Regeringens proposition

1990/91:154

om rörelseregler för
bank m. m.

».♦.4>A4

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

Regeringens proposition
1990/91:154

om rörelseregler för bank m. m.

Prop.

1990/91:154

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991.

På regeringens vägnar

Odd Engström

Erik Åsbrink

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen behandlar flera olika huvudområden. Det föreslås att rörel-
sereglerna för bank skall ändras. En ny beskrivning av begreppet bankverk-
samhet medför att bl. a. factoring och leasing av lös egendom får bedrivas i
banken direkt. Förvärvsreglerna ändras så, att en bank inom en given ram
får möjlighet att förvärva placeringsaktier. Inom denna ram får också
kreditgivning ske genom t. ex. vinstandelslån. Den allmänna s. k. match-
ningsregeln vad gäller en banks in-, upp- och utlåning behålls men de
särskilda begränsningarna avseende löptid och storlek för obligationsut-
givningen tas bort.

I propositionen föreslås också regler för en integration mellan bank- och
annan finansiell verksamhet å ena sidan och försäkringsverksamhet å
andra sidan, s. k. branschglidning.

Vidare föreslås att det införs möjligheter för finansbolag att ge ut ford-
ringsbevis avsedda för allmän omsättning, exempelvis obligationer. Samti-
digt införs ett krav på tillstånd av bankinspektionen om ett finansbolag
skall öppna filial utomlands eller förvärva organisationsaktier. Utländska
finansiella företag föreslås få rätt att driva verksamhet från filial i Sverige
enligt finansbolagslagen.

Slutligen föreslås att en lokal föreningsbank får möjlighet att ta över del
av en central föreningsbanks rörelse. Syftet är att göra det möjligt för de
centrala föreningsbankerna att erhålla en enhetlig struktur inför en inom
föreningsbanksrörelsen planerad fusion mellan de centrala föreningsban-
kerna.

Propositionens lagförslag                               Pr°P-1990/91:154

1 Förslag till

Lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)

dels att 2 kap. 2, 3 och 20 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 20 § skall utgå,

dels att 1 kap. 5 §, 2 kap. 1, 4, 6, 8, 9 a — 12 och 14 — 16 §§, 7 kap. 14 §

samt 9 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 2 kap. 6 a och 15 a §§

samt 7 kap. 18 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank, Sveriges investeringsbank
aktiebolag och sådant bankföretag
som avses i 4 § får i sin firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrö-
relse använda ordet bank.

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank och sådant bankföretag
som avses i 4 § får i sin firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrö-
relse använda ordet bank.

Sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till
företag som avses i första stycket får dock, efter tillstånd av bankinspektio-
nen, använda ordet bank i sin firma.

Lydelse enligt prop. 1990/91:142 Föreslagen lydelse
2 kap.

En bank får bedriva in- och utlå-
ning av pengar samt, med den in-
skränkning som följer av 2 §, driva
annan verksamhet som har sam-
band därmed. Att en lokal för-
eningsbanks rätt att bedriva inlå-
ning är begränsad följer av 1 kap.
5§ föreningsbankslagen (1987:
620).

En bank är skyldig att ta emot
inlåning på räkning från allmänhe-
ten. Att en lokal föreningsbanks
rätt att bedriva inlåning är begrän-
sad följer av 1 kap. 5 § förenings-
bankslagen (1987:620).

En bank får, med iakttagande av
vad som föreskrivs i detta kapitel,
bedriva

1. sådan finansieringsverksamhet
och annan finansiell verksamhet
som är förenlig med inlåning samt

2. verksamhet som har nära sam-
band med inlåning eller med verk-
samhet som anges i 1.

I lagen (1991:000) om värdepappersrörelse finns bestämmelser om rätt
för en bank att driva värdepappersrörelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om vilken verksamhet en bank
får bedriva.

En bank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att erhålla lokaler för
verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie eller andel i företag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta
fast egendom eller tomträtt, som är avsedd för det under 1 angivna
ändamålet,

3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet som ban-
ken äger eller till lokaler som ban-
ken i övrigt innehar, samt

4. fast egendom, tomträtt och bo-
stadsrätt för att bereda bostad åt
någon som är anställd i banken.

3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet som ban-
ken äger eller till lokaler som ban-
ken i övrigt innehar,

4. fast egendom, tomträtt och bo-
stadsrätt för att bereda bostad åt
någon som är anställd i banken,
samt

5. lös egendom som skall upplåtas
till nyttjande.

Efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen får

1. ett bankaktiebolag förvärva aktie i annat bankaktiebolag samt aktie
eller andel i utländskt bankföretag och i svenskt eller utländskt företag,
vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmäna,

2. en sparbank förvärva aktie eller andel i svenskt företag, vars ändamål
kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna eller som
tillgodoser för sparbanker gemensamma intressen, samt

3. en central föreningsbank förvärva aktie eller andel i svenskt företag,
vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna
eller som tillgodoser för föreningsbanker gemensamma intressen.

Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om garantifondsbevis,
förlagsbevis eller förlagsandelsbevis som har utfärdats av företag som
avses i första stycket. Med banks förvärv av garantifondsbevis jämställs
utfärdande av garantifondsförbindelse.

För sparbanks förvärv av aktier i Sparbankernas Bank och central för-
eningsbanks förvärv av aktier i Föreningsbankernas Bank krävs inget
tillstånd.

Beträffande förvärv av aktier eller
andelar i försäkringsföretag gäller
6 a §.

6 a §

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får lämna ett bankaktiebolag
tillstånd att förvärva aktier eller an-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

delar i ett svenskt eller utländskt för-
säkringsföretag och en sparbank el-
ler föreningsbank tillstånd att för-
värva aktier i ett svenskt försäk-
ringsaktiebolag, om förvärvet ingår
som ett led i organisationen av verk-
samheten.


För att skydda fordran får en bank

1. på offentlig auktion, fondbörs
eller sådan marknad som avses i 2 §
andra stycket lagen (1979:749) om
Stockholms fondbörs eller vid exe-
kutiv försäljning köpa egendom
som är utmätt eller utgör säkerhet
för fordringen, och

1. på offentlig auktion eller börs
eller annan reglerad marknad eller
vid exekutiv försäljning köpa egen-
dom som är utmätt eller utgör sä-
kerhet för fordringen, och

2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida avsevärd
förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för
fordringen eller annan egendom.

Första stycket gäller inte egen aktie eller bevis om andel i eller tillskott
till föreningsbank. I fråga om sparbanks förvärv av bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbanken gäller bestämmelserna i 5 kap.
7 § första stycket sparbankslagen (1987:619).

I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första stycket
får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning av
egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet.

Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva
ytterligare aktier i samma bolag.

Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får banken,
om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag, byta ut
dessa aktier mot aktier i det andra aktiebolaget.

Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras
så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust
för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs
bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

9a§‘

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. I bankaktiebolag eget kapital, i sparbanker reservfonder och uppskriv-
ningsfonder samt i föreningsbanker eget kapital med undantag för
förlagsinsatser.

B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

C. Sjuttio procent av det belopp
som svarar mot bankens reserver
till följd av avskrivning på egen-
dom som upplåtits till nyttjande.

Senaste lydelse 1990:1306.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsandels-
bevis samt förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig
löptid av minst fem år och med rätt till betalning forst efter bankens övriga
borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften
av det primära kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstå-
ende löptid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar
tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till
förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivan-
de av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektio-
nen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver något slag av bankverk-
samhet. Någon avräkning skall
dock inte göras om tillskottet upp-
går till högst fem procent av företa-
gets egna kapital eller motsvarande
och det sammanlagda bokförda
värdet av sådana tillskott inte över-
stiger tio procent av bankens egna
kapital eller egna fonder. Avräk-
ning skall inte heller göras för till-
skott i företag som omfattas av be-
stämmelserna i 11 §.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av bankverksamhet.
Någon avräkning skall dock inte
göras om tillskottet uppgår till
högst fem procent av företagets
egna kapital eller motsvarande och
det sammanlagda bokförda värdet
av sådana tillskott inte överstiger
tio procent av bankens egna kapital
eller egna fonder. Avräkning skall
inte heller göras för tillskott som
belöper på företag som omfattas av
bestämmelserna om konsoliderat
kapitalkrav i 11 §.

10 §2

Kapitalkravet enligt 9 § bestäms i förhållande till bankens tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för banken (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.

2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk
kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Värdehandlingar och fordringar för vilka utländska stater eller cent-
ralbanker svarar, om värdehandlingen eller fordran gäller i den
nationella valutan och är refinansierad i samma valuta.

4. Övriga värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de
utländska stater och centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden, för vilka säkerheten utgörs av sådana tillgångar som
avses i 1 eller sådana statliga värdehandlingar som avses i 2 —4.

2 Senaste lydelse 1990:1306.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91: 154

B 1. Värdehandlingar och fordringar för vilka allmänna pensionsfonden
eller ett svenskt företag som bedriver något slag av bankverksamhet
svarar.

2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en kommun eller en
därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver.

3. Värdehandlingar och fordringar med en återstående löptid av högst
ett år för vilka en utländsk bank svarar.

4. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en bank i någon av
de utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de interna-
tionella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden, för vilka säkerheten utgörs av värdehandlingar eller
fordringar som anges i 5.

C.   Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden, för vilka säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfastighet
eller tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som
banken bestämt efter särskild värdering.

D.   Övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapi-
talmarkanden.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 9 a § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

— tillskott i företag som omfattas — sådana tillskott som avses i 9 a§

av bestämmelserna i 11 §,             sista stycket sista meningen,

— de placeringar som anges i första stycket A,

fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som banken,

fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern
som banken,

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som banken
och som omfattas av bestämmel-
ser om konsoliderat kapitalkrav,

— fordringar som har garanterats
av ett företag som ingår i samma
koncern som banken och som
omfattas av bestämmelser om
konsoliderat kapitalkrav,

— fordringar mellan en sparbank och Sparbankernas Bank samt

— fordringar mellan en föreningsbank och Föreningsbankernas Bank.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar värderas till sitt bok-
förda värde.

2. Garantiförbindelser med an-
knytning till kreditgivning vär-
deras till sitt nominella belopp.

3. Övriga garantiförbindelser vär-
deras till halva sitt nominella be-
lopp.

4. Andra åtaganden på kapital-
marknaden värderas till sitt no-
minella belopp, om inte rege-
ringen föreskriver ett lägre be-
lopp.

1. Tillgångar, för vilka reserver som
avses i 9a § andra stycket C har
satts av, värderas till sitt brutto-
bokföringsvärde.

2. Övriga tillgångar värderas till sitt
bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med an-
knytning till kreditgivning vär-
deras till sitt nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser vär-
deras till halva sitt nominella be-
lopp.

5. Andra åtaganden på kapital-
marknaden värderas till sitt no-
minella belopp, om inte rege-
ringen föreskriver ett lägre be-
lopp.

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

11 §3

Om en bank har ett dotterföre-
tag, skall vad som föreskrivs i 9 §
om kapitalkrav tillämpas även på
koncernen (konsoliderat kapital-
krav).

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 4
kap. 11 § gäller för upprättandet av
koncernbalansräkningar. Även den
del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Redo-
visad goodwill skall räknas av från
primärt kapital. Placeringarna skall
tas upp till de värden som föresk-
rivs i 10 § eller, om dotterföretaget
inte är en bank, i annan lag.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får i samband med att tillstånd
lämnas enligt 6 § besluta att vad
som föreskrivs i första stycket skall
tillämpas även på ett företag som
inte är dotterföretag till banken.

Om en bank har ett dotterföre-
tag, skall vad som föreskrivs i 9 §
om kapitalkrav tillämpas även på
koncernen (konsoliderat kapital-
krav), om inte annat följer av fjärde
stycket.

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 4
kap. 11 § gäller för upprättandet av
koncernbalansräkningar. Även den
del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Redo-
visad goodwill som belöper på före-
tag som omfattas av det konsolide-
rade kapitalkravet skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de värden som fö-
reskrivs i 10 § eller, om dotterföre-
taget inte är en bank, i annan lag.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får i samband med att tillstånd
lämnas enligt 6 eller 6 a§ besluta att
vad som föreskrivs i första stycket
skall tillämpas även på ett företag
som inte är dotterföretag till ban-

3 Senaste lydelse 1989:1086.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91: 154

Företagets kapitalbas och place-
ringar skall då beaktas i den omfatt-
ning som motsvarar den andel ban-
ken äger i företaget. I övrigt tilläm-
pas andra stycket.

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
hålla en kassareserv som är tillräck-
lig med hänsyn till rörelsens art och
omfattning.

Kassareserven skall bestå av till-
gångar som med lätthet kan
förvandlas i pengar och skall, till-
sammans med inneliggande kassa,
uppgå till lägst ett belopp som svarar
mot tio procent av bankens samtliga
förbindelser med undantag av

1. förlagslån,

2. lån mot panträtt i egen fastighet,

3. lån, som har tagits upp hos all-
männa pensionsfonden i sam-
band med återlån enligt fondens
reglemente, och

4. garantiförbindelser.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får utfärda närmare föreskrifter
om vilka tillgångar som får inräk-
nas i kassareserven.

ken. Företagets kapitalbas och pla-
ceringar skall då beaktas i den om-
fattning som motsvarar den andel
banken äger i företaget. I övrigt til-
lämpas andra stycket.

Det konsoliderade kapitalkravet
omfattar inte försäkringsföretag och
sådana dotterföretag till försäk-
ringsföretag som inte driver någon
form av finansiell verksamhet.

§

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
ha en med hänsyn till rörelsens art
och omfattning tillräcklig betal-
ningsberedskap.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om betalningsberedskapen.

14 §

När en bank beviljar kredit får den inte avtala att bankens fordran skall
medföra rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer.

Efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen får dock en sparbank och en central föreningsbank avta-
la om sådant villkor vid beviljande av kredit till svenskt företag, vars
ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.
Under samma förutsättningar får ett bankaktiebolag avtala om sådant
villkor vid beviljande av kredit till annat bankaktiebolag, till utländskt
bankföretag eller till sådant svenskt eller utländskt företag, vars ändamål
kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.

Angående rätt att bevilja kredit
med villkor som avses i första styc-
ket finns ytterligare bestämmelser i
15 a §.

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

15 §

En bank får inte vid avtal om kredit eller i sin rörelse i övrigt förbehålla
sig andel i vinst på affär, som banken inte själv får avsluta.

En bank får inte heller på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet,
som banken inte själv får bedriva. Vad nu sagts gäller dock inte utdelning
på aktier eller vad banken som ägare av aktier i övrigt har rätt till.

Utan hinder av första och andra styckena får, efter tillstånd av bankin-
spektionen, en sparbank och en central föreningsbank lämna vinstan-
delslån till ett företag som tillgodoser för sparbanker eller föreningsbanker
gemensamma intressen.

Angående rätt att lämna vinstan-
delslån finns ytterligare bestämmel-
ser i 15 a §.

15a§

En bank får inom en ram som
motsvarar trettio procent av kapital-
basen

1. förvärva aktier utöver vad som
sägs i 4, 6, 6 a och 8 §§ och

2. bevilja krediter med sådana vill-
kor som avses i 14 och 15 §§.

En banks innehav och åtaganden
enligt första stycket i ett enskilt före-
tag får sammanlagt uppgå till högst
fem procent av den i första stycket
angivna ramen. Om banken ingår i
en koncern, gäller denna begräns-
ning för varje företag i koncernen
utom försäkringsföretag och sådana
dotterföretag till försäkringsföretag
som inte driver någon form av fi-
nansiell verksamhet.

Ett aktieinnehav enligt första
stycket får inte utan bankinspektio-
nens medgivande motsvara mer än
fem procent av röstetalet för samtli-
ga aktier i aktiebolaget. Om banken
ingår i en koncern, gäller denna be-
gränsning koncernens sammanlag-
da innehav. Vid beräkningen av
koncernens innehav skall dock, in-
till ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet i bolaget, bort-
ses från aktier som innehas av för-
säkringsföretag i koncernen eller av
dotterföretag till försäkringsföre-
tagen.

Om någon av gränserna i denna
paragraf efter förvärvet kommer att
överskridas, skall innehavet eller
åtagandet avvecklas i motsvarande
mån så snart det är lämpligt.

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

16 §

En bank skall ägna särskild upp-
märksamhet åt att banken inte i så-
dan omfattning, att fara kan upp-
komma för dess säkerhet, har ford-
ringar på samma låntagare eller på
låntagare som är förbundna med
varandra i väsentlig ekonomisk in-
tressegemenskap. Detsamma gäller
kredit mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av sam-
ma aktiebolag eller aktiebolag som
är förenade i sådan gemenskap.
Med fordran jämställs säkerhet i
form av borgen eller annan garanti-
förbindelse till banken.

En bank får inte ha fordringar på
samma låntagare eller låntagare
som är förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk gemenskap i
sådan omfattning att det finns risk
att banken inte kan fullgöra sina
skyldigheter om en sådan låntagare
inte kan betala sin skuld. Detsam-
ma gäller fordringar mot säkerhet i
aktier eller förlagsbevis, som har
getts ut av samma aktiebolag eller
aktiebolag som är förenade i sådan
gemenskap. Med fordran jämställs
säkerhet i form av borgen eller an-
nan garantiförbindelse till banken.

Bestämmelserna i första stycket
gäller också i fråga om garantiför-
bindelser som banken utfördar.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om vilka begränsningar som
skall gälla för sådana fordringar och
garantiförbindelser som avses i för-
sta och andra styckena.

En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsam-
mans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som avses i
första stycket i sådan omfattning att fordringarna sammantagna kan med-
föra fara för föreningsbankernas säkerhet.

7 kap.

14 §

Bankinspektionens beslut enligt denna lag, bankaktiebolagslagen
(1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen
(1987:620) överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut får verkställas
utan hinder av att det överklagats, om inte regeringen förordnar något
annat.

Om överklagande av beslut i vis-
sa fall finns bestämmelser i 8 kap.
8 § och 9 kap. 3 § sista stycket.

Om överklagande av beslut i vis-
sa fall finns bestämmelser i 18 §,
8 kap. 8 § och 9 kap. 3 § sista styc-
ket.

18 §

Om någon tar emot inlåning på
räkning från allmänheten utan att
ha tillstånd till det, skall bankin-
spektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

År det osäkert om verksamheten
omfattar inlåning enligt första styc-
ket, får inspektionen förelägga den

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

som driver verksamheten att lämna
de upplysningar som behövs för att
bedöma om verksamheten omfattar
sådan inlåning.

Förelägganden enligt första och
andra styckena får förenas med vite.

Ett föreläggande enligt denna pa-
ragraf får riktas såväl mot ett ut-
ländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för ett så-
dant företags räkning.

Ett beslut enligt denna paragraf
får överklagas hos kammarrätten.

9 kap.

1 §4

Till böter eller fängelse i högst ett
år döms den som uppsåtligen i Sve-
rige driver bankrörelse utan att vara
berättigad till detta.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om forbud att i firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank,

2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som
utan anmälan enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 drivs från ett representa-
tionskontor i Sverige,

3. bryter mot bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap. 2 § andra
stycket bankaktiebolagslagen (1987:618).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter
mot förbudet i 1 kap. 6 § första stycket att obehörigen röja enskildas
förhållande till en bank. Detsamma gäller en revisor som bryter mot
förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks
angelägenheter.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 3 § får inte dömas
till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. För banker som har ett räkenskapsår som påbörjats före den 1 mars
1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats gäller
bestämmelsen i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1306) om ändring i bankrörelselagen (1987:617).

3. Utan hinder av vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § första stycket får,
intill utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

Senaste lydelse 1990:821.

13

2 Förslag till

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 och 5 §§, 4 kap. 2 § samt 5 kap. 1 och
17 §§ bankaktiebolagslagen (1987:618) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Ett bankaktiebolag får ingå som
dotterbolag i en koncern endast om
ett annat bankbolag är moderbolag.

Ett bankaktiebolag får ingå som
dotterbolag i en koncern endast om
ett annat bankbolag eller ett försäk-
ringsbolag är moderbolag.

Om det finns särskilda skäl får regeringen medge undantag från första
stycket.

5 §'

Ingår ett bankaktiebolag i en
koncern, där moderbolaget inte är
bank, skall bestämmelserna i bank-
rörelselagen (1987:617) om banks
rörelse och om tillsyn av bank samt
bestämmelserna i denna lag om
banks ledning gälla för moderbola-
get i tillämpliga delar och för övriga
företag, som om de vore dotterföre-
tag till bank. Begränsningarna i frå-
ga om banks rörelse skall avse före-
tagen gemensamt. Koncernbidrag
får ges endast efter medgivande av
bankinspektionen.

Ingår ett bankaktiebolag i en
koncern, skall bestämmelserna i
bankrörelselagen (1987:617) om
banks rörelse och om tillsyn av
bank samt bestämmelserna i denna
lag om banks ledning gälla i
tillämpliga delar för övriga företag z
koncernen. Begränsningarna i fråga
om banks rörelse skall avse företa-
gen gemensamt.

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen
medge undantag från bestämmel-
serna i första stycket.

Första stycket gäller inte försäk-
ringsföretag och sådana dotterföre-
tag till försäkringsföretag som inte
driver någon form av finansiell verk-
samhet.

Koncernbidrag får ges endast ef-
ter medgivande av bankinspektio-
nen.

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen
medge ytterligare undantag från be-
stämmelserna i första stycket.

Senaste lydelse 1990:822.

14

4 kap.

Prop. 1990/91:154

Vid nyemission får aktier tecknas
mot betalning med pengar eller
med annan egendom (apport), om
annat inte följer av bestämmelserna
i 2 kap. 5 § andra stycket bankrörel-
selagen (1987:617). Betalningen
för aktier får inte understiga det no-
minella beloppet. Skall aktie kunna
tecknas med rätt eller skyldighet att
betala aktierna med apportegen-
dom, får värdet på denna egendom
inte sättas högre än det verkliga
värdet för bankaktiebolaget. En-
dast sådan egendom som är eller
kan antas bli till nytta för bolagets
verksamhet kan utgöra apportegen-
dom.

Om aktie skall tecknas mot betal-
ning med apportegendom, krävs
bankinspektionens medgivande för
detta. Utgörs apportegendomen av
hela eller en inte obetydlig del av en
annan banks rörelse, krävs dock re-
geringens eller bankinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 5 § första styc-
ket bankrörelselagen för genomfö-
rande av nyemissionen.

Vid nyemission får aktier tecknas
mot betalning med pengar eller
med annan egendom (apport). Be-
talningen för aktier får inte under-
stiga det nominella beloppet. Skall
aktie kunna tecknas med rätt eller
skyldighet att betala aktierna med
apportegendom, får värdet på den-
na egendom inte sättas högre än det
verkliga värdet för bankaktiebola-
get. Endast sådan egendom som är
eller kan antas bli till nytta för bola-
gets verksamhet kan utgöra apport-
egendom.

Om aktie skall tecknas mot betal-
ning med apportegendom, krävs
bankinspektionens medgivande för
detta. Utgörs apportegendomen av
hela eller en inte obetydlig del av en
annan banks rörelse, krävs dock re-
geringens eller bankinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 5 § bankrörel-
selagen för genomförande av ny-
emissionen.

Om aktier tecknas med villkor som strider mot första stycket, skall det
nominella beloppet ändå betalas.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som är
lägre än summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den samman-
lagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

Lydelse enligt prop. 1990/91:142 Föreslagen lydelse

5 kap.

Ett bankaktiebolag kan mot er-
sättning ge ut konvertibla skulde-
brev eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning. Sådana
skuldebrev skall ställas till inneha-
varen eller till viss man eller order.
Bestämmelserna i 2 kap. 20 §
bankrörelselagen (1987:617) om
bankaktiebolags rätt att utfärda ob-
ligationer skall därvid iakttas.

Ett bankaktiebolag kan mot er-
sättning ge ut konvertibla skulde-
brev eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning. Sådana
skuldebrev skall ställas till inneha-
varen eller till viss man eller order.

Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bolaget om att
borgenären har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skulde-
breven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till

15

nyteckning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betal- Prop. 1990/91: 154
ning i pengar.

Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktie skall bestämmas så att
utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Ersätt-
ningen för ett konvertibelt kuldebrev får inte understiga det nominella
beloppet på aktie som lämnas ut vid utbyte, om inte mellanskillnaden
täcks genom kontant betalning vid utbytet. Skall ett konvertibelt skulde-
brev kunna betalas med annan egendom än pengar (apport) krävs bankin-
spektionens medgivande eller i vissa fall regeringens eller bankinspektio-
nens tillstånd enligt 4 kap. 2 § andra stycket. I övrigt gäller härvid bestäm-
melserna i 4 kap. 2 § första stycket.

Optionsrätt till nyteckning kan knytas till optionsbevis som är fogade till
skuldebrev. Borgenären får avskilja ett optionsbevis från ett skuldebrev
och förfoga över beviset särskilt, om det inte i skuldebrevet föreskrivs att
beviset får avskiljas först efter viss tid.

I fråga om bankaktiebolag, som enligt insiderlagen (1990:1342) utgör
aktiemarknadsbolag, samt dotterbolag till sådana bolag gäller, förutom
föreskrifterna i detta kapitel, bestämmelserna i lagen (1987:464) om vissa
riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m. m.

Av aktiekontolagen (1989:827) framgår att utfästelser som avses i ovan
angivna skuldebrev och optionsbevis kan registreras enligt den lagen och
att skuldebrev eller optionsbevis inte får utfärdas om registrering skall ske.
I sådana fall gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

17§

Upptagande av lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till
ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieäga-
re i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis) beslutas av bolagsstäm-
man. Styrelsen får dock fatta ett sådant beslut under förutsättning av
bolagsstämmans godkännande eller efter bolagsstämmans bemyndigande.

Bestämmelserna i 2 kap. 20 §
bankrörelselagen (1987:617) om
bankaktiebolags rätt att utfärda ob-
ligationer skall iakttas vid uppta-
gande av lån enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

16

3 Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs i fråga om föreningsbankslagen (1987:620)

dels att 1 kap. 5 §, 3 kap. 4 och 5 §§ samt 4 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 10 kap. 8 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 kap.

En lokal föreningsbank får inte för egen räkning låna in pengar från
allmänheten och inte heller, utan den centrala föreningsbankens tillstånd,
låna pengar av annan än denna.

En lokal föreningsbank får inte ge
ut fordringsbevis som är avsedda för
allmän omsättning eller ställa ga-
rantier för sådana fordringsbevis.

3 kap.

En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningsbanken. I
stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att
uppsägningshandlingen skall vara försedd med medlemmens bevittnade
namnunderskrift.

I stadgarna får även föreskrivas
att uppsägning inte får göras förrän
efter viss tid, högst två år, från in-
trädet. Tiden får utsträckas till
högst fem år, om bankinspektionen
medger det. Föreskrifter i stadgar-
na om att uppsägning får göras först
efter viss tid gäller inte i fall som
avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och
10kap. 3 § andra stycket.

I stadgarna får även föreskrivas
att uppsägning inte får göras förrän
efter viss tid, högst två år, från in-
trädet. Tiden får utsträckas till
högst fem år, om bankinspektionen
medger det. Föreskrifter i stadgar-
na om att uppsägning får göras först
efter viss tid gäller inte i fall som
avses i 7 kap. 15 § tredje stycket
samt 10 kap. 3 § andra stycket och
8a § andra stycket.

En medlem får uteslutas ur föreningsbanken på sådan grund som anges i
stadgarna. Föreningsbanksstämman skall besluta om uteslutningen, om
inte något annat föreskrivs i stadgarna.

Avgång ur en föreningsbank sker,
utom i fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket och 10 kap. 3 § andra
stycket, vid utgången av det räken-
skapsår som slutar näst efter en må-
nad eller den längre tid, högst sex
månader, som har bestämts i stad-

Avgång ur en föreningsbank sker,
utom i fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket samt lOkap. 3 § and-
ra stycket och 8a§ andra stycket,
vid utgången av det räkenskapsår
som slutar näst efter en månad eller
den längre tid, högst sex månader,

17

2 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 154

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

garna, sedan medlemmen har sagt
upp sig till utträde eller uteslutits
eller någon annan omständighet
som föranlett avgången har inträf-
fat.

som har bestämts i stadgarna, se-
dan medlemmen har sagt upp sig
till utträde eller uteslutits eller nå-
gon annan omständighet som för-
anlett avgången har inträffat.

En medlem som har uteslutits ur föreningsbanken förlorar genast sin rätt
att delta i överläggningar och beslut om föreningsbankens angelägenheter.

4 kap.

1 §

När en medlem har avgått ur en föreningsbank har han rätt att sex
månader efter avgången få ut sina inbetalda medlemsinsatser. Beloppet får
dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga
medlemmar av föreningsbankens egna kapital enligt den balansräkning
som hänför sig till tiden före avgången. Vid beräkning av bankens egna
kapital skall bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlags-
insatserna.

Den avgångne har vidare rätt att i samma ordning som övriga medlem-
mar få ut vad som belöper på honom av beslutad vinstutdelning.

Träder föreningsbanken i likvidation inom sex månader från avgången
eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta föreningsbanken i
konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt
grunderna för reglerna om skifte av föreningsbankens tillgångar.

En medlems rätt enligt första —
tredje styckena kan begränsas i
stadgarna. Detta gäller dock inte i
sådana fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra
stycket.

En medlems rätt enligt första —
tredje styckena kan begränsas i
stadgarna. Detta gäller dock inte i
sådana fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra
stycket eller 8a § andra stycket.

10 kap.

8a§

En lokal föreningsbank får överta
del av en central föreningsbanks rö-
relse efter tillstånd av regeringen el-
ler, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen. Sådant till-
stånd skall meddelas om övertagan-
det framstår som ändamålsenligt ur
allmän synpunkt.

Vid övertagande enligt första styc-
ket får medlemskapet för medlem-
mar i den centrala föreningsbanken
föras över till den övertagande ban-
ken. Medlemmarna skall skriftligen
underrättas om till vilken bank
medlemskapet skall föras över. Om
en medlem inte är nöjd med beslu-
tet, har han rätt att få sitt medlem-
skap överfört till en annan lokal för-
eningsbank eller att säga upp sig till
utträde ur den överlåtande banken

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91: 154

inom en månad från det att under-
rättelsen skickades till honom och i
övrigt på de villkor som anges i
7 kap. 15 § tredje stycket.

I samband med ett sådant överta-
gande som avses i första stycket får
den överlåtande bankens reservfond
med bankinspektionens medgivan-
de sättas ned med skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

19

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs att 4 c § lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4c§*

Kapitalkravet enligt 4 a § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.

C. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 4 b § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

— tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 d §,

— de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som ingår — fordringar mot företag som ingår

i samma koncern som kredit- i samma koncern som kredit-
aktiebolaget samt                    aktiebolaget och som omfattas av

bestämmelser om konsoliderat
kapitalkrav samt

— fordringar som har garanterats — fordringar som har garanterats

av ett företag i samma koncern av ett företag som ingår i samma
som kreditaktiebolaget.               koncern som kreditaktiebolaget

och som omfattas av bestämmel-
ser om konsoliderat kapitalkrav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas
upp till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

2. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

3. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

4. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-

Senaste lydelse 1990:1308.

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. För kreditaktiebolag som enligt lagen (1990:654) om skatteutjäm-
ningsreserv inte är berättigade till avdrag for avsättning till sådan reserv
gäller bestämmelserna i punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1308) om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

3. För kreditaktiebolag som har ett räkenskapsår som påbörjats före den
1 mars 1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats
gäller bestämmelsen i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1308) om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

4. Utan hinder av vad som föreskrivs i 4 c § första stycket får, intill
utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

21

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha följande lydelse.

Prop. 1990/91:154

Lydelse enligt prop. 1990/91:142 Föreslagen lydelse

13§*

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får be-
viljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller
ekonomisk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat
företag kan erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

Om rätt för utländskt bankföre-
tag och utländskt värdepappersföre-
tag att bedriva verksamhet gäller be-
stämmelserna i 1 kap. 4§ bankrö-
relselagen (1987:617) och 2 kap. 7 §
lagen (1991:000) om värdepappers-
rörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Om rätt för vissa utländska före-
tag att driva verksamhet gäller sär-
skilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4§
bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap.

7 § lagen (1991:000) om värdepap-
persrörelse,

3. för finansbolag 5a§ lagen
(1988:606) om finansbolag.

1991.

Senaste lydelse 1990:825.

22

6 Förslag till

Lag om ändring i forsäkringsrörelselagen (1982:713)

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)

dels att 4 kap. 2 § och 7 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

Vid nyemission skall aktierna betalas med pengar (kontantemission).

Om försäkringsbolaget genom
ökningen av aktiekapitalet avser att
förvärva mer än hälften av aktierna
i ett annat försäkringsbolag eller,
om det finns aktier med olika
röstvärde, så många aktier att rös-
tetalet för dem utgör mer än hälften
av röstetalet för samtliga aktier,
kan försäkringsinspektionen medge
att de nya aktierna får betalas med
aktier i det sistnämnda bolaget (ap-
port) samt att teckningen av de nya
aktierna sker med villkor om detta.

Om försäkringsbolaget genom
ökningen av aktiekapitalet avser att
förvärva mer än hälften av aktierna
i ett annat försäkringsbolag eller ett
företag som driver någon form av
finansiell verksamhet eller, om det
finns aktier med olika röstvärde, så
många aktier att röstetalet för dem
utgör mer än hälften av röstetalet
för samtliga aktier, kan försäkrings-
inspektionen medge att de nya ak-
tierna får betalas med aktier i det
sistnämnda bolaget (apport) samt
att teckningen av de nya aktierna
sker med villkor om detta.

7 kap.

17§

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga större andel av aktierna i
ett svenskt eller utländskt aktiebo-
lag än som svarar mot ett röstetal
om högst fem procent av röstetalet
för samtliga aktier. Tillhör försäk-
ringsbolaget en koncern, skall be-
stämmelsen gälla koncernen.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga andelar i en aktiefond
eller i annan juridisk person än ak-
tiebolag.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga större andel av aktierna i
ett svenskt eller utländskt aktiebo-
lag än som svarar mot ett röstetal
om högst fem procent av röstetalet
för samtliga aktier. Tillhör försäk-
ringsbolaget en koncern, skall be-
stämmelsen gälla koncernen. Vid
beräkningen av koncernens innehav
skall dock, intill ett innehav motsva-
rande fem procent av röstetalet i ak-
tiebolaget, bortses från aktier som
innehas av bankföretag i koncernen
eller av dotterföretag till bankföre-
tagen.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga andelar i en värdepap-
persfond eller i annan juridisk per-
son än aktiebolag.

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbo-
lag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesi-
diga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att
biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Beträffande försäkringsbolags
rätt att äga aktier eller andelar i
företag som driver någon form av
finansiell verksamhet gäller 17 a §.

17a§

Ett försäkringsbolag får enligt de
förutsättningar som anges i denna
paragraf förvärva aktier eller an-
delar i företag som driver någon
form av finansiell verksamhet. Ett
försäkringsbolag som är moderbo-
lag till ett bankbolag får inte vara
dotterföretag till något annat före-
tag än ett bankbolag.

För förvärv av aktier eller andelar
som, tillsammans med försäkrings-
bolagets övriga aktier eller andelar i
samma företag, motsvarar ett röste-
tal som överstiger fem procent av
röstetalet för samtliga aktier eller
andelar i företaget krävs tillstånd av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, försäkringsinspek-
tionen. Om försäkringsbolaget in-
går i en koncern, skall första me-
ningen tillämpas på koncernens
samlade innehav. Vid beräkningen
av koncernens innehav skall dock,
intill ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet för samtliga
aktier eller andelar, bortses från ak-
tier och andelar som innehas av fö-
retag i koncernen som driver någon
form av finansiell verksamhet eller
av dotterföretag till sådana företag.

Tillstånd enligt andra stycket får
ges endast om värdet av de förvärva-
de aktierna eller andelarna — till-
sammans med det bokförda värdet
av försäkringsbolagets eller koncer-
nens sammanlagda innehav av ak-
tier och andelar som kräver tillstånd
enligt andra stycket samt av vad
som skjutits till som aktiekapital el-
ler i annan form i ett annat försäk-
ringsbolag — inte överstiger sum-
man av

24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

A. for livförsäkringsbolag

1. eget kapital och garantikapital
samt

2. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— återbäringsmedel och

— femtio procent av övervärden i
tillgångar,

B. för skadeförsäkringsbolag

1. eget kapital, garantikapital, reg-
leringsfond för trafikförsäkring och
utjämningsfond,

2. sjuttio procent av

— skatteutjämningsreserv och

— återstående del av uppskovsbe-
loppet enligt lagen (1990:655)
om återföring av obeskattade re-
server samt

3. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— säkerhetsreserv och

— femtio procent av övervärden i
tillgångar.

För tillstånd krävs att förvärvet
ingår som ett led i organisationen av
verksamheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. Vid beräkningen enligt 7kap. 17a § tredje stycket av ett skadeförsäk-
ringsbolags utrymme för förvärv av företag som driver någon form av
finansiell verksamhet skall intill utgången av år 1991 hänsyn tas till — i
stället för vad som anges i B.2 i det angivna stycket — sjuttio procent av
bolagets värderegleringsreserver.

25

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:606) om finansbolag

dels att 2, 5, 8, 11 a, 11 b, 11 c, 15, 23-25 och 27 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 a, 5a, 10a och
10b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Tillstånd krävs för företag som Tillstånd krävs för ett svenskt fö-
driver finansieringsverksamhet, om retag som driver finansieringsverk-
samhet, om

1. företaget helt eller delvis ägs av ett svenskt eller utländskt bankinstitut
eller dotterbolag till sådant institut, eller

2. företaget driver finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter,
eller

3. nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt fastställd balansräk-
ning för det senaste räkenskapsåret är minst femtio miljoner kronor och
det inte finns anledning anta att värdet därefter har gått ned under detta
belopp, eller

4. det annars är uppenbart att nettovärdet av tillgångarna i verksamhe-
ten överstiger femtio miljoner kronor.

I nettovärdet enligt första stycket 3 och 4 skall inte räknas in värdet av
tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 3 § första stycket.

Tillstånd krävs inte, om finansieringsverksamheten bedrivs av andra än
aktiebolag, ekonomisk förening, handelsbolag eller enskild näringsidkare.

2a§

Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 23 § lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt foretag att idka nä-
ring här i riket.

Tillstånd får meddelas endast om
finansieringsverksamheten drivs i
aktiebolagsform och aktiekapitalet
är minst fem miljoner kronor.

Tillstånd för ett svenskt företag
får meddelas endast om finansie-
ringsverksamheten drivs i aktiebo-
lagsform och aktiekapitalet är
minst fem miljoner kronor.

Tillstånd skall ges om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller annan författning,

2. bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet,

3. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna, och

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

4. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

5a§

Tillstånd för ett utländskt företag
får meddelas endast om

1. verksamheten drivs från avdel-
ningskontor med självständig för-
valtning (filial),

2. företaget i sitt hemland driver
finansieringsverksamhet och där
står under tillsyn av myndighet eller
annat behörigt organ,

3. företaget inte är olämpligt att
driva finansieringsverksamhet här i
landet, och

4. verksamheten kan antas inte
bli till skada för det allmänna.

För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.

Bolag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet kal-
las finansbolag. Annan än finans-
bolag får inte i sin firma eller an-
nars vid beteckning av verksamhet
använda ordet finansbolag eller
finansaktiebolag.

Företag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet en-
ligt denna lag kallas finansbolag.
Annan än finansbolag får inte i sin
firma eller annars vid beteckning
av verksamhet använda ordet fi-
nansbolag eller finansaktiebolag.

10a§

Ett finansbolag får ge ut obliga-
tioner och andra fordringsrätter
som är avsedda för allmän omsätt-
ning.

10 b §

Förvärv av aktier eller andelar i
företag kräver tillstånd av bankin-
spektionen, om förvärvet ingår som
ett led i organisationen av verksam-
heten.

Ett finansbolag får bara efter till-
stånd av bankinspektionen inrätta
filial i utlandet.

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

11 a§‘

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

C. Sjuttio procent av det belopp som svarar mot bolagets reserver till följd
av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och
med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sam-
manlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapita-
let. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid understi-
ger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det
nominella värdet for varje helt år som återstår till forfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivan-
de av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektio-
nen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver något slag av finansiell
verksamhet som kräver tillstånd.
Någon avräkning skall dock inte
göras om tillskottet uppgår till
högst fem procent av företagets
egna kapital eller motsvarande och
det sammanlagda bokförda värdet
av sådana tillskott inte överstiger
tio procent av bolagets egna kapi-
tal. Avräkning skall inte heller gö-
ras för tillskott i företag som omfat-
tas av bestämmelserna i 11 c §.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av finansiell verk-
samhet som kräver tillstånd. Någon
avräkning skall dock inte göras om
tillskottet uppgår till högst fem pro-
cent av företagets egna kapital eller
motsvarande och det sammanlagda
bokförda värdet av sådana tillskott
inte överstiger tio procent av bola-
gets egna kapital. Avräkning skall
inte heller göras för tillskott som
belöper på företag som omfattas av
bestämmelserna om konsoliderat
kapitalkrav i 11 c §.

H b §2

Kapitalkravet enligt 11 § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.

1 Senaste lydelse 1990:1310.

2 Senaste lydelse 1990:1310.

28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

C. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 11 a § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

tillskott i företag som omfattas
av bestämmelserna i 11 c §,

— sådana tillskott som avses z
11 a§ sistat stycket sista me-
ningen,

de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som finansbo-
laget samt

— fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern
som finansbolaget.

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som finansbo-
laget och som omfattas av be-
stämmelser om konsoliderat ka-
pitalkrav samt

— fordringar som har garanterats
av ett företag som ingår i samma
koncern som finansbolaget och
som omfattas av bestämmelser
om konsoliderat kapitalkrav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket
skall placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar, för vilka reserver som avses i 11 a § andra stycket C har satts
av, värderas till sitt bruttobokföringsvärde.

2. Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

5. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-
lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

11 c§3

Om ett finansbolag har ett dotter-
företag, skall vad som föreskrivs i
11 § om kapitalkrav tillämpas även
på koncernen (konsoliderat kapi-
talkrav).

Om ett finansbolag har ett dotter-
företag, skall vad som föreskrivs i
11 § om kapitalkrav tillämpas även
på koncernen (konsoliderat kapi-
talkrav), om inte annat följer av
tredje stycket.

Senaste lydelse 1989:1095

29

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 11
kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller för upprättandet
av koncernbalansräkningar. Även
den del av kapitalbasen som belö-
per på minoritetsandelar skall ingå.
Redovisad goodwill skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de värden som fö-
reskrivs i 11 b § eller, om dotterfö-
retaget inte är ett finansbolag, i an-
nan lag.

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 11
kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller för upprättandet
av koncernbalansräkningar. Även
den del av kapitalbasen som belö-
per på minoritetsandelar skall ingå.
Redovisad goodwill som belöper på
företag som omfattas av det konsoli-
derade kapitalkravet skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de värden som fö-
reskrivs i 11 b § eller, om dotterfö-
retaget inte är ett finansbolag, i an-
nan lag.

Det konsoliderade kapitalkravet
omfattar inte försäkringsföretag och
sådana dotterföretag till försäk-
ringsföretag som inte driver någon
form av finansiell verksamhet.

15 §

Finansbolags tillstånd kan åter-
kallas av bankinspektionen, om bo-
laget överträtt denna lag eller up-
penbart åsidosatt kundernas intres-
sen eller om annars förutsättningar-
na för tillstånd enligt 5 § inte längre
föreligger.

Finansbolags tillstånd kan åter-
kallas av bankinspektionen, om bo-
laget överträtt denna lag eller up-
penbart åsidosatt kundernas intres-
sen eller om annars förutsättningar-
na för tillstånd enligt 5eller 5a§
inte längre föreligger.

Om ett tillstånd har återkallats enligt första stycket, skall bolaget stå
under bankinspektionens tillsyn till dess att verksamheten avvecklats eller
drivs på ett sådant sätt att tillstånd enligt denna lag inte krävs.

Ett beslut om återkallelse får för-
enas med förbud att fortsätta verk-
samheten.

23 §

Om det kan antas att ett företag
driver sådan finansieringsverksam-
het att denna lag är tillämplig, får
bankinspektionen förelägga företa-
get att till inspektionen lämna de
upplysningar om sin verksamhet
som behövs för att bedöma om lagen
är tillämplig.

Om någon utan tillstånd driver
sådan verksamhet som kräver till-
stånd enligt denna lag, skall bankin-
spektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

År det osäkert om tillstånd krävs
för viss verksamhet, får inspektio-
nen förelägga den som driver verk-
samheten att lämna de upplysning-
ar som behövs för att bedöma om
tillstånd krävs.

30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91: 154

Förelägganden enligt första och
andra styckena får förenas med vite.

Ett beslut enligt denna paragraf
får överklagas hos kammarrätten.

24 §

Meddelar bankinspektionen fö-
reläggande eller förbud enligt den-
na lag, får inspektionen sätta ut
vite.

Meddelar bankinspektionen fö-
reläggande eller förbud enligt den-
na lag, får inspektionen även i and-
ra fall än som anges i 23 § sätta ut
vite.

25 §

Bankinspektionens beslut enligt
denna lag får överklagas hos rege-
ringen. Inspektionens beslut har
omedelbar verkan, om inte annat
beslutas.

I andra fall än som anges i 23 §
får bankinspektionens beslut enligt
denna lag överklagas hos regering-
en. Inspektionens beslut har ome-
delbar verkan, om inte annat beslu-
tas.

27 §

Den som driver finansieringsverk-
samhet utan tillstånd, där sådant
krävs enligt denna lag, döms till bö-
ter eller fängelse i högst ett år.

Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansbolag som uppsåtligen
eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt lämnar
bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten döms, om gär-
ningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som bryter mot 8 § döms till böter.

1. Denna lag träder i kraft den 1 j uli 1991.

2. För finansbolag som har ett räkenskapsår som påbörjats före den 1
mars 1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats gäller
bestämmelsen i punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1990:1310)
om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag.

3. Utan hinder av vad som föreskrivs i 11 b § första stycket får, intill
utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

31

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Prop. 1990/91:154

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18§‘

Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till
och ta emot inlåning från bankinstitut samt medverka i betalningsutjäm-
ning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det finns synnerliga skäl, får
riksbanken även på andra villkor
än som avses i första stycket bevilja
kredit till svenska bankinstitut och
till andra företag som står under
tillsyn av bank- eller försäkringsin-
spektionen.

Om det finns synnerliga skäl, får
riksbanken även på andra villkor
än som avses i första stycket bevilja
kredit till svenska bankinstitut och
till andra svenska företag som står
under tillsyn av bank- eller försäk-
ringsinspektionen.

20 §2

I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppstäl-
la kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinsti-
tutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det
enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel
som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i
riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer
likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

För ett utländskt bankföretag
som fått regeringens tillstånd att
driva bankrörelse från filial här i
landet beräknas kassakravet på fi-
lialens placeringar och förbindelser.

För ett utländskt kreditinstitut
som fått tillstånd att driva verksam-
het från filial här i landet beräknas
kassakravet på filialens placeringar
eller förbindelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Senaste lydelse 1990:831.

2 Senaste lydelse 1990:831.

32

9 Förslagtill                                                     Prop. 1990/91:154

Lag om ändring i lagen (1991:000) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1991:000) om värdepappers-
rörelse skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1990/91:142

Föreslagen lydelse

5 kap.

Kapitalkravet enligt 1 § bestäms i förhållande till värdepappersbolagets
tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placering-
arna delas in i följande grupper:

A.  Tillgångar och åtaganden som avses 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B.  Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.

C.  Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkraven undantas

— sådana tillskott som enligt 2 § sista stycket skall räknas av från kapital-
basen,

— tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 §,

— de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som
ingår i samma koncern som
värdepappersbolaget samt

— fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern
som värdepappersbolaget.

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som värdepap-
persbolaget och som omfattas av
bestämmelser om konsoliderat
kapitalkrav samt

— fordringar som har garanterats
av ett företag som ingår i samma
koncern som värdepappersbola-
get och som omfattas av bestäm-
melser om konsoliderat kapital-
krav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till seammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

2. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

3. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

4. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-
lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före- Prop. 1990/91: 154
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

34

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, samt statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Proposition om rörelseregler för bank m. m.

1 Inledning

Hösten 1983 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kom-
mitté, kreditmarknadskommittén (KMK), Fi 1983:06 (f. d. landshövding-
en Nils Hörjel, ordförande, överdirektören Alf Carling, bankinspektören
Stig Danielsson, riksbanksdirektören Erik Karlsson — sedan Karlsson
begärt entledigande förordnades i hans ställe fr. o. m. den 1 januari 1985
vice riksbankschefen Anders Sahlén — och ambassadören Kurt Malm-
gren), för att se över kreditmarknadens struktur m. m.

Kommittén skulle behandla frågor om kreditmarknadens funktionssätt
och finansinstitutens rörelseregler i syfte att skapa mer rationella, lagfästa
rörelseregler för skilda slag av institut som verkar på den svenska kredit-
marknaden.

I detta ärende behandlas kommitténs slutbetänkande Förnyelse av kre-
ditmarknaden (SOU: 1988:29) i de delar som rör vissa rörelseregler för
bank och finansbolag.

I detta ärende behandlas också förslagen i departementspromemoriorna
Branschglidning i den finansiella sektorn (Ds 1990:57) och Utländska
bankfilialer i Sverige (Ds 1989:13) rörande möjligheterna för andra ut-
ländska finansiella företag än banker att etablera filialer i Sverige.

Kommittébetänkandet och departementspromemoriorna har remissbe-
handlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över remissin-
stanserna och en sammanställning av remissyttrandena över KMKs resp,
departementspromemoriornas förslag som bilaga 1 — 3.

Sveriges Föreningsbankers Förbund har i en framställning till finansde-
partementet begärt en ändring i föreningsbankslagen (1987:620). Fram-
ställningen har remissbehandlats. Framställningen och remissinstanserna
redovisas i avsnitt 3.7.1.

Jag avser att i detta ärende behandla följande frågor.

Prop. 1990/91: 154

35

— Definition av bankverksamhetsbegreppet och utvidgade placerings- Prop. 1990/91:154
möjligheter för banker (avsnitt 3.4).

— Möjligheter till samarbete genom ägande för bank och försäkringsbo-
lag, s. k. branschglidning (avsnitt 3.5).

— Krav på tillstånd för finansbolag som skall öppna filial utomlands
eller förvärva organisationsaktier samt möjlighet för finansbolag att ge ut
obligationer och för utländsk filialetablering i Sverige (avsnitt 3.6).

— Möjlighet för lokal föreningsbank att ta över del av central förenings-
banks rörelse (avsnitt 3.7).

De lagar som berörs är följande.

1. bankrörelselagen (1987:617), (BRL),

2. bankaktiebolagslagen (1987:618), (BAL),

3. föreningsbankslagen (1987:620),

4. lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

5. lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka
näring här i riket,

6. försäkringsrörelselagen (1982:713), (FRL),

7. lagen (1988:606) om finansbolag, och

8. lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Regeringen beslutade den 14 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över de nyss angivna lagförslagen. Förslagen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har i yttrande den 20 mars 1991 lämnat förslagen utan erinran.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Efter lagrådsgranskningen har vissa ändringar gjorts i lagförslagen. I
2 kap. 10 och 11 §§ BRL samt 11 b § finansbolagslagen har gjorts ett par
ytterligare justeringar med hänsyn till de föreslagna reglerna om bransch-
glidning. I 2 kap. 6a § andra stycket BRL och 7 kap. 17a § fjärde stycket
FRL har lagtexten utformats så att den bättre överensstämmer med vad
som anförts i motivtexten. Samtidigt har vissa andra ändringar gjorts i den
motivtext som rör dessa paragrafer. I BAL föreslås ändringar i 5 kap. 1 och
17 §§, som är en följd av att 2 kap. 20 § BRL föreslås upphävd. I förtydli-
gande syfte har 10b § första stycket finansbolagslagen omformulerats.
Vidare har 23 § samma lag utformats i närmare överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i 7 kap. 18 § BRL. Detta har föranlett följd-
ändringar i 24 och 25 §§ finansbolagslagen. Även i övrigt har vissa redak-
tionella ändringar gjorts i de remitterade lagförslagen.

Regeringen beslutade den 14 mars 1991 en proposition om handel och
tjänster på värdepappersmarknaden, m.m. (prop. 1990/91:142), som in-
nehåller bl. a. förslag till ändringar i BRL, BAL och lagen (1968:555) om
rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Försla-
gen i förevarande proposition har utformats med utgångspunkt från försla-
gen i prop. 1990/91:142.

I prop. 1990/91:142 föreslås också en ny lag om värdepappersrörelse,
som skall ersätta bl. a. fondkommissionslagen (1979:748). I 5 kap. den
föreslagna lagen finns bestämmelser om kapitaltäckning. Dessa bestäm-
melser bör ändras på samma sätt som föreslås i det av lagrådet granskade
förslaget till lag om ändring i kreditaktiebolagslagen.

36

På grund av den enkla beskaffenheten av de nya förslag som läggs fram i Prop. 1990/91:154
propositionen anser jag att lagrådets hörande i dessa delar skulle sakna
betydelse.

2 Bakgrund

2.1 De finansiella institutens verksamhetsinriktning

Till de finansiella institutens huvuduppgifter kan räknas dels att upprätt-
hålla ett väl fungerande betalningssystem och att vara sparuppsamlare,
dels att sörja for en effektiv kreditförmedling, dels att skapa likviditet och
att hantera och utjämna finansiella risker och osäkerheter.

Bankerna intar en särställning bland de finansiella företagen genom att
de i princip har ensamrätt till inlåning på räkning och möjlighet att låna i
centralbanken. Inlåningen fungerar som betalningsmedel vilket gör att
bankerna spelar en central roll i betalningssystemet. Bankernas rörelse
karakteriseras också av en betydande bredd vad gäller in- och utlånings-
tjänster. Dessa funktioner har en allmännyttig karaktär. Det krävs därför
särskilt tillstånd, oktroj, av regeringen för att driva sådan verksamhet.

Bankernas verksamhet är i gällande lagstiftning förenad med restriktio-
ner i rörelsereglerna, krav på kapitaltäckning och särskilda tillsynsbestäm-
melser. En bank får ägna sig endast åt in- och utlåning av pengar och annan
bankverksamhet, som har samband därmed. Den egendom som en bank
får förvärva och driva handel med räknas upp i lagen. 1 princip råder
förbud mot förvärv av aktier och fast egendom som placeringstillgångar.
Lagstiftningen avses förhindra att bankerna genom ägarinsatser tar onödi-
ga risker och oskäliga hänsyn i kreditgivningen. Om instituten skall vara
en effektiv mellanhand mellan insättare, långivare och låntagare måste de
ha en oberoende ställning gentemot dessa kundkategorier.

Kreditmarknadsuppgifterna dominerar bankernas rörelse, i huvudsak
kortfristig in- och utlåning. Därtill kommer att bankerna medverkar vid
emissioner av certifikat och obligationer och bedriver handel i dessa
instrument. Penningmarknadsaffärerna sker såväl för egen räkning som i
kommission. På aktiemarknaden avgränsas rollen väsentligt snävare. Där
fungerar bankerna i princip endast som emissionsinstitut och kommissio-
närer (med ett begränsat eget handelslager).

Lagstiftningen innehåller också särskilda kapitaltäckningsregler som
syftar till att garantera en tillfredsställande soliditet i bankerna. Bankernas
tillgångar i form av utestående fordringar och innehav av värdepapper
delas in i olika riskklasser. För resp, klass föreskrivs att placeringarna till
viss procent skall täckas av eget kapital eller vad som härmed likställs.
Rörelse- och kapitaltäckningsreglerna blir i hög grad styrande for verksam-
hetens inriktning och riskinnehåll.

Det centrala skyddsintresset, som motiverar att bankerna omgärdas av
en omfattande lagstiftning, är att främja ett stabilt betalningssystem. Den
uppgiften är oundgänglig för hela det ekonomiska systemets funktionsdug-
lighet. Det är därmed ett uttalat samhällsintresse — och marknadsintresse

37

— att allmänhetens insättningar i bank skyddas genom ett stabilt banksy- Prop. 1990/91: 154
stem. Därtill har särskilt hushållen begränsade möjligheter att bedöma
risker förenade med en banks verksamhet. Insättarskyddet syftar således
primärt till att värna om stabiliteten i systemet. Det är också en fråga om
konsumentskydd i vanlig bemärkelse.

I många länder finns det lagfästa inlåningsförsäkringar för att skydda
insättarnas medel. De ger inte bara ett skydd åt enskilda insättare utan de
kan också fungera som ett skydd för betalningssystemet. Inom EG är ett
direktivförslag om obligatorisk inlåningsförsäkring under utarbetande.
Frågan om inlåningsförsäkring utreds f. n. av en arbetsgrupp inom finans-
departementet.

Finansbolagen finansierar sig på penningmarknaden och via direkt upp-
låning hos andra finansiella institut. Bolagen får inte emittera löpande
skuldebrev, t. ex. certifikat eller obligationer. I stället sker marknadsfinan-
sieringen med hjälp av enkla skuldebrev, s.k. marknadsbevis. Utlåningen,
som utgörs av t. ex. kontokortskrediter, leasing och riskkapitaltillskott,
täcker varierande löptider och uppvisar, jämfört med bankerna, generellt
sett ett större riskinnehåll. Bolagen utgör en heterogen grupp på kredit-
marknaden med avseende på ägarförhållanden, storlek och inriktning.
Flera större finansbolag ägs av banker eller av industri- och handelsföre-
tag.

Kreditaktiebolag och hypoteksinstitut brukar gemensamt betecknas som
mellanhandsinstitut. Bestämmelser om kreditaktiebolagens verksamhet
finns i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Hypoteksinstitutens (stadshy-
potek, landshypotek och skeppshypotek) verksamhet regleras i särskilda
lagar.

Kreditaktiebolagen har, till skillnad från finansbolagen, till ändamål att
driva lånerörelse, som de finansierar genom att ge ut obligationer eller
andra masspapper. Enligt kreditaktiebolagslagen skall bolagsordningen
godkännas av regeringen. Varje institut är specialiserat på ett ändamål,
exempelvis långfristig finansiering till bostäder, kommuner eller näringsli-
vet. Bostadsinstituten dominerar. Dessa hanterar betydande lånevolymer
och har hittills haft ensamrätt att lämna statligt subventionerade (ränte-
bidragsberättigade) bottenlån.

Mellanhandsinstituten finansierade tidigare huvudsakligen sin verk-
samhet hos försäkringssektorn och banksektorn genom att emittera obliga-
tioner och låna mot reverser. Mellanhandsinstitutens upplåning på mark-
naden utanför kreditinstituten har dock på senare år fått växande betydel-
se. Flera av kreditaktiebolagen samägs av staten och bankerna, men även
av staten resp, bankerna helägda institut förekommer, t. ex. bland bostads-
instituten. Hypoteksinstituten drivs utan vinstsyfte. De har en halvofficiell
prägel bl. a. genom att staten i väsentlig omfattning ställer garantier för
deras förmåga att infria sina förbindelser. Denna institutionsform är för
närvarande föremål för omprövning.

Fondkommissionärer bedriver handel med värdepapper för kunders
räkning. Verksamheten regleras i fondkommissionslagen (1979:748). Re-
geringen har i prop. 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappers-
marknaden, m. m. föreslagit bl. a. en lag om värdepappersrörelse som

38

ersätter fondkommissionslagen. Lagförslaget innehåller regler för företag
som yrkesmässigt tillhandahåller tjänster på värdepappersmarknaden.

I propositionen föreslås bl. a. följande. Tillstånd att bedriva värdepap-
persrörelse får ges till aktiebolag, bankinstitut och utländska företag för
kommissionshandel, förmedling, egenhandel, förvaltning eller medverkan
vid emissioner. Sådana företag — värdepappersinstitut — utgör vad som
brukar kallas mellanhänder på värdepappersmarknaden. Det är som regel
till dessa som en kapitalplacerare vänder sig när han vill köpa eller sälja
finansiella instrument. För att underlätta värdepappersrörelsen kan ett
värdepappersinstitut få tillstånd att ta emot medel på konto och att lämna
kredit mot betryggande säkerhet. För svenska värdepappersinstituts inne-
hav av finansiella instrument skall, utifrån företagets kapitalbas, regering-
en eller bankinspektionen bestämma s. k. risknivåer. Från dessa risknivåer
undantas organisationsaktier och bankers innehav av obligationer, förlags-
bevis och andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden.
Svenska värdepappersbolag, som bedriver egenhandel eller medverkar vid
emissioner samt de som tar emot inlåning skall ha kapitaltäckning för sina
placeringar och gjorda åtaganden.

De specialistfunktioner som t. ex. den långfristiga bostadskreditgivning-
en eller fondkommissionsverksamheten kan sägas utgöra, hänförs således
traditionellt till särskilda institut på marknaden med sinsemellan relativt
klara skiljelinjer. Som ett inslag i den finansiella utvecklingens fortskridan-
de har dessa verksamheter och bankverksamhet dock till vissa delar kom-
mit att glida in i varandra, vilket f. n. skapar gränsdragningsproblem. De
finansiella instrumenten har i viss utsträckning ändrat karaktär och blivit
mer enhetliga. På placeringssidan sker därmed förändringar i riktning mot
en allt större likformighet mellan finansinstituten t. ex. beträffande pen-
ningmarknadsaktiviteterna. Även det faktiska tjänsteutbudet uppvisar i
vissa fall betydande likheter mellan institut som regleras på olika sätt med
utgångspunkt i resp, associationsform. Någon klar gräns mellan bankernas
och finansbolagens finansieringsverksamhet är exempelvis svår att dra,
vilket framgått av den tidigare översikten. Liknande gränsdragningspro-
blem gör sig gällande mellan banker och försäkringsbolag på grund av
likheter beträffande bl. a. mottagande av sparmedel från allmänheten,
förmögenhetsförvaltning och kreditgivning i olika former.

Försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i FRL. För att driva
försäkringsrörelse krävs tillstånd, koncession, som meddelas av regering-
en. Ett försäkringsbolag kan vara antingen aktiebolag eller ömsesidigt
bolag. Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörel-
se. Direkt livförsäkringsrörelse får inte heller förenas med försäkringsrö-
relse som avser annat än personförsäkring. Försäkringsbolagen är de stör-
sta enskilda ägarna av bl. a. fastigheter och aktier. Finansförvaltning utgör
därför ett viktigt led i försäkringsbolagens verksamhet.

FRL innehåller bl. a. regler som syftar till att försäkringsbolagen skall
kunna fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagarna. Det finns inga
uttalade krav på minimikonsolidering i ett försäkringsbolag. Bolagen skall
emellertid som en skuldpost i balansräkningen redovisa sina åtaganden
enligt ingångna försäkringsavtal, de s. k. försäkringstekniska skulderna.

Prop. 1990/91:154

39

För livförsäkring har kravet på soliditet fått ett mera allmänt och principi- Prop. 1990/91:154
ellt uttryck i bestämmelserna om de grunder som skall finnas för bl. a.
beräkning av premier och premiereserv. Bolagens skyldighet att teckna
återförsäkring anknyter också till soliditetsprincipen.

Ett klart uttryck för soliditetsprincipen återfinns även i bestämmelserna
om att ett belopp motsvarande de försäkringstekniska skulderna för livför-
säkring alltid skall redovisas i vissa slag av tillgångar. Livförsäkringsbola-
gens möjligheter att placera sina tillgångar har här begränsats med hänsyn
till kravet på trygghet för försäkringstagarna. De slag av tillgångar som
godtas till täckande av försäkringstekniska skulder för livförsäkring utgörs
främst av obligationer och vissa andra skuldförbindelser samt av försäk-
ringsbolagens egna fastigheter. Ett belopp motsvarande högst tjugo pro-
cent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning, dvs. efter åter-
försäkring, får emellertid redovisas i andra tillgångar än de angivna, dock
inte i aktier. Beträffande aktieförvärv gäller för alla försäkringsbolag den
s. k. femprocentsregeln. Denna regel kan anses vara ett utflöde av förbudet
mot annan rörelse. Den innebär att ett försäkringsbolag inte utan medgi-
vande av försäkringsinspektionen får äga större andel av aktierna i ett
enskilt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av
rösterna för samtliga aktier. Det finns dock inget hinder mot att äga en
större andel av aktiekapitalet.

Kontrollen av att de finansiella instituten följer gällande lagstiftning och
bestämmelser åvilar två tillsynsmyndigheter, bankinspektionen (banker,
finansbolag, kreditaktiebolag, hypoteksinstitut och fondkommissionsbo-
lag) och försäkringsinspektionen (försäkringsbolag).

Till gruppen finansinstitut på den organiserade marknaden räknar man
vanligen inte värdepappersfonder, olika investmentföretag eller statliga
utvecklingsfonder och lånefonder. Hit räknas dock allmänna pensionsfon-
den (AP-fonden) som är den största institutionella placeraren på kapital-
marknaden. AP-fondens tillgångar i form av obligationer och andra ränte-
bärande instrument samt aktieinnehav förvaltas av totalt tio fondstyrelser.
Verksamheten finansieras till övervägande del av arbetsgivaravgifter och
förvaltningen regleras genom en särskild lag med reglemente för pensions-
fonden.

Finansiella koncerner

Redogörelsen har hittills tagit sikte på de kategorier av institut som verkar
på kapitalmarknaden med olika legala rättigheter och skyldigheter koppla-
de till resp, associationsform. Som framgått påverkas den inbördes rollför-
delningen bl. a. av rörelseregler och kapitaltäckningskrav. Likaså bidrar
auktorisationsbestämmelser till att hänföra vissa verksamheter till särskil-
da institut, då främst beträffande inlåning av pengar, kommissionshandel,
långfristig upp- och utlåning samt försäkringsverksamhet.

Till bilden hör dock att olika verksamheter idag kombineras i konstella-
tioner av moder/dotterföretag i traditionella koncernbildningar eller av
olika systerföretag kopplade till ett gemensamt holdingbolag. Härvid öpp-
nas nya kombinationsmöjligheter dels i form av renodlade finansiella

40

koncerner, dvs. bankkoncerner eller andra konstellationer som uteslutande Prop. 1990/91:154
omfattar finansiella institut, dels s. k. blandade koncerner där ett eller flera
av dessa institut kombineras med icke-finansiella företag, t. ex. industrifö-
retag.

Uttryckliga lagbestämmelser om koncernbildningar på kapitalmarkna-
den finns f. n. bara för de fall bankers ägarförhållanden är berörda.
Fr. o. m. halvårsskiftet 1987 gäller regler om att en bank får ingå som
dotterbolag i en koncern endast om en annan bank är moderbolag. Undan-
tag från huvudregeln att endast bank får äga bank kan komma i fråga i de
fall moderföretaget är ett holdingbolag och de övriga systerföretagen är
kreditinstitut vilka utövar en verksamhet som kan anses vara förenlig med
bankrörelsen. Nuvarande lagstiftning utesluter således att banker ingår i
koncernförhållanden med industriföretag eller liknande icke-finansiella
aktörer. Även den typ av kapitalförvaltning som försäkringsinstituten
bedriver har hittills betraktats som ”bankfrämmande”, vilket medfört att
en gränslinje upprätthållits mellan försäkringsbolagen och bankerna vad
gäller direkta ägarförhållanden eller holdingbolagskonstruktioner. Där-
med kan banker f. n. kombineras endast med fondkommissionsbolag, fi-
nansbolag och kreditaktiebolag, varvid koncernens samlade reglering an-
passas efter de relativt strikta krav som gäller för bankrörelsen. I departe-
mentspromemorian Branschglidning i den finansiella sektorn, föreslås
utvidgade möjligheter till integration mellan försäkringsbolag, banker och
andra finansiella företag.

De icke-finansiella företagen har betydligt fler kombinationsmöjligheter
inom ramen för de blandade koncernerna där t. ex. produktion, finans-
förvaltning, finansieringsverksamhet och kapitalförvaltning i vid bemär-
kelse kan sammanföras genom direkta ägarinsatser. Eftersom en bank inte
kan ingå i en icke-finansiell koncern kan inte heller mottagande av inlå-
ning på räkning ingå bland koncernens aktiviteter. Alla övriga finansiella
funktioner kan dock i princip täckas in. Kreditmarknadslagstiftningen blir
främst styrande för var och hur verksamheter och tillsyn bedrivs, dvs.
reglerna kan i större utsträckning sägas påverka utformningen av organisa-
tions- och redovisningslösningar på marknaden än exempelvis en koncerns
samlade finansiella funktioner.

2.2 Skyddsintressena på kreditmarknaden

För att de finansiella instituten skall kunna fullgöra sina grundläggande
uppgifter, att omfördela sparande och risker resp, skapa likviditet och
upprätthålla ett fungerande betalningssystem, måste det existera en väl
fungerande marknad. Det förutsätter i sin tur en effektiv konkurrens och
en hög grad av flexibilitet. Under perioder med stora förändringar i de
yttre verksamhetsbetingelserna blir systemets flexibilitet avgörande för
marknadens effektivitet och förmåga att lösa de grundläggande uppgifter-
na.

På kreditmarknaden liksom på andra marknader finns det olika slag av
marknadsbrister som begränsar förmågan att fullgöra marknadens uppgif-
ter. Informationsproblem är förbundna med alla former av kreditgivning.

41

Problemen kan leda till att sparandet och riskerna fördelas på ett ineffek- Prop. 1990/91:154
tivt och för samhället oacceptabelt sätt. Vissa kategorier av långivare
(insättare) kan tvingas bära risker som är svåra att bedöma eller hantera.
En annan tänkbar konsekvens är att det uppstår en koncentration till ett
fåtal stora aktörer på marknaden och en mindre effektiv konkurrens. Den
här typen av problem gör att det finns ett behov av offentligrättslig regle-
ring för att öka effektiviteten på marknaden och skydda vissa aktörer.

Även bortsett från marknadens brister finns ett behov av reglering för
att marknaden skall kunna fullgöra den mycket viktiga uppgiften att upp-
rätthålla ett väl fungerande betalningssystem. Betalningssystemet kan lik-
nas vid en kollektiv vara, dvs. en vara som utgör en allmän nyttighet som
kommer alla tillgodo, oavsett vem som betalar för den. De privata aktörer-
na på marknaden kan inte förväntas ha möjlighet att beakta vilka effekter
deras agerande får på betalningssystemet. Detta medför att det finns en
risk för att marknaden inte förmår upprätthålla ett stabilt betalningssy-
stem i avsaknad av reglering. Ett effektivt och stabilt betalningssystem är
av avgörande betydelse för effektiviteten och stabiliteten i hela ekonomin.
Därför är skyddsintressena på kreditmarknaden i första hand knutna till
betalningssystemfunktionen.

Ett effektivt och stabilt betalningssystem förutsätter ett effektivt och
stabilt banksystem eftersom en stor del av betalningsströmmarna går över
banksystemet via bankernas inlåningskonton. Bankerna är emellertid
känsliga för störningar i det avseendet att skulderna i form av inlåning är
mycket likvida. De kan disponeras utan uppsägning. Samtidigt har till-
gångarna i form av utlåning en låg grad av likviditet. En bank kan därför
drabbas av likviditetsproblem så att den inte kan fullgöra sina skyldigheter
mot insättarna även om den i grunden är solvent. Om en enskild bank
drabbas av problem kan det bland insättarna uppstå misstro mot andra
banker så att hela banksystemet hamnar i en förtroendekris. Detta skulle
ytterst kunna leda till att betalningssystemet kollapsade, vilket skulle få
allvarliga konsekvenser för resten av ekonomin.

Det krävs således någon form av insättarskydd som skydd för stabilite-
ten i bank- och betalningssystemet. Det förutsätter att det finns regler som
begränsar de enskilda bankernas risktagande, t. ex. olika former av rörelse-
regler, och regler om fördelning av risktagandet på ett rimligt sätt mellan
insättarna och övriga fordringsägare, t. ex. kapitaltäckningsregler. Regler
av det här slaget fungerar som ett förebyggande skydd, men det räcker inte
för att garantera stabiliteten i banksystemet om en bank trots allt hamnar i
svårigheter.

För att förhindra att det uppstår en kris i hela banksystemet till följd av
att en enskild bank drabbas av betalningssvårigheter har riksbanken tillde-
lats möjlighet att agera som ”lender of last resort”. Detta innebär att
riksbanken kan ge speciella krediter till banker som fått likviditetsprob-
lem. Denna funktion är inte avsedd att fungera som någon förlustgaranti
för de enskilda bankerna, utan syftet är att förhindra att problemen sprider
sig till hela banksystemet. Blotta existensen av en sådan funktion bidrar till
att stärka stabiliteten i bank- och betalningssystemet.

Insättarskyddet bör först och främst vara ett systemskydd, men det

42

tillgodoser också behovet av ett konsumentskydd för insättarna — ett Prop. 1990/91:154
skydd av de enskilda insättarnas medel. Det existerar, som tidigare fram-
hållits, speciella informationsproblem på kreditmarknaden, vilket tillsam-
mans med det faktum att mindre aktörer och enskilda hushåll har svårt att
bedöma och hantera risker, gör att det finns ett behov av ett skydd för
konsumenterna. Ett stabilt banksystem ger insättarna tillgång till en fullt
likvid och i det närmaste riskfri placeringsform.

Konsumentskyddet på kreditmarknaden är emellertid inte enbart knutet
till stabiliteten i betalningssystemet. Som på andra marknader har konsu-
menterna ett behov av skydd i sin avtalsrelation med den normalt starkare
motparten. Detta skydd tillgodoses för insättarnas del främst genom bank-
inspektionens tillsyn.

Behovet av ett konsumentskydd är i första hand knutet till de mindre
aktörerna och hushållen i egenskap av insättare, men eftersom de även
uppträder som låntagare finns det också ett behov av ett låntagarskydd.
Till skillnad från insättarskyddet, som i praktiken utformats så att bankens
förmåga att fullgöra sina förpliktelser så långt möjligt blir ställd utom
tvivel, är motiven på låntagarsidan i högre grad kopplade till det finansiel-
la systemets funktionsduglighet i stort. Låntagarskyddet motiveras av de
risker som finns för att låntagarna hamnar i ett beroendeförhållande till
långivarna. En effektiv konkurrens utgör här en förutsättning för en effek-
tiv marknad. Låntagarskyddet har således i viss mån även karaktären av
ett systemskydd.

I förlängningen av låntagarskyddet återfinns också mer allmänna konsu-
mentskyddsintressen. Med hänsyn till den sociala och ekonomiska betydel-
se som kreditmarknaden har för allmänheten är det ett samhällsintresse att
de finansiella institutens verksamhet inte drivs bara på ett ur stabilitets-
och soliditetssynpunkt tillfredsställande sätt, utan också på ett godtagbart
sätt från konsumentpolitisk synpunkt. Aspekterna kan här beröra mark-
nadsföring, utformning av olika villkor, kreditprövning, integritetsskydd,
tillgång till korrekt information osv. Här är det inte främst de lagar som
reglerar kreditmarknaden som är av betydelse utan i stället de civilrättsliga
konsumentskyddande bestämmelser som återfinns i bl. a. konsumentkre-
ditlagen.

2.3 Internationella erfarenheter

I nästan alla OECD-länder pågår sedan flera år en översyn av regler för
värdepappersmarknader och kreditinstitutens verksamheter. Förutsätt-
ningarna för olika kategorier av institut har förändrats mycket snabbt.
Lagstiftning och tillsynsformer har sällan hunnit anpassas i takt med
utvecklingen. De kriterier som nu bildar utgångspunkten för förändrings-
arbetet rör de finansiella systemens effektivitet och stabilitet.

När det gäller marknadseffektiviteten har myndigheter i olika länder i
princip kunnat utgå från vedertagen ekonomisk teori om hur marknads-
mekanismer och konkurrensförhållanden bäst främjas, t. ex. på värdepap-
persmarknaderna. Mycket av den utveckling som ägt rum i Förenta Stater-
na och Storbritannien har här tjänat som förebild för andra länder. Vissa

43

gemensamma drag av anpassning och styrning har mot denna bakgrund Prop. 1990/91: 154
kunnat skönjas. Genomgående gäller exempelvis att penningpolitiken
orienteras om i mer marknadskonform riktning. Kvantitativa regleringar
och ränteregleringar har avskaffats. Det finns vidare en tendens att ramar-
na for kreditinstitutens verksamhet vidgas. De traditionella gränserna
mellan instituten luckras upp. Etableringshinder av olika slag avvecklas i
syfte att marknaderna skall bli effektivare. Värdepappersmarknaderna
vidareutvecklas, bl. a. genom ökat informationsutbyte, teknisk samord-
ning, introduktion av nya instrument och nya tekniker osv. Den finansiel-
la rådgivningen gentemot foretag och hushåll växer i omfattning och
betydelse.

När det gäller de grundläggande strukturförändringarna på olika natio-
nella marknader, dvs. de forändringar som rör kreditinstitutens spelregler
och rollfördelningen inom de finansiella systemen, är bilden splittrad.
Vägval och lösningar bygger här i högre grad på ländernas skilda traditio-
ner och politiska värderingar än på ekonomiskt modelltänkande. Generellt
gäller att marknadsutvecklingen har gjort det svårare att behålla tidigare
regleringssystem och avgränsningar mellan olika verksamhetsfält, men
inte i något land har marknadskrafterna tillåtits att verka fullt ut.

De länder som gjort analyser av kreditinstitutens olika funktioner i det
finansiella systemet har betonat vikten av att bibehålla en grundläggande
rollfördelning uppbyggd kring bankerna. Detta med hänsyn till betalnings-
och kreditsystemets särskilda skyddsvärde och de krav på stabilitet och
funktionsduglighet som genomgående ställs upp. Bankerna bildar normalt
en kärna i betalningssystemen och i kreditgivningsprocessen och utgör
därutöver en viktig kanal för penningpolitiken.

I västeuropa förekommer allmänt s. k. universella banker, dvs. banker
som likt de svenska vid sidan av den traditionella in- och utlåningsrörelsen
är engagerade i värdepappersemissioner och handel med värdepapper på
olika sekundärmarknader. I Japan, Kanada och Förenta Staterna är ban-
kerna omgärdade av betydligt hårdare restriktioner. Instituten är i allt
väsentligt specialiserade på egentlig bankverksamhet resp, värdepap-
persverksamhet. Som skäl för denna avgränsning anges vanligen att
bankverksamhet och värdepapperstransaktioner har helt olika karaktär. I
det senare fallet är det frågan om större risktaganden och man har i dessa
länder velat undvika de intressekonflikter som kan uppstå mellan bankers
utlåningsrörelse och värdepappershandel.

I de flesta länder, inklusive vårt eget, kan dock bankerna direkt eller
indirekt via olika organisationsbolag erbjuda ett mycket brett spektrum av
finansiella tjänster. Härav följer också att lagstiftningen och tillsynen nu i
högre grad än tidigare fokuseras på hela bankkoncerner. Man försöker
exempelvis utforma rörelseregler och kapitaltäckningsregler så att de fun-
gerar neutralt för olika koncernbildningar. Så ställs t. ex. samma krav på
eget kapital oberoende av var i organisationen en viss finansiell verksam-
het görs. Därutöver måste tillsynen över en finansiell koncern anpassas till
den nivå som är adekvat for den mest skyddsvärda delen, normalt den
bank som ingår i koncernbildningen.

Strävan efter större organisationsfrihet och konkurrensneutralitet främ-

44

jas givetvis av att olika legala restriktioner utformas så likartat som möj- Prop. 1990/91: 154
ligt, oavsett vilken typ av institut eller koncerndel som är aktiv i en viss
finansiell verksamhet. Om reglerna inte får en tillräckligt sammanhållen
utformning tenderar marknadskrafterna att styra de finansiella flödena
och verksamheterna till förmån för de institut eller de marknadsavsnitt
som har de mest liberala regelverken.

Frågor som rör ägandeförhållanden och maktkoncentration har fått
ökad uppmärksamhet i många länder. Det handlar exempelvis om bankers
kontroll över andra finansinstitut eller andra företag, allianser mellan
banker och försäkringsbolag och farhågor för koncentrationstendenser på
kreditmarknaden till följd av sammanslagningar och övertaganden. Det är
således vanligt att regler ställs upp som anger vilken typ av företag banker
får äga och som allmänt skiljer kreditgivning och försörjning med riskkapi-
tal åt på marknaderna. Eventuella band mellan banker och icke-finansiella
foretag på marknaderna bygger således inte primärt på starka inbördes
ägarförhållanden. Den västtyska modellen framstår i detta sammanhang
som ett undantag. Tyska banker utövar en betydande kontroll över icke-
finansiella företag i kraft av sina stora aktieinnehav.

I den mån regler ställs upp som begränsar möjligheterna att äga kreditin-
stitut görs vanligen åtskillnad mellan ägandet av banker och av övriga
institut. Detta beror på bankmarknadens utpräglade särställning. Myndig-
heterna vill normalt ha insyn i vilka som äger banker även om det formellt
saknas begränsningsregler eller uttryckliga krav på spritt ägande. I EGs
andra banksamordningsdirektiv finns bestämmelser om prövning av
lämpligheten hos ägare av större aktieposter i kreditinstitut.

De finansiella systemens utveckling i olika länder har många gemensam-
ma drag. Olikheterna är ändå påtagliga. Enskilda länder har ansett sig ha
betydande frihet att själva välja system och struktur. Detta gäller inte
minst för Förenta Staternas del, där kreditmarknadens strukturregler länge
legat på kongressens bord. Där har tillsynsmyndigheterna i viss mån
föregripit lagstiftarna genom att ge banker dispenser från såväl förbudet
mot interstate banking, dvs. att verka över delstatsgränserna, (Mc Fadden
Act) som mot bankernas deltagande i värdepappershandel (Glass-Steagall
Act).

Den senaste tidens stabilitetsproblem har å andra sidan understrukit
vikten av att inte minst de internationellt verksamma instituten bygger
verksamheterna på en större bas av eget kapital. Detta ligger i linje med de
överenskommelser som slutits mellan de större industriländernas central-
banker om en successiv förstärkning och uppbyggnad av mer enhetliga,
riskrelaterade kapitaltäckningsregler fram till 90-talets början.

Tendenserna på de här diskuterade regleringsområdena kan i korthet
sammanfattas enligt följande.

— Inhemsk och internationell marknadsintegration kräver nytänkande
vid användningen av olika regleringssystem. Det är dock få länder som
hittills lyckats utveckla en någorlunda konsistent syn på hur deras
finansiella system skall se ut.

— Bankernas roll betonas genomgående och förutsättningarna för dessa

45

att bredda verksamheten tillgodoses i ökad utsträckning genom finansi-
ella konglomerat.

— Kraven på bankernas egenkapital tenderar att öka, bl. a. mot bakgrund
av att risktagandet successivt blir klarlagt såväl inom de egna balanser-
na som beträffande åtaganden utanför balansräkningarna. Ökade krav
ställs på information om bankernas risktagande.

— Etableringshinder av olika slag avskaffas vilket öppnar marknaderna
för ökad konkurrens. Tendensen är att frångå användningen av behovs-
relaterade kriterier vid auktorisationsförfaranden såsom ”ekonomiskt
motiverad”, ”allmänintresse” osv.

— Regleringar i kreditpolitiskt syfte används i allt mindre utsträckning.

Man kan i processen av strukturförändringar på många marknader
observera ett mönster av växelverkan mellan institut och myndigheter.
Regelverken anpassas efter marknadens utveckling. Internationaliseringen
har också medfört — och påverkats av — samordning av nationella regler
för bankverksamhet och tillsyn. Betydelsen av bättre internationell koordi-
nering är idag uppenbar — inte minst för tillskapandet av effektiva till-
synsfunktioner. Olikheter i ländernas legala och finansiella system har
emellertid hittills visat sig ta tid att överbrygga.

Det tolv EG-länderna har lagt fast ett mycket ambitiöst program för att
utveckla samarbetet på det finansiella området. Målet är att förverkliga en
inre, fri marknad genom att i princip avveckla samtliga återstående hinder
för medlemsländernas varu- och tjänsteutbyte samt för rörligheten vad
gäller arbetskraft och kapital. EG-kommissionen har i en vitbok från 1985
angivit riktlinjer för hur denna inre marknad skall förverkligas fram till
utgången av 1992.

En viktig del i detta samordningsprogram avser den kapitalrörelselibera-
lisering, som lägger grunden för ett enhetligt finansiellt system med i
princip total frihet för alla kapitalrörelser över gränserna. I ett direktiv
från 1988 föreskrivs således att alla kapitalrörelser inom gemenskapen
skall vara fria. EG-kommissionen vill också skapa helt nya villkor för en
konkurrensneutral marknad för finansiella tjänster fram till 1992, dvs. för
verksamheterna på kredit-, försäkrings- och värdepappersområdena. Di-
rektiven på detta område framstår som utpräglat marknadsorienterade,
inte minst genom den betoning som läggs på fri konkurrens, fri etablerings-
rätt och den direkta sammankopplingen med kapitalrörelseliberalisering-
en.

Tidigare samordningsförsök inom gemenskapen, t. ex. vad gäller bank-
lagstiftning, har mött problem. Ofta har betydande nationella undantag för
enskilda medlemsländer aktualiserats. Ambitionerna avseende samord-
ning av lagstiftningen på kreditmarknaden har på senare tid tonats ned.
Den bärande tanken är nu i stället att medlemsländerna skall nå fram till
en lägsta harmoniseringsgrad vad avser vissa standardregler för etablering,
tillsyn, skydd för allmänheten osv. och därutöver ömsesidigt erkänna
varandras nationella regelverk. På detta sätt skall en bankauktorisation i
ett enskilt medlemsland ge rätt till verksamhet i hela gemenskapen genom
fri filialetablering eller direkt tjänstehandel över gränserna (one single
banking license). Primärt skall tillsynen över ett kreditinstituts olika fili-

Prop. 1990/91:154

46

aler och gränsöverskridande verksamhet utan etablering utövas av myn- Prop. 1990/91:154
digheter i det land där huvudkontoret finns. EG-kommissionen räknar
med att principen om hemlandskontroll tillsammans med de liberala
etableringsreglerna skall öppna de finansiella marknaderna för en väsent-
ligt ökad konkurrens. Detta driver i sin tur avregleringsprocessen och
strukturomvandlingen vidare inom gemenskapen. Finansmarknaderna be-
räknas då kunna ge betydande bidrag till produktivitets- och välfärdsök-
ningar.

Under 1980-talet inleddes samtal mellan EFTA-länderna och EG-kom-
missionen angående ett breddat och fördjupat samarbete. I mars 1989 gav
EFTA-ländernas regeringschefer beskedet att de var beredda att förhandla
om ett ”så fullständigt genomförande som möjligt av den fria rörligheten
för varor, tjänster, kapital och personer i syfte att skapa en dynamisk och
homogen europeisk sfär”. Samarbetsområdet avsågs täcka även angrän-
sande områden som socialpolitik, utbildning, miljövård, konsumentfrågor
samt forskning och utveckling m. m. Formella förhandlingar om det euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inleddes i juni 1990. En
utgångspunkt för förhandlingarna är att ett avtal skall baseras på de rele-
vanta delarna av EGs regelverk (acquis communautaire). Målsättningen i
förhandlingarna är att ett EES-avtal skall träda i kraft den 1 januari 1993,
dvs. samtidigt som EGs inre marknad fullbordas.

Riksdagen har år 1990 behandlat frågan om Sveriges närmande till EG
bl. a. mot bakgrund av regeringens skrivelse 1990/91:50. I denna uttalar
regeringen sin strävan att få till stånd ett nytt riksdagsbeslut, som tydligare
och i mera positiva ordalag uttrycker Sveriges ambition att bli medlem i
den Europeiska gemenskapen (utriksutskottets betänkande 1990/91:UU8,
rskr. 74). I betänkandet understryks den stora betydelsen av att förhand-
lingarna om ett utvidgat och mer strukturerat samarbete mellan EG och
EFTA snarast kan slutföras med gott resultat och att ett avtal om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde kan träda i kraft den 1 januari

1993.1 betänkandet anförs vidare att vårt land endast som medlem fullt ut
kan delta i och få inflytande på den Europeiska gemenskapens samarbete.
Slutligen anförs att regeringen, efter en samlad bedömning av de utrikes-
och säkerhetspolitiska faktorerna och efter samråd i utrikesnämnden, bör
kunna lämna in en ansökan om medlemsskap. Utskottet bedömer det
sannolikt att så kan ske under år 1991. Riksdagen har fattat beslut i
enlighet med betänkandet.

3 Allmän motivering

3.1 Grundläggande överväganden

De snabba förändringarna på kreditmarknaden under senare år har gjort
det nödvändigt att göra en översyn av regelsystemen för kreditinstituten
och värdepappersmarknaden. Utvecklingen har redan drivit fram regel-
ändringar i ett flertal länder. Ett översynsarbete pågår på många håll. Det

47

är den samlade effekten av ett stort antal anpassnings- och konkurrenspro- Prop. 1990/91:154
blem som gör att regelsystemen framstår som omoderna och eflfektivitets-
hämmande i flera avseenden.

Svårigheterna att åstadkomma en ändamålsenligt organiserad och effek-
tivt fungerande kreditmarknad hänger samman med att konkurrensintres-
set i vissa fall måste vägas mot grundläggande skyddsintressen, som rör
bl. a. betalningssystemets stabilitet. Följden av detta avvägningsproblem
har hittills blivit att en strikt reglering begränsat utvecklingsmöjligheterna
på centrala delar av marknaden, särskilt i banksystemet. Samtidigt har
andra företags- och finansieringsformer kunnat utvecklas jämförelsevis
fritt.

3.2 Konkurrensen och skyddsintressena

Det finansiella systemet måste uppfylla höga krav på stabilitet. Grundläg-
gande skyddsintressen, särskilt insättarskyddet och den därmed samman-
hängande betalningsmedelsfunktionen, motiverar särskilda regler för ban-
kernas verksamhet. Även i övrigt måste krav på soliditet, information och
insyn ställas, då det gäller yrkesmässig finansiell verksamhet.

Regelsystemet bör underlätta en marknadsorientering av verksamheten
som ger utrymme för effektiv konkurrens och en smidig anpassning till
ändrade yttre förhållanden. De senaste årens snabba och uppfinningsrika
utveckling understryker betydelsen av sådan flexibilitet. Tjänsteutbudet
måste lätt kunna anpassas till efterfrågan på olika slags finansiella tjänster.
Systemen skall också kunna arbeta med låga kostnader.

Anpassningsförmåga och kostnadspress främjas, om olika slags kreditin-
stitut får konkurrera inbördes över stora delar av kreditmarknaden. Det
talar för att skarpa gränser mellan olika institutgruppers verksamhetsom-
råden i görligaste mån bör undvikas. Då det gäller vissa centrala funktio-
ner är emellertid skyddsintressena så starka att särregler inte kan undva-
ras.

Det är enligt min mening av största betydelse att det finns starka
kreditinstitut som kan tillhandahålla insättare en så riskfri och likvid
placeringsform som möjligt och därigenom kan förse samhället med betal-
ningsmedel och fungera som en kanal för riksbankens penningpolitik.
Instituten måste kunna agera oberoende av inflytelserika intressenter och
därmed kunna fylla vissa andra funktioner i samband med olika slags
krisberedskap.

Bankerna bör således också i fortsättningen ha en central ställning på
den svenska kreditmarknaden. De bör liksom hittills ha ensamrätt till
inlåning på räkning från allmänheten och möjlighet till upplåning i riks-
banken. Effektivitetsskäl talar för att de också bör ha möjlighet att konkur-
rera över ett brett fält av finansiella marknader, antingen genom verksam-
het i banken eller via koncernbolag. Utrymmet för nytänkande och vidare-
utveckling av bankernas verksamhet bör ökas. Den nu' arande utform-
ningen av förvärvsreglerna i BRL utgör enligt min mening ett hinder för
sådan flexibilitet.

Kravet på att banker skall vara oberoende innebär samtidigt att deras                   48

engagemang i övrigt näringsliv genom riskkapitalplaceringar och liknande Prop. 1990/91:154
måste hållas inom snäva gränser.

Då det gäller finansiell verksamhet utanför bankkoncernerna är i all-
mänhet motiven för särskild reglering väsentligt svagare. Även här måste
emellertid krav ställas på insyn från samhällets sida. Effektivitets- och
stabilitetsproblem på finansiella marknader sammanhänger till stor del
med ojämnt fördelad information och med bristande resurser för riskbe-
dömning hos många placerare och låntagare. Förbättrad tillsyn och åtgär-
der för spridning av information är därför av stor betydelse. Men informa-
tions- och riskbedömningsproblemen — särskilt för hushållen — kan inte i
tillräckligt hög grad lösas med enbart sådana åtgärder. Regler för verksam-
heten är nödvändiga i vissa fall. Detta är för övrigt också en viktig del av
bakgrunden till de strikta regler i banklagstiftningen som tillkommit för att
tillgodose insättarskyddet. Vad gäller gränserna gentemot icke-fmansiell
verksamhet behöver reglerna inte upprätthållas i samma utsträckning för
andra kreditinstitut som för bankerna.

3.3 Kreditmarknadens organisation

Lagstiftningen för finansiella institut vid sidan av bankerna kännetecknas
inte av någon enhetlig systematik. Regleringarna för de olika instituten har
tillkommit för att möta behov av lagstiftning som uppstått under utveck-
lingens gång. Det är historiskt betingade faktorer som gör att hypoteksin-
stituten, kreditaktiebolagen och finansbolagen regleras i särskilda lagar.
Det har tidigare i olika sammanhang — bl. a. vid tillkomsten av finansbo-
lagslagen — ansetts olämpligt att samordna lagarna.

KMK har framfört att arbetsförutsättningarna för instituten bör göras så
likvärdiga som skyddsintressena tillåter. För att åstadkomma en större
systematik i regelsystemet har KMK därför föreslagit att reglerna för
instituten utanför banksystemet skall inordnas i en gemensam lag.

När det gäller fondkommissionsverksamhet har regeringen nyligen till
lagrådet överlämnat en remiss om handel och tjänster på värdepappers-
marknaden, m.m. med förslag till lagstiftning med utgångspunkt från
värdepappersmarknadskommitténs betänkande (SOU 1989:72) Värde-
pappersmarknaden i framtiden. Den del av KMKs betänkande som rör
värdepappershandel m. m. tas därför inte upp i detta sammanhang. Jag tar
nu inte heller upp förslaget till en gemensam lag för finansbolag och
kreditaktiebolag. 1 ett avseende, rätt för finansbolag att ge ut obligationer,
föreslår jag emellertid ändrade regler.

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

3.4 Bankerna

3.4.1 Bankverksamhet

Mitt förslag: Med tillstånd att driva bankverksamhet följer en skyl-
dighet att ta emot inlåning på räkning från allmänheten. Bankverk-
samhet får också omfatta finansieringsverksamhet och annan finan-
siell verksamhet som är förenlig med inlåning samt verksamhet som
har ett nära samband med den nämnda verksamheten. Bankerna ges
härigenom möjlighet att bedriva finansiell leasing och factoring i sin
egen rörelse.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrifter om den för bank tillåtna
verksamheten.

Någon annan än bank får inte utan särskilt medgivande i lag ta
emot inlåning på räkning från allmänheten.

Bankinspektionen får förelägga den som, utan att ha erforderligt
tillstånd, driver verksamhet som omfattar inlåning att upphöra med
verksamheten. Föreläggandet får förenas med vite. Ett sådant beslut
får överklagas till kammarrätten.

KMKs förslag: Bank definieras som ett företag som fått regeringens
tillstånd (oktroj) att driva sådan verksamhet som avses i 2 kap. 1 § BRL. 1
detta lagrum anges det för bank tillåtna verksamhetsområdet, innefattan-
de inlåning på räkning från allmänheten, finansieringsverksamhet och
annan finansiell verksamhet som är förenlig med inlåning samt, om sär-
skilda skäl föreligger, annan verksamhet som har ett nära samband med
den nyss nämnda verksamheten. Banker skall vara s. k. breddinstitut, dvs.
erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster utöver in-
och utlåning av pengar. Annan än bank får inte utan särskilt medgivande i
lag ta emot inlåning på räkning från allmänheten.

Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till att verksamhetsreg-
lerna för bank lättas upp samt att inlåningsverksamhet förbehålls banker-
na. Flera remissinstanser har varit negativa till kravet på att banker skall
tillhandahålla ett allsidigt utbud av tjänster utöver in- och utlåning.

Skälen för mitt förslag: Med bankrörelse förstås enligt nu gällande
bestämmelser (1 kap. 2§ BRL) verksamhet i vilken ingår inlåning från
allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder. Definitionen
avspeglar det förhållandet att det är insättarnas rätt som banklagstiftning-
en avser att skydda. Skyddet kommer till uttryck bl. a. därigenom att det
stadgas straff för den som utan att vara bank bedriver bankrörelse (9 kap.
1 § BRL). Ett av syftena med definitionen är således att förhindra andra än
banker att bedriva bankmässig inlåningsverksamhet.

Den nu gällande bankdefinitionen utpekar alltså inlåningsverksamheten
som det kännetecknande för bankverksamhet. Banker bedriver emellertid
inte enbart inlåning utan en kombination av inlåning och utlåning av
pengar. Därutöver förknippas bankerna med att de erbjuder allmänheten

Prop. 1990/91: 154

50

ett brett sortiment av finansiella tjänster. Detta kommer till uttryck i
2 kap. BRL där den for bank tillåtna verksamheten beskrivs närmare.

Hänvisningen till inlåningsverksamheten kan visserligen inte sägas till
fullo klargöra innebörden av begreppet bankrörelse. Om, å andra sidan, en
definition skulle utformas så att den omfattade alla de olika verksamheter
som typiskt sett inryms i bankrörelsebegreppet skulle den täcka ett större
område än den begränsade del som skall vara skyddad och förbehållen
bankerna.

Tanken på banker som breddinstitut är tilltalande. De svenska bankerna
är också av tradition inriktade på att ge en bred service till allmänheten.
Såväl ekonomiska som legala faktorer torde ligga bakom utvecklingen av
dagens breda och homogent uppbyggda bankföretag. Även om det inte har
varit ett lagstadgat krav att bankerna skall ha detta allsidiga utbud av
tjänster har det i samband med t. ex. beviljande av oktroj för bank marke-
rats vilken syn statsmakterna haft på bankernas uppbyggnad och verksam-
het. Den karaktär av samhällsnytta som följer av bankernas inlåningsfunk-
tion har även kommit att omfatta bankens övriga tjänster samt, inte minst,
distributionen av tjänsterna i form av vältäckande kontorsetableringar.

Det är på många sätt dokumenterat att de svenska bankerna utvecklat en
hög och effektiv servicenivå. På några områden har det emellertid under
senare tid ifrågasatts om inte konkurrensen på marknaden ytterligare kan
stärkas till fromma för konsumenterna, t. ex. vad gäller olika former av
inlåningstjänster. I betänkandet (SOU 1989:16) Kostnadsutveckling och
konkurrens i banksektorn behandlas bl. a. dessa frågor. Där konstateras att
man med ett krav på att bankerna skall vara breddinstitut riskerar att
konkurrensen och utvecklingen särskilt på inlåningssidan hämmas.

Bankernas i lag givna monopol på inlåningsverksamhet utgör givetvis en
konkurrensbegränsning i förhållande till andra företag än banker. Det bör
därför inte mer än nödvändigt preciseras vilka verksamheter bankerna i
övrigt är skyldiga att tillhandahålla. Möjligheterna för t. ex. mer specialise-
rade inlåningsbanker att växa fram kan naturligtvis bedömas vara mycket
osäkra från såväl ekonomiska som traditionella utgångspunkter. Lagstift-
ningen bör dock inte genom hänvisning till tradition eller normala förhål-
landen på marknaden försvåra utveckling och förnyelse på bankmarkna-
den. Bankerna bör således inte vara förhindrade att inrikta huvuddelen av
sin verksamhet på en eller flera särskilda sektorer av bankområdet.

Den hantering av olika penningflöden som sker i in- och utlåningsverk-
samheten är den funktion som av hävd ansetts utgöra den mest centrala
verksamheten i en bank. I konsekvens med att bankerna har monopol på
inlåning på räkning från allmänheten får det anses föreligga en motsvaran-
de principiell skyldighet för bank att erbjuda allmänheten möjlighet att
sätta in medel på vanlig räkning. Detta bör uttryckligen framgå av lagstift-
ningen, även om skyldigheten att ta emot inlåning inte kan vara absolut.
Bl. a. kan erinras om det alltmer uppmärksammade problemet med s. k.
money laundering, dvs. hantering av pengar som härrör från brottslig
verksamhet, främst narkotikahandel. Enligt ett förslag till EG-direktiv på
området föreslås bankerna bli skyldiga att iaktta en viss försiktighet i sin
inlåningsverksamhet.

Prop. 1990/91: 154

51

Eftersom inlåningen på räkning från allmänheten är den mest centrala
delen av en banks verksamhet bör det också vara just inlåningen som
skyddas av sanktioner. En bestämning av inlåningsbegreppet blir därmed
väsentlig.

Inlåningsverksamhet i bankrörelse kännetecknas av ett antal faktorer.
Den avser kontoinlåning från allmänheten med i princip likalydande
villkor for alla insättare. Behållningen är nominellt säker och helt likvid.
Inlåningen är inte förknippad med några skyldigheter för insättarna, och
den är inte kopplad till någon annan typ av näringsverksamhet eller
rörelse. Det är viktigt att inlåningsverksamhet med dessa kännetecken
förbehålls bankerna.

Som auktorisationspliktig inlåningsverksamhet bör inte anses sådan
inlåning till en sparkassa som utan vinstsyfte drivs av en förening, vars
uppgift är att tillgodose finansieringsbehov hos föreningens medlemmar.
Den sparkasserörelse som KF och HSB bedriver har således sedan länge
ansetts falla utanför bankverksamhetsbegreppet eftersom insättarna måste
vara medlemmar i resp, organisation. Andra former av kontoinsättningar
med anknytning till viss affärsverksamhet har blivit allt vanligare. Skilje-
linjen mellan sådana kontoinsättningar och inlåning i bank är inte alltid
helt tydlig. En förutsättning för att sådana kontoinsättningar skall falla
utanför bankinlåningsbegreppet är att de har nära anknytning till någon
annan affärsverksamhet än bankrörelse eller annan finansiell rörelse. Det
kan inte uteslutas att sparkassor och andra institut, vilka tar emot kontoin-
sättningar som inte utgör bankinlåning, kan komma att betraktas som
kreditinstitut i ett framtida EES. En översyn av deras verksamhet kan
därför bli nödvändig.

Som jag nyss anfört bör det inte åvila bankerna en skyldighet att driva
verksamhet som omfattar samtliga de banktjänster allmänheten kan tän-
kas ha behov av. När det gäller att dra gränsen för vilka övriga verksamhe-
ter banker får bedriva måste utgångspunkten vara att de skyddsintressen
som bankerna är skyldiga att tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst
insättarskyddet, inte äventyras. Med beaktande härav bör den vid sidan av
inlåningsverksamheten tillåtna verksamheten kunna beskrivas som finan-
sieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet under förutsättning
att verksamheterna är förenliga med bankinlåning. Härutöver bör möjlig-
het finnas att driva sådan verksamhet som har ett nära samband med den
övriga bankverksamheten.

Den föreslagna beskrivningen rymmer alla de verksamheter som ban-
kerna idag driver, bl. a. de som anges i 2 kap. 2 och 3 §§ BRL och som
gäller bl. a. tillåtliga förvärv av värdepapper för egen portfölj och för
handel. Dessa paragrafer kan därför upphävas. Se vidare specialmotive-
ringen till 2 kap. 1 § BRL.

Det föreslagna bankverksamhetsbegreppet ger emellertid utrymme ock-
så för kreditförmedling, betalningsförmedling, ställande av garantiförbin-
delser, factoring, finansiell leasing av lös egendom samt rådgivning och,
efter särskilt tillstånd, värdepappersrörelse. I avvaktan på ett klargörande
av rättsverkningarna för leasing av fast egendom bör bankerna däremot

Prop. 1990/91:154

52

inte tillåtas bedriva sådan verksamhet. Bankerna ges således inte någon Prop. 1990/91:154
vidgad rätt att förvärva fast egendom.

Med mitt förslag till bestämning av begreppet bankverksamhet kommer
således det område inom vilket bankerna kan bedriva verksamhet att
utvidgas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspek-
tionen bör få möjlighet att i föreskrifter närmare precisera vilka verksam-
heter som skall anses rymmas inom de i lagen angivna ramarna. Härige-
nom skapas förutsättningar för en sådan flexibilitet som är önskvärd på en
föränderlig marknad.

I det första banksamordningsdirektivet definieras begreppet kreditinsti-
tut som företag vilkas verksamhet består i att ta emot återbetalbara medel
från allmänheten, antingen genom insättningar eller såsom fortlöpande
utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper, och att
bevilja kredit för egen räkning. Definitionen omfattar således inte endast
depositionsbanker utan även institut som uteslutande finansierar sin utlå-
ningsverksamhet genom värdepapper avsedda för allmän omsättning. I en
bilaga till EGs andra banksamordningsdirektiv finns en förteckning över
verksamheter som, om de bedrivs av ett kreditinstitut (alltså inte bara
banker), skall vara föremål för ömsesidigt erkännande av medlemsstater-
na. Bland dessa verksamheter ingår mottagande av insättningar och andra
återbetalningsbara medel från allmänheten, utlåning (konsumentkrediter,
factoring, handelskrediter m. m.), finansiell leasing, betalningsförmedling,
handel för egen eller kunders räkning med olika värdepapper, rådgivning
och kreditupplysningstjänster. Ett kreditinstitut, som i en medlemsstat är
auktoriserat att bedriva alla eller vissa delar av de uppräknade verksamhe-
terna skall alltså få bedriva dessa verksamheter i övriga medlemsstater.
Det står emellertid varje stat fritt att i sin nationella lagstiftning begränsa
de egna instituten i fråga om vilka verksamheter som skall tillåtas. De
verksamheter som här förtecknats är alla förenliga med det föreslagna
svenska bankverksamhetsbegreppet, även om det enligt mitt förslag i vissa
fall krävs särskilt tillstånd.

När det gäller sanktioner för att upprätthålla efterlevnad av regler har
utvecklingen gått mot att ersätta straffbestämmelser med vitesförfaranden.
Så har i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, som ersatte lagarna
om aktiefonder och aktiesparfonder och som trädde i kraft den 1 januari
1991, inte intagits några straffbestämmelser. Motsvarande gäller förslagen
i prop. 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarknaden,
m. m.

Det kan ifrågasättas om en straffrättslig reglering är den mest effektiva.
Om tillsynsmyndigheten önskar beivra ett visst förfarande, som den bedö-
mer som otillåten inlåningsverksamhet, måste den polisanmäla en händel-
se eller ett pågående skeende för polisutredning och eventuellt allmänt
åtal. En sådan utredning kan ta lång tid. Ett mer effektivt sätt att komma
tillrätta med förfarandet torde vara att tillsynsmyndigheten kan utfärda ett
vitesföreläggande för den som driver verksamheten att upphöra med den-
na.

I lagen (1990:1114) om värdepappersfonder finns ett sådant vitesförfa-
rande. I förarbetena sägs att regler om vilka sanktioner som bankinspektio-

53

nen bör ha till sitt förfogande bör överensstämma med motsvarande Prop. 1990/91:154
bestämmelser i annan lagstiftning inom den finansiella sektorn men att
denna fråga dock bör behandlas i ett senare sammanhang (prop.

1989/90:153 s. 43). Jag anser, att i avvaktan på att denna fråga ses över, ett
likartat system kan införas även beträffande bankernas inlåning.

Jag föreslår därför att straffbestämmelsen i 9 kap. 1 § BRL vad gäller
bedrivande av otillåten bankverksamhet utmönstras och ersätts med ett
vitesförfarande på samma sätt som gäller enligt lagen om värdepappers-
fonder.

3.4.2 Förvärvsreglerm.m.

Mitt förslag: Bankerna får vidgad rätt att förvärva aktier samt att
bevilja vinstandelslån och krediter med efterställd betalningsrätt.

En banks sammanlagda placeringar av sådan typ får uppgå till ett
belopp motsvarande högst trettio procent av bankens kapitalbas.

Aktieförvärv i placeringssyfte får inte utan bankinspektionens
medgivande överstiga fem procent av röstetalet i ett enskilt bolag.

En banks totala engagemang i aktieförvärv och lån i ett enskilt
företag får uppgå till högst fem procent av den angivna ramen,
m. a. o. 1,5 procent av kapitalbasen.

Om banken ingår i en koncern skall bestämmelserna gälla for alla
i koncernen ingående företag utom försäkringsföretag.

KMKs förslag: Det principiella förbudet för bank att förvärva aktier
anses grundläggande. Organisations- och transaktionsaktier skall dock
med regeringens eller bankinspektionens medgivande få förvärvas. Dess-
utom öppnas en ”fri sektor” för förvärv av aktier och andelar i finansi-
eringssyfte. Sådana förvärv får göras av banker genom bankägda kredit-
marknadsbolag till ett belopp vars sammanlagda kapitalkrav inte får över-
stiga tre procent av bankkoncernens kapitalbas. Förvärv av fast egendom i
placeringssyfte eller för fastighetsleasing får ej ske.

Remissinstanserna: Förslaget om utvidgade aktieförvärvsmöjligheter
för bank har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. — Svenska sparbanks-
föreningen har uttryckt en viss tveksamhet till att lätta på aktieförvärvsför-
budet. LO har framhållit vikten av att banker är neutrala i kreditförmed-
lingen. — Flera instanser (t. ex. Svenska Bankföreningen, Svenska spar-
banksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, FastighetsRenting
AB) har pläderat för att bankerna får möjlighet att förvärva fast egendom i
placeringssyfte eller för fastighetsleasing. — Sveriges Föreningsbankers
Förbund har anfört att bankerna borde få större möjligheter att förvärva
aktier i placeringssyfte. -Flertalet remissinstanser har framhållit vikten av
att de svenska bankerna får bedriva sin verksamhet på så likvärdiga villkor
som möjligt med utländska banker, främst från EG-länderna.

Skälen för mitt förslag: Enligt de nuvarande förvärvsreglerna begränsas
bankernas möjlighet högst väsentligt att engagera sig i olika verksamheter.

54

Enligt 2 kap. 4 § BRL får en bank således förvärva fast egendom, tomträtt Prop. 1990/91:154
och bostadsrätt endast för att erhålla bl. a. lokaler för verksamheten eller
för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken.

I 2 kap. 6 — 8 §§ BRL finns bestämmelser om banks möjligheter att
förvärva aktier. Enligt 6 § får en bank efter regeringens eller bankinspek-
tionens tillstånd förvärva aktier och andelar i företag, vars ändamål kan
anses vara till nytta för bankväsendet eller det almänna, s. k. organisations-
företag. En huvudregel i regeringens tillståndspraxis har därvid varit att en
bank inte utanför banken får driva sådan verksamhet som inte kan drivas
inom banken. Avvikelse från denna princip har emellertid skett i ett antal
fall — banker äger t. ex. finansbolag, i vilka bedrivs factoring och leasing
samt kreditaktiebolag, som beviljar långfristiga krediter.

Vid tillståndsprövningen har ofta krävts att banken kan påvisa ett ratio-
nellt skäl för att förlägga viss verksamhet i dotterföretag eller delägt före-
tag. Banken kan nå organisatoriska fördelar och göra kostnadsbesparingar
av att viss verksamhet bedrivs i ett sidoföretag.

En bank som medverkar vid emission av aktier på den allmänna mark-
naden får, enligt 2 kap. 7 § första och andra styckena BRL, förvärva aktier
som ingår i emissionen, emissionsaktier. Aktierna skall avyttras inom ett
år. Enligt samma lagrum får en bank som har tillstånd att driva fondkom-
missionsrörelse, för att underlätta rörelsen, förvärva bl. a. aktier. Sådana
aktier, som alltså förvärvas för egen räkning, ingår i bankens s. k. handels-
lager. Storleken på handelslagret är begränsat till ett visst i 16 § första
stycket fondkommissionslagen (1979:748) angivet belopp. Jag återkom-
mer längre fram till det förslag till ändring i detta avseende som är framlagt
i prop. 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarknaden,
m. m.

En bank får också för skyddande av fordran förvärva bl. a. aktier. Förut-
sättningarna för sådana förvärv beskrivs i 2 kap. 8 § BRL. Aktierna skall
enligt huvudregeln avyttras inom tre år.

Utvecklingen på det finansiella området har varit intensiv under senare
år med tilltagande integrering mellan olika länder och olika marknader.
Det har också skett ett genomslag för en samlad syn på de finansiella
marknadernas spelregler och de internationella aktörernas verksamhets-
förutsättningar. Genom internationell koordinering skapas ett alltmer en-
hetligt regelverk för de internationellt verksamma instituten. Marknader-
na får därigenom och delvis oberoende av graden av etablering eller
verksamhet över nationsgränserna en allt starkare internationell karaktär.
Även om marknadsstrukturen för lång tid kommer att vara nationell är
problemställningarna och tendenserna desamma i många länder. Lagstift-
ningsarbetet går i riktning mot att bankerna tillåts verka på allt fler
områden. Konkurrensförutsättningarna utjämnas. Den institutionella in-
tegreringen mellan bank och försäkringsföretag är redan ett faktum i
många länder.

De svenska bankerna har länge kunnat verka på ett brett arbetsfält
omfattande även värdepappershandel och emissionsverksamhet. Däremot
har utrymmet vad gäller engagemang i olika former av riskrelaterad finan-
siering, tillhandahållande av riskkapital och förvärv av fast egendom varit

55

mycket begränsat. Mot bakgrund av den tilltagande internationella inte-
grationen på det finansiella området är det nu tid att överväga vilka
förändringar som kan och bör vidtas i dessa avseenden.

En av de grundläggande principerna bakom svensk banklagstiftning har
varit att kreditgivning och ägande skall hållas isär. Principen har motive-
rats med att banker inte skall delta i spekulation och risktagande, att
banker skall ägna sig åt kreditgivning och vara oberoende i denna roll samt
att banker av maktkoncentrationsskäl inte bör ha betydande ägarintressen
i näringslivet.

Vårt närmande till EG innebär emellertid ofrånkomligen olika grader av
anpassning till de rörelseregler som där allmänt erkänns. I flera EG-länder
får banker äga fast egendom samt aktier i placeringssyfte. I det andra
banksamordningsdirektivet föreskrivs vissa maximinivåer för innehav av
placeringsaktier. Inget kreditinstitut får ha ett s. k. kvalificerat innehav i
ett icke-finansiellt företag överstigande femton procent av institutets kapi-
talbas. Sammantaget får dessa kvalificerade innehav inte överstiga sextio
procent av kapitalbasen. Begränsningarna gäller inte försäkringsbolag.
Med ett kvalificerat innehav förstås ett ägande som representerar minst tio
procent av kapital eller röster eller som möjliggör ett väsentligt inflytande
över företagets ledning. Inom denna ram växlar bilden mellan enskilda
länder. Tyska banker har stora ägarintressen i näringslivet, vilka i dagslä-
get överskrider EGs maximinivåer.

EG-direktivet kan på detta område inte sägas komma att ställa några
absoluta krav på svensk anpassning. Konkurrensutvecklingen, möjlighe-
terna att fullt ut delta i olika finansieringslösningar, framtida samgåenden
av företag och samarbeten över nationsgränserna innebär emellertid ett
ökat krav på en uppmjukning av de svenska förvärvsreglerna. Det ligger
också i linje med inriktningen i lagstiftningen för de finansiella markna-
derna att, i stället för att upprätthålla absoluta förbud för viss verksamhet,
tillåta olika aktiviteter inom bestämda gränser. Lättnader i den svenska
inställningen måste emellertid vila på vår egen bedömning av frågor om
risk och intressekonflikter.

Risknivån i modern bankverksamhet har höjts beroende på bl. a. hårda-
re konkurrens och större räntesvängningar på de finansiella marknaderna.
Med nya instrument och genom olika avregleringar har också möjligheter-
na att sprida och skydda sig mot risker ökat. Kreditriskerna, som länge
varit låga i svenska banker, har på senare tid ökat väsentligt. Krediter och
förvärv av räntebärande papper kan under ogynnsamma förhållanden på
kort tid leda till betydande förluster. Några absoluta förbud mot att ge
dåliga lån går emellertid inte att ställa upp. Det reella skyddet för insättar-
nas medel är i stället beroende av vilka regler som i stort gäller för banker
och deras verksamhet, av bankledningens kompetens och av tillsynens
effektivitet.

Mot denna bakgrund kan det knappast med fog hävdas att en begränsad
möjlighet att komplettera en räntebärande portfölj med placeringar i ak-
tier skulle höja risknivån i bankverksamhet. Teoretiskt är aktieförvärv
visserligen en mer riskfylld placering än kreditgivning. Tillgång till fler
placeringsmöjligheter medför emellertid samtidigt en ökad diversifiering

Prop. 1990/91:154

56

och därmed en större riskspridning i bankens totala placeringsportfölj. Av Prop. 1990/91:154
stor betydelse för riskbilden är då vilka krav på diversifiering inom den
nya placeringskategorin som ställs upp. Dessutom är det väsentligt att
storleken på de totala förvärven begränsas så att exempelvis ett allmänt
kursfall på aktiebörsen inte i sig utgör ett hot mot bankernas stabilitet.

Vad gäller riskerna för intressekonflikter kan det sannolikt hävdas att
sådana funnits inrymda sedan lång tid i svenska bankers fondverksamhet.
Risken för intressekonflikter kan här vara väl så stor som vid förvaltning
av en begränsad aktieportfölj utan reellt inflytande över bolagens skötsel.
Sådana synpunkter kan även göra sig gällande i en kreditgivning om den
grundas på ett osunt beroendeförhållande mellan kund och bank eller
kreditansvarig bankpersonal.

Om banker får ökade möjligheter att förvärva aktier skulle det innebära
en viss breddning av ägandet i näringslivet. Det är enligt min mening svårt
att hävda att den öppning för bankerna som nu aktualiseras skulle medföra
några problem för riskkapitalmarknadens funktion och attraktivitet. Av-
görande för makt- och intressekonfliktfrågorna är vilka begränsningar och
krav på spridning av placeringarna som ställs upp.

I detta sammanhang bör också diskuteras frågan om bankernas ansvar
för andra bolag i samma koncern. KMK har föreslagit att bank endast
genom dotterbolag skall kunna ägna sig åt riskplaceringar i finansierings-
syfte, dvs. för att underlätta ett kundföretags anskaffning av kapital. För-
slaget motiveras av att skyddsintresset är särskilt stort för banker. På nu
aktuella områden är emellertid de avgränsningar KMK föreslår enligt min
mening knappast meningsfulla. Beroende på omständigheterna kan det
vara svårt att fullt ut isolera resultatet av verksamheten i ett dotterföretag
från moderföretaget. Det senare kan dessutom anse sig ha ett moraliskt
ansvar för koncernens verksamhet. Att banken och insättarnas medel är
mer skyddade om s. k. riskfyllda verksamheter bedrivs i dotterföretag i
stället för i själva banken är därför ett påstående som inte äger någon
absolut giltighet. Det är i stället av största vikt att det anläggs en för
koncernen gemensam syn på riskengagemangen och att detta kommer till
uttryck i lagstiftningen. Det bör också betonas att nu aktuella finansi-
eringsverksamheter endast skall tillåtas inom snäva ramar oavsett var i
koncernen de bedrivs.

Vid en samlad bedömning av de förhållanden som här behandlats anser
jag att möjligheter nu bör ges direkt till bankerna att inom en mindre ram
förvärva aktier och delta i finansieringsverksamhet som traditionellt be-
traktats som mer riskfylld.

Vad gäller innehållet i denna ram är möjligheterna att i lagstiftningen
göra ändamålsenliga avgränsningar ganska små. Det kan diskuteras om de
kvalitativa gränser KMK uppställer för syftet med olika riskkapitalsats-
ningar, t. ex. finansiering eller placering, är ändamålsenliga. Att uppställa
sådana gränser kan både medföra byråkrati- och kontrollproblem och
innebära onödiga låsningar och bristande flexibilitet för önskade finansi-
eringslösningar. Utgångspunkten bör i stället vara att banken själv bäst
kan värdera och fördela de olika placeringar som önskas. På aktiesidan bör
inte bara börsnoterade svenska och utländska aktier och andra aktierelate-

57

rade värdepapper kunna ingå. Det är väsentligt att bankerna inom denna Prop. 1990/91: 154
ram även har möjligheter att stödja småföretagsamheten genom att teckna
aktier vid emissioner i onoterade bolag eller i finansieringssyfte förvärva
sådana aktier.

Bankerna har sedan länge rätt att inneha aktier i sin fondkommissions-
och emissionsverksamhet. Hittills har en absolut gräns gällt för dessa
innehav, men i prop. 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepap-
persmarknaden, m.m. har regeringen föreslagit nya regler som i stället
relaterar innehavet till en viss risknivå. Frågan är närmast om det finns
skäl att låta även detta aktieinnehav ingå i den ram för placeringsförvärv
m. m. som nu föreslås. För detta talar att affärsinriktningen och hantering-
en av bankens innehav av aktier i värdepappersrörelsen kan vara svåra att
avgränsa från placeringar inom den givna ramen. Möjligheterna att sär-
skilja riskerna i de olika verksamheterna är också små. Information om
bankens totala aktieinnehav kan också bli tydligare om en gemensam ram
används.

Det finns å andra sidan faktorer som talar för en åtminstone formell
uppdelning mellan bankens traditionella verksamheter och dess placering-
ar inom den givna ramen. En sådan uppdelning överensstämmer bättre
med vad som gäller inom EG. I det sammanhanget måste hänsyn tas till
hur risker förknippade med värdepappersrörelse kommer att regleras i
lagstiftningen. I propositionen om handel och tjänster på värdepappers-
marknaden, m. m. föreslås att, utöver sedvanlig kapitaltäckning, en högsta
risknivå enligt principen för valutalimiter skall åsättas innehavet av aktier
i värdepappersrörelsen. Systemet med valutalimiter innebär att riksban-
ken för varje institut som förvärvar utländsk valuta fastställer högsta
tillåtna belopp i procent av kapitalbasen. Regeln om risknivåer för aktiein-
nehav motiveras i propositionen bl. a. med att det inte kommer att sättas
någon absolut gräns för storleken av innehavet. Bestämmelsen ligger också
i linje med de diskussioner om kapitaltäckning för kursrisker som förs
inom den s. k. Baselkommittén och inom EG. I det arbetet görs en princi-
piell åtskillnad mellan aktieinnehav i värdepappersrörelse och placerings-
aktier.

Enligt min mening får det, med hänsyn till de principer som internatio-
nellt är vägledande, anses mest lämpligt att innehavet av aktier m.m. i
värdepappersrörelse hålls utanför den nya placeringsramen. Avsikten är
att innehaven i värdepappersrörelsen åtminstone till en början skall vara
förhållandevis begränsade. Skulle detta förhållande komma att ändras bör
frågan om hur bankers innehav av aktier skall begränsas tas upp till
förnyad prövning. Det är självfallet inte lämpligt att bestämmelserna om
begränsningar av bankers aktieinnehav m.m. inom den nu föreslagna
ramen blir mindre verkningsfulla genom att betydande aktieinnehav byggs
upp inom värdepappersrörelsen i en bank eller i något av dess koncernbo-
lag.

Bankerna bör härutöver få möjlighet att delta i det slag av kreditgivning
som står kapitaltillskott nära. Det kan gälla projektlån eller vinstandelslån,
som karakteriseras av att villkoren för återbetalning och ränta är beroende
av projektets eller bolagets resultat, eller lån med rätt till betalning först

58

efter låntagarens övriga borgenärer, s. k. lån med efterställd betalningsrätt. Prop. 1990/91:154
Här avses sålunda finansieringsformer som är förbundna med ett, i vart
fall teoretiskt, större risktagande än den vanliga långivningen. Det är
emellertid enligt min mening värdefullt att även banker i viss utsträckning
kan vara med och utveckla finansieringsformer anpassade till ett företags
olika utvecklingsskeden och finansieringssituation. De med denna verk-
samhet förbundna förlustriskerna, som ändå till följd av en noggrann
kreditprövning skall vara begränsade, skall vägas mot de samhällsekono-
miska vinsterna av att dessa tjänster kan erbjudas från så många olika
institut som möjligt.

När en sektor för nya slag av placeringar nu skapas aktualiseras även
förvärv av fast egendom. Förvärv för annat ändamål än för den egna
verksamheten eller för att bereda egna anställda bostad är idag inte tillåt-
na. I EGs rättsordning saknas bestämmelser härom. Banker i flertalet EG-
länder får emellertid förvärva fastigheter för olika ändamål. Av flera skäl
är jag emellertid inte beredd att nu föreslå någon utvidgning för de svenska
bankerna att förvärva fast egendom. Fastighetsförvärv är till sin karaktär
mindre likvida placeringar. De får därför sägas ligga tämligen långt ifrån
bankernas i huvudsak kortfristiga verksamhet. Vidare är fastighetsförvärv
och s. k. fastighetsrenting verksamheter som ligger varandra nära. Efter-
som den senare verksamheten är föremål för leasingutredningens arbete
(dir. 1988:15), bl. a. vad gäller oklarheter av civilrättslig art, anser jag att
ett ställningstagande till frågan om fastighetsförvärv för bankerna tills
vidare bör anstå. Som nyss nämnts har bankerna redan idag goda möjlig-
heter till fastighetsförvärv för den egna verksamheten.

Vad sedan gäller den totala omfattningen av det friare placeringsutrym-
met ligger det nära till hands att tillämpa den metod EG valt i det andra
banksamordningsdirektivet, som innebär att en viss högsta andel av kapi-
talbasen får utnyttjas. Direktivet föreskriver dock en ram endast för kvali-
ficerade aktieinnehav, dvs. innehav som överstiger tio procent av aktieka-
pitalet eller röstetalet eller som möjliggör ett väsentligt inflytande i företa-
get. För svenska banker är, som framhållits, avsikten att även fortsätt-
ningsvis förhindra att placeringarna får karaktär av ägarintressen i strid
med bankernas oberoende ställning och grundläggande uppgifter. Med
tanke på att denna placeringssektor för svenska banker innebär något av en
principiell nyordning bör öppningen även totalt sett vara försiktig.

En viktig faktor vid bestämningen av lämpliga gränser är också kraven
på viss kapitaltäckning. I de internationella regler som ligger till grund för
de svenska kapitaltäckningskraven återfinns olika former av riskkapital-
placeringar i samma riskklass som traditionell kreditgivning med kapital-
kravet åtta procent. Det kan anföras skäl för att här sätta kravet högre.
Riskkapital har ett sämre förmånsvärde än lånekapital. Den individuella
risken har en annan karaktär.

Det finns emellertid också skäl att inte avvika från det internationella
regelverk som Sverige anslutit sig till. Bankens riskbild bör som tidigare
sagts bedömas utifrån den totala placeringsportföljen. Riskkapitalplace-
ringar i begränsad omfattning kan ses som ett komplement till räntebäran-
de värdepapper och innebär totalt sett en ökad riskspridning, s. k. diversi-

59

fiering av portföljens innehåll. Att införa högre kapitalkrav endast för Prop. 1990/91: 154
bankerna skulle också strida mot en hittills tillämpad princip för kapital-
täckningsreglerna, nämligen att samma kapitalkrav skall gälla för en place-
ring oberoende av vilken typ av kreditinstitut som gör placeringen.

De internationella reglerna om kapitaltäckning är på vissa områden
minimiregler, varför stramare regler skulle kunna tillämpas på nationell
nivå. Till grund för att skärpa reglerna kan ligga t. ex. befarade olägenheter
till följd av en bristande diversifiering av aktieportföljens innehåll eller
många kvalificerade innehav i portföljen. På motsatt sätt kan emellertid
krav på sträng diversifiering, på icke-inflytande samt på ett mindre utrym-
me totalt sett för riskplaceringar jämfört med vad som tillåts enligt andra
banksamordningsdirektivet motivera att inga avsteg görs från nuvarande
högsta kapitalkrav om åtta procent.

Inom den tänkta ramen skall enligt förslaget få göras olika slags riskpla-
ceringar. Det är svårt att på ett meningsfullt sätt särskilja risknivåer för
olika typer av sådana placeringar. Detsamma kan för övrigt sägas om den
stora grupp av, från risksynpunkt sett, vitt skilda slag av krediter som
återfinns i bankernas nuvarande högsta riskklass. Behovet av enkla och
tydliga bestämmelser, som kan efterlevas och kontrolleras, talar då för att
ett gemensamt kapitalkrav sätts för alla placeringar. Det bör då omfatta
även här aktuella placeringar.

Kapitaltäckningskravet bör mot denna bakgrund vara åtta procent även
för dessa placeringar. Visar det sig, att andra länder tenderar att höja kravet,
bör även den svenska regeln ses över. Vidare bör i en koncern kraven be-
räknas på samma sätt som sker för andra placeringar samt reglerna om
konsoliderad kapitaltäckning tillämpas.

Jag föreslår mot bakgrund av gjorda överväganden att ramen sätts till
trettio procent av bankens kapitalbas. Utrymmet är således hälften av den
ram som inom EG tillåts för ett kreditinstituts samtliga kvalificerade
aktieinnehav. Det överensstämmer däremot ganska väl med den ram som
KMK med en annan beräkningsmetod har föreslagit för dotterbolag till
bank. Beträffande aktier föreslår jag att förvärv i ett enskilt bolag får avse
högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget samt att ett
belopp motsvarande högst fem procent av bankens totala utrymme på
trettio procent av kapitalbasen, dvs. 1,5 procent av denna, får placeras i ett
och samma företag. För aktieförvärv i mindre företag, som väsentligen kan
komma att ske i finansieringssyfte, kan begränsningen till fem procent av
röstetalet för samtliga aktier i företaget emellertid vara alltför snäv. Möj-
lighet bör därför finnas att, efter tillstånd av bankinspektionen, överskrida
den angivna gränsen. Ett sådant tillstånd kan avse en viss, från finansi-
eringssynpunkt tillräcklig, period. Därvid bör beaktas att banken inte skall
ådra sig ett bestående ansvar för verksamheten i bolaget.

I propositionen om vissa näringspolitiska frågor (prop. 1989/90:88) och
propositionen om näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87) har rege-
ringen behandlat frågan om småföretagens försörjning av riskkapital via
särskilda riskkapitalbolag eller på annat sätt. Inget utesluter, enligt min
mening, att bankerna engagerar sig även inom denna sektor under förut-

60

sättning att det sker på de villkor som i övrigt ställs upp för bankernas Prop. 1990/91:154
förvärv av aktier eller för andra placeringar.

För placeringar i den kategori av riskrelaterade lån som kan sägas ligga
mellan riskkapital och traditionella lån föreslår jag också att engagemang i
ett enskilt bolag — tillsammans med eventuella aktieinnehav i bolaget —
inte får uppgå till mer än fem procent av bankens totala utrymme för dessa
placeringar.

Storleken av placeringarna i denna sektor skall beräknas efter gällande
marknadsvärde. En marginal bör således normalt finnas så att relativt
kraftiga kursstegringar kan rymmas inom den beräknade ramen. Förhål-
landen som kan förändra värdet på kapitalbasen måste också tas med i
denna beräkning. Skulle någon av de angivna gränserna, till följd av
förändrade kurser eller liknande, komma att överskridas måste engage-
manget till ett motsvarande belopp avvecklas så snart det lämpligen kan
ske.

Tillhör banken en koncern bör bestämmelserna gälla dels för koncernen,
dels för alla i koncernen ingående företag utom försäkringsbolag och
dotterbolag till försäkringsbolag. Detta betyder att koncernens samman-
lagda placeringar i ett företag, som huvudregel, inte får överstiga fem
procent av röstetalet för samtliga aktier i det förvärvade företaget. Om det
ingår försäkringsföretag i koncernen, kan koncernens sammanlagda enga-
gemang uppgå till högst tio procent (se 7 kap. 17 § försäkringsrörelselagen).

Några krav på riskspridning i övrigt bör inte ställas i lag. Det får dock
förutsättas att det sker en tillfredsställande riskspridning även mellan
näringsgrenar och branscher. Det bör åvila bankledningen ett ansvar att
äga god kännedom om sammansättningen av placeringarna inom sektorn.

Övriga förvärvsregler

När det gäller de bestämmelser som finns idag rörande banks möjlighet att
förvärva organisationsaktier föreslår jag ingen ändring utom såvitt avser
banks möjlighet att äga aktier i försäkringsaktiebolag. Jag återkommer i
avsnitt 3.5 till denna fråga.

När det slutligen gäller emissionsaktier och aktier i värdepappersrörelse
har i prop. 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarkna-
den, m.m., som jag tidigare nämnt, föreslagits nya bestämmelser, vilka
även blir tillämpliga på värdepappersrörelse som bedrivs i bank.

61

3.4.3 Kreditgivning och upplåning

Prop. 1990/91:154

Mitt förslag: Förfallotiden for lån skall, liksom enligt nuvarande
regler, bestämmas så att den är förenlig med villkoren for bankens
förbindelser. Däremot tas reglerna om tids- och beloppsbegränsning
vad gäller banks rätt till obligationsutgivning bort.

KMK har inte föreslagit några ändringar i detta avseende.

Skälen för mitt förslag: I 2 kap. 13 — 19 §§ BRL finns bestämmelser om
hur kreditgivningen skall bedrivas. Efter allmänna bestämmelser om att
kredit får beviljas endast om låntagaren kan förväntas fullgöra låneforbin-
delsen och att betryggande säkerhet i princip skall ställas följer mer speci-
ella regler angående vissa villkor vid kreditgivningen. Endast i vissa fall får
lån med efterställd betalningsrätt beviljas (14 §). En bank får inte förbehål-
la sig rätt till andel i vinst på verksamhet som banken själv inte får bedriva
(15 §). Undantag gäller för utdelning m. m. på aktier. Banken skall ägna
särskild uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara för
dess säkerhet kan uppkomma, har fordringar på samma låntagare (en-
handskreditbestämmelsen, 16 §). En bank får inte lämna lån till styrelsele-
damöter m.fl. på andra villkor än de banken normalt ställer (17 §). Be-
stämmelserna om kredit i 13 — 17 §§ skall tillämpas också på garantiförbin-
delser som banken ikläder sig (18 §). Slutligen skall förfallotiden för lån
bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankens egna förbindel-
ser (19 §). Som huvudregel skall banken förbehålla sig rätt att säga upp ett
lån senast inom ett år om lånet inte är ställt att betalas inom den tiden. Lån
med längre löptid får lämnas till ett sammanlagt belopp av högst tjugofem
procent av bankens egna kapital (eller motsvarande) och dess inlåning.
Lån till staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet får lämnas
utan iakttagande av tids- och beloppsgränsen.

När det gäller upplåning får, enligt 2 kap. 20 § BRL, en bank inte i
Sverige ge ut obligationer med en löptid överstigande sju år. Obligationer
som ges ut med en längre löptid än ett år får motsvara högst tre procent av
bankens inlåning från allmänheten. Dessa begränsningar beträffande ban-
kernas obligationsutgivning syftar bl. a. till att begränsa bankernas möjlig-
het att konkurrera med andra finansieringsinstitut, främst kreditaktiebola-
gen, på marknaden för långa lån. En lokal föreningsbank får över huvud
taget inte utfärda fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden
eller ikläda sig ansvaret för sådana förbindelser. Anledningen till detta är
att det är den centrala föreningsbanken, som skall svara för den externa
medelsanskaffningen för utlåningsverksamheten i de lokala föreningsban-
kerna. De lokala föreningsbankerna är förhindrade att för egen räkning ta
emot inlåning från allmänheten.

Med hänvisning till att kreditgivnings- och upplåningsreglerna nyligen
setts över har KMK inte funnit anledning att överväga några sakliga
förändringar av dessa regler.

Huvudprincipen i BRL är alltså att förfallotiden för bankens utlåning
skall vara förenlig med villkoren för bankens upplåning, den s. k. gyllene

62

bankregeln. Denna är en form av kvalitativ matchningsregel. Därutöver
finns som nämnts kvantitativa begränsningar både for utlåningen och för
upplåningen. Med utgångspunkten att rörelsereglerna skall medge större
flexibilitet utan att insättarskyddet äventyras kan man ställa frågan om
några restriktioner utöver en allmänt hållen matchningsregel behövs.

En god överensstämmelse mellan placeringar (utlåning) och förbindelser
(in- och upplåning) bör gälla både i fråga om ränta och förfallotid. Lagbe-
stämmelserna avser att säkra en god likviditet, dvs. att balansera förfalloti-
derna. I bankernas dagliga verksamhet är emellertid räntekänsligheten
också av betydelse. Bankerna har betydande placeringar till fast ränta som
inte motsvaras av långfristig upplåning. Även den kortfristiga upplåningen
är räntekänslig med varierande förfallotider, som skall matchas mot utlå-
ning och placeringar. Räntekänsligheten har ökat i modern bankverksam-
het. Den s.k. Baselkommittén förväntas lämna förslag om kapitaltäck-
ningskrav för bankernas ränteexponering.

Begränsningsregeln för utlåningen syftar till att banken skall kunna
uppfylla sina åtaganden gentemot insättarna, dvs. hålla en tillräcklig likvi-
ditet. Det hör till bankens grundläggande uppgifter att värna om likvidite-
ten. Banken skall erbjuda likvid inlåning. I huvudsak måste därför belopp
motsvarande inlåningen omvandlas till placeringar av kortfristig natur.
Den kvantitativa begränsningen när det gäller bankens utlåning ger därför
fortfarande uttryck för vad som krävs av en sund bankverksamhet. Jag
föreslår därför inte någon förändring av innehållet i 2 kap. 19 § BRL.

Här måste emellertid också låntagaraspekter beaktas. Det är givet att
bestämmelserna i 2 kap. 19 § BRL inte får utnyttjas av banken för att säga
upp en kredit utan anledning. Den uppsägningsrätt, som bankerna är
skyldiga att förbehålla sig enligt denna bestämmelse, får bara utnyttjas på
ett sätt som står i överensstämmelse med god banksed, främst i sådana fall
då gällande regler om likviditet m. m. annars inte kan följas.

Restriktionerna när det gäller upplåningen har som nämnts motiverats
av att bankerna inte skall konkurrera på mellanhandsinstitutens område.
Emellertid utnyttjar dessa institut idag även marknaden för kortare upplå-
ningsinstrument i och med att utlåningen alltmer kommit att anpassas till
kundernas olika önskemål. Som framgår i det följande (avsnitt 3.6) före-
slår jag också en breddning av möjligheterna att ge ut obligationer till att
även omfatta finansbolagen. Härtill kommer att några begränsningar när
det gäller att ta upp förlagslån inte gäller för bankerna. Bankerna har ju
också möjlighet att skaffa långfristig upplåning genom hel- eller delägda
kreditaktiebolag. Ökade möjligheter till obligationsupplåning bör dessut-
om bidra till att bankerna kan begränsa sin räntekänslighet. Den gamla
motiveringen att begränsa bankernas utnyttjande av den långfristiga låne-
marknaden gör sig inte längre gällande. Den allmänna bestämmelsen om
att banken skall bestämma förfallotiden för utlåningen så att förfallotiden
är förenlig med villkoren för upplåningen är enligt min mening tillräcklig.
Jag föreslår därför att bestämmelserna om obligationslånen i 2 kap. 20 §
BRL tas bort. Begränsningen i paragrafens andra stycke avseende lokala
föreningsbankers möjlighet att ge ut fordringsbevis avsedda för den all-
männa marknaden bör behållas. Denna bestämmelse bör lämpligen föras

Prop. 1990/91:154

63

över till 1 kap. 5 § föreningsbankslagen. Hela 20 § kan därmed upphöra att Prop. 1990/91:154
gälla.

Övrigt

I bestämmelsen om enhandskrediter i 2 kap. 16 § BRL föreslås vissa
ändringar. En motsvarande bestämmelse finns i den föreslagna lagen om
värdepappersrörelse (prop. 1990/91:142).

Bankinspektionen har i en särskild rekommendation utarbetat beräk-
ningsgrunder för de s. k. enhandsengagemangens storlek. Denna rekom-
mendation är emellertid inte bindande för banker. Det är viktigt att
bankinspektionen bevakar frågor rörande enhandsengagemang och att
inspektionen förfogar över lämpliga medel för tillsynen. Jag finner det
därför angeläget att det skapas möjlighet att utforma föreskrifter på detta
område. Jag föreslår därför att det förs in ett särskilt stycke med denna
innebörd i paragrafen.

Inom EG finns en rekommendation (87/62) till medlemsländerna att
tillämpa vissa bestämmelser om enhandskrediter. Ett förslag till ett direk-
tiv med bindande regler beträffande enhandskrediter kommer, enligt upp-
gift, att presenteras inom kort. I avvaktan på utvecklingen inom EG
föreslår jag inga andra förändringar av paragrafen än de nyss nämnda.

3.4.4 Kassareserv/Betalningsberedskap

Mitt förslag: Bestämmelsen om kassareserv görs om till en allmän
föreskrift för bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsban-
ker att hålla en tillräcklig betalningsberedskap.

KMK har inte föreslagit någon ändring av kassareservsbestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: Gällande bestämmelse om kassareserv finns i
2 kap. 12 § BRL. Där sägs att bankaktiebolag, sparbanker och centrala
föreningsbanker skall hålla en kassareserv som är tillräcklig med hänsyn
till rörelsens art och omfattning. Kassareserven skall bestå av tillgångar
som med lätthet kan omvandlas i pengar och skall tillsammans med
inneliggande kassa motsvara tio procent av bankens samtliga förbindelser
med undantag för vissa åtaganden av långfristig karaktär. Vilka tillgångar
som får inräknas i reserven får regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, bankinspektionen lämna föreskrifter om.

Kassareservskravet syftar till att skapa garantier för att bankerna håller
en tillfredsställande likviditet i sin verksamhet för att kunna möta varia-
tioner i kassaflödet. Bestämmelserna om kassareservskrav samverkar allt-
så med den s. k. gyllene bankregeln i 19 §. Bankernas efterlevnad av
kassareservskravet övervakas av bankinspektionen. Enligt bankinspektio-
nens föreskrifter skall samtliga banker lämna en kassarcservsrapport per
utgången av varje kalenderår. Av föreskrifterna framgår vilka tillgångar
som får inräknas för att uppfylla kassareservskravet.

64

På de nya marknader som utvecklats har bankerna numera goda möjlig- Prop. 1990/91:154
heter att planera for och möta olika likviditetssvängningar. Enligt min
mening finns det därför inte längre något behov av att i lag reglera storle-
ken på de medel som en bank skall ha i beredskap for att kunna möta
variationer i kassaflödet. En bestämmelse som ålägger en bank att hålla
tillräcklig betalningsberedskap är därför tillfyllest. Det ankommer på
bankinspektionen att övervaka att det finns en tillräcklig betalningsbered-
skap.

3.5 Branschglidning i den finansiella sektorn

3.5.1 Utgångspunkter

Mitt förslag: Banker och andra finansiella foretag å ena sidan samt
försäkringsbolag å den andra får möjligheter att äga aktier i varand-
ra och att ingå i samma koncern.

Promemorians förslag: Avviker från mitt förslag på så sätt att det enligt
promemorian krävs att ett koncernforhållande uppstår.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till huvudin-
riktningen i förslaget. Flera instanser, bl. a. bankinspektionen och försäk-
ringsinspektionen, är dock kritiska mot kravet på att det skall föreligga
koncernforhållande.

Skälen för mitt förslag: Drivkrafterna bakom nya affärslösningar och
strukturer på de finansiella marknaderna har i hög grad sin grund i den
öppning för utländsk konkurrens, etablering och samarbete över gränserna
som skett under senare år. Samtidigt har produktutveckling och konkur-
rens drivit på utvecklingen mot alltmer integrerade finansiella tjänster. Ett
framträdande inslag är ett ökat samarbete mellan försäkringsbolag å ena
sidan och banker och andra finansieringsinstitut å den andra. I de flesta
EG-länderna råder friare samarbets- och ägarförhållanden mellan bank-
och försäkringsbolag än i vårt land. Det har på många håll skapats legala
förutsättningar både för direkt ägande och för ett ägande inom ramen för
en holdingbolagskoncern. Någon särskild EG-reglering finns i princip inte.

I Sverige har samarbetsavtal funnits sedan länge mellan banker och
försäkringsbolag. I några fall får samarbetet anses vara relativt långt
drivet. Behovet av fastare samarbetsformer har emellertid ökat i den
öppnare internationella konkurrensen. Samarbetsavtal utan direkta ägar-
intressen upplevs som mindre långsiktiga och hållfasta. De företagsekono-
miska vinsterna ses som betydande om verksamheterna kan drivas inom
en gemensam koncern eller genom ägarinflytande av tillräcklig omfatt-
ning. Det framstår också enligt min mening som sannolikt att ett sådant
samarbete kan ge samordningsfördelar, som bör komma kunderna till
godo genom billigare tjänster och bättre service.

Också i ett annat perspektiv är det mer angeläget än tidigare att se över
möjligheterna till fastare integration mellan banker och försäkringsbolag.
Den på vissa finansiella områden mycket kraftiga expansion under senare                  65

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

delen av 1980-talet har idag mattats betydligt. Många företag står inför
betydande krav på neddragning och rationalisering. Det innebär i sin tur
att strukturen förändras, sammanslagningar sker och nya ägarbilder växer
fram. Samtidigt formerar sig bolagen ute i Europa i nya grupperingar för
att möta en mer global konkurrenssituation i framtiden. I det omvand-
lingsskede som således föreligger anser jag att svensk finans- och försäk-
ringsverksamhet bör få möjlighet att hävda sina intressen under likartade
legala förutsättningar. Detta gäller såväl på hemmamarknaden som inter-
nationellt. Med öppnare marknader kan det förväntas att även ägarbind-
ningar och samgåenden över nationsgränserna blir vanligare. Det tillför
den svenska marknaden ett rikare och mer varierat produktutbud.

Det finns sålunda flera skäl att öka integrationsmöjligheterna mellan
bank- och försäkrings verksamhet. Avgörande för i vilka former och i
vilken omfattning detta kan tillåtas är emellertid att de olika skyddsintres-
sen som finns i verksamheterna kan tryggas på ett fullgott sätt. Skyddsin-
tressena är av olika karaktär och tillgodoses på olika sätt. I banken måste i
första hand insättarnas medel skyddas dels av direkta konsumentskäl, dels
för att skydda betalningssystemet från allvarligare störningar. I banklag-
stiftningen tillgodoses detta genom särskilda krav för att driva bankrörelse
samt genom regler om kapitaltäckning och samhällelig tillsyn. På försäk-
ringsområdet är lagregleringen till största delen motiverad av konsument-
skäl. Det gäller såväl placeringsregler på livförsäkringssidan som kontrol-
len av villkor på skade- och livförsäkringar. Försäkringar måste kunna
betraktas som riskfria i den meningen att åtagandena alltid uppfylls.

Det bör samtidigt understrykas att dessa regelverk aldrig kan utformas
så att allt risktagande för hushåll och företag som gör finansiella placering-
ar undviks. Att omfördela och sprida risker är, som påpekats i annat
sammanhang, en av huvuduppgifterna för finansiella marknader.

Även om skyddsintressena är generella till sin karaktär, kan regelverken
och tillämpningen av dessa ändå skilja sig avsevärt mellan länderna. Det
är då väsentligt att integrationen mellan bank- och försäkringsverksamhet,
som utgör en viktig del av den svenska finansmarknadens internationella
anpassning, sker på ett sådant sätt att den inte strider mot de säkerhetsas-
pekter och den praxis som traditionellt varit styrande för den svenska
lagstiftningen.

I departementspromemorian Branschglidning i den finansiella sektorn
dras slutsatsen att skillnader i lagstiftning och skyddsintressen mellan
bank- och försäkringsverksamhet sammantaget inte är av den art att de
helt bör förhindra även en ökad ägarmässig integration. Ett villkor är
emellertid att skyddet för insättare resp, försäkringstagare kan upprätthål-
las. Bankernas kapital till skydd för insättarna kan inte samtidigt få utgöra
riskkapital i försäkringsverksamhet. Försäkringsbolagen måste ha en till-
fredsställande riskspridning på medel som förvaltas åt försäkringstagarna.
Dessa olika krav innebär enligt promemorian att bank- och försäkringsrö-
relse även fortsättningsvis måste drivas i skilda bolag. Ägarsamverkan kan
därför enligt promemorian endast tillåtas ske på koncernnivå.

Jag delar i allt väsentligt den syn på dessa frågor som kommer till uttryck
i promemorian. Förutom att grundläggande skyddsintressen skall säkras

Prop. 1990/91: 154

66

genom att verksamheterna hålls åtskilda, måste den tänkta integrationen
ske på ett sådant sätt att bankerna även fortsättningsvis kan stå fria i sin
kreditgivning.

I promemorian behandlas tre principfall, dels en holdingbolagsmodell
med bank och försäkringsbolag som systerbolag, dels två dotterbolagsmo-
deller med bank resp, försäkringsbolag som moderbolag. I promemorian
förespråkas att samtliga tre modeller för ägarsamverkan tillåts men att det
bör ske genom att ägarandelen blir så stor att det förvärvande bolaget får
ett dominerande inflytande i banken respektive försäkringsbolaget. Med
andra ord skall förvärven leda till en koncernbildning. Någon närmare
motivering till att ett koncernvillkor bör uppfyllas lämnas emellertid inte.
Ett antal remissinstanser har tagit upp frågan och därvid framhållit det
affärsmässigt olämpliga i att ställa krav på koncernförhållande. Såväl
marknadsskäl som rent företagsekonomiska skäl kan enligt dessa föreligga
som starkt talar för att även mindre andelar bör tillåtas, t. ex. för att
möjliggöra att två bolag gemensamt kan forma en fastare relation med ett
tredje bolag.

Jag delar denna uppfattning. Om inte avgörande skydds- eller tillsynsas-
pekter kan åberopas, finns det inte anledning att kräva ett koncernförhål-
lande. Några sådana synpunkter har inte framförts av remissinstanserna.
Det finns både tillsynsfrågor som kan underlättas och sådana som kan
försvåras av ett krav på koncernförhållande.

Frågan om det skall krävas ett koncernförhållande eller inte bör emeller-
tid också ses mot bakgrund av den vidare frågan om graden av koncentra-
tion på marknaden. Koncentrationen på de finansiella marknaderna i
Sverige har gått tämligen långt men kan inte sägas vara unik internationellt
sett. Bilden är emellertid inte entydig. På vissa områden har en överetable-
ring uppstått som nu fordrar ökad koncentration om lönsamhet skall
kunna nås. På affärsbanks- resp, försäkringssidan dominerar emellertid en
handfull företag marknaden. Även om detta snarast är den gängse bilden
internationellt sett och hård konkurrens föreligger, måste riskerna för att
det efterhand uppstår en samhällsekonomiskt sett alltför stark marknads-
koncentration uppmärksammas. Vid en bedömning av marknadskoncen-
trationen eller storleken på de finansiella koncernerna måste samtidigt i
större utsträckning än tidigare tas i beaktande den internationella liberali-
sering som skett.

Denna aspekt talar också för att lagstiftningen inte bör låsa möjligheter-
na till samverkan endast till koncernnivå. I stället bör det i största möjliga
utsträckning lämnas till bolagen själva att avgöra hur stora ägarförvärv
som skall ligga till grund för ett långsiktigt, affärsmässigt samarbete. Vid
ett förvärv skall visserligen en redovisning av affärsidén ligga till grund för
myndigheternas bedömning av en ansökan om förvärvstillstånd. Jag vill
dock framhålla att myndigheterna normalt inte skall göra någon företags-
ekonomisk prövning av en tilltänkt affär. Det är bolagens eget ansvarsom-
råde.

Samtidigt är det ofrånkomligt att de nu aktuella integrationsmöjligheter-
na i vissa avseenden innebär att inflytandet över kapitalmarknaden åt-
minstone i formell mening koncentreras till färre grupperingar. Sparandet

Prop. 1990/91:154

67

i Sverige kanaliseras i stor utsträckning genom institutioner inkl, olika slag
av fonder och dessa har traditionellt en stark ställning på marknaden. Jag
har tidigare framhållit att koncentrationsgraden inte får bedömas i ett för
snävt inhemskt perspektiv. Skall svenska bolag hävda sig måste de tillåtas
bygga upp koncerner som drar fördel av stordrift, ny produktutformning
etc. Detta faktum får dock inte hindra att tillsynsmyndigheterna, från
utgångspunkten att de har ett övergripande ansvar för att resp, verksamhet
bedrivs i sunda former, måste kunna avslå en ansökan eller påverka
utformningen av en tänkt ägarsamverkan så att den blir lämplig.

Vad sedan gäller möjliga organisationsstrukturer bör en ledande princip
även på det nu aktuella området vara att lagstiftningen inte skall vara
styrande för organisationsformen, förutsatt att reglerna för resp, verksam-
het bedöms kunna efterlevas samt kontrolleras av myndigheterna. Model-
len med ett holdingbolag som moderbolag med bank och försäkringsbolag
som dotterbolag har av bankinspektionen ansetts vara den mest tilltalande
med utgånspunkt från tillsynen. Varken bankinspektionen eller försäk-
ringsinspektionen har dock rest några avgörande betänkligheter mot ett
direktägande mellan bank och försäkringsföretag, givet de krav och be-
gränsningar som föreslagits i övrigt. Ett antal frågor har emellertid aktuali-
serats angående möjliga transaktioner i syfte att kringgå den lagstiftning
som reglerar bank- resp, försäkringsverksamhet såsom koncernöverföring-
ar, interntransaktioner utan marknadsmässig prissättning samt kapitaltill-
skott inom koncernen.

Jag delar promemorians uppfattning att lagstiftningen bör kunna stå
neutral till valet av företagsform och ägarstruktur. Den flexibilitet som
därmed uppnås är av betydande värde för ett effektivt resursutnyttjande.
Flexibiliteten förutsätter emellertid att inspektionsmyndigheterna har er-
forderlig kompetens för god översyn och kontroll så att transaktioner som
står i strid med grundläggande skyddsintressen eller kraven på sundhet för
resp, verksamhet kan förhindras. Transaktioner mellan bolag som kan
sägas ske för att dra största möjliga företagsekonomiska nytta av gällande
lagstiftning kan emellertid normalt inte anses vara otillåtna. Så kan t. ex.
fördelningen av kreditgivningen i viss omfattning komma att ändras i
samband med att bank och försäkringsbolag knyter närmare affärsmässiga
kontakter. Sannolikt kan även en utveckling mot mer integrerade kredit-
och försäkringstjänster väntas ske.

Generellt medför liberaliseringen av lagstiftningen på de finansiella
marknaderna att ett ökat ansvar läggs på tillsynsmyndigheterna. Den mer
övergripande aspekten rörande den mest lämpliga organisationen av till-
synsverksamheten kommer jag att ta upp senare i år. Här kan konstateras
att bankinspektionen ser det som väsentligt att nuvarande två tillsynsmyn-
digheter integreras med varandra i samband med att bank- och försäk-
ringsverksamheten gör det. Oberoende av hur den frågan löses kommer
det att fordras ett betydande samarbete mellan bank- och försäkringstill-
synen. Utvecklingen aktualiserar också överväganden om tillsynens inne-
håll och utövande. Jag återkommer härtill i avsnitt 3.5.6.

Prop. 1990/91:154

68

3.5.2 Bank och försäkringsbolag i samma holdingbolagskoncern

Mitt förslag: Försäkringsbolag samt banker och andra finansiella
företag får ingå i samma holdingbolagskoncern. Till skillnad från
andra koncernföretag träffas försäkringsbolaget inte av den s. k.
banksmittan och behandlas i kapitaltäckningshänseende som om
det stod utanför koncernen. Den konsoliderade kapitaltäckningen
tillämpas alltså inte på försäkringsbolaget. I stället avräknas hol-
dingbolagets tillskott till försäkringsbolaget från kapitalbasen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Bankföreningen har anmärkt att avräkning från ka-
pitalbasen är avsevärt hårdare än EGs direktiv om kapitaltäckning. Folk-
sam och Bankföreningen har framhållit att förslaget till kapitaltäcknings-
regler är ofullgånget i olika hänseenden när det gäller behandlingen av
försäkringsbolag. Bankinspektionen anser att undantaget för försäkrings-
bolag från det konsoliderade kapitalkravet kan medföra styrningseffekter
och ett kringgående av kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen anser
vidare att särskilda regler om enhandskrediter bör införas för försäkrings-
bolag i en finansiell koncern och att valutapositionsbegränsningar bör
införas för koncernen som helhet.

Skälen för mitt förslag: Svensk lagstiftning innehåller inte några regler
som förbjuder att försäkringsbolag, finansbolag, kreditaktiebolag och
fondkommissionsbolag integreras som systerföretag i en koncern. Dessa
företag kan alltså tillsammans ingå i en koncern med ett holdingbolag som
moderföretag.

De egentliga hindren för integration enligt en holdingbolagsmodell finns
i 1 kap. 4 och 5 §§ BAL. Bestämmelserna infördes år 1987 och gäller
finansiella koncerner i vilka bank ingår som dotterföretag.

Enligt 1 kap. 4 § första stycket gäller som huvudregel att ett bankaktiebo-
lag får ingå som dotterföretag i en koncern endast om ett annat bankbolag
är moderföretag. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen medge
dispens från huvudregeln om det föreligger särskilda skäl. En förutsättning
för dispens bör enligt motivuttalanden emellertid vara att att samtliga
koncernföretag bedriver verksamhet som är förenlig med bankverksamhet
(prop. 1986/87:148 s. 20). Enligt föredraganden borde dispens inte ges om
försäkringsbolag ingår i koncernen eftersom försäkringsrörelse inte anses
förenlig med bankverksamhet.

För att göra det möjligt för banker och försäkringsbolag att ingå i samma
holdingbolagskoncern har i promemorian förordats att tillämpningen av
dispensregeln skall ändras. Jag har dock valt en något annorlunda lösning.
Mitt förslag innebär nämligen att lagstiftningen ändras så att försäkrings-
bolag får vara moderbolag till banker. Detta bör framgå av huvudregeln i
1 kap. 4 § första stycket. Under sådana förhållanden bör av naturliga skäl
dispensregeln ges den innebörden att såväl banker som försäkringsbolag
skall — efter regeringens tillstånd — kunna ingå som dotterföretag i en
holdingbolagskoncern.

Prop. 1990/91:154

69

Enligt 1 kap. 5 § BAL gäller följande. Om en bank ingår som dotterföre- Prop. 1990/91:154
tag i en koncern där moderföretaget inte är en bank skall banklagstift-
ningens bestämmelser om banks rörelse, tillsyn av bank och banks ledning
gälla för moderföretaget i tillämpliga delar och för övriga företag i koncer-
nen som om de vore dotterföretag till banken (den s. k. banksmittan). Att
dotterföretag till en bank träffas av banksmittan följer av praxis som
bygger på uttalanden i förarbetena till den gamla finansbolagslagen
(1980:2).

Av bestämmelserna i 1 kap. 5 § BAL följer bl. a. att BRLs kapitaltäck-
ningregler blir direkt tillämpliga på holdingbolaget. Detta innebär också
att koncernen omfattas av bestämmelserna om konsoliderad kapitaltäck-
ning.

Jag föreslår i detta ärende att bestämmelserna i 1 kap. 5 § ändras så att
den praxis jag nu beskrivit kodifieras.

Banksmittan bör dock inte träffa försäkringsbolag eller andra näralig-
gande företag som ingår i koncernen. En utgångspunkt måste nämligen
vara att ett försäkringsbolag som ingår i samma koncern som en bank skall
kunna konkurrera på lika villkor med andra försäkringsbolag. I annat fall
torde de föreslagna möjligheterna till integration inte få någon praktisk
betydelse. Försäkringsbolag som ingår i samma koncern som en bank bör i
likhet med övriga försäkringsbolag endast falla under FRLs regler. Det
sagda innebär att försäkringsbolag bör undantas från tillämpning av be-
stämmelserna om banksmitta i 1 kap. 5 § BAL. Detsamma bör gälla
sådana dotterbolag till försäkringsbolaget som inte driver någon form av
finansiell verksamhet. För de svenska försäkringsbolagens del betyder det
sådana dotterföretag som bolaget har förvärvat med stöd av 7 kap. 17 §
FRL. Om emellertid försäkringsbolaget äger något finansiellt företag, t. ex.
ett finansbolag, bör det bolaget inte undantas från banksmittan.

När det gäller reglerna för koncernens kapitalkrav uppstår likartade
problem till följd av att banker och försäkringsbolag har olika system för
att säkerställa en tillräcklig soliditet. Att inordna försäkringsbolaget i det
konsoliderade kapitaltäckningsförfarandet skulle innebära att bolaget be-
lastades med ett kapitalkrav som inte gäller övriga försäkringsbolag. Av
konkurrensskäl bör därför försäkringsbolag som tillsammans med en bank
ingår i en holdingbolagskoncern undantas från detta konsoliderade kapi-
talkrav. Det innebär att försäkringsbolaget — och de dotterbolag till för-
säkringsbolaget som enligt det föregående inte skall träffas av banksmittan
— i kapitaltäckningshänseende skall behandlas som om det inte ingår i
koncernen. Om kapitaltäckningsreglerna justeras i enlighet härmed kom-
mer man till rätta med de ofullkomligheter i promemorians förslag och
styreffekter som påtalats av vissa remissinstaner.

Det sagda innebär att bankens och övriga koncernbolags placeringar och
förbindelser gentemot försäkringsbolaget skall kräva kapitaltäckning.

I stället för konsoliderad kapitaltäckning föreslås i promemorian att
holdingbolagets tillskott till försäkringsbolag skall avräknas från holding-
bolagets kapitalbas. Bankföreningen har med EG som utgångspunkt i
stället för en avräkningsregel förordat ett kapitalkrav på åtta procent. I
samband härmed har följande anförts. Det kapital som skall hållas till

70

skydd for kunderna i ett kreditinstitut får inte samtidigt utgöra riskkapital Prop. 1990/91:154
i ett annat kreditinstitut. Därför krävs full avräkning när ett kreditinstitut
investerar i ett annat. Eftersom ett försäkringsbolag inte genom upplåning
kan expandera sin placeringsvolym får ett kapitaltillskott inte samma
verkan som i ett finansiellt företag. Den extra placeringsmöjligheten be-
gränsas till tillskottets egen storlek.

När den nuvarande avräkningregeln infördes fick banker emellertid inte
äga aktier i annat än finansiella företag. Det fanns därför inte anledning att
överväga kapitalkravet för tillskott till andra företag. En regel om avräk-
ning från kapitalbasen ger emellertid, i likhet med konsolideringsförfaran-
det, uttryck för kravet på erforderlig kapitalstyrka inom koncernen. Ge-
nom förslagen kan vidare försäkringsbolag komma att äga aktier i finansi-
ella företag utan att ett koncernförhållande uppstår. Under sådana förhål-
landen kan tillskott till försäkringsbolag föras vidare till ett finansiellt
företag utan att detta företag träffas av bestämmelserna om konsoliderad
kapitaltäckning.

Även om skäl kan tala för en annan lösning anser jag att i ett inledande
skede främst försiktighetskäl starkt talar för att hela tillskottet till försäk-
ringsbolag i nu aktuella koncerner skall avräknas från holdingbolagets
kapitalbas.

Vad gäller bankinspektionens förslag om regler om enhandskrediter för
försäkringsbolag är bl. a. försäkringsbolagens placeringsregler från risk-
spridningsynpunkt föremål för översyn av försäkringsutredningen (Fi
1990:11). Jag anser att utredningens förslag i denna del bör avvaktas. Det
kan nämnas att försäkringsinspektionen i allmänna råd (Cirkulär 1987:4)
rekommenderat att försäkringsbolagens placeringar sprids på ett från risk-
synpunkt godtagbart sätt, varvid bl. a. enhandsengagemang bör beaktas.

Bankinspektionen har dessutom föreslagit att valutapositionsbegräns-
ningar skall gälla för en koncern som helhet. En sådan reglering behöver
utredas närmare och kan inte övervägas i detta sammanhang. Det bör i
stället närmast göras inom försäkringsutredningens uppdrag. Jag är därför
inte beredd att nu föreslå några valutapositionsbegränsningar för försäk-
ringsbolag. Det bör framhållas att försäkringsinspektionen har en allmän
skyldighet att kontrollera att försäkringsbolagen inte äventyrar sin solidi-
tet.

3.5.3 Banks ägande i försäkringsbolag

Mitt förslag: En bank får efter tillstånd av regeringen eller bankin-
spektionen förvärva organisationsaktier i ett försäkringsbolag. In-
satsen skall avräknas från bankens kapitalbas. Försäkringsbolag
som är dotterbolag till en bank behandlas i kapitaltäckningshänse-
ende som om det står utanför koncernen och träffas inte av den s. k.
banksmittan.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag

71

utom att det enligt promemorian krävs att det uppstår ett koncernförhål-
lande.

Remissinstanserna: De remissynpunkter som redovisades i föregående
avsnitt gäller även i förevarande avsnitt, om en banks förvärv av aktier i
ett försäkringsbolag konstituerar ett koncernförhållande.

Skälen för mitt förslag: Banker får efter regeringens eller bankinspektio-
nens tillstånd förvärva s. k. organisationsaktier enligt 2 kap. 6 § BRL.
Huvudregeln vid tillståndsprövningen är att förvärvet inte får avse aktier i
företag som driver bankfrämmande verksamhet. Försäkringsverksamhet
har därvid betraktats som bankfrämmande verksamhet. Det är alltså inte
möjligt för banker att få tillstånd att förvärva aktier i försäkringsbolag. En
bank är vidare förhindrad att förvärva placeringsaktier i försäkringsbolag.
Emellertid har jag i avsnitt 3.4.2 föreslagit att banker skall få förvärva
placeringsaktier, t. ex i försäkringsbolag. Sådana förvärv föreslås emeller-
tid få ske inom förhållandevis snäva ramar och är principiellt inte att anse
som organisationsförvärv.

För att öppna för en sådan integration som jag inledningsvis förordat
måste banker även få möjligheter att efter tillstånd förvärva organisations-
aktier i försäkringsaktiebolag och i sådana bolag som äger aktier i försäk-
ringsaktiebolag (holdingbolag). Bankaktiebolag bör också få möjlighet till
motsvarande förvärv i utländska försäkringsföretag. Som jag tidigare sagt
bör det inte krävas att ett förvärv konstituerar ett koncernförhållande.
Vilka kriterier som bör ligga till grund för tillståndprövningen behandlas i
specialmotiveringen till 2 kap. 6 a § BRL.

Vid ett koncernförhållande mellan banken och försäkringsbolaget upp-
står problemet med den s. k. banksmittan som beskrevs i föregående
avsnitt. I enlighet med vad som anförs där bör försäkringsbolaget undantas
från banksmittan. Detsamma gäller sådana dotterföretag till försäkrings-
bolaget som inte driver någon form av finansiell verksamhet. Tillämpning-
en av banksmitta på dotterföretag till en bank grundas på praxis som nu
föreslås bli kodifierad genom en ändring i 1 kap. 5 § BAL, se avsnitt 3.5.2.
Någon motsvarande regel bör emellertid inte införas såvitt avser försäk-
ringsbolag som blir dotterföretag till en bank.

Mina ställningstaganden i fråga om avräkning från kapitalbasen i hol-
dingbolagsmodellen gäller också förvärv som anges i detta avsnitt. Kravet
på en avräkning från kapitalbasen avser således att trygga att banken har
tillräcklig kapitalstyrka för det avsedda engagemanget utan att bankens
övriga åtaganden riskeras.

Enligt min mening bör alla organisationsförvärv behandlas lika, oavsett
om det det uppstår ett koncernförhållande eller ej. Även vid organisations-
förvärv av minoritetsandelar i försäkringsbolag bör alltså tillskottet avräk-
nas från bankens kapitalbas. Vad gäller gränsdragningen mellan förvärv av
organisationsaktier i försäkringsbolag och placeringsförvärv hänvisas till
specialmotiveringen till 2 kap. 6 a § BRL.

Prop. 1990/91:154

72

3.5.4 Finansbolags ägande i försäkringsbolag

Mitt förslag: För att ge finansbolag större praktiska möjligheter att
vara moderbolag till försäkringsbolag undantas försäkringsbolag
från finansbolagslagens regler om konsoliderat kapitalkrav.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft någon
erinran mot förslaget. Bankinspektionen har dock hävdat att bankernas
och försäkringsbolagens centrala roll i samhällsekonomin och därmed
deras speciella skyddsvärde utesluter att de har andra finansiella institut
som moderbolag. Följaktligen bör enligt inspektionens mening finansbolag
och övriga s. k. specialinstitut inte kunna ha det bestämmande inflytandet
över försäkringsbolag.

Skälen för mitt förslag: Ett finansbolag är for närvarande oförhindrat att
vara moderbolag till ett försäkringsbolag.

Bankinspektionen har hävdat att bl. a. finansbolag inte bör kunna ha det
bestämmande inflytandet över försäkringsbolag. Jag kan ha en viss förstå-
else för bankinspektionens synsätt. Att nu införa ett hinder för ett sådant
ägande anser jag dock inte riktigt. Inte minst den internationella konkur-
rensen medför att det inte bör vara uteslutet for ett finansbolag att äga ett
försäkringsbolag. Däremot är det angeläget att finansbolagens ägande prö-
vas på samma sätt som gäller för banker och försäkringsbolag. Som fram-
går av avsnitt 3.6.2 föreslår jag att finansbolags förvärv av organisations-
aktier skall kräva tillstånd av bankinspektionen. Därmed åstadkoms den
prövning som här angetts.

Finansbolagslagen innehåller regler om konsoliderad kapitaltäckning
som är identiska med dem som gäller för bankerna. Eftersom finansbo-
lagen bör ges motsvarande möjligheter som bankerna till koncernbildning-
ar med försäkringsbolag, bör försäkringsbolag också undantas från finans-
bolagslagens regler om konsoliderad kapitaltäckning. Tillskott till försäk-
ringsbolaget bör i kapitaltäckningshänseende behandlas på samma sätt
som i den redovisade integrationsmodellen med bank som moderbolag.

3.5.5 Försäkringsbolags ägande i banker och andra finansiella foretag

Mitt förslag: Ett försäkringsbolag får efter tillstånd av regeringen
eller försäkringsinspektionen äga organisationsaktier i banker och
andra finansiella företag. Det sammanlagda innehavet av sådana
aktier får emellertid inte överstiga en ram som beträffande livförsäk-
ringsbolag utgörs i huvudsak av eget kapital och fyra procent av
vissa nettotillgångar och beträffande skadeförsäkringsbolag av eget
kapital och likställda fonder, 70% av skatteutjämningsreserv och
uppskovsbelopp samt fyra procent av vissa nettotillgångar.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Prop. 1990/91:154

73

Vad gäller begränsningsregeln för skadeförsäkringsbolag ingår dock inte Prop. 1990/91:154
skatteutjämningsreserven och uppskovsbeloppet i ramen.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har haft synpunkter på be-
gränsningsregelns utformning. Försäkringsförbundet anser att fyrapro-
centsgränsen är för snäv och förordar en allmänt hållen regel i stället för en
fix procentgräns. Folksam å andra sidan menar att ramen är alltför vid.
Folksam och Göta hovrätt ifrågasätter det riktiga i att begränsa utrymmet
för obeskattade reserver till fyra procent. Folksam anser att skatteutjäm-
ningsreserven skall jämställas med eget kapital. Enligt försäkringsinspek-
tionen bör möjlighet till dispens från begränsningsregeln övervägas. Vidare
bör avräkning från ramen göras för tillskott till ett annat försäkringsbolag i
samma koncern. Folksam anser att ramen inte enbart skall beräknas för
varje försäkringsbolag för sig, utan även på konsoliderad basis. Flera
remissintanser har påtalat att de ömsesidiga försäkringsbolagen missgyn-
nas av begränsningsregeln, eftersom de inte har något eget kapital av
betydelse.

Skälen för mitt förslag: Ett försäkringsbolag får inte bedriva annan
rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det
(1 kap. 3 § FRL). Denna bestämmelse kompletteras av bestämmelser i 7
kap. 17 § första stycket samma lag. Ett försäkringsbolag får inte förvärva
större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som motsvarar fem procent
av det totala röstvärdet i bolaget. Försäkringsinspektionen kan ge dispens
från denna regel. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett natur-
ligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Bankverksamhet och
annan finansiell verksamhet betraktas som försäkringsfrämmande verk-
samheter. Försäkringsbolagen är därför förhindrade att förvärva aktier i
banker, finansbolag, fondkommissionsbolag och kreditaktiebolag. Inom
ramen för femprocentsgränsen kan försäkringsbolagen dock placera i ak-
tier i sådana företag som ett led i finansförvaltningen.

För att ett försäkringsbolag skall få möjlighet att förvärva organisations-
aktier i banker och andra finansiella företag bör sådana förvärv undantas
från femprocentsregelns tillämpning. Detsamma gäller förvärv av aktier i
holdingbolag som äger aktier eller andelar i finansiella företag. I likhet med
vad som gäller för bankers förvärv av försäkringsbolag bör det krävas
tillstånd av regeringen eller försäkringsinspektionen för sådana organisa-
tionsförvärv. Tillståndsprövningen bör i tillämpliga delar kunna ske efter
samma huvudlinjer som tillståndsprövningen enligt 2 kap. 6 a § BRL.

Försäkringsutredningens uppdrag består i att skapa mera rationella rö-
relseregler för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som
är förenligt med det inom EG. Utredningens arbete berör alltså i hög grad
de frågor som är aktuella i detta ärende. Det kunde därför ha funnits skäl
att avvakta utredningens resultat i dessa frågor. Något avgörande hinder
mot att redan nu i begränsad omfattning utvidga försäkringsbolagens
förvärvsmöjligheter finns det dock inte enligt min mening. En ram bör
därför utformas inom vilken försäkringsbolagen tillåts förvärva organisa-
tionsaktier i banker och andra finansiella företag.

En första förutsättning för tillstånd måste vara att försäkringstagarnas

74

skydd inte eftersätts. Regler bör därför införas som förhindrar att försäk- Prop. 1990/91:154
ringstagarnas samlade tillgodohavanden i försäkringsbolagen äventyras.

En lämplig utgångspunkt är att restriktioner bör läggas på användningen
av de medel som försäkringsbolagen har att förvalta åt försäkringstagarna,
liksom på övriga medel eller reserver som bör finnas i försäkringsbolagen
för att trygga försäkringstagarna. Under förutsättning att sistnämnda re-
server är tillräckliga och att placeringarna i övrigt är väl spridda bör det
inte föreligga några hinder mot att eget kapital och därmed jämställda
fonder ingår i den ram inom vilken organisationsförvärv får ske. Ett
försäkringsaktiebolags aktieägare kan tillskjuta riskkapital i syfte att utvid-
ga förvärvsmöjligheterna. Detta gäller även ett försäkringsbolags tillskott
till ett annat försäkringsbolag. Emellertid bör kapital som ingår i ramen för
ett försäkringsbolag inte samtidigt få ingå i ramen för ett annat försäk-
ringsbolag. Tillskottet bör därför avräknas från det tillskjutande bolagets
ram eller med andra ord fylla ut ramen. Tillämpad inom en försäkrings-
koncern fyller en sådan avräkningregel motsvarande funktion som en ram
beräknad på konsoliderad basis.

Det kan vara på sin plats att här beröra vissa begrepp som blir aktuella i
sammanhanget.

De försäkringstekniska skulderna är en sammanfattande benämning på
ett försäkringsbolags beräknade kostnader för reglering av såväl inträffade
som framtida försäkringsfall. De försäkringstekniska skulderna motsvaras
på tillgångssidan av vissa värdehandlingar, främst obligationer och vissa
andra lån.

Obeskattade reserver förekommer främst i skadeförsäkringsbolag och
utgörs av bl. a. värderegleringsreserv, säkerhetsreserv, utjämningsfond och
regleringsfond för trafikförsäkring. Skattereformen innebär att möjlighe-
ten att göra avsättningar till obeskattade reserver i stort sett upphör.

Övervärden i tillgångar är den positiva skillnaden mellan en tillgångs
verkliga värde och dess bokföringsmässiga värde enligt balansräkningens
tillgångssida. Övervärden bör ingå i beräkningsunderlaget för att inte
styreffekter skall uppstå, t. ex. så att bolagen säljer tillgångar med höga
orealiserade värdestegringar och köper andra för att expandera ramen och
därmed förvärvsmöjligheterna.

Med dessa utgångspunkter gör jag följande överväganden vad gäller
utformningen av en begränsningsregel för livförsäkringsbolag. Eget kapital
och garantikapital bör i sin helhet kunna räknas in i ramen. De övriga
poster som kan komma i fråga vid utformningen av ramen är försäkrings-
tekniska skulder, återbäringsmedel, samt viss andel av övervärden i till-
gångar. Ömsesidighetsprincipen innebär att de senare posterna efter hand
skall återföras till försäkringstagarna. Dessa medel kan därför sägas tillhö-
ra försäkringskollektivet och bör därför behandlas restriktivt.

Beträffande skadeförsäkringsbolagen gör jag följande överväganden.
Eget kapital och garantikapital bör kunna räknas in i sin helhet. Skattere-
formen innebär bl. a. att vid 1992 års taxering värderegleringsreserverna i
form av ett uppskovsbelopp kommer att avskattas till 30% och föras till
eget kapital under en övergångsperiod av fyra år; se lagen (1990:655) om
återföring av obeskattade reserver. I stället införs en skatteutjämningsre-

75

serv (surv); se lagen (1990:654) om skatteutjämningsreserv. Underlaget Prop. 1990/91:154
för avsättning är antingen företagets egna kapital (K-surv) eller vad som
under året utbetalats i lön till arbetstagarna (L-surv). Avdrag för avsätt-
ning till K-surv får göras med högst 30 % kapitalunderlaget.

Till ramen bör föras — förutom eget kapital och garantikapital —
utjämningsfond och regleringsfond för trafikförsäkring samt 70% av vär-
deregleringsreserverna eller, utgående från balansräkningen per den 31
december 1991, 70% av surven och 70% av kvarvarande uppskovsbelopp.

Övriga poster — försäkringstekniska skulder, säkerhetsreserv och över-
värden i tillgångar — bör behandlas restriktivt.

Jag har i likhet med promemorian stannat för att fyra procent av de
medel i livbolagen och skadebolagen som påkallar en restriktiv behandling
skall ingå i ramen. Fyraprocentsgränsen har fastställts mot bakgrund av att
försäkringsbolagens medel bör placeras med tillräcklig riskspridning.
Dessutom har en försiktig bedömning gjorts i avvaktan på försäkringsut-
redningens ställningstaganden. En lämplig andel av övervärden i tillgångar
som kan ingå i ramen anser jag vara 50%.

Sammanfattningsvis kan begränsningsregeln formuleras enligt följande.

För livförsäkringsbolag:

1. eget kapital och garantikapital samt

2. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— återbäringsmedel och

— 50% av övervärden i tillgångar.

För skadeförsäkringsbolag:

1. eget kapital, garantikapital, regleringsfond för trafikförsäkring och ut-
jämningsfond,

2. 70% av

— surv och

— uppskovsbelopp samt

3. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— säkerhetsreserv och

— 50% av övervärden i tillgångar.

För både livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag skall, som jag
tidigare nämnt, avdrag göras för tillskott i andra försäkringsbolag.

En förutsättning för ett tillstånd skall bl. a. vara att förvärvet inte kan
antas bli till skada för försäkringsverksamheten. Vid tillståndsprövningen
får det mot denna bakgrund bedömas om hela utrymmet skall få utnyttjas
för förvärv av organisationsaktier i finansiella företag. En sådan bedöm-
ning är nödvändig då soliditet och riskspridning kan variera avsevärt
mellan olika bolag. För skadeförsäkringsbolag kan säkerhetsreservens stor-
lek i förhållande till verksamhetens samlade risker vara av betydelse. För
ett nystartat företag kan vidare hela konsolideringskapitalet bestå av eget
kapital. Det kan då antas bli till skada för försäkringsverksamheten att
hela ramen utnyttjas. Vad gäller frågan om möjlighet till dispens från
begränsningsregeln anser jag att något sådan möjlighet inte bör tillskapas.

76

Flera remissinstanser har hävdat att de ömsesidiga försäkringsbolagen Prop. 1990/91:154
missgynnas av den begränsningsregel som föreslås i promemorian.

Ett ömsesidigt bolag ägs av försäkringstagarna. Vad gäller de ömsesidiga
livförsäkringsbolagen innebär detta att de inte har medel som kan jämstäl-
las med eget kapital. Enligt min mening måste dessa bolag därför behand-
las i huvudsak på det sätt som föreslagits i promemorian. Beträffande
skadeförsäkringsbolagen har jag beaktat att till följd av skattereformen
70% av surven och uppskovsbeloppet samt utjämningsfonden och regle-
ringsfonden för trafikförsäkring jämställs med eget kapital och därför kan
inräknas i begränsningsregelns ram. Det innebär att skadeförsäkringsbo-
lagen, även de ömsesidiga, får ett större förvärvsutrymme enligt mitt
förslag än enligt promemorians.

Frågan om ett tilltänkt förvärv ligger inom den givna ramen skall bedö-
mas vid tidpunkten för förvärvet. Tidigare förvärvade aktier, som skall
avräknas från ramen, skall därvid tas upp till sitt bokförda värde. En
bokföringsmässig redovisningsmetod ligger i linje med den långsiktighet
och stabilitet som bör prägla innehav av organisationsaktier. Som framgår
i avsnitt 3.4.2 föreslår jag beträffande bankers innehav av placeringsaktier
att dessa skall tas upp till marknadsvärdet.

Storleken på ramen kan av olika anledningar ändras över tiden. Även i
övrigt kan förutsättningarna för tillståndsbeslutet förändras. Därför bör
innehav av organisationsaktier fortlöpande prövas av försäkringsinspek-
tionen inom ramen för den allmänna tillsynen. Ett överskridande av
förvärvsutrymmet till följd av att ramen minskat bör inte i sig leda till att
bolaget tvingas sälja av aktieinnehavet eller delar av det. Det bör komma i
fråga endast om ett fortsatt innehav framstår som olämpligt vid en helhets-
bedömning av försäkringsbolagets förhållanden.

Det bör slutligen framhållas att utformningen av begränsningsregeln kan
behöva ändras som ett led i den pågående svenska anpassningen till EGs
regelverk. Den föreslagna begränsningsregeln skall också ses som en provi-
sorisk lösning i avvaktan på att nya regler på försäkringsområdet utarbetas
av försäkringutredningen.

3.5.6 Tillsynm.m.

Min bedömning: Några förändringar i fråga om tillsynens utform-
ning föreslås inte i detta sammanhang.

Promemorian innehåller inget förslag i detta hänseende.

Remissinstanserna: Bankinspektionen och försäkringsinspektionen an-
ser att transaktioner mellan företag inom en koncern bör genomföras på
marknadsmässiga villkor och att tillsynsmyndigheternas befogenheter i
dessa hänseenden bör klargöras. Bankinspektionen framhåller vidare att
det krävs klara regler om funktionsfördelningen mellan tillsynsmyndighe-
terna och om vilka metoder som skall tillämpas. Inspektionen anser vidare
att tillsynen inte ens temporärt kan vara uppdelad på två myndigheter.

77

Enligt försäkringsinspektionen bör dessutom tydliga regler och utökade
befogenheter för ingripanden mot osunda inslag tillskapas för tillsynsmyn-
digheterna. Riksbanken anser att tillsynsfrågorna är för knapphändigt
belysta och att de bör utredas ytterligare.

Skälen för min bedömning: En utgångspunkt för de aktuella förslagen är
att det så långt möjligt skall vara fritt att välja den koncernstruktur som
framstår som lämpligast ur företagsekonomisk synvinkel. Detsamma gäl-
ler vilka verksamheter som skall bedrivas inom de olika koncernföretagen.
Organisationslösningar som förhindrar en fungerande tillsyn är dock inte
acceptabla.

Transaktioner mellan koncernföretag måste ligga inom ramen för gällan-
de rörelseregler för respektive institut. Givetvis får inte interntransak-
tioner utformas så att de kan äventyra företagens soliditet eller insättarnas
och försäkringstagarnas intressen.

Att ange vilka transaktioner som kräver ingripanden av tillsynsmyndig-
heterna skulle bära för långt i detta sammanhang. Lagstiftaren bör inte
utfärda några mer preciserade regler härom.

En fungerande tillsyn förutsätter att tillsynsmyndigheterna organisation
är anpassad till de föreslagna koncernbildningarna. Dessa frågor behand-
las i betänkandet (SOU 1991:2) Finansiell tillsyn. I betänkandet föreslås
att bankinspektionen och försäkringsinspektionen skall slås samman till en
enda myndighet. Branschglidningen utgör enligt utredningen ett tungt
vägande skäl för detta ställningstagande. Betänkandet bereds för närvaran-
de inom regeringskansliet. Oavsett om förslaget i betänkandet genomförs
eller ej måste tillsynen organiseras så att den tillgodoser de krav som följer
av bl. a. branschglidningen.

Det är naturligtvis önskvärt att förevarande lagförslag och eventuella
organisationsförändringar kan genomföras samtidigt. Enligt min mening
bör emellertid inte tidpunkten för en organisatorisk lösning av tillsyns-
verksamheten bedömas vara av sådan vikt att nu föreslagna lagändringar
inte skall kunna träda i kraft den 1 juli 1991. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att bankinspektionen och försäkringsinspektionen redan nu för-
bereder en flyttning till gemensamma lokaler. Tillsynen bör därför under
alla omständigheter kunna ordnas på ett smidigt sätt.

Oavsett om några organisationsförändringar görs bör en översyn av
tillsynsverksamheten, som bl. a behandlar utformningen av tillsynen och
inspektionsmyndigheternas befogenheter göras. I detta sammanhang bör
bl. a. frågan om tillsynen över finansiella koncerner samt offentliga styrel-
serepresentanter i koncernföretagen behandlas. Jag avser att återkomma
till regeringen i denna fråga.

När det gäller tillståndsprövningen innebär nu gällande beslutsordning för
bankers resp, försäkringsbolags aktieförvärv att försäkringsinspektionen
prövar försäkringsbolags förvärv av organisationsaktier i banker och andra
finansiella företag. Beträffande bankers motsvarande förvärv i försäkrings-
bolag görs tillståndsprövningen av bankinspektionen om förvärvet inte är
av principiell betydelse eller i övrigt av särskild vikt. I sådant fall prövas
förvärvet av regeringen ( se 54 § bankrörelseförordningen 1987:647).
Bankinspektionen, försäkringsinspektionen och riksbanken anser att de

Prop. 1990/91:154

78

aktuella tillståndsprövningarna skall vara enhetliga på så sätt att försäk- Prop. 1990/91:154
ringsbolags förvärv på motsvarande sätt som bankers prövas av regeringen
vid principiellt betydelsefulla eller viktiga förvärv. Som redan framgått
delar jag den uppfattningen. En motsvarande reglering bör därför införas i
försäkringsrörelselagen.

Bankinspektionen har anfört att sekretessfrågor med anknytning till nu
aktuella koncerner bör behandlas i detta sammanhang. En sekretessbe-
stämmelse till skydd för enskildas förhållanden finns i BRL men inte i
FRL. I samband med tillkomsten av FRL ansåg föredraganden att frågan
om sekretess behövde övervägas ytterligare och därför fick lösas i ett annat
sammanhang (prop. 1981/82:180 s. 203). Enligt min mening bör frågor
avseende sekretess inom finansiella koncerner utredas närmare. Jag avser
att återkomma till regeringen i frågan. Jag är alltså inte nu beredd att
föreslå några sekretessbestämmelser.

3.6 Finansbolagen

3.6.1 Utländsk filialetablering i Sverige

Mitt förslag: Möjlighet öppnas för utländska finansieringsföretag
att driva verksamhet från filial här i landet. För verksamheten skall
tillstånd enligt lagen (1988:606) om finansbolag fordras.

Departementspromemorians förslag: Möjlighet bör öppnas för utländska
företag att driva finansieringsverksamhet här i landet i samband med att
KMKs förslag till ny kapitalmarknadslag — som omfattar bl. a. de nuva-
rande finansbolagen och kreditaktiebolagen — prövas.

Remissinstanserna är i allt väsentligt positiva till arbetsgruppens förslag.
RSV anser emellertid att frågan bör anstå tills vissa skattefrågor lösts.

Skälen för mitt förslag: Det tidigare förbudet för utlänningar att förvär-
va aktier i svenska finansbolag upphävdes den 1 augusti 1990 (prop.
1989/90:116, NU38, rskr. 351, SFS 1990:830). Sedan dess är det möjligt
för utländska företag att etablera sig i Sverige genom dotterbolag. Samti-
digt öppnades möjlighet för utländska banker att etablera filialer i Sverige.
För dessa filialer skall BRLs regler gälla i tillämpliga delar. På motsvaran-
de sätt har i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder utländska fondfö-
retag fått möjlighet att efter regeringens eller — efter bemyndigande av
regeringen — bankinspektionens tillstånd bedriva fondverksamhet här i
landet om verksamheten väsentligen uppfyller de krav som uppställs i
lagen. Vidare föreslås enligt den nyligen beslutade prop. 1990/91:142 om
handel och tjänster på värdepappersmarknaden, m.m. att utländska vär-
depappersföretag skall få möjlighet att etablera filial här efter tillstånd från
bankinspektionen.

De skäl som framförts för denna ordning är bl. a. en anpassning till de
regler som gäller inom EG. Samma skäl har till rätt stor del giltighet även
beträffande andra utländska finansiella företags möjligheter att etablera
filialer i Sverige. Oavsett räckvidden av EGs direktiv om kreditinstitut,

79

som jag återkommer till längre fram, har Sverige ett starkt intresse av att så Prop. 1990/91: 154
långt det är möjligt delta i det europeiska och globala samarbetet för att
möjliggöra en finansmarknad som så lite som möjligt präglas av restriktio-
ner, nationella särregler och tjänstehandelsbegränsande hinder. Med tiden
torde utländska företags etablering i Sverige lämna ett värdefullt bidrag till
konkurrensen på den svenska kreditmarknaden. Några skäl som talar mot
att utländska fmansieringsföretag får möjlighet att driva verksamhet från
filial i Sverige finns enligt min mening inte, givetvis under förutsättning av
att de i allt väsentligt uppfyller de kvalitetskrav som gäller för svenska
företag.

I Sverige drivs finansieringsverksamhet som inte är bankverksamhet av
— huvudsakligen — finansbolag, kreditaktiebolag och hypoteksinstitut.

Finansbolag är aktiebolag som fått bankinspektionens tillstånd att driva
finansieringsverksamhet. Med finansieringsverksamhet avses enligt 1 §
andra stycket lagen (1988:606) om finansbolag näringsverksamhet som
har till ändamål att lämna eller ställa garanti för kredit, förmedla kredit till
konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordring-
ar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Kreditaktiebolag är enligt 1 §
lagen (1963:76) om kreditaktiebolag bolag som har till ändamål att driva
lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erfor-
derliga medel men i vilkas verksamhet bankrörelse inte ingår. Ett kreditak-
tiebolags bolagsordning skall godkännas av regeringen. Hypoteksinstitutio-
nerna (Konungariket Sveriges stadshypotekskassa med stadshypoteksföre-
ningar, Sveriges allmänna hypoteksbank med landshypoteksföreningar
samt Svenska skeppshypotekskassan) har sin verksamhet reglerad i särskil-
da, för instituten specifika lagar. I likhet med kreditaktiebolagen finansi-
erar hypoteksinstitutionerna sin verksamhet med upplåning genom obliga-
tioner och andra löpande fordringsbevis.

Jag har i avsnitt 3.4.1 hänvisat till innehållet i EGs andra banksamord-
ningsdirektiv. Denna allmänt använda beteckning på direktivet är egentli-
gen missvisande, eftersom det är tillämpligt på en vidare kategori av
kreditinstitut. Ett ”kreditinstitut” definieras i direktivet som ett företag
vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller
andra återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning. Finansi-
eringen av verksamheten kan ske genom inlåning på räkning eller genom
upplåning via t. ex. obligationer. Av de svenska finansiella instituten pa-
ssar inte bara bankerna in under EG-definitionen, utan även mellanhand-
sinstituten, dvs. kreditaktiebolagen och hypoteksinstitutionerna. Så länge
finansbolagen inte har möjlighet att låna upp medel genom emission av
löpande fordringsbevis, kan de inte självklart klassificeras som kreditinsti-
tut i EGs mening. Annorlunda blir förhållandet om finansbolagen, så som
jag föreslår i det följande, får rätt att ge ut obligationer och andra liknande
fordringsbevis avsedda för allmän omsättning. För den händelse det andra
banksamordningsdirektivets regler senare blir tillämpliga för Sveriges del,
kommer finansbolagen i egenskap av ”kreditinstitut” att med stöd av sin
auktorisation i Sverige fritt kunna etablera filialer i andra länder för vilka
direktivet gäller. Tillsynen över sådana filialer skall i princip utövas av

80

myndigheterna i hemlandet. Bankinspektionens befattning med de ut-
ländska filialer som etableras i Sverige kommer i stort sett att inskränka sig
till en kontroll av att hemlandsauktorisationen är i sin ordning innan
filialverksamheten inleds. I avvaktan på en svensk anslutning till en ord-
ning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn bör emellertid enligt
min mening ett tillståndsförfarande tillämpas. Ett tillståndsförfarande
kommer för övrigt under alla förhållanden att behövas för företag från
länder, som saknar tillfredsställande regler om auktorisation och tillsyn.

Finansbolagslagens definition av begreppet finansieringsverksamhet har
en sådan räckvidd att den omfattar även den verksamhet som bedrivs
inom kreditaktiebolagen och hypoteksinstitutionerna — och för den delen
även stora delar av bankernas verksamhet. Skälet till att finansieringsverk-
samhet som utövas av sådana kreditinstitut inte är tillståndspliktig enligt
finansbolagslagen är givetvis att instituten redan omfattas av tillsyn, enligt
särskild lagstiftning. En uttrycklig undantagsbestämmelse med sådant in-
nehåll finns också intagen i finansbolagslagen (3 § sista stycket).

Eftersom finansbolagslagens auktorisationsregler är avsedda att fånga
upp sådan finansieringsverksamhet som i och för sig motiverar offentlig
tillsyn men som inte är föremål för auktorisation enligt annan finansiell
lagstiftning, är det naturligt att låta finansbolagslagens definition på finan-
sieringsverksamhet bli bestämmande för i vilka fall utländska institut skall
kunna få filialtillstånd. Det blir då av mindre intresse i vilken rättslig form
det utländska företaget verkar, huruvida det tillståndssökande institutet
kan identifieras enligt svenska normer som t. ex. finansbolag, hypoteksin-
stitut eller kreditaktiebolag. För filialtillstånd blir det en tillräcklig — och
nödvändig — förutsättning att företaget i sitt hemland ägnar sig åt finansi-
eringsverksamhet i den mening som finansbolagslagen ger begreppet. Lag-
tekniskt kan de utländska filialerna också lämpligen inordnas under fi-
nansbolagslagens regler, oavsett om liknande svenskbildade institut skulle
ha kunnat betecknas som kreditaktiebolag eller hypoteksinstitut. Några
ändringar i kreditaktiebolagslagen eller hypotekslagarna behövs alltså inte.
Detta är fördelaktigt också av det skälet att lagarna är föremål för översyn.
KMK har föreslagit att kreditaktiebolagen skall utmönstras som särskild
företagsform och hypoteksutredningen har i ett betänkande (SOU
1989:103) lagt fram förslag om hypotekslagarnas upphävande. Dessa frå-
gor är för närvarande föremål för överväganden inom finansdepartemen-
tet. Beträffande kreditaktiebolagen och finansbolagen utgör KMKs förslag
om en gemensam lag en av utgångspunkterna för arbetet.

En grundläggande förutsättning för filialtillstånd enligt finansbolags-
lagen bör vara att det utländska företaget i sitt hemland lyder under
verksamhetsregler likvärdiga dem som gäller för svenska finansbolag. Det
utländska företaget måste också stå under tillsyn i sitt hemland av veder-
börlig myndighet. Filialetablering förutsätter också att bankinspektionen
skall ha möjlighet att samarbeta med tillsynsmyndigheten i företagets
hemland. Vidare erfordras givetvis att hemlandet har betryggande kapital-
täckningsregler.

1 likhet med vad som gäller för bl. a. banker bör ett tillstånd avse rätten
att öppna filialverksamhet. Om det sker vid ett eller flera kontor bör inte

Prop. 1990/91:154

81

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

spela någon roll. Det bör inte heller finnas något hinder mot att ett Prop. 1990/91:154
utländskt foretag driver verksamhet såväl genom dotterbolag som via

filial. Verksamheterna måste emellertid vara klart åtskilda.

Förutom finansbolagslagen kommer också reglerna i lagen (1968:555)
om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket att bli
tillämpliga på filialer till utländska finansieringsföretag, bl. a. rörande
filialens ledning.

RSV tog i samband med remissbehandlingen av departementspromemori-
an upp frågan om det beskattningsmässigt behövs utförligare reglering när
det gäller utländska filialer i Sverige. I prop. 1989/90:116 om ägande i
banker och andra kreditinstitut, m. m., ansågs att det inte fanns tillräckliga
skäl att föreslå någon ändring av skattelagstiftningen, se s 74 f. Jag gör
samma bedömning nu.

3.6.2 Förvärv av organisationsaktier m. m.

Mitt förslag: Finansbolags förvärv av organisationsaktier samt eta-
blering av filial i utlandet skall kräva bankinspektionens tillstånd.

KMKs förslag: Tillstånd skall krävas för bl. a. förvärv av aktie eller
andel i företag.

Departementspromemorians förslag: Svenska finansinstituts etablering
utomlands genom dotterbolag eller filial skall kräva tillstånd.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är över lag positiva till förslagen.

Skälen för mitt förslag: Som framgår i avsnitt 3.6.3 avser jag att senare
lägga fram förslag till ny lagstiftning för bl. a. finansbolag. Därvid kommer
frågan om verksamhetsregler för finansbolag att behandlas. Vidare kom-
mer, som jag nyss nämnt (avsnitt 3.5.6), frågan om tillsyn över holdingbo-
lag i finansiella koncerner att behandlas.

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 3.6.1) kommer ett EES-avtal sannolikt
att medföra att EGs ordning med hemlandsauktorisation och hemlands-
tillsyn blir gällande för Sveriges del. I andra banksamordningsdirektivet
föreskrivs att ett kreditinstitut — vartill de svenska finansbolagen kommer
att räknas — skall anmäla till hemlandets tillsynsmyndighet att man
ämnar etablera en filial utomlands. Tillsynsmyndigheten skall i sin tur
inom viss tid underrätta värdlandets vederbörliga myndighet om etable-
ringen. Tillsynsmyndigheten kan emellertid med hänsyn till finansbolagets
finansiella situation och administrativa struktur vägra att lämna en sådan
underrättelse. Detta innebär att bankinspektionen kommer att göra en
prövning av ett svenskt finansbolags utlandsetablering.

Det finns emellertid flera skäl som talar för att redan nu införa en
ordning varigenom ett finansbolags etablering utomlands prövas. Det är
nämligen otillfredsställande att som för närvarande, bankinspektionen har
möjlighet att ingripa endast om etableringen ter sig så olämplig att den
aktualiserar en återkallelse av finansbolagets tillstånd att driva verksamhet
över huvud taget. Det är angeläget att bankinspektionen har en klar bild av

82

ett finansbolags engagemang och verksamhet, dels för att möjliggöra en Prop. 1990/91: 154
effektiv tillsyn, dels för att minska riskerna för att allmänna intressen
skadas av olämpliga engagemang.

Vad gäller etablering utomlands genom filial bör det för tillstånd tills
vidare krävas att det i det land där etableringen sker utövas en tillfredsstäl-
lande tillsyn över företaget. En annan förutsättning bör vara att det kan
etableras ett fungerande informationsutbyte mellan bankinspektionen och
tillsynsmyndigheten i värdlandet. Visar det sig att bolaget inte sköter
verksamheten utomlands på ett godtagbart sätt bör bankinspektionen kun-
na återkalla filialtillståndet.

Det kan förutses att de regler som nu införs kommer att behöva justeras
efter ikraftträdandet av ett EES-avtal. Däremot kommer med all sannolik-
het regler av det slag jag nu föreslår att även därefter behövas vad gäller
etableringar i länder som saknar tillfredsställande regler om auktorisation
och tillsyn.

Delvis samma skäl gör sig gällande för att införa ett krav på bankinspek-
tionens tillstånd för ett finansbolag att över huvud taget förvärva organisa-
tionsaktier. Ett finansbolag kan nu föra över finansbolagsnära verksamhet
till ett bolag som inte står under tillsyn. Hittillsvarande erfarenheter gör
det angeläget att tillskapa en reell prövningsmöjlighet för bankinspektio-
nen. Inte minst är det viktigt att ett finansbolags organisationsförvärv av
försäkringsbolag blir föremål för prövning. Den möjlighet för finansbolag
att ge ut obligationer som föreslås i avsnitt 3.6.3 motiverar också en
förstärkning av tillsynen.

3.6.3 Obligationsutgivning

Mitt förslag: Finansbolagen får rätt att ge ut obligationer och andra
fordringsbevis som är avsedda för allmän omsättning.

KMK föreslår att bl. a. lagen (1988:606) om finansbolag och lagen
(1963:76) om kreditaktiebolag skall ersättas av en ny lag, kapitalmark-
nadslagen, och att de bolag vilkas verksamhet regleras av den lagen skall ha
rätt att ge ut obligationer.

Remissinstanserna är huvudsakligen positiva till förslaget. Bankinspek-
tionen uttalar dock att en öppning av obligationsmarknaden för nya emit-
tenter bör ske med försiktighet. Kammarrätten i Göteborg uttalar viss oro
för att bankerna kommer att utsättas för skadlig konkurrens. Sveriges
Föreningsbankers Förbund efterlyser regler av konsumentskyddskaraktär
och Stadshypotekskassan förespråkar viss kontroll av obligationsutgiv-
ningen. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB motsätter sig att
t. ex. finansbolag med riskfylld utlåning får möjlighet att utan begränsning-
ar ge ut långfristiga obligationer. HSB:s Riksförbund intar samma hållning
som SBAB. SABO Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag hävdar att bolag
som koncentrerar sin verksamhet till för samhället angelägna finansi-
eringsverksamheter bör erhålla speciella rättigheter i utbyte mot att de
uppfyller vissa krav.

83

Skälen för mitt förslag: Kreditaktiebolag har enligt 1 § kreditaktiebo-
lagslagen rätt att ge ut obligationer. En motsvarande bestämmelse finns
inte för finansbolagen. Dessa finansierar i stället sin verksamhet på pen-
ningmarknaden genom att ge ut enkla skuldebrev med kort löptid i form
av finansbolagsreverser, marknadsbevis och finansväxlar eller genom att
utnyttja checkräkningskredit hos bank. Detta för med sig att finansbolagen
måste finansiera såväl kort som lång utlåning med kortfristig upplåning.
Obligationsmarknaden har förbehållits kreditaktiebolagen eftersom dessa
är specialiserade på långfristig kreditgivning.

En bärande tanke bakom den pågående översynen av lagstiftningen för
de finansiella marknaderna är att de olika grupperna av institut i ökad
utsträckning skall kunna konkurrera med varandra på så likartade villkor
som möjligt. Det innebär bl. a. att den strikta uppdelning på kort- resp,
långfristig finansiering som på olika sätt föreligger i lag och praxis bör
mjukas upp eller avskaffas. Det var en av utgångspunkterna för KMKs
arbete. Ändringar på detta område framstår också som en följdriktig
anpassning till den faktiska utvecklingen med mer obestämda gränser
mellan kort och lång marknad. Jag har tidigare (avsnitt 3.4.4) redogjort för
mitt förslag att ta bort reglerna om tids- och beloppsbegränsningar vad
gäller en banks rätt till obligationsutgivning. I prop. 1990/91:142 om
handel och tjänster på värdepappersmarknaden, m. m. föreslås att förbu-
det för fondkommissionsbolag att ta upp lån för verksamheten genom att
ge ut obligationer, förlagslån eller andra förskrivningar som är avsedda för
den allmänna rörelsen upphävs. Det förtjänar att påpekas att, eftersom det
inte finns något allmänt förbud mot att emittera obligationer, t. ex. ett
industriföretag är oförhindrat att finansiera sin verksamhet på detta sätt.

Mot denna bakgrund är därför frågan närmast om finansbolagen redan
nu bör få rätt att ge ut obligationer eller om detta bör genomföras i
samband med den gemensamma lagstiftning för de nuvarande finansbo-
lagen och kreditaktiebolagen som jag anmält i det föregående (avsnitt
3.6.1).

Flera skäl talar enligt min mening för att redan nu ge finansbolagen
tillgång till en bredare upplåningsmarknad. Det framstår som rimligt att
finansbolag, banker och värdepappersbolag får tillgång till obligations-
marknaden på samma villkor från samma tidpunkt. I den pågående struk-
turanpassningen kan det också vara av värde att nya spelregler klargörs i
ett så tidigt skede som möjligt. Vidare kan det inte uteslutas att de an-
strängda förhållandena på kreditmarknaden även framöver kan leda till
onödiga blockeringar av verksamheten om inte finansbolagen har tillgång
till långfristig finansiering. En sådan möjlighet leder också till att finansbo-
lagen kan anpassa villkoren för upp- och utlåning på ett mer ändamålsen-
ligt sätt. Finansbolagen kan i förhållande till kreditinstitut med andra
finansieringsmöjligheter för närvarande sägas befinna sig i en ogynnsam
konkurrenssituation. I sin tur kan detta leda till ur allmän synpunkt
oönskade, destabiliserande effekter på kreditmarknaden.

Marknadens förtroende för ett bolags soliditet och betalningsförmåga är
och bör vara avgörande för finansieringsmöjligheterna. Obligationsmark-
nadens funktion bygger i själva verket på att ett betydande förtroende för

Prop. 1990/91:154

84

aktörerna måste finnas. Det finns skäl att anta — inte minst mot bakgrund Prop. 1990/91: 154
av händelserna på finansmarknaden under hösten 1990 — att ett finansbo-
lags ekonomi kommer att bli föremål för en genomgripande analys i
samband med ett emissionsförfarande. Detta kommer att lämna nyttiga
bidrag till en sund utveckling på finansmarknaden.

Finansbolag bör därför, på sätt som nu gäller för kreditaktiebolag och
som enligt regeringens förslag skall gälla även för värdepappersbolag, få
rätt att ge ut obligationer.

KMKs förslag om gemensam lagstiftning för finansbolag och kredit-
aktiebolag övervägs, som jag tidigare nämnt, inom finansdepartementet. I
avvaktan på ställningstagandet på detta område bör dock gränsdragningen
mellan de två slagen av kreditinstitut i annat avseende än rätten att ge ut
fordringsbevis avsedda för allmän omsättning upprätthållas. Institut som
bedriver finansieringsverksamhet med företrädesvis blandad inriktning
och varierande säkerheter bör sålunda endast få arbeta som finansbolag.
Det kan erinras om att finansbolag i motsats till kreditaktiebolag f. n. är
föremål för kassakrav. För godkännande av nya bolag enligt kreditaktiebo-
lagslagen är det bl. a. av detta skäl angeläget att ett sådant bolags verksam-
het företrädesvis avser finansiering av standardiserad natur och att denna
verksamhetsinriktning framgår av bolagsordningen.

3.6.4 Vitesförfarande

Mitt förslag: Bestämmelsen om straff för den som obehörigen
driver finansieringsverksamhet utmönstras och ersätts med ett vi-
tesförfarande.

KMK anser att straffbestämmelser erfordras. Kommittén föreslår bl. a.
att det i den av kommittén föreslagna kapitalmarknadslagen skall tas in en
bestämmelse som stadgar böter eller fängelse för den som utan tillstånd
uppsåtligen driver tillståndpliktig verksamhet.

Remissinstanserna: Få remissinstanser yttrar sig särskilt i frågan. Bank-
inspektionen delar i huvudsak KMKs synsätt. Försäkringsinspektionen
liksom riksåklagaren förespråkar däremot att straffbestämmelserna utgår
och ersätts av ett vitesförfarande. Riksåklagaren menar att andra sank-
tionsformer än straff är effektivare, allra helst som bankinspektionens
tillsyn ger goda möjligheter till snabba och effektiva tillrättalägganden av
missförhållanden.

Skälen för mitt förslag: Enligt 27 § lagen (1988:606) om finansbolag
skall den som driver tillståndspliktig finansieringsverksamhet utan till-
stånd dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Straffsanktionen inflöt i
lagstiftningen i samband med att kravet på auktorisation för finansbolag
infördes. Bestämmelsen utformades efter förebild från BRL.

Som framgått tidigare (avsnitt 3.4.1) förslår jag att den nuvarande regeln
om straff för den som driver bankrörelse utan tillstånd skall ersättas med
en möjlighet för bankinspektionen att vid vite förelägga den som utan

85

tillstånd driver inlåningsverksamhet att upphöra med verksamheten. Skä- Prop. 1990/91:154
len för det förslaget gör sig gällande också när det gäller ingripanden mot
den som utan tillstånd driver sådan verksamhet som omfattas av finansbo-
lagslagen. Jag föreslår alltså att nuvarande straffregel i finansbolagslagen
byts ut mot regler om ett vitesförfarande.

3.7 Övertagande av del av en central föreningsbanks rörelse

3.7.1 Bakgrund

Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF) har i en framställning till fi-
nansdepartementet den 11 januari 1991 hemställt om bl. a. ändring i 10
kap. 8§ föreningsbankslagen (1987:620) för att göra det möjligt för en
lokal föreningsbank att ta över del av en central föreningsbanks rörelse.
Ändringen föranleds av ett inom föreningsbanksrörelsen fattat principbe-
slut att de nuvarande tolv centrala föreningsbankerna skall sammanföras
till en enda riksomfattande central föreningsbank. Till stöd för sin fram-
ställning har SFF anfört bl. a. följande.

Av de tolv centrala föreningsbankerna har elva en enhetlig organisations-
form bestående av central föreningsbank med anslutna lokala förenings-
banker. Till de senare är de enskilda medlemmarna anslutna. I en av de
centrala bankerna, Mälarprovinsernas Föreningsbank (MÄL), tillämpas
med stöd av lagstiftningen sedan 1960-talet en annan organisationsmodell,
s k tvåledsorganisation. Denna organisationsform kännetecknas av att
lokala föreningsbanker saknas, vilket innebär att medlemmarna är anslut-
na direkt till den centrala banken.

En förutsättning för att den nya banken skall bli rationell är att den får
en enhetlig medlemsstruktur. Detta blir inte fallet om MÄL i oförändrat
skick skulle ingå i fusionen. Man skulle då få en medlemskader bestående
av ca 350 lokala banker, härrörande från de elva centrala bankerna som
har en likartad organisation samt ca 58000 enskilda medlemmar som nu
är direktanslutna till MÄL, ett förhållande som givetvis inte är tillfreds-
ställande.

För att uppnå formell likställighet med övriga centrala banker krävs att
man inom MÄLs verksamhetsområde bildar en eller flera lokala förenings-
banker. Till denna eller dessa överföres de tillgångar, skulder och delar av
fonderna som skall eller bör tillkomma lokal föreningsbank. Likaledes
skall givetvis även de enskilda medlemmarna i MÄLs centrala förenings-
bank överföras till vederbörlig lokal bank.

Det lagrum som i detta sammanhang är aktuellt är 10 kap 8§ FBL,
Övertagande av del av annan föreningsbanks rörelse.

I motsats till vad som gäller vid fusion enligt 1 och 2 §§ reglerar inte 8 §
frågan om överförande av medlemskapen till den övertagande banken.
Detta får närmast ses som ett förbiseende vid lagens tillkomst. Kravet på
medlemskap för person som önskar erhålla kredit har alltid varit en central
princip inom jordbrukskasse-föreningsbanksrörelsen. Lagstadgandet här-
om är visserligen numera avskaffat men kravet kvarstår ändå fullt ut
genom stadgebestämmelse.

I det aktuella fallet gäller det alltså att överföra ca 58000 medlemmar i
central föreningsbank till en eller flera lokala banker. Att införskaffa nya

86

inträdesansökningar från alla dessa medlemmar är i praktiken omöjligt. Prop. 1990/91:154
Förbundet hemställer därför om ett sådant tillägg till 10 kap 8 § FBL att ett
övertagande av del av annan föreningsbanks rörelse även innefattar med-
lemskapet för berörda. Det bör påpekas att lagändringen är nödvändig inte
bara för den nu aktuella situationen utan har betydelse vid varje framtida
förändring av rörelsens struktur i de fall fusionsinstitutet inte kommer till
användning.

Föreningsbankerna arbetar med likalydande stadgar över hela fältet.
Medlemmarnas rättigheter är därför desamma oavsett vilken förenings-
bank vederbörande tillhör. Inte desto mindre bör medlem genom uttryck-
ligt stadgande i paragrafen tillförsäkras en liknande rätt till utträde som
tillkommer medlem som inte samtyckt till fusion enligt 10 kap 3 § andra
stycket FBL.

Ändringen av Mälarprovinsernas Föreningsbanks organisation ingår
som ett förberedande och grundläggande moment för den riksomfattande
fusion som är avsedd att genomföras under 1991 och med avsett formellt
ikraftträdande 1992-01-01.

Framställningen har remissbehandlats såvitt avser den föreslagna änd-
ringen av 10 kap. 8 § föreningsbankslagen. Därvid har bankinspektionen,
konsumentverket, fullmäktige i Sveriges riksbank, näringsfrihetsombuds-
mannen, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Landsor-
ganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemän-
nens centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation och
Svenska Bankmannaförbundet beretts tillfälle att avge yttrande.

3.7.2 Ändring i föreningsbankslagen

Mitt förslag: En lokal föreningsbank får ta över del av en central
föreningsbanks rörelse. De berörda medlemmarna skall skriftligen
underrättas om till vilken bank deras medlemskap avses föras över.
Är en medlem inte nöjd med beskedet har han rätt att att få sitt
medlemskap överfört till någon annan lokal föreningsbank eller att
utträda ur banken.

Sveriges Föreningsbankers Förbunds förslag: Överensstämmer i allt vä-
sentligt med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över fram-
ställningen har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Bankin-
spektionen har förutsatt att regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen vid prövningen av tillståndsärendet ser till att en
lokal föreningsbank vid förvärv av del av en central föreningsbanks rörelse
inte förvärvar sådan egendom som den annars inte får förvärva.

Skälen för mitt förslag: Den fusion av centrala föreningsbanker som
planeras kan i allt väsentligt genomföras med tillämpning av gällande
föreningsbankslag. För att uppnå en enhetlig struktur i den centrala för-
eningsbank som skall finnas efter fusionen är det rimligt att Mälarprovin-

87

sernas Föreningsbank kan omorganiseras på sätt som föreslagits innan Prop. 1990/91:154
eller i samband med fusionens genomförande. En lokal föreningsbank kan
enligt gällande rätt inte överta del av en central föreningsbanks rörelse. En
ändring av föreningsbankslagen som gör detta möjligt är därför nödvän-
dig.

Bestämmelsen bör utformas så att den får generell karaktär. Den bör ses
som ett medel för att en enhetlig och hanterlig organisation inom för-
eningsbankerna skall kunna genomföras. I 10 kap. föreningsbankslagen
bör därför föras in en ny paragraf benämnd 8 a §.

Ett par följdfrågor uppkommer.

Som bankinspektionen uppmärksammat föreligger i banklagstiftningen
inte överensstämmelse mellan vilken egendom som en lokal föreningsbank
resp, en central föreningsbank får förvärva. Det bör därför ankomma på
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen att
vid prövningen av tillståndsärendet se till att den lokala föreningsbanken
inte förvärvar egendom som banken inte får förvärva. Någon särskild
lagbestämmelse om detta behövs dock inte.

Vidare bör medlemmarnas ställning vid överlåtelsen regleras. Någon
bestämmelse med angivande av enligt vilken princip medlemskapet skall
föras över till den lokala föreningsbanken är inte nödvändig. Den frågan
bör i det enskilda fallet få sin naturliga lösning genom medlemmens
hemvist, näringsverksamhet eller annan anknytning till visst område. Det
bör därför överlämnas till banken att besluta om till vilken lokal förenings-
bank medlemskapet skall föras över. Däremot bör det krävas att medlem-
men får möjlighet att ta ställning till om han accepterar det beslutet. Om
han inte gör det bör han ha möjlighet att få sitt medlemskap överfört till en
annan lokal föreningsbank som han anvisar eller säga upp sig till utträde ur
föreningsbanken. Väljer medlemmen att utträda bör hans rätt till återbe-
talning av medlemsinsatser inte kunna begränsas i stadgarna. En följdänd-
ring bör därför göras i 4 kap. 1 § föreningsbankslagen. Uppsägningstiden
bör vara densamma som i fusionsfallet, vilket innebär att medlemmen —
oavsett vad som gäller enligt stadgarna — har rätt att utträda ur banken
vid utgången av det räkenskapsår som infaller näst efter en månad efter
uppsägningen (7 kap. 15 § tredje stycket föreningsbankslagen). Detta med-
för behov av följdändringar i 3 kap. 4 och 5 §§ föreningsbankslagen.

Det skulle kunna hävdas att beslut om en överlåtelse av det nu aktuella
slaget — där det helt övervägande antalet medlemmar i en central för-
eningsbank fördelas på ett antal lokala föreningsbanker — är av lika
ingripande natur som exempelvis ett beslut om fusion med en annan bank
och att därför samma krav på beslut på föreningsbankstämma med kvalifi-
cerad majoritet osv. borde ställas upp. Ett sådant synsätt skulle emellertid
inte kunna gälla alla fall då en lokal föreningsbank övertar en del av en
central föreningsbanks rörelse. Det skulle i så fall vara nödvändigt att i
lagstiftningen behandla olika sådana fall på olika sätt. Jag har inte funnit
skäl att gå in på en sådan uppdelning. Medlemmarnas intressen blir enligt
min mening tillräckligt väl tillvaratagna genom de nyss beskrivna reglerna
om rätt till utträde ur banken och rätt att få ut medlemsinsatsen.

Som framgått är avsikten att de nuvarande medlemskapen i Mälar-

88

provinsernas Föreningsbank skall föras över till tre nybildade lokala för- Prop. 1990/91: 154
eningsbanker som skall vara medlemmar i den centrala föreningsbanken.

Enligt 2 kap. 1 § föreningsbankslagen skall en föreningsbank ha minst tjugo
medlemmar. I en central föreningsbank får antalet medlemmar vara lägre,
om minst fem medlemmar är lokala föreningsbanker. Om antalet medlem-
mar går ned under det lägsta antal som föreskrivs i 2 kap. 1 §, skall styrel-
sen snarast möjligt till föreningsbanksstämman hänskjuta frågan huruvida
föreningsbanken skall träda i likvidation (9 kap. 2 §). En central förenings-
bank bör således vid överlåtelse av del av sin rörelse till lokal förenings-
bank bevaka att antalet medlemmar inte går ner under det minimiantal
som anges i lagen.

På motsvarande sätt som anges i 10 kap. 8 § andra stycket bör bankin-
spektionen kunna medge att den överlåtande föreningsbankens reservfond
sätts ned med skäligt belopp. Med hänsyn till sättet att bestämma kapital-
bas och kapitalkrav för central föreningsbank saknar frågan praktisk bety-
delse när överlåtelse sker till en lokal föreningsbank som är ansluten till
den centrala föreningsbanken. Om överlåtelse sker till en lokal förenings-
bank som är ansluten till en annan central föreningsbank, bör emellertid
möjlighet till nedsättning av den överlåtande bankens reservfond finnas.

3.8 Ekonomiska effekter av mitt förslag

Mina här framlagda förslag innebär att en del av de nuvarande ansvarsreg-
lerna ersätts med ett vitesförfarande, som ger bankinspektionen rätt att
förena ett föreläggande med vite. Sådant vite döms ut av länsrätt. Vidare
föreslås att bankinspektionens beslut skall kunna överklagas till kammar-
rätt i stället som enligt gällande rätt till regeringen. Dessa lagändringar
torde medföra endast ringa ökning i förvaltningsdomstolarnas arbetsbe-
lastning varför inga ytterligare resurser erfordras. Avskaffandet av straff-
sanktioner bör i viss mån också avlasta de allmänna domstplarna.

Inspektionsmyndigheterna åläggs enligt förslaget nya uppgifter. Frågan i
vad mån detta skall föranleda att myndigheterna skall tillföras ytterligare
resurser får prövas i budgetprocessen.

3.9 Ikraftträdande

Mitt förslag: De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den
1 juli 1991. Särskilda övergångsregler bör införas med hänsyn till att
lagändringarna i vissa delar har anknytning till lagstiftning om
skatteutjämningsreserv och uppskovsbelopp som tillämpas första
gången vid 1992 års taxering.

Skälen för mitt förslag: Endast vad gäller departementspromemorian
Branschglidning i den finansiella sektorn har vissa remissinstanser haft
erinringar beträffande tidpunkten för ikraftträdande, den 1 juli 1991.

89

Erinringarna grundas främst på dessa remissinstansers ståndpunkter i
fråga om tillsyn och tillsynsfrågornas behandling.

I enlighet med vad jag anfört i avsnitt 3.5.6 anser jag inte att tillsynsfrå-
gorna hindrar att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1991. Inte heller i
övrigt finns det anledning att senarelägga tidpunkten för ikraftträdandet
av lagändringarna avseende branschglidningen. Även övriga lagändringar
bör träda i kraft den 1 juli 1991.

Som beskrivits i avsnitt 3.5.5 har begränsningsregeln för skadeförsäk-
ringsbolags förvärv av aktier i finansiella företag till viss del anknutits till
skatteutjämningsreserven (surven) och uppskovsbeloppet. Lagstiftningen
avseende surv och uppskovsbelopp trädde i kraft den 1 juli 1990 men
tillämpas första gången vid 1992 års taxering. För perioden den 1 juli — 31
december 1991 bör skadeförsäkringsbolagen genom en övergångsbestäm-
melse ges motsvarande förvärvsutrymme som kommer att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1992. För detta ändamål bör 70% av värderegleringsreserven
räknas in i begränsningsregelns ram under den aktuella perioden.

Den 1 mars 1991 trädde vissa ändringar i kapitaltäckningsreglerna för
banker, kreditaktiebolag och finansbolag i kraft (prop. 1990/91:40, NU 16,
rskr.85, SFS 1990:1306, 1990:1308, 1990:1310). Ändringarna föranled-
des främst av att obeskattade reserver, bl. a. värderegleringsreserver, skall
återföras till beskattning och att avsättningar till surv skall kunna göras.
Med hänsyn till att kapitaltäckningsreglerna, såsom de lyder sedan den
1 mars 1991, skall tillämpas tidigast vid 1992 års taxering är övergångsbe-
stämmelserna till nyss nämnda lagändringar alltjämt gällande. Övergångs-
bestämmelserna till de lagändringar jag nu föreslår bör utformas på ett
sådant sätt att övergångsbestämmelserna till de tidigare lagändringarna
inte utsläcks.

Som tidigare nämnts (avsnitt 1) föreslås i prop. 1990/91:142 att en ny
lag om värdepappersrörelse skall ersätta bl. a. fondkommissionslagen. Den
föreslagna lagen, vars kapitaltäckningsregler är identiska med fondkom-
missionslagens, föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. De ändringar som jag
nu föreslår i 5 kap. 3 § förslaget till lag om värdepappersrörelse kräver
därför inga särskilda övergångsregler.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät-
tats förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

4. lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,

6. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

7. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

8. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank samt

Prop. 1990/91: 154

90

9. lag om ändring i lagen (1991: OOO) om värdepappersrörelse.            Prop. 1990/91:154

Samråd har skett med chefen för industridepartementet beträffande
lagförslaget 5.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

1 kap. 5 §

Sveriges investeringsbank AB förvärvades år 1989 av Nordbanken. En viss
del av bolagets verksamhet lades över till SIB Invest AB. Investeringsban-
kens firma ändrades den 1 september samma år till PK Företagskredit AB
och ett år senare till Nordbanken Företagskredit AB. I uppräkningen av de
företag som i sin firma får använda ordet bank har Sveriges investerings-
bank aktiebolag tagits bort.

2 kap. 1 §

Bankverksamhetsbegreppet bestäms liksom tidigare i 2 kap. BRL. Defini-
tionen i 1 § utgör den grundläggande bestämmelsen.

Av första stycket framgår att inlåning på räkning från allmänheten är
bankernas centrala verksamhet. Med tillstånd att driva bankverksamhet
följer en skyldighet att ta emot inlåning.

Skyldigheten att ta emot inlåning är emellertid inte absolut. Det är
självklart att banken inte skall ta emot inlåning under sådana omständig-
heter att det skulle innebära att en företrädare för banken gjorde sig skyldig
till brott, t. ex. häleri. Inte heller skall banken anses skyldig att ta emot
inlåning om den därmed på annat sätt, utan att bankens företrädare begår
någon straffbar gärning, skulle underlätta eller dölja eller på annat sätt
medverka till en kunds brottsliga förfarande. Vidare kan det i enstaka fall
vara befogat att en bank vägrar en enskild kund att ha ett inlåningskonto i
banken, t. ex. om kunden genom missbruk av ett tidigare konto eller på
annat sätt har uppträtt på ett ohederligt sätt mot banken.

Inlåningsverksamheten är det för bankerna utmärkande och specifika i
förhållande till övriga institut på kreditmarknaden. Att bankerna också
har en ensamrätt att ta emot inlåning framgår redan av 1 kap. 2 § BRL, där
bankrörelse definieras som verksamhet i vilken ingår inlåning från allmän-
heten på sådan räkning som bank allmänt använder. Enligt den nya be-
stämmelsen i 7 kap. 18 § BRL kan bankinspektionen förelägga den som
obehörigen driver inlåningsverksamhet att upphöra med detta och förena
föreläggandet med vite. Hur inlåningsbegreppet skall tolkas har utvecklats
i allmänmotiveringen (avsnitt 3.4.1).

Någon skyldighet att tillhandahålla andra tjänster än inlåning åvilar inte
en bank. Utöver inlåningsverksamhet får bankerna emellertid enligt andra
stycket bedriva finansieringsverksamhet och annan finansiell verksamhet,
om verksamheten är förenlig med inlåning. Finansieringsverksamhet inne-

91

fattar kreditgivning, ställande av garanti för kredit och annan medverkan Prop. 1990/91: 154
vid finansiering av annan än egen verksamhet. I begreppet finansierings-
verksamhet ingår således utlåning, som kan sägas vara den mest renodlade
formen av finansieringsverksamhet. Verksamheten måste vara förenlig
med inlåningen för att få bedrivas i en bank. Däri ligger bl. a. att finansie-
ringsverksamheten inte får äventyra de intressen som banken har att
tillvarata i sin inlåningsverksamhet, främst insättarintresset. En bank får
således inte engagera sig i finansieringsformer som innebär ett så stort
risktagande att banken inte kan trygga insättarnas medel.

Factoring och leasing av lös egendom är de finansieringsformer som
varit särpräglande för finansbolagens verksamhet. Med det allmänna be-
greppet finansieringsverksamhet kommer factoring och leasing av lös
egendom att falla inom den tillåtna verksamhetsramen även för banker.
Factoring innebär att ett säljande företag med utnyttjande av sina fakturor
får betalt för sina kundfordringar av finansbolaget eller banken inom en
viss ram. Beloppet uppgår till mellan sjuttio och nittio procent av de
överlåtna fakturornas värde. Resterande del utgör bl. a. ersättning till
finansbolaget eller banken. De olika formerna av factoring — fakturabelå-
ning, fakturaköp och fakturagaranti — innehåller alla en bedömning av en
fordrings belåningsvärde och den kreditrisk som är förbunden med ford-
ringen.

När det gäller leasing av lös egendom finns två huvudtyper — finansiell
och operationell leasing. Den senare formen avser korttidshyra av lös
egendom i regel i förening med ett åtagande om service eller underhåll och
ett ansvar för uthyrningsobjektets kvalitet. Denna form av leasing innehål-
ler således inslag som knappast kan hänföras till finansiell verksamhet,
varför den inte bör förekomma i bankerna. Vid finansiell leasing däremot
är finansieringsmomentet den centrala delen. Regelsystemet för denna
form av leasing är i allt väsentligt internationellt vedertaget. Tjänsten
innebär att leasegivaren (finansbolaget eller banken) köper in utrustning
som anvisats av leasetagaren. Utrustningen ägs av leasegivaren medan
nyttjanderätten genom ett leasingavtal upplåts till leasetagaren under en
viss tid. Avtalet är i princip ouppsägbart men kan förlängas efter avtalsti-
dens utgång. Leasetagaren har då ofta också en möjlighet att förvärva
objektet. Vid finansiell leasing friskriver sig leasegivaren regelmässigt från
ansvar för leasingobjektets fel eller brist, funktion, prestanda och lämplig-
het. Möjligheten till friskrivning från ansvar i denna del är avgörande för
att en bank skall kunna medverka i en finansiering genom leasing. Genom
ändringen i 4 § får banken möjlighet att formellt förvärva den egendom
som krävs för att genomföra leasingaffärer.

Sale-and-lease-back av fast egendom bör som anförts i allmänmotive-
ringen tills vidare inte förekomma i bank.

Till finansieringsverksamhet i vid bemärkelse bör också hänföras den
typ av förvärv av fordringar som avses i 3 § — som nu föreslås bli upphävd
— och detta även om fordringen inte ursprungligen grundas på ett låneav-
tal. Det är tillräckligt att banken skulle ha kunnat bevilja en kredit som
motsvarar den förvärvade fordringen. Möjlighet finns alltså att under

92

denna förutsättning ta över exempelvis export- och importfordringar och Prop. 1990/91: 154
enkla växelfordringar.

För att annan finansiell verksamhet än finansieringsverksamhet skall
vara tillåten för bank krävs också att den är förenlig med inlåning. Ett
exempel på sådan verksamhet är värdepappersrörelse, som enligt proposi-
tionen (1990/91:142) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden,
m. m. kan utgöras av fem olika verksamheter, vilka samtliga kräver sär-
skilt tillstånd, även för en bank. Dessa utgör handel för annans räkning i
eget namn, förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella
instrument, handel för egen räkning, förvaltning av annans finansiella
instrument samt medverkan vid emission av fondpapper eller erbjudan-
den om köp eller försäljning av finansiella instrument, som är riktade till
en öppen krets. Till annan finansiell verksamhet hör också bankens för-
värv för egen räkning av och handel med obligationer och andra fordrings-
rätter som är utgivna för allmän omsättning. Hit kan också räknas nota-
riatrörelse, betalningsförmedling, valutaaffärer och företagsservice.

En bank får slutligen utöver inlåning, finansieringsverksamhet och an-
nan finansiell verksamhet bedriva verksamhet som har ett nära samband
med övrig verksamhet. Här avses bistånd till kunder i vissa serviceinrikta-
de tjänster som banken driver för eget behov såsom t. ex. revisionsverk-
samhet, redovisningsverksamhet och värdetransporter. Boutrednings-
uppdrag och tillhandahållande av bankfack är andra exempel på icke
finansiell verksamhet som en bank får bedriva.

I paragrafens fjärde stycke finns en bestämmelse som ger regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen möjlighet att vid
behov närmare precisera den för bank tillåtna verksamheten.

2 kap. 4 §

1 paragrafen finns bestämmelser om den egendom som en bank får förvär-
va för bankverksamhetens bedrivande.

Genom den nya bestämmelsen i 1 § blir det möjligt för banken att ägna
sig åt finansiell leasing av lös egendom i själva banken. Ett leasingavtal
förutsätter att leasegivaren är ägare till den uthyrda egendomen.

Förevarande paragraf har därför försetts med en ny punkt 5 vari en bank
tillåts förvärva egendom som avses bli föremål för leasingavtal.

2 kap. 6 §

1 paragrafen har införts ett nytt sista stycke där en hänvisning görs till 6 a §.

2 kap. 6 a §

Genom paragrafen, som är ny, utvidgas bankers möjligheter att göra
organisationsförvärv till att omfatta även försäkringsföretag. Hit bör också
räknas sådana företag av holdingbolagstyp som äger aktier eller andelar i
försäkringsföretag. I det till lagrådet remitterade protokollet angavs att det
skulle vara fråga om bolag som var moderbolag till försäkringsföretag. I

93

enlighet med vad som skall gälla när det är fråga om en banks direktägande Prop. 1990/91: 154
i försäkringsföretag bör dock inte krävas att det skall föreligga ett koncer-
naförhållande mellan holdingbolaget och försäkringsföretaget. Däremot
krävs det att holdingbolagets innehav av aktier och andelar i försäkringsfö-
retag genomgående har organisationskaraktär och att holdingbolaget har
aktier och andelar bara i sådana företag som banken får direktäga. En bank
får alltså inte med stöd av denna paragraf förvärva aktier eller andelar i
företag som gör placeringsförvärv i t. ex. försäkringsföretag.

Beträffande situationen att även en bank ingår i holdingbolagskon-
cernen hänvisas till avsnitt 3.5.2 och specialmotiveringen till 1 kap. 4§
BAL. Andra organisationsförvärv behandlas liksom tidigare i 6 §. I den
paragrafen föreslås inte någon ändring, bortsett från en hänvisning till
förevarande paragraf.

Förvärv av försäkringsföretag kräver tillstånd av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, bankinspektionen. I prövningen skall inräknas
också sådana aktier i samma företag som banken kan inneha med stöd av
15a§.

För tillstånd enligt paragrafen krävs att det är fråga om förvärv av
organisationsaktier. Det förutsätts således att det ligger organisatoriska
motiv och en långsiktig affärsstrategi bakom förvärvet. I princip är inte
förvärvets storlek bestämmande för tillståndsprövningen. Det är emeller-
tid naturligt att ju större andel av aktierna eller andelarna som förvärvas
desto starkare blir presumtionen för att det är fråga om ett organisatoriskt
betingat förvärv. Om förvärvet konstituerar ett koncernförhållande skall
innehavet normalt anses vara ett organisationsförvärv. Detsamma gäller
om banken och ett annat företag vardera äger hälften av ett försäkringsbo-
lag och ägarföretagen endast har gemensam beslutanderätt (s. k. 50/50-
bolag). Samma bedömning bör också göras om banken utövar ägandet
tillsammans med fler än ett företag, men i övrigt under motsvarande
förutsättningar som beträffande 50/50-bolag.

Ju mindre andel som förvärvas desto mer krävs av banken i fråga om
redovisning av omständigheter som innebär att förvärvet kan anses vara
betingat av organisatoriska skäl. Exempel på sådana omständigheter kan
vara olika typer av samarbetsavtal eller avtal som ger banken större infly-
tande än vad storleken på aktieinnehavet utvisar. Ett förhållandevis litet
aktieförvärv kan utgöra ett led i ett större successivt förvärv. Dessutom
kan även förvärv av en mindre andel i ett stort företag ibland ge ett
betydande inflytande och därmed anses utgöra organisationsförvärv.

Tillståndsprövningen bör normalt inte omfatta förvärvets lämplighet ur
företagsekonomisk synpunkt. Om ett planerat förvärv skulle grundas på
uppenbara missbedömningar eller felkalkyler, måste detta dock rimligen
beaktas vid tillståndsprövningen. I normala fall torde emellertid sådana
frågor klaras ut vid underhandskontakter som föregår ett slutligt avgöran-
de av ett tillståndsärende.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1) berörs frågan om koncentra-
tion på marknaden till följd av koncernbildningar. Frågan är komplicerad
och kan betraktas från såväl nationella som internationella utgångspunk-
ter. Det kan uppstå behov att behandla frågan i större sammanhang. Inom

94

ramen för ett enskilt tillståndsärende bör emellertid eventuella koncentra- Prop. 1990/91:154
tionstendenser i regel inte ha någon avgörande betydelse. Det är emellertid
tänkbart att en tilltänkt koncernbildning blir så dominerande att den
allvarligt försämrar den rådande konkurrenssituationen och marknadens
funktionssätt i övrigt. Tillståndsprövningen bör omfatta sådana särskilda
förhållanden. Det är naturligt att tillståndsmyndigheten i ett sådant fall
inhämtar NOs yttrande.

2 kap. 8 §

I paragrafen regleras de förutsättningar under vilka en bank får förvärva
egendom för skyddande av fordran. I första stycket har en ändring gjorts
för att möjliggöra för banken att köpa bl. a. egendom som är utmätt även
på andra marknadsplatser än som anges i den nuvarande lydelsen. Försla-
get överensstämmer med vad som i denna del föreslås i 3 kap. 2 § förslaget
till lag om värdepappersrörelse.

2 kap. 9 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningen av banks kapitalbas.
I och med att banker får rätt att ägna sig åt finansiell leasing bör bankerna,
på samma sätt som finansbolagen, ha rätt att i det primära kapitalet
inräkna 70% av eventuell överavskrivning på leasingobjekt. En bestäm-
melse härom har tagits in i andra stycket.

I sista stycket föreslås att avräkning skall göras från det primära och
supplementära kapitalet för banks tillskott också till företag som driver
försäkringsverksamhet.

Grunden för avräkningsregeln är att det kapital som skall hållas till
skydd för bankens verksamhet inte samtidigt får utgöra riskkapital i ett
annat kreditinstitut. Genom det konsoliderade kapitalkravet uppnås sam-
ma syfte beträffande en banks tillskott till företag inom samma koncern. I
den allmänna motiveringen har emellertid konstaterats att försäkringsbo-
lag som ingår i bankkoncern bör undantas från den konsoliderade kapital-
täckningen. Mot denna bakgrund föreslås att avräkning av tillskott till ett
försäkringsbolag skall göras även om försäkringsbolaget ingår i samma
koncern som banken.

En särskild situation uppstår om en bank skjuter till aktiekapital till ett
försäkringsbolag som är dotterföretag till banken och försäkringsbolaget i
sin tur är moderbolag till ett finansiellt företag enligt den föreslagna
förvärvsbestämmelsen i 7 kap. 17 a § FRL, t. ex ett finansbolag. Som
nämnts bör försäkringsbolaget undantas från den konsoliderade kapital-
täckningen. Något undantag skall dock inte göras för finansbolaget. En
konsekvent tillämpning av den konsoliderade kapitaltäckningen innebär
då att den del av tillskottet som motsvarar värdet av försäkringsbolagets
aktier i finansbolaget inte skall avräknas från bankens kapitalbas. För att
komma till rätta med denna situation föreskrivs att avräkning inte skall
göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av bestämmelserna
om konsoliderat kapitalkrav.

95

Enligt bestämmelserna i 1 kap. 5 § BAL blir avräkningsregeln i föreva- Prop. 1990/91:154
rande paragraf tillämplig även för det fall moderföretaget är ett holdingbo-
lag.

2 kap. 10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för
bank.

Enligt bestämmelserna i andra stycket undantas från kapitalkravsberäk-
ningen för närvarande bl. a. fordringar mot ett företag som ingår i samma
koncern som banken. Genom reglerna om konsoliderad kapitaltäckning
tillgodoses att koncernen i dess helhet uppfyller kravet enligt 9 §, och det
saknas anledning att föreskriva kapitaltäckning för interna fordringar
inom koncernen. Detsamma gäller för fordringar som banken har mot
någon utomstående men som har garanterats av ett annat företag inom
koncernen. En sådan fordran kommer istället att kräva kapitaltäckning av
det företag som ställt ut garantin.

De ändringar som nu görs föranleds av att ett försäkringsbolag och vissa
av dess dotterföretag inom en koncern, i kapitaltäckningshänseende, skall
behandlas som om de inte ingår i koncernen och således inte omfattas av
det konsoliderade kapitalkravet. Syftet är att det skall krävas kapitaltäck-
ning för fordringar mot eller garanterade av försäkringsbolaget, eftersom
försäkringsbolaget inte omfattas av den konsoliderade kapitaltäckningen.

Bstämmelserna i fjärde stycket om hur placeringar skall värderas har
justerats med hänsyn till att bankerna skall få ägna sig åt fmasiell leasing.

2 kap. 11 §

I paragrafen regleras det konsoliderade kapitalkravet. I andra stycket in-
förs en begränsning av regeln om avräkning av goodwill från det primära
kapitalet. Någon avräkning skall inte göras för goodwill som belöper på de
koncernföretag som inte omfattas av det konsoliderade kapitalkravet, dvs.
försäkringsföretagen och vissa av dessas dotterföretag. Skälet är att det
skulle uppstå en typ av dubbel belastning om det skulle krävas både
avräkning enligt 9 a § sista stycket för tillskottet i ett försäkringsföretag och
avräkning enligt förevarande paragraf för den goodwill som belöper på det
företaget.

Enligt nuvarande lydelse av tredje stycket kan regeringen eller bankin-
spektionen i samband med att tillstånd ges till ett organisationsförvärv
enligt 6 § bestämma att ett visst företag skall omfattas av den konsolidera-
de kapitaltäckningen trots att bankens ägarandel inte är så stor att banken
är moderföretag till det andra företaget. Denna möjlighet utsträcks nu till
att omfatta även organisationsförvärv enligt 6 a §. Om en bank förvärvar
ett försäkringsbolag och försäkringsbolaget äger t. ex. 30% av aktierna i ett
finansbolag, kan det alltså bestämmas att jämväl finansbolaget skall ingå i
den konsoliderade kapitaltäckningen på det sätt som anges i stycket.

Vidare införs ett nytt fjärde stycke, enligt vilket försäkringsbolag som
ingår i koncernen inte skall omfattas av det konsoliderade kapitalkravet. I

96

stället skall som sagt avräkning för tillskott i försäkringsbolaget ske från Prop. 1990/91:154
bankens respektive holdingbolagets primära och supplementära kapital (se
kommentaren till 9 a §). De nuvarande bestämmelserna innebär att kon-
cernens kapitalbas och placeringar skall bestämmas med utgångspunkt
från koncernbalansräkningen. Ändringen får till följd att ett försäkringsbo-
lag — i fråga om kapitaltäckning — redovisningsmässigt skall behandlas
som om det inte tillhör koncernen.

Sådana dotterföretag till försäkringsbolag som inte driver någon form av
finansiell verksamhet omfattas inte heller av kapitaltäckningsreglerna.
Detta innebär att även t. ex. bilverkstäder, företag som bedriver skadeföre-
byggande verksamhet samt företag inom hälso- och friskvårdsområdena
skall undantas (se också vid 9 a §).

2 kap. 12 §

Regleringen av kassareserven har tagits bort. Kvar finns en allmän bestäm-
melse i första stycket om att bankerna skall hålla en med hänsyn till
rörelsens art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap och en möjlig-
het i andra stycket för regeringen eller bankinspektionen att meddela
närmare föreskrifter om betalningsberedskapen.

2 kap. 14 och 15 §§

1 paragraferna har lagts till ett sista stycke där en hänvisning görs till

15 a §.

2 kap. 15 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om en banks möjligheter
att förvärva aktier (s. k. placeringsaktier) i företag samt bevilja vinstan-
delslån och lån med efterställd betalningsrätt.

Det utrymme som får användas för dessa placeringar anges i första
stycket till trettio procent av bankens kapitalbas. Hur kapitalbasen beräk-
nas framgår av 9 a §. Bankens möjligheter att inneha aktier och andelar i
fastighetsförvaltande bolag (4 §), s. k. organisationsaktier (6 och 6 a §§),
aktier och andelar för skyddande av fordran (8 §) samt aktier för värdepap-
persrörelsen inkluderande emissionsverksamhet (4 kap. 2 och 3 §§ den
föreslagna lagen om värdepappersrörelse) skall inte begränsas av den an-
givna ramen.

För att sprida de risker som kan vara förbundna med denna typ av
placeringar föreskrivs i andra stycket att högst fem procent av den angivna
ramen får användas för placeringar i ett enskilt företag. Från denna be-
stämmelse kan undantag inte medges.

Bestämmelsen i tredje stycket avser att begränsa en banks ägande i ett
enskilt företag. Det bör emellertid finnas en möjlighet att överskrida den
angivna gränsen om fem procent av röstetalet för samtliga aktier. En bank
kan, som ett led i projektfinansiering i ett mindre företag, kombinera
kreditgivning med aktieförvärv. Ett sådant innehav kan vara motiverat                  97

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

under ett uppbyggnadsskede eller i övrigt under en övergångsperiod. För
ett sådant fall kan bankinspektionen medge att denna femprocentsgräns
överskrids. Det är viktigt att banken genom denna typ av finansiering inte
ådrar sig ett bestående ansvar för verksamheten i företaget.

För att tillgodose önskemålen om riskspridning måste de angivna be-
stämmelserna gälla även för den koncern som banken eventuellt ingår i. I
andra stycket anges därför att begränsningen till fem procent av ramen
gäller för varje företag i koncernen. Inget företag i koncernen får alltså
använda mer än fem procent av trettio procent av sin kapitalbas för
engagemang i ett enskilt företag. Undantag görs bara för de försäkringsfö-
retag som kan ingå i koncernen och för sådana dotterföretag till försäk-
ringsföretagen som inte driver någon form av finansiell verksamhet, även
om sådana dotterföretag sällan torde ha några aktieinnehav av här avsett
slag.

Det bör observeras att de nu angivna bestämmelserna inte medför någon
rätt för andra i koncernen ingående företag att förvärva placeringsaktier
osv. Huruvida någon sådan rätt föreligger avgörs av de verksamhetsregler
som gäller för företaget i fråga.

Även i tredje stycket har tagits in särskilda koncernregler. På samma sätt
som gäller enligt försäkringsrörelselagen föreskrivs här att gränsen fem
procent av röstetalet gäller för hela koncernen. Undantag görs dock för
försäkringsföretag och dotterföretag till försäkringsföretag. Det bör obser-
veras att detta undantag omfattar alla dotterföretag till försäkringsföretag,
alltså även sådana som driver finansiell verksamhet. Skälet är att undanta-
get här har en annan karaktär, genom att det ger ett gemensamt placerings-
utrymme för försäkringsföretagen och deras dotterföretag. För de syften
som begränsningsregeln skall tillgodose spelar det inte någon roll hur
innehavet är fördelat inom denna grupp av företag.

Försäkringsföretagen i koncernen kan tillsammans inneha upp till fem
procent av röstetalet i ett enskilt företag utan att det inkräktar på övriga
koncernföretags utrymme för innehav i samma företag. Om ett utländskt
försäkringsföretag och dess dotterföretag skulle inneha t. ex. åtta procent
av röstetalet i ett enskilt företag, innebär det emellertid att koncernen i
övrigt kan förvärva ytterligare högst två procent av röstetalet. Ett ut-
ländskt försäkringsföretag som ingår i en svensk koncern tillsammans med
en bank får emellertid aldrig inneha mer än tio procent av röstetalet, även
om ett sådant innehav skulle vara tillåtet enligt de regler som gäller för
företaget.

De gränser som satts upp i denna paragraf relateras till marknadsvärdet
av innehavet. Bestämmelsen kan få den konsekvensen att en bank eller
annat bolag i en bankkoncern genom kursförändringar, uppköp eller dylikt
utan egen förskyllan kommer att överskrida någon av de angivna gränsvär-
dena. Banken eller bolaget måste då sälja aktier eller avveckla krediter till
ett motsvarande belopp så att engagemanget ryms inom ramen. Avveck-
lingen skall ske så snart det är lämpligt. En bank bör därmed ha rätt att
avvakta med försäljning av aktier under en period med fallande kurser för
att undvika onödiga förluster. Om det är fråga om att avveckla en kredit
måste hänsyn naturligtvis tas till det låntagande företaget.

Prop. 1990/91:154

98

2 kap. 16 §

I denna paragraf finns bestämmelsen om s.k. enhandskrediter. I första
stycket har vissa ändringar gjorts i överensstämmelse med vad som före-
slås i 3 kap. 7 § förslaget till lag om värdepappersrörelse.

Enligt ett nytt andra stycke gäller bestämmelsen även garantiförbindel-
ser, som banken utfärdar.

I ett nytt tredje stycke får regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen rätt att utfärda föreskrifter i detta avseende.

7 kap. 14 §

Enligt huvudregeln överklagas bankinspektionens beslut hos regeringen. I
andra stycket hänvisas till vissa paragrafer (bl. a. den nya 18 §) där en
annan instansordning föreskrivs.

7 kap. 18 §

Paragrafen är ny. Det är för närvarande straffbelagt att driva bankrörelse
utan att vara berättigad till det. Bankinspektionen får nu enligt första
stycket möjlighet att ingripa mot den som, utan att ha tillstånd till det, tar
emot inlåning på räkning från allmänheten. Ett föreläggande att upphöra
med verksamheten får förenas med vite.

Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätten i Stockholms län på
ansökan av bankinspektionen. Förfarandet regleras i lagen (1985:206) om
viten.

Om det är osäkert om en viss verksamhet skall anses omfattad av lagen
eller ej får inspektionen enligt andra stycket i stället begära in upplysningar
av den som bedriver verksamheten.

Om ett utländskt företag bedriver inlåningsverksamhet i Sverige utan
tillstånd, ger tredje stycket möjlighet att rikta ett föreläggande inte bara
mot det utländska företaget som sådant utan också mot den som är
verksam här i landet för det utländska företagets räkning. En liknande
bestämmelse finns i bl. a. 44 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Enligt fjärde stycket överklagas beslut enligt denna paragraf hos kam-
marrätten. En hänvisning till denna bestämmelse finns i 14 §.

9 kap. 1 §

Första stycket har tagits bort. I stället för denna straffbestämmelse har
införts en bestämmelse om vitesförfarande i 7 kap 18 §.

5.2 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen
(1987:618)

1 kap. 4 §

Den föreslagna ändringen i första stycket innebär att ett försäkringsbolags
förvärv av aktiemajoriteten i en bank inte kommer att kräva dispens enligt

Prop. 1990/91:154

99

andra stycket. En grundtanke bakom dispensregeln i andra stycket är att Prop. 1990/91:154
bankens moderföretag inte i sin tur får vara dotterföretag. Avsikten har
inte varit att denna ordning skall ändras i detta sammanhang. Därför har
en regel införts i FRL som förhindrar ett försäkringsbolag som är dotterfö-
retag att förvärva aktiemajoriteten i en bank (se 7 kap. 17 a § första stycket
FRL).

1 kap. 5 §

Paragrafen har ändrats på så sätt att den nu reglerar förhållandet när ett
bankaktiebolag ingår i en koncern oavsett om moderbolaget är en bank
eller inte. Härigenom har också tidigare praxis beträffande den s. k. bank-
smittan kodifierats, (se avsnitt 3.5.2)

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) bör försäk-
ringsbolag undantas från dessa regler. Ett sådant undantag har tagits in i
det nya andra stycket. Detsamma gäller dotterföretag som inte driver
någon form av finansiell verksamhet. Andra koncernföretag än de nu
nämnda, t. ex. ett finansbolag som är dotterföretag till ett försäkringsföre-
tag, skall däremot fullt ut omfattas av de bestämmelser som anges i första
stycket.

För försäkringsbolagens rörelse, tillsyn och ledning skall således endast
FRLs bestämmelser gälla. Koncernbidrag från bank till försäkringsbolag
skall dock kräva bankinspektionens medgivande. Bestämmelsen har flyt-
tats till ett nytt tredje stycke för att den inte skall omfattas av undantaget i
andra stycket. Den närmare innebörden av förslaget har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 3.5.2.

4 kap. 2 §

I paragrafen finns bestämmelser om teckning av aktier vid nyemission mot
betalning med pengar eller apportegendom. Hänvisning görs i första och
andra styckena till 2 kap. 5 § BRL.

Genom en lagändring (1990:821) som trädde i kraft den 1 augusti 1990
upphävdes 2 kap. 5 § andra stycket BRL. Den i förevarande paragraf i
första stycket intagna hänvisningen till den upphävda bestämmelsen har
nu tagits bort. I andra stycket har en redaktionell följdändring gjorts.

5 kap. 1 och 17 §§

I dessa paragrafer har hänvisningarna till 2 kap. 20 § BRL, som nu föreslås
upphävd, tagits bort.

5.3 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen
(1987:620)

1 kap. 5 §

Det nya andra stycket har med endast redaktionella ändringar förts över
från 2 kap. 20 § BRL.

100

3 kap. 4 och 5 §§

I de båda paragraferna har lagts till en hänvisning avseende situationen när
en medlem begär utträde ur en föreningsbank vid lokal föreningsbanks
övertagande av del av central föreningsbanks rörelse enligt 10 kap. 8 a §.

4 kap. 1 §

Första —tredje styckena är oförändrade.

I fjärde stycket anges i vilka fall en medlems rätt att erhålla återbetalning
av sina inbetalda medlemsinsatser inte kan begränsas i stadgarna. Änd-
ringen innebär att en sådan begränsning inte heller får ske om avgången
har samband med att en lokal föreningsbank övertar del av en central
föreningsbanks rörelse enligt 10kap. 8 a §.

10kap. 8a §

Paragrafen är ny. I första stycket anges att en lokal föreningsbank får ta
över del av en central föreningsbanks rörelse. Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, bankinspektionen skall lämna tillstånd till överta-
gandet om det framstår som ändamålsenligt ur allmän synpunkt. Bestäm-
melsen överensstämmer med vad som enligt 8 § gäller i andra fall av
övertagande av del av föreningsbanks rörelse.

I andra stycket regleras medlemmarnas ställning vid övertagande enligt
första stycket.

Vid överlåtelsen skall de berörda medlemmarna skriftligen underrättas
om till vilken föreningsbank deras medlemsskap skall föras över. Är med-
lemmen inte nöjd med beslutet kan han få sitt medlemskap överfört till
annan av honom anvisad lokal föreningsbank eller begära sitt utträde ur
föreningsbanken. Underrättelsen bör sändas till medlemmen i så god tid
att han får skäligt rådrum för sitt ställningstagande. Därför har valts
samma tidsfrist som i fusionsfallet (se 10 kap. 3 §). Medlemmen får därige-
nom i övertagandefallet möjlighet att inom en månad från det att under-
rättelsen skickades till honom begära sitt utträde ur den överlåtande ban-
ken eller anvisa annan lokal föreningsbank i vilken han vill vara medlem.
Om en medlem inte hör av sig till banken får han antas ha godtagit
beslutet. Någon efterforskning av medlemmar bör inte krävas. Av den
uppställda tidsfristen följer att övertagandet inte får verkställas förrän
tidigast en månad efter det att underrättelse om övertagandet med beslut
om till vilken bank medlemskapet skall föras över skickats till medlem-
marna. Därigenom blir det alltid utifrån den överlåtande bankens eget
kapital som medlemmens återbetalningsbara medlemsinsatser enligt
4 kap. 1 § skall beräknas.

I tredje stycket anges att, efter bankinspektionens medgivande, den
överlåtande föreningsbankens reservfond får sättas ned med skäligt be-
lopp. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 3.7.2).

Prop. 1990/91: 154

101

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag

4c§

Paragrafen innehåller regler om kapitalkravet for kreditaktiebolag. Regler-
na är, liksom för finansbolagen, innehållsmässigt identiska med dem som
gäller för bankerna.

Ändringarna i andra stycket motsvaras av ändringar i 2 kap. 10 § andra
stycket BRL. Liksom i den lagen är syftet att det skall krävas kapitaltäck-
ning för fordringar mot eller garanterade av försäkringsbolag, när försäk-
ringsbolaget inte ingår i konsoliderad kapitaltäckning. Om kreditaktie-
bolaget och det försäkringsbolag som fordringen riktar sig mot ingår som
systerföretag i en bankkoncern, krävs det alltså kapitaltäckning för ford-
ringen hos kreditaktiebolaget; försäkringsbolaget omfattas inte av det kon-
soliderade kapitalkravet enligt 2 kap. 11 § BRL. Om försäkringsbolaget är
ett dotterbolag till kreditaktiebolaget, krävs däremot inte någon kapital-
täckning eftersom försäkringsbolaget omfattas av den konsoliderade kapi-
taltäckningen enligt 4 d § kreditaktiebolagslagen.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
13§

Till andra stycket har fogats en hänvisning i punkt 3 beträffande utländska
finansbolag till finansbolagslagen. Tillståndsprövning skall alltså inte ske
enligt 1968 års lag i fråga om utländska finansbolags rätt att verka i Sverige
genom filial. I stället skall reglerna i 5 a § finansbolagslagen tillämpas. Ett
utländskt finansbolag som fått filialtillstånd i Sverige skall, enligt 5 a §
finansbolagslagen, vara underkastat finansbolagslagens bestämmelser och
i övrigt reglerna i 1968 års lag om företagsfilialer i allmänhet. 1968 års lag
hänvisar i sin tur (1 §) till att utlänningar och utländska företag skall följa
de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet
här i riket.

Stycket har också omarbetats redaktionellt.

5.6 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)

4 kap. 2 §

Paragrafen innehåller regler om betalning av aktier vid nyemission i ett
försäkringsaktiebolag.

Andra stycket innebär att ett försäkringsaktiebolag har möjlighet att öka
sitt aktiekapital och använda de nya aktierna för att byta till sig så många
aktier i ett annat försäkringsaktiebolag att detta blir dotterbolag (apporte-
mission). Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln att aktierna vid
nyemission skall betalas med pengar. Undantaget tillkom år 1960 för att
underlätta koncernbildningar inom försäkringsväsendet (se prop.

Prop. 1990/91:154

102

1981/82:180 s. 173). Den nu föreslagna ändringen innebär att förfarandet Prop. 1990/91:154
blir möjligt även för försäkringsaktiebolags förvärv av aktier i finansiella
företag och även holdingbolag som äger sådana företag, se avsnitt 3.5.2.
Som hittills krävs försäkringsinspektionens medgivande för transaktionen.

7 kap. 17 §

Paragrafens första stycke innehåller den s. k. femprocentsregeln som be-
skrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.5). Huvudregeln är att ett
försäkringsbolag inte får äga större andel av aktierna i ett enskilt aktiebo-
lag än som motsvarar fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Sist i
stycket har nu införts en undantagsregel för aktier som innehas av bankfö-
retag och dotterföretag till bankföretag. En motsvarande regel finns i 2 kap.
15 a § tredje stycket BRL.

I andra stycket har ordet aktiefond bytts ut mot ordet värdepapperfond;
jämför lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Försäkringsinspektionen kan medge dispens från femprocentsregeln i
första stycket. I praxis har dispens emellertid inte medgetts för förvärv av
aktier i banker och andra finansiella företag.

Den nuvarande lagtexten och den praxis som har utvecklats kring denna
ger ingen ledning för hur dispensregeln skulle kunna tillämpas på försäk-
ringsbolags förvärv av aktier i banker och andra finansiella företag. Sådana
förvärv bör därför prövas i särskild ordning och enligt särskilda kriterier.
Förvärvsreglerna för sådana aktieförvärv har därför inte utformats som en
utvidgad tillämpning av dispensregeln. I stället har reglerna placerats i en
ny paragraf, 17 a §. En hänvisning dit har tagits in i ett nytt fjärde stycke.
Förevarande paragraf blir därmed inte tillämplig beträffande försäkrings-
bolags förvärv av aktier och andelar i banker och andra finansiella företag.

7 kap. 17 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om försäkringsbolags för-
värv av organisationsaktier eller motsvarande andelar i företag som driver
någon form av finansiell verksamhet. Med sådana företag avses svenska
banker, finansbolag, värdepappersbolag, kreditaktiebolag och motsvaran-
de utländska företag. Hit bör också räknas sådana företag av holdingbo-
lagstyp som äger aktier eller andelar i finansiella företag. I det till lagrådet
remitterade protokollet angavs att det skulle vara fråga om bolag som var
moderbolag till finansiella företag. 1 enlighet med vad som skall gälla när
det är fråga om försäkringsbolags direktägande i finansiella företag bör
dock inte krävas att det skall föreligga ett koncernförhållande mellan
holdingbolaget och det finansiella företaget. Däremot krävs det att hol-
dingbolagets innehav av aktier och andelar i finansiella företag genomgå-
ende har organisationskaraktär och att holdingbolaget har aktier och an-
delar bara i sådana företag som försäkringsbolaget får direktäga. Försäk-
ringsbolag får alltså inte med stöd av denna paragraf förvärva aktier eller
andelar i företag som gör placeringsförvärv i t. ex. finansiella företag.

103

Vidare gäller att ett försäkringsbolag inte kan vara moderbolag till ett Prop. 1990/91:154
holdingbolag, om en bank ingår i holdingbolagskoncernen, se avsnitt 3.5.2
och specialmotiveringen till 1 kap. 4 § BAL.

Enligt första stycket får ett försäkringsbolag förvärva aktier eller andelar
i banker och andra finansiella företag. Andra meningen innehåller en viss
begränsning av förvärvsrätten. Där föreskrivs att ett försäkringsbolag som
är moderbolag till en bank i sin tur inte får vara dotterföretag till annat
företag än en bank. Beträffande bakgrunden till den bestämmelsen hänvi-
sas till specialmotiveringen till ändringen i 1 kap. 4 § BAL.

Enligt bestämmelsen i andra stycket krävs för förvärv av organisations-
aktier som överstiger fem procent av röstetalet att regeringen eller försäk-
ringsinspektionen lämnar tillstånd till förvärvet. Liksom när det gäller
motsvarande ärenden på banksidan bör regeringen bemyndiga försäk-
ringsinspektionen att pröva sådana förvärv som inte är av sådan art att de
behöver prövas av regeringen.

I linje med regeln i 17 § skall femprocentsregeln i förevarande paragraf
tillämpas även på koncernbasis. Emellertid har ett undantag införts beträf-
fande finansiella företag och dotterföretag till sådana företag. Undantaget
motsvarar regeln i 2 kap. 15 a § tredje stycket BRL.

Bestämmelsen i tredje stycket begränsar försäkringsbolagens möjlighet
att använda sina tillgångar som riskkapital i finansiella företag. Den när-
mare utformningen av regeln har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 3.5.5. Bestämmelsen tillgodoser de olika skyddsintressena och
kravet på en tillfredsställande organisatorisk stabilitet. Den innebär att en
första förutsättning för att få tillstånd till ett förvärv av aktier eller andelar
i banker och andra finansiella företag är att insatskapitalet uppgår till högst
ett belopp som, tillsammans med det bokförda värdet av tidigare förvärv
av sådana företag eller av försäkringsbolag, håller sig inom de ramar som
anges i begränsningsregeln. De fastställda ramarna är alltså avsedda att
gälla det totala ägandet i banker och andra finansiella företag. Innehav
som understiger femprocentsgränsen i andra stycket faller dock inte in
under begränsningregeln. Överskrids femprocentsgränsen i andra stycket
första och andra meningen blir dock begränsningsregeln tillämplig på
innehavet i dess helhet.

Begränsningsregeln utgör en maximiregel. Även om insatskapitalet lig-
ger inom ramen för regeln, kan tillstånd till förvärvet ändå vägras med
hänsyn till de prövningskriterier som kommer att behandlas i det följande.

I fjärde stycket anges att för tillstånd krävs att förvärvet ingår som ett led
i organisationen av verksamheten. Det skall alltså ligga en långsiktig orga-
nisatorisk strategi bakom förvärvet.

På samma sätt som för bankers förvärv av försäkringsbolag (se special-
motiveringen till 2 kap. 6 a§ BRL) är i princip inte förvärvets storlek
bestämmande för tillståndsprövningen. Det är emellertid naturligt att ju
större andel av en bank eller ett finansiellt företag som förvärvas desto
starkare blir presumtionen för att förvärvet görs av organisatoriska skäl.
Om förvärvet konstituerar ett koncernförhållande skall kravet på förvärv
av organisatoriska skäl som regel anses uppfyllt. Detsamma gäller om
försäkringsbolaget och ett annat företag vardera äger hälften av en bank

104

eller annat finansiellt foretag och ägarföretagen endast har gemensam
beslutanderätt (s. k. 50/50-bolag). Samma bedömning bör också göras om
försäkringsbolaget utövar ägandet tillsammans med fler än ett företag,
men i övrigt under motsvarande förutsättningar som beträffande 50/50-
bolag. Ju mindre andel som förvärvas desto mer krävs av försäkringsbola-
get i fråga om redovisning av omständigheter som innebär att förvärvet
kan anses ha skett av organisatoriska skäl. Exempel på sådana omständig-
heter kan vara olika typer av samarbetsavtal eller avtal som ger försäk-
ringsbolaget större inflytande än vad storleken på aktieinnehavet utvisar.
Ett förhållandevis litet aktieförvärv kan utgöra ett led i ett större successivt
förvärv. Dessutom kan även förvärv av en mindre andel i ett stort företag
ibland ge ett betydande inflytande och därmed anses vara ett organisato-
riskt förvärv. Om ett förvärv inte kan anses organisatoriskt betingat skall
tillstånd vägras även om förvärvet ligger inom ramen för begränsningsre-
geln. Som tidigare framgått behövs dock inte något tillstånd om innehavet
inte uppgår till mer än fem procent av röstetalet i företaget.

Även andra omständigheter än frågan om förvärvet är av organisatorisk
natur bör beaktas vid tillståndsprövningen. Mot bakgrund av de allmänna
sundhets- och soliditetskraven bör det vid tillståndsprövningen bedömas
huruvida hela utrymmet i praktiken skall kunna utnyttjas för förvärv av
aktier i banker och andra finansiella företag. En sådan bedömning är
nödvändig därför att soliditet och faktisk riskspridning kan variera väsent-
ligt mellan enskilda försäkringsbolag. Exempelvis kan ett nystartat försäk-
ringsbolags hela konsolideringskapital bestå av eget kapital.

Vad gäller frågan om ett förvärv i övrigt är lämpligt och motiverat ur
företagsekonomisk synpunkt, är utgångspunkten densamma som beträf-
fande bankers förvärv av aktier i försäkringsbolag, se specialmotiveringen
till 2 kap. 6 a § BRL. Således bör tillståndsprövningen normalt inte omfat-
ta förvärvets lämplighet ur företagsekonomisk synpunkt. Om ett planerat
förvärv grundas på uppenbara missbedömningar eller felkalkyler, måste
det dock rimligen beaktas vid tillståndsprövningen. I normala fall torde
emellertid sådana frågor klaras ut vid underhandskontakter som föregår
ett slutligt avgörande av ett tillståndsärende.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1) berörs frågan om koncentra-
tion på marknaden till följd av koncernbildningar. Som framhållits i
specialmotiveringen till 2 kap. 6 a § BRL är frågan komplicerad och kan
betraktas från såväl nationella som internationella utgångspunkter. Det
kan uppstå behov av att behandla frågan i större sammanhang. Inom
ramen för ett enskilt tillståndsärende bör emellertid eventuella koncentra-
tionstendenser i regel inte ha någon avgörande betydelse. Det är emellertid
tänkbart att det finns grundad anledning anta att en tilltänkt koncernbild-
ning blir så dominerande att den allvarligt försämrar den rådande konkur-
renssituationen och marknadens funktionssätt i övrigt. Tillståndspröv-
ningen bör omfatta sådana särskilda förhållanden. Det är naturligt att
tillståndsmyndigheten i ett sådant fall inhämtar NOs yttrande.

Prop. 1990/91: 154

105

5.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:606) om
finansbolag

2 och 2 a §§

I 2 §, i dess nuvarande lydelse, redogörs för de situationer när tillstånd för
bedrivande av finansieringsverksamhet krävs. Avsikten är att dessa be-
stämmelser skall gälla för utländska företag som genom filial driver finan-
sieringsverksamhet här i landet. Villkoren kan emellertid inte utformas
helt identiskt. 2 § bör därför i fortsättningen avse endast svenska företag.
Med svenska företag avses svenska rättssubjekt, dvs. företag som är bilda-
de enligt svenska regler och som har hemort i Sverige.

I 2 a § beskrivs de situationer när finansieringsverksamhet som drivs av
ett utländskt företag kräver tillstånd. Tillstånd för finansieringsrörelse
krävs om företaget ägs av ett bankinstitut eller ett dotterbolag till sådant
institut, om verksamheten är riktad till konsumenter eller om värdet på
tillgångarna i verksamheten överstiger femtio miljoner kronor. Vid be-
stämmandet av tillgångarnas storlek skall inte hänsyn tas till det utländska
företagets totala tillgångar. Det väsentliga i sammanhanget är i stället hur
stora de tillgångar är som används i den verksamhet som bedrivs här i
landet.

Av 3 §, som inte bör ändras, framgår att tillstånd likväl inte krävs i vissa
situationer. Så skall inte heller vara fallet för utländska företag. De till-
gångar som används i verksamhet som är undantagen från tillståndsplikt
skall inte räknas in i underlaget för bedömningen om en verksamhet
fordrar tillstånd enligt 2 a §. Detta framgår av hänvisningen till 2 § andra
stycket.

I 2 § tredje stycket anges att tillstånd inte krävs, om finansieringsverk-
samheten bedrivs av andra än aktiebolag, ekonomisk förening, handelsbo-
lag eller enskild näringsidkare. Härigenom undantas exempelvis staten,
kommuner, stiftelser och ideella föreningar från tillståndsplikten. 2 a §
innehåller inte någon hänvisning till 2 § tredje stycket. Härav följer att
något sådant generellt undantag för utländska rättssubjekt inte finns.

5 och 5 a §§

På motsvarande sätt som i 2 och 2 a §§ har en uppdelning gjorts mellan
tillståndsförutsättningarna för svenska resp, utländska företag.

I 5 f anges för närvarande vilka förutsättningar som skall gälla för att ett
företag skall få tillstånd att bedriva tillståndspliktig finansieringsverksam-
het. Första stycket ändras endast på det sättet att det framgår att paragra-
fen gäller endast svenska rättssubjekt.

I 5 a §, som är ny, behandlas de krav som skall uppfyllas av utländska
företag som önskar bedriva tillståndspliktig finansieringsverksamhet.

Verksamheten här i landet måste drivas från kontor med självständig
förvaltning (filial).

Verksamheten skall vidare omfatta finansieringsverksamhet. Begreppet
finansieringsverksamhet förklaras i 1 § andra stycket. Det fordras att bola-
get driver sådan verksamhet i sitt hemland och att det där står under

Prop. 1990/91:154

106

tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ. Med myndighet eller Prop. 1990/91:154
annat behörigt organ avses ett organ som har till uppgift att utöva tillsyn
över finansiella företag, dvs. en motsvarighet till bankinspektionen. Filial-
etablering förutsätter att inspektionen skall ha möjlighet att samarbeta
med tillsynsmyndigheten i finansbolagets hemland.

För att tillstånd skall ges förutsätts också — på samma sätt som gäller for
svenska företag — att företaget inte är olämpligt att driva finansierings-
verksamhet här i landet och att verksamheten kan antas inte bli till skada
för det allmänna. Företaget skall t. ex. i sitt hemland lyda under betryggan-
de kapitaltäckningsregler. Det skall också allmänt ha bedrivit verksamhe-
ten i sitt hemland på sådant sätt att det finns skäl att tro att en verksamhet
i Sverige kommer att drivas på ett seriöst sätt.

Av andra stycket framgår att vad som stadgas i lagen också i tillämpliga
delar skall gälla filialer. Det framhålls särskilt att sådana förelägganden
som bankinspektionen enligt lagen kan rikta mot finansbolag kan, när det
gäller utländska företag, riktas såväl mot det utländska företaget som mot
filialen och dess ledning. Om ett utländskt företag skulle driva tillstånds-
pliktig verksamhet här i landet utan att ha fått tillstånd, kan ett föreläggan-
de att upphöra med verksamheten riktas mot var och en som är verksam
för företagets räkning här i landet. Genom en hänvisning till lagen om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket kommer en
filial till ett utländskt företag att lyda under de regler som finns i den lagen
om bl. a. filialens ledning, bokföring, revision m. m.

I övrigt innebär bestämmelsen bl. a. att det är bankinspektionen som
lämnar tillstånd för verksamheten (1 §), att de närmare bestämmelser om
beräkning av besläktade företags tillgångar som anges i 4 § skall tillämpas
även beträffande utländska företag, att utländskt företag som fått tillstånd
att driva verksamhet här i landet kan använda beteckningen finansbolag
(8 §), att utländskt företag har rätt att ge ut obligationer m. m. (10 a §), att
räkenskaperna och filialledningens förvaltning skall granskas av auktorise-
rad revisor (12 §), att filialen står under tillsyn av bankinspektionen och
att vad som sägs om tillsyn i 13 — 17 samt 19 — 21 §§ gäller för filialen samt
att bestämmelserna om överklagande, tystnadsplikt och straff som åter-
finns i 25 —27 §§ också gäller filialer.

I paragrafens första mening anges för närvarande att bolag som har fått
tillstånd att driva finansieringsverksamhet kallas finansbolag. Ordet ”bo-
lag” har nu bytts ut mot ordet ”företag”, eftersom det inte är säkert att
utländska företag som etablerar sig genom filial här i landet svarar mot
beteckningen bolag. Genom ändringen kommer alltså även utländska fi-
nansieringsföretag med filialtillstånd att få beteckningen finansbolag. Det
betyder att vad som sägs om finansbolag i exempelvis lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel och lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank kom-
mer att gälla också för de utländska filialerna.

Eftersom begreppet finansieringsverksamhet används också i den före-

107

slagna nya lydelsen av 2 kap. 1 § bankrörelselagen, har begreppet här Prop. 1990/91:154
kompletterats med orden ”enligt denna lag”.

10a§

Paragrafen är ny. Genom bestämmelsen får finansbolag möjlighet att ge ut
t. ex. obligationer, förlagsbevis och andra löpande skuldebrev.

I fråga om värdepappersbolag och banker föreslås att rätten att utan
begränsningar ge ut obligationer skall framgå bara genom att nuvarande
förbud resp, begränsningar upphävs. I fråga om finansbolagen finns det
emellertid skäl att i lagen införa en uttrycklig regel om rätten att ge ut
obligationer. Skälet är att ett finansbolag som ger ut obligationer i många
fall kommer att svara mot beskrivningen av ett kreditaktiebolag. För
klarhetens skull bör det därför framgå av finansbolagslagen att även fi-
nansbolag får ge ut obligationer.

10b §

Tillståndsplikten avser bara förvärv av aktier eller andelar i företag som
ingår som ett led i organisationen av finansbolagets verksamhet. Frågan
huruvida tillstånd krävs skall alltså prövas med utgångspunkt i om förvär-
vet kan anses vara betingat av organisatoriska skäl. I första hand torde det
bli fråga om förvärv av försäkringsföretag, företag som driver sådan verk-
samhet som kräver tillstånd av bankinspektionen samt företag som driver
näraliggande men inte tillståndspliktig verksamhet, exempelvis placerings-
rådgivning.

11 a, 11 b och 11 c §§

Paragraferna innehåller kapitaltäckningsregler för finansbolag. Kapital-
täckningsreglerna för finansbolag är innehållsmässigt identiska med dem
som gäller för bankerna.

De ändringar som gjorts i 11 a § sista stycket, 11 b § andra stycket och
11 c § andra och tredje styckena motsvarar ändringarna i 2 kap. 9 a, 10 och
11 §§ BRL. Beträffande innebörden av ändringarna i förevarande paragra-
fer hänvisas till specialmotiveringen till ändringarna i BRL och kredit-
aktiebolagslagen.

15§

I första stycket har hänvisningen till 5 § kompletterats med en hänvisning
till nya 5 a §, som behandlar tillståndsförutsättningarna för de utländska
finansbolagen.

Enligt det nya tredje stycket kan bankinspektionen förena ett beslut om
återkallelse av ett tillstånd med ett förbud att fortsätta verksamheten. Om
inspektionen misstänker att ett företag som får sitt tillstånd återkallat ändå
inte kommer att upphöra med verksamheten, kan inspektionen redan i
samband med återkallelsen förbjuda fortsatt verksamhet och behöver allt-

108

så inte avvakta att den nya bestämmelsen i 23 § första stycket blir tillämp- Prop. 1990/91:154
lig. Detta får särskild betydelse när straffbestämmelsen i 27 § första stycket
upphävs. Att ett förbud mot fortsatt verksamhet kan förenas med vite
framgår av 24 §.

23 §

Genom den nya regeln i första stycket får bankinspektionen möjlighet att
förelägga den som driver tillståndspliktig finansieringsverksamhet utan
tillstånd att upphöra med verksamheten. Denna möjlighet ersätter straff-
bestämmelsen i 27 § första stycket, som föreslås upphävt.

Av andra stycket, som i sak överensstämmer med paragrafens tidigare
innehåll, framgår att inspektionen kan genom ett föreläggande infordra
underlag för bedömningen om en verksamhet är tillståndspliktig.

Tredje och fjärde styckena har utformats på samma sätt som motsvaran-
de stycken i 7 kap. 18 § BRL. De anger att förelägganden enligt första och
andra styckena kan förenas med vite och att bankinspektionens beslut
enligt paragrafen får överklagas till kammarrätten. En allmän bestämmelse
om att inspektionens förelägganden och förbud enligt lagen får förenas
med vite finns redan i 24 §. En regel om vite har ändå tagits med i
förevarande paragraf, för att det inte skall råda något tvivel om att beslutet
att sätta ut vite skall överklagas till kammarrätten.

24 och 25 §§
Ändringarna i dessa paragrafer är följdändringar till de nya regler som
införs i 23 §.

27 §

Bestämmelsen i första stycket om straff för den som utan tillstånd bedriver
tillståndspliktig verksamhet har tagits bort. I stället har ett förfarande med
föreläggande att upphöra med verksamheten införts genom nya bestäm-
melser i 23 §.

Andra och tredje styckena är oförändrade.

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank

18 §

Första stycket är oförändrat.

I andra stycket regleras den extraordinära möjlighet riksbanken har att
lämna lån om exempelvis konkurs hotar ett bankinstitut eller ett annat
finansiellt företag och en sådan utveckling skulle allvarligt undergräva
förtroendet för landets kredit- och betalningssystem. Endast svenska bank-
institut kan nu få sådan kredit. I konsekvens med detta bör även kredit-
möjligheten för andra finansiella företag förbehållas svenska rättssubjekt.

109

20 §

Första och andra styckena är oförändrade.

Tredje stycket ändras för att göra klart att, också när det gäller utländska
finansbolag, kassakravet skall beräknas på filialens — inte hela det ut-
ländska fmansieringsföretagets — placeringar eller förbindelser. Den änd-
ring som görs i sista meningen är en språklig anpassning till andra stycket.

5.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:000) om
värdepappersrörelse

5 kap. 3 §

Paragrafen innehåller regler om kapitalkravet för värdepappersbolag. Reg-
lerna är, liksom för finansbolagen och kreditaktiebolagen, innehållsmäs-
sigt identiska med dem som gäller för bankerna.

De ändringar som gjorts i andra stycket motsvarar ändringarna i 4 c §
kreditaktiebolagslagen. Beträffande innebörden av ändringarna i föreva-
rande paragraf hänvisas till ändringarna i den lagen.

Prop. 1990/91:154

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

dels anta de av lagrådet granskade förslagen till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3. lag om ändring i föreningslagen (1987:620),

4. lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag,

5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,

6. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

7. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag, och

8. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

dels anta förslaget till

lag om ändring i lagen (1991:000) om värdepappersrörelse.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.

110

Sammanställning av remissyttranden över
kreditmarknadskommitténs betänkande (SOU
1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden i den del
betänkandet avser bankverksamhetsdefmitionen,
och rörelseregler för bank

Efter remiss har yttrande över de i rubriken angivna avsnitten i betänkan-
det avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskolle-
giet, sydsvenska och Stockholms handelskammare, konsumentverket, sta-
tens industriverk (SIND), riksskatteverket (RSV), riksåklagaren, patent-
och registreringsverket (PRV), hovrätten för västra Sverige, kammarrätten
i Göteborg, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskonto-
ret, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska Bankföreningen, Svens-
ka sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Stadshypo-
tekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Bankmannaförbundet,
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Industriförbundet, Svensk Indu-
striförening, Svenska Kommunförbundet, Svenska Revisorsamfundet,
Kooperativa förbundet (KF) samt Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sve-
rige.

1 Allmänna synpunkter avseende
bankverksamhetsbegreppet

1.1 Bankinspektionen

Den nu gällande definitionen anger den yttre ramen för bankernas verk-
samhet och är inte preciserad. Genom detaljerade förvärvsregler, som
anger vilken egendom en bank får förvärva för egen räkning eller driva
handel med, görs väsentliga inskränkningar i det av definitionen angivna
verksamhetsområdet. I praxis har dessa inskränkningar kommit att utgöra
de regler som gett definitionen av verksamhetsområdet konkret innehåll.
Bank har enligt nuvarande bestämmelser således tillstånd att förvärva och
driva handel endast med den egendom som nämns i dessa regler. Förvärv
av all annan egendom anses i dag förbjuden.

Bankinspektionen delar kommitténs uppfattning att de nuvarande verk-
samhetsreglerna för bank har begränsat bankernas utvecklingsmöjligheter
samtidigt som andra företags- och finansieringsformer kunnat utvecklas
jämförelsevis fritt. Kreditmarknadskommittén har ansett att bankerna
måste ges förutsättningar att behålla sin centrala ställning på kreditmark-
naden. Bankinspektionen instämmer i detta ställningstagande och anser
att bland annat förslaget till ny bankverksamhetsdefinition kan bidra till
en liberalisering av banklagstiftningen.

Genom den nya metoden att definiera bankverksamhetsbegreppet kan
verksamheten på ett helt nytt sätt anpassas till utvecklingen. Bankinspek-
tionen tillstyrker denna principiella förändring av uppbyggnaden och inne-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

111

hållet av begreppet bankverksamhet. Det är dock viktigt att konstatera att
kommitténs avsikt med den nya uppbyggnaden inte är att härigenom
utvidga vad som i dag anses som bankverksamhet utan främst att söka
tillskapa en i detta avseende flexibel lagstiftning. Detta är ett inspektio-
nens framtida ställningstaganden i fråga om gränsdragningen mellan
bankverksamhet och annan verksamhet. Avsikten förtjänar att till före-
kommande av missuppfattningar kraftigt understrykas i det fortsatta lag-
stiftningsarbetet. Vidare bör framhållas att en flexibel lagstiftning liksom
en avreglering på det finansiella området ställer större krav på en effektiv
och kvalificerad tillsyn.

Bankinspektionen vill i detta sammanhag peka på det förhållandet att
den bankliknande inlåningsverksamhet som bedrivs av bl. a. hyresgäst-
och konsumentkooperationerna inte omfattas av banklagstiftningen och
dess skyddsbestämmelser. Grunden för detta undantag har sedan lång tid
ansetts vara att denna form av verksamhet anses bedriven inte bland
allmänheten utan endast bland en begränsad krets av personer med intres-
segemenskap såsom medlemmar i en förening och organisation. Antalet
medlemmar i konsumentkooperationen uppgår för närvarande till om-
kring 2 miljoner. Bankinspektionen delar KMK:s uppfattning att denna
verksamhet måste anses riktad mot allmänheten och menar att grunden
för udnantag från skyddsbestämmelserna i banklagstiftningen är föråld-
rad. Verksamheten är mycket omfattande och skyddsintressena i form av
t. ex. insättarskyddet är lika relevant i detta sammanhang som vid bankin-
låning. KMK har på grund av kommittédirektiven inte ansett sig kunna
utreda nämnda förhållande och föreslå någon ändring. Inspektionen anser
emellertid att frågan är så viktig att den bör tas upp till diskussion i
samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet på finansmarknaden.

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

1.2 Försäkringsinspektionen

I avsnitten 7.1 och 7.2 redovisas kommitténs överväganden och förslag i
fråga om definition av bankrörelse och rörelsereglerna för bankinstituten.
Inspektionen har ingen erinran mot kommitténs ställningstaganden. I
fråga om möjligheter för bank att förvärva aktier och andelar i organisa-
tionsföretag vill inspektionen erinra om att motsvarande fråga är aktuell
också på försäkringsområdet. KMK föreslår att en bank skall ges tillstånd
att förvärva aktier och andelar i svenskt eller utländskt företag med en
verksamhet som utgör eller har en nära anknytning till bankverksamhet,
om hinder inte möter från allmän synpunkt. Regelsystemet för försäk-
ringsbolags aktieförvärv är annorlunda uppbyggt men rent principiellt
anser inspektionen, som också framgår av vad inspektionen anfört i sitt
remissttrande över FVK:s slutbetänkande, att ett försäkringsbolag på mot-
svarande sätt skall i ett dotterbolag få driva verksamhet som också försäk-
ringsbolaget självt får driva. Vid översynen av bestämmelserna i försäk-
ringsrörelselagen bör tillses att inspektionen får samma insyns- och till-
synsmöjligheter som gäller i förhållande till försäkringsbolaget.

112

1.3 Kommerskollegium

I regeringens proposition ”Sverige och den västeuropeiska integrationen”
framhålls särskilt Sveriges intresse att medverka i samarbete med EG för
att skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft i Väst-
europa. Avvecklingen av stora delar av den svenska valutaregleringen som
skett under senare tid är en viktig förutsättning för att skapa möjligheter
för ett — på grundval av fri konkurrens — fritt utbyte av finansiella
tjänster med EG och Västeuropa i övrigt. Intentionerna bakom kredit-
marknadskommitténs liggande betänkande är ju också att bl. a. söka åstad-
komma en struktur med ökad internationalisering. Med tanke på att mer
än hälften av Sveriges utrikeshandel sker med EG-området (ca 2/3 med
Västeuropa) är det — inte minst av övergripande internationella konkur-
rensskäl — angeläget att det svenska regelverket på bank- och försäkrings-
området utformas på ett sådant sätt att den inom EG åsyftade förstärk-
ningen av konkurrenseffektiviteten i tjänsteutbytet tillåts slå igenom även
i Sverige. Detta innebär krav på en långtgående harmonisering med an-
passning till motsvarande bestämmelser/arrangemang inom EG så att
företag och medborgare i Sverige kan delta på samma villkor i tjänsteutby-
tet som sina motsvarigheter i EG. Detta torde gälla för flertalet av de
lagstiftningsområden som behandlas i KMK:s betänkande och i förslaget
från kapitaltäckningsgruppen (bl. a. frågan om bankdefinition, förvärvs-
förbud, kapitaltäckningsregler, ägande- och rösträttsbegränsning, ut-
ländskt ägande, försäkringsbolagens finansförvaltning samt koncernfrå-
gor). Andra frågor av direkt relevans i sammanhanget rör frågor om
hemlandskontroll, utländska bankfilialer och avgränsning mellan bank
och försäkringsbolag ur ägande- och kreditgivningssynpunkt.

Då många av ovanstående frågor ännu ej fått sin slutliga lösning i form
av bindande EG-direktiv är det naturligt att man på svensk sida så nära
som möjligt följer händelseutvecklingen inom EG för att inte tappa mo-
mentum i det erforderliga svenska harmoniserings- och anpassningsarbe-
tet.

1.4 Sydsvenska handelskammaren

Det är av yttersta vikt att reglerna för den svenska kreditmarknaden
anpassas till den internationella utvecklingen. Detta gäller särskilt utveck-
lingen inom EG. Tyvärr har inte kommittén beaktat den ökade internatio-
naliseringen och vad som komma skall genom EG:s inre marknad 1992.
Det är för svenskt vidkommande utomordentligt angeläget att följa med i
denna utvecklingsprocess.

De internationella konkurrensaspekterna kommer här i förgrunden. Re-
dan i dag konkurrerar svenska banker och försäkringsbolag i hög grad med
utländska motsvarigheter. Valutaregleringens avskaffande, möjligheten att
öppna utländska bankfilialer i Sverige m. m. kommer att ytterligare skärpa
denna konkurrens. Det är därvid helt nödvändigt att svenska banker,
försäkringsbolag och andra kreditinstitut ges samma organisations- och
verksamhetsbetingelser som motsvarande institutioner i andra länder.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

113

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

En viktig utvecklingstendens som berör bankernas och försäkringsbola- Prop. 1990/91:154
gens verksamhetsbetingelser är den ökade integrationen av respektive Bilaga 1
verksamhetsområden. I flera länder har denna integration gått mycket
långt. För svensk del är frågan föremål för fortsatt utredning. Vad gäller en
framtida svensk reglering anser Handelskammaren att den bör utgå från en
väsentligt ökad integration mellan bank- och försäkringsverksamhet.

Slutligen vill Handelskammaren tillstyrka att bankverksamhetsbegrep-
pet får en generell utformning. Detta kommer att göra det möjligt för
bankerna att i framtiden utan lagändring utveckla och förnya verksamhe-
ten.

1.5 Stockholms handelskammare

Kommittén lägger även fram flera förslag av betydelse för bankernas
organisation och verksamhet. Handelskammaren anser det viktigt att ban-
kerna så långt som möjligt får frihet att själva organisera sin verksamhet.
Det befrämjar effektivitet, marknadsanpassning och konkurrens. Handels-
kammaren kan därvid tillstyrka att bankverksamhetsbegreppet ges en
generell utformning som ger bättre möjligheter för bankerna att i framti-
den utveckla och förnya verksamheten.

Ett steg i rätt riktning är också att bankerna fått möjlighet att förlägga
även verksamhetsgrenar, som anses utgöra central eller egentlig bankverk-
samhet, i dotterbolag om detta framstår som organisatoriskt ändamålsen-
ligt. Detta bör dock enligt Handelskammarens mening inte föranleda att
ytterligare statliga styrelseledamöter tillförs bankorganisationerna. För-
utom att koncernledningen självfallet fortfarande har ett ansvar för verk-
samheten är de aktuella dotterbolagen underkastade särskild reglering och
föremål för bankinspektionens tillsyn. Förslaget framstår därmed som en
onödig administrativ merbelastning.

1.6 Konsumentverket

Kommittén ger enligt Konsumentverket goda skäl för att bankerna skall
behålla sin särställning på kreditmarknaden, där insättarskyddet har en
central roll. Verket instämmer med kommittén i att hushållen inte ska
behöva företa riskbedömningar i egentlig mening när man lånar ut sina
tillgångar till banker utan att de behöver ha tillgång till en i praktiken
riskfri och fullt likvid placeringsform. Kravet på fungerande betalsystem
ger också bankerna en central roll på kreditmarknaden.

Konsumentverket vill dock i detta sammanhang framhålla att hushållen
har en relativt svag ställning gentemot bankerna i den oligopolposition
som nu råder och som kommittén föreslår ska fortsätta att råda på inlå-
ningssidan. Med bankernas ensamrätt till inlåning kan det befaras att
konkurrensen inte stimuleras, vilket kan få negativa följder för hushållen i
form av t. ex. högre avgifter. Verket vill därför inte helt utesluta att i
framtiden även andra former av inlåningsinstitut bör få etableras under
förutsättning att den kan ske under lika betryggande former som i banker.

Med hänsyn till den sociala och ekonomiska betydelse som finansverk-

114

samheten har för hushållen är det ett samhällsintresse inte bara att den
verksamheten bedrivs på ett ur stabilitets- och soliditetssynpunkt tillfreds-
ställande sätt, utan också att den sker på ett sätt som tillgodoser konsu-
menternas intressen i övrigt. Konsumentverket, som bl. a. har tillsynen
enligt konsumentkreditlagen och har till uppgift att stärka konsumenternas
ställning bl. a. på kreditområdet, mottar årligen ett stort antal klagomål
och förfrågningar som direkt eller indirekt rör banker och övriga finansie-
ringsföretags verksamhet. Man kritiserar därvid ofta bl. a. brister i infor-
mation och marknadsföring. Höga avgifter föranleder också många klago-
mål.

Mot bakgrund bl. a. av den starka ställning som bankerna har är det
enligt Konsumentverket orimligt att ta ut separata avgifter för självklar
grundservice på inlåningssidan, t. ex. uttag av innestående medel, saldobe-
sked o. dyl. Det finns också anledning att se kritiskt på höga avgifter i
samband med utlåning. Konsumenterna har anledning att räkna med att
räntan täcker bankernas kostnader i sådana sammanhang.

1.7 Riksåklagaren

I mitt yttrande begränsar jag mig till den del av kommitténs förslag som
rör bestämmelserna om straff och vite.

Allmänt sett bör kriminalisering komma ifråga endast när andra sank-
tionsformer inte står till buds. Ofta är ekonomiska eller administrativa
sanktioner långt effektivare än straff när det gäller att stävja icke önskvär-
da företeelser inom närignsverksamhet. Stundom kan tvångsmedel i form
av vite vara att föredra framför straff. Den lagstiftning varom här är fråga
avser ett område där typiskt sett andra sanktionsformer än straff är de
mest effektiva.

Som framhålls i betänkandet ersattes 1985 straffbestämmelsen om olaga
försäkringsrörelse med ett vitesförfarande i samband med att den enskilde
fick möjlighet att erhålla förhandsbesked huruvida en viss verksamhet är
att bedöma som försäkringsrörelse. Lagändringarna motiverades främst av
önskemålet att förenkla sanktionssystemet och möjliggöra ett snabbare
ingripande.

Även enligt det nu föreliggande förslaget öppnas möjlighet för den
enskilde att få bindande besked huruvida en viss typ av verksamhet kräver
tillstånd. Liksom inom försäkringsväsendet utövas tillsynen och kontrol-
len inom bankväsendet av en särskild myndighet med långtgående befo-
genheter. Enligt min mening utgör bankinspektionens verksamhet en ga-
ranti för en sund utveckling inom bankväsendet och ger också goda möjlig-
heter till ett snabbt och effektivt tillrättaläggande av eventuellt förekom-
mande missförhållanden inom branschen. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till vad jag inledningsvis anfört anser jag, i motsats till kommittén,
att övervägande skäl talar för att man nu efter mönster av motsvarande
regelsystem inom försäkringsrörelselagstiftningen låter straffbestämmel-
sen utgå och i stället tillämpar ett vitesförfarande för den som utan till-
stånd driver bankverksamhet eller annan tillståndspliktig rörelse.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

115

I övrigt ansluter jag mig till kommitténs överväganden och förslag
beträffande nu ifrågavarande avsnitt.

1.8 Hovrätten för västra Sverige

Kommittén har med sitt arbete försökt tillgodose ett antal intressen av
särskild vikt. Den har sålunda velat få till stånd så konkurrensneutrala
villkor som möjligt för dem som är verksamma på kapitalmarknaden. Den
har vidare strävat efter att bevara ett starkt insättarskydd och att över
huvud taget förstärka konsumentskyddet på den finansiella marknaden.
En annan ledstjärna i arbetet har varit principen att ägarintressen inte skall
influera kreditgivningen. Ytterligare har kommittén haft som målsättning
att underlätta en fortsatt internationalisering och att skapa ett flexibelt
regelsystem som gör det möjligt för instituten att smidigt anpassa sin
verksamhet till förändrade förutsättningar.

Intresset av flexibilitet i regelsystemet har tagit sig uttryck i generellt
hållna, för att inte säga konturlösa, bestämmelser om vilken verksamhet
som kräver tillstånd och vilken verksamhet som institut med tillstånd, s. k.
tillsynsobjekt, får bedriva.

Det är i denna del som hovrätten har de starkaste invändningarna mot
förslaget. Avgränsningen av tillåtlig verksamhet ger inte tillfredsställande
möjligheter att förutse vad som gäller och tillgodoser därmed inte kravet
på rättssäkerhet. Bestämmelserna får för läsaren substans — och i några
fall begripligt innehåll — först efter ett studiium av motivuttalandena.
Men inte heller dessa ger tillräcklig vägledning om vad som gäller.

Förmodligen i medvetande om dessa brister har kommittén föreslagit
att bankinspektionen dels skall kunna ge dispens från auktorisations-
kravet, dels på ansökan ge bindande förhandsbesked om bestämmelsernas
räckvidd. Proceduren med dispensgivning och lämnande av förhandsbe-
sked framstår emellertid för hovrätten som påtagligt byråkratisk och elimi-
nerar inte förslagets påtalade brist på rättssäkerhet. Den torde kunna
avvaras, om bestämmelserna omarbetas och ges större konkretion.

I förslaget ersätts nuvarande definition av bankrörelse (2 § BRL) med en
bankdefinition (2 kap. 1 § 1 st. KML) och en bankverksamhetsdefinition
(föreslagna 2 kap. 1 § 1 st. BRL).

Motivet till ändringen är bl. a. att den nuvarande bankrörelsedefini-
tionen anses för inskränkt. Den talar endast om ”verksamhet i vilken ingår
inlåning från allmänheten”. Kommittén påpekar att bankerna i själva
verket bedriver en verksamhet av mer omfattande slag än som kommer till
uttryck i bankrörelsedefinitionen. Den föreslagna bankverksamhetsdefmi-
tionen anses alltså ge en riktigare bild av bankernas verksamhet.

Redan i det föregående har hovrätten ställt sig tveksam till att i KML
införa en bankdefinition. Den saknar praktisk betydelse. Dessutom är
banklagstiftningen redan nu uppdelad på ett flertal lagar. Att föra in en
bestämmelse om bank i ytterligare en lag medför en ökad splittring. Anses
behov föreligga av definitionen bör den införas i BRL.

Svårigheten att i en s. k. bankverksamhetsdefinition beskriva det typiska
i bankverksamhet och samtidigt ange gränserna för vad bank får ägna sig

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

116

åt beror inte minst på att verksamhetsförutsättningarna varierar starkt
mellan olika banker. En stor affärsbank och en mindre sparbank, kanske
med bara några få personer anställda och med begränsat öppethållande,
har utöver traditionell bankverksamhet av typ inlåning och utlåning inte
mycket gemensamt. Sådana specialtjänster som en större affärsbank till-
handahåller, t. ex. corporate finance, kan och skall naturligtvis inte mindre
banker erbjuda. Denna diskrepans mellan olika bankers verksamhet kom-
mer inte till uttryck i den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen. Den
ger m. a. o. ingen bild av vad bankerna i gemen driver för verksamhet. Ett
av syftena med den har därför inte uppfyllts.

Än mindre fyller definitionen funktionen att avgränsa bankverksamhet
från den verksamhet som andra kreditinstitut får bedriva. Tvärtom görs i
definitionen en sammanblandning av den verksamhet som är förbehållen
bank (mottagande av inlåning) och verksamheter som såväl bank som
andra kreditinstitut får ägna sig åt. Att beteckna den sålunda uppräknade
verksamheten som ”bankverksamhet” är missledande.

En legaldefinition är i allmänhet en nödvändighet då behov finns att i
skilda regler referera till ett begrepp eller en särskild företeelse. Det förelig-
gande förslaget visar inte på ett sådant behov; bara på några få ställen i
lagen används begreppet bankverksamhet och där är det möjligt att hänvi-
sa till den bestämmelse som beskriver för bank tillåten verksamhet i stället
för att referera till ”bankverksamhet”.

Den starkaste invändningen mot bestämmelsen är emellertid att den
inte tillfresställande anger kriterierna på tillåtlig bankverksamhet, låt vara
att dessa kommer till synes i motiven till förslaget. Åtminstone i allmänna
termer borde i lagtexten anges vad som utmärker den verksamhet en bank
får bedriva.

Hovrätten föreslår på anförda skäl att bankverksamhetsdefinitionen
som sådan utmönstras samtidigt som bestämmelsen i 1 kap. 2 § BRL med
den nu gällande bankrörelsedefinitionen får kvarstå i lagen. Därmed bort-
faller naturligtvis behovet av ändring av ansvarsbestämmelsen i 9 kap. 1 §
BRL.

Med den uppbyggnad lagförslaget getts kan emellertid inte undvaras en
bestämmelse som anger ramen för vilken verksamhet en bank får bedriva.
En överträdelse av en sådan bestämmelse är inte straffsanktionerad och
den kan därför ges en mera allmän utformning än om så vore fallet. De
begränsningar som är nödvändiga på grund av förekommsten av centrala
skyddsintressen bör dock framgå direkt av lagtexten. Vidare bör den — av
skäl som närmare framgår av det följande — ange att tillåtligheten av viss
verksamhet är avhängig av den enskilda bankens resurser och kompetens.
Som illustration till det anförda kan tjäna följande modell, som alltså är
avsedd inte som ett lagförslag i egentlig mening utan endast som ett
belysande exempel.

En bank får mottaga inlåning på räkning från allmänheten, ge kredit och, i
mån av resurser och kompetens, bedriva annan finansiell verksamhet. Den
får i övrigt bedriva verksamhet som gagnar den finansiella verksamheten.

En bank får dock inte bedriva en verksamhet som kan äventyra bankens

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

117

säkerhet, oberoende, sunda utveckling eller allmänhetens förtroende för
bankväsendet.

Av 1 kap. 5§ föreningsbankslagen (1987:620) följer att en lokal för-
eningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad.

Ytterligare begränsningar för bankverksamhet följer av 3 — 7 §§.

En bestämmelse av detta slag — som alltså handlar om en banks rättighe-
ter — bör kompletteras med en bestämmelse om skyldigheten att utöva
viss verksamhet. En regel om skyldighet att erbjuda allmänheten ett allsi-
digt utbud av finansiella tjänster ingår, enligt kommitténs förslag, som en
del av bankverksamhetsdefinitionen. Det framstår för hovrätten som mera
logiskt att denna typ av åliggande skiljs från vad som behandlar den
tillåtliga verksamheten. Den centrala skyldigheten att bedriva viss verk-
samhet bör alltså enligt hovrättens mening införas i en särskild paragraf.

Det kan vidare starkt ifrågasättas om denna skyldighet bör vara så
omfattande som kommittén föreslagit. Hovrätten har tidigare erinrat om
att verksamhetsförutsättningarna för större affärsbanker och t. ex. mindre
sparbanker är helt olika. Det är uppenbart att ett stort antal mindre
sparbanker idag inte lever upp till det krav som enligt ordalydelsen ställs
på dem i kommittéförslaget. Får bestämmelsen föreslagen lydelse, är åt-
minstone den formella grunden lagd till en omfattande strukturomvand-
ling på sparbankssidan i riktning mot allt större enheter. Frågan om
behovet av en sådan strukturomvandling ges med jämna mellanrum aktua-
litet. De motiv till bestämmelsen som kommittén redovisar tyder emeller-
tid inte på att förslaget är tänkt som ett styrmedel för att få till stånd en
förändring av sparbanksstrukturen. Då bestämmelsen likväl är att uppfat-
ta på detta sätt bör den ges en mera inskränkt betydelse.

Detta är angeläget också av den anledningen, att bestämmelsen annars
kan verka som ett incitament för mindre banker att starta verksamheter
som banken varken har resurser eller kompetens till. Det är känt, att
bankinspektionen vid ett inte ringa antal tillfällen sett sig föranlåten att
avstyra mindre bankers planer på att tillhandahålla kvalificerade tjänster
på det finansiella området. Anledningen har varit just att banken ansetts
sakna erforderlig kompetens. I förlängningen är det naturligtvis omsorgen
om de kunder som efterfrågar tjänsterna som varit drivkraften för bankin-
spektionen vid dessa ingripanden.

Det kan tilläggas att hovrättens nu redovisade synpunkter — som kom-
mer till uttryck också i den tidigare presenterade modellen rörande tillåtlig
bankverksamhet — gäller oaktat kommittén i motiven framhållit att det
inte är nödvändigt att bank ägnar sig åt de olika verksamheterna i egen
regi, utan att det är tillräckligt att banken genom förmedling tillhandahål-
ler tjänsterna.

Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att skyldigheten bör
inskränkas till att ta emot inlåning från allmänheten och att, i mån av
kreditutrymme, erbjuda allmänheten krediter.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

118

1.9 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Definition och reglering av bankverksamhet

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

KMK föreslår inga inskränkningar i de verksamheter som banker för
närvarande får bedriva. I vissa avseenden vill man se verksamhetsfältet
vidgat. Med hjälp av en ny bankdefinition försöker utredningen ange vad
som skall rymmas i begreppet bankverksamhet. Därtill fogas vissa ur
skyddssynpunkt avgörande förbud, bl. a. mot aktieförvärv. Underförstått
är att andra aktiviteter, som lagstiftningen inte omnämner, skall vara
tillåtna, förutsatt att dessa är förenliga med bankinlåningens karaktär och
har nära samband med bankverksamheten i övrigt. Detta kan betecknas
som en ”omvänd” konstruktion av lagstiftningen jämfört med dagens läge.
Förslaget förutsätter vidare att bankinspektionen noga övervakar gränser-
na för vad som är tillåtet och otillåtet. KMK markerar att bankernas
huvudfunktion även i fortsättningen skall vara att transformera inlåning
till ränterörlig utlåning i olika former.

Definitionen av en ny bank

Fullmäktige kan ansluta sig till detta synsätt och till den övergripande
lagstiftningsmodell för banker som utredningen har formulerat. Modellen
torde ge bättre utrymme för anpassningar till skiftande marknadsförhål-
landen än vad dagens mer detaljerade uppräkning av tillåtna aktiviteter
medger. Samtidigt förutsätter KMK:s förslag en ny, utvidgad bankdefini-
tion.

Det förefaller naturligt att en sådan definition koncentreras kring inlå-
ningen respektive utlåningen och verksamhet som kan anses ha nära
samband därmed. Fullmäktige ser det vidare som en fördel att inriktning-
en mot allmänheten utgör en del i den föreslagna definitionen. Att ge
service uteslutande till egna ägargrupper eller andra närstående intressen-
ter bör inte stå som kännemärke för en bank.

Därutöver vill KMK lagfasta att banker skall erbjuda ”ett allsidigt utbud
av finansiella tjänster” på marknaden och genomgående fungera som s. k.
breddinstitut. Detta synsätt får anses överensstämma med vad som tradi-
tionellt gällt på svensk bankmarknad framför allt under perioder med
omfattande kreditpolitiska regleringar. Parallellt med utlåningsrestrik-
tioner och ränteregleringar har krav ställts på bankerna att erbjuda allmän-
heten en bred kombination av finansieringsformer och andra finansiella
tjänster och att fungera under ett visst mått av inbördes konkurrens.

Fullmäktige vill emellertid ifrågasätta om kravet på bredd och allsidig-
het är lämpligt att direkt infoga i den nya lagstiftningen. Marknadsutveck-
lingen gör att frågan om bredd kontra specialisering för banker tenderat att
bli mer komplicerad. Den ökade konkurrensen inom landet leder till
förändringar. När valutaregleringen avvecklas och flera etableringshinder
rivs blir det också tveksamt att ställa formella krav på bredd och allsidig-
het som inte har någon motsvarighet i viktigare konkurrentländer.

Mycket talar för att endast ett begränsat antal institut kan fungera som
breddinstitut i verklig mening på en framtida, utvecklad bankmarknad.

119

De mindre bankerna kan då behöva koncentrera sina verksamheter i högre
grad än vad som gäller för närvarande, bl. a. för att finna lönsamma
nischer att verka i. Detta är en utveckling fullmäktige inte motsätter sig.
Man bör vara öppen för att mer av variationer i bankbegreppet sannolikt
kommer att uppträda. Mot denna bakgrund förordar fullmäktige att frågan
om specialisering kontra bredd inte låses fast i lagstiftningen.

Formuleringen som stadgar att banker skall erbjuda ett allsidigt tjänste-
utbud i 2 kap. 1 § andra stycket bankrörelselagen, bör alltså utgå. Lagrum-
met bör utformas så det klart framgår att en bank skall erbjuda allmänhe-
ten möjlighet till inlåning (av pengar) och att annan än bank inte utan
särskilt medgivande i lag får motta inlåning på räkning från allmänheten.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

Bankernas särställning

Som framgått ovan förutser fullmäktige en fortsatt snabb strukturomvand-
ling på bankområdet, inte minst genom olika influenser från utländska
marknader och ett allmänt hårdare konkurrensklimat. Bankernas särställ-
ning bör tydligt markeras, men deras karaktär måste samtidigt tillåtas
ändras över tiden. Ensamrätten till inlåning på konto från allmänheten bör
bestå som en central hörnsten i bankverksamheten. Synen på bankernas
rörelseregler och val av tillgångar kan dock komma att förändras i ett något
längre tidsperspektiv. Ställningen som valutabanker inom ramen för valu-
talagstiftningen kan också genomgå förändringar.

En annan viktig aspekt på bankernas ställning gäller förhållandet till
centralbanken och det som ibland — även av KMK — felaktigt beskrivs
som ”rätten att låna” i riksbanken. Fullmäktige återkommer nedan i
avsnitt 3.5 till en diskussion om centralbankens roll som lender-of-last-
resort men vill redan här understryka att bankerna vad gäller kopplingen
till centralbanken och betalningssystemet inte har några egentliga legala
”rättigheter” att hänvisa till. Riksbanken avgör självständigt, med stöd av
riksbankslagen, vilka banker som skall få direktaccess till kreditfaciliteter-
na, liksom till den centrala clearing som utgör betalningssystemets kärna.
Vissa mindre eller starkt specialiserade bankinstitut kan komma att hänvi-
sas till att klara sin likviditet och sin roll inom betalningsförmedlingen
utan möjlighet till direkt upplåning i riksbanken. Ett sådant förfarande
tillämpas för övrigt redan för sparbanker och föreningsbanker, vilka har
sin koppling till centralbanken via respektive affärsbanker (Sparbankernas
Bank och Föreningsbankernas Bank). Friheten på detta område gör att
riksbanken i praktiken också kan välja vilka banker som i huvudsak skall
fungera som instrument och kanal för penningpolitiken och utforma egna
standardkrav för de berörda instituten. Via den ränta som utkrävs på
banksystemets upplånade medel förfogar riksbanken över en direkt länk
till penningmarknaden och räntesättningen där.

120

Straff

KMK har inte funnit skäl föreslå någon förändring av gällande straff- och
vitesbestämmelser. Fullmäktige vill ändå peka på behov av förändring i ett
avseende.

Straffbestämmelserna i tillämpliga lagar, liksom i den föreslagna kapital-
marknadslagen, föreskriver regelmässigt böter eller fängelse i högst ett år.
Åtal förekommer sällan. Men skulle gällande föreskrifter grovt åsidosättas
finns risk för störningar inom det finansiella systemet. Mot den bakgrun-
den framstår enligt fullmäktiges mening straffmaximum som väl låg. En
höjning till fängelse i högst två år skulle ytterligare inskärpa vikten av att
lagstiftningen följs. Fullmäktige föreslår således att straffmaximum höjs
från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år.

Genomförs förslaget skulle det medföra att preskriptionstiden förlängs
från två till fem år. Reglerna om åtalspreskription är nämligen knutna till
föreskriven straffmaximum i straffskalan. I ett utredningsärende av stor
omfattning kan den gällande korta preskriptionstiden bli ett hinder mot att
saken blir fullständigt utredd innan åtal måste väckas. Förundersökningar
om komplicerade ekonomiska förhållanden tar erfarenhetsmässigt lång
tid. En höjning av straffmaximum skulle således också resultera i en
önskvärd förlängning av preskriptionstiden.

För de fall nuvarande straffbestämmelser bibehålls oförändrade anser
fullmäktige att möjligheten att införa bestämmelser om förlängda pres-
kriptionstider ändå bör övervägas. Ett närmande till gällande preskrip-
tionstider för skatte- och valutabrott (i normalfallet fem år) bör i första
hand prövas.

Resursfrågan

Fullmäktige delar och understryker KMK:s uppfattning att det är omöjligt
för bankinspektionen att i framtiden utan kraftigt ökade resurser fullgöra
de uppgifter som kommer att vila på inspektionen. Redan med nuvarande
arbetsuppgifter är inspektionens resurser otillräckliga. Under den senaste
tioårsperioden, som kännetecknats av mycket snabb omvandling på de
finansiella marknaderna, har bankinspektionens kostnader i reala termer
minskat. Mot denna bakgrund framstår KMKs förslag om en resursför-
stärkning som klart motiverad och förstärkningen bör enligt fullmäktiges
mening genomföras så snart som möjligt. Förtroendet i Sverige och utom-
lands för de finansiella marknadernas stabilitet vilar ytterst på att tillsynen
bedrivs effektivt.

Det står klart att bankinspektionens ansvar och uppgifter kommer att
utökas väsentligt de närmaste åren. Kreditmarknadslagstiftningen blir mer
flexibel och lämnar en större handlingsfrihet för berörda institut på mark-
naden om de bärande delarna av KMKs förslag genomförs. Avregleringar-
na internt och externt fortsätter likaså. Integrationen med de utländska
finansiella marknaderna får därmed en avgörande betydelse. Mot denna
bakgrund måste tillsynsfrågorna komma i förgrunden i det anpassningsar-
bete som nu pågår. Detta innebär dels att resurserna för tillsyn väsentligt

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

121

måste utökas, dels att det internationella samarbetet behöver fördjupas Prop. 1990/91:154
ytterligare.                                                                     Bilaga 1

1.10 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Konkurrens och skyddsintressen på kreditmarknaden

Avregleringen av den svenska kreditmarknaden har under 1980-talet radi-
kalt ändrat förutsättningarna för flertalet svenska finansinstitut. Effekten
av avregleringarna har blivit en ökad konkurrens såväl mellan olika in-
hemska finansinstitut som mellan inhemska och utländska finansinstitut.
Behovet av nyä och mer enhetliga regler för de olika instituten är därför
stort och fullmäktige välkomnar därför denna utgångspunkt för kredit-
marknadskommitténs slutbetänkande.

En ökad konkurrens kommer enligt fullmäktiges mening att leda till en
mer effektivt fungerande kreditmarknad. De av kommittén presenterade
förslagen avseeende utlänningars möjlighet att äga aktier i svenska finans-
institut, likformiga kapitaltäckningsregler, friare verksamhetsregler för
banker och mer likformig och förbättrad övervakning av finansinstituten
kommer på sikt att avsevärt förbättra finansmarknadernas effektivitet.

En ökad konkurrens kan emellertid leda till ett ökat risktagande hos
olika finansinstitut. En sådan utveckling vore enligt fullmäktiges mening
olycklig om den skulle påverka det internationella förtroendet för den
svenska marknaden. Skyddsintresset till följd av de föreslagna enhetligare
lagarna blir därför av ökad betydelse framöver. De särskilda skyddsintres-
sen som bör hävdas är följande.

Insättarskyddet, som innebär att kredit- och likviditetsrisker skall minime-
ras för sparare i finansinstitut.

Betalningsmedelsförsörjningen, som skall förse ekonomin med betal-
ningsmedel och garantera fungerande betalningar.

Samhällsintresset, som innebär att vissa institut från tid till annan får
fylla olika penningpolitiskt betingade funktioner.

Den ökade konkurrensen har lett till att en minskande andel av hushållens
och företagens finansiella tillgångar i dag hålls i form av sedlar, mynt och
bankinlåning. Till följd av internationaliseringen och en ökad konkurrens,
kommer nya placeringsalternativ att utvecklas för de svenska hushållen av
ett flertal olika institut. Som framgår av den studie om utvecklingen på
den svenska kerditmarknaden, som kommittén presenterar (bilaga 1),
kommer denna utveckling att accentueras åren framöver. Kravet på insät-
tarskydd omfattar därför ett flertal olika institutformer på kreditmarkna-
den som banker, mellanhandsinstitut, finansbolag och staten via riksgälds-
kontoret. Det är mot denna bakgrund enligt fullmäktiges mening olämpligt
att lösa insättarskyddet med explicita eller implicita statsgarantier gent-
emot vissa institut i finanssektorn som t. ex. banker. I stället bör ett gott
insättarskydd generellt sett erhållas via kapitaltäckningskrav, verksam-
hetsavgränsningar och en kvalitativt sett god övervakning av finansinstitu-

122

ten. Om ytterligare säkerhet för insättarna anses önskvärd bör detta upp- Prop. 1990/91: 154
fyllas genom olika former av försäkringssystem.                            Bilaga 1

Betalningsmedelsförsörjningen som är av väsentlig betydelse för den
ekonomiska stabiliteten har utvecklats kraftigt under de senaste decennier-
na. Vid sidan av sedlar, mynt, bankräkningar och girokonton, har i takt
med teknikutvecklingen, kredit och betalkort utvecklat betalningssyste-
men. Emellertid sker huvuddelen av betalningsförmedlingen som överfö-
ringar mellan olika bankkonton. Enligt fullmäktiges mening utgör därför
säkerheten i denna del av det totala betalningsväsendet ett väsentligt
samhälleligt skyddsintresse.

Den metod som enligt fullmäktiges mening bör väljas for att garantera
betalningförmedlingen sammanfaller i stort med kommitténs förslag och
innebär följande.

a) Enbart banker bör ges rätt att ta emot inlåning på räkning från allmän-
heten. Med inlåning på räkning avses i detta sammanhang kortfristiga
kassabehållningar knutna till betalningsförmedling.

b) Dessa banker bör i den mån de ej står i soliditetskris garanteras likvidi-
tet genom lån med eller utan säkerhet i riksbanken, d. v. s. riksbanken
fungerar som lender of last resort.

Fullmäktige vill i detta sammanhang påpeka att postgirots status är av
speciell natur och kräver särskilda överväganden.

För att uppnå rimliga konkurrensförhållanden på kreditmarknaden är
det enligt fullmäktiges mening viktigt att de svenska bankerna ej ges
implicita statsgarantier för den mer långfristiga upplåningsverksamhet
som konkurrerar med andra finansinstitut. Fullmäktige är medveten om
det gränsdragningsproblem som föreligger att urskilja betalningsförmed-
ling från upplåningsverksamhet i banker. Emellertid torde denna fråga
kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.

1.11 NO

Enligt den föreslagna bankverksamhetsdefinitionen i BRL skall som förut-
sättning för oktroj också krävas att banken erbjuder allmänheten ett allsi-
digt utbud av finansiella tjänster, däribland möjlighet till in- och utlåning
av pengar.

NO kan inte biträda förslaget att i banklagstiftningen införa krav på
allsidigt utbud och att även utlåningsverksamhet skall bedrivas. Enligt
gällande lagstiftning är det endast inlåning från allmänheten på räkning
som karaktäriserar bankverksamhet. Det vore olyckligt att i lagen på
förhand utesluta mera specialiserade banker. I debatten har t. ex. på senare
tid framförts tankar på inlåningsbanker, som i stället för att bedriva
utlåningsverksamhet skulle placera de inlånade medlen i obligationer och
andra värdepapper. En utveckling av andra sådana specialinstitut som
bostads- och konsumentkooperationens sparkassor borde inte heller defi-
nitionsmässigt försvåras genom krav på att tjänsterna skall erbjudas all-
mänheten. NO anser att KMKs förslag alltför mycket tar sin utgångspunkt
i vad som av hävd kommit att förknippas med bankverksamhet. Möjlighe-

123

ter till faktisk och potentiell konkurrens från olika specialinriktade banker Prop. 1990/91:154
borde utgöra ett effektivitetsfrämjande inslag på den från struktursyn- Bilaga 1
punkt oligopolitiska bankmarknaden.

Den i tidigare avsnitt påtalade bristande konkurrensen beträffande rän-
tor och avgifter borde också kunna motverkas genom tillskapandet av
sådana specialiserade institut. Detta borde i sin tur kunna bidra till att öka
det otillfredsställande låga privata sparandet.

NO vill även ifrågasätta om det är verklighetsanknutet att i lagen ställa
upp som krav att inlåning från allmänheten måste ingå i banks verksam-
het. Det torde redan nu finnas banker som inte är intresserade av inlåning
från allmänheten. Genom att ha endast ett kontor som ligger otillgängligt
och att erbjuda en mycket oförmånlig inlåningsränta kan allmänheten
avhållas från att sätta in pengar och att över huvud taget anlita banken.
Dessa banker har en inriktning mot näringslivets behov av banktjänster.
Även inlåning bör därför ingå bland de finansiella tjänster som banker får
erbjuda.

Att i lagen ställa upp krav på att vissa tjänster måste tillhandahållas och
att verksamheten skall omfatta ett allsidigt utbud står inte i god överens-
stämmelse med konkurrenslagens skadlighetskriterium hämmande av ef-
fektiviteten.

Att lagen inte på förhand utesluter mera specialinriktade institut står
också i överensstämmelse med en sådan flexibilitet som KMK i andra
sammanhang förordar.

Med denna reservation accepterar NO, med hänsyn till insättarskyddet,
att banker även fortsättningsvis kommer att ha monopol på inlåning på
räkning från allmänheten.

1.12 Svenska Bankföreningen

I kommitténs förslag lämnas en definition av såväl bank som bankverk-
samhet. Bankföreningen, som bifogar en inom kansliet utarbetad prome-
moria (bil. 1) om vissa lagtekniska frågor, vill i detta sammanhang beröra
vissa mer principiella frågor som har samband med kommitténs definitio-
ner av dessa båda begrepp.

I 2 kap. 1 § kapitalmarknadslagen definieras bank som ett foretag som
fått regeringens tillstånd (oktroj) att driva sådan verksamhet som avses i
bankrörelselagen. Bankverksamhetsdefinitionen återfinns sedan i bankrö-
relselagen. Enligt föreningen bör stadgandet i kapitalmarknadslagen, efter-
som det inte innehåller någon självständig definition av bank som före-
tagsform, i stället kunna ersättas med en hänvisning till de lagar som
innehåller bestämmelser om bank.

Kommittén föreslår att bankverksamhetsbegreppet skall omfatta dels
inlåning på räkning från allmänheten dels finansieringsverksamhet och
annan finansiell verksamhet; de bägge sistnämnda verksamheterna dock
under forutsättning att de är förenliga med bankinlåning. Om särskilda
skäl föreligger, skall till bankverksamhet få hänföras också annan, icke
finansiell verksamhet som har nära samband med övrig bankverksamhet.

Utan ett studium av förarbetena är det till en början inte möjligt att dra

124

någon säker slutsats om vilka aktiviteter som faller under begreppet finan- Prop. 1990/91:154
sieringsverksamhet respektive begreppet annan finansiell verksamhet. En Bilaga 1
lagstiftning som är uppbyggd på sådant sätt är knappast acceptabel. Efter-
som begreppet finansieringsverksamhet enligt den definition det givits i
betänkandet i sig bör kunna inrymmas under begreppet ”annan finansiell
verksamhet” föreslår bankföreningen att ordet finansieringsverksamhet
slopas i bankverksamhetsdefinitionen. Den sakliga innebörden av kom-
mitténs förslag synes emellertid kunna stå i överensstämmelse med vad
som i EG:s förslag till det s.k. andra banksamordningsdirektivet är att
anse som bankverksamhet.

Med hänsyn till att en kombination av in- och utlåning är det väsentli-
gaste kännetecknet på bankverksamhet bör enligt kommittén en bank
bedriva in- och utlåningsverksamhet som inte svarar för endast en ringa
del av bankens samlade verksamhet. Inlåning på räkning från allmänheten
sägs alltjämt skola utgöra en banks centrala verksamhet. Bankföreningen
delar de värderingar som kommittén här ger uttryck för; dock kan det
ifrågasättas om de kan anses spegla den verklighet som idag råder på
bankområdet. Detta gäller särskilt de utlandsägda bankerna, vars inlåning
huvudsakligen härrör från företagssidan. Bankföreningen ifrågasätter allt-
så om förarbetena bör innehålla så bestämda och icke närmare analyserade
uttalanden i fråga om inriktningen på bankverksamhet, när ett antal ban-
ker med färska oktrojer inte kan anses leva upp till dessa. Denna fråga bör
övervägas vidare.

Kommittén konstaterar i detta avsnitt vidare att Kooperativa förbun-
dets och HSB:s riksförbunds medlemstal för länge sedan har uppnått
minimigränsen för vad som kan inrymmas under begreppet allmänhet.
Förhåller det sig så som kommittén anför står de två organisationernas
inlåning i strid med den nu gällande bestämmelsen i 1 kap. 2 § bankrörel-
selagen, som i princip förbehåller bankerna sådan inlåning. Kommittén
har dock — med hänvisning till att det i direktiven uttryckligen anges att
specialinstitut som bostads- och konsumentkooperations sparkassor inte
bör behandlas av kommittén — ansett sig förhindrad att ta vidare befatt-
ning med frågan. Enligt bankföreningen är det inte godtagbart att kommit-
tén, trots att den finner anledning att påtala förhållanden som strider mot
lagstiftningen, inte också föreslår åtgärder för att rätta till dessa. Ett rimligt
förslag hade varit att den inlåningsverksamhet som förekommer hos de två
instituten uttryckligen undantogs från bankrörelselagens tillämpningsom-
råde.

1.13 Svenska sparbanksföreningen

Ny bankdefinition

KMK diskuterar i avsnitt 7.1 med utgångspunkt i förslaget till bankdefini-
tion vilka krav som bör ställas på ett finansiellt institut för att detta skall
kunna erhålla bankoktroj. KMK framhåller bl. a. kravet att allmänheten
skall erbjudas ett allsidigt utbud av finansiella tjänster.

Sparbanksföreningen har inget att invända mot grundprincipen att en

125

bank måste vara ett breddinstitut för att få oktroj. En annan fråga är dock
vad som mera konkret menas med breddinstitut, d. v. s. vad som skall
innefattas i uttrycket allsidigt utbud av finansiella tjänster. Här kommer
man in på frågan vilka verksamheter som en bank över huvud taget får
ägna sig åt. Frågan vilka verksamheter som är förenliga med bankverksam-
hetsbegreppet behandlas nedan i anslutning till vissa konkreta förslag från
KMK på detta område.

Sparbanksföreningen vill i sammanhanget understryka att det inlånings-
monopol som bankerna har och som KMK anför som grund för kravet på
ett allsidigt tjänsteutbud från bankernas sida inte får behandlas som en
formalitet utan skall ha ett reellt innehåll, om nu detta monopol skall
upprätthållas i framtiden.

Vissa företag bedriver idag utan oktroj verksamhet som inte utan visst
fog kan betraktas som mer eller mindre renodlad inlåningsverksamhet.
Det gäller bl. a. bostads- och konsumentkooperationens sparkassor. Dessas
verksamhet förutsätter visserligen inte oktroj, om det är så att verksamhe-
ten uteslutande bedrivs bland en begränsad krets av personer med viss
intressegemenskap. Det synes dock kunna ifrågasättas om inte verksamhe-
ten egentligen har sådan karaktär att den borde vara tillståndspliktig.
KMK har emellertid ansett sig förhindrad att närmare behandla denna
fråga beroende på kommittédirektivens utformning i denna del. Detta är
beklagligt. Enligt Sparbanksföreningens mening hade frågan förtjänat en
närmare belysning från KMKs sida.

Värdet av bankoktroj har utan tvekan rent allmänt urholkats under
senare år i takt med marknadens avreglering. Samtidigt upprätthålls dock
kravet på ett allsidigt tjänsteutbud. Sparbanksföreningen vill betona det
klara samband som bör föreligga mellan det oktrojskyddade inlåningsmo-
nopolet, å ena sidan, och kravet på ett allsidigt utbud av banktjänster, å
andra sidan. Sparbanksföreningen har i och för sig inget att invända mot
att reglerna för inlåningsmonopolet förändras och att bankerna får kon-
kurrens på inlåningssidan från andra aktörer. Ett oeftergivligt krav är då
att verksamhetsförutsättningarna blir mera konkurrensneutrala och att en
modifiering sker av allsidighetskravet. Det kan inte godtas att inlånings-
verksamhet skall få bedrivas utan krav på oktroj och därmed förenade
förpliktelser, om samtidigt bankerna åläggs krav på allsidighet i tjänsteut-
budet som kan upplevas som alltför långtgående.

Även om bankernas inlåningsmonopol skulle komma att upphävas och
det skulle bli möjligt att inrätta specialiserade inlåningsinstitut, vill Spar-
banksföreningen understryka att begreppet bank även i framtiden måste
förbehållas de finansiella institut som idag har oktroj. Begreppet bank
måste förknippas med vissa grundläggande funktioner som idag i allt
väsentligt är utmärkande för de svenska bankerna. De sparkassor som
finns idag och de ytterligare inlåningsinstitut som kan tillkomma är och får
inte kallas banker, även om de givetvis bör åläggas kapitalkrav.

Sparbanksföreningen vill emellertid anmäla stark tveksamhet inför en
utvedckling mot inrättande av specialiserade inlåningsinstitut. Det kan
starkt ifrågasättas om en sådan utveckling verkligen ligger i allmänhetens
och konsumenternas intresse. Det kan befaras att den hårdnande konkur-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

126

rens som därmed skulle uppkomma mellan de olika finansiella instituten
leder till en specialisering och uttunning av traditionell bankverksamhet.
En sådan utveckling är möjlig särskilt utanför storstadsområdena och i
glesbygderna.

Bankverksamhetsbegreppet

KMK tar i avsnitt 7.2 ett nytt grepp vad gäller definitionen av bankverk-
samhetsbegreppet. I stället för att som nu ange detta begrepp genom en
uppräkning av tillåtna verksamhetsgrenar, föreslår kommittén en defini-
tion som jämte ett antal särskilt angivna förbud innebär att alla förvärv
utom de uttryckligen angivna blir tillåtna, under foruttsättning att de ryms
inom bankverksamhetsdefinitionens ram. Härigenom uppnås enligt kom-
mittén en större flexibilitet än idag, och bankerna ges bättre förutsättning-
ar att anpassa sin verksamhet i takt med utvecklingen.

Sparbanksföreningen delar kommitténs uppfattning att den nuvarande
utformningen av bankverksamhetsbegreppet och anknytande forvärvsreg-
ler låser bankernas utvecklingsmöjligheter. Föreningen finner en ändring
härvidlag nödvändig. Den av kommittén föreslagna lagtekniska utform-
ningen är ändamålsenlig och tillgodoser väl önskemålet om en ökad flexi-
bilitet. Sparbanksföreningen kan inte finna att förslaget är förenat med
några nackdelar av betydelse. Föreningen tillstyrker därför att den av
kommittén föreslagna lagtekniska lösningen förverkligas.

Vad beträffar innehållet i bankverksamhetsdefinitionen kan Sparbanks-
föreningen i stort ansluta sig till kommitténs uppfattning såsom den kom-
mer till uttryck i dels förslaget till formell bankverksamhetsdefinition i 2
kap. 1 § bankrörelselagen, dels avsnitt 7.2.3.5 om begreppen finansierings-
verksamhet, annan finansiell verksamhet och icke finansiell verksamhet.
Vad beträffar ägande av aktier i näringslivet hänvisas dock till särskilt
avsnitt därom nedan.

Föreningen vill dessutom anmärka att den finner kommitténs stånd-
punkt avseende vissa serviceinriktade tjänster av icke finansiell natur
alltför snäv. Enligt kommittén bör en bank kunna ge kunder bistånd i form
av tjänster inom ramen för egen verksamhet som bedrivs för att tillgodose
egna behov. Som exempel nämns bl. a. revisionsverksamhet, redovisnings-
verksamhet och fastighetsvärdering. Endast tillfällig överkapacitet bör
enligt kommittén få utnyttjas för att kunna erbjuda allmänheten tjänster.

Den av kommittén gjorda gränsdragningen mellan tillåten och otillåten
verksamhet i nu nämnda avseenden kan knappast sägas vara exempel på
någon högre grad av verklighetsförankring. Det torde exempelvis vara
vanligt förekommande idag att banker i sin normala verksamhet erbjuder
redovisningstjänster åt kunder av olika slag, såsom fastighetsägare samt
ekonomiska och ideella föreningar. Det kan knappast här sägas vara fråga
om ett utnyttjande av en tillfällig överkapacitet utan är tvärtom ett re-
guljärt inslag i bankverksamheten och ett komplement till de övriga tjäns-
ter som bankerna erbjuder allmänheten. Det slags tjänster som det nu är
fråga om bör enligt Sparbanksföreningens mening alltid få räknas till
tillåten bankverksamhet.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

127

1.14 Svenska Föreningsbankers förbund

Ny bankdefinition

KMK föreslår att bank bör definieras som ett företag som fått regeringens
tillstånd (oktroj) att driva sådan verksamhet som anges i kommitténs
förslag till bankverksamhetsdefinition. Definitionen skall ange den yttre
ramen för bankernas verksamhet. Ramen beskrivs så att tillåten bankverk-
samhet kan anpassas till utvecklingen på bankområdet. Således föreslås
den ordningen gälla att all verksamhet, som inte är uttryckligen förbjuden,
är tillåten om den är förenlig med den föreslagna bankverksamhetsdefini-
tionen.

SFF ansluter sig helt till detta synsätt. Förslaget är principiellt betydelse-
fullt och kommer att underlätta en successiv anpassning av bankernas
verksamhet i takt med nya förutsättningar och konkurrensbetingelser. SFF
anser dock att bankerna bör tillåtas förvärva aktier och fastigheter i place-
ringssyfte i viss utsträckning, d. v. s. en utvidgad verksamhetsdefinition
jämfört med vad KMK föreslagit (se nedan avsnitt 2.2.1 —2).

Att KMK inte föreslår någon ändring beträffande bankernas ensamrätt
såvitt avser inlåning från allmänheten är mycket tillfredsställande. Vidare
säger KMK att det för att ett finansinstitut skall få oktroj som bank bör
krävas att det erbjuder allmänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjäns-
ter, däribland möjlighet till in- och utlåning av pengar. Principen att
banker skall vara breddinstitut bör komma till uttryck i bankverksamhets-
definitionen.

Bankens tjänsteutbud skall således erbjudas en vid och obestämd krets
bland allmänheten. Samtidigt får en bank vända sig i första hand till en
viss grupp bland allmänheten bara inte allmänheten i övrigt utestängs från
bankens tjänsteutbud. Vidare är det nödvändigt att bankerna behåller
karaktären av allmänna serviceorgan för näringslivet och den breda all-
mänheten. Åter hindrar inte det att banken inriktar huvuddelen av sin
verksamhet på en särskild sektor av bankområdet. Inriktningen får dock
inte drivas så långt att verksamheten avgränsas till enbart detta.

SFF menar att det av vad som ovan anförts av kommitténs ställningsta-
gande klart framgår att det inte entydigt kan förutsägas i vilken omfattning
en bank måste uppfylla kraven på bredd i verksamheten. Att bredd i någon
bemärkelse dock måste förekomma står dock helt klart.

Av de utlandsägda bankerna i Sverige har endast de två finska bankerna,
Kansallisbanken och Okobanken hållit medel i egenkassa. Det innebär att
endast dessa två banker haft service gentemot hushållen i form av sedvan-
liga banktjänster över disk.

Eftersom de utlandsägda bankerna, med några undantag, inte riktar sig
till hushållen mottar de inte heller inlåning från hushållen i någon större
utsträckning. Finansieringen i kronor sker i stället till övervägande delen
genom kortfristig upplåning från svenskägda affärsbanker.

I konkurrens med bankerna verkar de riksomfattande sparkassor som
drivs av HSB respektive KF. HSB erbjuder sina medlemmar inlånings-
tjänster av olika slag med inriktning på målsparande för bostadsanskaff-
ning medan KF har ett brett sortiment av kort- och långsiktiga inlånings-

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

128

tjänster inklusive en så bankspecifik sparform om Vinstsparande. KF
erbjuder också sina medlemmar olika slag av kontokortskrediter via ett
eget finansbolag.

KFs och HSBs sparkassor är öppna för alla och envar som vill bli
medlem i respektive organisation. Det förefaller sannolikt att det i en
majoritet av de svenska hushållen finns en eller flera personer som är
medlem i endera eller båda av organisationerna. Att sparkassorna riktar
sig till allmänheten står således fullt klart.

SFF betraktar KFs och HSBs sparkassor som historiskt betingade un-
dantag från regeln om att inlåningsverksamhet inte får bedrivas i förhål-
lande till allmänheten av annan än bank.

SFF motsätter sig bestämt att de befintliga sparkassorna, som inte står
under bankinspektionens tillsyn, skulle tillåtas ytterligare bredda sitt ut-
bud av finansiella tjänster.

SFF vill samtidigt avvisa de tankar som kan finnas på att inrätta särskil-
da inlåningsinstitut som konkurrenter till bankerna. Behovet av sådana
institut, som skulle kunna ha rätt att ta emot inlåning från allmänheten
utan att för den skull vara förpliktigade att erbjuda samma allmänhet ett
brett sortiment av finansiella tjänster, får antas vara mycket begränsat.
Det är ett allmänt intresse att hushållens finansiella affärer så långt möjligt
kan skötas i eller genom ett och samma institut. Härigenom minskar
hanteringskostnaderna för både kund och bank. Vidare skulle en etable-
ring av inlåningsinstitut kunna leda till att hushållen kan få det svårare att
ta upp krediter i bank liksom att riskerna ökar för att enskilda kunder
försöker ta upp lån i större utsträckning än vad deras hushållsekonomi tål
om de nämligen har sina affärer splittrade mellan en bank och ett inlå-
ningsinstitut.

1.15 Stadshypotek

Kassastyrelsen vill rikta invändningar mot KMK:s förslag i detta för hela
utredningens centrala avsnitt. Enligt kassastyrelsens uppfattning borde
utredningen gett utrymme för en ytterligare företagsform, nämligen den
specialiserade banken av den typ som finns i andra länder: merchant
banks, mortgage banks, investments banks etc. I det följande skall vi
anföra ett antal motiv för detta.

Utöver banker och kreditmarknadsbolag finns hypoteksinstituten. Ut-
redningen har haft uppenbara svårigeter att foga in dessa institut i det
shcema för kreditmarknadens organisation som utredningen på ett tidigt
stadium fastnade för. Frågan har nu hänskjutits till en särskild hypoteksut-
redning som också har till uppgift att behandla hypoteksinstitutens interna
organisatiosproblem.

Strukturförändringar på kreditmarknaden

Utvecklingen på bankmarknaden går mot att endast ett begränsat antal
banker kan upprätthålla ett brett serviceutbud med heltäckande nät av
bankkontor. Vi kommer sannolikt att i Sverige få se en koncentration mot

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

129

9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

fyra-fem rikstäckande universalbanker med inlåning från allmänheten. De Prop. 1990/91:154
kommer att svara för huvuddelen av all betalningsförmedling. Dessa ban- Bilaga 1
ker har i det närmaste obegränsad upplåningsrätt i riksbanken och kan
liknas vid clearingbankerna i England eller Money Centerbankerna i USA.

Vid sidan av dessa banker kommer det att finnas ett antal banker utan
denna breda service och med ingen eller begränsad upplåningsrätt i riks-
banken.

Utvecklingen mot två former av banker i Sverige kommer ytterligare att
förstärkas av att i stort sett endast de fyra eller fem största bankerna
förväntas bli placerarombud i PmC. Det betyder att de kommer att hand-
ha större delen av alla värdepapperstransaktioner mellan icke PmC-med-
lemmar i värdepapper som är anslutna till PmC. Eftersom PmC har fått en
halvofficiell ställning genom riksbankens åtagande att vara ”lender of last
resort” förstärker detta placerarombudsbankernas roll som clearingban-
ker.

Det kommer även finnas svenska banker som vill eller tvingas att hårt
koncentrera sig inom en viss nisch. Exempel på detta är dagens omstöpta
Jämtlands Folkbank som slagits ihop med PM Capital Markets och nu
kommer att profilera sig som kapitalmarknadsbank. Det går knappast att
här tala om en bank med det breda serviceutbud som KMK har i åtanke.
En liknande utveckling får vi kanske se i andra mindre banker.

EG-lagstiftning

Uttredningen har inte närmare diskuterat hur den svenska kreditmark-
nadslagstiftningen skall anpassas till den som gäller inom EG. Denna
lagstiftning är ännu inte harmoniserad. Det står dock klart att flertalet
länder inom EG ger utrymme i sin lagstiftning för specialbanker, exempel-
vis Hypotekenbanken i Västtyskland, Mortgage Banks och Merchant
Banks i England.

En anpassning till EG innebär att Sverige måste acceptera att sådana
specialbanker får etableringsrätt i Sverige. Således måste Stadshypotek få
räkna med att vi kommer att få konkurrera med specialiserade ”mortage
banks” i Sverige. Det skulle leda till en snedvridning i konkurrensförut-
sättningarna om inte även Stadshypotek fick kallas hypoteksbank.

Utländska bankfilialer kommer att få etableras från 1990 i Sverige.
Något krav på att dessa filialer i Sverige har ett fullt sortiment av bank-
tjänster kan uppenbart inte ställas. Filialerna torde inte heller av flera skäl
kunna ges upplåningsrätt i riksbanken. Internationaliseringen av bankvä-
sendet driver således fram en viss enhetlighet i de legala associationsfor-
mer inom vilka kreditföretagen i olika länder arbetar.

1.16 Finansbolagens förening

Begreppet finansieringsverksamhet

Enligt förvärvsreglerna i gällande rätt förhindras bankerna att bedriva
factoring och leasing. Att bankverksamhet i fortsättningen skall inbegripa

130

finansieringsverksamhet som är förenlig med inlåning lyfter bort detta Prop. 1990/91: 154
hinder. I betänkandet anförs (sid 214) att den praxis som utvecklats hos Bilaga 1
finansbolagen bör kunna godtas när det gäller formerna för bankernas
factoring- och leasingverksamhet.

Föreningen vill i detta sammanhang endast peka på att finansiell leasing
till skillnad mot traditionella bankkreditformer inrymmer andra risker än
rent finansiella risker, alltså risker som är hänförliga till leasetagarens
bristande betalningsförmåga. Leasing är inte någon kreditform utan en
form av investeringsfinansiering. För närvarande saknas lagstiftning angå-
ende finansiell leasing och endast ett fåtal rättsfall har avgjorts i högsta
instans. Produkten innehåller flera oklara frågor av civil- och skatterättslig
natur. Påpekas bör att uthyraren blir part i ett trepartsförhållande där
intressekonflikter kan uppstå mot såväl leverantörer som hyresmän. Detta
bör bättre klargöras i en ev. proposition.

Begreppet inlåning

Bankerna har traditionellt haft momopol på inlåning på räkning från
allmänheten. KMK har inte tänkt sig att ändra på detta förhållande. På
sidorna 201 och 202 diskuteras innebörden av begreppet ”inlåning på
räkning från allmänheten”. P. g. a. det sätt varpå direktiven har utformats
finner sig kommittén förhindrad föreslå att den inlåning som bedrivs inom
KF’s (med 2 miljoner medlemmar) och HSB’s riksförbund skall betraktas
som inlåning från allmänheten. Föreningen konstaterar i likhet med KMK
att KF’s medlemstal för länge sedan passerat gränsen för vad som kan
betecknas som ”icke-allmänhet”.

KMK diskuterar vidare frågan under vilka förhållanden som inbetal-
ningar på kontokortskonton kan betraktas som otillåten bankverksamhet.
I princip stadfästs nuvarande principer och gränsdragningar. Föreningen
vill dock erinra om att en annan statlig utredning, Bankkostnadsutredning-
en, nyligen aviserat förslag om att andra institutioner än banker skall
kunna få ta emot viss form av inlåning. Utan att närmare ha kunnat
analysera grunderna för förslaget vill föreningen framhålla att en sådan
utvidgning av möjligheterna att ta emot inlåningsmedel bör gälla även för
kontokortsföretagen, särskilt som dessa företag i andra avseenden är hår-
dare reglerade än bankerna.

1.17 Svenska fondhandlareföreningen

Kreditmarknadskommittén har gjort en mycket ambitiös genomgång av
den svenska kreditmarknaden med utvikningar till andra områden av
kapitalmarknaden. Denna genomgång är i sig givetvis värdefull som en
spegling av vad dessa marknader i olika hänseenden stod i Sverige under
andra halvan av 1980-talet. Genomgången har i och för sig inte lett
kommittén till några mer långtgående strukturgrepp, vilket snarast måste
ses som ett tecken på att rådande ordning på det stora hela är god. Det
bortses här från vissa lagtekniska förslag, främst förslaget till en ny kapitai-
marknadslag. Sådana lagtekniska ändringar torde dock i sig ändra endast                  131

marginellt på marknadsförutsättningarna. Även i övrigt torde kommitténs
förslag endast komma att få begränsade effekter på marknadsstrukturen,
om de genomförs. Kreditmarknadskommitténs förslag torde således t. ex.
få avsevärt mindre betydelse för marknadens utveckling än det aktuella
förhållandet att valutaregleringen är på väg att avskaffas.

Det senast sagda hindrar inte att flera av kommitténs förslag är betydel-
sefulla. Det gäller i vissa fall i positiv bemärkelse och i andra fall i negativ
bemärkelse.

På den positiva sidan märks främst den ändrade lagstiftningstekniken
när det gäller att ange tillåten resp, otillåten verksamhet i de olika institu-
ten. Den hittillsvarande ordningen, som byggt på det förhållandet att allt
är förbjudet som inte är uttryckligen tillåtet, har tveklöst försvårat en
utveckling av nya produkter och en anpassning till modern internationell
utveckling. Detta har självklart varit till nackdel för alla de berörda institu-
ten. Den nyordning som kommittén föreslår är därför mycket angelägen,
och måste betecknas som en nödvändighet med de krav på snabba föränd-
ringar, för vilka instituten numera utsätts.

Det är även positivt att de i lag angivna rörelseförutsättningarna för
olika slag av institut alltmer likställs så långt detta är möjligt. Kommitténs
ambition att så långt som möjligt samordna kapitalkraven för de olika
insitutsgrupperna tillstyrks således. Även i övrigt bör samordning ske. Det
gynnar konkurrens på lika villkor och därmed utvecklingen av en effektiv
kreditmarknad.

1.18LO

Banklagstiftningen

LO instämmer i de grundläggande överväganden, som KMK presenterat
som bakgrund för sina förslag beträffande bankerna. Ett avgörande kriteri-
um måste även fortsättningsvis vara att ingen annan än bank ska få motta
inlåning från allmänheten. Utbudet av banktjänster föreslås bli friare
genom att endast särskilt utpekade finansieringsfunktioner blir otillåtna.
Därigenom sker en breddning av banks rörelsedefinition. Leasing och
factoring får bedrivas av bank i särskilt dotterbolag. Däremot förhindras
genom KMKs förslag möjligheten för bank att bedriva s. k. fastighets-
leasing/-renting. LO understryker att den åtskillnad mellan ägande och
kreditgivning, som KMK föreslår, skall upprätthållas. Förvärv i place-
ringssyfte av aktier och fastigheter bör vara förbjudna för bankerna.

I övrigt föreslår KMK, att banker i vissa fall genom ett dotterbolag skall
kunna förvärva aktier i finansieringssyfte. Vidare ge förlagslån och vinst-
andelslån samt medverka i projektfinansiering. Omfattningen av sådana
verksamheter föreslås bli begränsade.

LO har dock i ett par avseenden en annan värdering av bankens roll och
därav följande synpunkter på prioriteter i banklagstiftningen och banktill-
synen. LO betonar behovet av betydligt friare konkurrens och vidare
kravet att hopkopplingar mellan bankverksamhet och andra affärsintres-
sen löses upp.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

132

Konkurrensgraden i bankväsendet

Detta är en aspekt som särskilt framhölls i KMKs direktiv. Statsrådet
anförde att vid sidan av den grundläggande kredit- och valutapolitiska
hänsyn, som kommittén borde beakta, måste också de konkurrensmässiga
effekterna bedömas. Om internationella banker medges etablera sig här,
kommer stödet från deras moderbanker och internationella nät av dotter-
banker att göra dem till starkare konkurrenter till svenska banker i fråga
om internationella affärer. I direktiven nämndes vidare att erfarenheter
från Danmark och Finland inte ger anledning befara att konkurrensen
skulle bli övermäktig.

Sedan några år — beslutet togs efter det att KMK lämnat ett delbetän-
kande i frågan — har utländska bankers etablering av dotterbolag tillåtits.
Ur konkurrenssynpunkt är denna förändring hittills närmast ett fiasko. De
utländska bankerna har inte lyckats nå mer än ett par procents marknads-
andel. Flertalet har inte ens kunnat redovisa vinst och flera har lagt ned
verksamheten efter misslyckandet. Förhoppningen att man denna väg
skulle få effektivisering av konkurrensen i bankväsendet har inte infriats.

Ansvarig för övervakning av kartellbildning och otillbörliga konkurrens-
begränsningar är bankinspektionen. Denna har därmed en dubbelroll, som
innefattar att övervaka bankernas oberoende av andra affärsintressen,
deras soliditet och förmåga att infria insättarnas krav vid en eventuell
betalningsinställelse och se till att fri konkurrens råder på marknaden. I
konflikten mellan olika målsättningar har åtgärderna för att åstadkomma
öppen och fri konkurrens kommit på mellanhand.

LO, som tillmäter kravet på möjligast fri konkurrens stor betydelse,
anser att erfarenheten talar för att ansvaret för denna aspekt mera klart än
hittills läggs på NO. SPK bör få utvidgad instruktion för att bevaka
konkurrensen på bankmarknaden. Jämfört med 1983, då KMKs direktiv
skrevs, har problemet med otillräcklig konkurrens, höga vinstmarginaler i
bankerna och bristande service knappast lindrats. Genom avreglering av
räntesättning, kreditramar och valutarestriktioner har marknaden i övriga
avseenden ändrats radikalt.

Problemet med att åstadkomma bättre konkurrens är dock inte bara en
fråga om att utpeka viss myndighet och rättsprocedur. Det måste också
åstadkommas strukturförändringar som kan bilda grunden för en effektiv
konkurrensmarknad.

LO delar direktivens uppfattning, att ett konkurrenstryck från utlandet
skulle vara till fördel för att åstadkomma snabbare rationalisering, höjd
effektivitet och servicebenägenhet i banksektorn. Dessutom krävs inhems-
ka strukturändringar. LO vill för sin del endast antyda arten av dessa men
ser inte anledning att lämna detaljförslag.

En väg att gå är att söka öka transparensen för kunderna, företag och
personer genom krav på talande och enhetlig informtion om tjänsterna.
Eftersom den rikhaltiga floran av olika tjänster försvårar en genomlysning
och överskådlighet för kunden, bör man överväga hur vissa standardisera-
de bastjänster kan utvecklas genom föreskrifter. Produktdifferentiering är
en av de metoder bankerna tillämpar för att skapa nischer och samtidigt

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

133

ett symptom på rådande konkurrensbegränsning. Erbjudanden av paket av Prop. 1990/91:154
olika tjänster minskar också kundens möjlighet till genomlysning. Situa- Bilaga 1
tionen är därtill ytterst olika för hushåll och företag. Till skillnad från de
flesta hushåll har större företag goda möjligheter att på ett kompetent sätt
jämföra banktjänster.

Större rörlighet hos bankkunderna skulle stärka konkurrensviljan. Ten-
densen att man behåller en speciell bank som partner, oavsett ränte- och
avgiftsnivåer, är en bidragande faktor till det rådande konkurrensklimatet.
Det finns en föreställning om att servicen förbättras om alla ens tjänstebe-
hov kanaliseras via en enda bank. Inställningen har kanske bakgrund i
tidigare rådande kreditrestriktioner. Om en bank däremot kan visa att
varaktigt sparande i den egna banken ger förmåner i form av bättre
kreditvillkor eller om en stabil kreditkund som kompensation erbjuds
hägre inlåningsränta vore det nämnda beteendet rationellt.

Statsmakterna har uttalat att valutaregleringen i allt väsentligt skall vara
avvecklad till mitten av 1990. Behovet att behålla valutabanksbegreppet
kommer då att upphöra, i varje fall behovet att förbehålla valutaaffärer för
svensk valutabank. LO har i särskilt yttrande anfört tvekan till tidtabellen
för den fortsatta valutaliberaliseringen, men detta inverkar inte principi-
ellt på valutabanksmonopolet.

Det är inte orealistiskt att konkurrensklimatet i banksystemet kan kom-
ma att stärkas, om olika system för informationsspridning om marknader,
tjänster, priser och andra villkor blir avsevärt ymnigare, t. ex. genom
hemterminaler. En viss parallell finns här till utvecklingen på värdepap-
persmarknaden, även om bankväsendets tjänsteutbud är mer heterogent
och svårgenomlyst.

LO drar slutsatsen att det finns ett visst utrymme för att förstärka
konkurrenselementen på bankmarknaden genom insatser från de organ
som ska ha till uppgift att följa upp konkurrensreglerna.

Ökad utländsk konkurrens måste också anses vara angelägen. Erfarenhe-
ten har dock visat att etableringen av utländska dotterbolag inte förmått
bidra nämnvärt i det avseendet. LO förordar att förbudet mot utländska
bankfilialer upphävs. Det är troligt att den därigenom förenklade procedu-
ren för marknadsinträde kan göra att den utländska konkurrensen blir mer
påtaglig än hittills. En filial har moderföretagets kapitaltäckning och servi-
cekompetens som stöd.

Eftersom en filial står under samma tillsyn som moderbanken och denna
följer hemlandets banklagstiftning är det en nödvändig förutsättning att
kapitaltäckning, insättarskydd, neutralitet gentemot andra affärsintressen,
insiderregler och konkurrensbestämmelser motsvarar minst den skydds-
nivå, som anses acceptabel i Sverige. I övrigt skall den utländska filialen
kunna konkurrera på den svenska marknaden med de beteenderegler som
gäller svenska banker. Genom att tillåta utländska bankfilialer här uppstår
en motsvarighet till rätten för svensk bank att öppna filial utomlands. För
att tillgodose svenska bankers intresse av marknadsmöjligheter utomlands
bör en kontroll förekomma av att rätten till filialverksamhet i praktiken är
ömsesidig.

134

Grunder för LOs bedömningar

Följande fem synpunkter tillmäts särskild vikt av LO i samband med en
översyn av bank- och kreditmarknadslagstiftningen:

Bankernas neutrala roll i kreditförmedling

Bankerna skall ha en neutral roll som kreditförmedlare i ekonomin, d. v. s.
vara oberoende av särskilda affärsintressen. Detta är en förutsättning for
att kreditförmedlingen skall ske effektivt och endast med hänsyn till vän-
tad lönsamhet och kreditvärdighet i övrigt.

Finansinstitut som maktinstrument

En stark ställning på kredditmarknaden kan för vissa aktörer vara en väg
till ökat ägande och maktpositioner på olika marknader genom att förvärv
i stor skala med relativt låg egeninsats möjliggöra. Syftet kan vara att nå en
dominerande ställning på exempelvis en varu- eller tjänstemarknad och
därigenom minskad konkurrens. Innehav av eller nära anknytning till ett
fondhandlarbolag eller annat kreditmarknadsföretag ökar möjligheterna
till affärer med stora ägarandelar. En förstärkt kontroll krävs i syfte att
stärka konkurrens på lika villkor för alla aktörer och motverka en koncen-
tration, som inte betingas av marknadseffektivitet.

Säker betalningsmedelsfunktion

Den finansiella sektorns soliditet, som är beroende av kapitaltäckningen,
riskvärderingen m.m., är viktig för att garantera stabilitet och därmed en
permanent betalningsmedelsfunktion. Med den långt utvecklade interna-
tionaliseringen är det viktigt att Sverige deltar i ett system med likartade
normer för bankers och andra instituts kapitaltäckning.

Fri konkurrens

Den finansiella sektorn måste ha en rimligt hög grad av konkurrens för att
rationalisering, effektivisering och motsvarande strukturanpassning skall
kunna ske fortlöpande. Också denna marknad måste kännetecknas av
konkurrens med pris och funktionskvalité som medel, trots de speciella
tjänsternas art. Fri konkurrens främjas av att kunden har en fullständig
genomlysning av marknaden till förfogande (priser, omsättning, tjänstens
art, värdepåverkande faktorer), medan koppling av olika tjänster försvårar
denna transparens. Ofta hävdas att stora företag genom sin kompetens och
marknadskännedom har en sådan ställning att konkurrensbegränsning
från kreditföretagets sida inte är något problem, medan hushåll och mind-
re företag kan bli mer utsatta. Problem finns f. n. ur konkurrenssynvinkel
genom en marknadsstruktur med ett fåtal stora banker och även för
finanssektorn i övrigt en koncentration till vissa företag. Restriktiv nyeta-
blering och fåtalsdominans skapar ett klimat för konkurrensbegränsning.

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 1

135

Konsumentpolitiska synpunkter

Ett gott skydd for konsumenten, insättare eller låntagare, måste finnas.
Det extrema fallet är garantier för insatta medel i händelse av en banks
eller ett finansforetags betalningskris. Det finns också ett stort behov att
bevaka kundens intressen i den dagliga verksamheten genom information,
rådgivningsmöjligheter etc.

Under den period som bankernas avgifter på olika kundtjänster fått
ökad omfattning har bankernas räntemarginaler samtidigt ökat kraftigt.
Detta är anmärkningsvärt.

För att skapa legitimitet för ett rationellt avgiftssystem är det angeläget
att kunderna kan välja mellan konton med låg avkastning där tjänsterna är
avgiftsfria eller konton med hög avkastning och kostnadstäckande avgif-
ter.

Näringspolitiska synpunkter

Den finansiella sektorn har en nyckelroll i ekonomin. Varje ekonomisk
verksamhet har behov av finansiella tjänster i större eller mindre grad.
Finanssektorn påverkar därmed indirekt effektivitet och värdeskapande i
olika delar av näringslivet. Grovt uttryckt är billiga krediter och hög
avkastning på sparande av stor betydelse för den allmänna tillväxten.

För den finansiella sektorn själv är en stor marginal mellan ut- och
inlåningsräntor efter avräkning för sektorns kostnader det mål som efter-
strävas. Under förutsättning att rationaliseringstakten och teknikutveck-
lingen är gynnsamma främjas målet. Finansiella sektorn står i ett skede,
där hittillsvarande nationella avgränsning av marknaden — genom kredit-
och valutaregleringar — kan komma att avlösas av ett system med öppen
internationell konkurrens. Liksom i andra näringsgrenar blir därmed den
relativa konkurrenskraften i den svenska finanssektorn ett specifikt mål,
teoretiskt sett. Med gynnsamt konkurrensläge kan en nettoexport av
finanstjänster uppnås och en motsvarande förstärkning av sysselsättnings-
utvecklingen på längre sikt.

Men praktiskt sett finns en tendens till stark koncentration av bank- och
finansföretag till några få centra i världen, av vilka de största finns i New
York, London, Tokyo, Frankfurt och Zurich. Det är en följd av mycket
starka storleksfördelar i fråga om hur finansiella marknader fungerar och
av låga transaktionskostnader. I ett framtidsperspektiv är det något obe-
stämt vilken relativ roll som kommer att spelas av den lokala kontakten
med kunden å ena sidan och anknytning till stora finanscentra med mång-
sidig service och aktuell marknadskontakt å andra sidan.

1.19 Svenska Bankmannaförbundet

— Förbundet är positiv till den föreslagna strukturen som KMK föreslår.
Bankerna bör även fortsättningsvis vara de institut som har ensamrätt
att mottaga inlåning från allmänheten.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

136

— Branschglidningsproblematiken bank-försäkring måste lösas i samband Prop. 1990/91:154
övriga strukturfrågor.                                                       Bilaga 1

1.20 SAF

Tidigare har inom kreditmarknadslagstiftningen i princip gällt, att det som
inte uttryckligen tillåtits i lagen varit förbjudet. I den föreslagna, nya
kreditmarknadslagstiftningen skulle i stället — den på andra områden
gängse — principen gälla, att det som inte förbjuds i lagstiftningen är
tillåtet.

Svenska Arbetsgivareföreningen instämmer i dessa övergripande princi-
per avseende den allmänna inriktningen av en översyn av den svenska
kreditmarknadslagstiftningen. I högre grad än vad som synes ha varit fallet
inom kreditmarknadskommittén vill vi emellertid betona det internatio-
nella perspektivet. Det är enligt vår bedömning utomordentligt angeläget,
att en förnyelse av den svenska kreditmarknadslagstiftningen harmoni-
serar med utvecklingen inom — i främsta rummet — den europeiska
gemenskapen och att nya svenska lagbestämmelser inte tillskapas, som står
i motsättning och kan försvåra en anpassning till EG. Vi återkommer
fortsättningsvis till detta.

Banker

”Bankerna har idag en central ställning på kreditmarknaden”, heter det i
betänkandet. ”Kommitténs utgångspunkt är att så skall vara fallet även i
framtiden. En förutsättning härför är att bankerna på ett smidigare sätt än
för närvarande kan anpassa sin verksamhet till utvecklingen i samhället”.

Svenska Arbetsgivareföreningen, som inte har något att erinra mot den
valda utgångspunkten, avstår från att kommentera tekniska aspekter på
kreditmarknadskommitténs förslag.

1.21 Industriförbundet

Komittén framhåller att bankerna har den centrala ställningen på kredit-
marknaden idag och att utgångspunkten är att så ska vara fallet även i
framtiden. Detta förutsätter att bankerna på ett smidigare sätt än för
närvarande kan anpassa sin verksamhet till utvecklingen i samhället.
Kommittén föreslår mot denna bakgrund att den nuvarande restriktiva
regleringen av bankerna ersätts med ett generellt utformat bankverksam-
hetsbegrepp. All verksamhet som ryms inom ramen för detta begrepp får
bedrivas av bankerna, vilket ger bankerna flexiblare rörelseregler än de
nuvarande.

Förbundet tillstyrker den av kommittén föreslagna ”vändningen” av
den nuvarande lagstiftningen. För industrin är det ytterst väsentligt att
kreditmarknaden kan utvecklas smidigt så att nya behov av finansiella
tjänster kan tillfredsställas. Vilken typ av institut som tillgodoser behoven
är dock av mindre vikt än att behoven kan tillfredsställas och att det finns
förutsättningar för en effektiv konkurrens mellan olika typer av institut.

137

1.22 Svenska Kommunförbundet

Kreditmarknaden har förändrats i snabb takt under senare delen av 80-
talet. Kommittén har med utgångspunkt från denna utveckling redovisat
förslag som baseras på ett regelsystem som underlättar marknadsoriente-
ring, konkurrens och smidig anpassning till ändrade förhållanden. Styrel-
sen har inget att erinra mot detta synsätt och de förslag som redovisas i
betänkandet.

1.23 Svenska Revisorsamfundet

Bankverksamhetsdefinitionen

Utredningen föreslår att banker i viss utsträckning och under vissa förut-
sättningar skall kunna erbjuda sina kunder serviceinriktade tjänster även
om de inte är av finansiell natur (del 1 i betänkandet s. 216 f.). Samfundet
avgränsar yttrandet i denna del till att gälla revisions- och redovisnings-
tjänster.

Ett grundläggande krav på revisorer är att de är och av intressenterna
uppfattas som fristående och obundna från sidointressen som kan stå i
konflikt med ett riktigt fullgörande av revisionsuppdragen. Enligt samfun-
dets mening kan detta oberoende ifrågasättas om banker, som är en av
flera intressentgrupper, tillhandahåller revisionstjänster. Samfundet av-
styrker därför att banker skall kunna tillhandahålla externa revisionstjäns-
ter även inom ramen för tillfällig överkapacitet.

Under senare år har det vidare förekommit flera exempel när enskilda
banker bygger upp en självständig redovisningsverksamhet. I några fall har
denna marknadsförts som ”banken som företagets nya ekonomipartner”
och dylikt. Enligt samfundets mening finns det skäl att ifrågasätta om
denna självständiga verksamhet bör vara en tillåten tjänst för banker.
Härutöver vill samfundet peka på de effekter en sådan utveckling får för
konkurrensneutraliteten mellan olika kreditgivare eftersom den bank som
tillhandahåller redovisningstjänster kan grunda sina besut på väsentligt
bättre information än andra intressenter. Samfundet anser därför att
gränsdragningen mellan tillåten och otillåten verksamhet bör göras klara-
re. Dessutom bör området för tillåtna tjänster inskränkas enligt vad sam-
fundet ovan anfört.

1.24 KF

KF noterar kommitténs ställningstagande att en bank skall erbjuda all-
mänheten ett allsidigt utbud av finansiella tjänster. Det har i dagarna
blossat upp en debatt om ersättningen för de tjänster, som bankerna
tillhandahåller främst privatpersoner. Det är uppenbart att handeln bär
kostnader sammanhängande med kassahantering bl. a. vid betalning med
check. Enligt KFs uppfattning bör bankerna på samma sätt utan kostnader
hantera de betalningsmedel — pengar — som än så länge är basen för den

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

138

privata hushållningen. Det ter sig vidare främmande att andra typer av Prop. 1990/91:154
betalningsmedel — checkar — som bankerna tidigare lanserat hos allmän- Bilaga 1
heten, numera är föremål för kostnadsuttag.

KF har velat ta upp dessa frågor bl. a. som en bakgrund till kommitténs
förslag till kapitaltäckningsregler. Möjligen kan höjningen av kraven sägas
vara förhållandevis blygsam men den kommer förmodligen att utgöra
underlag för kostnadshöjningar. KF anser att säkerhetsaspekten bakom
den föreslagna höjningen av kapitaltäckningskravet inte motiverar att
ytterligare pålagor gentemot den enskilde bankkunden kan riskeras. Å
andra sidan finner KF att kraven på skydd för den enskilde inte möjliggör
en sänkning av befintlig nivå. KF är inte helt övertygad om att den
möjlighet till konkurrens, som utgör bakgrund till många av kommitténs
förslag, verkligen kommer de enskilda konsumenterna till godo i form av
lägre kostnader. Såvitt KF kunnat finna har bankernas konkurrensan-
strängningar i betydande utsträckning inriktats på förhållandevis sofistike-
rade tjänsteutbud först mot företagssektorn men senare även mot vissa
grupper av privatpersoner. KF efterlyser därför konkurrens även när det
gäller allmänhetens behov av vissa bastjänster från bankerna, där hante-
ring av betalningsmedel är ett inslag, insättningar och uttag ett annat.

I detta sammanhang synes det KF rimligt att särskilt markera sin upp-
slutning kring de tankegångar som återfinns i kommittédirektiven rörande
konsument- och bostadskooperationens sparkassor. Det är en inlånings-
verksamhet, som vänder sig uteslutande till medlemmar i konsumentföre-
ningar respektive HSB-föreningar. Denna sparkasseverksamhet är för des-
sa privatpersoner ett alternativ till sparande i bank.

1.25 Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige

Bankerna

I kommitténs betänkande sägs mycket om att man minskar detaljreglering-
en av bankerna, och låter allt som inte är förbjudet bli tillåtet. Detta
motsägs dock av de omfattande regelsystem som föreslås beträffande ban-
kerna.

Härtill kommer att Bankinspektionen ges kompetens att helt formlöst
reglera bankernas verksamhet. Bankinspektionen kan komma med skrift-
lig erinran om inspektionen anser att förhållandet har betydelse för ”en
sund utveckling av bankverksamheten”. Det betyder att Bankinspektio-
nen helt skönsmässigt utan lagstiftning, kan gripa in mot alla slag av
bankverksamhet. Det räcker att inspektionen anser sig kunna beteckna en
företeelse som en osund utveckling.

KMK synes inte räkna med att det skall finnas någon möjlighet för
berörd bank att överklaga Bankinspektionens beslut till regeringen. En
sådan möjlighet måste emellertid finnas, men MRR:s avgörande invänd-
ning är att Bankinspektionen inte kan tillåtas få formlöst reglera bankernas
verksamhet, som om inspektionen vore den lagstiftande församlingen i
landet. Inspektionens rätt att gripa in måste inskränkas till vissa klart
beskrivna situationer.                                                                     139

Trots kommitténs tal om att den vill minska regleringen av bankerna, så Prop. 1990/91: 154
visar många förslag att den går i motsatt riktning. Exempelvis infors en Bilaga 1
skyldighet för bankerna att erbjuda allmänheten ett allsidigt utbud av
finansiella tjänster. Detta hämmar konkurrensen i de fall då en bank vill
begränsa sin verksamhet för att koncentrera sig på vissa typer av bank-
tjänster. LO skulle inte kunna genomföra sina planer på att grunda en bank
för enbart inlåning. En sådan utveckling som hindrar en diversifiering
vore olycklig.

Avslutning

MRR avstyrker huvuddelan av Kreditmarknadskommitténs förslag som
varande alltför detaljrikt och ingripande i näringsfriheten och äganderät-
ten. Vidare ges Bankinspektionen allt för stort inflytande. Fler förslag är
inte anpassade till tidsutvecklingen och kommer i konflikt med Sveriges
europa-anpassning.

Istället föreslår MRR att en ny utredning tillsätts med uppdrag att inom
ett år lägga fram förslag till en modern lag som inrymmer en enkel regle-
ring av all finansverksamhet i Sverige.

2 Förvärvsregler för bank

2.1 SIND

Kreditmarknadskommittén föreslår, som undantag från förvärvsförbudet
i kapitalmarknadslagen, att förvärv skall kunna ske av aktier och andelar i
finansieringssysfte av kreditmarnadsbolag. SIND tillstyrker detta förslag
och ser det som angeläget att bl. a. bankerna får möjlighet att bidra till det
stora behov av riskkapital som finns hos de mindre och medelstora företa-
gen. Detta kommer att förbättra möjligheterna för landets industriella
tillväxt.

SIND har under senare år nära följt utvecklingen när det gäller de
mindre och ej börsnoterade företagens möjligheter att expandera genom
tillskott av externt riskkapital. Genom bl. a. OTC-marknadens tillkomst
växte en betydande riskkapitalmarknad fram under åren 1982 — 84. Många
nya venture capitalbolag startades för att förse de små och unga företagen
med riskkapital genom att gå in som minoritetsägare. Men riskbenägenhe-
ten hos investerarna har ändrats radikalt under senare år. Förlusterna på
engagemangen i unga företag har varit stora. Därför är det idag svårt för
nystartade företag att få tillskott av riskkapital. Samtidigt har skattelag-
stiftningen gjort att majoritetsägande är mer intressant, då det öppnar
möjligheter bl. a. till koncernbidrag. Konsekvenserna har blivit att det
råder brist på minoritetskapital.'

' Se t. ex. SIND 1988:3 ”Riskkapitalet och de mindre företagen”, Hans Landström:
”Småföretagens försörjning med riskkapital. Vägar i Europa att förstärka företagens
egna kapital”, Stockholm 1988.

140

Det finns ett stort behov av riskkapital framfor allt hos de mindre
företagen som ju ofta har en låg soliditet. Speciellt viktiga för småföretagen
är de finansiärer som går in som minoritetsägare och som låter entreprenö-
ren ha kvar kontrollen över företagen. Riskkapitalet är viktigt för företa-
gens tillväxt. Genom nyemissioner kan företagen få in kapital för investe-
ringar, marknadssatsningar och annat som är nödvändigt för att öka
produktionen, erövra nya marknader och expandera. Bara detta kan skapa
en bas för en ökat sysselsättning.

Utbudet av privat riskkapital till de onoterade företagen har stagnerat.
Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att öka de mindre företagens
möjligheter att finansiera sin tillväxt genom att kunna få tillskott av
riskkapital från minoritetsägare som samtidigt låter entreprenören ha
kontrollen kvar över företaget.

SIND ser därför positivt på att kreditmarknadskommittén föreslår att
även bankägda kreditmarknadsbolag tillåts finansiera företag genom aktie-
förvärv. Detta skulle kunna öppna nya finansieringsmöjligheter för de
onoterade företagen. Det är också värdefullt att den erfarenhet av företag-
sutveckling som finns i bankerna kan i ökad utsträckning komma företa-
gen till godo genom ett närmare ägarengagemang. Många småföretag har
en bristande kunskap i företagsledning och detta skulle kunna förbättras
genom bankernas medverkan. Erfarenheterna från utlandet där bankerna
tillåts medverka som minoritetsägare i företagens finansiering är goda. I
t. ex. USA och England sker detta i stor omfattning. De betänkligheter som
funnits mot bankernas agerande på detta område har visat sig vara obefo-
gade.

SIND anser att kreditmarknadsbolagens ägarengagemang bör begränsas
till ett minoritetsinnehav. Kreditmarknadskommittén föreslår som övre
gräns en tredjedel av aktiekapitalet och röstvärdet. Denna gräns förefaller
vara godtyckligt vald. Ett tillräckligt krav borde vara att ägarfinansiering-
en de facto begränsar sig till ett minoritetsengagemang, dvs. understiger
femtio procent.

2.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Som framgått ovan föreslår KMK att bankerna genom en vidgad verksam-
hetsdefinition tillåts göra det som inte uttryckligen förbjuds i lagstiftning-
en. Tillåten verksamhet blir det som kan anses förenligt med en banks
ställning och skyddsintressen och det åvilar i sista hand bankinspektione
att förtydliga de gränslinjer som skall gälla. Den friare lagstiftningsmodell
KMK valt skärper alltså i detta avseende kravet på den offentliga bevak-
ningen och tillsynen.

Vad gäller bankers rätt att förvärva och driva handel med egendom
föreslås vissa förändringar, som fullmäktige vill tillstyrka. KMK vill hän-
föra factoring och leasing, med undantag för fastighetsrenting, till den
tillåtna sfären, enligt den praxis som redan utvecklats i finansbolagen.
Förvärv av aktier och fast egendom i placeringssyfte bör alltjämt vara
förbjudna för bankerna, enligt kommitténs skrivning. Vad gäller aktierna
understöds detta synsätt av ett principiellt förbud direkt i lagstiftningen.

Prop.1990/91:154

Bilaga 1

141

Man vill så långt möjligt undvika en sammanblandning av ägande och Prop. 1990/91: 154
kreditgivning på marknaden.                                            Bilaga 1

Vissa begränsningsregler

De skyddsintressen som utgör grunden för bankernas speciella och delvis
konkurrensskyddade ställning talar enligt fullmäktiges mening för att de-
ras verksamhetsinriktning och organisation bör vara överskådlig, såväl for
kunder som för tillsynsansvariga myndigheter. I en bankkoncern skall man
kunna utgå från att hela banken står bakom de skyftande förbindelserna
mot allmänheten. Detta synsätt på bankkoncerners verksamheter och or-
ganisation gör sig också gällande på det internationella planet, exempelvis
i anslutning till den nu aktuella överenskommelsen om samordnade kapi-
taltäckningsregler mellan tiogruppens länder.

De skyddsvärda funktionerna, tillsammans med kravet på överskådlig-
het, sätter i sin tur ganska snäva gränser för bankernas handlingsfrihet.
Detta gäller inte minst för deltagandet i mer riskbetonade sammanhang,
exempelvis när det gäller näringslivets riskkapitalförsörjning. Bankerna
tilldelas av utredningen vissa avgränsade utrymmen for sådana engage-
mang. Utrymme ges härvid för forvärv av aktier i fmansieringssyfte, av
förlagslån och vinstandelslån och även för medverkan i projektfinansie-
ring och fastighetsrenting. Bankerna måste enligt förslaget förlägga dessa
nya verksamheter i dotterbolag (kreditmarknadsbolag) under ganska detal-
jerade begränsningsregler. Bildandet av sådana bolag förutsätter bankin-
spektionens tillstånd varvid verksamheternas sammanlagda kapitalkrav
inte får överstiga tre procent av den konsoliderade kapitalbasen. Kravet på
att denna ”riskram” hänförs till en separat bolagsbildning motiveras enligt
utredningen av kontrollskäl.

Fullmäktige har inga invändningar mot den uppläggning KMK här
förespråkar. Det är uppenbart att det på bankområdet inte räcker med en
allmänt hållen lagstiftning för att tillfredsställande kunna styra och avgrän-
sa verksamheternas inriktning i hela dess vidd. Fullmäktige tillstyrker, när
det gäller avgränsningar av nya riskverksamheter inom bankkoncerner, att
dessa verksamheter förläggs i separata bolag och förenas med begränsning-
ar för de röstandelar eller andelar av ett bolags aktiekapital som får
förvärvas. Den totala riskramen bör avgränsas i relation till bankkoncer-
nens egen kapitalbas på det sätt KMK föreslår.

Därutöver innehåller förslaget ytterligare bestämmelser i avsikt att säkra
att engagemangen i fråga har ett ”rent fmansieringssyfte”. Aktier eller
andelar som förvärvats skall alltid avyttras när finansieringssyftet är upp-
nått enligt lagförslaget. Om detta inte skett inom fem år från förvärvet
föreslås ett förhöjt kapitaltäckningskrav gälla (etthundra procent). Full-
mäktige anser denna senare femårsregel vara ett onödigt inslag i den
aktuella författningen. Det torde vara fullt tillräckligt att kravet på fman-
sieringssyfte tydligt markeras och därmed blir föremål för fortlöpande
kontroll av bankinspektionen.

142

2.3 NO

No instämmer i att det är angeläget med en översyn av bankernas rörelse-
regler i syfte att göra dessa mera flexibla och öppna för nya finansierings-
lösningar. De nackdelar som följt av de striktare reglerna för bankerna
jämfört med andra finansinstitut kan från konkurrenssynpunkt sägas i viss
mån ha uppvägts av de fördelar som bankerna haft när det gäller att ha
tillgång till den relativt sett billiga inlåningen från allmänheten. Det är
emellertid tydligt att de detaljerade rörelsereglerna för bankerna har bidra-
git till en stelhet i banksystemet och svårigheter att anpassa sig till ändrade
förutsättningar samt en icke optimal organisatorisk struktur.

En riktig utgångspunkt är också att bankerna och deras verksamhet inte
bör vara reglerade i vidare mån än vad som är nödvändigt med hänsyn till
olika skyddsintressen.

NO tillstyrker mot denna bakgrund den metod som föreslås av KMK
vad gäller förvärvsreglerna, nämligen att i stället för att i lagen räkna upp
vilka förvärv bank får göra ange vilka förvärv som är förbjudna.

Vad gäller bankverksamhetsdefinitionen har NO i tidigare avsnitt föror-
dat att bankerna inte bör ha skyldighet att erbjuda några tjänster. Samtliga
verksamheter bör ingå bland sådana som bank får bedriva. Frånsett detta
har NO i övrigt inga invändningar mot att den ytterligare exemplifiering
som föreslås i bankverksamhetsdefinitionen och de avgränsnignar som
görs av KMK. NO är positiv till att bankerna tillåts att inom bankrörelsen
bedriva leasing och factoring.

Frågan om bankernas rätt till förvärv av aktier i placeringssyfte behand-
las senare under rubriken Försäkringsbolagens finansförvaltning m. m.

Vad gäller undantagen för förvärv av aktier i organisationsföretag vill
NO tillstyrka den förändring som föreslås, innebärande att sparbanker och
föreningsbanker får rätt att förvärva aktier i både svenska och utländska
bankaktiebolag. Eftersom hittillsvarande skillnader i förutsättningar till
utlandsetablering i de olika banklagarna uppenbarligen har kommit att
upplevas som ett påtagligt hinder, främst för vissa sparbanker, synes en
sådan ändring angelägen. De olika banklagarna bör, som fastlades redan i
1969 års lagstiftning, ge förutsättningar för konkurrens på lika villkor för
de olika bankgrupperna.

Det förefaller vidare välmotiverat att överge nyttorekvisitet vid till-
ståndsprövningen av förvärv av organisationsaktier. NO tillstyrker i prin-
cip KMKs förslag att tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän
synpunkt. Med hänsyn till uttryckets mångtydighet synes det lämpligt med
vägledande preciseringar i förarbetena.

Av de riktlinjer som kommittén lämnar vill NO endast kommentera den
åtskillnad som görs mellan förvärv av aktier i utländska banföretag eller
andra utländska företag å ena sidan och etaberlingar på den svenska
marknaden å andra sidan. Beträffande de förstnämnda förvärven uttalar
kommittén (s 235) att syftet till stor del skall vara att stödja svensk
utrikeshandel eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen medan
det beträffande inhemska förvärv sägs att bankens egen företagsekonomis-
ka bedömning i allmänhet bör godtas. NO anser kommitténs distinktion

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

143

tvivelaktig. Bankens företagsekonomiska bedömning bör normalt kunna Prop. 1990/91:154
godtas även när det gäller förvärv i utlandet.                                Bilaga 1

Försäkringsbolagens finansförvaltning m. m.

Kommittén anser det riktigt att även fortsättningsvis upprätthålla ett
principiellt förbud mot aktieförvärv i placeringssyfte för bankerna. För
försäkringsbolagen föreslås en provisorisk ordning som innebär att dessa
alltjämt skall kunna förvärva aktier, låt vara med ytterligare begränsning-
ar.

Av KMKs analys framgår att flera av de skäl som har ansetts motivera
förbudet för banker att placera i aktier också kan anföras som skäl för att
förbjuda försäkringsbolag att placera i aktier. Särskilt kan nämnas maktas-
pekten och frågan om sammanblandning av ägande och kreditgivning.

Försäkringsverksamhetskommittén har anfört vissa motiv för att upp-
rätthålla de för bankerna respektive försäkringsbolagen skilda reglerna för
placering i aktier (SOU 1987:58, s 268). Förenklat uttryckt kan dessa skäl
sägas ha sin utgångspunkt i respektive instituts olika roller på kreditmark-
naden, där bankernas huvuduppgift är att omvandla inlåning till krediter
medan försäkringsbolagens huvuduppgift är att söka ge bästa möjliga
avkastning på försäkringstagarnas pengar. Denna skillnad har också under
efterkrigstiden givit utslag i att banksparande framstår som en förhållande-
vis ogynnsam sparform och förjsäkringssparande som en förhållandevis
gynnsam sparform.

Enligt kommitténs förslag förs åtminstone provisoriskt vidare en situa-
tion där konkurrensvillkoren är helt olika i fråga om placering av medel i
aktier. Frågan är hur långt särarter de båda institutionerna emellan kan
åberopas för att upprätthålla den nuvarande ordningen. Även om starka
skäl kan anföras till stöd för förbudet för bankerna att förvärva aktier,
rimmar den situation som därmed uppkommer illa med bankspararnas
intresse av en god avkastning och av ett inflationsskydd. Man kan fråga sig
om bankspararna hade placerat sina pengar i bank i den omfattning som
skett om de varit mer känt att bankernas funktion mer är att tillgodose
kreditmarknadens behov än bankspararnas nyssnämnda intresse. Skall
man upprätthålla denna särställning för bankerna, borde det vara angelä-
get från konsumentpolitisk synpunkt att kunskaperna om detta förhållan-
de gjordes mer kända. NO vill i sammanhanget erinra om vad NO tidigare
anfört om att banklagstiftningen inte får utesluta specialiserade institut av
typ inlåningsbanker eftersom dessa skulle kunna bidra till ökad konkur-
rens om insättarnas medel och härigenom förbättrade villkor.

Kommittén har funnit det vara mycket väsentligt att det snarast utreds
hur ett så långt möjligt konkurrensneutralt regelsystem skall kunna genom-
föras. Därvid skall enligt förslaget olika konsekvenser för försäkringsvä-
sendet noggrant utredas. 1 avvaktan på resultaten av en sådan utredning,
som nu påbörjats inom finansdepartementet, anser sig NO inte ha under-
lag för att föreslå förändringar i det för dagen rådande läget, trots att den
skillnad i fråga om aktieförvärv som nu föreligger mellan banker och
försäkringsbolag framstår som principiellt otillfredsställande. I denna situ-

144

ation finner NO att det ej är påkallat att nu gå ut med en provisorisk
lösning av det slag kommittén föreslagit i form av ytterligare begränsnings-
regler for försäkringsbolagens aktieförvärv.

Mot denna bakgrund vidhåller NO den ståndpunkt som NO intog i
remissyttrande 1988-04-21 över försäkringsverksamhetskommitténs be-
tänkande.

Enligt den av NO där utvecklade uppfattnigen bör den restriktiva tolk-
ningen av vad som skall anses vara annan rörelse än försäkringsrörelse
upphöra och utvecklingen tillåtas gå i en mera liberal riktning. Försäk-
ringsbolagens kapitalförvaltning borde inte anses komma i konflikt med
förbudet mot annan rörelse. Försäkringsbolagen borde ha betydligt vidga-
de möjligheter att engagera sig i den finansiella sektorn och andra verk-
samheter som i vid bemärkelse har samband med försäkringsrörelsen.
Bolagen borde ha möjligheter att engagera sig via dotterbolag eller aktiein-
nehav i företag som driver sådan verksamhet. Försäkringsbolagen bör
därför ges möjlighet att bilda särskilda kreditmarknadsbolag enligt den
nya lagstiftningen vilket KMK också föreslår. NO accepterade i yttrandet
att det även i fortsättningen i FRL ställdes upp gränser för försäkringsbola-
gens aktieplaceringar med hänsyn till maktaspekten (det näringspolitiska
motivet). NO invände inte mot FVKs förslag att något höja gränsen för
röstetalet (från 5 till 8 procent) och att införa en begränsning av andelen av
aktiekapitalet vid högst 20 procent.

I konsekvens härmed avstyrker NO KMKs förslag att som provisorisk
åtgärd införa ytterligare skärpningar av reglerna för försäkringsbolagens
placeringar i aktier.

Det ter sig även ur andra aspekter som NO har att beakta angeläget att
ställning skyndsamt tas till hur långt branschglidningen mellan bank och
försäkring får gå. Inte minst gör den internationella utvecklingen, särskilt
inom EG, det angeläget att svenska försäkringsbolag och banker får likar-
tade konkurrensförutsättningar som sina utländska konkurrenter.

2.4 Svenska Bankföreningen

Allmänna synpunkter

Såsom bankföreningen påpekat redan inledningsvis är kommitténs förslag
i vissa delar inte längre aktuellt, dels på grund av att vissa frågor blivit
föremål för ny utredning i särskild ordning, dels därför att en anpassning
till vad som föreslås gälla inom EG innebär att förbud som nu gäller inom
bankverksamheten och som kommittén föreslår skall gälla oförändrade i
viss mån bör lättas upp. Att så sker blir så mycket viktigare som ett
avskaffande av valutaregleringen snart synes bli verklighet och konkurren-
sen från utländsk bankverksamhet därmed ökat i styrka.

Till rörelsereglerna hör de viktiga bestämmelserna om banks rätt att
förvärva och inneha olika slags tillgångar. Kommittén har vid en återblick
på tidigare förvärvsregler tagit fasta på värderingar som legat till grund
härför sedan decennier tillbaka. Sålunda slår kommittén fast som en
allmängiltig grundsats att ägande och kreditgivning inte skall blandas

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

145

10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

samman såvitt avser icke finansiell verksamhet. Föreningen delar denna
grundläggande värdering.

Enligt ett riksdagsbeslut från år 1988 har statsmakterna att åstadkomma
en harmonisering av den svenska banklagstiftningen till motsvarande lag-
stiftning inom EG. Målet för EG:s arbete på bankområdet är att vid
utgången av år 1992 få till stånd en enhetlig bankmarknad. Bankerna skall
då ha rätt att etablera dotterbanker och kontor samt tillhandahålla tjänster
inom hela EG-området. En svårighet vid en sådan anpassning är att det för
harmoniseringen grundläggande s. k. andra samordningsdirektivet för
banker, som avser bl. a. rörelseregler, för närvarande föreligger endast i
förslag. Direktivet väntas bli antaget sommaren 1989.?? Såvitt föreningen
är bekant kan detta direktiv förväntas innehålla bl. a. bestämmelser om
möjlighet för bank att äga aktier i industriföretag. Som nyss nämnts
biträder bankföreningen kommitténs principiella syn på att ägande av icke
finansiella företag och kreditgivning bör hållas isär. Den reciprocitet, som
är ett huvudsyfte med svensk harmonisering med EG:s regler och som
oftast krävs för konkurrens på lika villkor med utländska banker, behöver
inte nödvändigtvis slå igenom på detta särskilda område.

Kommitténs ambition att skapa mer flexibla rörelseregler för bankerna
är vällovlig. Bankföreningen tillstyrker därför att rörelsereglerna genomgår
den förändringen att alla förvärv som inte uttryckligen förbjuds är tillåtna
för bank. Denna nya konstruktion underlättar också de ändringar i lagstift-
ningen som den förutsatta EG-anpassningen kan medföra. Den nya lag-
stiftningstekniken har den väsentliga fördelen att den innebär en större
möjlighet för bankerna att i framtiden anpassa sig till samhällsutveckling-
en.

Aktieförvärv

Kommittén har föreslagit att det principiella aktieförvärvsförbundet be-
hålls. Kommittén hänför sig i denna fråga till uttalanden som gjorts av
bl. a. 1924 års bankkommitté. Enligt den kommittén medför bl. a. rätten
att förvärva aktier ”lätt nog, att banken blir företagare och ej endast
kreditgivare”. Samma kommitté fortsätter ”En sådan utveckling synes
lagstiftaren ej böra befrämja. Den med kreditgivning förenade risken är så
avsevärd att bankerna därutöver ej bör påtaga sig även företagarrisk.” till
de ny angivna motiven för förbudet lägger kreditmarknadskommittén att
bankväsendet inte heller från maktsynpunkt bör ha betydande ägarintres-
sen i det privata näringslivet. Av denna anledning bör enligt kommittén
det principiella förbudet för bank att förvärva aktier anses vara grundläg-
gande. Med regeringens eller bankinspektionens tillstånd skall dock orga-
nisations- och transaktionsaktier få förvärvas. Dessutom föreslås att en
s. k. fri sektor för förvärv av aktier och andelar i fmansieringssyfte öppnas
för banker genom bankägda kreditmarknadsbolag.

Som tidigare nämnts kommer, såvitt nu kan bedömas, EG:s andra
samordningsdirektiv för banker att medge möjlighet till bank- aktie- och
andelsägande i icke finansiella företag. Mot bakgrund av vad som kan
förväntas komma att gälla inom EG kunde alltså enligt föreningen finnas

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

146

anledning att ompröva kommitténs förslag i fråga om banks aktieförvärvs-
rätt. Föreningen har dock stannat för att en dylik anpassning för närvaran-
de inte bör göras. De värderingar som kommittén lagt till grund för sitt
förslag om att bibehålla det generella aktieförvärvsförbundet har alltjämt
bärighet. De svenska bankerna har av tradition sin främsta uppgift som
kreditgivare åt allmänheten. Detta bör utgöra bankernas centrala roll även
för framtiden. Det kan mot bakgrund härav inte anses ligga i bankernas
intresse att inneha placeringsaktier. Om däremot en svensk anpassning till
EG skulle innebära, att utländska banker får i större utsträckning än idag
förvärva placeringsaktier i svenska företag, är det givetvis av konkurrens-
skäl rimligt att de svenska bankerna får en motsvarande förvärvsmöjlig-
het.

Förslaget om att bankkoncerner skall få rätt att i ökad utsträckning
förvärva aktier i fmansieringssyfte tillstyrkes däremot. En sådan rätt får
anses rimma väl med vad som kan förutsättas gälla inom EG. Med de
begränsningar till tre procent av kapitalbasen (den s. k. fria sektorn) som
föreslagits finns det emellertid inte några skäl som talar mot att sådana
förvärv får förekomma i själva bankverksamheten och inte endast i de av
kommittén föreslagna bankägda kreditmarknadsbolagen. Föreningen för-
ordar därför att dylika förvärv tillåts förekomma också i bankverksamhe-
ten inom den föreslagna ramen (jfr även under avsnitt 8.1).

F astighetsforvärv

Kommittén anser att förvärv av fastighet i placeringssyfte eller för fastig-
hetsrenting utgör finansieringsverksamhet som inte kan anses förenlig med
bankverksamheten. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att det tidiga-
re gällande förbudet att förvärva fastighet för sådana syften bibehålies.

Bankföreningen menar att kommitténs bedömning i nu nämnda hänse-
ende inte är korrekt. Dessutom bör en EG-anpassning medföra en betyd-
ligt mer liberal syn plå fastighetsförvärv. Förslaget till det tidigare nämnda
samordningsdirektivet innehåller inga föreskrifter om fastighetsförvärv.
Detta tyder på att respektive land självt i sin lagstiftning får bestämma om
eventuell frihet härvidlag. T. ex. får danska banker förvärva fastigheter
eller aktier i fastighetsbolag upp till 20 procent av bankens eget kapital. En
större frihet för svenska banker att förvärva fastigheter för olika ändamål
får därför förmodas stämma bättre överens med vad som gäller eller
kommer att gälla inom EG.

Fastighetsrenting å sin sida är en i praktiken väl etablerad finansierings-
form. Kommittén har också föreslagit att ett av bank ägt kreditmarknads-
bolag får bedriva sådan verksamhet inom den s. k. fria sektorn. Vid kredit-
givning anses fastigheter i regel utgöra mycket goda säkerheter. Detta talar
enligt bankföreningen för att fastighetsrenting bör få förekomma också
direkt inom banken.

En vidgad rätt till fastighetsförvärv för att värna om bankens framtida
rörelse kan dessutom, med hänsyn till den goda avkastning som sådant
innehav medför, inte anses utgöra något hot mot insättarnas trygghet och
därmed inte heller vara oförenlig med bankverksamhet. Det torde i stället

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

147

vara väl känt att värdeutvecklingen över tiden for placeringar i fastigheter Prop. 1990/91:154
i allmänhet garanterar en gynnsam total avkastning. Av bl. a. detta skäl har Bilaga 1

t. ex. första—tredje AP-fondstyrelserna fått möjlighet att i och för det
allmänna pensionssystemet inom en viss ram förvärva fast egendom i
placeringssyfte, antingen genom direkta förvärv eller genom förvärv av
samtliga aktier i ett fastighetsbolag. Det bör vidare framhållas att också
försäkringsbolagen har rätt att i sin rörelse fritt förvärva fastigheter. Av
bl. a. konkurrensneutralitetsskäl är det således av stor vikt att bankerna får
en rätt motsvarande den som tillkommer AP-fondstyrelserna och försäk-
ringsbolagen.

Bankföreningen anser alltså sammanfattningsvis att inom bankverksam-
hetsdefinitionen bör rymmas förvärv av fastighet såväl för fastighetsren-
ting bedriven av banken som för placeringsändamål. Det finns inte något
skäl att befara missbruk av en sådan ny frihet. Med hänsyn till kraven på
likviditet och vinstspridning i bankverksamheten torde bankerna själv-
mant komma att ålägga sig den begränsning i fråga om fastighetsförvärv
som är rimlig.

I det följande kommenterar föreningen vissa detaljer i förslaget om ban-
kernas förvärvsrätt. Även i dessa avseenden finns skäl att ta den reglering
som förutsätts gälla inom EG som intäkt för att föreningens krav bör
tillgodoses.

Förvärv av vissa fordringsbevis

Kommittén föreslår att bankerna får rätt att förvärva, förutom fordrings-
bevis med efterställd betalningsrätt, även andra likartade bevis om till-
skott av riskkapital, om bevisen är avsedda för den allmänna marknaden.
Denna utvidgning av förvärvsrätten är något som föreningen hälsar med
tillfredsställelse.

Däremot uttalar kommittén på sid 223 (del 1) att förvärv av bevis som
inte är avsedda för den allmänna marknaden alltjämt bör vara förbjudet
för bank. Föreningen utgår från att inskränkningen endast avser nyss
nämnda riskkapitaltillskott. Eftersom kommittén emellertid inte i sam-
band med redogörelsen för innebörden av den omsvängda tekniken för
tillåten bankverksamhet med ett ord berör förvärv av fordringar som ej
avsetts för den allmänna marknaden, finns anledning för föreningen att
något uppehålla sig vid denna fråga.

I samband med 1987 års banklagstiftning gavs bank rätt att förvärva
annan fordran än sådan som är avsedd för den allmänna marknaden, om
fordringen grundas på låneavtal, som har sådant innehåll att banken själv
vid förvärvstillfället hade kunnat bevilja krediten (se 2 kap. 3 §BRL). Det
kan uppenbarligen inte ha varit kommitténs avsikt att utan vidare avskaffa
denna förvärvsmöjlighet. Tvärtom måste enligt föreningen det nya synsät-
tet på tillåten verksamhet anses innebära, att de av föreningen tidigare i
detta hänseende framförda synpunkterna nu har beaktats.

Föreningen anser således att en utvidgning av förvärvsrätten beträffande
nyssnämnda typ av fordringar följer av den lagteknik som har valts. Har

148

detta inte varit kommitténs avsikt, hemställer föreningen att nu ifrågava-
rande ändring genomförs och att det av motiven klart framgår att förvärv
också av andra enskilda fordringar än sådana som grundar sig på låneavtal
är tillåtna, t. ex. fordringar som uppstått i samband med försäljning av
varor eller tjänster i en rörelse eller i samband med överlåtelse av t. ex.
företag eller fastighet. Grunden för fordringen behöver alltså inte vara en
försträckning. Det avgörande är i stället att fordringen vid förvärvstillfället
har sådana villkor att banken då hade kunnat bevilja en kredit i enlighet
med den.

Genom en sålunda utvidgad förvärvsrätt kommer bankerna att kunna
stå till tjänst med t. ex. köp av exportfordran ä forfait för vidare placering i
den internationella marknaden, även när det inte gäller en växelfordran.
Bankerna kan vidare ta hand om en köpeskillingsrevers för fastighet eller
företag i egen räkning för placering i marknaden och behöver inte hänvisas
till att förmedla sådana affärer mellan säljare och köpare. Bankerna får
härigenom möjlighet att ägna sig åt en banknära verksamhet som är
tillåten och oreglerad för andra finansieringsföretag.

Förvärv av förlagsbevis m. m.

Kommittén har föreslagit att det krav på tillstånd, som gäller för förvärv
av organisationsaktier, skall motsvaras av ett krav på tillstånd för förvärv
av fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och likartade bevis om
tillskott av riskkapital, som emitterats av bank och banknära företag,
oavsett om det skett på den allmänna marknaden eller ej (2 kap. 4 § BRL).
Enligt bankföreningen kan de skyddsintressen som motiverar ett krav plå
kontroll av förvärv av aktier i sådana företag genom tillstånd inte rimligen
göras gällande i fråga om nu nämnda bevis om de emitterats av företagen
på den allmänna marknaden. Syftet bakom dylika förvärv är ju de facto
inte att vinna något ägarinflytande i ett företag. I stället ser bankerna
förvärven huvudsakligen som en god placering. Enligt bankföreningen bör
därför nu avsedda bevis få förvärvas fritt av bankerna.

Upplåningen

Kommittén har inte föreslagit någon förändring i bestämmelserna om
bankernas obligationsupplåning (se 2 kap. 20 § BRL). Med de grundläg-
gande värderingar som kommittén ger uttryck för, nämligen att likartade
verksamhetsförutsättningar skall gälla för de olika kreditinstituten på
marknaden, finns inte längre anledning att upprätthålla den belopps- och
löptidsbegränsning som nu är förknippad med rätten för bank att utge
obligationslån i Sverige. Reglernas syfte synes har varit att från kreditpoli-
tiska utgångspunkter begränsa bankernas möjlighet att konkurrera med
andra finansieringsinstitut, främst kreditaktiebolagen.

Eftersom bankerna i framtiden kan påräkna en ökad konkurrens på sitt
affärsområde, bör alltså den förutsatta likställigheten mellan olika kredit-
institut kräva att begränsningarna nu slopas.

Det kan för övrigt konstateras att förlagslån för närvarande används i

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

149

större utsträckning än obligationslån i bankverksamhet. Detta gäller såväl Prop. 1990/91:154
i svensk som i utländsk valuta. För förlagslånen gäller ingen motsvarande Bilaga 1
begränsning i belopp eller löptid. Det föreligger för närvarande inte någon
ränteskillnad mellan de två upplåningsformerna, när lånet löper i svensk
valuta. Med den ökade friheten på kapitalmarknaden och inför ett upphä-
vande av valutaregleringen saknas anledning att vidmakthålla de båda
begränsningarna för bankernas obligationslån. Om det blir fritt att utge
kronobligationer i utlandet skulle för övrigt enligt ordalgen i 2 kap. 20 §

BRL en beloppsbegränsning inte gälla.

2.5 Svenska sparbanksföreningen

Förvärvsförbudsregler avseende aktier m. m.

KMK föreslår vidare att det nuvarande principiella aktieförvärvsförbudet
för banker skall bestå. Denna förbudsregel har varit oförändrad sedan
införandet år 1933. Tidigare fanns en begränsad rätt till förvärv av aktier
genom emissionsverksamhet och handel med aktier. Det grundläggande
motivet till det nuvarande förbudet kan sägas vara att förhindra samman-
blandning av ägande och kreditgivning med därav följande risk för osund
kreditgivning, för stort risktagande och åsidosättande av insättarskyddet.

Sparbanksföreningen anser i och för sig att det nuvarande förbudet mot
aktieförvärv i placeringssyfte har fog för sig och att det inte nu finns
tillräckliga skäl för en ändring av lagstiftningen på detta område. Det
skulle dock kunna ifrågasättas om de av kommittén anförda motiven för
ett upprätthållande av aktieförvärvsförbudet har samma bärkraft i dagens
samhälle som tidigare. De ursprungliga skälen för förbudet speglar en
gången tids värderingar och erfarenheter, vilka skulle kunna påstås vara
mindre relevanta idag. Det torde finnas röster för uppfattningen att en
utvidgad möjlighet för banker att få förvärva aktier i placeringssyfte —
inklusive förvärv av egendom som motsvarar eller har anknytning till
aktier — inte skulle innebära risker för den traditionella bankverkamheten
och därmed insättarskyddet.

Det finns även skäl att beakta utvecklingen utomlands och inte minst
inom EG. På många håll utomlands har banker möjligheter att förvärva
aktier i placeringssyfte. I själva verket är den svenska banklagstiftningen
tämligen unik med sin restriktiva inställning härvidlag. Såvitt känt har
bland OECD-länderna endast Belgien, Sverige och USA totalförbud. Inom
EG pågår ett harmoniseringsarbete bl. a. på detta område, innebärande
enhetliga regler om villkor för förvärv och innehav av aktier. Denna
harmonisering förefaller gå i riktning mot en begränsning av en banks
möjligheter till innehav av aktier i annat företag till viss procent av
bankens eget kapital och en ytterligare procentuell begränsning vad gäller
bankens sammanlagda aktieengagemang.

Det finns anledning att räkna med att man inom EG-området kommer
att införa enhetliga regler för bankers möjligheter till förvärv av aktier i
placeringssyfte. Dessa torde komma att innebära att banker i begränsad
utsträckning ges rätt till sådana förvärv. Med tanke på harmoniseringen i

150

övrigt inom EG på banklagtiftningens område och den internationella Prop. 1990/91:154
konkurrens som den öppna bankmarknaden kommer att leda till, kan den Bilaga 1
frågan ställas om det på sikt är möjligt att bibehålla det nuvarande aktie-
förvärvsförbudet i den svenska banklagstiftningen.

Fastighetsleasing

Begreppet fastighetsleasing är inte ett entydigt begrepp. Det kan därför i
praktiken uppkomma gränsdragningsproblem när det gäller att särskilja
olika finansieringsformer. KMK berör denna fråga men påpekar att det
inte torde vara möjligt att ”gå in i detaljerna kring gränsdragningen av
begreppet fastighetsleasing”.

Sparbanksföreningen anser att KMK borde ha gjort ett försök till att
utforma en definition av begreppet fastighetsleasing. Utan en sådan klar-
görande definition uppkommer besvärande konkurrensförhållanden för
de finansieringsföretag som måste ha auktorisation för sin verksamhet,
eftersom dessa kan få konkurrens från andra företag, vars verksamhet i
nuvarande läge inte kräver auktorisation. Det är enligt Sparbanksförening-
ens mening inte tillräckligt att överlämna åt bankinspektionen att med
stöd av, som KMK föreslår, en ”flexibel lagstiftning” avgöra var gränsen
går mellan tillståndspliktig och inte tillståndspliktig verksamhet. Det före-
liggande beslutsunderlag i denna del är således enligt Sparbanksförening-
ens mening otillfredsställande och inte tillräckligt för att kunna ligga till
grund för lagstiftning.

Bankers engagemang i annan än traditionell bankverksamhet

KMK föreslår vissa möjligheter för banker att engagera sig i riskverksam-
het och annan verksamhet som inte är förenlig med normal bankverksam-
het. Detta föreslås kunna ske genom bankägda kreditmarknadsbolag.
KMK föreslår dock den begränsningen att det sammanlagda kapitalkravet
för verksamhet av ifrågavarande slag inte får överstiga 3 % av bankens eller
moderföretagets konsoliderade kapitalbas.

Sparbanksföreningen ser positivt på förslaget som sådant och tillstyrker
således att möjligheter öppnas för banker till engagemang av detta slag.
Föreningen anser dock den föreslagna begränsningen 3% alltför snävt
tilltagen. Även om det för sparbankerna blir möjligt att utnyttja dessas
konsoliderade kapitalbaser for verksamhet i ett dotterbolag till Sparban-
kernas Bank, är det föreslagna utrymmet onödigt begränsat. Sparbanks-
föreningen föreslår en vidare ram och anser att den bör åtminstone för-
dubblas. Det ökade risktagande som detta innebär torde vara av underord-
nad betydelse totalt sett.

2.6 Sveriges Föreningsbankers Förbund

Aktieförvärv

KMK har föreslagit att det principiella aktieförvärvsförbudet för banker
skall bibehållas. KMK har gjort en grundlig genomgång av de motiv och

151

värderingar som legat till grund för aktieförvärvsförbudet och samman-
fattningsvis konstaterat att dessa äger fortsatt giltighet, såvitt avser förvärv
som sker i placeringssyfte.

SFF kan inte ansluta sig till KMKs uppfattning i denna fråga av följande
skäl.

För det första kommer troligen EG-reglerna ge banker inom EG möjlig-
het att förvärva aktier i icke finansiella företag inom en ram motsvarande
50 procent av banks eget kapital. Redan av detta skäl finns anledning för
lagstiftaren att allvarligt ompröva den traditionellt restriktiva inställning-
en till svenska bankers aktieförvärv. En skillnad på denna punkt mellan
svenska banker och bankerna inom EG skulle allvarligt kunna hämma de
svenska bankernas konkurrensförmåga. Det finns därför ingen anledning
för den svenska lagstiftaren att låsa sig för ett bibehållet aktieförvärvsför-
bud innan läget inom EG klarnat på denna punkt.

För det andra finns det enligt SFFs mening sakliga skäl för att överge det
kategoriska förbudet mot aktieförvärv. Bland de motiv mot aktieförvärv
som KMK betonat finns riskaspekten, d. v. s. att aktieförvärv är förenat
med risk och att banker av hänsyn till insättarna inte bör kunna placera i
tillgångar av riskkaraktär. SFF vill inte förneka att aktieplaceringar kan
vara riskfyllda. SFF menar dock att KMK, liksom lagstiftaren hittills,
överbetonat riskaspekten. Enligt SFFs mening skulle man mycket väl
kunna vända på resonemanget och i stället se aktieförvärv som ett sätt för
banken att realvärdeskydda det egna kapitalet och därmed skapa större
säkerhet för insättarna. För försäkringsbolagen anses placeringar i realtill-
gångar — aktier och fastigheter — som ett naturligt sätt att åstadkomma en
god avkastning på lång sikt. Tillgångarna i bankernas balansräkningar
består till helt övervägande del av nominella räntebärande placeringar,
d. v. s. monetära tillgångar. Företag med i huvudsak monetära tillgångar
har vid inflation större svårigheter än andra företag att hålla det egna
kapitalet intakt.

Den av SFF nämnda aspekten har inte berörts i diskussionen om aktie-
förvärven. Tiden är emellertid mogen att seriöst diskutera bankernas
behov av större frihet på placeringssidan (även beträffande fastigheter.

En invändning som brukar framföras mot att banker skall få förvärva
sktier är att bankinlåningen är av kortfristig karaktär. Stor skillnad förelig-
ger för försäkringsbolagen vars åtaganden gentemot t. ex. pensionssparare
är mycket långfristiga. Denna invändning är givetvis riktig och innebär att
en bank — även om frihet gavs — aldrig skulle kunna ha samma struktur
på balansräkningens tillgångssida som ett försäkringsbolag. Skillnaden
mellan åtagandena för bank- och försäkringsbolag är emellertid inte så
stora att det är motiverat med ett totalförbud för bank att placera i reala
tillgångar. Om de banker skulle ges rätt förvärva aktier borde de även få
större möjligheter att låna upp långfristigt. SFF anser således att den
nuvarande begränsningen för bankerna obligationsupplåning (se 2 kap.
20 § BRL) borde slopas.

Med sådana begränsningar av aktieförvärvsrätten som diskuterats inom
EG — motsvarande maximalt 50% av banks egna kapital och 10% av
aktierna i enskilda företag — finns ingen anledning befara att banker

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

152

härigenom skulle skaffa sig ett för stort eller otillbörligt inflytande över
näringslivet. I vart fall torde banker inte komma ens i närheten av det
aktieinnehav som försäkringsbolagen har.

Vådan av sammanblandning av ägande och kreditgivning — ett klassiskt
argument mot att banker skall få äga aktier och som även KMK tryckt
starkt på — anser SFF sannolikt starkt överdriven, reminiscenser från
tider med andra marknader och annan insyn i och tillsyn av bankerna än
dagens förhållanden. Dessutom innebär argumentet ett underkännande av
bankernas kompetens att rätt bedöma sina kreditengagemang. Ett företag
vars ställning är så svag att ett utvidgat kreditengagemang inte kommer i
fråga skall naturligtvis inte heller ha nytt riskkapital.

Den problematik som eventuellt kan förekomma avseende ägande och
kreditgivning i samma företag berör emellertid endast undantagsvis den
typ av aktieförvärv som behandlats i detta avsnitt och som avser aktier
som placeringsobjekt. När det gäller nystartade företag är saken delvis
annorlunda, främst p. g. a. att risken är högre. Det är också befogat att vara
mer restriktiv beträffande banks möjlighet att göra risksatsningar av ”ven-
capkaraktär”. KMK har föreslagit att bank skall få rätt att inom viss ram
göra aktieförvärv av denna senare typ. SFF återkommer till detta, men vill
här peka på att förvärv av aktier i placeringssyfte borde anses vara mer
naturligt för bankerna än riskkapitalsatsningar av ”ven-capkaraktär”.

Om bank ges rätt förvärva aktier i placeringssyfte kan föreskrift ges om
att beslut om köp och försäljning av aktier ej får delegeras under verkstäl-
lande ledningen till delegater med kreditbevillningsrätt. Detta är ett sätt
att markera åtskillnad mellan banks normala kreditgivning och placeringar
i övrigt.

SFF anser sammanfattningsvis

att det finns skäl att ge banker viss frihet att förvärva aktier i placerings-
syfte, samt

att lagstiftaren, även om övervägande skäl fortfarande anses föreligga för
ett bibehållande av förbudet, i vart fall inte tar definitiv ställning i
frågan innan det klarlagts hur kommande EG-regler på området kom-
mer att utformas.

F astighetsförvärv

KMK föreslår att det nuvarande förbudet för banker att förvärva fastighe-
ter för annat ändamål än egen verksamhet och för egen personal skall
bibehållas. Dessutom anser KMK att fastighetsrenting visserligen kan få
förekomma i kreditmarknadsbolag — även bankägt — men ej direkt i
bank.

SFF kan inte godta KMKs förslag i denna del.

SFF åberopar samma argument som anförts angående aktieförvärv. Det
kan finnas skäl att införa en begränsning för fastighetsförvärv i placerings-
syfte. t. ex. maximalt inom 50% av banks eget kapital.

Beträffande fastighetsrenting kan sägas att detta numera är en väl etable-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

153

rad finansieringsform. SFF anser att fastighetsrenting rimligen bör anses
falla inom ramen för sådan verksamhet som bank kan bedriva.

Förvärv av förlagsbevis

KMK har förslagit att det skall krävas tillstånd för bank att förvärva
fordringsbevis med efterställd betalningsrätt och likartat bevis om tillskott
av riskkapital som emitterats av bank eller banknära företag oavsett om
det skett på den allmänna marknaden eller ej (2 kap. 4 § BRL). tillstånds-
kravet är detsamma som gäller för banks förvärv av organisationsaktier.

Bankernas obligationsupplåning

KMK har inte föreslagit någon ändring i bestämmelserna om bankernas
obligationsupplåning (jrf 2 kap. 20 § BRL). Innebörden av dessa bestäm-
melser är att bank inte får ge ut obligationslån med en löptid som översti-
ger 7 år och inte till belopp som överstiger 3% av bankens inlåning från
allmänheten.

SFF anser att denna regel bör slopas och att banker bör ges samma rätt
som t. ex. kreditaktiebolagen att låna upp medel långfristigt på obligations-
marknaden. Det bakomliggande syftet med begränsningsregeln torde vara
av kreditpolitisk karaktär. Numera måste begränsningsregeln ha spelat ut
sin roll.

Ökade möjligheter till långfristig upplåning vore därutöver ett naturligt
komplement till de mer långfristiga placeringsmöjligheter i aktier och
fastigheter som SFF förordat ovan.

2.7 LO

Neutral roll för banker i kreditförmedlingen

För en effektiv kapitalallokering i ekonomin, d. v. s. förmedling av sparan-
det till sådana ändamål, som ger störst lönsamhet och avkastning och i
övrigt är mest angelägna, krävs att bank- och kreditväsendet inte är par-
tiskt genom hopknytningar — ägarmässigt eller på annat sätt — med
särskilda affärsintressen.

Förhållanden som påverkar sådan sammanknytning är bl. a. följande:
företags innehav av bankaktier, regler som begränsar vilka som kan vara
moderbolag till bank, regler för spridning av ägande och rösträtt i bank,
banks rätt att direkt eller via dotterbolag göra aktie- eller andra andels-
förvärv, begränsningsregler för bankrepresentation i företags styrelser,
bankers indirekta ägarinflytande över företag via pensionsfonder, bankers
engagemang i leasing med det realkapitalägande som hör till.

Sett från de icke-finansiella företagens sida kan det finnas företagseko-
nomiska skäl att skapa en nära förbindelse till en bank eller ett kreditmark-
nadsbolag. Man önskar större säkerhet för framtida kapitalförsörjning och
möjlighet att utnyttja sådana hävstångseffekter till ökade resurser, som
inte den lagliga sfären inte är möjliga utanför kreditväsendet ram.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 1

154

Det är bank- och kreditlagstiftningens uppgift att bl. a. bryta upp eller Prop. 1990/91:154
motverka sådana intressekopplingar. Det har skett i viss men svårbe- Bilaga 1
dömbar grad hittills i Sverige. Å andra sidan finns eller har funnits ganska
tydliga grupperingar grundade på familjestiftelser, verksamma som styror-
gan för både bank och icke-finansiella foretag, vidare sfärer av gradvis
beroende företag kring de större affärsbankerna och på senare tid förvärv
eller försök till förvärv av en bank till att bli en del av en koncern med
vidare syftning än den rent bankmässiga.

KMK betonar förtjänstfullt principen att kreditgivning och ägande skall
skiljas åt. Å andra sidan öppnar kommittén med de nu föreslagna bankre-
formerna vissa undantag från oberoendekravet med hänvisning till önskan
om breddning av bankers tjänsteutbud till större flexibilitet vad gäller
koppling till andra tjänster och till internationella tendenser.

LO förordar en mer strikt politik från statsmakternas sida, när det gäller
att bibehålla eller skapa en neutral, opartisk roll för kreditförmedling.
Hotet ligger inte enbart i ägarförhållanden. I ett framtidsperspektiv med
starkt internationaliserat bankväsende är det väsentligt att rågången mel-
lan bank- och andra affärsintressen i Sverige är trovärdig. Därigenom
påverkas svenska bankers kreditvärdighet och kundförtroende i den egen-
tliga bankmarknadskonkurrensen. I samband med kommande övervägan-
den om EG-samarbete anser LO att bankers neutralitet i kreditförmedling-
en skall drivas som ett av minimikraven för ömsesidigt godkännande av
utländska bankfilialer och för öppen konkurrens med banktjänster i övrigt.

LO har inte anledning resa invändningar mot KMKs förslag i övrigt för
att åstadkomma ett system med möjligast oberoende banker. LO vill
understryka förslaget att bankinspektionens tillsyn ska ta fasta på koncer-
nen i stället för bankaktiebolaget i de fall detta är aktuellt. Detta är en
väsentlig sak.

2.8 SAF

Bankers aktieägande

Kreditmarknadskommitténs förslag innebär, att principen om åtskillnad
mellan ägande och kreditgivning upprätthålls också i framtiden. Ett gene-
rellt förvärvsförbud avseende viss angiven egendom föreslås sålunda.

En uppmjukning av förvärvsförbudet föreslås emellertid. Enligt kom-
mittén bör sålunda en bank kunna välja att av organisatoriska eller andra
skäl lägga ut verksamhet till dotterbolag under förutsättning att banken
själv äger rätt att bedriva verksamheten. Undantag från förvärvsförbudet
föreslås därför för s. k. organisationsföretag, d. v. s. svenska eller utländska
företag med nära anknytning till bankverksamheten.

Kreditmarknadskommittén föreslår också, att bankerna ges möjlighet
till ett begränsat aktieägande via dotterbolag. De skall därigenom mer
aktivt än för närvarande kunna medverka till vissa företags långsiktiga
anskaffande av eget kapital. Kommitténs förslag innebär sålunda, att ifrå-
gavarande riskverksamhet skall avskiljas från banken och läggas ut i hel-
eller delägda dotterbolag.

155

Svenska Arbetsgivareföreningen bedömer de föreslagna uppmjukningar- Prop. 1990/91:154
na av nuvarande förvärsvförbudsregler som värdefulla och ägnade att Bilaga 1
kunna ge bankerna en mer aktiv roll i företagens utveckling än för närva-
rande. Förslaget att det nuvarande systemet med s. k. samhällsrepresen-
tanter i bankernas styrelser skulle kunna utvidgas också till de s. k. organi-
sationsbolagen finner vi däremot onödigt och byråkratiskt. Vi noterar
också, att även i här behandlade hänseende avviker kreditmarknadskom-
mitténs förslag från utvecklingen inom EG, sådan den idag kan skönjas.
Av OECD-länderna är det idag bara Sverige, Belgien och USA som har ett
totalförbud för bankerna att äga industriaktier. Sannolikt kommer det
nuvarande harmoniseringsarbetet inom EG att leda fram till bestämmelser
som tillåter bankerna att ha ett begränsat aktieägande i andra icke-fmansi-
ella företag.

2.9 Sveriges Industriförbund

Åtskillnad mellan ägande och kreditgivning

Kommittén föreslår att en bank genom ett i bankkoncernen ingående
dotterbolag får möjlighet att genom aktieförvärv medverka till rekonstruk-
tion och fusion av bestående företag och nyetablering av t. ex. högriskföre-
tag. Bankkoncernen får genom dotterbolag också rätt att göra riskfyllda
placeringar, t. ex. villkorslån, vinstandelslån och förlagslån, samt bedriva
fastighetsleasing/renting. Alla nu nämnda engagemang måste dock hålla
sig inom en finansiell ram motsvarande 3% av bankkoncernens kapitalbas.
I fråga om leasing av lös egendom och factoring föreslås att bank får rätt
bedriva sådan verksamhet i bankens egen rörelse.

Industriförbundet tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt.

Kommittéförslaget leder inte till att den grundläggande principen om
åtskillnad mellan ägande och kreditgivning överges. Sverige har idag
strängare regler när det gäller åtskillnad mellan kreditgivning och ägande
än vad som är vanligt internationellt. Det förefaller också som om den
internationella utvecklingen går mot större frihet för bankerna att kunna
medverka till företags långsiktiga anskaffande av eget kapital. För indu-
strin är det positivt om bankerna ges möjlighet att spela en mer aktiv roll i
företagens utveckling och försörjning med egenkapital.

2.10 Svensk Industriförening

Riskkapital för småföretag

Kreditmarknadskommittén föreslår undantag från förvärvsförbudet i
KML ifråga om förvärv av aktier i företag i fmansieringssyfte. Kredit-
marknadsbolag skall enligt förslaget ges möjlighet att inneha minoritetsan-
delar i företag.

Det är i mindre företag, som också ofta har en låg soliditet, mycket
viktigt med finansiärer som kan gå in långsiktigt utan att ta över kontrollen
av företaget. Då utbudet av riskkapital för mindre, på OTC-listan inte
noterade företag visat tendenser att stagnera, är det mycket angeläget med

156

förslag som kan underlätta utvecklingen av mindre företag. Eftersom Prop. 1990/91:154
behovet av riskkapital i mindre företag är stort, tillstyrker Svensk Industri- Bilaga 1
förening förslaget. Ifråga om tillämpningsreglerna finns emellertid vissa
allvarliga svagheter.

För att ett kreditmarknadsbolag inte skall kunna ta kontrollen över ett
företag föreslår kommittén att innehav av aktier i ett företag begränsas till
en tredjedel av kapitalet och röstvärdet. Principen i detta förslag är riktig,
men begränsningen till en tredjedel anser Svensk Industriförening vara
omotiverad. Innehavet bör i stället begränsas till ett minoritetsägande,
dvs. mindre än 50 procent.

Kommittén föreslår vidare att det inte skall gälla någon längsta tid för
innehav av aktier i företag. Detta är, enligt Svensk Industriförening, en
mycket viktig förutsättning för att föreslagna undantag i KML skall få
någon effekt. Erfarenhet har visat att det ofta tar tid att utveckla nya
konkurrenskraftiga och lönsamma företag. En begränsning i detta avseen-
de skulle därför vara mycket olycklig. Samtidigt föreslår dock kommittén
att kravet på kapitaltäckning efter fem års tid skall öka från 24 till 100
procent för kreditmarknadsbolag. Av samma skäl som anförts ifråga om
längsta tid för innehav av aktier, avstyrkes detta förslag. Effekten av ett
sådant krav skulle bli att satsningar enbart gjordes på företag som redan
utvecklat en lönsam verksamhet och följaktligen inte i de företag som
verkligen har det största behovet av externt riskkapital, nämligen mindre
nystartade företag med låg soliditet, men med en stark affärsidé.

2.11 Stockholms Handelskammare

I linje med bankernas breddade verksamhetsförutsättningar ligger också
att de skall kunna medverka i finansiella lösningar som innebär tillskott av
ägar- och annat riskkapital. Handelskammaren ser positivt på förslaget
som är ägnat att befrämja näringslivets kapitalförsörjning och utveckling.
Handelskammaren vill dock föreslå att även sådant kapital skall kunna
tillhandahållas direkt av bank i stället för som enligt förslaget läggas ut i ett
av banken hel- eller delägt kreditmarknadsbolag. En sådan ordning leder
till onödig administration och därmed kostnader utan några påvisbara
fördelar. Ett direktengagemang från bankens sida bör kunna komma till
stånd utan att några skyddsintressen äventyras.

157

Sammanställning av remissyttranden över
departementspromemorian (Ds 1990:57)
Branschglidning i den finansiella sektorn

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av bankinspektio-
nen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, Stockholms Handels-
kammare, Sydsvenska handelskammaren, konsumentverket, Göta hov-
rätt, kammarrätten i Göteborg, fullmäktige i Sveriges riksbank, riksgälds-
kontoret, näringsfrihetsombudsmannen (NO), riksskatteverket, försäk-
ringsutredningen (Fi 1990:11), Svenska Bankföreningen, Svenska spar-
banksföreningen, Sparbankernas Bank, Sveriges Föreningsbankers För-
bund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hy-
poteksbank, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen,
styrelsen för Stockholms fondbörs, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund,
Industrins Finansförening, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Svens-
ka Handelskammarförbundet, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bank-
mannaförbundet och Försäkringstjänstemannaförbundet.

1 Allmänna synpunkter

1.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen finner, i likhet med promemorian, att banker och för-
säkringsbolag bör ges legala förutsättningar till ökad integration ochatt
detta bör ske snarast möjligt. Kravet på snabbhet förutsätter att så få
ändringar som möjligt görs i den nu gällande lagstiftningen. Av hänsyn till
de speciella skyddsintressen som föreligger för banker och försäkringsbo-
lag bör, enligt inspektionens uppfattning, integrationen tillåtas endast på
koncernnivå. Detta underlättar också en snabb förändring av lagstiftning-
en. Den avgörande frågan är emellertid hur de skyddsintressen som disku-
teras i departementspromemorian i praktiken kan tillgodoses på en accep-
tabel nivå.

Bankinspektionen vill ifrågasätta om förslaget att banker endast tillåts
förvärva försäkringsbolag i vilka de erhåller det bestämmande inflytandet
är nödvändigt och riktigt. De skyddsintressen som föreligger för respektive
institut tillgodoses bl. a. av tillsynen och de särskilda rörelseregler som
föreligger för bolagen. Den föreslagna begränsningen kan leda till onödig
koncentration som kanske annars inte skulle komma till stånd. De efter-
strävade fördelarna med samverkan mellan bank och försäkringsbolag kan
i många fall tänkas uppnås även med mindre ägarandelar än lagförslaget
förutsätter. Principen bör, enligt inspektionen, vara att lagstiftningen är
neutral inför olika organisationslösningar om genomlysnings- och tillsyns-
aspekten kan tillgodoses på ett tillräckligt effektivt sätt.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

158

Med hänsyn till att utgångspunkten for promemorian har varit koncern-
bildning och att så få ingrepp som möjligt bör göras i det gällande syste-
met, som förutsätter att bank erhåller bestämmande inflytande i dotterbo-
lag, bör tills vidare en sådan effekt accepteras. Vid behandling av Kredit-
marknadskommitténs betänkande bör emellertid detta problem tas upp
till behandling.

Bankinspektionen anser att samma synpunkter, beträffande lagförsla-
gets krav på bestämmande inflytande, som inspektionen framfört beträf-
fande bankers förvärv av försäkringsbolag är giltiga också för försäkrings-
bolags förvärv av banker. Inspektionen ifrågasätter om en sådan begräns-
ning är nödvändig med hänsyn till skyddsintressena. Den kan, enligt
inspektionens mening, leda till onödig koncentration.

Bankinspektionen konstaterar att bankers förvärv av försäkringsbolag
avses prövas av regeringen eftersom förvärvet måste anses vara av princi-
piell betydelse eller i övrigt av särskild vikt. Försäkringsbolagens förvärv
av banker skall enligt promemorian prövas av försäkringsinspektionen.
Bankinspektionen anser att en väl fungerande kreditmarknad bör känne-
tecknas av att samtliga aktörer på kreditmarknaden lyder under likartade
regelsystem. Inspektionen anser därför att de aktuella tillståndspröv-
ningarna bör göras av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av
tillsynsmyndigheten.

Informella beslutsvägar inom koncernen bör inte godtas så att koncern-
styrelsen eller koncernledningen tar beslut för dotterbolagens räkning. För
att motverka sådana tendenser bör inslaget av externa styrelseledamöter
vara markant.

Samordningen innebär att koncernstyrelsen t. ex. har skyldighet att hålla
sig underrättad om riskerna i koncernen. Det förutsätter inte bara avrap-
portering av dotterbolagens resultatutveckling utan även typ av affärer och
stora engagemang. Det senare gäller såväl för enskilt bolag i koncernen
som på en sammanräknad nivå. Koncernstyrelsens uppgift blir att ange
riskprofil. Vidare kan t. ex. låntagarens identitet avslöjas om det är en
förutsättning för att en riskbedömning skall kunna utföras. Detta bör gälla
vid stora eller riskfyllda engagemang. För att motverka att verksamheterna
sammanblandas bör något godkännande i förväg av moderbolaget i enskil-
da ärenden inte få förekomma. Inte heller bör det få förekomma att
kundidentiteten avslöjas t. ex. genom utbyte av kundregister inom koncer-
nen. Nu upptagna sekretessfrågor bör enligt bankinspektionen behandlas i
det fortsatta arbetet med promemorieförslaget.

Bankinspektionen konstaterar att reglerna om finansiella koncerner in-
nebär att holdingbolaget i en koncern skall stå under tillsyn av bankinspek-
tionen. Om bankens moderbolag är ett försäkringsbolag står detta under
tillsyn av försäkringsinspektionen. Banken står under tillsyn av bankin-
spektionen. Ett holdingbolag söm äger försäkringsbolag men inte bank står
enligt nu gällande regler inte under tillsyn.

I promemorian diskuteras om holdingbolaget, som inte är bank eller
försäkringsbolag, i en finansiell koncern bör stå under tillsyn. Bankinspek-
tionen finner att det är helt avgörande för att en meningsfull tillsyn skall
kunna utövas att även holdingbolaget i de finansiella koncernerna står

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

159

under tillsyn. Strategiska beslut angående koncerndispositioner som bank-
inspektionen berört i det föregående kan i praktiken fattas av moderbola-
get. Det kan t. ex. gälla beslut om anpassning till assymetriska kapitaltäck-
ningsregler, risktagande etc.

En finansiell koncern uppfattas ofta som en enhet, ett bolag, av allmän-
heten. För att undvika att påverkas negativt då problem uppstår hos ett
koncernbolag kan de övriga koncernbolagen känna sig tvingade att hjälpa
det drabbade bolaget. Banker får enligt 1 kap 5 § bankaktiebolagslagen ge
koncernbidrag endast efter medgivande av bankinspektionen. Det är ange-
läget att regeln även i fortsättningen gäller för finansiella koncerner.

Bolagen kan emellertid även stödja utsatta delar av gruppen genom
indirekta metoder, såsom höjda utdelningar och internprissättningar till
icke marknadsmässiga villkor. Genom att på detta sätt tvingas ge indirekt
stöd riskerar även de solida bolagen att bli försvagade eftersom deras
kapital används till andra ändamål än de som gagnar bolaget. Internpris-
sättning till icke marknadsmässiga priser kan även vara motiverade av
företagsledningens önskan att maskera fel och brister, t. ex. att dölja förlus-
ter i ett koncernbolag. Internprissättning kan även användas för att kon-
kurrera ut bolag som inte tillhör koncernen, s. k. ”unfair” konkurrens. För
att motverka sådana beteenden bör tillsynsmyndigheten kunna ålägga
koncernbolag att rapportera väsentliga transaktioner mellan koncernbo-
lagen som inte äger rum på marknadsmässiga villkor. Vidare kan försäk-
ringsbolag lämna förlagslån och andra tillskott som påverkar koncernbola-
gens kapitalbas. Bankerna har också möjlighet att lämna krediter och
garantier till koncernbolag. Genom den s. k. fem-procentsregeln kan för-
säkringsbolag förvärva aktier i de övriga i koncernen ingående bolagen och
därmed förstärka de enskilda bolagens kapitalbas liksom koncernens kapi-
talbas.

Om moderbolaget inte står under tillsyn är det, enligt inspektionens
bedömning, förenat med betydande svårigheter att avgöra om nu upptag-
na och andra transaktioner sker på marknadsmässiga villkor.

Den föreslagna lagstiftningen förutsätter en effektiv tillsyn för att
skyddsintressena skall kunna tillgodoses på en acceptabel nivå. Genom att
banker och försäkringsbolag går samman i finansiella koncerner blir till-
synsmyndighetens arbete väsentligt mer komplicerat. Branschglidningen
påverkar institutens riskpositioner. Speciellt vid de tillfällen en krissitua-
tion uppstår inom en koncern måste det finnas klara regler som avgör
vilken myndighet som skall agera och vilka metoder som skall tillämpas.
Åtgärderna måste dessutom ofta sättas in under stark tidspress. Bankin-
spektionen har därför svårt att tänka sig att tillsynen ens temporärt skulle
kunna vara uppdelad mellan två myndigheter. Ställning till denna fråga får
tas inom kort vid behandingen av den s. k. tillsynsutredningens (Fi
1990:02) betänkande.

I dag gäller speciella valutapositionsbegränsningar för bl. a. banker, fi-
nansbolag och kreditaktiebolag. Försäkringsbolag omfattas inte av samma
regler. Integrationen innebär att de hittillsvarande metoderna för riskbe-
gränsning starkt kan komma att motverkas. Valutapositionsbegränsning

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

160

bör, enligt bankinspektionens uppfattning, inforas for koncernen som Prop. 1990/91:154

helhet for att minimera risker och förhindra kringgående.                   Bilaga 2

1.2 Försäkringsinspektionen

Promemorians förslag kan ses som en nödvändig anpassning av de svenska
finansinstitutens verksamhetsförutsättningar till internationella förhållan-
den. Hänsynen till den internationella utvecklingen utgör ett avgörande
motiv för att förslaget bör genomföras. Om de svenska företagen med
framgång skall kunna hävda sig på en internationell marknad och på en
svensk marknad med ökad konkurrens utifrån måste även de svenska
försäkringsbolagen och bankerna kunna utnyttja de fördelar som kan nås
genom etablerandet av finansiella enheter med ett brett utbud av finansiel-
la tjänster. Inspektionen kan i allt väsentligt instämma i vad arbetsgruppen
anför om de fördelar som ligger i att genom ägarintegration skapa stabila
konstellationer med de företagsekonomiska fördelar som därvid kan upp-
nås.

Med det sagda tillstyrker försäkringsinspektionen att promemorieförsla-
get läggs till grund för lagstiftning.

Det bör emellertid understrykas att en viktig utgångspunkt måste vara
att principen om att bankrörelse resp försäkringsverksamhet skall hållas
åtskild och drivas i skilda bolag skall upprätthållas även inom finansiella
koncerner. Denna princip tillämpas allmänt också i utlandet och är, som
framhålls i promemorian, viktig för att kunna hålla isär de skilda skydds-
intressen som gäller för insättarna och försäkringstagarna.

Enligt promemorieförslaget skall till en början kunna konstateras att det
föreligger ett dotterbolagsförhållande, d v s att gränsen 50% av röstetalet
för samtliga aktier överskrids. Denna förutsättning är ett uttryck för den
grundläggande princip som präglar promemorians behandling av
branschglidningsfrågan, innebärande att det av stabilitetsskäl skall vara
fråga om koncernförhållande. Någon närmare diskussion i frågan förs
dock inte i promemorian.

Inspektionen delar uppfattningen att en utgångspunkt för en provisorisk
lagstiftning kan vara att det skall vara fråga om koncernförhållande. In-
spektionen anser emellertid för sin del att det varken i lagen eller i motiven
bör läggas fast att det under alla förhållanden måste vara fråga om ett
dotterbolagsägande. Det kan finnas fall där ägarbilden är sådan att det kan
vara befogat att medge att ett försäkringsbolags eller en banks ägarandel är
mindre än vad som konstituerar ett dotterbolagsförhållande. Det är själv-
fallet svårt att ge klara riktlinjer för tillämpningen härvidlag; det får bli
fråga om en bedömning från fall till fall mot bakgrund av samtliga omstän-
digheter i ärendet. Samtidigt vill inspektionen peka på att det förefaller
sannolikt att frågan om att ställa upp krav på att ägandet i föreliggande fall
skall ha en viss storlek för att godtas torde falla bort inför en anpassning till
EG:s regelsystem.

En särskild fråga, som inte närmare berörts av arbetsgruppen, gäller
vilken myndighet som skall handha prövningen. Enligt förslaget kommer
olika regler att gälla för försäkringsbolag och banker. Enligt inspektionen

161

11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

bör ordningen vara den att prövningen görs av försäkringsinspektionen
resp bankinspektionen, men med skyldighet att till regeringen hänskjuta
förvärvsfrågor som är av principiell betydelse eller som annars är av större
vikt.

En annan fråga som inte berörts i promemorian gäller förhållandet
mellan dotterbolagskravet och en tillgänglig ram enligt begränsningsregeln
samt de etiska regler som kan komma att gälla för handeln med börsaktier
i vad avser uppköpsanbud.

En aspekt som tas upp i promemorian är att den föreslagna integra-
tionen innebär ett visst avsteg från den s.k. ickesammanblandningsprinci-
pen. Denna innebär att inom en koncern, i vilken bank, ingår ägande och
traditionell kreditgivning inte skall sammanblandas. Mot bakgrund av att
banker och försäkringsbolag bedriver sina respektive traditionella verk-
samheter enligt gällande olika regelsystem delar inspektionen uppfattning-
en, att en åtskillnad skall kunna upprätthållas mellan ägandet och banker-
nas kreditgivning. Denna får självfallet inte styras av olika ägarintressen
som är ovidkommande för bankverksamheten. Inspektionen vill tillägga
att ett försäkringsbolags kreditgivning inte får styras av ovidkommande
hänsyn till något särskilt förhållande mellan en bank och dess låntagare
eller andra kunder.

I detta sammanhang kan påpekas att i promemorian inte närmare be-
rörts förutsättningarna för transaktioner mellan de i en finansiell koncern
ingående företagen. Som en allmän regel bör här gälla att transaktioner
mellan företagen alltid skall ske på marknadsmässiga villkor. För att
illustrera den nämnda frågna och dess betydelse kan följande särskilda
exempel anges.

Om ett finansieringsbolag ingår i en försäkringsbolagskoncern kan det
visa sig vara rationellt att koncernen samlar upplåningsverksamheten i ett
särskilt bolag som då också hanterar upplåningen — helt eller delvis — för
finansbolaget. Genom att koncernens moderbolag i någon form garanterar
upplåningen kan denna ske på förmånligare villkor än vad annars skulle
vara fallet. För den risk som ligger i garantin bör då finansoblaget enligt
inspektionen rimligen betala en avgift till försäkringssidan i koncernen
grundad på en marknadsmässig bedömning. Det är enligt inspektionen
angeläget att i lagstiftningsärendet närmare klargörs vilka principer och
riktlinjer som de båda tillsynsmyndigheterna har att hävda i ett sådant fall
och vid andra transaktioner mellan koncernföretag. För vissa transaktio-
ner bör gälla att de redovisas i årsredovisningarna.

Vad gäller holdingbolagsmodellen finns inga heltäckande regler om in-
syn i och tillsyn av moderbolaget/holdingbolaget. För det fall att en bank
ingår som dotterbolag under holdingbolaget finns såtillvida en tillsynsrätt
som att banklagstiftningen ger bankinspektionen samma tillsynsrätt över
holdingbolaget som över banken. Men om ett försäkringsbolag och ett
finansbolag är systerbolag under ett holdingbolag faller detta utanför in-
spektionsmyndigheternas tillsyn. Särskilda regler kan behövas för det fall
att ett utländskt bolag ingår i koncernen. Enligt inspektionens mening bör
angivna och andra därmed sammanhängande tillsynsfrågor snarast klaras
ut.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

162

Inspektionen anser emellertid att det finns starka skäl att i samband med
en granskning av de aktuella förslagens konsekvenser för tillsynsfrågorna
göra en total översyn av regelsystemen for de båda tillsynsmyndigheternas
verksamhet. Tillsynsutredningen (Fi 1990:02) har i uppdrag att granska
inspektionernas organisation och tillsynsinriktning men har inte till upp-
gift att behandla tillsynsreglerna. Vad gäller instituten under bankinspek-
tionens tillsyn gjorde kreditmarknadskommittén i sitt slutbetänkande
(SOU 1989:29) Förnyelse av kreditmarknaden bl. a. en översyn av tillsyns-
reglerna i 7 kap bankrörelselagen. Syftet var i huvudsak att förtydliga
reglerna och att tillskapa instrument för ingripanden liggande mellan
erinringar och den kraftigaste åtgärden, återkallande av tillstånd. Försäk-
ringsinspektionen tillstyrkte i sitt remissyttrande förslagen med vissa ju-
steringar. Inspektionen framhöll också att försäkringsverksamhetskom-
mittén i sitt utredningsarbete inte-behandlat frågan om utformningen av
reglerna om s. k. rättställande åtgärder. Inspektionen föreslog att en över-
syn av motsvarande regler i FRL också borde ske, därvid det förutsattes att
en samordning av regelsystem kom till stånd. Inspektionen kan konstatera
att det föreligger starka skäl för att en allmän översyn av berörda regler i
bankrörelse- och försäkringsrörelselagarna nu sker utan dröjsmål. Inspek-
tionen delar sålunda kreditmarknadskommitténs uppfattning att de stora
förändringarna som sker på kapitalmarknaden gör det befogat att tillskapa
enhetliga, klargörande och reella befogenheter för tillsynsmyndigheten i
syfte att bl. a. ingripa mot osunda inslag i verksamheten.

1.3 Konsumentverket

Verket saknar en analys av det samarbete som redan idag föreligger mellan
banker och försäkringsbolag och vilka konsekvenser en längre gående
integration kan få för de enskilda hushållen. En utveckling som leder till en
fortsatt integration med andra delar av näringslivet är inte problemfri. En
sådan fortsatt integration kan skapa alltför stora bindningar och försämra
valmöjligheterna för konsumenterna.

Verket kan i och för sig inse att samgående mellan bank- och försäk-
ringsbolag kan ge besparingseffekter och rationaliseringsvinster. Men det
är långtifrån självklart att detta skulle komma konsumenterna tillgodo.
Inom bankväsendet kan det t. ex. ifrågasättas om de rationaliseringsvins-
ter, som bör ha uppstått i och med att stora delar av personlig betjäning
har ersatts av elektroniska hjälpmedel, till någon del kommit hushållen
tillgodo — tvärtom tenderar många banker att avgiftsbelägga denna ser-
vice, samtidigt som rörelseöverskottet kraftigt ökat.

En förutsättning för att konsumenterna ska kunna påverka utbudet och
därigenom få tillgång till ändamålsenliga och prisvärda finansiella tjänster
är att det existerar en fungerande konkurrens. För att det ska kunna
uppnås krävs tillräckligt många fristående banker och försäkringsbolag och
att dessa lämnar sådan information om sina tjänster att det blir möjligt för
hushållen att jämföra dem. Verket ställer sig tvivlande till att den utländs-
ka konkurrensen skulle i tillräcklig grad uppväga den minskande konkur-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

163

rensen på den inhemska marknaden. För tillståndsprövningen är det där-
för viktigt att konkurrensaspekterna nogsamt beaktas.

Banker och försäkringsbolag strävar alltmer efter att göra sina produkt-
utbud och erbjudanden unika. Finansiella tjänster sammankopplas och
olika bonussystem tillskapas för att knyta kunden hårdare till banken
och/eller försäkringsbolaget. De olika företagens utbud blir således svår-
jämförbara. Verket befarar att en integration mellan banker och finansbo-
lag kommer att leda till att en mer vildvuxen utbudsflora kommer att
marknadsföras. Denna ogenomskinlighet i utbuden skapar också en risk
för att konkurrensen begränsas. Vidare leder det sannolikt till ökad per-
sonadresserad reklam.

Sammanfattningsvis anser verket att verkningarna för hushållen till
följd av en integrering av banker och försäkringsbolag bör utredas närma-
re. Eventuella nackdelar för konsumenterna som då framkommer bör i
möjligaste mån undanröjas om föreslagna lagändringar vidtas.

1.4 Göta hovrätt

Alldeles avgörande för frågan om risken för missgynnande av bank- resp
försäkringskunderna elimineras genom förslaget är hur de koncernrättsliga
regler som finns i lag och som har utbildats i praxis fungerar. Hindrar de
tillräckligt effektivt att tillgångar som bör vara förbehållna det ena kollek-
tivet tas i anspråk för att tillgodose det andras intressen? Hovrätten saknar
en noggrann (och mer ingående än på s 111 ff i promemorian utförd)
analys av vad som följer av koncernrättens regler, bl a i fråga om möjlighe-
terna att inom en koncern utnyttja kapital i ett bolag till förmån för ett
annat bolag. Det synes enligt promemorieförslaget t. ex. inte finnas något
hinder mot att ett försäkringsbolag som är dotterbolag till en bank lämnar
förlagslån till moderbolaget/banken till förstärkning av dess kapitalbas.
Det är inte säkert att sådana placeringar alltid är fördelaktiga från försäk-
ringstagarnas synpunkt. En annan fråga som skulle kunna diskuteras när-
mare än som skett i promemorian är vilket ansvar ett moderbolag juridiskt
kan anses ha för ett dotterbolags skulder (jämför Rodhe i Festskrift för
Hellner s 481 ff).

I promemorian (s 110 1) sägs att ett samgående mellan några av de
största bankerna och försäkringsbolagen skulle kunna få till följd att dessa
skaffar sig en dominerande ställning på marknaden och därmed förhindrar
en önskvärd konkurrens men att tillståndsprövningen vid vilken lämplig-
heten av koncernbildningen skall prövas ger regeringen tillräckliga styrme-
del för att förhindra uppkomsten av konkurrensskadliga koncernbildning-
ar samt att frågan om konkurrensskadlighet torde längre fram få bedömas
med hänsyn till de konkurrensförhållanden som gäller på den internatio-
nella bank- och försäkringsmarknaden.

Innebörden härav är att en koncernbildning skulle kunna betraktas som
skadlig i ett nationellt perspektiv men som ofarlig i ett internationellt. Så
länge det är oklart i vilken omfattning internationell konkurrens på bank-
och försäkringsområdet skall kunna förekomma inom landet, lärer det
vara en näst intill omöjlig uppgift att göra den i promemorian förutsatta

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

164

lämplighetsprövningen på ett acceptabelt sätt. Det nu sagda leder fram till Prop. 1990/91:154
den lagtekniska synpunkten att de föreslagna lagändringarna kanske borde Bilaga 2
göras avhängiga av när ett principbeslut fattas om att utländska banker och
försäkringsbolag får konkurrera fritt på den svenska marknaden med de
svenska bankerna och försäkringsbolagen. Kopplingen skulle kunna ske
genom att det skulle ankomma på regeringen att besluta om ikraftträdan-
det av lagändringarna.

Enligt hovrättens mening kan det ifrågasättas om inte departementspro-
memorians förslag bör överarbetas innan den läggs till grund för lagstift-
ning.

1.5 Kammarrätten i Göteborg

En integration av bank- och försäkringsväsendet öppnar möjlighet för
ytterligare företags- och kapitalkoncentrationer på dessa områden. Huru-
vida en sådan utveckling är nödvändig eller önskvärd för att möta konkur-
rens från omvärlden undandrar sig kammarrättens bedömande. I vart fall
måste den innebära att möjligheterna till insyn och kontroll försvåras,
även om tillsynsbefogenheterna i och för sig är vittgående. Man får nog
också räkna med att de stora ekonomiska potentialer som kan uppstå
genom sådana företags- och kapitalkoncentrationer kan leda till att den
politiska maktens möjligheter att påverka den ekonomiska utvecklingen
urholkas. Dessa konsekvenser berörs visserligen i promemorian men det
hade varit välkommet med en närmare analys av vad man kan vänta sig.

1.6 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige delar vid en sammanvägning av olika för- och nackdelar
arbetsgruppens uppfattning att man bör förändra de legala förutsättningar-
na för en närmare integration mellan banker och försäkringsbolag. Enligt
fullmäktiges mening kan den ökade organisationsfrihet som föreslås i
promemorian främja den finansiella sektorns samlade konkurrenskraft
gentemot utlandet och möjliggöra ett effektivare resursutnyttjande på den
svenska marknaden. Fullmäktige vill också understryka att konkurrensför-
utsättningarna för banker, finansbolag och försäkringsbolag inte längre
kan bedömas utifrån ett renodlat inhemskt perspektiv. Synen på institu-
tens verksamhetsförutsättningar måste vidgas. En omprövning av den del
av lagstiftningen som styr ägarförhållandena och de organisatoriska sam-
banden mellan banker och försäkringsbolag ligger i linje med den interna-
tionella utvecklingen och med förhållandena inom EG. Omprövningen
kan därmed bidra till den pågående harmoniseringen av regelsystemen på
det finansiella området.

Det bör understrykas att det faktum att de finansiella marknaderna har
öppnats för internationell konkurrens inte innebär att svenska organisa-
tions- eller rörelseregler med nödvändighet helt måste anpassas till de
lösningar som finns i omvärlden. Det bör även i fortsättningen noga
övervägas hur grundläggande säkerhetsaspekter och skyddsintressen skall
tillgodoses. Fullmäktiges ställningstagande i branschglidningsfrågan ute-

165

sluter heller inte bestående avvikelser i behandlingen av banker jämfört Prop. 1990/91:154
med andra finansiella foretag på den svenska marknaden. Regelsystemen Bilaga 2
är som framgått olika i utgångsläget.

Utgångspunkten for de föreslagna integrationsmodellerna — att verk-
samheterna genomgående organiseras så att en klar åtskillnad mellan
bank- och försäkringsdelarna kan upprätthållas — är mot denna bakgrund
mycket betydelsefull. I sista hand blir det en viktig tillsynsuppgift för
inspektionsmyndigheterna att övervaka hur detta krav på åtskillnad efter-
levs i de löpande verksamheterna när det gäller olika typer av engagemang
mot kunder, transaktioner mellan koncernbolag och insatser av personal.

Tre olika modeller för integration av bank- och försäkringsrörelse före-
slås i promemorian. Dessa har alla det gemensamt att verksamheterna
bedrivs inom separata bolag inom en koncern. Fullmäktige vill inte uteslu-
ta att det kan finnas fall då en annorlunda form av ägarsamverkan bör
kunna tillåtas. Enligt fullmäktiges mening bör därför övervägas att skapa
en öppning härför i motivuttalandena. Ett villkor för en sådan ”oäkta”
koncernbildning bör då bl. a. vara att samarbetet mellan de ingående
bolagen får en betydande omfattning och är väl manifesterat utöver ägar-
förhållandena. Som ett ytterligare krav bör ställas att överliggande bolag i
en sådan koncern tillsammans har majoriteten av rösterna i underliggande
bolag.

Det kan i detta sammanhang påpekas att det inte framstår som helt
tillfredsställande att de föreslagna koncernbildningarna inte kommer till
klarare uttryck i lagtexten. För försäkringsbolag, som ej har några ägarbe-
gränsningar, är det naturligt att det inte finns några bestämmelser i försäk-
ringsrörelselagen rörande överordnade bolag. Bankaktiebolag däremot får
enligt 1 kap 4 § första stycket bankaktiebolagslagen endast ingå i koncern i
vilken ett annat bankbolag är moderbolag. Av andra stycket i denna
paragraf framgår dock att regeringen kan medge undantag från denna
begränsning om det finns särskilda skäl. Det är dock endast av motivutta-
landena som det framgår att även de föreslagna koncernbildningarna kan
tillåtas. Enligt fullmäktiges mening bör övervägas om inte lagtexten bör
ändras så att de i promemorian föreslagna koncernbildningarna uttryckli-
gen anges.

Om de nu aktuella förslagen förverkligas kommer dessa att resultera i
fusioner över branschgränserna mellan bank- och försäkringsbolag. Man
kan förutse att de nya koncernerna kommer att spela en allt större roll för
styrkeförhållandena på marknaden. I förlängningen av detta kan man inte
utesluta att den svenska marknaden kan komma att präglas av ett fåtal
stora finansiella koncerner, med helt dominerande marknadsandelar i
verksamheter som kreditgivning, inlåning och livförsäkring.

En integration av bank och försäkring aktualiserar en rad problem till
följd av att koncentrationstendenserna på marknaden förstärks. Det finns
självfallet risk för att grundläggande marknadsfunktioner fungerar sämre
när dessa koncentreras till färre händer, t. ex. sparandetjänster och värde-
papperstjänster. Effekten av detta skulle kunna bli en sämre fungerande
prisbildning med åtföljande välfärdsförluster. Risker för att ägandet av

166

och inflytandet över svenskt näringsliv ytterligare koncentreras måste
också uppmärksammas.

Mot bakgrund av fullmäktiges allmänna syn att det ändå är rimligt att
låta banker och försäkringsbolag bilda gemensamma koncerner måste
andra vägar än förbud mot samgående väljas för att minska de här diskute-
rade koncentrationstendenserna. Fullmäktige vill speciellt peka på beho-
vet av ökad konkurrens både nationellt och internationellt. Utvecklingen
under senare år har härvidlag lagt vissa grunder, framförallt kapitalrörelse-
liberaliseringen och avvecklingen av etableringshinder och förvärvshin-
der.

Fullmäktige vill här understryka betydelsen av att ytterligare steg tas i
syfte att öppna de svenska marknaderna för ökad konkurrens. Det finns
skäl för ansvariga myndigheter att noga följa hur konkurrensförhållandena
ändras för att slå vakt om en sund och stabil utveckling på olika delmark-
nader.

Nya organisationslösningar av det slag arbetsgruppen föreslår ställer
högre krav på tillsynsverksamheten. Flera av de presenterade lagförslagen
har karaktären av ganska allmänt formulerade undantagsbestämmelser,
vars innehåll slutligen tar form vid den prövning och lämplighetsbedöm-
ning som tillsynsmyndigheterna utför i anslutning till enskilda aktie-
förvärv eller etableringsansökningar. Fullmäktige utgår från att frågor av
större principiell vikt kommer att avgöras av regeringen. Till grundförut-
sättningarna för branschglidningsförslagen hör vidare att varje bolag skall
driva sin rörelse separat under eget regelsystem. Utan effektiv tillsyn kan
denna planerade gränsdragning för verksamheter och regleringsinsatser
inom finansiella koncerner inte upprätthållas.

Tillsynsmyndigheterna måste alltså ta ett fast grepp över de olika verk-
samhetsgrenar som kan finnas representerade inom en finansiell koncern
av det slag som här diskuteras. Vidare måste koncernen som helhet uppvi-
sa erforderlig kapitalstyrka och standard t. ex. ifråga om ledningsfunk-
tioner och system för riskhantering och intern kontroll. Tillsynsintresset
riktas i dessa fall särskilt mot koncernernas moderföretag, som kan vara
banker, försäkringsbolag eller gemensamma holdingbolag. Om en bank
ingår som dotterföretag under ett holdingbolag har bankinspektionen med
stöd av banklagstiftningen samma tillsynsbefogenheter över holdingbola-
get som över själva banken. Några generella lagregler som ställer moderfö-
retag i finansiella koncerner under tillsyn finns emellertid inte.

1 den nu föreliggande promemorian anser fullmäktige att tillsynsfrågor-
na är knapphändigt belysta. Några konkreta förslag till anpassningar i
formerna för koncerntillsynen framläggs inte. Arbetsgruppen konstaterar
att tillsynsmyndigheterna i ökad utsträckning måste samverka med var-
andra om branschglidningsförslagen förverkligas men hänvisar i allt vä-
sentligt till den sittande tillsynsutredningen (Fi 1990:02).

Mot denna bakgrund anser fullmäktige att flera utredningsinsatser åter-
står innan tillsynsfrågorna kan sägas ha fått en tillfredsställande behand-
ling. Tillsynsutredningens arbete pågår och ett betänkande kan där väntas
i början av 1991. Någon allmän översyn över myndigheternas tillsynsbefo-
genheter över olika holdingbolagskonstruktioner har inte aviserats men en

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

167

sådan översyn bör enligt fullmäktiges mening snarast komma till stånd.
Finansiella koncerner med såväl svenska som utländska moderbolag bör
uppmärksammas ur tillsynssynpunkt. Det finns vidare skäl att närmare
undersöka EG:s planer på förstärkt koncerntillsyn på det finansiella områ-
det. I avvaktan på tillsynsutredningens resultat och att tillsynsunderlagen
även i vissa andra avseenden kompletteras och förstärks asner fullmäktige
att slutlig ställning till branschglidningsgruppens förslag inte bör tas.

Denna slutsats återverkar självfallet på tidpunkten för ikraftträdandet
av de nu aktuella lagändringarna. Tidpunkten är i promemorian satt till
den 1 juli 1991. Om nödvändiga kompletteringar i bestämmelserna om
tillsyn och kontroll skall kunna ske blir konsekvensen att ikraftträdande-
tidpunkten flyttas framåt.

1.7 Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret delar uppfattningen att det mot bakgrund av en tillta-
gande internationell konkurrens bör skapas juridiska förutsättningar for
att närmare integrera försäkringsbolag, banker och andra finansiella före-
tag så att den svenska finanssektorns konkurrenskraft ökar. Nackdelarna
med en sådan integration bör dock inte förringas. Den sannolikt ökade
företagskoncentrationen kan föra med sig att viktiga marknader kommer
att fungera sämre. En sådan marknad är penning- och obligationsmarkna-
den. Den utgör en av gränsytorna mellan banker och försäkringsbolag.
Bankerna och vissa fondkommissionsbolag upprätthåller denna marknad
genom att ställa priser mot varandra och gentemot slutplacerarna, av vilka
försäkringsbolagen i kraft av sin stora placeringskapacitet är speciellt
betydelsefulla.

En omfattande och långt driven integration mellan banker och försäk-
ringsbolag kan medföra att försäkringsbolagen vid värdepapperstransak-
tioner i första hand använder banker ingående i samma koncern. Detta
leder till försämrad lönsamhet för fristående banker och fondkommis-
sionsbolag. Dessa kan därför komma att dra sig ur marknaden. Resultatet
skulle bli minskad konkurrens med sämre prisbildning och minskad likvi-
ditet som följd.

Mot denna bakgrund är det angeläget att den internationella konkurren-
sen på bank- och försäkringsområdet, som utgör bakgrunden till prome-
morians förslag, också kommer att ta sig uttryck i form av utländska
aktörers medverkan på den svenska penning- och obligationsmarknaden,
bl: a. som riksgäldskontorets återförsäljare.

Det är emellertid också angeläget att integrationen mellan banker och
försäkringsbolag inte blir starkare än vad som bolagen själva finner nöd-
vändigt för att uppnå tillräcklig internationell konkurrenskraft. Riksgälds-
kontoret anser därför att lagstiftningen bör kunna medge att bolagen efter
tillståndsprövning integreras också på svagare sätt än som föreslås i pro-
memorian. Om de samarbetande bolagen inte är inordnade i ett strikt
moder-dotter-förhållande eller som systerföretag med ett holdingbolag
som moderföretag ökar också möjligheterna att de agerar relativt oberoen-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

168

de av varandra på viktiga marknader som t. ex. penning- och obligations- Prop. 1990/91:154
marknaden. Därmed skulle konkurrensen stimuleras.                      Bilaga 2

1.8 Näringsfrihetsombudsmannen

I promemorian framhålls några konsekvenser av de föreslagna koncern-
modellerna. Här pekas bl. a. på att en integration mellan banker och
försäkringsbolag kan innebära en ökad koncentration på den finansiella
marknaden. I promemorian berörs inte de möjligheter som konkurrensla-
gen (1982:729) ger att ingripa mot företagsförvärv, också på det aktuella
området, som medför att det förvärvande företaget får eller förstärker en
dominerande ställning på relevant marknad (5 §). En förutsättning för
ingripande är vidare att förvärvet medför sådan skadlig verkan som avses i
2§-

Vad NO ser som det kanske största problemet i sammanhanget är det
samlade inflytande som banker och försäkringsbolag inom en koncern av
ifrågavarande slag uppnår på kapitalmarknaden. De konstellationer som
redan nu kan skönjas (t ex SE-banken — Skandia, SPP — Trygg Hansa —
Gotagruppen) visar att sådana finansiella koncerner kommer att bli domi-
nerande aktörer på kapitalmarknaden och därigenom också väsentliga
maktfaktorer i näringslivet. Även på detta område kan konstateras att
möjligheterna att ingripa med konkurrenslagstiftningen ter sig begränsade.
Här måste annan lagstiftning, bl. a. vad gäller placeringsregler för försäk-
ringsbolagen, dra upp gränser för sådant inflytande. Den nyligen tillsatta
kommittén för översyn av försäkringsbolagens verksamhet m. m. skall ju
dessutom enligt sina direktiv särskilt bedöma dessa risker.

En särskild aspekt, som enligt NO:s mening bör uppmärksammas, är det
inflytande och den insyn i konkurrerande företag som försäkringsbolags
ägande och bankers kreditgivning inom ramen för koncerngemenskap kan
medföra. Detta blir särskilt påtagligt om banken och/eller försäkringsbola-
get inom en och samma koncern är representerade i styrelsen för konkurre-
rande företag. Sådan insyn och inflytande i konkurrerande företag bör
enligt NO:s mening motverkas eftersom det kan påverka de konkurreran-
de företagens konkurrensvilja och härigenom hämma effektiviteten i nä-
ringslivet. Det sagda innebär inte att NO anser att finansiella koncerner
alltid skall avhålla sig från att utöva inflytande i egenskap av ägare. Det
olämpliga ligger i ätt man får inflytande i företag om konkurrerar med
varandra. NO är medveten om att det kan vara olämpligt att en stor ägare
endast är hänvisad till exit om andra ägare inte utövar voice i den utsträck-
ning som företaget har behov av. Konkurrenslagen (2 §) är här ett möjligt
men kanske inte tillräckligt medel att motverka denna konkurrensbegräns-
ning som internationellt brukar benämnas interlocking directorship. Det
kunde vara motiverat att låta den nyligen tillsatta kommittén om översyn
av försäkringsbolagens verksamhet m. m. se över även denna aspekt.

169

1.9 Riksskatteverket

Sedan departementspromemorian färdigställts har skadeförsäkringsbola-
gens skattesituation behandlats i prop. 1990/91:54. De regler som där
föreslås får anses som relativt generösa. Försäkringsföretagen föreslås få
möjligheter till surv-avsättning trots att avsättning till säkerhetsreserven
kan ge ytterligare konsolideringsutrymme (prop 1990/91:54 sid 264).

Med en ökad integration av finansiella företag i kombination med stora
konsolideringsmöjligheter för något av de i företagsgemenskapen ingående
företagen ökar genom koncernbidrag möjligheterna att maximalt utnyttja
dessa konsolideringsmöjligheter. Eftersom bankers och finansbolags re-
serveringsmöjligheter kraftigt minskar fr. o. m. 1992 års taxering kan man
anta att i vart fall de reserveringsmöjligheter som finns i gruppen av
företag kommer att tas till vara.

Möjligheterna till reservering styrs av den s. k. normalplanen, som upp-
rättas av försäkringsinspektionen. Riksskatteverket (RSV) har i ett av sina
yttranden lämnat synpunkter kring försäkringsinspektionens förslag till
ändrad normalplan (se bilaga 2, p 2). Med en ökad integration av finans-
företagen ökar kravet på normalplanen. Det är angeläget att de regler och
beräkningssätt som där finns övervägs noga.

1.10 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen tillstyrker att lagstiftningen ändras för att möjliggöra inte-
gration mellan bank- och försäkringsverksamhet. Föreningen tillstyrker
vidare att detta sker genom de tre föreslagna modellerna för koncernbild-
ning.

Bankföreningen har uppmärksammat att enligt den föreslagna lagstift-
ningen banks förvärv av försäkringsbolag skall prövas av regeringen eller,
efter dess bemyndigande, av bankinspektionen, medan försäkringsbolags
bankförvärv skall prövas av försäkringsinspektionen. Det bör tillses att
antingen regeringen eller tillsynsmyndigheterna i båda fall anförtros pröv-
ningen.

1.11 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen tillstyrker att det nu i lagstiftningen öppnas möjlig-
heter för integrering av bank- och försäkringsverksamhet.

Sparbanksföreningen tillstyrker att integration mellan bank- och försäk-
ringsverksamhet föreslås kunna ske enligt de tre modeller som promemo-
rieförslaget innehåller. Föreningen förutsätter därvid att dessa tre princip-
modeller kommer att stå i överensstämmelse med EG:s kommande regler
på detta område.

Sparbanksföreningen kan till stora delar godta det närmare innehållet i
promemorians förslag avseende de olika integrationsmodellema och till-
styrker därför i princip förslagen i dessa hänseenden.

I promemorian påpekas att det vid tillståndsprövningen av t. ex. ett
holdingbolags förvärv av aktier i ett försäkringsbolag skall bedömas om

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

170

koncernbildningen är lämplig. Bl. a. skall enligt promemorian tillses att det
storleksmässigt råder rimliga proportioner mellan de i koncernen ingående
företagen och att koncernstrukturen i övrigt framstår som lämplig. Hur
denna lämplighetsprövning närmare skall göras anges dock inte.

Enligt Sparbanksföreningens mening är det nödvändigt att det i motiven
till den förväntade lagstiftningen närmare utvecklas vad som t. ex. avses
med uttrycket ”rimligt proportioner” och lämplig koncernstruktur i detta
avseende. Det kan inte godtas att denna fråga kan bli föremål för mer eller
mindre skönsmässiga myndighetsbedömningar utan klara riktlinjer i lag
och förarbeten.

Sparbanksföreningen har den uppfattningen att det i första hand måste
vara respektive företags ansvar att finna lämpliga organisationslösningar.
Det är inte möjligt att i förväg ange vilken organisationsstruktur som vid
varje tidpunkt kan anses vara ”lämplig”. En mycket starkt bevisbörda bör
därför läggas på den ansvariga myndigheten för att en organisationsstruk-
tur skall kunna underkännas såsom olämplig.

Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang framhålla att det bör vara
möjligt för banker och försäkringsbolag att samverka genom att t. ex.
gemensamt äga försäkringsbolag. En bank eller ett holdingbolag i en finan-
siell koncern bör således kunna få tillstånd att förvärva aktier i ett försäk-
ringsbolag utan att aktieförvärvet nödvändigtvis måste ha sådan omfatt-
ning att försäkringsbolaget aktiebolagsrättsligt sett blir ett dotterbolag.

1.12 Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF)

SFF tillstyrker att lagregler införs som möjliggör branschglidning enligt de
redovisade förslagen.

I ett motivuttlalande anges att bank som äger aktier i ett försäkringsbo-
lag måste ha ett bestämmande inflytande i försäkringsbolaget.

SFF anser att det inte finns motiv för detta förslag. Innebörden är att
innehavet i det ägda bolaget skall vara så stort — mer än 50% av röstande-
len — att det måste bli fråga om ett dotterbolag. Den praktiska konsekven-
sen är att bank och försäkringsbolag inte kan bilda ett gemensamt bolag,
eller ett bolag som ägs av ytterligare någon part vid sidan av banken och
försäkringsbolaget.

Frågan om minikravet på banks ägarandel har direkt bäring på för-
eningsbankernas speciella situation.

För föreningsbankerna som är ekonomiska föreningar är den s. k. hol-
dingbolagskonstruktionen inte aktuell. En föreningsbank kan inte ingå i ett
holdingbolag eftersom en ekonomisk förening inte kan ägas av andra än
sina medlemmar. Av samma skäl kan en föreningsbank inte ägas av ett
försäkringsbolag. Associationsformen medger således inte annan försäk-
ringssamverkan för en föreningsbank än direkt ägande av ett försäkrings-
bolag, helt eller delvis. Den lösning för försäkringssamverkan som valts av
föreningsbanken är ett delägande i ett separat livförsäkringsbolag tillsam-
mans med Länsförsäkringsbolagen och Lantbrukarnas Riksförbund
(LRF). Dessa tre företagsgrupper har gemensamma rötter i sitt landsbygds-
ursprung och har sedan länge samverkat i många olika sammanhang. För

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

171

föreningsbankerna och LRF är denna samverkan en självklar följd av Prop. 1990/91:154
samhörigheten inom lantbrukskooperationen. Den federativt uppbyggda Bilaga 2
och kundägda länsförsäkringsbolagsgruppen har en naturlig gemenskap
med LRF och föreningsbankerna.

Samverkansprincipen gäller även föreningsbankens engagemang inom

s. k. fondanknuten försäkring där avsikten är att bli delägare i LFs fondliv-
bolag. En sådan lösning innebär att det gemensamma fondlivbolaget får en
större bas och därmed får förutsättningar att skapa volymer som möjliggör
relativt sett konkurrenskraftiga administrationskostnader.

Innebörden av promemorieförslaget är således att föreningsbankerna
och länsförsäkringsbolagen inte kan samverka på ägarplanet, såvida inte
föreningsbankerna får mer än 50% röstandel i det gemensamma bolaget.
SFF kan inte acceptera förslaget i denna del. Något bärande argument för
att ett moder-dotterbolagsförhållande måste uppnås har inte framförts.
Några särskilda skyddsaspekter kan knappast åberopas. I de EG-dirketiv
som antagits — eller nu föreliggande förslag till direktiv på försäkringsom-
rådet — finns inte heller stöd för kravet att ett ägarförhållande i en
finansiell grupp måste vara så långtgående att ett moder-dotterbolagsför-
hållande etableras.

SFF vill således bestämt yrka att banker och försäkringsbolag får tillåtas
ägarsamverka utan att krav på moder-dotterbolagsförhållande uppställs.
En tillfredsställande garanti för att ägarsamverkan sker i former som är
sunda och tillgodoser de skyddsintressen som bankernas insättare och
försäkringstagarna har är den prövning av ägarfrågan som i dessa fall blir
aktuell i såväl bank- som försäkringsinspektionen.

1.13 Finansbolagens Förening

Föreningen, som granskat förslagen utifrån de intressen som finansbo-
lagen har i frågan, tillstyrker att lagförslagen genomförs i allt väsentligt.

Den snabba fortgående integrationen i Sverige inom bank- och försäk-
ringsbolagssektorn leder till att antalet aktörer på kapitalmarknaden mins-
kar. Även om integrationsprocessen är positiv i ett europeiskt perspektiv
har vissa nackdelar med koncentrationen blivit tydliga under den s. k.
finansbolagskrisen, främst på så sätt att de fristående finansbolagens möj-
ligheter till extern upplåning har visat sig vara mycket begränsade. Mot
bakgrund härav är det önskvärt att myndigheterna inte uppställer några
formella eller andra hinder mot att utländska kreditinstitut etablerar sig på
den svenska marknaden. Det är vidare mycket angeläget att ett lagförslag
snarast läggs fram som breddar finansbolagens refinansieringsmöjligheter,

t. ex. genom att de ges rätt att emittera löpande skuldebrev.

1.14 Svenska Fondhandlareföreningen

Föreningen är positiv till de grundläggande förslagen i promemorian och
tillstyrker att förslagen genomförs med följande påpekande.

Fondhandlareföreningen har tagit del av utkast till yttrande som kom-
mer att avges av Svenska Bankföreningen. Fondhandlareföreningen vill

172

hänvisa till detta och instämmer således i allt väsentligt i vad bankför- Prop. 1990/91:154
eningen kommer att anföra.                                             Bilaga 2

Beträffande frågan om fondkommissionsbolags rätt att vara moderbolag
i en koncern i vilken försäkringsbolag ingår vill dock föreningen framhålla
att det i vart fall i ett senare skede av den legala utvecklingen på området
bör övervägas möjlighet för fondkommissionsbolag att i dotterbolag bedri-
va s. k. captiveverksamhet. Föreningen kan förutse att det finns anledning
att senare återkomma i den frågan.

1.15 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO tillstyrker att det görs nödvändiga lagstiftningsändringar för att möj-
liggöra skapandet av finansiella koncerner. TCO finner det emellertid
problematisk att utredarna inte ägnar någon tanke åt hur konkurrensen i
framtiden ska tryggas också på den svenska marknaden.

TCO understryker betydelsen av att lagstiftningen utformas på sådant
sätt att det inte inom koncernerna via koncernbidrag och andra transaktio-
ner blir möjligt att kringgå de kapitaltäckningskrav m. m. som stipuleras
för de olika i koncernen ingående företagen.

Frågan kring den ökande komplexiteten i de finansiella företagen och
koncernerna gör det nödvändigt att samhället samordnar och förstärker
tillsynsmyndigheterna. TCO anser att samordningen brådskar occh ser
därför med särskilt intresse fram emot det förslag som den av regeringen
utsedde ensamutredaren ska presentera. Tillsynen av den finansiella före-
tagen måste bli heltäckande. Det är därför av betydelse att ett holdingbolag
som moderbolag inte undantas från tillsyn av inspektionerna.

I promemorian föreslås att regeringen ska kunna utse offentliga repre-
sentanter också i holdingbolagens styrelser. TCO kräver att de facklig
organisationerna garanteras representation inte bara i de verksamhets-
drivande bolagens styrelser utan även i styrelserna för de eventuella hol-
dingbolag som kommer att skapas. Många för de anställda viktiga beslut
beträffande sysselsättning m. m. kommer sannolikt att fattas i dessa styrel-
ser. Det är därför nödvändigt att de anställdas organisationer har en
representation där.

1.16 Sveriges Industriförbund och Industrins finansförening

Industriförbundet och Industrins finansförening har ingenting emot fi-
nansdepartementets förslag. Det är en av flera ändringar som måste göras i
de lagar som i dag reglerar finansmarknaderna.

Ändringen är dock inte helt problemfri. Dagens banker och försäkrings-
bolag har i hägnet av ett gammalt lagsystem kunnat skapa var för sig starka
finansiella enheter. Med samgående ökas koncentrationen. En sådan kan
bli bestående eftersom inträdeskostnaderna till marknaderna i fråga är
höga. Samtidigt öppnas emellertid gränserna alltmer mot världen vilket
motverkar koncentrationstendenserna.

Dessa är emellertid inte unika för Sverige utan uppträder i hela Europa.

173

Därför finns anledning att både i Sverige och i framtiden inom EG bevaka
utvecklingen från konkurrenssynpunkt.

Ett annat problem gäller branchglidningens effekter på aktiemarknader-
nas effektivitet och på ägarrollen i Sverige och i ett i framtiden ekonomiskt
enat Europa. Om koncentrationen blir mycket stark och samtidigt finans-
konglomeraten får som i Tyskland äga aktier i exempelvis industriföretag
skulle aktiemarknadens karaktär av institutionellt ägande bli mycket mar-
kant. Därmed kommer också frågan om ägarrollen i fokus. Det finns med
andra ord all anledning att fortsättningsvis följa utvecklingen i nämnda
avseenden.

1.17 Sveriges Försäkringsförbund

Försäkringsförbundet tillstyrker att integration mellan försäkringsverk-
samhet samt bank- och annan finansiell verksamhet skall kunna ske genom
alla de föreslagna modellerna och enligt förbundet är det ytterst angeläget
att förslaget snabbt genomförs.

Försäkringsförbundet motsätter sig kravet att innehav i det ägda bolaget
skall vara så stort att det blir fråga om dotterbolag. All finansiell verksam-
het är underkastad långt gående krav på tillsyn av endera bank- eller
försäkringsinspektionen för att tillgodose olika skyddsintressen. Det finns
därför enligt riksförbundets mening inget sådant intresse som nödvändig-
gör att ett moder-dotterbolagsförhållande bör krävas. Inom den finansiella
sektorn, lika litet som inom näringslivet i övrigt, är ett regelrätt moder-
dotterbolagsförhållande alltid nödvändigt för att man skall uppnå effekti-
va strukturer. Redan ett mindre engagemang kan ibland vara tillräckligt
för att det ägande bolaget skall kunna utöva den faktiska ledningen i det
andra företaget. I internationella sammanhang anses en ägarandel på 25%
tillräcklig för att konstituera ett kontrollägande i företaget.

I antagna EG-direktiv och föreliggande förslag till direktiv på försäk-
ringsområdet finns inget stöd för att kräva att ett ägarförhållande i en
finansiell grupp måste vara så långtgående att det blir fråga om dotterbo-
lag. Det är ytterligare ett skäl som enligt Försäkringsförbundets mening
starkt talar mot att låsa reglerna för svenska finansiella grupper till mer
begränsade ägarstrukturer.

1.18 Folksam

Folksam välkomnar att svenska företag inom bank- och försäkringsväsen-
dets område ges legala möjligheter att integrera sig som dotter- och syster-
företag i finansiella koncerner. Folksam instämmer i att integrationen bör
enbart förekomma på koncernnivå och att det alltså inte skall vara tillåtet
att i ett enskilt företag blanda artskilda verksamheter, som t. ex. bank- och
försäkringsverksamhet.

Förslagen är i flera avseenden ofullkomliga och måste bli föremål för
överarbetning innan lagstiftningen genomförs.

En förutsättning för banks m. fl. förvärv av ett försäkringsbolag är enligt
förslaget att moderbolaget i bankkoncernen förvärvar så många aktier att

Prop.1990/91: 154

Bilaga 2

174

det får ett bestämmande inflytande i försäkringsbolaget. Försäkringsbola-
get måste alltså vara ett dotterföretag i bankkoncernen. Folksam ifrågasät-
ter att det med hänsyn till skyddsintressena i bankverksamheten skulle
vara motiverat med ett sådant krav. Detta skulle bl. a. omöjliggöra konst-
ruktioner som innebär att en bank och ett försäkringsbolag bildar ett
gemensamt 50/50-ägt bolag eller en koncern för branschgemensamma
verksamheter. Förslaget i denna del begränsar enligt Folksams mening
möjligheterna till lämpliga bolags/koncernbildningar på ett onödigt och
stelbent sätt.

Det bör påpekas att, mot bakgrund av den intressegemenskap som
kommer att råda mellan försäkringsbolaget och övriga företag i koncernen,
det kan finnas risk för att de av försäkringsbolaget förvaltade tillgångarna
kommer att användas för att stärka övriga koncernföretags kapitalsitua-
tion. Försäkringsbolaget kan t. ex. inom ramen för femprocentsregeln till-
skjuta aktiekapital till finansbolag, kreditaktiebolag, och därmed förstärka
såväl det enskilda företagens kapitalbaser som koncernens konsoliderade
kapitalbas. Dessutom kan försäkringsbolagets tillgångar användas för att
— utan begränsning av femprocentsregeln — lämna förlagslån och andra
kapitalbasgrundande tillskott till såväl moder- som systerföretagen i kon-
cernen. Förstärkningen av kapitalbasen kommer i dessa fall att bli delvis
skenbar eftersom tillskotten av riskkapital kommer från företag inom
koncernen.

I detta sammanhang bör också erinras om att femprocentsregeln har till
syfte att förhindra försäkringsbolag från att skaffa sig företagarintressen
och därmed företagaransvar i andra verksamheter än försäkringsverksam-
het. Det regelsystem som föreslås i promemorian innebär att försäkrings-
verksamheten riskerar att underordnas annan finansiell verksamhet och
att försäkringsbolagens finansförvaltning används för ändamål som inte i
första hand gagnar försäkringstagarna. Detta kan inte anses förenligt med
de motiv som ligger till grund för femprocentsregeln.

Folksam vill mot bakgrund av vad som nu anförts sätta i fråga om inte
det föreslagna regelsystemet bör kompletteras på sådant sätt att tillskott
som härrör från ett försäkringsbolag inom koncernen inte får medräknas i
vare sig det enskilda företagets kapitalbas eller koncernens konsoliderade
kapitalbas. Genom en sådan regel skulle icke önskvärda incitament att
utnyttja det i försäkringsbolaget förvaltade kapitalet för andra ändamål än
sådana som tjänar försäkringstagarnas intressen i stor utsträckning för-
svinna. En sådan regel skulle också vara väl förenlig med principerna för
den konsoliderade kapitaltäckningen.

1.19 Sveriges Advokatsamfund

Samfundet tillstyrker föreslagna förändringar i bankrörelselagen, bankak-
tiebolagslagen, lagen om finansbolag och försäkringsrörelselagen.

Samfundet ser det som ett oeftergivligt krav att den integration som kan
komma ifråga endast kan ske på koncernnivå. Lagstiftningen måste även
framgent mycket starkt tillgodose de s. k. skyddsintressena inom såväl
bank- som försäkringsrörelse.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

175

I promemorian framhålls att den s. k. konkurrensproblematiken mellan Prop. 1990/91: 154
Sverige och utlandet mer ingående behöver uppmärksammas nu. Samfun- Bilaga 2
det ser det som angeläget att det relativt kortsiktiga perspektivet inte i
något avseende får stå före de för bankkunder och försäkringstagare så
viktiga skyddsintressena. Friheten för bolagen får inte ta sig sådana former
att tilltron till banker och försäkringsbolag på sikt kan komma att ifråga-
sättas.

Från bank- och försäkringshåll framhålls att tillgängliga samarbetslös-
ningar inte är tillräckliga. Samarbetet bör bygga på ägarsamband. Detta är
en för samfundet viktig utgångspunkt för samfundets ställningstagande.

Samfundet är av den uppfattningen att endast ett ägande som ger ett
stabilt bestämmande inflytande kan ge ytterligare samordningsfördelar
utöver vad som nu är möjligt. Ägarintressen av sådan omfattning leder till
förstärkta kapitalbaser utöver vad som nuvarande regler leder till för vart
och ett enskilt bankbolag eller försäkringsbolag. Ägarintressen av mindre
omfattning leder som regel inte till det ägaransvar som är nödvändigt för
att integrationen som sådan skall leda till eftersträvade välfärdsvinster.
Aktieinnehav av den mindre omfattning som föreslås gälla för försäkrings-
bolag når inte detta mål. Aktieinnehav kan där möjligen syfta till att ge
bolagen en viss insyn i och kontroll över de samarbetsavtal som likväl
kommer att bli en nödvändighet mellan de alltjämt särskilda verksamhe-
terna.

För att uppnå ett stabilt bestämmande inflytande erfordras att aktie-
förvärven leder till minst 50% av röstvärdet i det förvärvade bolaget.
Koncernförhållande kan som bekant föreligga även vid lägre innehav.
Vidare kan för praktiskt bruk ett bestämmande inflytande föreligga vid
mycket låga innehav i fall då resterande aktier ligger på en mångfald
händer. Samfundet menar att det stabila bestämmande inflytande som
erfordras för att uppnå långsiktiga rationaliseringsvinster utan eftergift
vad gäller skyddsintressena inte är förenligt med dessa lägre innehav
eftersom det bestämmande inflytandet då i inte obetydlig omfattning kan
vara beroende av förhållanden som bank- respektive försäkringsbolaget
inte råder över.

På s. 111 — 113 förs resonemang kring bland annat ansvarsgenombrott.
Samfundet vill med skärpa framhålla vikten av att tillsyn och kontroll helt
bygger på ett för tillsynsmyndigheterna tillgängligt regelsystem. Med den
hårdnande internationella konkurrens som förespeglas kan man inte förli-
ta sig på moderbolags moraliska ansvar. Sådant ansvar bygger för övrigt på
ett mycket stort ägarintresse. De mindre poster som försäkringsbolagen
föreslås få tillstånd för inrymmer normalt inte sådant ansvarstagande.

1.20 Svenska Bankmannaförbundet (SBmf) och
Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

Förbunden är positiva till de förändringar som föreslås för att möjliggöra
en integration mellan banker och försäkringsbolag samt att svenska bank-
och försäkringsbolag får verka under samma villkor som i övriga Europa.

Det är Bankinspektionen respektive Försäkringsinspektionen som har

176

att tillse att verksamheten bedrivs på ett sunt sätt och utan risk for bankens
eller försäkringsbolagets soliditet och likviditet. Nuvarande ordning förut-
sätts gälla även med den föreslagna lagstiftningen. Bankinspektionen kon-
trollerar därmed banker och andra företag under dess tillsyn i en finansiell
koncern medan Försäkringsinspektionen har tillsynen över försäkringsbo-
lag inom koncernen. Bankinspektionen skall ge tillstånd för banks förvärv
av försäkringsbolag. Försäkringsbolag som vill köpa bank, finansbolag,
fondkommissionsbolag eller kreditaktiebolag skall ha godkännande av
Försäkringsinspektionen.

Förbundet anser det lämpligt att en samordning sker av tillsynsmyndig-
heterna så att även i detta avseende ett likartat regelverk gäller och en
enhetligt praxis tillämpas. Vi tror inte att detta är möjligt om inte bank och
försäkringsinspektionerna slås samman till en myndighet.

Den tillsyn som skall ske av de olika delarna av en finansiell koncern
måste vara heltäckande. Något skäl att undantaga moderbolaget i den
finansiella koncernen från tillsyn kan inte föreligga.

Ytterligare en fråga som avser holdingbolag önskar förbunden aktualise-
ra. I promemorian föreslås att regeringen skall kunna utse offentliga leda-
möter i holdingbolags styrelse och att ordförande i styrelsen skall godkän-
nas av Bankinspektionen. Härmed jämställes den finansiella koncernen
med vad som gäller för banker och försäkringsbolag. För de anställda är
det självfallet nödvändigt att även representanter för de anställda har säte i
styrelsen för holdingbolagt med tanke på de för koncernen viktiga beslut
som där tas, på samma sätt som gäller i banker och försäkringsbolag i
övrigt. Förbunden kräver därför att lagstiftningen också utsträcks att gälla
de anställdas styrelserepresentation.

1.21 Övriga remissinstanser

De övriga remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft några erinringar
om huvudinriktningen i promemorians förslag.

2 Holdingbolagsmodell

2.1 Bankinspektionen

Bankernas och försärkringsbolagens centrala roll i samhällsekonomin och
därmed deras speciella skyddsvärde utesluter att de har andra finansiella
institut som moderbolag. De speciella skyddsintressena tillgodoses då
banken är moderbolag till försäkringsbolaget eller vice versa och även då
ett holdingbolag är moderbolag för de aktuella instituten och äger institut
under direkt eller indirekt tillsyn. Finansbolag och övriga s. k. specialinsti-
tut bör emellertid, enligt bankinspektionens mening, inte ha det bestäm-
mande inflytandet över banker och försäkringsbolag. Moderbolaget till
banken eller försäkringsbolaget bör alltså inte var annat kreditinstitut än
bank eller i sin tur vara dotterföretag till annat kreditinstitut än bank.

Såväl tillsyn som riskanalys måste göras för koncernerna som helhet.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

177

12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

Partiell bolagstillsyn ger inte en tillräckligt tydlig bild av bolagets risksitua-
tion.

Bankinspektionen anser att holdingbolagsmodellen, under förutsättning
att holdingbolaget står under tillsyn, är klart att föredra från tillsynssyn-
punkt. Holdingbolagsmodellen är överskådlig och flexibel. Den under-
lättar en heltäckande riskananlys. Genomlysningen torde fungera bättre än
om moderbolaget utgörs av bank eller försäkringsbolag. Då moderbolaget
är rörelsedrivande finns det, enligt bankinspektionens mening, större risk
för att intressemotsättningar uppkommer inom koncernen och att skydds-
intressena därmed tillgodoses sämre än om företagen är organiserade
enligt holdingbolagsmodellen. Bankinspektionen finner emellertid att des-
sa aspekter inte bör väga tyngre än de neutralitetsskäl som promemorian
framhållit. Även de två andra modellerna bör alltså kunna godtas.

Eftersom försäkringsbolagens placeringar inte omfattas av kapitaltäck-
ningen i en finansiell koncern är det möjligt att förlägga placeringar som
kräver hög kapitaltäckning till försäkringsbolaget. Den lägsta kostnaden
kan därmed komma att styra hela koncernens verksamhet och därmed
koncernens allokering av risker.

Bankinspektionen förutsätter att frånvaron av kapitaltäckningskrav
även kommer att påverka strukturutvecklingen på kreditmarknaden och
påskynda integrationen mellan bank och försäkringsverksamhet. Lagstift-
ningen innebär en möjlighet att kringgå kapitaltäckningskraven. Av kon-
kurrensskäl kommer det för bankerna närmast att vara nödvändigt att ha
ett nära förhållande till ett försäkringsbolag. Lagstiftningen kan medföra
en strukturförändring för den finansiella marknaden som annars inte
skulle ha kommit till stånd. Så länge kapitaltäckningsfrågan inte är löst
kvarstår ett allvarligt problem för den finansiella marknaden. Bankinspek-
tionen anser dock inte att denna fråga bör hindra den föreslagna integra-
tionen mellan bank och försäkringsbolag. Lika konkurrensförutsättningar
gentemot utländska bolag väger i ett kortare perspektiv tyngre än den
påtagliga risken för icke önskvärda styrningseffekter.

Så länge frågan om kapitaltäckning inte är löst står tillsynsmyndigheten
inför uppgiften att avgöra om koncernens verksamhetsplanering och even-
tuella interna överföringar har sin grund i koncernens önskan att kringgå
kapitaltäckningsreglerna. Bankinspektionen finner att om myndigheten
skall ha någon reell möjlighet att kontrollera sådan överföring är det
nödvändigt att holdingbolaget i den finansiella koncernen står under till-
syn. Tillsynsmyndigheten bör även ha möjlighet att förbjuda verkställighet
av transaktioner som görs i uppenbart kringgående syfte samt att ålägga
bolag att vidta rättelse där så kan ske om transaktionerna redan verkställts.
Detta bör framgå direkt i lag.

Genom att försäkringsbolagen undantas från bankernas rörelseregler
kommer inte heller bankernas regler om enhandskrediter att omfatta för-
säkringsbolaget. Bankinspektionen finner att med hänsyn till koncerner-
nas risknivåer bör särskilda regler om enhandskrediter införas för försäk-
ringsbolag. Gränser bör även sättas på koncernbasis.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

178

2.2 Försäkringsinspektionen

Inspektionen vill understryka vad i promemorian framhålls om vikten av
att en finansiell koncern av avsett slag har en tillräcklig ekonomisk stabili-
tet. I detta ingår att holdingbolaget har en kapitalstyrka som står i rimlig
proportion till koncernens storlek. Inspektionen tillstyrker i detta sam-
manhang den i 2 kap 9 a § sista stycket bankrörelselagen införda avräk-
ningsregeln avseende holdingbolagets tillskott till försäkringsbolag i kon-
cernen.

Enligt förslaget undantas från den s. k. banksmittan försäkringsbolag
och sådana dotterbolag till försäkringsbolag som bedriver verksamhet
enligt 7 kap 17 § tredje stycket FRL (”försäkringsnära verksamhet”). And-
ra dotterbolag till försäkringsbolag, såsom t. ex. finansbolag, skall däremot
omfattas av bankrörelsereglerna, såvitt avser rörelse och ledning samt
konsoliderad kapitaltäckning.

Inspektionen finner denna grundtanke riktig. Emellertid är avgränsning-
en enligt inspektionens menig alldeles for snäv i det att förslaget utgår från
att endast de s. k. frikretsbolagen bedriver försäkringsnära verksamhet. Så
är icke fallet. Inspektionen har, med stöd av 7 kap 17 § första eller andra
stycket FRL, under årens lopp i åtskilliga fall lämnat försäkringsbolagen
medgivande att äga aktier eller andelar i bolag som i allt väsentligt bedri-
ver sådan försäkringsnära verksamhet som avses i 7 kap 17 § trejde stycket
FRL. Det kan t. ex. vara fråga om fastighetsförvaltningsbolag som inte är
helägda eller biträdesbolag som inte uteslutande biträder försäkringsbola-
get och dess kunder utan inom ramen för viss överskottskapacitet i vad
avser t. ex. konsult- eller andra servicetjänster riktar sig även mot andra
intressenter. Vidare kan nämnas medgivanden till ägarengagemang i bolag
som på annat sätt har anknytning till försäkringsrörelsen, såsom bilverk-
städer för studier och reparationer av försäkringskador, företag som bedri-
ver skadeforebygande verksamhet inom sakförsäkringsområdet samt även
företag inom hälso- och friskvårdsområdena med sådan verksamhet kopp-
lad till försäkringsbolagens försäkringsprodukter.

I sin praxis har inspektionen vidare av formella skäl betraktat vissa
utländska biträdesbolag som tillståndsplikiga enär föremålsstadgandet i
bolagsordningen ofta är så omfattande — särskilt i England och USA — att
snart sagt vilken verksamhet som helst tillåts. Inspektionen har därvid
villkorat sina medgivanden till aktieinnehav i sådana bolag så att verksam-
heten begränsas till att huvudsakligen avse biträdesfunktionen.

Enligt inspektionen bör sålunda även nu angivna dotterbolag, vilka
förvärvats med stöd av medgivande enligt 7 kap 17 § första eller andra
stycket FRL, undantas från bankrörelsereglerna. Bankrörelsereglerna bör
inte heller omfatta försäkringsbolagens aktie- eller andelsengagemang i
intressebolag med ovan angiven verksamhetsinriktning.

2.3 Svenska Bankföreningen

I promemorian anges att ett holdingbolags aktieförvärv skall vara under-
kastat tillståndsprövning enligt de regler som gäller for banker.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

179

Bankföreningen anser det inte klart var i lagen detta krav på tillstånd Prop. 1990/91: 154
står att finna. Möjligen är tanken i promemorian att bestämmelsen i 1 kap Bilaga 2
5 § BAL reglerar denna fråga. Enligt denna bestämmelse skall ju bestäm-
melserna i bankrörelselagen om bl. a. banks rörelse tillämpas också på ett
moderbolag i en koncern i vilken bank ingår. Eftersom bestämmelsen i 1
kap 5 § BAL får antas reglera förhållandena i en redan existerande kon-
cern, bör den dock inte samtidigt kunna reglera bildandet av en koncern.
Holdingbolagets möjligheter till aktieförvärv för den förutsatta koncern-
bildningen bör därför regleras särskilt i lagen.

Bankföreningen vill beträffande förslaget om kapitaltäckning framhålla
följande.

Promemorians förslag om avräkning skulle medföra en betydligt hårda-
re belastning för finansiella koncerner i Sverige än vad som krävs enligt
EG:s direktiv om ”own funds of credit institutions” (89/299/EEC) och
direktivet om ”a solvency ratio for credit institutions” (89/647/EEC).
Enligt förstnämnda direktiv (Article 2) skall från kapitalbasen avräknas
”holdings in other credit and financial institutions”; till dessa räknas dock
inte försäkringsbolag. Innehav av aktier i försäkringsbolag skall således
inte avräknas i kapitalbasen; i stället krävs härför 8% kapitaltäckning
enligt direktivet om ”solvency ratio”. Promemorians förslag innebär där-
för att innehav av aktier i försäkringsbolag skulle belastas med 100%
kapitalkrav, medan EG:s regler endast kräver 8%.

Enligt gällande regler om konsoliderat kapitalkrav (2 kap 11 § andra
stycket BRL) skall redovisad goodwill räknas av från primärt kapital.
Detta kan accepteras i den koncern där man konsoliderar de ingående
dotterbolagen och därför inte i moderföretagets kapitalbas behöver avräk-
na tillskott i dotterbolagen (enligt 2 kap 9 a § femte stycket BRL). I en
finansiell koncern, där man, enligt promemorians förslag, vid kapitaltäck-
ningsberäkningen inte skall konsolidera försäkringsbolaget med holding-
bolaget men skall i holdingbolagets kapitalbas avräkna tillskottet i försäk-
ringsbolaget, blir det däremot dubbel belastning om man dessutom från
koncernens primära kapital skall avräkna totalt redovisad goodwill. I 11 §
bör därför stadgas att goodwill, som avser dotterbolag som inte omfattas
av konsoliderat kapitalkrav, inte skall avräknas från primärt kapital, om
promemorians förslag om avräkning genomförs

Bankföreningen vill belysa ett annat kapitaltäckningsproblem genom
följande exempel. Om ett holdingbolag äger en bank och ett försäkringsbo-
lag, kan försäkringsbolaget i sin tur äga ett finansbolag. Enligt promemo-
rians förslag — mot vilket bankföreningen ovan framfört invändningar —
skall då i holdingbolagets kapitalbas avräkning göras för aktierna i försäk-
ringsbolaget; samtidigt skall konsoliderat kapitalkrav gälla för holdingbo-
laget, banken och finansbolaget. I 2 kap 9 a § femte stycket BRL stadgas att
avräkning inte skall göras för ”tillskott i företag som omfattas av bestäm-
melserna om konsoliderat kapitalkrav”. Detta innebär, enligt bankför-
eningens mening, att i holdingbolagets kapitalbas inte skall avräknas vad
som motsvarar värdet av aktierna i finansbolaget (dotterdotterbolaget).
När aktierna i försäkringsbolaget skall avräknas från holdingbolagets kapi-
talbas, bör därför undantas det belopp som motsvarar försäkringsbolagets

180

förvärvsvärde för aktierna i finansbolaget. Att det förhåller sig så kan   Prop. 1990/91: 154

möjligen läsas in i lagtextens 9 a § femte stycket. Ett förtydligande såväl i   Bilaga 2

lagtexten som i motiven bör emellertid göras för klarhets skull, om prome-
morians förslag om avräkning genomförs.

Bankföreningen vill påpeka att — mot bakgrund av den föreslagna
utformningen av kapitalkraven för en finansiell koncern — gränsdragning-
en mellan dotterföretag med försäkringsnära verksamhet (se 7 kap 17
tredje stycket försäkringsrörelselagen) och i promemorian föreslås att för-
säkringsbolag skall undantas från finansbolagslagens regler om konsoli-
derad kapitaltäckning. Här avses det fall då ett finansbolag äger ett försäk-
ringsbolag. I stället skall avräkning ske för finansbolagets tillskott till
försäkringsbolag på motsvarande sätt som föreslås då ett holdingbolag
eller en bank tillskjuter medel till ett försäkringsbolag.

Bankföreningen vill beträffande detta förslag hänvisa till de synpunkter
avseende avräkning som framförts på sid. 3 — 5 ovan. Motsvarande änd-
ring avseende goodwill bör därför göras i 11 c § lagen om finansbolag samt
ett förtydligande i propositionens lagtext och motiv avseende den avräk-
ning som stadgas i 11 a § femte stycket samma lag — om promemorians
förslag om avräkning i finansbolagets kapitalbas genomförs.

2.4 Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen kan i och för sig acceptera att reglerna om s. k.
banksmitta och konsoliderad kapitaltäckning i banklagstiftningen inte blir
tillämpliga på försäkringsbolag i en finansisell holdingbolagskoncern och
försäkringsnära företag. Sparbanksföreningen vill emellertid understryka
vikten av en klar gränsdragning mellan företag som omfattas av banklag-
stiftningens totala regelverk och sådana företag som enligt vad som nyss
nämnts undantas från dessa reglers tillämpningsområde. Det kan då kon-
stateras att promemorian inte innehåller någon närmare precisering av
begreppet försäkringsnära verksamhet. Sparbanksföreningen anser att det
i motiven till en kommande lagstiftning bör närmare utvecklas hur begrep-
pet försäkringsnära verksamhet skall tolkas.

Även om Sparbanksföreningen nu godtar att det i reglerna i bankrörelse-
lagen om konsoliderad kapitaltäckning görs undantag för försäkringsföre-
tag, är det inte givet att en sådan lösning skall permanentas för överskådlig
framtid. Sparbanksföreningen förutsätter att denna fråga uppmärksam-
mas i kommande utredningssammanhang avseende försäkringsområdet.

2.5 Svenska Försäkringsförbundet

Försäkringsförbundet tillstyrker i allt väsentligt förslaget att försäkringsbo-
lag skall undantas från reglerna om s. k. banksmitta och konsoliderad
kapitaltäckning. Enligt riksförbundet bör emellertid även sådana dotterbo-
lag till försäkringsbolag vilka har förvärvats med stöd av 7 kap 17 § första
stycket FRL, t. ex. bilverkstäder eller företag som driver skadeförebyggan-
de verksamhet, undantas från den konsoliderade kapitaltäckningen.

181

2.6 Folksam

För att bankers m. fl. soliditet inte skall äventyras vid förvärv av försäk-
ringsbolag föreslås att vad som tillskjuts till försäkringsbolaget skall avräk-
nas från bankens m. fl. kapitalbas. Principen om avräkning är riktig och
nödvändig om insättarskyddet skall kunna bevaras på ett tillfredsställande
sätt.

Förslaget om att undanta försäkringsbolagets tillgångar och skulder vid
beräkning av konsoliderat kapitalkrav är i princip också riktigt. Undanta-
get är en nödvändig förutsättning för att bankägda försäkringsbolag skall
kunna konkurrera på lika vilkor med fristående försäkringsbolag. Försla-
get i denna del är emellertid ofullständigt genom att krediter som banken
kan lämna till försäkringsbolaget och garantiåtaganden som banken kan
ställa för försäkringsbolagets skuldförbindelser inte kommer att framgå av
koncernbalansräkningen. Därmed kommer sådana åtaganden inte att bli
föremål för konsoliderad kapiitaltäckning. Denna ofullständighet kan
medföra vissa inte helt obetydliga risker för insättarskyddet och den torde
inte heller vara förenlig med vare sig EG:s eller den s. k. Baselkommitténs
regler om kapitaltäckning på konsoliderad nivå.

3 Dotterbolagsmodell med försäkringsbolag som
moderföretag

3.1 Bankinspektionen

Ett av målen med den aktuella lagstiftningen är att regelsystemet skall vara
konkurrensneutralt. Den i promemorian föreslagna begränsningsregelns
syfte är att garantera försäkringsbolagens soliditet. Ömsesidiga försäk-
ringsbolag har emellertid ett litet eget kapital i förhållande till försäkrings-
aktiebolag. De ömsesidiga bolagen kan inte heller som aktiebolagen genom
nyemission av aktier erhålla kapital för att utöka möjligheten till dotterbo-
lagsförvärv. Begränsningen innebär därför en snävare begränsning för
ömsesidiga bolag än för försäkringsaktiebolag. Det är angeläget att utred-
ningen, Dir 1990:56, om försäkringsbolagens verksamhet m. m. behandlar
denna olikhet.

3.2 Försäkringsinspektionen

Den föreslagna (provisoriska) regeln för begränsning av ett försäkringsbo-
lags engagemang i en bank eller ett annat finansinstitut har diskuterats av
hänssyn till försäkringstagarskyddet. Detta föranleder inspektionen till
följande kommentarer.

Den finansiella skötseln av ett försäkringsbolag är en komplex process
som innebär att hänsyn måste tas till en rad samverkande faktorer såväl
inom som utom bolaget. Beslut om placeringsinriktningen måste dessutom
många gånger ske under stor osäkerhet. En placeringspolitik som vid en
tidpunkt bedöms som nödvändig för att ge en säker och god avkastning,

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

182

och möta riskerna att kapitalet urholkas, kan vid en senare tidpunkt visa
sig helt felaktig. Om en stor del av kapitalet därvid är bundet i anläggnings-
tillgångar (tillgångar som är avsedda att stadigvarande brukas eller innehas
i rörelsen) eller andra tillgångar som är svåra att avyttra kan likviditets-
problem uppstå.

Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det är lämpligt att i
försäkringsrörelselagen nu lägga fast en enkel schablonregel för försäk-
ringsbolags maximala förvärv av vissa anläggningstillgångar — i detta fall i
form av aktier i företag under bankinspektionens tillsyn eller aktier i
utländska banker eller andra finansföretag. Vid sin tillståndsprövning skall
tillståndsmyndigheten visserligen kunna säga nej till ett förvärv trots att
köpet ryms inom det utrymme som begränsningsregeln ger, men den
prövning som enligt utredningen därvid skall företas synes i stort sett vara
begränsad till förhållanden som kan utläsas från balansräkningen. Ett så
avgränsat underlag för bedömningen kan inte anses tillfredsställande av
hänsyn till försäkringstagarnas skyddsintressen.

Det kan i sammanhanget framhållas att nya regler för skadeförsäkrings-
bolags säkerhetsreserver skall tillämpas fr o m räkenskapsåret 1991. Reg-
lerna innebär att säkerhetsreserven skall få tas i anspråk endast för att
täcka förluster på själva försäkringsrörelsen. Endast efter särskilt medgi-
vande, och då synnerliga skäl föreligger, kan uttag ur säkerhetsreserven
medges för att täcka förluster som uppstått på finansrörelsen. Sistnämnda
slag av förlust skall istället täckas med eget kapital och SURV. Det är
således inte förenligt med den nya bestämmelsen att utttag görs ur säker-
hetsreserven för att stötta t. ex. ett finansiellt dotterföretag. Det blir där-
med än viktigare att den finansiella skötseln framledes inte inrymmer ett
alltför stort risktagande. Å andra sidan är det naturligtvis angeläget att —
med hänsyn till försäkringstagarna — försäkringsbolaget ges möjlighet att
förvalta sitt kapital på ett sätt som borgar för en god avkastning. Därvid
bör normalt placeringspolitiken kunna grundas på bl. a. sådana olika för-
hållanden som inledningsvis beskrivits.

Livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse skiljer sig från var-
andra på många sätt. Det kan därför inte uteslutas att skilda utgångspunk-
ter egentligen borde gälla för bl. a. liv- och skadeförsäkringsbolags nu
avsedda aktieförvärv. Det torde få ankomma på försäkringsutredningen
att granska denna fråga. Detsamma gäller frågan om de skilda förutsätt-
ningarna för ömsesidiga bolag och aktiebolag.

Ett försäkringsbolag med t. ex. ett växande bestånd av långa försäkringar
eller i övrigt ett kontantflöde som förväntas vara positivt under en lång tid
kan ha fördel av att göra stora långsiktiga investeringar i exempelvis ett
finansiellt dotterföretag. Det är inte omöjligt att den föreslagna provisoris-
ka begränsningsregeln därvid visar sig vara alltför snäv. Det borde därför
övervägas om inte till en begränsningsregel av det slag som utredningen
föreslår borde knytas en dispensregel för det fall synnerliga skäl föreligger
att tillåta ett förvärv som är större än det som regeln medger.

Begränsningsregeln bör — analogt med de föreslagna reglerna för banker
och finansbolag — justeras så att avräkning sker av det bokförda värdet av

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

183

vad som har skjutits till som aktiekapital eller i annan form i annat Prop. 1990/91: 154
försäkringsbolag inom koncernen.                                        Bilaga 2

Ytterligare en svaghet hos det föreslagna regelsystemet är att bedöm-
ningen av placeringens lämplighet endast är avsedd att ske vid själva
köptillfället och inte fortlöpande. Frågan om vad som bör gälla i detta
hänseende får tas upp av försäkringsutredningen.

För fullständighetens skull bör nämnas att även om FRL — i motsats till
banklagstiftningens — inte innehåller uttryckliga regler om enhandsenga-
gemang och riskspridning, så har inspektionen i allmänna råd från år 1987
angett vissa riktlinjer i dessa hänseenden.

3.3 Göta hovrätt

När det gäller den föreslagna begränsningsregeln i 7 kap 17 a § försäkrings-
rörelselagen har det inte närmare motiverats varför regeln utformats på
det sätt som skett, bl. a. ges ej några närmare skäl för varför möjligheterna
att ta i anspråk obeskattade reserver bör begränsas så starkt som skett i
förslaget.

3.4 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige kan acceptera att den modell arbetsgruppen presenterat för
branschglidningen tills vidare läggs till grund för en ändrad lagstiftning.
Fullmäktige vill dock understryka vikten av att försiktighet iakttas ifråga
om provisoriska ingrepp i försäkringssektorns regelsystem bl. a. för att inte
försvåra den pågående översynen av försäkringsbolagens verksamhet. Den
ram som fastställs för branschglidningen bör därför inte överstiga fyra
procent av bolagens nettotillgångar. Förutom i promemorian angivna kri-
terier finns det enligt fullmäktiges mening skäl att vid prövningen beakta
huruvida det återstår ett tillräckligt stort, outnyttjat ”beredskapsutrym-
me” av ramen för att möta de behov av kapitaltillskott till en dotterbank
som kan tänkas aktualiseras, p. g. a. verksamhetens expansion eller om
banken skulle drabbas av svårigheter.

Ramen bör vidare ta sikte på respektive försäkringsbolags totala ägande
av finansiella företag på det sätt som anges i promemorian. Utnyttjas hela
det tillgängliga utrymmet för förvärv av en bank eller ett finansbolag
återstår alltså ingen placeringskapacitet för minoritetsposter i andra finan-
siella företag.

3.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Som framgår i promemorian (s 104) synes den föreslagna begränsningsre-
geln inte vara konkurrensneutral mellan ömsesidiga försäkringsbolag och
försäkringsaktiebolag som följd av att det egna kapitalet, som kan ingå i
den maximala ramen, systematiskt är mindre i de ömsesidiga bolagen.

Vidare har försäkringsaktiebolagen större möjligheter än ömsesidiga
bolag att utvidga sin maximala ram via nyemission där aktieägarna till-
skjuter kapital i syfte att utvidga förvärvsmöjligheterna.

184

Det är svårt att på föreliggande uppgifter avgöra om dessa skilda förut-   Prop. 1990/91:154

sättningar beroende på organisationsform kommer att innebära några   Bilaga 2

mera påtagliga nackdelar eller hinder för de ömsesidiga bolagen när det
gäller deras möjligheter att förvärva eller etablera bank som dotterbolag.

Om denna diskriminering av de ömsesidiga bolagen påtagligt skulle
försvåra för dessa att ingå i rationella kombinationer med banker och
andra finansiella företag som dotterbolag bör den enligt NOs uppfattning
inte accepteras.

Det måste också ses som en brist att begränsningsregeln inte har anpas-
sats till motsvarande bestämmelser inom EG, där lika långtgående place-
ringsrestritioner inte finns. NO har dock viss förståelse för att frågeställ-
ningen kan behöva ses över i ett större sammanhang i den utredning som
nyligen tillsatts och att den vidare utvecklingen inom EG kan behöva
avvaktas.

3.6 Försäkringsutredningen

Enligt promemorian har en utgångspunkt vid utformningen av begräns-
ningsregeln varit att inte lägga några hinder i vägen för utredningens arbete
med att utforma nya soliditets- och placeringsregler. I promemorian påpe-
kas också att regeln delvis är oförenlig med en väsentlig tanke bakom EGs
direktiv på området, nämligen att medlemsstaterna inte får ge några
föreskrifter för placeringen av tillgångar som inte fordras för täckning av
försäkringstekniska skulder. Det står alltså klart att regeln så småningom
måste ändras för att en anpassning till EGs regelsystem skall vara möjlig.
Såvitt utredningen nu kan bedöma torde den föreslagna regeln dock inte
försvåra en övergång till en ordning som är förenlig med EG.

Utredningen vill emellertid erinra om att de bedömningar som försäk-
ringsinspektionen måste göra i varje enskilt fall kan vara av mycket skif-
tande karaktär. De bedömningsgrunder som framförs i promemorian kan
därför inte anses vara heltäckande, utan får betraktas som en första vägled-
ning för inspektionens prövning. Utredningen utgår dock ifrån att försäk-
ringsinspektionen vid tillståndsprövningen särskilt beaktar att försäkrings-
bolagen bör ha en tillfredsställande riskspridning bland sina placeringar.
Vid prövning av hur stor del av den s.k. maximala ramen som skall få
utnyttjas för förvärv av dotterbolag finns anledning att inta en försiktig
hållning i de fall ett försäkringsbolags konsolideringskapital till stor del
utgörs av eget kapital. Därvid skall naturligtvis hänsyn även tas till de
enskilda bolagens försäkringsåtaganden. Under dessa förutsättningar tor-
de regeln som ett provisorium, och i avvaktan på nya soliditets- och
placeringsregler, kunna anses godtagbar från soliditetssynpunkt.

I övrigt vill utredningen betona att betydelsen av en tillfredsställande
riskspridning inte bara gäller den ifrågavarande situationen, dvs. förvärv
av företag som står under tillsyn av bankinspektionen, utan vid alla typer
av investeringar som ett försäkringsbolag kan göra. I sammanhanget kan
påpekas att vissa, redan nu gällande regler i försäkringsrörelselagen är
otillfredsställande ur riskspridningssynpunkt. Det är t. ex. möjligt för ett
enskilt försäkringsbolag att inom ramen för den s. k. 5 %-regeln göra place-

185

ringar som innebär ett väsentligt risktagande, om insatserna är betydande i
förhållande till bolagets totala tillgångar. Detsamma gäller försäkringsbo-
lagens möjligheter att helt eller delvis förvärva andra försäkringsbolag.
Utredningen kommer under sitt fortsatta arbete att behandla dessa frågor
närmare.

3.7 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen anser det naturligt att en begränsningsregel införs som ett
provisorium i avvaktan dels på att kommittén för översyn av försäkrings-
bolagens verksamhet framlägger mer preciserade soliditetsregler för för-
säkringsbolag än de nuvarande (dir. 1990:56), dels på Sveriges EG-anpass-
ning. En begränsningsregel for försäkringsbolags förvärv av aktier i finan-
siella foretag kan ses som motsvarighet till de regler om kapitaltäckning
som kommer att gälla för finansiella företags innehav av aktier i försäk-
ringsbolag (se punkt 3 och 4 ovan.)

Begränsningsregeln skall enligt promemoriaförslaget tillämpas så, att
försäkringsbolagets tidigare innehav av aktier i finansiella företag skall
medräknas. Förslaget synes innebär att därvid skall medräknas även inne-
hav av placeringsaktier i finansiella företag. Sådana aktier får försäkrings-
bolag inneha intill högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i
företaget. Sådana innehav kan, om de medräknas, ta i anspråk så stor del
av beräkningsunderlaget för förvärv av organisationsaktier i ett finansiellt
företag att försäkringsbolaget för att genomföra detta förvärv nödgas sälja
aktier som det innehar i andra finansiella företag. Medräknande av fem-
procentsinnehav, som utgörs av placeringsaktier, kan alltså leda till sådana
inskränkningar i möjligheterna att förvärva organisationsaktier i finansiel-
la företag som skulle innebära en icke avsedd strukturpåverkan. Förening-
en föreslår därför att det i lagtexten kommer till klart uttryck att befintliga
placeringsaktier inte skall medräknas.

I promemorian anges att en förutsättning för denna organisationsmodell
är att regeringen medger undantag från huvudregeln i BAL att bank inte
får ingå som dotterbolag i en koncern om annat företag än ett bankbolag är
moderföretag. En förutsättning för den i detta fall erforderliga dispensen
föreslås ”normalt” vara att moderföretaget/försäkringsbolaget i sin tur inte
är dotterföretag till annan än försäkringsbolag.

Bankföreningen anser att inget bör hindra att försäkringsbolaget i sin tur
är dotterbolag till bank. När det gäller den ändrade tillämpningen av
dispensregeln, hänvisar bankföreningen till att lagstiftning inte kan åstad-
kommas genom enbart motivskrivning.

3.8 Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Kassastyrelen har inga principiella invändningar mot att försäkringsbolag
kan få vara moderföretag till en bank eller ett annat kreditföretag. En helt
central fråga i sammanhanget, som avgörande påverkar vilka krafter som
fortsättningsvis skall bli pådrivande i kreditmarknadens strukturutveck-
ling, är dock vilka som försäkringsbolagen skall kunna få satsa som egenka-

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

186

pital i finansföretag. Inte minst som följd av de särskilt gynnsamma
skattereglerna för försäkringssparande har livbolagen under senare år kun-
nat attrahera mycket stora belopp från hushållen. Samtidigt är de tekniska
reglerna för bolagens tilldelning av återbäring till försäkringstagarna utfor-
made så, att den långt största delen av den avkastning som premiemedlen
ger får ställning av fria fonder hos bolagen i stället för att betecknas som
försäkringstekniska skulder. Till följd av detta har bolagen byggt upp en
mycket stor förmögenhetsmassa med betydligt mindre av placeringsres-
triktioner än som skulle gälla om man anlagt ett synsätt som innebär att
det är fråga om att förvalta ett principiellt sett lånat kapital.

I departementspromemorian diskuteras denna fråga något och bl. a.
erinras om att kreditmarknadskommittén varit inne på möjligheten att
föreskriva att livbolagens återbäring löpande skall tillskrivas försäkringsta-
garna. Med en sådan lösning skulle de försäkringstekniska skulderna bli
mycket större än i dag och de fria fonderna mindre, vilket på ett naturligt
sätt skulle minska bolagens utrymme för riskkapitalengagemang. Det har
emellertid inte funnits tid att i den nu aktuella promomerian fullfölja ett
resonemang kring dessa frågor, utan förslaget blir endast att en schablon-
mässigt utformad provisorisk begränsning skall gälla för försäkringsbola-
gens ägarplaceringar i banker och finansföretag. I övrigt hänvisar prome-
morian till en ny försäkringsutredning, som bl. a. skall ta upp frågan om
bolagens placeringsmöjligheter.

Kassastyrelsen anser det olyckligt att den grundläggande diskussionen
av frågan om vilka restriktioner som bör gälla för försäkringsbolagens
placeringar och ägarinflytande på detta sätt måste skjutas på en obestämd
framtid. Den troliga innebörden av detta är ju att avregleringens huvud-
sakliga effekt på den svenska kreditmarknadens struktur redan har hunnit
ske innan någon ny prövning har kommit till stånd. I det läge som nu
uppstått finns emellertid knappast något alternativ, utan kassastyrelsen
kan endast framhålla vikten av att den provisoriska begränsningen inte
görs så vid att den blir helt meningslös.

3.9 Svenska Försäkringsförbundet

Begränsningen av rätten för försäkringsbolag att förvärva företag i 7 kap.
17 a § till att avse företag som står under bankinspektionens tillsyn ger
upphov till en fråga. Med denna begräsning kan försäkringsbolag ej söka
tillstånd utan förvärva aktier i bolag som uteslutande har till syfte att äga
aktier i bank eller annat finansiellt företag, om detta bolag inte står under
bankinspektionens tillsyn. Riksförbundet anser att paragrafen bör utvid-
gas till att omfatta möjlighet att förvärva aktier i sådana bolag.

Den teknik som man har valt i promemorian vid utformningen av
begränsningsregeln är inte den som enligt riksförbundet är den lämpligas-
te. Riksförbundet anser dock att tekniken som sådan kan godtas i en
situation där frågan är föremål för mera ingående överväganden inom
ramen för försäkringsutredningens arbete.

Beräkningar som har gjorts inom branschen visar emellertid att den
valda fyraprocent-satsen ger ett alldeles för snävt utrymme. Med denna

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

187

procentsats medger begränsningsregeln exempelvis inte att Försäkringsak-
tiebolaget SPP (Nordens största försäkringsbolag) kan förvärva ens hälften
av aktierna i Gota (en medelstor bank). Som tidigare framhållits är ett så
stort innehav visserligen inte alltid nödvändigt för att man skall uppnå
önskade strukturella effekter. Enligt riksförbundets mening får begräns-
ningsregeln dock inte i praktiken förhindra majoritetsförvärv i sådana fall
där det är uppenbart att försäkringstagarskyddet inte är i fara och koncern-
bildningen i övrigt måste bedömas som lämplig. Riksförbundet menar att
den aktuella procentsatsen bör kunna höjas från fyra till tio. Oavsett vilken
procentsats som väljs innebär begränsningsregeln enligt förslaget ju inte
någon ovillkorlig rätt för ett försäkringsbolag att göra förvärv intill deri
angivna gränsen, eftersom försäkringsinspektionen under alla förhållan-
den skall göra en diskretionär prövning.

En principiellt riktigare teknik än att bygga på en begränsningsregel med
fixa procentsatser är dock enligt riksförbundet att tillämpa en mera all-
mänt hållen regel. Även en sådan regel bör kunna tjäna till ledning för
inspektionen vid tillståndsgivningen. Givetvis bör försäkringsinspek-
tionen vid sin prövning bl. a. beakta de krav som kan ställas på en lämplig
proportion mellan de olika bolagen i en tillämnad koncern så som anges i
promemorian (s. 124).

En tillståndsprövning enligt ovanstående modell innebär ett till interna-
tionella förhållanden bättre anpassat förfarande, som också bör kunna
tillgodose försäkringstagarskyddet på ett fullt tillfredsställande sätt.

Oavsett hur begränsningsregelen utformas, bör den enligt riksförbundets
mening endast avse förvärv av sådana aktier i finansiella företag som skall
utgöra anläggningstillgångar. Av promemorian framgår ej klart om även
placeringar i finansiella företag (omsättningstillgångar) skall inrymmas i
den föreslagna begränsningsregeln. Riksförbundet utgår från att detta inte
är avsikten med förslaget. För sina placeringstillgångar gör bolagen be-
dömningar av balansen mellan olika tillgångsslag och placeringsobjekt
med hänsyn till riskspridning m. m. En normal placeringspolitik som
innebär omplaceringar mellan olika aktier med hänsyn till hela port-
följmixen skulle omöjliggöras om bolagen vid varje behov av omplacering
måste ta hänsyn också till innehavet av anläggningstillgångar i den finansi-
ella sektorn så att det sammanlagda innehavet inte överskrider en viss
gräns. Formuleringen av 7 kap. 7 a § FRL bör därför ändras så att det klart
framgår vilka innehav som avses.

I promemorian (s. 105) berörs möjligheterna att via nyemssion tillskjuta
aktiekapital i ett försäkringsaktiebolag i syfte att utvidga förvärvsmöjlighe-
terna. Enligt 4 kap. 2 § andra stycket FRL gäller att ett försäkringsbolag
som vill förvärva aktiemajoriteten i ett annat försäkringsbolag — efter
inspektionens tillstånd — kan få betala de nya aktierna med apportegen-
dom. Enligt riksförbundets mening måste denna bestämmelse utvidgas till
att gälla även vid förvärv av finansiella bolag.

Med anledning av vad som anförs i promemorian (s. 107) om risker för
opåkallande vinstöverföringar vill riksförbundet hänvisa till att ett skade-
försäkringsbolags möjligheter att använda uttag ur säkerhetsreserven till
att ge koncernbidrag bortfaller enligt proposition 1990/91:54. Därmed

Prop. 1990/91:154

Bilaga 2

188

synes inte några begränsningsregler i detta avseende nödvändiga. Däremot
bör det vara möjligt att även inom finansiella koncerner, förutsatt att de
olika skyddsintressena tillgodosetts på konsoliderad nivå genom uppfyl-
lande av kapitaltäckningskrav och erforderliga reserveringar, få använda
kvarvarande överskottsmedel fritt.

3.10 Folksam

I promemorian understryks att begränsningsregeln utgör endast en maxi-
miregel. Även om insatskapitalet ligger inom ramen för begränsningsre-
geln, skall tillstånd kunna vägras med hänsyn till andra prövningskriterier.
De kriterier som omnäms i promemorian är den totala aktieportföljens
spridning, säkerhetsreservens storlek och en allmän lämplighetsbedöm-
ning av koncernen i dess helhet. Dessa kriterier är enligt Folksams uppfatt-
ning otillräckliga och alltför vagt utformade.

Det från soliditetssynpunkt viktigaste prövningskriteriet, säkerhetsre-
servens storlek, innebär att om ett försäkringsbolag har en liten säkerhets-
reserv i förhållande till verksamhetens samlade risker, bör inte hela ramen
kunna utnyttjas för förvärv av finansiella dotterföretag. Ingenting sägs
emellertid om hur liten säkerhetsreserven får vara eller i vilken omfattning
en inte helt fylld säkerhetsreserv skall minska ramen för förvärv av banker
och andra finansiella institut. Kriteriet har inte heller något avseende på
livförsäkringsbolag, eftersom dessa inte har någon säkerhetsreserv. Något
motsvarande kriterium för sistnämnda slag av bolag uppställs inte och tas
inte heller upp till diskussion i promemorian. Detta förhållande är en
uppenbar brist i förslaget, i synnerhet med hänsyn till att försäkringstagar-
nas trygghet väger tyngst i livförsäkringsverksamheten. De övriga pröv-
ningskriterierna är än mer vagt utformade och det torde kunna förutses att
dessa kommer att föranleda vissa tillämpningssvårigheter för tillsynsmyn-
digheten.

En annan uppenbar brist i förslaget är att ramen beräknas enbart för
varje försäkringsbolag för sig. Ramen skall alltså inte beräknas på konsoli-
derad basis, även om det i en koncern ingår flera försäkringsbolag. Detta
kommer att ackumuleras med storleken av de aktietillskott som ett försäk-
ringsbolag gjort i ett annat försäkringsbolag inom koncernen. Samma
kapital kommer alltså att kunna räknas med i ramen två och vissa fall flera
gånger.

En samlad bedömning av den föreslagna ramen ger vid handen att den
med hänsyn till de starka skyddsintressen som finns i försäkringsverksam-
heten, i synnerhet livförsäkringsverksamheten, är alltför generöst tilltagen.

Folksam vill slutligen anmärka på några egendomligheter i den föreslag-
na ramens uppbyggnad. Enligt förslaget får eget kapital och garantikapital
räknas in i ramen till hundra procent. Obeskattade reserver får medräknas
endast till ett belopp motsvarande 4% av 70% av reservernas storlek, dvs.
till 2,8%. Någon motivering till denna åtskillnad mellan eget kapital och
obeskattade reserver lämnas inte i promemorian. Än mindre redovisas hur
man lyckats komma fram till just 2,8% såsom en rimlig riskspridnings-
kvot.

Prop.1990/91:154

Bilaga 2

189

Såväl eget kapital som obeskattade reserver ingår i konsolideringskapi- Prop. 1990/91:154
talet, och dessa poster är helt likvärdiga som skydd för såväl försäkringsta- Bilaga 2
gare som fordringshavare i övrigt till försäkringsbolaget. Man kan därför
med visst fog hävda att posterna skall behandlas lika vid beräkningen av
ramens storlek. Det enda som skiljer posterna åt är att obeskattade re-
server ännu inte tagits fram till beskattning och att dessa därför kan sägas
vara belastade med en latent skatteskuld.

Banklagstiftningens kapitaltäckningsregler innebär att bankers och and-
ra kreditinstituts obeskattade reserver — värderegleringskontona — får
räknas in i kapitalbasen till ett belopp motsvarande 70% av reservernas
storlek. Bakgrunden till denna begränsning är att de regler som den s. k.
Baselkommittén antagit i fråga om internationellt verksamma banker inte
uttryckligen erkänner obeskattade reserver som kapitalbasgrundande kapi-
tal (internationellt är obeskattade reserver ofta ett okänt belopp). Med
hänsyn till att obeskattade reserver från konsolideringssynpunkt faktiskt
är jämställt med eget kapital tillåter den svenska banklagstiftningen att
sådana reserver räknas in i kapitalbasen. För att undgå eventuell kritik om
att svenska banker på ett otillbörligt sätt gynnas via skattesystemet avräk-
nas dock den latenta skatteskulden, som fr. o. m. nästa år motsvarar 30%. I
den mån det är möjligt att dra någon parallell till banklagstiftningen borde
försäkringsbolagen tillåtas att i ramen medräkna åtminstone 70% av re-
servernas storlek, inte 2,8%.

Folksam vill också peka på att den föreslagna ramen kraftigt missgynnar
ömsesidiga försäkringsbolag jämfört med försäkringsaktiebolag. Konsoli-
deringskapitalet i ömsesidiga bolag utgörs huvudsakligen av obeskattade
reserver, vilka tillhör försäkringstagarna i deras egenskap av ägare av
bolaget. Försäkringsaktiebolag har regelmässigt ett större inslag av eget
kapital i konsolideringskapitalet. Genom att endast 2,8% av de obeskatta-
de reserverna får räknas in i ramen kommer de ömsesidiga bolagen och
därmed försäkringstagarna att ställas i en missgynnad ställning i förhållan-
de till försäkringsaktiebolagen och dess ägare. Det kan visserligen hävdas
att de ömsesidiga bolagen alltid har möjlighet att ta fram reserverna till
beskattning, varvid det egna kapitalet automatiskt ökar med normalt 70%
av framtaget belopp. Det kan emellertid inte vara avsikten att i en närings-
rättslig lagstiftning som har till ändamål att liberalisera försäkringsbola-
gens placeringsregler införa regleringsmässiga styreffekter för att tillgodose
fiskala intressen.

Regeringen har nyligen föreslagit (prop. 1990/91:54) regler om införan-
de av surv för försäkringsbolagen. Folksam förutsätter att den surv som
skapas för försäkringsbolagen, på motsvarande sätt som för bankerna,
jämställs med eget kapital vid beräkningen av ramens storlek, liksom att
surven kommer att ingå i beräkningsunderlaget enligt enhetliga principer
oberoende av i vilken associationsform surven redovisas.

3.11 Sveriges Advokatsamfund

Den begränsningsregel som föreslås för försäkringsbolagens aktieförvärv
synes kunna leda till att dessa bolag endast kommer att kunna förvärva                 190

relativt små finansiella foretag om krav på bestämmande inflytande skall Prop. 1990/91:154
gälla även för dessa innehav, vilket samfundet starkt förordar. Samfundet Bilaga 2
menar att detta klart skall framgå av lagtiftningen.

Små innehav leder möjligen till att ledningen i bank- och försäkringsbo-
lag får ”a larger playing field” snarare än att bank- och försäkringsverk-
samheten tillförsäkras ”a level playing field”.

Uttryckliga regler av nu skissad innebörd kan möjligen leda till onödiga
låsningar för tillämpande tillståndsmyndigheter. Samfundet menar dock
att uttalanden av denna innebörd i vart fall bör ingå i lagens förarbeten för
att på så sätt ge tillämpande myndigheter vederbörlig vägledning vid
tillståndsprövningen.

4 Samgåenden med utländska finansiella bolag

4.1 Försäkringsinspektionen

Inspektionen noterar att i promemorian inte berörs i vad mån svenska
banker och försäkringsbolag kan integreras i en utländsk koncern. I det
fortsatta lagstiftningsarbetet bör närmare överväga förutsättningarna för
en utländsk bank eller ett utländskt försäkringsföretag att förvärva svenska
institut inom ramen för de föreslagna integrationsmodellerna. Enligt in-
spektionens uppfattning bör i princip för sådana förvärv gälla samma
förutsättningar som gäller för svenska förvärv.

4.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

I holdingmodellen framgår det ej lika klart huruvida utländskt försäkrings-
bolag kan ingå eller ej. I det tillagda andra stycket i 1 kap. 5 § bankaktiebo-
lagslagen omnämns ”försäkringsbolag och sådana dotterföretag till försäk-
ringsbolag som avses i 7 kap. 17 § tredje stycket försäkringsrörelselagen”
såsom företag som förstås kunna ingå i holdingbolagskoncernen. Det får
förmodas att däri inbegrips såväl svenska som utländska försäkringsföre-
tag i konformitet med att bankbolag i bankaktiebolagslagens 1 kap. 4 §
omfattar både svenska och utländska banker. Fullmäktige finner inga
vägande skäl att utesluta utländska försäkringsföretag. Det bör av lagtext
och motivuttalanden klart framgå att dessa kan ingå.

Ovan har behandlats fall då moderbolaget är svenskt medan koncernen i
övrigt kan innehålla även utländska banker och försäkringsföretag. Där-
emot diskuteras inte det fall att svenska banker och försäkringsbolag
integreras i en utländsk koncern. För försäkringsbolag kan en sådan inte-
gration ske utan hinder av gällande regler. Om ett utländskt försäkringsfö-
retag avser att förvärva en svensk bank eller koncern i vilken svensk bank
ingår aktualiseras emellertid en mer ingående prövning. En förutsättning
för att ett sådant förvärv skall kunna äga rum är dels att även utländskt
försäkringsbolag, såsom diskuterats tidigare, får ingå i den koncernbild-
ning som omtalas i 5 § bankaktiebolagslagen, dels också att det får vara
moderbolag i en sådan koncern.

191

Enligt fullmäktiges mening bör en sådan organisationslösning inte ute- Prop. 1990/91: 154
slutas. Det bör alltså skapas likvärdiga möjligheter för ett utländskt försäk- Bilaga 2
ringsföretag som for ett svenskt att förvärva svensk bank. Förvärvet måste
dock prövas enligt de generella regler som gäller enligt lagen (1982:617)
om utländska förvärv av svenska företag. Givetvis bör koncernen i fråga
också prövas utifrån samma krav på enhetlighet, överskådlighet m. m. som
en koncern med svenskt moderbolag. Som ett viktigt villkor gäller också
att det utländska försäkringsföretaget — och för den delen också utländsk
bank som moderbolag — i sin tur inte får ingå i en koncern som också
driver bank- eller försäkringsfrämmande verksamhet.

192

Sammanställning över remissyttranden

1 Departementspromemorian (Ds 1989:13)
Utländska bankfilialer i Sverige, såvitt avser filial
till annat företag än bank som driver
finansieringsverksamhet

Efter remiss har yttranden avgetts av bankinspektionen, försäkringsin-
spektionen, kommerskollegium, konsumentverket, riksskatteverket, hov-
rätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, fullmäktige i Sveriges
riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
Föreningsbankers Förbund, Svenska skeppshypotekskassan, Finansbola-
gens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Styrelsen för Stockholms
fondbörs, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralor-
ganisation (TCO), Svenska Bankmannaforbundet, Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening, Stockholms handels-
kammare, Sydsvenska handelskammaren och Föreningen Auktoriserade
Revisorer (FAR).

1.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen tillstyrker bankfilialgruppens förslag om etablering av
utländska bankfilialer och andra finansiella företags filialer i Sverige.
Villkoren för filialernas verksamhet bör vara konkurrensneutrala i förhål-
lande till svenska banker. I linje därmed anser bankinspektionen att bank-
filialer och andra företags filialer i Sverige bör ha en styrelse av den typ
som finns vid inhemska bankers region- eller centralkontor. Detta är också
en fördel från tillsynssynpunkt. Inspektionen tillstyrker förslaget om till-
ståndspliktig etablering utomlands av filialer för svenska finans- och fond-
kommissionsbolag. Bankinspektionen vill betona att utländska filialetab-
leringar i Sverige förutsätter ett fungerande internationellt tillsynssamar-
bete. Till övervägande del måste tillsynsansvaret anses åligga hemlandet.

1.2 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen tillstyrker arbetsgruppens förslag att utländska
banker och andra finansiella företag skall kunna ges rätt att etablera filialer
i Sverige. När det gäller tillståndsprövningen konstaterar inspektionen, att
det vad gäller banker i praktiken inte görs någon behovsprövning vid
utgående filialetablering, även om 1 kap 4§ bankrörelselagen (1987:617)
föreskriver detta. Arbetsgruppen föreslår (s 78), att samma ordning bör
gälla för ingående bankfilialer som för utgående, d v s att lagstiftningen
skall innehålla krav på nytta för bankväsendet eller det allmänna och att
någon behovsprövning inte skall göras. Arbetsgruppen hänvisar i denna
del till att frågan om prövningskriterier bör tas upp i anslutning till

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

193

13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

beredningen av kreditmarknadskommitténs slutbetänkande. Inspektionen
menar, att det av lagstiftningen bör framgå, att någon behovsprövning inte
skall göras vid utgående filialetableringar. När det gäller ingående filial-
etableringar anser inspektionen att — i avbidan på att tillståndskriterierna
och frågan om en däri ingående behovsprövning kommer att omprövas —
sådana bör behandlas på grundval av samma kriterier som gäller för annan
banketablering i Sverige.

1.3 Komrnerskollegium

Kommerskollegium finner, från de synpunkter kollegiet har att beakta, att
bankfilialgruppens förslag är mycket positivt. Enligt kollegiets mening får
förslaget dock bara ses som ett steg på vägen mot en fullständig liberalise-
ring, i vart fall inom EG-EFTA-området.

1.4 Konsumentverket

Förslagen om att utländska företag ska få bedriva finansiell verksamhet
genom filial i Sverige samt att svenska finansbolag och fondkommissions-
bolag ska kunna bilda filial i utlandet efter tillstånd finner verket ligga i
linje med internationella liberaliseringssträvanden. Konsumentverket
finner de föreslagna ändringarna i gällande lagar lämpliga.

1.5 Riksskatteverket

RSV anser att nuvarande reglering om hur prissättning m. m. mellan fasta
driftställen (och således även filialer) och ägarbolag skall behandlas är
otillräcklig. Allmänna principer och några enstaka uttryckliga regler finns
emellertid att tillgå. Avsaknaden av hänvisningar till dessa regler och
direkta principer i lagtext är dock ett problem, i synnerhet som rättspraxis
på området är mycket sparsam. RSV anser att det är nödvändigt med
hänvisningar av nu nämnt slag. Sammanfattningsvis ifrågasätter RSV om
bankfilialgruppens förslag skall genomföras innan beskattnings- och kon-
trollfrågor rörande utländska filialer i Sverige har lösts.

1.6 Hovrätten för Västra Sverige

Sedan Sverige — betydligt senare än de nordiska grannländerna — öppnat
möjlighet för utländska banker att i Sverige etablera sig genom dotterbank
och gett rätt för svenska banker att bedriva verksamhet genom filial i
utlandet är det naturligt att, såsom gruppen föreslår, ytterligare öka möjlig-
heten till etablering över gränserna. Hovrätten saknar anledning att i sak
göra invändningar mot den föreslagna liberaliseringen. Med hänsyn till att
tillsynsreglerna är ett bärande element i den på bankområdet gällande
lagstiftningen är det otillfredsställande att osäkerhet kan råda om tillsyns-
ansvarets fördelning och innehåll.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

194

1.7 Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten är positiv till de framlagda förslagen och tillstyrker att
dessa lägges till grund for ny lagstiftning.

1.8 Sveriges Riksbank

Fullmäktige i riksbanken kan tillstyrka de framlagda förslagen om utökad
etableringsfrihet på det finansiella området. För andra finansiella företag
än banker bör de aktuella frågorna om filialetableringar och utländskt
ägande i svenska bolag lösas i ett sammanhang.

1.9 Riksgäldskontoret

Kontoret har uppmärksammat att filialernas kapitaltäckningsregler skall
vara de som gäller i hemlandet. Fullmäktige förutsätter härvidlag att
bankinspektionens tillsyn och regeringens tillstånd borgar för att någon
osund konkurrens i kapitaltäckningsregler ej uppstår. Fullmäktige tillstyr-
ker under nu angivna förutsättningar gruppens förslag.

1.10 Näringsfrihetsombudsmannen

NO tillstyrker förslaget att utländska företag som driver finansieringsverk-
samhet skall få lagliga möjligheter att bedriva verksamhet i Sverige varvid
filialetablering bör tillåtas som alternativ etableringsform.

1.11 Svenska Bankföreningen

Enligt bankföreningen har frågan om utländska bankfilialetableringar i
Sverige fått en i stort sett tillfredsställande lösning i det förslag som
arbetsgruppen lägger fram. Bankföreningen kan därför tillstyrka att detta
genomförs i sina huvuddrag. Något krav på att det skall röra sig om ett
finansiellt foretag uppställs inte i själva lagen. Att ett krav för filialetable-
ringen är att företaget bedriver finansiell verksamhet bör enligt föreningen
framgå uttryckligen av lagen.

1.12 Svenska Sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen instämmer i arbetsgruppens bedömning att princi-
pen om likabehandling bör ligga till grund för regler om ingående filial-
etableringar i Sverige. Det är enligt Sparbanksföreningens mening angelä-
get att svenska och utländska kreditinstitut får möjlighet att verka under så
konkurrensneutrala betingelser som möjligt. Arbetsgruppens bedömningar
och förslag rörande tillämpligheten av enskilda regler i bankrörelselagen
och annan lagstiftning på utländska filialetableringar ter sig väl förenliga
med syftet att uppnå största möjliga konkurrensneutralitet.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

195

1.13 Svenska Skeppshypotekskassan

Kassan kan icke se egentliga nackdelar vare sig för egen del eller för
låntagarnas/rederiföretagens del av den föreslagna möjligheten för ut-
ländska banker och finansföretag att öppna filial i Sverige. Utifrån de
allmänna strävandena mot ökad internationalisering, liberalisering och
anpassning till omvärldens regelsystem talar starka principiella skäl för att
medge filialetablering i Sverige. Kassan tillstyrker därför Bankfilialgrup-
pens förslag.

1.14 Finansbolagens Förening

Föreningen delar gruppens uppfattning att möjlighet bör öppnas för ut-
ländska företag att bedriva finansiell verksamhet i Sverige genom filial.
Föreningen utgår då från att det rör sig om utländska kreditinstituts filialer
i Sverige. Det principiella förbudet mot utländskt ägande av finansbolag
bör enligt föreningens mening upphävas i samband med att filialfrågan
löses. Det finns ingen anledning att avvakta en eventuell proposition
rörande KMKs förslag till kapitalmarknadslag. Föreningen delar vidare
gruppens mening att svenska finansbolag bör få etablera filialer utomlands
och att lagen bör ändras i enlighet härmed.

1.15 Svenska Fondhandlareföreningen

När det gäller andra utländska företags än bankers rätt att driva närmare
angiven finansiell verksamhet genom filial i Sverige, anser föreningen
också att förslaget i den delen i princip bör genomföras. I det avseendet
måste emellertid den inskränkningen göras att en sådan rätt endast bör ges
till ett utländskt företag, som driver finansiell verksamhet. Detta bör
framgå av lagtexten. Fondhandlareföreningen vill också understryka att
utländska filialers verksamhet i Sverige i regelhänseende måste behandlas i
likhet med vad som gäller för motsvarande svenska verksamheter.

1.16 LO

Beträffande andra utländska finansiella företag än banker framhåller LO
att etablering av sådana i Sverige, även om den inte förändrar konkur-
rensklimatet väsentligt, kan vara till fördel. Både alternativen med dotter-
bolags- resp, filialetablering är tänkbara. Liksom i fråga om bankfilialerna
anser LO att de framförda villkoren för denna handlingslinje är acceptab-
la.

1.17 Svenska Arbetsgivareföreningen

SAF välkomnar från konkurrenssynpunkt i princip att utländska finans-
institut skall kunna bedriva finansiell verksamhet genom filialer i Sverige.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

196

1.18 Industriförbundet

Industriförbundet är positivt till att det skapas möjligheter för utländska
banker att öppna filialer i Sverige, att utländska finansbolag och fondkom-
missionsbolag kan etableras i Sverige och att svenska finansinstitut ges
möjligheter att etablera dotterbolag eller filial utomlands. För svensk
industri är det välkommet med den ökade konkurrens som etableringen av
utländska företag inom den finansiella sektorn i Sverige kan komma att
medföra.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

1.19 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet anser förslaget ligga väl i linje med den utveckling mot en
internationellt öppnare marknad som förbundet i olika sammanhang utta-
lat sig för. Svenska lagar bör på alla områden visa en sådan öppenhet för
internationell konkurrens att det även möjliggör svenska företags deltagan-
de i denna på lika villkor. Utan att gå in på detaljer i förslaget är riksför-
bundet positivt till detsamma.

1.20 Utländska försäkringsbolags förening

Föreningen finner det framlagda förslaget positivt och helt i linje med
Föreningens inställning till en ökad internationell integration.

1.21 Stockholms Handelskammare

Stockholms Handelskammare tillstyrker det förslag som bankfilialgruppen
framlägger. Förslaget ligger väl i linje med de tankegångar som Stockholms
Handelskammare tidigare framfört på detta område.

1.22 Sydsvenska Handelskammaren

Arbetsgruppens förslag är ytterligare ett steg i riktning mot ökad integre-
ring med utlandet och EG, vilket vi länge förespråkat.

1.23 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

FAR tillstyrker förslaget. FAR finner att förslaget helt stämmer med den
allmänna utvecklingen mot större öppenhet vad avser det internationella
bankväsendet och svenskt näringsliv i allmänhet. FAR har inga invänd-
ningar mot utformningen av reglerna om tillstånd, rörelse, tillsyn m. m.

197

2 Kreditmarknadskommitténs betänkande (SOU
1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden, såvitt
avser rörelseregler för kreditmarknadsbolag samt
straff och vite

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket, Statens
Industriverk, riksskatteverekt, riksåklagaren, patent-och registreringsver-
ket, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, fullmäktige i
Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, näringsfrihetsombuds-
mannen (NO), ägarutredningen (1 1985:04), värdepappersmarknadskom-
mittén (Fi 1987:03), utredningen med uppdrag att utreda frågor om lea-
sing av fast och lös egendom (Ju 1988:01), Svenska Bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas Bank, Sveriges Förenings-
bankers Förbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges all-
männa hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan, Finansbolagens
förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Styrelsen för Stockholms
fondbörs, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralor-
ganisation (TCO), Svenska Bankmannaförbundet, Svenska Arbetsgivare-
föreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation, Företagareförbundet,
Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Svenska kommunför-
bundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, FastighetsRen-
ting AB, Nordisk Renting AB, Skandinavisk Fastighetsrenting AB (Skand-
renting), Svensk Fastighetsleasing AB (SFL), Granit & Beton Fastighets-
renting AB, Sveriges Köpmannaförbund, AB Industrikredit, Svenska Han-
delskammareförbundet, Stockholms Handelskammare, AB Svensk Ex-
portkredit, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges Inves-
teringsbank AB, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Svenska
Revisorssamfundet (SRS), Bokföringsnämnden (BFN), Värdepapperscen-
tralen VPC AB, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa förbun-
det, HSB:s Riksförbund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Gotagrup-
pen AB, Tredje löntagarfondstyrelsen, SABO (Sveriges Allmännyttiga Bo-
stadsföretag), Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Medbor-
garrättsrörelsen Friheten i Sverige, Företagens uppgiftslämnardelegation,
FUD, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Kreditförsäkrings AB
och Wasa Kredit Försäkrings AB.

2.1 Bankinspektionen

Bankinspektionen tillstyrker kommitténs förslag att kreditmarknadsbo-
lagen huvudsakligen skall bedriva finansiell verksamhet och att principen
om förbud mot blandning av kreditgivning och ägande införs för dessa
bolag. Detta betyder att de i likhet med vad som gäller för bank inte får
ägna sig åt industriell verksamhet eller annan verksamhet som ligger
utanför det finansiella området.

Inspektionen anser att det är väsentligt att förbudet mot aktie- och
andelsförvärv, det s. k. förvärvsförbudet, inte urholkas med alltför många

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 3

198

undantag. Kommittén har föreslagit ett antal undantag. Inspektionen är
inte negativ till något av dessa men vill i fallet med undantag för förvärv av
aktier och andelar i fmansieringssyfte anmärka att förslaget att aktier och
andelar som innehafts längre än fem år skall kräva kapitaltäckning med
100% inte innehåller något krav på avveckling. Skärpningen av kapital-
täckningskravet betyder endast att det blir dyrare för institutet att behålla
innehavet och för det fall detta anses lönsamt finns inget avvecklingskrav.
Bankinspektionen vill föreslå att det av förarbetena till bestämmelsen
tydligt framgår att inspektionen efter prövning i varje särskilt fall skall ha
rätt att med åberopande av förvärvsförbudet kunna kräva att institut
avvecklar sådant engagemang.

KMKs förslag innebär också att den för finansbolagen nu stängda obli-
gationsmarknaden öppnas och att det fortsättningsvis är marknaden som
avgör om ett bolag har den storlek och finansiella styrka som krävs för att
accepteras som obligationsemitterande institut. Den enda möjlighet till
styrning från myndigheternas sida som kommittén angivit är att staten kan
ställa särskilda villkor för att ett kreditmarknadsbolag skall få delta i
bostadsbyggandets finansiering genom att ge lån med räntegaranti. Vid
bankinspektionens auktorisationsprövning kan bolag inte medges speciella
rättigheter mot att det uppfyller vissa krav. Däremot kan inspektionen vid
prövningen tillse att finansieringsändamål med artskilda säkerheter av
riskskäl inte blandas i ett och samma institut. T. ex. att ett obligationsemit-
terande kreditmarknadsbolags låneportfölj måste vara säkerställd på ett
betryggande sätt.

Bankinspektionen har ingen erinran mot att obligationsmarknaden på
sikt öppnas även för andra än de nuvarande kreditaktiebolagen och hypo-
teksinstituten. Däremot vill inspektionen betona att denna marknad under
lång tid särbehandlats och skyddats och att en förändring måste ske med
försiktighet speciellt med tanke på marknadens långsiktiga karaktär och
hänsynen till obligationshavarnas intressen. Bankinspektionen hyser en
viss tveksamhet till att på det sätt kommittén föreslår i ett slag öppna för
samtliga kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag att låna upp
medel mot utgivande av obligationer. De institut som idag emitterar
obligationer är mycket stora och solventa jämfört med flertalet av övriga
institut. Dessutom är placerarna på marknaden ganska få och så gott som
uteslutande professionella. Genom KMKs förslag är det troligt att de
mindre instituten i första hand emitterar s. k. hushållsobligationer, något
som på senare år introducerats på marknaden. Enligt bankinspektionens
mening får det aldrig uppstå en risk att obligationsemitterande institut får
betalningsproblem, speciellt om handel med hushållsobligationer blir allt
vanligare. En jämförelse kan göras med banklagstiftningens insättarskydd.

Bankinspektionen har svårt att överblicka konsekvenserna av en så
öppen obligationsmarknad som KMK föreslagit. Vad bankinspektionen är
mån om att betona är att skyddsintressena för obligationsköparna upprätt-
hålls och att detta är synnerligen väsentligt om s. k. hushållsobligationer
börjar emitteras i allt större omfattning. Bankinspektionen har inget kon-
kret förslag till lösning på problemet men är för det fall skyddet för den
enskilde placeraren inte kan garanteras och upprätthållas inte främmande

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 3

199

for att ytterligare kontrollmöjligheter måste tillföras förslaget. Förslaget Prop. 1990/91: 154
innebär desutom att väsentligt större krav i framtiden måste ställas på de Bilaga 3
emissionsinstitut som medverkar vid introduktion och handel med obliga-
tioner.

KMKs förslag till nya tillsynsbestämmelser bygger på principen att
samtliga institut på den framtida kapitalmarknaden i möjligaste mån skall
behandlas så enhetligt som möjligt och regleras av likalydande bestämmel-
ser. Bankinspektionen har samma uppfattning som kommittén att det
härigenom skapas kunkurrensneutralitet även på detta område samt att
tillämpningen och överskådligheten av bestämmelserna underlättas. In-
spektionen anser att KMK gjort en riktig bedömning när bankrörelsela-
gens regler om tillsyn, straff och vite använts som utgångspunkt för kapi-
talmarknadslagens bestämmelse i denna del.

2.2 Försäkringsinspektionen

En fråga är huruvida straffbestämmelserna kan ersättas med vitesföreläg-
gande för den som utan tillstånd driver bankverksamhet eller annan till-
ståndspliktig rörelse. KMK har stannat för att behålla straffbestämmelser-
na. Försäkringsinspektionen vill för sitt vidkommande förorda att man
även i denna fråga följer den lösning som valts i försäkringsrörelselagen,
dvs. att möjligheten till vitesföreläggande ersätter straffbestämmelserna.
Dessutom synes kriminalisering på detta område något otidsenligt.

2.3 Sydsvenska Handelskammaren med instämmande av
Kommerskollegium

Handelskammaren tillstyrker att kreditinstituten utanför banksystemet
inordnas i en gemensam lag, kapitalmarknadslagen. Det torde vara ägnat
att utjämna skillnader i konkurrensförutsättningarna mellan olika kredit-
institut.

2.4 Riksåklagaren

Allmänt sett bör kriminalisering komma ifråga endast när andra sank-
tionsformer inte står till buds. Ofta är ekonomiska eller administrativa
sanktioner långt effektivare än straff när det gäller att stävja icke önskvär-
da företeelser inom näringsverksamhet. Stundom kan tvångsmedel i form
av vite vara att föredra framför straff. Den lagstiftning varom här är fråga
avser ett område där typiskt sett andra sanktionsformer än straff är de
mest effektiva.

Enligt min mening utgör bankinspektionens verksamhhet en garanti för
en sund utveckling inom bankväsendet och ger också goda möjligheter till
ett snabbt och effektivt tillrättaläggande av eventuellt förekommande
missförhållanden inom branschen. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till vad jag inledningsvis anfört anser jag, i motsats till kommittén, att
övervägande skäl talar för att man nu efter mönster av motsvarande
regelsystem inom försäkringsrörelselagstiftningen låter straffbestämmel-

200

sen utgå och i stället tillämpar ett vitesförfarande för den som utan till- Prop. 1990/91:154
stånd driver bankverksamhet eller annan tillståndspliktig rörelse.            Bilaga 3

2.5 Kammarrätten i Göteborg

Avsikten är nu att kreditmarknadsbolagen skall få möjligheter att låna
genom obligationsutgivning. I betänkandet diskuteras främst säkerhetsas-
pekten på sådan upplåning men inte andra möjliga konsekvenser. Om
bolagen väljer att ge ut ”hushållsobligationer” på lägre belopp måste det
antagas att hushållens banksparande minskar väsentligt. Bankerna har
ensamrätt till inlåning på konto men har av säkerhetsskäl därför ålagts
restriktioner avseende tillåtna verksamheter. Hushållsinlåningen är kost-
sam för bankerna, och det torde endast vara konton som rörs sällan eller
som har större belopp innestående som är lönsamma. Avtappningen från
bankinlåningen kommer att ske från dessa lönsamma konton. I ett läge när
företagens likviditet är sämre än för närvarande kan avtappningen möjli-
gen också leda till att banksystemet får försämrad likviditet. Det är natur-
ligtvis positivt med ökad konkurrens om hushållens sparmedel, men frå-
gan om bankerna kommer att få betala ett för högt pris för sin rätt — och
skyldighet — att ha kontoinlåning borde kanske undersökas närmare. Om
”hushållsobligationer” börjar säljas i större omfattning kan kravet på
konkurrensneutralitet komma att medföra antingen krav på restriktioner
för kreditmarknadsbolagen liknande dem som gäller för bankerna eller
krav på minskade restriktioner för bankerna. För att förhindra en sådan
utveckling borde kanske kreditmarknadsbolagens obligationsutgivnings-
rätt begränsas på så sätt att krav på ett visst lägsta belopp (t. ex. 1 Mkr)
skall gälla för deras obligationer.

Det vore kanske en fördel om det fanns ett ”obligationsutgivningsinsti-
tut” gemensamt för flera kreditmarknadsbolag. Genom de större voly-
merna skulle hanteringen bli effektivare och dessutom torde obligations-
köparnas risk bli mindre. Ett sådant institut borde nämligen ha anledning
att noga undersöka de deltagande bolagens ställning vilket riksbanken
tydligen inte anser sig kunna göra inom ramen för sin emissionskontroll.

2.6 Sveriges Riksbank

Kommittén drar återkommande paralleller mellan regleringen av banker
och kreditmarknadsbolag i sina överväganden. Strävan att nå mera likvär-
diga arbetsförutsättningar är i och för sig rimlig och en förutsättning för
avvecklingen av konkurrenshinder på marknaden. Detta gäller framför allt
beträffande kraven på auktorisation och kapitaltäckning. Ytterligare ett
exempel på sådan överensstämmelse gäller rätten att bilda egna organisa-
tionsbolag. För närvarande sker ingen prövning av förvärv av organisa-
tionsaktier i finansbolagen. Fullmäktige delar KMKs uppfattning att så-
dan prövning bör förekomma efter mönster från bankområdet. Det kan i
detta sammanhang vara befogat att särskilt uppmärksamma förvärv av
andelar i utländska företag.

Straffbestämmelserna i tillämpliga lagar, liksom i den föreslagna kapital-

201

marknadslagen, föreskriver regelmässigt böter eller fängelse i högst ett år. Prop. 1990/91:154
Åtal förekommer sällan. Men skulle gällande föreskrifter grovt åsidosättas Bilaga 3
finns risk för störningar inom det finansiella systemet. Mot den bakgrun-
den framstår enligt fullmäktiges mening straffmaximum som väl låg. En
höjning till fängelse i högst två år skulle ytterligare inskärpa vikten av att
lagstiftningen följs. Fullmäktige föreslår således att straffmaximum höjs
från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år.

2.7 Riksgäldskontoret

Effektiviteten på obligationsmarknaden är beroende av en stabil utveck-
ling samt ett starkt förtroende från placerare att låntagare kan uppfylla
sina åtaganden. Låntagarnas förtroende har inte satts på prov på den
svenska obligationsmarknaden under modern tid. Detta beror till stor del
på att de låntagare som idag uppträder på denna marknad är solida för sina
åtaganden. Att detta förtroende skall bestå är av största vikt för en sund
och effektiv utveckling även i framtiden. Fullmäktige anser att kommit-
téns förslag till viss del kan äventyra detta. En större och vidare krets än
idag ges genom kommitténs förslag möjlighet att uppträda som emissions-
institut. Det finns genom detta risk att obligationsmarknaden tillförs lån-
tagare som inte uppfyller de krav som idag i praktiken gäller. Kommittén
framför även detta i sitt betänkande. Slutsatsen kommittén kommer till i
detta avseende torde vara att detta trots allt inte innebär ett reellt problem.
Hänvisning görs till att det idag i princip är tillåtet för vilket industriföre-
tag som helst att emittera obligationer. Vidare antas att förekomsten av
ratinginstitut minimerar placerarnas förlustrisker.

Fullmäktige vill därför framföra följande. En förlust för placerare på
obligationsmarknaden p.g. a. låntagares konkurs skulle kunna minska för-
troendet för hela obligationsmarknaden. Detta gäller inte minst utländska
placerare, vilka i en snar framtid förmodligen kommer att utgöra en viktig
kategori på den svenska marknaden. Som en konsekvens kunde många
långivare tänkas minska sina placeringar på denna marknad till förmån för
andra alternativ. Den avkastning placerare skulle kräva kunde då öka till
följd av dels den på marknaden totalt sett ökade kreditrisken, dels den
minskade likviditeten. Fullmäktige vill fästa uppmärksamheten på dessa
risker och förutsätter att vidgningen av kretsen emissionsinstitut sker
parallellt med att en väl fungerande och internationellt sett acceptabel
rating utvecklas.

2.8 Sveriges Föreningsbankers Förbund

Vad först gäller sammanföringen av finansbolag och kreditaktiebolag till
en bolagsform anser SFF att det finns både för- och nackdelar med en
sådan reform. En fördel är att reformen innebär att nuvarande finansbolag
får tillgång till ett upplåningsinstrument som finansbolagen nu är förhind-
rade att använda, nämligen obligationer. En nackdel är att det blir svårt
för marknaden att genom firmanamnet särskilja olika bolag med olika
marknadsinriktning. Även om SFF inte noterat att finansbolagen har ett

202

stort behov av möjligheter till obligationsupplåning och även om den
nuvarande uppdelningen mellan finansbolag och kreditaktiebolag fungerat
väl under lång tid vill SFF inte motsätta sig en reform innebärande att
bolagen får i lag identiska rörelseregler.

En sammanslagning av rörelseregler i lag för finansbolagen och kredit-
aktiebolagen enligt förslaget innebär som ovan nämnts att nuvarande
finansbolag får låna upp medel på obligationsmarknaden. Mot detta har
SFF ingen invändning. Emellertid finns en komplikation härvidlag. SFF
anser inte att alla bolag utan urskillning bör få möjlighet att genom obliga-
tionsupplåning vända sig till hushållen på sätt som t. ex. Stadshypoteks-
kassan gjort under senare år. Ett ”konsumentskydd” av liknande typ som
skyddet för bankernas insättare borde eftersträvas. SFF anser inte att
enbart det faktum att ifrågavarande bolag erhållit auktorisation konstitue-
rar ett tillräckligt skydd för konsumenterna. En tänkbar lösning kan vara
att det i bolagens bolagsordningar skall framgå huruvida bolagen avser att
vända sig till en bredare allmänhet vid obligationsupplåning. Härigenom
kommer frågan upp i samband med bankinspektionens prövning av bola-
gens bolagsordningar.

2.9 Stadshypotekskassan

Skillnaden mellan upplåning och inlåning på konto tenderar att bli mind-
re. Det system för försäljning av Privat-obligationer som Stadshypotek
byggt upp kan användas till att sälja t. ex. ränterörliga ”upplåningsbevis”.
Stadshypotek har för närvarande inga planer att lansera en sådan produkt.
Man kan dock inte utesluta att det på sikt kan bli intressant. Sådan
upplåning skulle underlätta matchning av den ränterörliga utlåning som
nu växer i omfattning efter att den frisläppts av riksbanken.

Tillstånd att vara specialbank borde även kunna inrymma tillstånd att ta
emot inlåning. Den snabbare tekniska utvecklingen ger företag av Stadshy-
poteks typ möjlighet att utveckla nya upplåningsformer som är svåra att
skilja från inlåning. Kassastyrelsen anser att Stadshypotek här skulle kun-
na utveckla en hälsosam konkurrens gentemot det traditionella banksyste-
met.

Eftersom upplåning/inlåning i de former som här redovisats är lika
skyddsvärda som annan bankinlåning, bör det ställas lika höga krav på
sådana specialbanker som på allmänna banker vad avser soliditet, kontroll
mm. Detta talar för att kraven på ett kreditinstitut som skall bedriva
denna typ av upplåning bör ställas väsentligt högre än det som ställs för att
ett kreditmarknadsbolag skall bli auktoriserat. Därav följer att det behövs
en särskild auktorisation för att bedriva denna typ av försäljning av
inlåningsinstrument till den breda allmänheten. Enligt kassastyrelsen bor-
de sådana särskilt auktoriserade kreditföretag få kallas banker.

2.10 Finansbolagens Förening

Vad som nu sker är att man med relativt betydelselösa undantag vill lägga
samma begränsningar på finansbolagen som på bankerna utan att ge

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

203

finansbolagen de förmåner som bankerna åtnjuter i många hänseenden,
allt i konkurrenslikhetens namn. Men så länge likheterna endast gäller
begränsningar och inte möjligheter går det inte att tala om konkurrenslik-
het. Enligt föreningens mening har kreditmarknadskommittén på ett par
punkter drivit linjen om likareglering för långt och därigenom suddat ut
profilskillnaderna mellan banker och finansbolag utan att detta varit sak-
ligt motiverat. Detta gäller t. ex. i fråga om förslagen om aktieinnehav.

Enligt de föreslagna reglerna om organisationsaktier skall förvärv av
sådana aktier endast få ske efter bankinspektionens tillstånd om förvärvet
innebär kapitaltillskott till eller ägandeförändring i det förvärvade företa-
get. Tillstånd skall ges om hinder inte möter från allmän synpunkt.

Föreningen har ingen annan invändning mot förslaget än att det inte
synes meningsfullt att kräva bankinspektionens tillstånd när det gäller
förvärv av aktier i annat auktoriserat finansbolag. Båda verksamheterna
står under offentlig tillsyn, varför förvärvet aldrig torde vara kontrover-
siellt. Det borde i sådana fall räcka med en anmälningsskyldighet till
bankinspektionen.

Mer motiverat förefaller det då vara att generellt kräva tillstånd vid
förvärv av aktier i utländska företag. Föreningen är dock tveksam till det
av KMK uppställda förutsättningarna för förvärv, nämligen att det huvud-
sakliga syftet med förvärvet skall vara att främja svenska ekonomiska
intressen. I bästa fall är detta villkor så diffust att det inte betyder någon-
ting men det kan lika gärna utnyttjas mycket godtyckligt, genom att mer
eller mindre detaljerade föreskrifter uppställs som villkor för förvärven.

Föreningen delar KMKs uppfattning att det inte är meningsfullt att
behålla kreditaktiebolag som särskild bolagsform när denna definitions-
mässigt endast skiljer sig från finansbolag genom en upplåningsrättsbe-
stämmelse. En logisk konsekvens av reformen är att finansbolag ges rätt att
utfärda löpande skuldebrev, vilket är en klar vinning med förslaget.

2.11 LO

I hittillsvarande lagstiftning har kreditaktiebolag haft en särställning, som
ytterst bestått i en rätt att emittera obligationer. Det är framför allt inom
områdena bostads-, lantbruks-, fartygsbyggnads- och allmän långsiktig
företagsfinansiering som denna form kommit till användning.

KMKs förslag att detta särbelopp upphävs och att alla kreditmarknads-
bolag således blir likställda i detta avseende tillstyrks av LO. Argumentet
att sammansmältning i hög grad skett mellan vad som tidigare var långa
och korta marknader är avgörande.

LO anser att det med hänsyn till den korta tid den nya finansbolagslagen
varit i kraft m. m. är vanskligt att bedöma om kreditmarknaden utanför
bankväsendet och värdepappershandeln kommer att kännetecknas av till-
räcklig konkurrens och effektivitet.

Inom denna sektor, liksom i fråga om banksektorn och värdepappers-
marknaden, kan det vara positivt för att inte säga nödvändigt att förbättra
konkurrensgraden genom att tillåta utländsk etablering eller filialbildning.
Om så sker skall naturligtvis behovet av tillräckliga skyddsregler tillgodo-

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 3

204

ses. Det fbrenhetligande av lagstiftningen, som införandet av den föreslag-
na kreditmarknadslagen (KML) innebär medför i sig en breddning av
nuvarande företags verksamheter och bidrar därmed i någon mån till mer
effektiv konkurrens.

2.12 Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB

SBAB vill kraftigt stryka under KMKs ståndpunkt att artskilda verksam-
heter och säkerheter inte skall blandas i samma bolag. För obligations-
marknaden och de nuvarande bostadsinstituten skulle det kunna bli för-
ödande om t. ex. finansbolag med en riskfylld utlåning — som i sin tur kan
medföra kort livslängd för bolagen — fick möjligheter att utan begräns-
ningar ge ut långfristiga obligationer av samma slag som bostadsinstituten.

2.13 HSB: s Riksförbund ek. for.

Frågan om associationsformen har för närvarande ett nära samband med
bolagens upplåningsförutsättningar. Finansbolagen är av lagstiftningen
hänvisade till den korta marknaden, medan kreditaktiebolagen huvudsak-
ligen är verksamma på den långa marknaden. KMKs förslag innebär att i
princip alla kreditmarknadsbolag skulle få tillgång till obligationsmarkna-
den. HSB ställer sig avvisande till en sådan förändring. Obligationsmark-
naden bör vara begränsad till företag, där garantierna för seriositet, stabili-
tet och uthållighet är mycket högt ställda. Det synes inte troligt att en
breddning på det sätt KMK föreslår skulle ge sådana garantier. Risk torde
föreligga för att statusen på obligationsmarknaden försämras på ett icke
acceptabelt sätt.

En breddning av obligationsmarknaden enligt KMKs förslag torde även
medföra ett ökat utbud av obligationer. En förskjutning kan härvid för-
väntas i balansen mellan utbud och efterfrågan, som är ägnad att påverka
räntan uppåt. Samma effekt torde uppstå om obligationer med högre risk
tillåts expandera på denna marknad. En sådan utveckling får, med de
begränsade marginaler hos bostadsinstituten som tidigare konstaterats,
omedelbart genomslag i högre utlåningsräntortill bostadssektorn. I huvud-
sak drabbar detta bostadskonsumenterna eller, beroende på den statliga
räntegarantins utformning, statsbudgeten.

Det anseende som nu är knuten till bostadsobligationerna med emis-
sionsrätten begränsad till ett fåtal bankägda kreditaktiebolag samt Stads-
hypotekskassan synes utgöra den bästa garantin för att upplåningskostna-
derna kan hållas så låga som den allmänna räntenivån tillåter.

Sammanfattningsvis i detta avsnitt ifrågasätter HSB värdet av en änd-
ring av lagstiftningen som tvingar nuvarande finansbolag och kreditaktie-
bolag till en gemensam associationsform. Verksamheterna synes alltför
artskilda för att några vinster skulle kunna uppnås ur en sådan förändring.
Däremot synes risker för försämringar i väsentliga avseenden föreligga.

Om emellertid skälen för en enhetlig lagstiftning bedöms överväga vill
HSB starkt betona vikten av en sådan auktorisationsprövning, att kredit-
instituten på bostadssektorn kan behålla nuvarande status och stabilitet

Prop. 1990/91:154

Bilaga 3

205

och att även emissionsrätten på obligationsmarknaden forknippas med Prop. 1990/91: 154

sådana krav att bostadsinstitutens kapitalförsörjning inte försämras.         Bilaga 3

2.14 SABO Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag

Många av dagens kreditaktiebolag kan uppfattas ha en viss offentlig prägel
genom att företagen grundats för att tillgodose vissa för samhället angeläg-
na ändamål, t. ex. långfristig bostadsfinansiering. I sak hindrar inget att de
kreditaktiebolag, vars verksamhet riktas mot de intressen samhället sär-
skilt vill värna om, lagtekniskt bör kunna bedrivas i samma associations-
form. Samhällets intressen bör kunna tillvaratagas med andra styrmedel
än genom en definition i lag.

Ett av styrmedlen för att åstadkomma detta är en auktorisationspröv-
ning som bankinspektionen enligt kommitténs förslag skall göra. En förut-
sättning for att sådana samhällsviktiga kreditmarknadsbolag skulle få till-
stånd till långfristig utlåning och emission av obligationer skulle då vara,
att bolaget i allt väsentligt koncentrerade sig på viss verksamhet och att
finansieringsändamål med artskilda säkerheter inte blandades. Vi menar,
att kreditmarknadsbolag som koncentrerar sin verksamhet till för samhäl-
let angelägna finansieringsverksamheter, som rena specialinstitut, bör er-
hålla speciella rättigheter i utbyte mot att de uppfyller vissa krav. Det bör
ytterligare övervägas om detta skall inordnas i själva auktorisationspröv-
ningen eller om det skall regleras vid sidan av den egentliga kreditmark-
nadslagstiftningen genom särskilda författningar och bestämmelser. Vi
anser det vara av ett väsentligt allmänt intresse, att det skall finnas inslag
av specialinstitut med särskilda verksamhetsförutsättningar inom gruppen
kreditmarknadsbolag.

206

Lagrådsremissens lagförslag                          Pr°P-1990/91:154

Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagén (1987:617)

dels att 2 kap. 2, 3 och 20 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 20 § skall utgå,

dels att 1 kap. 5 §, 2 kap. 1, 4, 8, 9 a—12 och 16 §§, 7 kap. 14 § samt 9
kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in tre nya paragrafer, 2 kap. 6 a och 15 a §§
samt 7 kap. 18 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank, Sveriges investeringsbank
aktiebolag och sådant bankföretag
som avses i 4 § får i sin firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrö-
relse använda ordet bank.

Ingen annan än bank, Sveriges
riksbank, Sveriges allmänna hypo-
teksbank och sådant bankföretag
som avses i 4 § får i sin firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrö-
relse använda ordet bank.

Sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till
företag som avses i första stycket får dock, efter tillstånd av bankinspektio-
nen, använda ordet bank i sin firma.

2 kap.

En bank får bedriva in- och utlå-
ning av pengar samt, med den in-
skränkning som följer av 2 §, driva
annan verksamhet som har sam-
band därmed. Att en lokal för-
eningsbanks rätt att bedriva inlå-
ning är begränsad följer av 1 kap.
5§ föreningsbankslagen (1987:
620).

En bank är skyldig att ta emot
inlåning på räkning från allmänhe-
ten. Att en lokal föreningsbanks
rätt att bedriva inlåning är begrän-
sad följer av 1 kap. 5 § förenings-
bankslagen (1987:620).

En bank får, med iakttagande av
vad som föreskrivs i detta kapitel,
bedriva

1. sådan finansieringsverksamhet
och annan finansiell verksamhet
som är förenlig med inlåning samt

2. verksamhet som har nära sam-
band med inlåning eller med verk-
samhet som anges i 1.

207

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fondkommissionslagen (1979:
748) finns bestämmelser om rätt
för bank att driva fondkommis-
sionsrörelse.

I lagen (1991:000) om värdepap-
persrörelse finns bestämmelser om
rätt för en bank att driva värdepap-
persrörelse.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om vilken verksamhet en bank
får bedriva.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

En bank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att erhålla lokaler för
verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie eller andel i företag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta
fast egendom eller tomträtt, som är avsedd för det under 1 angivna

ändamålet,

3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet som ban-
ken äger eller till lokaler som ban-
ken i övrigt innehar, samt

4. fast egendom, tomträtt och bo-
stadsrätt för att bereda bostad åt
någon som är anställd i banken.

3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet som ban-
ken äger eller till lokaler som ban-
ken i övrigt innehar,

4. fast egendom, tomträtt och bo-
stadsrätt för att bereda bostad åt
någon som är anställd i banken,
samt

5. lös egendom som skall upplåtas
till nyttjande.

6a§

Efter tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen får ett bankaktie-
bolag förvärva aktier eller andelar i
ett svenskt eller utländskt försäk-
ringsföretag samt en sparbank eller
föreningsbank förvärva aktier i ett
svenskt försäkringsaktiebolag.

Tillstånd skall ges om förvärvet
ingår som ett led i organisationen av
verksamheten och förvärvet inte kan
antas bli till skada for bankverk-
samheten.

För att skydda fordran får en bank

1. på offentlig auktion, fondbörs
eller sådan marknad som avses i 2 §
andra stycket lagen (1979:749) om
Stockholms fondbörs eller vid exe-
kutiv försäljning köpa egendom
som är utmätt eller utgör säkerhet
för fordringen, och

1. på offentlig auktion eller börs
eller annan reglerad marknad eller
vid exekutiv försäljning köpa egen-
dom som är utmätt eller utgör sä-
kerhet för fordringen, och

208

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

2. om det finns anledning att anta att banken annars skulle lida avsevärd
förlust, som betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för
fordringen eller annan egendom.

Första stycket gäller inte egen aktie eller bevis om andel i eller tillskott
till föreningsbank. I fråga om sparbanks förvärv av bevis om tillskott till
garantifond eller grundfond i sparbanken gäller bestämmelserna i 5 kap.
7 § första stycket sparbankslagen (1987:619).

I utbyte mot egendom som har köpts eller övertagits enligt första stycket
får en bank förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning av
egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet.

Har aktier förvärvats enligt första eller tredje stycket får banken, om
uppenbar fara föreligger för att banken annars lider förlust, förvärva
ytterligare aktier i samma bolag.

Har aktier förvärvats enligt första, tredje eller fjärde stycket får banken,
om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på ett annat aktiebolag, byta ut
dessa aktier mot aktier i det andra aktiebolaget.

Den egendom som banken förvärvat enligt denna paragraf skall avyttras
så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust
för banken. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs
bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.

9a§‘

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. I bankaktiebolag eget kapital, i sparbanker reservfonder och uppskriv-
ningsfonder samt i föreningsbanker eget kapital med undantag för
förlagsinsatser.

B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

C. Sjuttio procent av det belopp som
svarar mot bankens reserver till
följd av avskrivning på egendom
som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsandels-
bevis samt förlagsbevis och andra skuldförbindelser med en ursprunglig
löptid av minst fem år och med rätt till betalning först efter bankens övriga
borgenärer, dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften
av det primära kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstå-
ende löptid understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar
tjugo procent av det nominella värdet för varje helt år som återstår till
förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivan-
de av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektio-
nen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.

Från summan av det primära och Från summan av det primära och

1 Senaste lydelse 1990:1306.

209

14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

Nuvarande lydelse

supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett foretag
som driver något slag av bankverk-
samhet. Någon avräkning skall
dock inte göras om tillskottet upp-
går till högst fem procent av företa-
gets egna kapital eller motsvarande
och det sammanlagda bokförda
värdet av sådana tillskott inte över-
stiger tio procent av bankens egna
kapital eller egna fonder. Avräk-
ning skall inte heller göras för till-
skott z företag som omfattas av be-
stämmelserna i 11 §.

Föreslagen lydelse

supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av bankverksamhet.
Någon avräkning skall dock inte
göras om tillskottet uppgår till
högst fem procent av företagets
egna kapital eller motsvarande och
det sammanlagda bokförda värdet
av sådana tillskott inte överstiger
tio procent av bankens egna kapital
eller egna fonder. Avräkning skall
inte heller göras för tillskott som
belöper på företag som omfattas av
bestämmelserna om konsoliderat
kapitalkrav i 11 §.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

10 §2

Kapitalkravet enligt 9 § bestäms i förhållande till bankens tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för banken (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A 1. Inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar.

2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk
kommun eller en därmed jämförlig samfällighet svarar.

3. Värdehandlingar och fordringar för vilka utländska stater eller cen-
tralbanker svarar, om värdehandlingen eller fordran gäller i den
nationella valutan och är refinansierad i samma valuta.

4. Övriga värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de
utländska stater och centralbanker som regeringen föreskriver.

5. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden, för vilka säkerheten utgörs av sådana tillgångar som
avses i 1 eller sådana statliga värdehandlingar som avses i 2 —4.

B 1. Värdehandlingar och fordringar för vilka allmänna pensionsfonden
eller ett svenskt företag som bedriver något slag av bankverksamhet
svarar.

2. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en kommun eller en
därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som
regeringen föreskriver.

3. Värdehandlingar och fordringar med en återstående löptid av högst
ett år för vilka en utländsk bank svarar.

4. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar en bank i någon av
de utländska stater som regeringen föreskriver.

5. Värdehandlingar och fordringar för vilka svarar någon av de interna-
tionella utvecklingsbanker som regeringen föreskriver.

6. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden, för vilka säkerheten utgörs av värdehandlingar eller
fordringar som anges i 5.

C. Fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-

2 Senaste lydelse 1990:1306.

210

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

marknaden, för vilka säkerheten utgörs av panträtt i bostadsfastighet
eller tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värde som
banken bestämt efter särskild värdering.

D. Övriga tillgångar, garantiförbindelser och andra åtaganden på kapi-
talmarkanden.

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 4

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 9 a § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

— tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 11 §,

— de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som banken,

— fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern
som banken,

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som banken
och som omfattas av bestämmel-
ser om konsoliderat kapitalkrav,

— fordringar som har garanterats
av ett företag som ingår i samma
koncern som banken och som
omfattas av bestämmelser om
konsoliderat kapitalkrav,

— fordringar mellan en sparbank och Sparbankernas Bank samt

— fordringar mellan en föreningsbank och Föreningsbankernas Bank.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket

C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar värderas till sitt bok-
förda värde.

2. Garantiförbindelser med anknyt-
ning till kreditgivning värderas
till sitt nominella belopp.

3. Övriga garantiförbindelser vär-
deras till halva sitt nominella be-
lopp.

4. Andra åtaganden på kapital-
marknaden värderas till sitt no-
minella belopp, om inte rege-
ringen föreskriver ett lägre be-
lopp.

1. Tillgångar, för vilka reserver som
avses i 9a § andra stycket C har
satts av, värderas till sitt brutto-
bokföringsvärde.

2. Övriga tillgångar värderas till sitt
bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med an-
knytning till kreditgivning vär-
deras till sitt nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser vär-
deras till halva sitt nominella be-
lopp.

5. Andra åtaganden på kapital-
marknaden värderas till sitt no-
minella belopp, om inte rege-
ringen föreskriver ett lägre be-
lopp.

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

211

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11§3

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Om en bank har ett dotterföre-
tag, skall vad som föreskrivs i 9 §
om kapitalkrav tillämpas även på
koncernen (konsoliderat kapital-
krav).

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 4
kap. 11 § gäller för upprättandet av
koncernbalansräkningar. Även den
del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Redo-
visad goodwill skall räknas av från
primärt kapital. Placeringarna skall
tas upp till de värden som föresk-
rivs i 10 § eller, om dotterföretaget
inte är en bank, i annan lag.

Om en bank har ett dotterföre-
tag, skall vad som föreskrivs i 9 §
om kapitalkrav tillämpas även på
koncernen (konsoliderat kapital-
krav), om inte annat följer av fjärde
stycket.

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt 4
kap. 11 § gäller för upprättandet av
koncernbalansräkningar. Även den
del av kapitalbasen som belöper på
minoritetsandelar skall ingå. Redo-
visad goodwill som belöper på före-
tag som omfattas av det konsolide-
rade kapitalkravet skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de värden som fö-
reskrivs i 10 § eller, om dotterföre-
taget inte är en bank, i annan lag.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får
i samband med att tillstånd lämnas enligt 6 § besluta att vad som före-
skrivs i första stycket skall tillämpas även på ett företag som inte är
dotterföretag till banken. Företagets kapitalbas och placeringar skall då
beaktas i den omfattning som motsvarar den andel banken äger i företaget.
I övrigt tillämpas andra stycket.

Det konsoliderade kapitalkravet
enligt första och andra styckena om-
fattar inte försäkringsföretag och så-
dana dotterföretag till försäkringsfö-
retag som inte driver någon form av
finansiell verksamhet.

12 §

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
hålla en kassareserv som är tillräck-
lig med hänsyn till rörelsens art och
omfattning.

Kassareserven skall bestå av till-
gångar som med lätthet kan
förvandlas i pengar och skall, till-
sammans med inneliggande kassa,
uppgå till lägst ett belopp som svarar
mot tio procent av bankens samtliga
förbindelser med undantag av

1. förlagslån,

2. lån mot panträtt i egen fastighet,

3. lån, som har tagits upp hos all-

Ett bankaktiebolag, en sparbank
och en central föreningsbank skall
ha en med hänsyn till rörelsens art
och omfattning tillräcklig betal-
ningsberedskap.

3 Senaste lydelse 1989:1086.

212

Nuvarande lydelse

manna pensionsfonden i sam-
band med återlån enligt fondens
reglemente, och

4. garantiförbindelser.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får utfärda närmare föreskrifter
om vilka tillgångar som får inräk-
nas i kassareserven.

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 4

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om betalningsberedskapen.

15 a §

En bank får inom en ram som
motsvarar trettio procent av kapital-
basen

1. förvärva aktier utöver vad som
sägs i 4, 6, 6 a och 8 §§ och

2. bevilja krediter med sådana vill-
kor som avses i 14 och 15 §§.

En banks innehav och åtaganden
enligt första stycket i ett enskilt före-
tag får sammantaget uppgå till
högst fem procent av den i första
stycket angivna ramen. Om banken
ingår i en koncern, gäller denna be-
gränsning för varje företag i koncer-
nen utom försäkringsföretag och så-
dana dotterföretag till försäkringsfö-
retag som inte driver någon form av
finansiell verksamhet.

Ett aktieinnehav enligt första
stycket får inte utan bankinspektio-
nens medgivande motsvara mer än
fem procent av röstetalet för samtli-
ga aktier i aktiebolaget. Om banken
ingår i en koncern, gäller denna be-
gränsning koncernens sammanlag-
da innehav. Vid beräkningen av
koncernens innehav skall dock, in-
till ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet i bolaget, bort-
ses från aktier som innehas av för-
säkringsföretag i koncernen eller av
dotterföretag till försäkringsföre-
tagen.

Om någon av gränserna i denna
paragraf efter förvärvet kommer att
överskridas, skall innehavet eller
åtagandet avvecklas i motsvarande
mån så snart det är lämpligt.

16 §

En bank skall ägna särskild upp- En bank får inte ha fordringar på
märksamhet åt att banken inte i så-   samma låntagare eller låntagare

213

15 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 154

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dan omfattning, att fara kan upp-
komma för dess säkerhet, har ford-
ringar på samma låntagare eller på
låntagare som är förbundna med
varandra i väsentlig ekonomisk in-
tressegemenskap. Detsamma gäller
kredit mot säkerhet av aktier eller
förlagsbevis, som utgivits av sam-
ma aktiebolag eller aktiebolag som
är förenade i sådan gemenskap.
Med fordran jämställs säkerhet i
form av borgen eller annan garanti-
förbindelse till banken.

som är förbundna med varandra i
väsentlig ekonomisk gemenskap i
sådan omfattning att det finns risk
att banken inte kan fullgöra sina
skyldigheter om en sådan låntagare
inte kan betala sin skuld. Detsam-
ma gäller fordringar mot säkerhet z
aktier eller förlagsbevis, som har
getts ut av samma aktiebolag eller
aktiebolag som är förenade i sådan
gemenskap. Med fordran jämställs
säkerhet i form av borgen eller an-
nan garantiförbindelse till banken.

Bestämmelserna i första stycket
gäller också i fråga om garantiför-
bindelser som banken utfärdar.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, bankinspektio-
nen får meddela närmare föreskrif-
ter om vilka begränsningar som
skall gälla för sådana fordringar och
garantiförbindelser som avses i för-
sta och andra styckena.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

En central föreningsbank skall dessutom bevaka att inte banken tillsam-
mans med anslutna lokala föreningsbanker har fordringar som avses i
första stycket i sådan omfattning att fordringarna sammantagna kan med-
föra fara för föreningsbankernas säkerhet.

7 kap.

14 §

Bankinspektionens beslut enligt denna lag, bankaktiebolagslagen
(1987:618), sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen
(1987:620) överklagas hos regeringen. Inspektionens beslut får verkställas
utan hinder av att det överklagats, om inte regeringen förordnar något
annat.

Om överklagande av beslut i vis-
sa fall finns bestämmelser i 8 kap.
8 § och 9 kap. 3 § sista stycket.

Om överklagande av beslut i vis-
sa fall finns bestämmelser i 18 §, 8
kap. 8 § och 9 kap. 3 § sista stycket.

18 §

Om någon tar emot inlåning på
räkning från allmänheten utan att
ha tillstånd till det, skall bankin-
spektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

Är det osäkert om verksamheten
omfattar inlåning enligt första styc-
ket, får inspektionen förelägga den
som bedriver verksamheten att läm-
na de upplysningar som behövs för
att bedöma om verksamheten om-
fattar sådan inlåning.

Förelägganden enligt första och

214

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

andra styckena får förenas med vite.
Ett föreläggande enligt denna pa-
ragraf får riktas såväl mot ett ut-
ländskt foretag som mot den som
här i landet är verksam för ett så-
dant företags räkning.

Ett beslut enligt denna paragraf
får överklagas hos kammarrätten.

9 kap.

Till böter eller fängelse i högst ett
år döms den som uppsåtligen i Sve-
rige driver bankrörelse utan att vara
berättigad till detta.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om förbud att i firma eller i
övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank,

2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som
utan anmälan enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 drivs från ett representa-
tionskontor i Sverige,

3. bryter mot bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap. 2 § andra
stycket bankaktiebolagslagen (1987:618).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skall inte följa för den som bryter
mot förbudet i 1 kap. 6 § första stycket att obehörigen röja enskildas
förhållande till en bank. Detsamma gäller en revisor som bryter mot
förbudet i 3 kap. 14 § första stycket att lämna upplysningar om en banks
angelägenheter.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 3 § får inte dömas
till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. För banker som har ett räkenskapsår som påbörjats före den 1 mars
1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats gäller
bestämmelsen i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1306) om ändring i bankrörelselagen (1987:617).

3. Utan hinder av vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § första stycket får,
intill utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

Senaste lydelse 1990:821.

215

2 Förslag till

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 och 5 §§ samt 4 kap. 2 § bankaktiebo-
lagslagen (1987:618) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Ett bankaktiebolag får ingå som
dotterbolag i en koncern endast om
ett annat bankbolag är moderbolag.

Ett bankaktiebolag får ingå som
dotterbolag i en koncern endast om
ett annat bankbolag eller ett försäk-
ringsbolag är moderbolag.

Om det finns särskilda skäl får regeringen medge undantag från första
stycket.

5 §'

Ingår ett bankaktiebolag i en
koncern, där moderbolaget inte är
bank, skall bestämmelserna i bank-
rörelselagen (1987:617) om banks
rörelse och om tillsyn av bank samt
bestämmelserna i denna lag om
banks ledning gälla för moderbola-
get i tillämpliga delar och för övriga
företag, som om de vore dotterföre-
tag till bank. Begränsningarna i frå-
ga om banks rörelse skall avse före-
tagen gemensamt. Koncernbidrag
får ges endast efter medgivande av
bankinspektionen.

Ingår ett bankaktiebolag i en
koncern, skall bestämmelserna i
bankrörelselagen (1987:617) om
banks rörelse och om tillsyn av
bank samt bestämmelserna i denna
lag om banks ledning gälla i
tillämpliga delar för övriga företag.
Begränsningarna i fråga om banks
rörelse skall avse företagen gemen-
samt.

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen
medge undantag från bestämmel-
serna i första stycket.

Första stycket gäller inte försäk-
ringsföretag och sådana dotterföre-
tag till försäkringsföretag som inte
driver någon form av finansiell verk-
samhet.

Koncernbidrag får ges endast ef-
ter medgivande av bankinspektio-
nen.

Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, bankinspektionen
medge ytterligare undantag från be-
stämmelserna i första stycket.

4 kap.

Vid nyemission får aktier tecknas Vid nyemission får aktier tecknas

Senaste lydelse 1990:822.

216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

mot betalning med pengar eller
med annan egendom (apport), om
annat inte följer av bestämmelserna
i 2 kap. 5 § andra stycket bankrörel-
selagen (1987:617). Betalningen
för aktier får inte understiga det no-
minella beloppet. Skall aktie kunna
tecknas med rätt ellcr skyldighet att
betala aktierna med apportegen-
dom, får värdet på denna egendom
inte sättas högre än det verkliga
värdet för bankaktiebolaget. En-
dast sådan egendom som är eller
kan antas bli till nytta för bolagets
verksamhet kan utgöra apportegen-
dom.

Om aktie skall tecknas mot betal-
ning med apportegendom, krävs
bankinspektionens medgivande för
detta. Utgörs apportegendomen av
hela eller en inte obetydlig del av en
annan banks rörelse, krävs dock re-
geringens eller bankinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 5 § första styc-
ket bankrörelselagen for genomfö-
rande av nyemissionen.

mot betalning med pengar eller
med annan egendom (apport). Be-
talningen för aktier får inte under-
stiga det nominella beloppet. Skall
aktie kunna tecknas med rätt eller
skyldighet att betala aktierna med
apportegendom, får värdet på den-
na egendom inte sättas högre än det
verkliga värdet för bankaktiebola-
get. Endast sådan egendom som är
eller kan antas bli till nytta för bola-
gets verksamhet kan utgöra apport-
egendom.

Om aktie skall tecknas mot betal-
ning med apportegendom, krävs
bankinspektionens medgivande för
detta. Utgörs apportegendomen av
hela eller en inte obetydlig del av en
annan banks rörelse, krävs dock re-
geringens eller bankinspektionens
tillstånd enligt 2 kap. 5 § bankrörel-
selagen för genomförande av ny-
emissionen.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Om aktier tecknas med villkor som strider mot första stycket, skall det
nominella beloppet ändå betalas.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som är
lägre än summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den samman-
lagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

217

3 Förslag till

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om föreningsbankslagen (1987:620)

dels att 1 kap. 5 §, 3 kap. 4 och 5 §§ samt 4 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 10 kap. 8 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

1 kap.

En lokal föreningsbank får inte för egen räkning låna in pengar från
allmänheten och inte heller, utan den centrala föreningsbankens tillstånd,
låna pengar av annan än denna.

En lokalföreningsbank får inte ge
ut fordringsbevis som är avsedda för
allmän omsättning eller ställa ga-
rantier för sådana fordringsbevis.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

3 kap.

En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur föreningsbanken. I
stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att
uppsägningshandlingen skall vara försedd med medlemmens bevittnade
namnunderskrift.

I stadgarna får även föreskrivas
att uppsägning inte får göras förrän
efter viss tid, högst två år, från in-
trädet. Tiden får utsträckas till
högst fem år, om bankinspektionen
medger det. Föreskrifter i stadgar-
na om att uppsägning får göras först
efter viss tid gäller inte i fall som
avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och
10kap. 3 § andra stycket.

I stadgarna får även föreskrivas
att uppsägning inte får göras förrän
efter viss tid, högst två år, från in-
trädet. Tiden får utsträckas till
högst fem år, om bankinspektionen
medger det. Föreskrifter i stadgar-
na om att uppsägning får göras först
efter viss tid gäller inte i fall som
avses i 7 kap. 15 § tredje stycket
samt 10kap.3§ andra stycket och
8a § andra stycket.

En medlem får uteslutas ur föreningsbanken på sådan grund som anges i
stadgarna. Föreningsbanksstämman skall besluta om uteslutningen, om
inte något annat föreskrivs i stadgarna.

Avgång ur en föreningsbank sker,
utom i fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket och 10 kap. 3 § andra
stycket, vid utgången av det räken-
skapsår som slutar näst efter en må-
nad eller den längre tid, högst sex
månader, som har bestämts i stad-
garna, sedan medlemmen har sagt
upp sig till utträde eller uteslutits

Avgång ur en föreningsbank sker,
utom i fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket samt 10 kap. 3 § and-
ra stycket och 8a § andra stycket,
vid utgången av det räkenskapsår
som slutar näst efter en månad eller
den längre tid, högst sex månader,
som har bestämts i stadgarna, se-
dan medlemmen har sagt upp sig

218

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

eller någon annan omständighet till utträde eller uteslutits eller nå-
som föranlett avgången har inträf- gon annan omständighet som for-
fat.                                    anlett avgången har inträffat.

En medlem som har uteslutits ur föreningsbanken förlorar genast sin rätt
att delta i överläggningar och beslut om föreningsbankens angelägenheter.

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 4

4 kap.

När en medlem har avgått ur en föreningsbank har han rätt att sex
månader efter avgången få ut sina inbetalda medlemsinsatser. Beloppet får
dock inte överstiga vad som belöper på honom i förhållande till övriga
medlemmar av föreningsbankens egna kapital enligt den balansräkning
som hänför sig till tiden före avgången. Vid beräkning av bankens egna
kapital skall bortses från reservfonden, uppskrivningsfonden och förlags-
insatserna.

Den avgångne har vidare rätt att i samma ordning som övriga medlem-
mar få ut vad som belöper på honom av beslutad vinstutdelning.

Träder föreningsbanken i likvidation inom sex månader från avgången
eller meddelas inom samma tid beslut om att försätta föreningsbanken i
konkurs, skall den avgångnes rätt att få ut medlemsinsatser bedömas enligt
grunderna för reglerna om skifte av föreningsbankens tillgångar.

En medlems rätt enligt första —
tredje styckena kan begränsas i
stadgarna. Detta gäller dock inte i
sådana fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra
stycket.

En medlems rätt enligt första —
tredje styckena kan begränsas i
stadgarna. Detta gäller dock inte i
sådana fall som avses i 7 kap. 15 §
tredje stycket eller 10 kap. 3 § andra
stycket eller 8a § andra stycket.

10 kap.

8a§

En lokal föreningsbank får överta
del av. en central föreningsbanks rö-
relse efter tillstånd av regeringen el-
ler, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen. Sådant till-
stånd skall meddelas om övertagan-
det framstår som ändamålsenligt ur
allmän synpunkt.

Vid övertagande enligt första styc-
ket får medlemskapet för medlem-
mar i den centrala föreningsbanken
föras över till den övertagande ban-
ken. Medlemmarna skall skriftligen
underrättas om till vilken bank
medlemskapet skall föras över. Om
en medlem inte är nöjd med beslu-
tet, har han rätt att få sitt medlem-
skap överfört till en annan lokal för-
eningsbank eller att säga upp sig till
utträde ur den överlåtande banken
inom en månad från det att under-
rättelsen skickades till honom och i
övrigt på de villkor som anges i

219

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap. 15 § tredje stycket.

I samband med ett sådant överta-
gande som avses i första stycket får
den överlåtande bankens reservfond
med bankinspektionens medgivan-
de sättas ned med skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 4

220

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag

Härigenom föreskrivs att 4 c § lagen (1963:76) om kreditaktiebolag skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

4c§‘

Kapitalkravet enligt 4 a § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.

C. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 4 b § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

— tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 d §,

— de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som ingår — fordringar mot företag som ingår

i samma koncern som kredit- i samma koncern som kredit-
aktiebolaget samt                    aktiebolaget och som omfattas av

bestämmelser om konsoliderat
kapitalkravsamt

— fordringar som har garanterats — fordringar som har garanterats

av ett företag i samma koncern av ett företag som ingåri samma
som kreditaktiebolaget.               koncern som kreditaktiebolaget

och som omfattas av bestämmel-
ser om konsoliderat kapitalkrav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas
upp till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

2. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

3. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

4. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-
lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

1 Senaste lydelse 1990:1308.

221

16 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 154

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. För kreditaktiebolag som enligt lagen (1990:654) om skatteutjäm-
ningsreserv inte är berättigade till avdrag för avsättning till sådan reserv
gäller bestämmelserna i punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1308) om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

3. För kreditaktiebolag som har ett räkenskapsår som påbörjats före den
1 mars 1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats
gäller bestämmelsen i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1308) om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.

4. Utan hinder av vad som föreskrivs i 4 c § första stycket får, intill
utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar for vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

222

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och
utländskt foretag att idka näring här i riket

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13§‘

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får be-
viljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller
ekonomisk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat
företag kan erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.

Om rätt för utländskt bankföre-
tag att bedriva verksamhet gäller be-
stämmelserna i 1 kap. 4§ bankrö-
relselagen (1987:617).

Om rätt för vissa utländska före-
tag att driva verksamhet gäller sär-
skilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4§
bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap.

7 § lagen (1991:000) om värdepap-
persrörelse,

3. för finansbolag 5a§ lagen
(1988:606) om finansbolag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Senaste lydelse 1990:825.

223

6 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)
dels att 4 kap. 2 § och 7 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 7 kap. 17 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vid nyemission skall aktierna

Om försäkringsbolaget genom
ökningen av aktiekapitalet avser att
förvärva mer än hälften av aktierna
i ett annat försäkringsbolag eller,
om det finns aktier med olika
röstvärde, så många aktier att rös-
tetalet för dem utgör mer än hälften
av röstetalet för samtliga aktier,
kan försäkringsinspektionen medge
att de nya aktierna får betalas med
aktier i det sistnämnda bolaget (ap-
port) samt att teckningen av de nya
aktierna sker med villkor om detta.

4 kap.

betalas med pengar (kontantemission).

Om försäkringsbolaget genom
ökningen av aktiekapitalet avser att
förvärva mer än hälften av aktierna
i ett annat försäkringsbolag eller ett
företag som driver någon form av
finansiell verksamhet eller, om det
finns aktier med olika röstvärde, så
många aktier att röstetalet för dem
utgör mer än hälften av röstetalet
för samtliga aktier, kan försäkrings-
inspektionen medge att de nya ak-
tierna får betalas med aktier i det
sistnämnda bolaget (apport) samt
att teckningen av de nya aktierna
sker med villkor om detta.

7 kap.

17§

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga större andel av aktierna i
ett svenskt eller utländskt aktiebo-
lag än som svarar mot ett röstetal
om högst fem procent av röstetalet
för samtliga aktier. Tillhör försäk-
ringsbolaget en koncern, skall be-
stämmelsen gälla koncernen.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga andelar i en aktiefond
eller i annan juridisk person än ak-
tiebolag.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga större andel av aktierna i
ett svenskt eller utländskt aktiebo-
lag än som svarar mot ett röstetal
om högst fem procent av röstetalet
för samtliga aktier. Tillhör försäk-
ringsbolaget en koncern, skall be-
stämmelsen gälla koncernen. Vid
beräkningen av koncernens innehav
skall dock, intill ett innehav motsva-
rande fem procent av röstetalet i ak-
tiebolaget, bortses från aktier som
innehas av bankföretag i koncernen
eller av dotterföretag till bankföre-
tagen.

Ett försäkringsbolag får inte utan
försäkringsinspektionens medgi-
vande äga andelar i en värdepap-
persfond eller i annan juridisk per-
son än aktiebolag.

Beträjfande försäkringsbolags

224

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rätt att äga aktier eller andelar i
företag som driver någon form av
finansiell verksamhet gäller 17 a §.

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbo-
lag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål
att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesi-
diga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att
biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

Ett försäkringsbolag får förvärva
aktier eller andelar i företag som
driver någon form av finansiell verk-
samhet. Ett försäkringsbolag som är
moderbolag till ett bankbolag får
inte vara dotterföretag till något an-
nat företag än ett bankbolag.

För förvärv av aktier eller andelar
som, tillsammans med försäkrings-
bolagets övriga aktier eller andelar i
samma företag, motsvarar ett röste-
tal som överstiger fem procent av
röstetalet för samtliga aktier eller
andelar i företaget krävs tillstånd av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, försäkringsinspek-
tionen. Om försäkringsbolaget in-
går i en koncern, skall första me-
ningen tillämpas på koncernens
samlade innehav. Vid beräkningen
av koncernens innehav skall dock,
intill ett innehav motsvarande fem
procent av röstetalet för samtliga
aktier eller andelar, bortses från ak-
tier och andelar som innehas av fö-
retag i koncernen som driver någon
form av finansiell verksamhet eller
av dotterföretag till sådana företag.

Tillstånd enligt andra stycket får
ges endast om värdet av de förvärva-
de aktierna eller andelarna — till-
sammans med det bokförda värdet
av försäkringsbolagets eller koncer-
nens sammanlagda innehav av ak-
tier och andelar som kräver tillstånd
enligt andra stycket samt av vad
som skjutits till som aktiekapital el-
ler i annan form i ett annat försäk-
ringsbolag — inte överstiger sum-
man av

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

225

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

A. för livförsäkringsbolag

1. eget kapital och garantikapital
samt

2. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— återbäringsmedel och

— femtio procent av övervärden i
tillgångar,

B. för skadeförsäkringsbolag

1. eget kapital, garantikapital, reg-
leringsfond för trafikförsäkring och
utjämningsfond,

2. sjuttio procent av

— skatteutjämningsreserv och

— återstående del av uppskovsbe-
loppet enligt lagen (1990:655)
om återföring av obeskattade re-
server samt

3. fyra procent av

— försäkringstekniska skulder,

— säkerhetsreserv och

— femtio procent av övervärden i
tillgångar.

Tillstånd skall ges om förvärvet
ingår som ett led i organisationen av
verksamheten och förvärvet inte kan
antas bli till skada för försäkrings-
verksamheten.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. Vid beräkningen enligt 7kap. 17a § tredje stycket av ett skadeförsäk-
ringsbolags utrymme för förvärv av företag som driver någon form av
finansiell verksamhet skall intill utgången av år 1991 hänsyn tas till — i
stället för vad som anges i B.2 i det angivna stycket — sjuttio procent av
bolagets värderegleringsreserver.

226

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:606) om finansbolag
dels att 2, 5, 8, 11 a — 11 c, 15, 23 och 27 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in fyra nya paragrafer, 2 a, 5 a, 10 a och
10b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Tillstånd krävs för företag som
driver finansieringsverksamhet,
om

Tillstånd krävs för ett svenskt fö-
retag som driver finansieringsverk-
samhet, om

1. företaget helt eller delvis ägs av ett svenskt eller utländskt bankinstitut
eller dotterbolag till sådant institut, eller

2. företaget driver finansieringsverksamhet riktad mot konsumenter,
eller

3. nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt fastställd balansräk-
ning för det senaste räkenskapsåret är minst femtio miljoner kronor och
det inte finns anledning anta att värdet därefter har gått ned under detta
belopp, eller

4. det annars är uppenbart att nettovärdet av tillgångarna i verksamhe-
ten överstiger femtio miljoner kronor.

I nettovärdet enligt första stycket 3 och 4 skall inte räknas in värdet av
tillgångarna i sådan finansieringsverksamhet som anges i 3 § första stycket.

Tillstånd krävs inte, om finansieringsverksamheten bedrivs av andra än
aktiebolag, ekonomisk förening, handelsbolag eller enskild näringsidkare.

Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 23 § lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.

Tillstånd får meddelas endast om
finansieringsverksamheten drivs i
aktiebolagsform och aktiekapitalet
är minst fem miljoner kronor.

Tillstånd för ett svenskt företag
får meddelas endast om finansie-
ringsverksamheten drivs i aktiebo-
lagsform och aktiekapitalet är
minst fem miljoner kronor.

Tillstånd skall ges om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller annan författning,

2. bolaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet,

3. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna, och

4. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.

227

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Bolag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet kal-
las finansbolag. Annan än finans-
bolag får inte i sin firma eller an-
nars vid beteckning av verksamhet
använda ordet finansbolag eller
fmansaktiebolag.

5a§

Tillstånd för ett utländskt företag
får meddelas endast om

1. verksamheten drivs från avdel-
ningskontor med självständig för-
valtning (filial),

2. företaget i sitt hemland driver
finansieringsverksamhet och där
står under tillsyn av myndighet eller
annat behörigt organ,

3. företaget inte är olämpligt att
driva finansieringsverksamhet här i
landet, och

4. verksamheten kan antas inte
bli till skada för det allmänna.

För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.

§

Företag som har fått tillstånd att
driva finansieringsverksamhet en-
ligt denna lagkallas finansbolag.
Annan än finansbolag får inte i sin
firma eller annars vid beteckning
av verksamhet använda ordet fi-
nansbolag eller finansaktiebolag.

10a§

Ett finansbolag får ge ut obliga-
tioner och andra fordringsbevis som
är avsedda för allmän omsättning.

10b§

För förvärv av aktier eller andelar
i företag som ingår som ett led i
organisationen av ett finansbolags
verksamhet krävs tillstånd av bank-
inspektionen. Detsamma gäller för
förvärv av aktier eller andelar i för-
säkringsföretag.

Ett finansbolag får bara efter till-
stånd av bankinspektionen inrätta
filial i utlandet.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

228

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 a§*

Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapital
efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.

Med primärt kapital avses:

A. Eget kapital.

B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.

C. Sjuttio procent av det belopp som svarar mot bolagets reserver till följd
av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande.

Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och
med rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer, dock sam-
manlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primära kapita-
let. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid understi-
ger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent av det
nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.

Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivan-
de av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektio-
nen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver något slag av finansiell
verksamhet som kräver tillstånd.
Någon avräkning skall dock inte
göras om tillskottet uppgår till
högst fem procent av företagets
egna kapital eller motsvarande och
det sammanlagda bokförda värdet
av sådana tillskott inte överstiger
tio procent av bolagets egna kapi-
tal. Avräkning skall inte heller gö-
ras för tillskott i företag som omfat-
tas av bestämmelserna i 11 c §.

Från summan av det primära och
supplementära kapitalet skall räk-
nas av det bokförda värdet av vad
som har skjutits till som aktiekapi-
tal eller i annan form i ett företag
som driver försäkringsverksamhet
eller något slag av finansiell verk-
samhet som kräver tillstånd. Någon
avräkning skall dock inte göras om
tillskottet uppgår till högst fem pro-
cent av företagets egna kapital eller
motsvarande och det sammanlagda
bokförda värdet av sådana tillskott
inte överstiger tio procent av bola-
gets egna kapital. Avräkning skall
inte heller göras för tillskott som
belöper på företag som omfattas av
bestämmelserna om konsoliderat
kapitalkrav i 11 c §.

H b §2

Kapitalkravet enligt 11 § bestäms i förhållande till bolagets tillgångar
samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarkna-
den som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar). Placeringarna
delas in i följande grupper:

A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).

B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.

1 Senaste lydelse 1990:1310.

2 Senaste lydelse 1990:1310.

229

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

C. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.

D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas

— sådana tillskott som enligt 11 a § sista stycket skall räknas av från
kapitalbasen,

— tillskott i foretag som omfattas av bestämmelserna i 11 c §,

— de placeringar som anges i första stycket A,

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som finansbo-
laget samt

— fordringar som har garanterats
av ett företag i samma koncern
som finansbolaget.

— fordringar mot företag som ingår
i samma koncern som finansbo-
laget och som omfattas av be-
stämmelser om konsoliderat ka-
pitalkravsamt

— fordringar som har garanterats
av ett företag som ingår i samma
koncern som finansbolaget och
som omfattas av bestämmelser
om konsoliderat kapitalkrav.

I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt

— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket B,

— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt

— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.

Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:

1. Tillgångar, för vilka reserver som avses i 11 a § andra stycket C har satts
av, värderas till sitt bruttobokföringsvärde.

2. Övriga tillgångar värderas till sitt bokförda värde.

3. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.

4. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.

5. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella be-
lopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.

Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.

llc§3

Om ett finansbolag har ett dotter-
företag, skall vad som föreskrivs i
11 § om kapitalkrav tillämpas även
på koncernen (konsoliderat kapi-
talkrav).

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt

Om ett finansbolag har ett dotter-
företag, skall vad som föreskrivs i
11 § om kapitalkrav tillämpas även
på koncernen (konsoliderat kapi-
talkrav), om inte annat följer av
tredje stycket.

Koncernens kapitalbas och pla-
ceringar skall bestämmas med till-
ämpning av de regler som enligt

3 Senaste lydelse 1989:1095

230

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller for upprättandet
av koncernbalansräkningar. Även
den del av kapitalbasen som belö-
per på minoritetsandelar skall ingå.
Redovisad goodwill skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de 'ärden som fö-
reskrivs i 11 b § eller, om dotterfö-
retaget inte är ett finansbolag, i an-
nan lag.

Finansbolags tillstånd kan åter-
kallas av bankinspektionen, om bo-
laget överträtt denna lag eller up-
penbart åsidosatt kundernas intres-
sen eller om annars förutsättningar-
na för tillstånd enligt 5 § inte längre
föreligger.

11 kap. 11 § aktiebolagslagen
(1975:1385) gäller för upprättandet
av koncembalansräkningar. Även
den del av kapitalbasen som belö-
per på minoritetsandelar skall ingå.
Redovisad goodwill som belöper på
företag som omfattas av det konsoli-
derade kapitalkravet skall räknas av
från primärt kapital. Placeringarna
skall tas upp till de värden som fö-
reskrivs i 11 b § eller, om dotterfö-
retaget inte är ett finansbolag, i an-
nan lag.

Det konsoliderade kapitalkravet
enligt första och andra styckena om-
fattar inte försäkringsföretag och så-
dana dotterföretag till försäkringsfö-
retag som inte driver någon form av
finansiell verksamhet.

15 §

Finansbolags tillstånd kan åter-
kallas av bankinspektionen, om bo-
laget överträtt denna lag eller up-
penbart åsidosatt kundernas intres-
sen eller om annars förutsättningar-
na för tillstånd enligt 5 eller 5 a §
inte längre föreligger.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

Om ett tillstånd har återkallats enligt första stycket, skall bolaget stå
under bankinspektionens tillsyn till dess att verksamheten avvecklats eller
drivs på ett sådant sätt att tillstånd enligt denna lag inte krävs.

Ett beslut om återkallelse får för-
enas med förbud att fortsätta verk-
samheten.

23 §

Om det kan antas att ett företag
driver sådan finansieringsverksam-
het att denna lag är tillämplig, får
bankinspektionen förelägga företa-
get att till inspektionen lämna de
upplysningar om sin verksamhet
som behövs för att bedöma om lagen
är tillämplig.

Om någon utan tillstånd driver
sådan verksamhet som kräver till-
stånd enligt denna lag, skall bankin-
spektionen förelägga honom att
upphöra med verksamheten.

År det osäkert om tillstånd krävs
för viss verksamhet, får inspektio-
nen förelägga den som driver verk-
samheten att lämna de upplysning-
ar som behövs för att bedöma om
tillstånd krävs.

27 §

Den som driver finansieringsverk-
samhet utan tillstånd, där sådant
krävs enligt denna lag, döms till bö-
ter eller fängelse i högst ett år.

231

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Styrelseledamot eller befattningshavare hos finansbolag som uppsåtligen
eller av oaktsamhet genom oriktig bokföring eller på annat sätt lämnar
bankinspektionen felaktiga upplysningar om verksamheten döms, om gär-
ningen inte är ringa, till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som bryter mot 8 § döms till böter.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

2. För finansbolag som har ett räkenskapsår som påbörjats före den 1
mars 1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats gäller
bestämmelsen i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1310) om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag.

3. Utan hinder av vad som föreskrivs i 11 b§ första stycket får, intill
utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.

1095.

232

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Prop. 1990/91: 154

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18§‘

Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till
och ta emot inlåning från bankinstitut samt medverka i betalningsutjäm-
ning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det finns synnerliga skäl, får
riksbanken även på andra villkor
än som avses i första stycket bevilja
kredit till svenska bankinstitut och
till andra företag som står under
tillsyn av bank- eller försäkringsin-
spektionen.

Om det finns synnerliga skäl, får
riksbanken även på andra villkor
än som avses i första stycket bevilja
kredit till svenska bankinstitut och
till andra svenska företag som står
under tillsyn av bank- eller försäk-
ringsinspektionen.

20 §2

I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppstäl-
la kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinsti-
tutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det
enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel
som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i
riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer
likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

För ett utländskt bankföretag
som fått regeringens tillstånd att
driva bankrörelse från filial här i
landet beräknas kassakravet på fi-
lialens placeringar och förbindel-

För ett utländskt kreditinstitut
som fått tillstånd att driva verksam-
het från filial här i landet beräknas
kassakravet på filialens placeringar
eller förbindelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

Senaste lydelse 1990:831.

Senaste lydelse 1990:831.

233

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-20.

Prop. 1990/91:154

Bilaga 5

Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991 har regering-
en på hemställan av statsrådet Åsbrink beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Christi-
na Strandman Ullrich och Håkan Nyholm.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

234

Innehåll

Prop. 1990/91:154

Proposition.................................................. 3

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3

Propositionens lagförslag...................................... 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991 ...  35

1 Inledning.................................................. 35

2 Bakgrund ................................................. 37

2.1 De finansiella institutens verksamhetsinriktning............ 37

2.2 Skyddsintressena på kreditmarknaden..................... 41

2.3 Internationella erfarenheter.............................. 43

3 Allmän motivering ......................................... 47

3.1 Grundläggande överväganden............................ 47

3.2 Konkurrensen och skyddsintressena....................... 48

3.3 Kreditmarknadens organisation .......................... 49

3.4 Bankerna.............................................. 50

3.4.1 Bankverksamhet.................................. 50

3.4.2 Förvärvsregler m. m............................... 54

3.4.3 Kreditgivning och upplåning ....................... 62

3.4.4 Kassareserv/Betalningsberedskap ................... 64

3.5 Branschglidning i den finansiella sektorn................... 65

3.5.1 Utgångspunkter................................... 65

3.5.2 Bank och försäkringsbolag i samma holdingbolagskon-
cern ............................................. 69

3.5.3 Banks ägande i försäkringsbolag..................... 71

3.5.4 Finansbolags ägande i försäkringsbolag............... 73

3.5.5 Försäkringsbolags ägande i banker och andra finansiella

företag........................................... 73

3.5.6 Tillsyn m.m...................................... 77

3.6 Finansbolagen ......................................... 79

3.6.1 Utländsk filialetablering i Sverige ................... 79

3.6.2 Förvärv av organisationsaktier m. m................. 82

3.6.3 Obligationsutgivning .............................. 83

3.6.4 Vitesförfarande................................... 85

3.7 Övertagande av del av en central föreningsbanks rörelse ..... 86

3.7.1 Bakgrund ........................................ 86

3.7.2 Ändring i föreningsbankslagen...................... 87

3.8 Ekonomiska effekter av mitt förslag....................... 89

3.9 Ikraftträdande ......................................... 89

4 Upprättade lagförslag....................................... 90

5 Specialmotivering.......................................... 91

5.1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) ...  91

5.2 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen

(1987:618)............................................. 99

5.3 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620). 100

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:76) om kreditaktie-
bolag .................................................. 102

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket .... 102

5.6 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713)............................................. 102

5.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag 106

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges

riksbank............................................... 109

5.9 Förslaget till lagom ändring i lagen (1991:000) om värdepap-

235

persrörelse............................................. 110  Prop. 1990/91:154

6 Hemställan................................................ 110

7 Beslut .................................................... 110

Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden över del av Kredit-
marknadskommitténs betänkande (SOU 1988:29) Förny-

else av kreditmarknaden............................. 111

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över departe-
mentspromemorian (Ds 1990:57) Branschglidning i den
finansiella sektorn .................................. 158

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över

1  del av departementspromemorian (Ds 1989:13) Ut-
ländska bankfilialer i Sverige,...................... 193

2 del av Kreditmarknadskommitténs betänkande (SOU

1988:29) Förnyelse av kreditmarknaden............ 198

Bilaga 4 De remitterade lagförslagen..........................207

Bilaga 5 Utdrag ur lagrådets protokoll den 20 mars 1991 ......... 234

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991

236