Skr.
1990/91:148
Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 mars 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Ingela Thalén
I skrivelsen redovisas hur regeringen avser att stärka pensionärernas infly-
tande i samhällsfrågorna på central nivå genom att en kommitté inrättas
med representanter för regeringen och pensionärsorganisationerna. Denna
kommitté skall utgöra ett forum för överläggningar mellan regeringen och
representanter för organisationer som företräder pensionärerna.
Skrivelsen redovisar också regeringens syn på hur inflytandefrågor för
pensionärerna på kommun- och landstingsnivå bör kunna lösas.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 148
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande och statsråden
S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Thalén
Skr. 1990/91: 148
Pensionärerna utgör en stor och växande andel av Sveriges befolkning.
Generellt sett har pensionärerna goda möjligheter att delta i och påverka
samhällsdebatten i frågor som de anser angelägna. De är emellertid i
förhållande till sin andel av befolkningen underrepresenterade i de poli-
tiskt beslutande församlingarna.
Frågan om formerna för pensionärernas medinflytande har aktualiserats
i olika sammanhang. Bl. a. har detta skett i riksdagen i motion 1978/79: 515
av Olof Palme m. fl. om åtgärder för de äldre. Där slås fast att det är
naturligt att regeringen, innan beslut som är av stor betydelse för de äldre
fattas, låter företrädare för pensionärerna komma till tals. Vidare framhålls
att arbetsformerna för sådana överläggningar bör utvecklas och fördjupas.
Mot denna bakgrund bemyndigade regeringen genom beslut den 12 mars
1987 dåvarande chefen för socialdepartementet att tillkalla en särskild
utredare (f. d. förbundsordföranden Karl Erik Persson) med uppdrag att
analysera formerna för pensionärernas medinflytande i vissa samhällsfrå-
gor och redovisa förslag till hur dessa kunde utformas i framtiden. Den
särskilde utredaren redovisade resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU
1988:65) Pensionärerna — inflytande och medbestämmande. Utredarens
sammanfattning av betänkandets innehåll bör fogas som bilaga till proto-
kollet i detta ärende. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställ-
ning av remissyttrandena finns tillgänglig hos socialdepartementet
(dnr F 552/89).
Jag avser nu att ta upp denna fråga och redovisa vilka åtgärder som
enligt min mening bör vidtas för att förstärka pensionärernas medinfly-
tande.
Pensionärerna utgör en stor andel av Sveriges befolkning. Antalet ålders-
pensionärer uppgick i december 1990 till i 553 774 personer medan för-
tidspensionärerna vid samma tidpunkt utgjorde 361 356 personer.
Frågor om samhällets utformning liksom förändringar och reformer som Skr. 1990/91: 148
genomförs av de politiska församlingarna på central, regional och lokal
nivå berör pensionärerna i lika hög grad som andra grupper i samhället.
Vissa frågor berör dock pensionärerna i högre grad än andra. Jag tänker då
t. ex. på frågor som gäller utformningen av äldreomsorgen, boendefrågor i
vid bemärkelse och kommunikationer inkl, färdtjänst. Pensionärsorgani-
sationerna bedriver som företrädare för olika pensionärsgrupper ett viktigt
arbete i sådana frågor.
När det gäller organisationernas kontakter med regeringen i frågor av
detta slag har ingen särskild ordning för sådana kontakter utformats.
Organisationerna har påpekat att man ser detta som en brist och har därför
begärt hos regeringen att kontakterna skall få en mera organiserad form.
Detta var också en av huvudorsakerna till att den särskilde utredaren fick i
uppdrag att göra en översyn av inflytandefrågorna. Utredaren har förordat
att en överläggningsrätt för pensionärsorganisationerna införs genom avtal
på central nivå, i första hand försöksvis för en period av fem år. För egen
del ställer jag mig tveksam till att regeringen på det sätt utredaren föreslår
skulle binda sig för att överlägga på visst sätt i alla principiella frågor inom
vidsträckta samhällsområden. Mot en sådan överläggningsrätt för vissa
intresseorganisationer talar bl.a. att den kan ses som en inskränkning i den
handlingsfrihet som regeringen har enligt 7 kap. 2 § regeringsformen när
det gäller att lämna organisationer och enskilda tillfälle att yttra sig vid
beredning av regeringsärenden. Jag anser att det mot denna bakgrund inte
är lämpligt att arbeta vidare med tanken på att mera permanent eller
försöksvis tillskapa en reglerad rätt för pensionärsorganisationerna till
överläggningar med regeringen. De skäl som pensionärsorganisationerna
framfört för att få till stånd en större grad av formalisering av kontakterna
mellan organisationerna och regeringen anser jag dock välgrundade. En
sådan ordning bör kunna bidra till att åstadkomma ett fastare forum för
dels diskussioner mellan företrädare för pensionärerna och regeringen, dels
för fortlöpande och ömsesidigt utbyte av information.
Mot denna bakgrund har jag efter överläggningar med företrädare för
pensionärsorganisationerna stannat för att begära ett bemyndigande av
regeringen att tillkalla en särskild kommitté med uppgift att utgöra ett
forum för överläggningar och utbyte av information mellan regeringen och
företrädare för organisationer som företräder pensionärerna. Jag återkom-
mer i direktiven till vilken typ av frågor som kommittén bör ägna sig åt. I
kommittén bör förutom representanter för regeringen och regerings-
kansliet ingå företrädare för pensionärsorganisationer som är organiserade
som riksförbund eller som en sammanslutning av riksförbund och har ett
medlemsantal och en medlemssammansättning som speglar detta förhål-
lande. En viktig princip bör också vara att den företrädda organisationen
är öppen för alla pensionärer. Kommittén bör sammanträda minst en gång
per halvår samt när en organisation som är företrädd i kommittén begär
det. Denna organisationsform bör enligt min mening på lämpligt sätt svara
mot ställda krav på en formalisering av diskussionerna mellan regeringen
och företrädare för pensionärsorganisationerna.
Pensionärerna har genom lagstiftning som tillkommit under 1980-talet
tillförsäkrats stöd för att kräva samverkan på regional och lokal nivå när
det gäller bl. a. service och vård samt boendefrågor. För landstingens del
framgår samverkansskyldigheten av 8 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). Enligt denna föreskrift skall landstingen samverka bl. a. med
organisationer i planeringen av hälso- och sjukvården. För kommunernas
del gäller fr. o. m. år 1992 en motsvarande föreskrift i 21 § hälso- och
sjukvårdslagen. Vidare har socialnämnderna enligt socialtjänstlagen
(1980:620) till uppgift att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete
med bl. a. organisationer främja goda miljöer i kommunen. I detta ansvar
ingår numera också att samverka bl. a. med organisationer i planeringen av
insatser för äldre. Enligt den särskilde utredarens bedömning bör man dock
inte i detalj reglera hur en sådan samverkan i praktiken skall utformas.
Detta bör i stället enligt hans uppfattning ske med utgångspunkt från de
lokala förutsättningarna. Jag delar denna bedömning, men det finns ändå
skäl att ange några synpunkter på hur en sådan samverkan skulle kunna
ske.
En lagstiftning angående samverkansformer m. m. kan utgöra en bas för
en samverkan men en förutsättning för att samverkan skall kunna fungera
i praktiken är att berörda parter har en reell vilja till samverkan och
ömsesidig respekt. De lagregler som jag nämnt som rör samverkan mellan
pensionärsorganisationerna och kommuner och landsting har utgjort en
god grund för att skapa goda relationer mellan de samverkande parterna.
Detta är inte minst viktigt för att förbättra informationen om organisatio-
nernas önskemål och en starkare förankring av de beslut som fattas. Den
lagstadgade samverkansskyldigheten bör förverkligas på det sätt som är
bäst anpassat till de lokala förhållandena. I de flesta fall kommer detta
sannolikt att betyda att man behåller de nuvarande länspensionärsråden
och de kommunala pensionärsråden. I vissa kommuner och landsting
fungerar dessa bra, men en enkät som den särskilde utredaren utfört inom
ramen för sitt arbete visar att så inte är fallet överallt i landet. Det är därför
angeläget att kommuner och landsting i samverkan med pensionärsorgani-
sationerna ser över de riktlinjer och reglementen man har för rådens
verksamhet. Organisationerna har för sin del pekat på behovet av en mera
enhetlig inriktning vad gäller rådens uppgifter och arbetsformer. Jag vill
därför i likhet med den särskilde utredaren redovisa några synpunkter på
pensionärsrådens verksamhet och utgår därvid från de kommunala pensio-
närsråden.
Syftet med pensionärsråden bör vara att fungera som organ för samråd
och ömsesidig information mellan pensionärernas organisationer och den
enskilda kommunen. Med ett utvecklat samarbete i denna form ges ökade
förutsättningar för att pensionärernas synpunkter och kunskaper beaktas
vid behandlingen av frågor som är av särskilt intresse för pensionärerna i
kommunens olika nämnder och förvaltningar. Råden bör också kunna ta
initiativ till att nya pensionärsfrågor behandlas hos kommunens fack-
Skr. 1990/91:148
nämnder. Viktiga uppgifter för pensionärsråden bör också vara att utgöra Skr. 1990/91:148
remissorgan i olika frågor av intresse för pensionärerna samt fungera som
fora för opinionsbildning och kunskapsspridning. Självfallet bör de pensio-
närsorganisationer som deltar i pensionärsråden själva utse sina represen-
tanter i råden.
Den organisatoriska anknytningen av pensionärsråden bör avgöras
utifrån lokala förhållanden. En kritik som ofta har framförts mot rådens
verksamhet har varit att de synpunkter och förslag som härrör därifrån
kommit in för sent i den kommunala beslutsprocessen. Det är därför
viktigt att ärenden tas upp i pensionärsråden på ett så tidigt stadium i
beredningen som möjligt. Pensionärsråden bör därför sammanträda med
viss regelbundenhet på samma sätt som jag förordat vad beträffar kom-
mittén på central nivå. Naturligtvis bör det också finnas möjligheter att
kalla till extra sammanträden i speciella situationer. De synpunkter som
kommer fram vid pensionärsrådens sammanträden bör dokumenteras på
lämpligt sätt, exempelvis via diskussionsprotokoll.
För att pensionärsråden skall kunna arbeta effektivt är det viktigt att
ledamöterna i råden har en klar uppfattning om sina respektive roller och
möjligheter. Återkommande information till råden om kommunens verk-
samheter bör därför lämnas. Rådsledamöterna bör också kunna ge infor-
mation om rådens verksamhet till olika målgrupper som politiker, tjänste-
män, allmänhet m. fl. Förekomsten av pensionärsråd innebär naturligtvis
inte att några inskränkningar görs i den kommunala beslutsrätten. Att olika
frågor tas upp till diskussion i pensionärsråden ger dock möjligheter till att
frågorna får en mer allsidig belysning samtidigt som pensionärerna får sina
synpunkter samlat och med ökad tyngd framförda till beslutsfattarna i
kommunen.
Den beskrivning jag lämnat med vissa riktlinjer för hur samverkan bör
kunna ske med företrädare för pensionärsorganisationerna på lokal nivå
bör enligt min mening också kunna gälla för samverkan på regional nivå.
Jag är emellertid inte beredd att föreslå någon reglering av hur samverkan
bör ske. Denna bör lämpligen utformas med utgångspunkt från.de lokala
resp, regionala förutsättningarna.
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
i det föregående har anfört om formerna för pensionärernas medinfly-
tande.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar i
enlighet med hennes hemställan.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
Regeringens proposition
1990/91:149
om radio- och TV-frågor
1 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 149