Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1991 för de åtgärder eller de
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Bengt Göransson
I propositionen framläggs förslag om en ny reklamfinansierad tredje
TV-kanal. Vidare presenteras riktlinjer om Sveriges Radios uppdrag, or-
ganisation och finansiering under tiden t.o.m. år 1998. Propositionen
har utarbetats under medverkan av en beredningsgrupp med represen-
tanter för samtliga riksdagspartier.
Den marksända televisionen föreslås bli öppnad för reklamfinansie-
rade sändningar. Sådana sändningar skall enligt propositionen förbehål-
las den nya tredje TV-kanalen. Den skall drivas av ett företag utanför
Sveriges Radio-koncernen.
Ändrad lagstiftning föreslås i olika hänseenden. Bl.a. föreslås nya be-
stämmelser om annonser i televisionen.
Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet avses inte gälla för an-
nonser i TV.
Bland övriga förslag märks
Av en annons skall framgå i vems intresse den sänds,
Annonser får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa
åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden,
lin annons med reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamhe-
ten hos barn under 12 år,
Det sändande företaget får inte diskriminera någon som begär att
företaget skall sända en annons.
Regler föreslås om högsta tillåtna annonsvolym och om hur annon-
ser skall få sättas in i sändningarna. Huvudregeln föreslås vara att an-
nonser inte får avbryta program. I viss begränsad omfattning avses dock
det sändande företaget ha rätt att avbryta ett program med annonser.
I övrigt föreslås ändringar i bl.a. lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk, lagen (1978:763) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Del nya programföretaget föreslås bli skyldigt att iaktta krav på
mångfald och kvalitet i programutbudet.
f öretaget föreslås få sändningsrätt i sex år. Sändarnätel föreslås bli
utbyggt snabbt så att befolkningstäckningen under koncessions!iden blir
likvärdig med den som Sveriges Television har.
Regeringen föreslås bevilja sändningstillstånd efter det att alla in-
tresserade har haft möjlighet att ansöka om tillstånd. Avsikten är att ett
koncessionsbeslut skall kunna fattas före utgången av augusti 1991. lin
bred ägarkrets skall eftersträvas hos företaget.
Sveriges Radios nuvarande avtal med staten föreslås bli förlängda
med sex månader till utgången av år 1992. Under våren 1992 läggs en
proposition fram inför den nya avtalsperioden, som skall omfatta åren
1993 - 1998. Vissa riktlinjer för den nya avtalsperioden presenteras
emellertid redan nu. Bl.a. anges att det i fortsättningen skall finnas ett
programföretag för ljudradio och ett för television.
Finansieringen av Sveriges Radios verksamhet föreslås ske huvud-
sakligen med TV-avgifter. Betalda annonser bör inte förekomma i Sveri-
ges Televisions sändningar. Finansieringen tas upp till prövning inför
medelsberäkningen för år 1996. Vissa möjligheter till sponsring av Sve-
riges Televisions sändningar föreslås.
Förslag läggs fram om höjningar av TV-avgiften. Ir.o.m. den I juli
1991 höjs avgiften med 72 kr. till 1 236 kr. per år, eller till 309 kr. per
tremånadersperiod. I r.o.m. den I januari 1992 höjs avgiften med ytterli-
gare 84 kr. till 1 320 kr. per år, eller till 330 kr. för tre månader.
1 propositionen aviseras utredningar om huvudmannaskap och fi-
nansiering av sändarnätet för rundradio, om myndighetsorganisationen
på rundradioområdet samt om de tekniska förutsättningarna för utöka-
de sändningar av ljudradio och TV.
Ptop. 1990/91:149
Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)
dels att nuvarande 7-11 §§ skall betecknas 17 och 19-22
dels att 1, 5 och 6 §§ samt de nya 17, 19 och 22 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 7-16 och 18 §§, av
följande lydelse samt närmast före 1, 2, 5 och de nya 8, 16, 17 och 19-
21 §§ rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse föreslagen lydelse
I denna lag förstås med
radiosändning: ljud,
bild eller annat meddelande som
sänds med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor vilkas fre-
kvenser är lägre än 3 000 gigahertz
och vilka utbreder sig i rymden
utan särskilt anordnad ledare,
rundradiosändning:
radiosändning som är avsedd att
tas emot direkt av allmänheten,
om sändningen inte är avsedd en-
dast för en sluten krets, vars med-
lemmar är förenade genom en på-
taglig gemenskap av annat slag än
ett gemensamt intresse att lyssna
på eller se sändningen,
t råd sä n d n i ng: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
Definitioner
§
I denna lag förstås med
r a d i o s ä n d n i n g: ljud,
bild eller annat meddelande som
sänds med hjälp av elek-
tromagnetiska vågor vilkas fre-
kvenser är lägre än 3 000 gigahertz
och vilka utbreder sig i rymden
utan särskilt anordnad ledare,
r u n d r a <1 i o s ä n d n i n g:
radiosändning som är avsedd att
tas emot direkt av allmänheten,
om sändningen inte är avsedd en-
dast för en sluten krets, vars med-
lemmar är förenade genom en på-
taglig gemenskap av annat slag än
ett gemensamt intresse att lyssna
på eller se sändningen,
tråd sändning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
1 Lagen omtryckt 1986:1209.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt.
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt,
reklam: eil radioprogram
som är avsett all främja en närings-
idkares avsättning av en vara, en
tjänst eller någon annan nyttighet,
a n n o n s t i d i televisi-
onen: sändningstid i televisionen
som inleds och avslutas av en sär-
skild ljud- och bildsignatur som
markerar all den som sänder under
den angivna liden i huvudsak gör
delta på uppdrag av andra.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Innehav och användning av radio-
sändare och mottagare
Programföretags sändningsrätt
m.m.
5 §
För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning
krävs tillstånd av regeringen.
För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-
stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än
100 bostäder.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket
(programföretag) avgör ensam vad
som skall förekomma i sändning
som företaget anordnar med stöd
av tillståndet. Härvid skall pro-
gramföretaget iaktta bestämmelser-
na i 6 § och 7 § andra stycket.
Tillstånd ges för viss lid.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket
(programföretag) avgör ensam vad
som skall förekomma i en sänd-
ning som företaget anordnar med
stöd av tillståndet. Härvid skall
programföretaget iaktta föreskrif-
terna i 6 och 7 samt 17 § andra
stycket. I fråga om vad som sänds
under annonstid i televisionen skall
programföretaget också iaktta före-
skrifterna i 8-15 §§.
6 §
Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och
televisionen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydels
Prop. 1990/91:149
Programföretag skall i program-
verksamheten hävda det demokra-
tiska statsskickets grundidéer samt
principen om alla människors lika
värde och den enskilda männi-
skans frihet och värdighet.
För programföretag skall i övrigt
gälla vad som föreskrivs i avtal
mellan regeringen och företaget. 1
sådant avtal får som villkor för rätt
att sända radioprogram på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket tas in
1. föreskrift om skyldighet att
sända berikligande och genmäle,
2. föreskrift till skydd för en-
skilds privatliv,
3. föreskrift om förbud mot kom-
mersiell reklam och mot program
som bekostas av annan än pro-
gramföretag,
4. föreskrift om skyldighet att på
begäran av myndighet sända med-
delande till allmänheten, och
5. föreskrift om skyldighet att
sända redogörelse som avses i 7 §
andra stycket.
Programföretaget får inte i pro-
gramverksamheten mot vederlag el-
ler annars på ett otillbörligt sätt gyn-
na ett kommersiellt intresse. Progra-
mföretaget får dock i fråga om nå-
gon som har bekostat ett program
helt eller delvis lämna uppgift om
vem bidragsgivaren är.
Programverksamheten skall som
helhet pryglas av det demokratiska
statssk’
de och den enskilda människans
frihet och värdighet.
Föreskrifterna i första och andra
styckena gäller inte vad som sänds
under annonstid i televisionen eller
annonser och liknande medde-
landen i sökbar text-TV.
7 §
Övriga villkor för programföreta-
gets sändningsräll skall las in i ett
avtal mellan regeringen och företa-
get. 1 detta avtal får det bestämmas
om skyldighet för programföretaget
att
1. sända genmälen och berikti-
ganden,
2. i programverksamheten respek-
tera den enskildes privatliv,
3. sända ett mångsidigt program-
utbud,
4. ta hänsyn Ull ljudradions och
televisionens särskilda genomslags-
kraft när det gäller programmens
ämnen och utformning samt tiden
för sändning av programmen,
5. på begäran av myndighet sän-
da meddelande till allmänheten,
och all
6. sända redogörelse som avses i
17 § andra stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
I avtalet får del också bestämmas
om skyldighet för programföretaget
att
1. inte sända reklam mot veder-
lag eller program som någon annan
har bekostat helt eller delvis,
2. endast under annonstid i tele-
visionen sända reklam mot vederlag
eller program mot betalning, och alt
3. om någon annan har bekostat
ett program helt eller delvis, lämna
uppgift om vem bidragsgivaren är.
Annonser som sänds under annons-
tid i televisionen
8 §
Under annonstid i televisionen får
det endast förekomma
1. reklam och andra program
som någon har uppdragit åt
programföretaget all sända,
2. programföretagets reklam för
egen kommersiell verksamhet, och
3. programglimtar.
9 §
Av en annons som sänds under
annons lid i televisionen skall fram-
gå i vems intresse sändningen sker.
I annonser som sänds mot betal-
ning eller annat vederlag får del inte
uppträda personer som spelar en
framträdande roll i televisionspro-
gram som huvudsakligen handlar
om nyheter eller nyhetskommenta-
rer.
10 §
Annonser som sänds under an-
nonslid i televisionen får inte syfta
till att vinna stöd för politiska eller
religiösa åsikter eller åsikter i intres-
sefrågor på arbetsmarknaden.
Nuvarande Lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
11 §
En annons med reklam som
sänds under annonslid i televisionen
får inte syfta till att fånga upp-
märksamheten hos barn under 12
år.
1 annonser med reklam får det in-
te uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i
televisionsprogram som huvudsakli-
gen vänder sig till barn under 12 år.
12 §
Programföretaget får inte diskri-
minera någon som begär all förela-
get skall sända en annons.
13 §
Av en programtjänsts sändnings-
tid per dygn får högst tio procent
avse annonser under annons tid i
televisionen. Denna andel beräknas
särskilt för tiden mellan kl. 18.00
och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en tim-
me mellan hela klockslag får an-
nonser förekomma under högst åtta
minuter eller, i rena undantagsfall,
tio minuter.
I avtalet mellan regeringen och
programföretaget får del bestämmas
alt högsta tillåtna sändningstiden för
annonser under annonslid i televi-
sionen skall vara kortare än vad
som föreskrivs i första och andra
styckena.
14 §
Annonstiden i televisionen vid ett
givet tillfälle får inte understiga en
minut, sedan sändningstiden för den
särskilda ljud- och btldsignaturen
har frånräknats.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
15 §
Annonser under annonstid i tele-
visionen skall sättas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får
dock inte förekomma under an-
nonstiden omedelbart före eller efter
ett program som huvudsakligen vän-
der sig till barn under 12 år.
Utan hinder av första stycket förs-
ta meningen får annonser avbryta
ett program, om de sätts in
1. i pauser i sportprogram, där
det förekommer längre pauser, eller
i pauser i program som avser före-
ställningar eller evenemang med
pauser för publiken,
2. mellan delar i program, som
beslår av olika avslutade delar och
där varje del som föregås eller följs
av annonser varar minst 20 minu-
ter; annonser med reklam får dock
inte förekomma under annonstiden
omedelbart före eller efter en del av
programmet som huvudsakligen
vänder sig till barn under 12 år.
Annonser och liknande med-
delanden i sökbar text-TV
1
Radionämnden granskar om
programföretags rätt på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller and-
ra stycket har utövats i enlighet
med 6 § och avtalet mellan rege-
ringen och företaget. Regeringen
meddelar närmare bestämmelser om
radio nämndens verksamhet
16 §
Vad som föreskrivs i 8-15 §§ gäl-
ler inte annonser och liknande
meddelanden i sökbar text-TV.
Radionämndens granskning
§
Radionämnden övervakar genom
granskning i efterhand om ett
programföretags rätt på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller and-
ra stycket utövas i enlighet med
denna lag och avtalet mellan rege-
ringen och företaget.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Om det föreskrivs i avtal mellan
regeringen oeh programföretag
skall företaget sända redogörelse
för beslut av radionämnden, i vil-
ket företaget förklarats ha brutit
mot bestämmelser i denna lag eller
i avtalet mellan regeringen och
företaget.
Om det har bestämis i avtalet
mellan regeringen och programfö-
retaget, skall företaget sända redo-
görelse för beslut av radionämn-
den, i vilket företaget förklarats ha
brutit mot bestämmelser i denna
lag eller i avtalet mellan regering-
en och företaget.
Regeringen meddelar närmare fö-
reskrifter om radionämndens verk-
samhet.
18 $
Ett programföretag skall på upp-
maning av radionämnden tillställa
nämnden en sådan upptagning av
ett program som avses i 10 § första
stycket radioans varighetslagen
(1966:756). Om programföretaget
inte rättar sig efter en sådan uppma-
ning, får nämnden förelägga vite.
Förbud mot censuringripanden
19 §
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej hel-
ler förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäl-
ler i fråga om trådsändningar.
1 fråga om trådsändningar för of-
fentlig förevisning av filmer och vi-
deogram gäller dock sådant förbud
som avses i första stycket endast
om
1. sändningen är en vidaresänd-
ning av en rundradiosändning el-
ler av en sändning från en satellit i
fast trafik eller
2. sändningen är en egen-
sändning som också sker till bostä-
der med stöd av tillstånd enligt 5 §
andra stycket eller i enlighet med
bestämmelserna i lagen (1985:677)
om lokala kabelsändningar.
1 fråga om trådsändningar för
visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller of-
fentlig tillställning gäller dock så-
dant förbud som avses i första
stycket endast om
1. sändningen är en vidaresänd-
ning av en rundradiosändning el-
ler av en sändning från en satellit i
fast trafik eller
2. sändningen är en egen-
sändning som också sker till bostä-
der med stöd av tillstånd enligt 5§
andra stycket eller i enlighet med
bestämmelserna i lagen (1985:677)
om lokala kabelsändningar.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-
samma som i lagen om lokala kabelsändningar.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte
förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger
Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för
rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar
för offentlig förevisning av filmer
och videogram än sådana som av-
ses i andra stycket gäller föreskrif-
terna i förordningen (1959:348)
med särskilda bestämmelser om bio-
grafföreställningar m.m.
I fråga om andra trådsändningar
för visning av filmer och video-
gram vid allmän sammankomst el-
ler offentlig tillställning än sådana
som avses i andra stycket gäller fö-
reskrifterna i lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer
och videogram.
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
lagen (1978:764) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av to-
baksvaror och produktsäkerhetsla-
gen (1988:1604).
Anmälan om överlåtelse av tele-
visionsmottagare
Straff m.m.
22 §
Till böter dömes den som
1. underlåter att fullgöra anmäl-
ningsskyldighet som avses i 20 §
första eller andra stycket, eller
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständig eller orik-
tig uppgift i anmälan som avses i
20 § första eller andra stycket, om
ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
1'ill böter dömes den som
1. underlåter att fullgöra anmäl-
ningsskyldighet som avses i 9 §
första eller andra stycket, eller
2. uppsåtligen eller av oaktsam-
het lämnar ofullständig eller orik-
tig uppgift i anmälan som avses i
9 § första eller andra stycket, om ej
gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
13
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Till böter, högst femhundra kro-
nor, dömes den som bryter mot
föreskrifterna i 3 § andra stycket
eller 3 a S första eller andra
stycket. Detsamma gäller den som
vid fullgörande av uppgiftsskyl-
dighet som avses i 9 i' tredje styck-
et uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, om ej gär-
ningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Till böter, högst femhundra kro-
nor, dömes den som bryter mot
föreskrifterna i 3 § andra stycket
eller 3 a § första eller andra
stycket. Detsamma gäller den som
vid fullgörande av uppgiftsskyl-
dighet som avses i 20 § tredje
stycket uppsåtligen eller av oakt-
samhet lämnar oriktig uppgift, om
ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
14
Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
TV-avgiften är / 164 kronor för
ett år. Den skall betalas i fyra pos-
ter om 291 kronor.
TV-avgiften är / 236 kronor för
ett år. Den skall betalas i fyra pos-
ter om 309 kronor.
Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas se-
nast sista vardagen före avgiftsperiodens början.
För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio-
den skall TV-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif-
ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt
antal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:475.
15
Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:41) om TV- avgift skali ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §'
TV-avgiften är / 164 kronor för
ett år. Den skall betalas i fyra pos-
ter om 291 kronor.
TV-avgiften är 1 320 kronor för
ett år. Den skall betalas i fyra pos-
ter om 330 kronor.
Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader och skall betalas se-
nast sista vardagen före avgiftsperiodens början.
För innehav av TV-mottagare under tiden före den första avgiftsperio-
den skall TV-avgift betalas med så stort belopp i förhållande till årsavgif-
ten som motsvarar innehavstiden. Beloppet avrundas nedåt till jämnt
antal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1990:475.
16
Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 9 § närradiolagen (1982:459) skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
l ör närradio gäller inte 6 och f ör närradio gäller inte 6-18
7 radiolagen (1966:755). radiolagen (1966:755).
Dena lag träder i kraft den 1 juli 1991.
17
2 Riksdagen 1990191. 1 sarnl. Nr 149
5 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1981:508) om radiotidningar skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
b §'
För radiotidningar gäller inte 6 För radiotidningar gäller inte 6-
och 7 $$ radiolagen (1966:755). 18 radiolagen (1966:755).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1983:495.
18
6 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1985:677) om lokala kabelsänd-
ningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
l ör lokala kabelsändningar gäl- lör lokala kabelsändningar gäl-
ler inte 6 och 7 radiolagen ler inte 6-18 H radiolagen
(1966:755). (1966:755).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 l-agen omtryckt 1985:1056.
19
|
7 Förslag till |
Prop. 1990/91:149 |
Härigenom föreskrivs att det i radioansvarighetslagen (1966:756) skall
införas två nya paragrafer, 2 a och 2 b §§, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 2 a § Ulan hinder av denna lag gäller 2 b § Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § 1. reklamftnansierad television, 2. sökbar lexl-TV. Vad som i den i första stycket |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
20
Härigenom föreskrivs att 22 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Nuvarande lydelse
Har företag som avses i 22 §
första stycket rätt att i utsändning
återgiva verk, må företaget för att
säkerställa framtida bevisning om
innehållet i program upplaga verket
på anordning genom vilken det
kan återgivas. Har sådan upptag-
ning dokumentariskt värde, må den
bevaras i arkiv som avses i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptag-
ningar.
22 a §'
Upptagning som avses i första
stycket får utnyttjas endast för
bevisändamål, om ej annat följer
av 22 c §.
Föreslagen lydelse
Har förelag som avses i 22 §
första stycket rätt att i utsändning
återge verk, får företaget också ta
upp verket på en anordning genom
vilken det kan återges, om delta
sker
1. för att säkerställa framtida be-
visning om utsändningens innehåll
eller
2. för all det behövs för att en
statlig myndighet skall kunna fullgö-
ra sina uppgifter när del gäller alt i
efterhand utöva tillsyn över utsänd-
n ings verksamheten.
Har sådan upptagning som avses i
första stycket dokumentariskt värde,
får den bevaras i arkiv som avses i
lagen (1978:487) om pliktexemplar
av skrifter och ljud- och bildupplag-
ningar.
Upptagning som avses i första
stycket får utnyttjas endast för
ändamål som anges där, om ej an-
nat följer av 22 c §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Den skall tillämpas även på
verk som har kommit till före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs om
verk gäller också framföranden som avses i 45 §.
1 Införd genom 1978:488.
21
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Nuvarande lydelse
2 §
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttagas vid marknadsföring av al-
koholdryck. Därvid gäller särskilt
att reklam- eller annan marknads-
föringsåtgärd ej får företagas som
är påträngande eller uppsökande
eller som uppmanar till bruk av
alkohol.
Föreslagen lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttas vid marknadsföring av alko-
holdryck. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan marknadsför-
ingsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande el-
ler som uppmanar till bruk av al-
kohol.
Vid marknadsföring av alkohol-
dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck-
frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen
för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock
ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-
dan dryck.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
22
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tagas vid marknadsföring av
tobaksvara. Därvid gäller särskilt
att reklam- eller annan marknads-
föringsåtgärd ej får företagas som
är påträngande eller uppsökande
eller som uppmanar till bruk av
tobak.
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tas vid marknadsföring av tobaks-
vara. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan mark-
nadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsö-
kande eller som uppmanar till
bruk av tobak.
Vid marknadsföring av tobaksva-
ra får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller tele-
visionsprogram.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist, Thalén,
I reivalds, Wallslröm, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Asbrink
Föredragande: statsrådet Göransson
Prop. 1990/91:149
1 rågan om reklamfinansiering av svensk marksänd television behandla-
des under år 1989 av en särskild utredare, statssekreteraren i utbild-
ningsdepartementet Sverker Gustavsson. Utredaren bedrev sitt arbete
under benämningen TV-utredningen (U 1989:04) och överlämnade i
september det året betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken.
Televisionen har också varit föremål för annat utredningsarbete som
rör sändningars finansiering.
Frågan om ändrad lagstiftning på grund av reklamfinansierade TV-
sändningar har utretts av radiolagsutredningen (U 1985:05) - särskild ut-
redare: justitieombudsmannen Jan Pennlöv. Genom tilläggsdirektiv den
3 maj 1989 (dir. 1989:21) uppdrog regeringen åt denna utredning att fö-
reslå den lagstiftning som kunde bli aktuell med anledning av TV-
utredningens arbete. Radiolagsutredningen överlämnade i februari 1990
delbetänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV.
Vidare har en sakkunnig i utbildningsdepartementet som jag förord-
nat, direktören Leif Larson, utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges
Radio-koncernens program. Den sakkunnige överlämnade i oktober
1989 rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios pro-
gram.
TV-utredningens betänkande och rapporten om sponsring har re-
missbehandlats. Fin förteckning över remissinstanserna och en samman-
ställning av remissyttrandena har offentliggjorts i promemorian (Ds
1990:27) Remissyttranden över TV-politiken, betänkande av TV-
utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program, rapport
av en särskild utredare.
Även radiolagsutredningens delbetänkande har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som bi-
24
laga 1 samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställ-
ning av remissyttrandena som bilaga 2.
I or det fortsatta beredningsarbetet i TV-reklamfrågan och vissa andra
radio- och TV-politiska frågor beslutade regeringen den 6 december
1990 att tillsätta en särskild beredningsgrupp under ordförandeskap av
Sverker Gustavsson. Från riksdagspartierna medverkar i gruppen riks-
dagsledamöterna Anders Björck (m), Åke Gustavsson (s), Bo Hammar
(v), Jan Hyttring (c), Kaj Nilsson (mp), Catarina Rönnung (s), Ingrid
Sundberg (m) och Jan-Erik Wikström (fp). Gruppen kallas radio- och
TV-bered ningen.
Beredningens arbete har hittills huvudsakligen gällt TV-
reklamfrågan. Enligt vad jag har inhämtat anser en majoritet av grup-
pens ledamöter att rätten att bedriva reklamfinansierade sändningar bör
förbehållas en ny tredje TV-kanal, som ett företag som står utanför Sve-
riges Radio-koncernen bör svara för. Detta är även min uppfattning. Jag
finner det därför motiverat att regeringen nu behandlar TV-
reklamfrågan från denna utgångspunkt. I sammanhanget tar jag också
upp vissa andra radio- och TV-frågor.
I fortsättningen tecknar jag först en bakgrund (avsnitt 2) till dagens
situation. Mina överväganden och förslag redovisas i avsnitten 3-8 under
följande huvudrubriker:
Vissa huvudprinciper i mina förslag (avsnitt 3),
lagstiftningsfrågor med tanke på i första hand reklamfinansierade
TV-sändningar i marknätet (avsnitt 4),
Ett reklamfinansierat TV-företag (avsnitt 5),
Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen (avsnitt 6),
Vissa utredningar (avsnitt 7),
Medelsberäkningar m.m. (avsnitt 8).
Vid beredningen av detta ärende har jag samrått med cheferna för
justitie-, social-, kommunikations- och finansdepartementen samt stats-
råden Åsbrink och Wallström.
Prop. 1990/91:149
Regeringen beslutade den 7 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över vissa lagförslag som upprättats inom utbildningsdepartementet,
bl.a. ett förslag till lag om annonser i televisionen. De till lagrådet re-
mitterade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bi-
laga 3.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen den 5 mars 1991. Lagrådets ytt-
rande bör fogas till protokollet som bilaga 4.
lagrådet kritiserar det förhållandet att de remitterade förslagen byg-
ger på den hittills tillämpade ordningen enligt vilken det - förutom reg-
lerna i radiolagen (1966:755) - finns ett avtal mellan staten och varje
programföretag, som reglerar det materiella innehållet i företagets sänd-
ningar. Enligt lagrådet saknar yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal,
vare sig de medges i lag eller ej, stöd i regeringsformen.
25
Lagrådsremissens avsnitt 3 motsvaras i propositionen av avsnitt 4. Jag Prop. 1990/91:149
tar ställning till lagrådets synpunkter på olika ställen där (se främst av-
snitten 4.1.1, 4.2.3, 4.4.1, 4.4.4, 4.5.2, 4.9.2 och 4.9.3).
Fram till början av 1980-talet förekom endast marksändningar för att
distribuera TV-program till allmänheten i Europa. En marksänd TV-
signals räckvidd är som mest ca 70 km. Utanför det sändande landet kan
därför signalen tas emot endast i vissa gränstrakter.
På grund av den begränsade tillgången på radiofrekvenser är det inte
möjligt att medge fri etablering av marksändande TV-företag. I de flesta
länder har ett enda eller några få företag tillstånd att bedriva rikstäckan-
de TV-sändningar till allmänheten. I Europa har staterna sedan gam-
malt fastställt långtgående förpliktelser för de företag som fått tillstånd
att sända.
Mot bakgrund av de olika nationella förutsättningarna har varje land
utformat sin egen radio- och TV-politik. Målen för verksamheten skiftar
mellan olika länder, men oftast har det funnits en strävan att uppnå go-
da mottagningsmöjligheter för alla, objektivitet i nyhetsrapporteringen,
publicistiskt oberoende för programföretagen, mångfald och kvalitet i
programmen, tonvikt på nationell programproduktion och ett på det eg-
na landet inriktat ämnesval. Konkurrensen mellan olika programföretag
var tidigare i allmänhet liten eller obefintlig.
En kombination av mottagaravgifter och reklam har varit det vanli-
gaste sättet att finansiera radion och televisionen i Västeuropa. Endast
ett fåtal länder har förlitat sig helt och hållet på det ena eller andra av
dessa finansieringssätt.
I de länder där det är tillåtet för TV-företag att finansiera sändningar
med reklam, gäller i allmänhet noggranna regler för reklaminslagens in-
nehåll, omfattning och inplacering.
Användningen av satelliter för att sända TV-program till allmänheten
har givit publiken och annonsörerna alternativ till de marksända kana-
lerna.
En telesatellit förstärker en radiosignal från en sändare på jorden
och sänder den tillbaka till jorden. 1 princip kan satellitens signal tas
emot inom ett mycket stort område.
Telesatelliter kan delas in efter sin tekniska beskaffenhet eller sitt an-
vändningsområde. Någon klar och allmänt vedertagen indelningsgrund
finns inte, utan olika indelningar används för skilda ändamål.
Den internationella telekonventionen och det till konventionen hö-
rande s.k. radioreglementet innehåller föreskrifter om tilldelning av ra-
diofrekvenser för olika ändamål, bl.a. hur radiofrekvensspektrum får
användas för olika slags satellittjänster. I detta avseende skiljer man mel-
26
lan bl.a. fast satellittrafik, "Fixed-Satellite Service", och satellit-
rundradio, "Broadcasting-Satellite Service".
Fast satellittrafik betyder satellittrafik mellan markstationer på be-
stämda platser. Som fast satellittrafik räknas också alla sändningar till
satelliter.
Med satellitrundradio förstås att det från satelliter sänds program
som är avsedda att tas emot direkt av en större allmänhet. Med direkt
mottagning avses både individuell mottagning och mottagning via cen-
tralantennan läggningar.
I radioreglementet finns bestämmelser som reserverar vissa frekvens-
band för fast satellittrafik och andra för satellitrundradio. Det finns
också regler om vilka procedurer som skall följas då någon avser att
börja utnyttja en satellit för ett visst ändamål.
Det har emellertid visat sig att satellitanvändningen inte alltid sker
på det sätt som varit avsikten vid frekvensplaneringen.
1 Europa startade försök med att sända TV-program via satellit till
kabelnät i början av 1980-talet. Fram till år 1988 användes uteslutande
s.k. kommunikationssatelliter som sänder med låg effekt över stora om-
råden och använder frekvenser för fast satellittrafik. I huvudsak tillhör-
de dessa satelliter den internationella telesatellitorganisationen Intelsat
eller dess europeiska motsvarighet F.utelsat.
I slutet av år 1988 uppsändes Europas första s.k. direktsändande sa-
tellit eller rundradiosatellit. Sådana satelliter sänder med hög effekt på
frekvenser som är avsatta för satellitrundradio. Täckningsområdet skall
vara avpassat för ett visst land eller en viss grupp av länder. Sedan nor-
merna för direktsändande satelliter fastställdes har emellertid den tek-
niska utvecklingen på mottagarsidan gjort att mottagning med god kvali-
tet kan ske i betydligt större områden än man ursprungligen trodde.
Under våren 1989 togs den första s.k. medeleffektsatelliten i bruk för
sändningar till Europa. Denna satellit, Astra, ägs av ett privat konsorti-
um i Luxemburg. En medeleffektsatellit använder frekvenser för fast sa-
tellittrafik. Den har emellertid högre sändareffekt än de äldre kommu-
nikationssatelliterna och dess ändamål är främst att distribuera TV till
hushållen. Numera har också Intelsat och Eutelsat sänt upp medelef-
fektsatelliter.
För närvarande utsänds ett 80-tal programkanaler från satellit över
Europa.
Några nationella TV-företag använder satellit för att mata marksän-
dare eller för att nå landsmän i andra länder. Dessa sändningar kan
också tas emot i kabelnät eller med hjälp av särskilda satellitmottagare.
Exempel på sådana kanaler är den sovjetiska televisionen och de italien-
ska RA1 1 och 2. Sveriges Televisions sändningar sänds ut via satellit till
kabelnät i Norge.
Den franskspråkiga satellitkanalen TV 5 består av program från na-
tionella TV-företag i Frankrike, Belgien, Schweiz och Kanada. Det brit-
tiska BBC sänder ut en "satellitversion" av företagets två marksända ka-
naler. Det statliga amerikanska Worldnet sänder informationsprogram
av olika slag.
Prop. 1990/91:149
27
De kommersiella TV-företagens programkanaler är dels inriktade på
allmän underhållning, dels specialkanaler.
Av de allmänna underhållningskanalerna vänder sig numera de fles-
ta till ett visst land eller språkområde. De tidigare försöken att vinna pu-
blik i stora delar i Europa med ett allmänt inriktat engelskspråkigt pro-
gramutbud verkar så gott som ha övergivits. Programmen är genomgå-
ende reklamfinansierade.
Specialkanalerna har en inriktning mot ett visst slag av program,
t.ex. nyheter, sport, långfilmer, djur och natur, barnprogram eller pop-
musik. Vissa av kanalerna innehåller reklam, medan andra helt finan-
sieras med abonnemangsavgifter ("betal-TV"). Även för vissa av special-
kanalerna märks en tendens att välja inriktning mot bestämda språkom-
råden.
Under de år som satellitsändningar av TV-program förekommit har
flera programföretag upphört med verksamheten eller uppgått i andra
företag. Det verkar rimligt att anta att det även i fortsättningen kommer
att ske strukturförändringar inom branschen.
För de mottagande länderna har satellitsändningarna inneburit att de
nationella TV-företagen fått konkurrens av företag som kan arbeta helt
på kommersiella villkor. Dessa företag behöver inte ta några kulturpoli-
tiskt betingade hänsyn i sitt programval och de lyder inte under sådana
restriktioner i fråga om reklam eller programinnehåll i övrigt som gäl-
ler för de flesta marksändande TV-företag.
Ett enskilt land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas
emot från en satellit. Insikten om detta har efter hand blivit alltmer ut-
bredd i Europa. Den nya situationen har därför resulterat i att staterna
gått samman om vissa gemensamma regler om TV-sändningar till all-
mänheten. Två olika instrument har arbetats fram.
Europarådet öppnade i maj 1989 för undertecknande en europeisk
konvention om gränsöverskridande television. I oktober samma år be-
slutade Europeiska gemenskapen (EG) ett s.k. direktiv till medlemssta-
terna med vissa föreskrifter om TV-sändningar.
De båda instrumenten har stora likheter. Det ansvariga landet blir
skyldigt att se till att sändningarna uppfyller vissa minimikrav. I gengäld
skall de länder där sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av
program som uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av
våldsinslag, pornografi och rashets i programmen, skydd för barn och
ungdom, rätt till beriktigande av uppgifter, andel europeiska program
samt reklam och sponsring.
Europarådets konvention träder i kraft när sju stater har uttryckt sitt
samtycke till att vara bundna av den, vilket ännu inte har skett. Eventu-
ella tvister om innebörden av reglerna skall i första hand lösas genom
överläggningar mellan berörda stater. I sista hand kan det bli aktuellt
med skiljedom. En ständig kommitté med representanter för konven-
tionsstaterna skall hjälpa till vid tolkningen av bestämmelserna och med
att lösa tvister.
Prop. 1990/91:149
28
EGs direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i okto- Prop. 1990/91:149
ber 1991. Eventuella tvister om tillämpningen kan avgöras av EGs dom-
stol.
Radiolagsutredningen har fått i uppdrag att belysa konsekvenserna av
ett svenskt tillträde till TV- konventionen och lägga fram förslag till den
lagstiftning som behövs för att detta skall kunna ske.
Rundradioverksamheten i Sverige bedrivs i huvudsak inom ramen för
ett dominerande företag, Sveriges Radio, som har långtgående förpliktel-
ser att verka i allmänhetens tjänst.
Sedan slutet av 1970-talet utgör Sveriges Radio en koncern med Sve-
riges Radio AB som moderbolag samt som dotterbolag bl.a. Sveriges Te-
levision AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveri-
ges Utbildningsradio AB. Det är dessa dotterbolag som svarar för sänd-
ningarnas innehåll och som därmed är programföretag i den mening
som radiolagen (1966:755, omtryckt 1986:1209) avser. För uppbörden
av TV-avgifter finns dessutom dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB.
Aktierna i Sveriges Radio AB ägs av organisationer och företag inom
folkrörelsesektorn (60 %), näringslivet (20 %) och pressen (20 %). Re-
geringen utser ordförande och ytterligare sex ledamöter i bolagets styrel-
se, medan fem ledamöter utses av bolagsstämman.
Inom Sveriges Radio-koncernen har moderbolaget det övergripande
ansvaret för allt utom själva programverksamheten. Moderbolaget utser
dotterbolagens styrelser. Det är också moderbolaget som för koncernens
räkning avger anslagsframställning till regeringen och fördelar de av sta-
ten tilldelade medlen mellan bolagen inom koncernen.
Sändningarna av Sveriges Radio-koncernens programföretag distri-
bueras av televerket. Programmen kan i princip tas emot i alla befolka-
de delar av vårt land. Det finns två rikstäckande sändarnät för TV och
fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio inom FM- bandet. Vissa ljud-
radiosändningar sänds också från AM-sändare.
Lagstadgade krav gäller om att rätten att sända skall utövas opartiskt
och sakligt och om att programverksamheten skall präglas av demokra-
tiska värderingar. I avtal mellan staten och de olika programföretagen
finns bestämmelser om att företagen skall sända ett mångsidigt program-
utbud av god kvalitet. Varje programföretag bestämmer ensamt vad som
skall förekomma i företagets sändningar. Radionämnden prövar genom
efterhandsgranskning om programföretagen har iakttagit de regler som
gäller för verksamheten.
Enligt avtalen med staten får inte programföretagen i sändningarna
medge kommersiell reklam mot vederlag. Restriktioner gäller också mot
att sända sponsrade program.
Sveriges Radios och televerkets drifts- och investeringsutgifter för
den allmänna programverksamheten bekostas med TV-avgiftsmedel.
Även radionämndens verksamhet bekostas på detta sätt. Utlandspro-
29
grammen i Sveriges Riksradio betalas dock över statsbudgeten under ut- Prop. 1990/91:149
rikesdepartementets huvudtitel. Över statsbudgeten betalas också Sveri-
ges Radio-koncernens och televerkets kostnader för utsändning av en
svensk TV-kanal i södra Finland.
TV-avgiftens storlek bestäms av riksdagen. Fr.o.m. den 1 juli 1990 är
den årliga avgiften för att inneha en TV-mottagare 1 164 kr.
Riksdagen bestämmer också medelstilldelningen till Sveriges Radio,
televerket och radionämnden. För Sveriges Radios kostnadskompensa-
tion tillämpas ett särskilt index.
Vid sidan av Sveriges Radio-koncernens sändningar förekommer viss
annan radio- och trådsändningsverksamhet. Det är fråga om antingen
sändningar till allmänheten inom begränsade områden eller sändningar
som riktar sig till speciella grupper.
Med närradio avses rundradiosändningar med begränsad räckvidd av
ljudradioprogram. Närradion är ett språkrör för det lokala ideella fören-
ingslivet. Varje sändningsberättigad sammanslutning kan i närradion ge
uttryck för sitt budskap. Kommersiell reklam och sponsrade program
får inte förekomma i sändningarna. Närradionämnden prövar frågor om
tillstånd att sända närradio och har tillsyn över verksamheten.
Den 1 juli 1990 pågick närradiosändningar i 158 sändarområden.
2 290 sammanslutningar hade sändningstillstånd.
Med radioiidningar avses radioprogram för synskadade som innehål-
ler material ur dagstidningar. Programmen sänds ut nattetid över FM-
nätet och spelas in automatiskt hos de synskadade.
Tillstånd för sändning av en radiotidning ges till ägaren av den ny-
hetstidning som skall vara förlaga till radiotidningen. Sändning av an-
nonsmaterial får ske endast om ljudet är förvrängt eller innehållet ko-
dat.
I augusti 1990 utsändes 31 dagstidningar som radiotidningar. För
verksamheten utgår ett särskilt statligt bidrag. Bidragsmedlen fördelas av
taltidningsnämnden, som också meddelar tillstånd att sända radiotid-
ningar.
Sedan år 1986 pågår en försöksverksamhet med utsändning i Stor-
stockholmsområdet av en finländsk TV-kanal från Nacka-sändaren.
Sändningarna är avsedda för de ca 40 000 finsktalande hushåll som
finns i området.
TV-sändningarna skall bestå av vidaresända program som samtidigt
sänds eller kort tid dessförinnan har sänts ut i Finland av Finlands na-
tionella rundradioföretag, Oy Yleisradio Ab. Kommersiell reklam får
inte förekomma i sändningarna.
Regeringen har givit Sverigefinska Riksförbundet tillstånd att bedriva
vidaresändningsverksamheten. Svenska staten betalar de sändningstek-
niska kostnaderna och ger bidrag till riksförbundet för dess kostnader. I
de program som vidaresänds ingår av upphovsrättsliga skäl inte utländ-
ska filmer, serier m.m.
1 årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 351) har rege-
ringen föreslagit att den särskilda lag som finns för verksamheten skall
fortsätta att gälla till utgången av år 1992.
30
Efter förslag av regeringen i prop. 1990/91:25 har riksdagen (1990/91
KrU:9, rskr. 98) beslutat att programmen också skall distribueras i kabel
på ett 20-tal orter, där det finns många finsktalande.
Utbyggnaden av kabelnät med större kapacitet för mottagning av TV-
program satte igång i Sverige i och med att vissa europeiska TV-företag
började använda satelliter för sändningar till allmänheten.
Enligt uppgifter från kabelnämnden kunde den 1 januari 1991 ca
1 500 000 bostäder nås av satellitsändningar. Siffran motsvarar ca 45 %
av landets hushåll.
Vid sidan av de större kabelnäten finns sådana nät som omfattar
högst 100 bostäder. Antalet hushåll som är anslutna till sådana nät eller
till anläggningar för individuell mottagning av satellitsändningar kan
uppskattas till några hundra tusen.
Verksamheten med sådana kabelsändningar som inte innebär vidare-
sändning av sändningar från satelliter, s.k. egensändningar, har utveck-
lats långsamt. Det finns för närvarande lokala kabelsändarföretag på 19
orter. Dessutom har möjligheten att upplåta kanaler för egensändningar
utnyttjats i ett 50-tal fall. De upplåtna kanalerna används mest för att
sända rullande textinformation, s.k. kabeltext. Program av annat slag fö-
rekommer i blygsam omfattning.
Kabellagstiftningen bygger på att det krävs tillstånd av kabelnämnden
för att vidaresända programkanaler från satelliter samt för egensänd-
ningar eller upplåtelse av kanalutrymme för sådana sändningar i kabel-
nät som når fler än 100 bostäder.
Kravet på tillstånd gäller emellertid inte för vidaresändning av rund-
radiosändningar. Enligt ett beslut av kabelnämnden i februari 1989 skail
medeleffektsatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen behandlas
som en rundradiosatellit. 1 ett beslut den 29 november 1990 har nämn-
den gjort samma bedömning av bl.a. satelliterna Eutelsat II, Horisont
och Tele-X. Den praktiska följden av nämndens beslut är att ett stort an-
tal satellitsända program numera kan vidaresändas i kabelnät utan krav
på tillstånd
Radiolagsutredningen har i uppdrag att föreslå en kabelsändningslag-
stiftning som är så utformad att regler för vidaresändning av satellitpro-
gram förblir effektiva oavsett från vilken kategori av satelliter program-
men sänds ut.
Prop. 1990/91:149
I TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken presenteras
tre huvudalternativ för hur reklamfinansiering av svensk television
skulle kunna anordnas. Samtliga förutsätter att de reklamfinansierade
programmen sänds ut i ett rikstäckande nät från marksändare och upp-
fyller i demokratisk ordning fastställda krav på kvalitet och omväxling.
Det första alternativet innebär att reklamsändningar inleds av Sveri-
ges Television. Reklaminslag kan sändas i den ena av företagets två ka
naler eller i båda.
31
Enligt det andra alternativet delas Sveriges Television upp i två före-
tag, ett för varje kanal. Det ena företaget lämnar Sveriges Radio-
koncernen och sänder helt reklamfinansierade program, medan det
andra stannar kvar i koncernen och sänder avgiftsfinansierade program
utan reklam.
Utredningens tredje alternativ innebär att ett fristående programföre-
tag sänder TV-program med reklam i en nyupprättad rikstäckande tred-
je kanal. Sveriges Television fortsätter sina avgiftsfinansierade sändning-
ar utan reklam i två kanaler.
I det alternativ där reklaminslagen skulle förekomma i Sveriges Tele-
visions sändningar förutsätts ingen ändring av nu gällande programreg-
ler bortsett från att förbudet mot att medge kommersiell reklam mot ve-
derlag upphävs och att det klargörs att kraven på opartiskhet och saklig-
het inte skall gälla för reklaminslagen.
I de båda alternativ där reklamsändningarna skall skötas av ett före-
tag utanför Sveriges Radio-koncernen föreslås att kraven på program-
verksamheten i mycket skall överensstämma med vad som i dag gäller
för Sveriges Television. Ett rekiamfinansierat TV-företag bör emellertid
inte åläggas långtgående förpliktelser när det gäller att t.ex. tillgodose
olika minoritetsintressen eller fullgöra folkbildningsuppgifter.
Enligt utredningen bör kretsen av ägare till ett fristående TV-företag
ha sådan sammansättning att ingen åsiktsriktning kan dominera. Det är
en fördel om ägarna kan hämtas från olika områden i samhället.
Ett fristående TV-företag bör få sitt sändningstillstånd för en begrän-
sad tidsperiod. Utredningen anger sex till åtta år som en lämplig första
avtalsperiod.
Reklaminslagens innehåll avses vara underkastat gällande marknads-
föringslagstiftning. Särskilda regler föreslås emellertid för reklam till
barn och för viss åsiktsreklam.
En helt reklamfinansierad TV-kanal föreslås få sända högst sex mi-
nuter reklam per timme. Reklaminslagen bör i första hand placeras i
block mellan programmen men det bör under vissa förutsättningar vara
tillåtet att avbryta program med reklam.
Om Sveriges Television skulle få sända betald reklam kan reklam-
mängden vara mindre, kanske tre minuter i timmen. Det finns då enligt
utredningen inte anledning att frångå principen att reklaminslagen skall
placeras mellan programmen.
Prop. 1990/91:149
I delbetänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV har
radiolagsutredningen behandlat vissa av de lagstiftningsfrågor som föran-
leds av TV-utredningens betänkande.
En särskild lag om annonser i televisionen föreslås. 1 lagen, som
skall gälla för ett programföretag som sänder reklam mot vederlag, reg-
leras vad som får förekomma i annonser, annonsvolymen och hur an-
32
nonser får sättas in i sändningarna. Särskilda restriktioner för reklam Prop. 1990/91:149
till barn föreslås.
Utredningen förordar också flera andra lagändringar, till vilka jag
återkommer i det följande. Jag vill emellertid redan här peka på den
ändring som föreslås av den s.k. demokratibestämmelsen i radiolagen.
Detta förslag har inte med TV-reklamfrågan att göra, utan syftet är fram-
för allt att klargöra vad regeln bör betyda när det gäller bevakning av
vissa händelser.
Regeringen beslutade den 22 november 1990 en proposition om en yt-
trandefrihetsgrundlag (prop. 1990/91:64). De nya bestämmelserna före-
slås träda i kraft den I januari 1992.
Grundlagsförslaget gäller yttrandefriheten i radio, TV, filmer, video-
gram och ljudupptagningar m.m. i förhållande till l ryckfri hetsförord-
ningen (förordningen omtryckt 1988:1448) utgör lagförslaget en helt
självständig text.
Portalbestämmelsen i förslaget säger att varje svensk medborgare gen-
temot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och
vissa liknande överföringar, fdmer, videogram och andra upptagningar
av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar,
åsikter och känslor i vilket ämne som helst (1 kap. I § första stycket).
Yttrandefriheten enligt lagförslaget har till ändamål att säkra ett fritt
meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt
skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av
den föreslagna grundlagen (1 kap. I § andra stycket).
Förslaget slår fast att varje svensk medborgare och svensk juridisk
person har rätt att sända radioprogram genom tråd (.3 kap. 1 § första
stycket). Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får
däremot regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och
villkor för att sända (3 kap. 2 § första stycket).
1 specialmotiveringen till sistnämnda föreskrift anförs (s. 116) att i
ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och
tillståndshavarna som finns i dag.
För radio och TV som massmedier innebär i övrigt förslaget att det
tillskapas generellt tillämpliga regler som till grundlagens nivå höjer de
från tryckfrihetsrätten hämtade principerna om censurförbud för myn-
digheter och andra allmänna organ, ensamansvar och källskydd, be-
gränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångs-
ordning med tillgång till jury. När grundlagen träder i kraft kommer
den därmed att ersätta kärnan i gällande föreskrifter i radioansvarighets-
lagen (1966:756) och övriga lagar av motsvarande innebörd.
Grundlagen skall vara tillämplig på sändningar av radioprogram som
är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälp-
medel (I kap. 6 § första stycket) Däremot skall grundlagsskyddet inte
3 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149
omfatta kommunikationsradio och liknande icke massmediebetonad an- Prop. 1990/91:149
vändning av radiofiekvenser eller trådnät.
Grundlagen skall gälla både markbundna sändningar och sådana sa-
tellitsändningar som utgår från Sverige (I kap. 6 "5 första stycket), t.ex.
upplänkar till en satellit från svenskt territorium, f öreskrifterna om en-
samansvar och källskydd m.m. kommer därmed - i motsats till vad som
är fallet med bestämmelserna i radioansvarighetslagen - att kunna gälla
också sändningar av satellitsändande programföretag.
I vissa avseenden öppnar grundlagen för en reglering vid sidan av
denna genom vanlig lag.
l öt det första skall vad som sägs i I kap. 8 och 9 tryckfrihetsför-
ordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovs-
mäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysnings-
verksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgiftet utan hin-
der av grundlagen gälla också i fråga om radioprogram, filmer och ljud-
upptagningar (I kap. 12 § första stycket).
Hänvisningen till I kap. 9 § tryckfrihetsförordningen innebär bl.a.
att det är möjligt att lagstifta om förbud mot att vid marknadsföring av
alkohol eller tobak använda kommersiella annonser i ljudradio- och
TV-program.
Grundlagens andra öppning gäller att det i lag får meddelas föreskrif-
ter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller
om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud
mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som
helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverk-
samheten (I kap. 12 § andra stycket).
I special motiveringen till 1 kap. 12 § andra stycket anförs (s. 113) att
regleringen i styckets första mening öppnar för en möjlighet att genom
lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och
att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av
grundlagens syfte.
Tin illustration till styckets innebörd ger enligt propositionen radio-
lagsutredningens betänkande (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i
svensk TV. De föreskrifter som föreslås i detta betänkande skulle, anför
föredragande statsrådet, i grundlagens mening utgöra villkor för reklam
i radioprogram.
Med uttrycket kommersiell reklam avser grundlagsförslaget rent af-
färsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor el-
ler tjänster m.m; däremot faller inte under detta begrepp reklam som är
inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller
påverka människors beteende i viss riktning. I special motiveringen an-
förs (s. 114) att till den senare sortens reklam, som i dagligt tal brukar
kallas åsiktsannonsering, bör kunna hänföras t.ex. meddelanden från
politiska partier. Det uttalas att det bör finnas möjlighet att i lag medde-
la föreskrifter även om sådan reklam. I sammanhanget hänvisas till
SOU 1990:7 s. 192-199.
Uttrycket annan annonsering anges hygga på begreppsbildningen i Prop. 1990/91:149
den europeiska TV-konventionen och i det aktuella betänkandet av ra-
diolagsutredningen.
Slutligen uttalas om 1 kap. 12 § andra stycket att föreskriften när det
gäller sponsring lämnar samma utrymme för reglering i vanlig lag som i
fråga om kommersiell reklam och annan annonsering.
I september 1990 började Nordisk Television AB sändningarna av sina
program via Tele-X-satelliten ("TV 4").
I en framställning till justitiedepartementet den 3 augusti 1990 har
bolaget hemställt att regeringen snarast vidtar åtgärder för att för riksda-
gen föreslå en lagstiftning som innebär att sändningar från TV 4 kom-
mer att omfattas av samma yttrandefrihetsrättsliga regler som gäller för
de företag som har tillstånd att sända enligt radiolagen. Enligt bolaget
skulle det vara olyckligt om denna fråga fick sin lösning först i samband
med en framtida mer övergripande revidering av den yttrandefrihets-
rättsliga lagstiftningen.
Svenska journalistförbundet har i en framställning till justitiedepar-
tementet den 29 augusti 1990 också framfört krav om lagstiftning i äm-
net.
Med anledning av framställningarna har regeringen den 31 januari
1991 beslutat en proposition om erforderliga lagändringar (prop.
1990/91:94). Propositionen bygger på en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria den 2 december 1990 med förslag till ändringar i
radioansvarighetslagen och lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif-
ter och ljud- och bildupptagningar. Vid ett möte i justitiedepartementet
den 12 december 1990 framförde företrädare för vissa myndigheter samt
företag och organisationer synpunkter på promemorians innehåll.
Propositionen innebär bl.a. att det görs ett tillägg i 1 § första stycket
radioansvarighetslagen om att lagen gäller - förutom yttrandefriheten i
ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) som svenskt program-
företag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket radiolagen - också yttrandefriheten i radioprogram till allmänhe-
ten som förmedlas från annat svenskt programföretag genom satellit-
sändning som utgår från Sverige.
I propositionen föreslås vidare ändringar i radioansvarighetslagen
med utgångspunkt från ett förslag av radiolagsutredningen om att vissa
delar av förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarig-
hetslagen bör inarbetas i lagen, varav kan följa att förordningen som så-
dan upphävs.
Propositionens förslag till ändring i pliktexemplarslagen går ut på att
även satellitsändande företag som måste göra s.k. referensupptagningar
av program enligt radioansvarighetslagen bör vara skyldiga att - sedan de
.35
bevarat upptagningarna i sex månader - lämna dessa som pliktexemplar Prop. 1990/91:149
till arkivet för ljuei oeh bild.
I)e aktuella lagändringarna föresläs träda i kraft den I maj 1991.
36
Prop. 1990/91:149
Under den senare delen av 1980-talet har vi kunnat iaktta en snabb ut-
veckling både när det gäller satellitsänd TV och i fråga om marksänd
TV i utlandet.
Som jag har berört tidigare sänds ett 80-tal programkanaler ut från
satellit över Europa. Det finns ett stort antal specialkanaler med inrikt-
ning mot särskilda intresseområden. Flera nationella TV-företag ligger
bakom redigerade satellitprogram med det bästa ur den egna produktio-
nen. För de reklamfinansierade underhållningskanalernas del märks en
tyngdpunktsförskjutning i riktning från de tidigare "all-europeiska" pro-
grammen till programkanaler som vänder sig till enstaka länder eller
språkområden.
1 många länder har det skett förändringar inom den nationella televi-
sionen. Förändringarna har i allmänhet inneburit att reklamfinansie-
ring har kommit att spela en större roll i den marksända televisionen. I
några länder har de programpolitiska följderna av en intensiv konkur-
rens mellan olika reklamfinansierade TV-företag kommit till klart ut-
tryck i form av ett utslätat programutbud, som främst är inriktat på un-
derhållning.
I de nordiska länderna finns reklamfinansierad TV sedan lång tid i
Finland och Island. I Danmark inleddes sändningar i en delvis reklam-
finansierad andra TV-kanal så sent som år 1988. I Norge pågår förbere-
delserna för att starta en ny reklamfinansierad TV-kanal.
Även inom ljudradions område har det skett förändringar i vår om-
värld, men dessa har haft mindre omfattning än för televisionens del.
Det förekommer satellitsända ljudradioprogram, men betydelsen av des-
sa är begränsad eftersom de satelliter som används inte medger rörlig
mottagning. I den allmänna debatten i Sverige har det framförts förslag
om olika nya former av ljudradiosändningar.
Ett ställningstagande till TV-reklamfrågan i Sverige har, som tidigare
har berörts, förberetts genom två utredningars arbete. TV-utredningens
betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken har en mer principiell inrikt-
ning, medan radiolagsutredningen behandlar lagstiftningsfrågorna i be-
tänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV. Remissbe-
handlingen av utredningarnas förslag, liksom den offentliga debatten, vi-
sar att TV-reklamfrågan i vissa avseenden fortfarande är kontroversiell.
Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har för
möjligheten att utnyttja yttrandefriheten är det angeläget att politiska
beslut om villkoren för radio- och TV-verksamhet kan fattas under så
stor politisk enighet som möjligt. Ämnesområdet är även tekniskt och
lagstiftningsmässigt komplicerat. Av dessa skäl har, som jag nämnt, före-
varande proposition utarbetats i samverkan med en beredningsgrupp
.37
som innehåller representanter för de partier som är representerade i Prop. 1990/91:149
riksdagen.
Utifrån överläggningarna i beredningsgruppen gör jag bedömningen
att de förslag som jag i det följande kommer att lägga fram i allt väsent-
ligt bör kunna få stöd av en bred majoritet i riksdagen. Detta innebär gi-
vetvis inte att åsikterna överensstämmer på varje punkt eller att de som
har andra uppfattningar än mina skulle avstå från att framföra dessa när
ärendet behandlas i riksdagen. Vad jag syftar på är emellertid att bered-
ningsgruppens diskussioner ger mig anledning att förmoda att det finns
en bred samstämmighet i fråga om alla viktiga punkter i förslaget.
De förslag som jag lägger fram innebär bl.a. att det blir möjligt att
använda reklam som inkomstkälla för svensk marksänd telvision och att
ett fristående programföretag skall kunna börja sända marksänd TV med
reklam fr.o.m. slutet av innevarande år. Den nödvändiga lagstiftningen
föreslås träda i kraft den I juli 1991.
förslagen berör också villkoren för Sveriges Radio-koncernens verk-
samhet.
De nuvarande avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncernens
olika företag gäller till utgången av juni 1992. Med hänsyn till att Sveri-
ges Radio-koncernens räkenskaper fr.o.m. år 1990 redovisas per kalen-
derår bör den nuvarande avtalsperioden förlängas med ett halvår till ut-
gången av år 1992. De nya avtalen kommer alltså att börja gälla den 1
januari 1993.
Genom att de innevarande avtalen förlängs behöver inte riksdag och
regering ta slutlig ställning till villkoren för Sveriges Radio för den
kommande avtalsperioden förrän under år 1992. Bl.a. med hänsyn till
att förutsättningarna för Sveriges Radio-koncernen bör kunna över-
blickas när beslut om en fristående reklam-TV-kanal fattas är det emel-
lertid önskvärt att vissa riktlinjer för tiden efter den I januari 1993 an-
ges redan nu.
Mina förslag och bedömningar innehåller följande huvuddelar.
* Inkomster från marknaden för TV-reklam i Sverige skall bidra till
att finansiera svensk marksänd television.
* Ett programföretag som är fristående från Sveriges Radio-
koncernen ges rätt att sända annonsfinansierade TV-program i ett nytt
rikstäckande nät av marksändare.
* lör all marksänd televisionen skall gälla krav på kvalitet och ett
mångsidigt programutbud.
* Sveriges Radio-koncernens uppdrag förblir oförändrat. Sändningar-
na skall ske i två kanaler för television och fyra kanaler för ljudradio.
Organisationen skall förenklas och effektiviseras.
* Sveriges Radio-koncernens verksamhet finansieras i huvudsak med
TV-avgiftsmedel. Koncernens sändningar skall inte innehålla betalda an-
nonser. Finansieringen tas upp till prövning inför medelstilldelningen
för år 1996.
* Avtalen mellan staten och reklam-TV-företaget resp. Sveriges
Radio-koncernen bör löpa på sex år. Reklam-TV-företagets avtalstid bör
38
inledas i slutet av år 1991 eller under år 1992. Sveriges Radios avtal bör Prop. 1990/91:149
gälla fr.o.m. den 1 januari 1993.
* Sändarnätet för rundradio får en ny huvudman. Finansieringssättet
förändras.
* Myndighetsuppgifterna inom rundradions område samordnas.
* De tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio
och television utreds.
1 de följande kapitlen kommer jag att närmare behandla de olika frå-
gorna. I detta sammanhang vill jag anföra vissa principiella motiv för
mina ställningstaganden.
Det nuvarande förbudet mot reklam som en metod att finansiera TV i
Sverige har sin grund i bl.a. de oönskade effekter som förknippas med
sådana sändningar. Som exempel kan nämnas att reklam i etermedierna
har ansetts hota dagstidningarnas ekonomi, att reklam i TV i jämförelse
med annan annonsering uppfattas som påträngande och informations-
fattig och att, som utländska erfarenheter visar, reklamfinansiering kan
leda till ett utslätat programutbud och till-att programföretagens obero-
ende hotas.
Sedan några år tilbaka använder emellertid olika företag satelliter för
att nå den svenska allmänheten med reklamfinansierade TV-sändningar.
För närvarande kan ca 45 % av de svenska hushållen ta emot dessa.
Den pågående utbyggnaden av kabelnät kommer säkerligen att med-
föra att antalet bostäder där det är möjligt att ta emot satellitprogram
ökar ytterligare något. Effekterna av TV-reklam kommer sålunda att
framträda även vid ett bibehållande av nuvarande förbud mot reklamfi-
nansierade sändningar i marknätet, låt vara kanske inte med samma
styrka som i det fallet att marksändningar med reklam når hela folket.
De flesta satellitsända programkanaler har en utformning som är an-
passad till verksamhetens kommersiella syfte. De har en tonvikt på un-
derhållningsprogram av olika slag, och de syftar till all locka den publik
som är attraktiv för annonsörerna. Någon motsvarighet till de krav som
i de flesta länder ställs på den marksända televisionen finns inte för sa-
tellitkanalerna.
Ett medel för att dra en stor publik till en TV-kanal är att förvärva
ensamrätt att sända intressanta sportevenemang, nyare filmer och popu-
lära TV-serier. I en situation med flera reklamsändande TV-företag är
kampen om det mest attraktiva programstoffet ett viktigt inslag i kon-
kurrensen mellan företagen.
För TV-publikens del får denna konkurrens betydelse främst om det
inte är möjligt för alla att ta emot de attraktiva programmen. Om t.ex.
en stor idrottstävling sänds i en satellitkanal i stället för i den marksän-
da televisionen kommer de TV-tittare som saknar tillgång till satellitpro-
gram inte att kunna följa tävlingen i TV. Det spelar däremot ingen roll
39
för publiken om ett visst program sänds i den ena eller andra marksän- Prop. 1990/91:149
da kanalen, förutsatt att mottagningsmöjligheterna är desamma för alla
kanaler.
I takt med att kabelnäten byggs ut kan de satellitsändande program-
företag som har framgång hos publiken förväntas få tillgång till allt stör-
re resurser för att förvärva program. Genom att det inte ställs kulturpo-
litiskt grundade krav på dessa företag kan de dessutom anslå en stor del
av de ökade resurserna till att anskaffa just program inom de mest pu-
blikattraktiva kategorierna. För Sveriges Television kommer en sådan si-
tuation att innebära svårigheter. Företagets förpliktelser omfattar både
att sända populära program till en stor publik och att tillgodose önske-
målen hos mindre grupper. Om inköpskonkurrensen driver upp priser-
na på de mest publikdragande programmen kommer företaget att få det
allt svårare att fullgöra sina förpliktelser mot både stora och små grup-
per bland publiken.
Utöver vad jag redan har sagt anser jag därför att jag kan sammanfat-
ta utvecklingen i följande ordalag. En betydande del av Sveriges befolk-
ning kommer att nås av TV-reklam från satelliter. De reklamsändande
företagens programtablåer kommer att vara sammansatta utifrån kom-
mersiella hänsyn, och de kommer inte att följa några nationellt fastställ-
da riktlinjer vad gäller t.ex. förekomst av program av svenska upphovs-
män eller om svenska förhållanden, eller vad gäller att det skall sändas
nyhets- och aktualitetsprogram. Sveriges Television kommer att få allt
större svårigheter att fylla sin uppgift att sända ett omväxlande program-
utbud till hela svenska folket.
Mot den här bakgrunden finner jag det befogat att förespråka en så-
dan omläggning av TV-politiken att reklamsändningar tillåts i marknät.
I fråga om marksändningar från sändare här i landet kan svenska poli-
tiskt valda organ få inflytande över att programverksamheten i väsentli-
ga avseenden motsvarar de önskemål som bör ställas på en nationell TV-
kanal vad beträffar mångfald, kvalitet och balans. Även med sådana för-
pliktelser bör en marksänd TV-kanal kunna bli så attraktiv för annonsö-
rerna att reklamintäkterna kommer att kunna bekosta en kvalitativt in-
riktad programverksamhet. Det blir då också på ett helt annat sätt än
vid ett fortsatt reklamförbud i marksändningar möjligt att motverka de
oönskade följderna av TV-reklam.
Reklaminkomster kan användas på olika sätt i den marksända televisio-
nen. En möjlighet är att låta reklaminkomster tillsammans med avgifts-
medel finansiera den befintliga televisionen. En sådan blandad finansie-
ring är sedan länge den vanliga i Europa. Om en sådan ordning inför-
des i Sverige skulle resurserna för den befintliga televisionen kunna
ökas, TV-avgifterna sänkas eller bådadera. TV-tittarna skulle kunna dra
fördel av längre sändningstid, mer påkostade program eller lägre TV-
avgifter. Antalet TV-kanaler skulle emellertid förbli oförändrat, åtmin-
40
stone under bästa sändningstid och för de tittare som inte kan ta emot
satellitprogram. De satellitsändande programföretagen skulle spela en li-
ka viktig roll som hittills för de TV-tittare som kan ta emot program-
men. De problem som följer av att vissa intressanta program skulle för-
behållas tittare med tillgång till satellitprogram skulle kvarstå oförän-
d rat.
Mot denna bakgrund förordar jag att reklamintäkter används för att
bekosta ytterligare en TV-kanal. Sändarnätet för den nya kanalen bör
snabbt byggas ut så att sändningarna kan tas emot i alla befolkade delar
av landet.
Ett viktigt skäl för mitt förslag är att ökade valmöjligheter på så sätt
blir tillgängliga för hela befolkningen. Det ökade urval som reklamfi-
nansieringen för med sig blir inte bara förbehållet de hushåll som är ka-
belanslutna eller som har kostat på sig en egen parabolantenn.
Denna lösning innebär också att de problem som kan bli en följd av
att olika programföretag skaffar sig ensamrätt till de mest åtråvärda pro-
grammen blir mindre omfattande. Om olika marksändande TV-företag
kämpar om t.ex. det mest attraktiva sportmaterialet kommer resultatet
inte att bli att vissa grupper bland publiken utestängs från sådana TV-
program som de tidigare har kunnat se.
Ett annat viktigt skäl för att inrätta ytterligare en TV-kanal är att det
på så sätt blir möjligt att låta ett från Sveriges Radio-koncernen friståen-
de programföretag inleda TV-sändningar i Sverige.
Genom att ett nytt programföretag kan verka under full redaktionell
och programmässig självständighet möjliggörs ökad mångfald. Händelser
och skeenden kan belysas från nya synvinklar. Det nya programföreta-
get kommer att kunna organisera verksamheten med utgångspunkt i da-
gens teknik och produktionsförhållanden, och kan utveckla journalisti-
ken och programpolitiken utifrån egna förutsättningar. Förekomsten av
ett nytt programföretag som i viktiga avseenden kommer att arbeta un-
der likartade villkor som Sveriges Television bör också kunna få en sti-
mulerande inverkan på det sistnämnda företaget.
Prop. 1990/91:149
Möjligheten att sända television är en begränsad nationell resurs. Det är
naturligt att den som får tillgång till denna möjlighet också tar på sig ett
ansvar för hur möjligheten används.
Som samlingsbeteckning för de villkor som hittills har gällt för den
svenska televisionen används benämningen "programverksamhet i all-
mänhetens tjänst". Innebörden har av TV-utredningen sammanfattats
under rubrikerna "Geografisk rättvisa", "Redaktionellt oberoende",
"Mångfald och balans" och "Ett omväxlande programutbud av god kva-
litet". Målet är att, inom de begränsningar som resurstillgång och sänd-
ningstid sätter upp, ge hela publiken tillgång till ett intressant program-
utbud. 1 detta ingår att fungera som en arena där åsikter bryts och där
41
olika infallsvinklar prövas samt att sända program som vänder sig till så- Prop. 1990/91:149
väl stora som små grupper inom publiken.
Jag vill understryka att ansvaret att tillgodose mindre gruppers in-
tressen inte är liktydigt med att endast betjäna små grupper av särprägla-
de individer. De flesta människor torde på vissa områden ha smak och
intressen som överensstämmer med majoritetens medan de på andra
områden har önskemål som inte delas av så många andra. I realiteten
ingår alla medborgare i ett stort antal minoriteter. Ett programutbud
som präglas av mångfald tillgodoser därför behovet av omväxling hos en
majoritet inom publiken. Dessutom finns det givetvis TV-tittare som på
grund av t.ex. funktionsnedsättningar eller bristande kunskaper i sven-
ska behöver särskilda åtgärder för att kunna följa programmen.
Utländska erfarenheter visar att reklamfinansierade televisionsföretag
som arbetar helt på den kommersiella marknadens villkor tenderar att
sända ett ensidigt programutbud med tonvikt på underhållningsprogram
som i första hand syftar till att vid varje tillfälle dra största möjliga pu-
blik. Mindre publikgruppers intressen tillgodoses inte. Ett programut-
bud som anpassas till annonsfinansieringens förutsättningar innebär
därför att TV-tittarna får mindre möjlighet att välja mellan program av
olika slag.
Enligt min mening bör ett reklamfinansierat TV-företag vars sänd-
ningar når hela befolkningen ha goda förutsättningar att uppfylla vill-
kor för programverksamheten som går utöver det som kan uppfattas
som optimalt från kommersiell synpunkt. Villkor av detta slag kan gälla
t.ex. ett omväxlande programutbud, som innehåller program av olika
slag och som vänder sig till olika delar av publiken. Finansieringssättet
innebär emellertid att ett reklamfinansierat TV-företag inte kan uppfylla
lika långtgående krav som ett programföretag som finansieras med avgif-
ter.
Genom att såväl reklam-TV-företaget som Sveriges Televisions sänd-
ningar skall uppfylla villkor av angivet slag i fråga om programverksam-
heten kommer emellertid de samlade TV-sändningarna över marknätet
att fungera i allmänhetens tjänst. När det gäller den större delen av pro-
gramutbudet kommer ansvaret för att så sker att vara delat mellan Sve-
riges Television och reklam-TV-företaget. 1 fråga om vissa programtyper
och publikgrupper kommer ansvaret emellertid att som hittills odelat
åvila Sveriges Television.
Av det sagda följer att kraven på Sveriges Televisions programverk-
samhet även i fortsättningen kommer att vara lika omfattande som för
närvarande. Det innebär bl.a. att programutbudet skall vara omväxlande
och ta hänsyn till de skiftande behov, intressen och förutsättningar som
finns i befolkningen, varvid även mindre gruppers intressen skall tillgo-
doses. Det skall finnas utrymme för en mångfald av olika åsikter och
meningsriktningar och för ett mångsidigt utbud av program på svenska
språket och med svenska artister och svenska upphovsmän.
För att dessa ambitioner skall uppfyllas behöver Sveriges Television
sända program av många olika slag, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram,
42
underhållningsprogram av olika slag, kultur- och debattprogram, barn- Prop. 1990/91:149
program samt program om religion och vetenskap. Sveriges Television
måste också ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och
till olika grupper av handikappade.
Även om tillkomsten av ett nytt programföretag innebär att Sveriges
Televisions uppgifter i vad avser en del av programverksamheten kom-
mer att delas med det nya företaget kommer inte Sveriges Televisions
ansvarsområde att bli smalare än vad det är i dag. Det kommer alltså
fortfarande att omfatta allt från nyhetssändningar och populära under-
hållningsprogram till t.ex. särskilda program för hörselskadade perso-
ner. Sveriges Television kan dock vid utformningen av sin program-
verksamhet ta hänsyn även till vad det nya programföretaget sänder.
Det kan anföras skäl för att såväl ett nytt TV-företag som Sveriges Tele-
vision får rätt att finansiera sina sändningar genom att sända betalda an-
nonser. Ett argument är att en större del av den möjliga reklaminkom-
sten då utnyttjas för TV-ändamål, ett annat är att det kommer att bli lät-
tare att finansiera resursförstärkningar till Sveriges Radio-koncernen.
Ännu ett argument är att behovet av TV-avgiftsmedel kan bli lägre om
Sveriges Radio-koncernen delvis kan finansieras med reklam. Ett ytterli-
gare argument är att konkurrens mellan flera reklam-TV-företag leder
till gynnsammare villkor för annonsörerna.
För egen del anser jag inte att Sveriges Television, åtminstone inte
för närvarande, bör få möjlighet att sända betalda annonser. Det främsta
skälet för min uppfattning är att reklamfinansiering kan hota program-
verksamhetens integritet.
Det nya fristående TV-företaget kommer att ha en självständig ställ-
ning i förhållande till Sveriges Radio men kommer att vara beroende av
reklaminkomster för att finansiera verksamheten. Utländska erfarenhe-
ter tyder på att finansiering med reklam påverkar programpolitiken i
särskilt hög grad i en situation då flera inhemska TV-företag tävlar om
inkomsterna från den nationella reklammarknaden. I de länder där
man har en sådan situation leder konkurrensen mellan olika program-
företag till att programmen anpassas till en minsta gemensam nämnare
för publiksmaken. Konkurrens på TV-reklammarknaden innebär visser-
ligen att annonsörerna får flera TV-företag att välja mellan men medför
att publikens valmöjligheter krymper. Om det däremot finns TV-företag
som är oberoende av reklaminkomster och som därför inte tvingas ta
hänsyn till annonsörernas önskemål, måste ett reklamfinansierat TV-
företag kunna mäta sig med det reklamfria företaget för att kunna be-
hålla publikens förtroende och därmed sina inkomstmöjligheter på sikt.
Jag vill också peka på svårigheterna att, i varje fall i nuvarande kon-
junkturläge, finansiera två TV-kanaler med reklam. Det finns också en
risk för att dagspressen, som redan känner av vikande annonsinkomster.
43
skulle få stora svårigheter om en stor del av annonseringen överfördes
till televisionen.
Om Sveriges Television skall behållas som ett reklamfritt företag blir
det emellertid nödvändigt att på andra sätt se till att Sveriges Radio-
koncernen får tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att kunna full-
göra sitt uppdrag. I det sammanhanget bör man bl.a. ta hänsyn till att
den ökade inköpskonkurrensen har medfört kraftiga prisstegringar på
vissa typer av programmaterial.
Eftersom vi i Sverige inte har erfarenhet av TV-reklam i stor skala
går det inte att med full säkerhet bedöma hur stora resurser som kan
tillföras svensk television från TV-reklammarknaden. De uppskattningar
som har gjorts har använt olika metoder och utgått från olika antagan-
den i fråga om vilka villkor som skall gälla för reklamsändningarna. De
har därför givit olika resultat.
Man kan emellertid konstatera att ett TV-företag som får tillgång till
ett rikstäckande nät av marksändare kommer att få en avsevärd konkur-
rensfördel i form av högre befolkningstäckning i förhållande till de pro-
gramföretag som utnyttjar satellit. Enligt min bedömning bör man där-
för kunna räkna med att reklamsändningar i en TV-kanal efter en upp-
byggnadsperiod skulle kunna ge en årlig inkomst i storleksordningen
uppemot 1,5 miljard kr.
Jag drar därav slutsatsen att inkomsterna från reklam i TV inte bara
kommer att vara tillräckliga för att möjliggöra ytterligare en rikstäckan-
de marksänd TV-kanal utan att det även kan komma att vara möjligt att,
utan att ge avkall på kvalitetskraven, avlänka en del av reklaminkomst-
erna i form av en koncessionsavgift för att finansiera en del av Sveriges
Radios verksamhet.
En koncessionsavgift från den marksända reklamfinansierade televi-
sionen bedöms för närvarande komma att kunna avkasta ungefär 300
milj.kr. per år sedan verksamheten kommit i gång. Om dessa inkomster
tillförs rundradiokontot bör de tillsammans med en måttlig realhöjning
av TV-avgifterna möjliggöra att Sveriges Radio får ett reformbelopp av
tillräcklig storlek.
Svårigheterna att förutse hur reklamintäkter och kostnader kommer
att utvecklas innebär emellertid att mina beräkningar med nödvändig-
het måste bli osäkra. Det är därför knappast välbetänkt att nu låsa finan-
sieringsförutsättningarna för en så lång period som det är tänkt att avta-
len skall gälla. Jag förordar därför att finansieringen tas upp till pröv-
ning efter en lämplig tidsperiod, förslagsvis i samband med medelsbe-
räkningen för år 1996. Om det vid en sådan kontrollstation visar sig att
den nu föreslagna finansieringsmetoden inte ger tillräckliga resurser för
att Sveriges Radio skall kunna uppfylla sina åtaganden bör man enligt
min mening på nytt pröva frågan om rätt för Sveriges Television att sän-
da annonser mot betalning.
Prop. 1990/91:149
44
4.1.1 Behovet av lagstiftning och lagstiftningens karaktär
Radiolagsutredningen har ansett att införandet av reklamfinansierad te-
levision motiverar ny lagstiftning i ett flertal hänseenden. Ingen remiss-
instans har uttryckt någon annan mening än utredningen, vars förslag i
stort sett har tagits emot väl.
Sedan utredningens betänkande offentliggjordes har regeringen lagt
fram propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag för bl.a. ra-
dio och TV (prop. 1990/91:64). Jag har beskrivit delar av förslaget tidi-
gare (se avsnitt 2.5).
Reklamfrågan motiverar ny lagstiftning främst med hänsyn till radio-
lagens krav om att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opar-
tiskl (6 § första stycket radiolagen). Kravet på opartiskhet betyder enligt
radionämndens praxis bl.a. att ett programföretag bör vara försiktigt
med att sända program eller programinslag som innebär ett reklambeto-
nat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.
Genom lagstiftning måste således åstadkommas att kravet på opar-
tiskhet förlorar sin betydelse när det gäller bedömningen av reklamin-
slagen i en reklamfinansierad television.
De normer som behövs för reklamfinansierade TV- sändningar i
marknätet bör utformas så att vårt land i den delen kan uppfylla kraven
i den europeiska TV- konventionen (jfr nästa avsnitt). Regler av detta
slag gäller yttrandefriheten i den mening som regeringsformen (om-
tryckt 1988:1444) avser.
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefri-
het och informationsfrihet (2 kap. I 5 regeringsformen). Yttrandefrihe-
ten beskrivs i regeringsformen som en frihet att i tal, skrift eller bild el-
ler på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och
känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot
upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Regeringsformens yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. I princip har
det samma omfattning som motsvarande begrepp enligt artikel 10 i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna. Regeringsformens föreskrifter om yttran-
defriheten gäller därför även den kommersiella reklamen.
Yttrandefriheten får begränsas, men regeringsformen kräver, bortsett
från ett par fall som här saknar intresse, att detta sker genom lag (2 kap.
12 § första stycket första meningen regeringsformen). På grund av den-
na föreskrift uttalades i lagrådsremissen att det får anses att avtalsbestäm-
Prop. 1990/91:149
45
melser, som begränsar företagets yttrandefrihet i de tillståndspliktiga Prop. 1990/91:149
sändningarna, måste ha stöd i lag (jfr prop. 1977/78:91 s. 230 och Ds U
1987:2 s. 1 11-1 15 och 134-137).
Lagrådsremissen byggde därför på den hittills tillämpade ordningen,
enligt vilken det - förutom reglerna i radiolagen - finns ett avtal mellan
staten och varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i före-
tagets sändningar regleras.
Lagrådet uttalar att avtalsregleringen av yttrandefriheten i programfö-
retags sändningar härrör från tiden före radiolagens koncessionssystem
och tillkomsten av regeringsformen med dess utbyggda skydd för yttran-
defriheten. Ordningen med lagföreskrifter om avtalsreglering av yttran-
defriheten har godtagits av riksdagen efter regeringsformens tillkomst.
Lagrådet finner det emellertid inte berättigat att anse att en konstitutio-
nell praxis etablerats härigenom. Yttrandefrihetsbegränsningar genom
avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd i regeringsformen.
Numera bör också beaktas att det kan bli aktuellt att koncessionssyste-
met skall tillämpas på programföretag som finansiellt är oberoende av
det allmänna och att sådana system ger vida styrningsmöjligheter, när
grunderna för tillståndgivningen inte är rättsligt fastlagda.
Ett godtagande av avtalsordningen får vidare enligt lagrådet en preju-
dicerande verkan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden
än de nu rådande.
Lagrådet ställer sig därför synnerligen tveksamt till ett ytterligare be-
fästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen. Det står klart att
lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag framförts att nu etable-
ra den, särskilt mot bakgrund av den förstärkning av skyddet för yttran-
defriheten som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag syftar till.
1 sammanhanget vill lagrådet nämna att nu gällande rundradiokon-
cessioner enligt 5 § radiolagen inte har meddelats genom regeringsbeslut
i vanlig ordning utan intagits i avtal som jag träffat med programföreta-
gen med stöd av regeringens bemyndigande. Att avtala om koncession är
enligt lagrådet en egenartad och för vårt rättssystem främmande metod;
meddelandet av koncession i ett administrativt system är ett offentlig-
rättsligt förvaltningsbeslut som skall kunna kontrolleras och i förekom-
mande fall överprövas i den ordning som gäller för sådana beslut.
Lagrådet har även erinringar mot den lagtekniska lösningen i lag-
rådsremissen, enligt vilken flertalet av de nya bestämmelserna skulle
samlas i en särskild lagom annonser i televisionen.
Vad angår lagrådets synpunkter på frågan om att ta in yttrandefri-
hetsbegränsande bestämmelser i avtal mellan staten och programföreta-
gen vill jag anföra följande.
1 det år 1986 till lagrådet remitterade grundlagsförslaget gällande ytt-
randefriheten i andra medier än tryckta skrifter föreslogs bl.a. följande
bestämmelse (16 kap. 3 § första stycket).
I lag får föreskrivas att sådant tillstånd att sända program i eter- eller
trådsändning som omfattar hela landet eller en del av detta får ges en-
bart till någon eller några svenska juridiska personer (programföretag). 1
sådant fall får villkor för sändningsverksamheten också bestämmas ge-
46
nom avtal. Villkor som avser begränsning av yttrandefriheten skall där- Prop. 1990/91:149
vid ha stöd av lag enligt 1 § andra stycket.
1986 års lagrådsremiss gav således uttryckligt stöd för konstruktionen
med avtal mellan staten ochprogramföretagen, i vilka det materiella in-
nehållet i sändningar regleras. Lagrådet hade inte något att invända mot
en sådan ordning (se prop. 1986/87:151 s. 301 och 312).
Den proposition med förslag till yttrandefrihetsgrundlag som nu be-
handlas av konstitutionsutskottet innehåller i 3 kap. 2 § första stycket
en bestämmelse om att rätten att sända radioprogram på annat sätt än
genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om till-
stånd och villkor för att sända.
I propositionens förslag till lagtext nämns således inte ordet avtal.
I den allmänna motiveringen säger emellertid föredragande statsrådet
följande (prop. 1990/91:64 s. 81).
Det koncessionssystem vi nu har baseras delvis på avtal mellan staten
och programföretagen. Den i lagrådsremissen år 1986 framlagda tanken
på att i grundlag klargöra att ett sådant system är tillåtet kan sägas ha le-
gat väl i linje med en strävan som på skilda sätt kom till synes i remis-
sen. Den strävan gick ut på att grundlagen skulle bli i viss mening neu-
tral.
Neutraliteten skulle avse den utveckling av möjligheterna till rund-
radioverksamhet som kunde komma att äga rum i landet. Grundlagen
skulle inte innebära ett ställningstagande till förmån för någon av de oli-
ka uppfattningar som förekommer i frågor om hur sådan radioverksam-
het bör vara ordnad. Härigenom skulle en debatt om radions framtida
användning kunna fortgå utan inslag av argumentering på konstitutio-
nella grunder därför att grundlagen inte föreskrev en viss ordning.
Den nya grundlagen bör enligt föredraganden (se anförd prop. s. 82)
inte lägga fast någon viss ordning för hur ljudradio- och IV-
verksamheten i landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör
lämna öppet för sådana regler som bör kunna finnas när verksamheten
bedrivs av ett företag med en sådan särställning som i dag tillkommer
Sveriges Radio. Grundlagen bör följaktligen bl.a. ge utrymme för lag-
stiftning som gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd att
sända.
Vid sin granskning av detta grund lagsärende hösten 1990 hade lagrå-
det inga synpunkter på systemet med avtal mellan staten och program-
företagen.
Riksdagen har vid två tillfallen efter tillkomsten av regeringsformens
nuvarande regler godtagit gällande ordning med avtal mellan staten och
programföretagen, nämligen vid ändring av radiolagen 1978 (prop.
1977/78:91, KrU 24, KU 2 y) och i samband med behandling 1986 av
frågor om Sveriges Radios verksamhet (prop. 1985/86:99, KrU 21, KU
14 y). Jag är i motsats till lagrådet benägen att anse att denna ordning
får anses godtagen såsom förenlig med regeringsformen. Vidare är i sam-
manhanget av intresse att motiven till förslaget till yttrandefrihetsgrund-
lag tydligt visar, att avsikten har varit att inte lägga hinder i vägen för att
staten och ett programföretag i fortsättningen kommer överens om vill-
koren för företagets sändningsrätt.
Goda skäl talar för en sådan hållning. När det gäller markbundna
TV-sändningar finns det med dagens teknik endast utrymme för två yt-
47
terligare rikstäckande kanaler utöver de två som Sveriges Television sän- Prop. 1990/91:149
der. Den mångfald i meningsriktningar som på grund av den grundlags-
fästa etableringsfriheten är realiserbar för de tryckta mediernas del kan
därför i varje fall för överskådlig framtid inte åstadkommas inom televi-
sionen. Med hänsyn till detta bör de företag som får tillstånd att sända
vara beredda att åta sig vissa förpliktelser som staten saknar anledning
att vilja ställa på de tryckta medierna. Sådana förpliktelser kan t.ex. syfta
till att säkerställa att en programkanal speglar en mångfald av menings-
riktningar. Det är inte i alla avseenden lämpligt att sådana förpliktelser
formuleras som generella föreskrifter.
Avtalen mellan staten och programföretagen är i strikt juridisk me-
ning "villkor för att sända" snarare än egentliga avtal. Motiven till den
föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen godtar uttryckligen såsom villkor
för att sända ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndsha-
varna som finns idag (se prop. 1990/91:64 s. 116).
Mot den nu angivna bakgrunden är omständigheterna enligt min
mening inte sådana, att man bör frångå lagrådsremissens uppläggning i
det här aktuella hänseendet. Jag delar emellertid lagrådets uppfattning
att sändningstillståndet inte bör ha formen av ett avtal mellan staten och
programföretaget. Sändningstillstånden bör i fortsättningen meddelas ge-
nom offentligrättsliga förvaltningsheslut.
När det gäller de lagtekniska aspekterna på den reglering som behövs
har jag med anledning av lagrådets yttrande kommit till slutsatsen att
det är att föredra att direkt i radiolagen reglera vad som bör gälla om
annonstiden i televisionen framför att utforma en särskild lag om detta.
Mitt förslag innebär därför att radiolagen tillförs ett antal paragrafer.
Det uppstår då ett behov att på vissa punkter ändra lagtexten redaktio-
nellt i förhållande till lagrådsremissens förslag. Vidare bör rubriker sät-
tas in före vissa paragrafer.
Om de i lagrådsremissen föreslagna reglerna och deras motiv säger
lagrådet att de i hög grad förlitar sig på begrepp och tolkningar som har
utvecklats inom å ena sidan marknadsrätten och marknadsdomstolen
och å andra sidan radiorätten och radionämnden. Lagrådet anser att det
har blivit en vidlyftig, svårgenomtränglig och i hög grad begrepps- och
motivstyrd reglering. Det finns enligt lagrådet anledning att räkna med
att det kommer att uppstå tolkningssvårigheter och spänningar mellan
principerna.
Härtill kommer enligt lagrådet att regleringen i olika delar avviker
från den europeiska TV- konventionen, vilket torde komma att leda till
nya spänningar när konventionen har trätt i kraft och börjar tillämpas.
Jag vill kommentera dessa synpunkter något.
f örhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen har behandlats
i en rad lagstiftnings- och utredningssammanhang under det här år-
hundradet. Särskilt efter tillkomsten av 1931 års lag mot illojal konkur-
rens har ämnet tilldragit sig ständig uppmärksamhet. Amnel känneteck-
nas av att tolkningssvårigheter föreligger och av att det råder spänningar
48
mellan olika principer (se t.ex. rättsfallen NJA 1975 s. 589 och 1977 s. Prop. 1990/91:149
751).
Regelsystemet för radio och TV är på viktiga punkter inspirerat av
tryckfrihetsrätten. Samtidigt bedrivs rundradioverksamheten i huvudsak
inom ramen för ett dominerande och icke reklamfinansierat företag,
Sveriges Radio. Uppgiften nu är att ändra regelsystemet så att också re-
klamfinaniserad television kan bli verklighet. Detta innebär ofrånkomli-
gen att tolkningssvårigheterna och spänningarna från det tryckfrihets-
rättsliga området överförs till radiorätten. Vad lagrådet säger om en
begrepps- och motivstyrd reglering bör ses mot denna bakgrund.
Jag ser det för min del snarast som en fördel att de föreslagna regler-
na följs av så utförliga motiv som här sker. Därigenom torde eventuella
tolkningssvårigheter bli mindre än om motiven till lagstiftningen var
mera knapphändiga.
Vad gäller TV-konventionen har jag redan nämnt att vi bör utforma
regleringen så att vårt land när det gäller reklamfinansierade TV-
sändningar i marknätet kan uppfylla konventionens krav. Därmed är
emellertid inte sagt att våra regler måste vara identiska med konventio-
nens regler. Konventionen är inte ett instrument för att harmonisera
staters inhemska rätt eller över huvud taget avsedd att nödvändigtvis bli
en del av en stats inhemska rätt. Detta framgår särskilt av två bestäm-
melser i konventionen:
- Artikel 28 tillåter uttryckligen en stat att tillämpa mer restriktiva
och detaljerade regler än dem som föreskrivs i konventionen i fråga om
programtjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpme-
del som konventionsstaten har jurisdiktion över.
- Artikel 5:1 som ålägger de sändande staterna att "genom lämpliga
åtgärder av sina behöriga organ" uppfylla konventionens krav.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot de remitterade förslagen
vad gäller radioansvarighetslagen, lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.
Däremot har lagrådet ansett att det inte är påkallat att ändra lagen
(1982:460) om ansvarighet för närradio, lagen (1982:521) om ansvarig-
het för radio- och kassettidningar och lagen (1985:1057) om ansvarighet
för lokala kabelsändningar. Vad gäller lagarna om ansvarighet för närra-
dio och lokala kabelsändningar innebär förslaget till yttrandefrihets-
grundlag i sak detsamma som de remitterade förslagen. Med hänsyn
härtill anser jag att man i denna del kan avstå från lagändringar trots att
yttrandefrihetsgrundlagen avses träda i kraft först den 1 januari 1992.
Jag delar lagrådets uppfattning i fråga om att lagen om ansvarighet för
radio- och kassettidningar inte bör ändras.
Vad gäller reklamfrågan är mina förslag i princip begränsade till te-
levisionen. Tre undantag finns dock.
Det första har avseende på förbudet för myndigheter och andra all-
männa organ i 8 § radiolagen att ingripa med censuråtgärder mot sänd-
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
ningar (se avsnitt 4.2.1). Denna paragraf gäller liksom radiolagen i öv- Prop. 1990/91:149
rigt både ljudradio och TV. För att marknadsdomstolen inte skall anse
sig förhindrad att meddela vitesförbud mot otillbörlig TV-reklam, före-
slår jag att det i paragrafen tas in en hänvisning till marknadsförings-
rättslig lagstiftning. Eiffekten av en sådan hänvisning blir att marknads-
domstolen också kan förbjuda otillbörlig reklam i ljudradio.
Det andra undantaget, där mina förslag på reklamområdet även avser
ljudradio, gäller vad som enligt radiolagen i fortsättningen bör förstås
med reklam (se avsnitt 4.2.2). Om man skall införa en uttrycklig re-
klamdefinition i radiolagen, bör den inte skilja mellan ljudradio och te-
levision, utan det naturliga är i stället att en sådan regel får betydelse för
alla företag som är programföretag i radiolagens mening, även t.ex. Sve-
riges Riksradio AB som bara sänder ljudradioprogram.
Som det tredje undantaget, där min inställning också gäller ljudra-
dio, kan betraktas vad jag föreslår i fråga om möjligheterna att på mark-
nadsföri ngsrättsl ig väg motverka alkohol- och tobaksreklam (se avsnitt
4.6.2). Gällande lagstiftning om detta har en i princip generell utform-
ning och tar - trots den hittillsvarande politiken att inte tillåta reklamfi-
nansierade sändningar i radio eller TV - sikte på bl.a. reklam i dessa
medier. Mot denna bakgrund anser jag att ändringar i lagstiftningen inte
heller bör skilja mellan radio och TV.
4.1.2 Vissa kommentarer med anledning av remissutfallet på
radiolagsutredningens betänkande
Frågan om uttryckliga reklamförbud når del gäller reklam i TV
Innan jag går närmare in på enskildheterna i det regelverk som jag före-
slår vill jag kommentera några synpunkter som har framförts vid re-
missbehandlingen av radiolagsutredningens betänkande.
Vissa remissinstanser har rest krav på ett antal uttryckliga reklamför-
bud just när det gäller reklam i TV. 1 Jikemedelsreklam har nämnts, li-
kaså könsdiskriminerande reklam och sådana tecknade serieprogram i
TV som fungerar som en sorts marknadsföring till barn. Konsumentver-
ket har för sin del också efterlyst en möjlighet att ålägga ett reklam- TV-
företag att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilseledande mark-
nadsföring).
Med anledning av synpunkter av detta slag vill jag betona vad jag nu
ser som min uppgift. Det är att föreslå de lagändringar som behövs för
att det markbundna sändningsnätet skall kunna användas för reklamfi-
nansierade TV-sändningar. Den lagstiftning av marknadsföringsrättslig
art som gäller för reklam i allmänhet, kommer därmed att kunna till-
ämpas även på reklam i TV. Däremot menar jag inte att det bör vara en
förutsättning för reklamfinansierade TV-sändningar-i marknätet att man
mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.
Jag kan emellertid upplysa att statsrådet Wallström inom kort avser
att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare för
att se över marknadsföringslagen. Enligt vad jag har inhämtat kommer
50
en av uppgifterna i detta utredningsarbete att gälla marknadsföringen i
olika nya medier som inte spelade någon nämnvärd roll hos oss när
1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kom till.
Vad gäller läkemedelsreklamen vill jag härutöver tillägga att läkeme-
delsbranschen har egna regler om marknadsföring av läkemedel.1 Enligt
dessa regler får information om läkemedel endast avse sådana läkemedel
som har registrerats hos läkemedelsverket, som sedan den 1 juli 1990 är
den ansvariga myndigheten på läkemedelsområdet. Vidare anges att in-
formation till allmänheten om receptbelagda läkemedel endast får ske i
den utsträckning som läkemedelsverket medger det. En särskild nämnd,
Nämnden för Bedömning av läkemedelsinformation (NBL), kan pröva
om en marknadsföringsåtgärd strider mot reglerna.
Reklam i TV vänder sig till en stor och allmän publik. Det kan där-
för inte förutses att läkemedelsverket kommer att utnyttja sin möjlighet
enligt de utomrättsliga reglerna att tillåta reklam till allmänheten för re-
ceptbelagda läkemedel, om det är fråga om TV-reklam. Jag har inhämtat
att verkets möjlighet att tillåta reklam till allmänheten för receptbelagda
läkemedel snarare är avsedd att kunna användas när det gäller reklam i
exempelvis tidskrifter som vänder sig till särskilda grupper som lider av
en viss sjukdom.
Jag har också inhämtat att företagen inom läkemedelsbranschen no-
ga följer det utomrättsliga regelverket. Med hänsyn till dessa regler be-
höver man således inte befara att det i den marksända televisionen kom-
mer att göras reklam för receptbelagda läkemedel. Trots den europeiska
TV-konventionens regel om förbud mot reklam i TV för sådana läkeme-
del som är receptbelagda i det sändande landet (artikel 15:3) anser jag
därför att vi inte behöver lagstifta vad gäller läkemedelsreklam i TV.
Frågan om ratifikation av den europeiska TV- konventionen
Med anledning av vad en remissinstans har yttrat förtjänar det även att
nämnas att det i detta sammanhang inte är aktuellt att ta ställning till all
lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna tillträda IV-
konventionen. f rågan om ratifikation av konventionen och vilken lag-
stiftning som är nödvändig och mest lämplig från denna synpunkt får
bedömas sedan radiolagsutredningen har avgett förslag i ämnet. Det för-
hållandet att de av mig förordade markbundna reklam-TV-sändningarna
kommer att kunna tas emot även i grannländerna - och således bli
gränsöverskridande i konventionens mening (se artikel 3) - medför dock
att man vid lagstiftningens utformning bör ta den hänsyn till konventio-
nen som behövs.
1 Regler för läkemedelsinformation, antagna av Läkemedelsindustri-
föreningen och Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska
Industrier, gällande fr.o.m. den 1 januari 1990.
Prop. 1990/91:149
51
Forhållandet mellan ett reklamfinansierat TV-företag oeh annonsörerna Prop. 1990/91:149
En remissinstans, Stockholms tingsrätt, har tagit upp frågan hur det
skall kunna undvikas att annonsörer får ett bestämmande inflytande
över programverksamheten. Tingsrätten anser att den frågan är väsentlig
och bör utredas närmare.
Jag delar uppfattningen att en väsentlig fråga som inte bör förbigås
gäller förhållandet mellan ett reklamfinansierat TV-företag och dess an-
nonsörer.
En av grundstenarna i den svenska demokratiska samhällsstrukturen
är existensen av självständiga massmedier. Genom att pressen och eter-
medierna står fria i förhållande till mäktiga grupper i samhället kan de
sätta fingret på problem och dra igång debatter även när de makthavare
som berörs helst vill slippa publicitet. Genom att massmedierna fung-
erar på detta sätt förbättras medborgarnas möjligheter att hålla sig infor-
merade och därmed deras förmåga till väl underbyggda valhandlingar.
En av de viktigaste uppgifterna för den statliga massmediepolitiken är
att skapa sådana förhållanden att massmediernas oberoende inte hotas.
Den lagstiftning som gäller till skydd för yttrandefriheten i vårt land
innebär bl.a. att utgivaren av en tidning ensam ansvarar för tidningens
innehåll. Motsvarande ordning gäller för programföretagens sändningar
och i princip även i övrigt på radio- och TV-området. På detta område
har det också vidtagits andra åtgärder för att säkerställa mediernas obe-
roende. Beträffande Sveriges Radio-koncernen kan t.ex. nämnas att fi-
nansieringsförutsättningarna bestäms för lång tid och att efterlevnaden
av bestämmelserna för sändningsrättens utövande övervakas av ett organ
som står fritt i förhållande till såväl bolagets ägare som den politiska
makten.
Reklamfinanserade TV-sändningar gör att frågan om annonsörernas
inflytande kommer i förgrunden.
För den som annonserar i en reklamkanal utgör de program som
sänds det nödvändiga lockbetet för att publiken skall nås av reklambud-
skapet. En annonsörs bedömning av programmen baseras därför på i
vilken utsträckning dessa förmår attrahera den publik som annonsören
önskar komma i kontakt med. Detta behöver inte vara liktydigt med att
programmen når en stor publik. I vissa fall kan det för en annonsör va-
ra mera fördelaktigt att nå en i absoluta tal mindre men mer köpvillig
publik än en större publik, vars köpbenägenhet är lägre i fråga om den
aktuella produkten.
Annonsörer kan också på annat sätt ha synpunkter på programverk-
samheten. Ett program som tar upp ett kontroversiellt ämne vilket kan-
ske framstår som mycket stötande för delar av publiken, kan leda till att
tittare får negativa associationer även till produkter som annonseras i
anslutning till programmet, l ör annonsörerna är program av detta slag
mindre önskvärda. Särskilt kan detta gälla program som kritiskt grans-
kar den verksamhet som viktiga annonsörer bedriver.
Vad som har sagts nu visar att annonsörers inflytande kan ta sig oli-
ka uttryck. Inflytandet kan göra sig gällande indirekt genom att det re-
52
klamberoende TV- företaget anpassar sin programtablå efter vad företa- Prop. 1990/91:149
get tror medför ökad efterfrågan på annonstid Men inflytandet kan
också vara mer direkt och ta sig uttryck i att annonsörer för fram och
får gehör för synpunkter på bestämda program. Den mest långtgående
formen av annonsörsinflytande föreligger antagligen när programföreta-
get överlåter urvalet av program till särskilda förmedlingsföretag som le-
vererar ett programinnehåll med redan insatta reklaminslag.
Ett starkt beroende av annonsörer kan uppenbarligen komma i kon-
flikt med det krav som bör gälla att även den reklamfinansierade televi-
sionen skall verka i allmänhetens tjänst. En inriktning på den mest köp-
villiga publiken kan leda till att t.ex. äldre personer, som ofta ser
mycket på TV, nedprioriteras som målgrupp för programverksamheten.
Om hänsynen till annonsörerna medför att programföretaget undviker
kontroversiella program avhänder sig företaget möjligheten att använda
det unika bildmedium som televisionen är för att uppmärksamma orätt-
visor och brister i samhället.
Jag är medveten om de risker som finns för att den reklamfinansiera-
de televisionen visar alltför stor lyhördhet för annonsörernas önskemål
och därmed eftersätter skyldigheterna mot publiken. Jag är också be-
redd att vidta åtgärder för att motverka en sådan utveckling. Det kan bli
fråga om åtgärder av olika slag.
Ett grundläggande krav på ett programföretag som har rätt att sända
rikstäckande TV-program med reklam från marksändare bör vara att fö-
retaget tar det odelade ansvaret för sändningarnas innehåll. Som jag har
nämnt innebär gällande ordning att den som är utgivare i fråga om ett
program ensam ansvarar för sändningsinnehållet. De närmare bestäm-
melserna om detta finns i radioansvarighetslagen. Vidare är i detta sam-
manhang av betydelse att det i radiolagen föreskrivs att varje programfö-
retag ensamt avgör vad som skall förekomma i en sändning som företa-
get anordnar med stöd av sändningstillståndet (5 § tredje stycket första
meningen radiolagen). Denna föreskrift har hittills betytt mest genom
att den utgjort ett stöd när ett programföretag har velat värja sig mot
otillbörliga påtryckningar från staten eller andra maktgrupper. Jag vill
emellertid understryka att föreskriften, för ett programföretag som är
beroende av reklamintäkter, också bör anses innebära att företaget skall
slå vakt om sin integritet i förhållande till annonsörerna.
Också på andra sätt bör det radiorättsliga regelverket kunna spela en
positiv roll för att motverka att programsättningen helt anpassas till an-
nonsörernas önskemål. Vad jag här tänker på är de krav i fråga om pro-
gramutbud m.m. som bör ställas på företaget för att det skall få sänd-
ningsrätt.
Gällande avtal mellan staten och programföretagen inom Sveriges
Radio-koncernen innehåller långtgående krav i fråga om t.ex. nyhetsbe-
vakning, kultur, program för små och stora publikgrupper, program
med svenska upphovsmän och svenska artister och program för handi-
kappade och språkliga minoriteter. Ett företag som skall få sina inkom-
ster från försäljning av reklamtid bör inte vara skyldigt att göra långtgå-
53
ende åtaganden till förmån för minoritetsgrupper, men i princip bör en- Prop. 1990/91:149
ligt min mening också ett reklam-TV-företag åta sig förpliktelser i fråga
om programutbudet. På så sätt kan det undvikas att köpsvaga grupper
blir utan program i reklamtelevisionen.
Även i en situation med marksänd reklamteicvision bör TV-tittarna
ha tillgång till ett reklamfritt alternativ. Reklamfri TV och reklam-TV
kommer således att konkurrera om tittarna. Förekomsten av sådan kon-
kurrens är viktig för att förebygga att annonsörerna skaffar sig inflytan-
de över reklam-TV-företagets programverksamhet. En reklamfri TV-
kanal behöver inte maximera sin publik för att tillmötesgå olika annon-
sörers intressen. Inte heller behöver en sådan kanal överväga om inne-
hållet i ett kontroversiellt program kan stöta bort presumtiva annonsö-
rer.
Ett TV-företag som på rätt sätt utnyttjar den frihet som det innebär
att inte behöva jaga reklamintäkter, kommer att kunna utforma ett
självständigt, intressant och omväxlande programutbud med vilket pu-
bliken kan jämföra reklam-TV-företagets program. Publiken blir där-
med inte hänvisad till de reklamfinansierade sändningarna om dessa till
följd av annonsörsberoende framstår som försiktiga, utslätade eller för-
utsägbara. Ett reklamfinansierat TV-företag som vill behålla sin ställning
hos publiken och sina utsikter till långsiktig överlevnad har alltså skäl
att söka undvika att hänsynen till annonsörerna leder till ett följsamt
och ointressant programutbud.
Sammanfattningsvis menar jag att man inte bör negligera riskerna
för att ett reklamfinansierat TV-företag blir beroende av annonsörerna.
Som jag har anfört bör det emellertid finnas goda möjligheter att mot-
verka att beroendet av reklamintäkter påverkar programföretagets själv-
ständighet eller leder till stora anpassningar av programutbudet.
Hegreppel radioprogram
Kabelnämnden har i sitt remissyttrande uttryckt farhågor för att vissa
regler som radiolagsutredningen föreslagit kan kringgås av det skälet att
en del uttryck som utredningen laborerar med inte definieras.
Bl.a. påpekar nämnden att begreppet radioprogram i radiolagen är
oklart, eftersom det kan vara svårt att i ett visst fall avgöra om det rör
sig om ett eller flera program.
Det är riktigt att man av definitionen av begreppet radioprogram i
radiolagen inte får något svar på frågan om en viss utsändning består av
ett eller flera program. För lagstiftaren var detta helt ovidkommande
när radiolagen skrevs år 1966 och begreppet radioprogram definierades.
Sverige är inte unikt i detta hänseende. Situationen är praktiskt taget
densamma i de länder som redan har reklam i TV, omgärdad av mer el-
ler mindre stränga regler för inplaceringen. 1 utlandet har man uppen-
barligen kunnat leva med den föreliggande oklarheten hos programbe-
greppet. Eventuella problem bör därför kunna bemästras. Utgångspunk-
ten bör rimligen vara hur ett programföretag självt väljer att presentera
sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som ett program
54
bör alltså normalt kunna betraktas som ett program. Jag noterar i detta Prop. 1990/91:149
sammanhang att inget av TV-företagen bland remissinstanserna har gjort
några invändningar mot radiolagsutredningens förslag i det här avseen-
det.
Jag återkommer till begreppet radioprogram längre fram (se avsnitt
4.5.3).
Minimitiden för en viss annons
Ett par av de regler som radiolagsutredningen har föreslagit finner jag
vara mindre lämpliga. En av dessa gäller att en annons inte skall få vara
kortare än 20 sekunder. Alla remissinstanser som kommenterat det för-
slaget har rest invändningar och ansett att det inte bör införas någon så-
dan regel. Jag har tagit intryck av dessa synpunkter och delar de flesta
av de aktuella remissinstansernas inställning att det inte finns tillräckli-
ga skäl att föreskriva någonting om minimitiden för en annons.
Jag vill tillägga att frånvaron av en regel av detta slag inte betyder att
en annons får vara hur kort som helst. Av marknadsföringslagen följer
ett krav på att reklam skall vara lätt att identifiera. Jag föreslår också i
detta syfte flera särskilda regler (se avsnitten 4.2.3, 4.4.3 och 4.5.2). Med
hänsyn till detta anser jag inte att man behöver befara några olägenheter
av att det saknas en regel om minimitiden för en viss annons.
4.2.1 Liksom annan reklam bör TV-reklamen övervakas inom ramen for
marknadsföringslagens system
Mitt förslag: TV-reklamen skall övervakas inom ramen för
marknadsföringslagens system.
Ett tillägg görs i det lagrum som föreskriver förbud för myn-
digheter att censurera radio- och trådsändningar (8 § radiola-
gen). Den nya lydelsen klargör att föreskrifterna i marknadsför-
ingslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller också i fråga om sådan
marknadsföring som sker i radio eller TV.
Censurförbudet i radiolagen skall i fortsättningen betecknas
som 19
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 149 ff. och 236) över-
ensstämmer i sak med mitt förslag bortsett från att det i radiolagens cen-
55
surförbudsbestämmelse inte görs någon hänvisning till produktsäker- Prop. 1990/91:149
hetslagen.
Remissinstanserna: Förslaget att TV-reklamen skall övervakas inom
ramen för marknadsföringslagens system stöds av Stockholms tingsrätt,
radionämnden, konsumentverket, Industriförbundet, Svenska Arbetsgi-
vareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Mark-
nadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Internationella Han-
delskammarens Svenska Nationalkommitté, Nordisk Television AB,
Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Riksidrottsför-
bundet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Industriför-
bundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel tillstyrker förslaget
att inskränka censurförbudet i 8 § radiolagen. Enligt radionämnden bör
det i denna paragraf hänvisas även till produktsäkerhetslagen
(1988:1604). Socialstyrelsen anser att det i radiolagen måste tas in en be-
stämmelse av vilken framgår att ett förbud mot alkohol- och tobaksre-
klam inte ens formellt strider mot nuvarande censurförbud. Stockholms
tingsrätt kan inte tillstyrka utredningens förslag i fråga om 8 § radiola-
gen. Enligt tingsrättens uppfattning tillåter radiolagen redan i sin nuva-
rande utformning ingripanden enligt marknadsföringslagen.
Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningen har med instämmande
av de flesta remissinstanserna ansett att reklamen i den marksända tele-
visionen bör övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system.
Liksom i fråga om reklam i allmänhet betyder detta att konsumentver-
ket/KO har ställningen som övervakande och ingripande organ och att
marknadsdomstolen är exklusiv domstol i mål enligt bl.a. generalklau-
sulen mot otillbörlig marknadsföring i 2§ marknadsföringslagen
(1975:1418).
Som har antytts tidigare (avsnitt 4.1.2) har även jag uppfattningen att
marknadsföringslagens system är lämpligt för övervakningen av TV-
reklamen. Jag delar således utredningens och de flesta remissinstanser-
nas syn i denna fråga.
Jag återkommer till vissa aspekter på marknadsföringslagen längre
fram (avsnitt 4.6.1).
Radiolagens censurförbud
Rådande förbud för myndigheter och andra allmänna organ att på
radio- och trådsändningsområdet tillgripa censuråtgärder innebär bl.a.
att en myndighet inte får förbjuda någon radiosändning på grund av
dess innehåll (8 § första stycket radiolagen). För att detta censurförbud
inte skall hindra marknadsdomstolen från att meddela vitesförbud mot
radio- eller TV-reklam som bedöms vara otillbörlig eller hindra domsto-
len från att vid vite förbjuda alkohol- eller tobaksreklam i radio eller
TV har radiolagsutredningen föreslagit att det görs ett tillägg i lagtexten.
Den nya lydelsen skall klargöra att föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av al-
koholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa be-
56
stämmelsei om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen) gäl- Prop. 1990/91:149
ler också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.
De juridiska remissinstanserna har med ett undantag - Stockholms
tingsrätt - tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan erinran.
Radionämnden, som tillhör de tillstyrkande instanserna, har ansett att
det i 8 § radiolagen också bör hänvisas till produktsäkerhetslagen
(1988:1604). Stockholms tingsrätts uppfattning är däremot att radiolagen
redan i sin nuvarande utformning - liksom tryckfrihetsförordningen -
tillåter ingripanden enligt marknadsföringslagen.
Jag gör mot denna bakgrund följande bedömning av behovet att i ra-
diolagens censurförbudsbestämmelse erinra om att den marknadsför-
ingsrättsliga lagstiftningen också skall gälla för sådan marknadsföring
som sker i radio och TV.
Radiolagen innehåller regler av två slag. Dels finns i 1-4, 8, 10 och
11 §§ regler som tar sikte på alla slag av trådlösa överföringar (“radio-
sändningar"). Dels finns i 5-7 §§ vissa regler som uteslutande gäller ra-
dio och TV som massmedier. Regler av det senare slaget är t.ex. kravet
på tillstånd av regeringen för rätt att sända radioprogram i rundradio-
sändning, kravet att ett programföretags sändningsrätt skall utövas opar-
tiskt och sakligt samt regeln att radionämnden i efterhand granskar om
så har varit fallet.
För radio och TV som massmedier gäller också en särskild yttrande-
fri hetsrättslig lagstiftning, utformad efter mönster av tryckfrihetsförord-
ningen. För de företag som är programföretag i radiolagens mening
finns de särskilda yttrandefrihetsrättsliga bestämmelserna i radioansva-
righetslagen.
Tryckfrihetsförordningen är en av våra grundlagar. En central regel i
förordningen förbjuder myndigheter och andra allmänna organ att till-
gripa censuråtgärder: det får inte förekomma någon tryckningen föregå-
ende granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav (1
kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen).
Detta censurförbud anses inte hindra att marknadsdomstolen med
stöd av marknadsföringslagen meddelar vitesförbud mot otillbörlig kom-
mersiell reklam i t.ex. en tidning. Det beror på tryckfrihetsförordning-
ens yttrandefri hetsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrepp tryckfrihets-
förordningen har får man klart för sig när man sätter sig in i syftet med
förordningen.
Tryckfrihetsförordningens syfte kommer till uttryck i 1 kap. 1 § i
förordningen. Av bestämmelsen framgår att tryckfriheten såsom den ga-
ranteras av förordningen syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning. Om ett meddelande i tryckt skrift är lagstri-
digt i något annat hänseende än såsom ett överskridande av gränserna
för yttrandefriheten, är däremot gängse uppfattning att tryckfrihetsför-
ordningen inte hindrar ingripande mot meddelandet med stöd av vanlig
lag. En gärning anses exempelvis kunna bestraffas som bedrägeri eller
svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. 1
rättspraxis har ansetts att meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i
57
ett utländskt lotteri utan hinder av tryckfrihetsförordningen kan leda Prop. 1990/91:149
till straff för brott mot lotterilagstiftningen (NJA 1961 s. 715).
I överensstämmelse med det sagda anses det falla utanför tryckfri-
hetsförordningens syfte att skydda näringsidkares ekonomiska intressen
(se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 46 f ). Det i förordningen föreskrivna cen-
surförbudet för myndigheterna tolkas därför så att det inte hindrar att
marknadsdomstolen vid vite förbjuder otillbörlig kommersiell reklam i
en tryckt skrift (se prop. 1970:57 s. 130 f. och prop. 1986/87:151 s. 53).
Radioansvarighetslagen använder sig av samma yttrandefrihetsbe-
grepp som tryckfrihetsförordningen (se prop. 1966:156 s. 54).
De resonemang som måste föras i fråga om det tryckfrihetsrättsliga
skyddets utsträckning kan emellertid inte utan vidare överföras till cen-
surförbudet i 8 § radiolagen. Tre omständigheter klargör detta.
För det första är att märka lagstiftarens avsikt att med censurförbudet
värna om radioprogrammens integritet (se prop. 1966:149 s. 33). Begrep-
pet radioprogram definieras i radiolagen som en radiosändnings eller
trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av
namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dy-
likt. Som radioprogram anses således inte enkla meddelanden. Vid ra-
diolagens tillkomst underströks emellertid (se anförd prop. s. 37) att
meddelanden verkligen måste vara enkla för att en sändnings innehåll
inte skall betraktas som radioprogram, och det sades särskilt, att medde-
landena inte får inramas av t.ex. musik eller reklam.
För rätt att här i landet sända "radioprogram i rundradiosändning"
krävs tillstånd av regeringen (5 § första stycket radiolagen). Med rundra-
diosändning avses en särskild kategori sändningar vars adressat är all-
mänheten. Kravet på tillstånd av regeringen gäller således endast den
massmediebetonade användningen av radio och TV. På grund av vad
som uttalades vid radiolagens tillkomst om begreppet radioprogram får
emellertid som sådan sändningsverksamhet som i princip kräver till-
stånd av regeringen anses bl.a. reklam i rundradiosändningar.
Vid sin tillkomst innebar radiolagen att ett företag gavs "ensamrätt"
att sända radioprogram i rundradiosändning, dvs. bl.a. reklam i sådana
sändningar. Samtidigt etablerades genom avtal den ordningen mellan
staten och programföretaget - dvs. Sveriges Radio - att företaget i sänd-
ningarna inte fick medge kommersiell reklam mot vederlag. Radiolagen
måste emellertid tolkas så att den tryggade Sveriges Radios ställning
gentemot myndigheterna. Sändningsförhud skulle en myndighet inte
kunna rikta mot något radioprogram, inte heller mot reklam.
Radiolagens censurförbud förhindrar således mer effektivt än censur-
förbudet i tryckfrihetsförordningen att en myndighet förbjuder viss pub-
licering; som har nämnts lämnar tryckfrihetsförordningen den möjlig-
heten öppen när det gäller att ingripa mot meddelanden i rent kom-
mersiella sammanhang.
Den andra omständigheten som bör understrykas i fråga om det ra-
diorättsliga censurförbudet är dess ordalydelse. En myndighet får inte
förbjuda någon radiosändning på grund av dess innehåll. Med radiosänd-
58
ning förstås enligt radiolagen ljud, bild eller annat meddelande som Prop. 1990/91:149
sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre
än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anord-
nad ledare.
Censurförbudet skyddar därmed inte bara radio och TV som mass-
medier utan också radion som ett medel för tvåvägskommunikation. I
fråga om kommunikationsradio och liknande gäller ingen särskild ytt-
randefri hetsrättslig lagstiftning efter tryckfrihetsrättsligt mönster. Vid en
tolkning av censurförbudet på detta område saknar man därför även
rent formellt anledning att låta sig influeras av sådana resonemang som
måste föras när det gäller frågan om det tryckfrihetsrättsliga skyddets ut-
sträckning.
För det tredje bör man vara klar över det radiorättsliga censurförbu-
dels tillkomsthistoria. Från början var avsikten att censurförbudet skulle
tas in i radioansvarighetslagen (se betänkandena |SOU 1962:27| Radions
juridiska ansvar och |SOU 1965:58| Radioansvarighetslag). Under lag-
stiftningsarbetets gång flyttades emellertid bestämmelsen till radiolagen.
Som motiv för detta anfördes (se prop. 1966:149 s. 34) att regeln var av
betydelse inte bara för rundradions programverksamhet. Principen om
yttrandefrihet i radio ansågs kräva att inte heller innehållet i andra
sändningar än sådana som förbehölls det företag som gavs ensamrätt att
sända rundradio utsattes för förhandsgranskning av myndighet eller be-
lädes med sändningsförbud.
Lagtekniskt sett är således det radiorättsliga censurförbudet helt fri-
gjort från radioansvarighetslagen.
Självfallet har det tryckfrihetsrättsliga censurförbudet tjänat som fö-
rebild för det radiorättsliga. Detta bör dock inte tas till intäkt för en in-
skränkande analog tolkning av det radiorättsliga censurförbudet som
har sin grund i ett tryckfrihetsrättsligt resonemang. En myndighet bör
inte tolka en skyddsbestämmelse för den enskilde av det slag som radio-
lagens censurförbud utgör genom analogi från ett rättsområde, om detta
får till följd att bestämmelsens räckvidd inskränks i förhållande till or-
dalydelsen.
Av nu anförda skäl kan jag inte komma till någon annan slutsats än
att censurförbudet i 8 § radiolagen såsom det är formulerat utgör ett
hinder mot meddelande av vitesförbud som gäller otillbörlig reklam i
radio och TV.
Censurförbudet bör emellertid inte få den praktiska konsekvensen
vid ett öppnande av den marksända televisionen för reklamfinansiering,
att marknadsdomstolen anser sig förhindrad att meddela vitesförbud
mot otillbörlig TV-reklam. Som radiolagsutredningen har föreslagit kan
detta förebyggas genom att det i lagrummet tas in en hänvisning till
marknadsföringsrättslig lagstiftning.
Man kan säga att det finns två olika slag av sådan lagstiftning om
man ser den från yttrandefrihetsrättslig synpunkt: lagstiftning som inte
gör intrång på det område som täcks av tryckfrihetsförordningens och
radioansvarighetslagens yttrandefrihetsbegrepp och lagstiftning som gör
59
sådant intrång. Såsom lagstiftning av det förra slaget får betraktas mark- Prop. 1990/91:149
nadsföringslagen och till samma kategori bör räknas produktsäkerhets-
lagen.
Från marknadsföringslagen och produktsäkerhetslagen skiljer sig
alkohol- och tobaksreklamlagarna. Denna lagstiftning, som jag återkom-
mer till längre fram (se avsnitt 4.6.2), inkräktar på det område som
täcks av tryckfrihetsförordningens och radioansvarighctslagens yttrande-
fri hetsbegrepp. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförord-
ningen har får man som jag har nämnt klart för sig när man beaktar
syftet med förordningen sådant detta kommer till uttryck i 1 kap. 1 § i
förordningen. Det enda som ligger utanför detta skyddssyfte är sådana
meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och som har rent
kommersiella förhållanden till föremål. Generella förbud mot reklam
har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfrihetsrättsliga området.
Därför har det ansetts nödvändigt att i tryckfrihetsförordningen ge stöd
för alkohol- och tobaksreklamlagarna (1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihets-
förordningen; jfr prop. 1986/87:151 s. 48 och 53). Marknadsföringslagen
och produktsäkerhetslagen anses däremot vara förenliga med tryckfri-
hetsförordningen fastän förordningen inte ger något positivt stöd för
denna reglering.
Enligt radiolagsutredningen bör det i 8 § radiolagen hänvisas till,
förutom marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksreklamlagarna.
Stockholms tingsrätt har invändningar också mot detta förslag. Tingsrät-
ten kan inte se något behov av en sådan hänvisning; ett sådant stadgande
finns ju inte i I kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.
Detta kan jag inte finna vara någon vägande invändning mot den fö-
reslagna hänvisningen. Tryckfrihetsförordningen behöver naturligtvis
inte i sin censurförbudsbestämmelse hänvisa till akohol- och tobaksre-
klamlagarna, när förordningen på annan plats har en sådan hänvisning
(1 kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen).
Med hänsyn till vad som nu anförts har jag samma uppfattning som
de flesta remissinstanserna inklusive radionämnden om till vilken
marknadsföringsrättslig lagstiftning det bör hänvisas i radiolagens cen-
surförbudsbestämmelse. Av denna paragraf bör således framgå att före-
skrifterna i marknadsföringslagen, alkohol- och tobaksreklamlagarna
samt produktsäkerhetslagen gäller även i fråga om sådan marknadsför-
ing som sker i radio och TV.
Senare kommer jag att behandla TV-reklamen och barnen (avsnitt
4.7). Jag föreslår där att det i radiolagen tas in vissa regler som får anses
vara av i första hand marknadsföringsrättslig art. Med hänsyn till detta
vill jag erinra om den praxis som marknadsdomstolen har utvecklat och
som innebär att en marknadsföringsåtgärd som strider mot annan lag-
stiftning än marknadsföringslagen kan betraktas som lagstrid ig också en-
ligt marknadsföringslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsför-
ing (om detta se närmare avsnitt 4.10.2).
60
Min avsikt med att i radiolagens censurförbudsbestämmelse hänvisa Prop. 1990/91:149
till marknadsföringslagen är att ge utrymme för denna praxis också när
det gäller sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.
Genom att utforma hänvisningen i radiolagens censurförbudsbestäm-
melse på det sätt som här förordas förebygger man enligt min mening
att bestämmelsen får oönskade effekter på det marknadsföringsrättsliga
området.
4.2.2 Begreppet reklam
Mitt förslag: Enligt radiolagen (1 §) skall med reklam förstås ett
radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsätt-
ning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. Detta be-
grepp skall ersätta det nuvarande uttrycket kommersiell reklam
i rad io lagen.
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be-
tänkandet s. 15.3 ff.).
Remissinstanserna.' Remissinstanserna ansluter sig på det hela taget
till utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Kritiska syn-
punkter framförs emellertid från några håll. Kritiken gäller huvudsakli-
gen detaljer.
Skälen för mitt förslag: I flera olika regelverk finner man reklambe-
grepp som har betydelse för de företag som är programföretag i radiola-
gens mening.
Enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 § mark-
nadsföringslagen kan marknadsdomstolen, om en näringsidkare vid
marknadsföring av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet företar
reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärs-
sed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidka-
re, förbjuda näringsidkaren att fortsätta med detta eller att företa annan
liknande handling.
På grund av denna föreskrift har varje programföretag anledning att
beakta vad som förstås med att en näringsidkare vid marknadsföring av
vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling.
Radiolagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa av-
tal med ett programföretag om att företaget inte får sända kommersiell
reklam (6 § tredje stycket 3 radiolagen). Med stöd av detta bemyndigan-
de har mellan staten och varje programföretag avtalats att företaget inte
mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller programinslag.
Den europeiska TV-konventionen har en särskild definition av re-
klam (artikel 2 f). Reklam betyder här varje offentligt meddelande som
är avsett att främja avsättning, inköp eller uthyrning av en vara eller
tjänst, att gynna en sak eller idé eller att åstadkomma något annat av an-
nonsören önskat resultat, för vilket sändningstid har upplåtits åt annon-
sören mot betalning eller annat vederlag.
61
När det gäller radiolagen bör i detta sammanhang också nämnas kra-
vet att ett programföretag skall utöva sändningsrätten opartiskt (6 § för-
sta stycket radiolagen). Som tidigare nämnts (se avsnitt 4.1.1) innebär
detta enligt radionämndens praxis bl.a. att ett programföretag bör vara
försiktigt med att sända program eller programinslag som innebär ett re-
klambetonal gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.
Slutligen vill jag peka på vad den europeiska TV-konventionen me-
nar med sponsorskap och hur konventionen skiljer mellan reklam och
sponsorskap. Det senare begreppet definieras i artikel 2 g) såsom med-
verkan av en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom
radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk, i att, di-
rekt eller indirekt, finansiera ett program i syfte att därmed främja sitt
namn, varumärke eller anseende.
Sponsorskap är således ett sätt att marknadsföra sponsorns namn, va-
rumärke eller anseende till skillnad från de konkreta produkter som
sponsorn marknadsför; marknadsföring av det senare slaget som sker
mot vederlag utgör reklam i konventionens mening.
Marknadsföringslagens reglering
Särskild vikt bör tillmätas regleringen i marknadsföringslagen. Huruvi-
da marknadsföring sker mot vederlag eller inte är ovidkommande för
frågan om tillämpligheten av denna lag. Lagen gäller således även en nä-
ringsidkares marknadsföring av varor eller tjänster i den egna verksam-
heten.
Tillämpningsområdet är emellertid med tanke på tryckfrihetsförord-
ningen begränsat till marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kom-
mersiell natur och som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbild-
ningen i samhället (se prop. 1970:57 s. 66); de reklamåtgärder som
marknadsföringslagen avser är i enlighet härmed sådana som syftar till
att främja avsättningen av varor, tjänster eller andra nyttigheter.
Vad som har sagts nu innebär att åsiktsreklam och liknande faller
utanför tillämpningsområdet. Detsamma är fallet med inköps- och and-
ra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer,
kreditgivare eller arbetssökande; som marknadsdomstolen har framhål-
lit i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande förekom-
mer det emellertid att annonser är av s.k. blandad typ som faller delvis
utanför och delvis under lagens tillämpningsområde. Marknadsdomsto-
len är givetvis kompetent till den del man i budskap av detta slag kan
särskilja marknadsföringen från det övriga innehållet.
De företag som är programföretag har, som radiolagsutredningen på-
pekar, ett särskilt skäl att observera regleringen i marknadsföringslagen.
Det har att göra med att radioansvarighetslagen gäller för företaget.
Radioansvarighetslagen innebär att missbruk av yttrandefriheten i ra-
dioprogram kan medföra ansvar och skadeståndsskyldighet endast när
gärningen innefattar yttrandefri hetsbrott (2 § radioansvarighetslagen).
Orden "ansvar och skadeståndsskyldighet" bör som utredningen fram-
håller inte uppfattas bokstavligt utan lagrummet bör anses hindra också
Prop. 1990/91:149
62
att det meddelas vitesförbud mot handlingar som ligger inom det i lagen Prop. 1990/91:149
behandlade området (jfr i fråga om tryckfrihetsförordningen prop.
1970:57 s. 65).
En jämförelse mellan marknadsföringslagens reglering och gällande
radiorätlsliga reklambegrepp
Radiolagsutredningen jämför det reklambegrepp som följer av mark-
nadsföringslagen med uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och
avtalet mellan staten och varje programföretag. Jämförelsen görs i ljuset
av radionämndens beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhåll-
ningsprogrammet "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB
44/89).
Radionämnden prövade här bl.a. om programföretaget hade överträtt
avtalsbestämmelsen om förbud att medge kommersiell reklam mot ve-
derlag i program eller programinslag.
Ett inslag i programmen gällde direktsändning av AB Tipstjänsts
dragningar i bolagets båda spel Lotto och Joker. Radionämnden uttalade
att detta i hög grad var ägnat att främja avsättningen av Tipstjänsts pro-
dukter och ansåg att den exponering som Tipstjänst och dess spel fick i
programmen var att betrakta som kommersiell reklam i radiolagens och
avtalets mening.
Som radiolagsutredningen framhåller var "Zick Zack"-programmen
underhållningsprogram där olika artister framträdde. Radionämndens
ställningstagande i fallet kan jämföras med den bedömning av mark-
nadsföringslagens räckvidd som högsta domstolen gjorde i det s.k. llelg-
Extra-målet (NJA 1975 s. 589). I detta rättsfall yttrade domstolen om en
tidnings löpsedel att en sådan inte utan vidare kan jämställas med en
sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av utpräglat kommersiell na-
tur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Domstolen skrev
om den i målet aktuella löpsedeln att den, trots att den på ett missvisan-
de sätt antydde tidningens innehåll, utgjorde ett led i tidningens nyhets-
förmedling. Frågan om ingripande mot löpsedeln för att vara oriktig el-
ler vilseledande kunde därför inte prövas enligt marknadsföringslagen
utan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem.
Enligt radiolagsutredningen förefaller radionämndens beslut i "Zick
Zack"-fallet illustrera att uttrycket kommersiell reklam i radiolagen och
programföretagens avtal med staten täcker något mer än vad som är
möjligt att föra in under det reklambegrepp som följer av marknads-
föringslagen.
Radiolagsutredningens förslag och vissa vid remissbehandlingen framförda
synpunkter
Radiolagsutredningen har ansett det i princip vara ägnat att komplicera
tillvaron för programföretagen att behöva hålla reda på två olika in-
hemska reklambegrepp. Utredningen anser dock att olägenheterna inte
bör överdrivas och framhåller att radiolagens uttryck kommersiell re-
63
klam i dag är av avgjort större intresse för ett programföretag än det re- Prop. 1990/91:149
klambegrepp som följer av marknadsföringslagen av det skälet att inget
programföretag får finansiera sändningar med reklam.
Om det skall ske en ändring i detta hänseende finns det dock enligt
utredningen goda skäl att man helt håller sig till det reklambegrepp som
följer av marknadsföringslagen.
På i huvudsak de nu angivna skälen har utredningen föreslagit att re-
klam vad gäller alla programföretags sändningar skall definieras som ett
radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en
vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.
Innebörden av definitionen diskuteras av utredningen särskilt mot
bakgrund av tre speciella företeelser på TV-området, nämligen direkta
säljerbjudanden eller liknande ("teleshopping"), namngivande av en spon-
sor och varuexponering ("product placement").
Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping anser
utredningen utan tvivel vara reklam i den föreslagna definitionens me-
ning.
Den distinktion som TV-konventionen gör mellan reklam och spon-
sorskap bedömer utredningen knappast ha någon relevans när det gäller
vad som från marknadsföringslagens synpunkt skall anses vara reklam.
Namngivande av en sponsor torde enligt utredningen mycket väl kunna
vara reklam enligt den föreslagna definitionen av reklam. Därför anser
utredningen att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt behö-
ver kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för-
hållandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.
Varuexponering i TV innebär att det i vanliga nyhets- eller under-
hållningsprogram förekommer en markant fokuseringav en produkt el-
ler ett varumärke som inte för tittaren framstår som motiverad med
hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföre-
taget.
Ett exempel skulle kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vins-
terna utgörs av TV-apparater. Man kan i ett sådant fall inte rikta någon
kritik mot programföretaget om det låter TV-bilden göra ett hastigt svep
över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och
för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV-apparaterna
är det fråga om varuexponering.
Utredningen säger om insmugen varuexponering av detta slag att så-
dan knappast ens i uppenbara fall är reklam enligt den föreslagna defi-
nitionen av detta begrepp.
Utredningens nu redovisade överväganden har kommenterats av
ganska få remissinstanser.
Stockholms tingsrätt delar uppfattningen att det mest ändamålsenliga
är att använda marknadsföringslagens definition av reklam
Marknadsdomstolen påpekar att det centrala i marknadsföringslagen
är begreppet marknadsföring, vilket avser såväl reklam i traditionell me-
ning som andra marknadsföringsåtgärder. Reklambegreppet definieras
inte. Motiven till lagen ger exempel på marknadsföring som inte är re-
64
klam (bl.a. prop. 1970:57 s. 72 ff.)_ Einligt domstolen torde utredningens Prop. 1990/91:149
definition av reklam närmast motsvara vad som i marknadsföringslagen
förstås med marknadsföring. Begreppet reklam i radiolagen synes alltså
få en vidare innebörd än vad reklambegreppet har i motiven till mark-
nadsföringslagen.
Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd vill understryka
nödvändigheten av klara avgränsningar mellan reklam och andra typer
av program. Både sponsring och varuexponering mot vederlag försvårar
sådana gränsdragningar och bör i princip inte få förekomma.
Enligt Sveriges Marknadsförbund bör lagstiftningen använda sig av
den europeiska TV-konventionens reklambegrepp. Förbundet anser att
alla aktörer fårsvårigheter av att marknadsföringslagen har ett reklambe-
grepp, TV-konventionen ett annat och radiolagen ett tredje.
Ett nytt reklambegrepp för programföretagen
För min egen del anser jag till en början att det radiorättsliga reklambe-
grepp som skall definieras bör vara gemensamt för alla programföretag.
Reklambegreppet bör därför vara detsamma för TV-sändande program-
företag och programföretag på ljudradiosidan. Samma reklambegrepp
bör också gälla oavsett om programföretaget har rätt att finansiera sänd-
ningar med reklam eller inte.
På grund av det anförda anser jag liksom radiolagsutredningen att re-
klamdefinitionen bör tas in i radiolagen.
När det gäller definitionens innehåll ligger naturligtvis den tanken
nära att man bör knyta an till TV-konventionens re k lam begrepp. Av
flera skäl anser jag emellertid att detta skulle vara mindre lämpligt.
För att Sverige skall kunna tillträda TV-konventionen krävs inte att
vår lagstiftning anammar konventionens reklambegrepp. Vad som krävs
är att vi kan uppfylla konventionens krav när det gäller exempelvis re-
klamens volym och inplacering. Med reklam avses då givetvis reklam i
konventionens mening. Däremot lägger sig inte konventionen i på vil-
ket sätt vi uppfyller dess krav.
Konventionens reklambegrepp bryter skarpt mot vad som följer av
det svenska yttrandefrihetsrättsliga regelverket.
Jag har tidigare (avsnitt 4.2.1) föreslagit att det görs ett tillägg till cen-
surförbudet i radiolagen som klargör att i fråga om marknadsföring gäl-
ler föreskrifterna om marknadsföring i olika lagar. Om man gör så
kommer programföretagen att tvingas ta hänsyn till denna reglering
oavsett vad som i radiolagen läggs in i begreppet reklam.
Jag vill här också påpeka att jag kommer att föreslå vissa särregler i
fråga om TV-reklam och yngre barn (avsnitt 4.7). Dessa regler är delvis
av marknadsföringsrättslig art, och reglerna avses i den delen kunna till-
ämpas av konsumentverket/KO och marknadsdomstolen.
Konsumentverket/KO och marknadsdomstolen är organ, vars kom-
petens i marknadsföringsrättsligt hänseende i princip baserar sig på
marknadsföringslagens tillämpningsområde. Detta tillämpningsområde
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
kan i princip inte utvidgas, eftersom gränserna för det bestäms av tryck- Prop. 1990/91:149
fri hetsförordningens yttrandefrihetsbegrepp.
TV-konventionens reklambegrepp gäller däremot ett flertal företeel-
ser utanför det marknadsföringsrättsliga området. Som nyss nämnts om-
fattar ju konventionens reklambegrepp även t.ex. åsiktsrcklam.
Ett eventuellt införande i radiolagen av konventionens reklambe-
grepp skulle naturligtvis inte utvidga konsumentverket/KO:s och mark-
nadsdomstolens kompetens till åsiktsreklamens område. En sådan åt-
gärd skulle emellertid ge intrycket att verket och domstolen i fråga om
reklam i TV hade en kompetens som de inte har när det gäller reklam i
andra medier.
Med hänsyn till vad som nu har anförts är min uppfattning att man i
fråga om vad som skall läggas in i begreppet reklam i radiolagen hellre
bör knyta an till marknadsdomstolens kompetensområde enligt mark-
nadsföringslagen än till TV-konventionen.
Vi
som är av utpräglat kommersiell natur och som inte avser nyhetsför-
medlingen eller åsiktsbildningen i samhället. Uttalandet om detta gjor-
des med tanke på tryckfrihetsförordningen
Däremot sades inte någonting om marknadsföringslagens relation till
underhållning och förströelse. I förgrunden för sådana tryckta medier
som dagstidningarna står givetvis nyhetsförmedling och åsiktsbildning,
l ör radio och TV förhåller det sig inte självfallet likadant. Däremot kan
man i fråga om dessa medier alltid säga att de som en viktig uppgift har
- vid sidan av nyhetsförmedling och åsiktsbildning - att skänka under-
hållning och förströelse.
Med hänsyn till vad som har sagts nu anser jag att den rimligaste
tolkningen av marknadsföringslagen på radio- och TV-området är, att
underhållning och förströelse behandlas på samma sätt som nyhetsför-
medling och åsiktsbildning. Inslag som sänds på grund av sitt underhåll-
ningsvärde bör således anses avse just underhållning, även om de skulle
kunna ifrågasättas utgöra marknadsföring.
Som exempel på vad jag menar vill jag hänvisa till radionämndens
beslut om "Zick Zack"-programmen i Sveriges Televisions sändningar.
Jag har nämnt att det i dessa fall rörde sig om underhållningsprogram,
där olika artister framträdde. Att programföretaget direktsände Tips-
tjänsts Lotto-dragningar berodde uppenbarligen på dessa inslags nyhets-
och undet hållningsvärde, och det kan inte antas att programföretagets
syfte med inslagen var att öka Tipstjänsts inkomster. Den omständighe-
ten att radionämnden fann att exponeringen av Tipstjänst och dess spel i
programmen var att betrakta som kommersiell reklam från radiolagens
synpunkt, betyder därför enligt min mening inte att det rörde sig om
marknadsföring i marknadsföringslagens mening.
Av vad jag nu har sagt följer att ett programinslag av denna typ inte
bör anses utgöra reklam utifrån det nya reklambegrepp i radiolagen som
jag föreslår. Radiolagens reklamdefinition bör begränsa sig till närings-
66
idkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglat kommersiell natur
och som gäller annat än nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i
samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse.
Genom att göra på detta sätt kan man avvara radiolagens nuvarande
uttryck kommersiell reklam.
Det centrala i marknadsföringslagen är, som marknadsdomstolen har
påpekat, begreppet marknadsföring. Jag håller med domstolen om att
radiolagsutredningens definition av reklam närmast motsvarar vad som i
marknadsföringslagen förstås med marknadsföring och att begreppet re-
klam enligt utredningens förslag därmed synes få en vidare innebörd än
vad själva reklambegreppet har enligt motiven till marknadsföringsla-
gen.
Jag kan dock inte se att detta har några negativa följder. Marknads-
domstolens kompetens när det gäller marknadsföring i radio och TV
bör ju gälla allt som marknadsföringslagen avser med marknadsföring,
och med uttrycket reklam i radiolagen syftar jag på detsamma.
Med hänsyn till marknadsdomstolens påpekande har jag övervägt att
i stället för reklam tala om marknadsföring. Min uppfattning är emel-
lertid att detta inte skulle medföra någon fördel; ordet reklam är så inar-
betat när det gäller TV-reklamfrågan att det har ett värde att kunna hål-
la sig till detta uttryck.
Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse
för reklambegreppets innebörd. Det täcker även ett programföretags re-
klam för varor eller tjänster som gäller den egna verksamheten, t.ex. en
av företaget utgiven programtidning (jfr radionämndens beslut den 25
maj 1989, SB 222/89).
Säljerbjudanden och liknande som förekommer i teleshopping får
anses vara reklam i reklambegreppets mening.
Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark-
nadsföringslagen och går därmed in under begreppet reklam. Som ra-
diolagsutredningen har uttalat skapar detta ett behov av att på något sätt
i det radiorättsliga regelverket skilja mellan reklam mot vederlag i all-
mänhet och det förhållandet att ett sponsrat program sänds och spon-
sorn namnges.
Ett sätt att lösa detta problem är att, som utredningen har föreslagit,
acceptera att namngivande av en sponsor kan utgöra reklam och i avta-
let mellan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa för-
utsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re-
klam mot vederlag i övrigt.
Ett annat sätt skulle kunna vara att i radiolagens reklamdefinition
uttryckligen ange att den inte omfattar namngivande av en sponsor.
Jag har övervägt att göra på det senare sättet. Jag har emellertid fun-
nit att i fråga om tillkännagivande av sponsorskap också annat än själva
namngivandet av sponsorn kan kräva särskild reglering. Genom att från
reklamdefinitionen endast undanta namngivandet av sponsorn skulle
man därför inte vinna något väsentligt. Jag återkommer till sponsorfrå-
gan längre fram (se avsnitt 4.9.2).
Prop. 1990/91:149
67
Av de skäl som nu har redovisats anser jag att det i radiolagen bör Prop. 1990/91:149
införas den definition av reklam som radiolagsutredningen har föresla-
git. Som reklam bör således anses ett radioprogram som är avsett att
främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon an-
nan nyttighet.
Närmare om del avsättningsfrämjande syftet
Radioprogrammet skall vara "avsett att främja" avsättningen av den ak-
tuella varan etc. Att den annonserande näringsidkaren har detta syfte
kan tas för givet. Detta är dock inte det väsentliga från radiorättslig syn-
punkt. Det väsentliga är i stället att programföretaget inte kan anses ha
något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam,
om programföretaget sänder programmet i ett uppenbart informativt
syfte. Givetvis förutsätter dock detta att informationen inte inskränker
sig till sådant som var, när, hur och till vilket pris TV-tiltaren kan skaffa
sig en viss produkt.
Man behöver inte tveka om hur det förhåller sig med programföreta-
gets motiv i de fall då företaget får betalt av annonsören. Att programfö-
retaget har ett reklamsyfte med sändandet kan emellertid stå klart också
då företaget inte erhåller några pengar. Jag tänker här på det fallet att
programinslaget gäller en produkt av vars försäljning företaget har eko-
nomisk fördel. Ett praktiskt exempel kan vara en programtidning som
företaget ger ut. Reklam i radio eller I V kan också de uppgifter vara
som förekommer i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program
om hur lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande.
När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i så-
dana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, kom-
mer man in på bl.a. vem som framför det aktuella budskapet. Att någon
yttrar' sig i ett programföretags sändningar och för egen del har ett av-
sätt ningsfrämjande syfte med vad som sägs, kan vara en omständighet
som i förening med andra bör bestämma hur man bedömer programfö-
retagets agerande.
Till en början gäller det att fastställa den medverkandes syfte. En be-
tydelsefull omständighet är givetvis om denne har tagit emot pengar för
att framföra sitt budskap. Om så har skett och om budskapets effekt är
avsättningsfrämjande kan man knappast komma till annat resultat än att
den medverkande har det relevanta syftet.
Om detta står klart blir nästa fråga om programföretaget med insla-
get kan anses ha något motstående informativt eller underhållande syfte
som bör anses uppväga den medverkandes avsättningsfrämjande syfte
och medföra, att programinslaget - trots den medverkandes syfte - inte
bör anses utgöra reklam från programföretagets synpunkt.
De konsumentupplysande programmen i TV kan här tjäna som ex-
empel. Även om en medverkande i ett sådant program bakom ryggen
på programföretaget tar emot pengar av tillverkaren av en produkt som
programmet uppmärksammar i positiva ordalag, föranleder i allmänhet
inte detta någon annan bedömning än att programföretagets syfte med
68
programmet är rent informativt, dvs. det rör sig inte om ett radiopro-
gram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en
tjänst eller någon annan nyttighet. För att ett avsättningsfrämjande ytt-
rande som någon fäller mot betalning i ett programföretags sändningar
skall bestämma synen på företagets agerande krävs enligt min mening
att man kan anse att företaget inte har något informativt eller underhål-
lande syfte med programinslaget.
Om man måste anse att det från programföretagets sida saknas ett
syfte av detta slag blir nästa fråga att dra en gräns mellan sådana med-
verkande, vilkas yttranden har betydelse när det gäller att bedöma pro-
gramföretagets handlande och medverkande, vilkas yttranden principi-
ellt sett inte bör påverka synen på företagets agerande. Till den förra ka-
tegorin anser jag att arbetstagare hos programföretaget hör liksom i öv-
rigt personer som är kontraktsenligt knutna till programföretaget eller
ett detta närstående företag.
Vidare bör till denna kategori räknas ledamöter av programföretagets
eller ett närstående företags styrelse. Vad gäller Sveriges Television bör
t.ex. till den aktuella kategorin räknas inte bara programföretagets egna
styrelseledamöter utan också styrelseledamöterna i övriga bolag inom
Sveriges Radio-koncernen, moderbolaget Sveriges Radio inräknat.
Jag anser således att en person som hör till den aktuella kretsen av
anställda, frilansmedarbetare, styrelseledamöter m.fl. alltid bör anses fö-
reträda programföretaget om vederbörande i programföretagets sänd-
ningar.mot betalning yttrar något som har en avsättningsfrämjande ef-
fekt. Ett sådant programinslag kan därför mycket väl utgöra reklam i
det föreslagna reklambegreppets mening. Om det i ett sådant fall rör sig
om otillbörlig reklam mot konsumenter eller näringsidkare, kan där-
med marknadsdomstolen förbjuda programföretaget att bedriva sådan
eller liknande marknadsföring.
Om direkta säljerbjudanden i TV och sponsring har jag talat tidigare.
Jag har däremot inte behandlat varuexponering i TV utifrån det före-
slagna reklambegreppet.
Särskilt om varuexponering i TV
Varuexponering i TV är en form av smygreklam, och den europeiska
TV-konventionen godtar inte att ett programföretag sänder smygreklam
mot vederlag. Varuexponering i TV bör därför motverkas.
Som har nämnts innebär radiolagens krav på opartiskhet enligt ra-
dionämndens praxis att ett programföretag bör vara försiktigt med att
sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gyn-
nande av en viss produkt eller ett visst företag. I princip bör denna till-
ämpning kunna träffa även varuexponering i TV.
Den historiska bakgrunden till kravet på opartiskhet är emellertid
den reklamfria public service-radion och televisionen. Med tanke på att
det nu är aktuellt att introducera kommersiell television i marknätet an-
ser jag att opartiskhetskravet bör kompletteras med ett uttryckligt för-
bud mot att i programverksamheten gynna kommersiella intressen mot
Prop. 1990/91:149
69
vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt. Jag tar upp detta senare (av- Prop. 1990/91:149
snitt 4.9.1).
Däremot kan enligt min mening inte insmugen varuexponering i TV
särskiljas klart från nyhetsförmedling, åsiktsbildning eller underhållning
på ett sådant sätt att man kan säga att det rör sig om reklam utifrån det
föreslagna reklambegreppet i radiolagen.
4.2.3 Begreppet annonstid i televisionen
Mitt forslag: Enligt radiolagen (I §) skall med annonslid i televi-
sionen förstås sändningstid i televisionen som inleds och avslutas
av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som
sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på upp-
drag av andra.
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 163 ff.) definierar be-
greppet annonstid på ett sätt som i sak överensstämmer med mitt för-
slag. Utredningen definierar vidare begreppet annons som ett televi-
sionsprogram som sänds under annonstid.
Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan
erinran av de flesta remissinstanserna. Kritiska synpunkter framförs
emellertid från några håll. Bl.a. anser vissa instanser att förslaget om en
särskild ljud- och hildsignatur inte är tillräckligt för att uppfylla kravet
att reklamen skall vara lätt att identifiera.
Skälen för mitt förslag: Enligt tryckfrihetsförordningen gäller bl.a. att
man i vissa fall inte som tryckfri hetsbrott skall betrakta tillkännagivande
"i annons eller annat sådant meddelande" (7 kap. 2 § tryckfrihetsförord-
ningen). Med annat sådant meddelande menas enligt förarbetena till för-
ordningen (prop. 1948:230 s. 174) vissa sedvanliga notiser, som på
grund av sitt innehåll har samma uppgift som annonser; jfr Eek, Nya
tryckfrihetsförordningen, 1948, s. 98. Vad som är att betrakta som re-
daktionell text bör således inte anses utgöra annonser eller liknande
meddelanden.
I tryckfrihetsförordningen förekommer också uttrycket kommersiell
annons (I kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförordningen). Det anges där att
utan hinder av förordningen gäller vad i lag är stadgat om förbud mot
kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring
av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Motiven (prop. 1973:123 s.
46) klargör att redaktionell text inte berörs av bestämmelsen.
För televisionens del behöver man kunna göra en motsvarande dis-
tinktion.
Artikel 13 i den europeiska TV-konventionen visar hur man för tele-
visionens vidkommande kan dra en gräns mellan reklamen och de
egentliga programmen. Bl.a. anges där att reklamen skall kunna identi-
fieras tydligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i program-
70
tjänsten genom optiska eller akustiska medel samt att reklamen i prin- Prop. 1990/91:149
cip skall sändas i block.
Som radiolagsutredningen har framhållit är den som annonserar i te-
levisionen i allmänhet någon som står utanför TV-förctaget och som har
uppdragit åt företaget att sända det aktuella inslaget.
Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att lagstiftningen
skall definiera uttrycken annonstid och annons. Med annonstid bör en-
ligt utredningen förstås sändningstid som inleds och avslutas av en sär-
skild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under
den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Annons defi-
nierar utredningen rent formellt som ett televisionsprogram som sänds
under annonstid.
Enligt utredningen bör ett reklam-I V-företag endast under annon-
stid i den angivna meningen ha rätt att sända reklam mot vederlag.
Utredningens förslag har resulterat i kritiska kommentarer från en
del remissinstanser.
Kabelnämnden har ansett att det inte framgår hur det fallet skall be-
dömas att ett programföretag har sänt reklam e.d. ulan att det förekom-
mit någon särskild ljud- och bildsignatur. Vidare säger nämnden att om
det särskiljande för annonstiden är att programföretaget under denna tid
huvudsakligen sänder på uppdrag av andra, bör i konsekvens härmed
"övrig tid" anses vara tid då programföretaget sänder utan någons upp-
drag, dvs. på eget initiativ.
Sanna Satellite AB har utifrån sin verksamhet med att driva pro-
gramkanalen “Nordic Channel" synpunkter på definitionen av annon-
stid. Bolaget uppger att det i denna kanal på uppdrag av andra sänds
även vanliga program, inte endast reklam. Sändningstid upplåts åt före-
tag, organisationer m.fl. som vill informera i t.ex. politiska, religiösa,
fackliga, vetenskapliga eller kulturella angelägenheter. Bolaget finner
därför annonstidsdefinitionen olycklig och föreslår att annonstid förkla-
ras vara sändningstid, som inleds och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna ti-
den i huvudsak sänder "reklam".
Till de instanser som inte är nöjda med förslaget om den särskilda
ljud- och bildsignaturen som skall inleda och avsluta annonstiden hör
socialstyrelsen, konsumentverket och svenska kyrkans centralstyrelse; de
båda senare anser att det i bild under hela tiden som ett reklaminslag
pågår skall finnas en tydlig reklammarkering.
Enligt vad Sveriges Reklamförbund uppger använder reklambran-
schen beteckningen annons för marknadsföring i tidningar, trycksaker
e.d. Förbundet anser att det skulle vara mer ändamålsenligt att i stället
för annons tala om "reklamfilm".
Som framhållits tidigare (se avsnitt 4.1.1) har jag på grund av de syn-
punkter lagrådet haft kommit till slutsatsen att man inte bör utforma
någon särskild lag om annonser i televisionen utan att man bör ta in
reglerna direkt i radiolagen. På grund härav bör uttrycket "annonstid i
televisionen" definieras i radiolagen.
71
Liksom radiolagsutredningen anser jag att kännetecknande för sådan Prop. 1990/91:149
tid kan anses vara att programföretaget "i huvudsak sänder på uppdrag
av andra". Detta betyder inte att det kommer att råda något förbud för
programföretaget att under annan tid än annonstid sända program på
uppdrag av andra. Regeln säger bara att annonstiden är tid då program-
företaget i huvudsak sänder på uppdrag av andra.
Typiskt för annonstiden i televisionen är uppenbarligen just detta.
Det är därför en fördel om, på det sätt som utredningen har föreslagit,
definitionen antyder att programföretaget identifierar sig svagare med
vad det sänder under annonstiden än med sändningarna under övrig tid
(jfr mitt förslag i avsnitt 4.11.2). Det nu sagda skulle enligt min mening
inte framgå tydligt om annonstiden i televisionen beskrevs som sänd-
ningstid under vilken programföretaget i huvudsak sände "reklam". Re-
klam kan ju även vara programföretagets egen reklam.
Liksom utredningen anser jag att ett reklam-TV-företag endast under
annonstid i televisionen bör ha rätt att sända reklam mot vederlag. Jag
skall snart utveckla detta närmare (avsnitt 4.3.3). Jag vill emellertid re-
dan här kommentera kabelnämndens uppfattning att det inte framgår
hur det fallet skall bedömas att reklam-TV-företaget har sänt reklam e.d.
utan att någon särskild ljud- och bildsignatur förekommit. Jag är inte av
samma mening som nämnden. Det rör sig i de aktuella fallen antingen
om reklam mot vederlag eller om gratisreklam eller annat reklambeto-
nat gynnande. I det förra fallet skulle sändandet vara en överträdelse av
den nyss berörda regeln att reklam mot vederlag endast får sändas under
annonstid. Både i det fallet och vid gratisreklam eller annat reklambeto-
nat gynnande skulle också inslaget få bedömas utifrån radiolagens krav
att sändningsrätten skall utövas opartiskt; liksom radiolagsutredningen
anser jag nämligen att kravet på opartiskhet bör gälla även ett TV-
företag som står utanför Sveriges Radio-koncernen (se avsnitt 4.3.1, jfr
avsnitt 4.9.1).
Vid remissbehandlingen har väckts förslaget att programföretaget en-
dast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som
någon har uppdragit åt företaget att sända". Jag behandlar även denna
fråga i avsnitt 4.3.3.
Jag delar utredningens uppfattning att annonstiden i televisionen bör
inledas och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som mark-
erar sändningstidens karaktär. Jag kan emellertid delvis förstå de remis-
sinstanser som anser att själva ljud- och bildsignaturen inte är tillräcklig
för att uppfylla kravet att reklamen skall vara lätt att identifiera; därmed
är inte sagt att det är nödvändigt att gå så långt som till att kräva att det i
bild under hela sändningstiden för en annons skall synas att program-
met är en annons. Jag återkommer till detta längre fram (avsnitt 4.4.3).
För tydlighetens skull vill jag också framhålla att tillämpligheten av
marknadsföringslagen givetvis inte är beroende av att en sändning om-
ges av den föreslagna ljud- och bildsignaturen. Marknadsföringslagen
gäller allt sändningsinnehåll som i denna lags mening är marknadsför-
ing oavsett om det rör sig om sändning under annonstid eller annan tid.
72
1 lagrådsremissen definierades i överensstämmelse med utrednings-
förslaget annons som ett televisionsprogram som sänds under annonstid.
Lagrådet har påpekat att en sådan definition är uteslutande formell. I
det allmänna språkbruket torde ordet annons ha en förhållandevis klar
innebörd och bl.a. i tryckfrihetsförordningen används det utan någon
begreppsbestämning. Behovet av en definition i nu förevarande sam-
manhang synes inte särskilt starkt.
Däremot synes enligt lagrådet remissens förslag till definition leda
till konflikt med det allmänna språkbrukets användning av ordet an-
nons. Även tillkännagivanden utanför den särskilt markerade annonsti-
den kan framstå som annonser i vanlig bemärkelse, exempelvis i kurs-
program uppgifter om litteratur med prisangivelse och bestäliningsad-
ress etc.
Lagrådet förordar därför att definitionen av annons bortfaller.
Jag delar lagrådets uppfattning att det inte behövs någon uttrycklig
definition av annons.
Prop. 1990/91:149
4.3.1 Opartiskhet och saklighet i programverksamheten
Min bedömning: Ett reklamfinansierat TV-företag som ges rätt
att sända från marksändare bör vara skyldigt att utöva sänd-
ningsrätten opartiskt och sakligt med beaktande av att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televi-
sionen.
Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-
ning (betänkandet s. 165 ff.).
Remissinstanserna: Utredningens bedömning behandlas uttryckligen
av fem instanser, Stockholms tingsrätt, Industriförbundet, Svenska Ar-
betsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges fri-
kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Samtliga tillstyrker bedöm-
ningen.
Skälen för min bedömning: För programföretagen inom Sveriges
Radio-koncernen gäller att sändningsrätten skall utövas opartiskt och
sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och infor-
mationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen (6 § första stycket
radiolagen).
Kravet på opartiskhet innebär att olika åsiktsriktningar skall få kom-
ma till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet föl-
jer att uppgifter och påståenden i programmen skall vara korrekta. Hän-
visningen till att det i ljudradion och televisionen skall råda en vid-
73
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet har av radionämnden upp- Prop. 1990/91:149
fattats som en uppmaning att inte tolka kraven på opartiskhet och sak-
lighet så strängt att det går ut över yttrandefriheten och informationsfri-
heten. Kraven på opartiskhet och saklighet kompletteras av bestämmel-
ser i avtalen mellan staten och programföretagen om att felaktiga sak-
uppgifter skall beriktigas när detta är påkallat och om att den som har
befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till
genmäle.
Samtliga de nämnda kraven kan ses som uttryck för att radio och TV
är betydelsefulla medier och en hela svenska folkets angelägenhet. Där-
för bör varken ett programföretag självt eller någon viss grupp kunna
utnyttja företagets sändningar för att ensidigt driva egna meningar i
kontroversiella frågor.
Om ett eller flera fristående reklamsändande TV-företag inrättas ökar
möjligheterna atl komma till tals i TV. Publikens valmöjligheter ökar
också. Det är emellertid inte troligt att mer än ett fåtal TV-kanaler kom-
mer att vända sig till publiken i vårt land. Det finns flera skäl till detta.
I or den marksända televisionens del utgör knappheten på sänd-
ningsfrekvenser en begränsande faktor. Inom ramen för de frekvenser
som i internationella förhandlingar har tilldelats Sverige är det med nu-
varande teknik möjligt att som mest etablera två rikstäckande TV- kana-
ler utöver de två som redan finns.
Vid satellitsändningar är de tekniska begränsningarna mindre fram-
trädande än vid marksändningar.
Den uppmärksamhet som knappheten på sändningsfrekvenser har
fått tenderar emellertid att undanskymma vad de ekonomiska realiteter-
na betyder. TV-verksamhet är mycket kostnadskrävande och därför be-
roende av stora marknader. De ekonomiska realiteterna torde därför
även med hänsyn tagen till satellitsändningarna leda till att endast ett få-
tal ytterligare TV-företag kommer att kunna bedriva sådan sändnings-
verksamhet som vänder sig till svensk publik.
På grund av vad som nu har anförts är min uppfattning att varje en-
skild rikstäckande marksänd TV-kanal kommer att utgöra ett betydelse-
fullt medium för information, debatt och kritik. Begränsningarna i frå-
ga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika meningsriktning-
ar kan komma till tals i en ny TV-kanal lika väl som i dem som sänds i
dag. Den som äger eller leder ett företag, som har rätt att sända riks-
täckande TV, bör därför inte kunna utnyttja sin ställning för att ensidigt
propagera för egna ståndpunkter eller hindra andras uppfattningar att
komma till uttryck.
Av dessa skäl anser jag - liksom radiolagsutredningen och de remis-
sinstanser som har kommenterat utredningens bedömning - att också ett
nytt och reklamfinansierat TV-företag bör vara skyldigt att i program-
verksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. I det avseendet
bör det inte råda någon skillnad mellan programföretagen inom Sveri-
ges Radio-koncernen och ett nytt TV-sändande företag.
74
Kravet på opartiskhet tar enligt radionämndens praxis sikte på främst
fyra företeelser: 1) Kritik som en klart utpekad part inte ges tillfälle att
bemöta. 2) Ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse.
3) Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande
i en kontroversiell fråga. 4) Reklambetonat gynnande av en viss produkt
eller ett visst företag.
Utredningen har resonerat särskilt om företeelsen reklambetonat
gynnande och ansett att också ett helt eller huvudsakligen reklamfinan-
sierat TV-företag i själva programverksamheten bör vara skyldigt att
undvika att sända inslag av denna art.
Utredningens ställningstagande har inte föranlett några kommentarer
vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning.
I själva programverksamheten bör det således åligga ett reklamfinan-
sierat TV-företag att följa radiolagens krav på opartiskhet och saklighet
på samma sätt som programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen
är skyldiga att göra.
4.3.2 Ingen diskriminering av annonsörer
Mitt forslag: Ett TV-företag som får finansiera sändningar med
reklam skall inte få diskriminera någon som begär att företaget
skall sända en annons. En föreskrift om detta skall tas in i ra-
diolagen (12 §).
Radionämnden skall genom granskning i efterhand övervaka
om programföretaget iakttar bestämmelsen.
Diskrimineringsförbudet skall inte hindra att programföreta-
get utformar en egen annonspolitik om att företaget inte tar
emot annonser för vissa varor eller tjänster.
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag
(betänkandet s. 176 ff.).
Remissinstanserna: l)e flesta remissinstanserna ansluter sig till försla-
get eller lämnar det utan erinran. Till de tillstyrkande instanserna hör
näringsfrihetsombudsmannen (NO). Radionämnden anser att den före-
slagna bestämmelsen kan leda till åtskilliga tillämpningssvårigheter och
att det är nödvändigt att hithörande frågor belyses ytterligare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Svenska Tidningsutgivareföreningen anser
inte att det finns bärande skäl att införa den föreslagna bestämmelsen,
som skulle stå i motsatsställning till 3 § radioansvarighetslagen. Industri-
förvaltnings AB Kinnevik motsätter sig bestämt förslaget, som bolaget
finner vara en inskränkning i programutgivarens rätt att bestämma över
vad som skall sändas. Stockholms tingsrätt kritiserar förslaget från mot-
satt utgångspunkt och anser att det är alltför vagt.
Skälen för mitt förslag: Mellan konkurrenslagstiftningen och det ytt-
randefrihetsrättsliga regelverket råder en motsättning när det gäller möj-
ligheterna att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Den renodlade
Prop. 1990/91:149
75
formen av annonsvägran föreligger när en näringsidkare, som önskar Prop. 1990/91:149
göra reklam för varor eller tjänster i ett massmedium, förvägras detta
med följd att hans näringsverksamhet försvåras.
Konflikten mellan de båda regelverken visar sig i att annonsvägran,
trots att sådan kan betraktas som en konkurrensbegränsning med skad-
lig verkan, inte kan kommas åt med stöd av konkurrenslagstiftningen.
Orsaken till detta är den reglering som finns i yttrandefrihetsrätten om
en utgivares befogenheter. Således föreskrivs att uppdrag att vara utgiva-
re för en periodisk skrift skall innefatta befogenhet att öva inseende
över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet dä-
ri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som
sålunda tillkommer utgivaren, är utan verkan (5 kap. 3 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen). En motsvarande reglering gäller för de före-
tag som är programföretag i radiolagens mening; ingenting får sändas
mot programutgivarens vilja (3 § första stycket radioansvarighetslagen).
Jag kan också konstatera att bestämmanderätten för utgivaren av en
periodisk skrift enligt rättspraxis gäller även i fråga om kommersiella
annonser (se marknadsdomstolens beslut 1974:4).
Radiolagsutredningen har uttalat att ett programföretag som använ-
der marknätet för rikstäckande TV-sändningar med reklam torde bii ett
betydligt starkare annonsorgan än de flesta tidningar. Denna bedömning
har inte ifrågasatts vid remissbehandlingen, och jag delar den.
Mellan pressens verksamhet och programföretagens råder principi-
ellt betydelsefulla skillnader bl.a. i så måtto att radiolagen kräver att ett
programföretags sändningsrätt utövas opartiskt och att det ankommer
på en särskild statlig myndighet, radionämnden, att i efterhand granska
om villkoren för programföretagets sändningsrätt iakttas.
Man kan ställa frågan vad kravet på opartiskhet betyder när det gäl-
ler annonsvägran. Radionämnden skulle inte kunna låta bli att ta ställ-
ning till detta om ett företag som ville annonsera ansåg sig vara utsatt
för diskriminerande behandling och begärde nämndens prövning av
programföretagets handlande.
NO har i sitt remissyttrande över radiolagsutredningens betänkande
som sin uppfattning uttalat, att annonsvägran i TV i framtiden kan
komma att bli ett ofta förekommande och i många fall även allvarligt
problem. Enligt NO framstår det som än viktigare i framtiden att an-
nonsvägran skall kunna förhindras på konkurrensrättsliga grunder. NO
förordar en översyn av frågan i syfte att finna ett sätt som kan tillgodose
det allmänna intresset både av skydd för yttrandefriheten och av en
fungerande konkurrens.
NO har härefter i ett beslut i ett enskilt ärende (1990:262) åter givit
uttryck för uppfattningen att en översyn av frågan bör komma till stånd.
Mot den angivna bakgrunden kan man enligt min mening inte förbi-
gå det problem som annonsvägran på TV-området skulle kunna utgöra,
om det ansvariga företaget var ett företag med sändningsrätt enligt radio-
lagen. Den kritik som vid remissbehandlingen har framförts mot radio-
lagsutredningens förslag och som bottnar i att det bör gälla samma reg-
76
ler för TV som för tidningar, bortser enligt mening från att det inte är Prop. 1990/91:149
samma regler som gäller.
Utredningen har inte resonerat om annonsvägran utifrån radiolagens
krav på opartiskhet. I stället har utredningen föreslagit att det införs en
särskild lagbestämmelse, enligt vilken ett reklam-TV-företag inte får dis-
kriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. Vidare
innebär utredningens förslag att radionämnden i efterhand skall granska
om programföretaget har iakttagit bestämmelsen, Förslaget har till-
styrkts av NO med kommentaren att det sträcker sig längre än konkur-
renslagen (1982:729) eftersom det omfattar alla som önskar annonsera,
inte endast näringsidkare. Stockholms tingsrätt anser å andra sidan att
förslaget är alltför vagt, och tingsrätten vill även ifrågasätta om en
granskning av radionämnden är ett tillräckligt verksamt medel för att
motverka att diskriminering sker.
För min egen del anser jag att man knappast har något annat val än
att som utgångspunkt ta det befintliga regelverket för programföretagen.
Ett viktigt inslag i detta är radionämndens granskning av hur ett företag
har utövat sin sändningsrätt. Om ett programföretag har gjort sig skyl-
digt till annonsvägran bör således radionämnden kunna slå fast att så
har skett. För att nämnden skall kunna göra detta krävs givetvis att det
finns en regel som säger att det inte får förekomma annonsvägran i TV.
Jag är inte främmande för att radionämnden skulle kunna dra vissa
slutsatser vad gäller annonsvägran utifrån radiolagens krav på opartisk-
het. Samtidigt står klart att kravet på opartiskhet inte har utformats för
detta ändamål. Oavsett vilka slutsatser som kan dras av opartiskhetskra-
vet anser jag därför att det bör finnas en särskild i lag föreskriven skyl-
dighet för ett marksändande reklam-TV-företag att inte diskriminera nå-
gon som begär att företaget skall sända en annons.
Marknadsdomstolen prövade år 1974 en fråga om annonsvägran från
tidningen Lands sida (domstolens beslut 1974:4). Tidningen, ägd av lant-
brukets föreningsrörelse, hade vägrat att ta in en annons av ett företag
som ville sälja konstgödsel till lantbrukarna i konkurrens med företag
som tidningens ägare kontrollerade. Marknadsdomstolens majoritet an-
såg emellertid att domstolen inte kunde vidta någon åtgärd med hänsyn
till regeln om den ansvarige utgivarens ställning enligt tryckfrihetsför-
ordningen.
Om ett reklam-TV-företag uppträder på motsvarande sätt föreligger
enligt min mening ett typexempel på vad som bör förstås med att företa-
get har diskriminerat någon som begärt att företaget skall sända en an-
nons. I ett sådant fall bör alltså radionämnden kunna slå fast att diskri-
mineringsförbudet har överträtts.
Vägran att la in en annons behöver dock inte i första hand vara re-
sultatet av en önskan att försvåra näringsutövningen för den som vill an-
nonsera. En tidning kan ofta ha välgrundade redaktionella skäl för att
inte vilja ta in en annons. Även om vägran att införa en annons skulle
klart försvåra en företagares näringsutövning kan man många gånger in-
77
te anse att tidningens vägran är från allmän synpunkt otillbörlig (jfr Prop. 1990/91:149
Martenius, Konkurrenslagstiftningen, 1985, s. 261).
Aven ett reklam-TV-företag måste ha rätt att utforma sin egen an-
nonspolitik. Det måste stå företaget fritt att avgöra att det inte vill ta
emot annonser för vissa varor och tjänster. Det är emellertid naturligt
att företaget då bemödar sig om ett konsekvent uppträdande.
Fallet med tidningen Land illustrerar å andra sidan att vägran att ta
in en annons inte behöver ha något samband med TV-företagets redak-
tionella inriktning utan främst kan bero på ekonomiska hänsynstagan-
den. Företaget kan t.ex. vilja ta hänsyn till en annonsör som annonserar
för betydande belopp och som skulle kunna flytta över sitt TV-
reklamkonto till ett satellitsändande TV-företag. Man kan också tänka
sig en annonsvägran som beror på att TV-företaget tar hänsyn till den
ekonomiska verksamheten hos ett företag som står TV-företaget nära
ekonomiskt. Vidare kan man tänka sig att direkta påtryckningar mot
TV-företaget resulterar i en annonsvägran.
Från konkurrensrättslig synpunkt finns det anledning att tala om an-
nonsvägran endast i sådana fall då någons näringsutövning försvåras.
Grunden för det radiorättsliga diskrimineringsförbudet är förvisso ett
konkurrensrättsligt synsätt. Tillämpningen av bestämmelsen avses emel-
lertid ankomma på radionämnden, som sysslar med helt andra frågor än
de myndigheter som är verksamma på det marknadsrättsliga området.
Det skulle därför te sig konstlat att avgränsa det radiorättsliga diskrimi-
neringsförbudet så att det endast skulle gälla i de fall då någons närings-
utövning försvåras. Särskilt tydligt är å andra sidan att man kan ha an-
ledning att tala om en överträdelse av det radiorättsliga diskriminerings-
förbudet då någons näringsutövning har försvårats.
Om radionämnden finner att diskrimineringsförbudet har överträtts
bör detta leda till att reklam-TV-företaget åläggs att i programverksam-
heten redogöra för nämndens beslut (jfr 7 § andra stycket radiolagen).
Följden av ett fällande beslut av radionämnden blir däremot inte att TV-
företaget tvingas sända annonsen.
Jag utgår emellertid från att reklam-TV-företaget lägger sig vinn om
att inte missbruka sin ställning.
4.3.3 Vad som bör skilja annonser från andra program
Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag
om skyldighet för företaget att endast under annonstid i televi-
sionen sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.
En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § andra stycket
punkt 2).
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag
(betänkandet s. 179 ff.).
78
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de Prop. 1990/91:149
flesta remissinstanserna. Kabelnämnden uttalar dock att det är mycket
vanskligt att visa att vederlag har utgått; det bör därför övervägas att slo-
pa vederlagskriteriet så att förekomst av reklam kan bedömas enbart ut-
ifrån hur programmet har tett sig för publiken. Svenska Tidningsutgiva-
reföreningen (TU) påpekar att utredningens förslag innebär att en
åsiktsannons får sändas utanför annonstid, om detta sker utan vederlag.
TU anser att en sådan sammanblandning av annonser och program inte
bör få ske. Detta kan motverkas om det i radiolagen anges att det får av-
talas om skyldighet för programföretaget att "endast under annonstid
sända reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget att
sända".
Skälen för mitt förslag: Reklam-TV-diskussionen gäller om ett eller
flera programföretag skall få möjlighet att finansiera sändningar med re-
klam. I dag får inget programföretag göra detta.
Det nu sagda visar sig i det radiorättsliga regelverket genom den be-
stämmelse i avtalet mellan staten och varje programföretag som säger att
företaget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller
programinslag.
För programföretagen gäller således inte något kategoriskt förbud
mot att sända vad som i någon mening är reklam. Vad som har sagts nu
förändras inte av det förhållandet att radiolagen ställer kravet att ett pro-
gramföretags sändningsrätt skali utövas opartiskt. Visserligen innebär
kravet på opartiskhet enligt radionämndens praxis att ett programföretag
bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som inne-
bär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst företag.
Det var dock inte utifrån reklamaspekten som opartiskhetskravet be-
handlades när det lagfästes i samband med nuvarande radiolags till-
komst år 1966 (se prop. 1966:149 s. 29 f.).
Genom att det nu är aktuellt att öppna den marksända televisionen
för reklamfinansierade sändningar, måste vissa ändringar göras i det be-
fintliga regelverket. Ändringarna bör samtidigt inte vara större än som
betingas av ändamålet. För programföretagen på ljudradiosidan bör reg-
leringen i princip inte ändras alls. De icke reklamfinansierade program-
företagen bör således inte heller i fortsättningen principiellt sett förbju-
das annat än att sända reklam mot vederlag.
Eli reklam-TV-företag bör endast under annonstid ha rätt au sända reklam
mot vederlag
När det gäller ett TV-företag, som får finansiera sändningar med reklam,
bör regelverket tillgodose de krav som den europeiska TV-konventionen
ställer. För det första måste konventionens reklambegrepp observeras.
Som har nämnts tidigare (avsnitt 4.2.2) är detta reklambegrepp å ena si-
dan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen inklu-
derar t.ex. åsiktsreklam och å den andra snävt genom att det endast gäl-
ler sådana meddelanden som programföretaget sänder mot vederlag. För
79
det andra bör hänsyn tas till artikel 13 i konventionen. Där anges bl.a. Prop. 1990/91:149
att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och genom op-
tiska eller akustiska medel klart skiljas från övriga inslag i programtjäns-
ten.
Även TV-konventionen fäster således särskild vikt vid reklam som
sänds mot vederlag. Konventionen kräver i enlighet med den terminolo-
gi som har använts tidigare (avsnitt 4.2.3) att reklam mot vederlag hän-
visas till sändning under annonstid i televisionen. Däremot kräver inte
konventionen att ett programföretags egenreklam eller annan gratisre-
klam skall hänvisas till annonstiden.
En helt annan sak är det nya reklambegrepp som jag föreslår i radio-
lagen. Det bör motsvara vad marknadsföringslagen förstår med mark-
nadsföring. Begreppet reklam förutsätter därför inte någon vederlags-
transaktion. Marknadsföringslagen är som jag har nämnt tillämplig på
allt sändningsinnehåll som är marknadsföring i lagens mening oavsett
om det är fråga om sändning under annonstid eller annan tid, och som
exempel på i dag förekommande marknadsföring i radio och TV har jag
nämnt reklam för Sveriges Utbildningsradios kursböcker och liknande i
anslutning till utbildningsprogram i radio och TV. Jag ser ingen anled-
ning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat
att ägna sig åt detta slag av reklam i sändningarna, givetvis under förut-
sättning att det inte är fråga om otillbörlig marknadsföring mot konsu-
menter eller näringsidkare.
Att till annonstiden för ett TV-företag, som får finansiera sändningar
med reklam, styra allt som kan betecknas som reklam skulle mot bak-
grund av det anförda inte vara rimligt. Vad som kan styras till annonsti-
den bör i princip endast vara den reklam som företaget sänder mot ve-
derlag; vederlaget blir då också det tydligaste tecknet på att programmet
verkligen gäller reklam, dvs. är avsett att främja avsättningen av den ak-
tuella varan etc.
Eventuella svårigheter att slå fast att programföretaget har erhållit ve-
derlag för att det sänt viss reklam bör enligt min mening kunna bemäst-
ras genom att staten i avtalet med programföretaget utverkar att företa-
get blir skyldigt att tillhandahålla behövligt granskningsmaterial; en så-
dan bestämmelse finns i avtalen mellan staten och programföretagen
inom Sveriges Radio-koncernen, och såsom denna bestämmelse är for-
mulerad bestämmer radionämnden vilket granskningsmaterial nämnden
har behov av.
När ett programföretag sänder reklam mot vederlag utgår vederlaget
till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken
det sker en sammankoppling mellan vad annonsörerna betalar och pro-
gramföretagets inkomster. Om vederlaget utgår till någon annan handlar
det inte om att programföretaget sänder reklam mot vederlag. Enligt
min mening bör det motverkas att ett programföretag i den vanliga pro-
gramverksamheten sänder reklam också när det är någon annan än pro-
gramföretaget som uppbär vederlaget. Bl.a. av detta skäl behandlar jag
senare (se avsnitt 4.9.1) frågan om en uttrycklig skyldighet för ett pro-
80
gramföretag att inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gyn- Prop. 1990/91:149
na ett kommersiellt intresse i programverksamheten.
Del räcker inte all till annonstiden hänvisa reklam mot vederlag
Eftersom det nya reklambegreppet i radiolagen bör ha den innebörd jag
nyss angett kommer utanför det att i princip falla dels åsiktsreklam dels
inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt"
mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande.
På grund av detta är det inte tillräckligt att i det svenska radiorättsli-
ga regelverket ha en regel som säger att programföretaget endast under
annonstid har rätt att sända "reklam mot vederlag". Regeln är otillräck-
lig för att tillgodose TV-konventionens krav, eftersom reklam endast syf-
tar på marknadsföring i marknadsföringslagens mening.
Som nämnts har en remissinstans föreslagit att programföretaget en-
dast under annonstid skall ha rätt att sända "reklam eller program som
någon har uppdragit åt företaget att sända", förslaget har motiverats
med att det annars är möjligt att i viss utsträckning sända åsiktsannonser
utanför annonstiden.
Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) föreslagit att man som annonstid be-
tecknar sändningstid i televisionen då programföretaget "i huvudsak
sänder på uppdrag av andra". Samtidigt har jag sagt att detta inte inne-
bär något förbud för programföretaget att under annan tid än annonstid
sända program på uppdrag av andra.
Frågan är då om det ändå bör gälla ett sådant förbud. Jag anser inte
det.
Även om i allmänhet initiativet till vad som offentliggörs i ett pro-
gramföretags sändningar härrör från programföretaget självt ligger det i
sakens natur att motsatsen kan gälla. Programmet Anslagstavlan i Sveri-
ges Televisions sändningar gäller t.ex. genomgående programinslag som
utomstående har uppdragit åt programföretaget att sända.
Det är inte alltid Sveriges Televisions ensak att sända program av det-
ta slag. 1 avtalet mellan staten och programföretaget heter det att företa-
get är skyldigt att på begäran av statlig myndighet sända meddelande
som är av vikt för allmänheten. Sådana meddelanden kan t.ex behöva
sändas i en katastrofsituation då det är motiverat att en myndighet infor-
merar allmänheten om utrymningsvägar m.m.
Programföretaget skall enligt avtalet se till att myndighetsmeddelan-
den ges en lämplig utformning och att de inte genom sin omfattning el-
ler på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.
Något skäl att kräva att program av detta slag sänds endast under an-
nonstid finns givetvis inte.
Min uppfattning är således att det inte skulle vara lämpligt att dra
den skarpa skiljelinje som den ifrågasatta regeln gör mellan program
som någon har uppdragit åt programföretaget att sända och andra pro-
gram. Mot regeln talar också de tillämpningssvårigheter som kan förut-
ses; till frågan om åsiktsannonser återkommer jag (se avsnitt 4.4.4).
6 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149
Hänsynstagandet till TV-konventionens reklambegrepp kräver emel- Prop. 1990/91:149
lertid som nyss har angetts att programföretaget tillhålls något mer än
att endast under annonstid sända "reklam mot vederlag".
Den regel som behövs bör vara ett i lag givet bemyndigande för rege-
ringen att sluta avtal med programföretaget av ett visst innehåll.
Radiolagsutredningens förslag till föreskrift innebär att det i radiola-
gen tas in en regel enligt vilken det i avtalet får bestämmas om skyldig-
het för programföretaget att endast under annonstid sända "reklam mot
vederlag eller program mot betalning".
Med vederlag menar utredningen varje form av vederlag, inte endast
pengar. Något krav på att vederlaget har en viss storlek finns det enligt
utredningen inte anledning att ställa.Med att program sänds mot betal-
ning menar däremot utredningen att TV-företaget erhåller ett nettotill-
skott av pengar på grund av programmets sändande. Erån detta skiljer
utredningen att en utomstående, t.ex. en sponsor, har bekostat en större
eller mindre del av ett programs produktionskostnader.
Ett programs produktionskostnader kan enligt utredningen vara av
olika slag, t.ex.
- ersättning för rätten att sända ett skyddat verk eller att sända från
ett offentligt evenemang,
- ersättning till medverkande artister, idrottsmän och liknande,
- kostnader för utrustning och teknisk personal för inspelning,
redigering m.m.,
- kostnader för programtransporter, t.ex. via radiolänk.
Om en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som pro-
gramföretaget annars hade fått lägga ut för att sända programmet skulle
alltså företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad.
Om den utomstående betalade ännu mera för programmet, skulle pro-
gramföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I ilen de-
len kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis spons-
ring, utan i stället sänds då programmet mot betalning.
Vad utredningen anfört om uttrycken vederlag resp, program som
sänds mot betalning har inte föranlett några invändningar vid remissbe-
handlingen. Jag ansluter mig till utredningens resonemang i dessa delar.
Mot den här bakgrunden gör jag följande bedömning av om det med
hänsyn till TV-konventionens reklambegrepp är tillräckligt med ett lag-
bemyndigande som gör att man till annonstiden kan hänvisa - förutom
reklam mot vederlag - program som sänds mot betalning.
De flesta program som en annonsör vill betala för att få sända kom-
mer säkerligen att kunna betecknas som reklam, dvs. det kommer att
röra sig om budskap som sänds med avsikten att vara säljfrämjande. Av
särskild betydelse är därför att reglci ingen hänvisar reklam mot vederlag
till annonstiden. Samtidigt är detta inte tillräckligt. Regelverket måste
också kunna styra exempelvis ett rekryteringsbudskap, som någon beta-
lar för att få sänt, till annonstiden. Detta åstadkoms om, som radiolags-
ulredningen har föreslagit, det i radiolagen tas in en regel enligt vilken
82
det i avtalet också får bestämmas om skyldighet för programföretaget att
endast under annonstid sända "program mot betalning".
Bl.a. av det skälet att vi i Sverige ännu inte har någon reklamfinan-
sierad marksänd TV är det naturligt att ordet vederlag i avtalen mellan
staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen uppfattas
på det sätt som radiolagsutredningen gjort, dvs. så att även den minsta
ersättning i pengar eller annan form räknas som vederlag.
TV-konventionen talar i sitt reklambegrepp om att "sändningstid har
upplåtits åt annonsören mot betalning eller annat vederlag". Detta ut-
tryckssätt leder närmast tankarna till formlig reklamfinansiering, dvs.
till att TV-företaget på grund av att det sänder reklam erhåller ett netto-
tillskott av resurser.
Med hänsyn till det anförda anser jag att man inte behöver gå längre
för att tillgodose TV-konventionens krav, än att man beslutar om ett så-
dant lagbemyndigande för regeringen att träffa avtal som jag nyss angett.
Den definition av reklam som jag tidigare (avsnitt 4.2.2) har föresla-
git skall tas in i radiolagen kan, som jag har påpekat, i och för sig omfat-
ta även namngivande av en sponsor. 1 avtalet mellan staten och pro-
gramföretaget får del därför klargöras att lämnande av uppgift om att
det i fråga om ett visst program har förekommit sponsorfinansiering fal-
ler utanför den nu aktuella regleringen; sådana uppgifter skall således
inte hänvisas till annonstiden.
Prop. 1990/91:149
83
4.4.1 Annonserna och radiolagens krav på opartiskhet och saklighet
ni.ni.
Mitt förslag: Radiolagens krav på opartiskhet och saklighet skall
inte gälla vad som sänds under annonstid i televisionen.
En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 § fjärde
stycket).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 182 ff.) överensstäm-
mer till största delen med mitt förslag. Det innebär dock också att radio-
lagens demokratibestämmelse inte skall gälla för annonser i bemärkel-
sen televisionsprogram som sänds under annonstid.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas genomgående utan
erinran såvitt angår att kraven på opartiskhet och saklighet inte skall
gälla för annonser. Beträffande demokratibestämmelsen påpekar juridis-
ka fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att det i den marknads-
föri ngsrättsl iga lagstiftningen inte finns något remedium mot exempelvis
könsdiskriminerande reklam. Enligt nämnden torde det vara påkallat
med ett specifikt förbud mot diskriminerande reklam. Radionämnden
och Oberoende Filmares Förbund anser att de värderingar som demo-
krat i bestäm me Isen värnar om bör prägla även vad som sänds under an-
nonstid. Det är t.ex. angeläget att det inte heller under sådan tid får fö-
rekomma inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördomar.
Skälen för mitt förslag: Enligt radiolagen skall ett programföretags
sändningsrätt utövas opartiskt och sakligt. Vidare åligger det företaget att
i programverksamheten hävda det demokratiska statsskickets grundidéer
samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi-
skans frihet och värdighet (demokratibestämmelsen).
Det ligger i sakens natur att en annons som gäller reklam för en vara
inte kan vara opartisk i förhållande till de varor som marknadsförs av
konkurrerande företag. I saklig överensstämmelse med radiolagsutred-
ningen anser jag därför att kravet på opartiskhet inte gälla sådana an-
nonser som sänds under annonstid i televisionen.
Även förslaget att kravet på saklighet inte skall gälla annonser har
godtagits vid remissbehandlingen, och jag är av samma mening som ut-
redningen och remissinstanserna. Som utredningen har betonat kom-
mer för annonser med reklam att gälla det marknadsföringsrättsliga kra-
vet på vederhäftighet i marknadsföringen.
Radiolagens demokratibestämmelse är, som utredningen framhåller,
en modifikation av kravet på opartiskhet.
I lagrådsremissen uttalades därför att det systematiskt sett skulle vara
lämpligast om förslaget att kravet på opartiskhet inte skulle gälla annon-
84
ser resulterade i att detsamma blev fallet med demokratibestämmelsen. Prop. 1990/91:149
Samtidigt framhölls att det av demokratibestämmelsen följer vissa skyl-
digheter för ett programföretag, som enligt föredraganden borde åvila
företaget även i fråga om annonstiden.
Lagrådet uttalar sig klart för att demokratibestämmelsen bör gälla
även reklamverksamheten.
Jag återkommer till demokratibestämmelsen senare (se avsnitt 4.9.3).
Med hänsyn till vad jag lagrådet anfört finner jag emellertid inte anled-
ning att föreslå något undantag från demokratibestämmelsen beträffande
vad som sänds under annonstid i televisionen.
4.4.2 Under annonstid i televisionen bör det få förekomma tre olika
typer av program
Mitt förslag: Under annonstid i televisionen för ett reklamsän-
dande TV-företag får det endast förekomma
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt
programföretaget att sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksam-
het, och
3. programglimtar.
En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (8 §).
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer i sak med mitt förslag
(betänkandet s. 186 ff.).
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt, Industriförbundet,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Grossistförbundet Svensk Handel och
Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Radionämnden
och Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) anser att det under an-
nonstid inte bör få sändas programglimtar. TU motiverar sin ståndpunkt
med att de redaktionellt utformade programmen bör hållas klart åtskil-
da från reklam och andra program som någon har uppdragit åt pro-
gramföretaget att sända (jfr avsnitt 4.3.3). Radionämnden pekar på den
konsekvens som förslaget har att en programglimt inte behöver uppfylla
radioiagens krav på opartiskhet och saklighet. Nämnden kan inte dela
utredningens synsätt att man kan bortse från denna konsekvens bl.a.
därför att det program som programglimten är ett sammandrag av kom-
mer att bedömas utifrån de nämnda kraven. Det förekommer att nämn-
den anser att en programglimt är partisk eller osaklig utan att själva
programmet är det. Någon nämnvärd olägenhet synes enligt nämnden
inte uppkomma av om programglimtar inte får förekomma under an-
nonstid. I stället för att "fylla ut osåld reklamtid" kan ju programföreta-
get korta annonstiden och sända programglimten omedelbart efter den
särskilda ljud- och bildsignatur som markerar annonstidens slut.
85
Barnmiljörådet uttalar att det inte sällan visas programglimtar som Prop. 1990/91:149
innehåller mycket action och våld. Rådet anser det viktigt att program-
glimtar utformas utifrån att även barn ser dem.
Skälen for mitt förslag: I föregående avsnitt har jag föreslagit att ra-
diolagens krav på opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser
som sänds under annonstid i televisionen. Detta motiverar att man stäl-
ler upp restriktioner för vad som får sändas under annonstid. Om man
inte gjorde det skulle programföretaget kunna använda annonstiden för
att kringgå de för den vanliga programverksamheten gällande
opartiskhets- och saklighetskraven.
Ett reklam-TV-företags huvudsakliga inkomst kommer att utgöras av
de belopp som annonsörer betalar för att företaget sänder deras annon-
ser. Den helt övervägande delen av annonserna under annonstid kom-
mer därför med största sannolikhet att gälla betalda meddelanden från
utomstående.
Det skulle emellertid vara föga rimligt om regelverket endast medgav
att det under annonstiden fick förekomma reklam och andra program
som någon hade uppdragit åt programföretaget att sända. Ingen remiss-
instans har heller bestritt att programföretaget bör ha rätt att göra egen-
reklam och sända annonser för t.ex. en av företaget utgiven programtid-
ning.
Enligt min uppfattning är det mot denna bakgrund som man bör be-
döma om programföretaget under annonstiden också skall ha rätt att,
som radiolagsutredningen föreslagit, sända programglimtar.
Utredningen har använt detta uttryck för att beteckna korta sam-
mandrag av program som programföretaget avser att sända vid ett senare
tillfälle. En programglimt är visserligen ofta av detta slag men inte all-
tid. Jag anser att som programglimtar snarare bör betecknas program
som till övervägande delen består av korta avsnitt av program som pro-
gramföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle.
Som har framgått anser radionämnden och TU att ett reklam-TV-
företag inte bör ha rätt att sända programglimtar under annonstiden.
Att ett programföretag sänder programglimtar beror naturligtvis på
att företaget därigenom vill väcka lyssnares och tittares intresse för de
kommande programmen. Man kan därför jämföra programglimtar med
det förhållandet att det på en biograf visas - utöver den annonserade
långfilmen - utdrag ur en kommande film. Enligt lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam (reklamskattelagen, omtryckt 1984:156)
betraktas en sådan filmvisning som reklam i den lagens mening. Det rör
sig dock inte om skattepliktig reklam, eftersom, när det gäller reklam
som återges genom visning av film, det inte föreligger skatteplikt om re-
klamen avser "kommande verksamhet av det slag som bedrivs där rekla-
men offentliggörs" (6 § 3 reklamskattelagen).
Obestridligen har således programglimtarna en reklameffekt för pro-
gramföretaget. För ett reklam-TV- företag är detta mera påtagligt än an-
nars, eftersom uppgiften här inte bara är att väcka tittarnas intresse utan
även annonsörernas. Radionämndens och TU:s uppfattning i den här
86
frågan betyder därför att man skulle tvingas skilja mellan reklam-TV- Prop. 1990/91:149
företagets reklam för egen kommersiell verksamhet och programglim-
tarna, fastän på sätt och vis också de senare kan sägas utgöra reklam för
egen kommersiell verksamhet. Enligt min uppfattning är det emellertid
knappast möjligt att från programföretagets reklam för sin verksamhet
försöka skilja ut reklam som gäller särskilda kommande program.
Däremot kan man skilja mellan annonser och andra program. I det
följande föreslår jag (avsnitt 4.4.3) att det av en annons som sänds under
annonstid i televisionen alltid skall framgå i vems intresse sändningen
sker. Om detta förslag och även förslaget om en särskild ljud- och bild-
signatur i början och slutet av annonstiden genomförs behöver I V-
tittarna inte sväva i tvivelsmål om vad som är annonser och vad som
hör till den egentliga programverksamheten. På det sättet tillgodoses en-
ligt min mening bäst TU:s synpunkter i den här frågan.
Även när det gäller farhågorna för partiska och osakliga program-
glimtar menar jag att frågan bör ses utifrån perspektivet att den helt
övervägande delen av annonserna kan antas komma att gälla betalda
meddelanden från utomstående.
Man bör dessutom vara klar över det samband som råder mellan vad
som behandlas i detta avsnitt samt frågorna om högsta tillåtna annon-
svolym (se avsnitt 4.5.1) och om den kortaste annonstiden vid ett givet
tillfälle (se avsnitt 4.5.2). Reglerna om högsta tillåtna annonsvolym
kommer med all sannolikhet att innebära ett starkt incitament för pro-
gramföretaget att i första hand vilja sända programgiimtar utanför an-
nonstiden. Å andra sidan kan man även med mitt förslag att den kortas-
te annonstiden skall begränsas till en minut tänka sig fall där program-
företaget inte skulle kunna sända vissa annonser vid ett givet tillfälle,
om det inte också fick sända programglimtar för att fylla upp tiden.
Med hänsyn till vad som nu har anförts anser jag, liksom radiolags-
utredningen, att reklam-TV-företaget under annonstid bör ha rätt att
sända även programglimtar.
Vad gäller risken för programglimtar med våldsinslag vill jag peka
på att jag längre fram (se avsnitt 4.9.5) föreslår en uttrycklig regel som
gäller skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags-
kraft. Enligt min uppfattning bör det således i radiolagen föreskrivas att
det i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas om skyl-
dighet för företaget att "ta hänsyn till ljudradions och televisionens sär-
skilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utform-
ning samt tiden för sändning av programmen".
Föreskriften avses ge stöd för avtalsbestämmelser som ålägger ett pro-
gramföretag att även under annonstid visa varsamhet när det gäller att
t.ex. sända våldsinslag.
87
4.4.3 Annonser som sänds under annonstid i televisionen och
grundsatsen om reklamidentifiering
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: Av en annons som sänds under annonstid i televi-
sionen skall framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser
som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp-
träda personer som spelar en framträdande roll i televisionspro-
gram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom-
mentarer.
Föreskrifter om detta skall tas in i radiolagen (9 §).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 190 ff.) innebär att det
av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att sända
skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems in-
tresse annonsen sänds. Enligt utredningens förslag får det i annonser
med reklam inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i
televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyheter eller nyhetskom-
mentarer.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Konsumentverket uttalar att informationen om
annonsörens identitet bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för
TV-tittaren att lätt ta kontakt med näringsidkaren. Enligt Industriför-
bundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Grossistförbundet
Svensk Handel förefaller utredningen att något ha sammanblandat prin-
cipen om reklam-/annonsidentifiering med kravet på sändarangivelse,
varmed förstås att det klart skall framgå vem annonsören är. En sådan
identitetsupplysning kan ges i klartext med namn/firma eller på annat
sätt, t.ex. genom att ett känt varumärke visas. För kommersiella förhål-
landen kan marknadsföringslagen tillämpas, men en utvidgning av kra-
vet till andra annonser fordrar särskild föreskrift. Det kan därför vara
rationellt att införa en regel härom som omfattar alla slags TV-
annonser. Den bör kunna formuleras enklare än som skett och även av-
se TV-företagets egna annonser.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Ilandel har in-
te något att invända mot utredningens förslag i fråga om att det i annon-
ser med reklam inte skall få uppträda personer som spelar en framträ-
dande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter
eller nyhetskommentarer. Enligt Sveriges Marknadsförbund behövs det
inte någon regel om nyhetspresentatörer och liknande. Det befintliga re-
gelverket är tillräckligt; förbundet hänvisar till artikel I I i Internatio-
nella Handelskammarens Grundregler för reklam. Konsumentverket
anser å andra sidan att gruppen av diskvalificerade personer bör utökas
till att omfatta även andra program medarbetare. Både Svenska kyrkans
centralstyrelse och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd
vill också gå längre än utredningen; de menar att även medverkan i bl.a.
samhällsprogram bör diskvalificera från rätt att uppträda i annonser
med reklam.
Skälen för mitt forslag: Vad den europeiska TV-konventionen avser
med reklam har angetts tidigare (avsnitt 4.2.2). Detta reklambegrepp är
å ena sidan vidsträckt genom att det i motsats till marknadsföringslagen
inkluderar t.ex. åsiktsreklam och å andra sidan snävt genom att det en-
dast gäller sådana meddelanden som programföretaget sänder mot ve-
derlag.
När det gäller reklam i konventionens mening ger den bl.a. uttryck
för principen om reklamidentifiering. 1 artikel 13 föreskrivs nämligen
att reklamen skall kunna identifieras tydligt som reklam och klart skil-
jas från övriga inslag i programtjänsten genom optiska eller akustiska
medel.
Jag har tidigare (avsnitt 4.2.3) varit inne på frågan om att annonsti-
den i televisionen skall inledas och avslutas av en särskild ljud- och
bildsignatur. Mitt förslag i detta hänseende är motiverat med hänsyn till
artikel 13 i TV-konventionen. Som har framgått är emellertid vissa re-
missinstanser inte tillfredsställda med förslaget; de anser att det i bild
under hela den tid som det sänds reklam skall synas en reklammar-
kering.
I fråga om de allra flesta annonser står det enligt min mening utan
vidare klart i vems intresse de sänds. Det framgår genom t.ex. de pro-
duktnamn eller varumärken som visas. Att kräva att reklam-TV-
företaget hela tiden skall förse bilden med en särskild annonsmarkering
- t.ex. ordet annons - framstår därför enligt min mening som överdrivet.
Principen om reklamidentifiering i fråga om annonstiden bör emel-
lertid komma till uttryck också i vissa andra avseenden än vad som föl-
jer av mitt förslag om den inledande och avslutande ljud- och bildsigna-
turen.
Utredningen har i detta hänseende föreslagit att det av en annons
som någon har uppdragit åt programföretaget att sända skall framgå
vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen
sänds. Mot förslaget har vid remissbehandlingen invänts att en regel dels
borde omfatta alla slag av TV-annonser - även programföretagets egna -
dels borde kunna formuleras enklare än vad utredningen har gjort.
Jag kan ansluta mig till detta. Man bör kunna föreskriva generellt att
det av en annons skall framgå i vems intresse den sänds. Som har påpe-
kats vid remissbehandlingen kan detta framgå t.ex. genom att annonsö-
rens namn eller firma anges eller genom att ett känt varumärke visas.
Som en aspekt av grundsatsen om reklamidentifiering får vidare an-
ses, att vissa personer som identifieras klart med den vanliga program-
verksamheten inte utnyttjas för att förhöja trovärdigheten i reklambud-
skapen.
Den europeiska TV-konventionen föreskriver i detta hänseende (arti-
kel 13:4), att personer som regelbundet presenterar nyhetsprogram eller
nyhetskommenterande program inte får framträda i reklam i gränsöver-
skridande TV-sändningar, varken i ljud eller bild.
Prop. 1990/91:149
89
På den här punkten innebär utredningens förslag som nämnts att det
i annonser med reklam inte skall få uppträda personer som spelar en
framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen gäller nyhe-
ter eller nyhetskommentarer.
Eftersom konventionens bestämmelse är en uttrycklig restriktion,
bör enligt min mening det svenska regelverket uppta en motsvarande
inskränkande regel.
Med tanke på TV-konventionens reklambegrcpp skulle en däremot
svarande regel inte uppnås om den angavs ta sikte på "annonser med re-
klam", eftersom med reklam avses marknadsföring i marknadsföringsla-
gens mening. I stället anser jag att den regel som behövs bör gälla "an-
nonser som sänds mot betalning eller annat vederlag".
Vad angår de personer som bör omfattas av regleringen uppvisar re-
missutfallet en något splittrad bild.
Till en början gäller det att avgöra i vilka kategorier av program som
framträdande kan medföra att personen i fråga går miste om att få upp-
träda i annonser. Konventionen begränsar sig här till nyhetsprogram
och nyhetskommenterande program ("news and current affairs pro-
grammes"), och utredningens förslag följer samma linje. Vissa remissin-
stanser vill gå längre. Svenska kyrkans centralstyrelse anser att reglering-
en även bör omfatta samhällsprogram och andra program där trovärdig-
heten kan ifrågasättas om personen också uppträder i sådana annonser
som det är fråga om. Enligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun-
dens råd bör regleringen gälla såväl nyhets- och nyhetskommenterande
program som samhällsorienterande program i övrigt där TV-tittarna
måste kunna ställa höga krav på objektivitet och integritet.
Det är inte bara i det nu aktuella hänseendet som TV-konventionen
ställer upp särskilda regler för nyhetsutbudet. Enligt artikel 7:3 skall
programföretaget se till att nyhetsprogram återger fakta och händelser
rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Artikel 14:5 föreskri-
ver att bl.a. nyhetsprogram och nyhetskommenterande program som är
kortare än 30 minuter inte får avbrytas av reklam. Och artikel 18:2 slår
fast att det inte får förekomma sponsorskap i fråga om nyhetsprogram
eller nyhetskommenterande program.
Den regel som bör införas om att personer som framträder i vissa ka-
tegorier av program inte får uppträda i annonser bör naturligtvis kunna
tillämpas på ett förutsebart sätt. Detta skulle bli svårt om regeln omfatta-
de många olika programkategorier, samtidigt som andra förekommande
programkategorier lämnades utanför regleringen. Nyhetsprogram och
nyhetskommenterande program kan emellertid någorlunda lätt avgrän-
sas från andra program. När det gäller nyhetskommenterande program
heter det i den förklarande rapporten till TV-konventionen att därmed
avses strikt nyhetsrelaterade program, såsom kommentarer till nyheter,
analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till ny-
hetshändelser.
Prop. 1990/91:149
90
Av nu anförda skäl anser jag liksom utredningen att de aktuella pro-
gramkategorierna bör begränsas till nyhetsprogram och nyhetskommen-
terande program.
För att underlätta lösandet av eventuella gränsdragningsproblem bör
man dessutom inte kräva mera än att programmet till sin huvudsakliga
inriktning är ett program av det aktuella slaget. Ett enstaka nyhetsinslag
i ett program som i övrigt handlar om andra saker än nyheter bör inte
medföra att programmet anses vara ett nyhetsprogram.
Vad slutligen angår arten av den medverkan som bör anses vara dis-
kvalificerande, drar konventionen gränsen vid att en person regelbundet
presenterar program, och utredningens förslag gäller personer som spe-
lar en framträdande roll i programmen.
Jag anser att utredningens förslag på den här punkten är lämpligt ut-
format, och mitt förslag ansluter sig till det. Den medverkan som avses
är således den som i första hand nyhetsreportrar och programledare sva-
rar för.
I enlighet med det nu anförda innebär mitt förslag att det i annonser
som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer
som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli-
gen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.
Prop. 1990/91:149
4.4.4 Annonser som gäller politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i
intressefrågor på arbetsmarknaden
Mitt forslag: Annonser som sänds under annonstid i televisio-
nen skall inte få syfta till att vinna stöd för politiska eller re-
ligiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.
En föreskrift om detta tas in i radiolagen (II) §).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 192 ff.) innebär i lik-
het med mitt förslag ett principiellt förbud mot det aktuella slaget av
åsiktsannonser. Utredningen föreslår dock att en annons skall få vara
avsedd att främja utbredningen av en åsikt i en politisk fråga, om
1. annonsen sänds inför ett val (ill riksdagen eller med anledning av
att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege-
ringsformen,
2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller
företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko-
ren för sändandet av annonser och
3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat motta-
gande. Nordisk Television AB kan från sin utgångspunkt acceptera för-
slaget som bolaget anser vara väl genomtänkt. Svenska kyrkans central-
styrelse gör den tolkningen att det föreslagna förbudet inte hindrar
Svenska kyrkan eller andra trossamfund från att annonsera kulturella
evenemang eller tjänster eller att informera om insamlingar om bistånd.
91
Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd tillstyrker det före- Prop. 1990/91:149
slagna förbudet men uttalar att det är angeläget att skilja mellan å ena
sidan annonser som innehåller ett religiöst budskap och å andra sidan
annonser från kyrkor och andra religiösa organisationer med informa-
tion om t.ex. evenemang, insamlingar eller verksamhet. Enligt Sveriges
Reklamförbund vore det allvarligt om t.ex. ett politiskt parti med stor
budget på grund av regelns utformning fick möjlighet att utnyttja re-
klamutrymme till "smygpropaganda". Förbundet föreslår att regeln får
lyda: "Annonser som avser åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frå-
gor får inte sändas."
Flera remissinstanser menar att förslaget skulle göra att det blev svårt
att dra en gräns mellan tillåtna och otillåtna annonser. Till dessa instan-
ser hör hovrätten för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakultets-
nämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförbund och
Sveriges Marknadsförbund. Köpmannaförbundet, som också har denna
uppfattning, anser att ett förbud skulle innebära en inskränkning i ytt-
randefriheten och att åsiktsreklam bör kunna tillåtas enligt vissa fasta
regler. Även enligt Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF) och Grossistförbundet Svensk Handel bör det vara tillåtet med
TV-annonsering i politiska, religiösa och fackliga frågor. Organisatio-
nerna uttalar att rätten att framföra åsikter utgör själva innebörden av
yttrandefriheten och är en del av demokratins innersta kärna. Mycket
starka skäl måste därför till för att motivera ett förbud i ett visst medi-
um. Också Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Industriför-
valtnings AB Kinnevik motsätter sig det föreslagna förbudet; TU menar
att det med pressen som förebild bör överlåtas åt programföretaget och
programutgivaren att ta ett ansvar för att annonsering i TV sker på ett
etiskt godtagbart sätt. Det gäller även åsiktsannonsering.
Ett antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag
om att ge riksdagspartierna inflytande över möjligheten till politisk an-
nonsering vid val och folkomröstningar. Dessa instanser är hovrätten
för Nedre Norrland, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göte-
borgs universitet, Industriförbundet, SAF, Grossistförbundet Svensk
Handel, TU, Kinnevik, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges fri-
kyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Enligt industriförbundet, SAF
och Grossistförbundet Svensk Handel kan detta förslag medföra ett från
demokratiska utgångspunkter osunt schackrande om yttrandefrihetens
omfattning och villkor. TU vänder sig med skärpa mot förslaget. Svens-
ka kyrkans centralstyrelse anser det vara fel att ge de politiska partierna
rättigheter som förmenas andra folkrörelser och organisationer.
Skälen för mitt förslag: Etermedierna skiljer sig från andra medier
för nyhetsförmedling, information och reklam genom att etablerings-
möjligheterna är begränsade. För de tryckta mediernas del följer av eta-
bleringsfriheten enligt tryckfrihetsförordningen att det finns mycket sto-
ra möjligheter att nå ut med opinionsyttringar. Snart sagt var och en
som vill ge spridning åt ett budskap kan finna möjlighet till detta i en
tidning eller i annan tryckt form.
92
Den viktigaste orsaken till att situationen är annorlunda för eterme- Prop. 1990/91:149
dierna är knappheten på radiofrekvenser. Detta medför med nuvarande
teknik en oundviklig begränsning av det antal ljudradio- och TV-
kanaler som samtidigt kan tas emot på en plats. Även då frekvensknapp-
heten är mindre påtaglig, t.ex. för sändningar med hjälp av satelliter, le-
der det omfattande resursbehovet, framför allt för TV, till att i praktiken
endast ett mindre antal programtjänster kommer att vända sig till publi-
ken i ett visst land eller språkområde.
När antalet programtjänster är begränsat uppstår oundvikligen frågan
vem som skall bestämma över de tillgängliga informations- och påver-
kansmöjligheterna. Frågan får särskild betydelse genom den genomslags-
kraft som främst TV-mediet besitter.
I Sverige har vi sökt lösningar som innebär att många olika åsikter
skall speglas i etermedierna. Däremot har vi inte valt att bjuda ut rätten
att sända på en marknad, eftersom detta skulle leda till att tillgången till
medierna förbehölls de mest resursstarka grupperna i samhället.
Mångfalden i etermedierna uppnås på två principiellt olika sätt.
Inom närradion delas den för varje sändare tillgängliga sändningsti-
den upp mellan de olika sammanslutningar som har rätt att bedriva
närradiosändningar. Varje sammanslutning kan sedan föra fram sina
meningar under sändningstiden. Genom att många olika sammanslut-
ningar använder närradion kommer den samlade sändningsverksamhe-
ten att präglas av mångfald i åsikter och värderingar. Ingen sammanslut-
ning hindras att föra fram sitt budskap.
En ordning där ett stort antal organisationer var och en för fram sina
uppfattningar kan fungera lokalt, men den skulle bli ohanterlig på riks-
planet. Dessutom finns det risk för konflikter mellan å ena sidan ra-
dions och televisionens funktioner som medier för nyhetsförmedling,
information, kritik och debatt, och å den andra mediernas övriga upp-
gifter, t.ex. att förmedla underhållning, folkbildning och konstnärliga
upplevelser.
Det förhållningssätt som har utvecklats för programföretagen inom
Sveriges Radio-koncernen innebär i stället att företagen skall utöva sin
sändningsrätt opartiskt och sakligt under beaktande av att det i radio
och TV skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet.
Kravet på opartiskhet innebär bl.a. att programledare och liknande
medverkande i sändningarna inte skall propagera för egna åsikter i
kontroversiella frågor, att ämnen och händelser skall ges en allsidig be-
lysning och att parter skall ha möjlighet att bemöta kritik. Partiska pro-
gram skall "balanseras" av andra program. Kravet på att det skall råda
en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i radio och TV har
av radionämnden uppfattats som en uppmaning att inte tolka kraven
på opartiskhet och saklighet så strängt att yttrandefriheten inskränks.
En särskild regel säger att den som har befogat anspråk på att bemöta ett
påstående skall beredas tillfälle till genmäle.
Som jag förut har anfört (avsnitt 4.3.1) bör också ett helt eller hu-
vudsakligen reklamfinansierat TV-företag vara skyldigt att utöva sänd-
93
ningsrätten opartiskt och sakligt. Undantag från dessa krav bör endast Prop. 1990/91:149
gälla för annonserna. Även den reklamfinansierade televisionen avses
alltså belysa olika sidor av den pågående kultur- och samhällsdebatten
på ett balanserat sätt och utan att själv ta ställning i kontroversiella frå-
gor. En genmälesrätt motsvarande vad som gäller för Sveriges Televi-
sions sändningar bör finnas för den som har angripits eller pekats ut i
sändningarna. Liksom fallet är i dag bör därmed olika åsikter och me-
ningar få goda möjligheter att speglas och föras fram i televisionen.
Ingen enskild grupp bör kunna utnyttja mediet till att oemotsagt föra
fram sina uppfattningar eller förhindra att meningsmotståndare kom-
mer till tals.
Jag har tagit del av svaren på en enkät i juni 1990 om förekomsten
av politisk TV-reklam i samband med val som den europeiska radio-
unionen (EBU) gjort hos sina medlemsföretag på begäran av Yleisradio
i Einland. Enkätsvaren visar att det i ett flertal länder i Europa gäller
särskilda restriktioner för främst politisk TV- reklam. Så är fallet i ex-
empelvis Danmark, Frankrike, Irland, Schweiz, Storbritannien och
Österrike. De europeiska länder som accepterar politisk TV-reklam är
främst Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien och Tyskland (de ty-
ska programföretagen är skyldiga att i viss utsträckning upplåta reklam-
tid gratis för politiska partier).
Reglerna i Danmark innebär att det i TV inte får göras reklam "för
ekonomiska intressegrupper samt religiösa och politiska åskådningar". I
Norge har Stortinget i oktober 1990 fattat beslut om reglerna för reklam
i norsk TV. Reglerna innebär att det inte får göras reklam "för livssyn
eller politiska budskap". I Finland har man däremot nyligen beslutat att
tillåta politisk reklam i TV fr.o.m. den 6 juni i år.
Med hänsyn till det anförda och till vad jag har sagt tidigare finner
jag det motiverat att behandla frågan om ett uttryckligt förbud i svensk
marksänd television mot sådana annonser som syftar till att vinna stöd
för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbets-
marknaden.
Ett sådant annonseringsförbud skulle innebära en av det allmänna
föreskriven begränsning av yttrandefriheten i programföretagets sänd-
ningar. Därför får ett sådant förbud inte strida mot föreskrifterna i 2
kap. 12 och 13 §§ regeringsformen om skydd för yttrandefriheten och
informationsfriheten.
Regeringsformen medger att yttrandefriheten och informationsfrihe-
ten begränsas genom lag. En begränsning får emellertid göras endast för
att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den och den får inte heller sträcka sig
så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund
av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
94
Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn Prop. 1990/91:149
till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, en-
skilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av
brott. Friheten att yttra sig i näringsverksamhet får också begränsas. I
övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten
ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av
vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fack-
liga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
De skyldigheter som enligt vad jag nyss anfört också ett reklamfinan-
sierat TV-företag bör ha beror dels på att TV-mediet har stor genom-
slagskraft, dels på att tillgången till sändningstid är begränsad.
Också dessa skyldigheter innebär begränsningar av den i regerings-
formen grundlagsfästa yttrandefriheten. Syftet med att ålägga företaget
dessa skyldigheter är att säkerställa möjligheten till en allsidig debatt i
televisionen. Detta ansågs i lagrådsremissen vara ett sådant särskilt vik-
tigt skäl som enligt regeringsformen får föranleda att yttrandefriheten
begränsas.
Föredraganden menade nämligen att den balans som de nyss nämnda
reglerna avser att åstadkomma skulle brytas om programföretaget fick
rätt att sända sådana annonser som syftade till att vinna stöd för politis-
ka eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarkna-
den. Vid sidan av att sådana annonsers uppdragsgivare hade möjlighet
att få sina uppfattningar belysta i den vanliga programverksamheten
skulle de kunna föra fram sina meningar även på annonsplats. Någon
genmälesrätt i ett sådant sammanhang är knappast tänkbar, i varje fall
inte annat än i form av en betald annons, vilket skulle försvåra för re-
surssvaga aktörer att komma till tals.
Om det var tillåtet att sända detta slag av åsiktsannonser skulle alltså
de mest resursstarka grupperna och organisationerna få ökade möjlighe-
ter att bedriva opinionsbildning och propaganda i TV, en utväg som in-
te stod till buds för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet
av en sådan ordning skulle bli att TV-mediet i ökad grad kom under
kontroll av de opinionsbildare som förfogade över de största ekonomis-
ka resurserna. Den offentliga debatten skulle därmed i ökad utsträck-
ning styras av olika aktörers möjligheter att köpa sig sändningstid.
Enligt föredragandens mening skulle detta minska möjligheterna till
en allsidig debatt och därmed vara till nackdel för demokratin och yt-
trandefriheten i samhället som helhet.
En omständighet som också underströks är att marknadsföringslagen
inte medför några restriktioner för åsiktsreklamen, varför spelregler
närmast skulle saknas för sådana annonser om de fick förekomma i den
marksända televisionen.
Föredraganden ansåg därför att det i den marksända televisionen inte
borde få förekomma annonser som syftar till att vinna stöd för politiska
eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.
95
Enligt lagrådet gör uppbyggnaden av skyddet för de grundläggande Prop. 1990/91:149
fri- och rättigheterna i regeringsformen det angeläget att vad som be-
tecknas som "särskilt viktiga skäl" granskas från rent rättsliga synpunk-
ter. Allt som i och för sig kan anses förnuftigt och välmotiverat kan inte
utan vidare tillåtas passera, ens om det skulle i sak lämnas obestritt av
det stora flertalet. Det måste vara fråga om skäl med en speciell tyngd.
Vad det ytterst gäller är att inte skapa olyckliga prejudikat som kan åbe-
ropas i andra, oförutsedda sammanhang.
Vad som i remissen sägs om resursstarka och mindre resursstarka
grupper vill lagrådet inte tillägga någon speciell tyngd i detta samman-
hang. Att förbudsregeln genomgående och uteslutande skulle få den
åsyftade verkan är inte säkert. Det kan räcka med att från det politiska
området erinra om att nya partibildningar möter svårigheter av olika
slag som är inbyggda i konstruktionerna av systemen för riksdagsval och
kommunalval och för statligt och kommunalt partistöd.
Iögonfallande är emellertid att regeringsformen i omedelbar anslut-
ning till uttrycket "särskilt viktiga skäl" slår fast att vid bedömande av
vilka begränsningar som får ske "skall särskilt beaktas vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter". Ett speciellt förbud mot vissa slags annonser
i politiska, religiösa och fackliga frågor ter sig enligt lagrådet mot den
bakgrunden inte naturligt.
Lagrådet vill således framhålla att det i remissen föreslagna annonse-
ringsförbudet inger betänkligheter med hänsyn till 2 kap. 13 § rege-
ringsformen.
Min egen uppfattning är att jag i det här fallet inte anser att det går
att avgöra vad som skall betraktas som "särskilt viktiga skäl" uteslutande
från rent rättsliga synpunkter. Regeringsformen riktar sig ju i en fråga
av detta slag till riksdagen såsom lagstiftare (jfr lagrådet i prop.
1984/85:199 s. 77).
I sak vidhåller jag uppfattningen i lagrådsremissen. Om det skulle
vara tillåtet med åsiktsannonser av här åsyftat slag skulle de mest resurs-
starka grupperna och organisationerna få möjlighet att oemotsagda an-
vända TV-mediet för opinionsbildning och propaganda. Någon motsva-
rande möjlighet för ekonomiskt svagarare grupper skulle inte föreligga.
TV-mediet skulle i ökad grad komma under kontroll av de opinions-
bildare som förfogar över de största ekonomiska resurserna. Detta skulle
minska möjligheterna till en allsidig debatt och därmed vara till nackdel
för demokratin och yttrandefriheten i samhället som helhet. Att motver-
ka detta är enligt min mening ett sådant särskilt viktigt skäl som åsyftas i
regeringsformen.
Jag vill emellertid betona att jag endast vänder mig mot att det under
annonstid i televisionen skall sändas annonser vars syfte just är att vinna
stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på
arbetsmarknaden. Den föreslagna regleringen avses inte hindra att t.ex.
organisationer eller samfund annonserar om evenemang eller om in-
samlingar till hjälpverksamhet. Jag vill också betona att mitt förslag är
96
begränsat till att gälla annonser under annonstid i televisionen och att Prop. 1990/91:149
jag inte tar upp frågan om restriktioner mot att ett reklamfinansierat
TV-företag ställer sändningstid till förfogande för valprogram av politis-
ka partier. Hur en valrörelse skall speglas av ett sådant TV-företag bör
liksom motsvarande frågeställning för programföretagen inom Sveriges
Radio-koncernen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gäl-
lande regelverk, i främsta rummet radiolagens krav på opartiskhet.
Om en annons går ut på något annat än att vinna stöd för en åsikt av
det åsyftade slaget träffas den inte av det föreslagna förbudet. En annons
för en bok som förfäktar en viss politisk åsikt bör t.ex. inte anses syfta
till att vinna stöd för den i boken förfäktade åsikten, utan en sådan an-
nons får i stället anses gälla marknadsföring av boken i fråga.
En annons är således oantastlig utifrån den nu diskuterade bestäm-
melsen så snart den gäller marknadsföring i marknadsföringslagens me-
ning. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt min mening också rent
generellt förstås så att programföretaget, om man med fog kan anlägga
olika synpunkter på frågan om tillåtligheten av en viss åsiktsannons, in-
te skall vara förhindrat att sända annonsen. När det gäller frågan om
svårigheter att dra gränser mellan tillåtna och otillåtna åsiktsannonser
anser jag därför att man inte bör överdriva problemen.
Beträffande den politiska åsiktsannonseringen har radiolagsutred-
ningen föreslagit ett särskilt undantag från det principiella förbudet. Ut-
redningens uppslag att detta förbud skall kunna brytas inför val och
folkomröstningar under förutsättning av medverkan från partierna i
riksdagen har emellertid föranlett invändningar, och jag delar på denna
punkt de kritiska remissinstansernas uppfattning. Jag är således inte be-
redd att förorda något undantag av detta slag till förmån för de etablera-
de politiska partierna, utan enligt min mening bör också förbudet mot
annonser som syftar till att vinna stöd för politiska åsikter ha en gene-
rell utformning.
4.5.1 Högsta tillåtna annonsvolym
Mitt förslag: Av en programtjänsts sändningstid per dygn skall
högst tio procent få avse annonser under annonstid i televisio-
nen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00
och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag
skall annonser få förekomma under högst åtta minuter eller, i
rena undantagsfall, tio minuter.
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Prop. 1990/91:149
I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det be-
stämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under
annonstid i televisionen skall vara kortare än vad som nyss har
sagts.
Föreskrifter i de aktuella hänseendena skall tas in i radiola-
gen (13 §).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 199 ff.) innehåller i
sak samma föreskrifter som mitt förslag bortsett från att förslaget till
timregel endast medger att det sänds annonser under åtta minuter.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna, bl.a. samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden
vid Göteborgs universitet. Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi-
sion AB och Svenska kyrkans centralstyrelse. Nordisk Television uppger
att bolaget vid planeringen av TV 4 har utgått från en annonstid om i
genomsnitt sex minuter i timmen (10 % av sändningstiden), som man
funnit ger tillräckliga intäktsmöjligheter för en fullvärdig TV-kanal. Ju-
ridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter lämp-
ligheten av att lagfästa ett så detaljerat system vad gäller annonsinslagens
fördelning över programtiden och framkastar tanken att detaljreglering-
en skulle kunna ske i ett avtal mellan regeringen och programföretaget.
Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistförbun-
det Svensk Handel anser att lagen bör överensstämma med den europe-
iska TV-konventionen så att 15 % sändningstiden får avse reklam och
även övriga normer i artikel 12 i konventionen kommer att gälla. Till
förmån för en reglering som inte går längre än TV-konventionen uttalar
sig också Dagligvaruleverantörers Förbund; konkurrensen om reklam-
investeringarna skulle inte ske på lika villkor om en svensk markbase-
rad kanal reglerades hårdare än satellitkanalerna. Konsumentverket
hänvisar i stället till att verket har ställt sig bakom NLK-rapporten
1989:5 med gemensamma nordiska konsumentkrav på TV-reklam till
barn och unga. Där framförs åsikten att ingen reklam bör få sändas före
kl. 20.
Skälen för mitt förslag: I den europeiska TV-konventionen finns i ar-
tikel 12 bestämmelser om den högsta tillåtna sändningstiden för reklam.
Huvudregeln är att reklamtiden inte får överstiga 15 procent av den dag-
liga sändningstiden. Denna andel kan dock öka till 20 procent för att
inkludera sådana former av reklam som direkterbjudanden till allmän-
heten om avsättning, inköp eller uthyrning av varor eller tillhandahål-
lande av tjänster (teleshopping), förutsatt att sändningstiden för punkt-
reklam ("spot advertising") inte överstiger 15 procent.
Sändningstiden för punktreklam under en given entimmesperiod får
inte överstiga 20 procent. För teleshopping får sändningstiden inte över-
stiga en timme per dag.
98
Artikel 28 i konventionen bör också uppmärksammas. Den säger att
ingenting i konventionen hindrar en stat från att tillämpa mer restrikti-
va och detaljerade regler än konventionens i fråga om programtjänster,
som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som staten har
jurisdiktion över.
Vad som har sagts nu betyder å ena sidan att vi är fria att för ett
reklam-TV-företag bestämma en lägre annonsvolym än vad konventio-
nen tillåter och å den andra att vi inte kan bestämma en högre annon-
svolym än vad som följer av konventionens bestämmelser om högsta
tillåtna sändningstid för reklam.
Hur stor annonsvolym ett reklam-TV-företag bör få ha i sina sänd-
ningar beror på hur man gör intresseavvägningen mellan dem som be-
rörs av frågan.
Den som ser på TV måste ta del av programmen allteftersom de
sänds ut. En tidningsläsare kan däremot snabbt bilda sig en uppfattning
om vad som står i tidningen, hoppa över de delar som inte intresserar
och läsa återstoden i vilken ordning som helst. En tidning kan därför
innehålla en mängd annonser utan att detta framstår som störande. 1 en
TV-sändning märks däremot redan en relativt liten annonsvolym.
Publikens intresse är att få följa TV-programmen så ostört som möj-
ligt. Ju större annonsvolymen är, desto mera störs man som tittare. Det
nu angivna intresset talar för en liten högsta annonsvolym.
För ett TV-företag som skall finansiera sin verksamhet med reklam-
inkomster är den tillåtna annonsvolymen en av de faktorer som bestäm-
mer intäktsmöjligheterna. Programföretaget har därmed intresse av en
stor högsta annonsvolym. Också publiken kan emellertid ha intresse av
en stor annonsvolym, eftersom ökade annonsinkomster ger programfö-
retaget möjlighet att sända påkostade program.
Ett TV-företags möjligheter att få annonsinkomster bestäms inte en-
bart av annonsvolymen. Även annonstidens fördelning under dygnet
och hur annonser får sättas in i sändningarna har betydelse för inkomst-
möjligheterna.
TV-publikens storlek varierar starkt under dygnets timmar. Under
bästa sändningstid på kvällen kan ett enstaka program ses av mer än 30
procent av befolkningen, medan andelen TV-tittare under andra tider
kan vara begränsad till några få procent. Eftersom det finns ett starkt
samband mellan andelen tittare och priset på annonstid har programfö-
retaget ett intresse att koncentrera annonseringen till de tider på dygnet
då många ser på TV. Detta skulle emellertid vara mycket störande för
tittarna.
Radiolagsutredningens förslag i det här avseendet innebär att regle-
ringen inte tar i anspråk hela det utrymme som TV-konventionen läm-
nar. De flesta remissinstanserna har godtagit förslaget eller lämnat det
utan erinran. Enligt min mening utgör förslaget en rimlig kompromiss
mellan de motstående intressen som finns. Det bör således vara tillräck-
ligt att medge att 10 procent av sändningstiden - eller i genomsnitt 6 mi-
nuter per timme - får utgöras av annonser. Jag ser inte någon anledning
Prop. 1990/91:149
99
att därutöver avsätta tid för direkta säljerbjudanden eller liknande. Såda- Prop. 1990/91:149
na program får rymmas inom den tillåtna annonstiden.
Genomsnittet bör avse sändningstiden som helhet. Som sändningstid
bör inte räknas tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med
eller utan musik. För att motverka att annonserna förskjuts från t.ex.
dagtid till bästa sändningstid under kvällen förordar jag dessutom lik-
som utredningen att högst 10 procent av sändningstiden mellan kl.
18.00 och 24.00 skall få avse annonser.
Inom dessa ramar bör reglerna möjliggöra en viss flexibilitet. Sänd-
ningstiden för annonser bör således under en enskild timme kunna
överstiga tio procent (sex minuter). Med timme avser jag då tiden mel-
lan två hela klockslag, exempelvis mellan kl. 20.00 och 21.00.
Den av utredningen föreslagna maximitiden för annonser under en
timme - åtta minuter - bör inte bara ses mot bakgrund av 10 %-gränsen
i fråga om hela sändningstiden. Förslaget har också ett samband med
vad utredningen föreslår om annonsers inplacering i sändningarna. Jag
tar upp detta närmare i det följande (se avsnitt 4.5.3). Redan här vill jag
emellertid nämna att jag förordar en mer restriktiv linje än utredningen
när det gäller rätten att avbryta program med annonser. Mitt förslag in-
nebär att ett programföretag som regel endast kommer att kunna sätta
in annonser mellan olika program. I förhållande till utredningens för-
slag begränsar detta programföretagets möjligheter att bestämma när un-
der sändningstiden annonser skall sättas in.
Min nu redovisade inställning motiverar en något större flexibilitet i
regelsystemet än vad som ligger i utredningens förslag om den högsta
annonstiden under en timme.
Oftast bör det visserligen vara tillräckligt att programföretaget kan
sända annonser upp till åtta minuter i timmen. Om annonser måste sät-
tas in mellan programmen kan emellertid programtablån vid enstaka
tillfällen göra det försvarbart att 8-minutersgränsen överskrids. Regle-
ringen bör därför medge att det kan ske sådana överskridanden. Endast
i rena undantagsfall bör dock detta vara möjligt. Och det bör inte någon
gång vara tillåtet att under en timme sända annonser mer än K) minu-
ter.
Så länge vi inte har någon reklamfinansierad television i marknätet
vilar i viss mån alla antaganden om effekterna av olika regler på giss-
ningar. Jag kan därför tänka mig att det efter en tid, då vi har fått mer
erfarenhet, är lämpligt att se över vissa regler. Jag är inte heller främ-
mande för att man i det konkreta fallet kan ha anledning att utforma
regleringen mer restriktivt än vad jag hittills har sagt. Utredningen har
mot den bakgrunden föreslagit en föreskrift om att det i avtalet mellan
staten och programföretaget får bestämmas att högsta tillåtna sändnings-
tiden för annonser skall vara kortare än vad som följer av de ovan be-
handlade reglerna. I lagrådsremissen uttalades att det i sak inte fanns an-
ledning till någon annan uppfattning än utredningen. Föredraganden
ansåg det emellertid vara onödigt med ett uttryckligt bemyndigande av
detta slag.
100
Detta motiverades med att det kunde anses tillräekligt att radiolagen
innehåller ett bemyndigande för regeringen att träffa avtal med ett pro-
gramföretag om skyldighet för företaget att inte sända reklam mot ve-
derlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis. En
avtalsbestämmelse med stöd av detta bemyndigande angavs inte behöva
ta i anspråk hela det utrymme som bemyndigandet lämnar. Med stöd av
detta skulle därför kunna åstadkommas exempelvis att reklamvolymen i
ett programföretags sändningar begränsades i förhållande till vad som
följer av de tidigare behandlade reglerna.
Lagrådet förordar emellertid liksom utredningen att möjligheten till
begränsningar uttryckligen markeras i lagen. Jag kan instämma i detta.
Konsumentverkets uppfattning att det inte bör få sändas någon re-
klam i TV före kl. 20 betingas av verkets syn på att televisionen inte bör
få utnyttjas för reklam som vänder sig till barn. Denna fråga skall jag
behandla för sig längre fram (avsnitt 4.7).
Prop. 1990/91:149
4.5.2 Den kortaste annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle
Mitt förslag: Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle
skall inte få understiga en minut, sedan sändningstiden för den
särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.
En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (14 §).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 205 f.) innebär att an-
nonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två och får vara högst sex
minuter, sedan ljud- och bildsignaturen frånräknats.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Regeln om två minuter som minimitid kritise-
ras dock av Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros-
sistförbundet Svensk Handel, Annonsörföreningen, Sveriges Marknads-
förbund och Nordisk Television. Annonsörföreningen uttalar att kortare
annonstider än två minuter möjliggör en slagkraftigare exponering av
enskilda annonser. Likaså underlättas möjligheterna till exponering av
endast en eller ett fåtal annonsörers reklambudskap. Detta är i vissa fall
ett starkt annonsörsintresse och bör tillåtas. Enligt Nordisk Television
skulle den föreslagna två- minutersgränsen enbart leda till onödiga lås-
ningar i programtablån.
Skälen för mitt förslag: Jag kan se två skäl för att reglera den kortaste
annonstiden vid ett givet tillfälle. Det ena har att göra med principen
om reklamidentifiering.
Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) anser jag i motsats till radiolags-
utredningen att det inte bör föreskrivas någonting om minimitiden för
en viss annons. Utredningen föreslog att en annons inte skulle få vara
kortare än 20 sekunder. Mitt förslag hindrar således inte att det sänds
även kortare annonser.
101
En enda kort annons kan emellertid för TV-tittarna vara svår att Prop. 1990/91:149
uppfatta som annons även med beaktande av förslaget om en särskild
ljud- och bildsignatur för att omge annonstiden.
Det andra skälet att bestämma en undre gräns för annonstiden vid ett
givet tillfälle har att göra med att det är önskvärt att antalet annonsav-
brott kan begränsas, eftersom varje avbrott måste anses vara ett störande
inslag för tittarna.
Aven när det gäller den nu behandlade frågan bör den europeiska
TV-konventionen beaktas. Dess bestämmelser om reklamens form och
presentation finns i artikel 13.
Konventionen föreskriver att reklamen skall kunna identifieras tyd-
ligt som reklam och klart skiljas från övriga inslag i programtjänsten ge-
nom optiska eller akustiska medel. Särskilt anges att reklamen i princip
skall sändas i block.
Eör att man skall kunna tala om ett annonsblock måste annonssänd-
ningen gälla i vart fall två annonser. Den förklarande rapporten till
konventionen anger att det i undantagsfall bör vara möjligt att inte sän-
da reklam i block, t.ex. i fråga om enstaka långa annonser eller om pro-
gramföretaget inte har sålt tillräckligt med reklamtid för att kunna sän-
da reklam som block.
Enligt min mening är det lämpligt att det svenska regelverket på ett
tydligt sätt ger uttryck för principen att annonser skall sändas i block.
Därför anser jag, liksom radiolagsutredningen, att det behövs en regel
om vad som får vara den kortaste annonstiden vid ett givet tillfälle. Jag
anser dock inte att denna tid behöver vara så lång som två minuter,
utan det bör räcka att tiden är en minut.
Den föreslagna utformningen av regeln hindrar naturligtvis inte att
det under en-minutstiden endast sänds en annons.
Enligt min mening är det inte nödvändigt att föreskriva någon sär-
skild högsta annonstid vid ett givet tillfälle. En övre gräns avses gälla än-
då, eftersom jag föreslår att det under en timme mellan hela klockslag
skall få sändas annonser under i princip högst åtta minuter (se föregåen-
de avsnitt).
4.5.3 Allmänna krav på hur annonser får sättas in i sändningarna
Mitt förslag: Annonser under annonstid i televisionen skall sät-
tas in mellan programmen. Annonser skall dock få avbryta ett
program, om de sätts in
1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pau-
ser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller eve-
nemang med pauser för publiken,
102
Prop. 1990/91:149
2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar
och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst
20 minuter.
Föreskrifter om detta skall tas in i radiolagen (15 §).
Radiolagsutredningens forslag (betänkandet s. 207 ff.) överensstäm-
mer delvis med mitt förslag, nämligen när det gäller huvudregeln att an-
nonser skall sättas in mellan programmen och undantagsregeln om rätt
att sätta in annonser i pauser i sportprogram m.m. Mitt förslag om rätt
att sätta in annonser mellan delar i vissa program har ingen uttrycklig
motsvarighet i utredningens förslag.
Utredningens förslag innehåller till skillnad från mitt förslag också
en föreskrift som är särskilt avsedd för ett helt eller huvudsakligen re-
klamfinansierat TV- företag. Utredningen har ansett att ett sådant före-
tag enligt avtalet med staten bör ha en principiell rätt att avbryta pro-
gram med annonser. Bland utredningens villkor för annonsavbrott
märks att avbrott måste ske med varsamhet och under hänsynstagande
till programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta,
att annonser inte skall få avbryta ett program som är kortare än 20 mi-
nuter och att ett program som består av en fdm som är längre än 45 mi-
nuter skall få avbrytas av annonser en gång.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat motta-
gande. Lantbrukarnas Riksförbund finner reglerna vara väl avvägda bå-
de från publikens och programföretagets synpunkt. Också Sveriges
Marknadsförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Nordisk Te-
levision godtar uttryckligen förslaget.
Stiftelsen Svenska Filminstitutet instämmer i den föreslagna huvud-
regeln att annonser skall placeras i pauser mellan programmen.
Enligt Dagligvaruleverantörers Förbunds bestämda åsikt bör regle-
ringen vara densamma oavsett om det reklamsändande TV-företaget blir
Sveriges Television eller ett från Sveriges Radio-koncernen fristående fö-
retag. Även Sveriges Reklamförbund har denna uppfattning. Sveriges
Radio vill, för det fall att det blir tillåtet med annonssändningar för så-
väl Sveriges Radio-koncernen som andra företag, framhålla det angeläg-
na i att i så fall samma regler kommer att gälla för samtliga företag.
Radionämnden uttalar att den föreslagna regleringen förefaller vara
synnerligen invecklad och svår att övervaka. Samhällsvetenskapliga fa-
kultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att förslaget är ytterst
komplicerat.
Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossistför-
bundet Svensk Handel uttalar att man när det gäller att avbryta ett pro-
gram med annonser i stort sett bör kunna hålla sig till den europeiska
TV- konventionens normer. Förslaget driver detaljeringen ett gott stycke
längre och har en ganska byråkratisk karaktär. Enligt Köpmannaför-
103
bundet ter sig den föreslagna regleringen överdriven och väl byråkra- Prop. 1990/91:149
tisk.
En ganska stor grupp remissinstanser anser att det inte alls bör vara
tillåtet att avbryta ett program med annonser. Bland dessa märks social-
styrelsen, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, kon-
sumentverket, Sveriges Radio, Tjänstemännens Centralorganisation,
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS),
Svenska Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet och SIF- klub-
ben vid Sveriges Radio-koncernen. Till förmån för en stor restrikti vitet
då det gäller att avbryta program med reklam uttalar sig också Filmin-
stitutet och Svenska kyrkans centralstyrelse. Sveriges frikyrkoråd/De fria
kristna samfundens råd anser att det är en viktig kulturpolitisk angelä-
genhet att upplevelser av t.ex. filmer, konserter, opera- eller teaterföre-
ställningar inte störs och splittras av reklaminslag. Några av de nu
nämnda instanserna menar att reklamsändningar endast bör få ske på i
förväg tillkännagivna tider.
Ett argument som framförs mot annonsavbrott i program är att såda-
na strider mot den ideella rätt till sina verk som upphovsmännen har
enligt upphovsrättslagen. Vissa remissinstanser vänder sig speciellt mot
att det föreslås vara tillåtet att avbryta fdmer med annonser. Bland dessa
instanser märks juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Filminstitutet, Svenska Regissörsföreningen, Svenska Teaterförbundet,
KLYS och Oberoende Filmares Förbund. Organisationerna anser att
bl.a. upphovsrättsliga skäl med särskild styrka talar mot annonsavbrott i
filmer.
Skälen for mitt förslag: I utlandet förekommer två huvudmodeller
för hur reklam får sättas in i ett TV- företags sändningar. Den ena inne-
bär att reklam endast får sättas in mellan programmen och eventuellt i
längre pauser i vissa typer av program. Enligt den andra modellen får
pågående program avbrytas med reklam, vanligen med vissa begräns-
ningar i fråga om t.ex. program som behandlar särskilda ämnesområ-
den.
För sådana TV-företag som har ett mer eller mindre ambitiöst public
service-uppdrag gäller ofta att företaget endast får sända reklam mellan
programmen, medan friare regler brukar gälla för andra TV-företag.
Undantag från vad som har sagts nu förekommer emellertid, t.ex. i Stor-
britannien, där den reklamfinansierade televisionen skall uppfylla om-
fattande kvalitetskrav samtidigt som program får avbrytas av reklam un-
der vissa förutsättningar.
Den europeiska TV-konventionens regler om hur reklam får sättas
in i sändningarna finns i artikel 14. Huvudregeln är att reklamen skall
sändas mellan programmen. Konventionen godtar emellertid principi-
ellt att reklam sätts in i ett program, om detta sker på ett sådant sätt att
programmets integritet och värde och rättighetshavarnas intressen inte
skadas.
I program som består av självständiga delar samt i sportprogram och
på liknande sätt sammansatta program som avser evenemang eller före-
104
ställningar med pauser får reklam sättas in endast mellan delarna eller i Prop. 1990/91:149
pauserna.
Om andra program än sådana som består av självständiga delar e.d.
avbryts av reklam bör det gå minst 20 minuter mellan varje avbrott.
En mera restriktiv reglering gäller i fråga om vissa typer av program,
där sändningstiden är längre än 45 minuter. De åsyftade programmen är
audiovisuella verk såsom biograffilmer och filmer som har gjorts för att
visas i TV (med undantag av serier, underhållningsprogram och doku-
mentärer). Ett sådant program får avbrytas av reklam en gång för varje
hel 45-minutersperiod. Ytterligare ett avbrott får ske om den samman-
lagda sändningstiden med minst 20 minuter överstiger två eller flera he-
la 45-minutersperioder.
Reklam får inte sättas in i någon utsändning som gäller en guds-
tjänst. Inte heller får det ske reklamavbrott i program som är kortare än
30 minuter om det rör sig om nyhetsprogram, nyhetskommenterande
program, dokumentärer, religiösa program eller barnprogram.
Artikel 28 i konventionen bör också beaktas. Som tidigare nämnts
anges där att konventionen inte hindrar en stat från att tillämpa mer re-
striktiva och detaljerade regler än konventionens i fråga om program-
tjänster, som sänds av rättssubjekt eller med tekniska hjälpmedel som
staten har jurisdiktion över.
De av radiolagsutredningen föreslagna restriktionerna i fråga om an-
nonsavbrott sträcker sig i några avseenden längre än TV-konventionen.
Bl.a. innebär förslaget ett absolut förbud mot avbrott i barnprogram och
nyhetsprogram. 1 förhållande till konventionen begränsar också försla-
get antalet tillåtna annonsavbrott i långfilmer.
Som har framgått uppvisar remissinstansernas inställning en stor
spännvidd; medan vissa uttryckligen godtar utredningsförslaget anser
andra att det inte alls bör vara tillåtet att avbryta program med annon-
ser, och några av de senare anser dessutom att reklaminslag endast bör
få sändas på fasta, i förväg tillkännagivna tider, en inställning som moti-
veras med att TV-tittarna bör kunna välja om de vill ta del av reklamen
eller inte. En särskilt kritisk inställning framkommer när det gäller för-
slaget att filmer och andra dramatiska verk skall få avbrytas av annon-
ser.
Jag har tidigare (avsnitt 3.1) givit den allmänna bakgrunden till var-
för jag anser att det nu bör kunna komma till stånd reklamfinansierade
sändningar i den marksända televisionen. Som jag har konstaterat sker
redan reklamsändningar till svensk publik via satellit. Jag har dragit
slutsatsen att det i denna situation är bättre att tillåta reklamsändningar
i marknätet än att upprätthålla det i dag rådande förbudet mot reklamfi-
nansierade sändningar där. Bl.a. blir det i fråga om TV-reklam i mark-
sändningarna lättare att motverka oönskade effekter av reklamen än vad
fallet är med den reklam som förekommer i satcllitkanalerna.
En ordning för den marksända televisionen som endast medgav att
reklaminslag fick sändas på i förväg tillkännagivna tider skulle enligt
min mening gå alltför långt i restriktivitet med tanke på vad som gäller
105
för satellitkanalerna. Även om jag har förståelse för bevekelsegrunderna
hos de remissinstanser som förespråkar en ordning med fasta reklamti-
der, anser jag således att en sådan reglering inte skulle ta tillräcklig hän-
syn till ett marksändande TV-företags konkurrenssituation.
För mig står i stället valet mellan att antingen godta principen att
programföretaget får avbryta program med annonser eller att inta mot-
satt grundhållning utan att för den skull gå så långt som till att kräva
fasta annonstider.
Vid det ställningstagandet vill jag mot bakgrund av remissutfallet fäs-
ta särskild vikt vid publikens möjligheter till ostörd upplevelse av pro-
grammen. TV- tittarna torde i de flesta fall uppfatta annonsavbrott som
mycket störande. I en film förtar avbrotten verkan av den dramatiska
handlingen och gör det svårare att följa programmet. Jag har stor förstå-
else för att upphovsmän till filmer och andra verk ogillar detta.
Därmed är inte sagt att en lagstiftning som medger annonsavbrott i
program utan vidare strider mot upphovsmannens ideella rätt till sitt
verk enligt upphovsrättslagen. Att generellt säga att annonsavbrott i pro-
gram strider mot upphovsmannens ideella rätt leder enligt min mening
alltför långt. Och även om lagstiftningen medgav annonsavbrott i pro-
gram, skulle naturligtvis en upphovsman vara i sin fulla rätt att hävda
att konkreta fall av sådana avbrott kränkte hans ideella rätt.
Utländska exempel visar att publiken intar en negativ attityd till re-
klamavbrott. I USA, där TV-kanalerna i stor utsträckning avbryter pro-
gram med reklam, är ett av argumenten vid marknadsföring av betal-
TV-tjänster just frånvaron av reklam i sändningarna. I reklambranschen
diskuteras med oro de framväxande företeelserna "zipping" och "zap-
ping". I det förra fallet handlar det om att de som videobandar program
spolar förbi reklaminslagen när de i efterhand tar del av programmet.
Den andra företeelsen innebär att TV-tittaren med hjälp av fjärrkontrol-
len byter kanal så snart ett reklamavbrott inträffar. Enligt min mening
tyder detta slag av tittarbeteende på att annonsplacering i programmen
kanske inte är så effektiv från annonsörernas synpunkt som man ibland
föreställer sig.
Mot denna bakgrund anser jag att annonsavbrott inte bör få äga rum
i så stor utsträckning som skulle bli fallet om radiolagsutredningens för-
slag följdes. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste utredning-
ens förslag också betecknas som komplicerat. Det är en fördel om reg-
lerna kan göras enklare.
Prop. 1990/91:149
Huvudregeln bör vara all annonser sälls in mellan programmen
Huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningarna bör som ut-
redningen har föreslagit vara, att detta skall ske mellan programmen. En
sådan placering av annonserna stör inte nämnvärt publikens upplevel-
ser av programmen. De tittare som önskar se annonserna kan göra det,
medan de som under annonstiden hellre vill göra något annat kan göra
det utan att gå miste om sammanhanget i ett program.
106
Den aktuella regeln gör att man måste kunna ta ställning till när ett
TV-program börjar och slutar.
Som nämnts tidigare (avsnitt 4.1.2) har kabelnämnden pekat på att
begreppet radioprogram i radiolagen är oklart så till vida, att det kan va-
ra svårt att i ett visst fall avgöra om det rör sig om ett eller flera pro-
gram.
Man bör som jag redan har varit inne på inte överdriva svårigheterna
på detta område. Utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer
att presentera sitt programutbud. Vad programföretaget presenterar som
ett program bör normalt kunna betraktas som ett program.
Ett sådant synsätt står enligt min mening i god samklang med all-
mänt språkbruk som med ett program får anses förstå en avgränsad del
av sändningstiden, vilken presenteras under en särskild rubrik och be-
handlar ett på ett visst sätt sammanhållet tema. Exempelvis torde det i
allmänhet inte finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträ-
dande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda
inslag som ett separat program.
Prop. 1990/91:149
Del bör finnas vissa möjligheter att avbryta program med annonser
Även om man håller hårt på principen att ta stor hänsyn till publikens
önskemål om att inte störas av annonser saknas det enligt min uppfatt-
ning skäl att vara kategorisk.
Liksom radiolagsutredningen anser jag nämligen att det bör vara till-
åtet att sätta in annonser i pauser i sportprogram, där del förekommer
längre pauser och i program som avser föreställningar eller evenemang med
pauser för publiken. Jag syftar t.ex. på pauserna mellan perioderna i
ishockey- eller fotbollsmatcher och på sådana pauser där publiken på
en teater eller i en konsertsal lämnar lokalen för att sträcka på benen.
När kabelnämnden pekat på att begreppet radioprogram i radiolagen
är oklart har nämnden särskilt berört svårigheten att i samband med s.k.
biandprogram avgöra vad som är ett program och vad som är delar av
ett längre program.
Uppmärksamhet i detta sammanhang förtjänar således också det för-
hållandet att programföretaget sänder långa block där det förekommer
längre inslag av helt olika karaktär. I fråga om Sveriges Television har
det t.ex. förekommit att sändningarna under en hel kväll hållits sam-
man under en gemensam rubrik och av en enda presentatör. Innehållet
i sändningen har emellertid varit sammansatt ungefär som under en
vanlig programkväll. Barnprogram har t.ex. sänts tidigt på kvällen, ny-
hetssändningar har satts in på de vanliga tiderna, vissa serier har åter-
kommit på ungefär samma tider vecka efter vecka osv.
Mellan sådana självständiga inslag bör det enligt min mening i prin-
cip vara tillåtet att placera annonser. Denna rätt bör framgå genom en
uttrycklig föreskrift.
Som har nämnts föreskriver den europeiska TV- konventionen att
det i allmänhet bör förflyta minst 20 minuter mellan två reklamavbrott.
107
Utöver vad jag tidigare har föreslagit anser jag därför att annonser Prop. 1990/91:149
bör få sättas in mellan delar i program, som beslår av olika avslutade de-
lar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 mi-
nuter. Jag vill också hänvisa till att jag längre fram föreslår vissa särreg-
ler med tanke på barnen och TV-reklamen (se avsnitt 4.7).
4.6.1 Marknadsföringslagen och reklam i TV
Min bedömning: I stort sett bör TV-reklamen hanteras utan
marknadsföringsrättsliga särregler.
Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-
ning (betänkandet s. 216 ff.).
Remissinstanserna: Utredningens bedömning delas uttryckligen av
bl.a. Stockholms tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros-
sistförbundet Svensk Handel, Internationella Handelskammarens Sven-
ska Nationalkommitté och Nordisk Television. Juridiska fakultetsnämn-
den vid Stockholms universitet påpekar att otillbörlighetsnormen i ge-
neralklausulen i 2 § marknadsföringslagen är flexibel och möjliggör en
nyanserad tillämpning som bl.a. beaktar skillnader mellan olika reklam-
medier i fråga om påverkan på mottagaren. Sannolikt kommer praxis
att etablera relativt stränga kriterier på TV-reklamområdet. Enligt Inter-
nationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté kommer TV-
reklamen sannolikt att ge upphov till en del specifika tolkningsproblem
när det gäller marknadsföringslagen. I sådana frågor kan då Internatio-
nella Handelskammarens Grundregler för reklam erbjuda en ändamål-
senlig utgångspunkt.
Stockholms tingsrätt och Annonsörföreningen har uppfattningen att
informationsskyldigheten enligt 3 § marknadsföringslagen inte bör
sträcka sig lika långt för TV-reklam som för reklam i tryckta skrifter.
Enligt barnmiljörådet är skyddet för barn i marknadsföringslagstift-
ningen otillräckligt och rådet kräver att lagstiftningen ses över.
Konsumentverket anser att det bör finnas möjlighet att ålägga ett
reklam-TV-företag att sända tillrättalägganden (beriktigande av vilsele-
dande marknadsföring).
Skälen för min bedömning: I 8 § radiolagen föreskrivs att ingen myn-
dighet får förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Jag har
tidigare föreslagit att tillämpningsområdet för denna föreskrift skall an-
passas till den regel som har varit dess förebild, nämligen censurför-
budet i I kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (avsnitt 4.2.1).
108
Om detta förslag genomförs kommer det inte längre att finnas något
hinder att i fråga om reklam i radio och TV tillämpa generalklausulen
mot otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Ett genom-
förande av förslaget leder därför till att marknadsdomstolen får möjlig-
het att vid vite förbjuda sådan reklam i radio eller TV som bedöms vara
otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
Den nämnda generalklausulen är enligt radiolagsutredningen och de
flesta remissinstanserna ett tjänligt instrument för att hantera TV-
reklamen. Jag delar denna uppfattning och noterar i det sammanhanget
vad juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har uttalat
om att rättspraxis sannolikt kommer att etablera relativt stränga kriteri-
er på TV-reklamområdet.
Marknadsföringslagen innehåller en särskild generalklausul om in-
formationsskyldighet i reklam (3 §). Radiolagsutredningen har gjort be-
dömningen att även den bör kunna få en ändamålsenlig tillämpning när
det gäller reklam i TV. Inte heller detta har ifrågasatts vid remissbe-
handlingen.
Genom den praxis som marknadsdomstolen kan utforma får det visa
sig vilken omfattning en informationsskyldighet i reklam i TV har jäm-
fört med i annan mediereklam. Jag noterar att två remissinstanser utta-
lat att informationsskyldigheten inte bör anses vara lika långtgående på
TV-reklamområdet som när det gäller reklam i tryckta skrifter. Själv
kan jagom detta endast konstatera att frågan gäller hur lagstiftning skall
tillämpas i konkreta fall som inte kan komma under regeringens be-
dömning. Jag saknar därför anledning att uttala mig närmare i frågan.
Däremot vill jag instämma i radiolagsutredningens slutsats att det i
stort sett bör vara möjligt att klara sig utan marknadsföringsrättsliga sär-
regler för TV-reklamen. Likaså anser jag - i likhet med utredningen - att
det på två områden är motiverat att göra särskilda överväganden. Jag syf-
tar dels på reklam för alkohol och tobak, dels på reklam som vänder sig
till barn.
Innan jag går över till dessa frågor vill jag påminna om vad jag tidi-
gare (avsnitt 4.1.2) har bedömt vara min uppgift i detta sammanhang,
nämligen att föreslå de lagändringar som behövs för att det markbundna
sändningsnätet skall kunna användas för reklamfinansierade TV-
sändningar. Däremot har jag inte menat att en förutsättning för detta
bör vara att man mera allmänt ser över den marknadsföringsrättsliga
lagstiftningen och överväger att i denna införa nya institut, t.ex. av det
slag som konsumentverket har efterlyst.
Prop. 1990/91:149
109
4.6.2 Ingen alkohol- eller tobaksreklam i radio eller TV
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: 1 radioansvarighetslagen anges att utan hinder av
den lagen gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud mot
kommersiell annons i den mån annonsen används vid mark-
nadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
I alkohol- och tobaksreklamlagarna tas in nya bestämmelser
som innebär att det vid marknadsföring av en alkoholdryck
resp, en tobaksvara är förbjudet att använda en kommersiell an-
nons i ljudradio- eller televisionsprogram.
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 228 ff.) överensstäm-
mer med mitt förslag såvitt gäller radioansvarighetslagen.
Även utredningen har föreslagit att det tas in nya bestämmelser i
alkohol- och tobaksreklamlagarna; utredningen har dock begränsat det
föreslagna förbudet mot kommersiella annonser till att gälla televisions-
program som ett programföretag sänder med stöd av tillstånd enligt 5 §
första stycket radiolagen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen, juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, samhällsvetenskapliga fakultets-
nämnden vid Göteborgs universitet, Lantbrukarnas Riksförbund, Sanna
Satellite AB, Svenska kyrkans centralstyrelse och Sveriges frikyrko-
råd/De fria kristna samfundens råd. Sanna Satellite AB uppger att det
för "Nordic Channel" finns ett särskilt programråd, som övervakar att
bl.a. reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror, men även reklam som
eventuellt kan anses stötande, ej sänds. Socialstyrelsen betonar vikten av
att så långt möjligt motverka också s.k. dold reklam för alkohol och to-
bak. Som exempel nämns att tobaksindustrin är en av de största sponso-
rerna av biltävlingar.
Skälen för mitt förslag: Det förhållandet att det nu bör kunna kom-
ma till stånd reklamfinansierade TV- sändningar i marknätet betyder
naturligtvis inte att jag anser att det bör sändas alkohol- eller tobaksre-
klam i TV. Tvärtom får det anses vara starkt motiverat att det inte före-
kommer någon sådan reklam. Vad beträffar tobaksvaror följer f.ö. av
den europeiska TV-konventionen att en konventionsstat inte får ha nå-
gon reklam för sådana varor i gränsöverskridande TV- sändningar (arti-
kel 15:1).
I vårt land gäller sedan år 1979 vissa generella föreskrifter om mark-
nadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror. Reglerna finns i lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohold-
rycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).
Reklamlagarna ställer ett grundläggande krav på särskild måttfullhet
vid marknadsföring av alkohol och tobak. Detta innebär att en reklam-
eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande
110
eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller tobak
(2 § första stycket alkoholreklamlagen resp. 2 § tobaksreklamlagen). En-
ligt motiven (prop. 1977/78:178 s. 31) är reklam i radio och TV exempel
på sådana reklamformer som anses vara påträngande m.m.
Reklamlagarna är anknutna till marknadsföringslagen på det sättet
att en marknadsföringsåtgärd som strider mot lagarna anses vara otill-
börlig mot konsumenter vid tillämpning av marknadsföringslagens ge-
neralklausul mot otillbörlig marknadsföring (3 § alkoholreklamlagen
resp. 4 § tobaksreklamlagen).
Alkohol- och tobaksreklamlagarna har också sitt intresse med hän-
syn till det yttrandefrihetsrättsliga regelverket.
Prop. 1990/91:149
Radioansvarighetslagen bör ändras
Med det yttrandefrihetsrättsliga regelverket avser jag - förutom reglerna i
2 kap. 1, 12 och 13 regeringsformen - för det första bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen. För det andra syftar jag på den särskilda an-
svarighetslagstiftning som finns på radio- och TV-området, särskilt ra-
dioansvarighetslagen.
Alkohol- och tobaksreklamlagarna innehåller specialregler i fråga
om kommersiella annonser i tryckta periodiska skrifter. Sådana annon-
ser får i princip inte avse spritdrycker, vin eller starköl (2 § andra
stycket alkoholreklamlagen). Något motsvarande förbud gäller inte i frå-
ga om tobaksvaror. Det krävs dock att en tohaksannons återger en sådan
varningstext och innehållsdeklaration som skall finnas på en tobaksva-
ras förpackning enligt lagen (1975:1 154) om varningstext och innehåll-
sdeklaration på tobaksvaror (3 § tobaksreklamlagen).
Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av att det
år 1974 infördes stöd för en sådan reglering i I kap. 9 § tryckfrihets-
förordningen. Där slås i punkt 1 fast att utan hinder av förordningen
gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den
mån annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker
eller tobaksvaror.
Tryckfrihetsförordningen tillåter således att en förbudslagstiftning
riktar sig mot kommersiella annonser som används vid marknadsföring
av alkohol eller tobak.
1 radioansvarighetslagen finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i
I kap. 9 § punkt Itryckfrihetsförordningen. Radiolagsutredningen har
föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas, och de flesta remissin-
stanserna är positiva till förslaget. Jag är av samma mening.
Min uppfattning är således att det av radioansvarighetslagen bör
framgå, att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan
lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används
vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
Liksom bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen blir det i detta fall
lagar fråga om en rambestämmelse.
1 tryckfrihetsförordningen används uttrycket kommersiell annons
främst för att markera var gränsen går mellan vad som omfattas av och
vad som kan falla utanför förordningen "så att journalistiken inte drab- Prop. 1990/91:149
bas" (prop. 1973:123 s. 46).
För tidningarnas del skiljer man som bekant mellan annonser oeh
redaktionell text. Tryckfrihetsförordningens bestämmelse om möjlighet
att förbjuda kommersiella annonser innebär att den redaktionella texten
är tryggad av förordningens regler.
Med att en annons är kommersiell avses, sades det vid tillkomsten av
tryckfrihetsförordningens bestämmelse, att annonsen är ett medel för
marknadsföring av en vara. Meddelandet i annonsen skall vara sådant
att det av innehållet framgår att meddelandet är avsett att främja avsätt-
ning av en vara. Detta betyder bl.a. att s.k. åsiktsannonsering i fråga om
alkohol och tobak faller utanför tillämpningsområdet.
Mot denna bakgrund uppkommer frågan vad som bör förstås med
uttrycket kommersiell annons i den föreslagna bestämmelsen i radioan-
svarighetslagen.
Till en början vill jag fästa uppmärksamheten på vissa skyldigheter
som jag i det föregående har ansett att ett reklamsändande TV-företag
bör ha. Jag har föreslagit att företaget endast under den särskilt mark-
erade annonstiden i televsionen skall ha rätt att sända reklam mot
vederlag (4.3.3). Vidare har jag ansett att för den egentliga programverk-
samheten bör gälla bl.a. kravet på opartiskhet (4.3.1).
Jag vill också hänvisa till ett förslag som jag snart kommer till, näm-
ligen att det hör införas en uttrycklig regel om att ett programföretag i
programverksamheten inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt
sätt får gynna ett kommersiellt intresse (4.9.1).
Om dessa förslag genomförs kommer ett reklamsändande TV-företag
att ha ytterst begränsade möjligheter att under annan tid än annonstid
sända vad som kan framstå som reklam för alkohol och tobak.
Det kan också finnas anledning att erinra om mitt förslag till regle-
ring för de icke reklamfinansierade programföretagen. Ett sådant företag
avses över huvud taget inte ha någon rätt att sända reklam mot vederlag
(se avsnitt 4.3.3). Liksom hittills bör för dessa programföretag också kra-
vet på opartiskhet gälla allt som företaget sänder.
Vad som nu har anförts visar att man inte har något större behov av
att kunna betrakta ett vanligt ljudradio- eller TV-program som en kom-
mersiell annons i radioansvarighetslagen mening. Endast i undantagsfall
bör vad som förekommer i ett vanligt program kunna göra programmet
till en sådan annons. Eventuell alkohol- och tobaksreklam i de vanliga
programmen bör i de allra flesta fall kunna motverkas med hjälp av reg-
lerna för själva programverksamheten.
Program som sänds under annonstid i TV, dvs. under tid som omges
av den särskilda ljud- och bildsignatur som jag föreslår, kommer emel-
lertid oftast att vara kommersiella annonser. För att betraktas som en så-
dan annons kan det dock som redan antytts inte vara något absolut vill-
kor att programmet sänds under annonstid i den angivna meningen. Jag
kan t.ex. tänka mig att vad som sägs av en person som på- och avannon-
serar ett program kan vara att anse som en kommersiell annons.
112
Hänsyn måste emellertid också tas till de direktsända programmen. I Prop. 1990/91:149
fråga om sådana program befinner sig den som har utsetts till program-
utgivare i en annan situation än utgivaren av en tidning (jfr prop.
1966:156 s. 44). I ett direktsänt program kan det ju inte uteslutas att vad
som sägs kommer som en överraskning för programutgivaren. Vad som
förekommer i direktsändning har också rent innehållsmässigt i de allra
flesta fall sådan karaktär att parallellen med tidningarnas redaktionella
text leder till att man här inte har anledning att tala om kommersiella
annonser. I fråga om att motverka eventuell alkohol- och tobaksreklam
i direktsändningar får man därför i princip förlita sig på de radiorättsli-
ga reglerna.
Det anförda leder till att uttrycket kommersiell annons i radioansva-
righetslagen bör kunna få en innebörd som sakligt sett stämmer väl
överens med motsvarande uttryck i tryckfrihetsförordningen. Regelver-
ket kommer därmed även i fortsättningen att trygga vad som i radio och
TV får anses motsvara tidningarnas redaktionella text.
Alkoholreklamlagen gäller marknadsföring av “alkoholdrycker",
varmed förstås sprit, vin, starköl och öl. I tryckfrihetsförordningens be-
stämmelse om möjlighet att förbjuda kommersiella annonser talas det
inte om alkoholdrycker utan om "alkoholhaltiga drycker", som är ett
vidare begrepp, eftersom det även omfattar även t.ex. cider och lättöl.
Anledningen till detta är föreskriftens karaktär av rambestämmelse.
Det har ansetts att det i det sammanhanget inte funnits anledning att ge
uttryck för några närmare alkoholpolitiska överväganden (se prop.
1973:123 s. 45).
Man bör kunna resonera på motsvarande sätt i fråga om bestämmel-
sen om kommersiella annonser i radioansvarighetslagen. Även i dessa
bestämmelser bör det talas om "alkoholhaltiga drycker".
Ändringar i alkohol- och tobaksreklamlagarna
Om det skall vara möjligt att på marknadsföringsrättslig väg motverka
alkohol- och tobaksreklam i radio och TV krävs - utöver att radioansva-
righetslagen ändras - nya föreskrifter i alkohol- och tobaksreklamlagar-
na. Som radiolagsutredningen har föreslagit bör sådana föreskrifter ut-
formas efter mönster av vad som nu står i 2 § andra stycket alkoholre-
klamlagen.
Utredningen har föreslagit att det vid marknadsföring av en alko-
holdryck resp, en tobaksvara skall vara förbjudet att använda en kom-
mersiell annons "i televisionsprogram som ett programföretag sänder
med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen".
Denna avgränsning innebär att reglerna skulle gälla dels enbart TV-
program, dels enbart program som sänds av Sveriges Television, Sveriges
Utbildningsradio och ett nytt marksändande TV-företag. Däremot skulle
reglerna inte gälla ljudradioprogram och inte heller kabelsända pro-
gram. Utredningen motiverade detta bl.a. genom att hänvisa till att
kommersiell reklam inte får sändas i närradio (10 § första stycket närra-
diolagen 11982:459|) och att tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i
1 13
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
kahel kan återkallas om tillståndshavaren har medgett kommersiell re- Prop. 1990/91:149
klam i sändningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksam-
het i dessa (23 § andra stycket 1 lagen |1985:677| om lokala kabelsänd-
ningar). Den konklusion som utredningen drog blev att det över hela
linjen finns radiorättsliga bestämmelser som förbjuder kommersiell re-
klam i sändningar och att dessa regler träffar även alkohol- och tobaks-
reklam.
Min uppfattning är emellertid att man bör ta ett bredare grepp om
detta ämne än vad radiolagsutredningen har gjort. Jag kan t.ex. inte se
någon anledning att reglerna skall vara begränsade till marksändningar,
utan jag finner det naturligt att man kan ingripa på marknadsförings-
rättslig väg även mot alkohol- och tobaksreklam som sänds från satelli-
ter. l ör det talar bl.a. att det inte finns några föreskrifter som förbjuder
kommersiell reklam i satellitsändningar.
Den lämpligaste lösningen får därför anses vara, att man i alkohol-
och tobaksreklamlagarna helt generellt föreskriver att det vid marknads-
föring av en alkoholdryck resp, en tobaksvara är förbjudet att använda
en kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram. Om man
gör så kommer lagarna att bli tillämpliga på alla slag av program och
oavsett om dessa sänds i marknätet, i kabel eller från satellit.
Marknadsföringslagstiftningens tillämpningsområde vid
marknadsföringsåtgärder som har internationell anknytning
Mitt förslag innebär således i motsats till radiolagsutredningens förslag
att KO och marknadsdomstolen också skall kunna ingripa mot alkohol-
och tobaksreklam i satellitsändningar. Särskilt med hänsyn till detta bör
helt allmänt frågan beröras vilket tillämpningsområde den marknadsför-
ingsrättsliga lagstiftningen kan anses ha när det gäller marknadsförings-
åtgärder med internationell anknytning.
Departementschefen tog upp detta i förarbetena till 1970 års lag om
otillbörlig marknadsföring, men vad som konkret behandlades var re-
klam i utländska tidningar, inte TV-sändningar. Departementschefen yt-
trade följande om generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring
(prop. 1970:57 s. 92 f ).
Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sve-
rige.
Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder
med internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med
den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas
inom reklam och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgöran-
de för om generalklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför
vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har
företagits är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör så-
lunda kunna tillämpas exempelvis i fraga om reklammaterial som har
producerats i utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige.
Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på Sverige eller
vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om där-
emot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör ge-
neralklausulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte vara möjligt
att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är
avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av tidning-
114
en skulle förekomma här i landet. Det nu sagda gäller även åtgärder
som vidtas av svenska företag.
Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas
även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska
möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett
vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite
torde emellertid vara begränsade.
Beträffande reklam i TV kan av detta uttalande dras en alldeles be-
stämd slutsats: generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är inte
tillämplig på TV- reklam som inte kan tas emot i Sverige utan bara av
TV- tittare i andra länder.
Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige bör man enligt min me-
ning ställa frågan om reklaminslaget kan anses riktat till Sverige eller till
en internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedöm-
ning har man inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida sänd-
ningen som sådan enligt internationella telekonventionens regelsystem
är avsedd att tas emot i Sverige eller kan tas emot här endast på grund
av tekniskt ofrånkomligt “överspill". Vid bedömningen blir därmed frå-
gor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara nå-
gra - ofta kanske mindre väsentliga - tolkningsdata bland andra.
Beträffande reklam i utländska sändningar vill jag också betona, att
det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam
som skulle kunna träffas av den. I första hand finns det skäl för KO att
uppmärksamma svenska annonsörers verksamhet med inriktning på
den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska annon-
sörer av vilken det framgår att svenska TV-tittare hör till målgruppen.
En särskild omständighet som bör understrykas är den innebörd
man bör tillägga den europeiska TV- konventionen och att detta förhål-
lande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller att använda ge-
neralklausulen mot reklam i utländska TV-sändningar.
Konventionen innebär en maning till försiktighet i det nu berörda
hänseendet beroende på det sätt som den har bestämt vilken stat som
ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar
på den sändande staten (artikel 5).
Sändande stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den
stat från vars territorium sändningen till satelliten sker. Om denna
sändning sker från en stat som inte är bunden av konventionen är den
stat sändande stat som upplåter frekvens eller transponder. Om inte hel-
ler den staten är bunden av konventionen men programföretaget har sitt
säte i en konventionsstat, anses denna stat som sändande stat.
I fråga om utländska satellitsändningar, där sändningen till satelliten
sker från utlandet, är det således i allmänhet någon annan stat än Sveri-
ge som ansvarar för efterlevnaden av konventionens krav.
Prop. 1990/91:149
Ett förbud mot en alkohol- eller tobaksannons bör inte rikta sig mot den
som endast vidaresänder en sändning
En ofrånkomlig men underförstådd begränsning gäller i fråga om mitt
förslag till ändring i alkohol- och tobaksreklamlagarna om att det vid
115
marknadsföring av en alkoholdryck resp, en tobaksvara skall vara för- Prop. 1990/91:149
bjudet att använda en kommersiell annons i ljudradio- eller televisions-
program: man måste skilja mellan ursprungliga sändningar och vidare-
sändningar, dvs. samtidig och oförändrad återutsändning av andra sänd-
ningar.
Det föreslagna förbudet avses kunna bli riktat mot t.ex. en annonse-
rande näringsidkare. Ett förbud kan dock meddelas även andra (se 2 §
andra meningen marknadsföringslagen), t.ex. det programföretag som
har satt samman det aktuella utbudet. Däremot får av allmänna rätts-
grundsatser anses följa att ett förbud inte kan rikta sig mot den som en-
dast passivt tar emot en sändning och vidaresänder den i t.ex. ett kabel-
nät. Den som endast gör det har ju inget inflytande över sändningarnas
innehåll.
Grundregeln om måttfullhet
Innan jag lämnar alkohol- och tobaksreklamen vill jag dröja något vid
det grundläggande kravet i reklamlagarna att särskild måttfullhet skall
iakttas vid marknadsföring av alkohol och tobak. Uttryckligen sägs att
detta innebär att en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får
vara påträngande eller uppsökande eller uppmana till bruk av alkohol
eller tobak, och jag har visat att motiven till lagarna som exempel på så-
dana reklamformer som anses vara påträngande osv. nämner reklam i
radio och TV (prop. 1977/78:178 s. 31). Tanken har således varit att
marknadsdomstolen redan på denna grund skall kunna meddela vites-
förbud mot all alkohol- och tobaksreklam i radio och TV.
Liksom radiolagsutredningen anser jag emellertid att ett sådant reso-
nemang bortser från den innebörd som radioansvarighetslagen får anses
ha.
Radioansvarighetslagen har samma yttrandefrihetsbegrepp som
tryckfrihetsförordningen. Vilket yttrandefrihetsbegrepp som tryckfri-
hetsförordningen hat får man klart för sig när man beaktar syftet med
förordningen sådant detta syfte kommer till uttryck i främst 1 kap. 1 § i
förordningen. Det enda som ligger utanför detta skyddssyfte är sådana
meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur och som hat rent
kommersiella förhållanden till föremål. Generella förbud mot reklam
för vissa slag av varor har ansetts inte säkert falla utanför det tryckfri-
hetsrättsliga området, l ör att ingripande skall kunna ske mot ett sådant
meddelande krävs därför stöd i förordningen (se prop. 1986/87:151 s.
53). Det är mot denna bakgrund som regeln i I kap. 9 § punkt I
tryckfrihetsförordningen har kommit till.
Enligt 2 § radioansvarighetslagen medför missbruk av yttrandefrihe-
ten i radioprogram ansvar och skadeståndsskyldighet endasl när gär-
ningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Som jag tagit upp tidigare (avsnitt
4.2.2) har man inte anledning att tolka orden "ansvar och skade-
ståndsskyldighet" snävt, utan det får anses att de inkluderar även vites-
förbud inom det område som lagstiftningen behandlar. Eftersom det in-
te finns något stöd i radioansvarighetslagen för att marknadsdomstolen
1 16
har rätt att meddela vitessanktionerade förbud mot alkohol- eller to-
baksreklam i radio och TV får det anses att domstolen saknar den rät-
ten.
Beträffande bestämmelsen i I kap. 9 § punkt 1 tryckfrihetsförord-
ningen bör också framhållas att den begränsar sig till att möjliggöra för-
bud mot kommersiella annonser. Vad angår att motverka alkoholre-
klam i tryckta skrifter kan därför marknadsdomstolen agera endast om
reklamåtgärden gäller en kommersiell annons. Om det inte är så saknar
den grundläggande regeln i alkoholreklamlagen om särskild måttfullhet
betydelse, eftersom det för denna regel inte finns något stöd i tryckfri-
hetsförordningen.
Det nu anförda betyder i fråga om sådan radio- och TV- verksamhet,
för vilken gäller särskild ansvarighetslagstiftning, att marknadsdomsto-
len inte har någon möjlighet att åberopa alkohol- och tobaksreklamla-
garnas grundregel om måttfullhet.
Jag håller med radiolagsutredningen om att det är motiverat med ett
klarläggande om detta med hänsyn till uttalandet i motiven till alkohol-
och tobaksreklamlagarna om reklam i radio och TV.
Vad till sist gäller frågan om olika former av dold reklam för alkohol
och tobak, anser jag att de skyldigheter som jag tidigare nämnt att ett re-
klamsändande TV-företag bör ha, bör kunna spela en positiv roll. 1 den
mån det är fråga om direktsändningar av t.ex. sporthändelser som äger
rum utomlands, torde emellertid en viss exponering av varumärken
m.m. inte kunna undvikas.
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: 1 radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse
(2 a §) om att utan hinder av den lagen gäller vad som före-
skrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den
mån annonsen används vid marknadsföring till barn
En annons med reklam som sänds under annonstid i televi-
sionen skall inte få syfta till att fånga uppmärksamheten hos
barn under 12 år. En annons med reklam skall inte få förekom-
ma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program
eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till
barn under 12 år. 1 annonser med reklam skall det inte få upp-
träda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i te-
levisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under
12 år. - Dessa bestämmelser skall tas in i radiolagen (11 § samt
15 § första stycket andra meningen).
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 219 ff.) överensstäm-
mer i sak till största delen med mitt förslag. När det gäller vilken kate-
gori av personer som en annons med reklam inte skall få vara inriktad
117
på att fånga uppmärksamheten hos tar utredningens förslag sikte på Prop. 1990/91:149
"yngre barn". Därmed avses åldrarna upp till 10 år. I övrigt gäller ut-
redningens förslag "barn", varmed avses åldrarna under 12 år.
För det fall att det i avtalet mellan staten och ett programföretag be-
stäms att program får avbrytas av annonser har utredningen föreslagit
den särskilda regeln, att ett villkor för annonsavbrott skall vara att det
inte rör sigom program som huvudsakligen vänder sig till barn.
Någon ändring i radioansvarighetslagen har inte föreslagits av utred-
ningen.
Remissinstanserna: Meningarna bland remissinstanserna går starkt
isär. Stockholms tingsrätt, Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi-
sion och Svenska Regissörsföreningen tillstyrker utredningens förslag att
en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärk-
samheten hos yngre barn. Positiv till detta förslag är också Svenska kyr-
kans centralstyrelse, dock med den kommentaren att regelverket ge-
nomgående bör gälla barn upp till 12 år.
Hovrätten för Nedre Norrland, radionämnden, Annonsörföreningen
och Sveriges Reklamförbund kritiserar att det görs skillnad mellan
"yngre barn" och "barn"; detta befaras kunna medföra tillämpningssvå-
righeter. Också Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Internationella Handelskam-
marens Svenska Nationalkommitté och Industriförvaltnings AB Kinne-
vik uttalar kritik på denna punkt. Ombudsmannen mot etnisk diskrimi-
nering frågar sig om det inte vore rimligt att i TV-reklamsammanhang
tillämpa den definition av barn som förekommer i I N:s barnkonven-
tion, nämligen att barn är den som är under 18 år.
Svenska Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter om det finns till-
räckliga skäl att förbjuda reklam riktad till yngre barn. Köpmannaför-
bundet, Annonsörföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Kinnevik
motsätter sig detta förslag. Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun-
dens råd anser tvärtom att förbudet bör skärpas och föreslår att en an-
nons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga uppmärksam-
heten hos barn (under 12 år), att reklaminslag inte skall få sättas in före
ett bestämt klockslag, förslagsvis kl. 19.00, och att all reklam i TV skall
vara utformad så att den tar hänsyn till barns och ungas särskilda käns-
lighet. Svenska kyrkans centralstyrelse uttalar att alla annonser i TV, vid
vilken tid de än sänds, bör utformas med största hänsyn till bl.a. barn.
Svenska Teaterförbundet och SIF-klubben vid Sveriges Radio-
koncernen anser att det föreslagna förbudet bör utvidgas till att gälla re-
klam riktad till barn och ungdomar. Socialstyrelsen föreslår att det in-
förs en rad särskilda restriktioner vad gäller reklam till barn, delvis efter
förebild av Internationella Handelskammarens Råd om reklam till barn.
Barnmiljörådet anser att det inte bör få förekomma någon reklam rik-
tad till barn under 14 år, att ingen reklam bör få visas i TV före kl
21.00 och att de regler för reklam till barn och unga som har föreslagits
i NEK-rapporten 1989:5 "Konsumentkrav på TV-reklam till barn och
unga" bör gälla som miniminivå för all reklam i TV. I likhet med den
118
nämnda rapporten anser konsumentverket att det hör vara förbjudet att Prop. 1990/91:149
sända reklam i TV om reklamen är riktad till barn under 14 år. Efter-
som barn påverkas även av sådan reklam som inte speciellt vänder sig
till dem bör reklam över huvud taget inte få sändas under tid då barn är
en stor del av publiken. Verket anser därför att det inte bör få sändas
någon reklam i TV under tiden kl. 6 - 20.
Stiftelsen Svenska Filminstitutet delar utredningens uppfattning att
annonser med reklam inte bör få förekomma under annonstiden ome-
delbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till
barn. Detta förslag tillstyrks också av bl.a. Svenska kyrkans centralsty-
relse, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd och Svenska
Regissörsföreningen. Sveriges Marknadsförbund instämmer med tvekan
i förslaget, medan Riksidrottsförbundet anser att det inte bör få före-
komma reklam i anslutning till TV- program för mindre barn. Industri-
förbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel anser i stället att
det bör prövas om inte placeringsreglerna beträffande reklam till barn
kan formuleras enklare. Utgångspunkten bör vara Internationella Han-
delskammarens Grundregler för reklam/Råd om reklam till barn. En li-
knande hållning intar Köpmannaförbundet och Internationella Han-
delskammarens Svenska Nationalkommitté. Svenska Teaterförbundet
finner det å andra sidan vara otillräckligt att annonser med reklam inte
skall få förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett
program som huvudsakligen vänder sig till barn. Förbundet anser att
det bör vara förbjudet att sända reklam i anslutning till barn-, ungdoms-
och familjeprogram. Samma uppfattning har SIF-klubben vid Sveriges
Radio-koncernen.
Svenska kyrkans centralstyrelse tillstyrker förslaget att program som
huvudsakligen vänder sig till barn inte skall få avbrytas av annonser.
Stockholms tingsrätt, Lantbrukarnas Riksförbund, Nordisk Televi-
sion och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd tillstyrker
förslaget att det i annonser med reklam inte skall få uppträda personer
eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som
huvudsakligen vänder sig till barn. Sveriges Marknadsförbund yttrar om
detta förslag att framför allt förväxlingsrisken bör väga tungt så att inte
halva svenska skådespelarkåren i onödan utesluts från att få medverka i
reklaminslag. Industriförbundet, SA1 och Grossistförbundet Svensk
Handel menar att man med fördel bör kunna överlämna åt programfö-
retaget att ställa upp lämpliga normer och att lagregleringen kan in-
skränkas till vad den europeiska TV-konventionen kräver. Konsument-
verket finner det å andra sidan inte tillfredsställande att endast personer
som spelar en framträdande roll i barnprogram föreslås bli diskvalifice-
rade från reklammedverkan; det bör vara tillräckligt att personen eller
figuren har anknytning till ett sådant program.
Skälen för mitt förslag: Televisionen är ett medium med stor genom-
slagskraft. Barn ser mycket på TV och har stor tilltro till vad de ser och
hör. Frågan om TV-reklamen och barnen bör därför ägnas särskild upp-
märksamhet.
119
Först kan konstateras att marknadsföringslagen gäller för all kom- Prop. 1990/91:149
mersiell reklam på den svenska marknaden. Lagen kommer därmed
också att gälla reklam i svenska TV-program.
Enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen kan marknads-
domstolen, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst
eller någon annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling,
som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare, förbjuda näringsidkaren att fort-
sätta med detta eller att företa annan liknande handling.
Hänvisningen till uttrycket "god affärssed" syftar bl.a. på Internatio-
nella Handelskammarens Grundregler för reklam, som i sin nu gällande
lydelse antogs år 1987.
1 förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 60) anförs
att generalklausulen redan från början kunde få en betydande stadga om
man till utgångspunkt för tillämpningen tog detta utomrättsliga norm-
system.
1 Grundreglerna (artikel 13) anges att reklam inte får utnyttja barns
naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet eller utsät-
ta deras lojalitetskänsla för påfrestning. Reklam som riktas till eller är
ägnad att påverka barn eller ungdomar får inte innehålla framställning i
ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller påverka
dem negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.
Grundreglerna innehåller ett särskilt avsnitt med Råd om reklam till
barn. Med barn avses därvid personer som är under 14 år eller som inte
uppnått annan motsvarande åldersgräns, vedertagen i resp. land.
1 Råden betonas att reklam till barn skall kunna identifieras som re-
klam, att reklam inte får framstå som överseende med bruk av våld och
att den inte får undergräva sociala värderingar eller föräldrars auktoritet
och ansvar. Reklamen får inte förleda barn att försätta sig i riskfyllda si-
tuationer eller att söka sällskap med främmande personer eller beträda
okända eller farliga platser. Inte heller får reklam innehålla direkta
uppmaningar till barn att övertala andra att köpa den annonserade pro-
dukten åt dem. Råden betonar vikten av särskild aktsamhet för att re-
klam inte skall anses vilseleda barn när det gäller t.ex. den annonserade
produktens verkliga storlek och beskaffenhet. Prisuppgifter får inte ut-
formas så att barn kan få en överdriven uppfattning om produktens
verkliga värde eller ge sken av att produkten utan vidare ryms inom
varje hushållsbudget.
Grundreglerna ställer således upp restriktioner för sådan reklam som
riktas till barn, men de förbjuder inte reklam till barn.
Vid prövning enligt generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen av
om en framställning är otillbörlig mot konsumenter ställs speciellt höga
krav på hederlighet och vederhäftighet när framställningen riktar sig
till grupper som kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i all-
mänhet, exempelvis barn eller sjuka personer (prop. 1970:57 s. 69).
Däremot ger lagen inte något stöd för att reklam till barn i ett visst me-
dium, t.ex. TV, generellt skall anses vara otillbörlig.
120
Enligt min mening bör emellertid ett medium med så stor genom- Prop. 1990/91:149
slagskraft som televisionen inte alls få användas för reklam som särskilt
vänder sig till yngre barn. Yngre barn kan inte alltid skilja mellan re-
klaminslag och vanliga TV-program. Inte heller förstår de alltid att av-
sikten med reklaminslag är att locka till köp. Därmed tar de till sig re-
klamens budskap utan den skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig
utveckla. Samtidigt ser barn mycket på TV. Barnprogrammen får ofta
mycket höga tittarsiffror inom de åldersgrupper som programmen vän-
der sig till. TV kan därför vara ett särskilt effektivt medium för reklam
som syftar till att påverka yngre barn. Att använda televisionen på det
sättet skulle emellertid strida klart mot barnens intressen.
Vad jag har sagt nu betyder att jag i den här frågan har en annan
uppfattning än de remissinstanser som anser att befintliga reklamregler
är tillfyllest också när det gäller reklam i TV. Enligt min uppfattning
bör följaktligen lagen om annonser i televisionen innehålla särskilda re-
striktioner så att man kan motverka att den marksända televisionen blir
ett medium för reklam som särskilt har de yngre barnen som målgrupp.
Innan jag går in på vilka regler som bör gälla vill jag behandla av-
gränsningen av den åldersgrupp som reglerna bör ta sikte på.
Som framgår av vad jag tidigare har sagt innebär marknadsföringsla-
gen att det ställs speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet
när en reklamåtgärd riktar sig till exempelvis barn. Något behov av yt-
terligare restriktioner för reklam som i största allmänhet har barn som
målgrupp finns därför enligt min mening inte.
Den grupp barn för vilka det är motiverat med särskilda regler är
barn som ännu inte har lärt sig skilja klart mellan reklaminslag och
andra delar av en TV-sändning. I lagrådsremissen betecknades denna
grupp av barn som "yngre barn".
Lagrådet menar att uttrycket "yngre barn" är obestämt. Den bakom-
liggande tanken torde enligt lagrådet vara att reglerna skall träffa annon-
ser och program som huvudsakligen vänder sig till barn som ännu inte
har kommit i puberteten. Enligt lagrådets mening bör regeln i klarhe-
tens intresse konkretiseras genom att en 12-årsgräns anges i paragraftex-
ten.
Jag delar lagrådets uppfattning i denna fråga.
Som har framgått förespråkar vissa remissinstanser att reklam i TV
med hänsyn till barnen inte skall få sändas före ett visst klockslag. De ti-
der som nämns i sammanhanget är kl. 19, 20 och 21.
Radiolagsutredningen har studerat konsekvenserna av regler av detta
slag bl.a. genom att låta undersöka publikens ålderssammansättning vid
olika tider på dygnet. Resultatet visar, föga överraskande, att det framför
allt är under den tid då det sänds barnprogram som yngre barn utgör en
stor andel av TV-publiken. Utredningen drar slutsatsen att man bör av-
stå från att införa en regel om att reklaminslag inte skall få sändas under
vissa tider på dagen.
Jag har samma uppfattning, lin regel om att annonser med reklam
inte fick sändas under vissa tider skulle försvåra TV-företagets möjlighe-
121
ter att få tillräckliga inkomster och även kunna leda till en stark kon-
centration av annonserna till övriga delar av dygnet. Samtidigt skulle re-
geln ha begränsad betydelse vad gäller att motverka att den aktuella
gruppen av barn blir påverkade av reklaminslagen. Jag anser att de reg-
ler som behövs för att motverka reklam med yngre barn som målgrupp
bör utformas så att detta syfte framgår av reglerna.
Först och främst behövs en föreskrift om att en annons med reklam
inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.
Vid bedömningen av om detta syfte föreligger bör samtliga betydelse-
fulla omständigheter beaktas. Dit hör t.ex. den annonserade varan eller
tjänsten, annonsens utformning och det sammanhang där annonsen fö-
rekommer. Regeln bör endast gälla annonser med reklam. Den bör allt-
så inte hindra att man använder TV-annonser för att t.ex. lära barn upp-
träda i trafiken.
Reklam kan vara särskilt riktad till den aktuella gruppen av barn
även om själva reklaminslaget inte är speciellt utformat med hänsyn till
barnen. Om ett reklaminslag sänds vid ett tillfälle då det kan antas att
dessa barn utgör en övervägande del av publiken måste man anta att av-
sikten är att nå just dem med reklambudskapet. Därför bör även den re-
geln gälla att en annons med reklam inte får sättas in under annonsti-
den omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år.
Som jag har behandlat tidigare (avsnitt 4.5.3) är min uppfattning att
annonser i princip inte bör få avbryta ett program. Om detta förslag ge-
nomförs måste programföretaget, utan att det finns någon uttrycklig re-
gel om detta, även avhålla sig från att göra annonsavbrott i program som
vänder sig till barn under 12 år. Mitt förslag kräver således inte att detta
anges uttryckligen. Med hänsyn till de s.k. biandprogrammen (jfr avsnitt
4.5.3) bör dock uttryckligen anges också att annonser inte får sättas in
omedelbart före eller efter en del av program som huvudsakligen vän-
der sig till barn under 12 år.
Barnprogrammen i TV uppskattas mycket av barnen. En annonsör
bör inte kunna dra fördel av detta förhållande för sina reklambudskap.
Utredningen har för att motverka sådant föreslagit den regeln, att det i
annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som spe-
lar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vän-
der sig till barn.
Remissinstansernas reaktion är som har framgått blandad. Vissa till-
styrker förslaget, medan andra ifrågasätter behovet av en regel. Konsu-
mentverket efterlyser ytterligare restriktioner.
Min uppfattning är att det finns skäl för en reglering och att utred-
ningens förslag är lämpligt avvägt.
Jag har redan föreslagit en regel av liknande slag med tanke på
grundsatsen om reklamidentifiering, nämligen att det i annonser som
sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda personer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen
handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (avsnitt 4.4.3). Delar av
Prop. 1990/91:149
122
vad jag har anlört i anslutning till denna regel bör kunna anses tillämp- Prop. 1990/91:149
ligt för det nu aktuella förslaget.
Regeln medför att inte bara medverkan i programföretagets egna
barnprogram blir annonsdiskvalificerande utan att samma sak kommer
att gälla andra barnprogram i TV som tas emot i Sverige.
Med de regler som nu har beskrivits anser jag att det skapas förutsätt-
ningar för att hindra, att annonsörer i televisionen riktar sig särskilt till
de yngre barnen utan att för den skull möjligheten till TV-reklam för
andra målgrupper begränsas. Jag är naturligtvis medveten om att barn
ser andra program än barnprogram och att yngre barn därför kommer
att se de annonser som sänds i anslutning till dessa program. Jag anser
emellertid inte att det finns något behov av att för de yngre barnens
skull föreskriva särskilda regler vid sidan av marknadsföringslagen när
det gäller sådan allmänt inriktad reklam i TV.
I det föregående (avsnitt 3.6.1) har jag uttalat mig om generalklausu-
len mot otillbörlig marknadsföring i marknadsföringslagen och därvid
gjort bedömningen att den är ett tjänligt instrument för att hantera TV-
reklamen.
Jag utgår nämligen från att marknadsdomstolen, när den skall bedö-
ma om en viss reklamåtgärd strider mot generalklausulen, fäster avseen-
de vid det intryck framställningen gör samt tillmäter det betydelse att te-
levisionen har stor påverkanskraft, att sändningarna vänder sig till en
allmän publik i hemmen och att barn oftast är en del av publiken. La-
gen bör ge möjlighet till bedömningar som är anpassade till TV-mediets
särart. Redan av nuvarande lagstiftning torde således följa att åtskilligt
redan gäller av de särskilda restriktioner som vissa remissinstanser har
förespråkat på detta område.
Två av de regler som jag förordar får anses vara av i första hand
marknadsföringsrättslig art, nämligen regeln att en annons med reklam
inte skall få syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år
och regeln att det i annonser med reklam inte skall få uppträda perso-
ner eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram
som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
I rån yttrandefrihetsrättslig synpunkt bör dessa regler betraktas på
samma sätt som t.ex. regeln i 2 § andra stycket alkoholreklamlagen, som
förbjuder kommersiella annonser för spritdrycker, vin och starköl i
tryckta periodiska skrifter. För denna regel finns stöd i tryckfrihetsför-
ordningen (1 kap. 9 § punkt 1), och jag har i föregående avsnitt föresla-
git att det i radioansvarighetslagen ges stöd för att i lag förbjuda alkohol-
och tobaksannonser i radio och TV.
Jag anser därför konsekvensen bjuda att det av radioansvarighetsla-
gen också framgår, att utan hinder av den lagen gäller vad som före-
skrivs i annan lag om förbud mot kommersiell annons i den mån an-
nonsen används vid marknadsföring till barn.
En sådan bestämmelse får liksom de tidigare behandlade bestämmel-
serna i ansvarighetslagarna för radio och TV karaktären av rambestäm-
melse.
123
Med hänsyn till detta bör bestämmelsen i radioansvarighetslagen helt Prop. 1990/91:149
allmänt gälla marknadsföring till barn, varmed då får förstås vad som i
marknadsföringssammanhang menas med barn, dvs. personer som är
under 14 år.
Vad som i det föregående har sagts om innebörden av uttrycket kom-
mersiell annons i radioansvarighetslagen är tillämpligt också i detta
sammanhang.
Mitt förslag: Radiolagens bestämmelser om annonser som sänds
under annonstid i televisionen skall inte gälla sökbar text-TV.
En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (16 §).
I lagen skall också uttryckligen föreskrivas att kraven på
opartiskhet och saklighet inte skall gälla annonser och liknande
meddelanden i sökbar text-TV (6 § fjärde stycket).
Radiolagsutredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till
mitt förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har tagit upp frågan om
kommersiell text-TV.
Skälen för mitt förslag: Både utomlands och här förekommer det att
TV-företag använder en del av TV- signalens överföringsmöjligheter för
att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två
användningsområden. 1 det ena fallet rör det sig om programtextning.
Som exempel på text-TV i denna form kan nämnas att skådespelarnas
repliker i utländska filmer textas och att det sänds annan textinforma-
tion som komplement till vad som sägs i vanliga TV-program. Textning-
en kan t.ex. vara en serviceåtgärd gentemot TV-tittare som har nedsatt
hörsel.
Den andra typen av text-TV innebär att TV-företaget, vid sidan av dc
vanliga TV-programmen, sänder separata textade informationssidor som
fyller hela TV-rutan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden,
t.ex. utrikesnyheter, inrikesnyheter, sport, väder osv. TV-tittaren har en
valmöjlighet när det gäller att ta del av sådant material.
För att sända de textade sidorna används som regel outnyttjat utrym-
me i TV-signalen, det s.k. bildsläckningsintervallet. Textsändning av det-
ta slag går till så att ett visst antal sidor sänds cykliskt. När den sista si-
dan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan.
f ör att kunna ta emot text-TV av det beskrivna slaget krävs en speci-
ellt utrustad mottagare med en minnesenhet och en dekoder. Vidare
krävs en knappsats för sidval m.m. TV-tittaren kan härigenom välja ön-
skad sida. Informationssidorna är nämligen numrerade.
124
Det nu beskrivna slaget av text-TV anser jag att man lämpligen kan Prop. 1990/91:149
beteckna som sökbar text-TV.
Sökbar text-TV är ett utpräglat nyhetsmedium. Sveriges Television
tillhandahåller numera dagligen ca 300 text- TV-sidor med nyheter, vä-
der, programtablåer, börskurser m.m.
Enligt en rapport av Sveriges Radios publik- och programforsknings-
avdelning (PUB-rapporten "Så ser vi på text-TV", oktober 1990) har 49
procent av befolkningen tillgång till sökbar text-TV och 42 procent av
innehavarna tar dagligen del av sådan information.
Kommersiell sökbar text-TV förekommer utomlands i bl.a. Finland,
Irland, Italien, Schweiz och Storbritannien.
Enligt min mening bör ett helt eller huvudsakligen reklamfinansie-
rat TV-företag ha rätt att också i sökbar text-TV sända reklam mot ve-
derlag. De regler som jag tidigare har föreslagit om annonser som sänds
under annonstid i televisionen passar emellertid inte för sökbar text-TV.
Begreppet annonstid i televisionen, som är att se mot bakgrund av bl.a.
den europeiska TV- konventionens bestämmelser, förutsätter att det är
fråga om vanliga TV-program som är inplacerade i en programtablå.
Också reglerna om högsta tillåtna annonsvolym förutsätter att det är frå-
ga om en ordinär programtjänst.
De flesta av de särskilda regler som jag har föreslagit om TV-
annonser skulle heller inte vara motiverade i sökbar text-TV. Det beror
på den betydande skillnad som råder mellan den rörliga bilden och ren
text i fråga om mediets påverkanskraft.
När det gäller marknadsföring i sökbar text-TV anser jag således att
det är tillräckligt med den marknadsföringsrättsliga lagstiftning som
finns kompletterad av mina förslag om att det i televisionsprogram inte
skall få förekomma kommersiella annonser som gäller alkoholdrycker
eller tobaksvaror.
Av nu anförda skäl bör radiolagens regler om annonser som sänds
under annonstid i televisionen inte gälla sökbar text-TV.
För annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV behövs
emellertid en särskild regel: det måste stå klart att radiolagens krav på
opartiskhet och saklighet inte heller gäller för sådana meddelanden; när
det gäller annonser som sänds under annonstid i televisionen har jag be-
handlat den frågan tidigare (se avsnitt 4.4.1).
Frågan uppställer sig då vad som bör förstås med annonser och li-
knande meddelanden i sökbar text-TV. Jag anser att man med detta ut-
tryckssätt bör fånga in motsvarigheten till vad tryckfrihetsförordningen
syftar på när i den talas om att som tryckfrihetshrott i vissa fall inte
skall anses tillkännagivande "i annons eller annat sådant meddelande"
(7 kap. 2 §). Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4.2.3) menas enligt
förarbetena till förordningen med annat sådant meddelande endast vissa
sedvanliga notiser, som på grund av sitt innehåll har samma uppgift
som annonser. Vad som är att betrakta som redaktionell text i sökbar
text-TV bör i enlighet härmed inte anses utgöra annonser eller liknande
meddelanden.
125
1 radiolagen bör således föreskrivas att kraven på opartiskhet och Prop. 1990/91:149
saklighet inte skall gälla annonser och liknande meddelanden i sökbar
text-TV.
4.9.1 Gynnande av kommersiella intressen i programverksamheten
Mitt forslag: Ett programföretag skall inte ha rätt att mot veder-
lag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in-
tresse i programverksamheten.
En föreskrift om detta skall tas in i radiolagen (6 § andra
stycket första meningen).
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be-
tänkandet s. 160 och 169 f.).
Remissinstanserna: Utredningens förslag stöds av juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Industriförbundet, Svenska Ar-
betsgivareföreningen (SAF), Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska
Tidningsutgivareföreningen och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna
samfundens råd. Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk
Ilandel anför som skäl för sin ståndpunkt att olika former av förtäckt
reklam bör motverkas med kraft. Enligt juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet kan det ifrågasättas om ordet "otillbörligt" är
tillräckligt för att motverka s.k. produkt placement i den egentliga pro-
gramverksamheten. Radionämnden har uppfattningen att den föreslagna
föreskriften inte behövs; radiolagens krav på opartiskhet så som det hit-
tills har tillämpats beträffande reklambetonat gynnande räcker fullt ut.
Skälen för mitt förslag: Den europeiska TV-konventionen innehåller
vissa bestämmelser som har betydelse för frågan om det finns anledning
att införa en uttrycklig regel som vänder sig mot att ett programföretag i
programverksamheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag.
Vad konventionen avser med reklam och sponsorskap har redovisats
i avsnitt 4.2.2. Jag vill också hänvisa till avsnitten 4.2.3, 4.5.1 och 4.5.2,
där jag har redogjort för artikel 13 i konventionen. Tidigare har jag
dock inte nämnt artikel 13:3, enligt vilken det i gränsöverskridande TV-
sändningar inte får förekomma smygreklam ("surreptitious advert-
ising"). Särskilt anges att det i program inte får förekomma sådan pre-
sentation av varor och tjänster som sker i reklamsyfte.
Jag vill i detta sammanhang också erinra om en av konventionens
bestämmelser om sponsring, nämligen artikel 17:3, som säger att spons-
rade program inte får uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning
av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt inte genom
126
att i marknadsföringssyfte göra särskilda hänvisningar till varorna eller Prop. 1990/91:149
tjänsterna i programmen.
Det står således klart att de stater som blir bundna av TV-
konventionen ikläder sig särskilda skyldigheter i fråga om sådant re-
klambetonat gynnande av varor och tjänster som sker mot vederlag.
Konventionen godtar inte att sådant gynnande sker i den egentliga pro-
gramverksamheten.
Gällande svenska regelverk förbjuder inte i klara verba att ett pro-
gramföretag, som får finansiera sändningar med reklam, i programverk-
samheten gynnar kommersiella intressen mot vederlag. Det är visserli-
gen riktigt att radiolagens krav på opartiskhet såsom det tillämpas av ra-
dionämnden innebär att programföretagen skall vara försiktiga med att
sända program eller programinslag som innebär ett reklambetonat gyn-
nande av en viss produkt eller ett visst företag.
Kravet på opartiskhet tar dock huvudsakligen sikte på andra aspekter
av programverksamheten än betydelsen av att motverka att kommersiel-
la intressen befordras i denna. Bakgrunden till detta krav är ju vår tradi-
tion med reklamfri public service-radio och television. Nu står vi inför
något nytt, nämligen introduktionen av kommersiell television i mark-
nätet.
Med hänsyn till TV-konventionens bestämmelser och till vad som nu
har anförts anser jag det vara lämpligt att införa en uttrycklig regel om
att ett programföretag i programverksamheten inte får gynna ett kom-
mersiellt intresse mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt.
Jag har tidigare (avsnitt 4.3.3) angett vad som menas med att ett pro-
gramföretag sänder reklam mot vederlag. Som jag har behandlat förut-
sätter denna situalion att vederlaget tillgodoförs programföretaget och
inte någon annan.
Också vid gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag förut-
sätts att vederlaget tillgodoförs programföretaget.
Ett exempel på denna situation erbjuder radionämndens tidigare om-
nämnda beslut den 2 februari 1989 i fråga om underhållningsprogram-
met "Zick Zack" i Sveriges Televisions sändningar (SB 44/89). Till
grund för dessa sändningar låg ett avtal mellan Sveriges Television och
AB Tipstjänst, enligt vilket Tipstjänst till programföretaget skulle lämna
ett "produktionsbidrag" om 225 000 kr. per program. Ett inslag i pro-
grammen gällde direktsändning av Tipstjänsts dragningar i de båda spe-
len 1 x>tto och Joker.
Radionämndens prövning gällde bl.a. om programföretaget hade
överträtt bestämmelsen i företagets avtal med staten om att det inte får
medge kommersiell reklam mot vederlag i program eller programinslag.
Nämnden uttalade att dragningarna i Tipstjänsts spel var ägnade att
främja avsättningen av detta företags produkter och fann att programfö-
retaget hade medgivit kommersiell reklam mot vederlag i programmen.
"Zick Zack"-programmen var underhållningsprogram där olika ar-
tister framträdde. Det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen
avses motsvara begreppet marknadsföring i marknadsföringslagen. Som
127
jag har anfört får den rimligaste tolkningen av marknadsföringslagen på Prop. 1990/91:149
radio- och TV-området anses vara, att underhållning och förströelse be-
handlas på samma sätt som det i motiven till lagen uttryckligen anges
att nyhetsförmedling och åsiktsbildning skall behandlas.
Enligt min uppfattning skulle man med ett reklambegrepp i radiola-
gen som motsvarar begreppet marknadsföring inte kunna hävda att pro-
gramföretaget i "Zick Zack"-fallet hade medgivit reklam mot vederlag.
Tveklöst rör det sig dock om gynnande av ett kommersiellt intresse mot
vederlag.
När det gäller att programföretaget annars på ett otillbörligt sätt får
anses gynna ett kommersiellt intresse aktualiseras i första hand företeel-
sen varuexponering i TV-program ("product placement").
Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande
mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget
genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vis-
sa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget
uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vis-
sa produkter eller varumärken på ett sätt som har reklamvärde för en
viss näringsidkare.
Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en pro-
dukt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motive-
rat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos pro-
gramföretaget kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk för-
del av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska för-
delen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i pro-
gramverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt in-
tresse.
Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har
producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten,
t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara
omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på
ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på
programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.
Ett exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse
skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna
utgörs av TV-apparater. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 4.2.2) kan
man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om
det låter TV-bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emeller-
tid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat
sätt låter bilden fokusera TV-apparaterna är det fråga om varuexpone-
ring av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt
sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet och lå-
ta programmet gå över till att uteslutande handla om TV-apparaterna,
t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var
man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren
reklam. Därmed är inte sagt att det är fråga om otillbörlig marknadsför-
ing. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringsla-
128
gens synpunkt, t.ex. genom att uppfylla det krav på reklamidentifiering
som regelsystemet får anses innefatta. Men även om det rör sig om en i
och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givetvis ett klart
exempel på gynnande av ett kommersiellt intresse.
Om gynnande av ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt kan
man också ha anledning att tala i vissa situationer då en medverkande i
ett programföretags sändningar har yttrat sig på ett avsättningsfrämjande
sätt om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta (jfr fram-
ställningen i avsnitt 4.2.2).
Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam med-
för å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas
på ett otillbörligt sätt. Som exempel på vad som i dag kan vara mark-
nadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av
kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i ra-
dio och TV. Jag har uttalat (avsnitt 4.3.3) att jag inte ser någon anled-
ning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat
att sända detta slag av reklam.
När ett programföretag sänder reklam utan alt detta anses stå i strid
med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte anses vara frå-
ga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.
Prop. 1990/91:149
4.9.2 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av sponsrade
program
Mitt forslag: För att ett programföretag skall ha rätt att lämna
uppgift om att det i fråga om ett visst program har förekommit
sponsorfinansiering utan att detta strider mot kravet på opartisk-
het och mot den föreslagna bestämmelsen om förbud mot gyn-
nande av kommersiella intressen föreskrivs i en ny bestämmelse
i radiolagen (6 § andra stycket andra meningen) att programfö-
retaget, i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller
delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
För att ett programföretag skall kunna bli skyldigt att lämna
uppgift om att sponsorfinansering har förekommit i fråga om ett
visst program införs också en ny bestämmelse i radiolagen (7 §
andra stycket punkt 3) som säger att det i avtalet mellan staten
och programföretaget får bestämmas om skyldighet för företaget
att, om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis,
lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be-
tänkandet s. 238 ff ).
Remissinstanserna: Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareförening-
en och Grossistförbundet Svensk Ilandel delar uppfattningen att annon-
sering och sponsorskap (sponsring) bör behandlas som skilda företeelser
och regleras på olika sätt. Riksidrottsförbundet anser att det i regler om
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
sponsorskap bör införas en förpliktelse för programföretaget att garante- Prop. 1990/91:149
ra rätt namn på det evenemang som sänds - även om det innehåller
sponsorns namn, t.ex. Skandia Cupen. Enligt socialstyrelsen bör det i
radiolagen tas in en uttrycklig bestämmelse om att ett programföretag
inte får sända program som helt eller delvis har bekostats av någon vars
huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alko-
holdrycker eller tobaksvaror. Barnmiljörådet efterlyser ett förbud mot
mot sponsring av barn- och ungdomsprogram. Juridiska fakultetsnämn-
den vid Stockholms universitet anser inte att den föreslagna lagregeln
om bemyndigande att sluta avtal har fått en tillfredsställande utform-
ning. Det förefaller ovedersägligt att sponsrade program kommer att
gynna kommersiella intressen. Det torde därför vara ett berättigat kon-
sumentkrav att uppgifter därom skall lämnas i anslutning till program-
met.
Bakgrunden till initt förslag: Vad den europeiska TV-konventionen
förstår med sponsorskap har angetts tidigare (se avsnitt 4.2.2). Däremot
har jag inte tidigare behandlat de materiella bestämmelserna om spon-
sorskap i konventionen. De innebär följande.
När ett program eller en serie av program sponsras helt eller delvis,
skall sponsorskapet tydligt framgå genom tillkännagivande på lämpligt
sätt i början och/eller slutet av programmet (artikel 17:1).
En sponsor får under inga omständigheter utöva inflytande över ett
sponsrat programs innehåll eller inplacering i programtablån på ett så-
dant sätt att det påverkar programföretagets ansvar och publicistiska
oberoende med avseende på programmen (artikel 17:2).
Sponsrade program får inte uppmuntra till avsättning, inköp eller
uthyrning av sponsorns eller tredje mans varor eller tjänster, särskilt in-
te genom att i marknadsföringssyfte göra särskilda hänvisningar till va-
rorna eller tjänsterna i programmen (artikel 17:3).
Program får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars hu-
vudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana va-
ror eller tillhandahållande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras
reklam enligt artikel 15 (artikel 18:1). De i artikel 15 avsedda varorna
och tjänsterna är tobaksvaror samt läkemedel och sådan medicinsk be-
handling som tillhandahålls endast mot recept av läkare i den sändande
konventionsstaten.
Sponsorskap får inte förekomma i fråga om nyhetsprogram eller ny-
hetskommenterande program (artikel 18:2).
Kapporlen om sponsring
Som nämnts i inledningen har en sakkunnig i utbildningsdepartementet
utrett vissa frågor om sponsring i Sveriges Radio-koncernens program
och under hösten 1989 överlämnat rapporten (Ds 1989:65) Sponsring
m.m. av Sveriges Radios program.
lin av utgångspunkterna i detta utredningsarbete har varit TV-
konventionens bestämmelser. En annan har varit gällande bestämmelser
130
som sätter gränser för arten och omfattningen av s.k. extern finansiering
av ett programföretags sändningar. Dessa bestämmelser är
- radiolagens krav att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sak-
ligt,
- bestämmelsen i avtalet mellan staten och programföretaget att före-
taget inte mot vederlag får medge kommersiell reklam i program eller
programinslag,
- avtalsbestämmelserna om s.k. sponsringsförbud, som är formulera-
de så, att om programföretagets rätt att sända ett visst program är bero-
ende av att "någon annan än ett bolag inom koncernen utger ersättning
till den som upplåter rätten", då får programmet eller programinslaget
inte sändas.
Förslagen i rapporten baserar sig på bedömningen att de nuvarande
avtalsbestämmelserna om sponsringsförbud bör upphävas.För att det in-
te skall strida mot kravet på opartiskhet i 6 § radiolagen att i sändning-
en lämna uppgift om sponsorskap föreslås i rapporten en komplettering
i denna paragraf, innebärande att ett programföretag i fråga om någon
som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem
bidragsgivaren är. Ett programföretag bör således inte längre av kravet
på opartiskhet vara förhindrat att lämna sponsorsmeddelanden. Lagtex-
ten har emellertid en vid innebörd och skiljer inte mellan olika slag av
extern finansiering.
I rapporten föreslås också ett nytt bemyndigande i 6 § tredje stycket
radiolagen för regeringen att sluta avtal med ett programföretag. Enligt
denna föreskrift skall programföretaget i ett avtal kunna bli skyldigt att,
om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna upp-
gift om vem bidragsgivaren är. Syftet därmed är att åstadkomma en av-
talsbestämmelse som förpliktar programföretaget att, då ett sponsrat pro-
gram sänds, lämna uppgift om sponsorn. Även här har den föreslagna
lagtexten en vid innebörd. Det har motiverats med att det inte finns nå-
gon anledning att i radiolagen skilja mellan sädan extern finansiering
som är sponsring och annan extern finansiering.
Rapporten skisserar två alternativ när det gäller sändning av sponsra-
de program. Enligt alternativ 1 framgår det av ett programföretags avtal
med staten att företaget i princip inte får sända sponsrade program. Pro-
gramföretaget skall dock få göra detta, om
- programmet gäller ett evenemang som direktsänds och som också
sänds direkt i andra länder,
- programmaterialet har framställts av ett utländskt företag och det
saknas anledning anta att sponsorsbidraget har lämnats för att här i lan-
det främja sponsorns namn, varumärke eller liknande.
Programföretaget skulle emellertid inte få sända ett sponsrat pro-
gram, om sponsorn bedriver verksamhet som gäller tillverkning eller
försäljning av tobaksvaror, alkholdrycker eller läkemedel.
Alternativ 2 skulle i större utsträckning ge ett programföretag möjlig-
heter att träffa sponsringsöverenskommelser. Enligt avtalet skulle dock
Prop. 1990/91:149
131
inte programföretaget få sända ett sponsrat program, om programmet
huvudsakligen
- gäller nyheter, samhällsfrågor eller religiös förkunnelse,
- vänder sig till barn eller till personer som hör till en språklig mi-
noritet.
Aven enligt detta alternativ skulle programföretaget vara förhindrat
att sända ett sponsrat program, om sponsorn bedriver verksamhet som
gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller
läkemedel.
Gemensamt för de två alternativen är att avtalet med staten skulle
slå fast en skyldighet för programföretaget att omedelbart före och efter
sändning av ett sponsrat program lämna uppgift om vem sponsorn är.
Detta föreslås ske genom att företaget uppger sponsorns namn eller fir-
ma. En särskild bestämmelse i avtalet föreslås om att lämnande av sådan
uppgift inte skall betraktas som kommersiell reklam i radiolagens me-
ning.
Begreppet sponsrat program föreslås bli definierat i avtalet. Som ett
sponsrat program betecknas ett program som programföretaget har
framställt eller förvärvat och som någon annan har bekostat helt eller
delvis för att därmed främja sitt namn, varumärke eller liknande.
Prop. 1990/91:149
Remissutfallet
Remissinstansernas inställning till förslagen i rapporten framgår av pro-
memorian (Ds 1990:27) Remissyttranden över TV-politiken, betänkande
av TV-utredningen, och Sponsring m.m. av Sveriges Radios program,
rapport av en särskild utredare.
När det gäller valet mellan de två alternativen för sändning av spons-
rade program ger en majoritet av de remissinstanser som uttalar sig om
detta sitt stöd för alternativ 2.
Radiolagsutredningen
Radiolagsutredningen har tagit upp frågorna om sponsring av två skäl.
Eör det första har det för utredningen gällt att bedöma vilken lagstift-
ning som behövs för att Sverige i fråga om markbundna sändningar
skall kunna efterleva kraven i den europeiska TV-konventionen. För
det andra har utredningen tagit upp sponsringen i relation till det av ut-
redningen föreslagna reklambegreppet i radiolagen. Utredningen har i
den frågan ansett att man i det radiorättsliga regelverket på något sätt
bör kunna skilja mellan reklam mot vederlag i allmänhet och det för-
hållandet att ett sponsrat program sänds och sponsorn namnges.
Skälen för mitt förslag: Alldeles oavsett hur man tar ställg till frågor-
na om sponsorfinansering av program bör det göras vissa justeringar av
nuvarande regler för programföretagens sändningar så att ett företag kan
uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen. Särskilt tänker jag
då på kravet att — när det är fråga om sponsring helt eller delvis av ett
program eller en serie program - sponsorskapet skall framgå tydligt ge-
132
nom tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av pro- Prop. 1990/91:149
grammet (artikel 17:1).
Till en början bör således ses till att de radiorättsliga reglerna inte
hindrar att ett programföretag lämnar uppgift om att sponsorfinansie-
ring förekommit i fråga om ett visst program. Som ett hinder mot att så-
dana uppgifter lämnas får uppfattas radiolagens krav på opartiskhet, ef-
tersom det enligt radionämndens praxis bl.a. innebär att ett programfö-
retag bör vara försiktigt med att sända program eller programinslag som
innebär ett reklambetonat gynnande av en viss produkt eller ett visst fö-
retag.
Denna innebörd av opartiskhetskravet kan i vissa sammanhang få
mindre lämpliga följder. Kravet på opartiskhet hindrar inte nödvändigt-
vis att ett programföretag sänder program vars produktion finansieras av
sponsorer. Om programföretaget i ett sådant fall uppfattar kravet på
opartiskhet som ett hinder mot att lämna sponsorsmeddelande innebär
det att publiken hålls ovetande om den externa finansieringen. Jag anser
det emellertid vara viktigt för TV-tittarna i deras egenskap av konsu-
menter att de inte undanhålls information om att t.ex. en viss varutill-
verkare har bidragit ekonomiskt till ett program. Sådan information är
en signal om att det finns anledning till vaksamhet när det gäller even-
tuella positiva associationer till sponsorn i programmet.
En fråga som uppkommer i fråga om rätten för ett programföretag
att namnge en sponsor gäller hur man formulerar vad företagets rätt av-
ser. Man skulle kunna begränsa sig till att föreskriva att programföreta-
gets rätt gäller att namnge sponsorn, men en nackdel med en sådan re-
gel skulle vara att begreppet sponsorskap måste klargöras i lagstiftning-
en. Ett skäl mot att i lag bestämma vad som skall anses utgöra sponsor-
skap är nämligen det nya reklambegrepp som jag föreslår i radiolagen
och som innebär att namngivande av en sponsor kan vara reklam (se
avsnitt 4.2.2).
I lagrådsremissen uttalades därför att den svenska lagstiftningen inte
skulle kunna åstadkomma någon motsvarighet till TV-konventionens
hierarki enligt vilken något som räknas som sponsorskap inte anses ut-
göra reklam. Detta problem borde enligt remissen lösas genom att avta-
let mellan staten och programföretaget skilde ut vad som under vissa
förutsättningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från re-
klam mot vederlag i övrigt.
Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 4 11) har lagrådet karaktärise-
rat lagrådsremissens reglering som vidlyftig, svårgenomtränglig och i
hög grad begrepps- och motivstyrd.
Som exempel nämner lagrådet behandlingen av sponsring. Det står
enligt lagrådet klart att sponsring enligt TV-konventionens definition
faller utanför reklambegreppet. Till grund för det remitterade förslaget
ligger däremot föreställningen att tillkännagivande av sponsorns namn
kan betraktas som reklam. Till följd härav ges radiolagen en utformning
som inte uppfyller konventionens artikel 17:1. I stället föreskriver det
remitterade förslaget att programföretaget får lämna uppgift om vem bi-
133
dragsgivaren är. Bristen i konventionsuppfyllelse avses tydligen botas ge- Prop. 1990/91:149
nom att det i radiolagen öppnas en möjlighet att i avtal föreskriva om
skyldighet för programföretaget att lämna sådan uppgift. Enligt lagrådets
mening är den föreslagna regleringen otillfredsställande dels genom att
remissen avstår från att, i en verksamhet som karaktäriseras av en väx-
ande internationalisering, tillämpa konventionens normer, dels genom
att den förlitar sig på att det därigenom uppkomna problemet genom
avtal skall kunna få en lösning som remissen för sin del inte mäktat an-
visa.
När det gäller begreppet reklam i radiolagen har jag i det föregående
(se avsnitt 4.2.2) argumenterat för att det bör motsvara vad som i mark-
nadsföringslagen menas med marknadsföring. Bakgrunden till detta för-
slag är förhållandet mellan tryckfrihetsrätten och reklamen och den
omständigheten att regelsystemet för radio och TV har viktiga berörings-
punkter med tryckfrihetsrätten. Jag menar helt enkelt att man inte kan
göra på något annat sätt än vad jag har föreslagit, såvida man inteför ra-
dions och televisionens vidkommande bestämmer sig för att bryta med
vad som har uttalats i olika lagstiftningsärenden och i rättspraxis angå-
ende tolkningen av tryckfrihetsförordningen (om detta se t.ex. prop.
1986/87:151 s. 47).
Jag kan också konstatera att lagrådet inte har haft något att invända
mot mitt förslag till reklamdefinition.
Namngivande av en sponsor kan vara marknadsföring enligt mark-
nadsföringslagen. Därmed kan namngivande av en sponsor också vara
reklam enligt det föreslagna reklambegreppet. Lagrådets anmärkning att
till grund för remissen ligger ”föreställningen att tillkännagivande av
sponsorns namn kan betraktas som reklam” går därför inte ihop med
den godtagna reklamdefinitionen. Jag delar inte heller uppfattningen att
det remitterade förslaget brister i konventionsuppfyllelse. Artikel 5:1 i
TV-konventionen säger uttryckligen de sändande staterna skall uppfylla
konventionens krav ”genom lämpliga åtgärder av sina behöroga organ”;
en konventionsstat har således en betydande handlingsfrihet när det gäl-
ler hur en förpliktelse skall uppfyllas.
Vad gäller frågan om avtal mellan staten och programföretagen har
jag angett min inställning tidigare (se avsnitt 4.1.1).
När det gäller rätten att lämna sponsorsmeddelanden står jag av nu
anförda skäl fast vid uppfattningen i lagrådsremissen att denna bör ha
en vid innebörd och inte skilja mellan olika slag av extern finansiering.
För att ett programföretag utan hinder av kravet på opartiskhet skall ha
rätt att namnge en sponsor eller visa sponsorns varumärke bör således i
radiolagen föreskrivas att företaget, i fråga om någon som har bekostat
ett program helt eller delvis, får lämna uppgift om vem bidragsgivaren
är.
När det gäller att reglera skyldigheten för ett programföretag att upp-
ge att sponsorsfinansiering har förekommit i fråga om ett visst program
(artikel 17:1 i TV-konventionen) kan man enligt min mening välja mel-
lan reglering i lag eller avtal. En i lag föreskriven skyldighet i detta hän-
134
seende skulle kräva att begreppet sponsorskap klargjordes i lagstiftning- Prop. 1990/91:149
en. Med hänsyn till vad jag nyss sagt anser jag att detta skulle vara mind-
re lämpligt. Jag anser i stället liksom den sakkunnige och senare radio-
lagsutredningen att den föreskrift som behövs bör vara ett i lag givet be-
myndigande för regeringen att sluta avtal med programföretaget av visst
innehåll.
På motsvarande sätt som beträffande rätten att lämna sponsorsmed-
dclanden bör även här lagtexten ha en vid innebörd och inte skilja mel-
lan olika slag av extern finansiering. Avsikten med ett lagbemyndigande
av det angivna slaget ät självfallet att tillgodose TV-konventionens krav i
artikel 17:1 om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i bör-
jan och/eller slutet av programmet. I fortsättningen bör det därför av av-
talsbestämmelser mellan staten och programföretag framgå att företaget
är skyldigt att lämna sponsorsmeddelanden.
Av det sagda följer även att jag anser att de materiella regler som bör
gälla för ett programföretag i fråga om sponsring bör framgå av avtalet
mellan staten och företaget. Den legala grunden för sådana avtalsbestäm-
melser är nuvarande regel i radiolagen om att det i ett avtal mellan rege-
ringen och programföretaget som villkor för sändningsrätten får tas in
“föreskrift om förbud mot kommersiell reklam och mot program som
bekostas av annan än programföretag" (6 § tredje stycket punkt 3 radio-
lagen). Av närmast redaktionella skäl föreslår jag att denna regel skall
ersättas av föreskriften att det i avtalet mellan staten och programföreta-
get får bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam
mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller
delvis" (se avsnitt 9.1, specialmotiveringen till 7 § andra stycket punkt 1
radiolagen).
4.9.3 Radiolagens demokratibestäinmelse
Mitt förslag: Radiolagens demokratibestämmelse formuleras om.
Enligt bestämmelsens lydelse i fortsättningen skall programverk-
samheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets
grundidéer samt principen om alla människors lika värde och
den enskilda människans frihet och värdighet
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 170 ff.) innebär en
mera utförlig omskrivning. Enligt utredningsförslaget skali ett program-
företag sända program, i vilka företaget hävdar det demokratiska stats-
skickets grundidéer samt principen om alla människors frihet och vär-
dighet. Vidare skall, när det i ett program förekommer inslag som moti-
verar det, programföretaget hävda dessa principer i samma program el-
ler i anslutning till programmet.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. En positiv inställning till förslaget har Sveriges
Radio, Industriförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Grossist-
135
förbundet Svensk Handel. Positivt är också Riksidrottsförbundet, som Prop. 1990/91:149
delar utredningens uppfattning att direktsända sportevenemang typiskt
sett inte förmedlar något "odemokratiskt budskap" till TV-tittarna.
Stockholms tingsrätt anser inte att vad utredningen har åberopat moti-
verar en lagändring. En kritisk inställning har också humanistiska
utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs universitet.
Radionämnden avstyrker att bestämmelsen ändras. När det gäller frå-
gan om den s.k. svarta lista som ett visst FN-organ upprättar över id-
rottsmän som har framträtt vid evenemang i Sydafrika vidhåller nämn-
dens majoritet sin ståndpunkt att sportevenemang där sådana idrottsmän
medverkar inte bör sändas i TV. Nämnden uttalar dock att det i denna
fråga föreligger en principiell motsättning mellan nämnden och Sveri-
ges Television som inte bör bli bestående. Därför delar nämnden utred-
ningens uppfattning att riksdagen bör taställning till hur frågan skall lö-
sas för framtiden.
Den av utredningen föreslagna lagtexten går enligt radionämnden
långt utöver syftet med förslaget. Nämnden menar att programföretagen
med förslagets utformning inte - som fallet är nu - skulle ha någon över-
gripande skyldighet att fördöma rasism, våld och brutalitet eller att häv-
da jämställdhet mellan könen.
Sveriges Radio invänder å andra sidan mot formuleringen att "pro-
gramföretaget skall sända program i vilka förelaget ..." etc. Demokrati-
bestämmelsen ligger till grund för den samlade programverksamheten
och bolaget anser inte att den bör manifesteras i särskilda enstaka pro-
gram. Den föreslagna lydelsen ger dock utrymme för en tolkning som
innebär att programföretagen skulle ha skyldighet att sända särskilda
program om demokratins grundidéer. Därför föreslår Sveriges Radio
följande formulering av första meningen: “Programverksamheten som
helhet skall präglas av och verka för det demokratiska statsskickets
grundidéer samt principen ..." etc.
Bakgrunden till mitt förslag: Demokratibestämmelsen i radiolagen
(6 § andra stycket) innebär att ett programföretag i programverksamhe-
ten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt princi-
pen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet
och värdighet.
Mellan Sveriges Television och radionämnden råder oenighet om
hur bestämmelsen bör förstås. Oenigheten gäller vilket förhållningssätt
programföretaget bör inta till sportevenemang där del finns deltagare
som har framträtt i Sydafrika och som har satts upp på den av ett FN-
organ upprättade svarta listan över sådana idrottsmän. Radionämnden
har ansett - under åberopande av att demokratibestämmelsen bl.a. inne-
bär att programföretagen i programverksamheten skall verka för att ras-
fördomar bekämpas - att Sveriges Television genom att sända program
av detta slag handlat i strid mot bestämmelsen, en uppfattning som pro-
gramföretaget inte delar. Sedan nämnden i ett beslut den 1 december
1988 (SB 482/88) fällt programföretaget för sändandet av vissa tennis-
matcher skrev nämligen företaget den 22 i samma månad till regeringen
136
och bestred att det kunde anses ha åsidosatt sina skyldigheter genom de Prop. 1990/91:149
aktuella sändningarna.
Radiolagsutredningen har också tagit upp ett annat beslut av radio-
nämnden som rör demokratibestämmelsen. Detta beslut, som meddela-
des den 13 oktober 1988 (SB 410/88), gällde om det från bl.a. Sveriges
Televisions sida hade förekommit tillräcklig bevakning av en nordisk
kvinnokonferens med ett stort antal deltagare som ägde rum i Oslo som-
maren 1988.
I programföretagets sändningar förekom inte någon nyhetsrapporter-
ing om konferensen. Ca en och en halv månad efter konferensen sände
dock TV 2 en halvtimmes reportage om denna och ett 45 minuter långt
samtalsprogram där några av konferensdeltagarna medverkade. I kanal I
förekom inte något inslag om konferensen. Radionämnden uttalade att
programföretagen genom demokratibestämmelsen har ålagts en skyldig-
het att bl.a. aktivt främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt an-
såg att Sveriges Televisions bevakning av konferensen var otillräcklig
och att detta utgjorde en överträdelse av demokratibestämmelsen.
Skälen for mitt forslag: Radiolagsutredningens förslag betyder att det
i båda de nu redovisade hänseendena sker en utvidgning av programfö-
retagens handlingsfrihet i förhållande till vad radionämndens praxis in-
nebär. Den svarta listan över bl.a. idrottsmän som har framträtt vid eve-
nemang i Sydafrika bör enligt utredningen inte ha någonting med de-
mokratibestämmelsen att göra. Utredningen anser också att bestämmel-
sen leder alltför långt om den innebär att det för ett programföretag kan
föreligga bevakningsskyldighet även i fråga om en viss bestämd tilldra-
gelse.
I lagrådsremissen gick föredraganden på samma linje som utredning-
en.
Lagrådet uttalar att en regel av den karaktär som demokratibestäm-
melsen har inte bör ändras över huvud taget annat än om speciella, star-
ka skäl har framkommit. I remissen åberopas ett enstaka avgörande av
radionämnden och en därav föranledd meningsmotsättning mellan
nämnden och Sveriges Television. Detta är uppenbart otillräckligt. Lag-
rådet avstår från att uttala sig i det enskilda ärendet; remissutfallet har
lagrådet tolkat som främst en antydan om åsiktsläget i sakfrågan. Oavsett
detta ger förslaget formellt sett underlag för en tvekan om grundläggan-
de konstitutionella principer som lagrådet måste reagera mot.
Lagrådet avstyrker den föreslagna ändringen. Tvärtom bör enligt la-
grådets åsikt demokratibestämmelsen få gälla även för reklamverksam-
heten. Att några negativa verkningar skulle följa därav har inte visats i
remissen.
När det gäller den svarta listan är det riktigt att det i lagrådsremissen
endast åberopades ett avgörande av radionämnden till stöd för att ändra
demokratibestämmelsen. Radionämnden har dock även tidigare fattat
beslut i samma riktning (se SOU 1990:7 s. 103 f.). Vidare har nämnden
efter det att Sveriges Television givit tillkänna att företaget inte godtar
137
radionämndens nu berörda rättstillämpning i flera beslut vidhållit sin Prop. 1990/91:149
praxis.
Vi befinner oss alltså i en situation, där radionämnden vid återkom-
mande tillfällen fattar beslut som ett programföretag inte respekterar
och där enligt min mening nämnden har givit demokratibestämmelsen
en innebörd som går utöver vad bestämmelsen rimligen bör innebära.
Eftersom själva systemet med radionämndens efterhandsgranskning av
programmen bygger på att programföretagen respekterar nämndens be-
dömningar finner jag det därför nödvändigt att överväga en omformule-
ring av bestämmelsen för att tydligare låta den räckvidd den enligt min
mening bör ha komma till uttryck.
Båda de av radiolagsutredningen föreslagna ändringarna innebär att
det sker en utvidgning av yttrandefriheten i programföretagens verksam-
het jämfört med radionämndens nuvarande praxis. Jag kan inte dela la-
grådets uppfattning att demokratibestämmelsen över huvud taget inte
bör ändras i det läge som nu har uppstått. För att utvidga yttrandefrihe-
ten bör det inte krävas att de skäl som anförs har någon särskilt stor
tyngd. En ändring av bestämmelsen är enligt min mening att klart före-
dra framför att fortsätta med den situation som radionämndens praxis
har resulterat i.
Av anförda skäl ger mig lagrådets yttrande inte anledning att frångå
uppfattningen i lagrådsremissen att demokratibestämmelsen bör omfor-
muleras.
Till en början bör i fortsättningen ett programföretag inte anses över-
träda demokratibestämmelsen även om sändningar kan sägas innebära
alt företaget underlåter att medverka i bojkottaktioner mot t.ex. idrotts-
män som har framträtt vid evenemang i Sydafrika. I sändningar av detta
slag är det från demokratibestämmelsens synpunkt omständigheter vid
sidan av det som sänds som står i blickpunkten.
I situationer som dessa kan det enligt min mening inte bortses från
att ett programföretag också har andra förpliktelser än sådana som följer
av demokratibestämmelsen. Avtalet mellan staten och Sveriges Televi-
sion anger t.ex. att programmen genom kvalitet, tillgänglighet och
mångsidighet i skälig omfattning skall tillgodose skiftande behov och in-
tressen hos landets befolkning. I fall av detta slag blir det därför nödvän-
digt att göra en avvägning mellan de skyldigheter som programföretaget
har enligt demokratibestämmelsen och vad som kan följa av andra be-
stämmelser, t.ex. sådana som går ut på att programföretaget skall fästa
vikt vid publikens intressen.
När det gäller sporthändelser som direktsänds vill jag också peka på
att det här som regel rör sig om offentliga tillställningar som anordnas
av någon annan än programföretaget (jfr 1 § andra stycket andra me-
ningen radioansvarighetslagen). Om demokratibestämmelsen anses ställa
krav på att programföretaget agerar på ett visst sätt med tanke på en del-
tagande idrottsman som företaget inte har någon kontraktsrelation med,
hamnar företaget i en situation, där valet inte gäller huruvida företaget
skall underlåta att sända det ena eller andra inslaget som ingår i ett pro-
138
gram utan huruvida företaget har rätt att bevaka en faktisk händelse Prop. 1990/91:149
som bevakas av andra medier, t.ex. pressen. Från journalistisk och pu-
blik synpunkt är det tämligen självklart att ett programföretag i förhål-
lande till staten bör ha full rätt att bevaka händelser som det bland TV-
tittarna Finns ett stort intresse för, och jag ser detta som en viktig prin-
cip. Endast i extrema fall bör man enligt min mening ha anledning att
säga att det med hänsyn till radiolagens demokratibestämmelse är
olämpligt att ett programföretag bevakar en viss händelse.
Som jag har nämnt innebär i övrigt radiolagsutredningens förslag att
det med stöd av demokratibestämmelsen inte bör kunna krävas att ett
programföretag är bevakningsskyldigt i fråga om en viss bestämd tilldra-
gelse.
Det ligger i linje med vad jag nyss har sagt att demokratibestämmel-
sen inte bör rubba det förhållandet att ett programföretag skall ha stor
frihet att i enlighet med allmänna journalistiska principer bestämma
hur det skall agera med tanke på en viss konkret nyhetstilldragelse. De-
mokratibestämmelsen bör varken på det ena eller andra sättet beskära
det redaktionella oberoendet och utrymmet för en självständig nyhets-
värdering. Aven om radionämnden bara en gång har ansett att demokra-
tibestämmelsen överträtts på grund av otillräcklig bevakning av en be-
stämd tilldragelse, anser jag mig därför ha anledning att ta upp denna
fråga. Jag kommer därvid till samma slutsats som radiolagsutredningen
att bestämmelsen leder alltför långt om den innebär att bevakningsskyl-
dighet kan föreligga även i fråga om en enskild nyhetstilldragelse.
Av lagrådets yttrande över det remitterade förslaget drar jag slutsat-
sen att man, om man ser det som nödvändigt att ändra en så allmänt av-
fattad föreskrift som demokratibestämmelsen, bör ändra lagtexten så li-
tet som möjligt. Enligt min mening bör man kunna åstadkomma den
ändring som behövs genom att - i nära anslutning till vad Sveriges Ra-
dio anfört - säga att programverksamheten skall som helhet präglas av
det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla män-
niskors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Som anförts tidigare (se avsnitt 4.4.1) håller jag med lagrådet om att
det inte finns anledning att föreslå något undantag från demokratibe-
stämmelsen beträffande vad som sänds under annonstid i televisionen.
4.9.4 Skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud
Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag
om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt programut-
bud.
Fin föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § första stycket
punkt 3).
Radiolagsutredningens förslag överensstämmer med mitt förslag (be-
tänkandet s. 271 f ).
139
Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har uttalat sig om Prop. 1990/91:149
förslaget är radionämnden, som tillstyrker det.
Skälen för mitt förslag: I avtalen om programverksamheten mellan
staten och programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen finns be-
stämmelser om mångsidighet i programutbudet.
Sveriges Televisions avtal anger exempelvis att programmen skall ge
kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god un-
derhållning. Programmen skall utformas så att de genom kvalitet, till-
gänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande be-
hov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intres-
sen skall i görlig mån tillgodoses.
Det heter även att programutbudet som helhet skall präglas av folk-
bildningsambitioner och att det skall utformas så att utrymme ges åt en
mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas
till olika förutsättningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av pro-
gram på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och
verk av svenska upphovsmän skall i betydande omfattning förekomma i
televisionen.
Vad som har sagts nu konkretiseras ytterligare genom att avtalet rä-
knar upp särskilda skyldigheter för programföretaget i fråga om nyhets-
förmedling, samhälls- och kulturdebatt, bevakning av makthavare, upp-
levelseprogram, konstnärlig och kulturell förnyelse, bevakning av kul-
tur, religion, konst och vetenskap samt beträffande program för språkli-
ga och etniska minoriteter samt handikappade.
De berörda avtalsbestämmelserna kan sägas uttrycka den "positiva"
delen av public service-uppdraget. Bestämmelserna avses hindra ett pro-
gramföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning
mot underhållningsprogram eller billiga inköpta program.
Enligt radiolagsutredningen kan förpliktelser av detta slag uppfattas
som begränsningar av ett programföretags yttrandefrihet. Utredningen
har med hänsyn härtill ansett att det bör ges stöd i lag för förpliktelser-
na genom att det i radiolagen föreskrivs att staten får träffa avtal med ett
programföretag om skyldighet för företaget att sända ett mångsidigt pro-
gramutbud.
Jag är av samma mening som utredningen.
Uttrycket "ett mångsidigt programutbud" är avsett att kunna täcka
de olika "positiva" krav som finns i de nuvarande avtalen och som tar
sikte på att företagen skall sända program av många olika slag.
140
4.9.5 Skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda Prop. 1990/91:149
genomslagskraft
Mitt förslag: Staten skall få träffa avtal med ett programföretag
om skyldighet för företaget att vid utövande av sändningsrätten
ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genom-
slagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning
samt tiden för sändning av programmen.
En föreskrift om detta tas in i radiolagen (7 § första stycket
punkt 4).
Radiolagsutredningens forslag överensstämmer med mitt förslag (be-
tänkandet s. 272 f.).
Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har kommenterat
förslaget är radionämnden. Nämnden anser att de värderingar som ra-
diolagens demokratibestämmelse värnar om också bör prägla vad som
sänds under annonstid. För att detta skall uppnås i det fallet att demo-
kratibestämmelsen som sådan inte gäller för annonser har nämnden
lanserat den lagtekniska lösningen att förevarande bestämmelse får avse
också dessa frågor. Den närmare avgränsningen av bestämmelsens till-
ämplighet kan enligt nämnden vara svår att göra i teorin och den bör
överlämnas till den praktiska tillämpningen. Vägledande uttalanden av
lagstiftaren vore dock självfallet av stort värde.
Skälen for mitt forslag: Bakgrunden till vad som här föreslås är att
nuvarande avtal mellan staten och varje programföretag innehåller be-
stämmelsen att företaget skall bedriva programverksamheten med beak-
tande av ljudradions resp, televisionens "centrala ställning i samhället".
Avtalsbestämmelsen om televisionens centrala ställning i samhället
tar enligt radionämndens praxis sikte på bl.a mediets genomslagskraft.
Bestämmelsen aktualiseras bl.a. då det i ett program förekommer vålds-
skildringar eller sexuella framställningar Med tillämpning av bestäm-
melsen prövar också nämnden t.ex. hur alkohol- och narkotikabruk
speglas i programmen.
Vad gäller sexuella framställningar anses hänsynen till mediets ge-
nomslagskraft medföra, att program som innehåller bildsekvenser med
mera avancerade sexuella motiv som regel inte kan visas under tidig
kvällstid. Detsamma gäller underhållningsprogram där det förekommer
upprepade inslag av våld eller långvariga och påträngande våldsskil-
dringar. När sådana program sänds under sen kvällstid bör de enligt
nämnden föregås av någon form av introduktion som klargör inslagens
karaktär.
Denna praxis bör kunna upprätthållas även i fortsättningen. Ett pro-
gramföretags förpliktelser i enlighet härmed begränsar emellertid otvi-
velaktigt yttrandefriheten i programverksamheten, och något stöd i lag
för detta finns inte.
141
Jag delar därför radiolagsutredningens uppfattning att ett programfö- Prop. 1990/91:149
retags förpliktelser på detta område bör komma till tydligare uttryck än
vad som nu är fallet och att det bör ges lagstöd för radionämndens aktu-
ella praxis.
Givetvis kan numera mot den gällande avtalsformuleringen även in-
vändas, att man inte gärna om var och en av de förekommande
ljudradio- och TV- kanalerna kan säga att just den intar en "central
ställning" i samhället.
Som radiolagsutredningen anfört får det väsentliga i radionämndens
nyss beskrivna praxis anses vara, att ett programföretag i programverk-
samheten skall ta hänsyn till ljudradions resp, televisionens särskilda ge-
nomslagskraft.
Jag anser därför att det i radiolagen bör föreskrivas att det i avtalet
mellan staten och ett programföretag får bestämmas om skyldighet för
företaget alt "ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning
samt tiden för sändning av programmen".
Med uttrycket "ljudradions och televisionens särskilda genomslags-
kraft" avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän
publik, där alla åldrar är företrädda, samt att programmen kan påverka
lyssnare och tittare starkt. Det är därför naturligt att de ansvariga för
sändningarna iakttar varsamhet med program som har sådan karaktär
att man kan förstå att delar av publiken kommer att uppröras eller
skrämmas.
Kravet på varsamhet får dock inte drivas så långt att programföreta-
gen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det
är t.ex. rimligt att bedömningen av våldsinslag är mindre restriktiv då
det inte rör sig om underhållningsprogram utan om nyhetsförmedling
eller samhällsbevakning. Aven vid program av det senare slaget bör
dock programföretagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publi-
ken bör förberedas på vad som kommer.
Mitt förslag innebär som tidigare nämnts (se avsnitt 4.4.1) att demo-
kratibestämmelsen i radiolagen bör gälla också vad som sänds under an-
nonstid i televisionen.
Den nu aktuella föreskriften avser delvis samma frågor. Sammanfatt-
ningsvis anser jag att den bör ge stöd för avtalsbestämmelser som ålägger
ett programföretag att visa varsamhet när det gäller att t.ex. sända våids-
inslag eller inslag med sexualskildringar, program som kan verka
skrämmande på barn, program som på ett felaktigt sätt speglar bruk av
alkohol eller narkotika och program som är uppenbart kränkande mot
ettdcra könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller
religion.
142
Prop. 1990/91:149
4.10.1 Radionämnden och reklam i svensk television
Mitt förslag: Radionämnden skall genom granskning i efterhand
övervaka om ett programföretag som i televisionen sänder re-
klam mot vederlag iakttar radiolagens regler om annonser som
sänds sänds under annonstid i televisionen. Genom sådan
granskning skall nämnden också övervaka om ett från Sveriges
Radio-koncernen fristående TV-företag utövar sändningsrätten i
enlighet med radiolagen och avtalet mellan staten och företaget.
Radiolagsutredningens (orslag överensstämmer i sak med mitt förslag
(betänkandet s. 242 ff ).
Remissinstanserna: Utredningens förslag om en utvidgad radio-
nämndsgranskning tillstyrks uttryckligen av Stockholms tingsrätt, radio-
nämnden och Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens råd. Ra-
dionämnden uttalar att det ter sig självklart att, om en fristående TV-
kanal skall iaktta krav på opartiskhet och saklighet, radionämnden skö-
ter granskningen av hur dessa krav efterlevs. Mer diskutabelt är vem
som skall ha hand om nytillkommande granskningsuppgifter, främst att
annonsörer ej diskrimineras och att föreskrifter om annonsvolym och
hur annonser får sättas in efterlevs. Båda uppgifterna är emellertid före-
trädesvis av radiorättslig art och synes främmande för marknadsdomsto-
len. Att inrätta ett helt nytt granskningsorgan för dessa uppgifter kan in-
te anses vara meningsfullt. Radionämnden är därför beredd att åta sig de
tillkommande granskningsuppgifterna. Statskontoret är av annan me-
ning och anser att annonserna och annonsinnehållet bör granskas skilt
från radionämndens granskning av hur kravet på opartiskhet efterlevs.
Statskontoret uttalar att marknadsdomstolen bör svara för detta och att
den föreslagna utvidgningen av radionämndens uppgifter skulle kräva
att nämndens sakkunskap kompletterades i fråga om marknadsföringsla-
gen och särskilt dess generalklausul mot otillbörlig marknadsföring.
Liksom utredningen anser radionämnden att nämnden inte nu bör
få andra möjligheter till sanktion mot ett programföretag än den rätt
nämnden har att slå fast att företaget har överträtt lag eller avtal. Det
hittillsvarande systemet har med något undantag visat sig tillräckligt i
fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, och det
kan antas att en fristående tredje TV-kanal blir så angelägen om sitt
sändningstillstånd att förhållandena inte kommer att bli annorlunda be-
träffande ett sådant programföretag. Kabelnämnden efterlyser däremot
för lindrigare fall av regelöverträdelser mindre ingripande sanktioner än
den möjlighet som staten i dag har att säga upp avtalet med ett program-
företag. Nämnden vill framhålla möjligheten att införa någon form av
sanktionsavgift. Enligt Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfundens
143
råd visar erfarenheter från andra länder - Kanada och Storbritannien Prop. 1990/91:149
nämns som exempel - att sanktioner för överträdelser av bestämmelser
både kan behövas och utformas på ett effektivt sätt. Organisationerna
anser det viktigt att det finns kännbara sanktioner för att de nya bestäm-
melserna skall få avsedd verkan.
Skälen for mitt förslag: De regler som jag föreslår för ett reklam-TV-
företags sändningar innebär en påbyggnad av dagens radiorättsliga regel-
verk. Som exempel kan nämnas reglerna att annonser inte får syfta till
att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter (4.4.4), att annonstiden
vid ett givet tillfälle inte får understiga en minut (4.5.2) och att annon-
ser i princip inte får avbryta ett program (4.5.3).
Det skulle inte vara meningsfullt att bestämma att ell TV-företag var
skyldigt att iaktta regler av detta slag om det inte vid kritik mot företaget
fanns möjlighet att på ett objektivt sätt få fastslaget, om företaget hade
följt reglerna eller inte. 1 fråga om vissa regler bör det visserligen vara
enkelt att konstatera, om de har följts eller inte. Andra regler är där-
emot av den arten att det kommer att krävas både erfarenhet och omdö-
me för att tillämpa dem på ett sådant sätt, att de bedömningar som görs
kan förväntas bli allmänt godtagna.
Att bestämma, som jag föreslår, att också ett nytt och reklamfinansie-
rat TV-företag skall vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och
sakligt, skulleinte heller vara meningsfullt, om det inte fanns möjlighet
att få efterlevnaden av reglerna kontrollerad.
Samtliga de här nämnda reglerna motiveras av massmediepolitiska
skäl. Vissa av reglerna har inte alls någonting gemensamt med de regler
som marknadsdomstolen tillämpar och på grund av vilka det i denna
instans ingår ledamöter som representerar t.ex. företagarintressen resp,
konsument- och löntagarintressen (se 5 § lagen 11970:417| om mark-
nadsdomstol m.m ). Marknadsdomstolen bör därför inte tillämpa sådana
regler som jag har pekat på. Jag har i stället samma uppfattning som ra-
diolagsutredningen, nämligen att det bör ankomma på radionämnden
att tillämpa reglerna.
När det gäller frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsli-
ga regler innebär utredningens förslaginte någon ändring i förhållande
till nuvarande ordning, som begränsar radionämndens möjligheter till
att slå fast att ett programföretag har överträtt bestämmelser i radiolagen
eller avtalet mellan staten och företaget; nämnden förfogar således inte
över några sanktioner.
Som har framgått efterlyser vissa remissinstanser en ändring på den-
na punkt.
Mitt förslag har samma innebörd som utredningens förslag. Som ra-
dionämnden anfört har det hittillsvarande systemet med något undantag
visat sig tillräckligt i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-
koncernen.
Jag vill också påminna om att jag har föreslagit en viss insnävning av
tillämpningsområdet för radiolagens demokratibestämmelse (se avsnitt
4.9.3). Om detta förslag genomförs elimineras det enda inslaget i dagens
144
radiorättsliga regelverk där ett programföretag öppet har demonstrerat
att det är av annan mening än radionämnden om hur långt företagets
skyldigheter sträcker sig.
Frågan om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga regler kom-
mer i ett nytt läge om reglerna skall appliceras på ett helt eller huvud-
sakligen reklamfinansierat TV-företag. Ett sådant företag kommer på ett
annat sätt än vad som hittills har varit fallet med programföretagen
inom Sveriges Radio-koncernen att ha ett ekonomiskt motiv för att bry-
ta mot vissa regler.
Till de ämnen på radio- och TV-området som det senare kan bli ak-
tuellt att ta upp hör därför frågan om att utforma lämpliga sanktioner
för att säkerställa att även ett reklamfinansierat TV-företag efterlever
regler av radiorättslig art. I det här sammanhanget - och med tanke på
att det inte finns något beslutsunderlag - saknar jag dock anledning att
diskutera detta närmare.
Prop. 1990/91:149
4.10.2 Radionämndens ställning i förhållande till KO och
marknadsdomstolen
Min bedömning: 1 första hand bör även den praktiska övervak-
ningen av de föreslagna reglerna rörande TV-reklam som vänder
sig till yngre barn ankomma på radionämnden.
Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-
ning (betänkandet s. 244 ff.).
Remissinstanserna: Utredningens bedömning kommenteras av Stock-
holms tingsrätt, konsumentverket. Industriförbundet, Svenska Arbetsgi-
vareföreningen och Grossistförbundet Svensk Ilandel. Remissinstanser-
na godtar vad utredningen har anfört.
Skälen för min bedömning: Det har varit en strävan från min sida att
utforma de av reklamen betingade reglerna som mitt förslag innebär så,
att det inte skall behöva uppstå några kollisionspunkter mellan radio-
nämndens tillämpning av dessa regler och den tillämpning av mark-
nadsföringsrättsliga regler som ankommer på KO och marknadsdomsto-
len.
De allra flesta regler som jag föreslår att radionämnden skall tilläm-
pa är därför av radiorättslig art, inte marknadsföringsrättslig.
Det finns emellertid en skärningspunkt mellan marknadsföringsrät-
ten och olika andra rättsområden beroende på den praxis som mark-
nadsdomstolen har utvecklat med stöd av marknadsföringslagens gener-
alklausul mot otillbörlig marknadsföring. Denna praxis innebär att en
åtgärd som strider mot annan lagstiftning än marknadsföringslagen kan
betraktas som lagstridig också enligt generalklausulen mot otillbörlig
marknadsföring. Därmed blir också sådan marknadsföring otillbörlig
marknadsföring i generalklausulens mening (lagstridighetsprincipen).
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Som exempel på marknadsdomstolens praxis i nu berört avseende Prop. 1990/91:149
kan nämnas att det anses strida mot den nämnda generalklausulen att
inte vid hemförsäljning överlämna ångerblankett (se bl.a. domstolens
beslut 1973:3, Holiday Magic). En näringsidkare som underlåter detta
kan enligt 2 § marknadsföringslagen förbjudas vid vite att fortsätta med
att åsidosätta reglerna härom i hemförsäljningslagen (1981:1361).
Mot den här bakgrunden finns det anledning att kommentera några
av de regier som jag föreslår, lin av dessa regler är att ett reklamsändan-
de TV-företag endast under annonstid skall ha rätt att sända reklam mot
vederlag (4.3.3). Detta ser jag som en radiorättslig regel, vars efterlevnad
bör övervakas av radionämnden.
Jag har emellertid i avsnitt 4.7 föreslagit vissa regler om TV-reklam
till barn som får anses vara av marknadsföringsrättslig art snarare än ra-
diorättslig.
Bl.a. har jag föreslagit att en annons med reklam inte skall få syfta
till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år och att det i an-
nonser med reklam inte skall få uppträda personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen
vänder sig till barn under 12 år.
Jag kan inte komma ifrån att den marknadsföringsrättsliga lagstridig-
hetsprincipen skulle kunna leda till att en åtgärd som stred mot dessa
regler kom att betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt mark-
nadsföringslagen. I första hand anser jag emellertid att den praktiska
övervakningen även av dessa regler bör kunna ankomma på radionämn-
den.
Eftersom man beträffande de aktuella reglerna kan räkna med att så-
väl radionämnden som KO och marknadsdomstolen kommer att anse
sig behöriga som tillämpande organ, uppkommer frågan om radio-
nämndens roll i förhållande till de marknadsrättsliga organen.
Det kan naturligtvis inte uteslutas att radionämnden finner att en
viss annons med barn som målgrupp gäller reklam, medan marknads-
domstolen kommer till annat resultat. Det kan också tänkas att det mot-
satta inträffar.
Mot den här bakgrunden har jag övervägt om det skulle kunna anses
lämpligt eller t.o.m. behövligt att radionämnden som underlag för sin
bedömning fordrade in yttrande från konsumentverket.
Jag anser emellertid att det i vart fall inte bör föreligga någon sådan
skyldighet för radionämnden. Skälet för detta är att KO i sådana här frå-
gor intar en partsställning. Min bedömning är därför att radionämnden
självständigt och utifrån den radiorättsliga definition av reklam som jag
föreslår bör avgöra om en annons gäller reklam.
Reklamdefinitionen är avsedd att ansluta till begreppet marknadsför-
ing i marknadsföringslagen och den praxis som efter tillkomsten av den-
na lag har utvecklats av marknadsdomstolen och högsta domstolen.
Med vad jag nu har sagt anser jag att det bör vara möjligt att på ett
smidigt sätt tillämpa de regler som jag föreslår i fråga om restriktioner
mot reklam till barn. Det förhållandet all radionämnden bör anses ha
146
det primära ansvaret för att övervaka reglernas efterlevnad innebär dock Prop. 1990/91:149
inte att marknadsdomstolen skulle sakna behörighet att ta upp en fråga
om reglernas tillämpning, om frågan aktualiserades hos domstolen.
Vad gäller övriga regler är naturligtvis de ändringar som jag föreslår i
alkohol- och tobaksreklamlagarna (4.6.2) av marknadsföringsrättslig art.
De föreslagna reglerna i avsnitt 4.5 om annonsvolym och hur annonser
bör få sättas in i sändningarna får däremot anses vara av radiorättslig
art. Övervakningen av hur dessa regler följs får därför bli en uppgift för
rad io nämnden.
4.10.3 Radionämndens tillgång till upptagningar av program
Mitt förslag: En ändring görs i 22 a § upphovsrättslagen, den pa-
ragraf som behandlar rätten för radio- och televisionsföretag att
göra s.k. referensupptagningar av program. I paragrafen klargörs
att ett sådant företag får göra referensupptagningar inte endast -
som nu - för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i
en utsändning utan också för att det behövs för att en statlig
myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det gäller att i
efterhand utöva tillsyn över utsändningsverksamheten.
I en ny bestämmelse i radiolagen föreskrivs följande. Ett pro-
gramföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa
nämnden en sådan upptagning av ett program som företaget är
skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsrättsliga regler-
na. Om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma-
ning, kan nämnden förelägga vite.
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 247 ff.) överensstäm-
mer med mitt förslag såvitt gäller radiolagen. Utredningen har inte före-
slagit någon ändring i upphovsrättslagen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan erinran av alla
remissinstanser utom Sveriges Radio, som i tydlighetens intresse anser
att radionämnden endast bör kunna kräva in en upptagning i fråga om
ett program som kan hänföras till ett diariefört granskningsärende. En-
ligt bolaget avtar med detta något av den upphovsrättsliga problematik
som är förenad med att upptagningar som överlämnas till radionämn-
den utgör allmänna handlingar.
Skälen för mitt förslag: Radiolagsutredningens förslag är att se mot
bakgrund av vad som föreskrivs i 14 § närradiolagen (1982:459) och
31 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Enligt dessa bestäm-
melser skall en närradiosammanslutning resp, den som bedriver egen-
sändningar i kabel på uppmaning av närradionämnden resp, kabel-
nämnden tillställa nämnden en sådan upptagning av ett program som
avses i den i detta fall relevanta yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen,
dvs. lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio resp, lagen
(1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar. Om vederbö-
147
rande inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga Prop. 1990/91:149
vite.
Radionämndens möjligheter att fä tillgång till upptagningar av pro-
gram grundar sig däremot helt på det avtal som gäller mellan staten oeh
det aktuella programföretaget. Radiolagsutredningen har ansett att detta
är en hrist i regelverket och att radionämnden hör ges en lagfäst rätt att
kräva in upptagningar av ett programföretags program. Ingen remissin-
stans har invänt mot detta synsätt.
Som Sveriges Radio påpekat har dock den föreslagna regleringen
upphovsrättsliga aspekter. Det finns därför anledning att lägga märke
till hur ett programföretags rätt och skyldighet att göra upptagningar av
program har reglerats.
Ett radio- eller televisionsföretag som har rätt att i utsändning återge
verk (en vidare kategori än programföretag i radiolagens mening) har
också rätt att göra s.k. referensupptagningar för att säkerställa framtida
bevisning om innehållet i program. Har sådan upptagning dokumen-
tariskt värde, får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om
pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (22 a § första
stycket upphovsrättslagen). I andra stycket av samma paragraf föreskrivs
att en sådan upptagning som avses i första stycket endast får utnyttjas för
bevisändamål, om ej annat följer av 22 c §. Sistnämnda paragraf handlar
om bl.a. att sådant arkiv som sägs i 22 a § får framställa enstaka exem-
plar av verket, om del är påkallat från beredskaps- eller skyddssyn-
punkt.
Med uttrycket "för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i
program" förstås enligt motiven till regleringen (prop. 1977/78:97 s.
127) sådan skyldighet att göra upptagningar som föreskrivs i 6 § förord-
ningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.
Enligt radioansvarighetslagen meddelar regeringen bestämmelser om
skyldighet för ett programföretag att vidta åtgärder för att säkerställa
framtida bevisning om innehållet i radioprogram och fastställer villko-
ren för att enskild skall fä ta del av sådan bevisning (10 § andra stycket
radioansvarighetslagen). På grund härav föreskrivs i tillämpningsförord-
ningen till lagen att programföretaget skall ombesörja upptagning av
varje program som sänds och bevara ett upptaget program minst sex må-
nader från sändningen (6 §). Vidare föreskrivs (7 §) att JK har rätt att ta
del av upptagning av radioprogram och få en utskrift av vad som har yt-
trats i programmet och att programföretaget är skyldigt att låta enskild,
som anser att yttrandeft ihetsbrott begåtts mot honom eller att han lidit
skada på grund av sådant brott, hos företaget ta del av det radioprogram,
i vilket brottet uppges ha förekommit, och få en utskrift av vad som yt-
trats i programmet. Detta gäller dock ej, om det är uppenbart att den
som begär att få ta del av upptagningen eller att få en utskrift av vad
som har yttrats i programmet inte berörs av detta på sådant sätt att han
kan vara målsägande.
Ett programföretag har således en rätt och en skyldighet att referens-
banda med hänsyn till den särskilda yttrandefrihetsrättsliga regleringen i
148
radioansvarighetslagen. I övrigt finns däremot ingen rätt att referensban- Prop. 1990/91:149
da utan endast rätten att göra s.k. efemära upptagningar (22 § första
stycket upphovsrättslagen).
En förutsättning för radionämndens efterhandsgranskning av pro-
gramföretagens sändningar är givetvis att nämnden har tillgång till upp-
tagningar av programmen. Vad som till en början aktualiseras när det
gäller en utvidgad rätt att referensbanda är således att detta får ske
också för att tillgodose de behov som radionämnden har för sin gransk-
ningsverksamhet. Härutöver bör hänsyn tas till de krav som lagstiftning-
en ställer på närradionämnden och kabelnämnden.
Som nämnts har närradionämnden redan i dag en laglig rätt att krä-
va in upptagningar av program. Närradionämndens uppgifter är att prö-
va vissa frågor om närradio och att utöva tillsyn över närradioverksam-
heten (se bl.a. 2-4 och 13 §§ närradiolagen ||982:459|).
Också kabelnämnden har en laglig rätt all kräva in upptagningar av
program. Kabelnämndens uppgifter är alt pröva vissa frågor om lokala
kabelsändningar och att utöva tillsyn över verksamheten med lokalaka-
belsändningar (se bl.a. 4 och 23 §§ lagen |1985:677| om lokala kahei-
sändningar |omtryckt 1985:11)561).
Den ifrågasatta utvidgningen av rätten att referensbanda bör givetvis
vara förenlig med de internationella förpliktelser som Sverige har åtagit
sig genom sin anslutning till Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk. Konventionen ger inte uttryckligen ett radio- el-
ler televisionsföretag någon rätt att göra upptagningar av program ut-
över vad som följer av artikel llhis 3 om rätt för Bernunionens länder
att i sin lagstiftning ge regler om sådana efemära upptagningar, som görs
av radioföretag med dess egna hjälpmedel och för dess egna utsändning-
ar. Som lagrådet uttalade år 1978 vid tillkomsten av 22 a § upphovsrätts-
lagen (se prop. 1977/78:97 s. 158) står emellertid de referensupptagning-
ar som det enligt radioansvarighetslagens tillämpningsförordning åligger
ett programföretag att göra nära de efemära upptagningarna. Lagrådet
uttalade även att det är allmänt erkänt att det är förenligt med Bernkon-
ventionen att, utöver de i konventionen uttryckligen medgivna in-
skränkningarna i upphovsrätten, göra även andra inskränkningar, om
dessa är av mindre betydelse och avser bl.a. kulturella ändamål (se SOU
1956:25 s. 230).
Låt mig i detta sammanhang också erinra om artikel 9:2 i Bernkon-
ventionen, som säger att ett unionsland som i sin lagstiftning tillåter
mångfaldigande av verk i vissa särskilda fall, inte får godta att sådant
mångfaldigande gör intrång i det normala utnyttjandet av ett verk eller
oskäligt inkräktar på upphovsmännens intressen.
Den utvidgade rätt till referensbandning som här diskuteras är av
mycket blygsam omfattning. Jag anser att den är förenlig med Bernkon-
ventionen.
Med hänsyn till det anförda bör det i 22 a § upphovsrättslagen före-
skrivas att ett radio- eller televisionsföretag av i paragrafen åsyftat slag
har rätt att göra referensupptagningar
149
1. för att säkerställa framtida bevisning om en utsändnings innehåll
och
2. för att det behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra
sina uppgifter när det gäller att i efterhand utöva tillsyn över utsänd-
ningsverksam heten.
Om 22 a § upphovsrättslagen ändras på detta sätt kommer man en-
ligt min mening till rätta med den upphovsrättsliga problematik som
Sveriges Radio har fäst uppmärksamheten på i fråga om en lagreglerad
rätt för radionämnden att kräva in upptagningar av program.
Under dessa omständigheter delar jag radiolagsutredningens slutsats
att det i radiolagen bör föreskrivas att ett programföretag på uppmaning
av radionämnden skall tillställa nämnden en sådan upptagning som fö-
retaget är skyldigt att göra enligt de särskilda yttrandefrihetsrättsliga reg-
lerna och att, om programföretaget inte rättar sig efter en sådan uppma-
ning, nämnden skall kunna förelägga vite.
Däremot anser jag inte att man bör ställa det kravet att en upptag-
ning som nämnden vill ha tillgång till skall hänföra sig till ett diariefört
granskningsärende. Ett sådant krav är utan reell innebörd. I.tt ärende
uppkommer nämligen i och med att radionämnden begär att få tillgång
till en upptagning. Jag utgår från att nämnden inte gör det annat än då
det finns befogad anledning.
l ör tydlighetens skull vill jag till sist påpeka att den föreslagna före-
skriften om rätt för radionämnden att kräva in en upptagning av ett
program inte avses ersätta vad som nu regleras i avtalet mellan staten
och varje programföretag. Dessa bestämmelser tar sikte på inte bara
upptagningar av program utan gäller helt generellt sådant "material som
nämnden anser sig behöva för sin granskningsverksamhet"
Prop. 1990/91:149
4.11.1 Radioansvarighetslagen och ett nytt reklamsändande TV-loretag
Min bedömning: Radioansvarighetslagen bör gälla också för
sändningar av ett nytt reklamsändande TV-företag.
Radiolagsutredningens bedömning överensstämmer med min bedöm-
ning (betänkandet s. 250).
Remissinstanserna: Utredningens bedömning godtas uttryckligen av
Stockholms tingsrätt, arkivet för ljud och bild (ALB) samt Sveriges Ra-
dio. ALB konstaterar med tillfredsställelse att ett genomförande av för-
slaget leder till att också innehållet i ett nytt TV-företags sändningar
kommer att bevaras åt eftervärlden enligt vad som föreskrivs i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.
150
Skälen for min bedömning: Rätt att sända "TV-program med stöd av Prop. 1990/91:149
tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen har i dag endast Sveriges Te-
levision och Sveriges Utbildningsradio, som båda ingår i Sveriges Radio-
koncernen. Av detta följer att radioansvarighetslagen och förordningen
(1967:226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen gäller för sänd-
ningarna.
I.iksom radiolagsutredningen anser jag att också ett från Sveriges
Radio-koncernen fristående TV-företag bör få sin sändningsrätt genom
ett tillstånd av regeringen enligt 5 § första stycket radiolagen. Av det
kommer att följa att radioansvarighetslagen blir tillämplig på företagets
sändningar , l ör sändningarna kommer därmed att gälla principerna om
straffrättsligt ensamansvar för programutgivaren samt om meddelar- och
anonymitetsskydd för företagets medarbetare och utomstående som trä-
der i förbindelse med företaget.
Denna reglering är givetvis betydelsefull från ytlrandefrihetssyn-
punkt. Här vill jag emellertid erinra om regeringens proposition med
förslag till yttrandefrihetsgrundlag för bl.a. radio och IV (prop.
1990/91:64). Detta förslag, som beskrivits kortfattat i avsnitt 2.5, innehål-
ler generellt tillämpliga regler om ensamansvar m.m. för sändningar i
radio och TV. Som jag har nämnt föreslås den nya grundlagen träda i
kraft den 1 januari 1992.
Enligt 11 § första stycket lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif-
ter och ljud- och bildupplagningar skall programföretag som har sänd-
ningsrätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra stycket radio-
lagen av upptagning av ljudradio- eller televisionsprogram lämna ett
pliktexemplar till arkivet för ljud och bild (ALB). Som har framhållits i
ALB:s remissyttrande leder ett genomförande av vad jag här föreslår till
att också innehållet i ett nytt TV-företags sändningar kommer att beva-
ras åt eftervärlden enligt pliktexemplarslagen. Jag delar ALB:s uppfatt-
ning att detta är positivt.
Det kan tilläggas att regeringen i prop. 1990/91:94 om ändringar i ra-
dioansvarighetslagen m.m. föreslagit att även satellitsändande företag
som måste göra referensupptagningar av program enligt radioansvarig-
hetslagen bör vara skyldiga atl - sedan de bevarat upptagningarna i sex
månader - lämna dessa som pliktexemplar till ALB
151
4.11.2 Det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för annonser och liknande
meddelanden
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: 1 radioansvat ighetslagen införs en ny bestämmelse
som innebär att vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsför-
ordningen om att gärningar inte skall anses som tryckfrihets-
brott. därför att de begås genom meddelanden där det brottsliga
är dolt, också gäller i fråga om
I. reklamfinansierad television,
2. sökbar text-TV.
Vari som i den angivna föreskriften sägs om tryckfrihetsbrott
skall därvid i stället avse yttrartdefrihetsbrott.
Radiolagsutredningens förslag (betänkandet s. 251 f) överensstäm-
mer i sak med mitt förslag bortsett från att det inte behandlar sökbar
text-TV.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas uttryckligen utan
erinran av Stockholms tingsrätt och Sveriges Radio.
Skälen för mitt förslag: Enligt tryckfrihetsförordningen gäller inte
ansvaret för tryckfrihetsbrott obetingat i fråga om annonser I 7 kap. 2
§ i förordningen föreskrivs nämligen att som tryckfrihetsbrott inte skall
anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om det
inte av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant
brott kan ifrågakomma. Ar meddelandet i förening med en omständig-
het, som inte omedelbart framgå: av meddelandets innehåll, straffbart,
gäller föreskrifterna i allmän lag om straff, ansvarighet och rättegång.
Slutligen framgår av paragrafen att vad som har sagts nu också gäller i
fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt
för allmänheten.
Som har framhållits i litteraturen (l ek, Nya tryckfrihetsförordning-
en, 1948, s. 98) är grunden till den nu angivna regleringen att det i vissa
fall inte är möjligt för den tryckfrihetsrättsligt ansvarige att upptäcka att
innehållet i en annons konstituerar ett brott, t.ex. ärekränkning. Som
exempel kan tas det rättsfall som Eek hänvisade till, NJA 1934 s. 7. Det
handlade om en födelseannons i en tidning, l öt ett namngivet par som
var nygift tillkännagav annonsen oriktigt "en gosses lyckliga födelse".
Specialregleringen i tryckfrihetsförordningen gäller även om utgiva-
ren i det enskilda fallet kände till annonsens straffbarhet; för sin med-
verkan kan han då göras ansvarig enligt allmänna regler. Om det där-
emot av meddelandets innehåll omedelbart framgår, att det kan bli ak-
tuellt med ansvar för tryckfrihetsbrott, gäller inte undantagsregeln; i
Eeks bok nämns som exempel en annons i form av ett politiskt upprop
eller i vilken en utpekad person angrips.
Som har nämnts görs i bestämmelsen undantag också för "meddelan-
de genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten".
152
Även genom chiffer till vissa personer kan man tänka sig att ett äre-
kränkningsbrott kan begås.
I radioansvarighetslagen finns ingen motsvar ighet till bestämmelsen i
7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.
Eftersom en lösning av TV-reklamfrågan nu är i sikte och vi kan rä-
kna med att ett nytt programföretag snart kommer att bedriva reklamfi-
nansierade sändningar anser jag att det yttrandefr ihetsrättsliga regelver-
ket för televisionens vidkommande bör skilja mellan om yttrandefri-
hetsbrott förekommer i annonser eller i den vanliga programverksam-
heten. Ansvaret bör därvid utformas så att det överensstämmer med vad
som gäller i fråga om ansvaret för tryckfrihetsbrott.
På grund av det anförda delar jag radiolagsutredningens uppfattning
att det i radioansvarighetslagen bör tas in en bestämmelse som från
straffrättslig synpunkt klargör skillnaden mellan annonserna och det öv-
riga programutbudet. När det gäller en sådan föreskrifts avfattning anser
jag att man som förebild kan använda en bestämmelse i förslaget till yt-
trandefrihetsgrundlag (5 kap. 2 §, se prop. 1990/91:64 s. 10). Det inne-
bär att bestämmelsen i huvudsak hänvisar till 7 kap. 2 § tryckfrihetsför-
ordningen.
Uttryckligen bör också anges att vad som föreskrivs i tryckfrihetsför-
ordningens aktuella föreskrift även gäller i fråga om sökbar text-TV. Be-
träffande vilka meddelanden i sökbar text-TV som här avses hänvisar jag
till den tidigare framställningen (avsnitt 4.8).
Prop. 1990/91:149
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartemen-
tet upprättats förslag till
1. lagom ändring i radiolagen (1966:755),
2. lagom ändring i närradiolagen (1982:459),
3. lagom ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar,
4. lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar,
5. lagom ändring i radioansvarighetslagen (1966.756),
6. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,
7. lag om ändring i lagen (1978:76.3) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker,
8. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av tobaksvaror.
Förslagen under 5 och 6 har upprättats i samråd med chefen för jus-
titiedepartementet och förslagen under 7 och 8 i samråd med statsrådet
Wallström.
153
Prop. 1990/91:149
Av föregående avsnitt framgår att jag tänker mig att de förpliktelser som
skulle gälla för ett fristående TV-företags sändningsverksamhet skall be-
stämmas på i princip samma sätt som Sveriges Radio-företagens. De cen-
trala reglerna finns i lag, medan övriga regler läggs fast i avtal mellan
staten och programföretaget.
I det följande kommer jag att behandla de olika villkor som bör gälla
för det nya programföretaget samt hur det skall bestämmas vilket företag
som skall ges rätt att bedriva programverksamhet i en ny, tredje TV-
kanal.
5.2.1 Vissa grundläggande krav på programverksamheten
Mitt förslag: I avtalet mellan staten och programföretaget bör
det bestämmas om skyldighet för företaget alt
* sända genmälen och beriktiganden motsvarande vad som
gäller för Sveriges Televisions sändningar,
* i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,
* ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när
det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för
sändning av programmen,
* på begäran av statlig myndighet sända meddelande som är
av vikt för allmänheten,
* endast under annonstid i televisionen sända reklam mot
vederlag eller program mot betalning,
* på lämpligt sätt redogöra för beslut av radionämnden, en-
ligt vilket företaget har överträtt bestämmelser i radiolagen eller
i avtalet mellan staten och företaget.
TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansierat
TV-företag bör gälla samma villkor i fråga om redaktionellt oberoende,
mångfald och balans som för Sveriges Television.
Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer allmänt i utred-
ningens bedömning.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (se avsnitt 4.3.1) uttalat mig
för att också ett reklamfinansierat TV-företag bör vara skyldigt att i pro-
gramverksamheten iaktta kraven på opartiskhet och saklighet. Dessa
krav anges i radiolagen och blir därmed obligatoriska för det nya TV-
företag som får tillstånd till marksändningar. Dock bör som jag tidigare
154
har behandlat (se avsnitt 4.4.1) de nämnda kraven inte gälla för annon- Prop. 1990/91:149
serna.
En annan grupp av krav bör framgå av avtalet mellan staten och
programföretaget. Också vissa av dessa krav får anses vara obligatoriska
för företaget.
Enligt den europeiska TV-konventionen (artikel 8:1) skall varje sän-
dande konventionsstat se till att alla fysiska och juridiska personer oav-
sett nationalitet och hemvist kan utöva en rätt till genmäle eller har till-
gång till andra jämförbara rättsliga eller administrativa möjligheter med
avseende på program som sänds eller vidaresänds av rättssubjekt eller
med tekniska hjälpmedel som konventionsstaten har jurisdiktion över
enligt vad som anges i artikel 3 i konventionen. Särskilt skall staten se
till att sändningstiden och övriga omständigheter för utövandet av gen-
mälesrätten är sådana att rätten kan utövas effektivt. Ett effektivt ut-
övande av denna rätt eller av andra jämförbara rättsliga eller administra-
tiva möjligheter skall garanteras både i fråga om sändningstid och övriga
omständigheter.
Jag gör bedömningen att Sverige uppfyller dessa krav genom bestäm-
melserna i avtalen mellan å ena sidan staten och å den andra Sveriges
Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB om att programföreta-
get skall beriktiga en felaktig sakuppgift när det ät påkallat och bereda
den tillfälle till genmäle som har befogat anspråk på att bemöta ett på-
stående.
Också ett fristående TV-företag bör ha dessa skyldigheter. De utgör
ett viktigt komplement till kraven på opartiskhet och saklighet.
Det ligger i sakens natur att skyldigheter för programföretaget i fråga
om genmälen och beriktiganden endast gäller för den vanliga program-
verksamheten och inte för annonserna. Jag erinrar emellertid om mitt
förslag (4.3.2) att programföretaget inte skall få diskriminera någon som
begär att företaget skall sända en annons.
Avtalen mellan staten och programföretagen inom Sveriges Radio-
koncernen innebär en skyldighet för varje programföretag att respektera
den enskildes privatliv om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver an-
nat. Samma sak bör enligt min mening gälla för ett nytt programföretag.
Det är naturligt att en sådan skyldighet gäller såväl för den vanliga pro-
gramverksamheten som för annonserna.
Med stöd av det särskilda bemyndigande i radiolagen som jag tidigare
har föreslagit (se avsnitt 4.9.5) bör det i avtalet också bestämmas om
skyldighet för programföretaget att ta hänsyn till televisionens särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning
samt tiden för sändning av programmen. En sådan avtalsbestämmelse
innebär att programföretaget måste ta hänsyn till att sändningarna vän-
der sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är fö-
reträdda, och att programmen kan påverka tittarna starkt. De ansvariga
för sändningarna bör iaktta varsamhet med program som har sådan ka-
raktär att man kan förstå att t.ex. barn i publiken kommer att bli upp-
rörda eller skrämda.
155
Som jag har framhållit bör kravet på varsamhet emellertid inte dri- Prop. 1990/91:149
vas så långt att programföretaget sviker sin uppgift att meddela nyheter
och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att inställningen till vålds-
skildringar i programmen är mindre restriktiv när det rör sig om ny-
hetsprogram eller samhällsbevakning än om våldsinslagen förekommer
i Aktionsprogram av underhållningskaraktär. Även i fråga om program
av det förstnämnda slaget bör dock programföretaget ta hänsyn till sänd-
ningstiden och se till att publiken förbereds på programmets innehåll.
Som jag närmare har utvecklat i avsnitt 4.9.5 bör en avtalsbestäm-
melse om skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genom-
slagskraft avse såväl annonserna som de vanliga programmen.
De regler som jag hittills har behandlat speglar alla intresset av att
programverksamheten bedrivs med ansvar och omdöme. Det finns inte
anledning att ställa andra eller lägre anspråk på ett fristående program-
företag som finansierar sändningsverksamheten med reklam, än vad
som gäller för företagen i Sveriges Radio-koncernen.
Avtalet mellan staten och Sveriges Television innebär att program-
företaget på begäran av en statlig myndighet skall sända meddelande som
är av vikt för allmänheten. Företaget skall se till att meddelandet ges en
lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat
sätt inverkar menligt på programverksamheten.
Det är inte lika självklart att kräva motsvarande skyldighet av ett
reklam-TV-företag. Företaget finansierar ju verksamheten genom att
upplåta sändningstid åt andra mot betalning. Myndigheter som behöver
informera medborgarna bör därför i allmänhet kunna utnyttja möjlig-
heten att köpa reklamtid av reklam-TV-företaget 1 speciella situationer,
t.ex. i samband med större olyckor, kan det emellertid finnas behov för
en myndighet att snabbt kunna nå allmänheten genom alla TV-kanaler.
I sådana fall kan det vara lämpligt att del även för reklam-TV-företaget
finns en förpliktelse att utan vederlag sända meddelanden från statlig
myndighet. Jag räknar emellertid med att sändningar med stöd av en så-
dan förpliktelse endast skall få begränsad omfattning.
Som en del av vad som gäller i fråga om programverksamheten för
ett reklamfinansierat TV-företag får betraktas den del av regelverket som
går ut på att markera gränserna mellan reklamen och det övriga ut-
budet. Med hänsyn till detta har jag tidigare (avsnitt 4.3.3) föreslagit att
det i radiolagen skall tas in ett bemyndigande för staten att träffa avtal
med ett programföretag om skyldighet för företaget all endast under an-
nonstid i televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot betal-
ning. Avtalet mellan staten och programföretaget bör således slå fast
också detta.
Som jag har nämnt tidigare (bl.a. avsnitt 4.9.2) kan den av mig före-
slagna reklamdefinitionen i radiolagen i och för sig även omfatta namn-
givande av en sponsor. Därför bör det i avtalet mellan staten och pro-
gramföretaget klargöras att lämnande av uppgift om att det i fråga om
ett visst program har förekommit sponsorfinansiering faller utanför den
156
nu aktuella regleringen, liimnande av sponsorsmeddelanden bör alltså Prop. 1990/91:149
inte hänvisas till annonstiden.
Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ett re-
klamfinansierat TV-företag utövar sändningsrätten i enlighet med radio-
lagen och avtalet mellan staten och företaget. Radionämndens gransk-
ning kommer också att avse de regler om annonser som föreslås ingå i
rad io lagen.
På samma sätt som gäller för programföretagen inom Sveriges Radio-
koncernen bör det i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade
TV-företaget bestämmas om skyldighet för företagei att i sändning redo-
göra för beslut av radionämnden av innebörd att företaget har överträtt
en för sändningarna gällande regel.
5.2.2 Programutbudets sammansättning
Mitt förslag: I avtalet mellan staten och programföretaget bör
det bestämmas om skyldighet för företaget att sända ett mång-
sidigt programutbud av god kvalitet. Sändningarna bör innehål-
la såväl nyheter och informativa program som underhållnings-
program. Bland programkategorier som särskilt bör nämnas i
avtalet märks nyhetsprogram, barnprogram, program på svenska
språket och med svenska upphovsmän eller svenska artister
samt egenproducerade och beställda program. Även frågor om
sändningstiden för olika programkalegorier bör kunna regleras i
avtalet.
Eftersom programföretagets inkomster kommer att vara lägre
under de första verksamhetsåren bör vissa åtaganden av företaget
kunna vara mindre omfattande under de första åren av avtals-
perioden.
TV-utredningens bedömning: För ett fristående, reklamfinansierat
TV-företag bör gälla villkor i fråga om ett omväxlande programutbud av
god kvalitet. Dessa villkor överensstämmer i stora delar med de som gäl-
ler för Sveriges Television. Kraven kan emellertid inte överensstämma
helt. Ett reklamfinansierat TV- företag bör inte ha samma förpliktelser
när det gäller att t.ex. tillgodose olika minoritetsintressen eller att full-
göra folkbi Id n i ngsu ppgifter.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i ut-
redningens bedömning. Av de remissinstanser som har avvikande upp-
fattning förordar några mindre långtgående krav än utredningen, medan
andra menar att kraven i princip skall vara lika långtgående som de som
ställs på Sveriges Television.
Skälen för mitt förslag: De villkor som skall gälla i fråga om pro-
gramutbudets sammansättning måste avvägas med hänsyn såväl till vad
som är känt om reklamfinansieringens effekter på programsammansätt-
157
ningen som till reklam-TV-företagets möjligheter att få tillräckliga in- Prop. 1990/91:149
komster.
Internationella erfarenheter visar på risken att reklamfinansiering le-
der till ett ensidigt programutbud, där underhållning av olika slag domi-
nerar och där informativa program och kulturprogram förekommer i li-
ten omfattning. Förklaringen till ensidigheten är att programföretagen
anpassar sig till annonsörernas önskemål om en stor publik för annons-
erna.
Om man vill säkerställa att tillkomsten av ett nytt, reklamfinansierat
TV-företag inte bara skall innebära att publiken får ökade möjligheter
att välja mellan olika underhållningsprogram, bör villkor om ett mång-
sidigt programutbud ingå i avtalet med staten.
Vid fastställandet av dessa villkor är det nödvändigt att ta hänsyn till
att programföretaget skall kunna få tillräckliga inkomster genom försälj-
ning av reklamtid. Annonsörerna har intresse av att annonserna ses av
en stor publik, och särskilt av de tittare som är målgrupper för annon-
sörernas reklam.
Risken för att annonsfinansiering leder till likriktning av programut-
budet förefaller vara större om flera TV-företag konkurrerar på ungefär
lika villkor om inkomsterna från samma reklammarknad än om ett
företag är ensamt om att bedriva TV- sändningar med reklam från
marksändare. Ett sådant företag torde ha så stora fördelar i förhållande
till de konkurrerande satellit- TV-företagen att ett åtagande för program-
företaget att sända ett mångsidigt programutbud inte kommer att äventy-
ra möjligheten till ekonomisk lönsamhet i verksamheten. Det är emel-
lertid knappast realistiskt att av ett sådant företag kräva omfattande för-
pliktelser när det gäller t.ex. folkbildning eller program för minoriteter.
Som grundläggande skyldighet för programföretaget bör gälla att pro-
gramutbudet skall vara mångsidigt och av god kvalitet. Sändningarna
bör innehålla såväl nyhetsprogram och informativa program som
underhållningsprogram.
I kravet på mångsidighet ligger att programmen skall tillgodose skif-
tande behov och intressen hos publiken och att utrymme skall ges åt en
mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Utländska program
bör spegla olika kulturkretsar.
För ett svenskt progamföretag är det naturligt att sändningarna i be-
tydande omfattning innehåller program på svenska språket och program
där det förekommer svenska artister och verk av svenska upphovsmän.
Ett TV-företag som i stor omfattning visar egenproducerade eller beställ-
da program får stor betydelse för den konstnärliga utvecklingen och för
sysselsättningen inom de berörda yrkesgrupperna. Avtalet bör innehålla
villkor i fråga om program av här berört slag.
Jag vill emellertid här peka på en skillnad mellan den situation som
gäller för Sveriges Radio-företagen och de förhållanden som kommer att
vara rådande för ett reklam-TV-företag.
Målet med Sveriges Radio-företagens verksamhet är att sända radio
och TV i allmänhetens tjänst. Resurstilldelningen är bestämd på för-
158
hand och verksamheten skall inte gå med vinst. Strävan efter ökad ef- Prop. 1990/91:149
fektivitet i verksamheten innebär att man söker bättre vägar att ge pu-
bliken bästa möjliga radio och TV. De medel som frigörs genom ratio-
naliseringar används till en bättre verksamhet. De villkor som finns in-
tagna i avtalen mellan staten och programföretagen kan sägas vara en
kodifiering av de ambitioner som finns inbyggda i företagen. Det finns
ingen motsättning mellan de mål som uttrycks genom avtalsbestämmel-
serna och de mål som de ansvariga i företagen har för verksamheten.
Detta förhållande avspeglas i att avtalens regler är avfattade i allmänna
ordalag och att motsättningarna i fråga om hur avtalsbestämmelserna
skall tolkas har varit få.
För ett fristående reklamfinansierat TV-företag kan det däremot upp-
stå en motsättning mellan krav på mångsidighet och kvalitet i pro-
grambutbudet och önskemålet att verksamheten skall ge vinst. Ett
reklam-TV-företag kan se det som rationellt att t.ex. byta ut dyrbara
svenska program mot billigare importerade eller att dra ner på program
som främst intresserar köpsvaga grupper som inte har så stort intresse
för annonsörerna.
Detta förhållande gör det angeläget att avtalet mellan staten och ett
fristående reklam-TV-företag i några avseenden får en mer preciserad
utformning än som har varit fallet med motsvarande avtal för Sveriges
Radio-företagen. När det gäller omfattningen av nyhetsprogram, barn-
program och egenproducerade eller beställda program finns det anled-
ning att fordra att programföretaget gör bestämda åtaganden. Precise-
ringarna bör kunna avse mängden program av olika kategorier uttryckt
i sändningstid eller andei av programutbudet, eller sändningarnas place-
ring under dygnet. Med hänsyn till de höga kostnaderna för svenska Ak-
tionsprogram är det också angeläget med ett särskilt åtagande i fråga om
sådana program.
Under de första verksamhetsåren kan man räkna med att ett reklam-
TV-företag kommer att ha lägre inkomster än vad det kommer att få när
verksamheten är etablerad. Med hänsyn härtill kan det vara befogat att i
vissa avseenden ställa lägre krav under de första åren av avtalsperioden.
Det framstår som mindre lämpligt att nu försöka fastställa några ni-
våer för de krav i fråga om programutbudets sammansättning som staten
bör ställa på ett reklam-TV-företag. I det följande (5.4) kommer jag att
förorda att de företag som önskar erhålla sändningsrätt anmäler sitt in-
tresse till regeringen. I det sammanhanget bör företagen ange hur de av-
ser att uppfylla kraven på ett mångsidigt programutbud av god kvalitet
och vilka åtaganden de är beredda att göra när det gäller olika program-
kategorier. På detta sätt blir det möjligt att jämföra förslag från olika fö-
retag och även att låta villigheten att göra åtaganden påverka valet av
programföretag.
159
5.2.3 Sändning av sponsrade program
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: Frågor om sändning av sponsrade program bör reg-
leras i avtalet mellan staten och det reklamfinansierade TV-
företaget. Med ett sponsrat program bör därvid förstås ett pro-
gram som programföretaget har framställt eller förvärvat och
som en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad inom
radio eller television eller med att framställa audiovisuella verk,
har bekostat helt eller delvis.
När ett program eller en serie av program sponsras helt eller
delvis, bör sponsorskapet tydligt framgå genom att programföre-
taget på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger
sponsorns namn eller firma.
Programföretaget bör inte få sända program som är sponsra-
de av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning el-
ler försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller recept-
belagda läkemedel.
Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program
som huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller
som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Rapporten om sponsring: Innebörden av rapporten (I)s 1989:65)
Sponsring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se
avsnitt 4.9.2). Som har framgått skisseras i rapporten två alternativ för
programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen när det gäller att sän-
da sponsrade program. Rapporten behandlar således inte dessa frågor ut-
ifrån ett fristående TV-företags perspektiv.
Skälen för mitt förslag: Det finns enligt min uppfattning inte anled-
ning att motsätta sig att ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat
TV-företag sänder program, till vilkas finansiering utomstående finansiä-
rer, s.k. sponsorer, har bidragit.
När man överväger vilka regler som skall gälla för sändning av såda-
na program är det naturligt att i första hand beakta TV- konventionens
krav. Vilka dessa är har redovisats tidigare (se avsnitt 4.2.2 och 4.9.2).
Det finns emellertid anledning att på några punkter gå längre än kon-
ventionen.
Som jag har nämnt bör de materiella reglerna för ett programföretag
i fråga om sändning av sponsrade program anges i avtalet mellan staten
och företaget.
Till en början aktualiseras därför vad som bör förstås med att ett pro-
gram är sponsrat.
Enligt TV-konventionens definition av sponsorskap (artikel 2 g i
konventionen) är ett sponsrat program ett program som program-
företaget har framställt eller förvärvat och som en fysisk eller juridisk
person, som inte är engagerad inom radio eller television eller med att
160
framställa audiovisuella verk, har bekostat helt eller delvis i syfte au där- Prop. 1990/91:149
främja sitt namn, varumärke eller anseende (kursiverat här).
Enligt min mening är detta en alltför snäv definition av sponsorskap.
För TV-tittarna är det intressant att få veta om ett program är bekostat
av en utomstående finansiär, även om denne har haft ett annat syfte
med att bekosta programmet än att främja sitt namn m.m. Skyldigheten
att ange sponsorskapct bör därför gälla i alla de fall då någon utanför
radio-, TV- och filmbranscherna har bekostat programmet. Även de re-
striktioner som bör gälla i fråga om sponsrade program har minst lika
stor betydelse i det fall då sponsorn är t.ex. någon av arbetsmarknadens
parter som då han har enbart kommersiella skäl för sin sponsring.
Jag har tidigare föreslagit en lagändring som gör del möjligt för sta-
ten att avtala med ett programföretag om skyldighet för företaget att, om
någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna uppgift
om vem bidragsgivaren är. Avsikten med ett sådant lagbemyndigande är,
som jag har nämnt, att tillgodose TV- konventionens krav i artikel 17:1
om att sponsorskap skall tillkännages på lämpligt sätt i början och/eller
slutet av programmet.
I avtalet mellan staten och programföretaget bör det därför bestäm-
mas att, när ett program eller en serie av program sponsras helt eller
delvis, sponsorskapet skall framgå tydligt genom att programföretaget
på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anger sponsorns
namn eller firma.
Som jag har behandlat tidigare föreskriver TV-konventionen, att pro-
gram inte får sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsak-
liga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av sådana varor eller
tillhandahållande av sådana tjänster, för vilka det inte får göras reklam i
sändningarna (artikel 18:1). De avsedda varorna och tjänsterna är to-
baksvaror samt läkemedel och sådan medicinsk behandling som tillhan-
dahålls endast mot recept av läkare i den sändande konventionsstaten.
Det föreskrivs också att sponsorskap inte får förekomma i fråga om ny-
hetsprogram eller nyhetskommenterande program (artikel 18:2).
Enligt min mening bör de svenska reglerna för sponsorskap gå läng-
re än konventionen i två avseenden. Detta har samband med mina för-
slag i det föregående om att de svenska reglerna för reklam på några
punkter skall gå längre än de som konventionen ställer upp.
Konventionen ställer upp vissa regler för reklam för alkohol, men
den förbjuder inte sådan reklam. I svensk television bör det emellertid i
enlighet med mitt förslag vara förbjudet att göra reklam för alkohol-
drycker i TV. I konsekvens med detta bör det inte heller vara tillåtet för
någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning
av alkoholdrycker att sponsra TV-program.
Också när det gäller reklam som riktas till yngre barn innebär mitt
förslag en mer restriktiv hållning än den som konventionen intar. An-
nonser med reklam föreslås sålunda inte få syfta till att fånga uppmärk-
samheten hos barn under 12 år. Sådana annonser får inte heller sättas
in omedelbart före eller efter program eller delar av program som hu-
161
11 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149
vudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Personer eller figurer som
spelar en framträdande roll i TV- program som huvudsakligen vänder
sig till barn under 12 år föreslås inte få uppträda i annonser med re-
klam.
Motivet för de föreslagna restriktionerna är att ett medium med så
stor genomslagskraft som televisionen inte alls bör användas för reklam
som särskilt vänder sig till yngre barn, eftersom dessa har svårt att skilja
reklam från andra program och att genomskåda avsikten med reklamen.
Samma resonemang kan enligt min mening föras också i fråga om
sponsrade program.
På grund av det anförda anser jag att det bör gälla vissa avtalsenliga
begränsningar för programföretaget i fråga om möjligheten att sända
sponsrade program.
Programföretaget bör inte få sända program som har sponsrats av nå-
gon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av
tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.
Programföretaget bör inte heller få sända sponsrade program som
huvudsakligen avser nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvud-
sakligen vänder sig till yngre barn.
Jag vill slutligen erinra om mitt förslag (4.9.1) att programföretagen
inte skall ha rätt att mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gyn-
na ett kommersiellt intresse i programverksamheten. Genom denna re-
gel tillgodoses bl.a. konventionens krav att sponsrade program inte får
uppmuntra till avsättning, inköp eller uthyrning av sponsorns eller
tredje mans varor eller tjänster.
Prop. 1990/91:149
5.3.1 Utbyggnad av sändningarna
Mitt förslag: Det nya TV-företaget skall för sina marksändningar
utnyttja samma sändarstationer som används av Sveriges Radio-
koncernen. Programföretaget bör förbinda sig att se till att en
mycket stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningar-
na inom en kort tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden
bör befolkningstäckningen byggas ut till i huvudsak samma ni-
vå som för Sveriges Television. Programföretaget bör emellertid
ha möjlighet att distribuera programmen till mindre delar av
befolkningen på annat sätt än genom marksändare.
TV-utredningens bedömning: Sändarnätet för en ny reklamfinansie-
rad TV-kanal bör byggas ut snabbt till samma hushållstäckning som för
TV 2.
162
Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett få- Prop. 1990/91:149
tal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen. Televerket
uppger att det är möjligt att bygga ut sändarnätet till 98 % befolknings-
täckning på två och ett halvt år efter ett beslut. Enligt vad jag erfarit
räknar televerket numera med att utbyggnaden kan ske ännu snabbare.
Skälen for mitt förslag: På samma sätt som är fallet med Sveriges Te-
levisions sändningar bör sändningarna från ett nytt TV-företag på sikt
kunna tas emot i alla befolkade delar av vårt land. Om alla har möjlig-
het att se sändningarna uppstår inga nackdelar för publiken av att at-
traktiva program sänds ut av olika TV-företag.
TV-företaget har givetvis ett intresse av en snabb utbyggnad, eftersom
den större befolkningstäckningen ger företaget en viktig konkurrensför-
del i förhållande till de satellitsända TV-kanalerna. Det är emellertid
tänkbart att ett kommersiellt TV-företag kan komma att ha lägre ambi-
tioner när det gäller utbyggnadsgraden än som är önskvärt från allmän
synpunkt. Att bygga ut marksändare i glesbefolkade områden drar stora
kostnader, men ger begränsade tillskott till publiken. Med hänsyn här-
till bör staten som villkor för sändningstillståndet sätta ett åtagande av
programföretaget att låta bygga ut sändningskapaciteten så att en mycket
stor del av Sveriges befolkning kan ta emot sändningarna inom en kort
tid efter sändningarnas start. Under avtalstiden bör befolkningstäckning-
en byggas ut till i huvudsak samma nivå som för Sveriges Television.
l-ör att nå detta mål krävs en omfattande utbyggnad av nätet av
marksändare. Numera kan emellertid marksändningarna kompletteras
med satellitsändningar. Satellitsändning kan användas för att under en
begränsad tid ge möjlighet att se programmen i de områden där mark-
sändarna ännu inte har tagits i bruk. Sändningar över satelliter med hög
eller medelhög effekt kan också vara tänkbara som en mer permanent
lösning för att ge mottagningsmöjligheter i glest befolkade områden där
det skulle bli mycket kostsamt att inrätta marksändare.
I samband med att de företag som önskar erhålla sändningsrätt an-
mäler sitt intresse till regeringen bör de ange hur de avser att uppfylla
målet för befolkningstäckning. I avtalet mellan staten och regeringen
bör det tas in mer preciserade villkor om utbyggnadstakten och - i före-
kommande fall - fördelningen mellan marksändning och satellitsänd-
ning.
I det följande (avsnitt 7.2) redovisar jag mina bedömningar i fråga
om bl.a. huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet för rund-
radio.
5.3.2 Programverksamhetens regionala inriktning
Mitt forslag: 1 avtalet mellan regeringen och programföretaget
bör anges att händelser och skeenden i olika delar av landet bör
speglas i programverksamheten.
163
TV-utredningen anser inte att det finns skäl att av ett reklamfinansierat Prop. 1990/91:149
TV-företag kräva att händelser i olika delar av landet speglas i företagets
programutbud.
Remissinstanserna: Utredningens bedömning har inte kommenterats
av remissinstanserna.
Skälen lör mitt förslag: Enligt min mening är det väsentligt att den
samlade TV-verksamheten i Sverige speglar landet som helhet. Program-
men bör ta upp frågeställningar och uppfattningar som är aktuella i oli-
ka delar av landet och inte domineras av ett huvudstadsperspektiv.
I det sammanhanget kan man peka på alt Sveriges Television har en
decentraliserad uppbyggnad. TV 2-kanalens programutbud är uppbyggt
på TV-distrikten. Det är givetvis möjligt att. i samband med att villkoren
för Sveriges Radio-koncernen fastställs inför nästa avtalsperiod, ytterliga-
re föi.stärka verksamhetens regionala förankring.
Aven ett nytt TV-företag bör lägga sig vinn om att låta olika delar av
landet finnas med i programutbudet. Det är emellertid knappast realist-
iskt att räkna med att ett sådant företag kommer att ha en omfattande
och dyrbar organisation för regional produktion av program. I själva
verket framstår det som mest troligt att ett nytt programföretag inte
kommer att skaffa sig särskilt omfattande egna produktionsresurser,
utan alt det i stället i huvudsak kommer att förlita sig på fristående pro-
duktionsföretag. Sådana företag kan givetvis välja att vara verksamma
var som helst i landet.
Ett sätt att söka åstadkomma att ett nytt TV-företag får en program-
profil med en inriktning på andra delar av landet än huvudstaden, är att
se till att verksamhetens ledning förläggs utanför huvudstadsområdet.
Detta är den väg som har valts i Danmark och Norge. I Danmark har
ledningen för TV 2 förlagts til Odense. I Norge har Stortinget beslutat
att den blivande TV-2- kanalen skall ha sitt säte i Bergen. Det kan
också ha betydelse var den centrala nyhetsredaktionen är belägen, även
om det inte går att bortse från att många av de händelser, som under al-
la förhållanden kommet att uppmärksammas i nyhetsverksamheten, in-
träffar i Stockholm.
Enligt min mening bör det, när de företag som vill komma i fråga
för sändningstillstånd inbjuds att anmäla sitt intresse, framhållas som ett
önskemål att händelser och skeenden i olika delar av landet skall speg-
las i programvet ksamheten. Jag anser det inte vara lämpligt att på för-
hand ange hur denna uppgift skall fullgöras. I stället bör de olika intres-
serade företagen lägga fram sina förslag, varefter den valda lösningen i
lämplig form bör ingå i avtalet mellan staten och programföretaget.
164
5.3.3 Agarkrets m.m.
Prop. 1990/91:149
Min bedömning: Ägarna till del företag som får tillstånd att be-
driva TV-sändningar i en tredje kanal hör ha sådan ekonomisk
styrka och uthållighet att de kan tillgodose behovet av kapital
under verksamhetens uppbyggnadsskede och även svara för ka-
pitaltillskott som kan bli aktuella senare.
En bred krets av ägare bör eftersträvas. Det bör även eftersträ-
vas att sammansättningen blir sådan att maktkoncentrationen
inom de svenska massmedierna inte förstärks. Det är en fördel
om ägarna kan hämtas från olika sektorer av det svenska sam-
hället
. Avtalet mellan staten och TV-företaget bör medge uppsägning
från statens sida om det under avtalstiden sker mer betydelse-
fulla förändringar i företagets ägarkrets.
TV-utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med min.
Utredningen diskuterar emellertid inte inflytandet från andra massme-
dieföretag i ett nytt TV-företag.
Remissinstanserna: Meningarna ät delade. Några remissinstanser be-
tonar kravet på bred ägarstruktur medan andra lägger större vikt vid att
ägarna har professionellt kunnande och beslutskompetens. Någon re-
missinstans förordar en delad koncession där koncessionshavarna repre-
senterar olika sektorer i samhället.
Skälen för min bedömning: Det företag som erhållet koncession för
programverksamheten i en ny, reklamfinansierad tredje TV-kanal måste
kunna åta sig gentemot staten att svara för att olika villkor i fråga om
programverksamheten uppfylls. Programföretaget bör ha sådana ekono-
miska resurser att det kan sända ett ambitiöst programutbud även under
verksamhetens uppbyggnadsfas, då intäkterna troligen inte kommer att
täcka kostnaderna. De bör även kunna svara för ett kapitaltillskott om
programföretaget skulle råka i svårigheter senare, l öretagets ägare bör
inte ha intresse av att använda företaget för att göra propaganda för egna
syften. Dessa förutsättningar leder till vissa önskemål i fråga om före-
tagsform och ägarsammansättning.
Det är för det första nödvändigt att programföretaget gentemot staten
kan ta det fulla och odelade ansvaret för att villkoren för sändningstill-
ståndet uppfylls. Jag avvisat därför tanken på s.k. delad koncession, åt-
minstone om den innebär att staten skall ha avtalsförhållanden med fle-
ra samverkande programföretag Delta utesluter givetvis inte att t.ex. oli-
ka programproducerande intressenter går samman och bildar ett pro-
gramföretag, som söker koncession för hela verksamheten.
Det krävs en omfattande kapitalinsats för att starta ett nytt TV-
företag. Ägarna måste räkna med att de första verksamhetsåren kommer
att visa underskott och att det kommer att ta tid innan det kapital som
har lagts ned i företaget är återbetalat. Den som vill komma i fråga som
165
programföretag i den tredje kanalen måste vara beredd att presentera en Prop. 1990/91:149
realistisk affärsplan och kunna visa att han kan få fram det kapital som
kommer att behövas.
Ännu en utgångspunkt för en diskussion om vad som kan vara en
lämplig ägarstruktur för ett nytt TV-företag är kravet på opartiskhet i
programverksamheten. Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) förordat att radio-
lagens krav på opartiskhet skall gälla för programverksamheten även i
ett nytt TV-företag som finansierar sin verksamhet med reklam. Mitt
motiv för detta är att de begränsade etableringsmöjligheterna, liksom
även de mycket höga kostnaderna, utesluter möjligheten att det startas
ett stort antal olika TV-företag som företräder olika åsiktsriktningar.
Därför är det angeläget att den som äger eller leder ett TV-företag inte
utnyttjar sin position för att ensidigt propagera för egna åsikter och
hindra meningsmotståndare från att komma till tals.
Det är radionämnden som övervakar att programföretaget efterlever
kravet på opartiskhet. Om nämnden konstaterar brister avses program-
företaget bli skyldigt att redogöra för nämndens beslut i sändningen.
Om ett programföretag mer systematiskt har uppträtt på ett partiskt
sätt är detta givetvis något som det kan tas hänsyn till vid bedömningen
av om företaget skall få förnyad koncession vid avtalstidens slut. Under
den löpande avtalstiden går det däremot knappast att föreställa sig någon
annan och mer ingripande reaktion vid överträdelse av opartiskhetskra-
vet än skyldighet att redogöra för nämndens beslut.
Mot denna bakgrund framstår det som önskvärt att ett fristående pro-
gramföretag har en sådan ägarkrets att det inte är sannolikt att företaget
kommer att uppträda partiskt till förmån för vissa åsikter.
En fråga som är besläktad med den om inflytandet för enskilda del-
ägare gäller medverkan från andra massmedieföretag.
Massmedieföretag har ett stort kunnande inom områden som är vär-
defulla för ett reklamfinansierat TV-företag, t.ex. när det gäller journali-
stik, programproduktion och programanskaffning samt i fråga om för-
säljning av annonsutrymme. Detta talar för att massmedieföretag bör
kunna finnas med bland ägarna till ett reklam-TV-företag.
Det som talar emot är risken för en maktkoncentration inom nyhets-
förmedling och opinionsbildning. Televisionen har stor genomslagskraft
och är för många en viktig källa till information om händelserna i om-
världen. Det är inte bra om makten över ett TV- företag och över andra
medieföretag är samlad på samma hand. Särskilt olämpligt framstår det
om flera TV-företag eller TV-företag och viktiga dagstidningar domine-
ras av en och samma ägare.
I andra länder finns regler som syftar till att begränsa möjligheten
för enskilda delägare att behärska TV-företag. I Norge innebär beslutet
om en ny TV-kanal att varje enskild delägare får äga högst 20 % av ak-
tiekapitalet. I Storbritannien kommer, i den nya struktur för televisio-
nen som skall gälla fr.o.m. den 1 januari 1992, ägare till dagstidningar
endast att i begränsad omfattning kunna erhålla koncessioner för TV-
sändningar. Liknande begränsningar finns i andra länder.
166
Med hänsyn till det anförda anser jag att det bör eftersträvas att det Prop. 1990/91:149
programföretag som skall bedriva TV-sändningar i en tredje kanal har
en bred krets av ägare. Det är en fördel om ägarna kan hämtas från oli-
ka sektorer av det svenska samhället. Det bör oekså eftersträvas att sam-
mansättningen blir sådan att maktkoncentrationen inom de svenska
massmedierna inte förstärks.
Ett programföretag som hade en viss ägarsammansättning när det
fick sitt sändningstillstånd kan ändra sammansättningen under avtalsti-
den. Om t.ex. kapitalbehovet skulle visa sig större än vad man från bör-
jan trodde kan vissa ägare önska minska sitt engagemang medan nya
ägare kan tillkomma. Det kan också inträffa att någon av programföre-
tagets ägare skaffat sig nya eller större intressen i massmedieföretag eller
ingår i samverkan med sådana företag.
För att en ändrad ägarsammansättning inte skall allvarligt rubba de
förutsättningar som gällde vid avtalets ingående bör staten kunna säga
upp avtalet om det under avtalstiden sker mer betydelsefulla förändring-
ar i företagets ägarkrets.
5.3.4 Koncessionsavgift
Min bedömning: Det programföretag som fät sändningstillstånd
bör vara skyldigt att betala en årlig koncessionsavgift till staten.
Avgiften bör bestå av en fast och en rörlig del Den rörliga delen
bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoinkomster.
Andelen bör sättas högre vid höga inkomster. Intäkterna från
avgiften bör tillföras rundradiokontot.
TV-utredningens bedömning: För att förhindra att mycket höga in-
komster för ett reklam-TV-företag leder till svåra obalanser mellan den
reklamfinansierade och den avgiftsfinansierade verksamheten kan stats-
makterna lägga en särskild skatt eller avgift på reklam-TV-företaget om
reklaminkomsterna skulle överstiga en viss nivå.
Remissinstanserna: Endast ett par remissinstanser berör frågan om
koncessionsavgifter för att få rätt att sända. Deras uppfattning är av-
visande.
Skälen för min bedömning: 1 det föregående har jag förordat att Sveri-
ges Television inte skall ges rätt att sända betalda annonser. Den huvud-
sakliga motiveringen för mitt förslag är att programverksamhetens inte-
gritet och kvalitet i såväl Sveriges Television som i det nya reklam-TV-
företaget bäst gynnas av att inte flera marksändande TV-kanaler konkur-
rerar om inkomsterna från samma reklammarknad.
Jag har också pekat på svårigheterna all på förhand bedöma hur sto-
ra resurser som kommer att kunna tillföras svensk television från I V-
reklammarknaden. Min egen bedömning är att reklamsändningar i en
mar ksänd TV-kanal efter en uppbyggnadsperiod skulle kunna ge en år-
lig inkomst i storleksordningen mellan 1 och 1,5 miljard kr. Jag vill
167
emellertid understryka att uppskattningarna är osäkra. Om utveckling- Prop. 1990/91:149
en blir mer gynnsam än vad jag har räknat med kan inkomsten bli be-
tydligt högre.
Det nya TV-företagets förutsätts bli skyldigt att sända ett omväxlande
programutbud av god kvalitet, men det avses inte få lika långtgående
förpliktelser i förhållande till t.ex. olika minoritetsgrupper som de som
åvilar Sveriges Television. Sveriges Television kommer därmed även i
fortsättningen att vara det enda svenska TV-företag som har ett fullstän-
digt ansvar för alt bedriva TV-sändningar i allmänhetens tjänst. Det
kommer bl.a. all vara skyldigt att sända till såväl små som stora publik-
grupper, inklusive språkliga minoritetsgrupper och handikappade. lör
vissa programkategorier kommer Sveriges Television att dela ansvaret
för alt tillhandahålla ett omfattande programutbud med det nya pro-
gramföretaget medan Sveriges Television i andra avseenden kommer att
vara ensamt om detta ansvar.
Det kommer även i fortsättningen att vara en uppgift för statsmakter-
na att se till att Sveriges Television och Sveriges Radio-koncernen som
helhet förfogar över tillräckliga resurser för att kunna uppfylla högt
ställda krav på kvalitet och omväxling. Jag återkommer till dessa frågor
i avsnitt 6.3.
l ör ett TV-företag som skall bygga upp en ny rikstäckande TV-kanal
med reklam torde det vara av stort värde att undgå konkurrens på re-
klammarknaden från ett redan etablerat TV-företag som Sveriges Televi-
sion. Det kan inte uteslutas att reklam-TV-företaget på sikt kommer atl
kunna få betydligt högre intäkter än som hade varit möjligt om det från
början hade tvingats tävla med Sveriges Television om annonserna. Del
är till och med möjligt att inkomsterna blir sä höga att reklam-TV-
företaget frestas att försöka konkurrera ut Sveriges Television från de
mest populära programkalegot ierna. lin omfattande sådan konkurrens
skulle inte ligga i publikens intresse, men leda till kraftigt ökade pro-
gramkostnader för båda företagen.
Mot denna bakgrund anser jag alt reklam-l V-företaget bör erlägga en
del av sin inkomst i form av en särskild koncessionsavgift till staten. In-
täkterna från koncessionsavgiften bör tillföras rundradiokontot och på
så sätt, tillsammans med TV-avgiftsmedlen, finansiera statens åtagande
att bekosta Sveriges Radio-koncernens verksamhet.
lin sådan avgift som jag förordat bör införas genom lag. Det är till-
räckligt om ett förslag till lag läggs fram för riksdagen under hösten
1991. Eftersom uppläggningen bör vara känd i sina huvuddrag när det
bestäms vilket företag som skall få rätt att sända i den tredje kanalen vill
jag emellertid redovisa hur jag har tänkt mig att avgiften skall vara kon-
struerad.
Avgiftsskyldighet bör gälla för programföretag som sänder TV-
program med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagcn och som enligt avta-
let med regeringen har rätt att sända reklam mot vederlag eller program
mot betalning.
168
Avgiften bör erläggas i form av en fast och en rörlig del. Den rörliga
delen bör utgöras av en andel av programföretagets bruttoinkomster.
Andelen bör sättas högre vid höga inkomster.
Den närmare avvägningen mellan den fasta och den rörliga delen
samt piocentsatsernas storlek vid olika inkomstnivåer behöver övervägas
ytterligare. Vid de beräkningar som ligger till grund för mitt förslag om
TV-avgiftens storlek har jag utgått från att den fasta delen skall uppgå
till 100 milj. kr. per år och att den rörliga delen skall utgöra 10 % av
inkomsterna upp till 1 miljard kr. per år och 20 % av inkomsterna där-
utöver, allt angivet i 1992 års penningvärde. Med hänsyn till uppbygg-
nadsfasen har jag endast räknat med att den fasta delen skall erläggas
under år 1992.
I avsnitt 3.5 har jag förordat att det skall ske en omprövning av fi-
nansieringsförutsättningarna för Sveriges Radio inför medelstilldelning-
en för år 1996. Med tanke på de förändrade konkurrensförutsättningar
som ett sådant beslut skulle leda till för reklam-TV-företaget är det na-
turligt att den särskilda koncessionsavgiften upphör om omprövningen
skulle leda till att Sveriges Television börjar sända betalda annonser.
5.3.5 Atagande beträffande bidrag till svensk filmproduktion
Prop. 1990/91:149
Min bedömning: Det programföretag som får koncession för den
tredje TV-kanalen bör förklara sig villigt att medverka vid en
översyn av den svenska filmpolitiken samt att vara med och bi-
dra till svensk filmproduktion m.m. fr.o.m. den 1 januari 1993.
Skälen för min bedömning: l ill grund för den svenska filmpolitiken
ligger ett avtal mellan å ena sidan staten och å den andra sidan organisa-
tionerna inom film- och videobranscherna. Enligt avtalet skall anordna-
re av biografföreställning samt de som hyr ut eller säljer videogram till
allmänheten erlägga avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet. Av-
giftsmedlen används enligt bestämmelser i avtalet för stöd till produktio-
nen av svensk film samt till andra filmkulturella ändamål. Även staten
bidrar till institutets verksamhet. Sveriges Radio-koncernen är inte part
i filmavalet. Däremot finns ett avtal mellan Sveriges Television och
Svenska f ilminstitutet enligt vilket TV-bolaget bl.a. erlägger ett visst år-
ligt bidrag till institutet.
Regeringen har i prop. 1990/91:81 anmält en överenskommelse mel-
lan parterna om att förlänga avtalet fr.o.m. den 1 juli 1991 intill utgång-
en av år 1992 och att i samband därmed göra vissa förändringar av avta-
lets regler. Också avtalet mellan Sveriges Television och Svenska f ilm-
institutet har förlängts. Ett skäl till att avtalen endast har förlängts med
18 månader är osäkerheten om vilken roll televisionen på längre sikt
kommer att spela för distribution av film. I propositionen uttalas att det
är angeläget att nu inleda en översyn av förutsättningarna för filmpoliti-
169
ken med syfte att utveckla en hållfast grund för det framtida stödet till Prop. 1990/91:149
den svenska filmen.
Efter regeringens bemyndigande har jag nyligen tillkallat en särskild ut-
redare för att göra en översyn av filmpolitiken. Jag ser det som angelä-
get att de TV-företag, för vilka film är en viktig del av programutbudet,
också är med och skapar förutsättningar för en fortsatt svensk filmpro-
duktion.
Vilken form som TV-företagens medverkan kommer att få kan inte
anges förrän den nämnda översynen är avslutad. Det är därför inte möj-
ligt att redan nu ange omfattningen av de åtaganden som det är önskvärt
att ett reklam-TV-företag skall göra. Däremot är det rimligt att ett före-
tag som önskar komma i fråga för en koncession förklarar sig villigt att
medverka till en lösning som innebär att företaget är med och bidrar till
svensk filmproduktion enligt i princip motsvarande villkor som Sveri-
ges Television.
5.3.6 Koncessionstidens längd
Min bedömning: Konccssionstiden bör vara sex år. Om inte rege-
ringen senast två år före koncessionstidens slut har meddelat att
fortsatt koncession inte avses komma att beviljas programföreta-
get bör företaget kunna påräkna koncession i ytterligare tre år.
TV-utredningen: Avtalstiden bör vara så lång att verksamheten hin-
ner byggas upp och få stadga men inte så lång att möjligheten att ta upp
TV-företagets verksamhet till allsidig prövning inför en ny avtalsperiod
skall vara alltför avlägsen Sex till åtta år kan vata en lämplig första av-
talsperiod.
Remissinstanserna: Uppfattningen om den lämpliga avtalstiden varie-
rar bland det fåtal remissinstanser som diskuterat frågan.
Skälen lör min bedömning: Vid valet av en lämplig koncessionstid
bör olika förhållanden beaktas.
Ett reklam-TV-företag måste få tillfälle att bygga upp verksamheten.
Under uppbyggnadsperioden kan man räkna med att det ekonomiska
resultatet kommer att bli sämre än när sändarnätet är utbyggt och orga-
nisationen också i övrigt har blivit intrimmad. Detta talar för att kon-
cessionstiden inte görs alltför kort.
Det är samtidigt angeläget att det sätt på vilket programföretaget hat
skött verksamheten kan prövas med ganska täta mellanrum. Aven om
det kommer att vara möjligt att fortlöpande granska hur programföreta-
get tillgodoser de villkor som gäller för sändningstillståndet är det bara i
samband med en eventuell förnyelse av koncessionen som det kan göras
en helhetsbedömning av företagets handlande. Detta talar för en relativt
kort koncessionstid.
Ytterligare ett skäl att göra den första koncessionsperioden relativt
kort är att vi inte har några erfarenheter av reklamfinansierad television
170
i Sverige. Detta gör att villkoren för sändningstillståndet bör kunna för-
ändras ganska snart. De tekniska och andra förändringar som kan vän-
tas ske under 1990-talet kan också medföra ändrade förutsättningar.
En avvägning mellan olika önskemål ger enligt min mening vid han-
den att sex år är en lämplig första koncessionsperiod. Jag förordar där-
för att koncessionstiden skall omfatta sex år.
Det är också nödvändigt att nu överväga vad som skall hända vid den
första koncessionsperiodens slut. Staten måste då ta ställning till om en
ny koncession skall beviljas, ifall programföretaget önskar det. En viktig
faktor vid bedömningen kommer givetvis att vara hut väl programföre-
taget har uppfyllt de villkor som gäller för sändningstillståndet. Brister
härvidlag bör kunna föranleda att koncessionen utlyses på nytt så att
andra företag får tillfälle att anmäla intresse för att bedriva verksamhe-
ten.
Om både staten och programföretaget är överens om saken bör en
fortsatt koncession emellertid kunna beviljas utan att koncessionen utly-
ses på nytt.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att programföreta-
get, om det så önskar, bör kunna påräkna koncession i ytterligare tre år
om inte regeringen senast två år före avtalsperiodens slut har meddelat
att fortsatt koncession inte avses komma att beviljas företaget.
1 samband mecl att ett nytt koncessionsbeslut skall meddelas kan sta-
ten eller programföretaget givetvis önska förändra villkoren i olika avse-
enden. Erfarenheterna av den gångna avtalsperioden kan påverka be-
dömningen, liksom viktiga förhållanden som kan ha förändrats sedan
det första avtalet slöts. Genom konstruktionen med successiva förläng-
ningar blir det möjligt att vart tredje år ta upp olika villkor i avtalet till
prövning.
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: Det ankommer på regeringen att besluta om vem
som skall få koncession för den tredje TV-kanalen. Inför beslu-
tet bör regeringen bereda de i riksdagen representerade partier-
na tillfälle atl i lämplig form avge synpunkter.
Innan ett sådant beslut fattas bör alla intresserade ges möjlig-
het att ansöka om tillstånd.
Det får ankomma på regeringen att, genom förhandlingar
med sökande som kan anses lämpliga, utreda om en sådan upp-
görelse kan träffas med någon av dem att koncession kan bevil-
jas. Uppgörelsen ges formen av ett avtal mellan regeringen och
företaget där företagets förpliktelser anges.
TV-utredningen diskuterar inte närmare hur valet av programföretag
skall gå till.
171
Skälen for mitt forslag: Enligt 5 § första stycket radiolagen är det re- Prop. 1990/91:149
geringen som beviljar tillstånd att sända radioprogram i rundradiosänd-
ningar från sändare här i landet. Detta gäller även för ett nytt program-
företag som skall sända TV-program med reklam i ett rikstäckande tred-
je marknät. Med hänsyn till frågans vikt anser jag att regeringen, inför
ett beslut om ett sådant tillstånd, bör bereda de i riksdagen representera-
de partierna tillfälle att avge synpunkter.
Aven om bara ett företag kan få sändningstillstånd i den tredje TV-
kanalen, bör alla som önskar komma i fråga ges möjlighet att anmäla
sitt intresse. Jag avser därför att, så snart förevarande proposition har av-
lämnats till riksdagen, utfärda en inbjudan att ansöka om ett sådant till-
stånd. 1 inbjudningen, som avses komma att utfärdas under förbehåll av
att riksdagen i ifrågavarande delar beslutar i enlighet med regeringens
förslag, anges de förutsättningar, krav och önskemål som bör gälla för
sändningsverksamheten. Jag bedömer att det bör vara möjligt att fatta
beslut före augusti månads utgång.
I det föregående har jag behandlat de villkor av olika slag som bör
gälla för ett programföretag som får rätt att sända TV-program med re-
klam i ett rikstäckande tredje marknät. 1 fråga om vissa grundläggande
krav, bl.a. de som gäller opartiskhet, saklighet och demokratiska värde-
ringar i programverksamheten samt skyldigheten att sända genmälen
och beriktiganden, kan det inte lämnas utrymme för olika ambitionsni-
våer, utan alla som önskar erhålla sändningstillstånd måste vara beredda
att uppfylla kraven. Många av de övriga villkoren är däremot av sådan
art att de kan uppfyllas på olika sätt. Jag tänker t.ex. på villkor i fråga
om befolkningstäckning, programsammansättning, den regionala för-
ankringen och programföretagets ägarkrets. Företag som ansöker om
tillstånd bör ange på vilket sätt de avser att uppfylla villkor av detta slag,
bl.a. i form av preciserade åtaganden i fråga om vissa programtyper.
Efter det att ansökningstiden har löpt ut kan det tänkas att det finns
flera sökande som i och för sig uppfyller rimliga krav, men att det be-
döms som möjligt att, genom samverkan mellan olika sökande eller på
annat sätt, få till stånd ett alternativ som tillgodoser kraven i högre grad
än som anges i någon av ansökningarna. 1 ett sådant fall bör regeringen
kunna ge tillstånd till en konstellation som inte finns med bland de sö-
kande, eller på villkor som innebär mer långtgående åtaganden än som
framgår av enskilda ansökningar.
Om ingen sökande är beredd att på ett rimligt sätt uppfylla angivna
krav, och om det inte heller visar sig möjligt att genom fortsatta för-
handlingar få fram ett godtagbart alternativ, behöver regeringen givetvis
inte meddela något tillstånd.
Det programföretag som beviljas tillstånd skall sluta ett avtal med re-
geringen, av vilket de förpliktelser som företaget har åtagit sig framgår.
172
Prop. 1990/91:149
En ny avtalsperiod
Nuvarande avtal mellan staten och Sveriges Radio bör som tidigare
nämnts förlängas med ett halvår så att en ny avtalsperiod kan inledas
den I januari 1993.
Den nya mediemiljön ställer stora krav på Sveriges Radio. Som jag
tidigare har anfört kommer koncernen under överskådlig framtid att
svara för huvuddelen av radio- och TV-utbudet i landet. Särskilt gäller
detta den del av utbudet som uppfyller de ambitioner som har samman-
fattats i public service-begreppet. Det är viktigt att de företag som får
uppdraget ges goda möjligheter att förvalta det
Riksdagen bör redan nu — i god tid inför den nya avtalsperioden —
ta ställning till de grundprinciper som skall gälla i fråga om Sveriges
Radios uppdrag, ekonomiska förutsättningar, ägarförhållanden och före-
tagsform samt organisation. Mera detaljerade förslag till bestämmelser
och villkor för den nya avtalsperioden bör föreläggas riksdagen våren
1992.
Jag kommer att i de följande avsnitten redovisa mina förslag till rikt-
linjer men vill redan inledningsvis ange huvuddragen.
Uppdraget att sända radio- och TV-program i allmänhetens tjänst bör
vara oförändrat. Givetvis måste Sveriges Radio anpassa sitt utbud till
den utveckling som har skett och kommer att ske, men det finns inte
anledning att förändra de nuvarande, allmänt hållna villkoren för pub-
lic service-ansvaret. Inför ett nytt avtal bör emellertid reglerna på vissa
områden göras något mindre detaljerade för att ge programföretagen
större flexibilitet. För verksamheten bör Sveriges Radio disponera fyra
rikstäckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för
TV.
Beträffande de ekonomiska villkoren bör Sveriges Radio-koncernen
för återstoden av innevarande avtalsperiod och kommande avtalsperiod
kunna utgå från nuvarande medelstilldelning som en bas. Därtill bör ett
reformtillskott om 600 milj. kr. tillföras verksamheten. Förstärkningen
bör starta med 150 milj. kr. under år 1992, alltså redan under inneva-
rande avtalsperiod. Under de tre första åren av kommande avtalsperiod
bör ett lika stort belopp årligen tillföras verksamheten som reformme-
del.
Medelstilldelningen skall liksom nu värdesäkras med utgångspunkt i
ett index. En del av reformmedlen, 200 milj, kr., skall frigöras genom
rationaliseringar som i första hand sammanhänger med organisatoriska
förändringar. De medel som kan frigöras genom ytterligare rationalise-
ringar får utnyttjas inom verksamheten.
173
Nuvarande företagsform bör behållas. I princip bör också ägarförhål- Prop. 1990/91:149
landena i Sveriges Radio AB bestå. Ägarsammansättningen kan dock in-
för en ny avtalsperiod komma att förändras då en minoritet av ägarna
har aviserat sitt utträde.
Sveriges Radio-koncernens organisation bör ses över. Ansvarsfördel-
ningen mellan moderbolag och dotterbolag är oklar.
Jag anser det vara mycket angeläget att den nuvarande Sveriges
Radio-koncernen i en framtid får en sådan organisation att styrelser-
na — efter det att riksdag och regering via lagar, avtal och riksdagsbeslut
om ekonomiska villkor har gett de grundläggande förutsättningarna för
verksamheten — kan ta ansvar för att verksamheten blir effektiv och
framgångsrik.
Rollfördelningen mellan företagen bör bli klarare än nu. Riksdagen
bör ta ställning endast till huvuddragen i den struktur som bör uppnås.
Den interna företagsorganisationen bör bestämmas av det enskilda bola-
get.
Programverksamheten bör under en ny avtalsperiod handhas av tre
företag, förutom av Utbildningsradion, av ett programbolag för ljudra-
dio och ett för TV. Detta innebär att Lokalradion och Riksradion förs
samman till ett ljudradioföretag. De tre bolagen bör ha egna avtal med
staten som preciserar deras uppdrag som programföretag i allmänhetens
tjänst. Dessa organisatoriska förändringar bör genomföras så att förut-
sättningar skapas för att förstärka den regionala och lokala radio- och
TV-produktionen.
1 den framtida mediemiljön är det viktigt att public service-
verksamheten uppträder samlat och utnyttjar sin konkurrensförmåga
maximalt. Programverksamheten bör därför organiseras i en koncern.
Existensen av ett moderbolag underlättar att programverksamheten kan
bedrivas självständigt i förhållande till staten och olika intressegrupper.
Mot den anförda bakgrunden bör moderbolaget:
- inge anslagsframställning till regeringen och fördela av staten till-
delade medel,
- ansvara för fördelning och placering av sändningstid om program-
företagen inte själva kan enas,
- ansvara för beredskapsplanering, samt
- vara ett organ där koncerngemensamma frågor bereds.
Vidare bör dotterbolaget Radiotjänst i Kiruna AB handha avgiftsupp-
börd och avgiftskontroll. Staten bör liksom nu även sluta avtal med mo-
derbolaget och Radiotjänst.
Styrelserna i moderbolaget och de tre programbolagen bör vardera
bestå av femton ledamöter. För samtliga bör gälla att regeringen utser
ordförande och sex ledamöter. Ägarna utser fem ledamöter. Den verk-
ställande direktören bör vara självskriven ledamot. Slutligen äger perso-
nalen rätt att utse två ledamöter jämte två suppleanter. En sådan ord-
ning för utseende av styrelsernas ledamöter uppnås genom föreskrifter i
bolagsordningarna.
174
Det är angeläget att Utbildningsradionsstyrel.se liksom nu i stor ut- Prop. 1990/91:149
sträckning utses bland personer med kunskaper och erfarenheter från
utbildningsvärlden.
Moderbolagets och programbolagens styrelser bör ha ett mer omfat-
tande personsamband än vad som nu är fallet. Elva av moderbolagets le-
damöter bör ingå i programbolagens styrelser, fyra i Sveriges Televi-
sions, fyra i det sammanslagna ljudradiobolagets samt tre i Utbildnings-
radions styrelser. Av moderbolagets ledamöter är det då bara ordföran-
den, den verkställande direktören och personalrepresentanterna som in-
te ingår i något programbolags styrelse.
Ö vergångsperioden
Sveriges Radio-koncernen bör redan nu, under de knappa två år som
återstår till dess att ett nytt avtal skall träffas, ges förutsättningar att för-
bereda detsamma. Bl.a. skall omfattande rationaliseringar som samman-
hänger med organisatoriska förändringar preciseras.
Av denna anledning bör ändringar i styrelsernas sammansättning gö-
ras redan nu.
För att underlätta en sammanslagning av Lokalradion och Riksra-
dion bör sålunda styrelserna i de båda bolagen få i stort sett samma per-
sonsammansättning.
För att förberedelsearbetet inför ett nytt avtal skall fungera väl bör
redan under övergångsperioden moderbolagets och programföretagens
styrelser ha ett personsamband av tidigare angivet slag.
Jag har för avsikt att ta kontakt med ägarna och de berörda företagen
för att åstadkomma dessa förändringar när nya styrelser skall utses i an-
slutning till 1991 års bolagsstämma.
Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att med nu anförda
syften ta upp förhandlingar med ägarna och Sveriges Radio AB, Sveriges
Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sve-
riges Utbildningsradio AB om en överenskommelse angående förbere-
delser och framtagande av beslutsunderlag inför den nya avtalsperioden.
Detta underlag bör tillställas regeringen i så god tid under hösten 1991
att det tillsammans med övriga aktuella utredningsbetänkanden kan lig-
ga till grund för ett ställningstagande från riksdagen under våren 1992. I
beslutsunderlaget bör bl.a. redovisas hur medelstillskottet planeras kom-
ma till användning, hur det angivna rationaliseringskravet skall uppnås,
hur ägarkretsen kan förändras och nya ägare från olika delar av samhäl-
let kan föras in i organisationen m.m.
Riktlinjer
Sammanfattningsvis bör riktlinjerna för Sveriges Radio-koncernen inför
en ny avtalsperiod vara följande. Uppdraget bör vara oförändrat. Nuva-
rande ägarförhållanden och företagsform förutsätts i huvudsak vara
oförändrade. För verksamheten bör Sveriges Radio disponera fyra riks-
täckande sändarnät för ljudradio och två rikstäckande sändarnät för TV.
175
Programverksamheten bör, förutom av Utbildningsradion, handhas Prop. 1990/91:149
av ett programbolag för TV och ett för ljudradio. Detta innebär att
Lokalradion och Riksradion förs samman till ett ljudradioföretag. Mo-
derbolaget i koncernen bör inge anslagsframställning till regeringen och
fördela av staten tilldelade medel. Moderbolaget bör vidare ansvara för
beredskapsplanering samt fördelningen och placering av sändningstid
om programföretagen inte själva kan enas. Moderbolaget bör även vara
ett organ där koncerngemensamma frågor bereds. Vidare bör det finnas
ett dotterbolag för avgiftsuppbörd och avgiftskontroll. Staten bör sluta
avtal med samtliga dessa bolag. Styrelserna bör utses så att personsam-
band råder mellan moderbolag och resp, programföretag i enlighet med
vad som tidigare anförts.
Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter beträffande ekono-
miska förutsättningar m.m.
Mitt förslag: Nuvarande avtal mellan staten och företagen inom
Sveriges Radio-koncernen bör förlängas med sex månader intill
utgången av år 1992. En ny avtalsperiod bör omfatta perioden 1
januari 1993 — 31 december 1998.
Skälen till mitt förslag: Nu gällande avtal mellan staten och Sveriges
Radio-koncernen löper ut den 30 juni 1992. Jag avser att senare åter-
komma till regeringen med förslag om att säga upp avtalen eftersom av-
talen annars med automatik förlängs i tre år.
Eftersom Sveriges Radio-koncernens verksamhetsår numera sam-
manfaller med kalenderåren bör nuvarande avtal förlängas med sex må-
nader. I fortsättningen kommer därmed avtalsperiodernas inledning och
avslutning att vara anpassade till Sveriges Radios räkenskapsår. En ny
avtalsperiod kan således inledas den 1 januari 1993. I likhet med vad
som tidigare gällt för avtal med Sveriges Radio-koncernen anser jag att
den nya avtalsperioden bör vara sex år.
176
Prop. 1990/91:149
Min bedömning: Sveriges Radios verksamhet bör även fortsätt-
ningsvis finansieras med medel som riksdagen anvisar från
rundradiokontot. Medelstilldelningen värdesäkras liksom nu
med utgångspunkt i ett index. Med början år 1992 får Sveriges
Radio en reformram om 150 milj.kr. per år i fyra års tid, sam-
manlagt 600 milj.kr. Rundradiokontots intäkter består huvud-
sakligen av TV-avgiftsmedel men kompletteras även med andra
intäkter.
På Sveriges Radio ställs ett rationaliseringskrav om samman-
lagt 200 milj.kr. under åren 1993 och 1994. De medel som fri-
ställs genom ytterligare rationaliseringar får behållas för reform-
insatser.
Sveriges Radio: För att möta 1990-talets krav på radio och TV i all-
mänhetens tjänst fann Sveriges Radio AB vid sitt ställningstagande till
den s.k. SR-studien, att koncernen behöver resursförstärkningar. En
framräkning till 1989 års prisnivå av detta resurstillskott beräknas till
561 milj.kr. Om hänsyn även tas till effekterna av de omvärldsföränd-
ringar som skett sedan SR-studien gjordes behöver koncernen ytterligare
medelstillskott. Den ökade konkurrensen medför högre priser på inköp-
ta program och evenemang, högre personalkostnader samt ökade kost-
nader vid produktionsutläggningar. Vidare innebär det ägaransvar som
tilldelats koncernen för fastighetsbeståndet ett ökat medelsbehov på ca
60 milj.kr. per år för att kunna förbättra underhållet. Dessa förändring-
ar gör att koncernens medelsbehov för perioden fram till år 1995 kan
beräknas öka med 785 milj.kr. per år i 1989 års prisläge. En treårsför-
delning av resursbehovet, i stället för det ursprungliga femårsperspekti-
vet, innebär ett resurstillskott på 262 milj.kr. för år 1992.
Sveriges Radio anför vidare att beslutsprocessen vad gäller medelstill-
delning och avgiftsnivå skulle kunna förenklas samtidigt som den bring-
as i överensstämmelse med syftet med den framtida statliga budgetpro-
cessen och medge ett utvecklat och preciserat finansiellt samordningsan-
svar för företaget.
Två metoder föreslås. Metod 1 innebär att riksdagen fattar beslut om
endast rundradiorörelsens medelsbehov för en viss period, medan rege-
ringen ges bemyndigande att fatta beslut om TV-avgiftens storlek. Metod
2 innebär att riksdagen fattar beslut om endast TV-avgiftens storlek för
en viss period och att intäkterna för uppbörden direkt tillfaller Sveriges
Radio-koncernen. Regeringen skulle få ett bemyndigande att indexupp-
räkna TV-avgiften i mellanperioden.
Sver iges Radio förordar metod 2. Man anser att incitamenten till en
mer rationell hantering av driften sannolikt skulle öka med detta alter-
nativ. Koncernen skulle, oberoende av utvecklingen av antalet avgiftsbe-
talare, få klara sig med de intäkter som uppbördsverksamheten inbring-
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
ar. Sveriges Radio skulle även få ett fullständigt finansiellt ansvar för Prop. 1990/91:149
den samlade medelshanteringen.
Skälen till min bedömning: Jag erinrar inledningsvis om vad jag tidi-
gare anfört om att reklam inte bör tillåtas i Sveriges Television och om
den omprövning av finansieringsförutsättningarna som skall ske inför
medelstilldelningen för år 1996.
Mot bakgrund av de diskussioner som förts inom radio- och TV-
beredningen konstaterar jag att det råder ett brett samförstånd när det
gäller att värna om Sveriges Radios ställning som ett oberoende public
service-företag. Finansieringen bör utformas så att den inte hotar Sveri-
ges Radios integritet. Företaget bör stå fritt från kommersiella, politiska
eller andra organisationsintressen. De ekonomiska förutsättningarna för
Sveriges Radios verksamhet bör därför nu läggas fast så alt framförhåll-
ning och planering underlättas. I likhet med vad som nu gäller bör me-
delstilldelningen värdesäkras genom ett index. Jag utgår från att man i
förberedelsearbetet inför den nya avtalsperioden kommer att behandla
frågan om de i indexet ingående komponenterna är väl avvägda och
motsvarar kostnaderna för verksamheten även när den kommer att in-
nefatta ersättning för programinsamling och utsändning.
För att ge Sveriges Radio goda planeringsförutsättningar är det vik-
tigt att nu ange vilka resurstillskott resp, rationaliseringskrav som kon-
cernen har att räkna med inför den nya avtalsperioden. Enligt min me-
ning bör Sveriges Radios medelstilldelning ökas med 150 milj.kr. per år
fr.o.m. år 1992 till t.o.m. år 1995, vilket motsvarar en sammanlagd re-
formram om 600 milj.kr. i nu aktuellt prisläge. Med denna förstärkning
av Sveriges Radios resurser ges förutsättningar för ett varierat program-
utbud av hög kvalitet även i den nya mediesituationen. Rationaliserings-
kravet på vardera 100 milj.kr. för år 1993 resp 1994, eller totalt 200
milj.kr., utgör en del av finansieringen av nyss nämnda reformmedel.
Enligt min mening bör de medel som friställs genom rationaliseringar i
övrigt inom Sveriges Radio-koncernen få behållas för ytterligare reform-
insatser.
Programföretagen bör genom de medel som ställs till förfogande i
större utsträckning än nu ges möjligheter att väga olika slags kostnader
mot varandra. Det kan exempelvis röra sig om produktionskostnader i
förhållande till program insamlings- och utsändningskostnader eller
kostnader för lokaler. Det bör inte förekomma att i sig kostnadskrävan-
de resurser av programföretagen upplevs som fria resurser. Från pro-
gramföretagens synpunkt är exempelvis i dagsläget utsändningen av ett
program en tjänst som inte medför någon utgift. Enligt min mening bör
i så stor utsträckning som möjligt organisationsformer och rutiner utfor-
mas så att de verksamhetsansvariga sporras till ett effektivare resursut-
nyttjande. Jag återkommer senare till några riktlinjer inom detta områ-
de när det gäller en ny finansieringsordning för sändarnät (se avsnitt
7.2).
Genom den föreslagna resursanvisningsmodellen till Sveriges Radio
bibehåller staten, i likhet med nu, sitt ansvar för att tillförsäkra företaget
17«
tillräckliga medel för att uppfylla de högt ställda krav som gäller. Den
andra sidan av detta ansvar är frågan om intäkter till rundradiokontot.
Som jag tidigare har nämnt kommer den huvudsakliga delen av kontots
intäkter under överskådlig tid att komma från TV-avgiftsmedel. Därut-
över kan resurser tillföras kontot genom koncessionsavgifter från en
marksänd reklam-TV-kanal. På sikt kan det också bli fråga om att medel
som frigörs i samband med en förändring av sändarnätets finansiering
kan tillföras. I fråga om koncessionsavgifter och ny finansieringsordning
för sändarnätet vill jag nämna att jag har för avsikt att senare återkom-
ma till regeringen med närmare förslag så snart bl.a. utredningsunderlag
kommer att föreligga. Beslutsprocessen vad gäller medelstilldelning och
avgiftsnivå bör alltså inte förändras.
Inför den nya avtalsperioden anser jag att Sveriges Radio bör ges ett
ökat ansvar för sina byggnadsinvesteringar. De medel som hittills anvi-
sats för att täcka kapitalkostnader för vissa byggnadsinvesteringar enligt
en investeringsplan som fastställdes år 1986 bör inte längre anges i en
särskild post. Jag utgår från att Sveriges Radio i sitt beslutsunderlag
kommer att redovisa hur en övergång kan ske till en modell där medels-
anvisningen till Sveriges Radio-företagen sker samlat.
Jag återkommer i avsnittet om medelsberäkningar m.m. till mina
förslag i fråga om TV-avgiftens storlek under åren 1991 och 1992.
Prop. 1990/91:149
Mitt förslag: frågor om sändning av sponsrade program bör
regleras i avtalen mellan staten och vart och ett av programföre-
tagen inom Sveriges Radio-koncernen. Eftersom företagens
sändningar inte skall finansieras med reklam, bör huvudprinci-
pen vara att företagen inte heller skall träffa uppgörelser med
sponsorer om finansiering av program.
För Sveriges Television bör dock införas en rätt att träffa
uppgörelser om sponsring i fråga om program, där sändningen
gäller en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning
som anordnas av någon annan än programföretaget. För
sportevenemang gäller detta dock endast om evenemanget är av
större svenskt eller internationellt intresse.
Samma krav som bör ställas på ett reklamfinansierat TV-
företag i fråga om sändning av sponsrade program bör ställas på
programföretagen inom Sveriges Radio.
Rapporten om sponsring: Förslagen i rapporten (Ds 1989:65) Spons-
ring m.m. av Sveriges Radios program har redovisats tidigare (se avsnitt
4.9.2).
179
Utredaren redovisar två alternativ för programföretagen inom Sveri- Prop. 1990/91:149
ges Radio-koncernen när det gäller att sända sponsrade program. 1 or att
Sveriges Radio-företagen skall kunna delta i det europeiska program-
samarbetet krävs som minimum en anpassning av nuvarande regelverk.
Alternativ 1 innebär att nuvarande tillämpning av förbudet mot ex-
tern finansiering också bekräftas formellt. Avtal om sponsring av pro-
gram får i princip inte träffas av programföretagen. Beträffande utländ-
ska program som helt eller delvis sponsrats föreslås bestämmelser som
medger en anpassning till Europarådskonventionen om gränsöverskri-
dandc TV.
Alternativ 2 innebär att sponsring av program i begränsad omfatt-
ning medges. Programföretagen ges rätt att träffa sponsringsöverenskom-
melser när det gäller sport- och kulturprogram, men inte för program
inom områden som nyheter, samhällsfrågor och religiös förkunnelse
samt program som vänder sig till barn och språkliga minoriteter. Som
sponsorer bör inte tillåtas företag som sysslar med tillverk-
ni ng/försälj n i ng av alkoholdrycker, tobaksvaror eller läkemedel.
Utredaren förordar alternativ 2.
Remissinstanserna: f lertalet remissinstanser instämmer med utred-
aren om att nuvarande regelverk bör ändras och anpassas efter vad som
gäller i andra länder. I)e problem som kan uppstå vid sponsorfinansi-
ering med risker för programföretagens integritet och självständighet tas
upp av flera instanser. Andra förordar att ett mindre restriktivt system
etableras.
Sveriges Radio anför att den föränderliga situationen visar att lagar
och avtal bör anpassas till den utveckling som ägt rum. En anpassning
måste vidare göras till kraven i Europarådskonventionen. Sveriges Ra-
dio förordar därför alternativ 1. För Sveriges Televisions del bör emel-
lertid ett principiellt sponsringsförbud förses med flera undantag än de
två som anges i rapporten. Sveriges Radio betonar att ett strikt regelverk
gör det möjligt att upprätthålla allmänhetens tilltro till företagets förmå-
ga att hävda det programmässiga och journalistiska oberoendet.
Skälen till mitt förslag: Det har blivit vanligt med sponsring i TV-
sammanhang, inte minst vid stora internationella sportevenemang. För
att Sveriges Television skall ha förutsättningar att i framtiden kunna
sända sådana arrangemang när de äger rum i Sverige eller i utlandet kan
sponsring bli en nödvändighet.
Sponsringsmöjligheterna får emellertid inte styra Sveriges Televisions
utbud till tittarna. När det exempelvis gäller sportområdet är det enligt
min mening viktigt att man som ett företag i allmänhetens tjänst strävar
efter en bred täckning av olika idrottsgrenar och sportevenemang. Att
olika evenemang i sponsorsammanhang har varierande attraktionskraft
bör inte innebära någon skillnad. Jag utgår därför från att program-
företagets bevakning av sportevenemang och jämförbara sammankom-
ster eller tillställningar i huvudsak skall finansieras av programbolaget
självt.
Mot denna bakgrund anser jag att Sveriges Television bör ges möjlig-
heter till programfinansiering genom sponsring för sändningar från vis-
180
sa evenemang som arrangeras av någon annan än programföretaget. På Prop. 1990/91:149
detta område ges därmed företaget liknande möjligheter som sina ut-
ländska motsvarigheter. Villkoret att evenemang skall arrangeras av nå-
gon annan än programföretaget utesluter givetvis inte att Sveriges Tele-
vision kan göra vissa tekniska föranstaltningar för atl underlätta sänd-
ningen utan att TV-företaget därmed anses få någon arrangörsroll.
Mitt förslag innebär bl.a. att Sveriges Television i undantagsfall för
t.ex. sportevenemang av större svenskt eller internationellt intresse bör
kunna träffa uppgörelser med sponsorer om finansiering av program.
Det kan exempelvis röra sig om olympiska spel, internationella eller
svenska mästerskap samt deltävlingar i internationella cuper eller serier,
eller evenemang av motsvarande betydelse.
181
Prop. 1990/91:149
Mina förslag i det föregående innebär att förutsättningarna för TV-
verksamhet i Sverige förändras i väsentliga avseenden. För första gången
kommer ett programföretag som är fristående från Sveriges Radio-
koncernen att få ansvar för sändningar som når hela folket.
Tillkomsten av ett nytt programföretag får konsekvenser för huvud-
mannaskap och finansieringssätt i fråga om sändarnätet för rundradion.
Även myndighetsstrukturen inom rundradioområdet påverkas.
Det finns också anledning att undersöka förutsättningarna för utöka-
de sändningar, i första hand av ljudradio, men på längre sikt även av te-
levision.
I dessa frågor föreligger inga förslag. Jag anser emellertid att det nu
är angeläget att snabbt ta fram underlag för politiska beslut. För riksda-
gens information vill jag redovisa min syn på dessa frågor.
Min bedömning: En särskild utredning bör tilkallas för att inför
den kommande propositionen våren 1992 om ett nytt avtal för
Sveriges Radio förbereda en omorganistion av verksamheten
med programinsamling och programutsändning för Sveriges Ra-
dio och det nya reklam-TV-företaget. En förutsättning bör vara
att verksamheten drivs av staten i en organisation som är av-
gränsad från televerket.
TV-utredningens bedömning: Sändarnäten för marksänd TV bör vara
tekniskt sammanhållna även om ett nytt, fristående TV-företag skulle få
hand om reklam-TV-sändningarna. Näten bör även i fortsättningen ägas
av staten, medan varje sändarföretag betalar för den sändarkapacitet som
det använder. Lämpliga former för samverkan mellan Sveriges Radio-
koncernen, reklam-TV-företaget och televerket bör övervägas.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har endast berörts av ett få-
tal remissinstanser, vilka i stort instämmer med utredningen.
Bakgrund: Televerket har alltsedan rundradion började byggas ut i
Sverige på 1920-talet på statens uppdrag svarat för distributionen till all-
mänheten av Sveriges Radios (tidigare Radiotjänsts) program. Televerket
har ett sändarnät för ljudradio och TV som omfattar sändare för kort-
våg, mellanvåg och långvåg samt 55 större sändarstationer och ca 600
mindre stationer (slavsändare) för FM och TV. Ett särskilt radiolänknät
finns uppbyggt för programmatningen från resp, programkontroll inom
182
Sveriges Radios sändarföretag ut till sändarna. Befolkningstäckningen Prop. 1990/91:149
ligger mycket nära 100 %. En viss, relativt blygsam utbyggnad av mind-
re stationer sker dock fortfarande.
För programinsamling, dvs. överföring av program och programin-
slag mellan Sveriges Radio-koncernens produktionsplatser samt Ijud-
och bildöverföringar till och från utlandet, utnyttjas såväl rundradions
särskilda radiolänknät som det allmänna telenätet, flyttbar radiolänkut-
rustning och flyttbara markstationer för satellitförbindelser.
Särskilda beredskapsförberedelser har gjorts för att begränsade ut-
sändningar skall kunna upprätthållas i en krigssituation.
Kostnaderna för programinsamling och utsändning av Sveriges Ra-
dios program finansieras genom att televerket från rundradiokontot er-
håller en av riksdagen beslutad medelstilldelning. Medlen är beräknade
på grundval av televerkets självkostnad. Något vinstpålägg förekommer
inte. Investeringsmedlen avser främst återinvesteringar, t.ex. utbyte av
äldre sändaranläggningar. Den medelstilldelning som avser investeringar
är beräknad för att täcka hela investeringskostnaden för det aktuella året
(omedelbar avskrivning).
Rundradioverksamheten ingår organisatoriskt som en del av Telever-
ket Radio. Anläggningar och personella resurser är samordnade med an-
nan verksamhet inom televerket. Vid sidan av rundradiosändningarna
sker uthyrning av ledig kapacitet för slutna sändningar, uthyrning till
andra delar inom televerket, m.m. Sådana uthyrningsintäkter minskar
behovet av medel från rundradiokontot.
Regeringen har i prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt före-
slagit att en förändrad associationsform för televerket skall införas. Al-
ternativen är aktiebolag eller en utvecklad affärsverksform. Frågan om
vilken associationsform som skall väljas skall prövas skyndsamt med in-
riktning på att televerket skall kunna ha en ny associationsform redan
den 1 juli 1992. I propositionen föreslås också att televerkets avkast-
ningskrav och utdelningskrav skärps.
När ett nytt programföretag skall börja sända TV i Sverige behöver
frågor om huvudmannaskap och finansiering av sändarnätet övervägas
Till radio- och TV-beredningen har televerket och Sveriges Radio ge-
mensamt framfört ett förslag om att bilda ett aktiebolag för sändarnäten.
Förslaget är bara en skiss men kan på grundval av nu kända uppgifter
beskrivas på följande sätt.
Bolaget bör ägas av televerket samt Sveriges Radio och övriga TV-
företag. Nuvarande direkta medelsanvisning till televerket av TV-
avgiftsmedel upphör. Motsvarande medel ställs till Sveriges Radios för-
fogande för köp av sändningstjänster. Härigenom uppnås en affärsmässig
relation mellan sändarnätsbolaget och användarna. De sistnämndas in-
flytande garanterar en prispress. När det separata sändarnätsbolaget bil-
das överförs utrustning och anläggningar till det nya bolaget från tele-
verket i utbyte mot aktier. Sveriges Radio och andra TV-företag får köpa
aktier i det nya sändarnätsbolaget. Några ekonomiska beräkningar har
ännu inte redovisats.
183
Enligt televerket bör det vara möjligt att avgränsa sändarnäten från
resten av verket.
Skälen för min bedömning: Med tanke på de stora basinvesteringarna
i länkförbindelser, sändarmaster och byggnader är det nödvändigt atl
sändarutrustningen för nya programföretag kan inordnas i befintliga an-
läggningar.
En förutsättning för att ett programföretag med rätt att bedriva riks-
täckande rundradiosändningar från marksändare skall kunna utnyttja
sin rätt är att det får tillgång till det befintliga sändarnätet. Den som är
huvudman för nätet måste därför ställa det till förfogande för alla sänd-
ningsberättigade på likvärdiga villkor.
I fråga om en leverantör av utsändningstjänster i rikstäckande mark-
nät kan prisbildningen inte ske genom konkurrens. Detta begränsar
möjligheten att ange ett marknadspris. Effektiviteten i verksamheten
och därmed lägsta möjliga kostnad för programföretagen måste därför
säkerställas med andra medel.
När det däremot gäller programinsamling, dvs. transport av program
från olika produktionsplatser till programföretagets centrala avveck-
lingspunkt har programföretagen alternativ till att utnyttja det särskilda
förbindelsenät som är upprättat för rundradioverksamheten. Möjlighe-
terna till marknadsprisbildning är därför större.
Enligt min mening bör den organisation för programdistribution
och programinsamling för rundradio, som har byggts upp med avgifts-
medel och som för närvarande förvaltas av televerket för statens räk-
ning, bilda en från televerket avgränsad organisation när televerket får
ändrad associationsform. Skälet är de särskilda förutsättningar som gäl-
ler för sändningsverksamheten.
Distributionen av rundradiosändningar bör i princip bedrivas på
själv kost nadsbas och kan därmed inte vara vinstgivande. Alla progamfö-
retag som har rätt att bedriva programverksamhet bör också ha rätt att
använda anläggningarna, och de bör ha prioritet i förhållande till annat
utnyttjande enligt nu gällande principer. Jag anser inte att det är lämp-
ligt att en verksamhet för vilken dessa särskilda förutsättningar gäller
bedrivs inom samma organisation som en rent affärsinriktad verksam-
het. Anläggningar och personal för programdistribution och programin-
samling för rundradio bör därför samlas hos en särskild huvudman, vid
sidan av televerket.
På en sådan huvudman bör man ställa kraven att den skall vara obe-
roende såväl i förhållande till olika programföretag som till andra nytt-
jare. Eftersom distributionstjänsterna i princip skall tillhandahållas till
självkostnadspris bör det inte finnas något vinstintresse i verksamheten.
Det skissartade förslag av televerket och Sveriges Radio som jag har
redogjort för uppfyller inte helt dessa krav. Televerket torde i framtiden
ha affärsmässiga relationer med huvudmannen för sändarnätet, t.ex. ge-
nom att verket hyr utrymmen i sändarstationerna. Det är därför inte
lämpligt att televerket ingår som ägare av den nya näthuvudmannen.
Prop. 1990/91:149
184
Det skulle i och för sig vara tänkbart att verksamheten bedrevs ge- Prop. 1990/91:149
mensamt av de sändningsberättigade programföretagen. I en sådan kon-
struktion skulle ägarna ha ett intresse av att verksamheten bedrevs ratio-
nellt så att programföretagens kostnader blev de lägsta möjliga. Det
finns emellertid starka skäl emot en lösning av detta slag. Det synes vara
svårt att finna en konstruktion som leder till en rimlig avvägning mel-
lan de olika programföretagens inflytande. Förändringar bland pro-
gramföretagen, t.ex. genom att det tillkommer ytterligare ett sådant före-
tag eller genom att ett programföretag ersätts av ett annat vid konces-
sionstidens slut, skulle också behöva leda till förändringar i ägandet.
Den avgörande invändningen mot en modell enligt de skisserade
riktlinjerna är emellertid att staten enligt min mening inte bör avhända
sig äganderätten till sändarnätet. Sändarnätet för rundradio är en del av
samhällets grundläggande infrastruktur. Såväl beredskapshänsyn som
andra skäl gör det angeläget att behålla nätet i statlig ägo.
På grund av det anförda anser jag att anläggningar och personal för
programinsamling och programutsändning för rundradio bör föras till
ett av staten helägt aktiebolag eller till en organisation med annan lämp-
lig associationsform.
Inför en omorganisation behöver också en rad praktiska frågor kla-
ras ut.
Enligt vad som uppgivits från televerket bör det vara möjligt att av-
gränsa sändarnäten från övrig verksamhet inom televerket. Ett skiljande
av de båda organisationerna kräver ytterligare preciseringar.
1 samband med att det tillkommer ett programföretag utanför Sveri-
ges Radio måste de ekonomiska relationerna mellan programföretagen
och sändarnätet förändras. Den nuvarande modellen med finansiering
genom medelsanvisning från rundradiokontot kan inte tillämpas när yt-
terligare ett företag skall utnyttja anläggningarna. 1 stället bör varje pro-
gramföretag erlägga en hyra som motsvarar de utnyttjade tjänsterna. Me-
delsanvisningen från rundradiokontot till Sveriges Radio får då givetvis
ökas med ett belopp som motsvarar hyreskostnaderna. Fortsatta investe-
ringar får finansieras genom upplåning, varvid hyreskostnaderna givet-
vis får anpassas så att kapitalkostnaderna täcks.
Investeringarna i sändarnät har hittills avskrivits direkt. Detta kom-
mer att bli omöjligt i framtiden. Overgångslösningar bör utvecklas som
gör det möjligt att fördela kapitalkostnaderna rättvist mellan Sveriges
Radio-koncernen och det nya reklam-TV-företaget.
Villkoren för den nya verksamheten måste också anges. I enlighet
med vad jag anfört bör följande riktlinjer gälla.
- Sändarnätet skall vara tillgängligt för alla programföretag med till-
stånd att bedriva rundradiosändningar enligt 5 § radiolagen.
- Varje programföretag skall betala hyra för sin användning av distri-
butionstjänster. Hyran skall grundas på den kapacitet som varje pro-
gramföretag utnyttjar. I övrigt skall villkoren för olika programföretag
vara likvärdiga.
185
- Programföretagen bör kunna hyra programinsamlingstjänster till Prop. 1990/91:149
marknadsmässiga priser, under förutsättning att verksamheten täcker si-
na egna kostnader. Under samma förutsättning bör kapacitet i sändarnä-
ten kunna hyras ut till utomstående. Överskott skall användas för att
sänka programföretagens kostnader för distributionstjänster.
- Omorganisationen bör vara samordnad med att televerket övergår
till en ny associationsform. Enligt förslagen i prop. 1990/91:87 inriktas
arbetet mot att detta skall kunna ske fr.o.m. den 1 juli 1992.
En särskild utredning bör tillkallas för att förbereda en omorganisa-
tion enligt vad jag anfört. Utredningsarbetet bör bedrivas i kontakt med
det arbete som syftar till att förändra televerkets organisation och på ett
sådant sätt att de förslag som kräver riksdagens medverkan skall kunna
läggas fram i en proposition våren 1992.
Under tiden fram till dess att den nya finansieringsformen kan infö-
ras bör den del av verksamheten som avser Sveriges Radio-koncernen fi-
nansieras på nuvarande sätt.
Innan den nya sändarnätsorganisationen har trätt i funktion får den
ersättning som det nya reklam-TV-företaget skall erlägga för sändnings-
tjänster regleras i avtal mellan företaget och televerket. Jag utgår från att
ersättningen, i likhet med vad som gäller för den verksamhet som finan-
sieras med medelsanvisning från rundradiokontot, kommer att baseras
på televerkets självkostnader, utgående från en marknadsmässig värde-
ring av anläggningstillgångarna.
Min bedömning: Myndighetsstrukturen på radio- och TV-
området bör ses över med syfte att få till stånd en gemensam or-
ganisation för myndighetsuppgifter i fråga om radio- och TV-
sändningar till allmänheten. Översynen bör omfatta dels radio-
nämndens, kabelnämndens och närradionämndens verksamhets-
områden, dels ansvaret för nya former av radio- och TV-
sändningar till allmänheten.
Skälen för min bedömning: För närvarande har flera olika myndighe-
ter uppgifter inom radio- och TV-området. Radionämnden granskar om
Sveriges Radio-koncernens sändningar står i överensstämmelse med fö-
reskrifterna i radiolagen och programföretagens avtal med staten. Närra-
dionämnden har till uppgift att pröva frågor om närradio och att öva
tillsyn över närradioverksamheten. Kabelnämnden prövar frågor om lo-
kala kabelsändningar och har tillsyn över verksamheten med lokala ka-
belsändningar. Tallidningsnämnden beslutar om tillstånd att sända radio-
tidningar och fördelar statsbidrag till verksamheten.
186
Frekvensförvaltnlngen inom televerket svarar för frekvensplanering, Prop. 1990/91:149
tillståndsgivning för radiosändare och för tillsyn inom sitt område. En
särskild utredare (K 1990:2) har till uppgift att bl.a. föreslå en ändrad
organisation för frekvensförvaltningen.
Statskontoret redovisade år 1988 en rapport (1988:23) Översyn av
små myndigheter - en förstudie. Där föreslogs att man skulle pröva
förutsättningarna för en långtgående organisatorisk samordning av
"ljud- och bild-myndigheterna", dvs. statens biografbyrå, arkivet för ljud
och bild, radionämnden, kabelnämnden och närradionämnden. Motivet
för statskontorets förslag var ökad administrativ effektivitet, inte några
överväganden i fråga om de olika myndigheternas uppgifter.
Om riksdagen antar förslagen i förevarande proposition kommer ett
nytt programföretag på TV-området att inleda sändningar. Detta företag
kommer att få möjlighet att sända betalda annonser. Detta får till följd
att radionämndens uppgifter förändras i två avseenden. Dels kommer
nämnden att få granska ytterligare ett programföretag, dels kommer den
att få granska annonsernas förenlighet med den föreslagna lagstiftning-
en. Vid min medelsberäkning för nämnden har jag tagit hänsyn till de
utökade uppgifterna.
Under de närmaste åren räknar jag med att det successivt kommer
att ske ytterligare förändringar inom radio- och TV-området i Sverige.
Närradioutredningen (1988:7) har i betänkandet (SOU 1990:70) Lo-
kalt ledd närradio lagt fram förslag om olika förändringar i regelsyste-
met för närradion. Bl.a. föreslår utredningen att besluten i sändnings-
tidsärenden skall decentraliseras. Remissbehandlingen av betänkandet
har nyligen avslutats.
Jag har vidare erfarit att radiolagsutredningen (1985:5) inom kort
kommer att lägga fram förslag till lagstiftning om sändningar till satellit
samt till ny kabelsändningslagstiftning. Utredningens förslag syftar bl.a.
till att göra det möjligt för Sverige att tillträda den europeiska konven-
tionen om gränsöverskridande television.
Den utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sänd-
ningar av ljudradio och television som jag behandlar i det följande syf-
tar till att klarlägga möjligheterna att bereda utrymme för radio- och
TV-sändningar av andra slag än de som kan inrymmas i dagens regel-
verk.
Om det tillkommer nya sorters radio- eller TV-sändningar, eller om
förutsättningarna för nuvarande verksamheter förändras, påverkas givet-
vis arbetsförutsättningarna för myndigheterna inom området. Nya verk-
samheter kan ge upphov till nya arbetsuppgifter, samtidigt som en för-
ändring av regleringen kan leda till att befintliga uppgifter blir mindre
framträdande. Fördelarna med en gemensam organisation, i stället för
den nuvarande, där flera olika små myndigheter har hand om var sitt
slag av sändningar, framstår allt tydligare.
Jag anser mot denna bakgrund att tiden nu är mogen att inleda en
översyn av organistionen för planering, tillståndsgivning och tillsyn i
fråga om radio- och TV-sändningar som riktar sig till allmänheten.
187
Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen
i denna fråga, men jag vill för riksdagens information nu ange hur jag
ser på några av förutsättningarna för översynen.
Syftet med översynen bör vara att få till stånd en gemensam organisa-
tion för myndighetsuppgifter dels inom de verksamhetsområden som ra-
dionämnden, närradionämnden och kabelnämnden nu ansvarar för,
dels för radio- och TV-sändningar till allmänheten som inte förekom-
mer i dag eller för vilka det i dag inte finns någon reglering. Översynen
bör däremot inte omfatta taltidningsnämndens verksamhet, för vilken
en fortsatt anknytning till presstödsnämnden framstår som mest natur-
!'g
När det gäller frekvensfrågor bör en utgångspunkt för översynen vara
att en särskild myndighet skall ha det övergripande ansvaret för fre-
kvensförvaltningen. Detta innefattar även frekvenstilldelning inom
rundradions område. Däremot kan avvägningar beträffande utnyttjande
av tillgängliga frekvenser för rundradioändamål bli en uppgift för den
myndighet som i övrigt har ansvar för frågor om olika former av rund-
radio.
Min bedömning: En utredning bör tillkallas för att i en första
etapp ta fram ett tekniskt underlag i fråga om möjligheterna till
ytterligare ljudradiosändningar. Därefter bör utredningsarbetet
fortsätta under parlamentarisk medverkan.
Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör
förutsättningarna i fråga om TV-distribution belysas.
Skälen för min bedömning: Mitt förslag i TV-reklamfrågan innebär
att ytterligare en rikstäckande TV-kanal inrättas. Därmed kommer en
del av det outnyttjade frekvensutrymmet för TV-sändningar att tas i an-
språk. Det finns emellertid fortfarande tillgång till frekvenser för ytterli-
gare marksänd TV.
Det förekommer sedan flera år en diskussion om lokal eller regional
etersänd TV. Vissa förslagsställare har i första hand tänkt sig sändningar
som motsvarar nuvarande egensändningar i lokala kabelnät, andra synes
snarare önska någon form av lokalt eller regionalt avgränsade kom-
mersiella sändningar. Någon närmare precisering av vilka villkor som
skulle gälla för verksamheten har inte gjorts.
På ljudradions område föreligger, som jag nämnt, ett betänkande av
närradioutredningen (U 1988:7). I betänkandet (SOU 1990:70) Lokalt
ledd närradio föreslår utredningen vissa förändringar i förutsättningarna
för närradion. Förslagen utgår från att närradion skall ha kvar sin ka-
raktär av föreningsradio. Frågan om närradions finansiering berörs inte.
Prop. 1990/91:149
188
I den allmänna debatten har det emellertid under senare tid fram- Prop. 1990/91:149
förts förslag om att det skall bli möjligt att sända lokalt avgränsade ljud-
radiosändningar utanför Sveriges Radio- koncernen och vid sidan av det
regelverk som gäller för närradion. Det som förslagsställarna har haft i
tankarna är sändningar som skulle få bedrivas också av andra än organi-
sationer som kan få sändningstillstånd enligt närradiolagen och som
skulle få finansieras med reklam.
En orsak till att det hittills inte har varit realistiskt att överväga sänd-
ningar av detta slag är bristen på tillgängliga sändningsfrekvenser för
ljudradio. I varje fall i storstadsområdena är de tillgängliga frekvenserna
inom EM-bandet helt eller i det närmaste fullbelagda.
Om några år kommer emellertid ett nytt frekvensband, 104 - 108
MHz, att bli tillgängligt för rundradiosändningar av ljudradio. Detta
band har planerats så att det skall bli möjligt att etablera ett kommun-
uppdelat nät av sändare. Något beslut om hur detta sändarnät skall an-
vändas har emellertid inte fattats.
Enligt min mening finns det anledning att se positivt på önskemålen
att etablera nya former av sändningar till allmänheten, i första hand
inom ljudradions område. Sådana sändningar skulle kunna ge ett till-
skott till yttrandemöjligheterna och fylla behov som i dag varken tillgo-
doses av Sveriges Radio-koncernens lokalradio eller närradion. I sam-
band med ett beslut som gör det möjligt att etablera sådana sändningar
är det nödvändigt att ta ställning till en rad olika frågor, bl.a. i fråga om
rätten att bedriva sändningsverksamhet, den geografiska omfattningen
och vilka regler som skall gälla för innehållet. En annan viktig fråga i
sammanhanget är givetvis förhållandet mellan närradioverksamheten
och andra former av lokala ljudradiosändningar.
Innan dessa frågor, som väsentligen är av politisk karaktär, kan avgö-
ras, är det emellertid nödvändigt att de tekniska förutsättningarna ges en
noggrann belysning. Det behöver klargöras vilka möjligheter det finns
att, inom ramen för de sändningsfrekvenser för rundradio som är eller
kommer att bli tillgängliga i Sverige, inrymma ett större antal program-
tjänster än som är möjligt med den teknik och de planeringsnormer
som nu tillämpas.
Det som jag i första hand har i tankarna är den teknik för digital
överföring av ljudradioprogram som för närvarande håller på att ut-
vecklas. Med digital sändningsteknik utnyttjas frekvenstillgångarna
mycket mer effektivt än för närvarande. Under vissa förutsättningar
skulle antalet överförda programkanaler kunna tiofaldigas. Ljudkvalite-
ten blir dessutom bättre.
Enligt vad jag erfarit är utvecklingsarbetet så långt framskridet att
provsändningar i större omfattning kan starta inom något år, medan re-
guljära sändningar skulle kunna inledas i mitten av 1990-talet. I en skri-
velse till regeringen har Sveriges Radio AB föreslagit att frekvensbandet
104 - 108 MHz reserveras för digital ljudradio och att inga sändningstill-
stånd för analoga F-M-sändningar beviljas i detta frekvensband förrän
frågan i sin helhet är avgjord.
189
För mottagning av radioprogram som sänds med digital teknik krävs Prop. 1990/91:149
nya radiomottagare.
Ett klarläggande av de tekniska förutsättningarna bör mot denna
bakgrund också omfatta kostnaderna i sändnings- och mottagningsledet
samt den tid som en övergång skulle ta.
Som ett alternativ till byte av sändningsteknik bör också belysas vilka
möjligheter som finns att genom ändrade planeringsnormer förbättra
frekvensekonomin med nuvarande sändningsteknik, samt kostnader och
tidsåtgång för en sådan förändring.
Genomgången av tekniska och ekonomiska förutsättningar bör göras
i perspektivet av satellitteknikens troliga utveckling. För närvarande på-
går planeringen inför en internationell konferens år 1992, då man bl.a.
skall diskutera möjligheten att använda lägre frekvenser för satellitsänd
ljudradio. Satellitsändningar på lägre frekvenser än de som i dag an-
vänds för TV- och ijudradiosändningar skulle möjliggöra rörlig mottag-
ning.
Under den senaste tiden har det även rapporterats om framsteg i för-
söken att utveckla digitala sändningssystem för TV-sändningar av hög
kvalitet, s.k. högupplösnings-TV (HDTV). Genom att ett digitalt system
kan utnyttja frekvensutrymmet mer effektivt skulle digitala HDTV-
sändningar kunna sändas över marknätet. Ett digitalt system skulle
också kunna möjliggöra ett större antal TV-kanaier än vad som med da-
gens system kan inrymmas inom nuvarande frekvenstilldelning.
Enligt de bedömningar som görs nu torde det emellertid kunna bli
aktuellt med regulära TV-sändningar med digital teknik från marksän-
dare tidigast i slutet av 1990-talet, dvs. efter den avtalstid för Sveriges
Radio och det nya TV-företaget som nu diskuteras. En eventuell över-
gång till ny teknik, och de konsekvenser som den skulle föra med sig
måste dock givetvis diskuteras lång tid i förväg.
Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med förslag om en
utredning av de tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av
ljudradio och television. Min avsikt är att utredningsarbetet i en första
etapp skall behandla frågor om ljudradiosändningar i enlighet med vad
jag anfört. Jag räknar med att ett tekniskt underlag skall kunna föreligga
i slutet av innevarande år, och att utredningsarbetet då bör drivas vidare
under parlamentarisk medverkan.
Under en andra etapp av det tekniska utredningsarbetet bör förut-
sättningarna i fråga om TV-distribution belysas.
190
I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91: 100 bil. 10 s. 347 f.) har jag
anmält att jag avsåg att återkomma till regeringen med en särskild pro-
position om radio- och TV-frågor. Förslag till medelstilldelning för den
avgiftsfinansierade verksamheten för år 1992 avseende Sveriges Radio
och televerket och för budgetåret 1991/92 avseende radionämnden samt
förslag om TV-avgiftens storlek kan nu föreläggas riksdagen.
De nuvarande riktlinjerna för Sveriges Radios verksamhet lades fast av
riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, rskr. 337) samt ändrades
och kompletterades genom beslut av riksdagen år 1986 (prop.
1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) samt i vissa avseenden även år 1989
(prop. 1988/89:18, KrU 9, rskr. 97).
Verksamheten regleras främst genom radiolagen (1966:755), radioan-
svarighetslagen (1966:756), förordningen (1967:226) om tillämpningen
av radioansvarighetslagen (1966:756) och förordningen (1988:339) med
instruktion för radionämnden. Av betydelse i sammanhanget är också
lagen (1989:41) och förordningen (1989:46) om TV-avgift.
Sändningsrätt enligt radiolagen har de fyra programföretagen Sveri-
ges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och
Sveriges Utbildningsradio AB. Närmare bestämmelser om rättigheter
och skyldigheter beträffande sändningsrätt och programverksamhet
finns i de avtal som träffades mellan staten och programföretagen i juni
1986. I avtal som samtidigt träffades mellan staten och Sveriges Radio
AB regleras dels detta bolags uppgifter som moderbolag i en koncern i
vilken bl.a. de nämnda programföretagen ingår, dels koncernens verk-
samhet under krig eller vid krigsfara. Samtliga avtal omfattar perioden
t.o.m. den 30 juni 1992.
Radionämnden övervakar genom efterhandsgranskning att program-
företagen iakttar bestämmelserna i radiolag och avtal.
Televerket svarar för programdistribution och programinsamling
samt uppförande av anläggningar för rundradions behov.
Sveriges Radio-koncernen utgör tillsammans med radionämnden och
televerkets rundradioverksamhet den s.k. rundradiorörelsen.
Sveriges Radio-koncernens drifts- och investeringskostnader finansie-
ras huvudsakligen med TV-avgifter. Även de utgifter televerket har för
investeringar och för distribution och insamling av Sveriges Radio-
koncernens program finansieras i huvudsak på detta sätt. Medel för pro-
gramverksamheten för utlandet och distributionen av dess program an-
visas dock över statsbudgeten under anslaget Sveriges Riksradios pro-
gramverksamhet för utlandet under utrikesdepartementets huvudtitel.
Medelsanvisningarna för Sveriges Radio-koncernen och televerket avser
kalenderår.
Prop. 1990/91:149
191
Också radionämndens verksamhet finansieras med TV-avgifter.
Televerkets investeringar avseende televisions- och ljudradioanlägg-
ningar avskrivs direkt i sin helhet.
För TV-avgiftsuppbörden och avgiftskontrollen ansvarar Radiotjänst
i Kiruna AB, ett dotterbolag i Sveriges Radio-koncernen. Influtna av-
giftsmedel placeras på räntebärande räkning, det s.k. rundradiokontot,
hos riksgäldskontoret. Staten tillhandahåller genom riksgäldskontoret
det rörelsekapital rundradiorörelsen behöver när avgiftsmedlen inte
räcker till. Sveriges Radio AB utövar det finansiella samordningsansva-
ret för rundradiorörelsen. Däri ingår att för statens räkning förvalta så-
väl influtna avgiftsmedel som krediter. Bolaget skall även redovisa me-
delsförvaltning och upplåning samt upprätta bokslut för rundradiorörel-
sen.
1 avtal som träffades i februari 1989 mellan staten och Radiotjänst i
Kiruna AB regleras bolagets uppgifter. I ett samtidigt träffat avtal regle-
ras Sveriges Radio AB:s ansvar för rundradiorörelsens finansiella sam-
ordning. Avtalen gäller fr.o.m. den I mars 1989 tills vidare.
Prop. 1990/91:149
Genom 1988 års riksdagsbeslut (prop. 1987/88:100 bil. 10, KrU 11, rskr.
220) anvisades Sveriges Radio och televerket medel för dels budgetåret
1988/89, dels andra halvåret 1989 (1989:2). Redovisningen i det följande
avser kalenderåret 1989. Fr.o.m. år 1990 anvisas medlen för kalenderår.
För ljudradio- och TV-verksamheten togs 3 408,3 milj. kr. av avgifts-
medel i anspråk under år 1989. Sveriges Radio-koncernen disponerade
2 892,7 milj. kr. för programverksamheten i dess helhet, med undantag
av utlandsprogramverksamheten, samt avgiftsuppbörd. Televerket ut-
nyttjade totalt 508,2 milj. kr. Kostnaderna för radionämndens verksam-
het var 2,7 milj. kr. Ränteutgifterna uppgick till 4,7 milj. kr.
Under år 1989 upppgick de totala intäkterna i form av TV-avgifter
och räntor till 3 413,9 milj, kr., vilket i förhållande till de avgiftsmedel
som togs i anspråk innebär ett positivt resultat om 5,6 milj. kr. Trots
detta var rundradiorörelsens underskott 69,6 milj. kr. vid ingången av år
1990.
Den årliga TV-avgiften är 1 164 kr. sedan den 1 juli 1990. Antalet
TV-avgifter uppgick i april 1990 till knappt 3,33 miljoner.
Krediten hos riksgäldskontoret får under år 1990 uppgå till högst 200
milj. kr.
192
Prop. 1990/91:149
8.3.1 Verksamheten 1990
Resursanvändningen
1978 års reformprogram (jfr prop. 1977/78:91, KrU 24, rskr. 337) avslu-
tades vid utgången av budgetåret 1988/89 och har redovisats av Sveriges
Radio AB i tidigare års anslagsframställningar (jfr prop. 1989/90:100 bil.
10 s. 450 f.).
1986 års riksdagsbeslut (jfr prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) om
ramarna för Sveriges Radio-koncernens verksamhet under perioden
1986/87—1991/92 innebar att vissa kompletterande krav ställdes på pro-
gramverksamheten.
Bl.a. skall medverkan av utomstående i programverksamheten hålla
en hög och jämn nivå. Av följande sammanställning framgår Sveriges
Radio-koncernens faktiska kostnader (milj. kr. i 1989 års prisnivå) un-
der andra halvåret 1988 och år 1989 samt den planerade kostnaden år
1990 för medverkande, samproduktioner och produktionsutläggningar
samt avtalsbundna kostnader.
|
1988:2 |
1989 |
1990 | |
|
Medverkandekostnader |
123,3 |
287,2 |
304,5 |
|
Samproduktioner och pro- |
57,9 |
98,7 |
103,1 |
|
Avtalsbundna kostnader |
64,1 |
129,3 |
126,9 |
|
Summa |
245,3 |
515,2 |
534,5 |
Med medverkandekostnader avses dels avtalsenliga gager, dels hono-
rar enligt det s.k. mångfaldsavtalet. Med avtalsbundna kostnader avses
ersättningar till STIM, IFPI, TT, m. fl.
Ökningen av medverkandekostnader, samproduktioner och produk-
tionsutläggningar kan till största delen hänföras till Sveriges Television,
som sökt öka utläggningar till produktionsbolag och fria filmare.
1 1986 års riksdagsbeslut framhölls även att programföretagens utbud
på svenska språket m.m. måste stärkas, l ör ljudradions del gäller att ut-
budet generellt kan ses som ett utbud på svenska språket med undantag
av musikutbudet. För riksradions del utgör andelen svensk musik, dvs.
musik av svenska upphovsmän eller utövad av svenska artister, ca 36 %
av det totala musikutbudet enligt en undersökning från november 1989.
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Lokalradions mål att 50 % av musikutbudet skall vara svenskt och lo- Prop. 1990/91:149
kalt överträffades med något undantag vid innehållsanalyser av ett antal
lokalradiostationer under en vecka år 1989.
Sveriges Televisions utbud utgörs till ca 60 % av program på svenska
språket. Av utbildningsradions TV-sändningar är ca 70 % på svenska
språket och av svenska upphovsmän. Ca 50 % av utbildningsradions
sändningar i riksradion är på svenska språket och ca 95 % av sändning-
arna är av svenska upphovsmän.
I anslagsframställningen för år 1989 redovisade Sveriges Radio AB en
plan för Sveriges Radio-koncernens framtida handikappverksamhel (jfr
prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 499). Planen omfattar i första hand åtgärder
som underlättar för handikappade att ta del av de ordinarie program-
men.
Lokalradion sänder inga program som är speciellt riktade till handi-
kappade, men däremot sådana som som tar upp handikappades speciella
problem. Lokalradion avser att närmare pröva möjligheten att i samar-
bete med Text-TV-redaktionen göra den lokala informationen och servi-
cen tillgänglig för de hörselhandikappade.
Riksradion strävar efter att göra programinformationen tillgänglig
för synskadade. En förkortad version av programtidningen Röster i Ra-
dio/TV ges ut i punktskrift till ca 700 abonnenter. Programläsning för
synskadade utförs med respektive programkanalers paussignaler i bak-
grunden för att de som bandar lätt skall kunna höra vilken kanal som
avses. Riksradion bevakar vidare kontinuerligt handikappidrotten.
Sveriges Television genomförde våren 1990 en publikundersökning
som visar att 90 % av de döva och ca 50 % av de hörselskadade har text-
TV. I början av år 1990 startade textning av Rapport fyra kvällar i
veckan. Ambitionen är att denna service skall utökas till alla kvällar i
veckan. En annan uppskattad service för de hörselskadade är direkt-
kommentering i text-TV av sport.
Under arbetsåret 1987/88 inleddes en försöksverksamhet med pro-
gram på teckenspråk i TV. Verksamheten omfatttar veckonyhetssänd-
ningar som anpassats för presentation på teckenspråk.
Sveriges Television genomför under år 1990 ett projekt vars syfte är
att göra utländska program mer tillgängliga för synskadade som inte kan
läsa översättningstexten. Genom text-TV-systemet överförs översättnings-
texten i digital form till TV-mottagaren, där signalerna omformas till
syntetiskt tal.
Utbildningsradions program för handikappade utgörs till största de-
len av program på teckenspråk. En stor del av skolutbudet består av s.k.
teckenspråksversioneringar av redan existerande program. En serie TV-
program för förståndshandikappade sändes år 1989. l ör vuxna har un-
der perioden sänts ett stort antal radio- och TV-program om olika han-
dikapp, t. ex. om läs- och skrivsvårigheter, om att leva med handikapp,
om handikapp och teknik samt program om utvecklingsstörda. Som en
service för hörselskadade textas alla utbildningsradions TV-program från
och med högstadiet vid någon sändning, ibland med text-TV-textning.
194
Programföretagen (exkl. Radio Sweden) bedriver för närvarande
sändningar på nio olika minoritetsspråk. Dessutom sänds program på
svenska för invandrare.
Lokalradions utbud för språkliga minoriteter har som främsta syfte
att på minoritetsspråk informera om och spegla utvecklingen i det loka-
la samhället. Tillkomsten av FM4 har inneburit att servicen till de olika
språkgrupperna förbättrats.
Riksradion har under år 1990 inlett en försöksverksamhet med pro-
gram på persiska. Medarbetare rekryterades och utbildades under första
halvåret. Sändningarna började i september. De nya formerna för pro-
gram på samiska, bl.a. samordningen av riksradions och lokalradions
program på nordsamiska, som inleddes år 1989 har fortsatt under år
1990. I samarbete med Norge och Finland produceras 5—6 timmar TV-
program på samiska per år.
Sveriges Television sammanförde hösten 1987 de serbokroatiska, gre-
kiska och turkiska programmen till ett enda magasin som textas på
svenska. Det finskspråkiga programutbudet i televisionen omfattar sedan
augusti 1988 dagliga nyhetssändningar (måndag—fredag) som även tex-
tas på svenska.
Utbildningsradion sänder finska TV-program för förskolan och sko-
lan samt kurser för samisktalande. Vidare produceras radio- och TV-
program på lätt svenska för vuxna invandrare.
Sveriges Radio AB har under senare år ägnat uppmärksamhet åt
etermedierna och folkbildningen, bl.a. frågan om det samlade utbudets
karaktär i förhållande till kunskapsförmedling, information och förut-
sättningar för estetisk upplevelse.
Förändrad kanalstruklur inom Sveriges Television
Den 1 juli 1987 genomfördes en förändrad kanalstruktur inom Sveriges
Television. Produktionsenheterna i Stockholm, med undantag för
Rapport-redaktionen, bildade kanal 1 medan de tio distrikten och
Rapport-redaktionen bildade TV2. De båda kanalerna har getts en viss
ämnesmässig arbetsfördelning samt olika arbetsförutsättningar. Av all-
mänproduktion och gestaltande produktion står Kanal 1 för 60 % me-
dan TV2 svarar för 40 % samt all regional nyhetsverksamhet.
En extern utredning visar att omorganisationen varit framgångsrik
även om vinsterna blivit något mindre än beräknat. Bland de uppnådda
effekterna kan nämnas att andelen svensk produktion nu överstiger
60% jämfört med 50 % vid tidpunkten för kanalförändringen. Vidare
har sändningstiden per vecka ökat med ca 20 % från 108 till 128 tim-
mar. Den tunga produktionen — dvs. teater, serieteater, opera, gestal-
tande barn- och nöjesprogram — har ökat med 20 %. Utläggningar på
fristående produktionsbolag har i 1984/85 års prisläge ökat från 77,9 till
98,0 milj, kr, vilket väsentligt överstiger statsmakternas mål för den på-
gående avtalsperioden. Medlen för medverkande har i fasta priser ökat
med 30 milj. kr. från arbetsåret 1987/88 till år 1990. Totalt beräknas 182
milj. kr. gå till utomstående medverkande under år 1990. Personalen
Prop. 1990/91:149
195
har under perioden minskat med 200 tjänster netto. Därmed har perso- Prop. 1990/91:149
nalkostnaderna kunnat minskas med 4 — 5 % trots att nya verksamheter
startats, t.ex. de regionala nyhetssändningarna över ABC-län, dagliga ny-
heter på finska och utökad sport- och text-TV-service. Samtidigt har ar-
betsmarknadens parter träffat avtal om en arbetstidsförkortning som
motsvarar ett behov av ca 65 tjänster.
Ralionaliseringsålgärder
1986 års riksdagsbeslut innefattade en etablering av ett fjärde FM —nät.
Utbyggnaden har skett i fem etapper, från november 1988 till hösten
1989. Lokalradion har efter riksdagsbeslutet tredubblat sändningstiden
med i stort sett oförändrade resurser. Detta har åstadkommits genom
långtgående decentralisering, egna produktionsmetoder med bl.a. en-
mansbetjänade sändningar, samt en internt utvecklad och mer effektiv
teknisk utrustning.
För riksradions del motsvarade 1988 års avtal om arbetstidsförkort-
ning för vaktlistpersonal ca 18 tjänster, vilka inte har tillsatts. I stället
genomfördes förändringar av arbets- och produktionsmetoder, bl.a. gjor-
des investeringar i modern teknisk utrustning.
Omstruktureringsarbetet vid Sveriges Television har sedan år 1987
haft som målsättning att minska den tillsvidareanställda personalen och
att omfördela resurserna till rörliga programmedel. Under perioden har
nya verksamheter påbörjats inom oförändrade ramar. Rationaliseringar
har begränsat det personalbehov som följde av 1988 års kollektivavtal
om en arbetstidsförkortning.
Utbildningsradion har haft som mål att på tre år minska antalet
tjänster med ca 50, samt att komma under 300 tjänster inom den avgifts-
finansierade verksamheten. Målet att minska det toiala antalet tjänster
har uppnåtts, medan antalet anställda inom avgiftsverksamheten i janua-
ri 1990 var 5 fler än målsättningen.
Reformer under 1980-ialel
Sveriges Radio AB konstaterar att 1980-talet inneburit en real resurs-
minskning för koncernen med över 100 milj, kr., trots de reformtill-
skott som kommit koncernen till del och vars användning redovisats i
tidigare anslagsframställningar. Samtliga programföretag har ändå ge-
nomfört reformer under 1980-talet.
Lokalradion har haft en relativt kraftig ökning av antalet tjänster.
Lokalredaktioner har öppnats i så gott som samtliga lokalradioområden.
Ledningsfunktionerna har förstärkts inom de största lokalradiostationer-
na. En ny lokalradiostation. Radio Sjuhärad, har etablerats, liksom
sändningar på nya minoritetsspråk. Programmedlen har ökat särskilt i
samband med starten av FM 4-nätet.
Riksradion har under perioden uppnått 40 %-målet när det gäller
produktion av riksprogram i distrikten. Reformmedel har satsats på
ökad program kval i tet, på minoritetsspråksverksamheten samt på områ-
196
dena kultur och samhälle. Nyhetssändningar dygnet runt har etablerats,
liksom sändningar i P 2 nattetid.
Även Sveriges Television har uppnått målet att 40% av produktio-
nen görs i distrikten. De regionala sändningarna har utökats och omfat-
tar för närvarande tio regioner. Reformmedelssatsningar har också
gjorts inom områdena text-TV, särskilda grupper, gestaltande produk-
tion och utläggningar, samt för att klara ökade rättighetskostnader för i
första hand sport, och inköp av svensk film.
Inom Utbildningsradion har reforminsatser främst ägt rum inom den
regionala verksamheten. Dessutom har satsningar gjorts på program för
handikappade och minoriteter.
Generellt gäller att programföretagens sändningstid ökat avsevärt un-
der 1980-talet. Lokalradion ökade sin sändningstid med 293 % från
budgetåret 1979/80 (20 521 timmar) till år 1989 (80 650 timmar). För
Riksradion var motsvarande ökning 25 %, för Sveriges Television 49 %,
och för Utbildningsradion 54 %.
Moderbolagets förstärkta ansvar
1986 års riksdagsbeslut (prop. 1985/86:99, KrU 21, rskr. 343) innebar att
moderbolaget tillfördes nya ansvarsområden. Det handlar om det över-
gripande ansvaret för rationalitet och hushållning inom koncernen samt
ansvaret för koncernens likviditetsförvaltning och upplåning. Vidare
övergick till moderbolaget ansvaret för koncernens lokalförsörjning, lo-
kalsamordning och lokalhållande inkl, ägar- och förvaltningsansvaret
för de avgiftsfinansierade fastigheter som ägdes av byggnadsstyrelsen
men där äganderätten skulle föras över till moderbolaget.
Vad beträffar fastighets- och lokalförsörjningsverksamhelen har mellan
Sveriges Radio AB och byggnadsstyrelsen överenskommits att ägande-
rättsöverföringen av de med avgiftsmedel finansierade fastigheterna i
Stockholm och Göteborg kan anstå tills vidare och att tidigare avtal om
nyttjanderätt skall gälla till den I juli 1992. Koncernens fastighetsbe-
stånd, inklusive fastigheterna i Stockholm och Göteborg, är värderat till
I 787 milj. kr.
Koncernens byggnadsverksamhet skall numera finansieras genom lån
på kreditmarknaden. Från och med budgetåret 1987/88 erhåller moder-
bolaget kapitaltäckningsbidrag för täckande av räntor och amorteringar
på dessa lån. Kapitaltäckningsmedlen uppgår till 20 % av investeringsut-
giften och har för år 1991 beräknats till 32,4 milj. kr.
Enligt moderbolaget skulle ett rationellt utövande av koncernens fas-
tighetsansvar underlättas om kostnader för räntor och avskrivningar sågs
som en naturlig del av verksamheten och om medelstilldelningen, som
ett alternativ till systemet med kapitaltäckningsmedel, förstärktes i mot-
svarande grad, dvs. med ca 60 milj. kr.
De nya formerna för finansiering och redovisning av investeringar i
teknisk och annan utrustning har nu använts under tre år. Införandet av
avskrivningar enligt plan och intern lånefinansiering har resulterat i en
viss, troligen inte bestående nedgång i investeringsverksamheten. Sveri-
Prop. 1990/91:149
197
ges Radio AB överväger att i framtiden styra investeringarna på ett nytt Prop. 1990/91:149
sätt genom att programföretagens investeringsvolym blir beroende av
koncernens samlade finansieringsmöjligheter. Under år 1989 har den
totala inventariestocken värderats. Återanskaffningsvärdet har beräknats
till 2 100 milj. kr.
Moderbolaget har utarbetat vissa generella styrsystem i syfte att för-
bättra beslutsunderlaget vid utövandet av sitt ansvar för att verksamhe-
ten i koncernen bedrivs rationellt och med iakttagande av god hushåll-
ning. Ett viktigt mål i rationaliseringsarbetet är en fortsatt minskning av
den fasta resursbindningen.
Avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncernen upphör den 30
juni 1992. Eör att bättre kunna fullgöra sitt public service-uppdrag i den
skärpta mediekonkurrensen, har koncernen påskyndat de organisatoris-
ka, strukturella och programpolitiska förändringar som är motiverade.
De frågor som är föremål för utredning och analys är avtalens antal och
innehåll, eventuellt bildande av fastighetsbolag och servicebolag inom
koncernen, omstrukturering av Utbildningsradions, Sveriges Televisions
och radiobolagens verksamheter, alternativa organisationsmodeller för
distributionsnätet, samt en översyn av koncernkonstruktionen.
1 skrivelsen den 12 oktober 1990 till regeringen påpekar moderbolagets
styrelse att Sveriges Radio kommer att utsättas för väsentligt större kon-
kurrens under nästa avtalsperiod. Nya aktörer har redan etablerat sig
på TV- och radiomarknaden. Denna utveckling ställer nya krav på kon-
cernen och ger inget utrymme för motverkande intressen, varken eko-
nomiskt, publikt eller programmässigt. Därför är det angeläget att det
övergripande ansvaret samlas och tydliggörs. Det bör avse såväl målupp-
fyllelse som det organisatoriska och ekonomiska ansvaret.
Styrelsen föreslår att koncernen ges mandat att självt formulera en
arbetsordning och att införa företagsmässiga styrinstrument i likhet med
de som finns i andra medieföretag och i vanliga koncerner. Koncernsty-
relsens ansvar bör vara att inom ramen för ett uppdrag grundat på pub-
lic service-principen säkerställa förutsättningarna för en rationell och
konkurrenskraftig produktion av radio- och TV- program.
Public service-uppdraget bör vara att med god tillgänglighet för stora
och små publikgrupper ge mångfald genom heltäckande programutbud.
Uppdraget bör särskilt understryka Sveriges Radios ansvar såsom den
störste producenten av svensk kultur och koncernen bör ges ansvaret
för att producera program för mindre såväl som stora och breda publik-
grupper. Detta främjas genom en bred förankring i hela landet och ge-
nom en unik regional och lokal produktion.
Som en konsekvens av detta övergripande uppdrag, bör sambandet
mellan koncernens olika styrelser stärkas. Det bör åligga koncernstyrel-
sen att självständigt dimensionera och tillsätta dotterbolagens styrelser.
Avsikten är att utveckla en styrelsekultur som präglas av koncernge-
mensamma intressen. Programverksamheten inom koncernen skall be-
drivas med stor publicistisk självständighet och en långtgående decentra-
lisering och delegering. När det gäller Sveriges Radios framtida ägar-
198
struktur, är ett brett ägande väsentligt som ett uttryck för företagets ställ- Prop. 1990/91:149
ning i allmänhetens tjänst.
8.3.2 Medelstilldelning för år 1991
Sveriges Radio-koncernen har för år 1991 för den avgiftsfinansierade
verksamheten tilldelats 2 845,1 milj. kr. i prisläget under andra halvåret
1988. Härav utgör 32,4 milj. kr. ersättning för kapitalkostnader och
109,7 milj. kr. för Radiotjänsts i Kiruna AB (RIKAB) verksamhet.
De medel som moderbolaget fördelat till programföretagen har un-
der senare år delats upp i fasta och rörliga medel. De senare får inte an-
vändas för att skapa nya fasta resurser i form av t. ex. tjänster eller loka-
ler utan skall utnyttjas dels för programverksamheten, dels för kapital-
kostnader. De rörliga medlen utgör år 1990 knappt 15 % av den totala
budgetomslutningen.
På den fasta medelsramen ställs rationaliseringskrav. Under år 1991
motsvarar det sammanlagt 23,1 milj. kr. De frigjorda medlen tillförs re-
spektive bolags rörliga medelsram.
Av följande sammanställning framgår fördelningen av medel för år
1991 (i milj. kr. i 1988 års prisnivå) mellan företagen i koncernen.
|
Tilldelat |
varav rörliga medel | |
|
Lokalradion |
334,7 |
50,5 |
|
Riksradion |
542,9 |
72,0 |
|
Televisionen |
1 499,4 |
240,9 |
|
Utbildningsradion |
129,6 |
13,4 |
|
Moderbolaget |
148,9 |
3,9 |
|
Radiotjänst i Kiruna |
109,7 |
- |
|
Summa |
2 765,2 |
380,7 |
Anm. Vid bokslutet fördelas s.k. överavskrivningsmedel om 79,9 milj.kr. på resp, bolag
8.3.3 Medelsbehov för år 1992
När det gäller uppbördsverksamheten är RIKABs huvuduppgift under
1990-talet att med tillämpning av gällande regelverk ta upp betalning av
så många TV-avgifter som möjligt till rundradiorörelsens resultatkonto.
Under 1990-talet kommer det att ställas stora krav på en fungerande
uppbördsorganisation. Rutinerna för avgiftskontroll kommer att ses
över. Bl.a. skall provisionsbaserad avgiftskontroll utredas.
Sveriges Radio betonar, liksom i tidigare anslagsframställningar, det
angelägna i att lokalradions sändningar i stereo får en permanent lös-
199
ning. Frågan om riksdistribulion av FM 4 i stereo önskar Sveriges Radio Prop. 1990/91:149
behandla när ställningstagande föreligger om radioverksamheten i en ny
avtalsperiod.
Beträffande medelstilldelning har programföretagen redovisat sina be-
hov för år 1992.
Lokalradion kommer att få kostnadsökningar, även med en verksam-
het på nuvarande nivå, till följd av nya avtal med upphovsrättsorganisa-
tioner. För att vidareutveckla lokalradions verksamhet och möta den
ökade konkurrensen måste en stabil verksamhet på 12-timmarsnivån
under vardagar (i storstäderna 15 timmar) prioriteras. 1 nästa steg krävs
resurser för motsvarande utbud sju dagar i veckan. Båda fallen förutsät-
ter resurser för en nyhets-, service- och evenemangsbevakning på kvälls-
tid.
Riksradion behöver resurser för att återställa verksamheten på den
nivå som gällde för år 1989 innan en utveckling kan äga rum. För år
1992 prioriteras främst den egenproducerade levande musiken och ge-
staltande program. Även minoritetsspråksverksamheten samt resurser
avsedda att öka kvaliteten i P 2s nattsändningar utgör prioriterade områ-
den.
Sveriges Television har ett behov av medelstillskott år 1992 för att
kunna behålla en i förhållande till år 1991 oförändrad verksamhet. 1991
års verksamhet planeras på en nivå som innebär en underbalansering av
budgeten. För år 1992 kommer Sveriges Television att öka produktio-
nen av svenska program, i synnerhet gestaltande produktion. Vidare har
man för avsikt att bl.a. förstärka nyhetsrapporteringen, öka utläggning-
arna och antalet externa medverkande samt öka sändningstiden.
Utbildningsradion redovisar ett medelsbehov för att kunna bedriva
en oförändrad verksamhet. Behovet avser bl.a. kostnadsökningar i sam-
band med en planerad flyttning till lokaler i Solna, en utbyggnad av den
regionala verksamheten, produktion för gymnasieskolan, produktion
på finska samt generella kvalitetsförbättringar.
RIKAB yrkar på ett medelstillskott på 5,5 milj, kr., som avser kost-
nader för återanskaffning av teknisk utrustning. I övrigt planerar man
en verksamhet inom samma ramar som hittills.
Moderbolaget räknar med ökade kostnader som en följd av under-
hållsbehov och avskrivningskostnader inom fastighetsverksamheten. För
koncernen i sin helhet konstateras vidare en generell urholkning av an-
slaget som ett resultat av att SR-index under åren 1989 och 1990 inte till
fullo kompenserat de faktiska kostnadsökningarna.
I enlighet med de överväganden som presenterats ovan, hemställer
styrelsen för Sveriges Radio AB att koncernen för år 1992 erhåller en
resursförstärkning om 262 milj. kr. (1989 års prisnivå).
Medelsbehovet för år 1992 blir därmed (i 1989 års prisläge) 3 324,1
milj. kr.
Sveriges Radio AB hemställer att
1. inriktningen av Sveriges Radio-koncernens verksamhet prövas en-
ligt de förslag som bolagets styrelse redovisar,
200
2. Sveriges Radio-koncernen för den avgiftsfinansierade verksamhe- Prop. 1990/91:149
ten för år 1992 tilldelas 3 324 100 000 kr. i 1989 års genomsnittliga pris-
nivå.
Medelsanvisningen för radionämnden för innevarande budgetår uppgår
till 2 724 000 kr. För budgetåret 1991/92 har nämnden i likhet med fö-
regående budgetår inte beräknat någon besparing och redovisar inte hel-
ler någon långtidsbedömning. Nämnden begär dels medel som gör det
möjligt att behålla nuvarande personalresurser, dels kompensation för
prisökningar och ökade lokalkostnader. Nämnden flyttade under våren
1990 till nya lokaler.
Radionämnden hemställer
att 2 724 000 kr. jämte medel för pris- och lönekostnadsökningar
och ökade lokalkostnader anvisas för nämndens verksamhet under bud-
getåret 1991/92.
8.5.1 Utgångspunkter
Televerkets anslagsframställning utgår från att de medel som televerket
anvisats för verksamhetsåret 1991, i enlighet med en skrivelse från ver-
ket den 31 augusti 1990, inte skall behöva täcka kostnader för mervärde-
skatt och att tilläggsmedel för 1991, i enlighet med samma skrivelse, har
beviljats. l)e begärda medlen för verksamhetsåret 1992 anges i en för år
1991 uppskattad genomsnittlig kostnadsnivå, vartill skall läggas mer-
värdeskatt om 23,46 %.
8.5.2 Teknisk utveckling
Inom hela rundradioområdet sker internationellt en snabb utveckling
och många av dagens TV- och ljudradiosystem är under förändring. Ut-
vecklingen kommer att accentueras under den närmaste femårsperio-
den, bl.a. genom att fler digitala system introduceras inom hela kedjan
från studio till mottagare.
Under de närmaste åren ökar satellitkapaciteten i Europa och det
kommer troligen att etableras fler kanaler med en svensk och/eller skan-
dinavisk målgrupp. Satelliterna förses med högre sändningseffekt, mot-
tagningen förbättras och förenklas. En ökande andel enskilda hushåll
kan därför förväntas skaffa egna antenner för mottagning av satellitsän-
da TV-program.
I den hårdnande konkurrensen mellan programkanalerna blir troli-
gen den tekniska kvaliteten ett viktigt konkurrensmedel i mitten av
201
1990-talet. Digital ljudradio för hushållen har redan börjat erbjudas som Prop. 1990/91:149
en satelli t tjänst och högupplösnings-TV (HDTV) planeras att introduce-
ras via satellit omkring eller strax efter 1990-talets mitt. För att Sveriges
Radio-koncernen skall kunna konkurrera med bästa möjliga teknik är
det viktigt att utvecklingsresurser avsätts för kvalitetsförbättringar via de
markbundna rundradionäten.
Ljudradio
Inom EBU och ett av EGs tekniska Eureka-projekt pågår utveckling av
ett digitalt ljudradiosystem för både markbunden sändning och satellit-
sändning. Systemet skall kunna användas såväl i hem som i bil och ge
hög mottagningskvalitet. Det bedöms troligt att systemet kan tas i bruk
tidigast i mitten av 1990-talet. Televerket och Sveriges Radio deltar i ett
antal internationella grupper som behandlar digital ljudradio. Under de
närmaste åren planeras en ökning av utvecklingsinsatserna när det gäl-
ler täckning, kanalantal, ljudkvalitet m.m.
Television
Den viktigaste tekniska TV-frågan under 1990-talet kommer att vara
HDTV. Det dröjer dock troligen till slutet av decenniet innan den nya
tekniken slår igenom hos allmänheten. För överföring av full HDTV-
kvalitet krävs sändningskanaler med större frekvensutrymme än nuva-
rande mark- och satellitsändningskanaler. Sändningssystem för HDTV
utvecklas emellertid även för att passa sändningskanaler med mindre
frekvensutrymme. Man eftersträvar därvid att få så få kvalitetsförluster
som möjligt.
I Japan och inom EG utvecklas HDTV-system för smalbandig satel-
litsändning. Dessutom planeras runt om i världen markbundna HDTV-
liknande system baserade på nuvarande marksända TV-system.
På längre sikt kommer att introduceras helt digital HDTV, som bät-
tre kan förmedla den kvalitet som HDTV-produktioner medger. Det
dröjer dock troligen en bit in på 2000-talet innan helt digitala HDTV-
system till hushållen etableras. Televerket och Sveriges Radio deltar i
det internationella utvecklingsarbetet med digital HDTV. Insatserna be-
döms dock behöva ökas under åren 1991-1993.
Programöverföring
Det pågår för närvarande en komplettering av befintliga länknät med
digitala förbindelser. För att kunna prova och utvärdera komponenter i
ett framtida digitalt rundradionät har försök genomförts under år 1990 i
en pilotanläggning baserad på en 140 Mbit/s radiolänkförbindelse mel-
lan Stockholm och Karlstad. Utvecklingen av bildöverföringssystem
med hög grad av kompression förväntas medge att flera TV-kanaler kan
överföras på en 140 Mbit/s-förbindelse, vilket ger god ekonomi. Telever-
202
ket och Sveriges Radio deltar i det internationella arbetet kring en så- Prop. 1990/91:149
dan standard.
I framtiden kommer satellit att användas i större utsträckning för
program insamling i och med att mottagningssystemen blir mindre och
billigare. Även det optiska fibernätets utbyggnad ger möjlighet till digi-
tal högkvalitativ överföring. Televerket följer och deltar aktivt i utveck-
lingen inom olika programöverföringstekniker för att på bästa sätt kun-
na planera för utnyttjandet av dem med hänsyn till kvalitet och ekono-
mi.
8.5.3 Översyn av formerna for finansiering och styrning
Televerket har sedan länge uppdraget att svara för distributionen av Sve-
riges Radio-koncernens program samt programinsamling för koncer-
nens behov. Mediemarknaden förändras nu snabbt. Antalet aktörer ökar
och det sker en utveckling av distributions- och programinsamlingstek-
niken som leder till alternativa överföringsformer. Både för Sveriges
Radio-koncernen och televerket är det angeläget att relationerna mellan
företagen baseras på affärsmässiga principer. Det är vidare uppenbart att
televerkets tjänster inom rundradioområdet måste tillhandahållas olika
användare på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt.
Televerket och Sveriges Radio-koncernen utreder för närvarande for-
merna för finansiering och styrning av televerkets verksamhet för kon-
cernen. Televerket utgår i anslagsframställningen för år 1992 från nuva-
rande förhållanden.
8.5.4 Investeringar under femårsperioden 1992 — 1996
För verksamhetsåret 1990 har 165,4 milj. kr. anvisats för televerkets in-
vesteringar i rundradioanläggningar.
l ör år 1991 har riksdagen anvisat 164,2 milj. kr. för investeringar i
rundradioanläggningar. En ny, femårig investeringsplan har samtidigt
fastställts. Televerket har också givits rätt att föra högst 10 milj. kr. mel-
lan budgetåren 1991 och 1992 som ett förskott resp, tillgodohavande.
1 skrivelsen den 31 augusti 1990 har televerket begärt att regeringen
skall jämka medelsanvisningen för år 1991 så att den exkl. mervärde-
skatt uppgår till 148,8 milj. kr.
1 skrivelsen den 1 1 december 1990 har televerket bl.a. hemställt om
att verket medges rätt att fr.o.m. år 1991 göra omfördelningar mellan
medel för investeringar och driftskostnader.
Dispositionen av medlen för år 1991 framgår av tabellen i det följan-
de. Tabellen anger också kostnaden för beräknade investeringar under
femårsperioden 1992—1996. Beloppen för åren 1991 — 1995 är beräkna-
de i 1991 års kostnadsnivå.
203
Disposition av
erhållna medel
för 1991
(milj.kr., 1991
års kostnadsnivå)
Beräknat investeringsmedels-
behov under femårsperioden
1992 - 1996 (milj.kr.)
1992 1993 1994 1995 1996
(1991 års kostnadsnivå)
|
Ljudradio |
0,9 |
15,6 |
15,3 |
5,9 |
5,9 |
5,9 |
|
Television |
62,4 |
59,3 |
50,0 |
50,5 |
50,5 |
50,5 |
|
Radiolänklinjer och |
64,7 |
63,1 |
56,1 |
59,7 |
59,7 |
59,7 |
|
Radiodrift- och rund- |
16,3 |
6,3 |
11,9 |
11,8 |
11,8 |
11,8 |
|
Försvarsber edskap |
4,5 |
4,5 |
4,5 |
4,5 |
4,5 |
4,5 |
|
Summa |
148,8 |
148,8 |
137,8 |
132,4 |
132,4 |
132,4 |
Rundradionätet omfattar nu 55 större och ca 550 mindre sändarsta-
tioner. De har stor betydelse även för andra radiokommunikationssys-
tem. De nuvarande markbundna näten ger möjligheter till regionala
och lokala sändningar samt mobil mottagning och har betydelse från be-
redskapssynpunkt. De kommer därför att utgöra tyngdpunkten i den
svenska rundradiodistributionen under lång tid framöver.
De tyngre anläggningsdelarna, stationshus och master, har en mycket
lång livslängd. Förutom normala underhålls- och kompletteringsåtgär-
der behöver dock vissa kostnadskrävande åtgärder vidtas främst på vissa
högmaster. Elektronikutrustningarna har en kortare livslängd. Under
den kommande femårsperioden behöver återinvesteringarna i TV I-
sändarna slutföras och resterande FM-sändarutrustningar bytas. Ett visst
renoveringsbehov för TV 2-nätet behöver genomföras. Förbindelsenätets
modernisering har påbörjats. Därvid sker en övergång till digitala över-
föringsmetoder.
Ljudradio
En viss fortsatt utbyggnad av mindre FM-stationer planeras för att ge
bättre lokalradio- resp, stereomottagning i några återstående områden.
Inom samtliga lokalradioområden sker programdistribution till sän-
darna i stereo. Inom vissa områden är stereosändningarna provisoriska
men planeras bli permanenta senast år 1992. Sändarstationerna har i
stor utsträckning fått modern FM-sändarutrustning i samband med
Prop. 1990/91:149
204
FM4-utbyggnaden för lokalradion. För de återstående större stationerna
beräknas dessa återinvesteringar vara slutförda under år 1993.
Den digitala tilläggskanalen RDS är nu införd i sändarnäten för P 1
och P 3 samt på sändarna för lokalradio. Antalet RDS-försedda mottaga-
re hos allmänheten (för närvarande nästan enbart bilradioapparater) är
ca 60 000 och ökar med ca 5 000 per månad. Förutom s.k. fast märk-
ning, som bl.a. används för att underlätta inställning av mottagare på
önskad programkanal, kan programrelaterad information sändas i såväl
lokalradion som riksradion. I slutet av år 1991 sker reguljär märkning
av trafikmeddelanden över samtliga lokalradioområden. Införandet av
RDS i det återstående sändarnätet, för P 2, sker vid årskiftet 1991/92, när
personsökningstjänsten MBS enligt äldre specifikation upphör.
Landets lång- och mellanvågsstationer är främst avsedda att ge täck-
ning utanför landet och används i första hand för utlandsradions räk-
ning. För att täcka områden på större avstånd från Sverige finns kort-
vågsstationerna i Hörby och Karisborg. Förberedelser för utbyte av sän-
darna där pågår.
Motala långvågssändare modifierades år 1983 och täcker närområdet
kring Sverige. Antalet lyssnare i detta område är dock i dag mycket litet.
De två kvarvarande, ursprungliga antennmasterna är i dåligt skick och
även andra anläggningsdelar behöver åtgärdas. Kostnaden för detta upp-
går till ca 3 milj. kr. Enligt televerkets och Sveriges Radios mening
finns det inte tillräckliga skäl för en sådan satsning. Motala långvågssän-
dare bör därför läggas ned senast vid utgången av år 1991. Behovet av
driftsmedel minskar därmed fr.o.m. år 1992 med 1,1 milj. kr.
För utbyggnad under år 1992 erfordras 0,4 milj. kr. för uppförande
av en kompletterande mindre lokalradiosändare. Återinvesteringar av-
seende främst äldre FM-sändare vid större stationer kräver 15,2 milj. kr.
Prop. 1990/91:149
Television
En fortsatt utbyggnad av mindre TV-stationer för förbättrad TV-
täckning behövs. Det årliga antalet nya stationer måste dock under de
närmaste åren av prioriteringsskäl begränsas till ett tiotal.
Utbyggnaden för att förbättra regional-TV-täckningen följer den plan
som beslutades av riksdagen våren 1987. Under år 1991 kommer den
större sändarstationen i Motala att kompletteras för att täcka de södra
delarna av Örebro län med Tvärsnytt-programmet. Vidare kommer de
mindre stationerna i Båstad, Trosa, Norberg och Örkelljunga att förses
med TV-sändare för att åtgärda brister i regional-TV-täckningen. Ytterli-
gare utbyggnader görs under åren 1992-1993 i enlighet med den fastlag-
da planen.
Sex TV-distrikt sänder för närvarande parvis gemensamma regional-
TV-program. En eventuell delning så att kopplade distrikt i stället sän-
der var sitt regional-TV-program ingår inte i den nu aktuella femårspla-
nen för investeringar. Televerket förutsätter att verkets kostnader till
följd av en eventuell delning i enlighet med riksdagens beslut (KrU
205
1985/86:21 s. 38 f, rskr. 343) täcks av medel tilldelade Sveriges Radio
AB.
Vad gäller återinvesteringar kommer den sista fjärdedelen av de stör-
re TV 1-sändarna att bytas ut under perioden 1992-1996. Även vissa an-
tennanläggningar för TV 1 behöver bytas eller renoveras. Ett visst reno-
veringsbehov föreligger även för TV 2-antennanläggningarna och för vis-
sa TV 2-sändare. Vidare behöver förstärkningsåtgärder m.m. vidtas för
att minska riskerna för masthaverier. I något fall måste en helt ny mast
uppföras. Under år 1992 slutförs uppförandet av en ny högmast i Örn-
sköldsvik.
Utbyggnad pågår av det digitala stereo/flerljudssystemet N1CAM som
riksdagen beslutade om våren 1989 (prop. 1988/89:129, KrU21, rskr.
311). Under år 1990 beräknas befolkningstäckningen uppgå till ca 75 %.
För att ta emot stereoljud eller alternativa språkversioner krävs nya
mottagare utrustade för digitalt ljud. Nuvarande TV-mottagare kan an-
vändas som tidigare.
För år 1992 krävs 17,4 milj. kr. för anläggning av ett tiotal nya mind-
re TV-stationer, fortsatt förbättring av regional-TV-täckningen och ut-
byggnaden för stereo/flerljud i TV. För återinvesteringar erfordras 41,9
milj. kr. för åtgärder avseende TV 1- och TV 2-sändare, TV- sändaran-
tenner, master och reservkraftsanläggningar.
Prop. 1990/91:149
Förbindelsenäl
Det fasta förbindelsenätet för programöverföring till sändarstationerna
och för programinsamling består dels av ett radiolänknät, dels av förhyr-
da kabelförbindelser. Därtill kommer transportabel utrustning.
Den ökade regionala programproduktionen ställer liksom stereo-
sändningarna i lokalradion och televisionen större krav på program-
överföringsresurserna samt ökade kvalitetskrav. Samtidigt måste omfat-
tande återinvesteringar göras med digital teknik under den kommande
tioårsperioden. Inledningsvis utökas överföringskapaciteten mellan
Stockholm och Sundsvall samt mellan Stockholm och Norrköping.
Därefter aktualiseras under perioden förbindelser mot Göteborg (via
Norrköping), Luleå och Malmö. Vidare har åtgärder planerats inom
femårsperioden för att öka flexibiliteten i programförbindelsenätet.
Verksamheten med överföringar från temporära produktionsplatser
(OB) kan utvecklas och effektiviseras ytterligare. Att tillämpa satellittek-
nik ger många fördelar. Två transportabla jordstationer för överföring
via satellit har anskaffats och ytterligare anskaffning för överföring via
satellit planeras under femårsperioden. Åtgärder för att öka antalet för-
beredda inmatningspunkter i det fasta rundradiolänknätet liksom möj-
ligheterna till fjärrstyrning genomförs under perioden. Vidare behöver
försliten utrustning för OB- verksamheten ersättas med ny utrustning
och det mobila systemet för ljudprograminsamling (HF) behöver kom-
pletteras med ytterligare terminaler.
206
Utbyggnaden av programförbindelser och OB-utrustning beräknas Prop. 1990/91:149
kosta 21,0 milj. kr. under år 1992. Återinvesteringar kräver 42,1 milj.
kr.
Radiodriftceniraler och rundradiocenlraler
En genomgripande ombyggnad och modernisering av Kaknäsanlägg-
ningen slutförs under år 1992. Den regionala rundradiocentralsfunktio-
nen kräver också modernisering och anpassning till den digitala miljön
och det ökade behovet av fjärrkontroll. Även de sex radiodriftcentraler-
na, varifrån bl.a huvuddelen av alla rundradioanläggningar övervakas,
behöver moderniseras. Installationen av ett nytt övervaknings- och styr-
system pågår under hela femårsperioden.
Under år 1992 krävs 3,1 milj. kr. för utbyggnad och 3,2 milj. kr. för
återinvesteringar. Moderniseringen avser Kaknäsanläggningen samt re-
gionala rundradiocentraler.
Försvarsberedskapsålgärder
Planeringen för rundradions försvarsberedskap omfattar för femårspe-
rioden utbyggnad av krigsskyddsanordningar vid radiostationer, åtgärder
för lokalradioverksamheten i krig, modernisering och komplettering av
krigsuppehållsplatserna för rundradiocentraler och radiodriftcentraler
samt anskaffning och återinvestering av transportabla radiolänkar och
master, FM-sändare och TV-sändare. Under år 1992 behövs 4,5 milj. kr.
8.5.5 Driftskostnader
Verksamheten t.o.m. år 1991
l ör verksamhetsåret 1990 har televerket tilldelats 288,6 milj.kr. av av-
giftsmedel för programdistribution och programinsamling. För verk-
samhetsåret 1991 har 310,4 milj. kr. anvisats. Televerket har samtidigt
fått möjlighet att föra 5,0 milj. kr. mellan åren 1991 och 1992 såsom till-
godohavande resp, skuld.
Televerket har i de tidigare nämnda skrivelserna den 31 augusti och
den 11 december 1990 begärt att regeringen skall jämka medelsanvis-
ningen för år 1991 så att den exkl. mervärdeskatt uppgår till 325,8 milj,
kr. och att verket övergångsvis skall få omfördela medlen för investe-
ringar och driftskostnader.
Under år 1989 var drifttiden för l M-näten drygt 32 800 timmar. Ök-
ningen från föregående år var drygt I 600 timmar. Drifttiden för TV-
näten, inkl, testbildssändning, var år 1989 knappt 9 900 timmar, vilket
innebär en ökning med ca 750 timmar.
Avbrottsstatistiken för rundradions distributionsnät visar att antalet
fel och störningar totalt sett har minskat under senare år. Förbättringen
är i huvudsak resultat av pågående återinvesteringar i sändarnätet.
Verksamheten åren 1992—1994
Prop. 1990/91:149
För verksamhetsåret 1992 beräknas driftskostnaderna uppgå till sam-
manlagt 332,8 milj. kr. i 1991 års kostnadsnivå. Beräkningen utgår från
den justerade medelsnivå för år 1991 som televerket i särskild skrivelse
begärt att regeringen skall fastställa. I jämförelse med denna nivå beräk-
nas en volymökning om I % motsvarande normal expansion.
Intäkterna för mobilsökning har alltsedan budgetåret 1979/80 varit
en av utgångspunkterna vid fastställandet av televerkets medelstilldel-
ning. Personsökningstjänsten MBS enligt äldre specifikation, vilken
sänts över FM 2-sändarna, läggs ned vid årsskiftet 1991/92. Detta medför
ett årligt intäktsbortfall av 3,8 milj. kr. Eftersom Sveriges Riksradio till
följd av mobilsökningen över FM 2- nätet utan kostnad kunnat utvidga
sin verksamhet med nattsändningar i P2 behövs 1,1 milj. kr. av det
nämnda beloppet för att fortsätta med nattsändningarna. Televerket och
Sveriges Radio föreslår att finansieringen i detta fall sker med de medel
som frigörs genom nedläggningen av Motala långvågssändare. Merkost-
naden reduceras därmed till 2,7 milj. kr. Dessa merkostnader har med-
räknats i det nämnda totalbeloppet.
8.5.6 Kompensation för kostnadsutvecklingen
Medel till televerkets TV-avgiftsfinaniserade verksamhet anvisas och ut-
betalas i ett prognostiserat prisläge för budgetåret i fråga. Kostnadskom-
pensationen har i jämförelse med den faktiska kostnadsutvecklingen un-
der senare år varit jämförelsevis låg, vilket hänger samman med svårig-
heterna att bedöma den långt i förväg. Denna urholkning innebär att te-
leverket inte på ett nöjaktigt sätt kan fullgöra sitt uppdrag.
Televerket anser att en annan princip för kostnadskompensation,
som är bättre anpassad till den reella kostnadsutvecklingen, måste infö-
ras. En indexanknuten kompensation av den typ som Sveriges Radio-
koncernen får, bör enligt verket användas för de medel som verket dis-
ponerar.
Mot denna bakgrund har televerket inte räknat upp de begärda med-
len till 1992 års kostnadsnivå.
8.5.7 Medelsbehov för år 1992
Televerket hemställer att
1. televerkets förslag till förlängning av utbyggnadsplanen för
televisions- och ljudradioanläggningar godkänns,
2. televerket för uppförande av televisions- och ljudradioanläggning-
ar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1992
anvisas investeringsmedel om 148,8 milj. kr. Därtill kommer kostnader
för mervärdeskatt,
3. televerket för uppförande av televisions- och ljudradioanläggning-
ar för distribution av Sveriges Radios program för verksamhetsåret 1993
beviljas ett beställningsbemyndigande om 30 milj, kr.,
208
4. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 10 milj. kr. av
nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av investerings-
medel för att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att in-
till 10 milj. kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna
investeringsmedel under det nästkommande verksamhetsåret,
5. för televerkets andel i rundradiorörelsens driftskostnader under
verksamhetsåret 1992 få ta i anspråk ett belopp om 332,8 milj. kr. Här-
till kommer kostnader för mervärdeskatt,
6. televerket ges rätt att vid behov få utnyttja upp till 5 milj. kr. av
nästkommande verksamhetsårs medgivna förbrukning av driftsmedel för
att avbalansera det löpande årets förbrukning samt rätt att intill 5 milj,
kr. få utnyttja under ett verksamhetsår icke ianspråktagna driftsmedei
under det nästkommande verksamhetsåret,
7. principen för kostnadskompensation för investerings- och drifts-
medel förändras i enlighet med televerkets förslag.
Prop. 1990/91:149
Sveriges Radio AB har ansvaret för rundradiorörelsens finansiella sam-
ordning. Ansvaret omfattar tre huvudområden, nämligen ansvaret för
förvaltningen av TV-avgiftsmedel, ansvaret för bedömningen av rundra-
diorörelsens kostnads- och intäktsutveckling samt ansvaret för bedöm-
ningen av avgiftsuttagets storlek på kort och lång sikt.
Moderbolaget menar att det finansiella samordningsansvaret begrän-
sas av att riksgäldskontoret, enligt avtalet mellan staten och Sveriges Ra-
dio AB, är den enda accepterade kreditgivaren resp, likviditetsplacera-
ren av medlen på rundradiokontot. Man anser att ett fullständigt finan-
siellt ansvar med fri piaceringsrätt av tillfällig överskottslikviditet inte
hade begränsat avkastningsmöjligheterna på det sätt som skedde år 1989.
Riksdagen fattar årligen beslut om medelstilldelningen till Sveriges
Radio-koncernen och om en kostnadskompensation enligt SR-index,
som är ett kombinerat pris- och löneindex som statistiska centralbyrån
beräknar varje månad.
Sveriges Radio redovisar utvecklingen av SR-index fr.o.m. budgetåret
1984/85 jämfört med koncernens interna kostnadsutveckling och konsu-
mentprisförändringarna (KPI) under samma period. År 1989 ökade SR-
index med 7,1 %. Samtidigt ökade koncernens interna kostnader med
8,3 %. Skillnaden (1,2 %-enheter) motsvarar en urholkning av tillgäng-
liga medel med 35 milj. kr. och beror huvudsakligen på stigande kost-
nader för löner och programinköp som följt av den skärpta konkurren-
sen. Den allt mer konkurrenspräglade utvecklingen på medieområdet
kommer enligt moderbolaget sannolikt att pressa upp priserna ytterliga-
re. En prognos för år 1990 tyder på en differens på närmare 2 %-
enheter, vilket skulle motsvara 65 milj. kr. Ökningen av KPI har under
senare år varit lägre än för SR-index, men Sveriges Radio beräknar att
KPI kommer att öka mer än SR-index under år 1990.
209
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Riksdagen fattar också beslut om TV-avgiftens storlek. Avgiften är Prop. 1990/91:149
Sveriges Radio-koncernens huvudsakliga finansieringskälla. Den I juli
1990 höjdes avgiften med 80 kr. till 1 164 kr. per år. Intäkterna bestäms
av nivån på avgiften och antalet betalare.
TV-avgiften har ökat med 138 kr. i fast penningvärde sedan år 1985.
Det motsvarar en genomsnittlig årlig ökning med 20 kr. i 1989 års pris-
nivå. Ökningen har varit för låg för att helt täcka rundradiorörelsens
kostnader.
Det sammanlagtia antalet TV-mottagare kan uppskattas till 3 650 300.
Av dessa står hushållen för 3 450 000 medan enskilda firmor, offentliga
myndigheter och övriga juridiska personer står för återstoden. Antalet
registrerade TV-avgifter hos RIKAB uppgick till knappt 3 330 000 i
april 1990. Ett huvudmål är att uppnå 3,40 miljoner mottagaravgifter.
Av mycket stor betydelse för att minska avgiftsskolket är RIKAB:s möj-
ligheter att samköra olika typer av befolknings- och företagsregister med
register över TV-innehavare.
På rundradiokontot redovisas rundradions samlade kostnader och in-
täkter. Resultatet i rörelsen har varit positivt sedan budgetåret 1986/87,
med undantag för budgetåret 1987/88. Trots detta har saldot i rundra-
diokontot varit negativt under hela perioden. Det är ett kraftigt under-
skott från budgetåret 1985/86 som ännu inte återhämtats. I 1988 års
budgetproposition var målsättningen för de närmaste årens utveckling
av TV-avgiften att saldot i rundradiokontot skulle vara positivt år 1990.
Saldot kommer dock att vara negativt (- 104,3 milj, kr.) vid en beräknad
förändring av SR-index på 8 % och med 3,30 miljoner TV-avgifts-
betalare.
För år 1991 kommer rundradiokontot, vid en inflationsnivå (och
därmed sammanhängande SR-index) på 6 %, inte ens med 3,40 miljo-
ner avgiftsbetalare att visa positivt resultat med nuvarande TV-avgift.
Sveriges Radio AB gör bedömningen att en höjning av TV-avgiften
med 144 kr. (till 1 308 kr.) den 1 juli 1991 torde vara nödvändig för att
nollställa rundradiokontot. Detta under förutsättning atl inflationen blir
högst 6 % samtidigt som antalet avgiftsbetalare är 3,30 miljoner, eller att
inflationen blir 7 % och antalet avgiftsbetalare 3,33 miljoner.
Det sammanlagda resursbehovet för perioden 1992—1995 har ovan
beräknats till 785 milj, kr., vilket motsvarar ett medelstillskott för Sveri-
ges Radio-koncernen på 262 milj. kr. år 1992. Det betyder att TV-
avgiften behöver höjas med 90 kr. år 1992. Tillsammans med den före-
slagna höjningen på 144 kr. år 1991, skulle TV-avgiften därmed komma
att uppgå till knappt I 400 kr.
Härutöver kommer att riksdagens beslut om mervärdeskatt (prop.
1989/90:11 I, SkU 31, rskr. 357) avseende televerkets rundradioverksam-
het kommer att medföra ett ökat medelsbehov från televerkets sida. Om
detta skall täckas av rundradiokontot kommer även intäkterna att behö-
va ökas.
210
Prop. 1990/91:149
8.7.1 Sveriges Radio
Mina förslag om medelsanvisning till Sveriges Radio AB tar sin utgångs-
punkt i vad jag tidigare har anfört om finansiering av rundradioverk-
samheten (se avsnitt 6.3). förslagen innebär dels en uppskrivning av
den medelsram som koncernen tilldelats för 1991, dels ett resurstillskott
om 150 milj.kr. Sveriges Radio AB bör sammantaget för år 1992 anvisas
3210,5 milj.kr. i 1989 års prisläge för koncernens drifts-, investerings-
och kapitalkostnader.
Byggnadsinvesteringarna enligt den investeringsplan som redovisades
i 1986 års proposition (s. 91) beräknas för år 1992 inte innebära några
nya investeringskostnader. Merkostnader för radio- och TV-huset i Öre-
bro medför dock en utgift för Sveriges Radio om ca 3,3 milj.kr. Jag har
vid min medelsberäkning tagit hänsyn till byggkostnadsutfallet under ti-
digare år. Sammanlagt har jag räknat med 51,1 milj.kr. i kapitalkostna-
der för år 1992. Inför den nya avtalsperioden bör Sveriges Radio, som
jag tidigare nämnt, ange hur en övergång kan ske till en modell för me-
delsberäkningar där kapitalkostnader inte behöver särredovisas.
Riksdagen har i samband med beslut om tilläggsbudget II (prop.
1987/88:125 bil. 5, KrU 23, rskr. 287) bemyndigat regeringen att ställa
särskilda medel till Sveriges Radios AB förfogande för utbildningsra-
dions programverksamhet i samband med särskilt angelägen fortbild-
ning av skolans personal. Med stöd av bemyndigandet tilldelade rege-
ringen under år 1990 av allmänna medel 2,5 milj.kr. för nämnda verk-
samhet.
Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) har för åren 1990 och 1991, ut-
över ordinarie medelstilldelning, anvisats 3,8 resp 4,0 milj.kr. för sär-
skilda insatser i syfte att öka antalet TV-avgifter (prop. 1989/90:25 bil. 7,
KrU 11, rskr. 82). För år 1990 inriktades dessa insatser mot juridiska
personer. Under år 1991 är målgruppen sådana kategorier av hushåll
där avgiftsskolket erfarenhetsmässigt är störst. RIKAB har i en delrap-
port redovisat att marknadsföringsåtgärderna under år 1990 resulterat i
en årlig intäktsökning med ca 4,6 milj.kr. Slutlig redovisning skall läm-
nas till regeringen före den 1 mars 1992.
Jag har tidigare anfört (prop. 1988/89:129, KrU 21, rskr. 311) att me-
delstilldelningen till RIKAB, i avvaktan på att verksamheten skall stabi-
liseras, bör redovisas särskilt. Enligt min mening har verksamheten nu
funnit sina former. Det är naturligt att Sveriges Radio-företagen, som
genom dotterbolaget RIKAB anförtrotts ansvaret för uppbörd och kon-
troll av TV-avgifter, i fortsättningen också får ansvara för hur mycket re-
surser som bör avdelas för denna verksamhet. Bedömningen av vilka in-
satser som fortsättningsvis bör göras för att komma till rätta med dem
som skolkar från TV-avgift görs enligt min mening häst inom Sveriges
Radio-företagen. l ör 1992 bör därför medelstilldelningen till Sveriges
211
Radio-koncernen inte innefatta någon särskild medelsanvisning för Prop. 1990/91:149
RIKAB.
Den ökade friheten i detta avseende bör dock för regeringens och
riksdagens information paras med en fortsatt redovisning av RIKABs
medelsanvändning. Jag utgår från att insatser för att öka antalet TV-
avgiftsbetalare och uppnådda resultat därvid kommer att bli belysta. Om
denna ordning skulle visa sig vara mindre ändamålsenlig anser jag att
andra styrmodeller bör prövas.
Moderbolaget har enligt regeringens anvisningar redovisat en verk-
samhetsplan för perioden 1991 — 1995 för Sveriges Radio-koncernens
försvarsberedskap. Planen följer de riktlinjer som angavs i den proposi-
tion om säkerhetspolitiken och totalförsvaret (prop 1981/82: 102 bil. 7,
I ÖU 18, rskr. 374) som, vari beträffar Sveriges Radio-koncernens verk-
samhet, antogs av riksdagen våren 1982 och som alltjämt gäller (jfr
prop. 1986/87: 95 bil 7, l-ö(J 11, rskr. 310) I medelsberäkningarna för
den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten har hänsyn tagits
till kostnader för beredskapsåtgärder.
8.7.2 Radionämnden
Vid min medelsberäkning för radionämndens verksamhet under bud-
getåret 1991/92 har jag som tidigare tagit hänsyn till kända löneökningar
och till prisutvecklingen.
l ör att radionämnden skall kunna fullgöra sin nya uppgift att gran-
ska reklam-TV-företagets sändningar bör som jag redovisat i det föregå-
ende (se avsnitt 4.10) nämnden få ökade medel, l ör det första halvåret
1992 bör därför radionämnden erhålla ett medelstillskott för löner och
vissa förvaltningskostnader om 430 000 kr., varav 80 000 är avsedda för
engångsändamål.
Medelsanvisningen för budgetåret 1991/92 bör uppgå till 3 983 000
kr. Därav utgör medlen för löne- och arvodeskoslnader högst 2 705 000
kr. och medlen för lokalkostnader 715 000 kr.
8.7.3 Televerket
De nya reglerna för mervärdeskatt innebär bl.a. att teletjänster skall vara
skattepliktiga, vilket medför ökade kostnader för televerket för utsänd-
ning m.m. av Sveriges Radios program. Regeringen föreslår nu på
tilläggsbudget 11 för innevarande budgetår att televerket till följd av detta
bör tilldelas ytterligare medel. Mina förslag i det följande utgår från att
riksdagen bifaller dessa förslag.
De riktlinjer jag tidigare redogjort för gällande ny finansieringsord-
ning för programinsamling och utsändning (se avsnitt 7.2) innebär att
år 1992 blir det sista året för vilket riksdagen behöver fatta beslut om
medelstilldelning till televerket och ta ställning till en femårig plan för
investeringar i rundradioanläggningar. Jag förutsätter emellertid att in-
vesteringsverksamheten kommer att fortsätta efter i huvudsak de riktlin-
jer som riksdagen tidigare ställt sig bakom.
212
För år 1992 har jag beräknat investeringsnivån till 187,4 milj.kr. i Prop. 1990/91:149
1992 års beräknade prisnivå. Jag har därvid tagit hänsyn till den sänk-
ning av mervärdeskatten som sker fr.o.m. den 1 januari 1992.
Tidigare år har televerket medgivits ett beställningsbemyndigande
om 30 milj.kr. avseende investeringsändamål samt att som skuld resp,
tillgodohavande föra högst 10 milj.kr. av investeringsmedlen mellan det
verksamhetsår som medelsanvisningen avser och det därpå följande året.
På tilläggsbudget II föreslås denna s.k. sluss mellan åren 1991 och 1992
få uppgå till 11 milj.kr.
De riktlinjer jag tidigare har redovisat angående ny finansieringsord-
ning för utsändning m.m. av Sveriges Radio-företagens program gör att
bemyndiganden med räckvidd efter 1992 års utgång ter sig mindre ända-
målsenliga. Jag utgår emellertid från att det går finna övergångslösning-
år för behoven av att kunna göra långsiktiga beställningar av utrustning
m.m. eller att i kostnadsutjämnande syfte föra medel mellan verksam-
hetsår.
De övergångslösningar som behöver övervägas för del fall att den nya
finansieringsordningen träder i kraft under verksamhetsåret 1992 är av
ett annat slag. Till dessa avser jag att återkomma i 1992 års proposition.
Viil mina beräkningar av medel för år 1992 för televerkets driftskost-
nader har jag, när det gäller programinsamling och utsändning tagit
hänsyn till riksdagens tidigare beslut angående åtgärder för bättre
regional-TV-täckning m.m. (jfr. prop. 1986/87:100 bil. 10, KrUll, rskr
197). Jag har även räknat med en viss volymökning samt att mervärde-
skatten sänks fr.o.m. den 1 januari 1992. Jag har inget att erinra mot
planerna att lägga ned Motala långvågssändare. Bortfallet av intäkter
från mobilsökningstjänsten innebär att 2,7 milj. kr. får täckas på annat
sätt än genom ökad medelstilldelning. För övrigt erinrar jag om den
princip som sedan länge gällt för täckning av televerkets kostnader vid
förändringar initierade av ett Sveriges Radio-företag.
Sammantaget bör medelsanvisningen för televerkets driftskostnader
för år 1992 uppgå till 416,4 milj.kr. i 1992 års beräknade prisnivå.
Vad jag tidigare har anfört om övergångsregler och behovet av att i
kostnadsutjämnande syfte kunna föra medel mellan verksamhetsår gäl-
ler även för driftsmedlen.
I samband med mina förslag på tilläggsbudget II (prop. 1990/91:125
hil. 6) har jag redovisat att televerket numera tillämpar nya
hudgeterings- och redovisningsprinciper som påverkar fördelningen
mellan drifts- och investeringsmedel. Detta innebär atl de medelsanvis-
ningar avseende år 1992 som jag nyss redovisat inte kommer att vara
rättvisande. Eftersom år 1992 kommer att bli det sista året med hittills-
varande ordning för medelsanvisning och i avvaktan på att televerkets
nya budgeterings- och redovisningsprinciper stabiliseras bör regeringen
senast efter 1992 års utgång pröva om medelsanvändningen kan anses ha
varit förenlig med utgångspunkterna för mina beräkningar. I konse-
kvens härmed bör regeringen ges rätt att omfördela de för år 1992 anvi-
sade medlen för investerings- och driftskostnader.
21.3
8.7.4 TV-avgiften
Prop. 1990/91:149
Mina förslag till medelstilldelning för den med TV-avgifter finansierade
radio- och TV-verksamheten under år 1992 för Sveriges Radio-
koncernens och televerkets del samt för budgetåret 1991/92 för radio-
nämndens del framgår av följande sammanställning. Beloppen anges i
milj.kr.
|
Beräknat för |
Förslag för | |||
|
1990/91 |
1991 |
1991/92 |
1992 | |
|
Sveriges Radio |
2 845,1' |
32IO,52 | ||
|
Radionämnden |
2,724' |
3,9834 | ||
|
Televerket I n vester i ngskost nader Driftskostnader |
164,2' 7 310,45 s |
I87,48 416,4o | ||
1 Prisläge 1988
2 Prisläge 1989
‘ Prisläge 1988/89
4 Prisläge 1989/90
5 Prisläge 1991
h Prisläge 1992
7 Ytterligare 16,5 milj.kr. föreslås på tilläggsbudget II
8 Ytterligare 78,5 milj.kr. föreslås på tilläggsbudget II
1 prop. 1985/86: 99 om Sveriges Radios verksamhet m.m. redovisade
jag som min uppfattning att en successiv återuppbyggnad av radiofon-
den, dvs. den dåvarande motsvarigheten till det nuvarande rundradio-
kontot, vore lämplig. Vid utgången av december år 1990 var underskot-
tet på kontot ca 112 milj.kr.
l)e faktorer som är avgörande för behållningen på rundradiokontot
är dels storleken på Sveriges Radios kompensationsindex, dels antalet
TV-avgiftsbetalare, vilket vid slutet av år 1990 var ca 3 310 000. I sam-
manhanget kan nämnas att en ökning av index med 1 procentenhet
motsvarar i runda tal en merkostnad för rundradiokontot på 30 milj.kr.
För år 1991 innebär även mina förslag om tilläggsmedel på tilläggsbud-
get 11, bl.a. med anledning av att teletjänster blivit mervärdeskatteplikt-
iga, en ökad belastning på rundradiokontot.
214
Vid mina bedömingar av TV-avgiftsutvecklingen under de närmaste Prop. 1990/91:149
åren har jag utgått från möjligheten av att en reklam-TV-kanal kan
komma att betala en koneessionsavgift till staten, vilket skulle resultera i
en intäkt till rundradiokontot. Jag har oekså arbetat med förutsättning-
en att Sveriges Radios kompensationsindex, vilket är konstruerat för att
återspegla kostnadsutvecklingen för Sveriges Radios verksamhet, under
åren 1991 oeh 1992 inte överstiger 7 resp. 5 %. Därutöver har jag haft
som riktmärke att underskottet på rundradiokontot sueeessivt bör kun-
na arbetas in under de närmaste åren. Sedan underskottet hämtats in
bör justeringarna av TV-avgiften under en period kunna bli lägre än de
årliga förändringarna av Sveriges Radios kompensationsindex.
1 likhet med vad jag tidigare har anfört om anpassning av avtalspe-
rioderna till Sveriges Radios verksamhetsår bör även tidpunkterna för
justering av TV-avgiftsnivån ändras från den I juli varje år till den I ja-
nuari. Som en övergångslösning bör riksdagen nu ta ställning till två
ändringar av TV-avgiftsnivån för att täcka ökade kostnader till följd av
indexutvecklingen och för att minska underskottet på rundradiokontot.
Jag föreslår därför dels en höjning av TV-avgiften med 72 kr. (6,2 %)
till I 236 kr. per år fr.o.m. den 1 juli 1991, dels en höjning med 84 kr.
(6,8 %) till I 320 kr. per år fr.o.m. den 1 januari 1992. Avgiften för en
tremånadersperiod blir därmed 309 kr. resp. 3.30 kr. l ör närvarande är
avgiften I 164 kr. per år eller 291 kr. för tre månader.
Mina förslag rörande TV-avgiften förutsätter att lagen (1989:41) om
TV-avgift ändras. F örslag härtill har upprättats inom utbildningsdeparte-
mentet
Lagförslaget rör i och för sig ett sådant ämne som avses i 8 kap. 18 §
andra stycket regeringsformen. Linligt min mening är emellertid lagänd-
ringen av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande inte behöver inhäm-
tas.
215
Prop. 1990/91:149
Som har nämnts tidigare (se avsnitt 4.1.1) har det på grund av lagrrådets
synpunkter i lagtekniskt hänseende ansetts vara att föredra att direkt i
radiolagen reglera vad som bör gälla om annonstiden i televisionen
framför att utforma en särskild lag om detta. Propositionsförslaget inne-
bär därför att radiolagen tillförs ett antal paragrafer (8-16 §§). Dessa be-
stämmelser kommer enbart att ha betydelse för det reklamfinansierade
TV-företaget.
I dag föregås ingen paragraf i radiolagen av någon rubrik. Det nya
avsnittet bör föregås av rubriken "Annonser som sänds under annonstid
i televisionen". På grund härav är det motiverat att rubriker även sätts
in före vissa andra paragrafer.
Definitioner
1 §
I denna lag förstås med
radiosändning: ljud, bi Idel ler annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3
000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad le-
dare,
rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas
emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en
sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap
av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,
trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt an-
ordnad ledare,
sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll,
om detta består av annat än,
utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, vä-
derlek, nyheter eller dylikt,
reklam: ett radioprogram som är avsett all främja en näringsidka-
res avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,
a n n o n s t i d i televisionen: sändningstid i televisionen
som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar
att den som sänder under den angivna liden i huvudsak gör delta på upp-
drag av andra.
Definitionerna av reklam och annonslid i televisionen är nya. Vad som
förstås med dessa uttryck har utvecklats tidigare (se avsnitten 4.2.2 och
4.2.3).
Med reklam förstås i detta sammanhang ett visst radioprogram. Som
exempel på reklam i radio och TV har nämnts de uppgifter som kan fö-
216
rekomma i anslutning till Sveriges Utbildningsradios program om hur Prop. 1990/91:149
lyssnare och tittare kan beställa kursböcker och liknande. Även om
uppgifter av detta slag ingår som en del i ett längre program, kan själva
reklamen också anses utgöra ett särskilt radioprogram.
Reklambegreppet får betydelse för alla företag som är programföretag
i radiolagens mening, även t.ex. Sveriges Riksradio AB som bara sänder
ljudradioprogram.
Som har nämnts tidigare förekommer i dag i radiolagen och pro-
gramföretagens avtal med staten uttrycket "kommersiell reklam"; det
heter i avtalen att ett programföretag inte mot vederlag får medge kom-
mersiell reklam i program eller programinslag. För de icke reklamfi-
nansierade programföretagen bör detta i fortsättningen motsvaras av att
företaget inte får sända "reklam" mot vederlag, se ändringsförslaget i
fråga om 7 § rad io lagen.
Uttrycket "kommersiell reklam" finns förutom i radiolagen i närra-
diolagen (1982:459) och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar
(kabellagen).
Kommersiell reklam får inte sändas i närradio (10 § första stycket
närradiolagen). Ett tillstånd att bedriva s.k. egensändningar i kabel kan
återkallas, om tillståndshavaren har medgett kommersiell reklam i sänd-
ningarna eller gjort reklam för egen kommersiell verksamhet i dessa
(23 § andra stycket I kabellagen).
f)e nu berörda reglerna påverkas inte av den nya reklamdefinitionen
i radiolagen.
Med uttrycket annonstid i televisionen förstås sändningstid i televisio-
nen som inleds och avslutas av "en särskild ljud- och bildsignatur" som
markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör
detta på uppdrag av andra.
Den särskilda ljud- och bildsignaturen bör bestå av en försignatur
och en eftersignatur. Försignaturen bör förmedla budskapet: "Nu sänds
annonser." Av eftersignaturen bör framgå: "Nu är det slut på annonser-
na." I praktiken bör det hela kunna te sig ungefär som på biografer när
det visas reklamfilm som förspel till den aktuella långfilmen.
I den nya 14 § föreskrivs att annonstiden i televisionen vid ett givet
tillfälle inte får understiga en minut, sedan sändningstiden för den sär-
skilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats. Sändningstiden för den-
na regleras inte närmare.
Programföretags sändningsrätt m.m.
5 §
För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs
tillstånd av regeringen.
För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-
stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än
100 bostäder.
Tillstånd ges för viss tid.
Varje innehavare av tillstånd enligt första eller andra stycket
(programföretag) avgör ensam vad som skall förekomma i en sändning
217
som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programfö- Prop. 1990/91:149
retaget iaktta föreskrifterna i 6 och 7 §§ samt 17 § andra stycket. I fråga
om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget
också iaktta föreskrifterna i 8- 15 §§.
Regeln i tredje stycket är ny. Den innebär emellertid inte någon ändring
i förhållande till hur det hittills har varit i praktiken. Det får emellertid
anses vara lämpligt att det uttryckligen anges att ett sändningstillstånd
skall vara tidsbegränsat.
Genom det nya tredje stycket kommer nuvarande tredje stycke att
bilda paragrafens fjärde stycke.
Fjärde stycket har ändrats framför allt med hänsyn till de nya regler-
na om sådana annonser som sänds under annonstid i televisionen.
6 §
Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och
televisionen.
Programföretaget får inte i programverksamheten mot vederlag eller an-
nars pa ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Programföreta-
get far dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller del-
vis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska
statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde
och den enskilda människans frihet och värdighet.
Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte vad som sänds un-
der annons tid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i
sökbar text-TV.
Andra stycket
Det förhållandet att även ett helt eller huvudsakligen reklamfinansierat
TV-företag bör vara skyldigt att utöva sändningsrätten opartiskt och sak-
ligt har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.1). Kraven på opartiskhet och
saklighet gäller dock inte för sådana annonser som sänds under annons-
tid i televisionen (se det nya fjärde stycket).
Som har framhållits tidigare kommer kravet på opartiskhet i fråga
om själva programverksamheten att ha samma innebörd för ett reklam-
TV-företag som detta krav har i dag för Sveriges Television och övriga
programföretag inom Sveriges Radio-koncernen. I själva programverk-
samheten bör således även reklam-TV-företaget vara försiktigt med att
sända inslag som kan uppfattas som ett reklambetonat gynnande av en
viss produkt eller ett visst företag.
Skälen för att komplettera opartiskhetskravet med regeln i första me-
ningen har redovisats tidigare (se avsnitt 4.9.1).
Andra meningen är ett undantag från såväl sistnämnda regel som
kravet på opartiskhet. Regeln innebär att ett programföretag i fråga om
någon som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift
om vem bidragsgivaren är. Bakgrunden har angetts i avsnitt 4.9.2. Som
har nämnts där är syftet att göra det möjligt för programföretaget att,
där sponsorfinansiering har förekommit, lämna sponsorsmeddelande
218
utan att detta skall anses strida mot företagets skyldigheter i program- Prop. 1990/91:149
verksamheten.
Tredje stycket
Den s.k. demokratibestämmelsen, som nu står i 6 § andra stycket, har
formulerats om. Skälen för att ändra bestämmelsen har behandlats tidi-
gare (se avsnitt 4.9.3).
bjärde stycket
Vad som föreskrivs i detta stycke har behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).
7§
Övriga villkor för programföretagets sändningsrätt skall tas in i ett avtal
mellan regeringen och företaget. I detta avtal får del bestämmas om skyl-
dighet för programföretaget all
1. sända genmälen och beriktiganden,
2. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,
3. sända ett mångsidigt programutbud,
4. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft
när del gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning
av programmen,
5. på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, och
att
b. sända redogörelse som avses i 17 § andra stycket.
I avtalet får del också bestämmas om skyldighet för programföretaget
all
1. inte sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har
bekostat helt eller delvis,
2. endast under annonstid i televisionen sända reklam mot vederlag el-
ler program mot betalning, och att
3. om någon annan har bekostat ett program helt eller delvis, lämna
uppgift om vem bidragsgivaren är.
Paragrafen har brutits ut ur vad som i dag är 6 § tredje stycket.
Enligt första stycket första meningen skall det i ett avtal mellan rege-
ringen och programföretaget tas in de villkor för sändningsrätten som
inte anges i 6 §.
Genom vad som i övrigt föreskrivs i första stycket ges stöd i lag för
avtalsbestämmelser mellan staten och ett programföretag som gäller
andra frågor än sådana som har med programverksamhetens fi-
nansiering att göra. En sådan avtalsbestämmelse måste naturligtvis hålla
sig inom ramen för det i lagen givna bemyndigandet. Däremot behöver
bestämmelsen inte ta i anspråk hela det utrymme som lämnas av be-
myndigandet.
Vad som har sagts nu gäller även sådana avtalsbestämmelser som det
ges lagstöd för genom de tre punkterna i andra stycket. Gemensamt för
sådana avtalsbestämmelser är att de gäller tillåtet eller förbjudet "kom-
mersiellt främjande" i radio och TV. Ett särskilt skäl för att den konkre-
ta regleringen här inte sker i lag är att den förutsätts innebära exempel-
vis att ett visst programföretag får sända reklam mot vederlag, medan
andra programföretag inte får göra detta.
219
Prop. 1990/91:149
Första stycket
Punkt 1
Redaktionella ändringar har gjorts. Möjligheten att avtala om skyldighet
att sända genmälen bör lämpligen nämnas först.
Punkt 2
Även här är det fråga om redaktionella ändringar.
Punkt 3
Denna punkt är ny. Den har behandlats tidigare (se avsnitt 4.9.4).
Punkt 4
Även denna punkt är ny. Den har också behandlats tidigare (se avsnitt
4.9.5).
Punkt 5
Denna bestämmelse har endast numrerats om.
Punkt 6
Även denna bestämmelse har numrerats om.
Andra stycket
Punkt I
Enligt denna bestämmelse får det i avtalet mellan staten och programfö-
retaget bestämmas om skyldighet för företaget att "inte sända reklam
mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller
delvis".
Med anledning av formuleringen bör betonas vad som redan har
framhållits, nämligen att en avtalsbestämmelse inte behöver ta i anspråk
hela det utrymme som lämnas av lagens bemyndigande.
Som har framhållits tidigare (se avsnitt 4.2.2) bör man i avtalet mel-
lan staten och programföretaget skilja ut vad som under vissa förutsätt-
ningar och i viss form är tillåten sponsring till skillnad från reklam mot
vederlag i övrigt.
Punkt 2
Denna föreskrift har behandlats tidigare (se avsnitt 4.3.3).
Punkt 3
Syftet med denna föreskrift är att ge lagstöd för en avtalsbestämmelse
som ålägger ett programföretag att, där sponsorfinansiering har
förekommit, lämna uppgift om detta. Föreskriften har behandlats tidiga-
re (se avsnitt 4.9.2).
Annonser som sänds under annonstid i televisionen
8 §
Under annonstid i televisionen får det endast förekomma
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföre-
taget atl sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och
220
3. programglimtar.
Skälen för denna paragraf har redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.2).
Punkt 1
Enligt denna regel får det under annonstid i televisionen förekomma 1)
reklam som någon har uppdragit åt programföretaget att sända och 2)
andra program än reklam som någon har uppdragit åt företaget att sän-
da. Det väsentliga är således att någon har uppdragit ål programföretaget
atl sända programmet. Om så inte är fallet, och om programmet inte hel-
ler uppfyller kraven enligt punkt 2 eller 3, får programföretaget inte
sända programmet under annonstid.
flertalet annonser torde komma att uppfylla kvalifikationen att vara
program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända, efter-
som de kan förmodas gälla betald reklam. Lagen lägger sig dock inte i
om reklamen sänds mot vederlag eller är gratisreklam.
När det gäller sponsrade program har naturligtvis sponsorn ett in-
tresse av sändningen. Detta betyder dock inte att sponsorn kan anses ha
uppdragit åt programföretaget att sända programmet.
Punkt 2
Denna regel innebär att programföretaget under annonstid får göra re-
klam för egen kommersiell verksamhet.
Det centrala är här ordet "reklam". Ordet "kommersiell" i uttrycket
"för egen kommersiell verksamhet" har således ingen självständig bety-
delse; det för dock tankarna till vad som åsyftas med reklam utan att lä-
saren behöver gå till radiolagen, där reklambegreppet definieras. Ordet
"kommersiell" underlättar därför läsningen av lagtexten.
Punkt 3
Som har anförts tidigare bör reklam-TV-företaget under annonstid
också ha rätt att sända programglimtar, dvs. program som till övervä-
gande delen består av korta avsnitt av program som programföretaget
avser att sända vid ett senare tillfälle.
9 §
Av en annons som sänds under annonslid i televisionen skall framgå i
vems intresse sändningen sker.
I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får del inte
uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram
som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommenlarer.
Denna paragraf, som är ett uttryck för grundsatsen om reklamidentifi-
ering, har behandlats tidigare (se avsnitt 4.4.3).
10 §
Annonser som sänds under annonslid i televisionen får inte syfta till atl
vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor
på arbetsmarknaden.
Enligt denna paragraf förbjuds viss åsiktsannonsering i den marksända
televisionen. De överväganden som ligger till grund för paragrafen har
redovisats tidigare (se avsnitt 4.4.4).
Prop. 1990/91:149
221
Prop. 1990/91:149
11 §
En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får in-
te syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.
I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli-
gen vänder sig till barn under 12 år.
Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.7. Para-
grafen har också berörts i avsnitt 4.10.2.
12 §
Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företaget skall
sända en annons.
Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.3.2.
13 §
Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse an-
nonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för ti-
den mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser
förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minu-
ter.
I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att
högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televisionen
skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena.
Dessa regler har behandlats tidigare (se avsnitt 4.5.1). De gäller den
högsta tillåtna annonsvolymen för ett programföretag.
Uttrycket programtjänst ("programme service") har hämtats från den
europeiska TV-konventionen, som definierar det i anslutning till be-
greppet programföretag ("broadcaster"). Konventionen betecknar såsom
programföretag den fysiska eller juridiska person som sätter samman
programtjänster i televisionen för mottagning av en större allmänhet
och som sänder eller låter tredje man sända tjänsterna i deras helhet
och utan ändringar. Programtjänst definieras såsom alla inslag i en och
samma tjänst som tillhandahålls av ett givet programföretag enligt defi-
nitionen av detta uttryck.
I den svenska lagstiftningen förekommer uttrycket "programkanal" i
2 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, kabellagen. Med pro-
gramkanal menas där det samlade utbud av radioprogram som under en
gemensam beteckning sänds i en kanal. Uttrycket kanal betecknar i ka-
bellagen det genom frekvensangivel.se eller på annat därmed jämförligt
sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning
av radioprogram.
En programtjänst är ofta identisk med programkanalens innehåll.
Så får anses vara fallet med exempelvis de satellitsända programtjänster-
na TV 3 och TV 4. När det gäller Sveriges Televsions kanal 1 och TV 2
bör emellertid beaktas att det i dessa kanaler utom de aktuella program-
222
tjänsterna förekommer program av Sveriges Utbildningsradio. Dessa Prop. 1990/91:149
program kan inte anses ingå i programtjänsterna kanal 1 och TV 2, utan
de får anses utgöra en särskild programtjänst.
Det är givetvis sändningstiden i en och samma programtjänst som av-
ses när det i andra stycket talas om en sändningstid av en timme mellan
hela klockslag.
14 §
Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en mi-
nut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har
frånräknats.
Vad som föreskrivs i denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.5.2.Med
annonstid i televisionen avses enligt definitionen i 1 § sändningstid som
inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar
att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på
uppdrag av andra. Vilka program som får sändas under annonstid anges
i 8 §. Bl.a. får det under annonstid förekomma programföretagets re-
klam för egen kommersiell verksamhet samt programglimtar.
Annonstiden vid varje givet tillfälle behöver således inte utnyttjas för
att i huvudsak sända program på uppdrag av andra. Lagstiftningen hind-
rar inte att programföretaget utnyttjar en viss annonstid för att huvud-
sakligen eller t.o.m. uteslutande sända egenreklam och programglimtar.
15 §
Annonser under annonslid i televisionen skall sällas in mellan pro-
grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annons-
liden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig
till barn under 12 år.
Ulan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett
program, om de sätts in
1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i
pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för
publiken,
2. mellan delar av program, som består av olika avslutade delar och
där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter;
annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedel-
bart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till
barn under 12 år.
Denna paragraf har behandlats i avsnitten 4.5.3 och 4.7. Den huvudre-
gel som paragrafen ger uttryck åt är att annonser skall sättas in mellan
programmen. Detta föreskrivs därför i första stycket första meningen.
Enligt första stycket andra meningen får annonser med reklam inte
förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program
som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Reglerna i andra stycket är undantag från vad som föreskrivs i första
stycket första meningen. Den ena undantagsregeln innebär att det i
sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som av-
22.3
ser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, får sättas Prop. 1990/91:149
in annonser i pauserna.
Vad som avses med att det i ett sportprogram förekommer en längre
paus får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
I avsnitt 4.5.3 har som exempel nämnts pausen mellan två perioder i en
ishockeymatch. Liksom pauser i föreställningar eller evenemang ut-
märks en längre paus i ett sportprogram av att publiken på arenan får
tillfälle till avkoppling.
Annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV
16 §
Vad som föreskrivs i 8-15 §§ gäller inte annonser och liknande meddelan-
den i sökbar text-TV.
Skälen för att föreskrifterna i 8-15 §§ inte skall gälla sökbar text-TV har
behandlats tidigare (se avsnitt 4.8).
Radionämndens granskning
17 §
Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand om ett
programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket utövas i enlighet med denna lag och avtalet mellan regeringen
och företaget.
Om det har bestämts i avtalet mellan regeringen och programföreta-
get, skall företaget sända redogörelse för beslut av radionämnden, i vil-
ket företaget förklarats ha brutit mot bestämmelser i denna lag eller i
avtalet mellan regeringen och företaget.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om radionämndens verksam-
het.
Radionämndens uppgifter anges i dag i 7 § radiolagen. Nämndens nya
granskningsuppgifter har behandlats i avsnitt 4.10.1. Vissa aspekter på
radionämndsgranskningen har också tagits upp i avsnitt 4.10.2.
18 §
Ett programföretag skall på uppmaning av radionämnden tillställa nämn-
den en sådan upptagning av ett program som avses i 10 § första stycket ra-
dioansvarighelslagen (1966:756). Om programföretaget inte rättar sig efter
en sådan uppmaning, får nämnden förelägga vite.
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 4.10.3. Hänvisningen till
10 § första stycket radioansvarighetslagen har samband med vad som
har föreslagits i prop. 1990/91:94.
224
Förbud mot censuringripanden
Prop. 1990/91:149
19 §
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radio-sändningars innehåll och ej hel-
ler förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäl-
ler i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för visning av filmer och videogram vid
allmän sammankomst eller offentlig tillställning gäller dock sådant förbud
som avses i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av
en sändning från en satellit i fast trafik eller
2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med
stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket eller i enlighet med bestämmel-
serna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.
Med vidaresändning och egensändning förstas i denna paragraf det-
samma som i lagen om lokala kabelsändningar.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte
förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger
Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för
rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar för visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning än sådana som avses i
andra stycket gäller föreskrifterna i lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram.
I fråga om marknadsföring gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen
(1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Censurförbudsbestämmelserna i radiolagen står i dag i 8 §.
1 andra och femte styckena har gjorts en ändring som har karaktären
av följdändring till lagen (1990:886) om granskning och kontroll av fil-
mer och videogram.
Skälen för det nya sista stycket har behandlats i avsnitt 4.2.1.
22 §
Till böter dömes den som
1. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som avses i 20 £ förs-
ta eller andra stycket, eller
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ofullständig eller oriktig
uppgift i anmälan som avses i 20 § första eller andra stycket, om ej gär-
ningen är belagd med straff i brottsbalken.
Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som bryter mot
föreskrifterna i 3 § andra stycket eller 3a § första eller andra stycket.
Detsamma gäller den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som av-
ses i 20 § tredje stycket uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Dessa straffbestämmelser finns i dag i 11 §. En redaktionell ändring har
gjorts beroende på att nuvarande 9 § föreslås bli betecknad som 20 §.
Förslag om att ändra förevarande paragraf har lagts fram också i
prop. 1990/91:68.
225
15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Prop. 1990/91:149
9 § närradiolagen (1982:459)
För närradio gäller inte 6-18 §§ radiolagen (1966:755).
6 § lagen (1981:508) om radiotidningar
1 ör radiotidningar gäller inte 6-18 radiolagen (1966:755).
19 § lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar
T or lokala kabelsändningar gäller inte 6-18 radiolagen (1966:755).
Dessa ändringar är följdändringar till de föreslagna ändringarna i radio-
lagen (se föregående avsnitt).
2 a §
Ulan hinder av denna lag gäller vad som föreskrivs i annan lag om förbud
mot kommersiell annons i den mån annonsen används vid marknadsföring
av alkoholhalliga drycker eller tobaksvaror eller vid marknadsföring till
barn.
Paragrafen är ny. Den har utformats efter förebild av 1 kap. 9 § punkt 1
tryckfri hetsförord ningen.
Till den del paragrafen gäller marknadsföring av alkohol och tobak
har den behandlats i avsnitt 4.6.2.
Skälen för paragrafen när det gäller marknadsföring till barn har re-
dovisats i avsnitt 4.7.
2 b §
Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen om all gärningar
inte skall anses som tryckfrihetsbrott, därför atl de begås genom meddelan-
den där det brottsliga är dolt, gäller också i fråga om
1. reklamfinansierad television,
2. sökbar text-TV.
Vad som i den i första stycket angivna föreskriften sägs om tryckfrihets-
brott skall därvid i stället avse yttrandefrihetsbrott.
22b
Paragrafen är ny och gäller del yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för an- Prop. 1990/91:149
nonser och liknande meddelanden i TV. Skälen för paragrafen har re-
dovisats i avsnitt 4.1 1.2.
22 a §
Har företag som avses i 22 § första stycket rätt att i utsändning återge
verk, får företaget också ta upp verket på en anordning genom vilken det
kan återges, om detta sker
1. för att säkerställa framtida bevisning om utsändningens innehåll el-
ler
2. för atl del behövs för att en statlig myndighet skall kunna fullgöra si-
na uppgifter när del gäller atl i efterhand utöva tillsyn över ulsändnings-
verksamheten.
Har sådan upptagning som avses i första stycket dokumentariskt värde,
får den bevaras i arkiv som avses i lagen (1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupplagningar.
Upptagning som avses i första stycket får utnyttjas endast för ändamål
som anges där, om ej annat följer av 22 c §.
Skälen för att ändra paragrafen har behandlats i avsnitt 4.10.3. Vissa
redaktionella ändringar har också gjorts.
/ första stycket har de ändamål, för vilka referensbandning får ske,
delats upp i två punkter.
Punkt 1 innebär inte någon ändring i förhållande till vad som nu
gäller, medan punkt 2 är ny. Den avser att täcka in den referensband-
ning som sker för att tillgodose dels de behov som radionämnden har
för sin verksamhet med efterhandsgranskning av program, dels närra-
dionämndens och kabelnämndens behov med tanke på dessa nämnders
tillsynsuppgifter.
Andra stycket beror på ändringarna i första stycket, som motiverar att
nuvarande andra mening i detta stycke bryts ut och får bilda ett eget
stycke.
Nuvarande andra stycke blir därför paragrafens tredje stycke.
2 §
Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck.
Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte
får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar
till bruk av alkohol.
227
Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell an-
nons i ljudradio- eller televisionsprogram.
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck-
frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen
för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock
ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-
dan dryck.
Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.
Ändringarna i första stycket är av redaktionell natur. Skälet för änd-
ringarna är dock sakligt. Det finns anledning att komplettera motiven
till grundregeln om särskild måttfullhet vid marknadsföring av alko-
holdrycker med påpekandet, att regeln inte har någon relevans för så-
dan radio- och TV-verksamhet, för vilken det gäller särskild yttrandefri-
hetsrättslig lagstiftning, t.ex. radioansvarighetslagen eller lagen
(1982:46(1) om ansvarighet för närradio. Alkoholreklam i sådan radio-
och TV-verksamhet kan emellertid motverkas på två andra sätt. Det ena
sättet representeras av det nya andra stycket i paragrafen. Det är den
marknadsföringsrättsliga metoden. Den andra metoden är att al-
kohoireklam motverkas med hjälp av radiorättsliga regler. Ett exempel
på en sådan regel är 10 § första stycket närradiolagen (1982:459), som
föreskriver att kommersiell reklam inte får sändas i närradio. Efterle-
vnaden av denna bestämmelse kontrolleras av närradionämnden.
Andra stycket är som redan har nämnts nytt. Nuvarande andra stycke
kommer därför att bilda paragrafens tredje stycke.
Prop. 1990/91:149
2 §
Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak
skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Där-
vid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får
företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till
bruk av tobak.
Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell an-
nons i ljudradio- eller televisionsprogram.
Denna paragraf har behandlats i avsnitt 4.6.2.
Beträffande ändringarna i första stycket kan hänvisas till vad som har
anförts i föregående avsnitt.
Andra stycket är nytt.
228
Prop. 1990/91:149
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta
1. förslaget till lagom ändring i radiolagen (1966:755),
2. förslagen till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift,
3. förslaget till lagom ändring i närradiolagen (1982:459),
4. förslaget till lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotid-
ningar,
5. förslaget till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala ka-
be Isändningar,
6. förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen
(1966:756),
7. förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovs-
rätt till litterära och konstnärliga verk,
8. förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker samt
9. förslaget till lagom ändring i lagen (1978:764) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av tobaksvaror,
dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga
om ett reklamfinansierat TV-företag i vad avser
10. vissa grundläggande krav på programverksamheten (avsnitt
5.2.1),
I 1. programutbudets sammansättning (avsnitt 5.2.2),
12. sändning av sponsrade program (avsnitt 5.2.3),
13. utbyggnad av sändningarna (avsnitt 5.3.1),
14. programverksamhetens regionala inriktning (avsnitt 5.3.2),
15. hur programföretaget väljs ut (avsnitt 5.4),
dels bereda riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört i
fråga om ett reklamfinansierat TV-företag i vad avser
16. koncessionstidens längd, (avsnitt 5.3.6)
17. ägarkrets m.m. (avsnitt 5.3.3),
18. koncessionsavgift (avsnitt 5.3.4) samt
19. åtagande beträffande bidrag svensk filmproduktion (avsnitt
5.3.4)
dels föreslå riksdagen att godkänna vad jag har förordat i fråga
om
20. en förlängning av avtalen mellan staten och företagen inom
Sveriges Radio-koncenen med sex månader till utgången av år
1992 (avsnitt 6.2) samt
21. Sveriges Radio-företagens möjligheter till sponsring av pro-
gram (avsnitt 6.4),
dels bereda riksdagen tillfälle att
22. ta del av vad jag har anfört om riktlinjer inför beslut om ett
nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio-företagen (avsnitt 6.1),
dels föreslå riksdagen att godkänna mitt förslag till medelsbe-
räkning för
229
23. den avgiftsfinansierade verksamheten inom Sveriges Radio- Prop. 1990/91:149
koncernen (avsnitt 8.7.1),
24. radionämndens verksamhet (avsnitt 8.7.2) samt
25. televerkets investerings- och driftskostnader (avsnitt 8.7.3),
dels föreslå riksdagen att
26. bemyndiga regeringen att omfördela medel anvisade för tele-
verkets investerings- och driftskostnader avseende år 1992 (avsnitt
8.7.3).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
230
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § I denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen
gäller för ett programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av
tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755) och som sänder
reklam mot vederlag.
Definitioner
2 § I denna lag avses med
annonsiid: sändningstid som inleds och avslutas av en särskild Ijud-
och bildsignatur som markerar att programföretaget under den angivna
tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra,
annons: ett televisionsprogram som sänds under annonstid.
Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen (1966:755).
Vad som får sändas under annonstid m.m.
3 § Under annonstid får det endast förekomma
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programfö-
retaget att sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet och
3. korta sammandrag av program som programföretaget avser att sän-
da vid ett senare tillfälle.
4 § Av en annons som någon har uppdragit åt programföretaget att
sända skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i
vems intresse annonsen sänds.
5 § En annons med reklam får inte vara inriktad på att fånga upp-
märksamheten hos yngre barn.
6 § I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli-
gen gäller nyheter eller nyhetskommentarer eller som huvudsakligen
vänder sig till barn.
7 § Annonser får inte vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i
politiska, religiösa eller fackliga frågor.
En annons får dock vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i
en politisk fråga, om
1. annonsen sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av
att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege-
ringsformen,
231
2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller Prop. 1990/91:149
företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko- Bilaga 1
ren för sändandet av annonser och
3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.
8 § l ör annonser gäller inte 6 § radiolagen (1966:755).
9 § Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företa-
get skall sända en annons.
Mängden annonser och hur annonser får sättas in
10 § Av sändningstiden per dygn i en programkanal får högst tio pro-
cent avse annonser. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl.
18.00 och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annon-
ser förekomma under högst åtta minuter.
I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas
att högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad
som föreskrivs i första och andra styckena.
11 § En annons får inte vara kortare än 20 sekunder.
12 § Annonstiden vid ett givet tillfälle skall vara minst två minuter och
får vara högst sex minuter, sedan sändningstiden för den särskilda Ijud-
och bildsignaturen frånräknats.
13 § Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med re-
klam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får
i sportprogram, där det förekommer längre pauser och i program som
avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, annon-
ser sättas in i pauserna.
14 § I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestäm-
mas att företaget har rätt att avbryta program med annonser på följande
villkor:
1. Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till
programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.
2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minu-
ter.
3. Ett program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter
får avbrytas av annonser en gång.
4. Ett program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser
en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod.
5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller
nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvud-
sakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller för ett program som be-
står av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare. I fråga om
program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma, om pro-
grammet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär.
232
6. Ett program som består av en film som är längre än 45 minuter får Prop. 1990/91:149
avbrytas av annonser en gång. Bilaga 1
7. Ett program som avbryts av annonser skall omges av sådana eller
av program som huvudsakligen vänder sig till barn.
8. Det första programmet i ett sammanhängande programblock får av-
brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter programmet.
9. Det sista programmet i ett sammanhängande programblock får av-
brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart före programmet.
Denna lag träder i kraft den
233
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (l‘>66:755)*
dels att 1,5 samt 6-8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att del i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 7 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
I denna lag förstås med
radi o sändning: ljud,
bild eller annat meddelande som
sänds med hjälp av elektromagne-
tiska vågor vilkas frekvenser är lä-
gre än 3 000 gigahertz och vilka
utbreder sig i rymden utan särskilt
anordnad ledare,
rundradiosändning:
radiosändning som är avsedd att
tas emot direkt av allmänheten,
om sändningen inte är avsedd en-
dast för en sluten krets, vars med-
lemmar är förenade genom en på-
taglig gemenskap av annat slag än
ett gemensamt intresse atl lyssna
på eller se sändningen,
tråd sänd ning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt.
Föreslagen lydelse
§
1 denna lag förstås med
radiosändning: ljud,
bild eller annat meddelande som
sänds med hjälp av elektromagne-
tiska vågor vilkas frekvenser är lä-
gre än 3 000 gigahertz och vilka
utbreder sig i rymden utan särskilt
anordnad ledare,
rundradiosändning:
radiosändning som är avsedd att
tas emot direkt av allmänheten,
om sändningen inte är avsedd en-
dast för en sluten krets, vars med-
lemmar är förenade genom en på-
taglig gemenskap av annat slag än
ett gemensamt intresse att lyssna
på eller se sändningen,
trådsändning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt,
1 Lagen omtryckt 1986:1209.
234
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
reklam: ett radioprgram som
är avsett att främja en näringsidka-
res avsättning av en vara, en tjänst
eller någon annan nyttighet.
5 §
För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning
krävs tillstånd av regeringen.
För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-
stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än
100 bostäder.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket (pro-
gramföretag) avgör ensam vad som
skall förekomma i sändning som
företaget anordnar med stöd av
tillståndet. Härvid skall program-
företaget iaktta bestämmelserna i
6 § och 7 § andra stycket.
Tillstånd ges för viss lid.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket (pro-
gramföretag) avgör ensam vad som
skall förekomma i en sändning
som företaget anordnar med stöd
av tillståndet. Härvid skall pro-
gramföretaget iaktta föreskrifterna i
6 §, 6 a § och 7 § andra stycket.
Ett programföretag som i televisio-
nen sänder reklam mot vederlag
skall också iaktta föreskrifterna i la-
gen (1990:000) om annonser i tele-
visionen.
6 §
Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och
televisionen.
Programföretag skall i program-
verksamheten hävda det demokra-
tiska statsskickets grundidéer samt
principen om alla människors lika
värde och den enskilda männi-
skans frihet och värdighet.
Programföretaget skall sända pro-
gram, i vilka företaget hävdar det
demokratiska statsskickets grundi-
déer samt principen om alla män-
niskors lika värde och den enskil-
da människans frihet och värdig-
het. När del i ett program förekom-
mer inslag som motiverar del, skall
programföretaget också hävda dessa
principer t samma program eller i
anslutning till programmet.
235
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
För programföretag skall i övrigt
gälla vad som föreskrivs i avtal
mellan regeringen och företaget. I
sådant avtal får som villkor för rätt
alt sända radioprogram pä grund av
tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket tas in
1. föreskrift om skyldighet all sän-
da berikligande och genmäle,
2. föreskrift till skydd för enskilds
privatliv,
3. föreskrift om förbud mot kom-
mersiell reklam och mot program
som bekostas av annan än program-
företag,
4. föreskrift om skyldighet att på
begäran av myndighet sända med-
delande till allmänheten, och
5. föreskrift om skyldighet att sän-
da redogörelse som avses i 7 § and-
ra stycket.
Programföretaget får inte i pro-
gramverksamheten mot vederlag el-
ler annars på ett otillbörligt sätt gyn-
na ett kommersiellt intresse. Pro-
gramföretaget får dock i fråga om
någon som har bekostat ett program
helt eller delvis, lämna uppgift om
vem bidragsgivaren är.
En föreskrift om undantag från
denna paragraf finns i lagen
(1990:000) om annonser i televisio-
nen.
6 a §
Övriga villkor för programföreta-
gets sändningsrätt skall tas in i ett
avtal mellan regeringen och företa-
get. I detta avtal får det bestämmas
om skyldighet för programföretaget
all
1. sända genmälen och berikti-
ganden,
2. i programverksamheten respek-
tera den enskildes privatliv,
3. sända ett mångsidigt program-
utbud,
4. ta hänsyn ull ljudradions och
televisionens särskilda genomslags-
kraft när det gäller programs ämnen
och utformning samt liden för pro-
grams sändande,
5. på begäran av myndighet sän-
da meddelande till allmänheten,
och atl
6. sända redogörelse som avses i
7 § andra stycket.
/ avtalet får del också bestämmas
om skyldighet för programföretaget
all
1. inte sända reklam mot vederlag
eller program som någon annan har
bekostat helt eller delvis,
236
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
2. endasi under annonslid sända
reklam mot vederlag eller program
mot betalning och alt
3. om någon annan har bekostat
ett program helt eller delvis, lämna
uppgift om vem bidragsgivaren är.
7 §
Radionämnden granskar om
programföretags rätt på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller and-
ra stycket har utövats i enlighet
med 6 § och avtalet mellan rege-
ringen och företaget. Regeringen
meddelar närmare bestämmelser om
radionämndens verksamhet.
Om det föreskrivs i avtal mellan
regeringen och programföretag
skall företaget sända redogörelse
för heslut av radionämnden, i vil-
ket företaget förklarats ha brutit
mot bestämmelser i denna lag eller
i avtalet mellan regeringen och före-
taget.
Radionämnden granskar om ett
programföretags rätt på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller and-
ra stycket har utövats i enlighet
med 6 § och avtalet mellan rege-
ringen och företaget. Nämnden
granskar även om ett programföre-
tag som i televisionen sänder reklam
mot vederlag har iakttagit föreskrif-
terna i lagen (1990:000) om annon-
ser i televisionen.
Om det har bestämts i avtalet
mellan regeringen och programfö-
retaget, skall företaget sända redo-
görelse för beslut av radionämn-
den, i vilket företaget förklarats ha
brutit mot bestämmelser i denna
lag, mot vad som har avtalats eller
mot föreskrifterna i lagen om an-
nonser i televisionen.
Regeringen meddelar närmare fö-
reskrifter om radionämndens verk-
samhet.
7 a §
Programföretaget skall på uppma-
ning av radionämnden tillställa
nämnden en sådan upptagning som
avses i 10 £ första stycket radioan-
svarighetslagen (1966:756). Om
programföretaget inte rättar sig efter
en sådan uppmaning, kan nämnden
förelägga vite.
237
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
8 §
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska
eller föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej
heller förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma
gäller i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för offentlig förevisning av filmer och vi-
deogram gäller dock sådant förbud som avses i första stycket endast om
1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av
en sändning från en satellit i fast trafik eller
2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med
stöd av tillstånd enligt 5 § andra stycket eller i enlighet med bestämmel-
serna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf det-
samma som i lagen om lokala kabelsändningar.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte förhands-
granskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger Sverige el-
ler del därav och som innehåller upplysning av betydelse för rikets för-
svar.
1 fråga om andra trådsändningar för offentlig förevisning av filmer
och videogram än sådana som avses i andra stycket gäller föreskrifterna
i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföre-
ställningar m.m.
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker och
lagen (1978:764) med vissa bestäm-
melser om marknadsföring av to-
baksvaror.
Denna lag träder i kraft den
238
3 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs i fråga om radioansvarighetslagen (1966:756)
de/a att 3, 4 och 10 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 a, 2 h, 3 a och
11 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 a §
Ulan hinder av denna lag gäller
vad som föreskrivs i annan lag om
förbud mot kommersiell annons i
den mån annonsen används vid
marknadsföring av alkoholhalliga
drycker eller tobaksvaror.
2 h §
Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen gäller ock-
så i fråga om sådana annonser som
avses i lagen (1990:000) om annon-
ser i televisionen. Därvid skall vad
som sägs om tryckfrihetsbrott i stäl-
let avse yttrandefriheisbrotl.
3
För varje radioprogram skall finnas en programutgivare med uppgift
att förebygga yttrandefrihetsbrott. Ingenting får sändas mot programutgi-
varens vilja.
Programutgivare skall ha hemvist
årig eller ha förvaltare enligt I 1 kap.
Programutgivare förordnas av
programföretagets chef eller av an-
nan tjänsteman hos programföreta-
get enligt bestämmelser som medde-
las av regeringen. Uppgift om vem
som är programutgivare skall före
sändningen av program antecknas i
register, som föres hos programföre-
taget och är tillgängligt för allmän-
heten.
i Sverige. Han får inte vara under-
7 § föräldrabalken.
Programutgivare förordnas av,
förutom programföretagets chef,
annan tjänsteman hos företaget
som denne har bemyndigat.
1 Senaste lydelse 1988:1317.
239
Nuvarande lydelse
3
Programutgivare är ansvarig för
för vilket han är förordnad.
Beträffande program som direkl-
sändes kan dock den som skall för-
ordna programutgivare besluta, att
i stället var och en som framträder
i programmet själv skall bära an-
svaret för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Om beslutet skall före
sändningen underrättelse lämnas
till de berörda och anteckning gö-
ras i register som avses i 3 § tredje
stycket. Har sådan åtgärd försum-
mats beträffande någon av dem
som skola framträda i program-
met, är beslutet utan verkan mot
honom.
Föreslagen lydelse
i §
Hos programföretaget skall det
föras ett eller flera register, som är
tillgängliga för allmänheten. I ett så-
dant register skall det före sändning-
en av program antecknas vem som
är programutgivare.
§
yttrandefrihetsbrott i radioprogram
Beträffande program som direkl-
sänds kan dock den som skall för-
ordna programutgivare besluta, att
i stället var och en som framträder
i programmet själv skall bära an-
svaret för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Om beslutet skall före
sändningen underrättelse lämnas
till de berörda och anteckning gö-
ras i sådant register som avses i
3 a J. Har sådan åtgärd försummats
beträffande någon av dem som
skall framträda i programmet, är
beslutet utan verkan mot honom.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Har programutgivare ej förordnats eller uppgift härom ej registrerats
före sändningen, vilar det ansvar för yttrandefrihetsbrott i programmet
som programutgivaren skulle ha burit i stället på den som haft att för-
ordna programutgivare.
10 S2
Närmare bestämmelser för lill-
lämpningen av denna lag meddelas
av regeringen.
Programföretaget skall göra en
upptagning av varje program som
sänds och bevara denna minst sex
månader frän sändningen. Rätt alt
kostnadsfritt ta del av en sådan upp-
tagning och få en utskrift av vad
som har yttrats i programmet har
I. justitiekanslern,
2 Senaste lydelse 1977:1018.
240
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Regeringen meddelar även be-
stämmelser om skyldighet för pro-
gramföretaget alt vidtaga åtgärder
för all säkerställa framlida bevisning
om innehållet i radioprogram och
fastställer villkoren för alt enskild
skall fä laga del av sådan bevisning.
2. en enskild som anser all ett yl-
trandefriheisbrou mot honom har
begåtts i programmet eller atl han
har lidit skada pä grund av eil yt-
trandefrihetsbrotl i programmet, om
det inte är uppenbart all han inte
berörs av programmet på sådant sätt
alt han kan vara målsägande.
I lagen (1978:487) om pliktexem-
plar av skrifter och ljud- och blld-
upplagningar finns föreskrifter om
skyldighet för programföretaget all
lämna upptagningar till arkivet för
ljud och bild.
1 i §
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet underlåter au fullgöra
någon av sina skyldigheter enligt II)
§ första stycket döms till böter eller
fängelse i högst etl år.
Juslitiekanslern är åklagare i mål
om ansvar för broil som avses i för-
sta stycket.
Denna lag träder i kraft den
241
16 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1978:487) om pliktexemplar av
skrifter oeh ljud- och bildupptagningar skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §'
Av upptagning av ljudradio- och televisionsprogram, som har sänts av
sådant programföretag som har sändningsrätt på grund av tillstånd en-
ligt 5 § första eller andra stycket radiolagen (1966:755), skall programfö-
retaget lämna ett pliktexemplar till arkivet för ljud och bild.
Pliktexemplar enligt första styc-
ket skall utgöras av sådan upptag-
ning, som programföretaget enligt
särskilda föreskrifter skall göra för
all säkerställa framlida bevisning
om innehållet i program. Pliktex-
emplaret skall lämnas inom en
månad från den dag då programfö-
retagets skyldighet att bevara upp-
tagningen enligt dessa föreskrifter
upphörde.
Fil pliktexemplar enligt första
stycket är en sådan upptagning,
som programföretaget skall göra
enligt 10 § första stycket radio an-
svarighetslagen (1066:756). Pliktex-
emplaret skall lämnas inom en
månad från den dag då programfö-
retagets skyldighet att bevara upp-
tagningen enligt denna föreskrift
upphörde.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1986:1212.
242
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttagas vid marknadsföring av al-
koholdryck. Därvid gäller särskilt
att reklam- eller annan marknads-
föringsåtgärd ej får företagas som
är påträngande eller uppsökande
eller som uppmanar till bruk av
alkohol
Föreslagen lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttas vid marknadsföring av alko-
holdryck. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan marknadsför-
ingsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande el-
ler som uppmanar till bruk av al-
kohol.
Vid marknadsföring av alkohold-
ryck får inte användas kommersiell
annons i televisionsprogram som ett
programföretag sänder med slöd av
tillstånd enligt 5 § första stycket ra-
diolagen (1966:755).
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck-
frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen
för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock
ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-
dan dryck.
Denna lag träder i kraft den
243
Härigenom föreskr ivs atl 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse /•'öreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 1
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tagas vid marknadsföring av tobak-
svara. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan marknadsför-
ingsåtgärd ej får företagas som är
påträngande eller uppsökande el-
ler som uppmanar till bruk av to-
bak.
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tas vid marknadsföring av tobak-
svara. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan marknadsför-
ingsåtgärd inte får företas som är
påträngande eller uppsökande el-
ler som uppmanar till bruk av to-
bak.
Vid marknadsföring av tobaks-
vara får inte användas kommersiell
annons i televisionsprogram som ett
programföretag sänder med stöd av
tillstånd enligt 5 § första stycket ra-
diolagen (1966:755).
Denna lag träder i kraft den
244
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Över radiolagsutredningens delbetänkande (SOU 1990:7) "Lagstiftning
tor reklam i svensk TV" har remissyttranden efter anmodan avgetts av
justitiekanslern (JK), hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tings-
rätt, socialstyrelsen, barnmiljörådet, radionämnden, arkivet för ljud och
bild (ALB), universiteten i Stockholm och Göteborg, marknadsdomsto-
len, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrens-
verk (SPK)och konsumentverket.
Vidare har remissyttranden avgetts av kabelnämnden, ombudsman-
nen mot etnisk diskriminering (1)0), statskontoret, Sveriges Radio AB
(SR), Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Tjänstemännens Centralorganisation (ICO), Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation (SACO), lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS),
Svenska Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet, SIF-klubben vid
Sveriges Radio-koncernen, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet
Svensk Handel, Dagligvaruleverantörers Förbund (l)Ll ), Sveriges Köp-
mannaförbund, Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Sveriges
Marknadsförbund, Svenska lidningsutgivareföreningen (TU), Interna-
tionella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Industriförvalt-
nings AB Kinnevik, Nordisk Television AB, Sanna Satellite AB, Svens-
ka kyrkans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd/De fria kristna samfun-
dens råd (SFR/SAMRÅD) och Sveriges Riksidrottsförbund (RF).
Stockholms universitet har överlämnat yttranden från juridiska fa-
kultetsnämnden, institutionen för journalistik, medier och kommunika-
tion samt institutionen för teater- och filmvetenskap.
Göteborgs universitet har till sitt yttrande fogat yttranden från sam-
hällsvetenskapliga fakultetsnämnden samt humanistiska utbildnings-
och forskningsnämnden; rektorsämbetet har som sitt eget yttrande över-
lämnat samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens yttrande.
SR:s yttrande är gemensamt för detta bolag samt Sveriges Television
AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio Ali och Sveriges Ut-
bildningsradio AB.
Industriförbundet, SAI och Grossistförbundet Svensk Handel har
avgett ett gemensamt yttrande.
SFR/SAMRÅD:s yttrande har avgetts för dels Fribaptistsamfundet,
Helgelseförbundet, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Alliansmissionen,
Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet och Orebromis-
sionen, dels Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Frälsningsarmén, Pingst-
rörelsen och Sjundedags Adventistsamfundet.
245
Med anledning av betänkandet har skrivelser kommit in från Riksor- Prop. 1990/91:149
ganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Svenska Regissörsför- Bilaga 2
eningen (SRF) inom Svenska Teaterförbundet, journalisten Charlotte
Reimerson och Oberoende Filmares Förbund (OFF).
JK uttalar att han, utifrån de synpunkter han har att företräda, inte har
någon erinran mot de framlagda förslagen; på en punkt framförs dock
kritik (se avsnitt I 1.3 ).
Hovrätten för Nedre Norrland finner utifrån de synpunkter hovrätten
har att beakta inte skäl till erinran mot de föreslagna lagändringarna.
Enligt marknadsdomstolen har frågorna om TV-reklam i betänkandet
behandlats på ett grundligt och förtjänstfullt sätt. Domstolen instämmer
i allt väsentligt i utredningens bedömningar, såvitt gäller de frågor som
har anknytning till domstolens verksamhet.
SPK har från konkurrenssynpunkt inget atl invända mot den före-
slagna lagstiftningen.
Enligt SR är den principiella lösning som ges i förslaget bra. Lagför-
slaget är klart och lättöverskådligt. Det är anpassat till såväl den europe-
iska konventionen om gränsöverskridande television som marknadsför-
ingslagen.
Industriförbundet, SAP och Grossistförbundet Svensk Handel finner
det värdefullt att regeringen har låtit utreda de legala aspekterna på re-
klam i den nationella televisionen. Organisationerna anser att förslagen
bygger på en penetrerande analys, särskilt i de radiorättsliga delarna och
att de väsentligen bör kunna ligga till grund för lagstiftning. Härigenom
blir det möjligt att snabbt vidta åtgärder när väl nödvändiga politiska be-
slut har fattats. Att lagstiftning förbereds är således tillfredsställande,
men detta minskar inte kritiken mot att ett avgörande i själva grundfrå-
gan alltjämt dröjer.
Beträffande etermediepolitikens inriktning hänvisar organisationerna
till det yttrande som de tillsammans med Småföretagens Riksorganisa-
tion avgav över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken.
Enligt organisationerna innebär de föreslagna reglerna i vissa avseen-
den onödiga avvikelser från de internationella normerna på området,
främst den europeiska TV-konventionen. Organisationerna menar även
att utredningen delvis har drivit regleringen längre än vad tittarintresset
motiverar. Detta gäller bl.a. bestämmelserna om annonsers placering. I
den mån det inledningsvis behövs begränsningar utöver vad TV- kon-
ventionen stipulerar, bör dessa i huvudsak kunna tas in i ett avtal mel-
lan staten och programföretaget.
Grundläggande är enligt organisationerna att lagstiftningen så nära
som möjligt ansluter till TV-konventionen. lin sådan anpassning ger
också den önskvärda harmoniseringen med EG:s regler; organisationer-
246
na påpekar att EG:s i oktober 1989 antagna direktiv nära överensstäm- Prop. 1990/91:149
mer med konventionen. Bilaga 2
TCO anser förslaget i stort vara aceeptabelt.
Svenska Journalistförbundet anser att utredningens förslag till lag om
annonser i televisionen är acceptabelt under förutsättning att lagen en-
dast skall tillämpas av företag utanför Sveriges Radio-koncernen.
SACO har inte något att erinra mot förslagen.
/./?/•'anser att utredningen på ett förtjänstfullt sätt har belyst de frå-
gor som är relevanta för bedömningen av hur TV-reklam bör utformas i
ett svenskt alternativ, f örslag och diskussioner grundar sig på väl gjorda
definitioner och analyser av olika reklambegrepp, programtyper och fi-
nansieringsformer. LR1 kan i huvudsak ställa sig bakom den lagstift-
ning som föreslås.
Sveriges Reklamförbund ansluter sig när det gäller sakfrågorna i prin-
cip till lagförslaget.
TU har i huvudsak inga invändningar mot förslaget till hur en lag-
stiftning för reklam i svensk TV skall inordnas i nuvarande regelsystem.
Enligt Nordisk Televisions uppfattning baseras utredningen på en
realistisk bild av den situation och omvärld som svensk television ver-
kar i just nu. Dessutom präglas utredningen av en insikt i de villkor
som reklamfinansierad TV verkar under och av en vilja att skapa ett re-
gelverk som ger realistiska möjligheter att bygga upp och utveckla re-
klanfimansierad svensk TV i internationell konkurrens. Bolaget ser i
stort sett inte några svårigheter att driva en reklamfinansierad TV-kanal
inom ramen förden lagom annonser i televisionen som föreslås.
. Sanna Satellite, som driver satellitkanalen "Nordic Channel", väl-
komnar att det har lagts fram ett lagförslag för reklam i svensk TV men
finner det betänkligt att förslaget begränsas till programföretag som sän-
der televisionsprogram med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket ra-
diolagen; andra reklamsändande TV-företag faller därmed utanför regle-
ringen. Bolaget anser också att reklambegränsande bestämmelser bör tas
bort i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar, t.ex. 24 § om särskil-
da reklamrestriktioner i satellitsändningar.
Svenska kyrkans centralstyrelse ställer sig i huvudsak bakom utred-
ningens förslag men vill på några punkter ge uttryck för en avvikande
mening.
SRR/SAMRAl) tillstyrker i huvudsak de framlagda lagförslagen men
vill anmäla avvikande synpunkter i några avseenden samtidigt som orga-
nisationerna på andra punkter vill poängtera och vidareutveckla utred-
ningens förslag.
RT anser att den föreslagna lagstiftningen är klar och koncis. Den
principiella grunden är gedigen och den har anpassats till såväl den eu-
ropeiska TV-konventionen som marknadsföringslagen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet yttrar bl.a.:
fakultetsnämnden vill inledningsvis uttrycka sin positiva inställning
till att arbetet med en "europeisering" av svenska etermedier tagit ytter-
ligare ett steg-framåt i och med det aktuella betänkandet, vars förslag fa-
kultetsnämnden på det stora hela stödjer. Förslaget, som beaktar den
konvention om gränsöverskridande reklam som Europarådet utformat.
247
innebär om dess huvudsakliga innehåll genomförs att Sverige också
kommer att kunna ratificera
Europarådskonventionen. förslaget torde också innebära en i stort
sett tillfredsställande harmonisering i förhållande till det direktiv som
utfärdats den 3 oktober 1989 av EG:s ministerråd och som skall ha im-
plementerats i medlemsstaterna senast den 3.10 1991 (O.J. No L298/23,
17.10.1989).
fakultetsnämnden vill dock peka på de problem som är förenade
med att - såsom föreslagits - tillgodose den nyssnämnda Europarådskon-
ventionens krav genom transformation inom ramen för en lagtext som
är påtagligt fritt utformad i förhållande till konventionstexten. Vid den
slutliga utformningen av de svenska lagtexterna bör övervägas att låta
konventionsreglerna komma till klarare uttryck. I vart fall bör vikten av
en konventionsenlig tillämpning understrykas i motiven.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
för bl.a.:
Huvudintrycket är att radiolagsutredningen genomfört en ytterst ge-
digen analys av problemet och åstadkommit ett väl genomarbetat för-
slag. Det är uppenbart att arbetet rymt betydande problem, inte minst
vad gäller anpassning till annan svensk reklamlagstiftning. Till detta
kommer en rad konsekvenser som bl.a. har att göra med de existerande
reglerna kring radio och TV i dag.
Det som kan invändas, men som inte faller på radiolagsutredningen,
är att ett så omfattande utredningsförslag läggs fram på grundval av ett
förslag, vars politiska förankring är oklar. Det hade enligt nämndens
mening funnits skäl att göra juridiska överväganden även i fråga om
andra sätt att utforma TV-reklamen i Sverige. I detta ligger också att det
blir svårt att överblicka vad olika modeller för att organisera TV-reklam
skulle medföra härvidlag. Vad skulle det betyda om det t.ex. skapas ett
system med ett bolag som bara sänder reklam-TV? Eller: blir det lättare
om man väljer ett system där reklam endast sänds i block?
fakultetsnämnden menar att det skulle behövas bedömningar även i
dessa avseenden inför ett beslut om reviderad lagstiftning med hänsyn
till reklam-TV.
Enligt radionäntnden kan den föreslagna regleringen förväntas med-
föra en inte oväsentlig ökning av nämndens arbetsbörda. Det kan därför
bli nödvändigt att förstärka nämndens resurser. Nämnden uttalar att
dessa redan i dag är ansträngda och att det inte synes stå till buds mer
betydande rationaliseringsmöjligheter. Innan behovet av resursförstärk-
ning bedöms bör det emellertid ha bestämts hur TV-reklamfrågan skall
lösas organisatoriskt sett. Av särskild betydelse är självfallet såväl om en
tredje kanal öppnas som om reklam tillåts i någon av Sveriges Televi-
sions nuvarande två kanaler.
Kabelnämnden utgår från att i princip samma regler för program-
verksamheten kommer att gälla för ett reklamsändande programföretag
och ett reklamfritt public service-företag, givetvis då bortsett från regler-
na för annonstid. Skulle skilda regler gälla finns en risk exempelvis för
att ett programinslag som anses godtagbart i sändningar av ett reklam-
fritt public service-företag, kan komma att bedömas som reklam om det
förekommer i ett reklamsändande företags sändningar. Det vore olyck-
ligt både för programföretagen och kontrollmyndigheten, och förvirran-
de för allmänheten, om olika måttståckar skulle gälla i fråga om vad
som är tillåtet.
Konsumentverket uppehåller sig särskilt vid de krav som verket anser
bör gälla för TV-reklam till barn och ungdom. Utgångspunkten bör va-
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
248
ra att konsumenten inte skall överraskas av reklaminslagen utan ha
möjlighet att välja bort dem. Ingen reklam bör få sändas mellan kl. 6
och 20. Även ett företag utanför Sveriges Radio-koncernen bör vara
skyldigt att följa huvudregeln om att reklamen skall placeras i block
mellan programmen. Verket kräver att det i bild under hela reklamin-
slaget finns med en reklammarkering, t.ex. i form av en ram eller ett
särskilt märke. Med hänsyn till TV-mediets stora genomslagskraft bör
det också finnas en möjlighet att ålägga TV-företaget att sända tillrätta-
lägganden (beriktiganden av vilseledande marknadsföring).
NO uttalar sig för att man, när man bedömer behovet av att göra av-
vikelser från den europeiska TV-konventionen eller av att fastställa reg-
ler som skiljer sig från vad som gäller i andra länder, också väger in
konkurrenseffekterna. NO säger bl.a.:
Det kan säkerligen i många fall finnas ett allmänintresse av att ha
striktare och mer detaljerade regler än konventionens i fråga om svens-
ka sändningar. NO föreställer sig att t.ex. reklam till barn är ett sådant
område. NO vill dock peka på det förhållandet att konkurrensen från
utländska programföretag om den svenska TV-publiken i dag är en rea-
litet. Med utländska företag avser NO här sådana företag vars sändning-
ar inte faller under den svenska statens jurisdiktion. Vissa reklaminslag
produceras för världsmarknaden eller t.ex. Europa till mycket höga
kostnader. Om svenska regler är strängare än konventionens och andra
länders regler, är det givetvis helt orealistiskt att annonsören dessutom
producerar ett särskilt reklaminslag för den lilla svenska marknaden.
Sådana reklaminslag kommer därför att sändas i kanaler som inte står
under svensk jurisdiktion, men som ändå når den svenska marknaden.
Detta medför att svenska programföretag går miste om reklamintäkter,
vilket i sin tur kan försvåra möjligheterna att erbjuda TV- publiken ett
bra programutbud. På så sätt försämras de svenska företagens konkur-
rensförutsättningar. Men situationen kan också medföra att priserna på
annonstid drivs upp i de programföretag som trots att de inte omfattas
av de svenska reglerna ändå till viss del vänder sig till svensk publik. Ef-
terfrågan på annonstid blir större och programföretagen vet dessutom
att det kan vara värdefullt för en annonsör vars inslag inte uppfyller
svenska krav att i stället få sända det i den utländska TV-kanalen.
DLF anser det vara mycket viktigt att den svenska lagstiftningen an-
passas till den europeiska TV-konventionen. Vid en jämförelse mellan
denna och förslagen framkommer att skillnaderna är relativt stora i vis-
sa avseenden. Vad DLF avser är bl.a. den högsta tillåtna annonsvoly-
men (se avsnitt 7.2).
Köpmannaförbundet uttalar att TV-konventionen bör vara en rimlig
riktpunkt för regelverkets utformning. Förbundet finner att utredning-
ens förslag innebär en restriktionsnivå som ligger väl över den som kon-
ventionen omfattar. Det kan ifrågasättas om man i lag bör ge så precisa
handlingsregler för reklamsändning.
Barnmiljörådet anser nu liksom i remissvaret på betänkandet (SOU
1989:73) TV-politiken att införandet av reklam i svensk television skulle
ske på barnens bekostnad. Enligt rådet är utredningens förslag inte ut-
format så att barnen effektivt skyddas mot otillbörlig reklampåverkan.
Det bör inte vara tillåtet att sända reklam som riktas till barn, och rådet
vill med kraft understryka vikten av att de beslut som skall fattas röran-
de barn och reklam utgår från i första hand vad som är bäst för barnen.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
249
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stock- Prop. 1990/91:149
holms universitet hänvisar till den kritik som institutionen framförde i- Bilaga 2
sitt yttrande över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Institutio-
nen pekade där på olika undersökningar som visar att de inhemska IV-
kanalerna inte blir utkonkurrerade av satellitkanalerna. Vad som hotaj'
den nationella public service-televisionen är i stället nya reklamfinansie-
rade TV-kanaler från marksändare. Den tidigare framförda kritiken gäl-
ler också vad som nu föreslås. Enligt institutionen beaktar inget av de
båda betänkandena i tillräcklig grad den forskning som finns om re-
klam och TV-publikens preferenser. Det kan tilläggas att det numera
har publicerats en undersökning (PUB-rapport nr 8/1990) som visar att
många människor är beredda att betala en högre TV-avgift än dagens.
Institutionen finner det av dessa skäl inte vara meningsfullt att kom-
mentera radiolagsutredningens lagförslag.
Statskontoret påpekar att 1989 års tilläggsdirektiv gav radiolagsutred-
ningen tre uppgifter och att utredningen av tidsskäl har valt att endast
behandla den första av dessa, nämligen behövlig lagstiftning med anled-
ning av betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Enligt statskontoret
är detta otillfredsställande, då de tre frågeställningarna griper in i va-
randra. Statskontoret fortsätter:
T.ex. är detta fallet när det gäller i vilken utsträckning reklamregler
för televisionen är kongruenta med reglerna för gränsöverskridande te-
levision och i vilken utsträckning samma reklamregler kan tillämpas för
marksändande svensk kanal. Sändningstekniken hör heller inte vara av-
görande om programmen kan vidaresändas via kabel inom Sverige. Det
bör tvärtom bedömas efter andra etiska kriterier och vara oberoende av
om programmen och reklamen sänds via marknät eller satellit. Ambi-
tionen att snabbt belysa enbart den första frågeställningen i direktiven
kan indirekt ha blivit styrande för uppläggningen av analysen och där-
med inriktningen av förslag och lösningar.
Statskontoret säger även:
Utredaren föreslår en rad regler (s. 242 ff.) för ett reklam-TV-företags
sändningar som innebär en pabyggnad av dagens radiorättsliga regel-
verk. Statskontoret kan inte biträda en sådan lösning.
KLYS och SIF-klubben vid Sveriges Radiokoncernen vidhåller sitt
motstånd mot reklamfinansierade TV- sändningar. Enligt KLYS bör te-
levisionen kunna vara ett medium för konstnärligt skapande på egna
villkor utan att vara beroende av och motiveras av reklambudskap och
reklamintäkter. SIF-klubben uttalar att med den genomslagskraft som
televisionen har - inte minst till barn och ungdom - är den direkt
olämplig som reklamförmedlare. Klubben hänvisar också till artikel 28
i den europeiska TV-konventionen som på intet sätt förpliktar Sverige
att införa reklam i TV utan tvärtom uttryckligen tillåter att en stat har
striktare regler än konventionens i fråga om sändningar som faller un-
der statens egen jurisdiktion.
DO finner vägande skäl för att motsätta sig reklamfinansierade TV-
sändningar i det markbundna nätet. DO hänvisar till de argument som
konsumentverket har framfört i remissyttrandet över betänkandet (SOU
1989:73) TV-politiken.
Enligt Charlotte Reimerson är utredningsförslaget ett ur konsuments-
ynpunkt mycket dåligt förslag.
250
OFF yttrar:
Den oberoende filmen för en i många länder ojämn kamp för sin
existens i en alltmer kommersialiserad och internationaliserad medie-
värld. Det udda, det personliga och kontroversiella som vi vill represen-
tera betraktas som ekonomiskt ointressant av annonsköparna, som före-
drar breda publiktillvända programformer.
Redan nu har kommersialiseringen påverkat programläggning och
programinköp inom de genrer där vi är verksamma inom. Våra pro-
gram placeras ofta på sena sändningstider och programinköpen både av
svenska program och utländska på kultur- och dokumentärområdet
minskar klart.
När vi påtalar denna utveckling är det inte enbart av egenintresse
utan därför att det handlar om hur det viktiga public service-arvet ska
förvaltas framöver. Det handlar också om tillämpningen av 1974 års
kulturpolitiska mål.
Enligt vår uppfattning präglades utredningen "TV-politiken" (SOU
1989:73) i alltför liten utsträckning av förslag som upprätthåller målen
för TV-politiken sedan lång tid tillbaka. Särskilt viktiga är bestämmel-
serna i 7 § i avtalet mellan staten och Sveriges Television, som ju i själva
verket är en uppräkning av de inslag som tillsammans skapar en televi-
sion i allmänhetens tjänst. 1 stället finner vi i utredningen en rad efter-
gifter och kompromisser, vilka stärker de ekonomiska intressena på de
demokratiska och upphovsrättsliga intressenas bekostnad.
Samma tendens finns i den nu framlagda utredningen "Lagstiftning
för reklam i svensk television" (SOU 1990:7). Redan titeln på utred-
ningen tycks tala i en given riktning - hade det inte varit bättre att be-
nämna den "Lagstiftning om reklam i svensk television?"
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Annonsörföreningen anser det vara av stor vikt att beslut om reklam i
svensk TV fattas utan ytterligare dröjsmål, så att svenskt näringsliv inte
diskrimineras i förhållande till internationella marknadsförare.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel påpekar
att det i debatten har föreslagits att annonsintäkter inte bara borde ut-
nyttjas för att etablera en ny fristående TV-kanal utan att därutöver Sve-
riges Television borde delfinansieras med reklam. Organisationerna av-
visar denna modell, som de anser ha flera allvarliga nackdelar. Den
skulle skapa oklarhet om finansieringsansvaret för Sveriges Television,
och det kan starkt betvivlas att ett sådant arrangemang på sikt skulle
medföra någon egentlig förstärkning av bolagets resurser. Samtidigt
skulle det bli svårare att etablera en med Sveriges Television någorlunda
jämspelt verksamhet, med åtföljande försvagning av den eftersträvade,
dynamiska konkurrensen på TV-området. Blandfmansieras Sveriges Te-
levision hamnar med andra ord den fristående kanalen i ett svårkom-
penserat underläge.
Enligt organisationerna kommer en ny rikstäckande kanal att få en
stark ställning på TV-reklammarknaden, men i motsats till vad som
ibland hävdas torde den inte kunna uppnå monopol. Redan i dag finns
flera aktörer, varav några givetvis kan försvinna, samtidigt som nya kan
etableras. Man bör därför inte genom Sveriges Television tillgodose det
behov som finns av att olika TV-företag konkurrerar om annonsörerna.
251
Svenska Tealerförbundel tar avstånd från tanken på reklamfinansiera-
de sändningar inom Sveriges Radio-koncernen. Detta är också SRF:s
uppfattning.
KLYS betonar vikten av att ett helt reklamfritt sändningsalternativ
bibehålls även om det startas reklamfinansierade TV-sändningar.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vill, trots att
nämnden är medveten om att det är förbjudet med censur av TV-
program, väcka frågan om frivillig förhandsgranskning av TV-reklamen.
Nämnden uppger att ett organ för frivillig förhandsgranskning spelar en
betydande roll i Storbritannien och hävdar att erfarenheterna av detta
förefaller vara goda.
Sveriges Marknadsförbund framför tanken på en opartisk och frivillig
förhandsgranskning av TV-reklamen. På detta sätt skulle olämpliga re-
klaminslag kunna sållas ut på ett tidigt stadium.
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté aktuali-
serar frågan om näringslivet bör tillskapa ett särskilt rådgivningsorgan
som står till annonsörernas tjänst. Nationalkommittén menar att ett så-
dant organ bör vara auktoritativt och representera inte bara marknads-
rättslig expertis utan också kommunikationsexpertis. Organets ställning
bör vara rådgivande och inte censurerande; annonsörerna bör inte kun-
na "skylla ifrån sig" på organet. Även yttrandefrihetssynpunkter talar
för en rådgivande status. Organet skulle kunna ha samma status som det
av nationalkommittén och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt
bildade Marknadsetiska Rådet.
Stockholms tingsrätt tar upp frågan om vilka urvalskriterier som bör
gälla beträffande annonser. Vid ett överskott av efterfrågan vad avser an-
nonstid kommer detta spörsmål att bli särskilt aktuellt. Det kommer att
behövas närmare regler för hur annonstiden skall fördelas. För övrigt
inställer sig frågan om hur prissättning skall ske samt hur det skall kun-
na undvikas att annonsörer får ett bestämmande inflytande över pro-
gramverksamheten. Tingsrätten uttalar att dessa spörsmål förbigås med
tystnad av utredningen. Tingsrätten anser frågorna väsentliga och menar
att de bör utredas närmare.
Socialstyrelsen framhåller att styrelsen inte yttrade sig över betänkan-
det (SOU 1989:73) TV-politiken och därför vill begagna tillfället att nu
kommentera TV-reklamfrågan ur ett folkhälsoperspektiv:
När det gäller att främja goda hälsoförhållanden och motverka ohäl-
sa för hela befolkningen bör TV:s kunskapsförmedlande och attitydpå-
verkande/mönsterbildande roll särskilt understrykas. Erfarenheter från
andra länder, bl.a. USA, visar att TV och även radio kan göra viktiga in-
satser i folkhälsoarbetet. I flera länder har radio- och TV-företagen di-
rekta åligganden i fråga om samhällsinformation. Det förekommer
också att statligt stöd till sådana företag är förknippat med villkor om att
ge utrymme till samhällsinformation. Statliga myndigheter m.fl. kan kö-
pa programtid till starkt rabatterade priser. Några motsvarande möjlig-
heter finns för närvarande inte i Sverige.
f örslag om att ge TV och radio ett tydligare ansvar för folkhälsoin-
formation har framförts vid flera olika tillfallen t.ex. av den statliga to-
bakskommittén 1981, cancerkommittén 1984 och nu senast av regering-
ens Folkhälsogrupp. Folkhälsogruppen har bl.a. föreslagit att myndig-
hetsinformationen genom TV och radio i enlighet med radiolagen bör
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
252
ses över i syfte att förbättra förutsättningarna för en saklig och veten-
skapligt underbyggad hälsoinformation i radio och TV. (Fölkhälsogrup-
pens rapport nr 4 1989).
Ett eventuellt införande av reklam även i de statsägda kanalerna un-
derstryker behovet av hälsoupplysande program som motvikt till de
kommersiella inslagen, liksom naturligtvis behovet av konsumentupp-
lysningsprogram för såväl barn, ungdom som vuxna.
Det finns risk för att TV-reklamens suggestiva och påträngande ka-
raktär kan komma att inverka mest negativt på samhällets s.k. svaga
grupper barn, ungdomar och korttidsutbildade. Särskilt när det gäller
barn och ungdomar är det nödvändigt att balansera reklaminslagen med
intressanta och sakligt upplysande program som ger en vägledning om
vad reklam och annan marknadsföring syftar till. Med tanke på rekla-
mens inflytande på barn och unga i socialiseringsprocessen bör naturlig-
tvis också konsumentupplysningen i skolan utvidgas. Kunskap om re-
klamen och en kritisk granskning av reklambilder och reklambudskap
bör obligatoriskt ingå i skolundervisningen.
Internationell reklam i TV är ofta koncentrerad till vissa konsum-
tionsvaror som t.ex. godis, läsk och snacks. Det finns en risk för att kon-
sumtionen av detta slags varor kan komma att öka betydligt, vilket kan
ha oönskade effekter pa folkhälsan. För att motverka den menliga inver-
kan av reklamen i synnerhet för samhällets s.k. svaga grupper, föreslår
socialstyrelsen att den svenska televisionens kanaler, både de som inne-
håller reklam och eventuella reklamfria kanaler, skall innehålla konsu-
mentupplysning/folkhälsoupplysning i en sådan omfattning att TV-
reklamen får en motpol i samma medium.
Styrelsen framhåller vidare att den saknar ett klargörande av hur
statliga myndigheter m.fl. i fortsättningen skall nå fram med sina bud-
skap i Sveriges Televisions sändningar. Av betänkandet framgår inte om
den nuvarande Anslagstavlan kommer att finnas kvar i någon form. Sty-
relsen har svårt att se hur det med nuvarande storlek på anslagen till de
statliga myndigheterna skall kunna medges att en myndighet köper an-
nonstid för den information som i dag sänds gratis. Styrelsen anser
också att många av de mera hälsoupplysande budskapen liksom infor-
mation om nya lagar m.m., som för närvarande sänds i Anslagstavlan,
skulle passa dåligt ihop med annonsblock där merparten av annonserna
kommer från kommersiella annonsörer.
Harnmiljörådet betonar vikten av att statliga myndigheter och andra
samhällsorgan även fortsättningsvis kan informera utan kostnad via An-
slagstavlan. Konsumentinformationen till barn och unga bör också utö-
kas om reklamfinansierade TV-sändningar kommer till stånd. Det gäller
både i televisionen och på skolschemat.
Vidare vill rådet fästa uppmärksamheten på den i satellitkanalerna
förekommande nya dolda formen av TV- reklam till barn där populära
leksaker som Transformers, Ghostbusters, My Little Pony m.fl. mark-
nadsförs i form av tecknade serieprogram, lin ligt rådet bör det inte vara
tillåtet med sådan reklam, s.k. merchandising, om den riktas till barn.
Radionämnden anser - med hänvisning till artikel 15 i den europeis-
ka TV-konventionen - att den svenska lagstiftningen bör innehålla re-
striktioner om reklam för läkemedel.
Konsumentverket hänvisar också till TV-konventionen och anser att
det i lagen om annonser i televisionen bör föreskrivas förbud mot läke-
medelsreklam. Verket påpekar att det enligt socialstyrelsens "Råd och
anvisningar" inte är tillåtet att vända sig till allmänheten med reklam
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
253
för receptbelagda läkemedel. Vad gäller receptfria läkemedel har läke- Prop. 1990/91:149
medelsindustrins branschorganisationer ställt upp särskilda regler. Mot Bilaga 2
bakgrund av kraven på relativt utförlig information i flera avseenden
torde enligt verket TV-reklam inte komma i fråga för receptfria läkeme-
del och naturmedel.
Verket uttalar sig också om marknadsföring av krediter i TV. Det
finns anledning att ställa särskilda krav på återhållsamhet och måttfull-
het vid sådan marknadsföring. Om det skulle visa sig att de hushållseko-
nomiska problemen förvärras som en följd av ökat låntagande bör ett
totalförbud mot marknadsföring av krediter i TV-reklamen övervägas.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet tar
upp den begränsning som betänkandet har i och med att förslagen gäller
rikstäckande TV. Nämnden yttrar:
Såvitt nämnden kan bedöma finns det inget som hindrar att reklam i
Sveriges Television - eller i någon annan kanal - skulle kunna läggas i
anslutning till de regionala nyheterna och bara gå ut i vissa områden. 1
så fall håller knappast utredningens argumentering på alla punkter. Hur
skall man t.ex. räkna annonser som bara går ut i en region vad gäller
andelarna av utbudet - är det utbudet i termer av producerat utbud eller
av det utbud en enskild tittare har möjlighet att ta del av? Europaråd-
skonventions term "transmission time" ger här föga ledning.
Den fara som framskymtar i en alltför konventionell syn på televi-
sion är att lagstiftarens föreställningar snabbt överflyglas av medieut-
vecklingen på det sätt som skett både med närradio och satellit-TV.
Svenska kyrkans centralstyrelse anser att tillåtandet av reklam i riks-
TV är ytter ligare en anledning till att regering eller riksdag tar initiativ
till en ny utredning om lokal-TV.
Köpmannaförbundet upprepar sin i yttrandet över betänkandet (SOU
1989:73) TV-politiken framförda ståndpunkt att reklamsändningar inte
får förbehållas de rikstäckande kanalerna utan att det också bör tillåtas
att lokala nät sänder reklam. I annat fall kommer konkurrensen att
snedvridas till de små och medelstora företagens nackdel. Dessa företag
verkar ofta på lokala eller regionala marknader.
Sanna Satellite tar upp kabelnämndens beslut i februari 1989 om att
satelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen skall behandlas som en
direktsändande satellit. Beslutet leder till att lagens särskilda regel om
reklamrestriktioner i satellitsändningar, 24 §, inte spelar någon roll när
det är fråga om sändningar från denna satellit. Däremot menar kabel-
nämnden att kabellagen skall tillämpas på sändningar via satelliten Eut-
elsat I F4. Bolaget uppger att nämnden inte har uttalat sig om kabella-
gens tillämplighet på sändningar via andra satelliter, t.ex. Tele-X, Eutel-
sat II etc. Bolaget menar därför att det råder osäkerhet om vilka slags sa-
tellitsändningar som omfattas av kabellagen. Ett genomförande av utred-
ningsförslaget innebär enligt bolaget att viss lagstiftning om reklam skul-
le gälla för vissa företag, kabellagen bli tillämplig för andra företag och
ingen lagstiftning alls gälla för en tredje grupp företag som bedriver sa-
tellitsändningar. Bolaget anser att detta är djupt otillfredsställande och
innebär starka konkurrensbegränsningar för företag, vars sändningar
omfattas av kabellagen. Bolaget fortsätter:
Lagförslaget förstärker och bekräftar alltså det brott mot RT 2:1 pp I
och 2 som Kabellagen primärt innebär, med bortseende från möjlighe-
254
ten given i RF 2:13 I st. I och för sig anges i RF 2:13 I st att "friheten
att yttra sig i näringsverksamhet" får begränsas. Det är emellertid uto-
mordentligt betänksamt och oroande att denna möjlighet utnyttjas i en
situation då det för TV-tittarna inte syns någon skillnad på bilden i TV-
rutan om bilden regleras av lagförslaget, Kabellagen eller ingen lagstift-
ning alls! Nordic Channel har inte kunnat finna något skäl angivet i ut-
redningen varför en sådan ordning nu skulle vara godtagbar. Som Nord-
ic Channel uppfattar NO, delar NO Nordic Channels uppfattning enligt
beslut meddelat av NO den 27 pto i ärende med diarienummer 23/90
hos NO.
Enligt statskontoret saknas det i betänkandet en analys av vilka krav
på reklam som CG ställer med undantag av inskränkningarna i reklam-
reglerna för sprit och tobak.
Statskontoret tar också upp situationen att koncessionen för ett
marksändande reklam-TV-företag upphör och skillnaden mellan mark-
sändande och satellitsändande TV-företag:
Med de särregler utredningen föreslår kvarstår frågan om olika reg-
ler skall tillämpas för innehållet i olika sändningsformer. TV-tittaren i
gemen torde inte kunna göra någon större skillnad mellan olika svensk-
språkiga kanaler i ett läge när kabelnät och parabolantenner har nått en
majoritet av befolkningen. Detta kan leda till en lika oklar situation
som i dag, när kraven baseras på med vilken teknik satellitsändningarna
kommer hushållen till del. Statskontoret menar därför att frågorna i ut-
redningens tilläggsdirektiv måste lösas samtidigt.
ROKS anser det anmärkningsvärt att utredningen inte har behandlat
könsdiskriminerande reklam. ROKS tolkar frånvaron av förbud mot
könsdiskriminerande reklam som att det är fritt fram att på olika sätt
förtrycka och förnedra kvinnor samt kräver ett förbud mot könsdiskri-
minerande reklam om eller när reklam tillåts i TV.
Enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet finns det
anledning att före ett slutligt ställningstagande till vilken svensk lagstift-
ning som är motiverad studera några av de fall som den danska reklam-
televisionens granskningsnämnd haft att ta ställning till.
Charlotte Reimerson saknar ett fullödigt resonemang om upphovsrät-
ten och särskilt dess ideella del. Utredningen antyder att den är viktig
men lämnar inte bara konsumentupplysare utan även filmare, författa-
re, musiker m.fl. helt ensamma med sina berättigade frågor om de inte
kan neka att deras resp, produktioner får avbrytas av reklaminslag oav-
sett längd. Charlotte Reimerson anser att den rätten bör skrivas in i en
svensk reklam-TV-lag
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens förslag: TV-reklamen övervakas inom ramen för mark-
nadsföringslagens system.
255
l ör att censurförbudet i radiolagen inte skall hindra att marknads- Prop. 1990/91:149
domstolen meddelar vitesförbud mot otillbörlig reklam i radio eller TV Bilaga 2
eller vid vite förbjuder alkohol- eller tobaksreklam i radio eller TV görs
i 8 § radiolagen ett tillägg enligt vilket föreskrifterna i marknadsförings-
lagen och alkohol- och tobaksreklamlagarna gäller också i fråga om så-
dan marknadsföring som sker i ljudradio eller television.
Stockholms tingsrätt, radionämnden, konsumentverket, Industriförbun-
det, SAF, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Marknadsförbund,
TU, Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Nor-
disk Television, SFRISAMRAD och RF delar uppfattningen TV-reklamen
bör övervakas inom ramen för marknadsföringslagens system. Konsu-
mentverket framhåller att utvecklingen är mycket snabb och att verket
kommer att behöva ytterligare medel för att kunna möta den väntade
expansionen av TV-reklamen.
Utredningens förslag om en begränsning av radiolagens censurförbud
tillstyrks av Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel.
Enligt radionämnden bör det i 8 § radiolagcn införas en hänvisning
också till produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Det står enligt socialstyrelsen klart att det i radiolagen måste tas in en
bestämmelse av vilken framgår att ett förbud mot alkohol- och tobaksre-
klam inte ens formellt strider mot censurförbudet i 8 § radiolagen. Det-
ta kan med fördel göras på det sätt som utredningen föreslår.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttalar att det
finns anledning att uttrycka uppskattning över den insiktsfulla analys
och jämförelse som har gjorts vad gäller grundlagsskyddet för yttrande-
och informationsfriheten i relation till det radiorättsliga regelsystemet,
där censurförbudet får en annan betydelse för marknadsföringslagens
räckvidd än vad som är fallet för det tryckfrihetsrättsligt skyddade me-
dieinnehållct. Härutöver sägs:
Fakultetsnämnden vill dock påpeka - om än det kan uppfattas som
en petitess - att utredningens beskrivning av innehållet i tryckfrihetsför-
ordningen bör förtydligas i två avseenden.
För det första slår utredningen fast beträffande tryckfrihetens syfte att
de "enda meddelanden som det ligger utanför detta syfte att skydda är
sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent
kommersiella förhållanden till föremål" (sid. 230). Med "meddelanden"
måste då förstås rena reklammeddelanden. Meddelanden i allmänhet
kan falla utanför tryckfrihetens syfte även av den orsaken att syftet är
rent ekonomiskt. Härmed avses exempelvis bedrägeri begånget genom
annons.
För det andra fastslår utredningen att om ett visst meddelande inte
får förekomma på grund av ett generellt förbud mot reklam för viss va-
ra, faller en sådan begränsning inom ramen för tryckfrihetsförordning-
ens yttrandefrihetsbegrepp (sid. 230). Särskild lagstiftning om förbud
mot alkohol- och tobaksreklam är möjlig med hänsyn till den avgräns-
ning av tryckfrihetsförordningens tillämplighet som görs utifrån tryck-
frihetsförordningens syfte. Merparten av reklam i tryckt skrift torde allt-
så inte omfattas av tryckfrihetsförordningen, eftersom den har ett rent
kommersiellt syfte och avser rent kommersiella förhållanden.
Stockholms tingsrätt kan inte tillstyrka den delen av tillägget i 8 § ra-
diolagen som gäller att marknadsföringslagen omnämns. Tingsrätten ytt-
rar:
256
Enligt tingsrättens mening bör det särskilt framhållas att radiolagens
censurförbud har censurförbudet i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
som förebild. Detta framgår av förarbetena till radiolagen samt även di-
rekt av lagtexten. 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen anses inte skydda
kommersiell reklam och alltså inte heller hindra att det meddelas för-
bud enligt marknadsföringslagen. Detta sammanhänger med att tryckfri-
hetsförordningens syfte inte anses vara att skydda kommersiella intres-
sen.
Förvisso var reklamfrågan inte aktuell vid utformningen av radiola-
gens censurförbud. Det vore dock märkligt om TV-reklam skulle vara
mer gynnad enligt radiolagen, som ej är grundlag, än reklam i tryckt
skrift. I detta sammanhang bör påpekas att utredningen under avsnitt
8.2.1 tycks mena att radioansvarighetslagens yttrandefrihetsbegrepp
överensstämmer med tryckfrihetsförordningens. Tingsrätten delar den
uppfattningen men anser att samma resonemang också är tillämpligt på
radiolagen.
Tingsrätten är av den uppfattningen att radiolagen redan i sin nuva-
rande utformning - liksom tryckfrihetsförordningen - tillåter ingripan-
den enligt marknadsföringslagen. Måhända är marknadsdomstolens be-
slut MD 1976:20 en bekräftelse på att marknadsdomstolen också varit av
denna uppfattning.
Även om kommersiell reklam definitionsmässigt faller under begrep-
pet "radioprogram" bör således kommersiell reklam redan nu anses un-
dantagen från censurförbudet, lin fortsatt överensstämmelse mellan re-
gelverken bör sättas framför en reglering vars behov kan ifrågasättas.
Mot den nu angivna bakgrunden kan tingsrätten inte heller se att det
föreligger något behov av ett tillägg till 8 § radiolagen i fråga om alko-
hol och tobak. Ett sådant stadgande finns ju inte i 1 kap. 2 § tryckfri-
hetsförordningen.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens förslag: Uttrycket kommersiell reklam i radiolagen utgår
och ersätts av begreppet reklam. Med reklam förstås ett radioprogram
som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en
tjänst eller någon annan nyttighet. I en ny lag om annonser i televisio-
nen (annonslagen) anges att det med reklam i den lagen avses detsamma
som i rad io lagen.
I annonslagen definieras två uttryck - annonstid och annons. Med
annonstid förstås sändningstid som inleds och avslutas av en särskild
ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under den
angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra. Med annons för-
stås ett televisionsprogram som sänds under annonstid.
Stockholms tingsrätt tillstyrker de föreslagna definitionerna och yttrar
om begreppet reklam:
Förekomsten av olika reklambegrepp motiverar enligt tingsrättens
mening att en definition införs i radiolagen. Det mest ändamålsenliga är
- som föreslås -att marknadsföringslagens definition av reklam används.
En sådan definition kommer att underlätta marknadsdomstolens
granskning av TV-reklamen.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel godtar de
föreslagna definitionerna.
257
17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Svenska kyrkans centralstyrelse delar utredningens uppfattning vad Prop. 1990/91:149
gäller definitionerna av reklam och annons. Bilaga 2
Marknadsdomstolen påpekar att det centrala i marknadsföringslagen
är begreppet marknadsföring, vilket avser såväl reklam i traditionell me-
ning som andra marknadsföringsåtgärder. Reklambegreppet definieras
inte. Motiven till lagen ger exempel pä marknadsföring som inte är re-
klam (bl.a. prop. 1970:57 s. 72 ff ). Enligt domstolen torde utredningens
definition av reklam närmast motsvara vad som i marknadsföringslagen
förstås med marknadsföring. Begreppet reklam i radiolagen synes alltså
få en vidare innebörd än vad reklambegreppet har i motiven till mark-
nadsföringslagen.
Domstolen tar i sammanhanget också upp åsiktsreklam och liknande
samt anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantö-
rer, kreditgivare eller arbetssökande. Enligt domstolen framstår det som
alltför kategoriskt att göra gällande att sådana annonser undantas från
marknadsföringslagens tillämpningsområde utan att samtidigt göra re-
servationer. Bl.a. kan s.k. blandade annonser falla delvis utanför och
delvis under lagens tillämpningsområde. Det torde inte vara uteslutet att
ett inslag som syftar till att främja avsättningen av varor, tjänster eller
andra nyttigheter kan förekomma även i exempelvis en platsannons på
sådant sätt att inslaget kan prövas enligt marknadsföringslagen.
Hovrätten för Nedre Norrland anser liksom utredningen att det är
nödvändigt att man kan skilja mellan de egentliga programmen och ett
TV-företags annonssändningar. Hovrätten tillstyrker därför lösningen
om en särskild ljud- och hildsignatur vid annonstidens början och slut.
Dock vill hovrätten fästa uppmärksamheten på att det med denna lös-
ning inte under annonstiden på annat sätt än genom själva inslaget
framgår att det är fråga om en annonssändning.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
ser att utredningen argumenterar övertygande för att det reklambegrepp
som följer av marknadsföringslagen är det rimliga. Nämnden reagerar
dock något mot den terminologi som blir följden av detta: det talas om
att det under annonstid kan förekomma både "reklam" och "andra pro-
gram". Det överordnade begreppet är "annons". Dessutom förekommer
i förslaget till ändring i radioansvarighetslagen vad gäller alkohol- och
tobaksreklam uttrycket "kommersiell annons", något som synes bryta
mot terminologin. Nämnden fortsätter:
Vad gäller den s.k. annonstiden - det som i vanligt språkbruk brukar
kallas annonsblock - skall denna klart markeras genom "ljud- och bild-
signatur". Eftersom erfarenheten från de senaste årens studier av TV-
reklam i USA och Storbritannien är att stora delar av publiken vid en
sådan signal snabbt skiftar kanal. Det finns anledning att tro att l'V-
företagen kommer att markera denna gräns så litet som möjligt, liksom
de kommer att försöka lägga in program inom blocken för att göra dem
attraktiva på det sätt som bl.a. förekommer i Italen och Västtyskland.
Om särskilt den senare tekniken kommer att användas för att luckra
upp känslan av att det är "annonstid" är detta i strid mot den föreslagna
lagens anda, men det är svårt att se hur man kan komma åt det som la-
gen nu är formulerad.
258
SFRISAMRAD vill understryka nödvändigheten av klara avgräns-
ningar mellan reklam och andra typer av program. Både sponsring och
varuexponering mot vederlag försvårar sådana gränsdragningar och bör
i princip inte få förekomma.
Kabelnämnden finner vissa termer och begrepp vara oklara och ytt-
rar:
Exempelvis finns i den föreslagna lagstiftningen, förutom begreppet
reklam i förslaget till lag om ändring i radiolagen, även begreppet kom-
mersiell annons i förslaget till lag om ändring i radioansvarighetslagen.
Begreppet kommersiell annons förekommer också i förslagen till lagar-
na om marknadsföring av tobaksvaror och alkoholdrycker. Det är
oklart om med kommersiell annons avses samma sak som med reklam
enligt förslaget till radiolag. Vidare är det oklart om med annons avses
detsamma som i förslaget till lag om annonser i TV, eller om annons
syftar på annonsbegreppet i marknadsföringslagen, eftersom anknytning
finns även till den senare.
På tal om uttrycket annonstid saknar kabelnämnden en definition av
"övrig tid" och bestämmelser om kommersiella inslag som kan före-
komma i sändningarna under denna tid (exempelvis sponsring). Nämn-
den fortsätter:
Skillnaden mellan annonstid och övrig tid bör klargöras för att un-
derlätta tillämpningen av reglerna. Bl.a. framgår inte hur det fallet skall
bedömas att ett programföretag har sänt reklam e.d. utan särskild Ijud-
och bildsignal. Om det särskiljande för annonstid är att programföreta-
get under denna tid huvudsakligen sänder på uppdrag av annan bör i
konsekvens härmed "övrig tid" vara sådana sändningar då programföre-
taget sänder utan annans uppdrag, dvs. på eget initiativ. På motsvarande
sätt som i det nyssnämnda reklamfallet uppstår i sådana fall frågan om
hur en sändning, som har skett på annans uppdrag men som inte har
markerats genom särskild ljud- och bildsignal, skall bedömas.
Sveriges Marknadsförbund anser att man bör använda sig av samma
reklambegrepp som i den europeiska TV-konventionen. Det försvårar
för alla aktörer att marknadsföringslagen har ett reklambegrepp, TV-
konventionen ett annat och radiolagen ett tredje.
Sanna Satellite har synpunkter på definitionen av annonstid. Bolaget
uppger att "Nordic Channel" på uppdrag av andra sänder även vanliga
program, inte endast reklam. Sändningstid upplåts åt företag, organisa-
tioner m.fl. som vill informera i t.ex. politiska, religiösa, fackliga, veten-
skapliga eller kulturella angelägenheter. Bolaget finner därför definitio-
nen av annonstid olycklig och föreslår att annonstid förklaras vara sänd-
ningstid, som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur
som markerar att programföretaget under den angivna tiden i huvudsak
sänder "reklam". Därmed skulle enligt bolaget den fördelen uppnås att
TV-företagets egna programglimtar, reklamliknande samhällsinforma-
tion och sponsrade program föll utanför annonstiden.
Sveriges Reklamförbund uppger att beteckningen annons inom re-
klambranschen används för marknadsföring i tidningar, trycksaker o.d.
Enligt förbundets uppfattning skulle det därför vara mer ändamålsenligt
atl i stället för annons använda beteckningen "reklamfilm".
Konsumentverket anser det vara viktigt att det av varje reklaminslag
framgår att det är fråga om reklam. Tittaren bör direkt av sändningen
kunna urskilja de kommersiella meddelandena från övrigt programma-
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
259
terial. Enbart annonssignaturen är inte tillräcklig för att uppfylla kravet Prop. 1990/91:149
att reklamen skall vara lätt att identifiera som sådan (jfr Internationella Bilaga 2
Handelskammarens Grundregler för reklam, artikel 11). Det bör dessu-
tom i bild under hela inslaget finnas en tydlig reklammarkering i form
av t.ex. en ram eller ett särskilt märke. En sådan markering är väsentlig
från konsumentsynpunkt och kan inte anses vara förenad med några
särskilda nackdelar eller stora kostnader för annonsören eller det sän-
dande företaget.
Enligt socialstyrelsen bör det under hela tiden som ett reklaminslag
pågår klart framgå att det är fråga om reklam.
Svenska kyrkans centralstyrelse anser att det under hela annonstiden
bör förekomma en visuell signal för att ytterligare göra skillnaden mel-
lan vanliga program och annonser tydlig.
5.1 Opartiskhet och saklighet i programverksamheten
Utredningens bedömning: Ett från Sveriges Radio-koncernen fristående
I V-företag som ges rätt att sända från marksändare bör vara skyldigt att
utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt med beaktande av att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen.
Stockholms tingsrätt yttrar: Kravet på opartiskhet och saklighet i den
egentliga programverksamheten bör, som utredningen föreslår, gälla
även för ett reklamsändande företag utanför Sveriges Radio-koncernen.
Skälet för detta är att ett företag som får rikstäckning genom marksän-
dare får en stark ställning. Ett sådant företag kommer inte att ha några
jämbördiga konkurrenter. Utrymmet i etern är såvitt avser frekvenser
för TV- sändningar från marksändare starkt begränsat. Detta motiverar
att speciella krav också måste ställas på ett sådant företag.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel delar upp-
fattningen att även etl fristående TV-företag bör vara skyldigt att i själva
programverksamheten iaktta opartiskhet och saklighet.
SFRISAMRAl) uttalar att kravet på opartiskhet, mångfald och balans
i programverksamheten är särskilt viktigt att markera och upprätthålla
för ett TV-företag som är helt eller delvis reklamfinansierat. Även om
ett särskilt reklamfinansierat bolag skulle tillåtas kommer antalet TV-
företag i Sverige att förbli litet på grund av det begränsade frekvensut-
rymmet. Detta gör att varje företag som får hand om en sådan kanal får
en stark ställning. Dessutom är det av konkurrensskäl angeläget att lik-
värdiga villkor gäller för Sveriges Radio och ett eventuellt fristående
TV-företag.
Utredningens forslag: I annonslagen föreskrivs att ett reklamsändande
TV-företag inte får diskriminera någon som begär att företaget skall sän-
da en annons. Radionämnden granskar i efterhand om programföretaget
har iakttagit bestämmelsen.
NO tillstyrker förslaget. NO framhåller att detta sträcker sig längre
än konkurrenslagen eftersom det omfattar alla som önskar annonsera,
inte endast näringsidkare. NO upplyser att det efter marknadsdomsto-
lens beslut i det s.k. Land-ärendet (MD 1974:4) har förekommit flera
ärenden gällande annonsvägran och att det på senare tid även dykt upp
förfrågningar och anmälningar rörande annonsvägran i TV. lör närva-
rande handläggs på ämbetet bl.a. ett ärende där ett veckotidningsförlag
förvägrats annonstid för en av sina tidningar i TV 3 (ScanSat). NO fort-
sätter:
NOs uppfattning är att annonsvägran i TV i framtiden kan komma
att bli ett bade ofta förekommande och i många fall även allvarligt pro-
blem. Detta gäller särskilt som TV har en mycket stark ställning som
annonsmedium. Mot bakgrund av NOs tidigare erfarenheter av annon-
svägran i olika medier samt med tanke på den framtida utvecklingen
på TV-området, framstår det som än viktigare i framtiden att annonsväg-
ran skall kunna förhindras på konkurrensrättsliga grunder.
Samtidigt har NO förståelse för alt utgivarens ensamansvar för yt-
trandefrihetsbrott innebär att inget får föras in mot hans vilja. NOs tidi-
gare undantagsförslag för kommersiella annonser hade den svagheten att
det kan vara svårt att avgöra vad som skall betraktas som en kommersi-
ell annons. Utgivaren kan således inte vara säker på att han inte kan
komma att ställas till ansvar för en annons.
Eftersom det från konkurrenssynpunkt fortfarande är angeläget att
kunna ingripa mot annonsvägran, bör dock enligt NOs mening alterna-
tiva lösningar på konflikten mellan KL och TE övervägas. Ett sätt vore
förstås att inte längre ha ett system med ensam ansvarig utgivare. NO är
dock medveten om att detta skulle dra med sig radikala förändringar i
det svenska tryckfrihetsrättsliga systemet.
Ett alternativ skulle kunna vara att i det avsedda fallet tvinga fram
införandet av en annons, om annonsvägran befinns medföra skadliga ef-
fekter i KLs mening och det är uppenbart att annonsen i fråga ej utgör
ett brott mot TE. Vem som skall avgöra huruvida annonsen strider mot
TE eller ej måste i så fall utredas närmare. Ärenden enligt IT avgörs i
dag av en särskild tryckfrihetsjury. Mot bakgrund av Ml)s särskilda
kompetens i hithörande frågor borde det dock inte vara omöjligt att
domstolen i just konkurrensbegränsningsärenden gavs den formella
kompetensen att bedöma annonsen även tryckfrihetsrättsligt med på-
följd att ansvarige utgivaren befriades från tryckfrihetsansvar om dom-
stolen ansåg sig kunna ingripa med stöd av konkurrenslagen. En sådan
ordning skulle ju inte ändra på det förhållandet att fällande dom för
tryckfrihetsbrott endast kan ske i nu gällande former.
Ovanstående skall endast ses som ett uppslag från NOs sida. NO vill
dock framhålla dels sin ståndpunkt att annonsvägran är en konkurrens-
begränsning som kan få allvarliga effekter och därför i vissa lägen rätts-
politiskt ej bör skyddas, dels att övergången till reklam-TV kan komma
att ställa annonsvägransproblemen ytterligare på sin spets. NO vill där-
för förorda en översyn i frågan i syfte att finna ett sätt som kan tillgodo-
se det allmänna intresset både av skyddet för yttrandefriheten och av en
fungerande konkurrens.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
261
Även Nordisk Television har uppfattningen att en reklamfinansierad
TV-kanal inte bör få diskriminera vissa annonsörer. Den annonspolitik
som förs bör vara konsekvent.
Utredningens förslag tillstyrks också av SFRISAMRÅl). Organisatio-
nerna vill understryka att även ett helt eller delvis reklamfinansierat
TV-företag måste ha rätt att utforma sin egen annonspolitik och t.ex.
vägra att ta emot annonser för vissa typer av varor och tjänster. Ekono-
miska hänsynstaganden eller påtryckningar får dock inte leda till diskri-
minering av vissa annonsörer till förmån för andra. Organisationerna
tillstyrker att radionämnden får granska annonspolitiken även från den-
na utgångpunkt.
Radionämnden uttalar att den föreslagna bestämmelsen kan leda till
åtskilliga tillämpningssvårigheter. Nämnden anser atl det är nödvändigt
att hithörande frågor belyses ytterligare under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet.
TU är kritisk mot förslaget och yttrar:
Utredaren föreslår atl i lagen skall anges att programföretaget inte får
diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons. Sam-
tidigt hänvisar utredaren till den yttrandefrihetsrättsliga regel som inne-
bär att ingenting får sändas mot programutgivarens vilja. Redan logiken
borde då ha uteslutit den föreslagna bestämmelsen.
1 den lagstiftning som gäller för tryckt skrift finns ingen motsvarande
regel om att annonsör inte får diskrimineras. Man har inte velat tunna
ut den centrala principen om ansvarig utgivares bestämmanderätt över
innehållet.
Kravet att annonsör inte skall diskrimineras har ändå normativ
tyngd, f rånvaron av en tvingande regel har naturligtvis inte heller inne-
burit att man inom dagspressen vägrar annonser på ett godtyckligt sätt.
Frågan om annonsvägran hanteras inom tidningsföretagen och på
branschnivå med stor uppmärksamhet.
TU anser inte att det finns bärande skäl att i lagen om annonser i te-
levisionen införa ett förbud mot diskriminering av annonsör. En sådan
lagregel skulle stå i motsatsställning till bestämmelsen i 3 S radioansva-
righetslagen om att ingenting får sändas mot programutgivarens vilja.
TU förutsätter därför att 9 § i förslaget till lag om annonser i televi-
sionen utgår. Programföretaget, liksom tidningsföretaget, bör ansvara för
att annonsörer ges en godtagbar och likvärdig behandling.
Kinnevik motsätter sig bestämt utredningens förslag, som bolaget fin-
ner vara en inskränkning i programutgivarens rätt att bestämma över
vad som skall sändas. En sådan inskränkning finns inte beträffande
tryckt skrift. Av både praktiska och principiella skäl bör samma regler
gälla för TV som för tidningar.
Stockholms tingsrätt anser å andra sidan att den föreslagna bestäm-
melsen är alltför vag. Tingsrätten yttrar:
Som utredningen riktigt påpekar föreligger en konflikt mellan kon-
kurrenslagstiftningen och yttrandefrihetsrätten. Yttrandefriheten kräver
för bl.a. föreskrivna straffsanktioner att det finns en ansvarig programut-
givare. Dennes bestämmanderätt kan knappast, med hänsyn till det
straffansvar han bär, inskränkas eller styras. Mot detta måste vägas en
annonsörs krav att inte diskrimineras i fråga om annonser som han öns-
kar att TV-företaget skall sända.
Utredningen föreslår att det i den föreslagna lagen om annonser i te-
levisionen införs en allmänt hållen bestämmelse, 9 §, av innehåll att
programföretaget inte får diskriminera någon som begär att programfö-
retaget skall sända en annons. Utredningen föreslår vidare att radio-
nämnden skall granska att sådan diskriminering ej sker.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
262
Tingsrätten anser den föreslagna 9 § alltför vag och vill därtill ifrå-
gasätta om en granskning av radionämnden är ett tillräckligt verksamt
medel för att komma tillrätta med det angivna problemet. I detta sam-
manhang bör uppmärksammas TV-mediets särställning i förhållande till
tryckta skrifter samt det faktum atl ett reklamsändande TV-företag kom-
mer att få en särskilt stark ställning utan några jämbördiga konkurren-
ter såvitt avser spridning och annonsunderlag. En annons i ett riks-
täckande reklamnät får därtill anses ha ett stort kommersiellt värde.
Härvid måste också särskilt poängteras att annonsutrymmet kommer att
bli starkt begränsat. Mot bakgrund av det anförda får frågan om diskri-
minering av annonsörer anses vara av väsentligt större intresse än i
tryckfrihetsrättsliga sammanhang. Irågan förtjänar därför en större upp-
märksamhet än vad utredningen givit den.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens förslag: I radiolagen införs en ny bestämmelse som säger
att staten får träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för före-
taget att endast under annonstid sända reklam mot vederlag eller pro-
gram mot betalning.
I avtalet mellan staten och ett reklamsändande TV- företag utnyttjar
staten detta bemyndigande. I avtalet klargörs dock att sponsrade pro-
gram faller utanför regleringen.
Kabelnämnden uttalar:
Att visa att vederlag har utgått är mycket vanskligt. Om vederlagskri-
teriet skall ges relevans vid bedömningen av reklaminslag, bör kontroll-
myndigheten ges reella möjligheter till inblick i programföretagets eko-
nomiska transaktioner. Aven om sådana möjligheter införs är svårighe-
terna att påvisa att vederlag förekommit mycket stora. Ett vederlag kan
också utformas eller kanaliseras så att det inte framträder i programföre-
tagets bokföring. Mot bakgrund av bl.a. sådana överväganden bedöms i
kabelnämndens praxis förekomst av reklam enbart utifrån hur program-
met ter sig för publiken. En sådan princip bör övervägas även för denna
lagstiftnings del.
IU uttalar att utredningens förslag innebär att en åsiktsannons skulle
kunna sändas även utanför annonstid om det skedde utan vederlag. En-
ligt TU bör en sådan sammanblandning av annonser och program inte
få ske. Reklam eller program som någon har uppdragit ål programföre-
taget att sända bör oavsett om vederlag utgår få sändas endast under an-
nonstid. Detta kan åstadkommas om det i radiolagen anges att det får
avtalas om skyldighet för programföretaget att "... endast under annon-
stid sända reklam eller program som någon har uppdragit åt företaget
att sända ...".
263
Utredningens forslag: Av annonslagen skall framgå atl radiolagens krav
på opartiskhet, saklighet oeh demokratiska värderingar i programverk-
samheten inte gäller för annonser.
Det får enligt Stockholms tingsrätt anses vara självklart att kraven på
opartiskhet oeh saklighet inte skall gälla för reklam. Att det bör ställas
krav på att annonser är vederhäftiga är en annan sak. Det blir mark-
nadsdomstolens uppgift att bevaka att kravet på vederhäftighet efterlevs.
Radionämnden har i princip ingen invändning mot att kraven på
opartiskhet och saklighet inte skall gälla för annonser.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet delar utredning-
ens uppfattning vad gäller kraven på opartiskhet och saklighet.
Enligt humanistiska utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs
universitet kommer betänkandet självklart fram till att kraven på opar-
tiskhet och saklighet inte skall vara tillämpliga på annonstiden.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel uttalar
att det för reklamen givetvis måste göras ett undantag från kraven på
opartiskhet och saklighet; detta undantag bör, i enlighet med förslaget,
kunna utsträckas till andra annonser.
Svenska kyrkans centralstyrelse har inget att invända mot förslaget att
radiolagens krav på opartiskhet inte skall gälla för annonser.
SFRISAMRÅl) uttalar att det i fråga om annonser av reklamkaraktär
ligger i sakens natur att kravet på opartiskhet inte kan gälla. I sak bör
det krav på saklighet som gäller för programverksamheten i allmänhet
kunna gälla för annonser. Annonserna skall dock falla under marknads-
föringslagen vars krav på vederhäftighet fyller samma funktion som kra-
vet på saklighet. Mot denna bakgrund tillstyrks att radiolagens krav på
opartiskhet och saklighet inte gäller för reklaminslagen.
Enligt OFF är utredningen oklar när det gäller annonserna och kra-
vet på saklighet. Å ena sidan sägs att detta krav inte bör gälla annonstid.
Ä andra sidan föreslås att en annons inte skall få vara kortare än 20 sek-
under för att kunna förmedla saklig information till konsumenterna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar beträf-
fande demokratibestämmelsen att det i den marknadsföringsrättsliga lag-
stiftningen inte finns något remedium mot exempelvis könsdiskrimine-
rande reklam. Enligt nämnden torde det vara påkallat med ett specifikt
förbud mot diskriminerande reklam. Nämnden hänvisar till EG:s IV-
direktiv.
DO påpekar att marknadsföringslagen skyddar konsumenterna just i
deras egenskap av konsumenter. Ingripanden mot reklam eller annan
marknadsföring som är otillbörlig genom att diskriminera på grund av
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
264
ras, hudfärg, etniskt eller nationellt ursprung kan med allra största san- Prop. 1990/91:149
nolikhet inte ske med stöd av marknadsföringslagen. Etniskt diskrimi- Bilaga 2
nerande TV-reklam kan med nuvarande regelsystem bara påtalas om
den skulle utgöra brottet hets mot folkgrupp. Det kan inte uteslutas att
TV-reklamen i en framtid kan komma att vända sig till främlingsfientli-
ga eller rasistiska grupper eller - vilket bedöms vara den största risken -
beskriva folkgrupper på ett schabloniserande, nedsättande eller förlöjli-
gande sätt utan att för den skull utgöra brott. Atl det saknas möjligheter
att påtala sådan reklam kan inte vara förenligt med samhällets strävan-
den i övrigt att motarbeta främlingsfientlighet och etnisk intolerans.
Detta blir särskilt påtagligt då fråga är om ett medium med så stor ge-
nomslagskraft som televisionen.
OFF anser att utredningen när det gäller demokratifrågan för några
resonemang som förefaller oklara. Å ena sidan föreslås att annonser inte
skall få vara avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, re-
ligiösa eller fackliga frågor. A andra sidan sägs att radiolagens demokra-
tibestämmelse innefattar en allmän skyldighet att sända program som
hävdar de demokratiska värderingarna. Utredningen fortsätter med att
säga att "det är uppenbart att sådana krav inte kan ställas på annonser".
Men i demokratibestämmelsen ligger ju föreskrifter om alla människors
lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Detta in-
nefattar också fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande
av jämställdhet mellan män och kvinnor. Självklart skall demokratikra-
ven också gälla annonser!
Radionämnden anser att av det förhållandet att opartiskhet och sak-
lighet inte behöver iakttas i annonser inte följer motsvarande slutsats
vad gäller demokratibestämmelsen. Einligt nämnden bör de värderingar
som denna bestämmelse värnar om prägla även vad som sänds under
annonstid. Det är t.ex. angeläget att det inte heller under sådan tid får
förekomma inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördomar. f or att
åstadkomma detta ligger enligt nämnden den lagtekniska lösningen nära
till hands att man låter den föreslagna bestämmelsen om ljudradions
och televisionens särskilda genomslagskraft (se avsnitt 9.5) avse också nu
berörda frågor.
Utredningens förslag: I annonslagcn föreskrivs att det under annonstid
för ett reklamsändande TV-företag endast får förekomma
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt program-
företaget att sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet och
3. korta sammandrag av program som programföretaget avser att sän-
da vid ett senare tillfälle.
Stockholms tingsrätt, Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet
Svensk Handel har inget att erinra mot förslaget.
265
SFRISAMRAD tillstyrker förslaget som enligt organisationerna ska-
par tillräckliga möjligheter att göra en klar avgränsning mellan reklam
och annan programverksamhet.
Radionämnden uppehåller sig vid programkategorin korta samman-
drag av program som programföretaget avser att sända vid ett senare till-
fälle (programglimtar). Nämnden pekar på den konsekvens som försla-
get har att en programglimt inte behöver uppfylla radiolagens krav på
opartiskhet och saklighet. Nämnden kan inte dela utredningens synsätt
att man kan bortse från denna konsekvens bl.a. därför att det program
som programglimten är ett sammandrag av kommer att bedömas utifrån
de nämnda kraven. Det förekommer nu att nämnden fäller en program-
glimt utan att kritisera själva programmet. Programglimten kan sålunda
vara partisk eller osaklig utan att själva programmet är det. Program-
glimtar bör därför inte få förekomma under annonstid. Någon nämn-
värd olägenhet synes inte uppkomma härav. I stället för att "fylla ut
osåld reklamtid" kan ju programföretaget korta annonstiden och sända
programglimten omedelbart efter den särskilda ljud- och bildsignatur
som markerar att annonstiden är slut.
Även TU har uppfattningen att programglimtar inte bör få förekom-
ma under annonstiden. TU uttalar att reklam och andra program som
någon har uppdragit åt programföretaget att sända bör hållas klart åt-
skilda från redaktionellt utformade program (jfr avsnitt 5.3).
Harnmiljörådel uppehåller sig vid hur programglimtar presenteras.
Enligt rådet sker detta inte sällan genom att det visas klipp med mycket
action och våld. Rådet anser att sådana våldsamma programglimtar är
klart olämpliga för barn och att det är angeläget att denna typ av egenre-
klam utformas utifrån att även barn är mottagare.
Utredningens förslag: I annonslagen föreskrivs följande. Av en annons
som någon har uppdragit åt det reklamsändande TV-företaget att sända
skall framgå vem uppdragsgivaren är, om det inte står klart i vems in-
tresse annonsen sänds. 1 annonser med reklam får det inte uppträda per-
soner som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvud-
sakligen gäller nyheter eller nyhetskommentarer.
Stockholms tingsrätt tillstyrker att det införs en bestämmelse av inne-
börd att uppdragsgivaren till en viss annons skall framgå av annonsen.
SFRISAMRAD uttalar att det är ett starkt konsumentintresse och all-
mänintresse att reklam avgränsas tydligt från programverksamheten i
övrigt och att det framgår vem uppdragsgivaren bakom annonsen är.
Därför tillstyrks utredningens förslag om att det av en annons som nå-
gon har uppdragit åt TV-företaget att sända skall framgå vem uppdrags-
givaren är, om det inte står klart i vems intresse annonsen sänds.
Konsumentverket vill i fråga om förslaget att det av en annons i vissa
fall skall framgå vem uppdragsgivaren är betona att informationen om
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
266
annonsörens identitet bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för Prop. 1990/91:149
TV-tittaren att lätt ta kontakt med näringsidkaren. Fullständigt namn Bilaga 2
samt adress eller telefonnummer bör anges, där detta är möjligt. Infor-
mation om eventuell konsumentkontakt kan vara värdefull för den som
önskar ytterligare information om produkten.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundel Svensk Handel menar
att det i ett avseende är oklart om utredningen rätt har uppfattat mark-
nadsföringslagens innebörd och fortsätter:
På flera ställen (s. 188, 190, 191) betvivlas att en sändning kan be-
traktas som reklam i MFL:s mening om det inte framgår att uppdragsgi-
varen är kommersiell. Vi vill till detta påpeka att avgörande härvidlag är
de faktiska förhållandena - dvs. om annonsören är näringsidkare och
framställningen har kommersiellt syfte och rent kommersiella förhål-
landen till föremål; vad som för tittaren framgår är inte av betydelse i
denna del men väl vid bedömning av identifierbarheten.
Ett TV-inslag som uppfyller reklamrekvisiten utgör givetvis reklam
även om det sänds utanför annonstid. Det kan då prövas enligt MFL
samt träffas av det föreslagna förbudet mot otillbörligt gynnande.
Kravet på reklamidentifiering kan med stöd av MFL bara upprätthål-
las för just kommersiell reklam, lör att tillgodose önskemål om en vid-
sträcktare annonsidentifiering i TV måste man, som utredaren anger,
särskilt föreskriva detta. Kravet uppställs emellertid redan genom att an-
nonser endast får sändas under annonstid, vilken ju definieras som an-
nonsmarkerad sändningstid.
Utredaren förefaller att något ha sammanblandat principen om
reklam-/annonsidentifiering med kravet på sändarangivelse, varmed för-
stås att det klart skall framgå vem annonsören är. En sådan identitets-
upplysning kan ges i klartext med namn/firma eller på annat sätt, t.ex.
genom att ett känt varumärke visas. För kommersiella förhållanden kan
MI L tillämpas, men en utvidgning av kravet till andra annonser fordrar
särskild föreskrift. Det kan därför vara rationellt att i den föreslagna la-
gen införa en regel härom som omfattar alla slags TV-annonser. Den
bör kunna formuleras enklare än utredaren gjort och även avse TV-
företagets egna annonser.
Organisationerna påpekar att det av TV-konventionens artikel 13:4
följer att personer som regelbundet presenterar nyhetsprogram eller ny-
hetskommenterande program inte får medverka i reklam. Organisatio-
nerna har därför inte något att invända mot vad utredningen föreslagit i
denna del.
Sveriges Marknadsförbund kan beträffande personer som förekommer
i nyhetsprogram instämma i sakfrågan men anser att det befintliga regel-
verket är tillräckligt. Förbundet hänvisar till artikel II i Internationella
Handelskammarens Grundregler för reklam.
Konsumentverket kommenterar också detta förslag. Avsikten med för-
slaget är i första hand att säkerställa integriteten hos TV-mediet som ny-
hetsförmedlare. Förslaget ligger emellertid också väl i linje med det all-
männa kravet på reklamidentifiering. Gruppen av diskvalificerade per-
soner bör enligt verkets uppfattning utökas till att omfatta även andra
program medarbetare.
Även Svenska kyrkans centralstyrelse anser att regeln om personer
som förekommer i nyhetsprogram bör vidgas och preciseras. Regeln bör
även omfatta personer eller figurer som spelar en framträdande roll i
samhällsprogram och andra program där trovärdigheten hos personen
267
eller i framförandet kan ifrågasättas om denne även uppträder i annon- Prop. 1990/91:149
ser med reklam. Bilaga 2
SFRISAMRAD anser att förbudet för personer att uppträda i annon-
ser med reklam bör preciseras till att gälla nyhetsreportrar, programle-
dare och liknande i såväl nyhets- och nyhetskommenterande program
som samhällsorienterande program i övrigt där TV-tittarna måste kunna
ställa höga krav på objektivitet och integritet.
6.4 Annonser i politiska, religiösa eller fackliga frågor
Utredningens förslag: I annonslagen föreskrivs att annonser inte får vara
avsedda att främja utbredningen av åsikter i politiska, religiösa eller
fackliga frågor.
En annons får dock vara avsedd att främja utbredningen av en åsikt i
en politisk fråga, om
1. annonsen sänds inför ett val till riksdagen eller med anledning av
att det förestår en sådan rådgivande folkomröstning som avses i rege-
ringsformen,
2. programföretaget och samtliga i riksdagen företrädda partier eller
företrädare för samtliga linjer i folkomröstningen är överens om villko-
ren för sändandet av annonser och
3. annonsen sänds i enlighet med de överenskomna villkoren.
Nordisk Television kan från sin utgångspunkt acceptera förslagen
som bolaget anser vara väl genomtänkta.
Svenska kyrkans centralstyrelse gör den tolkningen av det föreslagna
förbudet att det inte hindrar Svenska kyrkan eller andra trossamfund
från att annonsera kulturella evenemang eller tjänster eller att informe-
ra om insamlingar om bistånd. Centralstyrelsen ser inte heller att försla-
get hindrar annonser som gäller anskaffningsfrämjande åtgärder eller att
kyrkliga företag hindras att annonsera sina varor eller tjänster. Om
emellertid denna tolkning anses vara oriktig motsätter sig centralstyrel-
sen förbudet.
Enligt SFRISAMRAD belyser utredningen väl det dilemma som upp-
står då man diskuterar vilka typer av åsiktsreklam som skall tillåtas i
TV. Organisationerna tillstyrker det föreslagna förbudet men uttalar att
det är angeläget att skilja mellan å ena sidan t.ex. annonser som innehål-
ler ett religiöst budskap och å andra sidan annonser från kyrkor och
andra religiösa organisationer med information om t.ex. evenemang, in-
samlingar eller verksamhet.
SI R/SAMRÅD fortsätter:
Det skulle uppstå en ohållbar situation om t.ex. DIAKONIA eller
Lutherhjälpen utestängdes från möjligheter till I V-annonser om insam-
lingar som står öppna för Rädda barnen eller Röda Korset därför att de
senare är religiöst obundna. Lika orimligt vore det om idrottsrörelsen
skulle få annonsera stora idrottstävlingar men kyrkorna skulle vara för-
bjudna att annonsera allkristna riksmöten eller om kyrkornas telefon-
jour eller diakonala insatser inte skulle få annonseras medan BRIS eller
kvinnojourerna inte drabbades av motsvarande restriktioner.
268
SR vidhåller de principiella invändningar mot politisk annonsering i
TV som bolaget framförde i yttrandet över betänkandet (SOU 1989:73)
TV-politiken.
Sveriges Reklamförbund känner en viss tveksamhet inför den något
vaga formuleringen att annonser inte får vara avsedda att främja utbred-
ningen av åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor. Det vore all-
varligt om t.ex. ett politiskt parti med stor budget på grund av regelns
utformning fick möjlighet att utnyttja reklamutrymme till "smygpropa-
ganda". Förbundet föreslår att regeln får lyda: "Annonser som avser
åsikter i politiska, religiösa eller fackliga frågor får inte sändas."
Hovrätten för Nedre Norrland har inga synpunkter på de övervägan-
den som ligger till grund för det föreslagna förbudet. Hovrätten vill
dock påpeka att det i vissa fall kan vara svårt att dra en klar gräns mel-
lan vad som skall anses vara politiska och kulturella frågor varför det av
motiven särskilt bör framgå hur gränsdragningen skall göras.
Kabelnämnden noterar att ett genomförande av förslaget medför att
vad som är tillåtet programutbud enligt kabellagen blir förbjudet för ett
reklamfinansierat programföretag.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
ser att förslaget bl.a. reser frågan hur åsiktsannonser skall skiljas från
andra annonser. Nämnden yttrar:
Vad gäller frågan om hur "åsiktsannonsering" skall avgränsas synes
denna kunna bli problematisk. Formuleringarna i motiven om att "de
grupper som har råd" (s. 195) inte skall få större möjligheter att bilda
opinion via TV kan tolkas som att det handlar om annonser från orga-
nisationer. Såvitt fakultetsnämnden kan bedöma finns det härvidlag en
stor mängd gränsdragningsproblem. Ett ytterst besvärligt område borde
t.ex. vara hur den typ av imageannonsering som troligen kommer att
spela en viktig roll i TV-reklam skall bedömas i detta sammanhang. En
sadan annons på t.ex. 30 sekunder, där ett företag inom bilbranschen sä-
ger vad det göt för miljön, är ju rimligen "ägnad att göra en genomsnitt-
lig åskådare välvilligt inställd till annonsörens åsikter" (s. 197). Vad skil-
jer detta från ett politiskt parti som vill tala om exakt vad ett visst för-
slag som det lagt i riksdagen faktiskt innehåller?
Ytterst handlat den principiella frågan vad som skall läggas in i bl.a.
politiska och fackliga frågor. Och vad ligger bakom att man inte tänker
sig motsvarande inskränkning beträffande åsikter i ekonomiska och kul-
turella frågor? Det finns här en rad principiella problem som borde
uppmärksammas.
/.RF finner det önskvärt att reglerna för åsiktsreklam så nära som
möjligt ansluter till de regler som gäller för pressen. Undantag är moti-
verat för de politiska partiernas valpropaganda under valkampanjer på
grund av det begränsade utrymmet. Den ordning som utredningen före-
slår, att reklamtiden fördelas i samråd med de politiska partierna, finner
LRF' väl motiverad. LRF fortsätter:
I övrigt är svårigheterna betydande att särskilja s.k. åsiktsreklam från
annan reklam. Det gäller t.ex. mellan reklam för en vata eller en tjänst
som skall användas i ett visst syfte och propaganda för syftet som sådant.
Är det åsiktsreklam eller tillåten reklam att motivera inköp i kooperati-
va - eller privatägda - butiker med ideologiska argument? Var går grän-
sen mellan antikärnkraftspropaganda och marknadsföring av miljövänli-
ga energiformer? Exemplen kan mångfaldigas och det ekonomiska mo-
tivet för ett förbud är föga hållbart. Organisationer och företag med sto-
ra resurser har under alla förhållanden ett försteg i propagandan, men
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
269
eftersom TV rätt använt är ett kostnadseffcktivt reklammedium kan de Prop. 1990/91:149
mindre resursstarka t.o.m. få relativa fördelar av att det får utnyttjas
även för s.k. åsiktsreklam. Därför, och för enhetlighetens skull, anser
LRF att reglerna bör så nära som möjligt ansluta till dem som gäller för
pressen.
Sveriges Marknadsförbund anser att den föreslagna begränsningen
kan vara motiverad men att det blir fråga om en svår gränsdragning. Var
går gränsen mellan fackliga - och branschorganisationer? Kan reklam
för naturgas eller elvärme tillåtas? Förbundet menar slutligen att när
politisk reklam förekommer, bör den betraktas som all annan reklam
och alltså bedömas enligt marknadsföringslagen.
Köpmannaförbundet uttalar att man i och för sig kan ha en viss för-
ståelse för förslaget. Ett förbud mot åsiktsannonser skulle dock innebära
en inskränkning i yttrandefriheten och leda till svårigheter när det gäl-
ler att dra gränser gentemot kommersiella inslag och andra meddelan-
den på betalt utrymme. Därför hör också åsiktsreklam kunna tillåtas en-
ligt vissa fasta regler.
Industriförbundet, SAF och Grossislförbundet Svensk Handel anser att
TV-annonsering bör tillåtas även när det gäller politiska, fackliga eller
religiösa frågor. Organisationerna, som således motsätter sig utredning-
ens förslag, yttrar om detta:
Huvudskälet anges vara att tillgång till TV-mediet skulle ge resurs-
starka aktörer ett övertag över ekonomiskt mindre välrustade menings-
motståndare (bl.a. s. 195). Rent faktiskt ligger det givetvis något i detta,
men är likväl en sanning med betydande modifikation.
För det första är förhållandet inte något för TV säreget; samma gäller
beträffande andra media, exempelvis vid annonsering i dagspress. Vidare
torde i enskilda frågor inte sällan finnas en intressegemenskap mellan
flera, måhända var för sig resurssvaga, aktörer vilket möjliggör slagkraf-
tigare formeringar. Räckvidd och kostnadseffektivitet gör dessutom det
tänkbart att grupper med begränsad kampanjkassa i vissa lägen har lätta-
re att verkligen fa ut sitt budskap till befolkningen via TV än genom tra-
ditionella media. Sannolikt kan lågbudgetproduktioner utnyttjas.
För det andra kan det inte bortses från att rätten att framföra åsikter
utgör själva innebörden av yttrandefriheten och är en del av demokra-
tins innersta kärna. Mycket starka skäl måste därför till för att motivera
ett förbud i visst medium. Här bör även erinras om att etableringsmöj-
ligheterna inom etermedia är starkt beskurna och i vissa stycken obe-
fintliga.
Mot denna bakgrund framstår utredarens påstående (s. 196) att ett
förbud inte kan kritiseras från konstitutionell utgångspunkt som må-
hända formellt korrekt, men i sak tvivelaktigt.
Härtill kommer att ett förbud mot åsiktsannonsering oundvikligen
medför svårbemästrade gränsdragningsproblem. Annonser i vetenskapli-
ga och kulturella frågor skall enligt betänkandet vara tillåtna (s. 194).
Det är emellertid lätt att föreställa sig sådana inslag som underförstått el-
ler indirekt förmedlar också t.ex. ett politiskt budskap. Annonser för
hjälpverksamhet kan ha en religiös underton. Vidare, hur skall reklam
för publikationer, kurser och dylikt i politiska/religiösa/fackliga ämnen
betraktas? Över huvud taget blir s.k. blandade meddelanden ett problem
i sammanhanget. Utredaren anför (s. 197) att det för förbud skall räcka
med att annonsen "är ägnad att göra en genomsnittlig tittare välvilligt
inställd till annonsörens åsikter", en med förlov sagt både långtgående
och oklar regel.
TU upprepar sin i yttrandet över betänkandet (SOU 1989:73) TV-
politiken framförda ståndpunkt att det inte finns vägande skäl att be-
gränsa åsiktsreklamen - och därmed yttrandefriheten - rörande fackliga,
270
religiösa eller politiska frågor. Inför allmänna val och folkomröstningar
liksom i andra samhälleliga frågor bör möjligheten till åsiktsannonse-
ring även i TV-mediet i princip vara öppen för alla opinionsbildare. TU
menar att det med pressen som förebild bör överlåtas åt programföreta-
get och programutgivaren att ta ett ansvar för att annonsering i TV sker
på ett etiskt godtagbart sätt. Det gäller även åsiktsannonsering.
Kinnevik anser att det saknas tillräckliga skäl att på det föreslagna sät-
tet begränsa yttrandefriheten och opinionsbildningen. Det finns ingen
anledning att i detta avseende behandla ett TV-företag annorlunda än en
tidning.
Ett antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag
om att ge riksdagspartierna inflytande över möjligheten till politisk an-
nonsering vid val och folkomröstningar.
Hovrätten för Nedre Norrland anför att förslaget innebär att ett parti
som har endast ett mandat i riksdagen kan förhindra en mellan samtliga
övriga partier träffad överenskommelse.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet ytt-
rar bl.a.:
Också undantagen från regeln - att partier skall kunna komma över-
ens om TV-reklam på vissa villkor i en valrörelse - väcker en rad princi-
piella frågor. Om det är så att utredningen menar att åsiktsannonsering
faktiskt skapar opinionsmässig orättvisa är det något förvånande att den
just skulle tillåtas i en valrörelse. Den omvända principen - att sådan
annonsering på andra tider än under valrörelsen - förefaller i så fall va-
ra mer rimlig. Detta är dessutom vad Sveriges Radio ofta har tillämpat
vad gäller politiskt aktiva medarbetare.
Men utredningens motiv att göra undantag hänger samman med att
man här överlåter till riksdagspartierna att göra upp villkoren. Detta fö-
refaller i tur vara principiellt olyckligt. Visserligen handlar det inte om
redaktionellt innehåll utan om annonser, men det synes ändå olämpligt
att partierna skall förhandla om innehåll i en TV-kanal inför ett val.
Den parallell som dras med att det i den redaktionella valrörelsebevak-
ningen gjorts vissa överenskommelser med partierna är missvisande:
dessa har alltid skett på det sändande företagets villkor - och har f.ö.
successivt upphört.
Enligt nämndens bedömning kan det finnas skäl att ytterligare pröva
om de redovisade argumenten för förslaget är tillräckliga vad gäller poli-
tisk och facklig annonsering; skäl för ett förbud kan dock finnas vad
gäller åsiktsannonsering i religiösa frågor.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel motsätter
sig förslaget att riksdagspartierna skall kunna förhandla om undantag
från ett förbud mot politiska TV-annonser. Detta kan medföra ett från
demokratiska utgångspunkter osunt schackrande om yttrandefrihetens
omfattning och villkor. TV-företaget hamnar i en integritetsmässigt be-
svärande situation gentemot den politiska makten. Det är f.ö. oklart vad
förhandlingarna närmare skulle gå ut på - omfattas t.ex. priser och till-
gänglig tid eller, än värre, vilka som får annonsera?
I enlighet med sin inställning anser organisationerna att åsiktsannon-
sering bör tillåtas enligt fasta regler och inte göras till föremål för poli-
tiska överläggningar och kompromisser vid enskilda tillfällen.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
271
TU vänder sig med skärpa mot förslaget att de etablerade riksdags- Prop. 1990/91:149
partierna inför valen skall ges rätten att bestämma om programföreta- Bilaga 2
gets annonspolitik.
Enligt Kinnevik framstår det som olämpligt att varje riksdagsparti
skall få vetorätt i fråga om denna typ av reklam inför ett val och att for-
merna för reklamen skall avtalas mellan programföretaget och partier-
na. Härigenom skulle ett enstaka parti ges möjlighet att påverka opi-
nionsbildningen inför ett val i en utsträckning som inte bör accepteras.
Enligt Svenska kyrkans centralstyrelse är det fel att ge de politiska par-
tierna rättigheter som förmenas andra folkrörelser och organisationer.
Det skulle kunna innebära det absurda förhållandet, att det enda som
får sägas om Svenska kyrkans åsikter i TV-reklamen är det som de poli-
tiska partierna säger i sina kampanjer inför kyrkofullmäktigevalet.
SFRISAMRAD anser i konsekvens med organisationernas tillstyrkan-
de av det föreslagna förbudet mot åsiktsreklam i TV, att det inte bör få
förekomma politisk annonsering i anslutning till t.ex. val och folkom-
röstningar.
Svenska kyrkans centralstyrelse har inget att invända mot förslaget vad
gäller begränsningen av mängden annonser.
Radionämnden ser inte som sin uppgift att lämna närmare synpunk-
ter på vad som föreslås i dessa delar. Nämnden kan emellertid från de
utgångspunkter som nämnden har att beakta inte underlåta att påpeka
att regleringen förefaller synnerligen invecklad och svår att övervaka.
Nämnden skulle hälsa med tillfredsställelse om denna synpunkt kunde
beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
för att betänkandet innehåller den oklarheten att det talas om "mäng-
den annonser", inte mängden annonstid; basen för tidsberäkningen bör
vara annonstidens längd, inte annonserna.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk llandel upp-
märksammar utredningens uttalande i anslutning till artikel 28 i den
europeiska TV- konventionen, att konventionen inte hindrar att en stat
helt säger nej till reklam i TV. Organisationerna påpekar att denna fråga
också måste ses i ljuset av artikel 10:2 i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna. Mycket talar för att i vart fall generella reklam-
förbud inte är förenliga med den bestämmelsen.
Det är Dl.F.s bestämda åsikt att regleringen bör vara densamma oav-
sett om del reklamsändande TV-företaget blir Sveriges Television eller
272
ett från Sveriges Radio- koncernen fristående företag. Att reglera Sveri-
ges Television hårdare än ett fristående TV-företag skulle innebära att
detta företag inte kunde konkurrera på lika villkor med det andra före-
taget. Ifen bästa lösningen ur konkurrenssynpunkt anser DLF vara att
reklamsändningar tillåts inom såväl Sveriges Television som ett friståen-
de TV-företag.
Sveriges Reklamförbund anser att reglerna beträffande reklamens om-
fattning och placering i förhållande till programtiden bör vara desam-
ma, oavsett om det är Sveriges Television eller ett fristående programfö-
retag som sänder.
Köpmannaförbundet anser att den detaljerade regleringen vad gäller
annonsvolym och annonseringssätt ter sig överdriven och väl byråkra-
tisk. Lagstiftningen bör begränsas till mer grundläggande principer och
överlåta de detaljerade handlingsreglerna till ett avtal mellan staten och
programföretaget utgående från den europeiska TV-konventionen och
Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam.
Kinnevik menar att det är uppenbart att utformningen av reglerna
om reklamens omfattning och inplacering kommer att få stor betydelse
för programverksamheten. Bolaget anser att dessa regler bör vara anpas-
sade till vad som gäller internationellt.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens förslag: 1 annonslagen föreskrivs följande. Högst tio pro-
cent av sändningstiden per dygn i en programkanal får avse annonser.
Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser
förekomma under högst åtta minuter. I avtalet mellan staten och pro-
gramföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för
annonser skall vara kortare än vad som nyss har sagts.
l.RR finner reglerna vara väl avvägtia.
Nordisk Television accepterar utredningens förslag. Bolaget uppger
att det vid planeringen av sin programkanal TV 4 har utgått från en an-
nonstid om i genomsnitt sex minuter i timmen (10 % av sändningsti-
den), som man funnit ger tillräckliga intäktsmöjligheter för en fullvär-
dig TV-kanal. Denna nivå är visserligen lägre än vad den europeiska
TV- konventionen tillåter (i genomsnitt nio minuter i timmen), men
enligt bolaget är det fullt möjligt att driva en konkurrenskraftig TV-
kanal med den reklamtidsnivå utredningen föreslår. Bolaget accepterar
också förslaget att högsta tillåtna annonstid under en timme mellan hela
klockslag skall vara åtta minuter. Aven om detta ger en konkurren-
snackdel jämfört med en TV-kanal som följer TV-konventionens regler
(högsta annonstid tolv minuter under en viss timme) ger utredningens
förslag en tillräcklig flexibilitet i fråga om annonsernas inplacering.
Samtidigt framhåller bolaget att en väsentligt mer restriktiv reglering än
vad som följer av TV-konventionen skulle skapa en klar konkurren-
273
18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
snackdel för reklam-TV-kanaler som är baserade i Sverige jämfört med Prop. 1990/91:149
internationella kanaler som riktas mot de svenska hushållen. Bilaga 2
Svenska kyrkans centralstyrelse har inget att invända mot förslaget.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet utta-
lar alt argumenten för att hålla sig till åtta minuter per klocktimme är
väl underbyggda. Nämnden delar också uppfattningen att detta bör ses
som ett maximum som kan avtalas bort för del fall att Sveriges Televi-
sion ges rätt att sända betald reklam. Möjligen bör enligt nämnden detta
också kunna gälla för andra TV-företag som i en framtid får sändnings-
rätt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter
lämpligheten av att lagfästa ett så i detalj utformat system vad gäller an-
nonsinslagens fördelning över programtiden och framkastar tanken att
detaljregleringen hellre skulle kunna ske i ett avtal mellan regeringen
och programföretaget.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel yttrar:
Den föreslagna annonsmängden är inte liten och kan tjäna som rikt-
märke till en början. Det ter sig dock väsentligt att stor överefterfrågan
på reklamtid om möjligt undviks, liksom att sådan brist pressar upp pri-
serna till mycket höga nivåer. Kvotering av annonstid bör, av uppenba-
ra skäl, i det längsta undvikas. Vi anser mot denna bakgrund att lagen
bör överensstämma med TV-konventionen, dvs. 15 procent av sänd-
ningstiden samt övriga normer enligt artikel 12. Om det bedöms öns-
kvärt att inleda verksamheten med den försiktigare nivå som utredaren
föreslår, kan det lämpligen regleras i avtalet mellan programbolaget och
staten.
1)1.F påpekar att TV-konventionen tillåter att 15 % av den dagliga
sändningstiden (20 % inklusive "teleshopping") utnyttjas för annonser,
medan utredningen föreslår 10 %. Del har enligt Dl.l- stor betydelse för
markbundna kanalers möjlighet alt finansiera sin verksamhet med re-
klamintäkter att lagstiftningen är anpassad till TV-konventionen, efter-
som kanalerna kommer att konkurrera med satellitkanalerna om an-
nonsörernas investeringar. Konkurrensen om reklaminvesteringarna
skulle inte ske på lika villkor om svenska markbaserade reklam-TV-
kanaler reglerades hårdare än satellitkanalerna.
Sveriges Marknadsförbund anser att alla detaljer runt tider för an-
nonsblock resp, enskild annons är sådant som lämpligen justeras rent
praktiskt efter ett halvår. Alltför mycket reklam kommer att reglera sig
självt.
Konsumentverket hänvisar till att verket har ställt sig bakom N1'K-
rapporten 1989:5 med gemensamma nordiska konsumentkrav på TV-
reklam till barn och unga. Där framförs åsikten att ingen reklam bör få
sändas före kl. 20.
Utredningens förslag: I annonslagen föreskrivs att en annons inte får va-
ra kortare än 20 sekunder.
274
Invändningar och kritik mot förslaget framförs av juridiska fakultets- Prop. 1990/91:149
nämnden vid Stockholms universitet, kabelnämnden, Filminstitutet, Indu- Bilaga 2
striförbundet, SAF, Grossislförbundet Svensk Handel, DLF, Köpmannaför-
bundet, Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Marknads-
förbund, Nordisk Television, Sanna Satellite och Charlotte Reimerson.
Kabelnämnden yttrar bl.a.:
Nämnden har vid sin granskning av reklaminslag i olika satellitkana-
ler funnit att de enskilda reklaminslagen av typ bioreklam i allmänhet
är mellan 13 och 30 sekunder långa. F ör inslagen gäller generellt att de
oftast innehåller sekvenser med vacker miljö eller tilltalande människor
som agerar till musik. På slutet sägs eller skrivs några positiva ord om
produkten, ibland bara produktens namn. Någon skillnad i informa-
tionsmängd beroende på inslagets längd har nämnden inte funnit. En
regel om minsta längd är också lätt att uppfylla utan att mer informa-
tion sätts in i inslaget. Sammanfattningsvis bör syftet med och konse-
kvenserna av minimitid för annonser övervägas närmare under det fort-
satta lagstiftningsarbetet.
Filminstitutet uttalar att det är en förlegad uppfattning att endast in-
slag på över 20 sekunder kan förmedla annonsörens budskap på ett in-
formativt sätt.
Industriförbundet, SAF och Grossislförbundet Svensk Handel anser att
förslaget är en onödig och fördyrande restriktion. Väsentlig information
kan lämnas på kort tid. Om de informationsanspråk som kan ställas
med hänsyn till mediets egenskaper och konsumenternas behov är upp-
fyllda eller ej i det enskilda fallet får, som för annan reklam, bedömas
enligt den lagstiftning som gäller (3 § marknadsföringslagen). För övriga
TV-annonser torde längden i vart fall inte utgöra någon garanti för in-
formationshalten.
Annonsörföreningen anser att den föreslagna regeln skulle leda till att
mindre företag - som ofta är svenska - får svårigheter att göra reklam i
TV, vilket av konkurrensskäl vore olyckligt. Föreningen fortsätter:
Enligt Annonsörföreningens uppfattning finns det inget omedelbart
samband mellan annonsens längd och dess informationsinnehåll. Mera
väsentligt härvidlag är annonsens utformning. En längre annons kan
t.ex. vara informationsfattig om inte annonstiden fokuseras på fakta om
den marknadsförda produkten/tjänsten.
Väsentligt är vidare vad för slag av produkt/tjänst det handlar om. In-
formationsbehovet varierar högst avsevärt mellan olika produkt-/ tjäns-
teslag. Det är därför bättre att lata annonsers informationsinnehåll bedö-
mas från fall till fall enligt gängse marknadsrättsliga regler.---Det lig-
ger i detta sammanhang nära till hands att jämföra med vad som gäller
för biografreklam. Enligt "Normer för visning av reklamfilm" som anta-
gits av Sandrew Media och SF Media AB 1987-10-25 och biträtts av An-
nonsörföreningen och Godkända Annonsförmedlares Förening, är re-
klamfilmens normallängder 15, 30, 45 och 60 sekunder. Andra längder
mellan 5 sekunder och 4 minuter kan visas efter särskild överenskom-
melse. Några negativa effekter av dessa regler är inte kända. Någon an-
ledning att ställa hårdare krav på TV-reklam föreligger därför enligt An-
nonsörföreningens uppfattning inte.
1 liknande ordalag som Annonsörföreningen uttalar sig bl.a. DLF
och Nordisk Television, som även påpekar att goda resultet kan nås om
man först annonserar en produkt i ett längre reklaminslag (exempelvis
30 sekunder) för att att senare under sändningen återkomma med en
"påminnare" (exempelvis 10 sekunder).
275
Charlotte Reimerson betecknar utredningens förslag som "helt be- Prop. 1990/91:149
fängt"; reklamen blir inte bättre, dvs. mer informativ, för att den varar Bilaga 2
länge. Dessutom kan ett 20-sekunderskrav göra det alltför dyrt för små
företagare att använda TV-mediet för marknadsföring.
f lertalet av de remissinstanser som behandlar frågan anser att det in-
te bör föreskrivas någonting om minimitid. Bl.a. av praktiska skäl kan
emellertid Annonsörföreningen godta en minimitid om 10 sekunder.
Sveriges Reklamförbund anser att en minimitid om 10 sekunder är lämp-
ligare än utredningens förslag. Sanna Satellite föreslår en minimitid om
15 sekunder.
Utredningens förslag: I annonslagen föreskrivs att annonstiden vid ett gi-
vet tillfälle skall vara minst två minuter och får vata högst sex minuter,
sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen frånräk-
nats.
Sveriges Reklamförbund anser alt reklamblocken inte bör ha längre
varaktighet än två till tre minuter Detta skulle medföra större spridning
vad gäller tillgången till reklamutrymme och vidare med all sannolikhet
att ett större antal tittare följde reklaminslagen.
Industriförbundet, SAF' och Grossislförbundet Svensk Ilandel anser att
regeln om två minuter som minimitid bör utgå l.nligt organisationerna
torde tittarnas möjlighet att genast få annonsinslagcns karaktär klar för
sig inte bero främst på blockets längd, utan på andra identifieringsele-
ment - inte minst den särskilda ljud- och bildsignaturen. Organisatio-
nerna har inte något att erinra mot regeln om 6 minuter som maximi-
tid.
Även Annonsörföreningen anser att kortare annonstider än två minu-
ter bör tillåtas och fortsätter:
Härigenom möjliggörs en slagkraftigare exponering av enskilda an-
nonser. Möjligheterna till exponering av endast en eller ett fåtal annon-
sörers reklambudskap underlättas också. Detta är i vissa fall ett starkt
annonsörsintresse och bör, i motsats till vad som föreslagits, tillåtas, lin
sänkning av minsta tillåtna totala annonstid vid ett givet tillfälle ökar
också flexibiliteten för programföretaget vid inplaceringen av annonsti-
den under dagsprogrammet.
f öreningen vill bestämt avråda förslaget om sex minuter som högsta
tillåtna annonstid. Detta gagnar varken TV-tittarna eller annonsörerna;
som föreningen tidigare framhållit kan så långa reklamtider skapa trött-
hetsreaktioner hos tittarna. Till följd härav blir de sista minuterna av så
långa reklamblock mindre värdefulla för annonsörerna. Om en minsta
annonstid om en minut tillåts, skapar reklamblock om 5 minuter inga
problem för programföretaget. Allra lämpligast är dock reklamblock på
högst tre till fyra minuter.
Sveriges Marknadsförbund anser att det är onödigt att sätta två minu-
ter som minimum. Även kortare annonstider bör kunna förekomma
276
utan att annonstiden förväxlas med det redaktionella materialet. Sex- Prop. 1990/91:149
minutersgränsen finner förbundet vara rimlig. Bilaga 2
Nordisk Television uttalar att det inte har lämnats någon saklig moti-
vering för regeln om två minuters minimitid för annonsavbrotten. Bola-
get kan inte heller förstå att det finns anledning att ställa upp en sådan
regel. Den skulle enbart leda till onödiga låsningar i programtablån.
Däremot kan bolaget acceptera sex minuter som maximitid. En sådan
regel kommer i praktiken knappast att påverka TV-kanalens verksamhet
eftersom man av tittar- och affärsmässiga skäl kommer att eftersträva att
reklamavbrotten blir högst 3 | ä 4 minuter långa.
Utredningens förslag: I annonslagen föreskrivs som huvudregel att an-
nonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får
dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett
program som huvudsakligen vänder sig till barn.
Som enda undantag från huvudregeln att annonser skall sättas in
mellan programmen föreskrivs i annonslagen att det i sportprogram, där
det förekommer längre pauser och i program som avser föreställningar
eller evenemang med pauser för publiken, får sättas in annonser i pau-
serna.
I avtalet mellan staten och ett programföretag får det bestämmas att
företaget har rätt att avbryta program med annonser på följande villkor:
1. Avbrott skall ske med varsamhet och under hänsynstagande till
programmets karaktär och publikens möjligheter att uppleva detta.
2. Annonser får inte avbryta ett program som är kortare än 20 minu-
ter.
3. Ett program vars sändningstid uppgår till 20 men inte 30 minuter
får avbrytas av annonser en gång.
4. Ett program som är längre än 30 minuter får avbrytas av annonser
en gång för varje påbörjad 30-minutersperiod.
5. Annonser får inte avbryta ett program, som huvudsakligen gäller
nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse eller som huvud-
sakligen vänder sig till barn. Detsamma gäller för ett program som be-
står av en film vars sändningstid är 45 minuter eller kortare. I fråga om
program som är kortare än 30 minuter gäller också detsamma, om pro-
grammet huvudsakligen handlar om religion eller är en dokumentär.
6. Ett program som består av en film som är längre än 45 minuter
får avbrytas av annonser en gång.
7. Ett program som avbryts av annonser skall omges av sådana eller
av program som huvudsakligen vänder sig till barn.
8. Det första programmet i ett sammanhängande programblock får
avbrytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart efter program-
met.
9. Det sista programmet i ett sammanhängande programblock får av-
brytas av annonser, om det sänds sådana omedelbart före programmet.
277
LRF finner reglerna vara väl avvägda både från publikens och pro-
gramföretagets synpunkt.
Sveriges Marknadsförbund godtar de föreslagna reglerna om annons-
avbrott i program.
Enligt TU måste det vara rimligt att reklamreglerna utformas på ett
sådant sätt att programföretaget ges realistiska möjligheter att ta i an-
språk den tillåtna annonstiden. Det måste vara praktiskt möjligt att läg-
ga in annonstid även i ett programutbud som innehåller långa program.
En förutsättning för att avbryta program med annonser bör vara att det-
ta sker med största varsamhet och under hänsynstagande till det enskil-
da programmets karaktär och till publikens möjligheter att uppleva pro-
grammet. Detta framhålls också i förslaget.
Nordisk Television godtar förslaget och yttrar:
En av de viktigaste frågorna när det gäller lagstiftning och regelverk
för tv-reklam är hur annonserna får placeras in i programtablån. Denna
fråga är väsentlig för både programskapare, tittare, annonsörer och re-
klamfinansierade tv-kanaler
Många programskapare, i synnerhet när det gäller gestaltande pro-
duktion men också för vissa typer av faktaprogram, ser negativt pa att
deras program bryts för annonsering. De är oroade för att programmets
karaktär påverkas eller går förlorad. Lagstiftning och regelverk måste ta
hänsyn till den betydelse upphovsrättens ideella del (droit moral) har i
detta sammanhang.
För tittarna kan en alltför aggressiv placering av annonser bli irriter-
ande. Att undvika sådan irritation och ge tittarna möjlighet att uppleva
programmen ligger dock i tv-kanalens egenintresse och frågan bör där-
för ur denna synvinkel vara självreglerande.
Annonsörerna har ett självklart intresse av att deras budskap når en
så stor del av tittarna som möjligt. Detta leder naturligt till önskemål
om reklamavbrott placerade inne i programmen.
För en reklamfinansierad tv-kanal är en av de centrala frågorna att
finna en bra balans mellan programskaparnas, tittarnas och annonsörer-
nas intressen, en balans som ger kanalen möjlighet att utvecklas både
programmässigt och ekonomiskt.
Eftersom kanalen har reklam som enda intäktskälla är det viktigt att
lagstiftning och regelverk ger tillräckliga intäktsmöjligheter, både i kon-
kurrens med andra medier och med utlandsbaserade satellitkanaler med
sändning till Sverige.
Vi anser att utredningen i sitt förslag till lagstiftning om placering av
annonser i tv---satt upp regler som gör det möjligt för en reklamfi-
nansierad tv-kanal att både balansera ovannämnda parters intressen och
att driva en ekonomiskt bärkraftig verksamhet.
Vi accepterar huvudregeln om att annonser i första hand ska sättas
in i korta block mellan programmen. Vi anser vidare att de regler som
anger under vilka förutsättningar man kan avbryta program med an-
nonser är väl genomtänkta och lätta att tillämpa. Vi ser det som helt na-
turligt att "reklamen sätts in med varsamhet och under hänsynstagande
till det enskilda programmets karaktär och till publikens möjligheter att
uppleva programmet".
Filminstitutet instämmer i huvudregeln att annonser skall placeras i
pauserna mellan programmen.
Enligt samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universi-
tet förefaller utredningsförslaget rimligt. Nämnden fortsätter dock:
Genom att det kräver så många olika regler blir förslaget till lagtext
mycket tekniskt. Den svaga punkt som möjligen finns är att exemplen
förefaller bygga på dagens programtablåer och programformat. Men vad
som händer om dessa format ändras, t.ex. att serieprogram på 50 minu-
ter faktiskt delas i två och det därigenom blir en naturlig paus är
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
278
mycket svårt att överblicka. Utredningen saknar på denna punkt en dis-
kussion
Det allmänna intrycket är att regelverket är ytterst komplicerat vad
gäller hur och när annonser skall få läggas in (s. 208 ff ).
Hovrätten för Nedre Norrland vill ifrågasätta om det är nödvändigt
med den detaljrika regleringen rörande möjligheten att avtala om rätt
för programföretaget att avbryta program med annonser. Hovrätten an-
ser att det borde vara tillfyllest att i lag ge regeringen en föreskriftsrätt
för att inte onödigtvis tynga lagtexten.
Kabelnämnden yttrar:
I den föreslagna lagstiftningen förekommer termerna program, pro-
gramkanal, programblock och televisionsprogram utan närmare definitio-
ner, vilket kan skapa problem vid tillämpningen, framför allt om nuva-
rande definition av begreppet radioprogram i radiolagen kvarstår. Bland
annat blir det, vid bedömningen av om ett programföretag följer regler-
na om hur annonser får sättas in (10-14 §§ förslaget till lag om annon-
ser i televisionen), helt avgörande vad som räknas som ett program resp,
ett programblock. Programföretaget kan t.ex. hävda att ett programblock
börjar tidigare eller senare än vad kontrollmyndigheten anser, eller
t.o.m. att det är fråga om sinsemellan fristående program. Med gällande
definition av begreppet radioprogram medför även begreppet "mellan
programmen" motsvarande typ av t v ist igheter. De i förslaget angivna
tidsintervallerna torde förutsätta att det klart kan fastslås när ett pro-
gram börjar och slutar.
Enligt kabelnämndens mening finns en uppenbar risk för att avsak-
naden av närmare definitioner av dylika centrala begrepp i lagförslagen
kan komma att utnyttjas för att kringgå de uppställda reklamreglerna.
Exempelvis kan bestämmelserna i förslaget till lagom annonser i televi-
sionen, om program som huvudsakligen vänder sig till barn, leda till att
program bo lagen sätter in barnprogrammen som en del av ett program-
block som varar större delen av kvällen. De kan sedan hävda att pro-
grammet inte huvudsakligen vänder sig till barn, utan att annonser kan
sättas in enligt de generella regler som gäller för reklam. Samma förfa-
ringssätt är tänkbart då det gäller nyhetsprogram, program med religiös
förkunnelse etc.
Industriförbundet, SAK och Grossislförbundet Svensk Handel yttrar:
I fråga om de placeringsregler som bör gälla, delar vi den grundläg-
gande inställningen (s. 207) att annonserna skall sättas in med varsam-
het och hänsyn tas till programmets karaktär och till publikens möjlig-
heter att uppleva programmet. Huvudprincipen bör sålunda vara att re-
klam och andra annonser sänds mellan de egentliga programmen, så-
som också anges i TV-konventionen. Ett visst utrymme för programav-
brott bör dock lämnas, något som även utredaren föreslår. Härvid bör
man, enligt vår uppfattning, i stort kunna hålla sig till konventionens
normer. Utredaren har dock drivit detaljeringen ett gott stycke längre
och de föreslagna reglerna får en ganska byråkratisk karaktär; det kan,
menar vi, ifrågasättas om tittarintresset verkligen påfordrar en sådan
ordning.
Utredaren tycks utgå från att programbolaget skulle vilja ohämmat
fylla sändningarna med reklam. Vad publiken accepterar i form av an-
nonsmängd, avbrott m.m. sätter dock en gräns härvidlag. Inom ramen
för de grundnormer som konventionen uppställer (artikel 14), bör såle-
des bolaget kunna ges större frihet att utforma kompletterande place-
ringsregler än förslaget för närvarande medger.
Ett exempel kan vara utredarens föreskrift att ett program som av-
bryts av annonser måste omges av. annonser. Detta för att styra rekla-
men i första hand till pauserna. Även om annonseringen i huvudsak
skall ligga mellan programmen, bör enligt vår mening de avbrottsmöj-
ligheter som följer av lagen och avtalet kunna utnyttjas utan ytterligare
administrativa spärrar av detta slag.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
279
Ganska många remissinstanser anser å andra sidan att det inte alls Prop. 1990/91:149
bör vara tillåtet att avbryta ett program med annonser. Bilaga 2
Filminstitutet uttalar att största möjliga restriktivitet måste tillämpas
då det gäller att avbryta program för reklam.
Svenska kyrkans centralstyrelse anser att reklamavbrott i program bör
ske endast undantagsvis och att normalt all annonstid bör läggas i block
mellan programmen. Starka skäl talar också för att man helt förbjuder
reklamavbrott i nyheter, nyhetskommentarer eller religiös förkunnelse
eller i program som huvudsakligen vänder sig till barn.
Den i betänkandet redovisade undersökningen från Sveriges Radios
publik- och programforskningsavdelning (PUB) ger enligt centralstyrel-
sen underlag för kravet att alla annonser i televisionen, vid vilken tid de
än sänds, ska utformas med största hänsyn till barn och andra socialt ut-
satta grupper.
SFRISAMRAD uttalar att reklamen bör sättas in på ett sätt som så lite
som möjligt stör upplevelserna av de ordinarie programmen och visar
största möjliga respekt mot både upphovsmän och tittare. Det är en vik-
tig kulturpolitisk angelägenhet att upplevelser av t.ex. filmer, konserter,
opera- eller teaterföreställningar inte störs och splittras av reklaminslag.
Organisationerna anser att det finns större möjligheter att tillgodose
detta krav om reklamen begränsas till en av Sveriges Televisions kana-
ler, där reklamintäkterna endast blir en kompletterande inkomstkälla,
l ör det fallet föreslår organisationerna att
- huvudregeln blir att reklaminslagen enbart får sändas i block i pau-
serna mellan olika program, dock inte i pausen före eller efter ett barn-
program,
- inga program får avbrytas av reklaminslag med undantag för sport-
program eller liknande program med naturliga pauser inom program-
mets ram.
Om en självständig reklamfinansierad TV-kanal tillåts blir det enligt
SFR/SAMRÅD av ekonomiska skäl svårare att upprätthålla huvudregeln
konsekvent. För att undvika att en sådan kanal utarmas på långfilmer
och andra längre program föreslår organisationerna följande ytterligare
undantag från huvudregeln, nämligen attprogram som är längre än 45
minuter får brytas för reklam högst en gång, dock inte barnprogram,
gudstjänstprogram eller nyhetsprogram.
De remissinstanser som anser att det inte bör vara tillåtet att avbryta
ett program med annonser är socialstyrelsen, juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, konsumentverket, SR, TCO, Kl.YS, Svenska
Teaterförbundet, Svenska Journalistförbundet, SIF-klubben vid Sveriges
Radio-koncernen, RF, SRF och OFF; RF kan dock acceptera reklamin-
slag i naturliga pauser vid t.ex. idrottstävlingar.
SR hänvisar i fråga om sin syn på annonsavbrott till vad bolaget ytt-
rat över betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Bolaget påpekar att
detta betänkande inte behandlade frågan om annonsavbrott utifrån att
det skulle kunna bli tillåtet med annonssändningar för såväl SR-
280
koncernen som andra företag. SR vill framhålla det angelägna i att i så
fall samma regler kommer att gälla för samtliga företag.
Vissa av de remissinstanser som anser att det inte bör vara tillåtet att
avbryta ett program med annonser intar ståndpunkten att all reklam
skall placeras i block som sänds på en fast, i förväg tillkännagiven tid.
De instanser som anser att en sådan ordning bör gälla är socialstyrelsen,
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, konsumentverket,
Svenska Tealerförbundet och SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet yttrar:
I utredningen eller i lagförslaget nämns ingenting om att annonser
skall sändas pa fasta tider. Fakultetsnämnden anser att en sådan ordning
vore att föredra. Tittarna skall inte onödigtvis tvingas på annonser utan
höt beträffande dessa, liksom vad gäller övriga program av återkomman-
de typ, ha möjlighet att välja i förväg, l asta reklamtider ger också möj-
lighet att ta hänsyn till de föräldrar som inte vill att deras barn skall ta
del av reklam i tv. Detta slags hänsyn bör tas mot bakgrund av att det
inte ansetts möjligt att följa NEK-rapporten 1989:5 med avseende på för-
slaget att reklam inte bör förekomma före klockan 20.(10.
Konsumentverket anför att huvudkravet bör vara att tittaren inte skall
överraskas av reklaminslagen utan ha möjlighet att välja bort dem. Det-
ta uppnås säkrast genom att reklaminslagen samlas till vissa, i förväg
fastställda sändningstider. På så sätt framgår det redan av programtablån
var reklamen är placerad. Reklamen kan då även anmälas i programan-
nonseringen. Verket anser att huvudprincipen om att reklamen skall in-
placeras i block mellan programmen bör gälla även för företag utanför
Sveriges Radio-koncernen.
Filminstitutet avstyrker förslaget att det i ett program som är mellan
20 och 30 minuter långt skall vara tillåtet att göra annonsavbrott en
gång och att ett program som är längre än 30 minuter skall få avbrytas
av annonser en gång per påbörjad 30-minutersperiod. Gränsen bör sät-
tas avsevärt högre. Förslagsvis bör program under 45 minuters längd in-
te få avbrytas av reklam.
De möjligheter att göra annonsavbrott som Filminstitutet enligt det
anförda vänder sig mot finner också juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet vara olämpliga. Även SRF avstyrker dessa förslag.
Konsumentverket tar upp frågan om annonsavbrott i filmer och yttrar
om detta:
Det torde normalt ligga i tittarnas intresse att kunna följa filmer och
liknande program utan avbrott. TV-utredningen uttalade att om reklam
bara får placeras mellan programmen skulle det kunna medföra att pro-
gramplaneringen påverkas så att främst korta program sänds (SOU
1989:73). Verket ifrågasätter om denna farhåga är befogad. I vart fall bör
frågan om det störande momentet i avbrotten närmare utredas innan
förslaget genomförs. Det finns också anledning att ta hänsyn till upp-
hovsmännens inställning till att deras verk avbryts av reklam.
Även Filminstitutet är kritiskt när det gäller frågan om annonsavbrott
i filmer:
Vissa typer av program och ämnesområden är extra känsliga för re-
klamavbrott. l ör Filminstitutets del vill vi naturligtvis främst lyfta fram
spel- och dokumentärfilmer, där vi över huvud taget bestämt motsätter
oss reklamavbrott. Upplevelsen av dessa konstnärliga alster förstörs ge-
nom avbrott för annonser av mer eller mindre påträngande slag. Vi av-
styrker därför uttryckligen utredningens förslag att filmer som är längre
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
281
än 45 minuter ska få avbrytas av annonser en gång. Det är bättre att i
stället förlänga annonsutrymmet före och efter filmen. Utredningens
farhågor att förbud mot annonsavbrott i långfilmer skulle leda till ett
minskat intresse från programföretaget att visa långfilm anser Filminsti-
tutet vara kraftigt överdrivna.
Svenska Teaterförbundel vänder sig speciellt mot förslaget att tillåta
annonsavbrott i långfilmer och annan konstnärlig produktion.
Svenska kyrkans centralstyrelse känner tveksamhet inför förslaget att
tillåta ett fristående TV-företag att göra reklamavbrott i längre program,
som biograffilmer eller andra program som är eller förmedlar konstnär-
liga verk, vilka är avsedda att betraktas och avlyssnas som en helhet. Bå-
de upphovsmän och TV-tittare drabbas om programmen blir onaturligt
uppdelade.
Flera av de remissinstanser som vänder sig mot förslagen om annons-
avbrott i program åberopar som ett argument för sin ståndpunkt hänsyn
till upphovsmännens ideella rätt till sina verk Uttalanden av denna in-
nebörd gör juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, KLYS,
Svenska Teaterförbundel, SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen, SRF
och OFF.
Vad gäller bl.a. filmer kan enligt juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet mot bakgrund av 3 och 28 upphovsrättslagen
annonsavbrott ifrågasättas, om innehavaren av upphovsrätten inte på
förhand givit sitt tillstånd till avbrott.
KLYS yttrar:
Enligt 3 § URL får ett verk inte ändras så att upphovsmannens litter-
ära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks; ej heller får verket
göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant samman-
hang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.
Vart och ett av de nu redovisade kriterierna för intrång i den ideella
rätten aktualiseras för tillämpning av den föreslagna möjligheten att av-
bryta program med annonser. Det är oacceptabelt att Sveriges tillträde
till Europarådskonventionen skulle bidra till att det sker intrång i upp-
hovsmannens ideella rätt - den ideella rätt som är ett karaktäristiskt och
unikt särdrag för just upphovsrätten. Det kan inte vara ett intresse för
riksdag och regering som företrädare för public service-televisionen att
medverka till att upphovsmännens och de utövande konstnärernas inte-
gritet i programverksamheten på detta sätt urholkas.
Det finns som bekant i 3 § URL också en föreskrift som öppnar för
att upphovsmannen kan efterge sin idella rätt så vitt angår en till art
och omfattning begränsad användning av verket. Samtidigt är det en se-
dan gammalt etablerad princip på den svenska avtalsmarknaden inom
televisions- och filmområdet att de avtal som träffas innefattar att upp-
hovsmän och utövande konstnärer är bibehållna sin ideella rätt.
Det är oacceptabelt att Sveriges tillträde till Europarådskonventionen
skulle bereda marken för en ändrad och försämrad avtalsmarknad be-
träffande den ideella upphovsrätten.
SRF tillbakavisar mycket bestämt utredningens förslag om hur vissa
längre program skall tillåtas bli avbrutna av reklam och fortsätter:
Därvid värnar vi naturligtvis speciellt om visning av filmverk (spel-
film och dokumentär) och s.k. TV-teater, inspelad med elektronteknik.
Regissören för sådana verk har en upphovsrätt, som skulle kränkas (§ 3
Upphovsrättslagen) om hans/hennes verk skulle avbrytas av för verkets
innehåll, stil och tendens helt främmande element, vilket reklaminslag
skulle utgöra.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
282
OH yttrar: Prop. 1990/91:149
OFF har tidigare i olika sammanhang kritiserat den europeiska TV- Bilaga 2
konventionens reglering av avbrott för reklam/annonser. Vi har gjort
det med hänvisning till svensk och internationell upphovsrättslig lag-
stiftning om upphovsmannens ideella rätt. Avbrotten strider också mot
den kulturpolitiska målsättning och det grundlagsbud - RF 2:19 - som
tillförsäkrar upphovsmännen upphovsrätt. Det här betyder att varje av-
brott eller annat tekniskt ingrepp som görs i konstnärliga verk utan sär-
skild överenskommelse med upphovsmannen i varje enskilt fall utgör
en kränkning av den ideella rätten.
l ör oss är det obegripligt att man från svensk sida undertecknat den
europeiska TV-konventionen när ett tillämpande av den leder till in-
trång i eller kränkning av upphovsrätten.
Det är lika obegripligt att en statssekreterare på ett kulturdeparte-
ment - när han gör en utredning om reklamfinansiering av svensk tele-
vision - lägger fram förslag som medger avbrott i konstnärliga verk för
annonsinslag.
Det är slutligen obegripligt att jurister som arbetar fram förslag om
"lagstiftning för reklam i svensk television" fortsätter den här linjen
utan att särskilt utreda de upphovsrättsliga aspekterna. Varför tar man
sig friheten att låta upphovsmännen - redan hart trängda i en kommers-
ialiserad medievärld - med sina verk bli lockfåglar för annonsköparna?
Utredningen säger att avbrotten skall ske med varsamhet och under
hänsynstagande till programmets karaktär och avser då enbart publikens
upplevelsesituation. Han nämner inte varsamhet i förhållande till upp-
hovsmannen eller verket. Vem ska för övrigt utöva denna varsamhet
och hur ska brist på varsamhet beivras?
Den enda formen för varsamhet gentemot såväl publik som upp-
hovsman är att avbrott för annonser inte tillåts.
Tendensen att utesluta upphovsmännens intressen är tämligen ge-
nomgående i utredarens förslag.
När det gäller frågan om när reklamavbrott får ske, gör utredaren
alldeles godtyckliga graderingar av olika verk. Varför får en dokumentär
avbrytas efter 30 minuter men en långfilm efter 45 minuter?
Utredaren skriver också att en "begränsning till ett enda annonsav-
brott i en film som är längre än 45 minuter anser jag vara en rimlig
kompromiss mellan de olika önskemål som finns". Ilär ekar Sverker
Gustavssons egna ord i den nye utredarens mun - båda glömmer att låta
upphovsmännen delta i kompromissandet mellan publikens ovilja att
bli störd och annonsörernas ekonomiska intressen.
De båda utredarnas förhållningssätt redan på detta stadium är illavar-
slande för den ställning som upphovsrättsliga verk kan tänkas få i en
framtida svensk television. Hur ska det gå om inte ens de högsta tjänste-
männen på ett kulturdepartement månar om konsten, kulturen och
upphovsrätten?
Filminstitutet delar utredningens uppfattning att annonser med re-
klam inte bör få förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Detta förslag
tillstyrks också av Svenska kyrkans centralstyrelse, SFRISAMRAD och
SRF. Sveriges Marknadsförbund instämmer med tvekan i förslaget, me-
dan RF anser att det inte bör få förekomma reklam i anslutning till TV-
program för mindre barn.
Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel uttalar
om placeringsreglerna beträffande reklam till barn att försiktighet givet-
vis är påkallad med hänsyn till barns känslighet. Frågan är dock om in-
te de höga ambitionerna även här har tillåtits driva fram väl byråkratis-
ka normer. Det bör prövas om inte reglerna kan formuleras enklare.
Utgångspunkten bör vara de principer och normer som kommer till ut-
283
tryck i Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam/Råd
om reklam till barn.
Köpmannaförbundet uttalar kritik mot förslaget att annonser med re-
klam inte skall få förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn. Förbundet an-
ser det vara bättre att utgå från Internationella Handelskammarens
Grundregler för reklam.
Även Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté
uttalar i fråga om placeringsreglerna för reklam till barn att utgångs-
punkten bör vara Grundreglerna för reklam/Råd om reklam till barn.
Svenska Teaterförbundel finner det å andra sidan vara otillräckligt att
annonser med reklam inte skall få förekomma under annonstiden ome-
delbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till
barn. Förbundet anser att det bör vara förbjudet att sända reklam i an-
slutning till barn-, ungdoms- och familjeprogram. Förbundet fortsätter:
Om möjligheter ges att annonsera i anslutning till barn-, ungdoms-
och familjeprogram finns en risk att enbart program som når maximalt
antal tittare kommer att sändas och att barn och ungdom riskerar att al-
drig få tillgång till ett mångsidigt kulturutbud och program som vänder
sig till mindre eller speciella grupper eller som av TV-bolaget förväntas
intressera enbart vissa åldrar, specialintressen eller barn och ungdomar
ur hem med en viss kulturell eller etnisk bakgrund.
Televisionen har en sådan genomslagskraft att den, vad gäller kultur-
förmedling till barn och ungdom bör åläggas ett speciellt ansvar och in-
te bör styras av att till dessa grupper maximera antalet tittare.
Slb-klubben vid Sveriges Radio-koncernen anser att annonsering mås-
te förbjudas i anslutning till barn-, ungdoms- och familjeprogram för att
bättre skydda de svagaste och mest utsatta grupperna.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens bedömning: I stort sett kan TV-reklamen hanteras utan
marknadsföringsrättsliga särregler.
Stockholms tingsrätt yttrar att kärnan i vad utredningen här säger är
att den gällande marknadsrättsliga lagstiftningen är tillräcklig såvitt av-
ser bevakningen TV-reklamen. Tingsrätten delar helt denna bedömning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller att
utredningens förslag innebär att generalklausulen mot otillbörlig mark-
nadsföring i 2 § marknadsföringslagen blir huvudbestämmelsen också
för bedömning av TV-reklam. Nämnden fortsätter:
Fakultetsnämnden finner denna lösning lämplig. Det finns ingen an-
ledning att befara att inte det i Sverige sedan länge etablerade marknads-
rättsliga kontrollsystemet inte skulle kunna fungera också på TV-
reklamområdet. Marknadsföringslagen är redan i dag tillämplig på 1'V-
reklam som är riktad, helt eller delvis, till svenska TV-tittare. Det kan
påpekas att generalklausulens grundläggande otillbörlighetsnorm med
dess hänvisning till god affärssed är flexibel och möjliggör en nyanserad
284
tillämpning som bl.a. beaktar skillnader mellan olika reklammedier i
fråga om paverkan på mottagaren. Sannolikt kommer praxis att etablera
relativt stränga kriterier på TV-reklamområdet.
Industriförbundet, SAP och Grossislförbundet Svensk Handel delar gi-
vetvis utredarens bedömning. Organisationerna uttalar att övervakning
och normbildning inom marknadsföringslagens ram innebär samma
ordning som har etablerats för andra medier. Bedömningen kan då
också direkt repliera på redan fastställda och erkända principer, bl.a. de
som kommer till uttryck i Internationella Handelskammarens Grund-
regler för reklam. Samtidigt nås en betydande grad av flexibilitet och en
besvärande detaljreglering kan undvikas. Denna lösning har sålunda up-
penbara förtjänster och ligger f.ö. helt i linje med vad organisationerna
länge förordat.
Sveriges Marknadsförbunds grundinställning är att reklam i TV skall
lyda under samma regler som övrig reklam, dvs. marknadsföringslagen
och Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam. Vad
som är etisk praxis fastställs de facto av marknadsdomstolen.
Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté finner
utredningens förslag väl avvägt. Den brist på konkretion som känne-
tecknar marknadsföringslagens generalklausuler kompenseras bara del-
vis av marknadsdomstolens praxis. Den bristande konkretionen hos ge-
neralklausulerna motverkas emellertid av Grundreglerna för reklam,
som faktiskt har fungerat som utfyllande norm (tolkningsanvisningar)
till marknadsföringslagen.
Som utredningen påpekar kommer Grundreglerna att få en motsva-
rande funktion på TV-reklamens område. Sannolikt kommer man att
ställas inför en del för TV-reklamen specifika tolkningsproblem. Erfa-
renheterna från bl.a. Storbritannien indikerar detta. Grundreglerna kan
då erbjuda en ändamålsenlig utgångspunkt.
Nordisk Television delar utredningens uppfattning att marknadsför-
ingslagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring bör kunna få
en ändamålsenlig tillämpning när det gäller reklam i TV. Regelverket
för reklam i TV bör i alla avseenden så långt möjligt överensstämma
med de regler som gäller andra medier och andra former av marknads-
föring.
Stockholms tingsrätt och Annonsörföreningen anser att informations-
skyldigheten enligt 3 § marknadsföringslagen inte bör sträcka sig lika
långt för TV-reklam som för reklam i tryckta skrifter.
liarnmiljörådet uttalar att skyddet för barn i marknadsföringslagstift-
ningen är otillräckligt och därtill oprövat vad gäller TV-reklamen. Rå-
det kräver därför atl lagstiftningen ser över och anpassas till nya förhål-
landen.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Vad gäller den europeiska TV-konventionen anser rådet att hand-
läggningen av olämplig reklam till barn, exempelvis reklam med vålds-
inslag, är ytterst komplicerad och att sanktionsmöjligheterna är bristfäl-
liga. Rådet finner det mycket angeläget att ytterligare klargörande arbete
sker i denna komplicerade fråga.
285
Einligt konsumentverket bör det i en lagstiftning om TV-reklam ges
möjlighet att ålägga TV-företaget att sända tillrättalägganden (beriktigan-
den av vilseledande marknadsföring). Verket fortsätter:
TV-mediet har stor genomslagskraft och når många konsumenter.
Vilseledande eller direkt felaktiga påståenden bör rättas så snart det är
möjligt. Det är viktigt att tillrättaläggandet görs under motsvarande
sändningstid och att det i övrigt får minst samma uppmärksamhetsvärde
som del felaktiga inslaget. Erfarenheterna från den redovisning av Ra-
dionämndens fällande beslut som görs i våra riks-TV-kanaler är goda
och den redovisningsformen kan tjäna som förebild för beriktiganden
av vilseledande marknadsföring.
Det bör finnas möjlighet att förelägga företaget att sända en redovis-
ning av beslut meddelade av Radionämnden respektive Marknadsdom-
stolen, där företaget kritiseras i något avseende.
Charlotte Reimerson menar att det är naivt av utredningen att tro att
marknadsföringslagen räcker för att skydda konsumenterna mot otill-
börlig TV-reklam. Marknadsföringslagens vapen måste slipas och sank-
tionsmöjligheterna utökas väsentligt. Ett absolut konsumentkrav innan
TV-reklamen släpps lös är att det införs en ny för TV-reklam special-
skriven och mycket strängare marknadsföringslag. Övertramp skall kos-
ta företagen rejäla summor.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens forslag: I annonslagen föreskrivs följande. En annons med
reklam får inte vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos yngre
barn. I annonser med reklam får det inte förekomma personer eller fi-
gurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvud-
sakligen vänder sig till barn.
På grund av TV-mediets särskilda genomslagskraft menar även Stock-
holms tingsrätt att frågan om barns påverkan av reklam särskilt bör upp-
märksammas. I viss mån kan en bevakning ske inom ramen för mark-
nadsföringslagens begrepp otillbörlig marknadsföring. Tingsrätten delar
bedömningen att vid längre gående krav på reklam särskild lagstiftning
erfordras. I örslaget tillstyrks.
LRF anser förslaget vara motiverat.
Enligt Nordisk Television är de föreslagna reglerna rimliga. Reglerna
bör tillfredsställa den opinion som vill förhindra att TV-mediet används
för reklam till barn. Bolaget instämmer i att vad som föreslås är mer
adekvat än en regel om att reklaminslag inte får sändas under vissa tider
på dagen.
SRF ser positivt på förslaget om förbud mot reklam riktad till yngre
barn.
Svenska kyrkans centralstyrelse uttalar att regelverket genomgående
bör avse barn upp till 12 år. Med denna skärpning tillstyrker centralsty-
relsen förslaget att en annons med reklam inte får vara inriktad på att
fånga uppmärksamheten hos barn.
286
Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om det är meningsfullt att Prop. 1990/91:149
göra en åtskillnad mellan "yngre barn" (5 § i annonslagförslaget) och Bilaga 2
"barn" (6 §).
Enligt radionämnden saknas det tillräckliga skäl att göra skillnad
mellan "yngre barn" och "barn". För enkelhetens skull bör endera ål-
dersgränsen väljas.
Sveriges Reklamförbund befarar att uppdelningen i "yngre barn" och
"barn" kan medföra praktiska tillämpningssvårigheter.
DO påpekar att regeringen i en proposition till riksdagen har föresla-
git att Sverige skall ratificera FN:s barnkonvention och att med barn i
konventionen avses den som är under 18 år. DO frågar sig om det inte
vore rimligt att i TV-reklamsammanhang tillämpa barnkonventionens
definition av barn.
TU ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att införa en särskild
lagbestämmelse om förbud mot reklam riktad till yngre barn. De sär-
skilda regler om reklam till barn som återfinns i Internationella Han-
delskammarens Grundregler om reklam kompletterade med reglerna i
den europeiska TV-konventionen torde kunna ge garantier för att re-
klaminslag inte utformas på ett otillbörligt sätt.
Köpmannaförbundet anser att ett förbud mot reklam som fångar de
yngre barnens intresse kommer att innebära en rad gränsdragningspro-
blem. Det vore bättre att utgå från den typ av uppföranderegler som
återfinns i Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam.
Dessa ger i artikel 13 ett koncentrat av vad som bör iakttas vid reklam
som gäller barn.
Annonsörföreningen noterar med tillfredsställelse att det inte föreslås
något förbud mot att sända reklam före ett visst klockslag. Enligt fören-
ingen torde det dock leda till avsevärda lagtolkningsproblem att bestäm-
ma vilka annonser som skall anses vara inriktade på att fånga uppmärk-
samheten hos yngre barn. Tolkningsproblem kan också uppstå vad gäl-
ler uttrycken "som spelar en framträdande roll" resp, "huvudsakligen
vänder sig till barn". Vidare torde det leda till vissa komplikationer att
lagen använder både begreppet yngre barn (upp till 10 års ålder) resp.
barn (under 12 år). Enligt föreningen får marknadsföringslagen och In-
ternationella Handelskammarens Grundregler för reklam anses vara till-
räckliga föt att i huvudsak tillgodose behovet av att skydda barn. De sär-
skilda bestämmelser som utredningen förordar föreslås därför utgå.
Sveriges Marknadsförbund kan instämma i sakfrågan men anser att
det befintliga regelverket är tillräckligt. Det är praktiskt svårt med sär-
regler som tar sikte på olika åldersgrupper. Ämnets komplexitet visar
sig genom produkter som t.ex. cykelhjälmar, barntandborstar och refle-
xer, vilka har barn som viktiga målgrupper. Lagstiftningen bör helst in-
te helt omöjliggöra att dessa kan kommuniceras.
Kinnevik anser atl förslaget att en annons med reklam inte skall få
vara inriktad på att fånga uppmärksamheten hos yngre barn innebär ett
markant avsteg från internationell praxis. Bolaget anser att en svensk
reglering bör stå i samklang med vad som gäller internationellt och hän-
287
visar till Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam. Prop. 1990/91:149
Vidare har bolaget svårt att förstå skälen för att använda två olika ålders- Bilaga 2
bestämningar som ligger så nära varandra.
SFRISAMRAD anser att utredningens förslag bör skärpas på tre
punkter;
1. Förslagen kompliceras onödigt av att det förekommer två ålder-
gränser (under tio år och under tolv år). Tolvårsgränsen bör gälla i
samtliga fall.
2. Den i betänkandet redovisade undersökningen från Sveriges Ra-
dios publik- och programforskningsavdelning (PIJB) visar att andelen 3-
l()-åringar bland tittarna är hög under dagtid men minskar kraftigt efter
kl. 19.00. I linje med detta och vad som förordas i NEK-rapporten
1989:5 bör det gälla ett förbud mot att sända reklam i TV före ett visst
klockslag, förslagsvis kl. 19.00.
3. Av PUB-undersökningen framgår att 3-10-åringar ingår i TV-
publiken under alla tider på dygnet. Konsekvensen av detta måste bli att
all reklam i TV skall vara utformad på ett sådant sätt att den tar hänsyn
till barns och ungas särskilda känslighet.
Organisationerna föreslår därför att
- en annons med reklam inte skall få vara inriktad på att fånga upp-
märksamheten hos barn (under 12 år),
- reklaminslag inte skall få sättas in före eti bestämt klockslag, för-
slagsvis kl. 19.00,
- all reklam i TV skall vara utformad så att den tar hänsyn till barns
och ungas särskilda känslighet.
Svenska Teaterförbundel ser positivt på förslaget om förbud mot re-
klam riktad till yngre barn. Enligt förbundet bör dock förbudet utvidgas
till att omfatta reklam riktad till barn och ungdomar.
SIF-klubben vid Sveriges Radio-koncernen anser att förbudet mot re-
klam riktad till yngre barn måste utvidgas till att gälla även äldre barn
och ungdomar.
Socialstyrelsen delar utredningens bedömning att marknadsföringsla-
gens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring måste kompletteras
med ytterligare regler. Styrelsen anser dock att utredningen inte har be-
aktat att marknadsföringslagstiftningen inte kan täcka de nyanser i bud-
skapet som TV-reklam kan innehålla jämfört med annan reklam.
Styrelsen hänvisar till NEK-rapporten 1989:5 "Konsumentkrav på
TV-reklam till barn och unga" och föreslår att följande särskilda regler
införs:
1 Reklamen skall fylla särskilt höga etiska krav. Speciell aktsamhet
bör iakttas vid användning av ljud, ljus och andra tekniska effekter.
Kraven på saklighet och vederhäftighet bör vara högt ställda.
2 Det skall vara mycket tydligt när ett reklaminslag påbörjas och un-
der hela inslaget skall klart framgå att det är fråga om reklam. Rekla-
men skall sändas i block på fasta tider mellan program och anmälas i
programannonseringen.
3 Reklamen får inte antyda att barn eller unga får sämre status eller
utvecklingsmöjligheter om de inte har en viss produkt.
288
4 Uppgifter om produkter som även vänder sig till barn och unga Prop. 1990/91:149
måste vara speciellt sakliga vad gäller produktens storlek, värde, hållbar- o-, 7
het, prestationsmöjligheter och pris. ”
5 Reklam får inte innehålla uppmaning till barn och unga att påver-
ka någon att köpa en viss produkt. Inte heller får reklam innehålla ut-
fästelser om belöning till den som skaffar nya köpare.
6 Reklam får inte innehålla ord eller bild som avser farlig verksam-
het eller situationer där normala försiktighetsmått åsidosätts eller som
på annat sätt kan leda till ett farligt eller oansvarigt handlande. Om en
produkt inte bör användas utan att särskilda säkerhetshänsyn tas skall
detta uttryckligen anges i reklamen.
7 Reklam får inte innehålla inslag med våld eller som kan tolkas
som en stimulans till våld.
8 Barn skall inte medverka i reklam annat än när deras medverkan
är en naturlig del av den avbildade miljön eller när det är helt klart att
det är nödvändigt med deras medverkan för att beskriva hur produkten
skall användas.
Socialstyrelsen betonar också att det, särskilt när det gäller barn och
ungdomar, blir nödvändigt att väga upp reklaminslagen med intressanta
och sakligt upplysande program som ger vägledning om vad reklam och
annan marknadsföring syftar till. Sådana program skall, bl.a. på basis av
tittarfrågor, granska produkter och sätten att marknadsföra dessa.
tfarnmiljörådel godtar inte helt utredningens slutsatser av den i be-
tänkandet redovisade PUB-undersökningen. Trots de relativt sett låga
procentsatserna för barnens TV-tittande under kvällstid ser enligt rådet
ett stort antal barn på TV under andra tider än barnprogramtid. Rådet
kan inte dela åsikten att de föreslagna reglerna om reklamfrihet i och
runt sändningarna av barnprogram utgör ett tillräckligt effektivt skydd
för barn mot reklam.
Rådet föreslår
- att det inte får förekomma någon reklam riktad till barn under 14
år,
- att ingen reklam bör visas i TV före kl. 21.00 och
- att de regler för reklam till barn och unga som har föreslagits i
NIK-rapporten 1989:5 i sin helhet skall tillämpas som miniminivå på
all reklam som produceras för TV-sändningar.
Rådet efterlyser också restriktiva regler för s.k. product placement i
barn- och ungdomsprogram.
Konsumentverket anser i likhet med NEK-rapporten 1989:5 "Konsu-
mentkrav på TV-reklam till barn och unga" att reklam riktad till barn
under 14 år bör vara förbjuden. Mot bakgrund av att barn även påver-
kas av sådan reklam som inte speciellt riktar sig till barn bör reklam
över huvud taget inte få sändas då barn är en stor del av publiken. Ver-
ket anser därför att ingen reklam bör få sändas från kl. 6 till kl. 20.
Verket påpekar att gruppen barn enligt Internationella Handelskam-
marens Grundregler för reklam avser åldersgruppen upp till 14 år. Ver-
ket anser att utredningen inte har visat på något skäl att frångå denna
definition och finner det direkt olämpligt att göra en uppdelning mellan
yngre barn (under 10 år) och barn (under 12 år).
SkR/SAMRÅD tillstyrker förslaget atl det i annonser med reklam inte
skall få uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll
i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn.
289
19 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Sveriges Marknadsförbund uttalar att man när det gäller identifierbar-
heten hos reklam bör vara speciellt strikt vad gäller reklam till barn ef-
tersom barn har lätt att identifiera sig med idoler etc. Barn är dock
kräsna reklamkonsumenter. I)e kan notmalt urskilja ett reklaminslag
och förväntar sig att reklam skall vara informativ och underhållande,
l ör att inte i onödan utesluta halva svenska skädespelarkåren från att
medverka i reklaminslag bör det framför allt vara förväxlingsrisken som
väger tungt.
Också Industriförbundet, SAF och Grossistförbundet Svensk Handel
kommenterar denna regel. I.nligt organisationerna kan det från pro-
gramföretagets synpunkt, av bl.a. integritetsskäl, måhända finnas skäl till
sådana regler, kanske avseende fler kategorier och all TV-annonsering.
Organisationerna anser dock att man med fördel bör kunna överlämna
till programföretaget att självt ställa upp lämpliga normer och att lagreg-
leringen kan inskränkas till vad TV-konventionen kräver.
Konsumentverket finner det å andra sidan inte tillfredsställande att
endast personer som spelar "en framträdande roll" i televisionsprogram
som huvudsakligen vänder sig till barn diskvalificeras från reklammed-
verkan; det bör vara tillräckligt att personen eller figuren har anknytning
till ett sådant program.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens förslag: 1 radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse
rörande att utan hinder av den lagen gäller vad som föreskrivs i annan
lag om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen används
vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
I lagarna med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohold-
rycker resp, tobaksvaror tas det in nya bestämmelser som innebär att det
vid marknadsföring av en alkoholdryck eller en tobaksvara är förbjudet
att använda en kommersiell annons i televisionsprogram som ett pro-
gramföretagsänder med stöd av tillstånd enligt 5 § första stycket radiola-
gen.
Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget. Det förefaller helt riktigt att
generella förbud mot alkohol- och tobaksreklam i TV - på samma sätt
som i I kap. 9 § tryckfrihetsförordningen - regleras särskilt. Sådana för-
bud anses inte tryckfrihetsförordningen ge utrymme för och logiskt sett
därmed inte heller radiolagarna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttalar att det
synes välgrundat att komplettera radioansvarighetslagen på föreslaget
sätt efter mönster av 1 kap. 9 § punkt I tryckfrihetsförordningen. Som
utredningen konstaterar skulle det vara märkligt att göra en principiell
skillnad mellan reklam för alkohol och tobak i tryckt skrift och i andra
medier, exempelvis TV.
Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran också av
samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet, L.RF,
Sanna Satellite, Svenska kyrkans centralstyrelse, SFRISAMRAD och RF.
290
Sanna Satellite uppger att "Nordic Channel" har ett särskilt program- Prop. 1990/91:149
råd, som övervakar att bl.a. reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror, Bilaga 2
men även reklam som eventuellt kan anses stötande, ej sänds.
Socialstyrelsen vill starkt understryka utredningens uppfattning att
det inte bör få förekomma någon alkohol- eller tobaksreklam i TV. Sty-
relsen ifrågasätter dock behovet av uttryckliga tillägg i alkohol- och to-
baksreklamlagarna med hänsyn till att förarbetena gör klart att reklam i
radio eller TV strider mot det allmänna kravet om "särskild måttfull-
het" vid marknadsföring av alkohol och tobak.
Styrelsen betonar också vikten av att så långt möjligt hindra s.k. dold
reklam i fråga om alkohol och tobak. Som exempel nämns att tobaksin-
dustrin är en av de största sponsorerna av biltävlingar, vilket har sin
grund i att denna sport kring sig har den aura av manlighet, våghalsig-
het, spänning osv., som industrin också annars söker skapa kring sina
produkter. Tobaksindustrin sponsrar även andra evenemang som t.ex.
jazz- och popkonserter, konstutställningar, operor osv. Genom att varu-
märken exponeras i sådana sammanhang kan de även komma in i sport-
program och liknande utan att det direkt framgår att det rör sig om be-
tald märkesreklam.
Statskontoret anser att utredningens förslag inte går att samordna
med en EG-anpassning av reglerna.
Utredningens förslag: 1 en ny bestämmelse i radiolagen föreskrivs att etl
programföretag inte mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får
gynna ett kommersiellt intresse i programverksamheten.
Industriförbundet, SAF och Grossislförbundet Svensk Handel anser att
olika former av förtäckt reklam bör motverkas med kraft. Organisatio-
nerna tillstyrker därför förslaget. Förslaget tillstyrks också av SFR/ SAM-
RÅD.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uttalar att det
kan ifrågasättas om ordet "otillbörligt" är tillräckligt för att motverka
s.k. product placement i den egentliga programverksamheten.
TU konstaterar att den föreslagna regeln inte utesluter att vissa typer
av program ibland kan komma att sändas som annonser under annon-
stid och ibland som inslag i den vanliga programverksamheten. Beträf-
fande reklam för programföretagets egen kommersiella verksamhet får
förutsättas att sådan reklam på ett otillbörligt sätt gynnar ett kommersi-
ellt intresse, om den sänds i programverksamheten. Däremot skulle en
åsiktsannons kunna sändas även utanför annonstid om det skedde utan
291
vederlag. Detta kan motver kas genom en omformulering av ett av utred- Prop. 1990/91:149
ningens förslag (se ovan avsnitt 5.3). Bilaga 2
Såvitt radionämnden kan finna regleras genom den föreslagna be-
stämmelsen endast ett specialfall av vad som följer av kravet på opartisk-
het. Inga särskilda rättsverkningar är knutna till förbudet, och det synes
inte alls oundgängligen nödvändigt av lagtekniska skäl, t.ex. av hänsyn
till den europeiska TV-konventionen. lästmer framstår det som lagte-
kniskt överflödigt, l.nligt radionämnden behövs inte den föreslagna be-
stämmelsen; regeln om opartiskhet så som den hittills har tillämpats be-
träffande reklambetonat gynnande räcker fullt ut.
Utredningens förslag: l ör att lämnande av sponsorsmeddelande inte
skall anses strida mot kravet på opartiskhet och den föreslagna bestäm-
melsen om förbud mot gynnande av kommersiella intressen föreskrivs i
en ny bestämmelse i radiolagen att ett programföretag i fråga om någon
som har bekostat ett program helt eller delvis får lämna uppgift om vem
bidragsgivaren är.
l ör att ett programföretag skall kunna bli skyldigt att lämna spon-
sorsmeddelande införs också en ny bestämmelse i radiolagen om att det
i avtalet mellan staten och programföretaget får bestämmas om skyldig-
het för företaget att, om någon annan har bekostat ett program helt eller
delvis, lämna uppgift om vem bidragsgivaren är.
Industriförbundet, SAF och Grossislförbundet Svensk Ilandel delar
uppfattningen att annonsering och sponsorskap (sponsring) bör behand-
las som skilda företeelser och regleras på olika sätt. Organisationerna
vill allmänt understryka vikten av att kommande regler på sponsrings-
området utformas på ett sådant sätt att programbolagens integritet garan-
teras.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser inte att
det föreslagna lagregeln om bemyndigande att sluta avtal har fått en till-
fredsställande utformning. Det förefaller ovedersägligt att sponsrade pro-
gram kommer att gynna kommersiella intressen. Det torde därför vara
ett berättigat konsumentkrav att uppgifter därom skall lämnas i anslut-
ning till programmet. Den europeiska TV-konventionen kräver detta
(artikel 17:1).
RF anser att det i regler om sponsorskap bör införas en förpliktelse
för programföretaget att garantera rätt namn på det evenemang som
sänds - även om det innehåller sponsorns namn, t.ex. Skandia Cupen.
Det är just sponsorn som gör det möjligt att arrangera det program som
sänds.
Socialstyrelsen anser att det i radiolagen bör tas in en uttrycklig be-
stämmelse om att ett programföretag inte får sända program som helt el-
ler delvis har bekostats av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller
tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.
292
Harnmiljörådel efterlyser ett förbud mot mot sponsring av barn- och Prop. 1990/91:149
ungdomsprogram. Bilaga 2
Utredningens förslag: Demokratibestämmelsen i radiolagen formuleras
om Det föreskrivs att varje programföretag skall sända program, i vilka
företaget hävdar det demokratiska statsskickets grundidéer samt princi-
pen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet
och värdighet. Vidare föreskrivs att när det i ett program förekommer
inslag som motiverar det, skall programföretaget också hävda dessa prin-
ciper i samma program eller i anslutning till programmet.
Industriförbundet, SAF och Grossislförbundet Svensk Ilandel delar
uppfattningen att demokratibestämmelscn inte är lämpligt avfattad när
den, som blivit fallet, kan drivas i konflikt med informationsfriheten;
den bör därför modifieras på föreslaget sätt.
RF tillstyrker förslaget; förbundet delar uppfattningen att direktsända
sportevenemang inte är av den arten att programmen förmedlar ett
"odemokratiskt budskap" till TV-tittarna.
SR yttrar:
Utan att på något sätt ifrågasätta SR-koncernens skyldigheter att i
programverksamheten hävda de demokratiska grundidéerna och princi-
pen om alla människors lika värde välkomnar SR den föreslagna för-
ändringen. Denna syftar inte till att begränsa företagens självklara skyl-
digheter på detta område utan endast till att bekräfta lagrummets avsed-
da och faktiska innebörd. Och sålunda ge en tydlig anvisning om en än-
damålsenlig tillämpning med en rimlig praktisk avvägning mot andra
väsentliga intressen nämligen yttrande- och informationsfriheten och
SR-koncernens publicistiska oberoende.
Vad gäller den påtalade "svarta listan-problematiken" anser SR för-
slaget vara fullt godtagbart. Det görs klart att det i ett program får före-
komma uttalanden som är antidemokratiska eller företeelser som kan
uppfattas som ett stöd för antidemokratiska idéer, om detta bemöts med
avståndstaganden eller klargöranden i programmet eller i anslutning till
detta.
SR har dock invändningar mot formuleringen att "programföretaget
skall sända program i vilka företaget ..." etc. Demokratibestämmelsen
ligger till grund för den samlade programverksamheten och den bör en-
ligt bolaget inte manifesteras i särskilda enstaka program. Den föreslag-
na lydelsen ger dock utrymme för en tolkning som innebär att program-
företagen skulle ha skyldighet att sända särskilda program om demokra-
tins grundidéer. Därför föreslår SR följande formulering av första me-
ningen: "Programverksamheten som helhet skall präglas av och verka
för det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen ..." etc.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
ser att utredningens förslag reser två principiella frågor. Den ena är att
den nya formuleringen innebär ett påbud "att sända program", medan
bestämmelsens gällande lydelse bara talar om att "i programverksamhe-
ten hävda". Nämnden anser att förslaget snarast synes öppna för på-
293
tryckningar mot ett programföretag av det slag som utredningen vill
undvika och att gällande formulering är att föredra från yttrandefrihets-
synpunkt.
Den andra principfrågan är enligt nämnden vad uttrycket "det de-
mokratiska statsskicket" egentligen innebär. Med den påbjudande for-
mulering som föreslås är det viktigt att detta begrepp ges en något mera
konkret innebörd. Det som nu i förarbetena sägs om demokratiska
grundvärderingar ger föga ledning.
Stockholms tingsrätt finner inte att det skäl utredaren åberopat moti-
verar ett tillägg till bestämmelsen.
Radionämnden avstyrker att den föreslagna bestämmelsen införs.
Nämnden vill till en början understryka demokratibestämmelsens själv-
ständiga värde. Aven om den i visst hänseende är en modifiering av kra-
vet på opartiskhet har den en betydelse som går långt därutöver när det
gäller grunderna för statsskicket, rasism, jämställdhet mellan män och
kvinnor, skildringar av våld mot människor och annat. Det synes natur-
ligt att med den nuvarande lagtexten kräva att programföretagen gener-
ellt skall hävda de idéer och principer del här är fråga om.
När det gäller frågan om 1-N:s s.k. svarta lista vidhåller nämndens
majoritet sin ståndpunkt. I yttrandet uttalas dock att det här föreligger
en principiell motsättning mellan nämnden och Sveriges Television som
inte bör bli bestående. Nämnden delar därför utredningens uppfattning
att riksdagen bör ta ställning till hur frågan skall lösas för framtiden.
Nämnden fortsätter:
När det gäller bevakningen av kvinnokonferensen kan radionämn-
den inte inse att programföretagets och radiolagsutredningens kritik är
principiellt berättigad. Hur en princip tillämpas i ett enskilt fall kan
självfallet alltid diskuteras. Radionämnden har alltid varit utomordent-
ligt försiktig med att kritisera programföretagen för underlåten bevak-
ning i olika hänseenden. Det behövs dock en viss granskning i efter-
hand av hur programföretagen uppfyller sin rapporteringsskyldighet
och en sådan har också skett i vissa fall. Självfallet kan den bara gälla
mer betydelsefulla eller omfattande händelser eller företeelser. Nagon
gräns mellan vad granskningen i delta hänseende får respektive inte får
avse torde emellertid inte kunna dras lagstiftningsvägen. Gränsdragning-
en bör ske i tillämpningen. Huruvida radionämnden vid sin granskning
tillämpar demokratibestämmelsen eller någon annan bestämmelse synes
sakna principiellt intresse.
Även om statsmakterna skulle biträda radiolagsutredningens stånd-
punkter i de nu angivna hänseendena synes den föreslagna lagtexten gå
långt utöver syftena med ändringen. Med den utformning som lagtexten
getts innebär den ett radikalt brott mot den nuvarande demokratibe-
stämmelsens princpiella innebörd och synes dessutom leda till i sak me-
ningslösa resultat.
Enligt den föreslagna lydelsen skulle programföretagen inte - som är
fallet nu - ha någon övergripande skyldighet att fördöma rasism, våld
och brutalitet eller att hävda jämställdhet mellan män och kvinnor. Det
skulle endast finnas en obestämd skyldighet att sända program i vilka
programföretagen "hävdar det demokratiska statsskickets grundidéer
samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi-
skans frihet och värdighet". Med frågan om jämställdhet mellan män
och kvinnor som utgångspunkt konstaterar radionämnden att det inte
längre skulle vara möjligt att pröva huruvida programverksamheten
inom t.ex. ett speciellt ämnesområde präglats av en strävan atl hävda
jämställdhet. Radionämndens beslut från 1987 rörande alltför bristfällig
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
294
bevakning av kvinnosport skulle sålunda sakna lagligt stöd enligt den Prop. 1990/91:149
föreslagna bestämmelsen. ,
Vidare innehåller förslaget att när det i program förekommer inslag
som motiverar det, programföretaget skall hävda de angivna principerna
i samma program eller i anslutning till programmet. Det har exempelvis
förekommit programinslag om vilka radionämnden ansett att de på
grund av sitt kvinnoföraktande och fördomsbefrämjande innehåll inte
borde ha sänts i den utformning de fått. Det skulle självfallet vara me-
ningslöst att - om inte sändningen sker i något alldeles speciellt syfte -
godta att sådana inslag sänds under förutsättning att de försetts med en
kritisk kommentar från programföretagets sida. Radiolagsutredningen
har säkerligen ej heller avsett något sådant. Resultatet synes emellertid
följa av den föreslagna lagtextens ordalydelse.
Radionämnden har bifogat några exempel på sin tillämpning av de-
mokratibestämmelsen.
Nämndledamoten Bengt Wernersson har i en skiljaktig mening an-
sett att nämnden bort yttra:
När det gäller frågan om FN:s svarta lista föreligger en principiell
motsättning mellan radionämnden och Sveriges Television som inte bör
bli bestående. Nämnden kan därför för sin del ansluta sig till utredning-
ens uppfattning (s. 174 x) att frågan om demokratibestämmelsens räck-
vidd hör underställas riksdagen och finner det följdriktigt att utredning-
en av detta skäl föreslår en ändring av bestämmelsen.
Kritisk mot radiolagsutredningens förslag är även humanistiska
utbildnings- och forskningsnämnden vid Göteborgs universitet. Nämnden
anser att utredningen utanför sitt uppdrag har gett sig i kast med uppgif-
ten att stympa demokratibestämmelsens räckvidd. Detta beror enligt
nämnden på utredningsuppdragets art, som har varit att finna regler
som är tillämpliga oavsett om reklam-TV hanteras inom Sveriges Radio-
koncernen eller av ett annat företag. Allt tydligare avtecknar sig kontu-
rerna av det fristående företaget med andra - mindre - skyldigheter än
de nuvarande i fråga om opartiskhet. Det verkligt betänkliga är emeller-
tid att de rättsliga likhetskraven leder till en uppmjukning också av de
ursprungliga programföretagens skyldigheter.
Utredningens förslag: 1 radiolagen införs en ny bestämmelse som säger
alt staten får träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för före-
taget att sända ett mångsidigt programutbud.
Radionämnden har inget att erinra mot förslaget.
Utredningens förslag: I radiolagen införs en ny bestämmelse som säger
att staten får träffa avtal med ett programföretag om skyldighet för före-
taget att vid utövande av sändningsrätten ta hänsyn till ljudradions och
televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programs ämnen
och utformning samt tiden för programs sändande.
295
Som angetts i avsnitt 6.1 har radionämnden - för att motverka att det Prop. 1990/91:149
under annonstid sänds inslag som ger uttryck för ras- eller könsfördo- Bilaga 2
mar - lanserat den den lagtekniska lösningen att förevarande bestämmel-
se får avse också sådana frågor. Den närmare avgränsningen av bestäm-
melsens tillämplighet kan enligt nämnden vara svår att göra i teorin och
den bör överlämnas till den praktiska tillämpningen. Vägledande utta-
landen av lagstiftaren vore självfallet dock av stort värde.
Utredningens förslag: Radionämnden skall efterhandsgranska om ett
programföretag som i televisionen sänder reklam mot vederlag har iakt-
tagit bestämmelserna i annonslagen. Nämnden skall också efterhands-
granska om ett från Sveriges Radio-koncernen fristående TV-företag har
utövat sändningsrätten i enlighet med radiolagen och avtalet mellan sta-
ten och företaget.
Stockholms tingsrätt tillstyrker att radionämnden får granska även
hur ett fristående programföretag efterlever regler av radiorättslig art.
SFR/SAMRAl) delar bedömningen att betald reklam i svensk televi-
sion måste leda till en utvidgad radionämndsgranskning, oavsett vilket
företag som svarar för de reklamfinansierade sändningarna.
Enligt radionämnden ter det sig självklart att, om en fristående IV-
kanal skall iaktta krav på opartiskhet och saklighet, granskningen av
hur dessa krav efterlevs bör skötas av radionämnden. Mer diskutabelt är
vem som skall ha hand om nytillkommande granskningsuppgiftei,
främst att diskriminering ej sker av annonsöret och att föreskrifter om
mängden annonser och hur annonser får sättas in efterlevs. Båda upp-
gifterna är emellertid företrädesvis av radiorättslig art och synes främ-
mande föt marknadsdomstolen. Att inrätta ett helt nytt granskningsor-
gan för dessa uppgifter framstår inte meningsfullt Radionämnden är
därför beredd att åta sig dem.
Statskontoret yttrar:
Radiolagsutredningens analys utgår från hur reklamen inom svensk
marksändande television i framtiden skall regleras och hur ansvaret
skall utkrävas. Statskontoret tycker av flera skäl att detta är olyckligt.
Utgångspunkten bör i stället vara att reklam inom televisionsområdet
skall behandlas på samma sätt som reklam inom andra media. Detta för
att utnyttja kompetensen inom detta specialområde på effektivast möjli-
ga sätt. Varje annan lösning innebär någon typ av dubblering av denna
kompetens.
Företagens arbete med reklam och marknadsföring ingår i viss ut-
sträckning som delar i brett upplagda reklamkampanjer, där i princip
samma budskap i stort sett i samma utformning förs ut i olika medier,
dagstidningar, fackpress, affischer och biografreklam. Den senare kan
manga gånger vara identisk, dvs. samma reklamfilm sänds i TV och före
filmvisning på bio.
296
Statskontoret anser därför att annonserna oeh annonsinnehållet bör Prop. 1990/91:149
granskas skilt från radionämndens granskning av hur resp. TV-företag Bilaga 2
efterlever kravet på opartiskhet. Själva innehållet i annonserna bör
granskas av marknadsdomstolen oberoende av om TV-reklam kommer
att sändas av Sveriges Television eller ett företag som står utanför Sveri-
ges Radio-koncernen. Marknadsdomstolens granskning bör även omfat-
ta de särskilda reglerna om innehållet i TV-reklam, dvs. begränsningar
för reklam som riktar sig i första hand till barn, samt riktlinjerna för
marknadsföringen av alkohol och tobak.
Statskontoret bygger sitt ställningstagande på bl.a. följande.
l ör det första skulle den av utredningsmannen föreslagna vidgningen
av radionämndens nuvarande uppgifter kräva att denna kompletteras
med sakkunskap vad gäller marknadsföringslagen och särskilt dess ge-
neralklausul. Detta leder i sin tur till att samhället bygger in samma
kompetensprofil i flera myndigheter och ökade kostnader. För det and-
ra är marknadsdomstolen en domstol i den bemärkelse som den europe-
iska gemenskapen inom många områden ställer krav på till skillnad mot
radionämnden som följer den svenska förvaltningstraditionen med tjäns-
temannabeslut inom traditionellt ämbetsverk.
Några remissinstanser kommenterar det förhållandet att utredning-
ens förslag i fråga om sanktioner mot överträdelser av radiorättsliga reg-
ler inte innebär någon ändring i förhållande till gällande ordning.
Radio nämnden yttrar på denna punkt:
I likhet med radiolagsutredningen anser radionämnden att nämnden
inte nu bör få andra möjligheter till sanktion mot ett programföretag än
den rätt nämnden har att slå fast att programföretaget har överträtt lag
eller avtal. Det hittillsvarande systemet har med något undantag visat sig
tillräckligt i fråga om programföretagen inom Sveriges Radio-
koncernen. Det kan antas att en fristående tredje TV-kanal blir så ange-
lägen om sitt sändningstillstånd att förhållandena inte kommer att bli
annorlunda beträffande ett sådant programföretag. Skulle framtida erfa-
renheter visa motsatsen, kan andra sanktionsmöjligheter övervägas då.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet fäster uppmärk-
samheten på att samtidigt som det föreslås ett flertal materiella regler
om förbud mot annonser med viss utformning, ingenting sägs om sank-
tioner vid överträdelser av bestämmelserna.
Kabelnämnden efterlyser för lindrigare fall av regelöverträdelser
mindre ingripande sanktionsmöjligheter än den möjlighet som staten i
dag har att säga upp avtalet med ett programföretag. Utan ytterligare
sanktionsmöjligheter finns en risk för att kontrollmyndigheten får svårt
att upprätthålla lagstiftningens intentioner. Nämnden vill framhålla
möjligheten att införa någon form av sanktionsavgift och fortsätter:
En sådan sanktion måste utformas så att den inte kommer i konflikt
med censurförbudet i radiolagen. Någon konflikt torde inte uppkomma
om kontrollmyndigheten ges befogenhet att exempelvis påföra avgift
som påföljd för en konstaterad överträdelse i ett redan sänt program. En
höjning av avgiften om överträdelsen upprepas torde inte heller stå i
konflikt med nämnda censurförbud, så länge avgiftsuttaget grundas på
en bedömning av redan sända program.
Enligt SFR/SAMRÅD visar erfarenheter från andra länder - Kanada
och Storbritannien nämns som exempel - att sanktioner för överträdel-
ser av bestämmelserna både kan behövas och utformas på ett effektivt
sätt. Organisationerna anser det viktigt att det finns kännbara sanktioner
för att de nya bestämmelserna skall få avsedd verkan.
297
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens bedömning: I första hand bör även den praktiska övervak-
ningen av de föreslagna reglerna om TV-reklam som vänder sig till barn
ankomma på radionämnden.
Stockholms tingsrätt uttalar att utredningen under denna rubrik pe-
kar på delvis svårlösta kompetenskonflikter som kan uppkomma mellan
radionämnden, KO och marknadsdomstolen. Tingsrätten delar de syn-
punkter som framförs.
Konsumentverket har inte något att erinra mot utredningens bedöm-
ning. Konsumentverket/KO har alltid möjlighet att med stöd av mark-
nadsföringslagen granska och ingripa mot vilseledande TV-reklam. Vid
prövning enligt marknadsföringslagen tas hänsyn till om marknadsför-
ingsåtgärden strider mot annan lagstiftning.
Industriförbundet, SAF' och Grossislförbundet Svensk Handel finner
den fördelning av uppgifter mellan radionämnden, KO och marknads-
domstolen som utredaren argumenterar för vara ändamålsenlig.
Utredningens förslag: I en ny bestämmelse i radiolagen föreskrivs att ett
programföretag på uppmaning av radionämnden skall tillställa nämn-
den en sådan upptagning som företaget är skyldigt att göra enligt de sär-
skilda yttrandefrihetsrättsliga reglerna. Om programföretaget inte rättar
sig efter en sådan uppmaning, kan nämnden förelägga vite.
SKRISAMRÅl) tillstyrker förslaget.
Radionämnden vill understryka att den föreslagna bestämmelsen in-
galunda medför att nuvarande bestämmelse i avtalet mellan staten och
varje programföretag blir överflödig. Nämnden fortsätter:
1 den föreslagna bestämmelsen regleras nämligen bara upptagning av
program medan avtalsbestämmelsen täcker också annat "material som
nämnden anser sig behöva för sin granskningsverksamhet". Någon änd-
ring härvidlag i sak synes utredningen inte ha åsyftat, skäl härför har i
vart fall inte redovisats (s. 247 ff. och 275 m), och en sådan ändring är
heller inte motiverad. 1 sammanhanget kan det finnas skäl att instämma
i utredningens uttalande (s. 249 m) att en upptagning naturligtvis bör
lämnas tillbaka så snart behov av den inte längre finns med den kom-
pletterande kommentaren att sådant behov bl.a kan bestå i att vid en
betydligt senare tidpunkt kunna ta fram en upptagning i ett principiellt
viktigt ärende för jämförelses skull eller vid utbildning och information
om nämndens verksamhet och praxis.
SR yttrar:
I den föreslagna paragrafen ges Radionämnden lagstöd för sin rätt att
erhålla kopior av sända program. Bestämmelsen härom i programbola-
gens avtal med staten förs över till radiolagen.
Med hänsyn till att programbolagens åliggande ges en mycket katego-
risk utformning i lag anser SR det motiverat att i lag även ange de om-
ständigheter under vilka nämnden kan påfordra programkopior och fö-
relägga vite. I tydlighetens intresse bör det sålunda anges att nämnden
endast kan utfärda ett åläggande i fråga om program som kan hänföras
298
till ett diariefört granskningsärende. Med detta avtar även något av den
upphovsrättsliga problematik som är förenad med att överlämnande av
program utgör allmän handling.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Utredningens bedömning: Radioansvarighetslagen skall gälla också för
sändningar av ett nytt reklamsändande TV-företag.
Stockholms tingsrätt delar uppfattningen att radioansvarighetslagen
skall gälla även för ett fristående reklamsändande företag.
ALB tillstyrker bedömningen och konstaterar med tillfredsställelse
att sändningarnas innehåll därmed kommer att bevaras åt eftervärlden
enligt vad som föreskrivs i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrif-
ter och ljud- och bildupptagningar. Enligt ALB har det stor betydelse
för forskningen att en ny TV-kanal kan dokumenteras redan från star-
ten, något som tyvärr inte har varit möjligt för andra nya medier som
närradio eller satellit-TV. ALB framhåller emellertid att det, om en
tredje TV-kanal blir verklighet, är nödvändigt att arkivet ges tillräckliga
resurser för att kunna spara sändningsband som ligger så nära original-
kvaliteten som möjligt och för att kunna katalogisera materialet på en
tillräckligt detaljerad nivå.
SR har inget att erinra mot bedömningen.
Utredningens förslag: I radioansvarighetslagen införs en ny bestämmelse
som innebär att vad som föreskrivs i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
också gäller i fråga om annonser i TV och att vad som i lagrummet sägs
om tryckfrihetsbrott i stället skall avse yttrandefrihetsbrott.
Stockholms tingsrätt tillstyrker i linje med vad som sagts i fråga om
överensstämmelsen mellan tryckfrihetsrätten och radiorätten att det i ra-
dioansvarighetslagen införs en bestämmelse som motsvarar 7 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen.
SR har inget att erinra mot förslaget.
Utredningens forslag: Det väsentliga i radioansvarighetslagens tillämp-
ningsförordning tas in i radioansvarighetslagen. Detta medför att till-
lämpningsförordningen kan upphävas.
299
I nya bestämmelser i radioansvarighetslagen föreskrivs: Prop. 1990/91:149
* Ett programföretag skall göra en upptagning av varje program som Bilaga 2
sänds och bevara denna minst sex månader från sändningen. Rätt att
kostnadsfritt ta del av en sådan upptagning och få en utskrift av vad som
har yttrats i programmet har JK och - i princip - en enskild som anser
attett yttrandefrihetsbrott mot honom har begåtts i programmet eller att
han har lidit skada på grund av ett yttrandefrihetsbrott i programmet.
* Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra
någon av sina skyldigheter enligt föregående punkt skall dömas till bö-
ter eller fängelse i högst ett år. JK är åklagare i mål om ansvar för så-
dant brott.
Aven Stockholms tingsrätt har uppfattningen att delar av radioansva-
righetslagens tillämpningsförordning bör tas in i själva lagen.
JK påpekar att förslaget inte innehåller någon motsvarighet till nuva-
rande bestämmelser i 5 § första stycket tillämpningsförordningen, enligt
vilka skall antecknas bl.a. namn, födelsetid och bostadsadress beträffan-
de sådan medverkande i ett program som själv kan bli ansvarig för ytt-
randefrihetsbrott. JK är tveksam till utredningens ståndpunkt att det in-
te torde vara nödvändigt med uttryckliga föreskrifter om detta och anser
att det är av värde med ett uttryckligt lagstöd för anteckningsskyldighe-
ten.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet uppmärksam-
mar att inget särskilt sägs om rätt att kostnadsfritt ta del av upptagningar
av program (inklusive utskrifter) för KO eller en näringsidkare som
önskar föra talan mot reklamprogram enligt marknadsföringslagen.
Enligt konsumentverket bör inte bara JK och en enskild som anser att
det i ett program har förekommit ett yttrandefrihetsbrott mot honom
utan också konsumentverket ges rätt att utan kostnad ta del av program-
företagets upptagningar av program och få utskrifter av vad som har ytt-
rats.
SR delar utredningens allmänna synpunkter om att till radioansva-
righetslagen bör föras över de väsentligaste delarna av tillämpningsför-
ordningen och att denna sedan kan upphävas. Enligt SR bör dock pro-
gramföretagen inte ha någon skyldighet att tillhandahålla utskrifter av
program. Bolaget fortsätter:
Såväl JK:s som enskilda målsägares intressen synes bli bäst tillgodo-
sedda om programmet tillhandahålls i den form i vilket det offentlig-
gjorts. Ur alla synpunkter torde ett ljudband eller ett videoband ge den
mest rättvisande uppfattningen om ett yttrandes straffrättsliga valör och
det sammanhang i vilket det fällts, vilket inte sällan är av stor betydelse
för bedömningen. Till saken hör även att uppspelningstekniken numer
är så allmänt spridd hos allmänheten att det inte föreligger något fak-
tiskt behov av den skriftliga formen. SR vill därför förorda att program-
företagens skyldigheter inte skall omfatta utskrifter.
Majoriteten i SR:s styrelse har även erinringar mot hur utredningen
utformat förslaget till lagfäst rätt för JK att ta del av s.k. referensinspel-
ningar. Styrelsemajoriteten yttrar:
Med hänsyn till att denna rätt nu föreslås stadfäst i lag och därtill
straffsanktionerad bör det även i lagen anges under vilka omständighe-
ter rätten kan utövas och ohörsamhet beivras. Såsom bestämmelsen nu
föreslås utformad ges intrycket att JK har en i det närmaste generell rätt
300
att utkräva programkopior eller utskrifter för vilket som helst ändamål Prop. 1990/91:149
t.ex. för utredning om annat än yttrandefrihetsbrott i radioprogram. Rilaea ?
Detta är självfallet inte avsikten och det finns därför enligt SR goda skäl °
för en precisering även på denna punkt.
Styrelsemajoriteten anser att JK:s rätt bör begränsas till sådana fall
då "programmet kan hänföras till ett diariefört ärende om yttrandefri-
hetsbrott i ett programföretags program".
Styrelseledamoten Anders Björck delar inte denna uppfattning. Han
anser att JK kan ha goda skäl att först ta del av inspelat material och
därefter bestämma om ett formellt ärende skall läggas upp.
12.1.1 Lagens rubrik
Enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har lagen in-
te ett så brett innehåll som rubriken närmast anger. Nämnden anför att
marknadsföringslagen blir huvudlagen för bedömning av TV-annonsers
utformning och tillåtlighet och förordar att det med hänsyn härtill över-
vägs om det inte i annonslagen bör göras en hänvisning till marknads-
föringslagen.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet an-
ser att även regler för regional och lokal -TV borde inkluderas i en lag
som avser "annonser i televisionen"; alternativt borde lagen kanske be-
nämnas "lag om annonser i nationell television".
12.1.2 Inledande bestämmelse
1 §
Radionämnden tar upp formuleringen att lagen gäller för ett programfö-
retag som "sänder reklam mot vederlag". Det kan enligt nämnden ifrå-
gasättas om lagens tillämplighet bör knytas till vad som sänds och inte
till det förhållandet att programföretaget i fråga har träffat avtal med
visst innehåll eller motsvarande.
12.1.3 Definitioner
2 §
Stockholms tingsrätt förordar att den föreslagna definitionen av reklam i
radiolagen också tas in i annonslagen.
301
12.1.4 Vad som får sändas under annonstid m.m.
3 §
Prop. 1990/91:149
Bilaga 2
Enligt radionämnden synes uttrycket "kommersiell" i punkt 2 sakna
självständig betydelse. Om så är fallet bör det utgå.
6 §
Hovrätten för Nedre Norrland anser det vara lämpligare att använda ut-
trycket "barn under 12 år" i stället för endast ordet barn.
8 §
Stockholms tingsrätt tillstyrker paragrafen.
6 §
Stockholms tingsrätt tillstyrker hänvisningen i fjärde stycket till 8 § an-
nonslagen.
Radionämnden uttalar att det från lagteknisk synpunkt framstår som
egendomligt att bestämmelsen i fjärde stycket hänvisar till en lagsom är
tillämplig beträffande programföretag som "sänder reklam mot veder-
lag" (jfr nämndens synpunkt på 1 § i förslaget till annonslag).
SR uttalar att tredje stycket principiellt sett hänger samman med det
inledande stycket och föreslår att stycket får följa direkt efter detta.
8 §
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den före-
slagna definitionen av "reklam" i I § radiolagen i kombination med vad
som föreslås i förevarande paragraf kommer att innefatta en skillnad i
förhållande till kommersiella meddelanden i tryckt skrift. Beträffande
tryckta skrifter är marknadsföringslagen i princip tillämplig också på så-
dant som inte är marknadsföring i just kommersiell annons. Även pro-
motion i redaktionella avsnitt torde i princip falla under lagens tillämp-
ningsområde. Den föreslagna regleringen vad gäller TV-reklam innebär
att även s.k. sponsrade program endast kommer att kunna bedömas av
radionämnden, men inte av marknadsdomstolen. Denna effekt ter sig
diskutabel.
2 a §
Stockholms tingsrätt tillstyrker paragrafen.
302
3a § Prop. 1990/91:149
JK förordar att också bestämmelserna i 5 § första stycket tillämpnings- Bilaga 2
förordningen förs in i paragrafen.
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker
2 8
Stockholms tingsrätt tillstyrker det föreslagna tillägget.
12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror
2 §
Stockholms tingsrätt tillstyrker det föreslagna tillägget.
303
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § I denna lag finns föreskrifter om annonser i televisionen. Lagen
gäller för ett programföretag som sänder televisionsprogram med stöd av
tillstånd enligt 5 § första stycket radiolagen (1966:755) och som sänder
reklam mot vederlag; lagen gäller dock inte sökbar text-TV.
Definitioner
2 § Med reklam avses i denna lag detsamma som i radiolagen
(1966:755). Vidare avses med
annonslid: sändningstid i televisionen som inleds och avslutas av en
särskild ljud- och bildsignatur som markerar att programföretaget under
den angivna tiden i huvudsak sänder på uppdrag av andra,
annons: ett televisionsprogram som sänds under annonstid.
Vad som får sändas i annonser m.m.
3 § Under annonstid får det endast förekomma
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programfö-
retaget att sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och
3. programglimtar.
4 § Av en annons skall framgå i vems intresse den sänds.
I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte
uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram
som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.
5 § Annonser får inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiö-
sa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.
6 § En annons med reklam får inte syfta till att fånga uppmärksamhe-
ten hos yngre barn.
I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer
som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakli-
gen vänder sig till yngre barn.
7 § Programföretaget får inte diskriminera någon som begär att företa-
get skall sända en annons.
304
Annonsvolymen och hur annonser får sättas in i sändningarna Prop. 1990/91:149
8 § Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent
avse annonser. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00
och kl. 24.00.
Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annon-
ser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio
minuter.
9 tj Annonstiden vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, se-
dan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har från-
räknats.
10 § Annonser skall sättas in mellan programmen. Annonser med re-
klam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller
efter ett program som huvudsakligen vänder sig till yngre barn.
Utan hinder av första stycket första meningen får annonser avbryta ett
program, om de sätts in
1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i
pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser
för publiken,
2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där
varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; an-
nonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden ome-
delbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder
sig till yngre barn.
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
305
20 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)'
dels att 1,5 samt 6-8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6aoch 7 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1
I denna lag förstås med
radiosändning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilkas frekvenser är lägre än
3 000 gigahertz och vilka utbreder
sig i rymden utan särskilt anord-
nad ledare,
rundradiosändning: ra-
diosändning som är avsedd att tas
emot direkt av allmänheten, om
sändningen inte är avsedti endast
för en sluten krets, vars medlem-
mar är förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på
eller se sändningen,
trådsändning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
trådsändning,
Föreslagen lydelse
§
I denna lag förstås med
radiosändning: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilkas frekvenser är lägre än
3 000 gigahertz och vilka utbreder
sig i rymden utan särskilt anord-
nadledare,
r u n d r a d i o s ä n d n i n g: ra-
diosändning som är avseddatt tas
emot direkt av allmänheten, om
sändningen inte är avsedd endast
för en sluten krets, vars medlem-
mar är förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på
eller se sändningen,
t r å d s ä n d n i n g: ljud, bild
eller annat meddelande som sänds
med hjälp av elektromagnetiska
vågor vilka är bundna vid särskilt
anordnad ledare,
sändare: anordning för ra-
diosändning (radiosändare) eller
trådsändning (trådsändare),
mottagare: anordning för
mottagning av radiosändning eller
tråd sändning.
'Lagen omtryckt 1986:1209.
306
Nuvarande lydelse
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt.
Föreslagen lydelse
radioprogram: radio-
sändnings eller trådsändnings in-
nehåll, om detta består av annat
än, utom angivande av namn eller
källa, enkla meddelanden om tid,
väderlek, nyheter eller dylikt.
reklam: elt radioprogram som
är avsett alt främja en näringsidka-
res avsättning av en vara, en tjänst
eller någon annan nyttighet.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
5 §
För rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning krävs
tillstånd av regeringen.
För rätt att här i landet sända radioprogram i trådsändning krävs till-
stånd av regeringen, om sändningen sker till bostäder och når fler än
100 bostäder.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket (pro-
gramföretag) avgör ensam vad som
skall förekomma i sändning som
företaget anordnar med stöd av
tillståndet. Härvid skall program-
företaget iaktta bestämmelserna i
6 § och 7 § andra stycket.
Tillstånd ges för viss lid.
Varje innehavare av tillstånd en-
ligt första eller andra stycket (pro-
gramföretag) avgör ensam vad som
skall förekomma i en sändning
som företaget anordnar med stöd
av tillståndet. Härvid skall pro-
gramföretaget iaktta föreskrifterna i
6 §, 6 a § och 7 § andra stycket.
Eli programföretag som i televisio-
nen sänder reklam mot vederlag
skall också iaktta föreskrifterna i la-
gen (1991:000) om annonser i
televisionen.
6 §
Programföretags rätt på grund av tillstånd enligt 5 § första eller andra
stycket skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vid-
sträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och
televisionen.
307
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Programföretag skall i program-
verksamheten hävda det demokra-
tiska statsskickets grundidéer samt
principen om alla människors lika
värde och den enskilda männi-
skans frihet och värdighet.
För programföretag skall i övrigt
gälla vad som föreskrivs i avtal
mellan regeringen och företaget. I
sådant avtal får som villkor för rätt
alt sända radioprogram på grund av
tillstånd enligt 5 första eller andra
stycket las in
1. föreskrift om skyldighet atl
sända beriktigande och genmäle,
2. föreskrift till skydd för enskilds
privatliv,
3. föreskrift om förbud mot kom-
mersiell reklam och mot program
som bekostas av annan än program-
företag,
Programföretaget får inte i pro-
gramverksamheten mot vederlag el-
ler annars på ett otillbörligt sätt gyn-
na ett kommersiellt intresse. Pro-
gramföretaget får dock i fråga om
någon som har bekostat ett program
helt eller delvis lämna uppgift om
vem bidragsgivaren är.
Programföretaget skall sända pro-
gram, i vilka förelaget hävdar det
demokratiska statsskickets grund-
idéer samt principen om alla män-
niskors lika värde och den enskil-
da människans frihet och vä-
rdighet. När det i ett program före-
kommer inslag som motiverar del,
skall programföretaget också hävda
dessa principer i samma program el-
ler i anslutning till programmet.
Denna paragraf gäller inte för så-
dana annonser som avses i lagen
(1991:000) om annonser i tele-
visionen. Den gäller inte heller för
annonser och liknande med-
delanden i sökbar text-TV.
6 a §
Övriga villkor för programföreta-
gets sändningsrätt skall tas in i en
avtal mellan regeringen och
företaget. I detta avtal får del be-
stämmas om skyldighet för pro-
gramföretaget att
1. sända genmälen och be-
riktiganden,
2. i programverksamheten respek-
tera den enskildes privatliv,
3. sända ett mångsidigt program-
utbud,
308
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
4. föreskrift om skyldighet att på
begäran av myndighet sända med-
delande till allmänheten, och
5. föreskrift om skyldighet att sända
redogörelse som avses i 7 § andra
stycket.
Radionämnden granskar om
programföretags rätt på på grund
av grund av tillstånd enligt 5 § för-
sta eller andra stycket har utövats i
enlighet med 6 § och avtalet mel-
lan regeringenoch företaget. Rege-
ringen meddelar närmare bestäm-
melser om radionämndens verksam-
het.
4. ta hänsyn till ljudradions och
televisionens särskilda genomslags-
kraft när del gäller programmens
ämnen och utformning samt liden
för sändning av programmen,
5. på begäran av myndighet sända
meddelande till allmänheten, och
alt
6. sända redogörelse som avses i 7
§ andra stycket.
/ avtalet får del också bestämmas
om skyldighet för programföretaget
alt
1. inte sända reklam mot vederlag
eller program som någon annan har
bekostat helt eller delvis,
2. endast under annonslid i televi-
sionen sända reklam mot vederlag
eller program mot betalning, och atl
3. om någon annan har bekostat
ett program helt eller delvis, lämna
uppgift om vem bidragsgivaren är.
§
Radionämnden övervakar genom
granskning i efterhand om ett
programföretags rätt på grund av
tillstånd enligt 5 § första eller and-
ra stycket utövas i enlighet med 6
§ och avtalet mellan regeringen
och företaget. Genom sådan
granskning övervakar nämnden
också om ett programföretag som i
televisionen sänder reklam mot
vederlag iakttar föreskrifterna i la-
gen (1991:0()0) om annonser i tele-
visionen.
309
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Om det föreskrivs i avtal mellan
regeringen och programföretag
skall företaget sända redogörelse
för beslut av radionämnden, i vil-
ket företaget förklarats ha brutit-
mot bestämmelser i denna lag eller
i avtalet mellan regeringen och före-
taget.
Om det har bestämts i avtalet
mellan regeringen och programfö-
retaget, skall företaget sända redo-
görelse för beslut av ra-
dionämnden, i vilket företaget för-
klarats ha brutit mot föreskrifter i
denna lag, mot vad som har avta-
lats eller mot föreskrifterna i lagen
om annonser i televisionen.
Regeringen meddelar närmare fö-
reskrifter om radionämndens verk-
samhet.
1 a §
Programföretaget skall på uppma-
ning av radionämnden tillställa
nämnden en sådan upptagning av
ett program som avses i 10 § första
stycket radioans varighelslagen
(1966:756). Om programföretaget
inte rättar sig efter en sådan uppma-
ning, får nämnden förelägga vite.
8 §
Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller
föreskriva förhandsgranskning av radiosändningars innehåll och ej hel-
ler förbjuda en radiosändning på grund av dess innehåll. Detsamma gäl-
ler i fråga om trådsändningar.
I fråga om trådsändningar för of-
fentlig förevisning av filmer och vi-
deogram gäller dock sådant förbud
som avses i första stycket endast
om
I fraga om tradsändningar för
visning av filmer och videogram
vid allmän sammankomst eller of-
fentlig tillställning gäller dock så-
dant förbud som avses i första
stycket endast om
310
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
1. sändningen är en vidaresänd-
ning av en rundradiosändning el-
ler av en sändning från en satellit i
fast trafik eller
2. sändningen är en egen-
sändning som också sker till bostä-
der med stöd av tillstånd enligt 5
§ andra stycket eller i enlighet
med bestämmelserna i lagen
(1985:677) om lokala kabelsänd-
ningar.
1. sändningen är en vida-
resändning av en rundradiosänd-
ning eller av en sändning från en
satellit i fast trafik eller
2. sändningen är en egen-
sändning som också sker till bostä-
der med stöd av tillstånd enligt 5
§ andra stycket eller i enlighet
med bestämmelserna i lagen
(1985:677) om lokala kabelsänd-
ningar.
Med vidaresändning och egensändning förstås i denna paragraf
detsamma som i lagen om lokala kabelsändningar.
Bestämmelserna i första och andra styckena hindrar inte
förhandsgranskning eller sändningsförbud i fråga om bild som återger
Sverige eller del därav och som innehåller upplysning av betydelse för
rikets försvar.
I fråga om andra trådsändningar
för offentlig förevisning av filmer
och videogram än sådana som av-
ses i andra stycket gäller fö-
reskrifterna i förordningen
(1959:348) med särskilda bestäm-
melser om biografföreslällningar
m.m.
I fråga om andra trådsändningar
för visning av filmer och video-
gram vid allmän sammankomst el-
ler offentlig tillställning än sådana
som avses i andra stycket gäller fö-
reskrifterna i lagen (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer
och videogram.
I fråga om marknadsföring gäller
föreskrifterna i marknadsföringsla-
gen (1975:1418), lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av alkoholdrycker, lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror
och produktsäkerhetslagen
(1988:1604).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
311
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 9 § närradiolagen (1982:459) skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
l ör närradio gäller inte 6 och 7 l ör närradio gäller inte 6-7 a
radiolagen (1966:755). radiolagen (1966:755).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
312
4 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1981:508) om radiotidningar skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §'
l ör radiotidningar gäller inte 6 l ör radiotidningar gäller inte
och 7 radiolagen (1966:755). 6-7 a §§ radiolagen (1966:755).
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
1 Senaste lydelse 19X3:495.
313
5 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1985:677) om lokala kabelsänd-
ningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
l ör lokala kabelsändningar gäl- l ör lokala kabelsändningar gäller
ler inte 6 och 7 $$ radiolagen inte 6 och 7 a £$ radiolagen
(1966:755). (1966:755).
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
1 I agen omtryckt 1985:1056.
314
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att det i radioansvarighetslagen (1966:756) skall
införas två nya paragrafer, 2 a oeh 2 b §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Utan hinder av denna lag gäller
vad som föreskrivs i annan lag om
förbud mot kommersiell annons i
den mån annonsen används vid
marknadsföring av alkoholhaltiga
drycker eller tobaksvaror eller vid
marknadsföring till barn.
2b §
Vad som föreskrivs i 7 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen om all gär-
ningar inte skall anses som tryckfri-
helsbroll, därför atl de begås genom
meddelanden där del brottsliga är
dolt, gäller också i fråga om
1. sådana annonser som avses i
lagen (1W 1:000) om annonser i
televisionen,
2. sökbar text-TV.
Vad som i den angivna fö-
reskriften sägs om tryckfrihetsbrott
skall därvid i stället avse yttran-
defrihetsbrott.
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
315
7 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:460) om ansvarighet för när-
radio skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller yttrandefriheten i ljudradioprogram som sänds med
stöd av närradiolagen (1982:459).
Föreskrifterna i 2 §, 5 § andra
stycket, 7 § första, tredje och fjärde
styckena samt 8-9 a radio-
ansvarighetslagen (1966:756) är
tillämpliga på radioprogram som
anges i första stycket. Därvid skall
vad som sägs om radioprogram,
programföretag och radioansvari-
ghetslagen i stället avse program
som anges i första stycket,
sammanslutningar som har till-
stånd att sända närradio samt den-
na lag. I frågor som inte behandlas
i de angivna föreskrifterna i radio-
ansvarighetslagen eller i denna lag
gäller vad som föreskrivs i andra
författningar.
Föreskrifterna i 2 §, 2 a 5 §
andra stycket, 7 § första, tredje och
fjärde styckena samt 8-9 a §§
radioansvarighetslagen (1966:756)
är tillämpliga på radioprogram
som anges i första stycket. Därvid
skall vad som sägs om radiopro-
gram, programföretag och radio-
ansvarighetslagen i stället avse pro-
gram som anges i första stycket,
sammanslutningar som har till-
stånd att sända närradio samt den-
na lag. I frågor som inte behandlas
i de angivna föreskrifterna i radio-
ansvarighetslagen eller i denna lag
gäller vad som föreskrivs i andra
författningar.
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
316
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:521) om ansvarighet för
radio- och kassettidningar
dels att 16 § skall ha följande lydelse,
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
dels alt det i lagen skall införas
lydelse.
Nuvarande lydelse
16
liestämmelserna i 2, 3, 6, 8 och 9
10 § andra stycket, 11, 12, 14
och 15 §§ gäller också den del av
en radio- eller kassettidning som
innehåller en sammanställning av
material ur två eller flera radio- el-
ler kassettidningars förlagor, vilkas
ägare samverkar härom, samt upp-
gifter om hur sammanställningen
har disponerats. Därvid skall vad
som sägs om ansvarighet enligt 5
eller 7 § i stället avse ansvarighet
enligt 20 eller 21 § såvitt gäller
yttrandefrihetsbrott i denna del av
radio- eller kassettidningen.
Denna lag träder i kraft den I juli
en ny paragraf, 2 a §, av följande
Föreslagen lydelse
2 a §
Ulan hinder ut' denna lag gäller
vad som föreskrivs i annan lag om
förbud mot kommersiell annons i
den män annonsen används vid
marknadsföring av alkoholhaltiga
drycker eller tobaksvaror.
§
Föreskrifterna i 2-3, 6, 8 och 9
§§, 10 § andra stycket, 11, 12, 14
och 15 gäller också den del av
en radio- eller kassettidning som
innehåller en sammanställning av
material ur två eller flera radio- el-
ler kassettidningars förlagor, vilkas
ägare samverkar härom, samt upp-
gifter om hur sammanställningen
har disponerats. Därvid skall vad
som sägs om ansvarighet enligt 5
eller 7 § i stället avse ansvarighet
enligt 20 eller 21 § såvitt gäller
yttrandefrihetsbrott i denna del av
radio- eller kassettidningen.
1991.
317
9 Förslag till Prop. 1990/91:149
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lo-
kala kabelsändningar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreskrifterna i 2 §, 5 § andra
stycket, 7 § första, tredje och fjärde
styckena samt 8-9 a radioansva-
righetslagen (1966:756) är tillämp-
liga på radioprogram som anges i
1 § andra stycket. Därvid skall vad
som sägs om radioprogram, pro-
gramföretag och radioansvarighets-
lagen i stället avse program som
anges i 1 § andra stycket, den som
bedriver egensändningar respekti-
ve denna lag.
Föreslagen lydelse
2 §
F öreskrifterna i 2 §, 2 a §, 5 §
andra stycket, 7 § första, tredje och
fjärde styckena samt 8-9 a §§ ra-
dioansvarighetslagen (1966:756) är
tillämpliga på radioprogram som
anges i 1 § andra stycket. Därvid
skall vad som sägs om radiopro-
gram, programföretag och radioan-
svarighetslagen i stället avse pro-
gram som anges i I § andra
stycket, den som bedriver egen-
sändningar respektive denna lag.
F örsta stycket gäller inte program eller delar av program som består i
en direktsändning av en dagshändelse eller av en sådan gudstjänst eller
offentlig tillställning som anordnas av någon annan än den som bedri-
ver egensändningen. Inte heller gäller 5, 6 och 8 denna lag sådana
program eller delar av program.
I frågor som inte behandlas i de angivna föreskrifterna i radioansva-
righetslagen eller i denna lag gäller vad som föreskrivs i andra författ-
ningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
318
Härigenom föreskrivs att 22 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära oeh konstnärliga verk skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 a
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
I lar företag som avses i 22 § för-
sta stycket rätt att i utsändning
återgiva verk, må företaget för att
säkerställa framtida bevisning om
innehållet i program upplaga verket
på anordning genom vilken det
kan återgivas. Ilar sådan upptag-
ning dokumentariskt värde, må den
bevaras i arkiv som avses i lagen
(1978:487) om pliktexemplar av
skrifter och ljud- och bildupptag-
ningar.
Upptagning som avses i första
stycket får utnyttjas endast för be-
visändamål, om ej annat följer av
22 c §.
1 lar företag som avses i 22 § för-
sta stycket rätt att i utsändning
återge verk, får företaget också ta
upp verket på en anordning genom
vilken det kan återges, om detta
sker
1. för att säkerställa framtida be-
visning om utsändningens innehåll
eller
2. för atl det behövs för atl en
statlig myndighet skall kunna fullgö-
ra sina uppgifter när del gäller all i
efterhand utöva tillsyn över utsänd-
ningsverksamheten.
Har sådan upptagning som avses i
första stycket dokumentariskt värde,
får den bevaras i arkiv som avses i
lagen (1978:487) om pliktexemplar
av skrifter och ljud- och bildupptag-
ningar.
Upptagning som avses i första
stycket får utnyttjas endast för än-
damål som anges där, om ej annat
följer av 22 c §.
Denna lag träder i kraft den I juli 1991. Den skall tillämpas även på
verk som har kommit till före ikraftträdandet. Vad som föreskrivs om
verk gäller också framföranden som avses i 45 §.
1 Införd genom 197X:-I88.
319
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:763) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttagas vid marknadsföring av al-
koholdryck. Därvid gäller särskilt
att reklam- eller annan marknads-
föringsåtgärd ej får företagas som
är påträngande eller uppsökande
eller som uppmanar till bruk av
alkohol.
Föreslagen lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av al-
kohol skall särskild måttfullhet
iakttas vid marknadsföring av alko-
holdryck. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan mark-
nadsföringsåtgärd inte får företas
som är påträngande eller uppsö-
kande eller som uppmanar till
bruk av alkohol.
Vid marknadsföring av alkohol-
dryck får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas
kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryck-
frihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen
för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock
ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för så-
dan dryck.
Denna lag träder i kraft den I juli 1991.
320
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser
om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
2 §
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tagas vid marknadsföring av tobak-
svara. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan mark-
nadsföringsåtgärd ej får företagas
som är påträngande eller uppsö-
kande eller som uppmanar till
bruk av tobak.
Föreslagen lydelse
Med hänsyn till de hälsorisker
som är förbundna med bruk av to-
bak skall särskild måttfullhet iakt-
tas vid marknadsföring av tobak-
svara. Därvid gäller särskilt att
reklam- eller annan marknadsfö-
ringsåtgärd inte får företas som är
på trängande eller uppsökande el-
ler som uppmanar till bruk av to-
bak.
Vid marknadsföring av tobaksva-
ra får inte användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisions-
program.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
321
21 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 149
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-05
Prop. 1990/91:149
Bilaga 4
Närvarande: f.d. regeringsrådet Eskil Hellner, justitierådet Eredrik Ster-
zel, regeringsrådet Björn Sjöberg.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1991 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Hjelm-Wallén beslutat inhämta la-
grådets yttrande över förslag till
1. lag om annonser i televisionen,
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
3. lagom ändring i närradiolagen (1982:459),
4. lagom ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar,
5. lagom ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar,
6. lagom ändring i radioansvarighetslagen (1966:756),
7. lagom ändring i lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio,
8. lag om ändring i lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- oeh
kassettidningar,
9. lag om ändring i lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala ka-
belsändningar,
10. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk,
11. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföi ing av alkoholdrycker,
12. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.
l örslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tor
Bergman.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Allmänna synpunkter
1 remissen föreslås lagändringar som avses göra det tillåtet att ta in kom-
mersiell reklam i sådana rundradioprogram i television, som efter kon-
cession av regeringen radiosänds utan satellitmedverkan eller trådsänds,
dvs. "marksänds" för att använda ett i remissen förekommande uttryck
som inte är definierat i radiolagen (1966:755). Vidare skall i samma
slags sändningar tillåtas vissa annonser som inte är kommersiell reklam,
dock endast under förutsättning att programföretaget också sänder re-
klam mot vederlag.
l ör ljudradio och egensändningar i kabelnät föreslås inga ändringar i
fråga om reklam. Satellitsändningar, vare sig de tas emot direkt av all-
mänheten eller kabeldistribueras av en mottagande operatör, berörs ej
heller.
Lagrådets granskning skall enligt 8 kap. 18 regeringsformen (RE) av-
se bl.a. frågan om ett remitterat lagförslag är så utformat att lagen "kan
antagas tillgodose angivna syften". Vidare skall granskningen avse hur
förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt. I)es-
.322
sa uppgifter aktualiserar för lagrådet ett behov av att i ett lagstiftnings- Prop. 1990/91:149
ärende som det förevarande få en mera bestämd utgångspunkt för Bilaga 4
granskningen. Avsaknaden av ett auktoritativt politiskt ställningstagande
i de aktuella TV-frågorna har stundom varit besvärande.
I remissen är det praktiskt taget enbart TV-reklamens möjligheter att
vara en inkomstkälla som bildar bakgrund till ställningstagandena på
olika punkter. Med utgångspunkt i att det är det ekonomiska syftet som
i första ledet skall tillgodoses är det tydligt att lagstiftningen måste vara
så utformad att reklamsändningarna får ett värde och därmed blir efter-
frågade. Restriktioner på reklamsändningarna i syfte att slå vakt om
andra intressen försämrar uppenbarligen inkomstmöjligheterna.
Avvägningen mellan de intressen som restriktionerna avser att skyd-
da och det ekonomiska intresset får förutsättas ha skett när de olika re-
striktionerna utformats.
Det hinder som gällande lag reser mot reklam i marksänd television
är föreskriften i 6 § radiolagen om att rätten att sända rundradiopro-
gram skall utövas opartiskt. Detta hinder föreslås i remissen bli genom-
brutet genom att föreskriften i ett tillägg till samma paragraf förklaras
inte gälla annonser enligt den samtidigt föreslagna lagen om annonser i
televisionen.
Remissens förslag ger emellertid anledning till avsevärt vidare syn-
punkter på den radiorättsliga lagstiftningens struktur och inpassning i
stort i vårt rättssystem. Inte minst påkallas det av RF:s regler om yttran-
defriheten och av det förslag till yttrandefrihetsgrundlag som framlagts i
prop. 1990/91:64.
Införandet av möjlighet att sända reklam mot vederlag i televisionen
förändrar också förutsättningarna för programföretags verksamhet. Lag-
ändringen kommer att möjliggöra att programföretag etableras utan att
det allmänna svarar för eller deltar i finansieringen. Därmed framträder
radioprogram som medier för yttrandefriheten av principiellt samma
slag som det tryckta ordet och andra medier. Dock finns här den
mycket viktiga skillnaden att programföretag inte får sända sina pro-
gram utan regeringens tillstånd, som med nuvarande ordning kan för-
bindas med villkor. Dessa villkor avser inte bara tekniska och adminis-
trativa förhållanden utan gäller också programinnehållet. Till formen
för denna reglering av programinnehållet återkommer lagrådet i det föl-
jande.
I detta sammanhang vill lagrådet också med eftertryck framhålla att
den radiorättsliga lagstiftningen numera präglas av svåröverskådlighet
och svårtillgänglighet. Detta är en nästan ofrånkomlig följd av att ett
från början enkelt regelsystem tid efter annan byggts på med regler för
nya situationer. Påbyggnaden i det föreliggande lagärendet med ytterli-
gare en lag om annonser i televisionen förbättrar inte läget i systema-
tiskt hänseende.
Ett iögonfallande drag i den nuvarande ordningen är de dubbla kon-
cessionssystem som radiolagen innehåller. Sålunda gäller ett till-
ståndstvång för innehav eller användning av radiosändare (§ 2 ). Med
detta tillgodoses bl. a. intresset av fördelning och ordning i utnyttjandet
av tillgängliga frekvenser för olika ändamål. Tillståndsprövningen an-
kommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (te-
leverket). Detta tillståndstvång saknar i och för sig intresse i förevarande
sammanhang. Viktigt är däremot det tillståndstvång enligt 5 § som gäller
323
sändning av rundradioprogram, dvs. ljudradio-och televisionsprogram Prop. 1990/91:149
avsedda för allmänheten. Tillståndsprövningen här ankommer på rege- Bilaga 4
ringen utan delegationsrätt. Eftersom det inte är fråga om "föreskrifter
som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att
sprida eller mottaga yttranden" (2 kap. 13 § tredje stycket RE) blir till-
ståndstvånget att anse som en begränsning av yttrandefriheten. Därmed
måste RF:s regler om förutsättningarna för begränsningar av denna iakt-
tas. De reglerna innefattar vittgående restriktioner som anges i 2 kap. 12
och 13 §§. I detta sammanhang tar lagrådet upp kravet på lagform för
begränsningar.
Frågan kan ställas om nu tillämpad ordning, till vilken remissens
förslag om ändring i radiolagen ansluter, verkligen är förenlig med RF:s
krav på lag och har stöd i den yttrandefri hetsgrundlag som föreslagits
riksdagen. Sålunda hänvisar 6 a § radiolagen beträffande de villkor, med
vilka en koncession att sända radioprogram kan förenas, till avtal mel-
lan regeringen och programföretaget. Sådana villkor är, som nämnts,
enligt såväl den nu gällande som den föreslagna lagtexten ingalunda av
enbart teknisk och administrativ natur utan kan innefatta - och gör det
också i gällande avtal med de existerande programfretagen - en reglering
av innehållet i rundradioprogrammen.
Det bör uppmärksammas att, förutom de nu föreslagna allmänna
reglerna för reklam, endast opartiskhets- och saklighetskraven samt
skyldigheten att hävda demokratiska värden är omedelbart lagstadgade.
Övriga villkor, som alltså kan tas in i avtal, anges i lagen enbart genom
vad som får uppfattas som en uppräkning av ämnen; se den föreslagna
6a §. Några av dessa ämnen har angivits allmänt, som exempelvis att
"sända ett mångsidigt programutbud", vilken rubrik avses täcka vad
som i nu gällande avtal med varje programbolag utgör två omfattande
paragrafer med uppräkningar av specifika verksamhetsmål resp, ämnen
för programmen (remissen avsnitt 3.9.4). Andra är otydliga till sin sakli-
ga innebörd och lånar sig således till olika uttolkningar. Detta gäller ex-
empelvis det nu föreslagna, att programföretaget kan förpliktas "ta hän-
syn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det
gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av
programmen".
Det allmänna har med detta system åstadkommit inskränkningar i
yttrandefriheten i den koncessionerade programverksamheten. Resulta-
tet har nåtts genom avtal och inte i form av lag som RF kräver. Avtals-
formen sanktioneras emellertid av lagen som också anger i vilka hänse-
enden avtalet får reglera programinnehållet. Vid bedömningen av frågan
om ordningen är godtagbar från grundlagssynpunkt bör också beaktas
att avtalsformen inte framstår som ett instrument för en överenskom-
melse mellan likvärdiga parter i ett läge när det allmänna ensamt till-
handahåller de ekonomiska resurserna för programverksamheten. Reali-
teten får nog sägas vara att avtalet uttrycker det allmännas direktiv för
verksamheten.
Med den rådande ordningen skall jämföras RF:s krav på lagform för
yttrandefrihetsinskränkningar, till yttermera visso utbyggt med en sär-
skild möjlighet att fördröja behandlingen av lagförslag om begränsning
av yttrandefriheten.
1 remissen anses att RF:s krav på lag för begränsningarna av yttran-
defriheten - att fråga är om sådana ifrågasätts inte i remissen, se bl.a. av-
.324
snitt 3.9.4 - är uppfyllt genom att radiolagen hänvisar till avtalsformen Prop. 1990/91:149
och anger de ämnen som får regleras avtalsvägen. Som stöd för denna Bilaga 4
uppfattning kan anföras att den rådande ordningen godtagits av riksda-
gen vid två tillfällen efter tillkomsten av RF:s nuvarande regler, nämli-
gen vid ändring av radiolagen 1978 (prop. 1977/78:91, KrU 24, KU 2 y)
och i samband med behandling 1986 av frågor om Sveriges Radios verk-
samhet (prop. 1985/86:99, KrU 21, KU 14 y). Yttrande inhämtades inte
från lagrådet.
I lagstiftningsärendet 1978 refererade konstitutionsutskottet i sitt ytt-
rande till kulturutskottet till ett uttalande i propositionen att RF:s be-
stämmelser om yttrandefrihet "får ... anses kräva att möjligheterna för
regeringen att i avtal med programföretag införa föreskrift om skyldig-
het att sända beriktigande och genmäle samt vissa meddelanden till all-
mänheten ges stöd i lag, liksom en erinran att avtalet kan innehålla fö-
reskrifter till skydd för enskilds privatliv och förbud mot kommersiell
reklam och mot program som bekostas av annan än programföretaget".
Konstitutionsutskottet förklarade sig i sitt yttrande ansluta sig till propo-
sitionens förslag i det nämnda avseendet; utskottet kommenterade inte
ståndpunkten.
Det må anmärkas att det genom 1978 års ändring i radiolagen för
första gången kom till klart uttryck att sändandet av rundradioprogram
var - med generell räckvidd - underkastat tillståndsplikt. Radiolagens
dittillsvarande lydelse föreskrev ensamrätt för det aktiebolag (tidigare
"företag") som regeringen bestämde.
Vid riksdagsbehandlingen av 1986 års proposition, som inte berörde
radiolagen, uttalade konstitutionsutskottet att propositionen inte inne-
höll några viktiga ändringsförslag i förhållande till vad som då gällde.
Utskottet hänvisade till att arbete pågick med en yttrandefrihetsgrund-
lag.
I förslaget till yttrandefrihetsgrundlag medges i 3 kap. 2 § konces-
sionstvång genom vanlig lag i fråga om rätt att sända radioprogram på
annat sätt än genom tråd. Reglerna motiveras med behovet av fördel-
ning av tillgängliga radiofrekvenser. Den föreslagna lagtexten nämner li-
ka litet som RF:s regler om yttrandefriheten möjligheten att begränsa
denna genom avtal. Det kan anmärkas att eftersom den föreslagna
grundlagen inte medger koncessionstvång för trådsändning bortfaller i
fråga om sådan sändning möjligheten att ställa avtal som villkor för
sändningsrätt.
Även den reglering av kommersiell reklam och sändning av sponsra-
de program som yttrandefrihetsgrundlagen medger skall enligt 1 kap.
12 § ske i lags form.
Avtalsregleringen av yttrandefriheten i programföretags sändningar
härrör från tiden före radiolagens koncessionssystem och tillkomsten av
RF med dess utbyggda skydd för yttrandefriheten. Ordningen med lagfö-
reskrifter om avtalsreglering av yttrandefriheten har godtagits av riksda-
gen efter RF:s tillkomst. Lagrådet finner det emellertid inte berättigat att
anse att en konstitutionell praxis etablerats härigenom. Yttrandefrihets-
begränsningar genom avtal, vare sig de medges i lag eller ej, saknar stöd
i RF. Numera bör också beaktas att det kan bli aktuellt att koncessions-
systemet skall tillämpas på programföretag som finansiellt är oberoende
av det allmänna och att sådana system ger vida styrningsmöjligheter, när
grunderna för tillståndsgivningen inte är rättsligt fastlagda.
325
Ett godtagande av avtalsordningen får vidare en prejudicerande ver- Prop. 1990/91:149
kan med räckvidd också för mindre stabila förhållanden än de nu rå- Bilaga 4
dande.
Av det anförda följer att lagrådet ställer sig synnerligen tveksamt till
ett ytterligare befästande av avtalsordningen så som föreslås i remissen.
Det står klart att lagrådet skulle ha avstyrkt ordningen om förslag fram-
förts att nu etablera den, särskilt mot bakgrund av den förstärkning av
skyddet för yttrandefriheten som förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
syftar till.
1 sammanhanget vill lagrådet nämna att nu gällande rundradiokon-
cessioner enligt 5 § radiolagen inte meddelats genom regeringsbeslut i
vanlig ordning utan intagits i de avtal som vederbörande statsråd träffat
med programföretagen med stöd av regeringens bemyndigande. Efter-
som meddelandet av koncession i ett administrativt systemär ett offent-
ligrättsligt förvaltningsbeslut skall det kunna kontrolleras och i före-
kommande fall överprövas i den ordning som gäller för sådana beslut.
Att avtala om en koncession är därför en egenartad och för vårt rättssys-
tem främmande metod.
1 det remitterade förslaget har ingående redovisats hur anpassningen
till det sidoordnade regelsystemet för marknadsföring av varor och tjäns-
ter skall ske och hur uppkommande tillämpningsproblem kan bli lösta.
Härvid berörs (avsnitt 3.10.2) radionämndens granskningsuppgift och
den svårighet nämnden ställs inför när den skall bedöma en föreliggan-
de fråga med utgångspunkt i marknadsrättsliga förhållanden. Detta ger
lagrådet anledning nämna att motsvarande problem redan nu uppkom-
mer när det i anmälan till radionämnden sätts i fråga att ett program in-
nefattat brott, särskilt yttrandefrihetsbrott. Att problem av detta slag
uppstår understryker behovet av en översyn av hela det radiorättsliga
systemets uppbyggnad.
Den lagtekniska lösningen
Den föreslagna regleringen ger ett splittrat och provisoriskt intryck.
Som tidigare konstaterats är utgångspunkten för den föreslagna särregle-
ringen av reklamen radiolagens krav på opartiskhet och den tolkning
radionämnden gett detta krav i fråga om reklam. Med den utgångspunk-
ten hade det varit naturligt att reglera reklamfrågorna i radiolagen som
ett undantag från opartiskhetskravet. Den uppdelning som nu skett av
stoffet mellan lagen om annonser i televisionen och radiolagen ger an-
ledning till erinringar. Enligt lagrådets mening hade det varit följdrik-
tigt att, om man stannat för att ha en särskild lag om annonser, koncen-
trera reglerna om annonserna till denna och i radiolagen enbart ta in en
hänvisning i det hänseendet. Med en sådan läsning synes ändringar i
bl.a. I och 7 §§ radiolagen ha kunnat undvikas.
Den lösning som föreslagits innebär också att lagreglerna och deras
motiv i hög grad förlitar sig på begrepp och tolkningar som utvecklats
inom ena sidan marknadsrätten och marknadsdomstolen och andra si-
dan radiorätten och radionämnden. Det har blivit en vidlyftig, svårge-
326
nomtränglig och i hög grad hegrepps- och motivstyrd reglering. Det Prop. 1990/91:149
finns anledning att räkna med att det kommer att uppstå tolkningssvå- Bilaga 4
righeier och spänningar mellan principerna.
Härtill kommer att regleringen i olika delar avviker från den europe-
iska TV-konventionen, vilket lorde komma att leda till nya spänningar
när TV-konventionen trätt i kraft och börjar tillämpas.
Som exempel kan nämnas behandlingen av sponsring. Uttrycket tor-
de i rundradiosammanhang rent språkligt inte innebära mer än att nå-
gon utomstende ställer upp som finansiär exempelvis för ett program el-
ler för ett evenemang som sänds. Uttrycket ges emellertid i den praktis-
ka användningen regelmässigt, oftast underförstått, en mer specifik in-
nebörd. 1 TV-konventionen anges att sponsringen syftar till att främja
sponsorns namn, varumärke eller anseende. Det står emellertid klart att
sponsring enligt TV-konventionens definition faller utanför reklambe-
greppet. Särskilda regler ges i art. 17 och 18 om sponsring, däribland en
regel som innehåller att, om ett program eller en serie av program
sponsras helt eller delvis, så skall sponsorskapet tydligt framgå genom
tillkännagivande på lämpligt sätt i början och/eller slutet av programmet
(art. 17:1). Som framgår av remissen (avsnitt 3.9.2) ligger däremot till
grund för den föreslagna regleringen i 6 § radiolagen föreställningen att
tillkännagivande av sponsorns namn kan betraktas som reklam. Till
följd härav ges radiolagen en utformning som inte uppfyller kraven i
konventionens art. 17:1. I stället föreskriver 6§ radiolagen att program-
företaget får lämna uppgift om vem bidragsgivaren är. Bristen i konven-
tionsuppfyllelse avses tydligen botas genom att det i 6a § radiolagen
öppnas en möjlighet att i avtal föreskriva om skyldighet för programfö-
retaget att lämna sådan uppgift. Enligt lagrådets mening är den föreslag-
na regleringen otillfredsställande dels genom att remissen avstår från att,
i en verksamhet som karakteriseras av en växande internationalisering,
tillämpa konventionens normer, dels genom att den förlitar sig på att
det därigenom uppkomna problemet genom avtal skall kunna få en lös-
ning som remissen för sin del inte mäktat anvisa.
Lagrådet noterar att radiolagsutredningen tillsattes med uppdrag att
göra en översyn av radiolagen. Till följd av mellankommande tilläggsdi-
rektiv har utredningen ännu inte fått tillfälle att genomföra denna över-
syn. Den nuvarande radiolagstiftningen har i de delar som här är i fråga
ursprungligen tillkommit i ett läge då det gällde att i vissa då för tiden
mindre kontroversiella hänseenden styra en monopolverksamhet. I den
nya situation som nu mer och mer framträder - med avancerade teknis-
ka lösningar, internationalisering av verksamheten samt med kommersi-
ella och från staten helt fristende program- och distributionsföretag - är
det angeläget att radiolagstiftningen snarast ses över i syfte att fylla de
nya krav som utvecklingen ställer. En särskild anledning till en sådan
översyn ger som redan antytts den yttrandefrihetsgrundlag som avses trä-
da i kraft den I januari 1992.
Bland dessa krav märks de för all lagstiftning elementära på klarhet
och överskådlighet. Det bör också på ett bättre sätt än nu framgå hur
327
lagstiftningen om närradio och lokala kabelsändningar samordnas metl
radiolagen, i den mån dessa lagars bestämmelser inte inarbetas i en revi-
derad radiolag. Det kan andra å andra sidan ifrågasättas om inte utveck-
lingen motiverar att rundradio i vid mening bör behandlas skilt från
andra former av radiokommunikation. Med framväxten av fristående
program- och distributionsföretag mste också följa att kraven på dessa
framgår på ett tydligare sätt än som varit motiverat när det gällt Sveriges
Radio-koncernen. Detta innebär bl.a. att de i 6 och 6 a §§ antydda rikt-
linjerna för verksamheten måste ges en betydligt utförligare presenta-
tion. Vad här sagts innebär också att lagstiftningen måste bringas i sam-
klang med den internationella utvecklingen och ges en genomtänkt och
stringent motivering. Vid denna översyn bör också regleringen av TV-
reklamen och närliggande företeelser som berörs i förevarande remiss
förutsättningslöst omprövas.
En speciell uppgift för översynen blir som framgått av det förut an-
förda att bättre anpassa regelverket till grund lagsreglerna om yttrandefri-
heten. Begränsningar i denna skall ha lags form.
Prop. 1990/91:149
Bilaga 4
Lagen om annonser i TV
1 och 2 §§
1 2 § definieras annons som ett televisionsprogram som sänds under an-
nonstid. Definitionen är således uteslutande formell. I det allmänna
språkbruket torde ordet annons ha en förhållandevis klar innebörd och
bl.a. i tryckfrihetsförordningen används det utan någon begreppsbestäm-
ning. Behovet av en definition i nu frevarande sammanhang synes inte
särskilt starkt.
Däremot synes den föreslagna formella definitionen leda till konflikt
med det allmänna språkbrukets användning av ordet annons. Även till-
kännagivanden utanför den särskilt markerade annonstiden kan fram-
stå som annonser i vanlig bemärkelse, exempelvis i kursprogram uppgif-
ter om litteratur med prisangivelse och beställningsadress, i kultur-
program uppgifter om utställningar och evenemang, i konsu-
mentupplysnings- och miljöprogram uppgifter om produkter och tjäns-
ter, i samhällsbevakande och religiösa program uppgifter om möten och
andra begivenheter etc.
Om, såsom lagrådet föreslår, definitionen av annons bortfaller i 2 §
bör i stället lagens tillämpningsområde i 1 § anges omfatta annonser un-
der annonstid. 1 konsekvens med utformningen av det nya fjärde stycket
i 6 § radiolagen bör annonslagen därvid anges reglera det sända och inte
verksamheten hos sändarföretaget.
Lagrådet föreslår följande lydelse (med oförändrade rubriker) av 1 §.
"Denna lag gäller annonser som under annonstid sänds i telelevisio-
nen av programföretag, som har regeringens tillstånd enligt 5 § första
stycket radiolagen (1966:755) och som sänder reklam mot vederlag. La-
gen gäller dock inte sökbar text-TV."
328
5§
Prop. 1990/91:149
Bilaga 4
Som departementschefen framhåller i remissen (avsnitt 3.4.4) skulle det
annonseringsförbud i politiska, religiösa och fackliga frågor, som före-
slås infört i denna paragraf, innebära en av det allmänna föreskriven be-
gränsning av yttrandefriheten i programföretagets sändningar. Ett sådant
förbud får därför inte strida mot föreskrifterna i 2 kap. 12 och 13 §§
RE. En kärnpunkt blir, som också framhålls i remissen, om de motiv
som anförs kan anses svara mot RF:s krav på "särskilt viktiga skäl" för
tillåtligheten av en yttrandefrihetsbegränsning i fall som det aktuella.
Den uppbyggnad, som skyddet för grundläggande fri- och rättigheter
har getts i RE, gör det angeläget att vad som i dessa sammanhang beteck-
nas som "särskilt viktiga skäl" granskas från rent rättsliga synpunkter.
Allt som i och för sig kan anses förnuftigt och välmotiverat kan inte
utan vidare tillåtas passera, ens om det skulle i sak lämnas obestritt av
det stora flertalet. Det måste vara fråga om skäl med en speciell tyngd.
Vad det ytterst gäller är att inte skapa olyckliga prejudikat som kan åbe-
ropas i andra, oförutsedda sammanhang.
Vad som i remissen sägs om resursstarka och mindre resursstarka
grupper vill lagrådet inte tillägga någon speciell tyngd i detta samman-
hang. Att förbudsregeln genomgående och uteslutande skulle få den
åsyftade verkan är inte säkert. Det kan räcka med att från det politiska
området erinra om att nya partibildningar möter svårigheter av olika
slag som är inbyggda i konstruktionerna av systemen för riksdagsval och
kommunalval och för statligt och kommunalt partistöd.
Iögonfallande är emellertid att regeringsformen i omedelbar anslut-
ning till uttrycket "särskilt viktiga skäl" slår fast att vid bedömande av
vilka begränsningar som får ske "skall särskilt beaktas vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter". Ett speciellt förbud mot vissa slags annonser
i just politiska, religiösa och fackliga frågor ter sig mot den bakgrunden
inte naturligt.
Lagrådet vill således framhålla att 5 § inger betänkligheter med hän-
syn till 2 kap. 13 § RF.
6 §
Paragrafen innehåller särregler om reklam som vänder sig till yngre
barn. Uttrycket "yngre barn" är emellertid obestämt och preciseras inte
i paragrafen. I motiven (avsnitt 3.7) talas om "barn i upp till 10-12-
årsåldern". Den bakomliggande tanken torde vara att reglerna skall träf-
fa annonser och program som huvudsakligen vänder sig till barn som
ännu inte har kommit i puberteten. Enligt lagrådets mening bör regeln
i klarhetens intresse konkretiseras genom att en 12-årsgräns anges i pa-
ragraftexten.
.329
8 §
Av avsnitt 3.5.1 i lagrådsremissen, liksom av de föreslagna ändringarna i
radiolagen, framgår att den i paragrafen angivna maximitiden för an-
nonser skall kunna begränsas genom avtal mellan regeringen och pro-
gramföretaget. Till skillnad från utredningen har emellertid departe-
mentschefen inte ansett någon bestämmelse om detta nödvändig i an-
nonslagen
Lagrådet konstaterar att annonslagen gäller för alla programföretag
som sänder reklam mot vederlag. Den innehåller självständiga regler för
reklamen och dessa regler har i förslaget fått en kategorisk utformning.
Om avsikten är att de i lagen angivna normerna skall kunna frngås ge-
nom avtal anser lagrådet det för sin del påkallat att av annonslagen
framgår i vilka avseenden det skall kunna ske. Lagrådet förordar därför
liksom utredningen att möjligheten till begränsningar markeras i lagen.
10 §
Liksom i 6 § bör i första stycket och i andra stycket 2. uttrycket "yngre
barn" konkretiseras genom angivande av en 12-årsgräns.
Radiolagen
b §
Den motivering som anförs i remissen (avsnitt 3.9.3) för att ändra radio-
lagens s.k. demokratibestämmelse kan lagrådet inte godta. Det är fråga
om ett enkelt uttryck för vissa värderingar som är grundläggande för det
svenska statsskicket men som har lagts fast även i detta speciella sam-
manhang därför att radiolagen ställer upp ett krav på opartiskhet och
saklighet.
En regel av denna karaktär bör enligt lagrådets uppfattning överhu-
vudtaget inte ändras annat än om speciella, starka skäl har framkommit.
1 remissen åberopas ett enstaka avgörande av radionämnden och en där-
av föranledd meningsmotsättning mellan nämnden och Sveriges Televi-
sion. Detta är uppenbart otillräckligt. Lagrådet avstår från att uttala sig i
det enskilda ärendet; remissutfallet har lagrådet tolkat som främst en an-
tydan om åsiktsläget i sakfrågan. Oavsett detta ger förslaget formellt sett
underlag för en tvekan om grundläggande konstitutionella principer
som lagrådet måste reagera mot.
Lagrådet avstyrker den föreslagna ändringen Tvärtom bör enligt lag-
rådets åsikt demokratibestämmelsen få gälla även för reklamverksamhe-
ten. Att några negativa verkningar skulle följa därav har inte visats i re-
missen.
Utan att ingå på någon detaljerad kritik av motiven finner sig lagrå-
det inte kunna underlåta att påpeka, att dessas avfattning belyser del
Prop. 1990/91:149
Bilaga 4
.330
vanskliga i att ta upp frågor av denna karaktär utan tvingande skäl. Det Prop. 1990/91:149
sägs ”att demokratibestämmelsen inte bör rubba det förhållandet att ett Bilaga 4
programföretag skall ha stor frihet” att agera enligt allmänna journali-
stiska principer, att den ”bör varken på det ena eller andra sättet beskä-
ra det redaktionella oberoendet och utrymmet för en självständig ny-
helsvärdering”, att föredragande statsrådet inte vill förorda en ”så stark”
uttunning av bestämmelsen etc. Allt detta är enligt lagrådets mening äg-
nat att inge onödiga missuppfattningar om vår inställning till demokrati.
Lagen om ändring i lagen om ansvarighet för närradio och lagen om
ändring i lagen om ansvarighet för lokala kabelsändningar
I remissen föreslås att i dessa lagar tas in hänvisningar till den nya
bestämmelsen i 2 a § radioansvarighetslagen, som syftar kommersiella
annonser om alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror samt
kommersiella annonser som riktar sig till barn. Eftersom kommersiell
reklam över huvud taget inte får förekomma i närradio eller lokala
egensändningar i kabelnät är emellertid de föreslagna hänvisningarna
missvisande och onödiga, varför de bör slopas.
Lagen om ändring i lagen om ansvarighet för radio- och kassettidningar
I denna lag tas enligt remissens förslag in en bestämmelse som motsva-
rar 2 a § radioansvarighetslagen men begränsas till alkohol- och tobaks-
reklam. Karakteristiskt för radio- och kassettidningar är emellertid att
de återger innehållet i tryckta tidningar, inbegripet förekommande re-
klam. Särregler för reklam i radio- och kassettidningar innebär därför
ett avsteg från förlagetroheten. Vid användning av det s.k. RATS-
systemet, som innebär att datainnehllet i tidningstryckeriets dator i sin
helhet via radio överförs till de synskadade abonnenter som har en där-
för ägnad mottagare kommer sådana regler att strida mot hela tanken
med systemet. Aven de föreslagna ändringarna i lagen om ansvarighet
för radio- och kassettidningar bör därför slopas.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
331
Prop. 1990/91:149
Proposition om radio- och TV-frågor 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 3
Propositionens lagförslag 5
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1991 24
1 Inledning 24
2 Bakgrund 26
2.1 Den internationella utvecklingen 26
2.2 Marksänd ljudradio och television i Sverige 29
2.3 TV-utredningen 31
2.4 Radiolagsutredningen 32
2.5 Regeringens proposition om en yttrandefrihets-
grundlag 33
2.6 Regeringens proposition om ändring i
radioansvarighetslagen m.m. 35
3 Vissa huvudprinciper i mina förslag 37
3.1 En bred politisk lösning 37
3.2 Reklaminkomster skall finansiera svensk
television 39
3.3 En ny rikstäckande TV-kanal 40
3.4 Krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud 41
3.5 Sveriges Radio-koncernens finansiering 43
4 Lagstiftningsfrågor med tanke på i första hand
reklamfinansierade TV-sändningar i marknätet 45
4.1 Allmänna synpunkter 45
4.1.1 Behovet av lagstiftning och lagstiftningens
karaktär 45
4.1.2 Vissa kommentarer med anledning av
remissutfallet på radiolagsutredningens
betänkande 50
4.2 Utgångspunkterna för lagstiftningen 55
4.2.1 Liksom annan reklam bör TV-reklamen
övervakas inom ramen för
marknadsföringslagens system 55
4.2.2 Begreppet reklam 61
4.2.3 Begreppet annonstid i televisionen 70
4.3 Ett reklam-TV-företags grundläggande skyldig-
heter i sändningarna 73
4.3.1 Opartiskhet och saklighet i
programverksamheten 73
4.3.2 Ingen diskriminering av annonsörer 75
4.3.3 Vad som bör skilja annonser från
andra program 78
.3.32
|
4.4 |
Några |
huvudpunkter i fråga om annonser under | |
|
annonstid i televisionen |
84 | ||
|
4.4.1 |
Annonserna och radiolagens krav på |
84 | |
|
4.4.2 |
Under annonstid i televisionen bör det |
85 | |
|
4.4.3 |
Annonser som sänds under annonstid i |
88 | |
|
4.4.4 |
Annonser som gäller politiska eller |
91 | |
|
4.5 |
Annonsvolymen och hur annonser bör få | ||
|
sättas |
in i sändningarna |
97 | |
|
4.5.1 |
Högsta tillåtna annonsvolym |
97 | |
|
4.5.2 |
Den kortaste annonstiden i televisionen |
101 | |
|
4.5.3 |
Allmänna krav på hur annonser får |
102 | |
|
4.6 |
Vissa |
marknadsföringsrättsliga normer |
108 |
|
4.6.1 |
Marknadsföringslagen och reklam i TV |
108 | |
|
4.6.2 |
Ingen alkohol- eller tobaksreklam i |
1 10 | |
|
4.7 |
TV-reklamen och barnen |
1 17 | |
|
4.8 |
Annonser och liknande meddelanden i sökbar | ||
|
text-TV |
124 | ||
|
4.9 |
Vissa |
frågor som rör alla programföretag |
126 |
|
4.9.1 |
Gynnande av kommersiella intressen i |
126 | |
|
4.9.2 |
Den grundläggande regleringen i lag |
129 | |
|
4.9.3 |
Radiolagens demokratibestämmelse |
135 | |
|
4.9.4 |
Skyldighet att sända ett mångsidigt |
139 | |
|
4.9.5 |
Skyldighet att ta hänsyn till ljudradions |
141 | |
|
4.10 |
Nya u |
ppgifter för radionämnden |
143 |
|
4.10.1 |
Radionämnden och reklam i svensk |
143 | |
|
4.10.2 |
Radionämndens ställning i förhållande |
145 | |
|
4.10.3 |
Radionämndens tillgång till |
147 | |
|
4.1 1 |
Radioansvarighetslagen |
150 | |
|
4.11.1 |
Radioansvarighetslagen och ett nytt |
150 | |
Prop. 1990/91:149
333
Prop. 1990/91:149
4.11.2 Det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för
annonser och liknande meddelanden 152
|
4.12 |
Upprättade lagförslag |
153 |
|
Ett reklamfinansierat TV-företag |
154 | |
|
5.1 |
Inledning |
154 |
|
5.2 |
Villkor för sändningsrättens utövning 5.2.1 Vissa grundläggande krav på |
154 |
|
p rogra m ve r ksa m te n |
154 | |
|
5.2.2 Programutbudets sammansättning |
157 | |
|
5.2.3 Sändning av sponsrade program |
160 | |
|
5.3 |
Övriga koncessionsvillkor |
162 |
|
5.3.1 Utbyggnad av sändningarna 5.3.2 Programverksamhetens regionala |
162 | |
|
inriktning |
163 | |
|
5.3.3 Ägarkrets m.m. |
165 | |
|
5.3.4 Koncessionsavgift 5.3.5 Åtagande beträffande bidrag till svensk |
167 | |
|
filmproduktion |
169 | |
|
5.3.6 Koncessionstidens längd |
170 | |
|
5.4 |
Hur programföretaget väljs ui |
171 |
|
Riktlinjer för Sveriges Radio-koncernen |
173 | |
|
6.1 |
Inledning |
173 |
|
6.2 |
Förlängning av avtalen med Sveriges Radio- |
176 |
|
6.3 |
Ekonomiska villkor |
177 |
|
6.4 |
Sveriges Radios möjligheter till sponsring av |
179 |
|
Vissa |
utredningar |
182 |
|
7.1 |
Inledning |
182 |
|
7.2 |
Sändarnätet för rundradio |
182 |
|
7.3 |
Myndighetsuppgifterna på radio- och TV-området samordnas |
186 |
|
7.4 |
De tekniska förutsättningarna för utökade |
188 |
|
Medelsberäkningar m.m. |
191 | |
|
8.1 |
Allmänna riktlinjer för rundradiorörelsen, |
191 |
|
8.2 |
Kostnader för år 1989 för den avgifts- |
192 |
|
8.3 |
Sveriges Radio |
193 |
|
8.3.1 Verksamheten 1990 |
193 | |
|
8.3.2 Medelstilldelning för år 1991 |
199 | |
|
8.3.3 Medelshehov för år 1992 |
199 | |
|
8.4 |
Radionämnden |
201 |
|
8.5 |
Televerket |
201 |
|
8.5.1 Utgångspunkter |
201 | |
|
8.5.2 Teknisk utveckling |
201 | |
334
8.5.3 Översyn av formerna för finansiering
och styrning 203
8.5.4 Investeringar under femårsperioden
1992-1996 203
8.5.5 Driftskostnader 207
8.5.6 Kompensation för kostnadsutvecklingen 208
8.5.7 Medelsbehov för år 1992 208
8.6 TV-avgifter m.m. 209
8.7 Föredragandens överväganden 211
8.7.1 Sveriges Radio 211
8.7.2 Radionämnden 212
8.7.3 Televerket 212
8.7.4 TV-avgiften 214
9 Specialmotivering till lagförslagen i avsnitt 4.12 216
9.1 Förslaget till lagom ändring i radiolagen
(1966:755) 216
9.2 Förslagen till lagar om ändring i närradiolagen
(1982:459), lagen (1981:508) om radiotidningar
och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar 226
9.3 Förslaget till lag om ändring i
radioansvarighetslagen (1966:756) 226
9.4 Förslaget till lagom ändring i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk 227
9.5 f orslaget till lagom ändring i lagen (1978:763)
med vissa bestämmelserom marknadsföring
av alkoholdrycker 227
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764)
med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror 228
10 Hemställan 229
1 1 Beslut 230
Bilaga 1 Radiolagsutredningens lagförslag 231
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över
radiolagsutredningens delbetänkande
(SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV 245
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 304
Bilaga 4 Lagrådet 322
Prop. 1990/91:149
3.35
gotab 98330, Stockholm 1991