas.
Härigenom föreskrivs att 3, 9, 14, 16 och 18 §§ jordförvärvslagen
(1979: 230), i den lydelse paragraferna erhållit genom lagen (1990: 1492) om
ändring i nämnda lag, skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:155
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förvärvstillstånd enligt 2 § behövs
inte,
1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av länssty-
relse eller lantbruksstyrelsen,
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av rege-
ringen, länsstyrelsen eller statens
jordbruksverk,
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens
affarsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar forköpsrätt
enligt förköpslagen (1967: 868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens av-
komling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska
förvärv av fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra
sistnämnda andel enligt 16 §,
10. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
Fråga om tillstånd enligt denna
lag prövas av länsstyrelsen, om inte
regeringen föreskriver att pröv-
ningen skall göras av lantbrukssty-
relsen eller regeringen.
Fråga om tillstånd enligt denna
lag prövas av länsstyrelsen, om inte
regeringen föreskriver att pröv-
ningen skall göras av jordbruksver-
ket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
14§
Blir köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 1 eller 7^ är staten
skyldig att lösa egendomen till det
pris som har avtalats, om säljaren
begär det. Sådan skyldighet förelig-
ger dock inte, om köpeskillingen el-
ler annan ersättning inte endast obe-
tydligt överstiger egendomens värde
med hänsyn till dess avkastning och
övriga omständigheter eller om av-
talsvillkoren i övrigt är oskäliga.
Blir ett köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 § är
staten skyldig att lösa egendomen
till det pris som har avtalats, om säl-
jaren begär det. Sådan skyldighet fö-
religger dock inte, om köpe-
skillingen eller annan ersättning inte
endast obetydligt överstiger egen-
domens värde med hänsyn till dess
avkastning och övriga omständighe-
ter eller om avtalsvillkoren i övrigt
är oskäliga.
Begäran om inlösen skall framställas hos länsstyrelsen inom tre månader
efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas
vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom
sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först
sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för del-
fåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar han sin talan.
16 §
Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp
skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om
inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått
tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för
vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är
inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med
avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle uppkomma för
inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrel-
sen besluta att egendomen skall säljas av kronofogdemyndigheten på offent-
lig auktion enligt 17 §.
Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart
söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avyttringsskyl-
digheten har upphört.
I fråga om tillstånd att behålla
egendom gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om förvärvs-
tillstånd i 4—8 §§ med undantag av
4§ första stycket 4 samt i 10 och
H§§-
Om en ansökan att behålla egen-
domen har avslagits, skall 4 § första
stycket 4 inte tillämpas om inropa-
ren säljer egendomen inom två år ef-
ter det att auktionen har vunnit laga
kraft.
I fråga om tillstånd att behålla
egendom tillämpas bestämmelserna
om förvärvstillstånd i 4, 5, 8, 10 och
H§§.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
18
Länsstyrelsens beslut enligt denna
lag får överklagas hos lantbrukssty-
relsen. Lantbruksstyrelsens beslut
får överklagas hos regeringen.
§
Länsstyrelsens beslut enligt denna
lag får överklagas hos jordbruksver-
ket.
Jordbruksverkets beslut får över-
klagas hos kammarrätten.
Skall fråga om tillstånd till ett forvärv prövas enligt 7 § jordförvärvslagen
i den lydelse paragrafen hade före den 1 juli 1991 gäller även 14 § i sin äldre
lydelse.
I fråga om överklagande av beslut som har meddelats av lantbruksstyrel-
sen före ikraftträdandet gäller 18 § i sin äldre lydelse.
10
Härigenom föreskrivs att 12 § förköpslagen (1967: 868)' skall ha följande
lydelse
Prop. 1990/91:155
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §2
Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.
Har lagfart för köparen beviljats i
strid med 20 kap. 7§ 12 jordabal-
ken, är förköpsrätten förlorad. Har
förköp skett, är det utan verkan.
Motsvarande gäller när förvärvs-
tillstånd har meddelats i strid med
12 § andra stycket jordförvärvsla-
gen (1979: 230) eller i strid med
1 kap. 6§ lagen (1982: 618) om ut-
ländska förvärv av fast egendom
m. m. eller i strid med 16 b § fjärde
stycket lagen (1973: 188) om arren-
denämnder och hyresnämnder.
Har lagfart for köparen beviljats i
strid med 20 kap. 7 § 12 jordabal-
ken, är förköpsrätten förlorad. Har
förköp skett, är det utan verkan.
Motsvarande gäller när förvärvs-
tillstånd har meddelats i strid med
12 § Zrc<7/(1979: 230) eller i strid med 1 kap.
6 § lagen (1982: 618) om utländska
förvärv av fast egendom m.m. eller
i strid med 16 b § fjärde stycket la-
gen (1973: 188) om arrendenämn-
der och hyresnämnder.
När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de
handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av bety-
delse for kommunen såsom ägare av fastigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1974: 815.
Senaste lydelse 1988: 724.
11
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:155
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har ett hembud antagits men har
förvärvet blivit ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägrats enligt 4§
första stycket 4 jordförvärvslagen
(1979: 230) eller enligt 1 kap. 8 § la-
gen (1982:618) om utländska för-
värv av fast egendom m. m. jämförd
med nämnda bestämmelse kvarstår
alltjämt hembudsskyldigheten enligt
5 § under den tid samma intresse-
anmälan gäller.
Har ett förvärv blivit ogiltigt till följd av att begärd fastighetsbildning inte
har kunnat ske föreligger ändå fortfarande hembudsskyldighet om ett hem-
bud skäligen bör kunna omfatta så mycket av jordägarens fasta egendom,
innefattande arrendestället eller huvuddelen därav, som behövs för att be-
stämmelserna i fastighetsbildningslagen (1970: 988) inte längre skall med-
föra hinder för ett giltigt förvärv.
Frågor om hembudsskyldighet
enligt andra stycket prövas av arren-
denämnden. Intill dess sådan pröv-
ning har skett gäller det i 5 § första
stycket angivna överlåtelseförbu-
det.
Frågor om hembudsskyldighet
enligt första stycket prövas av arren-
denämnden. Intill dess sådan pröv-
ning har skett gäller det i 5 § första
stycket angivna överlåtelseförbu-
det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1987: 473. Ändringen innebär att första stycket upphävs.
12
Härigenom föreskrivs att i 5 § lagen (1985: 658), i den lydelse paragrafen
erhållit enligt lagen (1990: 1484) om ändring i nämnda lag, ordet ”lantbruks-
styrelsen” skall bytas ut mot ”statens jordbruksverk”.
Prop. 1990/91:155
13
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden S. An-
dersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson, Lönn-
qvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Hellström
Den 23 februari 1989 förordnade jag professorn Sören Wibe att utreda vissa
frågor rörande jordförvärvslagstiftningen. Utredaren avlämnade i septem-
ber 1989 en rapport över resultatet av utredningsarbetet. Rapporten har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels sammanfattningen av rap-
porten som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning över remissyttrandena som bilaga 2.
För att belysa vissa särskilda frågor i lagstiftningsärendet har vid ett sär-
skilt sammanträde med representanter för lantbruksstyrelsen, skogsstyrel-
sen, statens lantmäteriverk, Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas
riksförbund tagits upp frågor som rör skogsbrukets arrondering, prispröv-
ningen och juridiska personers förvärv.
Regeringen beslutade den 14 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade
lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till protokollet
som bilaga 4.
Jag har följt lagrådets förslag. Jag återkommer till lagrådets yttrande i
specialmotiveringen till jordförvärvslagen. Härutöver bör vissa redaktio-
nella ändringar göras i lagtexten.
Sammanfattning
— Jordförvärvslagen har i flera avseenden inte varit ett effektivt instrument
för att uppnå uppställda mål.
— Lagstiftningen har i vissa fall t.o.m. motverkat de uppställda målen.
Prop. 1990/91:155
14
— Lagstiftningen är delvis oförenlig med målen för den nya livsmedelspo- Prop. 1990/91:155
litiken.
I propositionen föreslås
— en omfattande avreglering, och
— en differentiering och precisering av kvarvarande bestämmelser i syfte att
effektivisera lagstiftningen.
Endast följande förvärv skall i fortsättningen prövas
— förvärv av egendom i glesbygd i vissa fall, främst när förvärvaren inte har
för avsikt att bosätta sig på egendomen,
— förvärv i särskilt ägosplittrade områden om en plan för strukturrationa-
lisering finns antagen, och
— förvärv av juridiska personer.
2.1.1 Bakgrund
I den jordpolitiska lagstiftningen har sedan länge uppställts hinder mot vissa
förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter i syfte att begränsa jordinnehavet
till vissa ägarkategorier och att underlätta rationalisering av fastigheterna. I
lagstiftningen har också ställts krav när det gäller skötseln av jordbruk och
skogsbruk.
Såväl gällande jordförvärvslag som lagen (1979:425) om skötsel av jord-
bruksmark kom till för att tillgodose de riktlinjer för jordbrukspolitiken som
hade antagits under år 1977. Det jordbrukspolitiska beslutet år 1977 byggde
på grundsatsen att jordbrukspolitiken skulle främja ett rationellt utnytt-
jande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebar
bl.a. att den brukningsvärda åkerarealen skulle behållas i ungefär dåvarande
omfattning och att den skulle brukas på ett ändamålsenligt sätt. Såväl jord-
förvärvslagen som skötsellagen kom att innehålla samverkande bestämmel-
ser som syftade till att tillgodose ett effektivt och rationellt brukande av
jordbruksmarken.
En omfattande översyn av gällande jordförvärvslag genomfördes under år
1987.1 propositionen 1986/87:122 med förslag till ändringar i lagen fram-
höll jag bl.a. att behovet av storleksrationalisering inte var lika stort som
tidigare. Mot bakgrund av att ett rationellt utnyttjande av jordbruks- och
skogsmarken får anses vara ett samhällsintresse ansåg jag emellertid att det
var viktigt att även i fortsättningen fortlöpande förbättra ägoförhållandena
i jordbruket och skogsbruket. En modernisering av lagen var i det samman-
hanget viktig. Ändringarna år 1987 tog sikte på att jordförvärvslagen skall
slå vakt om familjejordbruket, främja främst skogsbrukets rationalisering,
begränsa juridiska personers förvärvsrätt och göra det möjligt att i glesbyg-
derna ta till vara sysselsättningsmöjligheterna i jordbruket och skogsbruket.
Dessa syften skulle förenas med lättnader i möjligheterna att få förvärvs-
tillstånd, vilket skulle stimulera till en ökad omsättning av fastigheter. Lant-
bruksstyrelsens verksamhetsstatistik visar att omsättningen ökat från ca
4 500 ansökningar per år till ca 6 500. Samtidigt har bifallsprocenten ökat
från 85 % i början av 1980-talet till 94% under budgetåret 1989/90.
15
Samtidigt med denna översyn ändrades också reglerna i skötsellagen. Prop. 1990/91:155
Visserligen behölls det gällande tillståndskravet for den som ville ta jord-
bruksmark ur produktion, men bestämmelserna ändrades så att sådant till-
stånd lättare skulle kunna erhållas. Bakgrunden till ändringarna var pro-
duktionsutvecklingen inom jordbruket som innebär att landets åkerareal är
för stor i förhållande till möjligheterna att på ett lönsamt sätt avsätta pro-
duktionen. Under sådana förhållanden kunde det inte anses skäligt att jord-
bruksföretagarna skulle vara skyldiga att hålla all den dåvarande åkerarea-
len i produktion.
Sedan år 1987 har de jordbrukspolitiska förutsättningarna förändrats.
Riksdagen har under våren 1990 fattat beslut om en ny livsmedelspolitik
(prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Den nya livsmedelspolitiken inne-
bär en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. En utgångspunkt
för den ändrade politiken har varit att jordbruksproduktionen i princip skall
vara underkastad samma villkor som andra näringar. Producenterna skall
endast ersättas för efterfrågade varor och tjänster. Avregleringen kommer
att leda till att produktionen av traditionella jordbruksprodukter minskar
och att marken får ny användning. Med hänsyn till detta och att lantbru-
karna skall agera på en avreglerad inhemsk marknad är det inte lämpligt att
bevara bestämmelser som hindrar en jordbruksföretagare att själv avgöra
hur marken skall utnyttjas. En anpassning av skötsellagen till den nya livs-
medelspolitiken har redan skett. Bl.a. har brukningsplikten upphört liksom
kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur jordbruksproduktion.
Även jordförvärvslagen måste nu anpassas till de nya förutsättningarna.
2.1.2 Jordförvärvslagen som styrmedel
Även om jordförvärvslagen har ansetts vara ett viktigt jordbrukspolitiskt
instrument så påverkar lagen i sin nuvarande utformning bara en mindre del
av det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och skogsfastigheter. Endast
ca 30% av samtliga överlåtelser prövas enligt lagen. Av ansökningarna bi-
falls 94 %. Lagens betydelse som styrmedel kan mot den bakgrunden, enligt
min mening, ifrågasättas.
Under budgetåret 1989/90 prövades knappt 6 500 ärenden av lantbruks-
nämnderna. Enbart lantbruksnämndernas handläggning av dessa ärenden
krävde en arbetsinsats som uppskattningsvis motsvarar 64 årsarbetskrafter.
Till detta skall läggas det arbete som utförs av lantbruksstyrelsen och inom
regeringskansliet i överklagade ärenden. Det är således omfattande resurser
som hittills har tagits i anspråk för den prövning som för närvarande sker.
De grundläggande syftena med jordförvärvslagen har varit att slå vakt om
familjejordbruket, att utveckla effektiva jordbruks- och skogsbruksföretag
och att förbättra glesbygdsutvecklingen. Enligt utredningen fyller lagen inte
sina syften utom i ett viktigt avseende, nämligen då det gäller juridiska
personers ägande. I förhållande till övriga mål är lagstiftningen ineffektiv.
Enligt utredningen finns det anledning att anta att lagen i väsentliga delar
verkat i en riktning som gått rakt emot dess uttalade syften. Lagstiftningen
har bidragit till att utveckla ett storskaligt men inte med nödvändighet mer
rationellt jord- och skogsbruk, den avfolkar snarare än befolkar glesbygden,
16
den motverkar inte spekulation i lantbruksegendomar och den skiljer troli- Prop. 1990/91: 155
gen ägandet från brukandet av marken.
Som exempel kan nämnas att utredningen anser att lagen genom att för-
hindra köp av ”outsiders” och genom att pressa fastighetspriserna medfört
att en stor del av fastigheterna har stannat som släktegendom. Till stor del
har släkten inte velat bruka jorden. Eftersom man inte heller har velat sälja
den har man arrenderat ut jorden till någon jordbrukare i närheten. På det
sättet har lagen aktivt bidragit till att slå in en kil mellan brukande och
ägande av den svenska åkerjorden.
Enligt utredningen har tiden och förhållandena förändrats så att lagstift-
ningen inte längre fyller sin funktion. Vad som skett med jordförvärvslagen
är i vissa avseenden ett exempel på att människor anpassar sitt beteende till
ett regleringssystem med resultat att lagstiftningen får effekter som ingen har
räknat med. I sådana fall blir inte sällan den faktiska verkan av lagstift-
ningen rakt motsatt den ursprungligen avsedda. Utredningen anser att jord-
förvärvslagen i stor utsträckning har tjänat ut som ett effektivt redskap för
den politik den skulle befrämja.
Utredningen har efter den genomförda analysen av jordförvärvslagen
sammanfattat effekterna av lagen i följande punkter
— den omsatta mängden fastigheter minskar,
— andelen och antalet släktförvärv ökar,
— priset på jordbruksfastigheter faller,
— säljare och potentiella säljare gör förluster,
— de köpare som utestängs från marknaden gör förluster, och
— de som får köpa fastigheter gör vinster.
Flera remissinstanser har riktat kritik både mot utredningens undersök-
ningsmetoder och dess slutsatser. Bl.a. har gjorts gällande att utredningen
inte i tillräcklig omfattning tagit hänsyn till de ändringar som genomfördes
i lagstiftningen år 1987. Många remissinstanser anser vidare att väsentliga
delar av lagstiftningen är nödvändiga även i framtiden. Framför allt fram-
hålls, förutom begränsningarna i juridiska personers förvärvsrätt, behovet
av skydd för fortsatt sysselsättning och bosättning i glesbygden och behovet
av en förbättrad ägostruktur i vissa områden. Lantbruksstyrelsen gör i sitt
remissyttrande bl.a. gällande att utredningen inte har tagit tillräcklig hänsyn
till varierande förutsättningar i olika landsändar och till effekterna för olika
typer av företag.
Även om kritiska synpunkter på utredningens resultat har framförts från
flera håll, anser jag att utredningen tillräckligt tydligt visar att jordförvärvs-
lagen i flera avseenden inte har varit något effektivt instrument för att uppnå
de uppställda målen och att lagstiftningen i vissa fall t.o.m. motverkat dessa
mål. Enligt min mening är reglerna i jordförvärvslagen inte tillräckligt dif-
ferentierade och preciserade i förhållande till de mål som skall uppnås. Detta
medför enligt min mening en onödig byråkrati och medverkar också till att
minska lagens effektivitet.
Behovet av att reglera förvärven varierar mellan olika delar av landet.
Olika intressen gör sig också gällande beroende på var i landet förvärvs-
egendomen är belägen. Bestämmelserna i lagen bör därför i största möjliga
utsträckning differentieras och mera direkt inriktas på de olika behov som 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
skall tillgodoses. Härigenom blir bestämmelserna mer effektiva samtidigt Prop. 1990/91: 155
som hinder inte i onödan uppställs för omsättningen av jordbruksfastighe-
ter. Negativa effekter av lagstiftningen kan då också elimineras.
2.1.3 En ny lagstiftning
Med en ändrad livsmedelspolitik, där större krav ställs på lantbrukarna att
agera som företagare på en marknad måste enligt min mening lantbrukarna
ges en ökad handlingsfrihet vid överlåtelse av mark. Onödiga regler bör
utmönstras ur lagstiftningen och kvarvarande regler omformas så att de
effektivt kan verka för att uppställda mål uppnås. Det är framfor allt i tre
skilda hänseenden som förvärvslagstiftningen bör upprätthållas i fortsätt-
ningen. Det gäller 1) prövningen av juridiska personers förvärv, 2) möjlig-
heten att förvärva egendom i glesbygd och 3) möjligheten att förvärva egen-
dom i särskilt ägosplittrade områden.
Någon generell prövning av samtliga förvärv av jordbruksmark med hän-
syn till jordbrukets rationalisering kan knappast anses ändamålsenlig när
brukningsplikten och tillståndskravet i skötsellagen har slopats. I den ut-
sträckning en fortsatt rationalisering är påkallad bör den i framtiden ske
med andra medel. Prövningen bör i stället begränsas till att avse endast
arronderingsförbättringar i mycket starkt ägosplittrade områden. En ytter-
ligare förutsättning för att behålla kravet på förvärvsprövning bör vara att
det finns en plan för att förbättra ägostrukturen i området. Prövningen kan
då bli ett led i planens genomförande. Härigenom kan prövningen begränsas
till områden där den kan utgöra ett effektivt medel för att uppnå redan
uppställda och preciserade mål. I mycket starkt ägosplittrade områden bör
tillstånd kunna vägras, om ett genomförande av strukturrationaliseringen
skulle försvåras.
Det regionalpolitiska inslaget i jordförvärvslagen har efter hand fått allt
större betydelse. De ändringar som gjordes år 1987 innebar bl.a. ett ökat
sådant hänsynstagande. Det måste alltjämt anses angeläget att det tillgäng-
liga sysselsättningsunderlaget inom jordbruket och skogsbruket kan tas till
vara. Det är också av stor betydelse för en levande landsbygd med tillfreds-
ställande samhällsservice att tillräckligt många är bosatta på en ort. Jag anser
att möjligheterna att genom bestämmelser i jordförvärvslagen beakta gles-
bygdsintressena bör förstärkas så att bestämmelserna kan användas som ett
självständigt regionalpolitiskt instrument. Om en förvärvsegendom är be-
lägen i ett glesbygdsområde, bör den som redan bor i området och den som
avser att bosätta sig på fastigheten i minst fem år få förvärva egendomen
utan tillstånd. I andra fall skall förvärvet liksom hittills tillståndsprövas.
Tillstånd skall då kunna vägras om egendomen behövs för sysselsättningen
eller bosättningen i området. Som jag kommer att utveckla i det följande är
avsikten med bestämmelserna inte att i första hand ta till vara sysselsätt-
ningen i lantbruket. Också annan verksamhet än jordbruk skall kunna be-
drivas på fastigheterna. Det område inom vilket glesbygdsbestämmelserna
skall kunna tillämpas bör i huvudsak överensstämma med det område som
gäller för glesbygdsstöd enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
18
Med glesbygd avses då stora sammanhängande områden med gles bebyg- Prop. 1990/91: 155
gelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar.
Med en sådan definition ger en mycket grov uppskattning till resultat att
ungefär hälften av alla överlåtelser som i dag kräver tillstånd kan antas
komma att ske inom område som klassas som glesbygd enligt jordförvärvs-
lagen. Det bosättningskrav och den kontroll i övrigt som föreslås gälla för
förvärv inom glesbygdsområde får också den effekten att förvärv som görs i
kapitalplaceringssyfte motverkas. Förvärvsreglerna inom ett glesbygdsom-
råde av den omfattning som föreslås bidrar därför till att de särskilda be-
stämmelserna om prisprövning bör kunna slopas.
En lagstiftning enligt de riktlinjer som nu har redovisats innebär en myc-
ket begränsad tillståndsplikt. En stor del av den omfattande prövning som
för närvarande sker kan helt slopas. En lagstiftning om jordförvärv bör i
fortsättningen ha följande innehåll. Bestämmelser som enbart tar sikte på
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen,
utom i fråga om starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som
regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt begränsas på
samma sätt som för närvarande.
Jag kommer också i det följande att föreslå en ändrad instansordning för
överklagande av beslut i ärenden om förvärvstillstånd. Mot bakgrund av
Europakonventionens krav på domstolsprövning bör sådana ärenden i fort-
sättningen kunna överklagas från lantbruksstyrelsen till kammarrätten i
stället för till regeringen. Regeringen bör inte heller som för närvarande
handlägga några sådana ärenden som första instans.
Jag vill i det här sammanhanget också något beröra frågan om utländska
bolags förvärv av skogsmark i Sverige. Förvärv av sådan mark kan ske
antingen genom förvärv av ett svenskt bolag eller genom förvärv av marken
direkt. Frågan om utländska förvärv regleras för närvarande i lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. och i lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Inom ramen för
pågående EES-förhandlingar torde det bli aktuellt med en ändring av be-
stämmelserna. Icke-diskrimineringsprincipen inom EG innebär nämligen
att föreskrifter som innebär särskilda inskränkningar för medlemsstaternas
medborgare att etablera sig bara får meddelas för att tillgodose säkerhetsin-
tressen och liknande intressen. En minskad reglering av utländska förvärv
kommer således att aktualiseras. Skulle ett ökat utländskt ägande medföra
problem för den svenska skogsindustrin, genom t.ex. minskad avverkning,
är detta en fråga som får lösas genom bestämmelser i den svenska skogs vårds-
lagstiftningen och inte i en lagstiftning som jordförvärvslagen. Den sittande
skogspolitiska kommittén har självfallet anledning att följa och överväga
också frågor av det här slaget.
19
Mitt förslag: Lagen skall fortfarande utgöra ett instrument for arron-
deringsförbättringar i särskilt ägosplittrade områden, under förut-
sättning att det finns en plan för att förbättra ägostrukturen i området.
I övrigt skall rationaliseringsskäl inte längre utgöra förvärvshinder.
Utredningens förslag: Lagens bestämmelser om förvärvshinder av ratio-
naliseringsskäl slopas.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett mycket blandat mottagande.
Flera remissinstanser är negativa till förslaget, däribland lantbruksstyrel-
sen, skogsstyrelsen, lantmäteriverket och flertalet av de länsstyrelser som
har yttrat sig i den här delen. Lantbruksstyrelsen är kritisk mot utredningens
slutsatser vad gäller jordbruket, bl.a. därför att hänsyn inte har tagits till de
arronderingsförbättringar som har kunnat uppnås tack vare lagstiftningen.
Arronderingsförbättringar inom jordbruket är enligt styrelsen nödvändiga i
starkt ägosplittrade områden. I fråga om skogsbruket framhåller lantbruks-
styrelsen att i vissa län utgör arronderingsförhållandena sannolikt ett av
skogsbrukets allvarligaste problem. Dålig arrondering medför eftersatt
skogsvård vilket inte nämns i utredningen. Liknande synpunkter framförs
av lantmäteriverket. Även skogsstyrelsen är negativ till utredningens förslag
och anser att det är viktigt för Sveriges konkurrenskraft när det gäller skogs-
produkter att en fortsatt rationalisering och omarrondering kan ske. Lant-
bruksstyrelsen anser allmänt att utredningen har för stor tilltro till mark-
nadskrafterna, men anser trots detta att en nedtoning av rationaliserings-
momentet vad gäller att vidmakthålla lantbruksföretag kan ske. Ett stort
antal remissinstanser är emellertid positiva till utredningens förslag och
anser att bestämmelserna helt kan slopas.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser som gör det möjligt att vägra
förvärvstillstånd med hänsyn till ett rationellt jord- och skogsbruk finns för
närvarande i 4 § jordförvärvslagen. Bestämmelserna innebär i huvudsak att
tillstånd får vägras om det är av allmänt intresse att fastigheten tas i anspråk
för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering, om förvärvet kan antas
medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag,
som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag, om förvärvet
innebär en skadlig uppdelning av ett företag eller om förvärvet avser andel
i egendomen och ägarförhållandena genom förvärvet skulle bli sådana att ett
rationellt utnyttjande av egendomen kan komma att försvåras.
Utredningens slutsats är att lagen har befrämjat en snabb storlekstillväxt
i jordbruket, men inte en snabbare effektivisering. Ett avskaffande av be-
stämmelserna skulle därför, enligt utredningen, inte beröra takten i jord-
brukets rationalisering. Antalet jordbrukare skulle däremot troligen påver-
kas positivt. Vad gäller skogsbruket gör utredningen gällande att arronde-
ringen har en mycket liten inverkan på den totala effektiviteten i det svenska
skogsbruket och att mycket litet står att vinna på att tvinga fram en stor-
leksrationalisering. Sammanfattningsvis anser utredningen att endast myc-
Prop. 1990/91:155
20
ket små effektivitetsvinster kan göras i skogsbruket med hjälp av jordfor- Prop. 1990/91:155
värvslagens rationaliseringsbestämmelser. Utredningens slutsats är att ra-
tionaliseringsprocessen inom jord- och skogsbruket sköts på ett naturligt
sätt genom konkurrens och inte behöver understödjas genom särskild for-
värvslagstiftning.
Utredningen har haft till uppgift att analysera om jordförvärvslagen har
varit effektiv i förhållande till de uppställda målen för lagstiftningen och
därvid funnit att så inte varit fallet. Däremot har det inte ingått i utredning-
ens uppdrag att ta ställning till vilka de framtida målen för lagstiftningen
skall vara. Utredningen har utifrån sina utgångspunkter föreslagit ett slo-
pande av de bestämmelser som tar sikte på att skapa och vidmakthålla ett
rationellt jord- och skogsbruk. Flera remissinstanser är kritiska till utred-
ningens analyser. Bl.a. menar lantbruksstyrelsen att utredningen bara har
berört storleksrationaliseringen inom jordbruket och inte de arronderings-
förbättringar som har uppnåtts. Vidare anser lantbruksstyrelsen att utred-
ningens påstående att dåligt arronderad mark skulle höra till svenskt skogs-
bruks minsta problem är felaktigt, framför allt vad gäller Kopparbergs,
Värmlands och Västernorrlands län. Enligt lantbruksstyrelsen har det också
kunnat konstateras att dåligt arronderad mark medför eftersatt skogsvård,
något som inte nämnts i utredningen. Även skogsstyrelsen är negativ till
utredningen vad gäller skogsbruket och menar att det är viktigt för Sveriges
konkurrenskraft att hålla kostnaderna i skogsbruket nere, bl.a. genom stor-
leksrationalisering och arronderingsförbättringar.
Sedan lång tid har kritik riktats mot jordförvärvslagstiftningens bestäm-
melser vad gäller storleksrationalisering. Det har ansetts att lagen har bidra-
git till att minska befolkningsunderlaget i glesbygden och därmed underlaget
för en tillfredsställande samhällsservice. När lagen ändrades år 1987 fram-
höll jag också i propositionen att produktionsresurserna inom svenskt jord-
bruk betydligt överstiger den lönsamma efterfrågan på jordbruksprodukter,
och att det mot den bakgrunden inte längre kunde anses vara lika angeläget
från allmän synpunkt att lagen främjar en storleksrationalisering inom jord-
bruket. Bl.a. borde det bli lättare att förvärva en mindre fastighet i syfte att
driva jordbruk i begränsad skala. Samtidigt framhöll jag vad gällde skogs-
bruket att inte heller där borde rationaliseringsbestämmelserna tillämpas
annat än om det fanns starka skäl till det från allmän synpunkt. Ett sådant
skäl kunde vara arronderingsförbättring i starkt ägosplittrade områden.
Dagens jordbrukspolitiska riktlinjer innebär en positiv inställning till del-
tidsjordbruket. Detta har bl.a. kommit till uttryck i ändringar som gjorts i
fastighetsbildningslagen (1970:988) och som trätt i kraft den 1 januari 1991.
Det har blivit lättare att med beaktande av regionalpolitiska hänsyn bilda
jordbruks- och skogsfastigheter som inte ger sin innehavare full sysselsätt-
ning.
Bestämmelser som syftade till ett rationellt jordbruk fanns förutom i
jordförvärvslagen tidigare också bl.a. i lagen om skötsel av jordbruksmark.
Så gällde t.ex. enligt 3 § skötsellagen att jordbruksmark som var lämplig för
jordbruksproduktion skulle brukas så att markens produktionsförmåga togs
till vara. Om det behövdes fick lantbruksnämnden enligt 9 § förelägga inne-
havaren att åter ta marken i jordbruksproduktion eller att ge växtodlingen
21
en annan inriktning. Marken fick inte heller tas ur produktion utan lant-
bruksnämndens tillstånd. Sådant tillstånd fick i vissa fall inte lämnas. Detta
gällde t.ex. om marken behövdes för ett utvecklat eller utvecklingsbart lant-
bruksföretag, dvs. av rationaliseringsskäl.
Som jag inledningsvis nämnde har riksdagen under våren 1990 beslutat
om en ny livsmedelspolitik. Den nya politiken innebär en marknadsanpass-
ning och avreglering av jordbruket. Genom riksdagens beslut upphävdes
också skötsellagens bestämmelser om såväl brukningsplikt som tillstånds-
plikt för den som vill ta jordbruksmark ur produktion. Tillståndsplikten
ersattes av en anmälningsskyldighet. Att bestämmelserna upphävdes var en
naturlig följd av det behov av omställning som kommer att uppstå till följd
av den livsmedelspolitiska reformen.
I propositionen om livsmedelspolitiken anförde jag bl.a. att en vidgad
tillståndsmöjlighet inte var tillräcklig för att i ett längre perspektiv uppnå ett
utnyttjande av marken som är lämpligt både från enskild och samhällseko-
nomisk synpunkt. Jag framhöll också att en ändrad livsmedelspolitik skulle
ställa större krav på lantbrukarna att agera som företagare på en marknad.
Bestämmelser om att företagarna skall hålla all jordbruksmark i produktion
borde då inte finnas. I stället måste jordbruksföretagarna själva få avgöra på
vilket sätt jordbruksmarken skall användas för att möta marknadens skif-
tande krav.
Med hänsyn till den avreglering av jordbrukssektorn som har beslutats är
det av stor betydelse att inte kringliggande lagstiftning för jordbruket är
sådan att en marknadsanpassning av näringen försvåras. Det är viktigt att en
strukturomvandling av näringen och en alternativ användning av marken
underlättas, att mark inte onödigtvis undanhålls marknaden och att den
som måste lämna näringen erhåller det pris som marknaden är villig att
betala. Jag anser således att det står i överensstämmelse med det livsme-
delspolitiska beslutet att rationaliseringssträvandena i fortsättningen i prin-
cip överlåts till näringen. Det är också en logisk följd av att brukningsplikten
och tillståndsplikten för att ta jordbruksmark ur produktion har slopats. Ett
undantag bör dock enligt min mening göras. Det gäller särskilt ägosplittrade
områden. Jag återkommer i det följande till detta.
Vad jag nu har anfört gäller framför allt jordbruket. Det är emellertid
knappast möjligt att i det här sammanhanget skilja mellan jordbruk och
skogsbruk. Ofta finns inom ett lantbruksföretag med jordbruksmark också
skogsmark. Ett bibehållande av rationaliseringshänsynen vid förvärvspröv-
ning av skogsmark skulle därför innebära att den åsyftade avregleringen inte
kunde åstadkommas.
För skogsbrukets del har som lantbruksstyrelsen också framhållit i sitt
remissvar rationaliseringsverksamheten huvudsakligen varit inriktad på att
åstadkomma arronderingsförbättringar. De medel som har stått till förfo-
gande för detta har förutom jordförvärvslagen varit framför allt jordfonden
och fastighetsbildningslagen.
Jordfonden, som förvaltas av lantbruksstyrelsen, skall enligt gällande fö-
reskrifter (SFS 1989:281) användas främst för att främja en från allmän
synpunkt lämplig utveckling av bl.a. skogsbruket. Jordfonden uppgår för
närvarande till 367 milj. kr. Förutom att fonden används för inlösen av
Prop. 1990/91:155
22
fastigheter enligt jordförvärvslagen kan den användas för att på den fria Prop. 1990/91: 155
marknaden direkt förvärva fastigheter i konkurrens med andra köpare. Fon-
den har således en från jordförvärvslagen fristående funktion. De fastigheter
som tillförs fonden skall säljas ut på ett sådant sätt att fastighetsstrukturen
och arronderingsförhållandena förbättras. En fastighet skall avyttras så
snart ändamålet med förvärvet kan tillgodoses. Fonden har stor betydelse
för arbetet med de genomgripande fastighetsregleringar som görs i områden
med mycket splittrad fastighetsindelning, särskilt i Kopparbergs län. Detta
beror bl.a. på att fonden möjliggör uppbyggandet av den markreserv som är
en nödvändig förutsättning för en sådan reglering.
Bestämmelser om fastighetsreglering finns i fastighetsbildningslagen. En-
ligt 5 kap. 1 § får genom fastighetsreglering mark överföras från en fastighet
eller samfallighet till en annan sådan enhet. Genom fastighetsreglering kan
också bl.a. samfälligheter bildas. Fastighetsreglering får ske för att åstad-
komma en lämpligare fastighetsindelning eller annars en mera ändamåls-
enlig markanvändning under förutsättning att fördelarna med regleringen
överväger de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Fastighets-
reglering får påkallas av länsstyrelsen om regleringen är av större betydelse
från allmän synpunkt. Rätt att begära reglering tillkommer också bl.a. fas-
tighetsägare som berörs av regleringen.
Genom fastighetsreglering har flera stora omarronderingar kunnat ge-
nomföras med radikalt förbättrade ägarförhållanden som följd. Genom ett
nyligen avslutat projekt i Bonäs-Våmhus i Dalarna har t.ex. antalet skogs-
skiften kunnat minskas från ca 19 000 med en genomsnittlig areal på 2,5 ha
till 815 med en genomsnittlig areal på 55 ha. Fastighetsregleringen i området
har även i övrigt givit positiva resultat från flera olika synpunkter. Bl.a. kan
nämnas att kulturhistoriskt värdefulla miljöer har kunnat bevaras genom att
skyddszoner har kunnat upprättas mot hyggesupptagning i omgivande
skogsmark. Viktiga naturvärden har kunnat säkerställas genom bildande av
ett antal naturreservat. Projektet har omfattat sammanlagt ca 2 000 fastig-
hetsägare.
Är skogsmark uppdelad på ett sådant sätt att ett tillfredsställande utnytt-
jande av skogen hindras väsentligt kan vidare genom fastighetsreglering
bildas särskilda samfälligheter av skogsmarken för skogsbruksändamål. Så-
dana s.k. gemensamhetsskogar får bildas under förutsättning att de får så-
dan storlek och utformning att de medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift. Ett antal sådana gemensamhetsskogar har bildats i det nyss
nämnda projektet. Bildandet av gemensamhetsskog behöver emellertid inte
utgöra en del i ett sådant större projekt utan kan användas som ett fristående
medel för att uppnå bättre skogsbruk.
Ett problem vid fastighetsreglering är de stora kostnader för enskilda som
ofta är förenade med ett sådant förfarande. Kritik har riktats mot nuvarande
principer för finansieringen. Det har hävdats att det finns risk för att den
nuvarande avgiftsnivån har avhållit fastighetsägare från att ta initiativ till en
fastighetsbildning. Bl.a. dessa frågor har nu varit föremål för en särskild
utredning. Utredningen har redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet
(SOU 1990:9) Kostnader för fastighetsbildning m.m. Utredningen har i sitt
betänkande konstaterat att fastighetsägare i betydande omfattning avhåller
23
sig från att ansöka om t.ex. större omregleringar och andra strukturförbätt-
rande åtgärder för jord- och skogsbruket av kostnadsskäl. För att åstad-
komma en väl fungerande fastighetsbildningsverksamhet föreslår utred-
ningen åtgärder för att stimulera fastighetsägare att söka fastighetsbildning
som är önskvärd från allmän synpunkt. Utredningens betänkande som har
remissbehandlats bereds för närvarande i bostadsdepartementet.
Ett särskilt bidrag lämnas också till yttre rationalisering enligt förord-
ningen (1978: 250) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Bidraget
används i huvudsak för att begränsa den enskildes kostnader för lantmäte-
riförrättningen. Bidraget används särskilt för att genomföra angelägna
omarronderingsprojekt i starkt ägosplittrade områden, t.ex. i Kopparbergs
län. Mot bakgrund av förhållandena i dessa områden har regeringen i årets
budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil.11) föreslagit att bidraget bör
behållas.
Från bl.a. lantbruksstyrelsens sida har framhållits att jordförvärvslagen,
jordfonden och fastighetsbildningslagen utgör en samverkande helhet där
alla delarna är nödvändiga. Jordförvärvslagens effektivitet som medel att
främja arronderingen och rationaliseringen inom skogsbruket måste emel-
lertid ifrågasättas. Sedan länge gäller att endast 30 % av samtliga överlåtelser
prövas enligt lagen. Under budgetåret 1989/90 uppgick antalet tillstånds-
ansökningar till ungefär 6 500. Det innebär att antalet faktiska överlåtelser
av jordbruksfastigheter under samma tid kan beräknas ha uppgått till un-
gefär 20 000. Av ansökningarna avslogs drygt 230 på den grunden att egen-
domen behövdes för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. 1325 fall
lämnades förvärvstillstånd sedan förvärvaren avstått mark för rationalise-
ringsändamål. I hur många av ärendena egendomen behövde tas i anspråk
för just skogsbrukets rationalisering går inte att utläsa ur den tillgängliga
statistiken på området. Av de redovisade siffrorna kan emellertid enligt min
mening ganska enkelt utläsas att lagens betydelse för arronderingsförbätt-
ringar inom skogsbruket är begränsad. Detta får anses vara fallet även om
det kan antas att lagen också i viss utsträckning haft en indirekt verkan
genom att säljare prioriterat köpare som kunnat förmodas få tillstånd. Det
kan å andra sidan förutsättas vara så att lagen har haft en återhållande
inverkan på fastighetsmarknaden, vilket även det kan vara till nackdel för
möjligheterna att skapa rationella brukningsenheter. Vid det sammanträde
som anordnades angående jordförvärvslagen framfördes också från såväl
Lantbrukarnas riksförbunds som från Skogsägarnas riksförbunds sida att
fastighetsbildningslagen fick anses vara det viktigaste instrumentet för att
skapa en bättre ägostruktur i starkt ägosplittrade områden.
Behövs ytterligare instrument utöver jordfonden och fastighetsbildnings-
lagen för att förbättra arronderingen inom skogsbruket bör andra och mer
effektiva medel skapas. Regeringen beslutade i juni 1990 att tillsätta en
kommitté för att utvärdera skogspolitikens mål och medel. I utredningens
uppdrag ingår bl.a. att göra en bedömning av de medel som behövs i skogs-
politiken och lämna förslag till medlens utformning. En viktig utgångspunkt
skall vara att medlen skall vara enkla och lätta att tillämpa. Utredningen
skall också lämna förslag på sådana medel som inte innebär myndighets-
styrning. Kommittén skall redovisa sina förslag senast den 1 juli 1992. Ut-
Prop. 1990/91:155
24
redningens arbete bör således kunna resultera i att bättre och effektivare Prop. 1990/91:155
medel skapas för att garantera att skogsmarken utnyttjas på ett rationellt
sätt.
Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört att jag anser att sam-
hället i princip inte längre genom generella bestämmelser i jordförvärvsla-
gen bör ingripa vare sig till förmån för ett rationellt jordbruk eller ett ratio-
nellt skogsbruk.
Ett särskilt problem utgör dock områden med mycket stark ägosplittring.
Sådana områden finns bl.a. i vissa kommuner i Kopparbergs län. Exempel
på sådana kommuner är Borlänge, Falun, Gagnef, Malung, Mora, Orsa,
Rättvik, Leksand, Vansbro och Älvdalen. I Kopparbergs län utgör t.ex.
skiften med mindre än 50 meters bredd närmare 30% av den privata skogs-
marksarealen. Vidare finns hälften av landets alla ägoskiften i Dalarna.
I områden med sådana mycket starkt ägosplittrade marker där det är av
särskilt intresse att förbättra ägostrukturen kan det enligt min mening finnas
anledning att behålla en viss prövning. Prövningen bör dock förbehållas
sådana områden för vilka det finns en av länsstyrelsen antagen plan för
strukturrationaliseringen av jord- och skogsbruket. Det bör ankomma på
regeringen att i verkställighetsföreskrifter till lagen ange inom vilka områ-
den bestämmelserna om tillståndsprövning av arronderingsskäl skall tilläm-
pas. Att det är fråga om ett undantag från huvudregeln att rationaliserings-
skäl i fortsättningen inte skall beaktas bör komma till uttryck i en mycket
snäv avgränsning inriktad på områden med särskilt svår ägosplittring.
Förvärvstillstånd bör inom sådana områden kunna vägras om förvärvet
skulle medföra att ett genomförande av planen skulle försvåras.
Mitt förslag: Lagen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Såväl
sysselsättningen som bosättningen i glesbygd skall främjas.
Den som är bosatt i ett glesbygdsområde och den som åtar sig att bo
på förvärvsfastigheten i minst fem år skall kunna förvärva egendo-
men utan särskilt tillstånd. Anmälan om förvärvet skall dock göras till
länsstyrelsen.
I andra fall skall liksom hittills fordras tillstånd till förvärvet. Så-
dant tillstånd skall kunna vägras om egendomen behövs för syssel-
sättningen eller bosättningen i glesbygdsområdet.
Utredningens förslag: Om lagen skall innehålla bestämmelser som syftar
till att förstärka de regionalpolitiska hänsynstagandena, bör förvärvs-
tillstånd bara kunna vägras om köparen inte är bosatt på orten och inte heller
ämnar bosätta sig på fastigheten. Som alternativ till bestämmelser med den
innebörden föreslår utredningen att regionalpolitiken förstärks med tradi-
tionella medel, såsom t.ex. lokaliseringsbidrag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland lantbruksstyrel-
sen, är positiva till att lagen behålls och förstärks som regionalpolitiskt
25
instrument. Några framhåller framfor allt betydelsen av att ökad inflyttning
kan främjas, medan andra betonar att även sysselsättningen för redan orts-
boende måste kunna prioriteras. Lantbruksstyrelsen och boverket anser att
bosättningsplikten bör kunna vitessanktioneras. Ett par remissinstanser,
bl.a. Svenska kommunförbundet, anser att kommunerna bör ges ett ökat
inflytande i ärendena. Ett tiotal remissinstanser är dock negativa till utred-
ningens förslag. Ett par av dem anser att andra regionalpolitiska medel bör
användas.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande jordförvärvslag i dess ursprungliga
lydelse fick förvärvstillstånd vägras av regionalpolitiska skäl om det inte
drevs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag på egendomen och
den behövdes antingen för att stärka ett sådant lantbruksföretag på orten
eller för att främja sysselsättningen för någon som var bosatt på orten.
Bestämmelserna kom i praktiken att tillämpas relativt sällan och ändrades
därför vid 1987 års översyn av lagen. I propositionen om ändring i jordför-
värvslagen anförde jag bl.a. att det fanns anledning att betona lagens bety-
delse i det regionalpolitiska sammanhanget. Avgörande skäl för avslag på
regionalpolitiska grunder borde enligt min mening vara hänsynen till sys-
selsättningen på orten. Den ändrade bestämmelsen borde gälla som särskild
avslagsgrund i sådana glesbygder där en jordförvärvspolitisk styrning har en
direkt och påvisbar effekt på sysselsättningen. Endast sysselsättningsskäl
skulle dock få vara avgörande. Med stöd av bestämmelsen skulle förvärvs-
tillstånd kunna vägras om en egendom behövde användas i kombination
med annan verksamhet eller för att stärka sysselsättningsunderlaget för en
redan etablerad jord- eller skogsbruksföretagare på orten eller om förvärva-
ren inte avsåg att själv bruka egendomen och den behövdes av sysselsätt-
ningsskäl. Jag ansåg inte att det borde läggas fast i lagen inom vilka områden
bestämmelsen skulle få tillämpas eftersom detta skulle förhindra en önsk-
värd flexibilitet.
Utredningen anser att jordförvärvslagen inte har varit något verksamt
regionalpolitiskt instrument. Skälet till detta är enligt utredningen att lagens
huvudinriktning mer varit att skydda de i glesbygden redan boende än att
underlätta inflyttning. Utredningen framhåller också att rationaliserings-
ambitionerna i lagen har bidragit till att göra lantbruken större och därige-
nom också avfolkat glesbygden. Utredningen anser att om lagen skall bli ett
verksamt medel i regionalpolitiken är det inflyttning, mer än skydd för de
kvarvarande, som bör uppmuntras. Skall de regionalpolitiska ambitionerna
lyftas fram anser utredningen att de som önskar flytta till ett glesbygdsom-
råde bör jämställas med ortsboende vid tillståndsprövningen. Förvärvs-
tillstånd bör således inte kunna vägras den som önskar bosätta sig på egen-
domen även om det finns en lokal intressent. Bara om köparen är en icke
ortsboende som inte heller har för avsikt att bosätta sig på fastigheten skall
tillstånd kunna vägras. Begreppet ortsboende bör ges en vid tolkning och
inte diskriminera köpare som bor på bara några mils avstånd.
Jag delar utredningens uppfattning att lagen bör behållas som ett regio-
nalpolitiskt styrinstrument. Genom den allmänna utvecklingen i samhället
har antalet sysselsatta och bosatta i glesbygd minskat. Det är därför viktigt
att de medel tas till vara som kan verka för en positiv landsbygdsutveckling.
Prop. 1990/91:155
26
Jag har i det föregående föreslagit att rationaliseringsmålet i princip skall Prop. 1990/91:155
slopas i lagstiftningen. Rationaliseringsmålet har många gånger hindrat ny-
tillkommande från att få köpa gårdar, t.ex. för att ägna sig åt deltidsjordbruk
eller för att bara bo på landet. Bestämmelserna har så gott som undantagslöst
gynnat dem som redan bott på orten. Detta har också inneburit att eventu-
ella nytillkommande har stängts ute från marknaden. Rationalisering har
varit den allra vanligaste avslagsgrunden. Den konflikt mellan rationalise-
ringsmål och regionalpolitiska mål som hittills varit inbyggd i lagstiftningen
försvinner nu. Härigenom skapas de nödvändiga förutsättningarna för att
göra lagstiftningen till ett effektivt instrument för regionalpolitik.
I gällande bestämmelser betonas enbart vikten av att befintlig sysselsätt-
ning tas till vara. Liksom utredningen anser jag att detta bör ändras. De
regionalpolitiska målen i jordförvärvslagen bör formuleras så att de bättre
överensstämmer med gällande landsbygdspolitiska ambitioner. Detta inne-
bär att lagen i fortsättningen bör kunna användas både för att främja sys-
selsättningen och för att främja bosättningen i glesbygd. Bosättningen bör
därvid ges en självständig betydelse. Detta är enligt min mening viktigt
eftersom boendet utgör grunden för såväl offentlig som kommersiell service
och därför är en nödvändig förutsättning för en levande landsbygd.
Avsikten med bestämmelserna är inte att i första hand ta till vara syssel-
sättningen i jordbruket. Som en följd av det livsmedelspolitiska beslutet
kommer denna att minska. En stor del av minskningen kommer sannolikt
att ske genom att jordbruk i ännu större utsträckning än för närvarande
används i kombination med annan verksamhet, t.ex. skogsbruk, tjänste-
produktion såsom ”farmartjänst” eller landskapsvård, annat företagande
eller tjänst utanför företaget. I större utsträckning än hittills kommer således
annan verksamhet än jordbruk att bedrivas på fastigheterna. Sådan verk-
samhet stimuleras genom olika åtgärder för att underlätta övergången till ett
mer marknadsinriktat system.
Genom en sådan inriktning av bestämmelserna som nu föreslås blir lag-
stiftningen i det här hänseendet ett rent regionalpolitiskt instrument. Ut-
gångspunkten bör vara att antalet boende i glesbygden blir så stort som
möjligt. Antingen kan detta ske direkt genom att inflyttningen främjas eller
genom att befintligt sysselsättningsunderlag tas till vara för att förhindra
utflyttning från glesbygden. För redan etablerade jord- och skogsbruksföre-
tagare innebär detta i princip att bara förvärv av den som behöver ytterligare
sysselsättningsunderlag för sin försörjning skall prioriteras i förhållande till
förvärv som görs av den som varken bor på orten eller har för avsikt att flytta
till fastigheten.
När det gäller att avgränsa de områden inom vilka de regionalpolitiska
bestämmelserna skall tillämpas vill jag först framhålla att glesbygd inte är
något entydigt begrepp. Det föreligger också stora skillnader mellan gles-
bygdsområden i olika delar av landet vad gäller tillgång till service och
sysselsättning. Jag anser att de områden inom vilka jordförvärvslagens be-
stämmelser skall kunna tillämpas i huvudsak bör överensstämma med de
områden som gäller för glesbygdsstöd. Med glesbygd avses i förordningen
(1990:643) om glesbygdsstöd i huvudsak stora sammanhängande områden
med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt
27
skärgårdar. Samma definition av glesbygd bör kunna användas i jordför-
värvslagen. Enligt glesbygdsförordningen är det länsstyrelsen som anger
vilka områden inom länet som är att hänföra till glesbygd. I fråga om jord-
förvärv bör det i stället ankomma på regeringen att i verkställighetsföre-
skrifter till lagen ange inom vilka områden bestämmelserna om regionalpo-
litiskt hänsynstagande skall gälla.
Som jag nyss nämnde är de intressen som skall tillgodoses genom jord-
förvärvslagen främst inflyttning till glesbygden och sysselsättning för dem
som redan bor där. Strävan att främja både sysselsättningen och bosätt-
ningen kan naturligtvis i det enskilda fallet innebära en konflikt. Jag anser
att avvägningen mellan de båda intressena bör göras på i huvudsak det sätt
som utredningen har föreslagit. Det innebär att lagstiftningen inte skall
hindra ett förvärv om redan genom förvärvet något av de skyddsvärda
intressena tillgodoses. I sådana fall skall enligt min mening förvärvaren
prioriteras även om det finns ett motstående intresse. Är det köparens avsikt
att stadigvarande bosätta sig på fastigheten skall således inte förvärvet hind-
ras även om det på orten skulle finnas en redan bosatt som skulle behöva
fastigheten för sin sysselsättning. På samma sätt skall en på orten bosatt som
har förvärvat egendomen inte behöva avstå från egendomen även om egen-
domen är sådan att den skulle kunna användas för att få till stånd nyinflytt-
ning. I det sistnämnda fallet torde nämligen i allmänhet kunna antas att
förvärvaren på något sätt skall använda fastigheten för sin sysselsättning.
Som jag strax återkommer till ger en sådan ordning möjlighet till en förenk-
lad tillämpning av lagstiftningen samtidigt som marknadskrafterna ges ett
visst spelrum också i glesbygd. Att marknadskrafterna tillåts bli styrande
stämmer bättre överens med intentionerna bakom de övriga förslag som nu
läggs fram än om avvägningen skulle göras efter särskild prövning i det
enskilda fallet.
Då förvärvaren varken är ortsboende eller tänker bosätta sig på fastighe-
ten bör däremot förvärvet inte tillåtas annat än om fastigheten inte behövs
vare sig för sysselsättningen på orten eller för att främja inflyttningen i
glesbygdsområdet. Givetvis måste i det enskilda ärendet, förutom att hän-
syn tas till behovet av att använda egendomen för något av de skyddsvärda
intressena, en bedömning göras av vilka möjligheter det finns att få en sådan
användning till stånd.
För närvarande är jordförvärvslagen utformad så att tillstånd krävs till de
förvärv som regleras i lagen. De regler jag nu har föreslagit för glesbygdsför-
värv gör det emellertid möjligt att medge att förvärv får ske utan någon
prövning från myndigheternas sida. Detta skulle medföra avsevärda förde-
lar såväl för enskilda som för samhället i form av minskad byråkrati. Skall
förvärvaren bosätta sig på fastigheten eller är förvärvaren redan bosatt i
glesbygdsområdet finns det inte någon anledning att fordra tillstånd till
förvärvet, eftersom tillstånd i sådana fall, enligt vad jag har anfört, inte bör
kunna vägras. I dessa fall bör det vara tillräckligt att det sker en anmälan om
förvärvet. En sådan bör dock krävas för att myndigheterna skall kunna
kontrollera att bestämmelserna efterlevs.
Att glesbygdsboende fritt kan förvärva gör förvärv i olika former möjliga,
t.ex. att flera slår sig samman till ett fastighetsköp.
Prop. 1990/91:155
28
För att ortsboende fritt skall få förvärva egendom bör det krävas att Prop. 1990/91:155
bosättningen har varat i minst sex månader vid tidpunkten för förvärvet.
Utan ett sådant krav kan det finnas en viss risk för att bestämmelserna
kringgås.
Om ett förvärv avser egendom som av regionalpolitiska skäl behövs för
sysselsättningen på orten, kan ett förvärvstillstånd enligt gällande bestäm-
melser, om förvärvaren åtar sig det, kombineras med ett föreläggande för
förvärvaren att bo på fastigheten viss tid, högst fem år. En motsvarande
skyldighet att bo på fastigheten bör gälla även i fortsättningen. Skall lagen ha
åsyftad effekt är det nämligen viktigt att en avsedd inflyttning verkligen
kommer till stånd och att den också får en viss varaktighet. Den som åbe-
ropar tillståndsfrihet på den grunden att det är hans avsikt att bosätta sig på
egendomen bör därför åta sig att bo på fastigheten under en bestämd tid. Ett
sådant åtagande bör fogas till anmälan om förvärvet. För närvarande gäller
fem år som den längsta tid under vilken bosättning kan krävas. Jag anser att
det kan vara lämpligt att även i fortsättningen sätta gränsen vid fem år.
Åtagandet bör följaktligen avse en bosättning under minst fem år för att
förvärvet skall få ske utan tillstånd. Jag anser att det också bör krävas att
inflyttningen till fastigheten sker inom en rimlig tid. Denna tid bör kunna
bestämmas till sex månader, räknat från det att förvärvet skedde. I de fall ett
åtagande om bosättning görs i enlighet med vad jag nu har anfört saknas
anledning för myndigheterna att meddela särskilda förelägganden om bo-
sättningen.
Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört att jag anser att förvärv
i glesbygd bör kunna ske utan tillståndsprövning om förvärvaren antingen
redan är bosatt i glesbygdsområdet eller skall bosätta sig på förvärvsegen-
domen och vara bosatt där i minst fem år. Övriga förvärv i glesbygd bör
liksom hittills tillståndsprövas eftersom förvärvarens intresse av att behålla
egendomen då måste vägas mot det allmänna intresset av inflyttning till och
sysselsättning i glesbygden.
Att på det sättet begränsa tillståndsprövningen till de fall då inte vissa i
lagen direkt angivna förutsättningar för förvärv är uppfyllda överensstäm-
mer med vad som för närvarande gäller i Danmark.
Ett par remissinstanser har framhållit att det är viktigt att kommunerna
får ett ökat inflytande över den typ av tillståndsärenden som det nu är fråga
om. Tillståndsprövningen bör enligt min mening handhas av länsstyrelserna
som efter den 1 juli i år övertar lantbruksnämndernas arbetsuppgifter. Läns-
styrelsen bör i den utsträckning det behövs samråda med den aktuella kom-
munen inför prövningen.
Iakttar en förvärvare inte ett föreläggande om bosättning eller överlåter
han egendomen före den föreskrivna tidens utgång får staten enligt gällande
bestämmelser i jordförvärvslagen lösa egendomen. En sådan möjlighet att
lösa egendomen bör finnas även i fortsättningen när en förvärvare inte
uppfyller sitt åtagande om bosättning. Jag anser däremot inte, som några
remissinstanser, att en bosättningsplikt skall kunna vitessanktioneras. Vid
tillkomsten av jordförvärvslagen yttrade lagrådet bl.a. följande (1978/79: 85
s. 125 f.). Ett åläggande av myndighet att under viss tid vara bosatt på en viss
fastighet strider mot grundlagsstadgandet i 2 kap. 8 § regeringsformen som
29
tillförsäkrar varje medborgare frihet att förflytta sig inom riket och att lämna
detta. Enligt lagrådet gäller detta även om åläggandet kan ses som en följd av
en frivillig ansökan om att få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefri-
heten blir dock tillåtlig enligt 2 kap. 12 § regeringsformen, om den görs en-
dast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Ett åläggande av den art som föreslogs ansåg lagrådet rymdes inom
den gränsen, men åläggandet får då enligt samma bestämmelse inte gå ut-
över vad som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda ändamålet. Det
syfte som angavs vid lagens tillkomst varatt säkerställa att ett utvecklat eller
utvecklingsbart jordbruk skulle komma att brukas och bebos av ägaren själv.
Lagrådet utgick ifrån att beslut om tvångsbosättning bara fick meddelas på
grund av den berördes eget åtagande. Syftet med de nu föreslagna bestäm-
melserna om bosättning är delvis ett annat än vid lagens tillkomst. Syftet är
nu renodlat regionalpolitiskt och avsikten är att motverka avfolkningen av
glesbygden. Även detta syfte är emellertid enligt min mening av den arten att
en bosättningsplikt får anses vara förenlig med gällande grundlagsstadgan-
den. Att myndigheterna skulle kunna framtvinga en efterlevnad av ett åta-
gande om bosättning genom vitesföreläggande innebär emellertid enligt min
mening att större inskränkningar görs i den enskildes rörelsefrihet än som är
nödvändigt. En sådan möjlighet anser jag därför inte bör införas. För att
uppnå det avsedda syftet med bestämmelserna måste det anses tillräckligt
att den som inte uppfyller sitt åtagande kan förlora fastigheten. Därigenom
blir det möjligt att på nytt använda fastigheten för att t.ex. få en nyinflyttning
till stånd.
Däremot anser jag att det är viktigt att tillståndsmyndigheterna bevakar
att åtagandet efterlevs och att myndigheterna också verkligen gör påföljden
gällande. En rutin bör införas för en regelbunden uppföljning av gjorda
åtaganden. Sex månader efter det att en anmälan har inkommit bör det t.ex.
regelmässigt ske en kontroll av att förvärvaren verkligen har bosatt sig på
fastigheten. För närvarande är det lantbruksnämnden som skall föra talan
om inlösen. Jag anser att den uppgiften bör flyttas till lantbruksstyrelsen. För
att effektivisera verksamheten bör det dessutom införas en skyldighet för
länsstyrelsen att anmäla till lantbruksstyrelsen om inlösen kan bli aktuell.
Sådan anmälan bör länsstyrelsen göra genast när den har fått kännedom om
förhållandena.
Det har i motioner till riksdagen också tagits upp frågan om en skyldighet
att bruka egendomen. Med stöd av gällande bestämmelser i jordförvärvsla-
gen kan föreläggande meddelas inte bara om boende utan också om bruk-
ande. I förarbetena till lagen uttalas t.o.m. att det är brukningsplikten som
är det väsentliga. Enligt den utredning som låg till grund för lagförslaget
borde den yrkeskunnige brukaren som hade för avsikt att bosätta sig på
fastigheten och själv bruka den ges företräde vid förvärv av utvecklade eller
utvecklingsbara lantbruksföretag. Avsikten var att skapa förutsättningar för
en fullgod skötsel av framför allt åkerjorden.
Jordförvärvslagens regler om skyldighet för ägaren att på det här sättet
själv bruka marken kompletterades tidigare av bestämmelser i lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Fram till den 1 juli 1990 gällde
som tidigare nämnts enligt skötsellagen ett krav på att jordbruksmark skulle
Prop. 1990/91:155
30
brukas så att markens produktionsförmåga togs till vara. Jordbruksmark Prop. 1990/91: 155
fick inte heller tas ur jordbruksproduktion utan tillstånd. Bestämmelserna
om brukningsplikt och kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur pro-
duktion upphävdes i samband med att riksdagen beslutade en ny livsme-
delspolitik. Med hänsyn bl.a. till det behov av omställning inom jordbruks-
produktionen som uppstår till följd av reformen ansåg riksdagen att det var
naturligt att brukningsplikten enligt skötsellagen avskaffades.
Att behålla och eventuellt också skärpa reglerna om brukande i jordför-
värvslagen strider enligt min mening mot riksdagens ställningstagande till
brukningsplikten i övrigt. Denna skyldighet har nyligen avskaffats och jag
anser för egen del inte att den på nytt bör införas, inte ens i begränsad
omfattning genom regler i jordförvärvslagstiftningen.
Mitt förslag: De särskilda bestämmelserna om prisprövning slopas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över
utredningens förslag i den här delen är positiva till att bestämmelserna om
prisprövning slopas. Några remissinstanser anser att framför allt kapital-
placeringsförvärv måste kunna stoppas så att inte den allmänna prisnivån
drivs upp. Några, däribland lantbruksstyrelsen, anser att en form av bered-
skapslagstiftning bör behållas.
Skälen för mitt förslag: Gällande bestämmelser om prisprövning finns i 4 §
första stycket 4 jordförvärvslagen. Bestämmelserna innebär att förvärvs-
tillstånd får vägras om det är uppenbart att köpeskillingen eller annan er-
sättning avsevärt överstiger egendomens marknadsvärde.
Bestämmelser om prisprövning infördes i den nu gällande jordförvärvs-
lagen vid lagens tillkomst för att bryta en då onormal utveckling av priserna
på jordbruksfastigheter. Regeln innebar en förhållandevis sträng prövning.
Vid 1987 års översyn av jordförvärvslagen ansåg jag att prisprövningsregeln
inte borde behållas i sin ursprungliga utformning. För att motverka förvärv
i kapitalplaceringssyfte och en osund allmän prisstegring ansåg jag dock att
det borde finnas en möjlighet att avslå en tillståndsansökan om det avtalade
priset avsevärt översteg egendomens marknadsvärde. Avslagsgrunden
borde dock inte vara obligatorisk och någon priskontroll borde enligt min
mening inte ske regelmässigt utan endast i uppenbara fall.
Efter ändringarna år 1987 har enligt utredningen prisstegringstakten på
lantbruksfastigheter tilltagit. Utredningen har emellertid vid en specialun-
dersökning funnit att fastighetspriserna i genomsnitt inte innehåller några
större spekulationselement utan motsvarar underliggande reella värden.
Utredningen anser vidare att prisprövningen innebär ett direkt gynnande av
dem som önskar och får köpa egendomar och ett missgynnande av säljarna
i motsvarande omfattning. Mot bakgrund bl.a. härav föreslår utredningen
att bestämmelserna slopas.
31
Som utredningen har påpekat torde det vara klart att priskontrollen tidi-
gare hade en återhållande effekt på prisutvecklingen. Fram till år 1987 var
också för högt pris den vanligaste avslagsgrunden näst efter rationaliserings-
skäl. Efter den 1 juli 1987 när de nya reglerna trädde i kraft har prispröv-
ningsregeln använts endast i begränsad utsträckning. Lantbruksstyrelsen
har i sitt remissyttrande anfört att regeln närmast haft karaktären av bered-
skapslagstiftning, med möjlighet att ingripa vid osund prisstegring.
För egen del vill jag anföra följande. Ytterst har prisprövningsregeln lik-
som jordförvärvslagens övriga bestämmelser syftat till att lagens allmänna
mål skall uppnås. Dessa mål har varit att slå vakt om familjejordbruket,
främja främst skogsbrukets rationalisering, begränsa juridiska personers
äganderätt samt göra det möjligt att i glesbygden ta till vara sysselsättnings-
möjligheterna i jord- och skogsbruket. Sammanfattningsvis innebär detta
att avsikten varit att främja sambandet mellan ägandet, boendet och bru-
kandet.
Enligt lantbruksstyrelsens tillämpningsanvisningar till jordförvärvslagen
kan prisprövningsregeln tillämpas för att motverka kapitalplaceringsför-
värv dels när en juridisk person utan anknytning till jord- eller skogsbruk
förvärvar en jordbruksfastighet, dels när köparen inte har för avsikt att
bruka eller bebo förvärvsegendomen. För att motverka en osund allmän
prisstegring kan bestämmelsen, enligt anvisningarna, tillämpas när förvär-
varen visserligen avser att yrkesmässigt bruka eller bebo fastigheten, men
priset avviker från vad som är en normal prisutveckling på ett sätt som
antingen äventyrar syftet att slå vakt om familjejordbruket eller syftet att slå
vakt om sysselsättningen i glesbygd.
En bestämmelse om prisprövning i ett avreglerat jordbruk måste med
nödvändighet få ett något annat syfte än vad den hittillsvarande regeln haft.
Vad gäller kapitalplaceringsförvärv kan en regel liksom hittills ha till
ändamål att främja sambandet mellan ägande och boende. När det gäller
skogsfastigheter kan man åtminstone främja förvärv av ortsboende.
Till den del prisprövningsregeln syftat till att motverka en osund allmän
prisstegring bör det framhållas att med en reglerad marknad värdet av en
viss brukningsenhet ganska väl har kunnat bestämmas med utgångspunkt i
ett traditionellt utnyttjande. Också i glesbygd har det varit möjligt att ganska
väl beräkna vad en ortsboende traditionell jordbrukare skäligen kan betala
för mark som han avser att bruka på hel- eller deltid.
Med ett avreglerat jordbruk förutsätts däremot marken komma att ut-
nyttjas i en mångfald former och förmodligen i långt större utsträckning än
hittills i kombination med andra verksamheter. Det blir då svårare att be-
räkna en fastighets marknadsvärde. Detta innebär i sin tur att en prisregel
inte kan ha samma syfte som tidigare.
Enbart det förhållandet att fastighetspriserna kan stiga kan knappast ut-
göra grund för att behålla en bestämmelse om prisprövning, om inte de
stigande priserna missgynnar spekulanter som tänkt bosätta sig på fastighe-
ten för att helt eller delvis leva på avkastningen från fastigheten.
Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört att en prisprövnings-
regel i framtiden knappast kan tjäna något annat syfte än att främja boendet
och tillvaratagandet av den resurs som jordbruks- och skogsmarken utgör.
Prop. 1990/91:155
32
Detta gäller oavsett om regeln skall förhindra kapitalplaceringsförvärv eller
användas för att dämpa en allmän osund prisstegring. I den mån man vill
trygga boendet bör det emellertid enligt min mening inte ske genom en
prisprövningsregel, som då endast kommer att verka indirekt, utan genom
regler som direkt tar sikte på att garantera och skapa förutsättningar för ett
boende. Inom de områden där boendet är särskilt angeläget tillgodoses detta
krav genom de särskilda bestämmelserna om förvärv i glesbygd. Någon
särskild regel om prisprövning behövs enligt min mening därför inte inom
de områden som hör dit.
Utanför glesbygden kommer, om mina förslag genomförs, en omfattande
avreglering att ske. Förutom i särskilt ägosplittrade områden med pågående
strukturrationalisering kommer endast förvärv av juridiska personer att
prövas. Att behålla en prisprövningsregel för att främja boendet samtidigt
som en sådan omfattande avreglering av jordförvärven i övrigt genomförs
kan få oönskade effekter.
Inom sådana områden där jordförvärvslagen inte innehåller några be-
stämmelser som prioriterar eller utesluter vissa kategorier köpare kommer
en prisprövningsregel bara slumpmässigt att fylla sitt syfte. Visserligen kan
ett avslag på en ansökan från en förvärvare som inte har för avsikt att vare
sig bo på eller bruka fastigheten leda till att en annan förvärvare får köpa
egendomen till ett lägre pris. Men resultatet kan lika gärna bli att den ur-
sprunglige förvärvaren får köpa fastigheten till ett lägre pris än vad han
annars hade varit beredd att betala. En sådan kapitalöverföring från säljare
till köpare kan knappast anses önskvärd.
Rent allmänt torde det också kunna ifrågasättas om en prisprövningsregel
kan få annat än kortsiktiga effekter på prisutvecklingen. I varje fall är det inte
troligt att det skulle gå att motverka en prisstegring av fastighetspriserna
med hjälp av en sådan regel.
Den nya livsmedelspolitiken kan dessutom förväntas få effekter på pris-
utvecklingen vad gäller jordbruksfastigheter. Det huvudsakliga medlet för
att uppnå det tidigare inkomstmålet inom jordbrukspolitiken var prisstöd
genom pris- och marknadsreglering. Prisstödet ledde oavsiktligt till en om-
fattande kapitalisering i framför allt markvärden. Den beslutade avregle-
ringen av jordbruket bör därför, som jag också framhållit i den livsmedels-
politiska propositionen, leda till en sänkning av priserna på jordbruksmark.
Som jag har framhållit i föregående avsnitt är det med hänsyn till den
beslutade avregleringen av jordbrukssektorn viktigt att lagstiftningen på
jordbrukets område inte är sådan att en marknadsanpassning av näringen
försvåras.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag, liksom flertalet remiss-
instanser, att bestämmelserna om prisprövning bör kunna slopas.
Mitt förslag: Gällande bestämmelser behålls oförändrade.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Prop. 1990/91: 155
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i den
här delen tillstyrker utredningens förslag. Näringsfrihetsombudsmannen
framhåller dock att undantag från förbudet måste kunna göras bl.a. i syfte att
stimulera småskalig förädlingsverksamhet av jordbruksprodukter. Flera re-
missinstanser, däribland LO, är dock tveksamma till eller avstyrker försla-
get. Ett par remissinstanser anser att förslaget är för dåligt analyserat.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande bestämmelser i jordförvärvslagen
får juridiska personer bara lämnas förvärvstillstånd under vissa förutsätt-
ningar. Bestämmelserna, som finns i 5 §, innebär ytterligare begränsningar
för juridiska personer utöver de som följer av de allmänna bestämmelserna
i 4 §. För att förvärvstillstånd skall få lämnas krävs antingen att den juridiska
personen avstår eller kan antas komma att avstå egendom av betydelse för
jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering som i storlek och värde unge-
fär motsvarar förvärvsegendomen, att egendom som redan tillhör den juri-
diska personen blir mera ändamålsenlig, att egendomen är avsedd för annat
än jord- eller skogsbruk eller att det finns något annat särskilt skäl. Vidare
följer av en särskild regel att träförädlande företag, som redan bedriver
skogsindustriell verksamhet av betydelse för sysselsättningen på en ort, skall
kunna ges företräde vid förvärv av skogsmark framför andra träförädlande
företag. Det sistnämnda gäller dock endast om inte egendomen i stället med
hänsyn till ortsförhållandena bör ägas av en på orten bosatt fysisk person.
Utredningen har funnit att ägandet av jordbruks- och skogsmark fördelat
på olika ägarkategorier har varit i stort sett konstant under långa tidsperio-
der. Åkerarealen har ägts till 92 % av privata ägare medan motsvarande siffra
för skogsmarkens del har hållit sig kring 50%. Enligt utredningen är det
troligt att bestämmelserna i jordförvärvslagen har medfört att juridiska
personers markinnehav inte har ökat mer än det har gjort. Vad gäller ren
jordbruksmark anser utredningen inte att det är troligt att juridiska personer
skulle öka sitt markinnehav även om inskränkningarna i juridiska personers
förvärvsrätt togs bort. När det gäller skogsmark är förhållandet annorlunda.
Utredningen anser att om bestämmelserna avskaffades för skogsmark är det
inte otroligt att skogsbolagen på lång sikt skulle väsentligt öka sitt markin-
nehav. Utredningen anser att ett ökat bolagsägande av skogsmark inte skulle
vara samhällsekonomiskt fördelaktigt. De privata ägarna är enligt utred-
ningen inte mindre aktiva i sitt brukande av marken. Utredningen gör t.o.m.
gällande att de är mer aktiva än vissa juridiska personer. Dessutom fram-
håller utredningen att ett ökat bolagsägande innebär att mark undandras
från fastighetsmarknaden på ett otillfredsställande sätt.
Avsikten med bestämmelserna om juridiska personers förvärvsrätt har
varit att behålla balansen mellan olika ägarkategorier. Lagstiftningen har
också visat sig vara effektiv i det hänseendet. Utredningen har föreslagit att
gällande bestämmelser som begränsar juridiska personers förvärvsrätt skall
behållas. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet re-
missinstanser.
Även jag är av den uppfattningen att bestämmelserna bör behållas med
oförändrat innehåll. Bl.a. måste det från samhällsekonomisk synpunkt an-
ses vara en fördel om man genom ett omfattande privat ägande kan säker-
ställa en mångfald i fråga om olika metoder i jord- och skogsbruket. Som
Prop. 1990/91:155
34
utredningen också framhållit innebär ett ökat bolagsägande vidare bl.a. att Prop. 1990/91:155
marken i stor utsträckning undandras marknaden. Dessutom gäller att om
jordbruksmark kan överlåtas till ny ägare genom förvärv av aktier eller
andelar i bolaget kommer heller ingen ny prövning av förvärvets lämplighet
till stånd, vilket kan innebära nackdelar framför allt från regionalpolitisk
synpunkt.
Näringsfrihetsombudsmannen har framhållit vikten av att lagstiftningen
inte lägger hinder i vägen för bönder som önskar gå samman i juridiska
enheter för att därigenom möjliggöra en småskalig förädling av jordbruks-
produkter. Som framgår av vad jag anförde i den livsmedelspolitiska pro-
positionen anser jag att sådan verksamhet med småskalig förädling av jord-
bruksprodukter kan vara av intresse för att förbättra jordbruksföretagen
framför allt i glesbygd. Det livsmedelspolitiska beslutet innebär också att
stöd skall kunna beviljas till investeringar i sådan verksamhet. Bestämmel-
serna i jordförvärvslagen om prövning av juridiska personers förvärv inne-
bär emellertid enligt min mening inte några hinder mot en ökad kombina-
tionsverksamhet. Endast i undantagsfall kan det förmodas bli aktuellt för
företag av den typen att förvärva egen mark för jordbruksproduktion. Skulle
ett sådant företag behöva förvärva jordbruksmark finns möjlighet att ge
tillstånd till förvärvet med tillämpning av bestämmelsen om tillstånd vid
särskilda skäl.
En annan fråga som jag också vill ta upp hänger samman med företags-
beskattningen. Den reformering av företagsbeskattningen som riksdagen
beslutade om under våren 1990 (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356)
innebär att reserveringsmöjligheterna för egenföretagarna inte överens-
stämmer med vad som gäller för juridiska personer. Detta har i sin tur
inneburit särskilda problem för företagare inom jordbruket eftersom bo-
lagsförbudet i jordförvärvslagen begränsar möjligheten för dem att överföra
hela verksamheten till bolagsform. I allmänhet är det således för närvarande
endast möjligt att överföra driften av jordbruket till bolagsform, medan
marken måste ägas av en fysisk person. Frågan har varit föremål för särskild
utredning. Bl.a. utreddes under hösten 1989 inom jordbruksdepartementet
frågan om att tillåta familjejordbruk i aktiebolags- eller handelsbolagsform
vid tillämpningen av jordförvärvslagen (Ds 1989:64).
Utredningen om reformerad företagsbeskattning pekade på olika alter-
nativ för att lösa de problem som rör egenföretagarnas skattesituation på ett
tillfredsställande sätt. Ett sådant alternativ var en särskild redovisningsme-
tod. Frågan om en sådan metod blev även föremål för särskild utredning
(SOU 1989:94). Den modell till lösning som föreslogs medförde emellertid
vissa problem. Problemen var sådana att regeringen inte ansåg att det var
möjligt att lösa dem i sådan tid att ett förslag kunde föreläggas riksdagen
samtidigt med övriga förslag i fråga om företagsbeskattningen (prop.
1989/90:110, SkU30, rskr. 356). I propositionen anmäldes dock att model-
len borde utredas vidare och att målet för det utredningsarbetet borde vara
att kunna erbjuda egenföretagare möjlighet att arbeta på samma skattemäs-
siga villkor som aktiebolag utan att för den skull behöva använda sig av
någon form av bolag.
Regeringen har under hösten 1990 beslutat att tillkalla en särskild utre-
35
dare med uppgift att utforma och värdera förslag bl.a. om särskild redovis- Prop. 1990/91: 155
ningsmetod för enskilda näringsidkare. Utredaren skall redovisa sitt arbete
före utgången av år 1991. Resultatet av det utredningsarbetet bör enligt min
mening avvaktas innan frågan om en möjlighet för familjejordbruk som
bedrivs i bolagsform att förvärva jordbruksfastigheter blir föremål för yt-
terligare överväganden.
Som framgår av vad jag nu har anfört anser jag att de särskilda bestäm-
melserna om prövning av juridiska personers förvärv är utformade så att de
kan behållas oförändrade. Bestämmelserna möjliggör enligt min mening att
en tillfredsställande intresseavvägning kan göras i det enskilda fallet.
Mitt förslag: Beslut i jordförvärvsärenden skall få överklagas hos
kammarrätten i stället för hos regeringen. Regeringens handläggning
av jordförvärvsärenden i första instans skall också upphöra.
Utredningens förslag: Det har inte ingått i utredningens uppdrag att lägga
fram förslag i den här delen.
Remissinstanserna: Frågan har inte berörts av remissinstanserna.
Skälen för mitt förslag: Sedan våren 1984 pågår inom regeringskansliet en
systematisk översyn av bestämmelser som innebär att myndighetsbeslut kan
överklagas till regeringen. Arbetet bedrivs i enlighet med riktlinjer som har
beslutats av riksdagen (prop. 1983/84: 120, KU23, rskr. 250). Syftet med
översynen är att begränsa antalet överklaganden hos regeringen. Parallellt
med den översynen sker också områdesvis en genomgång av aktuella för-
fattningar mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen
om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Vid denna genomgång
skall övervägas om konventionens krav på domstolsprövning bör föranleda
att överprövning som i dag sker i administrativ ordning skall ersättas med
domstolsprövning.
Enligt gällande bestämmelser i jordförvärvslagen prövas frågor om till-
stånd av lantbruksnämnden. Regeringen har dock möjlighet att föreskriva
att prövningen i stället skall göras av lantbruksstyrelsen eller av regeringen.
Sådana föreskrifter finns för närvarande i 7 och 8 §§ jordförvärvsförord-
ningen (1979:231). Bestämmelserna innebär i huvudsak att lantbrukssty-
relsen prövar större förvärv av vissa juridiska personer. Regeringen prövar
sådana förvärv när prövningen enligt andra föreskrifter skall göras av rege-
ringen och när lantbruksstyrelsen på grund av särskilda skäl överlämnar ett
ärende till regeringen.
Lantbruksnämndens beslut får enligt 18 § jordförvärvslagen överklagas
hos lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsens beslut får överklagas hos rege-
ringen.
Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har i ett par avgö-
randen konstaterat att det förhållandet att det saknas möjlighet att få för-
värvsärenden prövade i domstol strider mot konventionen. Sedan den 1 maj
36
1988 föreligger visserligen en möjlighet att få en domstolsprövning till stånd Prop. 1990/91:155
enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut, men
denna möjlighet är tidsbegränsad eftersom lagen upphör att gälla vid ut-
gången av år 1991. Lagen har tillkommit för att avhjälpa bristerna i fråga om
tillgång till domstolsprövning i svensk lagstiftning. Avsikten är emellertid
att brister i det angivna hänseendet i första hand skall avhjälpas genom
ändringar i resp, författning.
Vad jag nu har anfört innebär enligt min mening att jordförvärvslagen bör
ändras så att besluten i fortsättningen kan överklagas till förvaltningsdom-
stol. I konsekvens med detta bör regeringen inte heller handlägga jordför-
värvsärenden i första instans.
Enligt lantbruksstyrelsens statistik för budgetåret 1989/90 prövades i hela
riket ungefär 6 500 ärenden om tillstånd enligt jordförvärvslagen.
Mina förslag innebär att en stor del av tillståndsprövningen slopas. Kvar
blir att pröva förvärv i glesbygd om förvärvaren inte är bosatt i glesbygds-
området och inte heller avser att bosätta sig på fastigheten, förvärv i särskilt
ägosplittrade områden med pågående strukturrationalisering samt förvärv
av juridiska personer.
En mycket grov uppskattning ger vid handen att hälften av ärendena, eller
ca 3 000, avsåg överlåtelser inom det område där glesbygdsbestämmelserna
kommer att gälla. Hur många av dessa ärenden som kommer att behöva
prövas enligt de nya bestämmelserna är svårt att beräkna. Övervägande
delen av ärendena kan dock förmodas vara sådana att tillstånd i fortsätt-
ningen inte kommer att krävas. Med en mycket försiktig beräkning kan det
antas att antalet tillståndsärenden minskar till hälften, dvs. till ca 1 500,
sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft.
Knappt 600 ärenden av dem som prövades under budgetåret 1989/90
avsåg förvärvstillstånd för juridiska personer. En stor del av dessa ärenden,
uppskattningsvis hälften, torde dock avse överlåtelser inom glesbygd.
Till detta skall läggas ärenden avseende förvärv av egendom i sådana
omarronderingsområden som inte är belägna inom glesbygd. Med hänsyn
till den begränsade omfattning som omarronderingsområdena avses få finns
inte anledning att räkna med att antalet tillståndsärenden blir särskilt stort.
Även om det således är svårt att ha någon exakt uppfattning om hur stor
ärendemängden blir i framtiden är det klart att antalet tillståndsärenden
kommer att minska betydligt och i vart fall inte överstiga 2 000 ärenden om
året.
För närvarande gäller att det för lantbruksnämndernas handläggning av
tillståndsärendena krävs ungefär 64 årsarbetskrafter. Enligt den årliga re-
sultatredovisningen för lantbruksnämnderna uppgick kostnaderna för verk-
samheten med jordförvärvslagen budgetåret 1989/90 till 20,8 milj. kr. Till
detta skall läggas det arbete som utförs av lantbruksstyrelsen och regeringen.
Enligt mina antaganden kommer ärendemängden att minska till ungefär
en tredjedel. Den arbetsinsats som krävs för handläggningen av tillstånds-
ärendena bör minska i motsvarande mån. För budgetåret 1991/92 har be-
37
sparingarna tillföljd av en ändrad jordförvärvslagstiftning till viss del redan Prop. 1990/91: 155
beaktats för berörda myndigheter i årets budgetproposition. Ytterligare åt-
gärder vid de berörda myndigheterna budgetåret 1991/92 med anledning av
en förändring av lagstiftningen får prövas i samband med beslut om regle-
ringsbrev for detta budgetår. Mot bakgrund av antagandet om minskningen
av antalet ärenden beräknar jag emellertid nu att en ytterligare besparing
med cirka 14 milj. kr. bör kunna göras vid länsstyrelsernas lantbruksenheter
senast budgetåret 1992/93.
I det här sammanhanget bör också jordfonden behandlas. Bestämmelser
för fonden finns i förordningen (1989:281) om jordfonden. Fonden förval-
tas av lantbruksstyrelsen och på fonden förs kostnaderna för lantbruks-
nämndernas förvärv, överlåtelser och förvaltning av fastigheter och köpe-
skillingarna för försålda jordbruksfastigheter. Fastigheterna som redovisas
under fonden skall användas främst för att främja en från allmän synpunkt
lämplig utveckling av företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårds-
näringen. Därvid skall också eftersträvas att från regionalpolitisk synpunkt
ändamålsenliga företag bildas. Jordfonden uppgår för närvarande till 367
milj. kr. Fonden har varit ett effektivt medel i arbetet med att åstadkomma
bättre arrenderade fastigheter i områden med stor ägosplittring, särskilt i
Kopparbergs län. Den används också för att underlätta arbetet med andra
från samhällets synpunkt viktiga arbeten såsom vägbyggen och bildande av
naturreservat. Under omställningsperioden till den nya livsmedelspolitiken
får den också betydelse för inlösen av vissa jordbruksfastigheter vid hög
skuldsättning hos brukaren.
Verksamheten i jordfonden bör enligt min mening fortgå i stort sett oför-
ändrad. Som jag tidigare anfört kan fonden även i fortsättningen komma att
få stor betydelse som ett instrument för att förbättra arronderingen inom
skogsbruket.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
2. lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230),
3. lag om ändring i förköpslagen (1967: 868),
4. lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att för-
värva arrendestället,
5. lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen (1985:658)
om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.
Lagförslaget under 3 har upprättats i samråd med bostadsministern och
lagförslagen under 4 och 5 i samråd med justitieministern.
38
I årets budgetproposition ( prop. 1990/91: 100 bil. 11) har regeringen före-
slagit riksdagen att en ny myndighet, statens jordbruksverk, inrättas den 1
juli 1991. Samtidigt skall bl.a. lantbruksstyrelsen upphöra som myndighet.
Riksdagen har ännu inte behandlat förslaget. Förslaget om ny myndighet
föranleder även vissa förslag till ändringar i jordförvärvslagen och lagen om
arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.
1 §
II § finns för närvarande bestämmelser som anger syftet med lagen. Genom
att lagen nu har getts en mera differentierad tillämpning än tidigare är det
inte möjligt att längre ange syftet på det sättet genom en inledande övergri-
pande bestämmelse.
I stället definieras i förevarande paragraf vissa begrepp som har betydelse
för lagens tillämpning.
Jordförvärvslagen gäller bara för fast egendom som är taxerad som lant-
bruksenhet. Någon ändring i det avseendet har inte gjorts. I första punkten
i förevarande paragraf har dock begreppet lantbruksegendom införts för att
beteckna sådan egendom. Ändringen har gjorts för att förenkla lagstift-
ningen redaktionellt.
Lagen skall i fortsättningen i samma omfattning som hittills tillämpas på
förvärv där förvärvaren är en juridisk person. Därutöver skall lagen bara
gälla förvärv av egendom i glesbygd och i omarronderingsområden.
Med glesbygd avses enligt andra punkten stora sammanhängande områ-
den med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service
samt skärgårdsområden, om det är av regionalpolitisk betydelse att syssel-
sättning eller bosättning inom områdena främjas. Detta överensstämmer i
huvudsak med de områden inom vilka också glesbygdsstöd kan utgå enligt
förordningen om sådant stöd. Glesbygd enligt den angivna definitionen
omfattar främst Norrlands inland, delar av Norrlands kustland samt delar
av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Sådana områden finns även
i viss omfattning i övriga Sverige, t.ex. i skärgårdarna och i Småland.
Med omarronderingsområde avses enligt tredje punkten områden med
mycket stark ägosplittring om länsstyrelsen har fastställt en plan för struk-
turrationaliseringen i området. Områden med sådan stark ägosplittring
finns främst i Kopparbergs län.
Den exakta avgränsningen av vilka områden som är att anse som glesbygd
resp, omarronderingsområde skall göras av regeringen genom verkställig-
hetsföreskrifter. Detta framgår av andra stycket i förevarande paragraf.
Enligt bestämmelserna i andra stycket i lagrådsremissen skulle det an-
komma på regeringen att meddela närmare föreskrifter om vilka områden
som skall vara glesbygd och omarronderingsområden. Att överlåta åt rege-
ringen att på det här sättet närmare precisera tillämpningsområdet är en
lagstiftningsteknik som tidigare har använts t.ex. i förköpslagen (1967:868).
Prop. 1990/91:155
39
Gränserna for områdena bör överensstämma med antingen församlings- Prop. 1990/91: 155
eller kommungränserna.
Även om kriterierna for glesbygd och omarronderingsområde anges täm-
ligen utförligt i lagtexten ansåg lagrådet att den använda lagstiftningstekni-
ken inte var helt invändningsfri från konstitutionell synpunkt. Lagrådet
förordade därför att principerna för avgränsning av de områden som kom-
mer i fråga bör komma till uttryck i lagtexten. På grund härav har i enlighet
med lagrådets förslag andra stycket utformats så att regeringen bestämmer
vilka kommuner eller delar av kommuner som skall vara glesbygd eller
omarronderingsområden.
2 och 3 §§
För närvarande anges i 2 och 3 §§ för vilka slag av förvärv det krävs resp, inte
krävs förvärvstillstånd. Av dessa bestämmelser har också i huvudsak fram-
gått vad som varit lagens tillämpningsområde. I fortsättningen innehåller
emellertid lagstiftningen också bestämmelser om att förvärv får ske utan
tillstånd om vissa förutsättningar är uppfyllda. Lagens tillämpningsområde
kan därför inte kopplas till tillståndspliktens omfattning på det sätt som
hittills skett. Dessutom är de kriterier som anges i paragraferna inte längre
tillräckliga för att ange tillståndspliktens omfattning. Ytterligare begräns-
ningar gäller för denna.
Ändringarna i 2 och 3 §§ innebär således att bestämmelserna om till-
ståndsplikten har kopplats bort från beskrivningen av lagens tillämpnings-
område. Bestämmelserna i 2 och 3 §§ kommer således i fortsättningen bara
att innehålla vissa förutsättningar för att lagen skall gälla. Tillståndspliktens
omfattning anges i stället i en ny 3 b §.
I huvudsak kan en sådan ordning genomföras utan att bestämmelserna i
paragraferna i övrigt ändras. Enda undantaget utgör reglerna om exekutiva
förvärv i 3 § 10 som därför flyttats till den nya 3 b §. Någon ändring i sak
innebär inte detta.
Därutöver har i 3 § 1, förutom att ordet lantbruksstyrelsen har bytts mot
statens jordbruksverk, den ändringen gjorts att också förvärv från staten
efter beslut av regeringen har undantagits.
3a§
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att förvärv av lantbruks-
egendom i vissa fall inte får ske utan tillstånd.
Paragrafen motsvarar 3 b § i lagrådsremissen. Bestämmelserna i 3 a § i
lagrådsremissen att förvärv i vissa fall får ske utan tillstånd har flyttats till 3
b §. Enligt lagrådet är det mest följdriktigt att det först anges när förvärvs-
tillstånd fordras och därefter när tillstånd inte behövs. Som lagrådet före-
slagit har därför paragraferna fått byta plats.
Hittills har enligt huvudregeln i 2 § tillståndsplikt gällt för alla förvärv av
lantbruksegendom som skett genom något sådant fång som anges i paragra-
fen. De nya bestämmelserna i 3 a § innebär långtgående begränsningar av
tillståndsplikten. 40
I fortsättningen krävs tillstånd till förvärv av lantbruksegendom bara om Prop. 1990/91:155
egendomen är belägen i glesbygd eller i omarronderingsområde eller om
förvärvaren är en juridisk person. Tillstånd till förvärv av egendom behövs
dessutom bara om inte bestämmelserna i 3 b § är tillämpliga. Genom be-
stämmelserna i 3 b § undantas förvärv i glesbygdsområde i vissa fall från
tillståndsplikt. En förutsättning är dock att egendomen inte är belägen i
omarronderingsområde. Inom omarronderingsområde föreligger alltid till-
ståndsplikt för glesbygdsförvärv enligt förevarande paragraf. Undantaget i
3 b § 2 är vidare så konstruerat att i princip tillståndsplikt enligt förevarande
paragraf föreligger så länge anmälan med åtagande inte har givits in till
länsstyrelsen. Detta i sin tur innebär, som också anmärks i kommentaren till
3 b §, att ett förvärv blir ogiltigt enligt 13 § om varken anmälan enligt 3 b §
2 eller tillstånd har sökts inom tre månader från förvärvet.
3b §
Paragrafen är ny. Paragrafen motsvarar 3 a § i lagrådsremissen. Som nämnts
under 3 a § har 3 a och 3 b §§ på förslag av lagrådet fått byta plats.
Paragrafen innehåller bestämmelser om att förvärv i vissa fall får ske utan
tillstånd. Bestämmelserna omfattar förvärv av egendom i glesbygd om egen-
domen ligger utanför omarronderingsområde. Att förvärv av egendom
inom omarronderingsområde inte omfattas beror på att sådana förvärv
måste tillståndsprövas enligt de särskilda tillståndsreglerna för dessa områ-
den. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.3.
Enligt första punkten får förvärv ske utan tillstånd om förvärvaren är
bosatt inom glesbygdsområdet i den kommun där förvärvsegendomen är
belägen. Bestämmelserna innebär att den som i minst ett halvår har varit
bosatt i ett glesbygdsområde i en kommun har rätt att förvärva lantbruks-
egendom i samma eller andra glesbygdsområden inom kommunen. För
förvärv av glesbygdsegendom utanför den egna kommunen fordras däremot
tillstånd.
Enligt andra punkten får förvärv ske utan tillstånd om förvärvaren åtar sig
att vara bosatt på förvärvsegendomen. Åtagandet skall innebära att förvär-
varen skall bosätta sig på fastigheten inom sex månader från förvärvet och
därefter bo på den i minst fem år. För att förvärvaren skall anses vara bosatt
på fastigheten torde i allmänhet krävas att han är folkbokförd på den. Åta-
gandet skall tas med i den anmälan om förvärvet som skall göras enligt andra
stycket. Uppfylls inte åtagandet får staten lösa egendomen. Bestämmelser
härom har tagits in i en ny 10 a §.
Att åtagandet på detta sätt har gjorts till en förutsättning för tillståndsfri-
het innebär att så länge anmälan inte har gjorts föreligger i princip skyldighet
att söka tillstånd till förvärvet.
Bestämmelserna i paragrafen avser bara fysiska personers förvärv. Detta
framgår indirekt av att det för tillämpning av såväl första som andra punkten
ställs krav på förvärvarens bosättning.
Alla förvärv enligt paragrafen skall enligt bestämmelserna i andra stycket
41
anmälas till länsstyrelsen. Fordras ett åtagande om bosättning enligt andra Prop. 1990/91:155
punkten skall detta göras i anmälan.
På lagrådets förslag har bestämmelserna om att åtagandet skall göras i
anmälan och om vad åtagandet skall innebära samlats i ett särskilt tredje
stycke.
Fordras förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen skall en ansökan om
lagfart på förvärvsfastigheten avslås om tiden för att ansöka om tillstånd är
försutten eller förvärvstillstånd har vägrats. I annat fall skall om tillstånd
saknas lagfartsansökningen förklaras vilande. Detta följer av 20 kap 6 § 8
och 7§ 13 jordabalken. Bestämmelserna i förevarande paragraf om till-
ståndsfrihet kommer i det sammanhanget att innebära följande.
Genom att avgränsningen av glesbygds- och omarronderingsområdena
kommer att följa kommun- eller församlingsgränserna, kan inskrivnings-
myndigheterna enkelt avgöra om fastigheten för vilken lagfart söks är belä-
gen inom ett sådant område som avses i paragrafen.
Att ett förvärv får ske utan tillstånd med stöd av första punkten kan enkelt
styrkas genom att förvärvaren företer personbevis som visar att han i minst
ett halvt år har varit folkbokförd inom ett glesbygdsområde i kommunen.
Något hinder för lagfart föreligger då inte enligt jordförvärvslagen.
För att tillståndsfrihet skall föreligga enligt andra punkten fordras att
anmälan med åtagande om bosättning har skett. Har sådan anmälan inte
gjorts föreligger i princip tillståndsplikt. Företes intyg om anmälan förelig-
ger inte något hinder för lagfart. I annat fall bör lagfartsansökan förklaras
vilande eftersom förvärvet får anses vara beroende av tillståndsprövning.
Har inte anmälan skett och har inte heller tillstånd sökts inom den tid som
gäller härför innebär reglerna i 13 § jordförvärvslagen att förvärvet blir
ogiltigt. Lagfartsansökningen skall således avslås om varken anmälan gjorts
eller tillstånd sökts inom föreskriven tid.
4§
För närvarande anges i 4 § i ett flertal punkter olika fall när förvärvstillstånd
får vägras. Bestämmelserna syftar bl.a. till att skapa lämpliga och rationella
företag och att möjliggöra en viss priskontroll.
Ändringarna i paragrafen innebär bl.a. att möjligheten att vägra tillstånd
av rationaliseringsskäl har begränsats dels genom att bestämmelserna har
getts en avgränsad geografisk räckvidd, dels genom att grunderna för avslag
har inskränkts. Till paragrafen har också förts bestämmelserna om regio-
nalpolitiskt hänsynstagande. Bestämmelserna om prisprövning har utgått
ur lagstiftningen.
De nya bestämmelserna i första stycket ersätter de regler om regionalpo-
litiskt hänsynstagande som för närvarande finns i 7 §. Avsikten med de nya
bestämmelserna är att göra lagstiftningen till ett effektivare regionalpolitiskt
instrument. Skälen till detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt
2.3.
Är egendomen belägen utanför ett omarronderingsområde blir bestäm-
melserna i första stycket tillämpliga bara om förvärvaren inte är ortsboende
på det sättet som krävs enligt 3 b § 1 och inte heller gör ett sådant åtagande
42
om bosättning som krävs enligt 3 b § 2. Ligger egendomen i ett omarronde- Prop. 1990/91: 155
ringsområde skall bestämmelserna däremot alltid tillämpas.
Förvärvstillstånd får enligt första stycket vägras om egendomen behövs
för sysselsättningen eller bosättningen på orten. I förhållande till tidigare
gällande bestämmelser i 7 § innebär detta en utvidgning. Enligt 7 § fick
nämligen endast sysselsättningsskäl tillmätas betydelse. 1 förevarande pa-
ragraf jämställs behovet av inflyttning till en ort med behovet av sysselsätt-
ning för de på orten boende.
Avsikten med bestämmelserna är att antingen stärka sysselsättningsun-
derlaget för dem som är bosatta i glesbygden eller få till stånd varaktig
bosättning i området.
För att bestämmelserna skall åberopas som avslagsgrund bör det krävas
att ett vägrat tillstånd kan få en direkt och påvisbar effekt på sysselsättningen
eller bosättningen i området. Den tilltänkta användningen av fastigheten
bör redovisas. Vidare bör det göras en bedömning av möjligheten att få en
sådan användning av fastigheten till stånd inom rimlig tid.
Tillstånd bör kunna vägras med hänvisning till behovet av sysselsättning
inte bara då fråga är om att stärka sysselsättningsunderlaget för någon som
redan är bosatt i området utan också för att skapa sysselsättningsunderlag
för inflyttande. Bestämmelserna bör vidare kunna tillämpas både då egen-
domen skall användas självständigt och då den skall användas i kombina-
tion med annan verksamhet eller för att stärka sysselsättningsunderlaget för
en redan etablerad jord- eller skogsbruksföretagare i området. Något krav på
att egendomen skall användas för fortsatt jordbruksproduktion gäller inte.
Även andra tänkbara sätt att utnyttja fastigheten bör tas i beaktande.
Kravet på varaktighet i bosättningen får anses innebära att den som inte
är beredd att åta sig att bo på fastigheten under den tid som fordras för ett
åtagande, dvs. fem år, inte skall betraktas som inflyttande till glesbygdsom-
rådet vid en tillämpning av bestämmelserna. I de fall det bedöms angeläget
och realistiskt att få en varaktig inflyttning till stånd bör förvärvstillstånd
vägras om ett åtagande om bosättning inte görs.
Genom att undantagsregeln i 3 b § 2 inte är tillämplig inom omarronde-
ringsområden kommer en del förvärv att prövas enligt bestämmelserna i
förevarande paragraf, trots att förvärvaren är villig att göra det åtagande
som fordras. I de fallen kan tillståndsmyndigheten, om förvärvaren åtar sig
det, med stöd av 10 § förelägga förvärvaren en motsvarande boplikt. Sker
detta tillgodoses det intresse som de aktuella bestämmelserna avser att
skydda. I sådana fall bör förvärvstillstånd inte kunna vägras med hänvisning
till regionalpolitiska skäl.
Bestämmelserna i andra stycket är tillämpliga bara på egendom som är
belägen i sådana områden som av regeringen har förklarats vara omarron-
deringsområden. Gällande rationaliseringsbestämmelser kan sägas ha inne-
burit att ett förvärv har prövats från två olika aspekter. Den ena har gällt
ägostrukturen och den andra storleken och omfattningen av lantbruksföre-
taget. Lagstiftningen har syftat till dels att bilda och bibehålla väl arronde-
rade fastigheter, dels att i viss utsträckning bilda och bibehålla lantbruks-
företag som utgör bärkraftiga enheter. Genom ändringarna i paragrafen
utmönstras det sistnämnda hänsynstagandet ur lagstiftningen. Paragrafen
43
skall i fortsättningen endast utgöra ett instrument för att förbättra fastighe- Prop. 1990/91:155
ternas arrondering. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 2.2.
För att ett område skall upptas som ett omarronderingsområde fordras
enligt 1 § att det finns ett program för strukturrationaliseringen i området.
Avslagsgrunden i andra stycket innebär att förvärvstillstånd kan vägras om
förvärvet skulle försvåra ett genomförande av programmet.
Ingen av avslagsgrunderna i paragrafen är obligatorisk. Vägras förvärvs-
tillstånd är staten enligt 14 § skyldig att lösa egendomen.
9§
Ändringarna innebär att möjligheten för regeringen att förbehålla sig viss
prövning har slopats. I fortsättningen skall således tillståndsärendena prö-
vas av länsstyrelsen eller om regeringen bestämmer det av statens jordbruks-
verk. Skälen för detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.
10§
Liksom tidigare innehåller första stycket bestämmelser om föreläggande om
bosättning i vissa fall av regionalpolitiska skäl. Däremot har bestämmels-
erna i övrigt, som närmast tog sikte på att få till stånd ett fortsatt brukande
av vissa lantbruksföretag, utgått. Bestämmelserna i andra stycket om rätt för
staten att lösa egendomen om ett föreläggande inte efterlevs har flyttats till
den nya 10 a §.
Liksom hittills gäller att ett föreläggande om boplikt bara får meddelas på
grundval av förvärvarens eget åtagande. Tillämpningsområdet för bestäm-
melsen har begränsats till glesbygd inom omarronderingsområde. I fråga om
egendom, som ligger i glesbygd men utom omarronderingsområde, kan mot-
svarande åtagande göras enligt 3 b §. Sker sådant åtagande skall förvärvet
inte prövas. Något föreläggande kan då inte heller meddelas med stöd av
förevarande paragraf.
Den tid ett åtagande och därmed också ett föreläggande enligt paragrafen
skall omfatta har ändrats så att överensstämmelse uppnås med de krav som
ställs på ett åtagande om bosättning enligt 3 b §. Den tid inom vilken bo-
sättning skall ske skall räknas från det att lagakraftägande beslut i tillstånds-
frågan föreligger.
10a§
Paragrafen är ny.
Första stycket motsvarar delvis 10 § andra stycket i gällande jordförvärvs-
lag. Det tillägget har dock gjorts att rätten för staten att lösa egendom om-
fattar inte bara det fallet då ett föreläggande enligt 10 § inte efterlevs utan
också det då ett åtagande enligt 3 b § inte uppfylls. På grund av att bestäm-
melserna avser inlösen också i vissa andra fall än som avses i 10 § har
bestämmelserna i enlighet med lagrådets förslag tagits in i en ny paragraf i
stället för att föras till 10 § som ett andra stycke.
44
Bestämmelserna i andra stycket däremot saknar motsvarighet i gällande Prop. 1990/91:155
lag. Bestämmelserna innebär att länsstyrelsen ålagts att genast anmäla till
den centrala myndigheten om det finns förutsättningar att lösa en egendom.
Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, skall det i fortsätt-
ningen ankomma på den centrala och inte som hittills på den regionala
myndigheten att föra talan om inlösen av fastigheten, när förvärvaren inte
rättar sig efter föreläggandet eller uppfyller åtagandet.
12 §
I ett nytt första stycke i paragrafen har tagits in bestämmelser om inom
vilken tid en anmälan skall göras. Tiden har bestämts till tre månader. Detta
överensstämmer med den tid inom vilken tillstånd skall sökas då sådant
fordras.
14 §
Hänvisningarna i paragrafen har ändrats så att staten liksom hittills blir
lösenskyldig då förvärvstillstånd vägras av rationaliseringsskäl eller av re-
gionalpolitiska skäl.
16§
Ändringarna är en direkt följd av att tillståndsprövningen har begränsats.
18 §
Ändringarna innebär att kammarrätten i stället för regeringen skall pröva
ärenden om överklagande av den centrala myndighetens beslut. Skälen här-
för har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.
Övergångsbestämmelserna
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 juli 1991. En ansökan om
förvärvstillstånd som har getts in före ikraftträdandet, men som inte har
slutligt avgjorts, skall dock prövas enligt de nya bestämmelserna. I många
fall kommer detta att innebära att tillstånd inte längre behövs.
För förvärv i glesbygd gäller dock äldre bestämmelser såvitt avser regio-
nalpolitiskt hänsynstagande eftersom de nya föreskrifterna innebär en
skärpning. Övergångsvis skall också 10 § i sin äldre lydelse kunna tillämpas
i fråga om möjligheten att föreskriva bosättning. Den gamla inlösenbestäm-
melsen i 10 § andra stycket skall gälla i fråga om alla förelägganden om
bosättning som har meddelats enligt äldre föreskrifter.
De nya bestämmelserna innebär att anmälan med åtagande om bosätt-
ning skall göras senast tre månader efter förvärvet. Sådan anmälan kan bara
ske när den nya lagen har trätt i kraft, dvs. i fråga om förvärv som äger rum
efter den 1 april 1991. Förvärv som har skett före detta datum blir följakt-
1 igen alltid tillståndspliktiga enligt de nya reglerna om egendomen är belägen
45
i glesbygd och fbrvärvaren inte är ortsboende. Har förvärvet gjorts efter den Prop. 1990/91: 155
1 april finns en möjlighet för förvärvaren att inom tremånadersperioden Bilaga 1
göra ett sådant åtagande som innebär att förvärvet blir tillståndsfritt. Till-
ståndsplikt gäller till dess ett sådant åtagande har gjorts. Gäller tillstånds-
plikt skall förvärvet som nämnts prövas enligt de gamla bestämmelserna om
regionalpolitiskt hänsynstagande.
I fråga om fastigheter som har förvärvats på exekutiv auktion kan situa-
tionen vara den att länsstyrelsen har beslutat om försäljning enligt 16 § trots
att tillstånd inte längre skulle krävas enligt de nya reglerna vid vanligt för-
värv. För sådana fall föreskrivs i övergångsbestämmelserna att försäljningen
inte skall verkställas.
1 fråga om överklagande av beslut som har meddelats av lantbruksstyrel-
sen före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter gälla.
Ändringen i 7 § lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrren-
destället är en direkt följd av att bestämmelserna om prisprövning i 4 § 4
jordförvärvslagen har slopats. I övrigt har i lagen bara den ändringen gjorts
att ordet lantbruksstyrelsen i 5 § har bytts mot statens jordbruksverk.
Ändringen i 12 § förköpslagen (1967: 868) beror på att det har införts ett
nytt stycke i den paragraf till vilken förköpslagen hänvisar. Någon saklig
ändring har inte gjorts.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
2. lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230),
3. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
4. lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att för-
värva arrendestället,
5. lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen (1985:658)
om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
46
Bilaga 1
Jordforvärvslagen reglerar köp och försäljning av jord- och skogsfastigheter
1 landet. Lagens tillkomst kan räknas från den s.k. bolagsförbudslagen —
antagen i början av seklet. Lagen har utvecklats i olika steg. I början var
skyddet av jordbruksbefolkningen och sambandet brukande-ägande
(genom t.ex. bolagsförbudet) det centrala. På 40- och 50- talen ställdes ra-
tionaliseringsmålen i centrum och på 70- talet tillfördes lagen regionalpoli-
tiska målsättningar.
Nuvarande jordförvärvslag kan sägas innehålla tre centrala mål. Lagen
skall:
a) Främja familjeföretag och sambandet brukande-ägande inom jord- och
skogsbruket.
b) Främja jord- och skogsbrukets strukturrationalisering.
c) Främja sysselsättningen i glesbygd.
Lagen fungerar så att lantbruksnämnden i aktuellt län ges rätt att neka en
potentiell köpare förvärvstillstånd om köparen är juridisk person, om man
anser att priset är alldeles för högt osv.
Huvudfrågeställningen i undersökningen är om lagen är effektiv, dvs. om
den bidrar till att uppfylla de angivna syftena. Utredningen har alltså utgått
från att de tre målsättningarna ovan är riktiga uttryck för samhällets värde-
ringar på området och ifrågasätter dem inte.
Slutsatsen av analysen är att lagen inte fyller sina syften utom i ett viktigt
avseende, nämligen då det gäller juridiska personers ägande; lagen har verk-
samt bidragit till att förhindra bolagsköp av jord och skog.
Vad gäller övriga mål är lagen ineffektiv. Den har inte förhindrat en
långtgående separation av brukande och ägande inom jord- och skogsbruk.
Lagen har möjligen bidragit till att göra lantbruksenheterna större än eljest,
men den har inte främjat rationaliseringen i betydelsen produktionskostna-
der per enhet. Slutligen har lagen inte förhindrat en långtgående utflyttning
från glesbygden. Inte heller hindrar lagen köp och försäljning i spekulations-
syfte.
Till yttermera visso finns det starka skäl att misstänka att lagen i väsentliga
delar verkat i en riktning som går rakt emot dess uttalade syften. På goda
grunder kan det antas att lagen bidragit till att skilja ägande från brukande
samt att den avfolkar snarare än befolkar glesbygden.
Då lagen är ineffektiv till de angivna syftena är det utredningens slutsats att
lagen bör förändras. Vad avser förbudet för juridiska personers förvärv 47
föreslås ingen ändring. Som utredningen visar fungerar lagen effektivt, och
utredningen ser heller inga samhällsekonomiska skäl till att förändra ägar-
strukturen till lantbruksfastigheterna.
Bestämmelserna för att underlätta rationaliseringsprocessen i skogs- och
lantbruk bör emellertid enligt utredningen lyftas ur förvärvslagstiftningen.
Rationaliseringsprocessen inom skogs- och jordbruk (liksom för övrigt
inom alla andra näringar) sköts på ett naturligt sätt genom konkurrensen och
behöver inte understödjas genom en särskild lagstiftning. Ett borttagande av
rationaliseringsparagraferna kommer möjligen att leda till en långsammare
storlekstillväxt för lantegendomarna, men det kommer inte att medföra en
långsammare effektiviseringsprocess.
Likaså anser utredningen att all form av prisprövning skall upphöra. Den
specialundersökning av fastighetspriserna som gjorts visar att dessa (i ge-
nomsnitt) inte innehåller några större spekultationselement, utan avspeglar
underliggande reella värden, som rotnetto, ränta, jordbrukssubventioner
osv. Den nuvarande prisprövnigen är ett direkt gynnande av de som önskar
och får köpa egendomar. I motsvarande grad missgynnar det nuvarande
systemet säljarna, som inte får ut det fulla värdet på sina fastigheter. Syste-
met hindrar inte spekulation, det endast begränsar kretsen av människor
som tillåts spekulera. Det finns enligt utredningen ingen anledning för att
samhället skall ingripa mot priser som är ”för höga” men inte mot priser som
är ”för låga”. Om någon köpare (av okunskap eller annat) är beredd att
betala vad som normalt anses vara ett för högt pris för en fastighet, bör denne
köpare själv få svara for följderna.
Om samhället önskar att stödja t.ex. tillskottsförvärv, bör detta ske genom
direkta bidrag eller genom subventioner. Nuvarande system med prispröv-
ning innebär att hela kostnaden förförvärvet läggs på säljaren som alltså inte
kan ta ut det pris han vill. Det finns förvisso effekter som inte är önskvärda,
t.ex. att högre priser via taxeringsvärdena påverkar icke-marknadsförda
fastigheter, men dessa problem bör lösas genom skattelagstiftningen och
inte genom att begränsa säljarens rätt att kräva det pris han vill ha.
Vad slutligen avser lagens regionalpolitiska målsättningar konstateras
först att dessa motarbetas av lagens rationaliseringsbestämmelser. Om
emellertid de senare borttages kan lagen förändras till att bli ett verksamt
redskap i regionalpolitiken, låt vara att dess roll alltid kommer att vara
tämligen begränsad. Ett alternativ är dock att lägga hela regionalpolitiken
utanför förvärvslagstiftningen och istället förstärka de traditionella medlen
som t.ex lokaliseringsbidrag och glesbygdsstöd.
Utredningen ser två alternativ till förändring av lagen. I det första alter-
nativet behålls bestämmelserna om juridiska personer, rationaliseringsbe-
stämmelserna tas bort och de regionalpolitiska ambitionerna lyfts fram.
Den förändring som föreslås tar sikte på att underlätta för dem som vill
förvärva en lantbruksfastighet i avsikt att bosätta sig i glesbygdsområde. En
framtida jordförvärvslag föreslås bestå av två element:
1. Fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter.
2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds-
områden.
Förslaget innebär att de som önskar flytta till ett glesbygdsområde i för-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 1
48
värvsärenden jämställs med ortsboende. Förvärvstillstånd skall således inte
längre kunna vägras den som önskar bosätta sig på aktuell fastighet, även om
det finns en lokal intressent. Förutom juridiska personer skall förvärvs-
tillstånd endast kunna vägras om köparen är en icke ortsboende som heller
inte ämnar bosätta sig på fastigheten. (Här bör emellertid lagen precisera en
maximal tid, t.ex. 1 år. Om inom denna tid ingen lokal intressent har anmält
intresse, bör förvärvstillstånd inte längre kunna vägras.) Vidare bör begrep-
pet ”ortsboende” ges en vid tolkning, och lagen bör inte diskriminera mellan
köpare som bor på några mils avstånd från varandra.
Utredningen är helt på det klara med problemen att i förväg verifiera en
försäkran om bosättning. Samtidigt kan konstateras att bestämmelser om
bosättning redan finns med i lagen, så det ovanstående förslaget innebär
ingen skärpning på någon punkt.
I det andra alternativet behålles enbart de nuvarande bestämmelserna om
juridiska personers rätt att förvärva fastigheter. Alla bestämmelser som
syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess eller förstärka
regionalpolitiken utgår. Regionalpolitiken kan i detta fall förstärkas med
traditionella medel.
Det bör poängteras att båda de förslag till förändring som framförs ovan
innebär en väsentlig avreglering på området.
5 Sammanfattning av analysen — juridiska personers ägande
Ägandet av jord- och skogsmark fördelat på olika ägarkategorier har varit i
stort sett konstant under långa perioder. Åkerarealen har städse ägts till
95 % av privata, medan motsvarande siffra för skogsmarkens del hållit sig
kring 50 %. Andelen skog ägd av privata enskilda personer har fallit något,
från ca 51 % till ca 46 % under de senaste femtio åren. Fallet är koncentrerat
till 60-talet då det skedde en uppmjukning av jordförvärvslagen vad avser
juridiska personer.
Det är troligt att existensen av jordförvärvslagen har medfört att juridiska
personers ägande ej ökat mer än vad det gjort. Vad avser ren jordbruksmark
torde det vara liten risk att juridiska personer kraftigt ökar sina köp, även om
lagen avskaffades. Detta gäller emellertid inte för skogsmarken. Skulle lagen
avskaffas är det inte otroligt att skogsbolagen på lång sikt väsentligt skulle
öka sitt markinnehav.
I sammanhanget kan man ställa frågan om inte ett ökat bolagsägande av
skogsmarken vore samhällsekonomiskt fördelaktigt. I utredningen besvaras
frågan negativt. De privata skogsägarna är inte mindre aktiva i sitt brukande
än storskogsbruket (Domänverk samt aktiebolagsskogar) och de är klart mer
aktiva än den ägargrupp som i statistiken betecknas ”övriga”, dvs. kyrka och
kommun. Ur ren aktivitetssynpunkt finns det inga skäl att motarbeta det
privata ägandet.
Dessutom innebär ett ökat bolagsägande — dvs. ett ökat ägande av de i dag
existerande skogsbolagen — att mark undandras från fastighetsmarknaden,
något som här bedöms inverka negativt på skogsmarkens utnyttjande.
Sammanfattningsvis finner utredningen inga skäl till att ändra nuvarande
lagstiftning vad avser juridiska personers ägande.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 1
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
I föregående stycke noterades att lagen bidragit till att förhindra en urholk-
ning av det privata markägandet i landet. Detta är emellertid inte detsamma
som att säga att lagen stärkt familjeägandet eller sambandet brukande-
ägande. Tvärtom, både vad beträffar jord och skog sker en minskning av det
rena familjeägandet och ett skiljande mellan brukande och ägande. Siffrorna
är visserligen osäkra, men indikerar att det rena familjeägandet minskat från
drygt 90 till 75 °/o mellan åren 1965 och 1980. Beträffande sambandet
brukande-ägande kan noteras att 43 % av jordbruksmarken nu arrenderas
samt att endast 30 % av åkermarken brukas av företag som helt äger den jord
de brukar.
Även inom privatskogsbruket har det (hittills) skett en långsiktig minsk-
ning i det att egenavverkningarna fallit från ca 67 % i mitten av 50-talet till
ca 40 % tre decennier senare.
Det föreligger således inga som helst tvivel om att lagen misslyckats vad
gäller de angivna syftena. I själva verket finns skäl att tro att lagen här
motverkat sina syften. Lagen är utformad så att släktköp undantas från
prövning. I och med att lagen försvårat för stora medborgargrupper (t.ex.
stadsboende) att förvärva jord och skog, och genom att pressa fastighetspri-
serna har lagen medfört att en större andel av fastigheterna stannat som
släktegendom. Då ägarna inte velat bruka jorden har den i stället arrenderats
ut eller — då det varit fråga om en skogsfastighet — har lagen medfört att en
större andel skog sålts i rotposter. På detta sätt har lagen troligen bidragit till
att slå in en kil mellan ägande och brukande.
Ett av huvudsyftena med lagen är att befrämja jord- och skogsbrukets ra-
tionalisering. Detta har skett dels genom att lagen främjat bildandet av
större enheter, dels genom främjandet av bättre arronderade fastigheter.
Vad beträffar skogsbruket konstaterar utredningen först att arronderings-
aspekterna har en mycket liten inverkan på den totala effektiviteten i det
svenska skogsbruket. Det finns givetvis extrema skogsskiften (10 m breda
och 2 km långa) men dessa utgör en utomordentligt liten andel av den
svenska skogsmarken. Det visar sig även att de privata skogsägarnas akti-
vitet i de län med stor andel svår arrondering inte är lägre än andra i ”bättre”
län. Problemen med dålig arrondering hör till det svenska skogsbrukets
minsta problem och bör kunna hanteras utan en omfattande lagstiftning.
Beträffande fastighetsstorleken kan det konstateras att aktiviteten inte
skiljer sig nämnvärt mellan olika klasser, möjligtvis med undantag för de
extremt små. (Vilka dock utgör en försvinnande liten andel av den svenska
skogsmarken.) Resultaten säger således att endast mycket lite står att vinna
på en lag som tvingar fram en forcerad storleksrationalisering inom skogs-
bruket.
Sammanfattningsvis gäller således för det svenska privatskogsbruket att
50
endast mycket små effektivitetsvinster kan göras med hjälp av jordförvärvs-
lagens rationaliseringsparagraf. Den helt dominerande effektivitetsök-
ningen kommer här, liksom inom övriga sektorer, genom den ständigt på-
gående teknologiska utvecklingen.
För jordbrukets del har analysen utförts huvusakligen genom en interna-
tionelljämförelse, omfattande EG-länderna, Sverige, Norge och USA.
Först jämfördes jordbruksegendomarnas storlekstillväxt — brukad jord-
bruksmark. Det visade sig då att Sverige haft den snabbaste tillväxten.
Samtidigt hade länder utan motsvarande jordförvärvslag - Italien, USA och
Storbrittanien — en mycket låg storlekstillväxt. Analysen pekade således
tämligen entydigt på att jordförvärvslagen — i Sverige och andra länder —
medverkat till en snabbare storlekstillväxt av jordbruksegendomar.
I ett andra steg av analysen jämfördes så produktivitetstillväxten (pro-
duktion per jordbrukare) i de olika länderna. Det visade sig då att denna var
tämligen likartad trots att storlekstillväxten varierat mellan 0 och 50 %.
Slutsatsen var således att storlekstillväxten inte haft någon avgörande in-
verkan på produktivitetsutvecklingen.
Resultatet är naturligt. I och med att ytterligare jordbruksmark (billigt)
ställs till jordbrukarnas förfogande har man istället använt mindre av andra
produktionsfaktorer, t.ex. arbete. Desto merjord man brukat, desto mindre
intensivt har jorden brukats, och produktivitetstillväxten har istället be-
stämts av den allmänna utvecklingen i landet och reglerats bl.a. via utflytt-
ningen av jordbrukare.
Lagen har således befrämjat större, men ej mer effektiva jordbruk. Om
lagen avskaffades på denna punkt kommer storlekstillväxten förmodligen
inte att bli lika snabb i framtiden. Troligen kommer jordbruksmark i snab-
bare takt än hittills att tas i bruk för annat — t.ex. skogsplanteringar eller för
fritidsändamål — men antalet jordbrukare kommer inte att minska mer än
vad som skulle blivit fallet om lagen kvarstått oförändrad, snarare tvärtom.
(Om landets totala jordbruksproduktion antas vara bestämd - av faktorer
som tullar, subventioner osv. — kommer ett avskaffande av lagen troligen
att öka faktorkvoten arbete — jord.)
Slutsatsen av analysen är alltså att lagen befrämjat en snabb storlekstill-
växt i jordbruket, men inte en snabbare effektivisering. Ett avskaffande av
lagen skulle därför inte beröra takten i jordbrukets rationalisering. Antalet
jordbrukare skulle troligen påverkas (något) positivt.
Det regionalpolitiska motivet har efter hand fått en allt större betydelse i
lagen. Här kan man emellertid först göra en allmän reflektion över lagens
effektivitet.
Lagens grundläggande konstruktion är sådan att den skyddar glesbygdens
befolkning genom att på olika sätt försvåra för andra befolkningsgrupper att
köpa mark och fastigheter på landet. Härigenom kan landsbygdens folk köpa
jord lättare och billigare, och därigenom — så tänker man sig — underlättas
boende på landsbygden. Men att befrämja glesbygdens utveckling genom att
på detta sätt skydda den redan där boende befolkningen, kan möjligen vara
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 1
51
en effektiv politik då en stor andel bor på landet. Detta är inte fallet idag. Nu
bor endast 10-15 % i vad som kan betecknas som glesbygd. Att i detta läge
bygga en politik för glesbygdens utveckling på hinder för nyinflyttning fö-
refaller a priori dömt att misslyckas.
En ytterligare observation kan fogas till detta resonemang. Som framgick
av föregående avsnitt så har lagen troligen befrämjat tillkomsten av stora
jordbruksegendomar. Men detta har direkt inneburit att antalet jordbrukare
har minskat. Ambitionen att med lagens hjälp rationalisera jordbruket har
alltså stått i direkt motsättning till ambitionen att med lagens hjälp öka
befolkningen på glesbygden.
Det framgår vidare att avfolkningen av den svenska glesbygden gått
snabbt under hela efterkrigstiden. Utvecklingen har vidare varit snabbare i
Sverige än i övriga Europa. Allt detta stärker naturligtvis misstanken att
lagen trots sina syften mer avfolkat än befolkat glesbygden.
Som regionalpolitiskt medel är jordförvärvslagen ineffektiv. Dess ratio-
naliseringssyften står dessutom i direkt motsättning till de regionalpolitiska
syftena och hindrar människor som vill flytta till glesbygden att där skaffa sig
en liten fastighet.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 1
I utredningen analyseras även en del frågeställningar speciellt. En sådan rör
prisprövningen vad gäller lantbruksfastigheter. Här har gjorts gällande att
de senaste årens stigande priser varit ett uttryck för spekulation från kapi-
talstarka intressenters sida. I en specialundersökning avvisar utredningen
denna syn. Fastighetspriserna är istället ett rimligt uttryck for underliggande
substansvärden, och deras utveckling kan fullt tillfredsställande förklaras
med realekonomiska faktorer som rotnetto, jordbrukssubventioner. ränte-
nivå, inflation osv. I samma undersökning konstateras även att den stränga
prisprövning som med jordförvärvslagen rådde 1979-1987, sänkte fastig-
hetspriserna med 15 — 30 %. Förutom att säljarna gjorde stora förluster (och
köparna vinster) bidrog naturligtvis detta till att minska omsättningen på
fastighetsmarkanden, troligen med inte obetydliga effektivitetsförluster
som följd.
Mot bakgrund av ovanstående resultat avvisar utredningen fortsatt pris-
prövning.
52
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över utredningen avgetts av bankinspektionen,
riksskatteverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruks-
nämnd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), plan- och bostadsverket (Bover-
ket), statens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk (SIND), domän-
verket, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), nä-
ringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska kyrkans centralstyrelse,
konjunkturinstitutet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norr-
bottens län, glesbygdsdelegationen, Familjejordbrukarnas riksförbund,
Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa förbundet (KF), Landsor-
ganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksför-
bund (LRF), Småbrukare i Väst, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska bankföreningen, Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbruksarrendatorers förbund (SJA), Sveriges jordägareförbund, Sveri-
ges skogsägareföreningars riksförbund, Sågverkens råvaruförening, Tjäns-
temännens centralorganisation (TCO) och Trädgårdsnäringens riksför-
bund.
Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämn-
der. Skogsstyrelsen har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Kro-
nobergs, Älvsborgs,Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens
län. Arbetsmarknadsstyrelsen har bifogat yttranden från länsarbetsnämn-
derna i Kristianstads, Kopparbergs och Västerbottens län. Statens lantmä-
teriverk har bifogat yttranden från överlantmätarmyndigheterna i Skara-
borgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Kammarkollegi-
et har bifogat yttranden från samtliga egendomsnämnder. Sveriges lant-
bruksuniversitet har utan eget yttrande överlämnat ett yttrande från insti-
tutionen för ekonomi. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttrande
från Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Sve-
riges akademikers centralorganisation (SACO/SR) har utan eget yttrande
överlämnat ett yttrande från Agrifack. Landsorganisationen i Sverige har
överlämnat yttrande från Svenska pappersindustriarbetareförbundet,
Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska träindustriarbetareförbun-
det.
Dessutom har yttranden inkommit från konsumentdelegationen och
Sveriges föreningsbankers förbund.
53
1.1 Bankinspektionen: Utifrån de synpunkter som bankinspektionen när-
mast har att beakta har inspektionen inget att erinra mot förslaget.
1.2 Riksskatteverket som granskat rubricerade utredning endast ifrån
skatterättslig synpunkt har inte något att erinra mot utredningen.
1.3 Lantbruksstyrelsen anser att en översyn och eventuell annan utform-
ning av jordförvärvslagen bör anstå i avvaktan på att riktlinjerna för den
framtida livsmedels- och regionalpolitiken fastlagts. Tills effekterna av
kommande riksdagsbeslut på dessa områden kan bedömas, bör lagen
därför i huvudsak bestå i sin nuvarande utformning. Möjligheterna att
beakta ändrade förhållanden genom att anpassa tillämpningen av nuva-
rande lagstiftning bedöms dessutom som goda.
Styrelsen anser att utredningen har sådana brister, att dess förslag inte
kan ligga till grund för ändringar i jordförvärvslagen. Övervägande delen
av analyserna behandlar inte jordförvärvslagens nuvarande utformning
utan äldre lagstiftning på området. Slutsatser dras i flera fall utifrån
otillräckliga analyser. Internationella jämförelser i makroperspektiv till-
mäts alltför stor betydelse. Vidare synes information från myndigheter,
företag och organisationer med kännedom om jordpolitiska problem och
om fastighetsmarknaden ha inhämtats i alltför begränsad omfattning.
Utredaren har, enligt styrelsens mening, alltför stor tillit till marknads-
krafternas möjligheter att lösa frågor inom jordförvärvslagstiftningens om-
råde. Styrelsen anser att väsentliga delar av jordförvärvslagstiftningen är
nödvändig även i framtiden. Det gäller regler till skydd för fortsatt syssel-
sättning och bosättning i glesbygden, vilket motverkar den spekulation
som annars skulle kunna uppkomma, främst i fråga om skogsfastigheter.
Även de regler som rör juridiska personers förvärv, arronderingsförbätt-
ring i skogsmark, skydd mot försämrad ägarstruktur, vidmakthållande av
vissa lantbruksföretag samt möjligheter att ingripa mot osund prisstegring
är nödvändiga att ha kvar.
Om en ändring av lagen ändå bedöms erforderlig anser styrelsen att
följande ändringar kan övervägas.
— Större tyngd åt regionalpolitiska hänsynstaganden genom verksamma
instrument för att främja bosättningen på landsbygden.
— Förenkling av prisprövningen till i princip en beredskapslagstiftning.
— Nedtoning av rationaliseringsmomentet vad avser vidmakthållande
av lantbruksföretag.
— Slopande av förbudet mot att sammanföra utvecklade eller utveck-
lingsbara företag.
— Lättnader i fråga om krav på yrkeskunskaper vid förvärv av lantbruk.
Jordförvärvslagen har, vilket utredningen förbisett, kopplingar till an-
nan lagstiftning. Dessutom åligger det lantbruksnämnderna att bevaka
avvecklingen av dödsbon samt ta fram underlag för prisstatistik. Om stora
delar av jordförvärvslagstiftningen avvecklas, kommer det inte att kunna
leda till motsvarande förenkling av administrationen.
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
54
--- Prop. 1990/91: 155
Utredaren framhåller att endast en mindre del (ca 1/3) av det totala Bilaga 2
antalet överlåtelser prövas enligt jordförvärvslagen. Av de ej tillståndsplik-
tiga överlåtelserna sker mer än hälften genom arv och resterande del
genom släktköp eller gåva. Hänsyn måste i sammanhanget tas till att
lagfartsstatistiken är tämligen osäker. Det är vanligt att släktförvärv ge-
nomförs på så sätt att andelar av en fastighet överlåts som ett led i ett
generationsskifte. En överlåtelse som på öppna marknaden skulle resul-
terat i en lagfart ger således inte sällan ett annat utslag i lagfartsstatistiken
när det är fråga om släktförvärv. Jordförvärvslagens inverkan på fastig-
hetsmarknaden bör mot denna bakgrund inte underskattas.
Utredarens påstående att prisprövningsregelns ändrade tillämpning
skulle ha medfört en påtaglig ökning av fastighetsomsättningen ger en
alltför schabloniserad bild av utvecklingen. Omvärldsfaktorer som bl.a.
virkespriser och priser på småhus har också påverkat fastigheternas priser
och omsättningshastighet. Efterfrågan har ökat genom att köparkretsen
vidgats, främst som en följd av lättnader i tillämpningen av rationalise-
ringsreglerna. För vissa ägare saknar dock prisnivån betydelse för säljbenä-
genheten. Den främsta orsaken är den långsiktighet som karaktäriserar
ägandet av jordbruksfastigheter. En annan orsak kan vara känslomässig
bundenhet till fastigheten. Oberoende av jordförvärvslagens utformning
finns alltså omständigheter som verkar i riktning mot en tröghet i fastig-
hetsomsättningen.
I utredningen hävdas vidare att ”för låga” priser ger köparen utrymme
för ineffektivitet. Styrelsen anser detta vara en anmärkningsvärd slutsats.
Vid t. ex. köp av en skogsfastighet medger ett ”för lågt” pris att avverk-
ningarna kan förläggas till tidpunkter då det ekonomiska utfallet blir
optimalt för företaget. Ett ”för högt” pris innebär för en köpare utan
betydande eget kapital, vilket vanligen är fallet, att stora avverkningar för
att finansiera köpet måste göras omedelbart. Ofta innebär en sådan lösning
inoptimalförluster för köparen då han inte kan utnyttja variationer i
skogskonjunkturerna m.m. och för samhället eftersom markens produk-
tionskapacitet då inte kan utnyttjas på ett långsiktigt optimalt sätt.
Lantbruksstyrelsens ställningstagande
Utredaren har, enligt styrelsens mening, en alltför stor tillit till mark-
nadskrafternas möjligheter att ensamma lösa frågor inom jordförvärvs-
lagstiftningens område. Styrelsen anser att utredningen har sådana brister,
att dess förslag inte kan ligga till grund för ändringar av jordförvärvslagen.
Styrelsen anser att lagstiftning är ett viktigt medel för att på ett tillfreds-
ställande sätt tillgodose nedan angivna allmänna intressen.
1 Skydd för fortsatt sysselsättning och bosättning i glesbygden
2 Begränsning av juridiska personers förvärvsrätt
3 Förbättring av ägostrukturen, framför allt i skogsmarken
4 Skydd mot försämrad ägarstruktur
5 Skydd för att vidmakthålla vissa lantbruksföretag
6 Möjlighet att ingripa vid en osund allmän prisstegring
Styrelsens uppfattning är att väsentliga delar av jordförvärvslagstift-
55
ningen är nödvändig även i framtiden. Innan några ändringar görs, bör
effekterna av ny livsmedels- och regionalpolitik kunna bedömas. Jord-
förvärvslagens nuvarande bestämmelser ger för övrigt stora möjligheter till
anpassning efter nya förhållanden. Tills vidare bör därför lagen i huvudsak
bestå i sin nuvarande utformning.
Jordförvärvslagen har, vilket utredningen förbisett, kopplingar till an-
nan lagstiftning, såsom fastighetsbildningslagen, lagen om kommunal för-
köpsrätt samt lagen om utländska förvärv av fast egendom m. m. Lant-
bruksnämnderna bevakar att dödsbon avvecklas samt levererar prisstatis-
tik som bl. a. ligger till grund för arbetet med taxering av lantbruksfastighe-
ter.
Om stora delar av jordförvärvslagstiftningen avvecklas, kommer det
inte att kunna leda till motsvarande förenkling av administrationen. Ett
utökat regelsystem behövs då i fastighetsbildningslagen för att förhindra
olämpliga åtgärder, t. ex. klyvning. Detta är nödvändigt, inte minst med
tanke på att upplösning av flerägande aktualiserat klyvning, även av små
fastigheter. Denna åtgärd var vanlig vid sekelskiftet och visade sig bli
mycket dyr för samhället genom den i det närmaste oreparabla ägosplitt-
ring som uppstod. Vidare måste lagen om kommunal förköpsrätt bevakas
på annat håll. Resurser kommer alltså att krävas hos andra myndigheter,
varför nettoeffekten av en avreglering blir begränsad.
Styrelsen vill slutligen nämna att lantbruksekonomiska samarbetsnämn-
den beviljat medel till att undersöka marknaden för jordbruks- och skogs-
fastigheter. Arbetet utförs av lantbruksstyrelsen och beräknas pågå under
ett år, räknat från hösten 1989. Syftet är att utvärdera det jordpolitiska
regelsystemets effektivitet. Genom enkätundersökningar till dels personer
med god kännedom om fastighetsmarknaden, dels till köpare av jord-
bruks- och skogsfastigheter, skall faktaunderlag inhämtas. Styrelsen anser
att resultaten från denna undersökning, när de ligger klara, bör ha ett stort
värde i ett läge då ändringar av jordförvärvslagen övervägs.
1.4 Skogsstyrelsen anser att en eventuell översyn av jordförvärvslagen bör
anstå till dess att konsekvenserna av de nära förestående livsmedelspolitiska
och regionalpolitiska besluten kan överblickas. Vidare bör skatterefor-
mens effekter på fastighetsöverlåtelser och fastighetspriser samt på de
areella näringarnas ekonomi och effektivitet analyseras och beaktas. Sär-
skilt viktigt är det att ta hänsyn till eventuella effekter på fastighetsmarkna-
den av en skärpt realisationsvinstbeskattning samt av en ändrad förmö-
genhets-, arvs- och gåvobeskattning.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning bör en kommande översyn av jord-
förvärvslagen bl. a. grundas på en utvärdering av den nu gällande lagens
effektivitet. Tidigare utredningar har emellertid visat att jordförvärvsla-
gens effekter är svåra både att överblicka och att analysera. En utvärdering
av lagen ställer därför stora krav på en väl genomtänkt uppläggning med en
betydligt bredare ansats än den som utredningen har valt.
Utredningen har i hög grad varit inriktad på att belysa lagens otillräck-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
56
lighet som instrument för att nå uppsatta mål, men undersöker däremot
inte om lagen i någon mån har bidragit till uppbyggnaden av bärkraftiga
företag, förbättrad fastighetsstruktur och regional utveckling.
Utredningen har som utgångspunkt att lagens huvudsyften ligger fast.
Utredningen har dock inte på ett övertygande sätt kunnat visa att de
föreslagna ändringarna av lagen skulle leda till bättre måluppfyllelse. Detta
gäller utredningens båda alternativ, men i särskilt hög grad alternativ två.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning har utredningen så stora brister att
den inte kan ligga till grund för ändringar av jordförvärvslagen. Om
ändringar ändå skulle övervägas anser styrelsen att det finns skäl att beakta
att det finns ett behov av fortsatt storleksrationalisering och arronderings-
förbättring i skogsbruket. Vidare bör lagen genom lämpliga regler även
framgent kunna bidra till att boende och sysselsättning på landsbygden
bevaras och förbättras.
Skogsvårdsstyrelserna har i sina yttranden också framfört kritiska syn-
punkter på stora delar av innehållet i utredningen. Flertalet anser att
utredningens analyser är bristfälliga och att detta leder till felaktiga eller
svagt underbyggda slutsatser.
Sammanfattningsvis har fyra av de sex tillfrågade skogsvårdsstyrelserna
på ett tydligt sätt redovisat uppfattningen att utredningen inte kan ligga till
grund för en ändrad lagstiftning.
Skogsstyrelsen finner skäl att påpeka att en utvärdering av nu gällande
JFLs effekter inte är tillräcklig som underlag för att föreslå ändringar av
lagen. Eventuella ändringsförslag måste också baseras på en framtidsana-
lys som syftar till att utröna behovet av förändring. I denna analys är det
viktigt att väga in effekterna av skattereformen samt de kommande beslu-
ten om ny regionalpolitik och ny livsmedelspolitik.
Vidare redovisas två alternativa förslag till hur lagen bör förändras.
Skogsstyrelsen är inte beredd att förorda något av de föreslagna alterna-
tiven. Skälen till detta är för det första att ändringar i lagen bör anstå till
dess att effekterna av en ny livsmedelspolitik och en ny regionalpolitik
samt skattereformen kan överblickas. För det andra har utredningen så
stora brister att den inte kan ligga till grund för ändringar i jordförvärvs-
lagen. Om en ändring av JFL ändå skulle övervägas anser skogsstyrelsen
att det finns skäl att, förutom vad ovan har sagts, även beakta
att det fortfarande finns behov av storleksrationalisering och arronde-
ringsförbättring i skogsbruket,
att skogen kan utnyttjas bättre för att bevara en levande landsbygd,
att ägandet av skog utvecklas på ett sätt som i vissa avseenden är
negativt för landsbygden,
att prisprövningen inte kan slopas helt utan mycket noggranna övervä-
ganden.
Överväganden om ändringar av JFL, eller dess tillämpning, bör dock
vara grundad på en utvärdering av gällande lag och på en bedömning av
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
57
huren fortsatt lagstiftning bör vara utformad. Skogsstyrelsen har erfarit att Prop. 1990/91: 155
lantbruksstyrelsen nyligen har inlett en utvärdering av det jordpolitiska Bilaga 2
regelsystemets effektivitet. Detta innebär att resultatet av en sakkunnig
utvärdering finns att tillgå inom en snar framtid.
1.5 Statens jordbruksnämnd vill inledningsvis framhålla att utredningen i
flera avseenden är bristfällig. Utredarens antaganden och slutsatser är på
flera punkter nämligen alltför dåligt underbyggda.
Utredningens förslag ligger dock i linje med de förslag som den livsme-
delspolitiska arbetsgruppen framfört i rapporten (Ds 1989:63) En ny livs-
medelspolitik. Jordbruksnämnden, som i allt väsentligt ställer sig positiv
till den livsmedelspolitiska arbetsgruppens rapport, kan därför också till-
styrka att jordförvärvslagen ändras i en riktning som innebär ökad frihet
för den enskilde vid försäljning av jordbruksfastigheter.
1.8 Statens lantmäteriverk: Utredningen tar upp åtskilliga frågeställningar
av stort intresse. De iakttagelser och slutsatser som redovisas är i en del fall
rimliga och relevanta. I andra fall förs dock resonemang som är alltför
ytliga och otillräckligt underbyggda.
--— Samtidigt kan konstateras att utredningen drar många alltför
onyanserade slutsatser på områden där det närmast föreligger ett behov av
fortsatt forskning.
I stort sett blir utredarens slutsatser att JFL har misslyckats med samtli-
ga sina målsättningar utom att den privatägda jorden inte har minskat
nämnvärt och att storleksrationaliseringen har varit framgångsrik.
Ägarstrukturen har anpassat sig till föränderliga villkor för foretag och
företagande inom jord- och skogsbruksnäringarna. Förändringarna i ägar-
strukturen beror i mycket på förändringar i samhället i teknologiskt,
ekonomiskt, socialt och näringspolitiskt avseende. Det går därför inte att
acceptera en analys av måluppfyllelsen, som bortser från andra faktorer än
JFL. Förutom JFL har skattelagstiftning, arrendelagstiftning, finansi-
eringsstöd till jordbrukets rationalisering, prisstödet till jordbrukets pro-
dukter samt en mängd andra faktorer bidragit till utvecklingen. Detta har
inte tillräckligt beaktats av utredaren.
LMV anser att stort avseende måste fästas vid att JFL har en begränsad
räckvidd på en mindre del av det totala antalet överlåtelser av jord- och
skogsbruksmark. En utvärdering av lagen måste därför ske med detta i
åtanke. Sannolikt hade måluppfyllelsen blivit sämre för flera av samhällets
målsättningar med avseende på jord- och skogsbruksforetagen utan en
jordförvärvslag.
LMV anser vidare att utredningen ger belägg för att forskning och
metodutveckling inom strukturområdet bör öka. Oberoende utvärderingar
av måluppfyllelsen för olika lagar och verksamheter i samhället är också en
angelägen uppgift, som tyvärr sker alltför sällan. LMV har tillsammans
med skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen verkat för att sådan forskning
58
skall komma till stånd. Utan dispositionsrätt över FoU-medel har dock Prop. 1990/91: 155
effekten varit begränsad. Bilaga 2
LMV anser i första hand att det också fortsättningsvis finns behov av
JFL. Något behov av genomgripande ändring föreligger inte.
LMV föreslår att eventuellt fortsatt lagstiftningsarbete i de frågor som
har behandlats i den föreliggande utredningen bedrivs i form av en lagstift-
ningsutredning av sedvanligt slag.
1.9 Statens industriverk kan utifrån det presenterade materialet instämma
i några av de slutsatser utredningen drar. Dock är analysen i rapporten
bristfällig i flera avseenden. Läsaren får ett intryck av att den negativa
utvecklingen i glesbygd huvudsakligen kan hänföras till jordförvärvslagen.
Så är givetvis inte fallet, men SIND kan instämma i bedömningen att
lagen förmodligen har medverkat till en utarmning av glesbygden genom
att den vid tillämpningen ofta ensidigt har gynnat ortsboende och därmed
förhindrat flyttning till glesbygden.
SIND kan även konstatera att andelen markägare har blivit farre och att
lagen har gynnat storlekstillväxt samt att avsikten härvidlag från lant-
bruksnämndernas sida har varit att underlätta rationaliseringen. Lagen
har uppenbarligen varit effektiv så till vida att bolagsköp har förhindrats.
Utredningen har i sin utvärdering stannat vid en traditionell national-
ekonomisk analys och inte fört något resonemang kring andra orsaker till
avfolkningen av glesbygden, den negativa åldersstrukturen, ungdomsflyk-
ten och den stora andelen dödsboägda fastigheter (enbart i Jämtland 2 200)
etc.
Enligt vad SIND erfarit har jordförvärvslagen tillämpats olika i olika
delar av landet. En analys av detta vore intressant att ta del av liksom hur
andra rekommendationer har påverkat utvecklingen, t. ex. trädesersätt-
ning, skogsplantering och nedläggning av åkermark etc.
Sammanfattningsvis gör SIND den bedömningen att utredningen måste
sättas in i ett större sammanhang och snabbutredas i perspektivet av en ny
regionalpolitik samt en ny livsmedelspolitik. Förslaget till ny livsmedels-
politik innebär avreglering och fri konkurrens i produktionsledet. Frågan
om jordförvärvslagen måste prövas i den förbindelsen. Endast så kan
analysen göras mer fullständig och säkrare slutsatser dras, innan lagen
förändras eller undanröjes.
1.10 Domänverket: De areella näringarna och särskilt jordbruket kommer
under 1990-talet att ställas inför krav på stora omställningar. De fysiska
och tekniska förutsättningarna förändras och anpassning måste ske till en
ny marknadssituation. Målen bör framför medlen stå i centrum för intres-
set vid en översyn av jordförvärvslagen.
Utredningen har urskiljt och utgått från tre mål för nuvarande jord-
förvärvslag, nämligen att främja familjeföretag och sambandet brukan-
de—ägande inom jord- och skogsbruket, att främja jord- och skogsbrukets
rationalisering samt att främja sysselsättningen i glesbygd. Uppdraget har
59
varit att undersöka om jordförvärvslagen bidragit till förverkligandet av Prop. 1990/91:155
dessa mål. Utredningens slutsatser är inte särskilt väl underbyggda och kan Bilaga 2
på flera punkter ifrågasättas. Utredningens rekommendationer har ett
värde endast om målen för en jordförvärvslagstiftning ligger fast.
Domänverket förutsätter att en översyn av jordförvärvslagen baseras på
en mera genomarbetad utredning där mål, medel och konsekvenser analy-
seras på ett bättre sätt.
1.11 Kammarkollegiet anser sig sakna tillräckligt underlag för att ta ställ-
ning till något av de av utredningen framlagda alternativen. Kammarkolle-
giet vill emellertid framhålla att en liberalisering av jordförvärvslagen —
även med bibehållande av nuvarande restriktioner för kyrkliga förvärv —
kan samtidigt underlätta önskvärd överföring av kyrklig jord i enskild ägo
och ge bättre förutsättningar för strukturrationalisering av det kyrkliga
markinnehavet. Kollegiet vill därför från sin synpunkt tillstyrka en sådan
liberalisering.
1.12 Statskontoret: Den av utredaren gjorda analysen visar att jordför-
värvslagen inte längre tjänar sina syften. Vi delar därför utredarens slutsats
att lagen kan avskaffas.
1.13 Riksrevisionsverket har inget att erinra mot utredningens analys och
förslag.
RRV förutsätter att utredningens förslag medför att resurser för till-
ståndsprövningen frigörs. RRV saknar i utredningen emellertid bedöm-
ningar av administrativa kostnadskonsekvenser och av hur prövningsarbe-
tet efter en eventuell avreglering skall bedrivas.
1.14 Näringsfrihetsombudsmannen: Med hänsyn till den avreglering av
jordbrukssektorn som nu är föreslagen i betänkandet (Ds 1989:63) En ny
livsmedelspolitik är det av stor betydelse att kringliggande lagstiftning för
sektorn är så utformad att en marknadsanpassning av näringen underlät-
tas. I detta sammanhang kan särskilt framhållas betydelsen bl. a. av att en
strukturomvandling av näringen och en alternativ användning av marken
underlättas, att mark ej onödigtvis undanhålls marknaden samt att säljare
som måste lämna näringen erhåller det pris marknaden är villig att betala.
Den analys som utredningen har gjort av jordförvärvslagen visar inte
bara på en dålig måluppfyllelse utan även på att konkurrensen i sektorn
onödigtvis har begränsats genom lagstiftningen i dess hittillsvarande utse-
ende.
NO delar därför utredningens slutsats att lagen bör förändras och biträ-
der därvid utredningens förslag alternativ 2.
Den teoretiska analysen visar att lagens huvudeffekt är att den begränsar
efterfrågan på fastigheter, samtidigt som den minskar utbudet. En avregle-
ring av jordbruket medför en mycket stor omställning, vilken kan förutsät-
tas kräva en strukturanpassning. En sådan anpassning försvåras genom att
mark ej bjuds ut på marknaden eftersom priset som erhålls betraktas som
60
for lågt. Ett slopande av den garanti en bonde har att få avsättning for det Prop. 1990/91:155
han odlar till ett visst pris, kan också komma att medföra att värdet på Bilaga 2
marken från produktionssynpunkt minskar. Det är vid en avreglering
därför viktigt, särskilt för den som önskar lämna näringen och sälja sin
fastighet, att inte efterfrågan onödigtvis begränsas.
NO delar utredningens slutsats att lagen bör förändras.
1.15 Svenska kyrkans centralstyrelse: Vad gäller resultatet av den företag-
na analysen konstaterar utredningen att nuvarande lagstiftning är ineffek-
tiv i förhållande till dess syften. Centralstyrelsen saknar utredningsresurser
för att på ett mer vetenskapligt sätt kunna ta ställning till riktigheten av
detta konstaterande. Mot bakgrund av den grundlighet med vilken utreda-
ren synes ha utfört sitt uppdrag och omfattningen av det förebringade
materialet finns det dock inte i och för sig någon anledning att ifrågasätta
riktigheten av utredningsresultatet.
1.16 Konjunkturinstitutet: Institutet finner det beklagligt att utredningen
inte diskuterat vilken relevans jordförvärvslagens målsättning har i dagens
samhälle, utan enbart undersökt dess tekniska effektivitet i fråga om att
uppnå de förutbestämda målen.
Utifrån en allmän målsättning om ett så effektivt jord- och skogsbruk
som möjligt har institutet inget att invända mot att jordförvärvslagen
avskaffas. Som ett ytterligare argument för ett avskaffande skall framhållas
att de paragrafer som berör förvärvstillstånd är så utformade att rättstill-
lämpningen lätt torde kunna bli godtycklig.
1.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län konstaterar inledningsvis att ut-
redningen är bristfällig i sin analys av jordförvärvslagens effekter. Bl. a. har
sambandet med arrendelagstiftning och fastighetsbildningslagen och den
betydelse dessa har på jord- och skogsbruket inte berörts. Jordförvärvs-
lagen och fastighetsbildningslagen bör samordnas så att de syftar till att
uppnå gemensamma övergripande mål.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att riksdagen först bör fatta
beslut om en ny livsmedels/jordbrukspolitik. Därefter bör en översyn
göras av samtliga lagverk som rör förhållandena på landsbygden, där jord-
och skogsbruksfastigheter berörs.
1.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län vill dock betona att det är nödvändigt
med någon form av reglering av jordförvärv för att uppnå en positiv
utveckling inom lantbruk och landsbygd. Från att tidigare ha varit en
lagstiftning som i huvudsak rört enbart förändringen inom lantbruket, sker
en successiv förskjutning mot att förvärvslagstiftningen blir en angelägen-
het för hela landsbygdsutvecklingen. Detta innebär också att argumenten
för lagens bibehållande och dess inriktning förändras.
1.20 Länsstyrelsen i Kalmar län: Ett genomförande av förslagen i betän-
61
kandet (Ds 1989:63) En ny livsmedelspolitik kommer att få omvälvande
konsekvenser för den svenska jordbruks- och livsmedelspolitiken. Utred-
ningens förslag kommer att leda till en betydande krympning av jordbruks-
sektorn. En analys av utredningens konsekvenser för Kalmar län visar att
vid oförändrad totalproduktion skulle utredningens förslag innebära att
jordbrukarna i länet årligen förlorar 204 milj. kr. Detta kommer att leda
till en ohållbar situation för ett stort antal jordbrukare. Många jordbrukare
som etablerat sig och/eller gjort stora investeringar under 1970—1980-
talen med en hög skuldbelastning som följd kommer därför att bli tvingade
att avveckla sina företag trots att dessa är effektiva ur teknisk synpunkt.
Uppskattningsvis beräknas utredningens förslag leda till ett bortfall av
1 500 — 2000 årsarbeten inom jordbrukssektorn i Kalmar län. Effekterna
av en förändrad jordbruks- och livsmedelspolitik i landet kommer att leda
till strukturförändringar inom jord- och skogsbruket, som helt förändrar
förutsättningarna att nå de uttalade huvudsyftena med jordförvärvslagen.
Länsstyrelsen finner därför inte anledning att nu förorda några förändring-
ar i gällande jordförvärvslag. Länsstyrelsen finner det dock angeläget att en
översyn görs av jordförvärvslagen sedan effekterna av en ny jordbruks- och
livsmedelspolitik kan skönjas.
I den senaste förändringen av jordförvärvslagen, som genomfördes från
den 1 juli 1987, skedde en betydande uppmjukning genom att bl.a. pris-
klausulen i princip upphörde att gälla. Utredningens analyser av lagens
måluppfyllelse bygger i huvudsak på ett statistiskt underlagsmaterial för
tiden fram till år 1987. Effekterna av den senaste genomförda revisionen
av jordförvärvslagen har därför inte kunnat belysas i utredningen. Mot
denna bakgrund finner länsstyrelsen det meningslöst att lägga några förslag
om förändringar i lagen då effekterna av den senaste översynen inte har
kunnat analyseras.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen att ingen översyn bör genomfö-
ras av nu gällande jordförvärvslag innan effekterna av en ny svensk jord-
bruks- och livsmedelspolitik kan skönjas.
Länsstyrelsen anser att den statistiska analysen inte har lyckats fånga in
effekterna av den senaste revideringen av jordförvärvslagen. Med sådana
brister i utredningsmaterialet är det inte rimligt att föreslå några föränd-
ringar i lagtexten.
1.21 Länsstyrelsen i Gotlands län instämmer i de synpunkter som redovi-
sas i bifogat yttrande från lantbruksnämnden i Gotlands län. Länsstyrelsen
vill för sin del särskilt framhålla lagens betydelse för att främja ett fast
boende på landsbygden. Detta är av stor regionalpolitisk betydelse och en
av förutsättningarna för en levande landsbygd.
Lantbruksnämnden: Aktuell utredning måste närmast karaktäriseras
som en diskussion hur under åren 1940— 1987 tillämpad jordbrukspolitik
överensstämmer med de av utredaren formulerade målen för 1987 års
jordbrukspolitik. Utredningen kan enligt nämndens uppfattning inte utgö-
ra grund för en objektiv utvärdering av jordförvärvslagens tillämpning.
Lantbruksnämnden i Gotlands län avvisar förslaget om upphävande av
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
62
större delen av jordförvärvslagen. Det måste finnas möjlighet att styra Prop. 1990/91: 155
förvärven av jordbruksfastigheter på sådant sätt att bästa möjlighet för Bilaga 2
utveckling av näringsliv och sysselsättning för fast boende i länet skapas.
Lantbruksnämnden hävdar därför att jordförvärvslagen bör vara kvar i
nuvarande utsträckning och att tillämpningen kan anpassas till regionala
förhållanden.
1.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Inledningsvis anser länsstyrelsen
att det är svårt och ej särskilt välbetänkt att ta ställning till en så genomgri-
pande ändring av jordförvärvslagen (JFL) som utredaren föreslår i ett
tidsskede, då den framtida jordbrukspolitiken är under omprövning och
målet för densamma ej är klarlagt. Det oaktat kan de förändringar i lagen
som länsstyrelsen nedan föreslår tämligen omgående genomföras.
Ett studium av andelen prövningar, som leder till avslag, visar att denna
andel är relativt liten. Detta skulle kunna uppfattas som att lagen har en
mycket begränsad verkan. Lagen har dock genom sin blotta existens en ej
oväsentlig påverkan på fastighetshandeln. Detta tillsammans med tidigare
påtalade omständigheter medför, att JFL med sina riktlinjer har en tung
och styrande inverkan på såväl jordbruksnäringen som landsbygdsutveck-
lingen.
För att minska administration och byråkrati föreslås att fastigheter
under 5 ha undantas från förvärvsprövning förutsatt att mer än halva
taxeringsvärdet utgörs av tomt- och bostadsvärde.
Av samma skäl föreslås en utvidgning av regeln om tillståndsfrihet vid
förvärv av andel i fastighet för den som redan äger andel i samma taxe-
ringsenhet. Tillståndsfriheten bör omfatta även den vars make/maka äger
andel i enheten.
Vissa möjligheter att mera aktivt kunna främja från naturvårds-, kultur-
minnesvårds- och miljövårdssynpunkt lämpliga förvärv borde kunna infö-
ras.
1.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den i rapporten redovisade
analysen inte kan läggas till grund för ett ställningstagande till ändringar i
jordförvärvslagen. Inte minst det förhållandet att de starkt skiftande förut-
sättningarna för jord- och skogsbruksnäringarna mellan olika delar av
Sverige inte har beaktats och belysts minskar tilltron till slutsatserna.
Viktiga ändringar har relativt nyligen gjorts i jordförvärvslagen. De
ökade möjligheterna att ta regionalpolitiska hänsyn har inneburit en lämp-
lig komplettering av lagen, samtidigt som det kan konstateras att det
fortfarande finns behov av strukturförbättrande insatser i vissa områden. I
den omställningsprocess som näringen står inför till följd av en livsmedels-
politik i förändring bedömer länsstyrelsen det värdefullt att samhället inte
avhänder sig det instrument som förvärvslagen utgör.
Prisprövningen bedöms dock kunna utgå ur lagen.
63
Utredningsmannen har i huvudsak med stöd av tillgänglig statistik sökt
att utröna vilken effekt jordförvärvslagen har haft i skilda avseenden.
Villkoren for näringen är emellertid alltför komplexa för att det skall vara
möjligt att utan en väsentligt bredare och djupare analys dra några någor-
lunda säkra slutsatser. Sålunda har det använda statistikmaterialet endast
omfattat uppgifter på riksnivå. Förutsättningarna för jordbruks- och
skogsproduktionen är dock synnerligen starkt varierande över riket. Riks-
genomsnitt ger därför en mycket ofullständig bild av svenskt jordbruk och
av hur jordförvärvslagen har påverkat detta.
Även vid sidan av de naturbetingade villkoren finns åtskilliga inslag att
beakta. Prisregleringen på jordbruksprodukter liksom utformningen av
jordbruksstödet har säkerligen i högre grad än förvärvslagen påverkat
näringen, på olika sätt i olika delar av riket. Av grundläggande betydelse
för det ekonomiska resultatet är givetvis den allmänna utvecklingen i
samhället. Rapporten innehåller inom dessa fält en belysning bara av ett
område, i form av en jämförelse mellan skilda kapitalplaceringsalternativ.
Rapporten gör ett flertal internationella jämförelser rörande utveckling-
en i skilda avseenden och drar långtgående slutsatser av dessa. Som grund
för dessa jämförelser borde emellertid ha tecknats en bakgrundsbild över
läget vid jämförelseperiodens början. Även samhällsutvecklingen och in-
slagen av andra politiska styrmedel borde ha belysts. Först då skulle det
vara meningsfullt att dra några slutsatser.
Ytterligare må erinras om att jordförvärvslagen har ändrats under den
tidsperiod som har studerats. Väsentliga ändringar gjordes sålunda så sent
som per den 1 juli 1987. Detta har berörts endast perifert i rapporten och
inte påverkat diskussionen.
Länsstyrelsen är sålunda tveksam till uppläggningen av undersökningen,
i varje fall i den starkt begränsade form som den har fått.
Rapporten innehåller inte något utarbetat lagförslag. Ett eventuellt ställ-
ningstagande i linje med utredningsmannens rekommendationer måste
därför följas av att ett lagförslag tas fram och remissbehandlas.
Jordförvärvslagen ändrades senast år 1987. Ändringarna innebar bl.a.
sänkta rationaliseringsambitioner och ökat utrymme för regionalpolitiska
hänsyn samt en kraftigt reducerad prisprövning. Det kan noteras att det i
första hand är inom samma områden och i samma riktningar som utred-
ningsmannen nu rekommenderar ändringar. Länsstyrelsen anser dock att
det ännu är för tidigt att bedöma effekterna av de senaste lagändringarna
och av den nu gällande lagen.
Förslag har lagts om en ny livsmedelspolitik (Ds 1989:63) som ett led i
den avreglering av världshandeln med jordbruksprodukter som planeras
inom ramen för GATT. Den omställning som till följd härav kommer att
bli nödvändig för det svenska jordbruket blir betydande och mycket känn-
bar. Bl.a. måste en kraftig andel av vår åkerareal läggas om till annan
produktion. Det skulle enligt länsstyrelsens mening vara mindre välbe-
tänkt att just inför en sådan omställningsprocess försvaga ett av de instru-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
64
ment som kan bidra till lämpliga lösningar på de strukturproblem som blir
ofrånkomliga.
1.24 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ett rationellt utnyttjande av jord-
bruks- och skogsbruksmarken är ett samhällsintresse. Detta har varit och
bör även i framtiden vara ett riktmärke för den jordpolitiska lagstiftning-
en. Vad som är ett rationellt utnyttjande av marken varierar från tid till
annan.
Länsstyrelsens samlade erfarenheter av jordförvärvslagens verkningar
stämmer inte med flera av de resultat som utredningen kommit fram till.
De framstår som förvånande och delvis bristfälligt underbyggda. Utred-
ningen bortser från att andra mer djupgående faktorer såsom den allmän-
na samhällsutvecklingen, näringslivets utveckling och den ekonomiska
utvecklingen har haft en mer avgörande betydelse än JFL för den utveck-
ling som skett.
Den pågående omorienteringen av jordpolitiken kommer för Skaraborgs
län att leda till omfattande förändringar av jordbruket. Staten kan då
enligt länsstyrelsens mening inte avhända sig möjligheterna att ha ett
inflytande över strukturförändringarna. Särskilt inom skogsbruket är re-
sultatet av strukturförbättringar så långsiktigt att det utan statlig påverkan
kan vara svårt att få igenom en strukturrationalisering.
Med hänsyn till de ändrade förutsättningarna kan ifrågasättas om inte
lagstiftningen borde få karaktären av en förköpslag. Tillämpningen av en
sådan lag skulle kunna anpassas regionalt efter länsövergripande mål fast-
lagda av länsförvaltningen. För Skaraborgs län skulle länets grundsyn, det
skogliga strukturprogrammet, ett framtida jordbruksprogram m.m. styra
tillämpningen av lagstiftningen. Via sådana övergripande program skulle
man bl. a. klara ut inom vilka geografiska områden staten har ett så starkt
intresse av utvecklingen att lagstiftningen skulle tillämpas.
Det skogliga strukturprogrammet inom länet omfattar t. ex. 85000 ha
(24%) av skogsmarken inom ca 60 områden. Lantbruksnämndens möjlig-
heter att bygga upp en markreserv inom dessa områden har en avgörande
betydelse för att nå goda resultat. Även utanför dessa särskilt utpekade
områden finns inom såväl jordbruk som skogsbruk behov av punktinsats-
er. Detta kan t. ex. avse behovet av att stänga järnvägskorsningar, skapa
naturreservat eller skjutfält men också vanlig strukturrationalisering. Det
är därför viktigt att staten via jordfonden kan aktivt påverka strukturratio-
naliseringen. Detta får utanför de särskilt utpekade områdena ske på
fastighetsmarknadens villkor.
1.25 Länsstyrelsen i Örebro län: Utredningens slutsats är att lagen inte
fyller sina syften utom då det gäller juridiska personers ägande. Denna
slutsats är inte invändningsfri.
Länsstyrelsen konstaterar att jordförvärvslagen alltifrån dess tillkomst
år 1945 varit ett i stort sett bra instrument när det gällt att främja struktur-
rationaliseringen. Lagens innehåll har vid olika tidpunkter förändrats och
anpassats till rådande jordbrukspolitik. De uppställda målen har uppnåtts
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
i varierande omfattning. Sålunda har förvärv i spekulationssyfte i stor
utsträckning förhindrats.
Strukturrationaliseringen inom jordbruket har varit nödvändig. Huruvi-
da storleksrationaliseringen bidragit till att öka effektiviteten kan inte med
någon säkerhet avgöras med sådana enkla samband som utredaren använ-
der.
Den avveckling av den interna marknadsregleringen inom jordbruket,
som planeras i början av 1990-talet, kommer sannolikt att medverka till
ett kraftigt utbud av jordbruksfastigheter. Tidpunkten för en avreglering
av förvärv av lantbruksfastigheter bör med hänsyn härtill noga övervägas.
1.26 Länsstyrelsen i Västmanlands län anser i likhet med utredningen att
det finns anledning att se över jordförvärvslagen och dess tillämpning och
att strävandena härvid bör vara i riktning mot en avreglering.
1.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredaren föreslår en kraftigt försva-
gad lagstiftning när det gäller samhällets kontroll över jordförvärv. I hans
ena förslag bibehålls endast den s. k. bolagsparagrafen. I hans andra alter-
nativ förutsätts att man vid förvärvsprövning därutöver skall kunna ta
vissa regionalpolitiska hänsyn. Därvid förespråkas ett företräde för nya
bosättare framför i orten boende yrkesutövare. Utredaren ser generellt
prisfrågan som en angelägenhet mellan säljare och köpare.
Länsstyrelsen vill bestämt avråda från att utforma jordförvärvslagen på
det sätt som utredaren föreslagit. Länsstyrelsen är — som nedan framgår
— även starkt kritisk till utredningens rent metodiska uppläggning.
Utredaren hävdar, att nuvarande lagstiftning gynnar köpare och miss-
gynnar säljare. Han vill därför ha en helt fri prisbildning. Höjda fastig-
hetspriser är enligt hans bedömning ett medel att uppnå ett större utbud av
fastigheter.
Länsstyrelsen vill uttryckligen varna för att man i ett läge, där lantbruket
står inför viktiga och krävande förändringar, medvetet eftersträvar höjda
fastighetspriser. Detta kommer oundvikligen att öka kapitalkostnaderna
för nytillträdande yrkesutövare och försvåra nyrekryteringen till näringen
av sådana som skall verka och bo i bygden. Såväl för lantbruket som för
konsumenterna finns tvärtom alla skäl att söka hålla kostnaderna nere.
Länsstyrelsen anser slutligen, att utredningens underlag inte på något
sätt ger grund för de slutsatser utredaren vill dra. Det synes oss, som om
utredaren är helt obekant med jordförvärvslagens praktik. Han har heller
inte förstått, att lagens tillämpning under olika tider har varit beroende av
den allmänna politiken på jordbruks- och skogsbruksområdet. Därför är
det felaktigt att påstå, att dagens lagstiftning skulle medverka till en allmän
koncentration av jordägandet. För Jämtlands läns del medverkar förvärvs-
prövningen såväl till etablering av smärre deltidslantbruk som till att ge
brukare med otillräckligt markinnehav en välbehövlig förstärkning. Med
den ringa egendomsstorlek som är typisk för Jämtlands län är det orimligt
att beteckna det sistnämnda ändamålet som en strävan till ägandekoncent-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
66
ration. En koncentration av markägandet i händerna på köpstarka grupper Prop. 1990/91:155
med spekulativa intressen skulle däremot gynnas just genom de föränd- Bilaga 2
ringar utredaren föreslår.
De internationella jämförelser utredaren vill använda för att underbygga
sina slutsatser är irrelevanta. Det går inte att jämföra länder med så helt
olika förhållanden och så annorlunda agrarhistorisk bakgrund, som här
görs.
Länsstyrelsen har svårt att betrakta utredningen som vetenskapligt och
metodiskt seriös. Dess förslag ses som direkt negativa från såväl regional-
politiska som jordbruksekonomiska och allmänsociala synpunkter.
1.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningen alltför ensidigt
försökt analysera effekterna av jordförvärvslagen utan att tillräckligt beak-
ta hur andra förhållanden påverkat utvecklingen inom fastighets- och
lantbruksområdet. Utredningen har dessutom sammanblandat gällande
och tidigare jordförvärvslag.
Länsstyrelsen menar därför att en del av utredningens slutsatser angå-
ende jordförvärvslagens effekter blivit felaktiga.
Länsstyrelsen avstyrker utredningens båda alternativa förslag till änd-
ringar av jordförvärvslagen och föreslår att nu gällande lag behålls tills
vidare. En utvärdering som bör ta med både bifall, avslag och lagens
indirekta effekt bör göras om några år.
För att rätt kunna bedöma effekterna av jordförvärvslagen måste lagen
och dess tillämpning sättas in i ett större sammanhang, nämligen föränd-
ringarna inom lantbruket både avseende brukande och ägande och de
faktorer som påverkat dessa förändringar.
Utredningens första alternativ, dvs. i princip bara en bolagsförbudslag,
avstyrks med bestämdhet av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen anser att nuvarande lagutformning är väl avvägd till beho-
vet och att någon ändring egentligen inte behövs. I viss utsträckning
behövs också en möjlighet att befrämja bättre arrondering. De nuvarande
bestämmelserna bör bibehållas. Länsstyrelsen anser också att det är för
tidigt att utvärdera lagändringarna som kom till år 1987. Detta bör göras
om några år och då bör också bifallsärenden och lagens indirekta effekt
studeras.
Länsstyrelsen avstyrker därför också utredningens andra alternativ och
föreslår att ingen ändring görs för närvarande i jordförvärvslagen.
1.31 Glesbygdsdelegationen har beretts tillfälle att yttra sig över rubrice-
rad rapport. Med anledning av detta har delegationen valt att i form av ett
tjänstemannayttrande framhålla följande.
Utredaren drar mycket långtgående slutsatser av sin översyn av jord-
förvärvslagens effekter. Utredaren anser att den inte har motverkat separa-
tion av ägande och brukande, inte främjat rationalisering frånsett just
storleksrationaliseringen, inte förhindrat utflyttning från glesbygden och
inte heller hindrat köp och försäljning i spekulationssyfte. Utredaren me-
67
nar att lagen t. o. m. motverkat sitt syfte på så sätt att den bidragit till att Prop. 1990/91:155
skilja ägande från brukande och avfolkat glesbygden. Den enda positiva Bilaga 2
effekt utredaren finner är att den förhindrat bolagsförvärv.
Glesbygdsdelegationen har kritiserat jordförvärvslagen från ungefär
samma utgångspunkter som utredaren. Jag kan instämma i mycket av den
kritik som utredaren lämnar, bl. a. angående den ensidiga storleksrationa-
liseringen som knappast skapat en för glesbygden bättre anpassad struktur
inom jordbruket. Jag anser emellertid att utredarens slutsatser i några fall
är bristfälligt underbyggda. Det är exempelvis svårt att jämföra befolk-
ningsstatistik för glesbygden i olika länder beroende på olika avgränsning-
ar av ortsstorleken. Det är också uppenbart att prisprövningen förhindrat
spekulationsforvärv även om den inte varit något effektivt instrument i
detta avseende. Till skillnad från utredaren ser jag ett lågt pris som en
fördel och ofta en förutsättning för ett aktivt lantbruk på fastigheterna.
1.32 Familjejordbrukarnas riksförbund: Nu när 40% av den svenska åker-
marken anses vara överflödig bör endast de som odlar eller kommer att
odla alternativt få förvärvstillstånd vid köp av ett jordbruk. Att alternativt
odla, exempelvis grönsaker, ger också fler arbetstillfällen på landsbygd och
i glesbygd.
1.35 Landsorganisationen i Sverige instämmer i stort i resonemang och
slutsatser som utredningen redovisat.
Ändringar i jordförvärvslagen aktualiseras dock även utifrån andra ut-
gångspunkter än de som utredningen tar upp. Dels av en nödvändig
översyn av hela jordbrukspolitiken bl. a. i samband med närmandet till
EG, dels av omläggningen av skattesystemet.
När alla dessa förutsättningar klarnat något mer bör en förändring av
jordförvärvslagen komma till stånd innebärande en betydande avregle-
ring.
1.37 Lantbrukarnas riksförbund: Som en konsekvens av dessa föreslår
LRF att en lagstiftning skall innehålla ett principförbud för juridiska
personers förvärv av jordbruksfastigheter, en regionalpolitisk paragraf
som dels ger utrymme att främja boendet på landsbygden, dels möjlighet
att bilda bärkraftiga jord- och skogsbruksföretag samt en möjlighet till
prövning av överlåtelsepriser.
Prisprövningen bör sålunda enligt LRF finnas kvar.
LRF återupprepar också sitt krav på slopad förmögenhetsskatt.
LRF kräver att den kommunala förköpsrätten tas bort ur lagen.
LRF har beretts tillfälle att yttra sig över Sören Wibes utredning av
jordförvärvslagen.
En stor brist är att utredningen har behandlat förekomsten av en jord-
förvärvslag över huvud taget, inte nu gällande lagstiftning och tillämpning-
en av denna. Det kan i och för sig vara förenat med svårigheter att
utvärdera en lagstiftning som endast varit i kraft ett par års tid, i all
68
synnerhet som bara ett mycket begränsat antal fastighetsöverlåtelser be-
rörs av jordförvärvslagen.
Trots detta är Wibes utredning intressant och visar t. ex. klart att det
finns övervägande fördelar med privat ägande av skogs- och jordbruks-
mark. Vi tycker det är en styrka att det deklareras att inflyttningen till
landsbygden bör uppmuntras.
LRF anser dock att utredningen underskattar lagens betydelse för bil-
dandet av bärkraftiga foretag. Vi delar inte utredningens bedömning att
rationaliseringen enbart har skett för att sänka livsmedelspriserna. Den
har varit en förutsättning för att ge jordbrukarna rimliga inkomster. Over-
låtelsepriserna vid jordförvärv har inte motiverats utifrån fastigheternas
avkastningsvärde vilket medför att heltidsjordbrukare (nuvarande och
blivande) får svårigheter att förvärva jordbruksfastigheter.
LRF anser att utredningen inte tillräckligt noga analyserat detta förhål-
lande. Utredningen visar visserligen att jordförvärvslagen sänkt priserna
och tar detta till intäkt för att prisprövningen varit verksam. Detta saknar
emellertid relevans eftersom det är markens ekonomiska avkastningsför-
måga som måste motivera överlåtelsepriserna — inte fiktiva marknadsvär-
den. Mot denna bakgrund har priserna i många fall varit for höga.
Syftet med jordförvärvslagen är att reglera markägandet i Sverige. Den
är dock endast en del i det statliga regelverk som har betydelse för mark-
ägandet. Väl så viktigt är t. ex. skattelagstiftningen och övrig marklagstift-
ning.
En förändring av jordförvärvslagen i den riktning vi nu skisserar medför
betydande förändringar för Sveriges lantbrukare. Ett företräde till förvärv
av något skäl kommer i många fall inte att innebära en prissänkning for
säljaren utan enbart en förköpsrätt till det överenskomna priset.
Olika motiv styr förvärven i olika delar av landet. 1 närheten av större
orter är t. ex. bostaden förhållandevis värdefullare än i andra delar av
Sverige. Efterfrågan kan där påverkas av tillgången på bostäder snarare än
markens avkastningsförmåga. I konkurrens med köpare som har gott om
pengar och söker sig ett bra boende kan aktiva jordbrukare i dessa områ-
den få svårt att hävda sig. Vid tillämpningen av jordförvärvslagen som
LRF tänker sig den antar vi att rationaliseringsmotivet kommer att vara
bärande för förvärvsföreträde.
I andra delar av Sverige, främst i skogs- och mellanbygderna, är efterfrå-
gan svagare. Vid förvärvsprövning bör därför stor vikt läggas vid boendet.
Det bör sålunda finnas en effektiv sanktion mot dem som inte bosätter sig
på sina fastigheter.
Prisprövningen kommer också att spela en roll för att ge arrendatorernas
möjlighet att förvärva den jord de brukar ett reellt innehåll.
1.38 Småbrukare i Väst har med tillfredsställelse tagit del av professor
Sören Wibes utredningsförslag då det innehåller många synpunkter som
vår organisation framfört till riksdag och regering. — — — Om detta
förslag till jordförvärvslag går igenom tänds ett nytt hopp for småbrukarna
och landsbygden.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
69
1.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Att analysen utmynnar i långtgåen- Prop. 1990/91: 155
de förslag till avreglering är glädjande. Bilaga 2
1.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Även om utredning-
ens analyser i vissa fall förefaller väl enkla är rapporten i stort ett intressant
diskussionsinlägg med flera nya infallsvinklar. Vi delar utredningens hu-
vudsakliga bedömning att jordförvärvslagen i stor utsträckning inte längre
är ett effektivt redskap för att nå de avsedda politiska syftena. Utredningen
påstår att meningen ej varit att ifrågasätta dessa syften. Vi noterar emeller-
tid att så inte genomgående är fallet. Diskussion och slutsatser ifrågasätter
tvärtom det samhällsekonomiska värdet av flera av lagens huvudsyften.
Utredningen diskuterar två alternativ till en ny jordförvärvslag. I båda
alternativen finns förbud för juridiska personers förvärv. I det ena finns
dessutom företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till gles-
bygden. Skogsindustrierna har ovan redovisat sina uppfattningar i dessa
frågor. Regionalpolitiken bör hållas utanför lagen och i stället drivas
effektivt med riktade medel. Fortsatt förbud för juridiska personers för-
värv behövs inte i vår tid.
Slutsatsen av detta skulle således vara att någon jordförvärvslag över
huvud taget inte behövs. Så långt vill vi emellertid inte gå. Det finns behov
av en enkel modern jordförvärvslag som i huvudsak innehåller t. ex. be-
stämmelser för utländska personers förvärv, skydd för oseriöst ägande som
leder till inaktivitet samt olika myndigheters roller. Kanske kan jord-
förvärvslagens bestämmelser samordnas med annan lagstiftning rörande
fastighetsbildning och handel med fastigheter.
1.43 Svenska kommunförbundet: Den i rapporten föreslagna avregleringen
är positiv. Sparbanksföreningen delar utredarens mening att den nuvaran-
de lagstiftningen synes vara ineffektiv i förhållande till lagens syften och
att stora delar av lagen kan upphävas utan men för den jordbrukspolitiska
utvecklingen.
Jordbruket kommer att utsättas för en omfattande förändring i form av
avregleringar och storleksrationaliseringar. Mycket tyder på att statsmak-
terna kommer att ompröva grundläggande delar av jordbrukspolitiken,
såsom självförsörjning, öppna landskap m. m. Allt pekar på att lantbruks-
företaget blir ett företag vilket som helst, men med lokalisering till lands-
bygden. Mot denna bakgrund är det angeläget att goda betingelser skapas
för att driva jordbruksföretag på landsbygden. En reformering och förnyel-
se av jordförvärvslagen är därför viktig. Sparbanksföreningen ställer sig
positiv till att handeln med jordbruksfastigheter underlättas och många av
tvångsreglerna i jordförvärvslagen avskaffas.
Sammanfattningsvis ger en avvägning av syftena med jordförvärvslagen
i enlighet med vad som anförts ovan vid handen, att ett prövningssystem
för jordförvärv bör finnas kvar, men att det kan begränsas till juridiska
personers förvärv, med ökade möjligheter än i dag för juridiska personer
70
att förvärva jordbruksfastigheter, varvid förvärven bör prövas av lant- Prop. 1990/91: 155
bruksnämnden. Förenklingssträvandena talar för att prövning i andra Bilaga 2
syften bör avskaffas.
1.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund anser att en jordförvärvslag
är nödvändig. Den måste vara så utformad att den som avser att själv
bruka fastigheten ges företräde att förvärva den då den utbjuds till försälj-
ning.
Det är viktigt att lagen ger grunden till uppbyggnad av en levande
landsbygd.
Sammantaget innebär SJAs ställningstagande att nu gällande jordför-
värvslag även fortsättningsvis skall tillämpas, dock med en striktare
tillämpning av reglerna om prisprövning och boendeplikt. Endast härige-
nom kan för närvarande grunden för den levande landsbygden bestå.
Skulle förändringar i framtiden erfordras av lagstiftningen måste dessa
grundas på noggrann utredning och analys och inte som nu på hypoteser
vilka inte blivit ordentligt analyserade.
1.45 Sveriges jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag om änd-
ringar i jordförvärvslagstiftningen, innebärande att de nuvarande rationa-
liseringsbestämmelserna och prisprövningen slopas med bibehållet förbud
mot förvärv av juridiska personer.
Utredningens påpekande att generationsskiftena bestämmer en minimi-
nivå för omsättningen av fastigheter är riktigt. Det bör dock tilläggas, att
omsättningen av fastigheter påverkas i hög grad även av andra faktorer än
jordförvärvslagstiftningen, framför allt skattesystemet. Om föreliggande
förslag till nytt skattesystem blir verklighet, kommer detta att medföra en
drastisk minskning av omsättningen av jordbruksfastigheter genom köp.
Den föreslagna närmast konfiskatoriska realisationsvinstbeskattningen av
näringsfastigheter kommer att medföra inlåsningseffekter som gör att om-
sättningen på fastighetsmarknaden sjunker till en bråkdel av den nuvaran-
de.
Vi delar utredningens bedömningar om jordförvärvslagens konsekven-
ser, dvs. att
1. den omsatta mängden fastigheter minskar,
2. andelen och antalet släktförvärv ökar,
3. priset på jordbruksfastigheter faller,
4. säljare och potentiella säljare gör förluster,
5. de köpare som utestängs gör förluster,
6. insiders, dvs. de som får köpa fastigheter, gör vinster.
Vi delar i stort utredningens syn på jordförvärvslagens målsättningar
och jordförvärvslagens effekter. En viss försiktighet måste dock iakttas
beträffande slutsatserna om jordförvärvslagstiftningens praktiska konse-
kvenser. Den utveckling som faktiskt kan konstateras är oftast en följd av
71
ett komplicerat samspel av många olika ekonomiska, skattemässiga m. fl. Prop. 1990/91: 155
faktorer. Bilaga 2
1.47 Sågverkens råvaruförening: Utredaren ifrågasätter inte jordförvärvs-
lagens mål att:
a) Främja familjeföretag och sambandet brukande-ägande inom jord-
och skogsbruket.
b) Främja jord- och skogsbrukets strukturrationalisering.
c) Främja sysselsättningen i glesbygd.
Utredningen diskuterar i stället hur effektivt jordförvärvslagstiftningen
uppfyller dessa tre mål vart och ett. Enligt Råvaruföreningen är målen till
en del motstridiga, vilket också utredningen på flera ställen pekar på.
En naturlig följd efter denna utredning av jordförvärvslagstiftningen är
att diskutera behovet av, och i så fall målen för en jordförvärvslag mot
bakgrund av den nya, liberala ekonomiska ordning, som är förestående.
Härvid skulle diskussionen troligen leda till skilda analyser för jordbruk
och skogsbruk, där skogsbrukets självklara knytning till trävaru- och mas-
sa/pappersmarknaderna via skogsindustrin bör innebära mycket fri handel
med skogsmark. Priset på timmer och massaved sätts affärsmässigt utifrån
världsmarknadspriserna på skogsprodukter. Det finns därför utomordent-
liga skäl för affärsmässiga regler även för handel med skogsmark.
I den mån jordbruket fortsättningsvis kommer att vara en reglerad
näring, finns logik i reglerad jordbruksmarkshandel.
En gränsdragning mellan skogsfastigheter och jordbruksfastigheter blir i
så fall nödvändig efter exempelvis den arealmässiga fördelningen av skog
resp, jordbruksmark eller andel av taxeringsvärdet, som belöper på skogs-
bruksvärdet.
--— anser Sågverkens råvaruförening, att de förändringar som vid-
togs år 1987 i jordförvärvsfrågorna var positiva, framför allt för ökad
omsättning av skogsfastigheter. Liksom utredningen anser Råvarufö-
reningen, att lagen ytterligare bör liberaliseras. Till skillnad från utred-
ningen anser Råvaruföreningen, att det kategoriska hindret för juridiska
personers förvärv skall modifieras så, att bygdesågar av vital betydelse för
skogsorternas sysselsättning ges en klarare möjlighet än i dag att förvärva
skogsfastigheter som ett led i sin utveckling. Juridiska personer utanför
skogsbranschen eller juridiska personer/skogsindustrier med förädlingen
långt från aktuell fastighet eller i orter med differentierat näringsliv kan ej
åberopa de lokala sysselsättningsargumenten.
1.48 Tjänstemännens centralorganisation: Utredningen visar enligt TCOs
mening med all önskvärd tydlighet att den nuvarande jordförvärvslagen i
allt väsentligt i bästa fall varit verkningslös, i sämsta fall motverkat sina
syften.
Det är enligt TCOs mening viktigt att tillfoga, att en så omfattande
liberalisering av jordförvärvslagstiftningen kräver skatteregler som inte i
samma utsträckning som de hittillsvarande gör det skattemässigt gynn-
72
samt för förmögna personer och höginkomsttagare att förvärva jordbruks-
fastigheter.
Skattelagstiftningen har gjort jordbruksfastigheter till spekulationsob-
jekt, som det krävts en hård jordförvärvslagstiftning för att hindra speku-
lanter och skatteplanerare från att utnyttja.
1.49 Trädgårdsnäringens riksförbund ser inget väsentligt skäl till att ändra
de grundläggande principerna för jordförvärvslagstiftningen.
2.3 Lantbruksstyrelsen: En genomgång görs av 12 avslagsärenden i ett län
(Västerbotten) under perioden september 1988 — april 1989. Enligt utreda-
ren talar redogörelsen för de olika avslagsärendena i stor utsträckning för
sig själv.
Styrelsen vill påpeka att en redogörelse av det här slaget där endast
avslag och inte några bifall redovisas inte kan tillföra utredningen något av
värde. Utöver den omständigheten att antalet ärenden är få, är beskriv-
ningen av dem i samtliga fall ofullständig och i några fall tendensiös.
2.4 Skogsstyrelsen anser att utredningen har använt sig av säregna under-
sökningsmetoder som i alltför hög grad präglas av teoretiska analyser,
studier på makronivå och internationella jämförelser av tveksamt värde.
Jämförelser och analyser har dessutom gjorts för olika tidsperioder som i
alltför liten utsträckning omfattar nu gällande lag. Utredningens slutsatser
blir därför osäkra eller i vissa fall felaktiga. I detta yttrande ges många
exempel på brister i utredningen.
Skogsstyrelsen anser att utredningens undersökningsmetoder och analy-
ser är tveksamma och i vissa fall direkt olämpliga. Utredningen präglas i
hög grad av ett makroperspektiv där inträffade förlopp, som har påverkats
av många olika faktorer, i alltför stor utsträckning tillskrivs jordförvärvs-
lagen. Vidare har internationella jämförelser givits alltför stor tyngd. Vari-
erande förutsättningar vad gäller jord- och skogsbruk i olika länder och
olikheter vad gäller samhällsutvecklingen — t. ex. löner, arbetsmarknad,
utbildning och infrastruktur — innebär att det finns anledning att ifråga-
sätta om jämförelser av det slag som utredningen gör har något värde.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning präglas utvärderingen av JFLs effek-
ter alltför mycket av teoretiska analyser och teoretiska resonemang. Vidare
görs analyserna för olika tidsperioder där nu gällande regler inte alltid
ingår eller berörs i liten utsträckning. Skogsstyrelsen anser att utredningen
främst borde ha inriktats på att utvärdera effekterna av nu gällande lag. I
normalfallet inleds en utvärdering av det här slaget med en faktainsamling
av den kunskap som redan finns. Faktainsamlingen kompletteras sedan i
lämplig utsträckning med orsaks- och effektanalyser t. ex. genom intervju-
er och/eller enkäter. I det här fallet är det dessutom viktigt att noggrant
studera lagtillämpningen och dess effekter. Vad gäller det sistnämnda är
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
73
det givetvis nödvändigt att studera både bifallna och avslagna ansökningar
och dessutom även JFLs indirekta effekter.
Utredningen redovisar inte några som helst kontakter med företag,
organisationer och myndigheter som har god kännedom både om de
areella näringarnas utveckling och om fastighetsmarknaden. Vidare repre-
senterar den refererade litteraturen ett mycket smalt urval. Bl. a. saknas
tidigare utredningar om JFL, lantbruksstyrelsens tillämpningsföreskrifter
till JFL, fastighetsbildningslagen med föreskrifter samt ett antal viktiga
forskningsrapporter inom ämnesområdet, bl. a. några av Lars Lönnstedt.
Dessa rapporter har stort intresse för vissa frågor som utredningen disku-
terar.
Det kan noteras att den schematiska framställning av JFLs mål och
medel som redovisas i kapitlet (s. 9) tyder på missförstånd om syftet med
olika regler. Avslagsgrunderna (medlen) som har kopplats till målet om att
främja strukturrationalisering har, såväl vad gäller rationaliseringsaspek-
ten som vad gäller hinder mot skadlig uppdelning och mot s. k. additions-
förvärv, i hög grad även syftet att främja uppbyggnaden av familjeföretag.
Detta framgår också mycket tydligt av såväl förarbetena till JFL som av
lantbruksstyrelsens tillämpningsföreskrifter.
Skogsstyrelsen konstaterar att jordförvärvslagstiftningen har varit före-
mål för omfattande översyner flera gånger, bl.a. åren 1965, 1979 och 1987.
Jämfört med den nu aktuella utredningen har dessa översyner föregåtts av
ett omfattande utredningsarbete (i synnerhet åren 1965 och 1979). Vid
varje tillfälle har utredningarna baserat sina förslag på utvärderingar av
gällande lagstiftning och en analys av det aktuella behovet av förändring.
Enligt skogsstyrelsens uppfattning borde även denna utredning ha haft
samma breda ansats och, som tidigare nämnts, lagt tyngdpunkten på en
utvärdering av nu gällande lagstiftning. Det kan dock ifrågasättas om inte
lagen borde tillämpas under något längre tid innan den blir föremål för
utvärdering.
Vissa statistiska uppgifter i detta kapitet (Kapitel II En teoretisk analys
av lagens effekter) om fastighetsomsättningen är felaktiga och har korrige-
rats i efterhand. Siffran 2,5% (250000 ha) i årlig omsättning av den privata
skogsmarksarealen uppges som ”troligen för låg” och höjs därför till 4%.
Det kan noteras att strukturutredningen kom fram till ca 5 % som genom-
snitt för perioden 1976— 1981, dvs. en genomsnittlig innehavstid på ca 20
år. Om man utgår ifrån den nivå för antalet överlåtelser i form av lagfarts-
köp som utredaren har redovisat, ca 15000 per år, och dessutom beaktar
även överlåtelser i form av fastighetsregleringar, som utredaren tycks ha
förbisett, måste man dra slutsatsen att den siffra som anges ”som troligen
för låg” (2,5%) sannolikt bör fördubblas. Det kan noteras att lantbrukssty-
relsen i ett meddelande, 1989—09—11, om medelvärden vid lantbruks-
nämndernas skogsvärderingar uppskattar omsättningen av skogsmark till
600 000 — 800 000 ha per år.
I avsnittet om en teoretisk modell av fastighetsmarknaden påpekar
utredaren att om priset stiger kommer släktförvärven att minska, eftersom
det då anses lönsamt att sälja fastigheten till utomstående. Detta påpekan-
de ger anledning att erinra om vad som hände med prisutvecklingen och
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
74
överlåtelserna i mitten av 1970-talet. Prisstegringen var då extremt hög
samtidigt som andelen släktförvärv ökade. Det kan inte uteslutas att t. ex.
hög inflation leder till minskat intresse att frånhända sig egendom som
anses realvärdeskyddad. Utredarens figur II: 1 visar att fastighetsomsätt-
ningen har ökat efter ändringen av jordförvärvslagen år 1987. Det kan
starkt ifrågasättas om det är en riktig slutsats att hela ökningen är en effekt
av en mildrad prisprövning. Enligt skriftlig information från lantbrukssty-
relsen 1989—10—19 har såväl ökade virkespriser som prisuppgången på
småhus påverkat både omsättning och priser på lantbruksfastigheter.
I avsnittet om lagens fördelningseffekter diskuterar utredaren bl. a. ut-
ifrån begreppet avkastningsvärde på ett sätt som om det för en skogsfastig-
het skulle finnas ett enda för alla köpare gällande avkastningsvärde. Priset
kan i förhållande till detta värde bli för lågt, vilket enligt utredaren ger en
marginal för ineffektivitet.
Det finns anledning att påpeka att avkastningsvärdets nivå är beroende
av en rad värdebestämmande faktorer. Några av dessa faktorer är s. k. inte
objektsbundna, ägaranknutna faktorer. Till dessa hör ägarens, eller den
presumtive ägarens, mål och resurser, yrkesskicklighet, skattesituation och
tillgång till eget kapital. T. ex. andelen eget resp, lånat kapital kan mycket
väl motivera olika värde och därmed olika pris mellan olika köpare och
olika säljare utan att det behöver uppstå marginaler for ineffektivitet.
Det är också välbekant, och mycket omdiskuterat i värderingssamman-
hang vad gäller fastighetstaxering, att det finns två etablerade prisnivåer,
en för överlåtelser på den öppna marknaden och en lägre nivå för släktköp.
Eftersom huvuddelen av skogsmarken överlåts i form av släktköp, arv eller
gåva innebär det, om utredarens teorier är riktiga, att det finns en stor
potential för ineffektivitet för en stor andel av den privatägda skogsmar-
ken. Vad utredaren tycks ha missat är att ett högt pris ofta ger större
ojämnhet i virkesuttagen och mindre möjligheter till konjunkturanpass-
ning. Vidare är erfarenheterna inom SVO att ett högt pris kan leda till
alltför låg investeringsbenägenhet när det gäller skogsvård. Med ett lägre
pris kan däremot inoptimalförluster i såväl primär- som sekundärproduk-
tionen ofta undvikas.
Skogsstyrelsen konstaterar att utredarens slutsatser i kapitel II i allt
väsentligt är baserade på hypotetiska resonemang och teoretiska analyser.
Det hade varit av väsentligt större värde om slutsatserna, så långt det är
möjligt, i stället hade byggt på en utvärdering av JFLs verkliga effekter.
I detta kapitel (specialundersökningar) redovisas ett antal olika studier
bl.a. prisutvecklingen på lantbruksfastigheter, skattefrågor, strukturfrågor
och en studie av ett antal avslagna förvärvsansökningar i ett län. Vad gäller
den sistnämnda har den ett mycket begränsat intresse. Det går inte att dra
några generella slutsatser av en studie som omfattar några få avslagsären-
den i ett enda län under kort tid. Studien hade haft betydligt större värde
om den hade omfattat även bifallna ansökningar. Dessa kan, som tidigare
har påpekats, ha minst lika stort intresse som avslagna ansökningar för en
bedömning av JFLs effekter.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
75
3.3 Lantbruksstyrelsen: Fördelningen av landets skogsmarksareal mellan
olika ägarkategorier har sedan lång tid varit i det närmaste oförändrad,
dock med en viss minskning av den andel som ägs av fysiska personer.
Utredaren menar att den mark som förvärvas av staten eller skogsindu-
strin lämnar fastighetsmarknaden för alltid.
Styrelsen finner inte anledning att göra någon annan bedömning av
lagens effekt än den utredaren gjort, nämligen att lagen bidragit till att
bevara ca hälften av skogsmarken i fysiska personers ägo.
Ett ökat intresse från juridiska personer, åtminstone inom storstadsregi-
onerna i att förvärva jordbruksegendomar, har kunnat märkas. Juridiska
personer kan också antas ha stort intresse av att köpa upp bättre skogsfas-
tigheter i glesbygden. Motiven att genom lagen begränsa juridiska perso-
ners förvärvsrätt stärks härigenom ytterligare.
Utredaren konstaterar att jordförvärvslagen inte kunnat förhindra en
långtgående uppdelning mellan jord- och skogsbruk. Styrelsen vill fram-
hålla att detta hänger samman med den stora arealen sidoarrenden inom
jordbruket. Vid utformningen av jordförvärvslagen har det inte funnits
någon strävan att motverka en sådan utveckling, då den överensstämt med
lagens intentioner i fråga om rationalisering. Orsakerna till den utveckling
som skett behandlas närmare under avsnitt III: 3.
I utredningen sägs att jordförvärvslagen har misslyckats med att bevara
familjeägandet till jord- och skogsbruksfastigheterna. Vidare anses det
vara uppenbart att vi med rask takt rör oss mot ett släktägande i stället för
ett familjeägande. Till intäkt för detta tas att det under perioden 1976 —
1981 skett en viss förskjutning från enägda till tvåägda och i någon mån
flerägda företag.
Utredaren har ingen analys av vad som skulle skett om jordförvärvs-
lagen inte funnits. Då hade kanske flerägandet varit av ännu större omfatt-
ning.
Det blir allt vanligare att två personer, antingen man —hustru (sambo)
eller förälder—barn tillsammans äger fastigheten. Den senare konstella-
tionen är vanlig, och vid överlåtelser av större företag ofta nödvändig
under en period då ett generationsskifte genomförs. Ökningen av antalet
flerägda företag är marginell men bör kunna hindras, dels genom reglerna
för avveckling av dödsbon, dels genom regeln som infördes i jordförvärvs-
lagen den 1 juli 1989 och som ger lantbruksnämnderna möjligheter att
ingripa mot olämpligt andelsägande.
3.4 Skogsstyrelsen: Utredarens resonemang på s. 22 vad gäller ägar-
utvecklingen kan delvis ifrågasättas. Enligt bestämmelserna i 1965 års lag,
4§ andra stycket, hade företag för förädling av jordbruks- och skogspro-
dukter eller för distribution av jordbruksprodukter viss prioriterad ställ-
ning vad gäller förvärv av mark om egendomens alster skulle tillgodogöras
i rörelsen. Bestämmelsen hade betydelse främst för skogsbolag och skogs-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
76
foretag vid förvärv av skogsfastigheter. Bestämmelsen var i kraft fram till
år 1979 dvs. den gällde även under boomen år 1974. Tillgängliga uppgifter
visar att skogsföretagens nettoförvärv av skogsmark omfattade 81 400 ha
under perioden 1 juli 1965 — 31 december 1970 och 36000 ha under
perioden 1971 — 1975. Boomen år 1974 märks således inte i statistiken.
Utredarens slutsats att skogsindustrin troligen skulle ha utnyttjat sina
vinster för att köpa skogsmark vid detta tillfälle, om inte JFL lagt hinder i
vägen, är således felaktig.
På samma sida uppges det att skogsindustrin aldrig har sålt ut sina
skogsmarker. Utredaren förbiser då att NCB, Billerud Gränges Mark AB,
Södra skogsägarna, Vänerskog och Domänverket sålde ca 100000 ha
skogsmark till lantbruksverket under lågkonjunkturen i början av 1980-
talet.
Skogsstyrelsen instämmer dock i utredarens samlade bedömning att JFL
har varit effektiv när det gäller begränsningen av juridiska personers rätt
att förvärva jordbruksfastigheter.
På s. 24 påpekar utredaren att omvandlingen av kombinerade företag till
rena skogsföretag beror på att de kombinerade företagen upphör med
jordbruksdelen antingen genom försäljning eller genom att jordbruket helt
enkelt läggs ned. Påpekandet stämmer dåligt med verkliga förhållanden.
Kombinerade företag betraktas i statistiken som rena skogsföretag efter
utarrendering av åkern. Försäljning av jordbruksdelen torde sällan före-
komma eftersom det ofta inte är tillåtet enligt fastighetsbildningslagen.
I avsnittet om familjeägande och släktägande drar utredaren slutsatsen
att lagen har misslyckats när det gäller att bevara familjeägandet till jord-
och skogsbruken. Slutsatsen dras med ledning av statistik som visar att
enägandet har minskat från 90 — 95% av arealen år 1965 till 75% av
arealen år 1981.
Slutsatsen är svårförståelig och måste bygga på en missuppfattning av
lagens syfte. Enligt förarbetena till den nu gällande lagen skall JFL vara
inriktad på att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsfor-
men. Vidare skall lagen främja uppbyggnaden och vidmakthållandet av
rationella familjeförtag i jord- och skogsbruket. I direktiven till den senaste
översynen av lagen (1986) sägs det att familjelantbruket liksom hittills
skall utgöra basen i jordbruket. Det är mot den bakgrunden som bestäm-
melserna om fysiska personers företräde framför juridiska personers skall
ses, detsamma gäller bestämmelserna som innebär hinder mot s. k. addi-
tionsförvärv och skadlig uppdelning av fastigheter samt möjligheten att
vägra tillstånd av rationaliseringsskäl. Samtliga dessa bestämmelser har
enligt förarbetena till lagen bl. a. tillkommit för att slå vakt om familjelant-
bruket. En utvärdering av JFLs effekter borde därför ta sikte på att
undersöka i vad mån dessa bestämmelser har bidragit till att bygga upp
och bevara effektiva familjeföretag. En sådan studie måste omfatta både
bifallna och avslagna förvärvsansökningar samt lantbruksnämndernas köp
och försäljning av lantbruksfastigheter och andra indirekta effekter av
JFL.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
3.8 Statens lantmäteriverk: Utredaren anser (s. 22) att bevarande av det
77
privata ägandet av jord troligen inte har något samband med JFL eftersom
det enligt utredarens bedömning är osannolikt att t. ex. juridiska personer
skulle ha köpt jord i större utsträckning om marknaden hade varit fri.
Något underlag för denna bedömning redovisas dock inte. Här bör emel-
lertid påpekas att JFL har inneburit — och avsetts innebära — en viktig
restriktion mot byggföretags och andra exploatörers förvärv av jordbruks-
fastigheter i områden kring tätorter och andra områden till vilka förvänt-
ningar har knutits om byggande för bostads-, fritids- eller industriända-
mål. Under vissa tidsperioder har ett starkt efterfrågetryck från byggbola-
gens sida förelegat. Förvärvstillstånd har visserligen kunnat meddelas,
men en förutsättning har då varit att det rört sig om mark där exploatering
har varit nära förestående och stått i överensstämmelse med inriktningen
av samhällsplaneringen.
Utredarens slutsats att bolagsförbudet i JFL har bidragit till att bevara
ca hälften av skogsmarken i privat ägo är riktig. Det bör emellertid noteras
att den av utredaren påtalade ”inlåsningen” av bolagens skogsmark modi-
fieras av att storskogsbruket i ganska stor utsträckning aktivt har bidragit
till strukturrationaliseringen på bytesbasis. Det principiella kravet på
markkompensation i JFL har i sådana sammanhang utgjort en av utgångs-
punkterna.
På s. 23 redovisas utvecklingen av antalet lantbruksföretag fördelat på
olika företagstyper. Detta presenteras felaktigt som utvecklingen av antalet
fastigheter, när det är brukningsenheter som avses.
Som utredaren noterar har ca 60% av den privatägda skogsmarken
förlorat anknytningen till jordbruket. Den berörda utvecklingen har pågått
kontinuerligt ända sedan 1930-talet. Det är naturligtvis en riktig iakttagel-
se att JFL inte har kunnat hindra denna utveckling, men detta är inte
anmärkningsvärt eftersom utvecklingen i fråga väsentligen torde ha föran-
letts av andra faktorer än sådana som påverkas av JFL.
Det är riktigt att flerägandet i lantbruket har ökat. Förhållandet har
belysts av bl. a. strukturutredningen och dödsboutredningen. Dödsbout-
redningens förslag har lett till en lag om förvaltning av samägda jordbruks-
fastigheter samt ändringar i JFL för att stävja vissa andelsförvärv.
Utredarens hänförande av hälften av tvåägandet till kategorin flerägan-
de är emellertid otillräckligt underbyggt. Det går inte att på det redovisade
underlaget avgöra hur stor del av det ökade tvåägandet som beror på ökat
ägande av makar eller sambor och hur stor del som beror på ökat flerägan-
de i den här avsedda bemärkelsen. Utredarens slutsatser angående omfatt-
ningen av nedgången i familjeägandet är därför inte hållbara.
Det bör samtidigt påpekas att JFLs konstruktion leder till vissa sned-
vridningseffekter. Eftersom de flesta släktförvärven inte är tillståndsplikti-
ga blir det främst genom dessa typer av transaktioner som ett ökat flerä-
gande uppstår.
3.10 Domänverket: Utredningens slutsats är att jordförvärvslagen verk-
samt bidragit till att hindra bolagsköp av jord och skog men att lagen vad
gäller övriga mål varit ineffektiv. Analyserna upplevs lite för grunda och
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
avgränsade för att ge stöd för ett så tvärsäkert påstående. Domänverket Prop. 1990/91: 155
tror likväl att utredningens slutsats i fråga om bolagsköp är riktig — det har Bilaga 2
varit lätt för beslutande organ att få uppslutning bakom beslut att vägra
juridiska personer förvärv av jord och skog. I övriga förvärvsärenden har
avvägningarna mellan skilda opinioner inte varit lika enkla, vilket resul-
terat i beslut med otydlig målinriktning. Ineffektivitet är emellertid ett
alltför hårt omdöme.
3.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Punktvis lämnas i det följande
några kommentarer till vissa avsnitt i utredningsrapporten.
|
Rapporten |
JFL har varit effektiv i målsättningen att bibehålla |
|
Länsstyrelsen |
Målsättningen bör finnas kvar. Bedömningen att |
|
Rapporten |
JFL har inte kunnat förhindra en långtgående upp- |
|
Länsstyrelsen |
Styrelsen anser det önskvärt att en uppdelning mel- |
|
Rapporten |
JFL har misslyckats med att behålla arealen för |
|
Länsstyrelsen |
Under senare år har på grund av skattebestämmel- |
3.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: När det gäller två av lagens syften,
nämligen att främja familjeföretag och sambandet ägande —brukande
79
samt att främja strukturrationaliseringen har lagen både direkt och indi- Prop. 1990/91: 155
rekt i stort sett fungerat som avsikten varit. Bilaga 2
3.36 Landstingsförbundet: Reservation av ledamöterna Bror Eriksson och
Börje Hörnlund.
Styrelsen anser också att de bestämmelser som finns i dag gällande
förvärvslag, som syftar till att möjliggöra och utveckla familjejordbruket,
måste bibehållas.
3.37 Lantbrukarnas riksförbunds syn på ägandet av skogs- och jordbruks-
mark i Sverige är att
— Markägandet bör vara enskilt.
I Sverige ägs och drivs lantbruksföretagen huvudsakligen som familjefö-
retag. Det är eftersträvansvärt att detta förhållande består också i framti-
den.
Skogs- och jordbruksmark är nödvändiga produktionsmedel for lant-
bruksföretagen. Lantbruket är stommen i glesbygdens näringsliv. Den
produktion som bedrivs där måste nödvändigtvis ske där marken finns.
Ett enskilt ägt jord- och skogsbruk medför en uthållig produktion efter-
som småföretag är hårdare bundna till platsen för verksamhetens utövan-
de än om produktionen varit en del av ett större företag. Ett enskilt ägande
av marken medför därför också ett spritt boende. En ökad mångfald i
brukningsformer m.m. kan också förväntas om enskilda människor äger
marken. Koncentreras ägandet till staten, kommunerna och ett fåtal bolag
prövas endast några människors idéer om hur marken skall brukas. Ett
spritt ägande har därför ett värde i sig. Wibes utredning visar att de privata
skogsägarna inte är mindre aktiva än storskogsbruket och klart mer aktiva
än kyrka och kommun. Även ur skoglig aktivitetssynpunkt är således
enskilt ägande att föredra.
3.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksforeningen: Också då det gäller
familjeägandet har den allmänna sociala och ekonomiska utvecklingen
inneburit att sambandet mellan ägande och brukande försvagats. Jordbru-
kets lönsamhetsproblem har också lett till en snabb framväxt av rena
skogsegendomar. Fastigheternas avkastning har alltmer utvecklats att bli
ett komplement i den övriga familjeekonomin.
3.45 Sveriges jordägareförbund anser, att olika ägarekategorier bör finnas
men att jorden och skogen till allra största delen bör ägas av enskilda. En
långsiktig tendens att alltmer jord och skog övergår till institutionellt
ägande, dvs. bolag, stat, kommun m. fl. bör brytas, så att det enskilda
ägandet i stället ökar. Detta är särskilt angeläget med hänsyn till att
utvecklingen i Sverige beträffande skogsmarken skiljer sig i hög grad från
de nordiska grannländernas. I Sverige ägs ca 25% av skogsmarken av
bolagen medan i Finland endast ca 7 — 8 % och i Norge ca 5 %.
Med denna målsättning står det klart, att det behövs en jordförvärvs-
lagstiftning för att stärka det enskilda ägandet gentemot det institutionella.
Jordförvärvslagstiftningen behövs för att rätta till den obalans i förutsätt-
80
ningarna för ägandet som föreligger. Det enskilda ägandet konkurrerar ej
på lika villkor med det institutionella.
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
Det är obestridligt att flerägande i form av dödsbon, samägande m. m.
ibland kan medföra komplikationer och därmed en sämre förvaltning av
jorden och skogen. Detta har föranlett ny lagstiftning om dödsboägande
och samägande av jordbruksfastigheter som kan antas i viss mån underlät-
ta en lösning av problemen. Emellertid finns skäl att överväga ytterligare
åtgärder i linje med de lösningar som valts i andra länder, t. ex. Norge. Där
föreligger en rätt för en delägare i en jordbruksfastighet att lösa ut andra
delägare till ett pris motsvarande avkastningsvärdet. En sådan lösning
synes även stå i överensstämmelse med historisk tradition och verklighe-
tens krav. Jordägandet har ofta betraktats som en familjeangelägenhet och
jorden har ansetts böra gå vidare inom efterföljande släktled. Detta är
naturligt med hänsyn till jord- och skogsbrukets mycket långsiktiga inrikt-
ning. För de fall där ett olämpligt flerägande inte kunnat undvikas borde
man därför överväga nya regler motsvarande vad som gäller i andra
länder, t. ex. Norge och Västtyskland, för att underlätta generationsskiften
på jordbruksfastigheter. Sveriges jordägareförbund föreslår, att denna fråga
blir föremål för särskild utredning.
4.3 Lantbruksstyrelsen: Utredaren drar slutsatsen att jordförvärvslagen
varit ineffektiv i den meningen att den inte kunnat förhindra utvecklingen
mot ett arrendejordbruk i stor skala. Lagen sägs ha verkat tvärtemot sina
syften genom att en större del av fastigheterna på grund av lagen stannat
som släktegendom.
De två senaste decenniernas ökning av arealen arrenderad åker kan i det
närmaste helt hänföras till sidoarrenden. Alternativet för den som arren-
derar ut sin jord är oftast inte en försäljning, snarare någon form av
extensiv brukning i egen regi eller möjligen nedläggning. Det bör påpekas
att tillgång till sidoarrenden i många fall kan vara positiv för brukaren,
särskilt under en period av företagsuppbyggnad. Ofta är då sidoarrenden
enda möjligheten att nå bättre ekonomi. Det kan t. ex. vara fysiskt omöj-
ligt att öka arealen över en viss gräns på grund av åkermarkernas lokalise-
ring. Här finns alltså en motsättning mellan de två målen ägande —brukan-
de och storleksrationalisering, av vilka det senare prioriteras högst i jord-
förvärvslagen. Dessutom är det inte möjligt att med lagens hjälp tvinga
fram försäljningar. Lagen bidrar dock till att stärka sambandet brukande-
ägande genom att arrenderad mark som är av väsentlig betydelse för ett
företag i regel inte tillåts förvärvas av någon annan än arrendatorn vid
försäljning på öppna marknaden. Styrelsen vill också framhålla att regler-
na för yrkesmässig brukning, yrkeskunskaper och bosättning även gynnar
sambandet ägande —brukande.
I skogsbruket har självverksamheten minskat. Den tekniska utveckling-
en har starkt bidragit till detta. Mekaniserade, kostnadseffektiva avverk- 81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
ningssystem utnyttjas i allt större omfattning inom privatskogsbruket. I
områden där möjligheterna till sysselsättning utanför jord- och skogsbruk
är begränsade, dvs. i första hand regionalpolitiskt känsliga områden, är det
dock särskilt betydelsefullt för många fastighetsägare att vara självverk-
samma i egen skog. Genom ingripande med jordförvärvslagen för att
främja sysselsättningen är det uppenbart att sambandet mellan ägande och
brukande främjas.
4.4 Skogsstyrelsen instämmer i konstaterandet att jordförvärvslagen har
misslyckats när det gäller att bevara sambandet mellan ägande och brukan-
de av åkerjorden. Den primära orsaken är givetvis lagens begränsade
räckvidd. Självfallet är en annan viktig orsak att ägarna har måst övergå
till att arbeta inom andra näringar för att få bättre försörjningsmöjligheter
och högre levnadsstandard. Samtidigt har fastigheten behållits för egen del
eller inom släkten för bostads- eller fritidsändamål. En annan viktig orsak
till ökad utarrendering av åkerjorden är att andelen ägare som är pensionä-
rer har ökat. Med själ v verksamhet vid avverkning som mått påstår utreda-
ren att sambandet ägande/brukande har minskat även i skogsbruket. Utre-
daren förbiser dock att det är genom ökad själ v verksamhet som en stor del
av de senaste årens ökade skogsvårdsinsatser har kunnat genomföras.
Jämförelsen med motsvarande utveckling i andra länder kan man enligt
skogsstyrelsens uppfattning inte dra några slutsatser av. Förhållandena
mellan olika länder är alltför olika för att göra en jämförelse meningsfull.
Vad har t. ex. utbudet av arbetstillfällen i olika länder betytt för utveck-
lingen eller takten när det gäller uppbyggnaden av sociala trygghetssystem?
När det gäller ägande/brukande anser utredaren att JFL inte ens har
varit neutral, den har t. o. m. motverkat sina syften. Påståenden om JFLs
inlåsningseffekter har framförts tidigare i olika sammanhang. Det har dock
veterligen aldrig styrkts att dessa effekter finns trots att en ganska enkel
orsaksanalys bör kunna visa hur det förhåller sig. (Varför har Ni behållit
fastigheten inom släkten?) Det som hittills är känt är att fastigheter ofta
behålls inom släkten av en rad andra skäl än att det finns en JFL.
4.8 Statens lantmäteriverk: Den faktiska utvecklingen när det gäller rela-
tionen ägd — arrenderad åker har varit sådan som utredaren pekar på. Vid
försök till värdering av JFLs roll gäller det först att bedöma vilken utveck-
ling som skulle ha kommit till stånd om JFL inte hade funnits. Utredaren
menar att en större del av fastigheterna i så fall skulle ha kommit ut på
marknaden och en mindre del stannat som släktegendom. Antagandet är
rimligt. Men utredaren redovisar inte något stöd för hypotesen att en
sådan utveckling skulle ha lett till högre andel ägd och lägre andel arrende-
rad jord. Vid frånvaro av JFL kan man mycket väl tänka sig att jordbruks-
fastigheterna vid försäljning i stor utsträckning skulle ha kommit i andra
personers ägo än jordbrukare och att jordbruket på fastigheterna skulle ha
arrenderats ut. Det var en sådan utveckling som JFL skulle motverka och
det är fullt rimligt att anta att lagen åtminstone under en mycket stor del av
efterkrigstiden har spelat en roll i det avseendet.
När det gäller frågan om sambandet mellan ägande och brukande har
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
82
bl.a. fastighetsindelningen betydelse. Det finns vidare ett flertal viktiga
funktioner i samhället — utöver äganderätten — som grundas på fastig-
hetsindelningen. Fastighetskredit, fastighetsbeskattning och folkbokföring
kan nämnas som några exempel. En dålig fastighetsstruktur innebär mer-
arbete for dessa verksamheter och för ett flertal andra verksamheter som
använder fastighetsdata. Samhället har således ett betydande intresse från
rättslig och administrativ synpunkt att fastighetsindelningen förvaltas på
ett riktigt sätt och att brukningsförhållandena i en ökad omfattning stäm-
mer överens med rikets indelning i fastigheter.
För skogsbrukets del bör en analys av självverksamheten också omfatta
skogsvårdsåtgärderna.
4.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningen hävdar att lagen
medverkat till att minska sambandet brukande-ägande.
Sambandet mellan brukande-ägande har minskat men troligen har
faktorer såsom skattelagstiftningen, inflationen och den dåliga lönsamhe-
ten i jordbruket spelat minst lika stor eller större roll i detta sammanhang.
Det kan därför ifrågasättas hur stor påverkan jordförvärvslagen har haft.
4.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Sambandet brukande-ägande har
ej kunnat bevaras oförändrat men JFL har dock ej oväsentligt bidragit till
att detta samband ej minskat mer än vad som skett. Ökningen av arrende-
arealen ligger helt på sidoarrendena. Denna ökning är dels ett tecken på
önskemålet och behovet av en fortlöpande storleksrationalisering inom
jordbruket, dels på att många äldre ägare, som inte längre orkar bruka sin
jord, känner ett ansvar för landskapets öppethållande och då väljer att
överlåta brukandet till grannar. Utvecklingen får i regel anses positiv för
de jordbrukare, som ej lyckats förvärva mark men fått tillgång till sidoar-
rende. Detta har mycket litet med JFL att göra.
4.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: När det gäller två av lagens syften,
nämligen att främja familjeföretag och sambandet ägande —brukande
samt att främja strukturrationaliseringen, har lagen både direkt och indi-
rekt i stort sett fungerat som avsikten varit.
Jordförvärvslagen har däremot inte haft som inriktning att hindra ned-
läggning eller upphörande av jordbruksdrift. Därför kan man inte heller
som i utredningen säga att den i det fallet varit verkningslös.
Som tidigare nämnts är det andra faktorer än jordförvärvslagen som
huvudsakligen styrt förändringarna i brukande och ägande. Länsstyrelsen
har vad avser jordförvärvslagens effekt en motsatt åsikt än den som fram-
förs av utredningen. Där lagen varit tillämplig har den utan tvekan med-
verkat till att åker och skog överförts från icke aktiva ägare till sådana som
varit aktiva i jord- och/eller skogsbruk.
4.37 Lantbrukarnas riksförbund: Jordbruk och i än högre grad skogsbruk
är långsiktiga näringar. En långsiktig förfoganderätt är nödvändig för att
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
motivera investeringar för framtiden. Ägandet medför den största möjliga
förfoganderätten över något.
I Sverige har utvecklingen gått mot att en allt större del av jordbruks-
marken brukas av andra än ägarna. Tillskottsarrenden har ofta varit den
framkomliga vägen för att utvidga jordbruksföretagen. För unga männi-
skor, utan stort eget kapital, har arrenden varit en möjlighet att börja som
jordbrukare. Det är värdefullt att denna möjlighet står till buds även
framdeles. Det vore dock önskvärt att mer mark innehades av brukarna
både ur markanvändnings- och företagsmässig synpunkt. Det är vid för-
säljning av fastigheter som ägarstrukturen kan påverkas.
4.45 Sveriges jordägareförbund: Vad beträffar sambandet brukande-
ägande gäller, att förhållandet mellan kvantiteten rotpostförsäljningar
resp, leveransvirke är ett osäkert mått på privatskogsägarnas självverk-
samhet. Det ligger i sakens natur, att avverkningar, framför allt slutavverk-
ningar, genom den ökande mekaniseringen i högre grad sker som rotpost-
försäljningar medan de mera arbetsintensiva delarna av skogsbruket, plan-
tering, röjningar, administration och planering m. m., sker inom ramen för
självverksamheten.
5.3 Lantbruksstyrelsen: Rationaliseringsprocessen i jordbruket kan
underlättas dels genom förbättrad arrondering, dels genom storleksratio-
nalisering. Enbart det senare medlet behandlas närmare i utredningen.
Arronderingsförbättringar är nödvändiga i svårt ägosplittrade områden,
men även i samband med borttagning av järnvägsövergångar och ändring
av vägsträckningar. Det bör understrykas att lantbruksnämndernas insat-
ser via jordförvärvslagen och jordfonden i detta sammanhang sparar tid
och kostnader för berörda myndigheter inom kommunikationsväsendet.
Även riskerna för olycksfall minskas på detta sätt.
Utredaren menar att jordförvärvslagen bidragit till att göra de svenska
jordbruken mycket stora. Lagen sägs däremot inte ha bidragit till att öka
effektiviteten. Härav dras slutsatsen att lagen kan avskaffas utan några som
helst men för den kort- eller långsiktiga utvecklingen vad avser syftet att
rationalisera jordbruket.
Styrelsen anser att de svenska jordbruken inte är att betrakta som
”mycket stora”. År 1988 fanns i landet enligt lantbruksregistret 101000
företag med mer än 2 ha åker. Medelarealen uppgick till 28,5 ha. De helt
ägda företagen hade en medelareal av 17,6 ha, medan motsvarande areal
för delvis arrenderade företag var 38,5 ha. Endast 15000 företag brukade
mer än 50 ha åker medan mer än hälften (58000) av det totala antalet
företag hade ett arealunderlag som understeg 20 ha åker. Dessutom är
variationerna i företagsstorlek avsevärda mellan olika landsdelar. Inte
heller de internationella jämförelserna i utredningen ger vid handen att
jordbruken i Sverige är ”mycket stora”.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
84
Däremot instämmer styrelsen i utredarens konstaterande att storleksra- Prop. 1990/91: 155
tionaliseringen varit framgångsrik. Den tekniska utvecklingen har kunnat Bilaga 2
appliceras på jordbruket, delvis som en följd av att brukningsenheterna
blivit större.
På många håll har storleksrationaliseringen till övervägande del skett
genom tillskott av sidoarrenden. Alternativet hade varit att behålla många
små helägda, men olönsamma företag. En viss del ägd mark är nödvändig,
även i de företag som baseras på sidoarrenden. Jordförvärvslagen har
bidragit till att hålla andelen ägd mark uppe inom dessa företag.
I vissa bygder skulle det inte varit möjligt att bedriva jordbruk på ett
effektivt sätt utan en omfattande storleksrationalisering med stöd av statlig
jordbrukspolitik. Under långa perioder har storleksrationaliseringen också
varit det väsentligaste inslaget i jordförvärvslagstiftningen. I samman-
hanget bör nämnas den så kallade KR/SR-verksamheten som pågick i
lantbruksverkets regi under 1960- och 1970-talen och som syftade till en
snabb uppbyggnad av effektiva familjeföretag. Övervägande delen av des-
sa satsningar har senare visat sig vara riktiga. Under senare år har, mot
bakgrund av bl.a. överskottsproduktionen i jordbruket och satsningen på
landsbygdsutveckling, en förskjutning skett från uppbyggnad av nya före-
tag till vidmakthållande av utvecklingsbara företag.
Effektiviteten (produktiviteten) mäts i utredningen som förändring (%)
av värdeproduktion under viss tid per sysselsatt i jordbruket. Utredaren
har här använt sig av internationella jämförelser och har inte funnit något
som helst samband mellan företagens storleks- och produktivitetstillväxt.
Styrelsen vill i sammanhanget påpeka att uppgifterna om storlekstillväxt
och produktivitetsökning i de under avsnittet redovisade diagrammen inte
stämmer överens med uppgifterna i utredningens statistiska appendix. Då
de senare uppgifterna i stället används och jämförelserna utgår från sam-
ma tidsperiod, kan ett visst samband noteras mellan storlekstillväxt och
produktivitetsökning. Utredarens slutsats faller alltså redan här.
Att dra långtgående slutsatser av enbart en jämförelse av det här slaget
är förkastligt. Förhållandena inom jordbruket och andra samhällsområden
länderna emellan är inte så likartade att skillnader i produktivitetsutveck-
ling kan hänföras till existensen av en särskild jordlagstiftning.
Slutsatserna i övrigt tycks bygga på den felaktiga föreställningen att
tillgången på åker är obegränsad, och att anpassningen till ändrade ekono-
miska förhållanden sker helt automatiskt som i vissa andra näringsverk-
samheter. Att så ej är fallet visar all praktisk erfarenhet.
I utredningen hävdas att det inte finns mycket att vinna på en med
lagens hjälp forcerad storleksrationalisering inom det privata skogsbruket.
Ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen är att främja skogsbrukets
rationalisering. Detta kan åstadkommas dels via storleksrationalisering,
dels via arronderingsförbättrande åtgärder. Storleksrationaliseringen har
dock tonats ned sedan år 1987 och sker till mycket stor del utan ingripan-
den med jordförvärvslagen.
För skogsbrukets del är rationaliseringsverksamheten därför huvudsak-
85
ligen inriktad på att åstadkomma arronderingsförbättringar. Jordförvärvs-
lagen och jordfonden är de medel som står till förfogande.
Problemen med en dåligt arronderad skogsmark sägs i utredningen med
all säkerhet höra till svenskt skogsbruks minsta problem och bör kunna
hanteras utan omfattande lagstiftning. I stället kan, menar utredaren, t. ex.
lantbruksnämnderna intensifiera sina köp och försäljningar på öppna
marknaden.
Styrelsen finner anledning att nyansera utredarens beskrivning. I fram-
för allt Kopparbergs, Värmlands och Västernorrlands län utgör arronde-
ringsförhållandena sannolikt ett av skogsbrukets allvarligaste problem.
Även på andra håll i landet förekommer lokalt svår ägosplittring. Enbart i
de tre nämnda länen bedöms 1,5 — 2 milj, ha vara i behov av arronderings-
förbättrande åtgärder. I Kopparbergs län utgör skiften med mindre än 50
meters bredd närmare 30% av den privata skogsmarksarealen. Vidare har
det konstaterats att sämre arrondering medför eftersatt skogsvård, vilket
inte nämns i utredningen.
I ett område där omfattande åtgärder planeras har lantbruksnämnden
möjlighet att i princip generellt ingripa med stöd av rationaliseringsbe-
stämmelsen. Genom jordfonden kan ett större fastighetsinnehav i området
byggas upp. En någorlunda omfattande och effektiv jordfondsverksamhet
är dock enligt styrelsens bedömning helt beroende av fortsatta möjligheter
att använda rationalisering som avslagsskäl vid olämpliga förvärv.
Utredaren utgår från att den dåligt arrenderade marken utgör 20% av
privatskogsmarken samt att denna drabbas av 20% merkostnad vid av-
verkningar. Utifrån dessa antaganden skulle den årliga merkostnaden på
grund av dåligt arronderad privatskogsmark uppgå till närmare 150 milj,
kr. Kostnaderna för den del av myndighetsutövningen inom lantbruksver-
ket som avser arronderingsförbättringar är inte möjliga att exakt specifice-
ra, men de är otvivelaktigt blygsamma i förhållande till nämnda summa.
I utredningen konstateras att det finns stordriftsfördelar vid skogspro-
duktion och att detta gäller framför allt vid avverkning med mekaniserade
system, främst vid gallring. Det betonas att åtgärdsområdets storlek därvid
spelar stor roll för kostnadsnivån samt att motsvarande skalfördelar vid
självverksamhet är ringa.
Styrelsen vill nämna att mekaniserade system sedan flera år har varit
helt dominerande i privatskogsbrukets slutavverkningar. Även i gallringar-
na svarar de mekaniserade systemen för en avsevärd del av avverkningar-
na. Denna andel väntas öka markant de närmaste åren.
Just vid mekaniserad gallring har alltså storleken på det område som
skall åtgärdas betydande inverkan på kostnaderna. Små fastigheter och
dåligt arrenderade fastigheter har i regel också små åtgärdsområden. Sam-
verkan mellan markägare är en väg att pressa kostnaderna, men för att
generellt nå kostnadseffektivitet på längre sikt är storleksrationalisering
genom sammanslagning och omarrondering av fastigheter nödvändig.
Andra fördelar med större fastigheter är att de ger möjlighet till (och
kräver) en högre ambitions- och kunskapsnivå hos ägarna genom att
jämnare och mera kontinuerliga förvaltningsåtgärder erfordras.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
86
Inför en eventuell framtida revidering bör följande ändringar övervägas.
Den del av rationaliseringsmomentet som avser vidmakthållande av
lantbruksföretag bör kunna tonas ned ytterligare och i större utsträckning
överlåtas åt lantbrukarna själva. I stället bör en förskjutning av tyngd-
punkten i lagen ske, så att de regionalpolitiska hänsynstagandena får större
betydelse. Prisprövningen bör inte avvecklas men väl kunna förenklas till
en ren beredskapslag. Samhället bör inte avhända sig möjligheten att
snabbt kunna ingripa mot en osund allmän prisutveckling. Förbudet mot
att sammanföra utvecklade eller utvecklingsbara företag kan utgå ur lag-
stiftningen. Lättnader bör kunna ske i fråga om krav på yrkeskunskaper
vid förvärv av lantbruk.
5.4 Skogsstyrelsen: Skogsvårdsstyrelserna har bl. a. en från utredningen
avvikande uppfattning om lagens syfte och lagens effekter när det gäller att
främja skogsbrukets rationalisering. Enligt styrelserna är det möjligt i
många fall att uppnå effektivitetsvinster genom storleksrationalisering och
arronderingsförbättring.
När det gäller storleksrationaliseringen i jordbruket drar utredaren slut-
satsen utifrån en internationell jämförelse att det inte finns något som helst
samband mellan storlekstillväxt och produktivitetstillväxt. Skogsstyrelsen
anser att det inte går att dra några slutsatser alls av denna jämförelse.
Skälet till detta är att storlekstillväxt och produktivitetstillväxt har belysts
för olika tidsperioder. Det förekommer även andra felaktigheter i redovis-
ningen. I figur 111:6 finns USA med men inte Norge och i figur III: 7 är det
tvärtom. Vidare har storlekstillväxten varit positiv i Italien, inte negativ
som utredaren har visat.
Skogsstyrelsen konstaterar att utredaren i detta avsnitt mer har ifråga-
satt JFLs rationaliseringsmål än lagens effekter. Vidare har inte utredning-
en alls berört den kraftiga nedtoning av rationaliseringsaspekten, främst i
fråga om jordbruksmark, som skedde vid den senaste översynen av lagen.
När det gäller JFLs mål att främja skogsbrukets rationalisering kan
noteras att utredningen synes ifrågasätta både lagens syfte och dess effek-
ter. Skogsstyrelsen delar inte utredningens uppfattning, utan menar att det
även framgent är viktigt för Sveriges konkurrenskraft när det gäller skogs-
produkter att hålla kostnaderna i skogsbruket nere, bl.a. genom rationali-
sering.
Skogsstyrelsen har med hänvisning till skogspolitikens mål, i många
olika sammanhang framfört uppfattningen att det är angeläget att små
brukningsenheter som inte kan drivas rationellt blir föremål för storleksra-
tionalisering. Det är också angeläget att snabba upp omarronderingarna.
Skogsstyrelsen ansåg därför att det fanns skäl att tillstyrka huvuddelen av
strukturutredningens (SOU 1983:71) ganska radikala förslag. Styrelsen
var också ganska kritisk mot nedtoningen av rationaliseringsaspekten vid
den senaste översynen av jordförvärvslagen. I sitt yttrande pekade skogs-
styrelsen bl. a. på att det fortfarande finns behov av storleksrationalisering
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
87
och arronderingsförbättring som i första hand syftar till att åstadkomma Prop. 1990/91:155
behandlingsenheter som medger rationell brukning. Skogsstyrelsen pekade Bilaga 2
också på vad föreslagna ändringar skulle innebära för den aktiva rationali-
seringsverksamhet som bedrivs av lantbruksnämnderna och lantmäteriet,
bl.a. att möjligheterna för lantbruksnämnderna att bygga upp markre-
server för att underlätta omarronderingar skulle komma att begränsas.
Utvecklingen under den senaste tiden har visat att detta påpekande var
befogat.
Enligt utredningen är vinsterna av omarrondering utomordentligt blyg-
samma i ett nationellt perspektiv. 1 samma avsnitt sägs det att dålig
arrondering kan antas innebära en tvåprocentig stegring av de totala
avverkningskostnaderna i landet och det antyds att detta är närmast för-
sumbart.
Skogsstyrelsen konstaterar att 2% på avverkningskostnaderna motsva-
rar ca 140 milj. kr. i nuläget. Till denna siffra skall läggas de vinster som
kan göras genom rationellare skogsvårdsåtgärder, minskad administrativ
hantering osv.. Redan en kostnadsminskning på 140 milj. kr. per år moti-
verar omarrondering av den dåligt arronderade skogsmarken, som enligt
utredningen uppgår till ca 20% av den privata skogsmarken. Vid t. ex. 5 %
räntekrav ligger lönsamhetsgränsen vid 1 273 kr./ha medan kostnaden för
omarrondering för närvarande uppgår till i genomsnitt 1 000 kr./ha. Om
förutom vinsten på avverkningssidan även övriga vinster tas med i kalky-
len, är det knappast någon tvekan om att omarrondering generellt sett är
en lönsam åtgärd.
Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att det finns stordriftsför-
delar vid skogsproduktion. Utredningen underskattar dock stordriftsför-
delarna vid skogsvård. Enligt skogsvårdsstyrelsernas erfarenheter inverkar
behandlingsenhetens storlek starkt på hektarkostnaden vid markbered-
ning. Vidare har utredningen överdrivit smådriftsfördelarna av att bedriva
ett ståndortsanpassat skogsbruk. Ett ståndortsanpassat skogsbruk kan
självfallet bedrivas även inom storskogsbruket.
Det är naturligt och kan också visas rent statistiskt att det finns ett
samband mellan fastighetsstorlek och beståndsstorlek. Skogsbruk med
små bestånd leder till högre kostnader och inoptimalförluster. Det är
riktigt att, som utredningen antyder, en del av stordriftsfördelarna ändå
kan uppnås genom samverkan. Kostnaderna för samverkan är dock bety-
dande.
Den jämförelse av genomsnittlig hyggesstorlek för olika ägarkategorier
som utredningen gör i tabell IV: 8 ger inte en rättvisande bild. Om jämfö-
relsen görs landsdel för landsdel blir skillnaden i hyggesstorlek mellan
olika ägarkategorier betydligt mindre.
5.6 Arbetsmarknadsstyrelsen: Ett huvudsyfte med lagen är att främja bil-
dandet av större och bättre arronderade fastigheter samt att befrämja
rationaliseringen av jord- och skogsbruket. Utredaren konstaterar att lagen
har bidragit till en snabb storlekstillväxt i jordbruket men inte en snabbare
effektivisering i betydelsen produktionskostnader per enhet.
88
Livsmedelspolitiska arbetsgruppen har föreslagit en avreglering av jord-
bruket, som väntas medföra en betydande minskning av den spannmåls-
odlade arealen. Mot den bakgrunden finner AMS att bestämmelserna som
främjar jordbruksegendomarnas storleks- och produktivitetstillväxt bör
utgå ur lagen.
5.8 Statens lantmäteriverk: Utredaren anser att med alla bedömnings-
grunder måste sägas att storleksrationaliseringen varit framgångsrik ge-
nom att medelarealen skog och åker har ökat under den studerade tidsperi-
oden (från 18 ha åker och 36 ha skog till 28 ha åker och 40 ha skog enligt
figur III: 5). Sedan övergår utredaren till att göra internationella jämförel-
ser.
Storleksrationaliseringen vad gäller åkermark har främst att göra med
att brukningen i ökad omfattning sker i form av sidoarrenden, något som
inte omfattas av JFL. Ser man i stället till medelarealen för taxeringsenhe-
terna har ökningen varit måttligare.
Det är således viktigt att hålla isär tillskottsarrende och tillskottsförvärv.
Enligt jordbruksstatistiken ökade exempelvis mellan åren 1983 och 1984
ca 6000 lantbruksföretag utav totalt 115000 sitt arealunderlag genom
tillskottsarrende. Drygt 3 600 företag erhöll budgetåret 1984/85 större
areal genom tillskottsförvärv.
Den internationella jämförelsen tar utredaren till intäkt för att det inte
finns några som helst samband mellan storlekstillväxten och produktivi-
tetstillväxten i de jämförda länderna. Spridningen mellan länderna skulle
till huvuddelen förklaras med den allmänna utvecklingen av levnadsstan-
darden i länderna.
Analysen är förenklad till om det finns en jordförvärvslag eller inte i de
jämförda länderna. Men även om man bortser från andra viktiga faktorer,
som utvecklingen av levnadsstandarden och det totala innehållet i jord-
brukspolitiken i de jämförda länderna, kan man inte bortse från att Eng-
land och Italien synes ligga i en grupp för sig om man konstruerar en figur
med produktivitetstillväxt på den ena axeln och storlekstillväxt på den
andra. England och Italien, som inte har någon jordförvärvslagstiftning,
har således en lägre storlekstillväxt än övriga länder. England, som har
jordbruksförhållanden jämförbara med övriga länder i Nordeuropa, har
dessutom en lägre produktivitetstillväxt än de övriga.
Om man begränsar analysen till de svenska förhållandena har både en
yttre och en inre rationalisering skett under hela efterkrigsperioden. Detta
kan mätas i en storlekstillväxt och en produktivitetsökning i jordbruket,
vilket figurerna redovisar. Historiskt sett har den yttre rationaliseringen
varit nödvändig för att få en anpassning av brukningsenheterna efter de
ändrade anspråk på brukningsenheternas storlek, som den jordbrukstek-
niska utvecklingen medfört.
Det som utredaren anför till stöd för tesen att storleksrationaliseringen
inte har bidragit till att öka effektiviteten är inte tillräckligt för att övertyga
om tesens riktighet. En betydande storleksrationalisering har skett genom
sidoarrenden till jordbruksföretag. Det är otvetydigt så att de etablerade
jordbrukarna har visat starkt intresse för tillskottsmark i den period som
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
89
har undersökts. Detta är ett bevis för att det för företagaren finns företags-
ekonomiska vinster med att köpa eller arrendera tillskottsmark.
LMV anser att en fortsatt allmän satsning från statens sida på storleksra-
tionalisering av jordbruksföretagen sannolikt inte är eftersträvansvärd i
nuvarande jordbrukspolitiska situation. Däremot finns det fortfarande
behov av riktade strukturförbättringar, främst i ägosplittrade områden i
Kopparbergs län, Värmlands län, Skaraborgs län m. fl. och i anslutning till
vägar och järnvägar. Rationaliseringsbestämmelsen i JFL tillsammans
med jordfonden är vidare ett av medlen för samhället att genomföra
markbyten och skadeförebyggande åtgärder vid vägdragning och stängning
av järnvägskorsningar.
I utredningen finns ett diagram (s. 37) enligt vilket avverkningsintensite-
ten ökar med antalet skiften per fastighet. Diagrammet bygger på en
vidarebearbetning av virkesförsörjningsutredningens statistiska material
gjord av strukturutredningen (tabell 1, bilaga 2 i strukturutredningens
betänkande). Eftersom skiftesantalet inte finns registrerat i något offentligt
register bygger undersökningen på 2 233 svar från utlottade skogsägare.
Virkesförsörjningsutredningen har därför anmärkt att om materialet delas
upp ytterligare kan man inte dra några statistiskt säkra slutsatser om
skillnaderna i t. ex. avverkningsintensitet (SOU 1981:81 s. 257). Viss
försiktighet måste alltså iakttas när det gäller att utnyttja resultaten från
stickprovsundersökningen. Enligt LMVs mening kan bearbetningen inte
läggas till grund för några som helst säkra slutsatser.
Virkesförsörjningsutredningen har dock med vissa reservationer konsta-
terat följande skillnader mellan olika grupper. De kombinerade jord- och
skogsbrukarna har markerat högre avverkningsintensitet än de rena skogs-
ägarna. Vidare pekar virkesförsörjningsutredningens undersökning på att
avverkningsintensiteten är högre om det bara är en ägare till fastigheten än
om fastigheten ägs av flera personer. De yngre skogsägarna tycks vara mera
aktiva än de äldre skogsägarna i avverkningshänseende. Skogsägare med
skogsbruksplan har genomsnittligt högre avverkningsbenägenhet än de
som saknar skogsbruksplan. Några säkra slutsatser om skillnader i avverk-
ningsbenägenhet mellan grupperna utbor och åbor kan inte dras. Samman-
fattningsvis ger undersökningen otvetydigt intrycket att avverkningsbenä-
genheten är lägre hos många av dem som endast indirekt eller inte alls har
en anknytning till skog och skogsmark.
Undersökningar av de enskilda skogsägarnas avverkningsintensitet har
också gjorts av Lars Lönnstedt. Resultatet av en intervjuundersökning
bekräftar att olikheter existerar vad avverkningsintensiteten beträffar mel-
lan olika företagsgrupper och mellan olika delar av Sverige.
— Enmansägda medelstora och stora lantgårdar uppvisar sålunda för
den undersökta tidsperioden den högsta avverkningsintensiteten.
— Avverkningsintensiteten, framför allt på lantgårdar, tenderar att på-
tagligt minska vid flerägande.
— Bland lantbruksföretagen utmärker sig de små lantgårdarna för en låg
avverkningsintensitet.
— Lantbrukare som även arbetar utanför gården har en något lägre
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
90
avverkningsintensitet än lantbrukare som huvudsakligen arbetar på sin
gård.
— Skogsgårdar har generellt sett en något lägre avverkningsintensitet än
lantgårdar.
— Bland skogsgårdarna är det framför allt äldre ägare som utmärks för
en påtagligt låg avverkningsintensitet.
— Materialet tyder inte på att utborna avverkar markant mindre än
övriga markägare.
Resultatet ger enligt LMVs mening närmast anledning till bedömningen
att om man vill främja avverkningarna är det ändamålsenligt att med hjälp
av t. ex. JFL påverka ägo- och ägarstrukturen i det privata skogsbruket.
Strukturutredningen har vidare redovisat en undersökning av åtgärdsbe-
hovets eventuella samband med fastighetsstrukturen (s. 136). Jämförelsen
visar entydigt for såväl Kopparbergs län som Värmlands län att sämre
arronderad skog har större andel kalmark och röjningsskog med stort
åtgärdsbehov än bättre arronderad skog. Det konstateras vidare att ande-
len kalmark och röjningsskog tillsammans är ungefär densamma i skog
med bättre arrondering som i skog med sämre arrondering. Detta innebär
att slutavverkningarna utförs i ungefär lika stor omfattning inom sämre
arronderade områden som inom bättre arronderade. Däremot är skogsvår-
den tydligen mer eftersatt vid sämre arrondering.
LMV anser för egen del att vid bedömning av betydelsen av strukturra-
tionalisering från allmän och enskild synpunkt är det väsentligt att också
granska benägenheten att vidta aktiva skogsvårdsåtgärder som verkar för
ett uthålligt skogsbruk.
Regionalt är vidare arronderingsproblemen av mycket stor betydelse. 1
bl. a. Kopparbergs län och Skaraborgs län finns länsprogram för omarron-
deringsverksamheten. I Kopparbergs län bedöms behovet av omarronde-
ring beröra ca 750000 ha och i Skaraborgs län ca 85000 ha. Härutöver
finns ett bedömt omarronderingsbehov omfattande ca 350000 ha i Värm-
lands län. Den av lantmäteriet i samarbete med bl. a. lantbruksnämnderna
bedrivna omarronderingsverksamheten har avsevärd omfattning i Kop-
parbergs län medan verksamhet i betydligt mindre omfattning bedrivs i de
övriga nämnda länen och i begränsad utsträckning på ytterligare några
håll.
Båtnaden, dvs. nyttan av arronderingsförbättringar för markägarna, har
utretts och befunnits vara mycket stor i de mest ägosplittrade områdena.
Även i mindre ägosplittrade områden är effekten stor. Härtill kommer
samhällsekonomiska vinster genom effektivare tillämpning av skogsvårds-
lagen m. m.
JFL har stor betydelse för omarronderingsverksamheten genom att bety-
dande markreserver ofta är en nödvändig förutsättning för en omarronde-
ring. Dessutom har JFL betydelse för den successiva rationaliseringen i
skogsmark.
I specialundersökningen om stordriftsfördelar konstateras att det all-
mänt sett finns stordriftsfördelar vid skogsproduktion. Detta gäller fram-
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
91
för allt vid avverkning med mekaniserade system, främst vid gallring. Vid
självverksamhet anses motsvarande fördelar vara ringa.
I specialundersökningen ställs två teknikalternativ mot varandra — dels
teknik som anses tillämplig enbart för storskogsbrukets förhållanden och
dels en småskalig teknik som anses mest lämplig för självverksamma
skogsägare. Den teknik som specialundersökningens författare anser vara
lämplig enbart för storskogsbrukets förhållanden är den mekaniserade
avverkningsteknik som beskrivs på s. 72 punkt d (skördare och skötare).
Denna teknik är dock allmänt tillämpad även inom privatskogsbruket dels
genom skogsägareföreningarnas avverkningsorganisation för de anslutna
skogsägarna och dels genom fristående skogsentreprenörer.
De mindre skogsägarna har alltså möjlighet att köpa avverkningstjänster
med rationella metoder för enskilda avverkningsuppdrag oavsett om de är
till någon del självverksamma eller ej. De har härigenom möjlighet att i
stället ägna sig åt de delar av skogsbruket som ger dem en bättre ersättning
för deras arbete, t. ex. skogsvården. De beprövade systemen för mekanise-
rad avverkning medför nämligen väsentligt lägre avverkningskostnader
per m3sk vilket även framgår av figuren IV: 12 s. 74. Det rör sig enligt
figuren om kostnadsskillnader i storleksordningen 25 — 40 kr. per m3sk
beroende av åtgärdsområdets storlek mellan maskinell slutavverkning och
motormanuell avverkning med uttransport med jordbrukstraktor utrustad
med enkel skogsutrustning.
Vid mycket små avverkningskvantiteter innebär dock de mekaniserade
avverkningssystemen så höga fasta kostnader utslaget per m3sk avverkad
kvantitet att de inte blir konkurrenskraftiga på objekt i storleksordningen
100 — 200 m3sk. Det är dock endast i det mest ägosplittrade skogsbruket
som så små avverkningsobjekt behöver förekomma. Konsekvenserna blir
att de mest rationella avverkningsmetoderna — även trots att de tekniskt
är tillämpliga på även små objekt — inte tillämpas av kostnadsskäl.
Fördelarna med större åtgärdsenheter inom skogsbruket gäller inte bara
för avverkningar utan även för skogsvård, virkesvärde, administration och
planering samt på lång sikt även skogsproduktion.
För den helt självverksamme skogsägaren är båtnaden av större åtgärds-
enheter mindre. På sikt kan det dock anses tveksamt om de självverksam-
ma skogsägarna vill utföra det tunga manuella avverkningsarbetet till en
ersättning som jämförd med avverkning med mekaniserade avverknings-
system är väsentligt lägre.
På senare år har på skogsmaskinmarknaden kommit fram maskiner för
avverkning och transport som är mer anpassade för självverksamhet. Även
dessa maskiner måste dock i en kalkyl belastas med kapitalkostnader
m.m. vilket — om investeringen skall vara ekonomiskt motiverad —
kräver bättre planering av verksamheten. I kostnadseffektivitet kan denna
typ av maskiner inte mäta sig med de etablerade maskinella avverknings-
metoderna. De får i stället ses som en möjlighet för den självverksamme
skogsägaren att underlätta det tunga avverkningsarbetet.
I undersökningen om stordriftsfördelar refereras bl. a. till LMVs rapport
1984:3, vilken avser båtnadsberäkning vid fastighetsreglering i skogsmark
för omarronderingsprojekt. Vidare behandlas resultat från Gustafssons
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
92
undersökning år 1986 som behandlar det enskilda företaget. Dessa under-
sökningar kompletterar varann och har något olika utgångspunkter och
förutsättningar. De står därför inte heller i något motsatsförhållande till
varandra. Slutsatsen av beräkningarna blir for de enskilda skogsbrukarna i
regleringsområdet att de positiva effekterna av en omreglering är stora i
svårt uppsplittrade områden. Vad gäller generella slutsatser om arronde-
ringens inverkan på det ekonomiska resultatet i skogsbruket kan sägas att
osäkerheten främst gäller sifferbeloppens storlek i detalj och inte de all-
männa tendenserna eller lönsamheten av en mer genomgripande fastig-
hetsreglering.
Gustafssons undersökning tar vidare inte hänsyn till vissa strukturfakto-
rer som t. ex. topografiska förhållanden, formen på åtgärdsenheterna och
skiftesformens inverkan på det ekonomiska resultatet. I praktiken leder
dålig form till att skiftena måste delas upp i mindre åtgärdsområden eller
åtgärdsenheter varvid kostnadsökningen i allmänhet blir betydande. Med
säkerhet ökar kostnaden mycket starkt om skiftena är mindre än 50 på
bredden. Redan vid en skiftesbredd på 100 m är kostnadsökningen stor.
Här föreligger dock ett behov av uppföljande forskning till KTHs medde-
lande 4:17 år 1972.
I slutsatserna i undersökningen om stordriftsfördelar s. 81 sägs att
genom att behandla närliggande bestånd samtidigt kan man ändå få ut en
del stordriftsfördelar. Beräkningar utförda i en utredningsgrupp i Koppar-
bergs län tyder dock på att de kapitaliserade merkostnaderna för samtliga
samverkansåtgärder för att bedriva ett fullständigt skogsbruk inom starkt
ägosplittrade områden överstiger kostnaderna för en genomgripande om-
reglering.
Nackdelarna av stark ägosplittring kan till viss del motverkas genom
samverkan på det sättet att flera markägare inom en trakt avverkar vid
samma tillfälle. Är strukturen på skogsskiftena alltför splittrad blir dock en
sådan samverkan svår och dyrbar att genomföra. Problemen kan då över-
vinnas endast genom en genomgripande omarrondering av skogsmarken
som medför större ägoskiften och möjligheter till större avverkningsenhe-
ter och åtgärdsenheter per skogsägare.
Omarronderingar har erfarenhetsmässigt visat sig vara lättare att ge-
nomföra om en rationaliseringsreserv av statligt ägd skogsmark har kunnat
byggas upp vilken sedan har kunnat användas vid genomförandet av
omarronderingen. LMV anser därför, som redan berörts, att det även i
fortsättningen finns behov av bestämmelser i JFL som gör det möjligt att
bygga upp en markreserv för omarrondering i ägosplittrade områden.
Rationaliseringsbestämmelsen bör i huvudsak behållas i lagen, eventu-
ellt med vissa begränsningar när det gäller tillämpningsområdet. För ett
behållande av bestämmelsen talar de arronderingsmotiv som LMV har
berört samt även de regionalpolitiska motiven.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
5.9 Statens industriverk har tagit del av virkesförsörjningsutredningens
material, som det redovisas i föreliggande rapport, och härvid noterat att
man inte har funnit några ekonomiska fördelar med stordrift vid avverk-
93
ning av skog. Detta talar for en satsning på utveckling av småskaligt
skogsbruk, vilket kunde vara till stor fördel för glesbygden och utveckling-
en av kombinationsföretag där. Det är dessutom intressant att utredningen
föreslår att lantbruksnämnderna bör intensifiera sitt arbete med jordfon-
den och köp och försäljning av fastigheter. SIND instämmer i detta och
har på senare tid noterat att aktiviteter i denna riktning pågår samt att
projekt som syftar till ökad fastighetsomsättning har inletts i ett par län i
Norrland bl. a.
5.10 Domänverket: Även om utredningens iakttagelse skulle vara riktig att
storleksrationaliseringen inte resulterat i minskad produktionskostnad per
enhet, har likväl förutsättningar skapats för en sådan utveckling. En utebli-
ven storleksrationalisering skulle sannolikt ha medfört ännu högre produk-
tionskostnad per enhet samt minskade möjligheter till arbetsrationalise-
ring och arbetsmiljöinsatser.
Inom jord- och skogsbruket kommer det liksom i dag att finnas både
stora och små företag med olika ägarkategorier. Alla kommer att ställas
inför krav på ökad effektivitet inom allt snävare av samhällshänsyn be-
stämda ramar. Lagar som reglerar markutnyttjandet blir viktigare än lagar
som reglerar ägandet.
Domänverket delar därför utredningens uppfattning att en avreglering
bör ske inom jordförvärvslagstiftningens område---bestämmelserna
om rationalisering — — — omprövas. Alla företag måste emellertid ha
möjlighet att förbättra struktur och arrondering på markinnehaven.
5.14 Näringsfrihetsombudsmannen delar utredningens uppfattning att en
rationalisering inom jordbrukssektorn bäst sköts av marknadskrafterna.
Att så sker är särskilt viktigt om den föreslagna avregleringen av sektorn i
övrigt skall genomföras, eftersom producenten då måste få möjlighet att
följa marknadens signaler.
Beträffande skogsmark visar utredningen att de vinster som erhålls
genom att understödja en rationalisering med hjälp av jordförvärvslagen
är utomordentligt blygsamma. Då lagens effekter i övrigt motverkar en
friare fastighetsmarknad delar NO utredningens uppfattning att skogsbru-
kets rationalisering ej behöver understödjas med en särskild lag.
5.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: I utredningen dras slutsatsen att
lagen främjat en snabb storlekstillväxt i jordbruket, men inte en snabbare
effekti visering.
Det har skett en snabb ökning av medelarealen på jordbruksfastigheter.
Enligt lantbruksnämnden är detta nödvändigt bl.a. för att möta den tek-
niska utvecklingen. Genom att den tekniska utvecklingen har kunnat
utnyttjas har också en större effektivitet kunnat nås, vilket motsäger utred-
ningens slutsats.
Här instämmer länsstyrelsen i lantbruksnämndens bedömning.
Det bör dock framhållas att rationaliseringen och den tekniska utveck-
lingen har medfört stora negativa effekter på natur- och kulturmiljön.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
94
5.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län är medveten om de konflikter som
kan uppstå mellan lantbrukets rationalisering och landsbygdens utveckling
i bemärkelsen ökat boende och bibehållande av mindre fastigheter som
egna enheter. Strukturrationalisering bör nu användas ytterst restriktivt.
Det kan dock fortfarande finnas fastigheter där en strukturrationalisering
kan behövas och skall då självfallet vara möjlig.
Länsstyrelsen delar inte utredningens slutsats att rationaliseringsbe-
stämmelsen helt kan utgå.
Länsstyrelsen bedömer att marknadskrafterna inte kommer att medver-
ka till en förbättring av den skogliga arronderingen i områden med stark
ägosplittring och inte heller att de på något sätt kommer att underlätta för
familjelantbruken att utvecklas och leva kvar, vilket länsstyrelsen anser
vara angeläget med hänsyn till miljö- och näringsliv.
Länsstyrelsen anser således till skillnad från utredningen att det finns ett
allmänt intresse av att på något sätt kunna ingripa i vissa lägen.
5.21 Länsstyrelsen i Gotlands län: Genom utnyttjande av jordförvärvs-
lagen i kombination med jordfonden har betydande arronderingsförbätt-
ringar kunnat genomföras såväl inom jordbruket som skogsmarken. Ratio-
naliseringseffekterna har varit betydande med positiv nationalekonomisk
betydelse. Dessutom får man inte förbise de miljömässiga fördelarna t. ex.
genom minskade körtider, kanteflfekter osv.
5.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det i Sverige skall finnas
ett livskraftigt jordbruk av viss omfattning, som skötes yrkesmässigt och
med tillfredsställande ekonomiskt resultat. En av grundförutsättningarna
för detta är att brukningsenheterna har godtagbar storlek samt en god
arrondering och ägosammansättning. Med den målsättningen är det nöd-
vändigt att till viss del kunna styra marktransaktionerna. Instrumentet för
detta är JFL. Genom åren har åtskilliga förbättringar av fastighetsstruktu-
ren skett med JFLs hjälp. Inom många områden är dock behovet av
förbättrad fastighetsindelning fortfarande stort. Från strukturrationalise-
ringssynpunkt finns även i fortsättningen ett behov av JFL.
|
Rapporten |
Storleksrationaliseringen har varit huvudinslaget i |
|
Länsstyrelsen |
En korrekt beskrivning är att arronderingsförbätt- |
|
Rapporten |
Det finns inget samband mellan storleks- och pro- |
Länsstyrelsen
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
95
Påståendet strider mot hittills vedertagna begrepp.
Inte minst den tekniska utvecklingen ställer krav på
|
större arealer. Medelarealen inom jordbruket är ProP- 1990/91.155 hetstillväxt stå helt klart för den enskilde brukaren. Den stora efterfrågan på tillskottsmark och intres- | |
|
Rapporten |
JFL har bidragit till att göra de svenska jordbruken |
|
Länsstyrelsen |
Medelarealen åker per företag ligger under 30 ha. |
En god arrondering och tillräcklig storlek är i många avseenden viktigt
på lång sikt. Möjligheten att tillämpa JFL för att främja rationalitet i dessa
avseenden bör bibehållas. Däremot kan rationaliseringsaspekten tonas
ned när det gäller att nybilda fler utvecklade företag.
5.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt länsstyrelsens bedömning, vil-
ken styrks av de erfarenheter som lantbruksnämnden i länet har redovisat,
finns det ett fortsatt behov av att vidmakthålla de familjejordbruk som
finns och av att förbättra arronderingen. En fortsatt storlekstillväxt be-
döms angelägen inom länets slättbygder. Lagens avvägning av hur dessa
behov skall beaktas vid förvärvsprövningen synes i stort lämplig.
5.24 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Se under 1.24.
5.25 Länsstyrelsen i Örebro län anser i likhet med utredaren att det
numera inte finns tillräckligt starkt behov att fortsätta arbetet med jord-
brukets rationalisering. Däremot kvarstår enligt länsstyrelsens mening ett
behov att i vissa områden göra koncentrerade insatser för rationalisering
av skogsmarken. Att få till stånd sådan verksamhet, utan att det allmänna
ges annan möjlighet att bygga upp en markreserv än genom förvärv på
öppna marknaden, bedöms som orealistiskt. Det är fortfarande av allmänt
intresse att JFL i rationaliseringssyfte kan tillämpas inom sådana områ-
den.
I samband med införande av 1987 års ändringar föreslogs att länspro-
gram för strukturrationalisering skulle upprättas av lantbruksnämnden i
96
nära samarbete med länsstyrelsen och kommunerna. Av länsprogrammet
skulle framgå inom vilka områden det enligt JFL 4§ 1. är av allmänt
intresse att egendomen tas i anspråk för jordbrukets eller skogsbrukets
rationalisering. Programmet skulle fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrel-
sens idé är, att länsstyrelsen enligt ett sådant fastställt länsprogram skulle
kunna ges befogenhet forordna att förvärvstillstånd krävs inom i länspro-
grammet angivna områden.
Inom övriga områden bör förvärvstillstånd kunna undvaras. Jordbruket
och skogsbruket är inte betjänta av prövning enligt en uddlös rationalise-
ringsbestämmelse. Sådan prövning skulle troligen uppfattas som onödig
byråkrati.
Genom att tillgängliga personella och ekonomiska resurser koncentreras
till de mest angelägna områdena i resp, län bör rationaliseringsverksamhe-
ten kunna effektiviseras avsevärt.
Länsstyrelsen föreslår att
— JFL ändras på sådant sätt att förvärvstillstånd för fysiska personer
behövs endast inom sådant område, som omfattas av länsstyrelsens för-
ordnande enligt fastställt länsprogram,
— bestämmelserna i 4§ 2, 3 och 4 upphävs,
— 6 och 7 §§ upphävs.
5.28 länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredarens förslag är ägnat att medfö-
ra negativa förändringar, då det gäller ägandet av jord och skog. Både
etablerade yrkesutövare, som har behov av tillskottsmark och seriösa
nytillträdande företagare kommer att missgynnas. 1 konkurrensen om jord
och skog kommer köpstarka intressenter som har helt andra motiv än att
satsa på jord och skogsbruk, att medvetet gynnas. Likaså kan man förutse
en ökning av det s. k. utboägandet — något som står i direkt motsättning
till de samhälleliga målen att söka trygga befolkningsunderlaget i glesbyg-
derna.
— — — Länsstyrelsen anser också att myndigheternas möjligheter att
påkalla markbyte med olika institutionella ägare borde stärkas. Sådana
skärpningar står givetvis inte i motsättning till att man i okontroversiella
förvärvsärenden har en snabb och enkel handläggning.
5.29 Länsstyrelsen i Västerbottens län: — — — tillstyrker förslaget till ny
jordförvärvslag enligt alternativ 1 — — —.
5.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Medelarealen brukad åker per jord-
bruksföretag liksom medelantalet kor per besättning har ökat kraftigt.
De faktorer som utöver jordförvärvslagen framför allt bidragit till dessa
stora förändringar är:
— mekaniseringen i både jord- och skogsbruk som lett till mindre ar-
betsbehov men samtidigt också ett ökat behov av inkomster dvs. inom
jordbruket bl. a. krav på större areal och fler kor,
— krav på ökade inkomster i takt med den allmänna standardhöjningen
i samhället, vilket också lett till strävan efter större areal och fler kor,
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
— jordbrukspolitiken som under en lång följd av år ställt stora krav på
en fortgående rationalisering bl. a. genom reglerna för bidragssystemet, för
lantbruksnämndernas jordfondsverksamhet och tillämpningen av jord-
förvärvslagen,
— samhällsutvecklingen inom andra sektorer, vilken ofta varit ogynn-
sam för jordbruket genom ökade kostnader (service, frakter, skatter
m. m.).
Det är naturligtvis omöjligt att säkert avgöra hur stor betydelse jord-
förvärvslagen haft i detta större sammanhang. Störst betydelse har nog
utan tvekan den tekniska och ekonomiska utvecklingen haft. Men direkt
och indirekt har jordförvärvslagen givetvis påverkat rationaliseringsför-
loppet.
Under många år har just kravet att gynna storleksrationalisering och
bättre arrondering varit huvudmotivet för jordförvärvslagen. Ser man till
utvecklingen i vårt län kan man nog konstatera att lagen fungerat så som
den varit tänkt. Där den inte varit tillämplig, t. ex. vid släktöverlåtelser,
arv och testamenten, har den naturligtvis inte kunnat styra utvecklingen.
Att fastighetsägare som upphört med aktivt jord/skogsbruk ändå oftast
behåller fastigheten kan bero på svårighet att köpa en ny fastighet men
också på sådana faktorer som släkgård, intresse att behålla anknytning till
hembygd, jakt- och fiskemöjligheter m. m. Det visar bl. a. en inventering
som gjorts i Tornedalen.
I Norrbottens län har vi fortfarande brister i jordbruksfastigheterna
både avseende storlek och arrondering. Vissa möjligheter att befrämja en
bättre struktur bör därför finnas. Detta gäller kanske främst åkermarken
men i viss utsträckning också skogen.
I Norrbottens län finns det fortfarande stora brister i främst arronde-
ringen av jordbruksfastigheterna. Många fastigheter består av ett flertal
små skiften både inom åkermarken och i skogen. Det finns därför ett
fortsatt behov av att befrämja en bättre fastighetsstruktur och då framför
allt avseende åkern.
Länsstyrelsen anser därför att nuvarande rationaliseringsbestämmelser
bör i stort sett bibehållas. I nu gällande utformning av lagen har ju
rationaliseringskraven dämpats.
Den jämförelse som utredningen gjort med andra länder kan inte tas till
intäkt för att slopa rationaliseringsbestämmelserna helt. Dels är förhållan-
den och förutsättningar mellan länderna mycket olika, dels har utgångslä-
get när det gäller storlekar och ägandeformer varit helt annorlunda i
exempelvis Sverige, USA och Storbritannien. De senare länderna har ju
från början haft en helt annan fastighetsstruktur än Sverige. I själva verket
är det så att tillskottsförvärv av åker och skog nästan alltid visat mycket
god ekonomisk marginaleffekt på grund av att redan befintliga investering-
ar och arbetskraft kunnat användas effektivare.
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
5.34 Kooperativa förbundet: Alla bestämmelser i jordförvärvslagen som
98
syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess — — — bör Prop. 1990/91: 155
utgå. Bilaga 2
5.36 Landstingsförbundet: Styrelsen tillstyrker — — — det alternativ som
innebär---att rationaliseringsbestämmelserna tas bort.
5.38 Småbrukare i Väst: — — — den ensidiga rationaliseringspolitiken
och stordriften varit av ondo. Den har inte ökat effektiviteten utan bara
påskyndat avfolkningen på landsbygden.
”Jordförvärvslagen har som visats utan tvivel bidragit till att göra de
svenska jordbruken mycket stora. Men den har inte bidragit till att öka
effektiviteten. Vad avser syftet att rationalisera jordbruket kan lagen av-
skaffas utan några som helst men för den kort- eller långsiktiga utveckling-
en” skriver utredaren. Vi instämmer till fullo i kravet på att ta bort
rationaliseringsparagrafen. Alla smågårdar som har en köpare bör få vara
kvar i framtiden. Stora gårdar som inte klarar sig utan statligt stöd bör
delas upp i flera småbruk. Då kan vi få en bebodd landsbygd.
Köpare som vill bo och bruka gårdarna bör ges företräde. Den försöks-
verksamhet som pågått några år och kommunerna fått ha ett ord med i
laget bör utvärderas. Den nuvarande jordförvärvslagens formulering ”av
allmänt intresse” är för löst formulerad. Med en stringent lag som gynnar
bo och brukande och som hindrar uppenbara ”spekulanter” kan lantbruks-
nämnderna avskaffas och lagens tillämpning granskas av kommunerna.
Småbrukare i Väst hoppades mycket på formuleringen i 1986 års jord-
förvärvslag. Men det visar sig att lantbruksnämnderna gör en så vid
tolkning av begreppet ”allmänt intresse” att rationaliseringspolitiken har
fortsatt i nästan oförminskad kraft.
”Problemen med dålig arrondering hör till det svenska skogsbrukets
minsta problem” slås fast i utredningen. Likaså att effektiviteten i små-
skogsbruket inte är sämre eller att avverkningen är mindre. Det är mycket
bra att detta slås fast. I den Dahlgrenska strukturutredningen som lyckligt-
vis stoppades påstods raka motsatsen.
5.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de två alternativ till ändring av
lagen som utredningen föreslår förordar SAF det, som innebär att endast
de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva
fastighet behålls.
Att rationaliseringsprocessen inom skogs- och jordbruket, liksom inom
alla andra näringar, sköts bäst genom fri konkurrens är en självklarhet.
5.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen visar
att de sociala och ekonomiska krafter som styrt utvecklingen av skogs- och
lantbruksföretagens storlek och struktur varit starkare än lagen. Lagen har
snarast stört utvecklingen genom orättvisa fördelningseffekter, byråkra-
tiskt krångel och visst godtycke. Vanliga lönsamhetskrav och konkurrens
från andra närings- och samhällssektorer har automatiskt styrt utveckling-
99
en. Detta torde särskilt vara fallet då det gäller skogsgårdarnas strukturut-
veckling.
Skogsindustrierna delar utredningens bedömning i denna fråga. Något
påtagligt behov av statlig reglering då det gäller skogsbrukets strukturratio-
nalisering finns inte. Problemet med extrem ägosplittring i vissa bygder
löses bäst genom riktade projektaktiviteter i samarbete mellan berörda
myndigheter och markägare. Till skogsbolagens arronderings- och till-
köpsproblem återkommer vi nedan.
5.43 Svenska sparbanksföreningen: I valet mellan de i rapporten presente-
rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det
förslag, enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be-
stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter.
5.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Enligt förslaget skall ratio-
naliseringsmotivet försvinna. Som grund for denna ändring anges att
rationaliseringsmotivet minskat antalet boende på landsbygden. I motsats
till utredaren anser SJA att rationaliseringsmotivet måste finnas kvar.
Därigenom främjas möjligheterna att bilda bärkraftiga lantbruksföretag.
Även i framtiden torde just de bärkraftiga lantbruksföretagen komma att
svara för stabiliteten och ryggraden i den levande landsbygden.
5.45 Sveriges jordägareförbund: Vi avvisar förslaget att lantbruksnämn-
derna skall intensifiera sina köp och försäljningar på öppna marknaden för
att förbättra arronderingen.
Vi delar utredningens uppfattning, att en av jordförvärvslagstiftningen
framtvingad storleksrationalisering inte generellt ökar produktivitetstill-
växten inom jordbruksnäringen. Däremot är det viktigt att beakta, att för
enskilda företag kan en storleksrationalisering betyda en avsevärd höjning
av produktiviteten. Det är därför viktigt att jordförvärvslagstiftningen inte
hindrar additionsförvärv, så att företagen kan växa om detta är lönsamt.
Vi delar utredningens uppfattning, att dåligt arronderad skogsmark hör
till svenska skogsbrukets minsta problem som kan hanteras utan omfattan-
de lagstiftning. Vi avvisar dock helt utredningens förslag, att lantbruks-
nämnderna skall intensifiera sina köp och försäljningar på öppna markna-
den för att förbättra arronderingen. Det är fullt tillräckligt, att skogsägarna
själva utan byråkratiska hinder kan köpa och sälja skogsmark för att
förbättra arronderingen i de fall där de anser detta vara lönsamt.
Vi delar utredningens uppfattning, att — — — rationaliseringsbestäm-
melserna — — — slopas.
5.47 Sågverkens råvaruförening har två grundintressen i skogsmarkspoliti-
ken.
1) Vi önskar hög omsättning på skogsfastigheter genom att gamla, trötta
och ointresserade skogsägare avträder och att nya, alerta, intresserade
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
100
skogsägare träder till. Detta leder till god skogsvård och intresse att avver-
ka.
2) Vårt andra intresse är att motivera bygdesågarnas legitima köp av
skogsfastigheter som en bas för sin råvaruförsörjning.
De förändringar av jordförvärvslagen, som gjordes halvårsskiftet 1987
ledde uppenbarligen till en ökad handel med skogsfastigheter, vilket Råva-
ruföreningen anser är positivt. Utredningens ifrågasättande av särskilda
bestämmelser för att underlätta rationaliseringsprocessen i skogsbruket
ansluter sig Råvaruföreningen också till — dock med följande kommenta-
rer:
På s. 37 anger utredningen i figur III: 8 att avverkningsintensiteten stiger
med antalet skogsskiften (upp till 8 stycken). Längre ned på sidan drar
utredningen slutsatsen, att en ökning av antalet skiften ökar avverknings-
intensiteten. Råvaruföreningen anser att det är en förhastad slutsats, då
antalet skiften kan tänkas samvariera med andra faktorer, exempelvis
kombinationsdrift jord —skog på det viset, att skogs/jordbruksgårdarnas
skogsinnehav är mer uppsplittrat än rena skogsgårdar och att avverknings-
intensiteten på kombinationsgårdar varit högre bl. a. på grund av jordbru-
kets lönsamhetsproblem.
På s. 36 diskuterar utredningen avverkningsintensiteten på privatskogen
och ägarens ålder. Utredningen antyder, att skogsmark av ”rationalise-
ringsskäl” ej borde säljas till äldre personer. Det är i första hand sam varia-
tionen mellan ägarens ålder och ägandets längd samt det välkända fak-
tum, att nytillträdande skogsägare avverkar mer än den som haft skogen i
sin ägo länge som är huvudorsaken till Carléns konstaterande om lägre
avverkningsintensitet hos äldre skogsägare, inte ägarens ålder som sådan.
Tvärtom finns många exempel på äldre, ofta skogsutbildade människor,
som under sina sista aktiva eller deltidsaktiva år och även lång tid efter
pensioneringen vill se drömmarna om en egen skogsfastighet gå i uppfyllel-
se. Mer exemplariskt skötta och avverkade fastigheter torde knappast stå
att finna.
På s. 27 diskuterar utredningen privatskogsägarnas själverksamhet. Vi
tror som författarna, att självverksamheten sjunkit från 1950-talet till i
dag. Mellan rotposter och leveranstimmer finns dock säljformerna leve-
ransrotposter och avverkningsuppdrag med varianter, varför en jämförelse
mellan rotpostandelen år 1950 och leveransvirkesandelen år 1985 måste
modifieras. Särskilt avverkningsuppdragen har ökat kraftigt under den
studerade tiden.
På s. 38 diskuterar utredningen den genomsnittliga hyggesstorleken över
ägarkategori. En viktig orsak till skillnaden är geografisk. Privatskogsägar-
na dominerar i Götaland, där hyggesstorleken är mindre, medan bolagen
och domänverket dominerar i Norrland, där hyggena är större. Privat-
skogsägares i Kronoberg medelhygge är 1,3 ha och i Västernorrland 5,3 ha.
Bolagsmedelhygget i Kronoberg är 4,1 ha och i Västernorrland 27,4 ha.
5.48 Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker — — — utredarens
förslag att en framtida jordförvärvslag endast skall ha två element:
1. Fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter.
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
101
2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds- Prop. 1990/91:155
områden. Bilaga 2
5.49 Trädgårdsnäringens riksförbund anser att jordförvärvslagstiftningen
alltjämt skall stödja heltidsföretagare inom bl. a. trädgårdsodlingen så att
de får tillgång till produktionsareal. Utvecklingen har gått mot att en allt
större del av jordbruksmarken brukas av andra än ägarna. Arrende kan
visserligen ge en möjlighet att börja som trädgårdsodlare men en mer
långsiktig förfoganderätt är nödvändig för att motivera sådana investe-
ringar som är förbundna med ett intensivt arealutnyttjande.
6.3 Lantbruksstyrelsen: Enligt utredaren är det helt uppenbart att jord-
förvärvslagens effektivitet vad avser förmågan att skapa sysselsättning i
glesbygd varit utomordentligt låg. Dessutom, fortsätter utredaren, kan det
mycket väl tänkas att lagen har befrämjat en utflyttning snarare än en
inflyttning av boende till glesbygden.
Styrelsen anser att utredaren tagit alltför lätt på uppgiften att bedöma
lagens effekt att främja sysselsättningen i glesbygd. Det enda ”beviset” för
att utredarens slutsats skulle vara riktig är ett diagram som visar befolk-
ningens fördelning på tätort resp, glesbygd i Sverige och Europa under
perioden 1930—1980. För det första infördes bestämmelsen om regional-
politiska hänsynstaganden i jordförvärvslagen först år 1979. För det andra
kan en jämförelse mellan Sverige och Europa i detta avseende inte ge något
av värde.
Utredaren har överskattat lagens möjligheter att främja sysselsättningen
i glesbygd. Genom den allmänna utvecklingen i samhället har antalet
sysselsatta i glesbygden minskat. Det har därför blivit särskilt angeläget att
sysselsättningsunderlaget inom jord- och skogsbruk i ökad utsträckning
kan utnyttjas av ortsbefolkningen. Att skapa ny sysselsättning är inte
jordförvärvslagens syfte, däremot att styra befintligt sysselsättningsunder-
lag i rätt riktning. Enligt styrelsens bedömning är en sådan styrning utom-
ordentligt viktig, då det är en påtagligt högre aktivitet och livskraft i de
bygder där den bofasta befolkningen också äger marken än vad som är
fallet då denna koppling saknas.
Genom de handlingsprogram som utarbetats i samråd med länsstyrelser
och kommuner till ledning för tillämpningen av lagen ute i länen ges goda
möjligheter till lokal anpassning.
Tillämpningen av lagen har gradvis och särskilt efter ändringarna år
1987 förskjutits i riktning mot att främja permanent boende för inflyttan-
de framför storleksökning av de företag som redan finns. Styrelsen upple-
ver inte denna utveckling som negativ, trots att de två syftena kan sägas stå
i konflikt med varandra. På många håll finns nämligen en samstämmig
uppfattning om boendets betydelse för att bland annat förbättra kommu-
nikationer och ge underlag för service i bygden. Styrelsen vill i detta
sammanhang erinra om de tankar som ligger bakom förslaget till lag om
102
förvärv av bostadsfastigheter på vissa orter (bostadsdepartementet, Ds
1989:78).
Problem uppstår när det råder tveksamhet om förvärvarens avsikt verk-
ligen är att bosätta sig permanent på fastigheten. Nuvarande regler ger
möjlighet att efter åtagande av förvärvaren föreskriva brukning och bosätt-
ning, särskilt inom glesbygdsområden. Flera lantbruksnämnder betonar
svårigheterna vid tillämpningen av detta system och förordar möjligheter
att ge vitesföreläggande då bosättning inte kommer till stånd. Vidare
framhålls att bosättning bör krävas på lämpliga---.
Inför en eventuell framtida revidering bör följande ändringar övervägas.
Lagen bör utformas så, åtminstone i glesbygdsområdena, att större vikt
än tidigare kan läggas vid möjligheterna att främja permanent bosättning.
I annat fall kan det föreligga risk för en omfattande fastighetsspekulation.
Nuvarande sanktionsmöjligheter mot förvärvare som inte uppfyller före-
skriven bosättningsplikt är alltför ineffektiva. Styrelsen anser därför att
reglerna i lagens 10 §, som behandlar föreskrift om brukning och bosätt-
ning, bör ersättas med regler om åläggande med möjlighet att förelägga
vite. Detta förfarande kan redan i dag användas bland annat då åtgärd
behövs med hänsyn till natur- eller skogsvården (11 §).
Utredningens alternativ 1 för främjande av regionalpolitiken avstyrks,
främst på grund av de problem som skulle uppstå för både köpare och
säljare vid överlåtelser till andra än ortsbor och inflyttande i och med den
ettårsfrist som föreslås innan tillstånd kan beviljas dessa köparkategorier.
Det andra alternativet, att slopa jordförvärvslagens bestämmelser och
förstärka de traditionella medlen som t. ex. lokaliseringsbidrag och gles-
bygdsstöd är oklart till sin innebörd. Utredaren anser dock att om samhäl-
let önskar stödja t. ex. tillskottsförvärv, bör detta ske genom direkta bidrag
eller subventioner. Med anledning härav gör styrelsen tolkningen att sam-
hället vid ett avslag av en förvärvsansökan skulle stå för skillnaden mellan
avtalad köpeskilling och den aktuella intressentens bud. Ett sådant förfa-
rande skulle kunna bli mycket svårt att tillämpa. Styrelsen avstyrker därför
även detta förslag.
6.4 Skogsstyrelsen: När det gäller lagens syfte att främja sysselsättningen i
glesbygd hävdar flera skogsvårdsstyrelser att lagen efter ändringen år 1987
har större möjligheter att bidra till en positiv utveckling. Två skogsvårds-
styrelser har också pekat på behovet av att utvidga eller skärpa lagen vad
gäller de regionalpolitiska hänsynen.
Utredaren har för att bedöma lagens effektivitet när det gäller sysselsätt-
ning i glesbygd studerat den faktiska utvecklingen av befolkningens fördel-
ning mellan tätort och glesbygd och jämfört denna med motsvarande
utveckling i Europa. Skogsstyrelsen anser att stora skillnader i många
avseenden mellan olika länder i Europa gör att jämförelsen helt saknar
värde. Att perioden dessutom avseråren 1930—1980, dvs. före det att JFL
fick ett uttalat regionalpolitiskt syfte, förstärker intrycket av en tämligen
meningslös jämförelse. Vad som är intressant är om JFL på något sätt kan
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
103
bidra till landsbygdens utveckling. Därför är det av stort intresse att Prop. 1990/91:155
studera hur lagen fungerar i detta avseende efter skärpningen år 1987 av de Bilaga 2
regionalpolitiska aspekterna i lagen. Vid en sådan studie är det givetvis av
intresse att studera även bifallna förvärvsansökningar. I en skriftlig infor-
mation från lantbruksstyrelsen daterad 1989-09-21 uppges det att närmare
2 600 deltidsjordbrukare har fått tillstånd att köpa jordbruksfastigheter
under 1988/89. Vissa av dessa bor redan på orten medan andra har
uppgivit att de har för avsikt att bosätta sig på den förvärvade egendomen.
Gruppen deltidslantbrukare har under de senaste åren ökat kraftigt i antal
bland dem som ansökt om förvärvstillstånd. Från 1984/85 till 1988/89 har
denna grupp mer än fördubblat arealen förvärvad mark per år. Det är en
brist att studier av det slag som nu har nämnts saknas i föreliggande
utredning.
Det är också av stort intresse att studera hur JFL, efter ändringarna år
1987, tillämpas i olika delar av landet. Enligt lantbruksstyrelsens statistik
tillämpas de regionalpolitiska bestämmelserna oftare i Kronobergs län och
Jämtlands län än i övriga län. Det är svårt att tro att detta enbart beror på
skilda förutsättningar vad gäller regionala förhållanden. Skogsvårdsstyrel-
sen i Kronobergs län pekar i sitt yttrande på att lagen har haft positiva
effekter i detta avseende tack vare länets handlingsprogram för tillämp-
ning av lagen. En utvärdering av lagens regionalpolitiska hänsyn borde
även klarlägga i vilken utsträckning som länsprogram och/eller kommu-
nernas underlag har fått genomslag i tillämpningen.
6.6 Arbetsmarknadsstyrelsen finner av flera skäl att lagen bör medverka
till att förhindra en fortsatt utglesning av landsbygdens befolkning. Lagen
bör således kunna medge att även deltidsbrukare får förvärva jordbruks-
fastighet för bosättning på fastigheten och att avstyckning för bostadsbe-
byggelse får ske från sådana fastigheter.
I fråga om det regionalpolitiska målet att främja sysselsättning och
boende i glesbygd finner utredaren att lagens konstruktion försvårat för
andra än landsbygdens befolkning att köpa mark och fastigheter på landet.
Lagen har tvärtemot sitt syfte verkat som ett hinder för glesbygdens
utveckling. Samtidigt har storleksrationaliseringen medverkat till att anta-
let jordbrukare minskat. Antalet boende i glesbygd har efter hand minskat
till ca 15 % av befolkningen.
AMS finner denna utveckling oroande och negativ för infrastrukturen
som i sin tur har stor betydelse för sysselsättning och bosättning i glesbyg-
den.
De förslag till förändringar som läggs fram i utredningen innebär en
väsentlig avreglering av området, vilket enligt AMS mening kan få vissa
positiva effekter på sysselsättningen i glesbygden. AMS förordar således
att enbart de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att
förvärva fastigheter bibehålls. De bestämmelser som syftar till att under-
lätta lantbrukets rationaliseringsprocess och förstärkningen av regionalpo-
104
litiken bör utgå eftersom de har en negativ effekt på bosättning och
sysselsättning i glesbygden.
AMS vill dock understryka behovet av att den traditionella regionalpoli-
tiken förstärks och att glesbygdsmedlen kraftigt utökas.
6.7 Plan- och bostadsverket: Till att börja med vill Boverket avstyrka
utredningens alternativ 2, som visserligen innebär fortsatt förbud för
juridiska personer att förvärva lantbruksfastigheter men låter alla bestäm-
melser om rationalisering eller regionalpolitik utgå. Detta förslag bör
avstyrkas, då det ej är troligt att de önskade regionalpolitiska effekterna
kan uppnås med traditionella medel inom regionalpolitiken.
Utredningens alternativ 1, som lyfter fram de regionalpolitiska ambitio-
nerna, kan däremot Boverket tillstyrka avseende den huvudinriktning som
förslaget grundas på. Det är principiellt nödvändigt att stärka förutsätt-
ningarna för ökat boende på landsbygden. Många bygder behöver fler
boende, främst i yngre åldrar, för att förbättra underlaget för befintlig
service, det sociala livet osv.. Ett ökat boende sammankopplat med bru-
kande av marken förbättrar också förutsättningarna för landskapsvård och
bevarande av värdefull naturmiljö.
Några påpekanden bör göras. Alternativ 1 innebär att de som önskar
flytta till glesbygdsområde jämställs med ortsboende i förvärvsfrågan. Det
är en bra grundregel, men den kan behöva nyanseras i vissa särskilda fall. I
flera bygder är det i dag glest mellan gårdar med heltidsarbetande lantbru-
kare med djurbesättningar. I många byar svarar oftast en eller möjligen två
lantbrukare för att huvuddelen av den brukade marken fortfarande an-
vänds och hålls öppen. Dessa lantbrukare är alltså strategiskt viktiga för
naturmiljö och landskapsbild och har i de flesta fall tillräckligt med mark
för sin verksamhet. Det förekommer dock, och är inte allt för ovanligt i
vissa bygder, att lantbrukare nyttjar stora arrenderade arealer eller brukar
annans mark utan avtal. Dessa brukare behöver alltså egentligen mer egen
areal för att på sikt trygga fortsatt drift. Samma gäller nystartade lant-
bruksföretag som är under uppbyggnad. Här kan det ur allmän synpunkt
vara angeläget att i jordförvärvsärenden prioritera den på orten boende
lantbrukaren före en nyinflyttad. Annars kan man visserligen få en nyin-
flyttad familj som brukar en mindre areal, men samtidigt riskera att
betydligt större arealer läggs ned med betydande negativa följdeffekter på
landskapsbild och naturmiljö.
Ovanstående avvägning kan alltså behöva göras i vissa enskilda fall och
lagen bör därför innehålla en undantagsregel, som möjliggör prioritering
av på orten boende, om det är av stor betydelse för det befintliga företagets
fortsatta existens och ansvar för landskapsvård och naturmiljö. Tillämp-
ningen av denna undantagsregel fordrar dock en nyanserad prövning med
ett brett och allsidigt beslutsunderlag och måste innebära att man bryter
den hittillsvarande ensidiga inriktningen mot struktur- och storleksratio-
nalisering.
För att uppnå förslagets regionalpolitiska ambitioner är det väsentligt
att boendekravet i lagen efterlevs. Jordförvärvslagen innehåller i dag be-
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
105
stämmelser om bosättning och ger möjlighet för lantbruksnämnd att före-
lägga vite om förvärvaren inte fullgör vad som åligger honom. Övervak-
ningen av paragrafens efterlevnad har dock ibland ifrågasatts, varför den
nuvarande boendeklausulen bör utvecklas och förstärkas.
6.8 Statens lantmäteriverk: Regionalpolitik har alltmer kommit att handla
om bosättning på fastigheten. Även landskapsvårdsintressen spelar en allt
större roll vid lagens tillämpning.
Traditionellt har det funnits ett synsätt att de redan boende på landsbyg-
den skall ges de bästa förutsättningarna för sysselsättning och utkomst. På
senare tid, under 1980-talet, har synsättet svängt till att regionalpolitik
främst handlar om att underlätta för etablering, nytänkande och nyföreta-
gande på landsbygden.
LMV anser att rationaliseringsbestämmelsen inte behöver strida mot de
regionalpolitiska målen. Tillämpningen av JFL efter 1987 års ändringar
ger utrymme för båda de synsätt som exemplifierats.
LMV har lämnat förslag om fastighetsbildning på landsbygden (Rapport
1988:9). Förslagen avses komma att ligga till grund för lagstiftning inom
kort. Lagförslagen avses ge utrymme för utformning av fastigheter för
permanent boende på landsbygden samtidigt som mark kan tillföras ratio-
naliseringen. Förutom att bostadsfastigheter skall kunna inrymma flera
olika markslag kan dessa också efter etablering utvecklas till jordbruksfö-
retag eller s. k. kombinationsföretag. Inom glesbygdsområden skall flexibi-
liteten kunna vara stor. Lagförslagen inrymmer vidare en regionalpolitisk
bestämmelse som gynnar fastighetsbildning för glesbygdsföretag samt även
fastighetsbildning som främjar natur- eller kulturminnesvårdens intressen-
i vissa särskilda fall.
LMV kan ansluta sig till en ambitionsinriktning att göra JFL till ett mer
verksamt instrument för inflyttning till landsbygden. Eventuellt skulle
lagen kunna utformas på sådant sätt att förvärvstillstånd inte behövs om
bosättning sker på fastigheten inom två år. Förebilden skulle till viss del
kunna vara utformningen av tillståndsplikten vid exekutiva förvärv. And-
ra möjligheter skulle kunna vara en avgränsning av rationaliseringsbe-
stämmelsen till att gälla inom vissa län eller kommuner. Även en möjlighet
att kunna få förhandsbesked om förvärvstillstånd kan övervägas om pris-
regeln skulle utmönstras. Det sagda är exempel på nytänkande som kan
behövas på området men som bör utredas ytterligare. Lämpligt valda
ändringar bör kunna få den effekten att utbudet av jord- och skogsbruks-
mark ökar.
I andra hand förordar LMV det första förändringsalternativet, som
innebär att de regionalpolitiska ambitionerna uppgraderas i lagen.
6.10 Domänverket delar — — — utredningens uppfattning att en avregle-
ring bör ske inom jordförvärvslagstiftningens område ---bestämmel-
serna om--— regionalpolitiska hänsyn omprövas.
6.14 Näringsfrihetsombudsmannen: Utredningen konstaterar att lagen
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
106
hindrat nytillkommande att få köpa mindre gårdar, t. ex. för att ägna sig åt
deltidsjordbruk, eller bara för att bo på landet. Det framstår som inkonse-
kvent att i en situation med överskottsproduktion av i stort sett samtliga
jordbruksråvaror förhindra den som så önskar från att köpa en gård för
annat ändamål än jordbruk. Det borde ju snarare vara önskvärt att så sker.
En oundviklig följd av en avreglering av jordbrukssektorn är att mark
kommer att frigöras från produktion. Det är då rimligt att en efterfrågan
av denna mark för alternativ användning inte förhindras. Det är också
viktigt att den som önskar lämna jordbruksnäringen också skall kunna
sälja sin mark till det pris marknaden erbjuder. Därför bör inte heller den
som önskar förvärva en jordbruksfastighet, eller del därav, för fritidsboen-
de förhindras därtill. Om en sådan ordning ej anses uppfylla den regional-
politiska målsättningen, är det lämpligare att sätta in riktade, helst tempo-
rära, insatser för att exempelvis stimulera en inflyttning. En rätt för
privatpersoner att fritt få förvärva fastigheter skapar i vart fall större
möjligheter for inflyttning och därmed sysselsättning på landsbygden än
dagens jordförvärvslag gör.
NO är negativ till utredningens förslag i alternativ 1 att icke ortsboende
som heller inte ämnar bosätta sig på fastigheten skall vägras förvärvstill-
stånd. Regionalpolitiska strävanden bör i stället tillgodoses genom riktade
åtgärder, exempelvis sådana som föreslås i betänkandet En ny livsmedels-
politik.
6.15 Svenska kyrkans centralstyrelse uttalade även i nämnda yttrande att
de allmänna regionalpolitiska målen också från kyrkans utgångspunkt är
vällovliga och i linje med kyrkans uppgift att också värna om den verksam-
het som sker i glesbygd och på små orter. Centralstyrelsen har inte ändrat
uppfattning på denna punkt. Vid valet av de två alternativ som utredning-
en föreslår förordar därför centralstyrelsen det första alternativet enligt
vilket de regionalpolitiska ambitionerna skulle lyftas fram.
6.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningen anser att jord-
förvärvslagen är ineffektiv som regionalpolitiskt medel. Dess rationalise-
ringssyfte står i direkt motsättning till de regionalpolitiska syftena och
hindrar en utflyttning till glesbygden.
Länsstyrelsen instämmer med utredningen att det är svårt att förena
dessa mål. För att uppnå de regionalpolitiska målen bör andra medel
användas för att främja sysselsättning i glesbygd.
6.18 Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att lagens möjlighet att styra
förvärv i regionalpolitiskt syfte bör bibehållas. Det är särskilt angeläget att
ha denna styrmöjlighet i länets skärgård. Ett antal viktiga fastighetsförvärv
har under senare år behandlats med tillämpning av denna bestämmelse
och därmed givit ökad möjlighet för skärgårdsborna att överta fastigheten
i fråga.
6.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det finns ett behov och ett
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
107
intresse av även mindre och medelstora fastigheter. Även sådana fastighe-
ter måste kunna bestå som självständiga enheter.
Dessa faktorer gör att större hänsyn i kommande lagstiftning bör tas till
regionalpolitiska ambitioner där boende och allmän landsbygdsutveckling
lyfts fram.
Länsstyrelsen anser att en framtida förvärvslagstiftning kan utgå från
utredningens alternativ 1 med vissa kompletteringar och tillägg, något som
närmare redovisas nedan. Utredningens alternativ 1 består av två element
som innebär
1. fortsatt förbud mot juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter,
2. företräde för ortsboende och dem som önskar nyinflytta till glesbygds-
områden.
Förslaget innebär att de som önskar flytta till glesbygdsområden i
förvärvsärenden jämställs med ortsboende.
Länsstyrelsen vill starkt betona att boendet har en avgörande betydelse
för en positiv landsbygdsutveckling. Boende är principiellt viktigare än
brukande för att kunna vidmakthålla en levande landsbygd. Boendet mås-
te därför prioriteras. Lantbruksnämnd eller annan tillståndsgivande myn-
dighet bör i framtiden ha ovillkorlig skyldighet att följa upp boendeplik-
ten.
6.21 Länsstyrelsen i Gotlands län: Lantbruksnämndens uppfattning är att
jordförvärvslagen har varit ett effektivt medel för att genomföra den vid
olika tidpunkter gällande jordbrukspolitiken. Den regionalpolitiska fram-
toningen i de två senaste versionerna har av nämnden kunnat användas
som ett effektivt medel bland andra att genomföra i länet beslutad regio-
nalpolitik.
Utredaren föreslår att jordförvärvslagen begränsas till att enbart gälla
prövning av juridiska personers förvärv eller eventuellt med tillägg för att
ortsboende och nyinflyttande till glesbygdsområden ges företräde. Lant-
bruksnämnden anser att jordförvärvslagen ungefär med nuvarande ut-
formning är nödvändig främst av regionalpolitiska skäl.
Stommen i näringslivet på den gotländska landsbygden är jordbruket.
Sysselsättningen och inkomsterna från jordbruksnäringen och de enskilda
jordbruken som bostad och bas för kompletterande sysselsättningar eller
andra företag är nödvändiga delar i landsbygdsutvecklingen. Samtidigt är
många områden attraktiva ur turist- och sommarboendesynpunkt varför
det finns uppenbar risk för att så stora delar av jordbruket skulle köpas för
sådant ändamål vid en fri marknad att serviceunderlaget skulle bli för litet.
Nämndens erfarenhet är att huvuddelen av presumtiva säljare av jord-
bruksfastigheter i dessa områden accepterar en dämpande effekt på en fri
prisbildning om detta medför att bygden hålls levande. I de mer utpräglade
jordbruksområdena är behovet av jordförvärvslagen som styrinstrument
för en rationalisering numera mindre.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
108
6.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Allt större kraft bör ägnas åt arbetet
med landsbygdsutveckling och intentionerna är att med alla medel försöka
stödja strävandena mot en positiv landsbygdsutveckling. Även JFL med
dess inslag av regionalpolitiska aspekter är ett medel i denna verksamhet. I
bygder med gles bosättning bör permanent bosättning och skilda verksam-
heter främjas. Styrelsen ser speciellt permanentbosättningen som, från
sociala och andra synpunkter, mycket viktig. JFL medger att krav på
permanent bosättning i samband med köp av jordbruksfastighet i vissa fall
kan ställas. Denna möjlighet bör finnas kvar även i framtiden och även
kunna omfatta fall där det inte är fråga om utvecklade eller utvecklingsba-
ra enheter.
En positiv landsbygdsutveckling bör i större utsträckning kunna främjas
genom JFL. Detta kan exempelvis ske genom att ge frågan om permanent
bosättning större tyngd och därigenom ökade möjligheter att i områden
med gles bosättning stimulera förvärv av personer som utifrån flyttar in i
orten.
En alltför kraftig storleksrationalisering kan emellertid bidra till att
befolkningen på landsbygden glesnar. Den kan därigenom få effekter som
strider mot de åtgärder för landsbygdens utveckling som samhället i andra
sammanhang stöder. Det var mot denna bakgrund värdefullt att 1987 års
översyn av jordförvärvslagen lade en ökad vikt vid sysselsättningsmöjlig-
heterna inom svagare bygder och gav möjlighet att vägra förvärvstillstånd
om en egendom behövs för att främja sysselsättningen i orten. En jord-
bruksfastighet av mindre omfattning kan därigenom komma att tjäna som
bas för ett företag där jord- och skogsbruk kombineras med annan verk-
samhet. Ett hos regeringen liggande förslag till ändringar i fastighetsbild-
ningslagstiftningen är tänkt att verka i samma riktning.
6.25 Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att---6 och 7 § § upphävs.
6.26 Länsstyrelsen i Västmanlands län: De regionalpolitiska hänsynen i en
översyn bör vara tungt vägande. I utredningsförslaget förs två förslag fram.
Dels där lagstiftningen tar regionalpolitiska hänsyn, dels där sådan hänsyn
inte tas och i stället det nuvarande stödsystemet blir det enda styrinstru-
mentet mot de regionalpolitiska målen.
Enligt länsstyrelsens mening behövs även andra instrument än ekono-
miskt stöd för att bibehålla och förstärka en livskraftig landsbygd. Jord-
förvärvslagen kan, rätt utformad, vara ett sådant instrument.
Att den gällande jordförvärvslagen i många stycken har motverkat sitt
syfte, såväl i regionalpolitiskt hänseende som i andra avseenden när det
gäller utvecklingen i glesbygd och landsbygd, är något som länsstyrelsen
kan instämma i. De förslag som lämnas i utredningen har emellertid
länsstyrelsen svårt att bedöma i relation till vad som bör uppnås. Länssty-
relsen lämnar nedan sin syn på förvärvspolitiken.
Ett splittrat och fjärrstyrt ägande och ett passivt utnyttjande av marken
är ett stort hot mot landsbygden. I attraktiva lägen har också prisstegringen
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
109
inneburit att allt fler fastigheter övergår i fritidsbors händer. Problemet Prop. 1990/91:155
gäller jordbruksfastigheter, men också vanliga bostäder på landsbygden. Bilaga 2
I och med förändringarna i jordförvärvslagstiftningen år 1987 har stor-
leksrationaliseringen av jordbruksfastigheter tonats ner betydligt och bätt-
re möjligheter har öppnats för nya grupper att förvärva fastigheter. Läns-
styrelsen ser detta som positivt. Samtidigt har det medfört att ”spekula-
tionsförvärv” och förvärv för fritidsutnyttjande har ökat på vissa håll.
När det gäller bopolitiken vill länsstyrelsen understryka att den formule-
ras tydligt i riktning mot krav på någon form av brukande av marken. En
avreglering riskerar annars att försvåra fastighetsförvärven för personer
som avser att bosätta sig och aktivt bruka fastigheten.
Kommunerna har ett ansvar för boendet och får ett allt större inflytande
över markutnyttjandet. Det är mot denna bakgrund logiskt att ge kommu-
nerna ökade befogenheter även inom jordförvärvsprövningen.
Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen föreslå att förvärvslagstiftningen
utformas så att boplikten/brukandet blir det styrande instrumentet samt
att försök görs med kommunalt inflytande i jordförvärvspolitiken.
6.27 Länsstyrelsen i Gävleborgs län har enbart bedömt utredningens för-
slag ur regionalpolitisk synpunkt. Vi delar därvid utredningens uppfatt-
ning att jordförvärvslagen är ineffektiv som regionalpolitiskt medel. För
att stimulera människor att bo kvar i glesbygd och också få fler att flytta dit
behövs aktiva insatser och stödmöjligheter för att skapa ny sysselsättning,
bl. a. kombinationssysselsättning till jord- och skogsbruk. Ökade stödmöj-
ligheter behövs även for att stimulera och underlätta alternativ markan-
vändning. Dessutom behövs förbättringar av kommunikationer, utbild-
ningsmöjligheter, kultur, fritidsaktiviteter m. m. Det är därför angeläget
med en kraftig ökning av glesbygdsstödet samt de s.k. NOLA-medlen.
Däremot finns det ur regionalpolitisk synpunkt inget vägande skäl att
bibehålla nuvarande jordförvärvslag.
6.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att det snarast finns skäl att
skärpa praxis i nuvarande lagstiftning. Det gäller både hållningen till
utboägande och — — —.
6.29 Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget till ny jord-
förvärvslag enligt alternativ 1 med tillägget att prövningen av jordförvärv
delegeras till de kommuner som så önskar.
6.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Ofta kontaktas handläggande perso-
nal före förvärv och vanligen då av presumtiva köpare. Dels genom den
information som lämnas och dels genom vetskapen om jordförvärvslagens
existens får lagen en betydande indirekt effekt. Förvärven styrs därför i
stor utsträckning redan i förväg så att säga åt rätt håll. Det vore därför
också fel att av den stora andelen bifallsärenden dra den slutsatsen att
jordförvärvslagen egentligen är onödig. Resultatet av ett upphävande av
lagen skulle sannolikt bli att just ortsborna eller de som avsåg att flytta till
110
fastigheten skulle komma till korta i konkurrensen. Främst skulle nog Prop. 1990/91:155
skogsbygderna dvs. glesbygden drabbas. Bilaga 2
Också här är det främst andra faktorer än jordförvärvslagen som påver-
kat den negativa utvecklingen. Oavsett om lagen funnits eller ej skulle de
små jordbruksenheterna i stor utsträckning ha tvingats att upphöra med
sin jordbruksdrift då de kompletterande arbetstillfällena främst i stor-
skogsbruket försvann i snabb takt. Möjligen har rationaliseringskravet
tidigare varit för dominerande.
Länsstyrelsen anser att den nuvarande utformningen väl svarar mot
behovet och dessutom medger en flexibel tillämpning.
Det är viktigt i dagens situation att försöka gynna sådana förvärv som
leder till bosättning och ett aktivt brukande på orten. Jordförvärvslagen
kan dock givetvis inte ensam vända utvecklingen på landsbygden och i
glesbygd. Beslut och åtgärder inom andra samhällssektorer måste bli posi-
tiva för landsbygden om en bestående förbättring skall kunna uppnås.
Länsstyrelsen anser att jordförvärvslagen utgör, med den utformning den
har nu, en positiv faktor för att befrämja en sådan utveckling.
6.31 Glesbygdsdelegationen: Utredaren anger två alternativa utformning-
ar av jordförvärvslagen som båda innebär avregleringar. Enligt det ena
alternativet skall bestämmelsen om begränsningar av juridiska personers
förvärv finnas kvar liksom bestämmelser om företräde för ortsboende och
de som önskar flytta till glesbygden. Rationaliseringsbestämmelsen tas
däremot bort liksom prisprövningen. I det andra alternativet tas även
”boplikten” bort och endast bestämmelsen om juridiska personers rätt att
förvärva fastigheter behålls. I detta alternativ förutsätts de regional- och
glesbygdspolitiska målen uppfyllas genom förstärkt regionalpolitiskt stöd,
exempelvis glesbygdsstöd.
Jag menar att det första alternativet i huvudsak svarar mot delegatio-
nens uppfattning. Utredaren borde emellertid klarare ha markerat att de
landsbygdspolitiska målen skall styra förvärvspolitiken och därför skrivas
in i förordningens portalparagraf. Vidare kan det vara befogat att behålla
någon form av prisprövning för att få rimliga priser på fastigheterna. Det
är givetvis också angeläget att kunna fortsätta att trygga markbehovet för
de jordbrukare som redan byggt upp sina företag, delvis med arrenderad
mark. Jag anser att det andra alternativet däremot kan avföras från vidare
diskussioner. Det är inte realistiskt att kompensera med företagsstöd till
fastighetsförvärv.
Ett huvudsyfte måste enligt min mening vara att formulera lagen så att
den harmonierar med de landsbygdspolitiska ambitionerna. Delegationen
förespråkar en politik för förnyelse och inflyttning. Det är då självklart att
betona just boplikten med den inriktning som utredaren redovisar, dvs. att
inflyttare skall ha samma möjligheter som ortsbefolkningen att förvärva en
fastighet. En skärpt boplikt kan möjliggöra en avreglering i övrigt inom
förvärvslagstiftningen. Boplikten begränsar köparkretsen och håller där-
med också priserna nere. Utredaren anser emellertid att de nuvarande
reglerna om boplikten räcker för att gynna permanentbosättning på fastig-
111
heterna. Jag ställer mig tveksam till detta och menar att det krävs en
skärpning i flera avseenden. Alla fastigheter bör omfattas, alltså även de
små ”icke utvecklingsbara”. Tiden inom vilken bosättning på fastigheten
måste ske bör vara kort, högst 2 år. Dessutom måste bosättning vara ett
tvingande krav och påföljderna av ”avtalsbrott” entydiga.
Visserligen kan en striktare tillämpning av nu gällande bestämmelser
om boplikten innebära en förbättring, men det räcker ändå inte. Jag vill
kraftigt understryka att om inte boplikten formuleras mycket tydligt ris-
kerar en avreglering att ytterligare försvåra fastighetsförvärven för perso-
ner som avser att bosätta sig på och aktivt bruka fastigheterna. Det kan
enligt min mening inte accepteras. Samtidigt finns betydande problem
med att införa en starkare boplikt, men jag anser att detta måste kunna
lösas.
Jag vill framhålla att delegationen i sin verksamhet understrukit kom-
munernas roll i förvärvspolitiken. De får allt större inflytande över mark-
utnyttjandet. Mot denna bakgrund är det logiskt att ge kommunen ökade
befogenheter även inom jordförvärvsprövningen. En ytterligare nedtoning
av rationaliseringsmotivet talar också för detta. Kommunerna bör kunna
anlägga den nödvändiga helhetssynen i prövningen av förvärvsärenden.
Delegationen har föreslagit att försök med kommunal beslutanderätt över
jordförvärvspolitiken genomförs i några landsbygdskommuner. Vi väntar
på besked från regeringen som innebär att ett sådant försök kan startas.
Jag vill också framhålla att det är angeläget att alla parter följer de
intentioner om regionalpolitisk hänsyn som lagstiftningen redan i dag ger
uttryck för. Det gäller exempelvis vid försäljning av Arvsfondens fastighe-
ter.
6.33 Hushållningssällskapens förbund: Förbundet anser det också angelä-
get att sambandet ägande —boende stärks.
6.34 Kooperativa förbundet: Alla bestämmelser i jordförvärvslagen som
syftar till att underlätta lantbrukets rationaliseringsprocess eller förstärka
regionalpolitiken bör utgå. Regionalpolitiken kan, som uttalats i rappor-
ten, i det nu aktuella fallet förstärkas med traditionella medel.
6.36 Landstingsförbundet: Utredaren redovisar två alternativa föränd-
ringar av jordförvärvslagstiftningen. Enligt styrelsens uppfattning är det
angeläget att gällande krav på bosättning som grund för förvärvstillstånd
bibehålls om jordförvärvslagen skall bli ett verksamt medel i regional- och
glesbygdspolitiken. Styrelsen tillstyrker därför det alternativ till lagstift-
ning som innebär att bestämmelsen om juridiska personers förvärv bibe-
hålls och att rationaliseringsbestämmelserna tas bort. Därmed skulle de
regionalpolitiska ambitionerna förstärkas.
Reservation av ledamöterna Bror Eriksson och Börje Hörnlund.
Styrelsen vill med anledning av professor Sören Wibes utredning om
jordförvärvslagstiftningen anföra att lagen fyller en viktig funktion för att
medverka till en levande landsbygd och för att uppfylla de regionalpolitis-
ka ambitionerna. Det är därför viktigt att bibehålla gällande krav på
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
112
bosättning. Tillämpningen av bosättningsplikten måste emellertid skär- Prop. 1990/91:155
pas. Enligt styrelsens uppfattning skall därför lantbruksnämnderna ha Bilaga 2
möjlighet att med kännbart löpande vitesföreläggande kräva att villkoret
om bosättning uppfylls.
6.37 Lantbrukarnas riksförbund: På grund av den fortgående urbanise-
ringen har aktiva jord- och skogsbrukare blivit allt ensammare på lands-
bygden. Tendensen har förstärkts av storleksrationaliseringen inom fram-
för allt jordbruket. Rationaliseringen har skett dels genom att jord tillar-
renderats, dels genom tillskottsköp. I bägge fallen har bosättningen mins-
kat.
Det går inte att kommendera fram ett boende på landsbygden. Förut-
sättningarna för det måste skapas. Ett boendekrav vid förvärv av lant-
bruksfastighet är således inte tillräckligt för att garantera en levande lands-
bygd. Det måste också finnas möjlighet till utkomst i närheten av bostaden
eftersom i dag minst en inkomst hämtas utanför lantbruksföretaget. Även
den sociala servicen, t. ex. skola, barnomsorg och hemvård har här stor
betydelse.
Skattereglerna är mer anpassade till de tätortsboende än landsbygdsbe-
folkningen. Inte heller det nya skatteförslaget tar tillräcklig hänsyn till de
ökande kostnader landsbygdsboendet medför, tvärtom försämras situatio-
nen i förhållande till tätorternas. LRF anser icke desto mindre att ett
boendekrav bör finnas i jordförvärvslagstiftningen. Allt som kan bidra till
att hålla landsbygden levande måste prövas.
Enligt LRF bör en framtida jordförvärvslagstiftning innehålla---.
En regionalpolitisk paragraf som dels ger utrymme att främja boendet på
landsbygden, dels möjlighet att bilda bärkraftiga jord- och skogsbruksföre-
tag.
Det finns skäl både att främja boendet på landsbygden och att bilda
bärkraftiga företag. Livskraftiga skogs- och jordbruksföretag är på sikt
nödvändiga för att upprätthålla sysselsättningen och därmed boendet på
landsbygden. Även i tätortsnära områden är det värdefullt att livskraftiga
företag av heltidskaraktär bildas. För enskilda lantbrukare kan marktill-
skott vara avgörande för företagens framtid. Så kan t. ex. de skärpta
bestämmelserna för spridning av naturgödsel i vissa fall leda till att företag
måste förändra sin driftsinriktning så att de i princip upphör att vara
heltidsföretag om inte arealen kan ökas.
Boendet är grunden för såväl kommersiell som offentlig service. Mins-
kar boendet riskerar skola, post, hemvård, affär m. m. att hamna längre
bort. De allmänna kommunikationerna blir allt glesare eftersom underla-
get minskar. För de kvarboende försvåras vardagslivet. Allt tar längre tid,
grannkontakterna blir sällsyntare. En tilltagande isolering gör livet på
landet svårare. Denna utveckling måste brytas. Alla medel måste därvid
användas. Företräde för boende vid jordförvärv är bara ett. Möjligheter
till arbete inom pendlingsavstånd är mycket viktiga. Glesbygdens arbets-
marknad och näringsliv måste stärkas. De konkurrensnackdelar som finns
måste kompenseras med förbättrade ekonomiska förutsättningar. Det är 113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
viktigt att ett effektivt sanktionssystem för dem som inte uppfyller boen-
dekravet kommer till stånd. Därför bör ett vitesförfarande prövas. Om
vitet inte har effekt bör det skärpas efter hand i tremånadersintervaller.
Har ingen fast bosättning, trots detta, skett inom viss tid bör köpet hävas.
Rationaliseringssträvandena och önskemålen om boende på landsbyg-
den är delvis motstående —framför allt i det korta perspektivet. Vilket mål
som skall prioriteras i varje enskilt fall går inte att ge ett entydigt svar på.
Därför måste bägge strävandena rymmas under samma paragraf så att
myndigheterna ges en stor frihet att avgöra vem som slutligen skall få
förvärvsföreträde.
6.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de två alternativ till ändring av
lagen som utredningen föreslår förordar SAF det, som innebär att endast
de nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva
fastighet behålls.
Lagens rationaliseringsbestämmelser har motarbetat dess regionalpoli-
tiska mål. Trots att rationaliseringsreglernas borttagande skulle eliminera
denna negativa effekt bör även bestämmelserna som syftar till att förstärka
regionalpolitiken utgå. Om de regionalpolitiska insatserna skall förstärkas
bör detta ske på traditionellt sätt.
6.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Det är naturligtvis
politiskt lockande att med stöd av statlig jordförvärvspolitik försöka för-
hindra en negativ utveckling av glesbygden. Utredningen visar emellertid
att nuvarande lag härvid inte är särskilt effektiv. I stället för att främja
utveckling av sysselsättning och familjeföretag i glesbygden har lagen blivit
alltmer konserverande. Lagen har alltmer kommit att fungera som ett
skydd för en krympande landsbygdsbefolkning och förhindrar överföring
av mark till nya inflyttande aktiva brukare. Dessutom förekommer inlås-
ningseffekter på grund av markägarnas rädsla att lämna ett system de
sedan inte kan komma tillbaka in i. En avreglerad jordförvärvspolitik
skulle sannolikt minska omfattningen av benefika förvärv och släktköp
och innebära en ökad omsättning av fastigheter.
Till regionalpolitiken hör också kravet på bosättningsplikt vid förvärv
av ny fastighet. Det är vår uppfattning att krav på bosättning inte hör
hemma i en modern jordförvärvslag. Främsta skälet är den ovan beskrivna
allmänna utvecklingen. Då det gäller det ökande antalet skogsfastigheter
utan bostadsbestånd i acceptabelt skick, kan bosättningskravet knappast
bli aktuellt.
Ytterligare en svårighet är att den förvärvande knappast kan avkrävas
bindande löften eller försäkringar för mer än en kortare tid. På lite längre
sikt är således ett bosättningskrav meningslöst. Bosättningskrav vid ny-
förvärv är dessutom ologiskt och orättvist med hänsyn till att sådant krav
inte finns då det gäller 70% av de totala fastighetsöverlåtelserna, dvs.
benefika förvärv och släktköp.
Skogsindustrierna anser således att regionalpolitiken bör hållas utanför
jordförvärvslagen. Regionalpolitik bör i stället drivas med kraftfulla tradi-
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
1 14
tionella medel. Åtgärderna bör vara riktade och anpassade för att ge effekt
där de behövs. Om inflyttning, bosättning eller tillskottsförvärv bedöms
önskvärda bör stimulans och stöd kunna ges direkt till berörda utan att
köpar/sälj arrelationen störs.
6.42 Svenska kommunförbundet: Nyligen avslutade försök som syftade till
att ta större lokala hänsyn vid prövningar av förvärvstillstånd visade att
glesbygdskommuner ser jordförvärvslagstiftningen som ett möjligt och
verkningsfullt instrument för den lokala utvecklingspolitiken. Försöket
visade att en boendeprövning i samband med jordförvärv kan medföra
ökat boende i glesbygden. Svenska kommunförbundet förordar bl. a. mot
bakgrund av det försöket att kommunerna bör ges möjlighet att bli besluts-
organ i jordförvärvsärenden. Systemet bör bygga på en valmöjlighet för
kommunerna. I de fall kommunerna föredrar att bibehålla nuvarande
ansvarsfördelning med prövning av länsorgan, bör den möjligheten finnas
kvar. I de fall kommunerna väljer att överta beslutsansvaret bör länsor-
ganen ges en rådgivande roll. Ett sådant system förutsätter dock ett förfa-
rande som garanterar rättssäkerheten.
En förändrad kommunal roll i detta sammanhang överensstämmer för
övrigt också med de synsätt som redovisas i livsmedelskommitténs betän-
kande.
6.43 Svenska sparbanksföreningen: I valet mellan de i rapporten presente-
rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det
förslag, enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be-
stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter.
Vad gäller frågan om företräde för ortsboende och personer, som vill
flytta till glesbygden, anser Sparbanksföreningen att det kan vara proble-
matiskt att i lagen slå fast att en markägare ovillkorligen skall bo på
fastigheten. Det finns en risk för att den, som köper en jordbruksfastighet
och inte avser att bo där skulle söka och sannolikt finna vägar att kringgå
lagstiftningen. Sambandet mellan boende och brukande är även allmänt
sett svårdefinierat och osäkert. Mot bakgrund av det nu sagda talar enligt
Sparbanksföreningens mening skäl för att en ny jordförvärvslag inte bör
syfta till att ge företräde för ortsboende och personer som avser att flytta
till jordbruksfastigheterna.
6.45 Sveriges jordägareförbund: Av de föreslagna alternativen beträffande
regionalpolitiken förordar vi det som innebär, att de regionalpolitiska
inslagen i jordförvärvslagstiftningen slopas och att regionalpolitiken i stäl-
let tillgodoses med andra medel. Detta ligger i linje med avregleringen
inom jordbruket och innebär en enklare och bättre fungerande samordning
med regionalpolitiken i övrigt.
6.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att jordförvärvs-
lagen bör innehålla följande:
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
115
bestämmelser som främjar boendet på landsbygden och som gör det
möjligt att bilda bärkraftiga jord- och skogsbruksföretag.
— — — föreslås följande schematiska tillämpning av lagen: Fysisk
person erhåller alltid företräde framför juridisk person. Köpare som är
beredda att bosätta sig på fastigheten erhåller företrädesrätt framför redan
på orten boende liksom andra köpare som ej är beredda att bosätta sig på
fastigheten. I tredje hand ges den företrädesrätt som vill förvärva fastighe-
ten med hänvisning till målet att främja strukturrationalisering framför
köpare som ej avser att bosätta sig på fastigheten. Förvärvare med doku-
menterad färdighet ges i resp, grupp företrädesrätt.
Den kommande jordförvärvslagen bör utformas så att den ovan angivna
prioriteringen kommer till klart uttryck.
6.48 Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker därför utredarens för-
slag att en framtida jordförvärvslag endast skall ha två element:
1. Fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter.
2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds-
områden.
6.49 Trädgårdsnäringens riksförbund: I större utsträckning än i dag bör
brukarna också äga marken. Ägare till jordbruksfastigheter bör också i
största möjliga mån bo på dem.
Förbundet anser att det finns starka skäl för att främja boendet på
landsbygden. Livskraftiga företag är på sikt nödvändiga för att upprätthål-
la sysselsättningen och därmed boendet på landsbygden. Trädgårdsföretag
kan i många fall i högre grad än jordbruksföretag bidra till sysselsättningen
och landsbygdsboendet genom att trädgårdsodlingen är mer arbets- och
arealintensiv.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
7.3 Lantbruksstyrelsen: I utredningen påpekas att det torde vara ganska
klart att priskontrollen har haft en återhållande effekt på prisutvecklingen
sedan slutet av 1970-talet. Vidare sägs att prisutvecklingen till stora delar
även förklaras av faktorer, som påverkar avkastningen inom jord- och
skogsbruket.
Prisprövningen har enligt styrelsen bidragit till att hålla tillbaka prisök-
ningen på avsett sätt. Syftet var att priserna inte skulle få stiga mer än vad
som motsvarade den allmänna prisökningen. Utredarens slutsatser i fråga
om prisprövningens värde grundas uppenbarligen på personliga värdering-
ar. Storleken av prisprövningens effekter kan dock knappast mätas på det
sätt som gjorts i utredningen. Andra orsaker till prisutvecklingen torde
vara räntenivån, avkastningen från jord- och skogsbruket samt prisutveck-
lingen för småhus, vilken under 1980-talet uppvisar stora likheter med
prisutvecklingen för lantbruksfastigheter. Den senare faktorn finns dock
inte med i den redovisade undersökningen.
Efter den 1 juli 1987 har prisprövningsregeln använts endast i begränsad
116
omfattning och har närmast haft karaktären av beredskapslagstiftning,
med möjlighet att ingripa om det förelegat en osund allmän prisstegring.
Avsnittet föranleder inte någon kommentar från styrelsens sida, annat
än att förslaget till nytt skattesystem kommer att medföra ändrade förut-
sättningar även för de kategorier som ser innehav av lantbruksfastigheter
huvudsakligen som kapitalplacering.
7.4 Skogsstyrelsen: — — — analysen av lantbruksfastigheten som kapi-
talplacering. Huvudslutsatsen i utredningen är att ett medelstort rent
skogsföretag inte har varit speciellt förmånligt placeringsobjekt under
1980-talet. Detta beror enligt utredningen främst på skogsvårdsavgiften
som gjort små och medelstora företag till dåliga, och stora till bra place-
ringsobjekt (s. 45, andra stycket). Vad gäller det sistnämnda är skogsstyrel-
sen helt övertygad om att avgiften inte är orsaken till att stora företag har
varit bra placeringsobjekt.
I utredningen görs en beskrivning av effekterna av förmögenhetsbeskatt-
ningen och skogsvårdsavgiften vid omplacering av tillgångar från t. ex.
bank eller aktier till en lantbruksfastighet med skog. En jämförelse har
gjorts med utgångspunkt från den förmögenhetsskatteskala som har gällt
fram t. o. m. år 1989. Principresonemanget blir dock detsamma även med
den nya skala som nu gäller.
I utredningen sägs bl. a. att ”den skattebelastning i form av skogsvårds-
avgift på en fastighet med skogsbruksvärdet 60000 kr. är lika stor som den
förmögenhetsskatt som utgår på bankförmögenhet motsvarande 432000
kr. resp. 576000 kr. om tillgångarna finns i aktier”.
Utredningens jämförelser mellan skogsvårdsavgiften på 60000 kr. i
skogsbruksvärde och förmögenhetsskatten på 432 000 kr. i bank är knap-
past av något intresse i sammanhanget.
Så snart förmögenhetsgränsen uppnåtts har det varit förmånligt att
placera pengar i skog — trots skogsvårdsavgiften. Skillnaden blir dessutom
betydligt större om man i stället använder den ganska vanliga relation som
har rått mellan taxeringsvärde och marknadsvärde under senare år, dvs.
ett taxerat skogsbruksvärde som motsvarar 35 — 50% av marknadsvärdet.
Vidare finns det också anledning att ta hänsyn till att skogsvårdsavgiften
är avdragsgill.
Enligt utredningen innebär förekomsten av skog på lantbruksfastighet
(skogsvårdsavgiften) att det ”endast blir lönsamt om man tänker förvärva
relativt stora fastigheter”. Ovanstående exempel visar att detta är en
felaktig slutsats som i sin tur bygger på ett felaktigt angreppssätt.
Det bör tilläggas att skogsstyrelsens resonemang ovan givetvis inte har
något med debatten om skogsvårdsavgiftens existens att göra.
7.8 Statens lantmäteriverk har tidigare gjort en egen undersökning av
marknadsvärdet för skogsfastigheter under perioden 1971 —1987. Därvid
konstaterades att betalda priser på skogsfastigheter under tiden fram till år
1979 står i ett ganska konstant förhållande till rånettovärdena, nämligen ca
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
117
65 — 80%. Skulle fria marknadsförhållanden fått gälla under 1980-talet Prop. 1990/91:155
borde därför — med i övrigt oförändrade förutsättningar t. ex. beträffande Bilaga 2
skogsvårds- och skattelagstiftning — prisutvecklingen på motsvarande vis
ha följt rånettovärdets utveckling under samma period. Skillnaden mellan
en uppskattad rånettonivå och en genomsnittlig marknadsnivå skulle tyda
på att den prisdämpande effekten varit ca 25% på skogsfastigheter i slutet
av perioden. Det kan dock finnas flera förklaringsgrunder utöver JFL,
exempelvis skattelagstiftning och skogsvårdslagstiftning som haft inflytan-
de på utvecklingen.
LMV biträder dock rekommendationen att prisprövningsbestämmelsen
utmönstras. Detta skulle troligen öka utbudet av jord- och skogsbruks-
mark. Prisprövningsbestämmelsen kan ersättas med en bestämmelse som
bibehåller kapitalplaceringsmotivet som grund att vägra förvärvstillstånd.
Bestämmelsen bör ha en snäv avgränsning mot påtagliga spekulationsin-
tressen.
7.10 Domänverket delar — — — utredningens uppfattning att en avregle-
ring bör ske inom jordförvärvslagstiftningens område — prisprövningen
bör avskaffas---.
7.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningen anser att all form av
prisprövning skall upphöra.
Södermanlands län har under de senaste åren haft en stark ökning av
priset på både små och stora jord- och skogsfastigheter. Vårt läns strategi-
ska läge nära Stockholm gör att en stor kategori köpare kan betala priser
som i många fall överstiger det reella värdet. Detta kan leda till att nya
generationer brukare inte har råd att ta över familjejordbruket och bortfal-
let av levande jordbruk blir svårt att reglera.
7.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Om boendeplikten skärps enligt
ovan är det länsstyrelsens uppfattning att en sanering av överpriser på
lantbruksfastigheter kan komma att ske och även att en osund prisstegring
kan komma att motverkas. Vilken effekt det nya skattesystemet kan kom-
ma att ha kan för närvarande inte överblickas.
Länsstyrelsen anser att, om den skärpta boendeplikten genomförs och
får åsyftad effekt, prisprövningen torde kunna avskaffas.
7.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län instämmer i utredarens förslag att
prisprövningen kan avskaffas. Detta dock under förutsättning att reglerna
för juridisk person bibehålls. Prisutvecklingen bör dock uppmärksamt
följas efter beslutet om ny jordbrukspolitik och genomförandet av skatte-
paketet. Vid behov bör prisprövning åter aktualiseras.
7.23 Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer däremot i den bedömning
som lantbruksnämnden i länet har gjort att den prisprövning som i dag
sker enligt lagen kan utgå.
118
7.25 Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att — — — bestämmelserna i Prop. 1990/91: 155
--— 4§ 4 upphävs. Bilaga 2
7.28 Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att det snarast finns skäl att
skärpa praxis i nuvarande lagstiftning. Det gäller både hållningen till
utboägande och uppmärksamheten gentemot höga priser.
7.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i princip utredningens syn-
punkter i denna fråga. Prisprövningen har ju också i stort sett upphävts.
Det är dock angeläget att prisnivån inte påverkas alltför mycket av fakto-
rer som egentligen inte har med fastighetens substansvärde att göra. Spe-
kulations- och kapitalplaceringsförvärv skall därför kunna avslås. Lagtill-
lämpningen bör vara så att sådana förvärv inte driver upp prisnivån.
7.31 Glesbygdsdelegationen: — — — kan det vara befogat att behålla
någon form av prisprövning för att få rimliga priser på fastigheterna.
7.34 Kooperativa förbundet: — — — bör också bestämmelserna om pris-
prövning utgå ur jordförvärvslagen.
7.37 Lantbrukarnas riksförbund: Enligt LRF bör en framtida jordför-
värvslagstiftning innehålla följande moment.
En möjlighet till fortsatt prisprövning.
Det har visat sig att den s. k. prisprövningsparagrafen i stort sett saknat
betydelse efter den senaste lagändringen.
Den har karaktären av en beredskapslagstiftning och finns kvar for att
möjligheter till ingripanden skall vara möjliga om så anses befogat. Denna
möjlighet bör även fortsättningsvis finnas kvar. I tider då kapitalavkast-
ningen från andra placeringar, t. ex. aktier, är svag söker sig detta kapital
till andra områden. Jord och skog har alltid varit attraktiva som långsikti-
ga kapitalplaceringar.
De förväntade driftsöverskotten från lantbruksfastigheterna kommer
inte att motivera de priser som erbjuds. För den som skall få sin utkomst
från fastigheterna blir det då omöjligt att konkurrera. Om denna situation
skulle uppstå måste en möjlighet till prisprövning finnas.
För att skapa neutralitet mellan olika kapitalplaceringsalternativ har
LRF tidigare föreslagit att förmögenhetsskatten skall tas bort. Vi återupp-
repar nu detta krav.
7.40 Svenska bankföreningen: 1 den nu remitterade utredningen föreslås
att all form av prisprövning skall upphöra. En undersökning av fastig-
hetspriserna som gjorts visar nämligen att dessa (i genomsnitt) inte inne-
håller några tecken på spekulation utan avspeglar underliggande reella
värden.
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag i nu angiven del.
7.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: I enlighet med vår
119
ovan beskrivna allmänna marknadsekonomiska uppfattning delar vi såle- Prop. 1990/91: 155
des utredningens bedömning att prisprövningen nu helt bör upphöra. Bilaga 2
Uppfattningen att inköp av skog till högt pris skulle tyda på risk för
enbart kapitalplacering eller spekulation är konstruerad. Skogsägande är
alltid en kapitalplacering. På sikt är det emellertid otänkbart att ägaren
helt skulle avstå från att utnyttja fastighetens avkastning. Inte minst har
skogvårdslagen härvid betydelse.
7.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: För att ge den som själv
avser att bruka fastigheten möjlighet att förvärva densamma måste pris-
prövningen behållas. Priset på fastigheten måste därvid i första hand
bestämmas utifrån fastighetens avkastningsvärde, eventuellt med större
vikt även till bostadsvärdet på fastigheten. Personer som ser ett köp i
första hand som en katitalplacering parat med förmånliga förmögenhets-
beskattningsregler måste ges låg prioritet vid förvärvsprövning. Brukande
och boende måste alltid gemensamt prioriteras. Endast därigenom kan
tillskapas förutsättningar för en levande landsbygd.
7.45 Sveriges jordägareförbund: Vi delar utredningens uppfattning, att
---prisprövningen slopas.
7.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Prisprövningen bör av-
skaffas.
1A1 Sågverkens råvaruförening: Förbundet anser att utvecklingen av
markpriserna under senare år inte följt realistiska avkastningsnivåer, trots
prisprövningen. Ett slopande av prisprövningen skulle enligt förbundet
dock ytterligare accentuera denna utveckling. De orimliga prisnivåerna ger
nya och unga brukare små möjligheter att förvärva jordbruksfastigheter.
8.3 Lantbruksstyrelsen: Avsnittet föranleder inte någon kommentar från
styrelsen.
8.6 Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i utredarens uppfattning vad gäl-
ler juridiska personers ägande. Utredarens slutsats — — — bör inte heller
kunna utesluta ett ökat privat ägande av skog. Krav har framförts från
lantbrukare att få förvärva skog från bl. a. domänverket. Syftet är att skaffa
kompletterande sysselsättning. Motivet kan komma att accentueras som
en konsekvens av den planerade avregleringen av jordbruket.
8.7 Plan- och bostadsverket: Utredningens förslag till fortsatt förbud för
juridiska personers förvärv av lantbruksfastigheter är enligt Boverket nöd-
vändigt och tillstyrks därför.
8.12 Statskontoret: Lagens syfte att hindra juridiska personer att förvärva
120
jordbruksfastigheter har enligt utredaren varit effektivt och någon ändring Prop. 1990/91:155
i detta avseende föreslås inte. Bilaga 2
Det förslag till ny jordbrukspolitik som nu remissbehandlas i annan
ordning kommer om det genomförs att innebära en stor omställning av
jordbruket. Det kan inte uteslutas att t. ex. aktiebolagsformen kan vara en
bra organisationsform även för jordbruket. Det kan också finnas skäl att
låta skogsbolagen köpa upp sådan mark som av arronderingsskäl inte
längre kan drivas som enskilda fastigheter. Det kan därför enligt vår
uppfattning vara lämpligt att pröva denna fråga på nytt då erfarenheter
vunnits av en ny jordbrukspolitik.
8.14 Näringsfrihetsombudsmannen: Utredningen visar att jordförvärvs-
lagen beträffande skogsmark bidragit till att bevara ca hälften av denna
mark i privat ägo. Därmed har skogsindustrin hindrats från förvärv. NO
delar utredningens slutsats att en friare marknad skulle leda till en ökad
bolagisering av skogen. Virkesmarknadens struktur och funktionssätt
medför dock att en sådan utveckling knappast är önskvärd från konkur-
renssynpunkt.
Beträffande åkermark konstaterar utredningen att det är osannolikt att
juridiska personer i nämnvärd omfattning skulle ha köpt sådan mark även
om marknaden varit fri. Från konkurrenssynpunkt är det dock av vikt att
undantag kan göras från bolagsförbudet, utöver de möjligheter därtill som
finns i dag, för bönder som önskar gå samman i juridiska enheter för att
därigenom tillskapa jordbruk som möjliggör en integration med småskalig
förädling av jordbruksprodukter och som också framstår som tillräckligt
slagkraftiga i konkurrensen med jordbrukskooperationen.
Förbudet för juridiska personers förvärv bör också vara kvar, särskilt
vad beträffar förvärv av skogsmark med hänsyn till virkesmarknadens
struktur. För förvärv av jordbruksmark bör dock undantag från förvärvet
kunna göras i syfte att stimulera småskalig förädlingsverksamhet av jord-
bruksprodukter och för att uppnå slagkraftiga enheter.
8.15 Svenska kyrkans centralstyrelse är —--kritisk till vissa slutsatser
som dras vad gäller brukandet av kyrkans skogar. Nederst på s. 103 under
avsnittet ”Sammanfattning av analysen — juridiska personers ägande”
påstås att ägargruppen ”övriga”, dvs. kyrka och kommun, skulle vara klart
mindre aktiva i sitt brukande än övriga ägargrupper. Detta måste, i vart
fall såvitt avser det kyrkliga skogsinnehavet, vara fel. I en rapport från
lantmäteriverket den 31 november 1988, Svenska kyrkans egendomar,
omfattning och avkastning år 1986, konstateras det rakt motsatta. Den
analys som där gjorts visar bl. a. ”att det kyrkliga skogsbruket totalt visar
betydligt högre nettoavkastning än Domänverket, och i nivå med andra
jämförelseföretag i samma storleksgrupper som de kyrkliga förvaltningar-
na”.
Beträffande härefter utredningens rekommendationer i avsnitt V:4, kan
konstateras att båda alternativen till förändring av lagen innehåller ett
fortsatt förbud för juridiska personer att förvärva lantbruksfastigheter.
121
Med hänsyn till att utredningen inte innehåller några uppgifter om hur Prop. 1990/91:155
detta förbud skulle komma att utformas är det enligt centralsstyrelsens Bilaga 2
uppfattning för tidigt att ta ställning i denna fråga. Centralstyrelsen vill
dock i detta sammanhang peka på vad styrelsen anförde i sitt yttrande den
3 december 1986 över den tidigare utredningen om översyn av jordför-
värvslagen, Ds Jo 1986:5. Där framhölls bl. a. ”att den knäsatta regeln om
kompensationsmarksavstående vid förvärv — åtminstone för kyrkans vid-
kommande — förorsakat stora problem, som försinkat det angelägna
strukturrationaliseringsarbetet av den kyrkliga jorden”.
8.16 Konjunkturinstitutet: Utan en mer ingående analys av lagens grund-
läggande syften är det knappast möjligt att bedöma skälen för att behålla
bestämmelserna om juridiska personers förvärvsrätt. Ett motiv för sådan
försiktighet i avregleringsarbetet kan vara svårigheten att överblicka de
strukturförändringar i det svenska jordbruket, som blir följden av de nu
föreslagna, omfattande ändringarna i jordbruksregleringen. Särskilt under
en övergångsperiod kan ändrade styrkeförhållanden mellan skilda ägarka-
tegorier vara ett skäl för att bibehålla viss restriktivitet i förvärvsreglerna.
8.17 Ledamöterna Strindberg, Torfgård och Lennstam: Vi kan tillstyrka
utredningens förslag om fortsatt prövning av juridiska personers förvärv
av lantbruksfastigheter. Däremot anser vi, i likhet med utredningen, att
förvärvsprövningen helt skall upphöra för fysiska personer. Därigenom
förstärks den enskilda äganderätten och utbudet av jordbruksfastigheter
kan förväntas öka till gagn för jordbruksnäringen.
8.19 Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig till utredningens uppfatt-
ning och anser att de nuvarande reglerna om juridiska personers förvärv
ger en acceptabel flexibilitet och bör bestå. Om man på sikt skall kunna ha
möjligheter att hålla landsbygden levande är någon form av bolagsspärr
nödvändig. Enskilt ägande är att föredra vad gäller både jordbruks- och
skogsmark.
8.30 Länsstyrelsen i Norrbottens län delar helt utredningens slutsats om
behovet av att behålla en lagstiftning avseende juridiska personers förvärv.
Ett upphävande skulle säkert leda till omfattande bolagsköp av skog i vårt
län.
8.33 Hushållningssällskapens förbund delar utredarens uppfattning om
fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av jordbruksfastigheter.
Förbundet vill också i sammanhanget framhålla att stor restriktivitet bör
gälla för överförande av jordbruksfastigheter till bolag. De framtida konse-
kvenserna av ett sådant förfarande kan inte överblickas.
8.34 Kooperativa förbundet tillstyrker det alternativa förslaget i utredning-
en som innebär att i jordförvärvslagstiftningen behålls enbart de nuvaran-
de bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastigheter.
122
Dessa skall dock anpassas till de regler som föreslås i promemorian Vissa Prop. 1990/91:155
ändringar i jordförvärvslagen Ds 1989:64, varom mera nedan. Bilaga 2
8.35 Landsorganisationen i Sverige: Pappersindustriarbetareförbundet,
Skogsarbetarefbrbundet och Träindustriarbetareförbundet redovisar i ett
bifogat yttrande stor tveksamhet vad gäller förbudet för juridiska personer
att förvärva fastigheter. LO delar denna tveksamhet. Utredningen re-
dovisar egentligen inget skäl för att behålla denna del av jordförvärvslagen
— endast att den inte tycks medföra någon större skada.
8.36 Landstingsförbundet: Styrelsen tillstyrker — — — det alternativ till
lagstiftning som innebär att bestämmelserna om juridiska personers för-
värv bibehålls---.
Reservation av ledamöterna Bror Eriksson och Börje Hörnlund:
Styrelsen anser vidare att bestämmelserna om juridiska personers för-
värv bör stramas upp. Efter den senaste förändringen av jordförvärvs-
lagen, då juridiska personer på orten fick visst företräde till förvärv av
fastighet, har en oroande utveckling kunnat konstateras. Styrelsen anser
därför att skogsbolag, domänverket och kyrkans förvärv bör stoppas.
8.37 Lantbrukarnas riksförbund: Enligt LRF bör en framtida jordför-
värvslagstiftning innehålla---.
Ett förbud för juridiska personer att förvärva jord- och skogsmark.
Undantag får göras för bolag i enlighet med förslaget till Vissa ändringar i
jordförvärvslagen (Ds 1989:64) med de förändringar som LRF föreslagit i
sitt remissvar över denna.
Förbudet mot juridiska personers förvärv kan motiveras av många skäl.
Ett är att om juridiska personer en gång förvärvat en fastighet har det visat
sig att den inte kommer ut på marknaden igen. Vid en försäljning av aktier
i ett bolag förvärvsprövas inte den nya ägaren enligt jordförvärvslagen. Ett
inte ovanligt förhållande har varit att mindre skogs- och träförädlingsföre-
tag köpts av större. Själva verksamheten läggs ner medan skogen behålls
och sköts av anställd personal vilken sällan bor på orten. Resultatet har
blivit att ägandet koncentrerats och glesbygdsboendet minskat.
8.38 Småbrukare i Väst: stöder helt utredarens förslag att inte underlätta
för juridiska personer att köpa jord- och skogsbruk.
8.39 Svenska arbetsgivareföreningen: Av de alternativ till ändring av lagen
som utredningen föreslår förordar SAF det, som innebär att endast de
nuvarande bestämmelserna om juridiska personers rätt att förvärva fastig-
het behålls.
Eftersom inte samma skattemässiga förutsättningar råder för juridiska
och fysiska personer, förefaller det emellertid välbetänkt att tills vidare
behålla reglerna beträffande juridiska personers rätt att förvärva skogs-
och jordbruksfastigheter.
8.41 Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen: Utredningen finner
123
inte anledning föreslå ändringar då det gäller juridiska personers möjlighet
att förvärva mark. Analysen av denna fråga är utredningens svagaste
punkt. Några hållbara skäl att behålla denna diskriminerande bestämmel-
se redovisas egentligen inte. Utredningen menar att aktiviteten i privat-
skogsbruket numera är god och att det därför med hänsyn till önskemål om
ett aktivare skogsbruk inte finns anledning underlätta en överföring av
privat skogsmark till storskogsbruket. Vi delar denna bedömning att ak-
tiviteten i privatskogsbruket är god. Samtidigt är det ingen tvekan om att
de svenska skogsbolagens skogsförvaltning är mycket ansvarsfull, långsik-
tig och kompetent, med en hög intensitet i såväl skogsvård som avverkning
och med hänsyn till naturvård och andra intressen.
Uppenbarligen finns fortfarande kvar en gammaldags misstro och felak-
tig rädsla för att skogsbolag köper upp mark, skövlar skog och utarmar
landsbygden av kortsiktiga intressen. Dessa uppfattningar och politiska
stämningar är naturligtvis helt obefogade och i grunden osakliga. Såsom
sagts ovan är skogsindustrin, liksom Sverige i övrigt, beroende av att alla
skogar brukas så att de långsiktigt ger en hög och värdefull avkastning.
Samtidigt är det vår uppfattning att även om det skulle bli möjligt för
skogsindustriföretagen att öka sitt skogsmarksinnehav så torde effekten av
denna möjlighet bli marginell. Den nuvarande fördelningen mellan olika
ägarkategorier kommer i huvudsak att bestå. Bolagen vill köpa skogsägar-
nas virke, inte deras mark. Bolagens investeringar kommer alltid i första
hand att riktas framåt mot alltmer vidareförädlade produkter och nya
marknader.
Däremot finns stort intresse hos skogsbolagen att genom omarronde-
ringar, ägobyten och tillköp till befintliga marker förbättra ägofigurer som
är så olämpligt utformade att de motverkar ett aktivt och rationellt skogs-
bruk. Inom detta fält finns utrymme för stora förenklingar. Nuvarande
kompensationsbestämmelser tillämpas på olika sätt av lantbruksnämnder-
na. Flera orimligheter kan redovisas och rättsläget är oklart. En enkel och
helt nödvändig förstahandsåtgärd måste därför vara att nu införa smidiga-
re och liberalare bestämmelser för i dag skogsägande och skogsförädlande
juridiska personers skogsförvärv av strukturskäl.
Skogsindustriernas grunduppfattning är emellertid att förbudet för
skogsägande och skogsförädlande bolags förvärv av skogsmark nu bör
avvecklas.
8.43 Svenska sparbanksföreningen: I valet mellan de i rapporten presente-
rade två reformalternativen är Sparbanksföreningen mest positiv till det
förslag, enligt vilket av den nuvarande lagstiftningen behålls endast be-
stämmelser om juridiska personers rätt att förvärva jordbruksfastigheter.
Ur jordbrukets synvinkel kan det, i varje fall för glesbygderna, vara bra om
nya ägarkategorier till jordbruksmark kan förekomma. Detta kan långsik-
tigt hålla uppe priserna på jordbruksfastigheter och underlätta den om-
ställning som är förestående för jordbruket. Ett arrenderat eller leasat
jordbruksföretag är mindre kapitalkrävande och binder inte upp så stora
ekonomiska resurser.
Det är även önskvärt att jordförvärvslagstiftningen harmoniserar med
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
124
de nya skattereglerna, varför juridiska personer bör kunna köpa jordbruks-
mark.
Aktiebolags förvärv av jordbruksfastigheter bör dock alltid prövas av
lantbruksnämnden enligt bestämda kriterier i lagen. Det bör härvid efter-
strävas att det redan stora institutionerande markägandet inte skall öka.
En lantbrukares övergång från enskild firma eller handelsbolag till aktiebo-
lag för sin verksamhet, där aktiebolaget köper fastigheten, bör däremot
underlättas. Aktie i aktiebolag, som äger jordbruksfastigheter, bör registre-
ras hos lantbruksnämnden och försäljning eller ändrade majoritetsförhål-
landen bör anmälas till lantbruksnämnden.
Det kan även tänkas, att lantbrukets organisationer i kollektiv samver-
kan äger jordbruksmark, vilket skulle innebära, att jordbrukarna skulle
bilda en s. k. jordfond eller motsvarande till vilken jordbrukarna kunde
sälja sin mark med t. ex. en återköpsklausul. Om man i lagstiftningen ger
utrymme för dylika operatörer på lantbruksmarknaden, antingen de är
ägda av jordbrukare eller är privata företag, bör emellertid staten uppställa
bestämda regler för dessa. Företag som på sådan basis bedriver sale —
and — lease — back — affärer med jordbruksmark bör ha lantbruksstyrelsens
tillstånd innan de kan starta sin verksamhet.
8.44 Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: — — — måste även förbud
för juridiska personers förvärv av jordbruksfastighet behållas.
8.45 Sveriges jordägareförbund: Vi delar utredningens uppfattning, att det
rent samhällsekonomiskt finns föga att invända mot att jordförvärvslagens
bestämmelser om juridiska personer blir kvar. Vi anser dessutom, att det
är ur samhällsekonomiska synpunkter mycket positivt att man genom ett
omfattande privat ägande av skogsmark säkerställer en mångfald i skogs-
bruksmetoder, virkesförråd m. m. som ger ökad riskspridning och flexibili-
tet inför framtiden. Härtill kommer, att det även ur naturvårdssynpunkt är
mycket angeläget att säkerställa en mångfald och variation i förvaltningen
av skogsmarken.
Vi delar utredningens uppfattning, att förbudet för juridiska personers
förvärv skall vara kvar — — —.
8.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: — — — anser att jord-
förvärvslagen bör innehålla — — — ett principförbud för juridiska perso-
ners förvärv av jordbruksfastigheter —--.
8.47 Sågverkens råvaruförening: Den enda punkt — enligt utredarna —
där lagen entydigt visat sig vara effektiv gäller hindren för juridiska perso-
ner att köpa skogsmark. Råvaruföreningen är av samma uppfattning. De
förhoppningar många bygdesågar ställde år 1987 på den reviderade lag-
stiftningen har visat sig komma på skam i och med fortsatta stora svårighe-
ter att få förvärvstillstånd för juridiska personer/bygdesågar. När det i den
näringspolitiska debatten gäller argumenteringen för resp, emot juridiska
personers skogsmarksförvärv hämtas erfarenheterna från de stora börsno-
Prop. 1990/91:155
Bilaga 2
125
terade skogsbolagen. Dessa har visserligen historiskt till stor del byggts upp
genom successiva uppköp av mindre skogsindustribolag med tillhörande
skog, men detta mönster gäller knappast längre. Tvärtom, de fall under
senaste 1 O-årsperioden som finns på uppköpta eller nedlagda sågverk med
tillhörande skogsmark har inneburit, att sågverksägarfamiljen behållit
skogen, medan industrin sålts av eller lagts ned.
Råvaruföreningen tror, att goda möjligheter för de privatägda, mindre/
medelstora köpsågverken att köpa skogsfastigheter är av betydelse för
bygdernas utveckling. Köpsågarna, vilka endast tar någon procent av sitt
råvarubehov ur egen skog, spelar en avgörande roll för skogsnäringens
ekonomi och för sysselsättningen i skogsbygderna. Dessa sågverk är ekono-
miskt extra sårbara på grund av sitt utsatta råvaruläge. En viss andel egen
skog skapar för denna företagskategori nödvändig stabilitet:
— Det ger råvarutrygghet — särskilt vid säsongstarten — vilket ger en
lugnare virkesmarknad och minskar behovet av timmerlagring över som-
maren. Bevattnat sommartimmer drar räntor och hanteringskostnader,
kan påverka miljön negativt och leder till virkesskador.
— Det skapar en bas för en kompetent skogsavdelning, som kan erbjuda
skogsvård och avverkningsservice till det allt mindre självverksamma
privatskogsbruket.
— Viss egen råvara ger trygghet inför de satsningar på ökad vidareföräd-
ling av trävarorna som många står inför, vilket höjer sysselsättningsgraden
kraftigt i skogsbygderna. .
— Ett visst skogsmarksinnehav ger möjlighet till bättre kreditvärdighet
inför de framtidssatsningar som träindustrin går mot.
Råvaruföreningens uppfattning är, att hög skogsvårds- och avverknings-
intensitet ger önskvärd lokal sysselsättning. Virkesförädling i bygdens såg-
och trävaruindustri ger högst sysselsättning per kubikmeter råvara, därtill
nära skogen. De livskraftiga, lokala sågverken av måttlig storlek ger direkt
skogsbruket rånetto, och indirekt skapas drägliga levnadsvillkor genom
den samhälls- och kommersiella service sågindustrin skapar underlag för.
Den långsiktiga utvecklingen av dessa företag är därför ett direkt samhälls-
intresse. Härvid är skogsmarksförvärvsfrågan en viktig del.
8.48 Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker därför utredarens för-
slag att en framtida jordförvärvslag endast skall ha två element:
1. Fortsatt förbud för juridiska personers förvärv av lantbruksfastighe-
ter.
2. Företräde för ortsboende och de som önskar nyinflytta till glesbygds-
områden.
9.7 Plan- och bostadsverket: Att fortsättningsvis låta lantbruksnämnderna
självständigt ta erforderliga beslut i jordförvärvsärenden kan ifrågasättas,
särskilt om de regionalpolitiska aspekterna, boendet och landskapsbilds-
frågor lyfts fram i förslaget.
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
126
Kommunerna har genom sina översiktsplaner fått ett alltmer ökat an-
svar för frågor som rör markanvändning, service, landsbygdsboende, na-
turmiljö, behovet av landskapsvård osv., och är det organ som oftast har
den samlade helhetssynen på problemen. Kommunerna har också i dessa
frågor viktig lokalkunskap samt närhet till de som berörs. Det bör därför
vara naturligt att kommunerna som ett led i det ökade ansvaret för mark-
användningsfrågor, även ges formell möjlighet till inflytande i tillämp-
ningen av jordförvärvslagen. Förslagsvis bör i 9§ göras det tillägget att
lantbruksnämnden beslutar efter samråd med kommunen.
9.10 Domänverket: De bestämmelser som gäller för förvaltningen av den
specialreglerade kyrkliga egendomen bör —--komma till uttryck i den
praktiska tillämpningen av JFL. Enskilda ärenden om förvärvstillstånd
bör sålunda prövas mot den allmänna bakgrunden som redovisas här så att
en rationalisering av det kyrkliga fastighetsinnehavet i stort inte försvåras.
Det är sålunda viktigt att kompensationskravet vid kyrkliga markförvärv
tillämpas smidigt och långsiktigt. En förutsättning för att kyrklig jord skall
ställas till förfogande för önskvärd strukturrationalisering är självfallet att
de myndigheter som handlägger de kyrkliga markfrågorna kan påräkna
förståelse för den kyrkliga strukturrationaliseringen och för önskemål att
omplacera försäljningsmedel i nyförvärvad mark. Kompensationsfrågan
får inte, som någon gång skett, bedömas med hänsyn till förhållandena
enbart inom en lantbruksnämnds område. Detta är av särskild betydelse,
eftersom stiftens markförvaltning i stor utsträckning omfattar mark inom
mer än en lantbruksnämnds område.
Kammarkollegiet företräder allmänna arvsfondens intressen. Egendom
som tillfallit fonden skall avvecklas för fondens räkning så snart det är
Skulle utredningens förslag inte genomföras, är det angeläget att det ges
klara riktlinjer om sådan handläggning av arvsfondens försäljningsären-
den att fondens och lantbruksnämndernas intressen hålls isär. Den nya
länsstyrelseorganisationen med lantbruksenheter som en del av länsstyrel-
serna har förstärkt behovet av att bryta ut försäljningen av arvsfondens
fastigheter från länsstyrelserna. Försäljningen handläggs i allmänhet på
allmänna enheten/rättsenheten. Det har redan förekommit fall där arvs-
fondens fastighet helt enkelt förts över till lantbruksenheten — utan att
något köpeavtal upprättats — för att säljas av länsstyrelsen på denna enhet
när någon lämplig köpare dyker upp. En sådan handläggning måste anses
strida mot bestämmelserna i arvsfondslagen och försäljningsförordningen.
9.22 Länsstyrelsen i Kristianstads län ser det också som angeläget att
jordbrukarkåren har goda yrkeskunskaper. Dels talar rent företagsekono-
miska skäl för detta, dels är det ett konsumentintresse att livsmedel produ-
ceras av yrkeskunniga lantbrukare. Detta är bästa garantin för god skötsel
av mark och djur och för god livsmedelskvalitet. Hittillsvarande jord-
förvärvslagar har möjliggjort att i stort sett endast de, som skaffat sig
tillfredsställande yrkeskunskaper, har medgivits förvärva utvecklade och
Prop. 1990/91: 155
Bilaga 2
127
utvecklingsbara lantbruk. Visserligen har antalet avslag på förvärvsansök- Prop. 1990/91:155
ningar med hänvisning till bristande yrkeskunskaper ej varit särskilt stort Bilaga 2
men medvetandet om bestämmelsen i JFL är god och den fyller därför en
funktion långt större än vad som framgår av tillgänglig statistik. Önske-
målet om en yrkeskunnig jordbrukarkår talar därför att i JFL även i
fortsättningen skall finnas bestämmelser om yrkeskunskaper.
9.37 Lantbrukarnas riksförbund: Den kommunala förköpsrätten bör tas
bort ur jordförvärvslagstiftningen.
Kommuner har redan i dag möjlighet att expropriera fastigheter om det
finns behov av dem for allmänna ändamål. En kommunal förköpsrätt får
således sitt värde enbart i de fall fastigheten inte behövs för allmänna
ändamål. LRF anser inte att ett sådant synsätt kan försvaras, tvärtom
behöver de enskilda jordbrukarnas ställning förstärkas.
9.45 Sveriges jordägareförbund: I olika lagar förekommer speciella regler
för en mer eller mindre snävt begränsad familjekrets. Det gäller bl.a.
jordförvärvslagen och för kommunalskattelagen vid tillämpning av regler-
na om fåmansbolag. Att familjekretsen definieras olika i olika lagar är
både opraktiskt och sakligt omotiverat. Lagstiftningen bör vara enhetlig.
Därför bör jordförvärvslagstiftningens frikrets utvidgas till att motsvara
den i kommunalskattelagen 35 § 1 a mom 9 angivna kretsen av närstående.
Vårt förslag: Att 2§ 5 punkten jordförvärvslagen ändras, så att den
erhåller följande lydelse: (förvärvstillstånd fordras dock ej — — —) om
förvärvaren är fångesmannens förälder, far- eller morförälder, make, av-
komlings make, syskon eller syskons make eller avkomling eller dödsbo
vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är delägare.
9.46 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att den kommuna-
la förköpsrätten skall slopas. Kommuner har redan i dag möjlighet att
expropriera fastigheter om det finns behov av dem för allmänna ändamål.
En kommunal förköpsrätt får således sitt värde enbart i de fall fastigheten
inte behövs för allmänna ändamål. En sådan ordning kan inte försvaras,
tvärtom behöver de enskilda brukarnas ställning stärkas.
Förmögenhetsskatten bör slopas. Som denna är utformad saknas neutra-
litet mellan olika kapitalplaceringsalternativ, vilket bl.a. ger oönskade
effekter på marknaden för jordbruksfastigheter.
9.47 Sågverkens råvaruförening: Vidare anser förbundet att den kommu-
nala förköpsrätten bör tas bort ur jordförvärvslagstiftningen. Kommuner
har redan i dag möjlighet att expropiera fastigheter om det finns behov av
dem för allmänna ändamål.
128
Härigenom föreskrivs i fråga om jordförvärvslagen (1979: 230)’
dels att 6 och 7 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1,2,4, 10 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och b §§, av följande
lydelse.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Syftet med denna lag är att främja
en från allmän synpunkt lämplig ut-
veckling av företag inom jordbruket,
skogsbruket och trädgårdsnäringen
(lantbruksföretag). Vid tillämp-
ningen skall eftersträvas att från re-
gionalpolitisk synpunkt ändamåls-
enliga företag bildas.
I denna lag avses med
lantbruksegendom: fast egendom
som är taxerad som lantbruksenhet,
glesbygd: stora sammanhängande
områden med gles bebyggelse och
långa avstånd till sysselsättning eller
service samt skärgårdsområden, om
det är av regionalpolitisk betydelse
att sysselsättning eller bosättning
inom områdena främjas,
omarronderingsområde: område
med mycket stark ägosplittring för
vilket länsstyrelsen har fastställt pro-
gram for strukturrationaliseringen.
Regeringen meddelar närmare fö-
reskrifter om vilka områden som
skall vara glesbygd och omarronde-
ringsområden.
2§2
Förförvärv avfast egendom som är Lagen gäller förvärv av lantbruks-
taxerad som lantbruksenhet krävs egendom som sker genom
tillstånd enligt denna lag, när förvär-
vet sker genom
1. köp, byte eller gåva,
2. tillskott till bolag eller förening,
3. utdelning eller skifte från bolag eller förening,
4. fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975: 1385).
Tillstånd enligt denna lag krävs
också i fall då någon genom köp,
byte eller gåva förvärvar ett dödsbo
vari ingår fast egendom som är tax-
erad som lantbruksenhet eller då nå-
gon, som genom köp, byte eller gåva
har förvärvat en andel i ett sådant
dödsbo och inte på annan grund är
delägare i boet, tillskiftas den fasta
egendomen eller del därav.
Lagen gäller också då någon ge-
nom köp, byte eller gåva förvärvar
ett dödsbo i vilket ingår lantbruks-
egendom eller då någon, som genom
köp, byte eller gåva har förvärvat en
andel i ett sådant dödsbo och inte på
någon annan grund är delägare i
boet, tillskiftas den fasta egendo-
men eller en del av den.
' Lagen omtryckt 1987: 468.
2 Senaste lydelse 1990:1391.
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 155
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3a§
Utan tillstånd enligt denna lag får
egendom i glesbygd som inte ingår i
omarronderingsområde förvärvas av
1. den som i minst ett halvår har
varit bosatt inom glesbygdsområdet i
den kommun där egendom är belä-
gen,
2. den som i ett särskilt åtagande
förbinder sig att vara bosatt på fas-
tigheten. Åtagandet skall innebära
att förvärvaren inom sex månader
från förvärvet skall bosätta sig på fas-
tigheten och därefter bo på den i
minst fem år.
Anmälan om förvärvet skall göras
till länsstyrelsen.
Åtagande om bosättning skall gö-
ras i anmälan.
3b§
Tillstånd fordras till förvärv av
lantbruksegendom om
1. förvärvet avser egendom i gles-
bygd och 3a§ inte är tillämplig,
2. förvärvet avser egendom i omar-
ronderingsområde, eller
3. förvärvaren är juridisk person
Tillståndfordras dock inte om för-
värvet sker genom inrop på exekutiv
auktion.
Förvärvstillstånd får vägras,
1. om det är av allmänt intresse att
egendomen tas i anspråkför jordbru-
kets eller skogsbrukets rationalise-
ring,
2. om förvärvet kan antas medföra
att två eller flera utvecklade eller ut-
vecklingsbara lantbruksföretag, som
bör förbli självständiga, förs sam-
man till ett företag,
3. om förvärvet kan antas medföra
att ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag delas upp och upp-
delningen medför olägenhet av nå-
gon betydelse för företaget,
4. om det är uppenbart att köpe-
skillingen eller annan ersättning av-
Tillstånd till förvärv av egendom i
glesbygd får vägras, om egendomen
behövs för sysselsättningen eller bo-
sättningen på orten.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Senaste lydelse 1990: 1104.
130
Nuvarande lydelse
sevärt överstiger egendomens mark-
nadsvärde,
5. om förvärvet avser andel i egen-
domen och ägarförhållandena ge-
nom förvärvet skulle bli sådana att
ett rationellt utnyttjande av egendo-
men kan komma att försvåras.
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Första stycket 4 gäller inte i fråga
om tillstånd att förvärva egendom på
offentlig auktion enligt 17 § eller en-
ligt 3 kap. 3 § lagen (1982: 618) om
utländska förvärv av fast egendom
m.m.
Tillstånd till förvärv i omarronde-
ringsområde får vägras, om förvärvet
skulle göra det svårare att genomföra
strukturrationaliseringen.
10 §
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom, på vilken drivs eller skall
drivas utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs
för att främja sysselsättningen på or-
ten, får tillståndsmyndigheten efter
åtagande av förvärvaren föreskriva
att denne skall yrkesmässigt bruka
egendomen och, om det finns sär-
skilda skäl till det, även att han skall
vara bosatt på den. Sådan föreskrift
skall avse viss tid, dock högst fem år.
Iakttar förvärvaren inte föreskrift
meddelad enligt första stycket eller
överlåter han egendomen före den
föreskrivna tidens utgång, får staten
lösa egendomen, om det inte är
oskäligt.
I beslut om tillstånd att förvärva
egendom i glesbygd inom omarron-
deringsområde får tillståndsmyn-
digheten efter åtagande av förvärva-
ren förelägga denne att inom sex
månader från tillståndet bosätta sig
på fastigheten och därefter bo på den
i minst fem år.
Uppfyller en förvärvare inte ett fö-
reläggande enligt första stycket eller
sitt åtagande om bosättning enligt 3
a § eller överlåter han egendomen
före femårstidens utgång, får staten
lösa egendomen, om det inte är
oskäligt.
Länsstyrelsen skall genast anmäla
till jordbruksverket om bosättnings-
kravet inte uppfylls.
12 §
Anmälan enligt 3 a § skall göras
inom tre månader från det förvärvet
skedde.
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde,
om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastig-
hetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Fråga om förvärvstillstånd får inte prövas förrän förvärvet skett utom i
fall som avses i 2 § 2 —4. Ansökan beträffande förvärv som skett genom köp
eller byte får inte heller prövas eller på grund av återkallelse avskrivas innan
131
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
det avgjorts huruvida förköp enligt förköpslagen (1967: 868) äger rum, om
det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Tillstånd att
förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 3 kap. 3 § lagen
(1982: 618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. lämnas före auk-
tionen.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
De nya bestämmelserna skall tillämpas i ärenden om förvärvstillstånd
som inte är slutligt avgjorda den 1 juli 1991. Om de nya föreskrifterna
innebär att tillstånd fordras till förvärv av egendom i glesbygd skall dock
förvärvet prövas enligt den upphävda 7 § i stället för enligt 4 § första stycket.
Även 10 § skall i fråga om sådana förvärv gälla i sin äldre lydelse såvitt avser
föreläggande om bosättning. I fråga om förelägganden om bosättning som
har meddelats med stöd av äldre föreskrifter gäller 10 § andra stycket i sin
gamla lydelse.
Om länsstyrelsen har förordnat om auktion enligt 16 § och skulle inte
längre tillstånd till förvärvet krävas vid vanligt köp, skall länsstyrelsens
beslut inte verkställas.
I fråga om överklagande av beslut som har meddelats av lantbruksstyrel-
sen före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
132
Härigenom föreskrivs att 3, 9, 14, 16 och 18 §§ jordförvärvslagen
(1979: 230), i den lydelse paragraferna erhållit genom lagen (1990: 1492) om
ändring i nämnda lag, skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Förvärvstillstånd enligt 2 § behövs
inte,
1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av länssty-
relse eller lantbruksstyrelsen,
Lagen gäller inte
1. om egendomen förvärvas från
staten genom överlåtelse av rege-
ringen, länsstyrelsen eller statens
jordbruksverk,
2. om egendomen förvärvats av staten genom annan myndighet än statens
affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967: 868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens av-
komling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 16 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982: 618) om utländska
förvärv av fast egendom m.m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast
egendom m.m.,
7. om egendomen enligt detaljplan eller områdesbestämmelser är avsedd
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att avyttra
sistnämnda andel enligt 16 §,
10. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
Fråga om tillstånd enligt denna
lag prövas av länsstyrelsen, om inte
regeringen föreskriver att pröv-
ningen skall göras av lantbrukssty-
relsen eller regeringen.
Fråga om tillstånd enligt denna
lag prövas av länsstyrelsen, om inte
regeringen föreskriver att pröv-
ningen skall göras av jordbruksver-
ket
133
Nuvarande lydelse
Blir köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 1 eller 7 § är staten
skyldig att lösa egendomen till det
pris som har avtalats, om säljaren
begär det. Sådan skyldighet förelig-
ger dock inte, om köpeskillingen el-
ler annan ersättning inte endast obe-
tydligt överstiger egendomens värde
med hänsyn till dess avkastning och
övriga omständigheter eller om av-
talsvillkoren i övrigt är oskäliga.
Föreslagen lydelse
14 §
Blir ett köp ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägras enligt 4 § är
staten skyldig att lösa egendomen
till det pris som har avtalats, om säl-
jaren begär det. Sådan skyldighet fö-
religger dock inte, om köpe-
skillingen eller annan ersättning inte
endast obetydligt överstiger egen-
domens värde med hänsyn till dess
avkastning och övriga omständighe-
ter eller om avtalsvillkoren i övrigt
är oskäliga.
Begäran om inlösen skall framställas hos länsstyrelsen inom tre månader
efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas
vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom
sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först
sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för del-
fåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar han sin talan.
16§
Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp
skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om
inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått
tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för
vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är
inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med
avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle uppkomma för
inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrel-
sen besluta att egendomen skall säljas av kronofogdemyndigheten på offent-
lig auktion enligt 17 §.
Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart
söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avyttringsskyl-
digheten har upphört.
I fråga om tillstånd att behålla
egendom gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om förvärvs-
tillstånd i 4 — 8§§ med undantag av
4§ första stycket 4 samt i 10 och
H§§.
Om en ansökan att behålla egen-
domen har avslagits, skall 4 § första
stycket 4 inte tillämpas om inropa-
ren säljer egendomen inom två år ef-
ter det att auktionen har vunnit laga
kraft.
I fråga om tillstånd att behålla
egendom tillämpas bestämmelserna
om förvärvstillstånd i 4, 5, 8, 10 och
H§§-
134
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
Prop. 1990/91: 155 |
|
18 § |
Bilaga 3 | |
|
Länsstyrelsens beslut enligt denna |
Länsstyrelsens beslut enligt denna | |
|
lag får överklagas hos lantbrukssty- |
lag får överklagas hos jordbruksver- | |
|
relsen. Lantbruksstyrelsens beslut |
ket. | |
|
får överklagas hos regeringen. |
Jordbruksverkets beslut får över- | |
Skall fråga om tillstånd till ett förvärv prövas enligt 7 § jordförvärvslagen
i den lydelse paragrafen hade före den 1 juli 1991 gäller även 14 § i sin äldre
lydelse.
135
Härigenom föreskrivs att 12 § förköpslagen (1967: 868)1 skall ha följande
lydelse
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §2
Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.
Har lagfart för köparen beviljats i
strid med 20 kap. 7 § 12 jordabal-
ken, är förköpsrätten förlorad. Har
förköp skett, är det utan verkan.
Motsvarande gäller när förvärvs-
tillstånd har meddelats i strid med
12 § andra stycket jordförvärvsla-
gen (1979: 230) eller i strid med
1 kap. 6§ lagen (1982: 618) om ut-
ländska förvärv av fast egendom
m. m. eller i strid med 16 b § fjärde
stycket lagen (1973: 188) om arren-
denämnder och hyresnämnder.
Har lagfart för köparen beviljats i
strid med 20 kap. 7 § 12 jordabal-
ken, är förköpsrätten förlorad. Har
förköp skett, är det utan verkan.
Motsvarande gäller när förvärvs-
tillstånd har meddelats i strid med
12 § tredje stycket jordförvärvslagen
(1979: 230) eller i strid med 1 kap.
6 § lagen (1982: 618) om utländska
förvärv av fast egendom m. m. eller
i strid med 16 b § fjärde stycket la-
gen (1973: 188) om arrendenämn-
der och hyresnämnder.
När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de
handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av bety-
delse för kommunen såsom ägare av fastigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1974: 815.
Senaste lydelse 1988: 724.
136
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
Har ett hembud antagits men har
förvärvet blivit ogiltigt till följd av att
förvärvstillstånd vägrats enligt 4§
första stycket 4 jordförvärvslagen
(1979: 230) eller enligt 1 kap. 8 § la-
gen (1982:618) om utländska för-
värv av fast egendom m. m. jämförd
med nämnda bestämmelse kvarstår
alltjämt hembudsskyldigheten enligt
5 § under den tid samma intresse-
anmälan gäller.
Har ett förvärv blivit ogiltigt till följd av att begärd fastighetsbildning inte
har kunnat ske föreligger ändå fortfarande hembudsskyldighet om ett hem-
bud skäligen bör kunna omfatta så mycket av jordägarens fasta egendom,
innefattande arrendestället eller huvuddelen därav, som behövs för att be-
stämmelserna i fastighetsbildningslagen (1970: 988) inte längre skall med-
föra hinder för ett giltigt förvärv.
Frågor om hembudsskyldighet
enligt andra stycket prövas av arren-
denämnden. Intill dess sådan pröv-
ning har skett gäller det i 5 § första
stycket angivna överlåtelseförbu-
det.
Frågor om hembudsskyldighet
enligt första stycket prövas av arren-
denämnden. Intill dess sådan pröv-
ning har skett gäller det i 5 § första
stycket angivna överlåtelseförbu-
det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1987: 473. Ändringen innebär att första stycket upphävs.
37
Härigenom föreskrivs att i 5 § lagen (1985: 658), i den lydelse paragrafen
erhållit enligt lagen (1990: 1484) om ändring i nämnda lag ordet ”lantbruks-
styrelsen” skall bytas ut mot ”statens jordbruksverk”.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 3
138
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-21
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hellström beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Kerstin Frideen.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
1§
I paragrafens första stycke definieras begreppen lantbruksegendom, gles-
bygd och omarronderingsområde. Enligt andra stycket skall det ankomma
på regeringen att meddela närmare föreskrifter om vilka områden som skall
vara glesbygd och omarronderingsområden. I specialmotiveringen till pa-
ragrafen anges att regeringen därvid bör bestämma gränserna så att de över-
ensstämmer med antingen församlings- eller kommungränserna. Även om
kriterierna för glesbygd och omarronderingsområde anges tämligen utförligt
i lagtexten anser lagrådet att den använda lagstiftningstekniken inte är helt
invändningsfri från konstitutionell synpunkt. Lagrådet förordar därför att
principerna för avgränsning av de områden som kommer ifråga och där
förvärvstillstånd således kan komma att behövas bör komma till uttryck i
lagtexten. På grund av det anförda föreslår lagrådet att paragrafens andra
stycke utformas på följande sätt:
”Regeringen bestämmer vilka kommuner eller delar av kommuner som
skall vara glesbygd och omarronderingsområden.”
3 a och 3 b §§
Enligt 3 a § får förvärv av lantbruksegendom i vissa fall ske utan tillstånd. I
3 b § anges när förvärvstillstånd fordras. Det är enligt lagrådets mening mest
följdriktigt att först ange när förvärvstillstånd fordras och därefter när till-
stånd inte behövs. Lagrådet föreslår därför att paragraferna får byta plats. I
samband därmed bör ytterligare vissa redaktionella jämkningar göras, bl.a.
kan bestämmelserna i 3 b § i lagrådets förslag om att åtagande om bosättning
skall göras i anmälan och vad åtagandet skall innebära lämpligen bilda ett
särskilt sista stycke i paragrafen.
10§
Första stycket i paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande för
förvärvare av lantbruksegendom om bosättning på fastigheten i vissa fall.
Prop. 1990/91:155
Bilaga 4
139
Enligt andra stycket får staten lösa egendomen om förvärvaren inte iakttar Prop. 1990/91: 155
föreläggandet. Detta stycke innehåller bestämmelser om inlösen även i vissa Bilaga 4
andra fall än som avses i paragrafens första stycke. Bestämmelserna i för-
slagets andra och tredje stycken bör med vissa redaktionella justeringar
lämpligen tas upp i en särskild paragraf, som kan ges beteckningen 10 a §.
Övriga lagförslag lämnas utan erinran.
140
Proposition.................................................. 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991 ... 14
1 Inledning.................................................. 14
2 Allmänmotivering ......................................... 14
2.1 Allmänna överväganden................................. 14
2.1.1 Bakgrund ........................................ 15
2.1.2 Jordförvärvslagen som styrmedel.................... 16
2.1.3 En ny lagstiftning ................................. 18
2.2 Förvärvshinder av rationaliseringsskäl .................... 20
2.3 Förvärv i glesbygdsområde .............................. 25
2.4 Prisprövning........................................... 31
2.5 Förvärvshinder för juridiska personer..................... 33
2.6 Instansordningen i jordförvärvsärenden ................... 36
2.7 Resursfrågor m.m....................................... 37
3 Upprättade lagförslag....................................... 38
4 Specialmotivering.......................................... 39
4.1 Jordförvärvslagen ...................................... 39
4.2 Övriga lagförslag ....................................... 46
5 Hemställan................................................ 46
6 Beslut .................................................... 46
Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens förslag................ 47
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över utredningens rap-
port om jordförvärvslagen............................. 53
Bilaga 3 De remitterade lagförslagen ........................... 129
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ................................... 139
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
141