Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Ulf Lönnqvist
I propositionen lämnas förslag till ändringar i plan- och bygglagen (1987:10).
Ett av förslagen syftar till att möjliggöra för regeringen att meddela
föreskrifter om bl.a. funktionskontroll av ventilationssystem. Avsikten är att
regeringen genom förordning skall kunna meddela bestämmelser om sådan
kontroll vid nyinstallation och återkommande under byggnadens driftsperiod.
Ett annat förslag avser att byggnadsnämnden vid ett samrådsmöte med den
ansvarige arbetsledaren och övriga i byggprocessen inblandade uppmärk-
sammar frågor om en byggnads egenskaper och funktioner, bl.a. med av-
seende på ventilationssystem, byggnadsmaterial och fuktskydd.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
I propositionen behandlas även frågor som gäller produktinformation om
byggvaror. Ett förslag läggs fram som innebär att boverket inom ramen för
kemikalielagstiftningen ges ett ansvar i denna fråga.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 145
Prop. 1990/91: 145
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)'
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
3a§
Snarast möjligt efter det att
bygglov lämnats skall byggnads-
nämnden, om det inte är uppenbart
obehövligt, hälla ett samrädsmöte.
Till detta möte skall den ansvarige
arbetsledaren, yrkesinspektionen
samt byggherren, entreprenören,
projektören och andra som bestäms
av nämnden kallas.
Vid samrådsmötet skall en
genomgäng göras av arbetenas
planering, de ätgärder för besikt-
ning, tillsyn och kontroll som är
nödvändiga för att byggnaden skall
uppfylla egenskaperna och funk-
tionerna i 3 kap. samt den sam-
ordning som behövs. Vid samräds-
möte t skall föras protokoll.
' Lagen omtryckt 1987:246.
Nuvarande lydelse
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
Regeringen eller den myndig
het som regeringen bestämmer får,
utom i fråga om 3 kap. 7 §, i
enskilda fall medge undantag från
bestämmelserna i 3 kap.
Föreslagen lydelse
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
3. för kontroll av att föreskrifter
som avses i 1 efterlevs.
Regeringen eller den myndig
het som regeringen bestämmer får,
utom i fråga om 3 kap. 7 §, i
enskilda fall medge undantag från
bestämmelserna i 3 kap.
Prop. 1990/91: 145
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
BOSTADSDEPARTEMENTET
Prop. 1990/91: 145
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Lönnqvist
Genom beslut den 22 juni 1988 inrättades inom bostadsdepartementet en ar-
betsgrupp för frågor som rör s.k. sjuka hus. Arbetsgruppen, som letts av
hovrättslagmannen Lars Uno Didön, har bl.a. haft i uppdrag att föreslå åt-
gärder som syftar till att förebygga och undanröja sådana förhållanden i
byggnader som kan vålla ohälsa. Arbetsgruppen fick också uppdraget att be-
handla frågor om ansvaret för byggfel.
Med anledning av ett antal motioner om byggnaders inomhusmiljö m.m.
tillkännagav riksdagen för regeringen att en bred översyn borde göras med
syfte att komma tillrätta med bristerna i inomhusmiljön och problemen med
s.k. sjuka hus (se 1988/89:BoU2, rskr. 29). Den förordade översynen, som
genomförts inom ramen för arbetsgruppens uppdrag, omfattar bl.a. frågor
om behovet av forskning, ökad kunskap och kartläggning av problemens om-
fattning. Den omfattar också frågor om byggmaterial, ventilation, fukt, bygg-
processen samt den nämnda frågan om ansvaret för byggfel. Arbetsgruppens
överväganden och förslag finns upptagna i betänkandet (Ds 1990:14)
Byggnaders inomhusmiljö m.m. Betänkandet har remissbehandlats. Till
protokollet i detta ärende bör fogas betänkandets sammanfattning som
bilaga 1, författningsförslagen i betänkandet som bilaga 2 samt en förteck-
ning över remissinstanserna som bilaga 3. En remissammanställning finns
tillgänglig i bostadsdepartementets akt (Bo89/2750/H).
Under den tid som arbetsgruppen arbetade presenterades allergiutredning-
ens betänkande (SOU 1989:76) Att förebygga allergi/överkänslighet. En
sammanfattning av allergiutredningens betänkande i nu aktuella delar (kap. 5,
Inomhusmiljö) har fogats till arbetsgruppens betänkande som en särskild
bilaga. Remissyttrandena över allergiutredningens betänkande återfinns i en
särskild promemoria (Ds 1991:1).
Regeringen beslutade den 7 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande över
ett förslag till lag om byggnadsgaranti samt ett förslag till ändringar i plan-
och bygglagen (1987:10). Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen
den 26 mars 1991. I för propositionen relevanta avsnitt bör de remitterade
lagförslagen fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och lagrådets Prop. 1990/91: 145
yttrande som bilaga 5.
Lagrådet har från sina utgångspunkter inte kunnat tillstyrka förslaget till
lag om byggnadsgaranti. Innan förslaget föreläggs riksdagen bör det därför
överarbetas. Jag avser att snarast återkomma till riksdagen i denna fråga.
Lagrådets synpunkter beträffande förslaget till lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10) kommer jag att ta upp i avsnitt 3 och i special-
motiveringen.
Utöver de ändringar som föranleds av lagrådets yttrande, har jag i förhål-
lande till de remitterade lagförslagen gjort vissa redaktionella jämkningar och
kompletteringar.
Under senare år har misstankarna vuxit sig starka att våra hus inte alltid är
hälsosamma. Besvär har uppträtt hos människorna i form av allergi och andra
överkänslighetssymptom. Vanliga symptom har varit irritationer i ögon, näsa
och hals, huvudvärk, illamående m.m. I många fall har det varit svårt att in-
vändningsfritt visa att det varit husen som givit upphov till de olika formerna
av besvär eller hälsorisker. Beteckningen "sjuka hus" har använts utan att
denna beteckning närmare har preciserats.
I sitt betänkande tar arbetsgruppen upp vissa frågor om sjuka-husproble-
mens omfattning och dess orsaker. Trots de kunskapsbrister som finns, anser
sig gruppen kunna utgå från att det finns ett samband mellan byggnaders
inomhusmiljö och ohälsa hos dem som vistas i byggnader.
Bland de faktorer som antas kunna medverka till ohälsa hos brukarna sätts
tre faktorer i fokus, nämligen byggnadens ventilationssystem, byggnads-
materialet och fukt i byggnaden.
En faktor som ansetts ha väsentlig och övergripande betydelse för hela
frågan om att få sundare hus är dock enligt gruppen frågan om ansvaret för
fel och skador i byggandet En dålig inomhusmiljö hänger ofta samman med
brister i byggnadens konstruktion, material och utförande. Ett ökat ansvars-
tagande för entreprenörer, byggherrar, projektorer, materialtillverkare m.fl.
bör enligt gruppen tillsammans med andra åtgärder ge flera positiva effekter
på byggandet Som jag tidigare har nämnt avser jag att snarast återkomma till
riksdagen i denna fråga.
Det finns i dag ingen heltäckande kartläggning av sjukahusproblemens
omfattning (se arbetsgruppens betänkande s. 26 f). Inom ramen för ett större
forskningsprojekt om elhushållningen i bebyggelsen (den s.k. ELIB-under-
sökningen), som genomförs av statens institut för byggnadsforskning,
undersöks dock för närvarande bostadsbeståndets inneklimat. Under-
sökningen har på förslag av arbetsgruppen anpassats så att den tillgodoser
vissa krav som bör ställas på en kartläggning av aktuella problem. Det
innebär bl.a. att sådana hälsoeffekter hos människor som kan antas härröra
från byggnader undersöks liksom även byggnadernas tekniska egenskaper
från inneklimatsynpunkt. Vidare görs det mätningar av kemisk avgivning från Prop. 1990/91:145
byggnadsmaterial samt av luftföroreningar och andra föroreningar i bygg-
naderna. Undersökningen beräknas kunna vara klar under år 1992. En
preliminär rapport förväntas dock redan under hösten 1991.
Jag anser att det är angeläget att den angivna kartläggningen fullföljs. Jag
anser också, liksom arbetsgruppen, att forskning och utveckling (FoU) be-
träffande byggnaders inomhusmiljö måste intensifieras. Gruppen har lämnat
förslag på olika forskningsinsatser som behövs (se bilaga 3 i betänkandet).
Det gäller bl.a. kartläggningsfrågor, utveckling av provningsmetoder för
kontroll av kemisk avgivning från byggnadsmaterial, studier av ventilations-
behov och möjligheter till behovsstyrd ventilation i bostadslägenheter m.m.
Ett annat viktigt område är forskning om fuktsäkerhetsfrågor.
I den forskningspolitiska propositionen (prop. 1989/90:90 s. 283 f) har
regeringen ställt sig bakom arbetsgruppens bedömning av nödvändigheten av
en intensifierad forskning om inomhusmiljöfrågoma. Den samordning mellan
olika forskningsområden som är nödvändig i detta sammanhang bör enligt
regeringens mening lämpligen hanteras inom eller i anslutning till bygg-
forskningsrådets verksamhet. Jag förutsätter att rådet i sin verksamhetsplan
beaktar detta.
Satsningen på forskning och utveckling är lägre inom byggsektorn än
inom näringslivet i stort. Detta beror bl.a. på att material och byggmetoder ut-
provas i produktionen. Det är nödvändigt att kunskap om material och bygg-
metoder i ökad utsträckning vinns genom ökad satsning på FoU.
Såsom riksdagen har understrukit (jfr 1988/89:BoU2) måste den kunskap
som redan finns tas till vara, systematiseras och föras ut till berörda parter.
Med anledning härav har arbetsgruppen tagit initiativ till ett program för in-
formation och utbildning kring "sjuka hus". Detta har resulterat i den nu på-
gående riksomfattande Hus & Hälsakampanjen.
Kampanjen genomförs av boverket och byggforskningsrådet i samverkan
med branschens parter. Målet är att öka kunskaperna om orsakerna till sjuka
hus hos så många att man får en direkt effekt i praktiken. Uppskattningsvis
50 000 personer kommer att nås av utbildning om hur man undviker de van-
ligaste orsakerna till sjuka hus. För att klara denna stora utbildningsinsats
utbildas uppskattningsvis 500 handledare under våren 1991. Utbildningen
kommer främst att ske branschvis, dvs. arkitekter utbildar arkitekter, kom-
munala företrädare utbildar kommunens förtroendevalda och tjänstemän osv.
Det blir därigenom naturligt för branschens egna organisationer att verka för
utbildningens genomförande. Enligt vad jag erfarit visar branschens organi-
sationer genom sitt engagemang att de vill ändra utvecklingen i dessa frågor.
Utbildningen kommer att bedrivas i många olika former eftersom t.ex.
projektorer, arbetsledare, politiker eller byggherrar har olika utbildnings-
behov. De organisationer som genomför utbildningen kan ur det centralt
framtagna utbildningsmaterialet välja ett material som blir väl anpassat för
respektive målgrupps behov. För detta utbildningsmaterials innehåll och av-
gränsning svarar sju av landets ledande experter i dessa frågor.
Min förhoppning är givetvis att Hus & Hälsakampanjen skall ge sädana Prop. 1990/91: 145
kunskaper att s.k. sjuka hus kan undvikas samt att man ocksä fär erfarenheter
som kan initiera ny forskning, utveckling och utbildning.
Genom de förslag som jag lägger fram i det följande kommer boverket att
tillföras uppgifter som delvis är nya. Inriktningen av de förslag som arbets-
gruppen har lagt fram och som jag anser att boverket självmant bör beakta,
t.ex. överväganden om system för erfarenhetsåterföring m.m. (jfr betänkan-
det s. 31), innebär ocksä nya arbetsuppgifter. Frågan om resurser för de nya
uppgifterna och vilka omprioriteringar som kan behövas fär tas upp inom
ramen för den sedvanliga budgetbehandlingen.
Mitt förslag: Byggnadsnämnden skall vid ett samrädsmöte tillsam-
mans med den ansvarige arbetsledaren och övriga i byggprocessen in-
blandade parter gä igenom byggprojektet och därvid uppmärksamma en
byggnads egenskaper och funktioner. Detta skall bl.a. ske med av-
seende pä ventilationssystem, byggmaterial och fuktskydd. Vid sam-
rädsmötet skall ocksä en genomgäng göras av arbetenas planering och
den samordning som behövs. Mötet skall äga rum snarast efter det att
bygglov har lämnats.
Arbetsgruppens förslag: Sakkunnigbevis beträffande en byggnads
egenskaper och funktioner med avseende pä ventilationssystem, byggmaterial
och fuktskydd skall obligatoriskt företes vid byggnadsnämndens slutbesikt-
ning.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag har fått ett blandat mot-
tagande. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt, arbetar-
skyddsstyrelsen, räddningsverket, statens institut för byggnadsforskning,
HSBs Riksförbund och SBC tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt har
dock betonat vikten av att det finns ett antal kvalificerade yrkesmän för kon-
trollen. Det har av andra remissinstanser också framförts andra betänkligheter
mot arbetsgruppens förslag, t.ex. beträffande samordningen av de olika kon-
trollfunktionerna och ansvarsförhållandena vid byggnadsarbetena. Även vissa
farhågor om ökad byråkrati har framförts.
Boverket, Byggherreföreningen, Industriförbundet, Chalmers tekniska
högskola m.fl. avstyrker förslaget. Boverket har påpekat att de sakkunnigas
uppgifter enligt förslaget överensstämmer med dem som redan åvilar den an-
svarige arbetsledaren. Det borde därför övervägas om inte sakkunnigbevis
kunde utfärdas av denne. I vart fall fordras enligt verket närmare övervägan-
den om samordningen av tillsyns- och kontrolluppgifterna i entreprenad-
skedet. Verket anser vidare att det mot bakgrund av det internationella har-
moniseringsarbetet är olämpligt att generellt införa en separat sakkunnig- Prop. 1990/91: 145
granskning.
Skälen för mitt förslag: Som framgår är remissopinionen splittrad
beträffande arbetsgruppens förslag om obligatoriska sakkunnigbevis. Flera
av dem som tillstyrkt förslaget har trots detta betänkligheter. Även jag känner
mig tveksam till arbetsgruppens förslag. Jag kan t.ex. dela de farhågor om
oklara ansvarsförhållanden som framförts av flera remissinstanser. Jag ställer
mig vidare tveksam till att införa föreskrifter i PBL enbart i fråga om vissa av
PBLs egenskapskrav på byggnader. En sådan lösning ligger inte i linje med
PBLs allmänna syfte att åstadkomma ett flexibelt bygglovförfarande.
Byggnaders ventilationssystem och fuktskydd och byggnadsmaterialens
egenskaper är som jag tidigare anfört utan tvekan väsentliga för bl.a. byggna-
ders inomhusmiljö, men betydelsen varierar mellan olika slag av byggnader
och det finns också andra egenskaper som i det enskilda fallet kan vara lika
väsentliga för en byggnad. Vad jag främst vänder mig mot beträffande
arbetsgruppens förslag är emellertid att ett obligatorium beträffande sak-
kunnigbevis ger byggherren ett väsentligt mindre ansvar för att själv och i
samråd med nämnden, ansvariga arbetsledare och övriga i byggprocessen
inblandade parter ta ansvar för vilken tillsyn och kontroll som behövs under
byggprocessen för att uppnå de av PBL bestämda funktionerna. Det är enligt
min mening av vikt att hålla fast vid principen om byggherrens ansvar enligt
PBL och att byggnadsnämndens verksamhet skall inriktas på en kontroll av
att han lever upp till detta ansvar.
Av bestämmelserna i PBL följer att bygglov inte skall ges om det inte kan
antas att byggnaden kommer att ha tillfredsställande inomhusklimat (jfr 8 kap.
första stycket 3 och 3 kap. 5 §). I detta måste enligt min mening innefattas
bl.a. att byggnaden ges en god ventilation, skydd mot fukt och utförs av
material som inte förorsakar hälsoproblem. Som jag nyss framhållit finns det
redan i dag ett krav på att den ansvarige arbetsledaren skall kontrollera att
byggnaden utförs enligt gällande föreskrifter. Även byggnadsnämnderna
skall i erforderlig utsträckning kontrollera att byggnaderna uppfyller ställda
krav. I den mån det behövs får nämnderna enligt PBL också begära in sak-
kunnigbevis (se 9 kap. 6 §). Sådant sakkunnigbevis kan t.ex. ta sikte på de
frågor som arbetsgruppen framhållit som viktiga, dvs. ventilation, material
och fuktskydd. De instrument som behövs för att kontrollera efterlevnaden av
PBLs bestämmelser finns alltså redan. Problemet enligt min mening är att in-
strumenten inte alltid används eller åtminstone inte används på rätt sätt. Jag
anser därför att en ordning som skapar förutsättningar för att parterna enkelt
kan tillämpa redan gällande bestämmelser är att föredra framför ett sådant
obligatorium som arbetsgruppen föreslagit.
I 8 kap. 29 § PBL föreskrivs det att byggnadsnämnden i ett beslut om
bygglov skall fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legat till
grund för bygglovet samt att nämnden i beslutet eller senare kan bestämma att
konstruktionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan
arbetena påbörjas. I 9 kap. 4 § PBL föreskrivs det vidare att den ansvarige
arbetsledaren skall göra en anmälan till byggnadsnämnden innan arbetena på-
börjas, varvid nämnden enligt 9 kap. 5 § skall låta utstaka byggnaden, om Prop. 1990/91: 145
detta är motiverat. Slutligen får byggnadsnämnden enligt 9 kap. 6 §, som
redan framhållits, begära in sakkunnigbevis om sådant som inte enkelt kan
iakttas och bedömas vid nämndens besiktningar.
Beträffande byggnadsnämndens möjlighet att i beslutet om bygglov eller
senare bestämma att vissa handlingar skall ges in till nämnden anförde då-
varande departementschefen i propositionen med förslag till PBL (prop.
1985/86:1 s. 745), att nämnden i första hand bör välja att infordra sådana
handlingar som visar om byggherren har löst de för det speciella objektet be-
svärligaste tekniska problemen eller uppfyllt de strängaste tekniska kraven.
Syftet är att nämnden skall göra en engångskontroll av att byggherren tagit sitt
grundläggande ansvar att genomföra projektet i enlighet med kraven i PBL
och i tillämpningsföreskrifterna.
På liknande sätt skulle man kunna kräva att byggnadsnämnden innan
byggnadsarbetena påbörjas går igenom med den ansvarige arbetsledaren och
övriga i byggprocessen inblandade parter de olika frågor som har betydelse
för att byggnadsarbetena skall kunna genomföras med gott resultat. Därvid
kan bl.a. uppmärksammas en byggnads egenskaper och funktioner med av-
seende på ventilationssystem, byggmaterial och fuktskydd och vilka kontrol-
ler som i dessa och andra avseenden fortlöpande behövs under byggnads-
arbetet för att PBLs krav på ett gott inomhusklimat skall uppnås. Ett sådant
system tvingar arbetsledaren och byggnadsinspektören att diskutera igenom
utförandet av arbetena och gemensamt lägga upp kontrollprogram samt att
från fall till fall bedöma behovet av sakkunnigbevis och omfattningen av den
sakkunniges kontroll och samordning av denna med annan kontroll.
Nämnden kan givetvis redan vid detta tillfälle framföra att sakkunnigbevis
behövs i något hänseende.
Även om det som sagt är angeläget att frågorna om ventilation, fukt och
byggmaterial tas upp vid ett sådant samrådsmöte som jag nu föreslagit, är det
också av vikt att de andra egenskapskraven i PBL beaktas. Vid mötet bör
vidare kunna tas upp frågor om arbetenas planering och om den samordning
som behövs i olika hänseenden. Vad som framkommit vid mötet bör doku-
menteras så att den plan som finns för projektet kan följas upp under arbetets
gång. Dokumentationen är också viktig for att i efterhand kunna kontrollera
vad man kommit överens om och att vaije part utfört de åtgärder som han
åtagit sig att utföra.
Ventilationsfrågorna intar en särskild plats i detta sammanhang. I ett senare
avsnitt kommer jag att föreslå ett system med obligatorisk, periodisk funk-
tionskontroll av ventilationssystem. Kontroll skall utföras av sakkunnig. I
praktiken blir på så sätt ett sakkunnigbevis om ventilationen obligatoriskt.
Sammanfattningsvis föreslår jag alltså följande. Byggnadsnämnden skall
kalla den ansvarige arbetsledaren samt företrädare för byggherre, entreprenör,
projektor och andra som bestäms av nämnden till ett samrådsmöte. Även
yrkesinspektionen bör kallas till mötet. Vid det mötet skall en genomgång
göras av arbetenas planering, de åtgärder för besiktning, tillsyn och kontroll
som är nödvändiga för att byggnaden skall uppfylla egenskaperna och funk-
tionema enligt 3 kap. PBL samt den samordning som behövs. Jag föreslår Prop. 1990/91:145
vidare att ett protokoll skall föras vid samrådsmötet Samrådsmötet bör kunna
undvaras, t.ex. vid uppförande av mindre byggnader eller mindre för-
ändringar av byggnader m.m. Jag föreslår därför att nämnden inte skall be-
höva kalla till samrådsmöte om det är uppenbart obehövligt.
I lagrådsremissen föreslog jag att bestämmelser om samrådsmöte utforma-
des så att mötet skulle äga rum innan byggnadsarbetena påbörjas. Lagrådet
har anfört att det kan bli svårt för nämnden att iaktta denna regel. I stället för-
ordar lagrådet att samrådsmötet skall äga rum snarast möjligt efter det att
bygglov lämnats av byggnadsnämnden. Jag ansluter mig till lagrådets förslag
i denna del.
Mina förslag om samrådsmöte m.m. bör kunna tas upp i en ny paragraf,
9 kap. 3 a § PBL.
Brister i fråga om ventilation brukar anges som en av de viktigaste faktorerna
för uppkomsten av "sjuka hus". Ventilationssystemens funktion i praktiken,
deras kvalitet och skötsel, tillräckliga krav på luftomsättning, användningen
av s.k. återluft m.m. är därför centrala frågor när det gäller en god inom-
husmiljö.
I alla byggnader finns det luftföroreningar av olika slag. Av särskild be-
tydelse i förevarande sammanhang är de kemiska emissioner som kommer
från olika byggnads- och inredningsmaterial, men även tilluftens kvalitet,
verksamheten i byggnaden, användningen av olika kemikalier, människomas
eget bidrag m.m. har betydelse för inomhusmiljön.
Ett funktionsdugligt ventilationssystem är givetvis av den största betydelse
för att uppnå en god luftkvalitet inomhus. Ventilationen har också stor be-
tydelse för att eliminera olägenheter av fukt och av radon - faktorer som även
de är väsentliga vid diskussionerna om en god inomhusmiljö. Särskilt när det
gäller kemiska emissioner från byggnadsmaterial m.m. vill jag också i likhet
med arbetsgruppen stryka under att det torde vara ett omöjligt företag att
"ventilera bort" de problem som det här är fråga om. Man kan alltså inte en-
bart förlita sig på en god ventilation för att komma tillrätta med "sjuka-hus-
problem". Vad som måste angripas är i första hand källan till olägenheterna.
Det är bl.a. därför jag anser det så viktigt med en vederhäftig produktinfor-
mation beträffande byggmaterial. Jag återkommer till förslag i den delen i av-
snitt 6.
Allergiutredningen har i sitt betänkande (SOU 1989:76 s. 178) tagit upp
olika frågor om funktionen m.m. hos ventilationssystemen. Samman-
fattningsvis konstaterar utredningen med stöd av vissa undersökningar och
rapporter att ventilationssystemen generellt sett fungerar dåligt. Utredningen
föreslår därför att funktionskontroll av ventilationssystem införs. Mot
bakgrund av allergikers berättigade krav, har allergiutredningen också rekom-
10
menderat väsentligt större uteluftflöden än som föreskrivs för närvarande. Prop. 1990/91: 145
Utredningen föreslår också ett förbud mot s.k. återluft.
Arbetsgruppen har för sin del funnit att kunskaperna inom ventilations-
området i sig är fullt tillräckliga för att väl fungerande installationer skall
kunna konstrueras, byggas och användas. Gruppen anser dock att det finns
brister i fråga om injustering samt rengöring och annat underhåll. Brister
finns också i fråga om drift- och skötselinstruktioner samt utbildning för att
kunna handskas med systemen på rätt sätt.
Arbetsgruppen ställer sig mot bakgrund av det anförda bakom det krav på
funktionskontroll som allergiutredningen föreslagit. Jag vill nu ta upp arbets-
gruppens förslag i denna del samt de förslag i övrigt som gruppen lägger
fram i fråga om uteluftflöden, återluft och förändringar i boverkets nybygg-
nadsregler (Boverkets författningssamling, BFS 1988:18).
Mitt förslag: En ordning för funktionskontroll av ventilations-
system i byggnader införs. Byggnadens ägare skall ansvara för att
funktionskontroller utförs dels innan ventilationssystemet tas i bruk,
dels därefter regelbundet vid återkommande tillfällen. Kontrollerna
skall utföras av sakkunnig som fått godkännande av boverket.
Byggnadsnämnden bör övervaka bestämmelsernas efterlevnad.
Det får ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer (boverket) att meddela de föreskrifter som behövs om funk-
tionskontrollen. Jag föreslår att plan- och bygglagen förtydligas med
syftet att möjliggöra bl.a. sådana föreskrifter.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslaget om funk-
tionskontroll. Flera instanser har dock synpunkter på enskildheter i förslaget.
Det gäller bl.a. frågan om kompetens hos de sakkunniga som skall lämna in-
tyg om funktionskontrollen, byggnadsnämndernas uppgifter samt påpekande
om de kostnader och resurser som förslaget kräver. En fråga som tagits upp
av några instanser är i vilken utsträckning småhusen bör omfattas av kontrol-
len. Även andra detaljer i förslaget diskuteras. Bland de få remissinstanser
som avstyrker förslaget finns Sveriges fastighetsägareförbund och Bygg-
entreprenörerna.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 5 § PBL skall byggnader vara
lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god
arbetsmiljö och ett tillfredsställande inomhusklimat. Med anknytning till
denna bestämmelse finns i boverkets nybyggnadsregler föreskrifter och all-
männa råd om bl.a. luftväxling. Av 3 kap. 13 § följer vidare att ventilations-
system måste skötas och underhållas. Byggnadsnämnden har enligt bestäm-
melsen i 10 kap. PBL möjlighet att ingripa med förelägganden om det behövs
11
för att upprätthålla underhållskravet. Kravet på underhåll innebär att en bygg- Prop. 1990/91: 145
nads funktioner inte påtagligt skall försämras i förhållande till vad som ur-
sprungligen krävdes.
Med utgångspunkt i det underhåll skrav som följer av 3 kap. 13 § PBL
föreslår arbetsgruppen att som huvudregel alla byggnader skall omfattas av en
ordning med funktionskontroll av ventilationssystem. För detta ändamål har
arbetsgruppen utarbetat ett förslag till förordning om funktionskontroll av
ventilationssystem (se bilaga 2). I klargörande syfte har arbetsgruppen härut-
över föreslagit en ändring av 16 kap. 1 § PBL. Enligt lagrummets nuvarande
lydelse kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer be-
myndigas att meddela de föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver
bestämmelserna i 3 kap. PBL behövs bl.a. till skydd för liv, personlig säker-
het och hälsa (jfr 8 kap. 7 § regeringsformen). Arbetsgruppens förslag till
ändring av 16 kap. 1 § PBL innebär att det uttryckligen anges att regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer också får meddela de föreskrifter
som behövs för kontroll av att föreskrifterna till skydd för liv, personlig
säkerhet och hälsa efterlevs.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning om behovet av en författningsreg-
lerad funktionskontroll av ventilationssystem. En sådan kontroll har också
tillstyrkts av en överväldigande del av remissinstanserna. I enlighet med
arbetsgruppens förslag anser jag att bestämmelserna lämpligen bör tas upp i
en särskild förordning som har det huvudsakliga innehåll som gruppen före-
slagit. För att så skall kunna ske bör, också i enlighet med gruppens förslag,
16 kap. 1 § PBL ändras i klargörande syfte. Om riksdagen godtar mitt förslag
till en sådan lagändring avser jag att därefter föreslå regeringen att genom för-
ordning meddela de föreskrifter som behövs om funktionskontrollen.
Jag vill dock med anledning av de remissynpunkter som lämnats på
arbetsgruppens förslag redan nu redovisa min principiella syn på de frågor
som tas upp i gruppens förslag.
Arbetsgruppens förslag innebär att funktionskontroll skall ske dels vid
nyinstallation av ventilationssystem, dels återkommande under driftsskedet.
Boverket förutsätts enligt förslaget bestämma tidsfrister för de återkommande
kontrollerna. Intervallerna kan vara olika för olika typer av byggnader. En
riktpunkt för flerbostadshusen bör enligt gruppens förslag vara tre år.
Funktionskontrollen skall enligt gruppens förslag få utföras endast av den
som godkänts som sakkunnig av boverket.
Jag vill för egen del till en början slå fast att det bör vara fastighetsägarna
själva som svarar för att funktionskontrollen utförs samt för kostnaderna för
denna. Detta ligger helt i linje med det ansvar som fastighetsägarna har i dag
enligt den nyss nämnda bestämmelsen i 3 kap. 13 § PBL om att byggnader
skall underhållas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras. Enligt 11 kap.
1 § 5 PBL ankommer det vidare på byggnadsnämnden att övervaka att lagens
bestämmelser efterlevs. Som arbetsgruppen föreslagit bör byggnadsnämnden
också övervaka att fastighetsägarna fullgör sina skyldigheter när det gäller
funktionskontrollen.
12
Ett system som innebär att kommunen skall kontrollera byggnaderna i Prop. 1990/91: 145
kommunen - på det sätt som förekommer beträffande sotning - är enligt min
mening orealistiskt. Jag ansluter mig därför till arbetsgruppens förslag att
funktionskontrollen skall utföras av en särskild sakkunnig som anlitas av fas-
tighetsägaren och som i protokoll antecknar resultatet av funktionskontrollen.
Arbetsgruppen har föreslagit att den sakkunnige som utför funktions-
kontrollen endast om det finns anledning till det skall underrätta byggnads-
nämnden om förekommande brister i systemet. I likhet med några remissin-
stanser, bl.a. Skorstensfejamas riksförbund och HSB, anser jag inte en
sådan ordning helt tillfredsställande. Jag förordar i stället att den sakkunnige
alltid skall underrätta byggnadsnämnden om kontrollen. Detta sker bäst
genom att ett exemplar av protokollet från funktionskontrollen sänds in till
kommunen. Detta bör underlätta för kommunen att övervaka bestämmelser-
nas efterlevnad. För att ytterligare underlätta kommunens kontroll anser jag
vidare att byggnadens ägare på väl synlig plats bör anslå ett intyg om genom-
förd kontroll och datum för denna. Härigenom ges också hyresgäster m.fl.
möjlighet att kontrollera om fastighetsägaren fullgjort sina skyldigheter. Vad
jag nu förordat i fråga om kontroll innebär alltså en avvikelse från arbets-
gruppens förslag
En viktig fråga är givetvis vilka byggnader som bör omfattas av den obli-
gatoriska funktionskontrollen I likhet med arbetsgruppen anser jag att det är
mest ändamålsenligt att förordningen får omfatta alla byggnader, men att bo-
verket bemyndigas att undanta vissa typer av byggnader. Bostäder är natur-
ligtvis särskilt viktiga i sammanhanget Jag vill även framhålla den väsentliga
betydelse som ventilationsfrågorna har i byggnader där barn vistas, t.ex.
daghem och skolor, och där inomhusmiljön givetvis har den största be-
tydelse. Även arbetsmiljösynpunkter är i sammanhanget av stor betydelse.
Här kan även särskilda krav bli aktuella på grund av arbetsmiljölag-
stiftningen. Som arbetarskyddsstyrelsen har anfört i sitt remissyttrande be-
höver förhållandet mellan kraven i arbetsmiljölagstiftningen och byggnads-
lagstiftningen klargöras. Jag utgår från att samråd i denna del kommer att ske
mellan arbetarskyddsstyrelsen och boverket.
Några remissinstanser, bl.a. Vi i Småhus och Sveriges Villaägareförbund,
anser att småhusen inte bör vara underkastade den återkommande funktions-
kontrollen utan att det bör räcka med en kontroll vid nyinstallation. Jag kan ha
förståelse för dessa synpunkter, bl.a. med hänsyn till de kostnader som kan
vara förenade med funktionskontrollen och den belastning för byggnads-
nämnderna som en sådan kontroll kan innebära. Trots detta anser jag att det är
av vikt att också småhusen bör finnas med i systemet med funktionskontroll.
Här kan dock intervallerna mellan kontrollerna göras längre än i andra sam-
manhang. Ställning får här tas till om arbetsgruppens förslag om intervaller
på tio år är lämpligt avvägt
Det kan i sammanhanget uppmärksammas att statens strålskyddsinstitut i
sitt remissyttrande ansett att funktionskontrollen är av stor betydelse för att
det radon som ofrånkomligen finns i hus inte skall öka på grund av bristande
13
underhåll. Detta har enligt institutet störst betydelse i den befintliga bebyggel-
sen på grund av förekomsten av blåbetong, men också för nybebyggelsen.
Fritidshus bör enligt min mening emellertid helt kunna undantas från kon-
trollen. Vad gäller undantag för byggnader i övrigt anser jag som sagt att det
bör överlämnas åt boverket att efter ytterligare överväganden meddela före-
skrifter om detta. Jag tänker här på att särskilda överväganden är nödvändiga
beträffande industribyggnader och liknande.
När det sedan gäller de huvudsakliga moment som bör ingå i funktions-
kontrollen, kan jag även i denna del i allt väsentligt ansluta mig till arbets-
gruppens förslag. Det innebär
att funktionen och egenskaperna hos nyinstallerade system överensstäm-
mer med gällande föreskrifter,
att funktionen och egenskaperna hos ventilationssystem som är i drift i
huvudsak överensstämmer med de föreskrifter som gällde när systemet togs i
bruk för sitt ändamål,
alt systemet inte innehåller föreningar som kan spridas i byggnaden,
att instruktioner och skötselanvisningar finns lätt tillgängliga för dem som
skall sköta systemet, samt
att systemet i övrigt fungerar på det sätt som är avsett.
Den första kontrollen av nyinstallationer kommer att i väsentliga avseenden
skilja sig från den återkommande kontrollen. Den förstnämnda bör gå ut på
inte bara att gällande föreskrifter iakttagits utan också att ritningar och projek-
teringshandlingar följts, att ventilationen är rätt injusterad och att den verk-
ligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Utgångspunkten för bedömningen
är bygglovhandlingama, i de avseenden som dessa fastställts av byggnads-
nämnden enligt 8 kap. 29 § PBL. I övrigt skall kontrollen ske mot funktions-
kraven i gällande föreskrifter. I de fall byggherren ställt högre krav på venti-
lationen än vad som följer av dessa föreskrifter, bör kontrollen också avse att
systemet fungerar på det avsedda sättet. Vid detta första kontrolltillfälle bör
det också kontrolleras att tillfredsställande instruktioner och skötselanvis-
ningar finns.
Vid de återkommande funktionskontrollerna skall det konstateras om
ventilationssystemet i huvudsak bibehållit de egenskaper som föreskrevs när
det togs i drift. Även här bör en kontroll ske av att systemet fungerar som det
är avsett.
Innebörden av att systemet inte innehåller föroreningar som kan spridas i
byggnaden innebär bl.a. att systemet så långt det är möjligt bör göras rent. I
fråga om äldre byggnader kan detta ibland stöta på problem, även om tek-
niken för rengöring går framåt Någon absolut rengöringsplikt bör därför inte
föreskrivas. En god kvalitet på de filter som används kan ibland ersätta ren-
göring.
När det gäller äldre byggnader bör den återkommande kontrollen gå ut på
att undersöka om ventilationssystemet uppfyller de krav som gällde när
byggnaden togs i bruk. Det innebär att den första av de periodiska kontrol-
lerna kan behöva göras mer omfattande än de efterföljande. I vissa avseenden
kan den komma att likna den första kontrollen av nyinstallerade ventilations-
Prop. 1990/91: 145
14
system. Beträffande hus med självdragssystem torde den dock av praktiska Prop. 1990/91: 145
skäl inskränkas till en kontroll av att ventilationskanalerna inte innehåller för-
oreningar.
Boverket bör kunna meddela allmänna råd om hur kontrollerna skall ut-
föras och hur de skall dokumenteras. En punkt som mer ingående behöver
belysas blir därvid kontrollernas omfattning. Allmänna råd kan också behövs
hur man förhindrar att föroreningar sprids i byggnaden.
Den olika karaktären hos den första installationskontrollen och den fort-
löpande kontrollen ställer olika krav på kompetensen hos kontrollanterna.
Kompetensen kan också behöva vara högre när det gäller komplicerade venti-
lationssystem i t.ex. industribyggnader än när det gäller småhus.
Kompetenskraven liknar i mycket dem som gäller för ansvariga arbets-
ledare. Samma principer för godkännande bör därför kunna tillämpas i båda
fallen, (jfr 9 kap. 3 § PBL samt 17 och 18 §§ plan- och byggförordningen
[1987:383]). Det innebär att fastighetsägaren väljer vilken kontrollant han vill
anlita men att denne måste vara godkänd för den typ av kontroll som det är
fråga om antingen av boverket (riksbehörighet) eller av byggnadsnämnden
(lokal behörighet). Bestämmelser för kompetensbedömningen bör tas fram av
boverket.
Avslutningsvis vill jag framhålla att jag räknar med att sotningsväsendet i
hög grad kan anlitas för funktionskontrollen. Särskilt gäller det den återkom-
mande kontrollen av ordinära ventilationssystem som bör kunna samordnas
med sotningen. När det gäller kontroll av nyinstallerade eller mer komplice-
rade ventilationssystem behövs dock särskild kompetens. Vid nyinstallation
är det också av betydelse att en samordning sker med den normala entrepre-
nadkontrollen. Här bör den sakkunnige i många fall kunna förlita sig på andra
kontroller som görs och i den mån dessa är tillräckligt vederhäftiga kunna
lägga dem till grund för sin bedömning. Jag vill understryka att det inte är
någonting i mitt förslag som hindrar att en byggherre anlitar egna anställda
som sakkunniga i den mån dessa är godkända av boverket enligt mitt förslag.
Om riksdagen godkänner mina förslag om funktionskontroll, bör reglerna
träda i kraft den 1 januari 1992. Beträffande funktionskontroll i gamla hus
bör dock den första utföras senast den 1 januari 1994 eller den senare tid-
punkt som boverket bestämmer.
Min bedömning: De grundläggande kraven på god luftkvalitet bör
även i fortsättningen garanteras genom krav på bestämda luftflöden.
Jag avser att föreslå regeringen att ge boverket i uppdrag att i samråd
med andra berörda myndigheter göra en utvärdering av dagens krav på
uteluftsflöden sammanställda med de medicinska, energipolitiska och
tekniska krav som bör ställas i sammanhanget.
15
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Prop. 1990/91: 145
Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till arbetsgruppens
förslag.
Skälen för min bedömning: Med uteluft menas luft som utifrån förs
in i byggnaden.
Allergiutredningen rekommenderade i sitt betänkande (SOU 1989:76-78)
väsentligt högre minimiluftflöden än som föreskrivs i nybyggnadsreglerna.
Enligt utredningens rekommendation bör luftflödena, förutom ett kontinuer-
ligt luftflöde motsvarande 0,5 oms/tim, vara 10-30 1/s och person, beroende
bl.a. på vilken kontroll som finns över emissionsavgivningen från bygg-
nadsmaterial m.m.
Arbetsgruppen fann för sin del att det kan finnas skäl att ställa krav på
högre luftflöden än vad nu gällande normer ger uttryck för, men att en analys
av frågan är komplicerad och kräver ytterligare överväganden bl.a. med hän-
syn till ökade uteluftsflödens konsekvenser för energianvändningen och med
avseende på buller, drag och torr luft. Mot denna bakgrund föreslår arbets-
gruppen att boverket får i uppdrag att i samråd med andra berörda myndig-
heter göra en utvärdering av dagens krav på uteluftsflöden sammanställda
med de medicinska, energipolitiska och tekniska krav som bör ställas i sam-
manhanget. När denna utvärdering har gjorts, bör verket för regeringen lägga
fram de förslag som föranleds av utvärderingen.
Enligt gruppens förslag bör vidare en eller flera alternativa strategier läggas
fast för kontroll av luftkvalitet och modeller utarbetas för luftkvalitetsberäk-
ningar. Riskanalyser bör också göras som underlag för nya kravspecifika-
tioner på luftkvalitet.
Enligt min mening bör de grundläggande kraven på god luftkvalitet även
fortsättningsvis garanteras genom krav på bestämda luftflöden. Jag delar
vidare arbetsgruppens uppfattning att det kan finnas skäl att ställa krav på
högre luftflöden än vad nu gällande normer ger uttryck för. Kraven på luft-
flöden måste dock sättas i relation till energiförbrukningen och bestämmas så
att inomhusklimatet inte försämras i andra avseenden, t.ex. när det gäller
buller, drag, luftfuktighet m.m. I likhet med arbetsgruppen finner jag att
denna fråga närmare bör penetreras innan nya bindande föreskrifter om luft-
omsättningen meddelas. Jag avser därför att inom kort föreslå regeringen att
ge boverket ett uppdrag av det slag som arbetsgruppen föreslagit. I uppdraget
kommer det att ingå att boverket skall bedöma om luftflödeskraven kan höjas
tidigare i vissa avseenden än i andra eller i etapper.
Min bedömning: Frågan om s.k. återluft bör noga övervägas och
förbud införas mot användning av återluft i större utsträckning än vad
som nu gäller. Jag avser att föreslå regeringen att ge boverket i uppdrag
att utreda även denna fråga.
16
Prop. 1990/91: 145
Arbetsgruppens förslag: I nybyggnadsreglerna bör föreskrivas att
återluft inte bör få tas från rum där rökning e.d. förekommer. Byggherren
skall kunna visa att egenskaper och funktion hos ett återluftssystem innebär
fördelar från föroreningssynpunkt m.m.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker i princip
förslaget.
Skälen för min bedömning: Med återluft menas luft från ett rum, vil-
ken efter rening i filter återförs till rummet eller till ett annat rum.
I gällande nybyggnadsregler föreskrivs att återluft i bostäder tillåts endast
om installationen är så utförd att återluft från en lägenhet återförs till en och
samma lägenhet samt om kraven på luftkvalitet och luftväxling, bl.a. i fråga
om mängden uteluft, är uppfyllda. I andra utrymmen än bostäder tillåts åter-
luft. Återluften från hygienutrymmen får dock högst utgöra 7 % av det totala
tilluftsflödet
Allergiutredningen har föreslagit att förbud införs mot återluft.
Arbetsgruppen anser att en tillfredsställande rening av återluften kan upp-
nås om arbetsgruppens förslag om regelbunden rensning av ventilations-
kanalerna och kontroll av ventilationssystemens funktion genomförs. Detta
gäller dock med undantag för vissa gaser, rök och ånga som inte fångas upp
av filtren. Arbetsgruppen anser därför att återluft bör förbjudas från rum där
gas, rök eller ånga förekommer. Vidare anser arbetsgruppen att det generellt
skall gälla att återluftssystem bara får användas om byggherren kan visa att ett
sådant innebär fördelar beträffande kända föroreningar i byggnader och att
risken för skador och andra olägenheter med systemet är litet.
Användning av återluft har i en del fall påtagliga fördelar. Det gäller t.ex.
när stora lokaler skall värmas eller kylas med luft och luftflödet därför måste
vara betydligt större än vad som fordras med hänsyn till behovet av ventila-
tion eller när luftcirkulationen i en lokal behöver kunna varieras kraftigt. Som
arbetsgruppen påpekat är det då emellertid väsentligt att återluften inte för-
orenas när den passerar genom fläktsystemet.
Samtidigt är det inte godtagbart om ett återluftssystem medför att förorenad
luft förs från ett rum till ett annat eller återförs till det rum varifrån den kom-
mer på ett sådant sätt att luftkvaliteten försämras.
I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att förbud mot använd-
ning av återluft bör införas i större utsträckning än vad som nu gäller. Jag an-
ser mig emellertid inte ha grund för att ta ställning till i vad mån förbudet bör
vara generellt eller om vissa typer av lokaler eller byggnader bör undantas.
Jag anser mig heller inte ha tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till
under vilka förutsättningar man eventuellt kan tillåta återluft i övrigt. Det är
vidare inte utrett vilka kostnaderna för samhället blir av ett mer eller mindre
omfattande förbud. Jag kommer därför att föreslå regeringen att uppdra åt
boverket att med utgångspunkt i arbetsgruppens förslag och efter de ytterli-
gare överväganden som är nödvändiga genomföra de förändringar som be-
döms vara nödvändiga i fråga om användningen av återluft. I den mån dessa
förändringar medför sådana kostnader att förslagen bör underställas regering-
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 145
ens prövning, bör detta ske. Uppdraget bör samordnas med det nyss nämnda Prop. 1 990/91: 145
uppdraget rörande uteluftsflöden.
Min bedömning: En rad ändringar krävs i nybyggnadsreglerna såvitt
gäller bl.a. rensning av ventilationskanaler och att huvudkanaler och
stamkanaler förses med fasta mätställen för mätning av luftflöden.
Även vissa förtydliganden i reglema kan behövas.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till arbetsgruppens
förslag.
Skälen för min bedömning: I en bilaga till sitt betänkande föreslår
arbetsgruppen en rad ändringar i nybyggnadsreglernas ventilationsbestäm-
melser.
I anslutning till förslaget om funktionskontroll av ventilationssystem
konstaterar arbetsgruppen att rensning av ventilationskanaler i vissa fall kan
bli besvärlig, eftersom kanalerna kan vara svåråtkomliga och rensningsluckor
till stor del saknas. Arbetsgruppen föreslår därför att den nuvarande föreskrif-
ten i nybyggnadsreglerna om att frånluftskanaler som är rensningspliktiga
samt kanaler med hög fukt- och dammalstring skall ha rensanordningar, er-
sätts med en föreskrift att samtliga kanaler skall ha rensanordningar. Vidare
föreslår arbetsgruppen att den nuvarande föreskriften om att till- och från-
luftskanaler skall förläggas så att de är åtkomliga för rensning, utvidgas till att
omfatta alla ventilationskanaler.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det i nybyggnadsreglerna införs ett krav
på att huvudkanaler och stamkanaler förses med fasta mätställen för mätning
av luftflöden.
Arbetsgruppen ifrågasätter om det inte bör föreskrivas att sovrum endast
skall få tillföras uteluft och att överluft inte skall få föras från kontorsrum till
allmänna utrymmen.
Arbetsgruppen föreslår också ett antal andra ändringar i nybyggnads-
reglerna dels som en följd av arbetsgruppens ovan behandlade förslag på
ventilationsområdet, dels i syfte att språkligt förtydliga föreskrifterna på
punkter där arbetsgruppen inte funnit dem vara tillräckligt klart formulerade.
Jag delar arbetsgruppens åsikter när det gäller rensanordningar och mät-
ställen. Vissa av de språkliga förtydliganden som arbetsgruppen föreslagit
synes mig också välbetänkta. Jag utgår från att boverket kommer att överväga
arbetsgruppens förslag och vidta nödvändiga åtgärder i sitt fortsatta arbete.
Min bedömning: Någon särskild lag om produktinformation om
byggvaror läggs inte fram. Frågan bör i stället lösas inom kemikalie-
lagstiftningens ram. De åtgärder som i första hand behövs för att få en
bättre tillämpning av kemikalielagstiftningen är att effektivisera tillsynen
av dess efterlevnad när det gäller byggvarors innehåll samt att utarbeta
tillämpningsföreskrifter som särskilt tar sikte på problemet med
bristande produktinformation. Det är lämpligt att boverket ges ett
ansvar när det gäller byggvaror med kemiska risker.
Arbetsgruppens förslag: En ny lag om information om byggproduk-
ter, m.m. föreslås.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna ser positivt på lagför-
slaget. Vissa remissinstanser har inte varit avvisande, men har påpekat att det
inte behövs någon ny lag utan att det föreslagna systemet med produkt-
information kan åstadkommas inom ramen för kemikalielagstiftningen. Det
gäller bl.a. kemikalieinspektionen. Bland de remissinstanser som är negativa
till lagstiftning finns Industrins Byggmaterialgrupp som förordar en frivillig
linje. Kommerskollegium och statens pris- och konkurrensverk anser att för-
slaget står i strid med strävandena om EG-hannonisering.
Skälen för min bedömning: Med anledning av problemen med s.k.
sjuka hus uttalade bostadsutskottet (1988/89:BoU2 s. 14) att frågor om an-
vändningen av olika byggmaterial m.m. bör belysas. Det gäller bl.a. åtgärder
som syftar till att förhindra användningen av ur olika aspekter olämpliga
byggmaterial. Ett exempel på en möjlig sådan åtgärd är enligt utskottet varu-
deklaration.
Arbetsgruppen föreslår mot bakgrund härav en ny lag om information om
byggprodukter m.m. Den innehåller i huvudsak följande.
- Lagen skall vara tillämplig på varor som tillverkas eller importeras för att
användas för uppförande eller ändring av byggnader eller som tillbehör till
byggnader (byggprodukter) med undantag av produkter som också är
kemiska produkter enligt kemikalielagstiftningen. Ytterligare undantag skall
kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer. Syftet med sistnämnda bestämmelse är att produkter eller produktslag
som inte innehåller några hälsovådliga ämnen eller vars egenskaper är väl
kända skall kunna undantas från informationskravet.
- Den som tillverkar eller importerar en byggprodukt skall genom egna
undersökningar eller på annat sätt se till att det finns tillfredsställande utred-
ning för bedömning av vilka olägenheter från hälso- och miljösynpunkt som
produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap
och beprövad erfarenhet.
- Den som tillverkar, importerar eller yrkesmässigt överlåter en bygg-
produkt skall genom märkning eller på annat sätt lämna sådana uppgifter om
Prop. 1990/91: 145
19
produktens innehåll och egenskaper som har betydelse från hälso- och miljö- Prop. 1990/91:145
synpunkt.
- Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om utredningen och om produktinformationen.
- Bestämmelser om tillsyn av lagens efterlevnad och om sekretesskydd (4-
7 §§) finns också.
- Lagen skall enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna inte gälla
produkter som satts i omlopp före lagens ikraftträdande.
Med anledning av arbetsgruppens förslag har omfattande diskussioner
förts otn hur förslagen kan förenas med strävandena till europeisk harmoni-
sering och om förslaget kan innebära s.k. tekniskt handelshinder. Jag vilt
därför lämna en redovisning av det europeiska arbetet på detta område samt
för den svenska lagstiftning som berör produktinformationsfrågan. Jag åter-
kommer därefter till mina överväganden i frågan. Jag vill dock redan nu an-
mäla att jag ställer mig mycket positiv till det förslag som gruppen har lagt
fram och att en god produktinformation och ett därpå grundat ansvar för
materialtillverkare m.fl. är en förutsättning för bra inomhusmiljöer hos bygg-
nader. Vad frågan nu gäller är hur en sådan produktinformation skall kunna
etableras så att den inte kommer i konflikt med det europeiska hannonise-
ringsar betet.
Plan- och bygglagen
Enligt 3 kap. PBL skall nya byggnader bl.a. ge möjlighet till god hygien, en
god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inomhusklimat. Till- och ombyggna-
der skall uppfylla dessa krav i skälig utsträckning.
I de fall bygglov krävs skall byggnadsnämnden vid bygglovprövningen
kontrollera att åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap. (8 kap. 11 och
12 §§). En ansökan om bygglov skall innehålla alla uppgifter som behövs
för prövningen (8 kap. 20 §). Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträck-
ning besikta arbeten som kräver bygglov. Om byggnadens egenskaper och
funktioner inte på ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid nämndens be-
siktningar, får nämnden begära att byggherren företer bevis av sakkunnig om
att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap (9 kap. 6 §)
Vidare skall enligt 9 kap. 1 § den som för egen räkning utför eller låter ut-
föra byggnadsarbeten se till att arbetena utförs enligt bestämmelserna i bl.a. 3
kap. Vid försummelse kan rättelse framtvingas enligt bestämmelser i 10 kap.
Dessa bestämmelser ger byggnadsnämnderna möjlighet att kräva informa-
tion av byggherren om egenskaperna hos de produkter som han avser att an-
vända i den mån sådana upplysningar behövs för att nämnden skall kunna
anta att byggnaden kommer att uppfylla kraven i 3 kap. Hittills har dock
byggnadsnämnderna i mycket ringa omfattning utnyttjat PBLs möjligheter i
detta avseende.
Enligt 15 § plan- och byggförordningen (1987:383) får boverket meddela
de verkställighetsföreskrifter som behövs för tillämpningen av bl.a. den
20
nämnda bestämmelsen i 8 kap. 20 § PBL. Några sådana föreskrifter har Prop. 1990/91: 145
emellertid inte meddelats.
Boverket får enligt 16 kap. 2 § PBL typgodkänna material, konstruktioner
och anordningar. Vid typgodkännandeprövning bör boverket givetvis inför-
skaffa sådan information om materials innehåll att hälsoriskerna kan be-
dömas.
Typgodkännanden är frivilliga, men regeringen får föreskriva obligatorisk
typgodkännandekontroll, om det behövs till skydd för liv, personlig hälsa
eller säkerhet. Någon sådan föreskrift har ännu inte meddelats.
Lagen och förordningen om kemiska produkter
Lagen (1985:426) om kemiska produkter är - med vissa undantag som sak-
nar betydelse i detta sammanhang - tillämplig på hantering och import av
kemiska ämnen och beredningar (kemiska produkter). Om det är påkallat från
hälso- och miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer emellertid också föreskriva att lagens bestämmelser
skall tillämpas på varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
också föreskriva undantag från lagens tillämpning i vissa fall.
Kemiska ämnen är grundämnena och föreningar av dessa. Beredningar är
lösningar, emulsioner, pulverblandningar, pastor etc. Begreppet kemiska
produkter omfattar alla kemiska ämnen och beredningar som är föremål för
någon form av mänsklig hantering (prop 1984/85:118, s. 39-40). Lagen om-
fattar således såväl biologiska naturprodukter som målarfärg, lim och
spackel.
Den som hanterar (dvs. tillverkar, bearbetar, behandlar, förpackar, för-
varar, transporterar, använder, omhändertar, destruerar, konverterar, saluför,
överlåter m.m.) eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka
skada på människor eller miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter
undvikas som kan ersättas med mindre farliga. Det åligger särskilt den som
tillverkar eller importerar en produkt som omfattas av lagen att genom egna
undersökningar eller på annat sätt se till att det finns tillfredsställande utred-
ning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten kan or-
saka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad er-
farenhet.
Den som yrkesmässigt hanterar eller importerar en kemisk produkt skall
genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso-
eller miljöskyddssynpunkt. Enligt förarbetena skall produktinformationen
inte bara innehålla uppgifter av ren vamingskaraktär. Som exempel på annan
information som måste lämnas, nämns uppgifter om varans identitet, tillver-
karens eller importörens namn och resultatet av gjord bedömning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om bl.a. utredningen för bedömning av vilka hälso-
och miljöskador en produkt kan orsaka och produktinformationen.
21
Kemikalieinspektionen, vilken är en av de två av regeringen utsedda före- Prop. 1990/91: 145
skriftsmyndigheterna, har meddelat föreskrifter bl.a. om hur hälsofarliga
kemiska produkter skall vara märkta samt vilken annan information som be-
höver lämnas vid överlåtelse (se KIFS 1986:3 och K1FS 1986:4).
Märkningssystemet är inte utformat med tanke på eventuella problem med ex-
ponering för boende, utan är inriktat på risker vid användningen och hur man
kan skydda sig.
1 2 § andra stycket förordningen (1985:835) om kemiska produkter åläggs
envar som yrkesmässigt hanterar eller importerar en vara som innehåller eller
har behandlats med en kemisk produkt och på grund av sina egenskaper kan
befaras medföra skada på människor eller miljön att uppfylla bl.a. försiktig-
hetskravet och produktinformationskravet i lagen om kemiska produkter.
Vidare har kemikalieinspektionen i 2 § första stycket i förordningen bemyn-
digats att meddela föreskrifter om bl.a. försiktighetsmått och produkt-
information beträffande sådana varor, som inte är kosmetiska eller hygieniska
varor.
Kemikalieinspektionen har hittills uppmärksammat tre typer av byggvaror.
Sålunda finns föreskrifter om krom i cement, om formaldehyd i träbaserade
skivor och om träskyddsbehandlat virke. De båda sistnämnda föreskrifterna
har meddelats med stöd av 2 § förordningen om kemiska produkter och de är
inriktade också på hälsofaror för boende.
Lagen om kemiska produkter innehåller också bestämmelser om krav på
kunskaper hos den som yrkesmässigt hanterar eller importerar produkter som
omfattas av lagen, om tillsyn av lagens efterlevnad samt om sekretesskydd,
ansvar, avgifter m.m. jämte särskilda bestämmelser om förhandsanmälan,
tillstånd m.m. och miljöfarligt avfall.
Det bör observeras att redan en på goda vetenskapliga grunder uppkom-
men misstanke om skaderisker utgör tillräcklig grund för ingripanden enligt
lagen. Det innebär bl.a. att en producent som vill marknadsföra en otillräck-
ligt känd vara som han kan på vetenskapliga eller andra grunder anta vara far-
lig från hälso- eller miljöskyddssynpunkt måste beakta denna risk vid be-
dömning av om han skall marknadsföra varan eller inte (prop. 1984/85:118,
s. 39-40).
Tillsynsmyndigheter inom var sitt område är kemikalieinspektionen, sta-
tens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen och läkemedelsverket.
Produktsäkerhets lagen
Produktsäkerhetslagen (1988:1604) som trädde i kraft den 1 juli 1989 (prop.
1988/89:23, LU13, rskr. 61) gör det möjligt från samhällets sida att ålägga en
näringsidkare att vidta åtgärder beträffande farliga varor som finns hos bru-
karna. Även om lagen inte omfattar fast egendom är den möjlig att tillämpa på
material som hos brukarna kommit att utgöra t.ex. tillbehör till fast egendom,
dvs. också byggvaror.
22
För att motverka att varor och tjänster orsakar skada pä person eller egen- Prop. 1990/91:145
dom, fär näringsidkare bl.a. äläggas att lämna säkerhetsinformation, var-
ningsinformation eller att återkalla varor och tjänster.
Ett åläggande får dock inte meddelas i den mån det i en annan författning
eller ett beslut av en myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om
varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet skulle fylla.
Konsumentverket är tillsynsmyndighet. En myndighet, som enligt annan
författning skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om vissa varor
eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt produktsäker-
hetslagen.
EGs byggvarudirektiv
Inom EG har antagits ett byggvarudirektiv (89/106/EEC). Syftet med direk-
tivet är bl.a. att uppnå en harmonisering mellan ländernas byggbestämmelser
utan att befintliga och berättigade nationella skyddsnivåer sänks.
Direktivet, som skall vara genomfört i EG-länderna den 27 juni 1991,
innehåller i huvudsak tre grupper av bestämmelser. Den första handlar om
vilka grundläggande krav som från hälso- och säkerhetssynpunkt skall ställas
på en byggnad, den andra om att byggvaror, som kan användas för att upp-
fylla dessa krav, fritt skall få säljas och användas i alla EGs medlemsländer
samt den tredje om hur man skall få garantier för att en vara har de erforder-
liga egenskaperna.
De grundläggande hälso- och säkerhetskraven på byggnader är sex till an-
talet och är, såsom de uttrycks i direktivet, i sak nästan identiska med de mot-
svarande krav på byggnader som anges i 3 kap. PBL (art. 3.1).
Ett av kraven gäller hygien, hälsa och miljö (bilaga III, punkt 3). Det inne-
bär att byggnadsverk skall vara projekterade och utförda på ett sådant sätt att
de inte medför risk för de boendes eller grannars hygien eller hälsa, särskilt
inte genom
- emissioner av giftig gas,
- förekomst av farliga partiklar eller gaser i luften,
- emission av farlig strålning,
- förorening eller förgiftning av vatten eller mark,
- bristfälligt omhändertagande av avloppsvatten, av rök eller av fast eller
flytande avfall,
- förekomst av fukt i byggnadsdelar eller på ytor inom byggnaden.
De grundläggande kraven i byggvarudirektivet är emellertid, liksom i
PBL, allmänt formulerade och måste preciseras för att bli praktiskt använd-
bara (art. 12). Vid preciseringarna av kraven skall hänsyn kunna tas bl.a. till
skillnader mellan länderna i fråga om klimat och till olika nationella skydds-
nivåer (art. 3.2). Detta innebär att en klassindelning kan ske med olika krav-
nivåer. Varje land får fritt välja vilken klass som skall användas i det enskilda
fallet (art. 6.3).
I Sverige har preciseringen av kraven i 3 kap. PBL skett genom föreskrif-
ter från boverket (nybyggnadsreglerna, NR). Dessa föreskrifter hänvisar i
23
sin tur ofta till av Byggstandardiseringen (BST) antagna frivilliga standarder Prop. 1990/91:145
som exempel på godtagbara utföranden. 1 Sverige finns också av boverket
meddelade typgodkännanden av enskilda material, konstruktioner och an-
ordningar. Ett typgodkännande innebär en garanti för att PBLs egen-
skapskrav är uppfyllda i de avseenden som godkännandet gäller. Genom en
tidsbegränsad lagstiftning jämställs sedan den 15 september 1989 vissa god-
kännanden som meddelats i de andra nordiska länderna med svenska typgod-
kännanden (se 8 kap. 22 § PBL samt förordningen [1989:731] om god-
tagande av byggprodukter som godkänts i annat nordiskt land).
Inom EG är avsikten att byggvarudirektivets grundläggande krav skall
preciseras i så kallade tillämpningsdokument. Dessa skall inte, i motsats till
boverkets föreskrifter, vara bindande utan endast riktlinjer för tolkningen av
direktivet (art. 12). Med ledning av tillämpningsdokumenten skall CEN
(Comité Européen de Normalisation) få mandat att utarbeta standarder för
olika produktslag (art. 7). En vara som tillverkats enligt en sådan standard
skall anses uppfylla direktivets egenskapskrav, förutsatt att den används på
ett riktigt sätt (art. 4.2). I de fall det av någon anledning är för tidigt att ta
fram en standard eller standardisering över huvud taget inte kan ske eller då
en produkt är särpräglad, kan ett tidsbegränsat tekniskt godkännande medde-
las enligt riktlinjer som skall utarbetas av EOTA (European Organisation for
Technical Approval) på grundval av mandat som tagits fram med utgångs-
punkt från tillämpningsdokumenten. I vissa situationer kan tekniska godkän-
nanden ske interimistiskt också då standardisering är möjlig (art. 8). En typ-
godkänd produkt skall, rätt använd, anses uppfylla direktivets krav på samma
sätt som svenska typgodkännanden anses uppfylla PBLs krav (art. 4.2).
I avsaknad av fastställda EG-standarder och tekniska godkännande som
meddelatas enligt EGs regler kan en stat hos en annan stat begära att natio-
nella tekniska godkännanden, som meddelats i den förstnämnda staten, skall
jämställas med ett EG-godkännande i den andra staten. Ett krav är dock att
varan har provats och kontrollerats enligt reglerna i den mottagande staten
eller enligt regler som denna godkänner (art. 16).
Slutligen innehåller byggvarudirektivet omfattande regler om provning och
märkning av produkter i syfte att säkerställa att en byggprodukt uppfyller de
grundläggande kraven (art. 13-15). Även om det finns stora likheter skiljer
sig dessa regler i många avseenden från det svenska regelsystemet, beroende
på att våra regler i grunden bygger på att byggnaders tekniska egenskaper
skall granskas av byggnadsnämnderna vid ansökan om bygglov medan EGs
system i princip riktar in sig på en kontroll av de varor som släpps ut på
marknaden. Såtillvida kan det sägas att arbetsgruppens förslag om produkt-
information om byggprodukter ligger närmare EGs tänkesätt än reglerna om
bygglov i PBL.
Byggvarudirektivets provnings- och kontrollprocedur är beroende på pro-
duktens betydelse , dess egenskaper och hur ändringar i produktens egen-
skaper påverkar dess användbarhet samt sannolikheten av att fel uppstår i
tillverkningen. Vid behov kan det krävas att en produkt både typprovas och
utsätts för kontinuerlig tillverkningskontroll under tillsyn av ett opartiskt or-
24
gan. En produkt som uppfyller direktivens krav får förses med ett bevis om Prop. 1990/91: 145
detta, bestående av ett märke med bokstäverna CE. Procedurerna för certifie-
ringen är ännu inte utarbetade.
Varor som har mindre betydelse för hälsa och säkerhet och tagits upp på
en särskild förteckning av EG-kommissionen skall dock godkännas efter en-
bart en förklaring från tillverkaren om att de tillverkats enligt vedertagna tek-
niska metoder. Sådana varor får inte förses med CE-märket (art. 5.6).
En viktig omständighet att notera är att CE-märkning skall innebära att
varan också är godkänd ur de aspekter som regleras i andra direktiv än bygg-
varudirektivet (art. 2.2-3).
Slutligen innehåller byggvarudirektivet en s.k. säkerhetsklausul (art. 21)
om att ett land får förbjuda användningen av en godkänd produkt, om landet
finner att den inte uppfyller de grundläggande kraven i direktivet. Frågan om
produktens tillåtlighet skall då slutligt avgöras av EG-kommissionen.
Enligt direktivets bilaga III skall CE-märket åtföljas av tillverkarens namn
eller identifikationsmärke samt i den mån det är lämpligt av
- uppgifter som gör det möjligt att identifiera produktens egenskaper och,
vid behov, tekniska specifikationer,
- de två sista siffrorna i tillverkningsåret,
- det kontrollerande organets identifikationssymbol,
- numret på certifikatet om överensstämmelse med gällande krav.
Certifikatet skall i sin tur innehålla bl.a.
- en beskrivning som identifierar produkten,
- uppgift om vilka regler produkten överensstämmer med,
- uppgift om vilka särskilda villkor som gäller för användandet av produk-
ten.
EGs direktiv om kemiska substanser och preparat
EG-direktivet (67/548/EEC) om klassificering, förpackning och märkning av
farliga ämnen (substansdirektivet) säger att en lång rad av kemiska ämnen inte
får saluföras utan information om vilket ämnet är, vem som tillverkat, impor-
terat eller distribuerat det, på vilket sätt ämnet är farligt och hur det bör hante-
ras.
Enligt direktivet (88/379/EEC) om klassificering, förpackning och märk-
ning av farliga produkter (preparatdirektivet) skall samma informationskrav
som för farliga ämnen gälla också för beredningar och preparat som inne-
håller ett farligt ämne i vissa angivna mängder.
EGs upphandlingsdirektiv
EGs upphandlingsdirektiv (71/305/EEC) föreskriver en omfattande procedur
för upphandling av större byggnadsarbeten i syfte att öka den internationella
konkurrensen när det gäller offentlig upphandling. Varken detta direktiv eller
något annat lägger hinder för att vid upphandling kräva produktinformation,
blott det uttrycks klart redan i anbudshandlingarna.
25
Förslaget till produktsäkerhetsdirektiv för EG
Inom EG finns ett förslag till allmänt produktsäkerhetsdirektiv (COM
90/259). Där föreskrivs (art. 3) att leverantörer skall förse brukare eller kon-
sumenter med relevant information för att göra det möjligt för dessa dels att
undvika risker som en produkt kan innebära i de fall riskerna i och för sig är
acceptabla men inte omedelbart är uppenbara utan att vara obetydliga, dels att
vidta skyddsåtgärder mot riskerna under produktens förutsebara brukstid.
Förslaget till direktiv är dock avsett att gälla bara då en produkt inte om-
fattas av mer specificerade krav om produktsäkerhet i andra EG-direktiv. Det
torde utesluta tillämpning av direktivets informationskrav på produkter som
omfattas av byggvarudirektivet.
Förslaget till produkts kade lag
I en lagrådsremiss har en särskild produktskadelag föreslagits. Förslaget
innefattar ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador och bygger på ett
EG- direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador
som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt som
hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter oavsett om
de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte upphöra därför att
produkten införlivas som en beståndsdel i annan lös eller fast egendom.
Förslaget omfattar därför bl.a. byggmaterial eller kemiska produkter som in-
fogats i en byggnad.
Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös
eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall
där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen
kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess
förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar,
tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.
Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador
som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga experti-
sen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt
skador på konsumentegendom. Detta innebär att skador på flerbostadshus
inte omfattas av förslaget. Däremot omfattar förslaget bl.a. personskador hos
dem som bor eller vistas i huset. Någon särskild definition av vad som avses
med personskador har inte gjorts i lagen. Här gäller i stället den praxis som
har utbildats i anslutning till de allmänna skadeståndsreglerna.
Skadeståndsskyldig skall vara i första hand den som har tillverkat den
skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har
importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin genom att
förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
tecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören. Om det
inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall
var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig,
Prop. 1990/91: 145
26
såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som an- Prop. 1990/91: 145
svarig för produkten.
Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av så-
dana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en närings-
verksamhet.
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskadelagen
skall den som har utgivit ersättning för skadan enligt konsumentköplagen
(1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av den som är
ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad som har utgivits.
Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom
tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen
kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersätt-
ning måste väckas inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes
i omlopp.
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte
åberopas mot den som har rätt till ersättning.
Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Samråd inom EFTA och med EG
Jag har under hand låtit inhämtat synpunkter på arbetsgruppens förslag från
EFTAs byggexpertgrupp och EGs permanenta byggkommitté.
De andra EFTA-ländemas representanter i byggexpertgruppen var i och
för sig inte negativa till sakinnehållet i förslaget men avstyrkte mycket bestämt
ett ensidigt svenskt genomförande av förslaget. Man hade inga invändningar
mot ett system med frivillig produktinformation eller mot att Sverige inom
EFTA och EG verkar för ett system med obligatorisk produktinformation.
Inte heller gjordes det några invändningar mot ett system med obligatorisk
produktinformation beträffande varor som innehåller hälsofarliga ämnen eller
ämneskombinationer om dessa anges på en lista som upprättas i samråd med
de andra EFTA-länderna och EG, så att handelshinder undviks.
Inom EGs permanenta byggkommitté betonade man att man också inom
EG är angelägen att lösa problemet med s.k. "sjuka hus". Man ansåg inom
kommittén att arbetsgruppens förslag var alltför generellt. Kommittén vädjade
därför om att Sverige skulle överväga förslaget ytterligare och söka en lös-
ning som var bättre harmoniserad med EGs regler. Möjligheten att begränsa
kravet på produktinformation till varor som innehåller vissa angivna ämnen
påpekades.
En jämförelse mellan arbetsgruppens förslag och kemikalielagstiftningen
Arbetsgruppens förslag omfattar alla byggvaror (varor som tillverkas eller
importeras för att användas för uppförande eller ändring av byggnader eller
som tillbehör till byggnader) som inte omfattas av lagen om kemiska produk-
ter eller undantagits genom regerings- eller myndighetsföreskrifter. Lagen om
kemiska produkter omfattar dels kemiska ämnen och beredningar dels sådana
varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt och som
27
omfattas av en regerings- eller myndighetsföreskrift. Praktiskt taget alla Prop. 1990/91: 145
byggvaror innehåller eller har behandlats med ett kemiskt ämne eller bered-
ning. Skillnaden mellan tillämpningsområdet for lagen om kemiska produkter
och arbetsgruppens förslag är därför att lagen omfattar sådana byggvaror som
särskilt angivits i regerings- eller myndighetsföreskrifter medan arbets-
gruppens förslag omfattar övriga byggvaror, som inte särskilt undantagits i
en regerings- eller myndighetsföreskrift.
I förordningen om kemiska produkter har regeringen föreskrivit att pro-
duktinformation skall lämnas beträffande varor som innehåller eller har be-
handlats med en kemisk produkt och på grund av sina egenskaper kan befaras
medföra skada på människor eller miljö. Det är alltså sådana byggvaror som
omfattas av informationskravet i 2 § andra stycket kemikalieförordningen.
Informationskravet är där detsamma enligt kemikalielagstiftningen som i
arbetsgruppens förslag med två avvikelser. Den ena är att arbetsgruppens
förslag omfattar också personer som icke yrkesmässigt tillverkar eller impor-
terar byggvaror. Denna olikhet är utan större praktisk betydelse. Den andra
avvikelsen är att arbetsgruppens förslag också omfattar dels byggvaror som
inte innehåller eller behandlats med kemiska produkter och som inte kan be-
faras vara skadliga, dels byggvaror som man inte kan bedöma om de kan an-
tas vara farliga eller ej. Arbetsgruppens avsikt är emellertid att varor av det
förstnämnda slaget skall undantas genom myndighetsföreskrifter. När det
gäller informationskravet föreligger det således den praktiska skillnaden mel-
lan redan gällande regler och arbetsgruppens föreslagna regler att de senare i
motsats till de förra omfattar en grupp varor som inte på goda grunder kan
antas kunna vara farliga men som man inte heller bestämt kan säga att de är
ofarliga.
När det gäller undersökningsplikten föreslår arbetsgruppen att en sådan
skall införas beträffande byggvaror som inte är kemiska produkter. Den
undersökningsplikt som föreskrivs i lagen om kemiska produkter omfattar
inte dessa varor. För att den i 2 § förordningen om kemiska produkter före-
skrivna informationsplikten skall kunna uppfyllas, måste dock den informa-
tionsskyldige skaffa sig erforderlig kännedom om varan. Därmed föreligger
det indirekt också enligt kemikalielagstiftningen en undersökningsplikt. I
praktiken bonde det således inte på denna punkt finnas någon skillnad mellan
den nuvarande kemikalielagstiftningen och arbetsgruppens förslag. Det är
emellertid uppenbart att det lagstadgade krav på utredningsskyldighet som
gruppen har föreslagit ändå skulle kunna ge väsentligt större möjligheter till
en styrning från statsmakternas sida när det gäller bl.a. innehåll och kemisk
avgivning i fråga om byggprodukter.
Arbetsgruppens tillsynsbestämmelser liknar dem i lagen om kemiska pro-
dukter. Lagen innehåller dock i anslutning till tillsynsbestämmelsema vissa
bestämmelser som inte finns med i arbetsgruppens förslag Det gäller möjlig-
heten att förordna om rättelse och att ta ut kostnader för provtagning m.m.
Lagens bestämmelser om hantering, förhandsanmälan, tillstånd, avgifter
m.m., ansvar och miljöfarligt avfall saknar motsvarighet i arbetsgruppens
28
förslag men är ocksä av mindre intresse när det gäller de byggvaror som faller Prop. 1990/91: 145
utanför lagens tillämpning.
Syftet med arbetsgruppens förslag är begränsat till att skydda de boendes
hälsa medan lagen om kemiska produkter har till syfte att förebygga att
kemiska ämnen förorsakar skador pä människors hälsa över huvud taget.
Mina överväganden
Innehället i gällande rätt när det gäller produktinformation om byggvaror och
den utredning som tillverkare m.fl. bör göra för att ästadkomma en frän bl.a.
inomhusmiljösynpunkt vederhäftig produktinformation är otydligt. Mänga av
remissinstanserna synes ha missuppfattat innehället i redan gällande bestäm-
melser och trott att arbetsgruppen föreslagit nägot helt nytt i stället för en ut-
vidgning av tillämpligheten av redan gällande regler i kombination med en
förenkling av reglerna i vissa avseenden. Denna reaktion frän remissinstan-
serna är ett av mänga tecken pä att kemikalielagstiftningens regler inte fätt det
genomslag som var avsett för information om byggvaror. Redan detta moti-
verar att ätgärder vidtas för att förbättra produktinformationen.
Den utformning som arbetsgruppens förslag fätt, nämligen att produkt-
informationskravet generellt skall omfatta byggvaror som inte särskilt undan-
tagits är, vilket torde ha framgätt, inte lämplig med hänsyn till vära strävanden
till europeisk harmonisering. Däremot innebär den metod som använts inom
kemikalielagstiftningen, inte något principiellt problem i EG-sammanhang.
Produktinformationskravet omfattar här vissa angivna slag av varor. Jag an-
ser därför att den senare metoden är att föredra även om en mer aktiv roll från
statsmakternas sida vore önskvärd. Någon särskild lag om byggvaror behövs
då inte, utan frågan kan lösas inom kemikalielagstiftningens ram. De ätgärder
som i första hand behövs är att utarbeta tillämpningsföreskrifter som särskilt
tar sikte pä problemen med sjuka hus och behovet av produktinformation.
Enligt förordningen om kemiska produkter är föreskriftsansvaret delat
mellan kemikalieinspektionen och läkemedelsverket samt det centrala tillsyns-
ansvaret delat mellan dessa myndigheter samt statens naturvårdsverk och
arbetarskyddsstyrelsen. Jag anser det lämpligt att boverket ges ett ansvar när
det gäller byggvaror som kan vara farliga därför att de innehåller eller har be-
handlats med kemiska produkter. Ett sådant överförande av ansvar från
kemikalieinspektionen till boverket, som både verket och inspektionen har
ställt sig positiva till, är en intern svensk angelägenhet som inte kan päverka
relationerna till de andra EFTA-ländema och till EG.
Det ankommer sedan pä boverket att i behövlig utsträckning meddela före-
skrifter för tillämpningen av lagen och förordningen om kemiska produkter
med avseende på produktinformation m.m. om de angivna byggvarorna.
Dessa föreskrifter kan behöva notifieras inom EFTA och med EG i syfte att
undvika handelshinder. Skulle en konflikt därvid uppstå beträffande någon
vara eller nägon föreskrift fär den frågan hänskjutas till regeringens bedöm-
ning med hänsyn till våra då rådande relationer ull EFTA-ländema och EG.
Denna metod ger möjlighet till de närmare överväganden angående behovet
av föreskrifter om produktinformation beträffande enskilda varor, t.ex.
golvmaterial, som flera av remissinstanserna önskar. En lämplig utgångs-
punkt bör dock kunna vara att farliga ämnen i sammanhanget listas och att
byggmaterial som innehåller sådana farliga ämnen skall deklareras.
Den metod som jag har föreslagit ger boverket möjlighet att successivt an-
passa kravet på produktinformation till det pågående hannoniseringsarbetet.
Det bör vid sidan härav ankomma på verket att internationellt driva de frågor
om produktinformation, gränsvärden för kemisk emission m.m. som under
beredningen av detta ärende från svensk sida framförts bl.a. inom ramen för
EFTA. Det kan bl.a. innebära krav på att gränsvärden bör bestämmas med
hänsyn till olika klimatologiska förutsättningar olika krav på ventilation,
energisparkrav m.m. Det kan också innebära krav på att de tekniska specifi-
kationerna klart måste ange under vilka förhållanden (fukt, värme etc.) som
en vara kan användas utan risk för skadliga emissioner och att information
om detta måste medfölja CE-märkt m.m. Även på annat sätt bör boverket
kunna verka så att de mål som arbetsgruppen strävat efter kan uppnås.
Jag vill i sammanhanget namna att det inom inom CEN sedan länge pågår
under svensk medverkan ett omfattande arbete med att ta fram standardiserade
frivilliga regler för bl.a. byggbranschen i alla EFTA- och EG-länderna.
Byggstandardiseringen (BST) har i samråd med bostadsdepartementet tagit
initiativ till att man inom CEN skall ta fram dels europeiska standardiserade
metoder för mätning av emissionsgraden av flyktiga organiska föreningar
från byggmaterial och dels regler för redovisning av skadliga ämnen. Sådana
metoder och regler är nödvändiga för att på ett enhetligt sätt kunna bestämma
och beskriva en byggprodukts egenskaper.
På grundval av ett arbete inom Nordiska Kommittén för Byggbestäm-
melser (NKB) rörande riktlinjer för inomhusklimat och luftkvalitet vill jag
vidare nämna att boverket tagit initiativ till ett samlat nordiskt agerande inom
UEAtc (Union Européenne pour 1'Agretnent technique dans la construction)
för att få till stånd gemensamma riktlinjer för typgodkännanden av bygg-
produkter med hänsyn till inomhusklimat och luftkvalitet inom alla EFTA-
och EG-länder.
Sammanfattningsvis föreslår jag att arbetsgruppens förslag om en lag om
produktinformation inte läggs fram. Jag avser i stället, mot bakgrund av det
anförda att föreslå regeringen att förordningen om kemiska produkter ändras
på det sätt att boverket ges ansvar för bl.a. produktinformation om bygg-
varor. Riksdagen bör godkänna vad jag nu förordat.
Prop. 1990/91: 145
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
30
Prop. 1990/91: 145
9 kap
3 a § Snarast möjligt efter det att bygglov lämnats skall byggnadsnämnden,
om det inte är uppenbart obehövligt, hälla ett samrädsmöte. Till detta möte
skall den ansvarige arbetsledaren, yrkesinspektionen samt byggherren, entre-
prenören, projektören och andra som bestäms av nämnden kallas.
Vid samrådsmötet skall en genomgång göras av arbetenas planering, de
åtgärder för besiktning, tillsyn och kontroll som är nödvändiga för att bygg-
naden skall uppfylla egenskaperna och funktionerna i 3 kap. samt den
samordning som behövs. Vid samrådsmötet skall föras protokoll.
Paragrafen, som är ny, har behandlats i avsnitt 4.
Det samrådsmöte som skall hållas enligt första stycket skall äga rum så
snart som möjligt efter det att bygglov lämnats (jfr yttrande av lagrådet samt
allmänna motiveringen avsnitt 4). Det bör ankomma på byggnadsnämnden att
ta ställning till när det är lämpligt att genomföra mötet.
Någon närvaroplikt har inte föreskrivits, men mötet bör inte genomföras
om inte de syften som följer av tredje meningen kommer att uppfyllas. Mötet
bör då uppskjutas. Sista meningen i stycket har kommenterats under 8 § i
förslaget till lag om byggnadsgaranti.
Andra stycket anger vad som skall behandlas vid samrådsmötet. Enligt
andra meningen skall protokoll föras. Någon särskild rättsverkan av det
upprättade protokollet har inte föreskrivits. Det ligger dock i sakens natur att
protokollet kommer att bli ett viktigt hjälpmedel både för den ansvarige
arbetsledaren och för byggnadsnämnden vid slutbesiktningen. Det är inte
meningen att de åtgärder m.m. som anges i protokollet måste följas "till punkt
och pricka". Om avvikelser görs, bör dock den ansvarige arbetsledaren lämp-
ligen anteckna detta. Vid slutbesiktningen bör klarläggas varför avvikelse har
gjorts.
Vid mötet kan synpunkter lämnas på frågan i vilken utsträckning sådant
sakkunnigbevis som avses i 9 kap. 6 § PBL kan behövas. Därvid kan i pro-
tokoll eller på annat lämpligt sätt anges de närmare åtgärder som bör krävas
av den sakkunnige.
16 kap.
1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
de föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver bestämmelserna i 3
kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar samt
tomter och allmänna platser.
3. för kontroll av att föreskrifter som avses i 1 efterlevs.
31
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i Prop. 1990/91: 145
fråga om 3 kap. 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3
kap.
Den nya bestämmelsen i första stycket 3 har kommenterats i inledningen av
avsnitt 5.1.
Ikraftträdande
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10),
dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag förordat om
1. funktionskontroll av ventilationssystem (avsnitt 5.1),
2. boverkets ansvar för produktinformation om byggvaror (avsnitt 6),
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt anfört om
1. åtgärder i fråga om ventilation (avsnitt 5),
2. produktinformation om byggvaror (avsnitt 6).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att ge-
nom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt
fram.
32
Bostadsdepartementets arbetsgrupp för frågor som rör s.k. sjuka hus har en-
ligt sina direktiv som huvudsakliga arbetsuppgifter
att redovisa en översikt över tillgänglig kunskap om sambandet mellan
ohälsa och konstruktioner, installationer eller material i byggnader,
att föreslå åtgärder som syftar till att förebygga och undanröja sådana för-
hållanden i byggnader som kan vålla ohälsa samt
att belysa ansvarssystemet och dess ändamålsenlighet när olägenheter
uppkommer samt lägga fram förslag eller ta andra initiativ som föranleds
härav.
Gruppens arbete bör också ses i belysning av de tillkännagivanden i fråga
om byggnaders inomhusmiljö som riksdagen har gjort (se bostadsutskottets
betänkande 1988/89:BoU2).
I en delrapport den 29 december 1989 har arbetsgruppen gjort vissa all-
männa överväganden och lämnat förslag i olika frågor. I det slutliga be-
tänkande som nu föreligger tas samtliga förslag upp som lämnas av gruppen,
varvid också konkreta lagförslag läggs fram.
Problemens orsaker och omfattning
I kap. 2 görs en genomgång av problemen med "sjuka hus" och dess orsaker
och omfattning. Det konstateras att det i dag inte finns någon ordentlig kart-
läggning av problemens omfattning. En undersökning har dock påbörjats av
statens institut för byggnadsforskning (SIB). Undersökningen har anpassats
efter de krav som arbetsgruppen anser bör ställas i sammanhanget.
Forskning, information och utbildning
1 kap. 3 framhålls att forskningen beträffande byggnaders inomhusmiljö be-
höver intensifieras. Förslag till forskningsinsatser m.m. redovisas i en sär-
skild promemoria (bilaga 2).
Arbetsgruppen föreslår också att boverket överväger om det behöver in-
rättas något ytterligare branschsammansatt organ som kan ta del av forsk-
ningsresultat m.m. och föra ut dessa till berörda parter och till byggarbets-
platserna eller om andra åtgärder med motsvarande syfte bör vidtas. En om-
fattande information och utbildning kring s.k. sjuka hus startar inom kort ef-
ter initiativ som tagits av arbetsgruppen.
Ökat användning av sakkunnigbevis
Kap. 4 innehåller en redovisning av lagstiftning av betydelse för inomhus-
miljön samt förslag till lagändringar och ny lagstiftning.
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 1
33
3 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 145
I avsnitt 4.3 föreslår arbetsgruppen en ändring i plan- och bygglagen (1987: Prop. 1990/91: 145
10, PBL) som innebär att en byggherre genom sakkunnigbevis måste visa att Bilaga 1
en byggnad, när den tas i bruk, uppfyller vissa av de egenskaper och funk-
tioner som gäller enligt PBL. Beviset skall avse byggnadens ventilation och
fuktskydd samt det byggnadsmaterial som har använts. En sådan ändring,
tillsammans med ett ökat ansvarstagande i byggandet från bl.a. entrepre-
nörernas och projektorernas sida, bör enligt gruppen kunna ge positiva effek-
ter även på byggprocessen, t.ex. när det gäller kvalitetssäkring och sam-
ordningen mellan byggprocessens olika led.
Funktionskontroll av ventilationssystem m. m.
I avsnitt 4.4 föreslår arbetsgruppen att en ordning med funktionskontroll av
ventilationssystem införs. Förslaget innebär att sådana system skall kontrolle-
ras dels vid nyinstallation och dels återkommande under byggnadens drifts-
skede. Kontrollen skall avse bl.a. att systemets egenskaper och funktion upp-
fyller de krav som gäller.
Något förslag om ökade krav på uteluftsflöden läggs inte fram. Den frågan
bör utredas närmare av boverket i samråd med andra berörda myndigheter.
Strängare krav föreslås för användningen av s.k. återluft. Även vissa andra
ändringar föreslås i nybyggnadsreglerna när det gäller ventilation.
Lag om information om byggvaror
I avsnitt 4.5 föreslår arbetsgruppen lagstiftning om produktinformation be-
träffande byggvaror m.m. Detta sker bl.a. mot bakgrund av att det enligt
gruppens mening är viktigt att valet av byggnadsmaterial vid produktionen av
en byggnad sker med största omsorg och utifrån fakta om produktens egen-
skaper, kemiska sammansättning och användbarhet. Enligt förslaget skall den
som tillverkar, importerar eller överlåter en byggprodukt lämna information
om produktens innehåll. Denna information skall grundas på en utredning
som tillverkaren eller importören själv skall ansvara för. Lagen är en ramlag
och det förutsätts att bestämmelserna kompletteras med föreskrifter som ut-
färdas av boverket. Med tanke på att viss förberedelsetid behövs för bl.a. den
tillverkande industrin, föreslås lagen träda i kraft först den 1 januari 1992.
Åtgärder mot fukt i byggnader
Arbetsgruppen konstaterar i avsnitt 4.6 att fukt är en av de svåraste proble-
men som våra byggnader utsätts för. Förekomsten av fukt kan ha negativa
konsekvenser för såväl själva byggnaden som inomhusklimatet. Förutom det
tidigare nämnda förslaget att en särskild sakkunnig skall granska att byggna-
den uppfyller egenskapskraven i PBL bl.a. från fuktskyddssynpunkt, före-
slår arbetsgruppen att s.k. fuktdimensionering skall komma till användning i
byggprocessen i större utsträckning. Med fuktdimensionering avses sådana
åtgärder som skall säkerställa att byggnaden inte får skador eller olägenheter 34
som direkt eller indirekt orsakas av fukt.
Ansvaret för byggfel
När det gäller frågan om ett ökat ansvarstagande i byggandet från entrepre-
nörernas och övriga parters sida, föreslår arbetsgruppen att frågan i första
hand löses genom frivilliga överenskommelser. För den händelse detta inte
skulle lyckas, har arbetsgruppen lagt fram ett förslag till lag om entreprenad-
garanti. Förslaget syftar bl.a. till ett ökat ansvarstagande i byggandet och till
att byggfel skall kunna avhjälpas snabbt utan att frågorna om ansvaret för
felen dessförinnan behöver utredas.
Lagförslaget bygger till stor del på det garanti- och försäkringssystem som
redan i dag finns beträffande småhus.
När en entreprenör uppfor eller bygger om en byggnad som helt eller till
inte oväsentlig del skall användas som bostad, som kontor eller som lokal för
undervisning, värd eller annan omsorg skall det enligt förslaget finnas en
entreprenadgaranti. En sådan garanti meddelas av garantiföretag som god-
känts av regeringen. Garantiföretagets åtagande skall tryggas genom en sär-
skild försäkring.
Entreprenadgarantin omfattar kostnader för avhjälpande av väsentliga fel i
konstruktion, material eller utförande. Ett byggfel är väsentligt om det kan
antas medföra olägenhet av betydelse - t.ex. hälsorisker - för dem som bor
eller vistas i lägenheten eller lokalen. Garantin gäller under tio dr efter det att
entreprenaden godkänts.
När ersättning har betalats ut har garantiföretaget en återkravsrätt mot den
som vållat felet eller enligt avtal svarar för felet. Äterkravsrätten kan gälla mot
t.ex. entreprenör, projektor eller materialtillverkare.
Fond för reparationsätgärder i äldre hus
I kap. 5, slutligen, föreslår arbetsgruppen att det statliga lånestöd som i dag
kan lämnas för reparationsätgärder i hyres- och bostadsrättshus med brister
av betydelse från hälsoskyddssynpunkt, skall ersättas med bidrag. En sär-
skild fond bör inrättas för att handha bidragsgivningen. Fonden bör organise-
ras i huvudsak på samma sätt som den statliga fonden för fukt- och mögel-
skador i småhus.
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 1
35
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en entreprenör pä uppdrag av annan än konsument uppför byggnad
som helt eller till en inte oväsentlig del skall användas som bostad, som kon-
tor eller som lokal för undervisning, vård eller annan omsorg, eller företar
åtgärd som enligt plan- och bygglagen (1987:10) fordrar bygglov på en sådan
byggnad, skall för byggnadsarbetet finnas entreprenadgaranti. Garanti
behövs dock inte när ett sådant konsumentskydd som avses i konsument-
tjänstlagen (1985:716) gäller för byggnadsarbetet
Entreprenadgaranti ersätter vissa fel som uppkommit genom byggnads-
arbetet (byggfel) enligt vad som sägs i denna lag, även om äganderätten till
byggnaden övergått till annan än beställaren.
2 § Entreprenadgaranti meddelas av garantiföretag, som godkänts av reger-
ingen, och tryggas genom särskild försäkring.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om garantiföretags verksamhet enligt denna lag.
3 § Ett garantiföretag är skyldigt att på begäran meddela entreprenadgaranti,
om inte det finns särskilda skäl att vägra garanti med hänsyn till entrepre-
nörens ekonomi samt byggnadsarbetets art och omfattning.
Vägrar garantiföretaget garanti i uppenbar strid med första stycket, har
entreprenören rätt till ersättning för ekonomisk skada, dock högst med
10 procent av entreprenadsumman.
4 § Entreprenadgarantin omfattar kostnad för avhjälpande av väsentliga fel i
konstruktion eller material som använts i byggnadsarbetet eller väsentliga fel i
byggnadsarbetets fackmässiga utförande, om byggfelet förekommer i
bostadslägenhet eller i lokal som används som kontor eller för undervisning,
vård eller annan omsorg. Ett byggfel anses väsentligt, om det kan antas med-
föra olägenhet av betydelse för dem som bor eller annars vistas i lägenheten
eller lokalen.
Ersättning för kostnad enligt första stycket utgår till byggnadens ägare, om
entreprenören enligt entreprenadavtalet inte svarar för byggfelet eller om i
annat fall han inte avhjälper felet och ersättning inte kan erhållas från honom.
Genom garantin ersätts dock inte kostnad att avhjälpa byggfel som framträder
mer än tio år efter det att entreprenaden godkänts i den del där felet före-
kommer.
Garantin får innehålla villkor om att ägaren skall stå viss självrisk.
36
5 § Om byggfelet beror av vållande av beställaren eller hans anställda, utgår
ersättning till honom endast om det föreligger särskilda skäl eller till att vål-
lande förekommit även på entreprenörens sida.
6 § Vad som utgetts på grund av entreprenadgarantin som kostnad för av-
hjälpande av byggfelet får återkrävas av annan, om vållande till byggfelet
förekommit på hans sida eller om han enligt avtal svarar for felet.
7 § Den som företar byggnadsarbete utan att erforderlig garanti finns enligt
1 § är skyldig att vid byggfel utge ersättning i den utsträckning som enligt 2
och 3 §§ skulle ha gällt for garantiföretaget, med rätt till återkrav enligt 4 §.
8 § Om en entreprenör utför byggnadsarbete som anges i 1 § på egen bygg-
nad, skall det finnas en entreprenadgaranti för byggnaden enligt vad som
föreskrivs i 1-3 §§. Garantin träder i kraft när äganderätten till byggnaden
övergått till annan.
Ersättning genom garantin utgår enligt 4 §, om entreprenören inte svarar
för byggfelet enligt avtal med ägaren eller om entreprenören i annat fall inte
avhjälper felet och ersättning för kostnaden inte kan erhållas av honom.
Ersättningen får återkrävas enligt 6 §. Har arbetet utförts utan erforderlig
garanti, tillämpas 7 §.
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den dag riksdagen bestämmer.
37
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag är tillämplig pä varor som tillverkas eller importeras för att
användas för uppförande eller ändring av byggnader eller som tillbehör till
byggnader (byggprodukter).
Lagen gäller inte sådana byggprodukter som omfattas av bestämmelserna i
lagen (1985:426) om kemiska produkter. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer fär meddela ytterligare undantag från lagens till-
lämpning.
Utredning och produktinformation
2 § Den som tillverkar eller importerar en byggprodukt skall genom egna
undersökningar eller pä annat sätt se till att det finns tillfredsställande utred-
ning för bedömning av vilka olägenheter frän hälso- och miljösynpunkt som
produkten kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap
och beprövad erfarenhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om utredningen.
3 § Den som tillverkar, importerar eller yrkesmässigt överlåter en bygg-
produkt skall genom märkning eller på annat sätt lämna sådana uppgifter om
produktens innehåll och egenskaper som har betydelse från hälso- och miljö-
synpunkt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om produktinformationen.
Tillsyn m.m.
4 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall utövas av den myndighet som regeringen be-
stämmer.
5 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Tillsynsmyndigheten har också rätt att få tillträde till områden, lokaler och
andra utrymmen som används i samband med hantering eller import av bygg-
produkter och får där göra undersökningar och ta prover. För uttaget prov
betalas inte ersättning.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen enligt
andra stycket.
6 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för
efterlevnaden av bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter som meddelats
med stöd av lagen.
Förelägganden får förenas med vite.
38
Övriga bestämmelser Prop. 1990/91:145
7 § Den som vid tillsyn enligt denna lag tagit del av uppgifter om affärs- Bilaga 2
eller driftförhållanden, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid
erfarit
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretess-
lagen (1980: 100).
8 § Föreskrifter om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut enligt
denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen gäller inte produkter som satts i omlopp före lagens ikraftträdande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
föreskrifter som behövs med hänsyn till övergångssvårigheter för närings-
livet.
39
|
3 Förslag till Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987: 10) |
Prop. 1990/91: 145 Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 6 § och 16 kap. 1 § plan- och bygglagen
(1987: 10) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
6§
Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som
kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt,
och skall alltid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär det Skall
en byggnad besiktas av nägon annan myndighet än nämnden, skall nämnden
verka för att den besiktningen på ett lämpligt sätt samordnas med nämndens
besiktningar.
Byggnadsnämnden får, om
byggnaders och andra anläggningars
egenskaper och funktioner inte på ett
enkelt sätt kan iakttas och bedömas
vid nämndens besiktningar, begära
att byggherren skall förete bevis av
sakkunnig om att egenskaperna och
funktionerna uppfyller kraven i
3 kap.
Byggnadsnämnden får, om
byggnaders och andra anläggningars
egenskaper och funktioner inte på ett
enkelt sätt kan iakttas och bedömas
vid nämndens besiktningar, begära
att byggherren skall förete bevis av
sakkunnig om att egenskaperna och
funktionerna uppfyller kraven i
3 kap. Vid slutbesiktning av en
byggnad skall ett sådant bevis
företes med avseende på byggna-
dens ventilationssystem och fukt-
skydd samt på byggnadsmaterial,
om inte byggnadsnämnden i ett visst
fall finner detta obehövligt.
Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekommit
vid nämndens besiktningar.
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver be-
stämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser,
3. för kontroll av att föreskrifter
som avses i 1 efterlevs.
40
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i
fråga om 3 kap. 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i
3 kap.
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
41
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande
1 § För att säkerställa ett tillfredsställande inomhusklimat i byggnader i
enlighet med bestämmelserna i 3 kap. plan- och bygglagen (1987: 10), skall
byggnadens ägare se till att funktionskontroll av ventilationssystem sker
enligt bestämmelserna i denna förordning.
2 § Plan- och bostadsverket får meddela föreskrifter om att ventilations-
system i vissa slag av byggnader skall vara undantagna från bestämmelserna i
denna förordning.
3 § Funktionskontroll skall ske innan ett ventilationssystem första gången
tas i bruk (första besiktning) och därefter regelbundet vid återkommande till-
fällen (återkommande besiktning).
Kontrollen skall utföras av sakkunnig som har fått godkännande enligt
bestämmelser som plan- och bostadsverket meddelar.
Plan- och bostadsverket meddelar föreskrifter om de intervaller inom vilka
funktionskontroll skall ske.
4 § Vid första besiktningen skall kontrolleras
1. att funktionen och egenskaperna hos ventilationssystemet överens-
stämmer med gällande föreskrifter,
2. att systemet inte innehåller föroreningar som kan spridas i byggnaden,
3. att instruktioner och skötselanvisningar finns lätt tillgängliga för dem
som skall sköta systemet samt
4. att systemet i övrigt fungerar på det sätt som är avsett.
Vid återkommande besiktning skall kontrolleras att funktionen och egen-
skaperna hos ventilationssystemet i huvudsak överensstämmer med de före-
skrifter som gällde när systemet togs i bruk samt att kraven enligt första
stycket 2-4 är uppfyllda.
5 § Vid varje besiktning skall protokoll föras. I protokollet skall antecknas
resultatet av kontrollen enligt 4 §.
Ett exemplar av protokollet skall lämnas till byggnadens ägare. Om venti-
lationssystemet har väsentliga brister eller om det i övrigt finns anledning till
det, skall ett exemplar av protokollet sändas även till byggnadsnämnden.
6 § Om besiktningen föranleder anmärkningar i något av de avseenden som
anges i 4 §, skall byggnadens ägare snarast möjligt avhjälpa påtalade brister.
7 § Byggnadsnämnden skall i enlighet med vad som föreskrivs i plan- och
bygglagen (1987:10) övervaka efterlevnaden av att fastighetsägarna fullgör
sina skyldigheter enligt denna förordning och föreskrifter som har meddelats
med anledning av förordningen.
42
Om det finns särskilda skäl, får byggnadsnämnden efterge kravet på funk-
tionskontroll enligt denna förordning.
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 2
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1991.
I sådana byggnader där ventilationssystemet redan har tagits i bruk när
denna förordning träder i kraft, skall den första funktionskontrollen utföras
före utgången av december månad 1993 eller den senare tidpunkt som plan-
och bostadsverket bestämmer.
43
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 3
Betänkandet (Ds 1990:14) Byggnaders inomhusmiljö m.m. har remiss-
behandlats.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, bo-
verket, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnads-
forskning, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kemikalieinspektionen,
statens energiverk, skolöverstyrelsen, statens provningsanstalt, konsument-
verket, statens räddningsverk, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvalt-
ningen, statens vattenfallsverk, riksantikvarieämbetet, institutet för miljö-
medicin, arbetsmiljöinstitutet, statens strålskyddsinstitut, Chalmers tekniska
högskola, Lunds tekniska högskola, Kungl. tekniska högskolan (KTH),
Svenska kommunförbundet, Stockholms och Malmö kommuner, Landstings-
förbundet, HSBs riksförbund, Riksbyggen, Sveriges Bostadsrätts-
föreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges Allmännyttiga Bostads-
företag (SABO), Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Riksförbundet Vi i Småhus VIS, Sveriges Villaägareförbund,
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund, Föreningen Sveriges Stads-
arkitekter, Sveriges Praktiserande Arkitekter, Svenska Konsultföreningen
SKIF, Sveriges Advokatsamfund, Byggherreföreningen, Näringslivets
Byggnadsdelegation, Byggentreprenörerna, Aktiebolaget Bostadsgaranti,
Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Föreningen Sveriges VVS-
inspektörer, Föreningen Sveriges energirådgivare, Riksförbundet mot Astma-
Allergi (RMA), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arbets-
givareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Fastighets-
anställdas förbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO),
Industriförbundet, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Trygg Hansa,
Försäkrings AB Skandia, Folksam, De Handikappades Riksförbund (DHR),
Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund, VVS-Tekniska Föreningen,
Föreningen Ventilation-Klimat-Miljö, Elektriska Installatörsorganisationen,
Industrins Byggmaterialgrupp, Svenska Träskivor, VVS-Fabrikantemas
Råd, Sveriges Plastförbund, Golvbranschens Riksorganisation, Svenska
Sågverks- och Trävaruexportföreningen, Sveriges Färgfabrikanters Förening
(SVEFF) och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund.
Dessutom har skrivelser inkommit från kommerskollegium, Sveriges Lim-
leverantörers Förening, statens pris- och konkurrensverk, byggstandardi-
seringen, Umeå komun, Grossistförbundet Svensk Handel, Industrins Kom-
mitté for Byggbestämmelser, samt juristfirman Bygg och Bo Elsa Krantz.
Följande myndigheter och organisationer har avstått från att yttra sig.
Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus och
Västemorrlands län, miljömedicinska enheten vid regionsjukhuset i Örebro,
statens naturvårdsverk, Göteborgs och Malmö kommuner, Sveriges Arkitek-
ters Riksförbund, Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Betong-
elementforeningen samt Snickerifabrikanternas Riksförbund (SNIRI).
44
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)
dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9 kap. 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
3 a§
innan byggnadsarbetena påbörjas
skall byggnadsnämnden, om det inte
är uppenbart obehövligt, hålla ett
samrådsmöte. Till detta möte skall den
ansvarige arbetsledaren, yrkesinspek-
tionen samt företrädare för byggherre,
entreprenör, projektor och andra som
bestäms av nämnden kallas. Vid mötet
skall en genomgång göras av
arbetenas planering, de åtgärder för
besiktning, tillsyn och kontroll som är
nödvändiga för att byggnaden skall
uppfylla egenskaperna och funk-
tionerna i 3 kap. samt den samordning
som behövs.
Vid samrådsmötet skall föras
protokoll.
Om en sådan garanti för bygg-
nadsarbeten behövs som avses i lagen
(1991.0000) om byggnadsgaranti,
skall byggnadsnämnden även bereda
företrädare för garantiföretaget att
närvara vid samrådsmötet. Bygg-
nadsarbetena får inte påbörjas förrän
bevis om garantin företetts för bygg-
nadsnämnden.
45
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 4
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver
bestämmelserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om krav på
byggnader m.m. som utöver bestäm-
melserna i 3 kap. behövs
1. till skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa,
2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.
3. för kontroll av att föreskrifter
som avses i 1 efterlevs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i
fråga om 3 kap. 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3
kap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
46
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-26
Prop. 1990/91: 145
Bilaga 5
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justitie-
rådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Ulf Lönnqvist beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till
1. lag om byggnadsgaranti,
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rättschefen Håkan Julius.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
9 kap. 3 a §
Enligt det första stycket av den föreslagna paragrafen skall ett samrådsmöte
hållas innan ett byggnadsarbete påbörjas om det inte är uppenbart obehövligt.
Det är byggnadsnämnden som skall hålla mötet. Det förefaller lagrådet som
om det i vissa fall måste bli svårt för nämnden att iaktta denna tidsregel. Det
bör i stallet föreskrivas att mötet skall hållas så snart de syften med samman-
komsten som anges i tredje meningen kan uppfyllas. Första meningen bör
alltså ges följande lydelse: "Snarast möjligt efter det att bygglov lämnats skall
byggnadsnämnden, om det inte är uppenbart obehövligt, hålla ett samråds-
möte."
Tredje stycket i förslaget anknyter till den föreslagna lagen om byggnads-
garanti, som lagrådet inte har tillstyrkt. För det fall de föreslagna bestäm-
melserna ändå blir aktuella anser lagrådet att sista meningen bör ges en mer
framträdande placering som ett nytt andra stycke i 1 § i kapitlet.
47
Prop. 1990/91: 145
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................1
Propositionens lagförslag...........................................................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991..............4
1 Inledning..........................................................................4
2 Allmänna utgångspunkter.......................................................5
3 Kontrollen enligt PBL av ventilationssystem, byggmaterial
och fuktskydd m.m..............................................................7
4 Ventilation.......................................................................10
4.1 Funktionskontroll.......................................................11
4.2 Uteluftsflöden...........................................................15
4.3 Återluft...................................................................16
4.4 Övriga frågor............................................................18
5 Produktinformation om byggvaror...........................................19
6 Upprättade lagförslag..........................................................30
7 Specialmotivering...............................................................31
7.1 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) ....31
8 Hemställan.......................................................................32
9 Beslut............................................................................32
Bilagal Arbetsgruppens sammanfattning (Ds 1990:14).....................33
Bilaga 2 Arbetsgruppens lagförslag............................................36
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna.................................44
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.........................................45
Bilaga 5 Lagrådets yttrande......................................................47
gotab 98367, Stockholm 1991
48