Prop.
1990/91:142
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifoga-
de utdrag ur regeringsprotokollet den 14 mars 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Erik Åsbrink
I propositionen läggs fram förslag till lag om handel med finansiella
instrument och lag om värdepappersrörelse.
Lagen om handel med finansiella instrument riktar sig till samtliga
aktörer på värdepappersmarknaden och innehåller bestämmelser om hur
handeln på värdepappersmarknaden skall bedrivas.
I handelslagen föreslås grundläggande bestämmelser för den tidigare
icke lagreglerade options- och terminshandeln. Lagstiftningen tar sikte på
sådana optioner och terminer som handlas på en reglerad marknad eller
blir föremål för clearingverksamhet. Det föreslås att betryggande säkerhet
skall finnas för sådana optioner och terminer som blir föremål för clearing-
verksamhet. Alla aktörer skall ställa säkerhet. Endast om det är uppenbart
att säkerhet inte erfordras bör kravet på säkerhet kunna efterges.
Vidare föreslås att blankningsförbudet för fondkommissionärer upp-
hävs. I stället införs i handelslagen enhetliga regler för alla slag av förfogan-
den över finansiella instrument som tillhör annan. För sådana förfoganden
uppställs krav på ett särskilt skriftligt avtal vari det förfogande som avses
noggrant anges. Bestämmelserna föreslås gälla företag som står under
bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn.
Lagen om värdepappersrörelse ersätter nuvarande fondkommissionslag.
Lagen innehåller regler för företag som bedriver verksamhet på värdepap-
persmarknaden. Tillstånd skall krävas för företag som yrkesmässigt till-
handahåller någon av följande tjänster:
1. Handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn
(kommissionshandel).
2. Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella in-
strument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana
instrument.
3. Handel med finansiella instrument for egen räkning.
4. Förvaltning av annans finansiella instrument.
5. Garantigivning eller annan medverkan vid emission av fondpapper
eller offentligt erbjudande om köp eller försäljning av finansiella instru-
ment.
Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får ges till aktiebolag, bankin-
stitut och utländskt företag (filial). Dessa kallas med en gemensam benäm-
ning värdepappersinstitut. Värdepappersrörelse skall bedrivas så att den
kan anses sund. För aktiebolag (värdepappersbolag) krävs ett med hänsyn
till verksamhetens omfattning och beskaffenhet tillräckligt stort aktiekapi-
tal.
Företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse får inom
ramen för tillståndet bedriva finansiell rådgivning och värdepappersförva-
ring samt ta emot medel med redovisningsskyldighet. Efter tillstånd av
bankinspektionen får sådant företag också lämna kredit mot betryggande
säkerhet och ta emot kunders medel på konto (inlåning). Därutöver skall
tillstånd kunna ges till förvärv av organisationsaktier m. m. och, om det
finns särskilda skäl, till andra sidoverksamheter som underlättar rörelsen.
Den fasta gränsen för handelslagrets storlek slopas. I stället får ett
värdepappersinstitut som har tillstånd att handla för egen räkning eller att
medverka vid emission förvärva finansiella instrument inom risknivåer
relaterade till institutets kapitalbas.
Värdepappersbolag som har tillstånd att handla för egen räkning eller att
medverka vid emission eller har bankinspektionens medgivande att ta
emot medel på konto skall ha åtta procent kapitaltäckning. Ett värde-
pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag skall ha en ansvarsför-
säkring för att täcka skadeståndsanspråk från i första hand mindre kunder.
Förbudet mot att ge ut obligationer, förlagsbevis och andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar tas bort.
För utländska företag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse
från filial här i landet skall gälla i allt väsentligt samma regler som för de
svenska värdepappersbolagen.
De nya lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91: 142
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag betyder
finansiellt instrument: fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse
avsedd för handel på värdepappersmarknaden,
fondpapper: aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller
fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepap-
persfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis),
option: en rätt att till ett bestämt pris i framtiden få köpa eller sälja
tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp som räknas
ut på grundval av ändringar i ett kursindex eller liknande,
termin: ett avtal om köp av tillgångar som mot ett i avtalet bestämt pris
skall levereras vid en framtida tidpunkt eller ett avtal om att betalning
mellan parterna i framtiden skall ske på grundval av ändringar i ett
kursindex eller liknande,
clearingverksamhet: verksamhet vid handel med finansiella instrument
som går ut på att räkna ut parternas förpliktelser att betala och leverera
eller att garantera att dessa förpliktelser fullgörs,
clearingorganisation: den som bedriver clearingverksamhet.
2 § Handel med finansiella instrument skall bedrivas så, att allmänhe-
tens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas
kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras.
Prop. 1990/91: 142
1 § Optioner och terminer får bli föremål för handel på en reglerad
marknad eller för clearingverksamhet bara om det förekommer en bety-
dande handel med tillförlitlig kurssättning i den eller de tillgångar som
optionen eller terminen grundas på.
2 § Om en option eller en termin blir föremål för clearingverksamhet,
skall clearingorganisationen se till att det ställs betryggande säkerhet för
gjorda åtaganden och att sådan säkerhet vidmakthålls så länge åtagandet
består.
Säkerheten skall anses betryggande om det kan antas att åtagandet kan
avvecklas utan att ytterligare kapital behöver tillskjutas.
3 § Clearingorganisationen får besluta att efterge kravet på säkerhet, i
den mån det är uppenbart att sådan säkerhet inte behövs. Ett sådant beslut
får inte tillämpas innan det har godkänts av bankinspektionen.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får meddela föreskrifter om säkerhetskravets utformning.
1 § Om ett foretag som står under tillsyn av bankinspektionen eller
försäkringsinspektionen vill ingå avtal med ägaren till ett finansiellt instru-
ment om att företaget skall ha rätt att förfoga över det finansiella instru-
mentet för egen räkning, skall avtalet slutas skriftligen i en handling som
upprättats särskilt för ändamålet. Detsamma gäller om företaget medver-
kar till ett sådant avtal mellan andra parter. Det förfogande som avses skall
anges noggrant.
2 § Ett avtal som ger en panthavare rätt att sälja ett pantsatt finansiellt
instrument om panten inte löses i tid behöver inte ingås på det sätt som
anges i 1 §.
3 § Om ett sådant företag som avses i 1 § har fått finansiella instrument
som pant, får företaget i sin tur pantsätta eller överlåta panträtten bara
tillsammans med den fordran som de utgör pant för. För återpantsättning
eller överlåtelse på annat sätt fordras sådant avtal som anges i 1 §. Åter-
pantsättning eller överlåtelse får inte ske för högre belopp eller på stränga-
re villkor än vad som gäller hos panthavaren.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får meddela föreskrifter om villkor för sådana avtal som avses i 1 och 3 §§.
1 § Bankinspektionen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna i den-
na lag.
2 § Bankinspektionen får vid vite förelägga den som deltar eller medver-
kar i handel med ett finansiellt instrument att upphöra därmed, om
1. handeln strider mot 1 kap. 2 §,
2. kravet enligt 2 kap. 1 § på en betydande handel med tillförlitlig
kursättning inte är uppfyllt,
3. föreskrifterna om förfoganden över någon annans finansiella instru-
ment i 3 kap. 1 och 3 §§ inte iakttas.
3 § För att bekosta bankinspektionens övervakning enligt denna lag skall
de institut som står under bankinspektionens tillsyn betala årliga avgifter
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.
1 § Bankinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos kam-
marrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.
1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1991.
2. Genom lagen upphävs lagen (1979:750) om rätt att förfoga över
annan tillhöriga fondpapper.
3. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock den
upphävda lagen.
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91: 142
1 § Denna lag gäller värdepappersrörelse.
Lagen gäller inte verksamhet som drivs av Sveriges riksbank eller sådan
förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag.
2 § I denna lag betyder
1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt till-
handahålla sådana tjänster som anges i 3 §,
2. värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd att driva
värdepappersrörelse,
3. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank och
utländskt bankföretag som fått tillstånd att driva bankrörelse från filial här
i landet,
4. utländskt värdepappersföretag: utländskt företag som inte är bankin-
stitut och som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial här i
landet,
5. värdepappersinstitut: företag som fått tillstånd att driva värdepap-
persrörelse.
3 § Värdepappersrörelse får drivas endast efter tillstånd av bankinspek-
tionen. Tillstånd får ges för
1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instru-
ment eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana
instrument,
3. handel med finansiella instrument för egen räkning,
4. förvaltning av någon annans finansiella instrument,
5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper
eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är
riktade till en öppen krets.
4 § Tillstånd enligt 3 § krävs inte när ett bankinstitut för egen räkning
förvärvar och driver handel med obligationer, förlagsbevis och andra
fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden.
5 § Tillstånd att driva värdepappersrörelse får meddelas svenska aktie-
bolag, bankinstitut och utländska företag.
6 § Ett värdepappersbolag får efter tillstånd av bankinspektionen inrätta
filial i utlandet.
7 § Värdepappersrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende
för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser
inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
8 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett värdepappersbolag
eller ett utländskt värdepappersföretag, som i den egenskapen får kunskap
om en uppdragsgivares affärsförhållanden eller personliga förhållanden,
får inte obehörigen röja vad han har fått veta och inte heller utnyttja
kunskapen i strid med uppdragsgivarens intresse.
9 § För ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepap-
persrörelse enligt 3 § 1 gäller bestämmelserna om handelskommission i
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande1, om
inte annat följer av denna lag.
10 § Vad som föreskrivs om självinträde i 40 — 45 §§ lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande gäller även när ett värde-
pappersinstitut som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt 3 § 1
utför uppdrag avseende köp, försäljning eller byte av finansiella instru-
ment genom avtal med ett företag som har sådant samband med värdepap-
persinstitutet som avses i 6 kap. 3 § andra stycket.
Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med
någon som äger tio procent eller mer av aktiekapitalet eller andelarna eller
av röstetalet i värdepappersinstitutet eller företag som har sådant samband
med värdepappersinstitutet som sägs i 6 kap. 3 § andra stycket.
1 § Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får
meddelas endast om
1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författ-
ning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund värdepappersrörelse,
3. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
2 § Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har
sådan ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens underteck-
nande, räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385)
föreskrivna tiden från tillståndsbeslutet.
Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får med-
dela närmare föreskrifter om vad en sådan plan skall innehålla.
Föreslagen ny lydelse av den lagens rubrik, se prop. 1990/91:63.
3§ Ett värdepappersbolags bolagsordning skall godkännas av bankin- Prop. 1990/91:142
spektionen i samband med att bolaget får tillstånd att driva värdepappers-
rörelse.
Ett beslut om ändring av bolagsordningen får inte registreras innan det
har godkänts av inspektionen.
4 § Ett värdepappersbolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter.
Bolaget skall ha en verkställande direktör.
5 § Ett värdepappersbolag skall ha ett aktiekapital som med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning är tillräckligt stort. Regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får meddela närmare
föreskrifter om aktiekapitalets storlek.
6 § Tillstånd for ett bankinstitut att driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om den planerade verksamheten kan antas komma att uppfyl-
la kraven på en sund värdepappersrörelse.
7 § Ett utländskt foretag får efter tillstånd av bankinspektionen driva
värdepappersrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning
(filial).
Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under tillsyn av
myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den planerade
verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.
För verksamheten i filialen gäller bestämmelserna i lagen (1968:555) om
rätt for utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, om inte
annat följer av denna lag.
1 § Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får en-
dast förvärva sådan egendom som behövs i rörelsen.
Ett värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag får förvärva
aktier eller andelar i företag bara efter tillstånd av bankinspektionen, om
förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksamheten.
2 § För att skydda en egen fordran får ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag dels på offentlig auktion eller börs eller
annan reglerad marknad eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som
är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, dels överta egendom som
betalning för fordran även om egendomen inte behövs i rörelsen, om det
finns anledning att anta att bolaget eller det utländska företaget annars
skulle göra en avsevärd förlust.
Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det
kan ske utan förlust for värdepappersbolaget eller det utländska värdepap-
persföretaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet,
krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.
3 § Ytterligare bestämmelser om värdepappersinstituts rätt att förvärva Prop. 1990/91: 142
finansiella instrument finns i 4 kap.
4 § Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får som
ett led i rörelsen
1. lämna råd i finansiella frågor,
2. ta emot värdepapper för förvaring,
3. ta emot medel med redovisningsskyldighet.
För att underlätta värdepappersrörelsen får ett värdepappersbolag och
ett utländskt värdepappersföretag, efter tillstånd av bankinspektionen, ta
emot medel på konto och lämna kredit mot säkerhet.
När det finns särskilda skäl får bankinspektionen medge att ett värde-
pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag utövar annan verk-
samhet än som anges i första och andra styckena, om den kan antas
komma att underlätta rörelsen.
5 § Medel som tas emot med redovisningsskyldighet enligt 4 § första
stycket 3 skall genast avskiljas och sättas in på räkning i bankinstitut.
Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag som enligt
4 § andra stycket tar emot medel på konto skall träffa skriftlig överenskom-
melse om detta med kunden. Regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, bankinspektionen får meddela närmare föreskrifter om motta-
gande av medel på konto.
6 § Kredit enligt 4 § andra stycket får beviljas endast om låntagaren på
goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. För kredit som
lämnas skall det finnas betryggande säkerhet.
Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del
bland dessa även aktier i ett värdepappersbolag som lämnar krediten eller
dess moderbolag, får värdepappersbolaget trots för-budet i 7 kap. 1 § aktie-
bolagslagen (1975:1385) som pant ta emot även dessa aktier. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda när-
mare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla i sådana fall.
7 § Värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag som fått bank-
inspektionens medgivande att lämna kredit får inte ha fordringar på sam-
ma låntagare eller låntagare som är förbundna med varandra i väsentlig
ekonomisk gemenskap i sådan omfattning att det finns risk att bolaget eller
det utländska företaget inte kan fullgöra sina skyldigheter om en sådan
låntagare inte kan betala sin skuld. Detsamma gäller fordringar mot säker-
het i aktier eller förlagsbevis, som har getts ut av samma aktiebolag eller
aktiebolag som är förenade i sådan gemenskap. Med fordran jämställs
säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till värdepappers-
bolaget eller det utländska värdepappersforetaget.
Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om garantiförbindel-
ser som värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag utfärdar.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får
10
meddela närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla för Prop. 1990/91:142
sådana fordringar och garantiförbindelser som avses i första och andra
styckena.
8 § Under den tid, då sådant beslut om avbrytande av handel och note-
ring som avses i 25 § lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs gäller, får
ett värdepappersinstitut inte handla eller medverka vid handel med ett
finansiellt instrument som beslutet avser. En tidigare avtalad affär får
dock genomföras.
Första stycket skall tillämpas också under den tid då ett beslut enligt 26 §
lagen om Stockholms fondbörs gäller, om inte regeringen föreskriver an-
nat.
9 § Vid köp, försäljning eller byte av finansiella instrument skall en
avräkningsnota upprättas.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får
meddela närmare föreskrifter om avräkningsnotor.
1 § Ett värdepappersinstitut får förvärva finansiella instrument som ett
led i en normal likviditetsförvaltning.
2 § Ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrö-
relse enligt 1 kap. 3 §3 får förvärva finansiella instrument för den rörelsen.
3 § Ett värdepappersinstitut som har tillstånd att driva värdepappersrö-
relse enligt 1 kap. 3 § 5 får förvärva finansiella instrument som institutet
medverkar till att avsätta på marknaden. Dessa skall avyttras så snart det
är lämpligt och senast inom tre år från förvärvet. Om det finns synnerliga
skäl kan bankinspektionen medge att de finansiella instrumenten får inne-
has under längre tid.
4 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
skall i föreskrifter ange risknivåer för värdepappersbolags och svenska
bankinstituts innehav av finansiella instrument. Föreskrifterna skall avse
alla innehav av finansiella instrument utom sådana som avses i 3 kap. 1 §
andra stycket och, i fråga om bankinstitut, 1 kap. 4 §.
5 § Ett värdepappersbolagslagen och ett svenskt bankinstitut som har till-
stånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 får, trots
förbuden i 7 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 6 kap. 9 § bankak-
tiebolagslagen (1987:618), förvärva egna aktier och aktier i moderbolag för
att underlätta rörelsen. Detta gäller dock endast aktier som är inregistrerade
vid Stockholms fondbörs eller som har utbjudits till försäljning under så-
dana förhållanden att det är sannolikt att de inom ett år kommer att inre-
gistreras vid fondbörsen och aktier som omfattas av sådant avtal som avses
i 2 § första stycket 3 insiderlagen (1990:1342).
11
Innehavet av sådana aktier som sägs i första stycket får inte överstiga Prop. 1990/91: 142
fem procent av aktiekapitalet i något av bolagen.
1 § Ett värdepappersbolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse
enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 eller som har bankinspektionens medgivande att
ta emot medel på konto enligt 3 kap. 4 § andra stycket skall vid varje
tidpunkt ha en kapitalbas, beräknad enligt 2 §, som motsvarar åtta procent
av värdet av bolagets placeringar, beräknat enligt 3 § (kapitalkrav).
2 § Kapitalbasen utgörs av summan av primärt och supplementärt kapi-
tal efter avräkning enligt sista stycket. Det primära kapitalet skall utgöra
minst hälften av kapitalbasen.
Med primärt kapital avses:
A. Eget kapital.
B. Sjuttio procent av skatteutjämningsreserven.
Med supplementärt kapital avses det nominella värdet av förlagsbevis
och andra skuldförbindelser med en ursprunglig löptid av minst fem år och
med rätt till betalning först efter värdepappersbolagets övriga borgenärer,
dock sammanlagt högst till ett belopp som motsvarar hälften av det primä-
ra kapitalet. Bevis och andra skuldförbindelser vilkas återstående löptid
understiger fem år skall tas upp till ett belopp som motsvarar tjugo procent
av det nominella värdet för varje helt år som återstår till förfallodagen.
Som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, enligt medgivan-
de av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektio-
nen, räknas andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och
tredje styckena.
Från summan av det primära och supplementära kapitalet skall räknas
av det bokförda värdet av vad som har skjutits till som aktiekapital eller i
annan form i ett företag som driver något slag av finansiell verksamhet
som kräver tillstånd. Någon avräkning skall dock inte göras om tillskottet
uppgår till högst fem procent av företagets egna kapital eller motsvarande
och det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott inte överstiger
tio procent av bolagets egna kapital. Avräkning skall inte heller göras för
tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 §.
3 § Kapitalkravet enligt 1 § bestäms i förhållande till värdepappersbola-
gets tillgångar samt sådana garantiförbindelser och andra åtaganden på
kapitalmarknaden som innebär en kreditrisk för bolaget (placeringar).
Placeringarna delas in i följande grupper:
A. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket A
bankrörelselagen (1987:617).
B. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket B
bankrörelselagen.
C. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket C
bankrörelselagen.
D. Tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § första stycket D
bankrörelselagen.
Vid bestämmandet av kapitalkravet undantas
— sådana tillskott som enligt 2 § sista stycket skall räknas av från kapital-
basen,
— tillskott i företag som omfattas av bestämmelserna i 4 §,
— de placeringar som anges i första stycket A,
12
— fordringar mot foretag som ingår i samma koncern som värdepappers-
bolaget samt
— fordringar som har garanterats av ett företag i samma koncern som
värdepappersbolaget.
I övrigt skall vid bestämmandet av kapitalkravet placeringarna tas upp
till sammanlagt
— tjugo procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
B,
— femtio procent av summan av de placeringar som anges i första stycket
C samt
— hela summan av de placeringar som anges i första stycket D.
Till grund för bestämmandet av kapitalkravet enligt tredje stycket skall
placeringarna värderas enligt följande:
1. Tillgångar värderas till sitt bokförda värde.
2. Garantiförbindelser med anknytning till kreditgivning värderas till sitt
nominella belopp.
3. Övriga garantiförbindelser värderas till halva sitt nominella belopp.
4. Andra åtaganden på kapitalmarknaden värderas till sitt nominella
belopp, om inte regeringen föreskriver ett lägre belopp.
Regeringen får bemyndiga bankinspektionen att meddela sådana före-
skrifter som enligt denna paragraf ankommer på regeringen.
4 § Om ett värdepappersbolag har ett dotterföretag, skall vad som före-
skrivs i 1 § om kapitalkrav tillämpas även på koncernen (konsoliderat
kapitalkrav).
Koncernens kapitalbas och placeringar skall bestämmas med tillämp-
ning av de regler som enligt 11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385)
gäller för upprättandet av koncernbalansräkningar. Även den del av kapi-
talbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Redovisad goodwill
skall räknas av från primärt kapital. Placeringarna skall tas upp till de
värden som föreskrivs i 3 § eller, om dotterföretaget inte är ett värdepap-
persbolag, i annan lag.
5 § Ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag skall ha
en försäkring för skadeståndsskyldighet som de kan komma att ådra sig vid
utförande av tjänster i rörelsen. Närmare föreskrifter om sådan försäkring
får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankin-
spektionen.
1 § Värdepappersinstitut står under tillsyn av bankinspektionen. Institu-
ten skall lämna inspektionen de upplysningar om sin verksamhet och
därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.
2 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett värdepappersinstitut skall lämna till inspektio-
nen,
2. ett värdepappersinstituts löpande bokföring, årsbokslut och årsredo-
visning samt förvaring och inventering av värdehandlingar.
Prop. 1990/91: 142
13
3§ Om det finns ett väsentligt samband mellan ett värdepappersinstitut Prop. 1990/91:142
och ett annat företag som handlar med finansiella instrument eller lämnar
kredit mot säkerhet i finansiella instrument, får bankinspektionen besluta
att värdepappersinstitutet och det andra företaget skall lämna upplysning-
ar om förhållandet mellan dem och om den verksamhet som anknyter till
värdepappersinstitutets verksamhet.
Väsentligt samband skall anses föreligga om
1. värdepappersinstitutet och annat företag som sägs i första stycket
leds eller står under väsentligt inflytande av samma eller i huvudsak
samma personer eller personer som genom släktskap eller äktenskap eller
liknande förhållande är varandra närstående, eller
2. resultatet av verksamheterna i värdepappersinstitutet och annat före-
tag som sägs i första stycket helt eller till betydande del skall direkt eller
indirekt fördelas inom sådan personkrets som avses i 1.
4 § Bankinspektionen skall vid sin tillsyn över värdepappersinstituten se
till att en sund utveckling av värdepappersmarknaden främjas.
5 § Bankinspektionen får förordna en revisor att med övriga revisorer
delta i revisionen av ett värdepappersinstitut. Inspektionen får när som
helst återkalla ett sådant förordnande och utse en ny revisor.
Revisorn har rätt till skäligt arvode för sitt arbete av värdepappersinsti-
tutet. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.
6 § Bankinspektionen får, när det anses nödvändigt, sammankalla styrel-
sen i ett värdepappersbolag och i ett svenskt bankinstitut som fått tillstånd
att driva värdepappersrörelse. Har styrelsen inte rättat sig efter en begäran
från inspektionen om att kalla till en extra stämma, får inspektionen
utfärda sådan kallelse.
Företrädare för inspektionen får närvara vid stämma och vid sådant
styrelsesammanträde som inspektionen har sammankallat samt delta i
överläggningarna.
7 § Om ett värdepappersinstitut har fattat beslut som strider mot denna
lag eller någon annan författning som reglerar dess verksamhet, mot före-
skrift som meddelats med stöd av denna lag eller mot bolagsordningen, får
bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Har beslutet redan
verkställts får inspektionen förelägga institutet att göra rättelse, om det är
möjligt.
8 § Bankinspektionen får förelägga ett värdepappersinstitut att upphöra
med verksamhet som innefattar handel med finansiella instrument på en
marknad, om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över markna-
den framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där.
9 § Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett värdepappersinstitut
skall återkallas av bankinspektionen om:
14
1. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde- Prop. 1990/91: 142
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva sådan
rörelse som tillståndet avser, eller
2. institutet inte bedriver sådan värdepappersrörelse som tillståndet
avser.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om bolagets
egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet
och bristen inte har täckts inom tre månader efter det att den blev känd för
bolaget.
Om det är tillräckligt får inspektionen i de fall som anges i första stycket
I i stället för att återkalla tillståndet meddela varning.
Om tillståndet återkallas får inspektionen besluta om hur avvecklingen
av rörelsen skall ske.
Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksam-
heten.
10 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan
att ha tillstånd till det, skall bankinspektionen förelägga honom att upphö-
ra med verksamheten.
Är det osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspek-
tionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar
om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är tillämplig.
Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag
får riktas såväl mot det utländska företaget som mot den som här i landet
är verksam för företagets räkning.
II § Värdepappersbolag och svenska bankinstitut skall med årliga avgif-
ter bekosta bankinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar.
12 § Meddelar bankinspektionen föreläggande eller förbud enligt denna
lag får inspektionen förelägga vite.
1 § Bankinspektionens beslut enligt 6 kap. 6 § och 10 § andra stycket får
inte överklagas.
Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas
hos kammarrätten.
Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud eller föreläggande
enligt 6 kap. 7 eller 8 § eller om återkallelse enligt 9 § skall gälla omedel-
bart.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Genom lagen upphävs fondkommissionslagen (1979:748) och lagen
(1985:571) om värdepappersmarknaden.
3. Ett företag som vid lagens ikraftträdande har tillstånd att driva
15
fondkommissionsrörelse får fortsätta rörelsen till utgången av år 1992
eller, om ansökan om tillstånd enligt den nya lagen då getts in, till dess att
ansökan har prövats slutligt. Under denna tid gäller fondkommissionla-
gens bestämmelser samt 3 kap. 9 § denna lag.
4. Den som vid lagens ikraftträdande driver rörelse som avses i 1 kap.
3 §, som inte fordrar tillstånd enligt fondkommissionslagen (1979:748),
får utan tillstånd enligt den nya lagen fortsätta med verksamheten till
utgången av år 1991 eller, om ansökan om tillstånd då getts in, till dess att
ansökan har prövats slutligt. Under denna tid gäller fortfarande bestäm-
melserna i 22 och 23 §§ lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden.
5. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
får, intill utgången av år 1992, föreskriva lägre kapitalkrav än som anges i
5 kap. 1 §. Sådana föreskrifter får dock inte innebära att det kommer att
gälla ett lägre kapitalkrav än som svarar mot kapitalbasens storlek i förhål-
lande till placeringarnas värde den 1 juli 1991 eller mot den högre grad av
kapitaltäckning som därefter har uppnåtts.
6. Utan hinder av vad som föreskrivs i 5 kap. 2 § tredje stycket får
förlagsbevis och andra skuldförbindelser som har utfärdats före den 1
februari 1990 räknas in i kapitalbasen även om den ursprungliga löptiden
uppgår till mindre än fem år, dock endast till det lägre belopp som anges i
lagrummet.
7. Utan hinder av vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § första stycket får, intill
utgången av år 1991, värdehandlingar och andra fordringar för vilka
försäkringsbolag svarar hänföras till grupp B.
8. För aktiebolag som har ett räkenskapsår som påbörjats före den
1 mars 1991 och som vid lagens ikraftträdande ännu inte har avslutats
gäller bestämmelsen i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1309) om ändring i fondkommissionslagen (1979:748).
9. I fråga om överklagande av beslut som bankinspektionen meddelat
före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Prop. 1990/91: 142
16
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:370)’
dels att i punkt 3 a av anvisningarna till 32 § orden ”en svensk fondkom-
missionär med skyldighet för denne” skall bytas ut mot ”ett svenskt
värdepappersinstitut med skyldighet för detta”,
dels att i punkt 14 av anvisningarna till 32 § orden ”lagen (1985:571) om
värdepappersmarknaden” skall bytas ut mot ”insiderlagen (1990:1342)”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i punkt 3 a av anvisningarna till 32 § sägs om värdepappers-
institut skall också gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt
3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörel-
se driver rörelse enligt fondkommissionslagen (1979:748).
1 Senaste lydelse av
punkt 3 a av anvisningarna till 32 § 1989:1017
punkt 14 av anvisningarna till 32 § 1990:1421.
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att i 11 § lagen (1949:722) om pantlånerörelse1
ordet ”fondkommissionär” skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut".
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 11 § sägs om värdepappersinstitut skall också gälla sådan
fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fond-
kommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse av 11 § 1985:576.
18
Prop. 1990/91:142
Härigenom forskrivs att 13 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och
utländskt foretag att idka näring här i riket skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13§‘
Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får be-
viljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller
ekonomisk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat
företag kan erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.
Om rätt för utländskt bankföre-
tag att bedriva verksamhet gäller
bestämmelserna i 1 kap. 4 § bank-
rörelselagen (1987:617).
Om rätt för utländskt bankföre-
tag och utländskt värdepappersföre-
tag att bedriva verksamhet gäller
bestämmelserna i 1 kap. 4 § bank-
rörelselagen (1987:617) och 2 kap.
7 § lagen (1991:000) om värdepap-
persrörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:825.
19
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§‘
I denna lag förstås med
1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank och
utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse
från filial här i landet,
2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag
med svensk koncession,
3. kreditinstitut: bankinstitut, lo-
kal föreningsbank, kreditaktie-
bolag, finansbolag, fondkommis-
sionsbolag, försäkringsinstitut,
landshypoteks- och stadshypoteks-
institutionerna och Svenska
skeppshypotekskassan.
3. kreditinstitut: bankinstitut, lo-
kal föreningsbank, kreditaktie-
bolag, finansbolag, värdepappers-
institut, försäkringsinstitut, lands-
hypoteks- och stadshypoteksinsti-
tutionerna och Svenska skeppshy-
potekskassan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 2 § sägs om värdepappersinstitut skall också gälla sådan
fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fond-
kommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse 1990:826.
20
Prop. 1990/91: 142
Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)1
dels att i 3 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 3 a och 17 §§ ordet ”fondkom-
missionär” skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut”,
dels att i 4 kap. 1 § och 5 kap. 1 § orden ”lagen (1985:571) om värdepap-
persmarknaden” skall bytas ut mot ”insiderlagen (1990:1342)”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 3 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 3 a och 17 §§ sägs om
värdepappersinstitut skall också gälla sådan fondkommissionär som med
stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om
värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen
(1979:748).
1 Lagen omtryckt 1982:739.
Senaste lydelse av
3 kap. 10 § 1989:831
3 kap. 11 § 1990:1295
4 kap. 1 § 1987:465
4 kap. 3 a§ 1990:1295
4 kap. 17 § 1989:831
5 kap. 1 § 1989:-”-.
21
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:749) om Stockholms fond-
börs
dels att i 25 § ordet ”fondkommissionsrörelse” skall bytas ut mot ”vär-
depappersrörelse”,
dels att 1, 2, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Med fondbörsverksamhet förstås i denna lag att köp- och säljanbud
beträffande fondpapper regelbundet vid offentligt upprop eller på liknan-
de sätt sammanförs för handel och notering av kurs.
Med fondpapper förstås i denna
lag aktie, annat bevis om delaktig-
het i bolag, obligation, förlagsbevis
och liknande skuldebrev avsett för
allmän omsättning samt andel i ak-
tiefond.
Med fondpapper förstås i denna
lag aktie och obligation samt såda-
na andra delägarrätter eller ford-
ringsrätter som är utgivna för all-
män omsättning, andel i värdepap-
persfond och aktieägares rätt gent-
emot den som för hans räkning för-
varar aktiebrev i ett utländskt bolag
(depåbevis).
2§2
Fondbörsverksamhet får här i riket utövas endast av Stockholms fond-
börs.
Första stycket utgör ej hinder
mot att i Stockholms fondbörs lo-
kaler bedrivs verksamhet som
följer av att ett avtal träffats mellan
en fondkommissionär och ett aktie-
bolag om att fondkommissionären
på begäran skall ange kurser på ak-
tier i bolaget och till dessa kurser
köpa och sälja sådana aktier.
Första stycket utgör ej hinder
mot att i Stockholms fondbörs lo-
kaler bedrivs verksamhet som
följer av att ett avtal träffats mellan
ett värdepappersinstitut med till-
stånd enligt 1 kap. 3 § 1 och 3 lagen
(1991:000) om värdepappersrörelse
och ett aktiebolag om att institutet
på begäran skall ange kurser på ak-
tier i bolaget och till dessa kurser
köpa och sälja sådana aktier.
11 §
Till medlem av fondbörsen får an-
tagas endast den som enligt fond-
kommissionslagen (1979:748) har
tillstånd att driva fondkommissions-
rörelse och i övrigt är lämplig som
börsmedlem.
Till medlem av fondbörsen får an-
tagas endast värdepappersinstitut
som har tillstånd enligt 1 kap. 3 § 1
lagen (1991:000) om värdepappers-
rörelse och i övrigt är lämpligt som
börsmedlem.
Ansökan om medlemskap prövas av börsstyrelsen.
Senaste lydelse 1982:547.
Senaste lydelse 1984:439.
22
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Återkallas börsmedlems tillstånd Återkallas börsmedlems tillstånd
att driva fondkommissionsrörelse, att driva värdepappersrörelse enligt
upphör medlemskapet. 1 kap. 3§ 1 lagen (1991:000) om
värdepappersrörelse, upphör med-
lemskapet
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 2 och 11 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också gälla
sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt
fondkommissionslagen (1979:748).
3. Vad som i 12 § sägs om återkallelse av tillstånd att driva värdepap-
persrörelse enligt 1 kap. 3§ 1 lagen (1991:000) om värdepappersrörelse
skall också gälla återkallelse av tillstånd enligt fondkommissionslagen
(1979:748) att driva fondkommissionsrörelse.
4. Underrättelse enligt 25 § andra stycket andra meningen skall lämnas
också till sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångs-
bestämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörel-
se enligt fondkommissionslagen (1979:748).
23
Prop.1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
5§2
Sekretess gäller i statlig myndig-
hets verksamhet, som består i till-
ståndsgivning eller tillsyn med av-
seende på bank- och kreditväsen-
det, fondbolag, fondkommissio-
närs- och fondbörsväsendet eller
försäkringsväsendet, för uppgift
om
Sekretess gäller i statlig myndig-
hets verksamhet, som består i till-
ståndsgivning eller tillsyn med av-
seende på bank- och kreditväsen-
det, fondbolag, värdepappersinsti-
tut, fondbörsväsendet eller försäk-
ringsväsendet, för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet
avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens
verksamhet avser.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt lagen
(1985:571) om värdepappersmark-
naden och insiderlagen (1990:
1342), för sådan uppgift om en-
skilds ekonomiska eller personliga
förhållanden, vilken på begäran har
lämnats av någon som är skyldig att
lämna uppgifter till myndigheten.
Rör uppgiften den uppgiftsskyldige
gäller dock sekretess endast om
denne kan antas lida skada eller
men om uppgiften röjs och sekre-
tess inte motverkar syftet med upp-
giftsskyldigheten.
Sekretess gäller vidare i statlig
myndighets verksamhet, som be-
står i övervakning enligt insider-
lagen (1990:1342), för sådan upp-
gift om enskilds ekonomiska eller
personliga förhållanden, vilken på
begäran har lämnats av någon som
är skyldig att lämna uppgifter till
myndigheten. Rör uppgiften den
uppgiftsskyldige gäller dock sekre-
tess endast om denne kan antas lida
skada eller men om uppgiften röjs
och sekretess inte motverkar syftet
med uppgiftsskyldigheten.
Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksam-
het som avses i första och andra stycket för sådan uppgift om affärs- eller
driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myn-
digheten erhållit enligt avtalet. Föreskrifterna i 14 kap. 1 — 3 §§ får inte i
fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.
Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen
enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Lagen omtryckt 1989:713.
Senaste lydelse 1990:1345.
24
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Prop. 1990/91: 142
2. Vad som i 8 kap. 5 § sägs om värdepappersinstitut skall också gälla
sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt
fondkommissionslagen (1979:748).
25
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 1 § hemförsäljningslagen (1981:1361) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §*
Denna lag tillämpas då näringsidkare vid hembesök eller vid telefon-
samtal som utgör led i telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom
till konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Hembesök föreligger då
näringsidkaren söker upp konsumenten i dennes bostad eller på någon
annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.
Lagen tillämpas också då näringsidkare, under de förutsättningar som
anges i första stycket, mot ersättning åtager sig att utföra fortlöpande
tjänster i form av underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller
liknande.
Lagen tillämpas dock ej, om det
pris som konsumenten sammanlagt
skall betala understiger 300 kr.
Lagen tillämpas inte heller vid för-
säljning av livsmedel eller av fond-
papper som avses i lagen
(1985:571) om värdepappersmark-
naden.
Lagen tillämpas dock ej, om det
pris som konsumenten sammanlagt
skall betala understiger 300 kr.
Lagen tillämpas inte heller vid för-
säljning av livsmedel eller av finan-
siella instrument som avses i lagen
(1991:000) om handel med finansi-
ella instrument.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1987:492.
26
Härigenom föreskrivs att 14 b § lagen (1982:617) om utländska förvärv
av svenska företag m. m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 b §
Trots bestämmelserna i denna lag får sådan egendom som sägs i 14 a §
förvärvas av
1. en svensk bank och ett ut-
ländskt bankföretag genom filial
här i landet, i den utsträckning
förvärvet får ske enligt 2 kap. 7 och
8 bankrörelselagen (1987:617),
och
2. ett fondkommissionsbolag, i
den utsträckning förvärvet får ske
enligt 13 §, 15 § första stycket 4 och
tredje stycket samt 16 och 17 §§
fondkommissionslagen (1979:748).
1. en svensk bank och ett ut-
ländskt bankföretag genom filial
här i landet, i den utsträckning
förvärvet får ske enligt 2 kap. 8 §
bankrörelselagen (1987:617), och
2. ett värdepappersinstitut, i den
utsträckning förvärvet får ske enligt
4 kap. lagen (1991:000) om värde-
pappersrörelse.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 14 b § skall fortfarande gälla för bankinstitut och
fondkommissionsbolag som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt
fondkommissionslagen (1979:748).
Lagen omtryckt 1990:1418.
27
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)1
dels att i 3 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 6 a och 19 §§ ordet ”fondkom-
missionär” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”värdepappersinsti-
tut” i motsvarande form,
dels att i 4 kap. 1 § orden ”lagen (1985:571) om värdepappersmarkna-
den” skall bytas ut mot ”insiderlagen (1990:1342)”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i den nya lydelsen av 3 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 6 a och
19 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också gälla sådan fondkommis-
sionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommis-
sionslagen (1979:748).
1 Senaste lydelse av
3 kap. 10 § 1989:832
3 kap. 11 § 1990:1296
4 kap. 1 § 1987:466
4 kap. 6 a§ 1990:1296
4 kap. 19 § 1989:832.
Prop. 1990/91: 142
28
Härigenom föreskrivs att i 15 § lagen (1983:890) om allemanssparande
ordet ”fondkommissionär” skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i den nya lydelsen av 15 § sägs om värdepappersinstitut
skall också gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse
driver rörelse enligt fondkommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse av 15 § 1989:989.
Prop. 1990/91: 142
29
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 4, 5, 13 och 14 §§ lagen (1983:1053) om skatt
på omsättning av vissa värdepapper1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§2
Ett köp skall anses innefatta ett säljled och ett köpled och ett byte dubbla
sälj- och köpled.
För en omsättning skall skatt betalas såväl i säljledet som i köpledet.
När en fondkommissionär för
egen räkning omsätter värdepapper
som avses i 1 § utgår inte skatt för
hans led.
När ett värdepappersinstitut med
stöd av 4 kap. lagen (1991:000) om
värdepappersrörelse för egen räk-
ning omsätter värdepapper som av-
ses i 1 § utgår inte skatt för dess led.
Skattskyldig är fondkommis-
sionär som sluter avtal om omsätt-
ning av värdepapper som avses i 1 §
eller medverkar till ett sådant avtal.
Om den för vars räkning kommis-
sionären medverkar inte är bosatt i
Sverige skall skatt inte erläggas för
hans led när omsättningen avser ut-
ländska värdepapper.
Vid omsättning där fondkommis-
sionär inte medverkar är den skatt-
skyldig som är bosatt i Sverige och
som under ett halvt kalenderår om-
sätter värdepapper som avses i 1 §
till ett värde av minst 500000 kro-
nor.
Skattskyldig är värdepappersin-
stitut som sluter avtal om omsätt-
ning av värdepapper som avses i 1 §
eller medverkar till ett sådant avtal.
Om den för vars räkning institutet
medverkar inte är bosatt i Sverige
skall skatt inte erläggas för hans led
när omsättningen avser utländska
värdepapper.
Vid omsättning där värdepap-
persinstitut inte medverkar är den
skattskyldig som är bosatt i Sverige
och som under ett halvt kalenderår
omsätter värdepapper som avses i
1 § till ett värde av minst 500000
kronor.
Vid bedömning av omsättningens storlek under ett kalenderhalvår skall
vederlag eller del av sådant vederlag som avses i 12 § hänföras till det
kalenderhalvår under vilket avslut skett.
13 §
Skattskyldiga skall anmäla sig till
beskattningsmyndigheten för re-
gistrering. Den som godkänns som
fondkommissionär skall anmäla sig
innan verksamheten påbörjas.
Andra skattskyldiga skall anmäla
sig när den omsättning som enligt
5 § andra och tredje styckena skall
Skattskyldiga skall anmäla sig till
beskattningsmyndigheten för re-
gistrering. Den som får tillstånd att
driva värdepappersrörelse skall an-
mäla sig innan verksamheten på-
börjas. Andra skattskyldiga skall
anmäla sig när den omsättning som
enligt 5 § andra och tredje styckena
' Lagen omtryckt 1988:781.
2 Senaste lydelse 1990:112.
3 Senaste lydelse 1990:1155.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
hänföras till ett halvt kalenderår skall hänföras till ett halvt kalen-
har uppgått till 500000 kronor. derår har uppgått till 500000 kro-
nor.
14§
Den som är skattskyldig skall lämna deklaration för bestämda redovis-
ningsperioder.
Redovisningsperioden är kalen-
dermånad för fondkommissionärer
och halvt kalenderår för övriga
skattskyldiga.
Redovisningsperioden är kalen-
dermånad för värdepappersinstitut
och halvt kalenderår, för övriga
skattskyldiga.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 4 § gäller fortfarande för sådan fondkommis-
sionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommis-
sionslagen (1979:748).
3. Vad som i 5 och 14 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också gälla
sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt
fondkommissionslagen (1979:748).
31
Härigenom föreskrivs att i 12 § lagen (1983:1092) med reglemente för
allmänna pensionsfonden1 orden ”svenska fondkommissionsbolag” skall
bytas ut mot ”värdepappersbolag”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 12 § sägs om värdepappersbolag skall också gälla sådant
svenskt fondkommissionsbolag som med stöd av punkt 3 i övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse
enligt fondkommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse av 12 § 1989:1038.
Prop. 1990/91:142
32
Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1985:277) om vissa bulvanförhål-
landen ordet ”fondkommissionär” skall bytas ut mot ”värdepappersinsti-
tut”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 3 § sägs om värdepappersinstitut skall också gälla sådan
fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fond-
kommissionslagen (1979:748).
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1987:464) om vissa riktade emis-
sioner i aktiemarknadsbolag, m. m. orden ”lagen (1985:571) om värde-
pappersmarknaden” skall bytas ut mot ”insiderlagen (1990:1342)”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:142
34
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen (1987:617)'
dels att 2 kap. 7 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
En bank får bedriva in- och utlåning av pengar samt, med den inskränk-
ning som följer av 2 §, driva annan verksamhet som har samband därmed.
Att en lokal föreningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad följer av
1 kap. 5 § foreningsbankslagen (1987:620).
I fondkommissionslagen (1979:
748) finns bestämmelser om rätt
för bank att driva fondkommis-
sionsrörelse.
I lagen (1991:000) om värdepap-
persrörelse finns bestämmelser om
rätt för bank att driva värdepap-
persrörelse.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. För banker som inte har fått tillstånd enligt 1 kap. 3 § 5 lagen
(1991:000) om värdepappersrörelse gäller föreskrifterna i 2 kap. 7 § första
och andra styckena till utgången av år 1992 eller, om ansökan om sådant
tillstånd då har getts in, till dess att ansökan har prövats slutligt.
3. Föreskrifterna i 2 kap. 7 § tredje stycket gäller fortfarande för banker
som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000)
om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen
(1979:748).
Senaste lydelse av 2 kap. 7 § 1990:821.
35
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618)*
dels att i 4 kap. 1 § och 5 kap. 1 § orden ”lagen (1985:571) om värdepap-
persmarknaden” skall bytas ut mot ”insiderlagen (1990:1342)”,
dels att i 3 kap. 11 och 12 §§ samt 4 kap. 4 a§ ordet ”fondkommis-
sionär” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut” i
motsvarande form,
dels att i 4 kap. 18 § orden ”en fondkommissionär” skall bytas ut mot
”ett värdepappersinstitut”,
dels att 6 kap. 9 § och 7 kap. 9 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
9§
Ett bankaktiebolag får inte förvärva eller som pant ta emot egna aktier.
Ett dotterföretag får inte heller förvärva eller som pant ta emot aktier i
moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.
Har ett bankaktiebolag tillstånd
att driva fondkommissionsrörelse,
får bolaget utan hinder av första
stycket förvärva egna aktier för att
underlätta sådan rörelse. Anskaff-
ningsvärdet av det sammanlagda in-
nehavet av egna aktier får inte vid
något tillfälle överstiga ett belopp
som svarar mot tre procent av det för
bolaget högsta tillåtna värdet enligt
16 § första stycket fondkommis-
sionslagen (1979:748).
Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del
bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, utgör första stycket inte
hinder för bolaget att som pant ta emot även de egna aktierna. Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen utfärdar närmare
föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
7 kap.
9§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i banken får
inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksamhet
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver emis-
sionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om bankaktie-
bolagets styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet
avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
' Senaste lydelse av
3 kap. 11 § 1990:1307
3 kap. 12 § 1990:1297
4 kap. 4 a § 1990:-”-
4 kap. 18 § 1989:833
5 kap. 1 § 1989:-”-.
36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Första stycket gäller inte för så-
dant företag som ingår i samma
koncern som banken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 3 kap. 11 och 12 §§ samt 4 kap. 4 a och 18 §§ sägs om
värdepappersinstitut skall också gälla sådan fondkommissionär som med
stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om
värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen
(1979:748).
3. Äldre föreskrifter i 6 kap. 9 § gäller fortfarande för bankaktiebolag
som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000)
om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fondkommissionslagen
(1979:748).
37
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § sparbankslagen (1987:619) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i sparbanken
får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga verksam-
het består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som driver
emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om spar-
bankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som tillståndet
avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för så-
dant företag som ingår i samma
koncern som banken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
38
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8§ föreningsbankslagen (1987:620)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
8§
Verkställande direktör eller annan delegat som är anställd i en förenings-
bank får inte vara styrelseledamot i sådana företag vars huvudsakliga
verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
driver emissionsrörelse. I andra företag får de vara styrelseledamöter, om
föreningsbankens styrelse i varje särskilt fall ger sitt tillstånd. Den som
tillståndet avser får inte delta i styrelsens beslut i frågan.
Första stycket gäller inte för så-
dant företag som ingår i samma
koncern som banken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
39
Prop. 1990/91: 142
Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 7 och 10 §§ konkurslagen (1987:672)’
ordet ”fondkommissionär” skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut”.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 8 kap. 7 och 10 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också
gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse
enligt fondkommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse av 8 kap. 7 § 1989:1084.
40
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall
vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser
tillämpas även på de homosexuella samborna:
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
2. ärvdabalken,
3. jordabalken,
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,
6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 31 §
och punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370),
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
8. 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
9. bostadsrättslagen (1971:479),
10. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),
11. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer, samt
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fas-
tighetsbildningslagen (1970:988).
11. lagen (1981:131) om kallelse
på okända borgenärer,
12. 5 kap. 18 § tredje stycket fas-
tighetsbildningslagen (1970:988),
samt
13. 10 § insiderlagen (1990:
1342).
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogif-
ta, gäller det också de homosexuella samborna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:1103.
41
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 3§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §'
Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker, centra-
la föreningsbanker och utländska bankföretag som fått regeringens till-
stånd att driva bankrörelse från filial här i landet.
Med kreditinstitut förstås bank-
institut, lokala föreningsbanker,
kreditaktiebolag, finansbolag, fond-
kommissionsbolag, allmänna pen-
sionsfonden, försäkringsföretag
med svensk koncession, landshypo-
teks- och stadshypoteksinstitutio-
nerna samt Svenska skeppshypo-
tekskassan.
Med kreditinstitut förstås bank-
institut, lokala föreningsbanker,
kreditaktiebolag, finansbolag, vär-
depappersinstitut, allmänna pen-
sionsfonden, försäkringsföretag
med svensk koncession, landshypo-
teks- och stadshypoteksinstitutio-
nerna samt Svenska skeppshypo-
tekskassan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 3 § sägs om värdepappersinstitut skall också gälla sådan
fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmelserna
till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt fond-
kommissionslagen (1979:748).
Senaste lydelse 1990:831.
42
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter1
dels att i 3 kap. 22, 27, 29 och 34 §§ ordet ”fondkommissionär” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”värdepappersinstitut” i motsvarande
form,
dels att 3 kap. 33 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
33 §
Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som har tillstånd
att driva fondkommissionsrörelse
enligt fondkommissionslagen
(1979:748) lämna kontrolluppgift
för namngiven person. Kontroll-
uppgiften skall avse sådana uppgif-
ter som enligt 19§ lagen (1985:57)
om värdepappersmarknaden skall
tas in i avräkningsnota och som av-
ser avyttring av fondpapper enligt
4§ samma lag eller av optioner
som, utan att vara fondpapper, är
föremål för marknadsmässig om-
sättning.
Efter föreläggande av skattemyn-
digheten skall den som har tillstånd
att driva värdepappersrörelse läm-
na kontrolluppgift för namngiven
person. Kontrolluppgiften skall
avse sådana uppgifter om avyttring
av finansiella instrument som tas in
i avräkningsnota enligt 3 kap. 9§
lagen (1991:000) om värdepappers-
rörelse.
Efter föreläggande av riksskatteverket skall kontrolluppgift enligt första
stycket lämnas också i fråga om ej namngivna personer. Sådant föreläggan-
de får efter riksskatteverkets bestämmande utfärdas av skattemyndigheten
i det län där den uppgiftsskyldige har sitt säte eller driver verksamhet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 3 kap. 22, 27, 29 och 34 §§ sägs om värdepappersinstitut
skall också gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) värdepappersrörelse
driver rörelse enligt fondkommissionslagen (1979:748).
3. Kontrolluppgift enligt 3 kap. 33 § i dess nya lydelse skall lämnas
också av sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångs-
bestämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörel-
se enligt fondkommissionslagen (1979:748).
1 Senaste lydelse av
3 kap. 22 § 1990:1424
3 kap. 27 § 1990:-”-
3 kap. 29 § 1990:752
3 kap. 34 § 1990:-”-.
43
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 1 och 6 §§ lagen (1990:655) om återföring av
obeskattade reserver skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Ett foretag som vid utgången av det beskattningsår som avslutats när-
mast före den 1 mars 1991 har obeskattade reserver kan i den omfattning
som anges i denna lag få uppskov med beskattningen vid återföringen av
reserverna. Med företag avses i denna lag fysiska och juridiska personer
med undantag för dödsbon som behandlas som handelsbolag.
Med obeskattade reserver avses resultatutjämningsfond, avsättning till
internvinstkonto samt reserver i lager och pågående arbeten. Reserv i lager
och pågående arbeten skall anses föreligga om tillgångarna vid inkomsttax-
eringen har tagits upp till lägre värde än som skulle ha följt vid en
tillämpning av 24 § kommunalskattelagen (1928:370).
Att särskilda regler gäller för
bankaktiebolag, sparbanker, för-
eningsbanker, fondkommissionsbo-
lag och kreditaktiebolag framgår av
6§-
Att särskilda regler gäller för
bankaktiebolag, sparbanker, för-
eningsbanker, värdepappersbolag
och kreditaktiebolag framgår av
6§-
6§
För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, finansbolag, fond-
kommissionsbolag och kreditaktie-
bolag gäller — i stället för vad som
anges i 4 och 5 §§ — följande.
För bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, finansbolag, kre-
ditaktiebolag och sådana värdepap-
persbolag som skall uppfylla kapi-
talkrav enligt 5 kap. 1 § lagen
(1991:000) om värdepappersrörelse
gäller — i stället för vad som anges i
4 och 5 §§ — följande.
Hela uppskovsbeloppet skall tas upp till beskattning
vid 1992 års taxering eller, om företaget på grund av förlängt räkenskapsår
inte skall taxeras detta år, vid 1993 års taxering. Vid tillämpning av
uppbördslagens (1953:272) regler om debitering av preliminär och slutlig
skatt skall dock anses som om skatten på uppskovsbeloppet hänför sig med
lika delar till de beskattningsår för vilka taxering sker åren 1992 - 1995.
Taxeras inte företaget år 1992 skall anses som om skatten på uppskovsbe-
loppet hänför sig med 50 procent till det beskattningsår för vilket taxering
sker år 1993 och med vardera 25 procent till de beskattningsår för vilka
taxering sker åren 1994 och 1995. Vad nu sagts äger motsvarande tillämp-
ning om taxering inte sker ett senare år under nämnda period.
Senaste lydelse 1990:1447.
44
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Prop. 1990/91:142
2. Vad som i 1 och 6 §§ sägs om värdepappersbolag skall också gälla
sådant fondkommissionsbolag som med stöd av punkt 3 i övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse
enligt fondkommissionslagen (1979:748).
45
Prop. 1990/91:142
Härigenom föreskrivs att 1,4, 8 och 9 §§ lagen (1990:750) om betalning-
ar till och från utlandet m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
I denna lag avses med
betalning till utlandet: betalning direkt eller indirekt till en utländsk
juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;
betalning från utlandet: betalning direkt eller indirekt från en utländsk
juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;
valutahandlare: auktoriserad valutahandlare enligt lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank;
fondpapper: aktie, annat bevis om
delaktighet i bolag, obligation, för-
lagsbevis och annat skuldebrev av-
sett för allmän omsättning samt an-
del i aktiefond. Med fondpapper
jämställs rättigheter och skyldighe-
ter som anknyter till sådana fond-
papper som nyss nämnts.
fondpapper: aktie och obligation
samt sådana andra delägarrätter el-
ler fordringsrätter som är utgivna
för allmän omsättning, andel i vär-
depappersfond och aktieägares rätt
gentemot den som för hans räkning
förvarar aktiebrev i ett utländskt bo-
lag (depåbevis). Med fondpapper
jämställs rättigheter och skyldighe-
ter som anknyter till sådana fond-
papper som nyss nämnts.
§
En svensk juridisk person eller en
fysisk person som är bosatt i Sveri-
ge får köpa eller sälja fondpapper
från respektive till en utländsk juri-
disk person eller en fysisk person
som inte är bosatt i Sverige endast
genom en valutahandlare som är
fondkommissionär eller genom en
av riksbanken särskilt godkänd
fondkommissionär. Detsamma gäl-
ler vid förvärv av svenska fondpap-
per som vid emission utbjuds ge-
nom en kommissionär i utlandet.
En svensk juridisk person eller en
fysisk person som är bosatt i Sveri-
ge får köpa eller sälja fondpapper
från respektive till en utländsk juri-
disk person eller en fysisk person
som inte är bosatt i Sverige endast
genom en valutahandlare som är
värdepappersinstitut eller genom ett
av riksbanken särskilt godkänt vär-
depappersinstitut. Detsamma gäller
vid förvärv av svenska fondpapper
som vid emission utbjuds genom en
kommissionär i utlandet.
Om en svensk juridisk person el-
ler en fysisk person bosatt i Sverige
förvärvar fondpapper som har
emitterats av en utländsk juridisk
person eller en fysisk person som
inte är bosatt i Sverige, skall dessa
läggas i särskild depå hos valuta-
handlare eller av riksbanken sär-
Om en svensk juridisk person el-
ler en fysisk person bosatt i Sverige
förvärvar fondpapper som har
emitterats av en utländsk juridisk
person eller en fysisk person som
inte är bosatt i Sverige, skall dessa
läggas i särskild depå hos valuta-
handlare eller av riksbanken sär-
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skilt godkänd fondkommissionär.
Om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 4 §, skall valutahandla-
ren eller fondkommissionären se till
att fondpapperen deponeras. Valu-
tahandlaren eller fondkommissio-
nären får i sin tur deponera fond-
papperen i utlandet.
skilt godkänt värdepappersinstitut.
Om förvärvet har skett på det sätt
som anges i 4 §, skall valutahandla-
ren eller värdepappersinstitutet se
till att fondpapperen deponeras.
Valutahandlaren eller värdepap-
persinstitutet får i sin tur deponera
fondpapperen i utlandet
Förvärvar en svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i
Sverige svenska obligationer eller andra skuldebrev avsedda för allmän
omsättning, skall dessa också deponeras enligt bestämmelserna i första
stycket om emissionen av fondpapperen särskilt riktats till utlandet.
Med att fondpapper läggs i depå
hos valutahandlare eller fondkom-
missionär jämställs i fråga om
fondpapper i ett kontobaserat sy-
stem att fondpapperen inte kan dis-
poneras utan valutahandlarens el-
ler fondkommissionärens medver-
kan.
■ Med att fondpapper läggs i depå
hos valutahandlare eller värdepap-
persinstitut jämställs i fråga om
fondpapper i ett kontobaserat sy-
stem att fondpapperen inte kan dis-
poneras utan valutahandlarens el-
ler värdepappersinstitutets medver-
kan.
Förvärvar en utländsk juridisk
person eller en fysisk person som
inte är bosatt i Sverige på svenska
kronor lydande obligationer eller
andra skuldebrev avsedda för all-
män omsättning, skall dessa depo-
neras hos en valutahandlare eller
hos en av riksbanken särskilt god-
känd fondkommissionär om emit-
tenten är svenska staten eller kre-
ditinstitut enligt 2 § lagen
(1974:922) om kreditpolitiska me-
del. Om förvärvet har skett så som
anges i 4 §, skall valutahandlaren
eller fondkommissionären se till att
fondpapperen deponeras.
Förvärvar en utländsk juridisk
person eller en fysisk person som
inte är bosatt i Sverige på svenska
kronor lydande obligationer eller
andra skuldebrev avsedda för all-
män omsättning, skall dessa depo-
neras hos en valutahandlare eller
hos ett av riksbanken särskilt god-
känt värdepappersinstitut om emit-
tenten är svenska staten eller kredi-
tinstitut enligt 2 § lagen (1979:922)
om kreditpolitiska medel. Om
förvärvet har skett så som anges i
4 §, skall valutahandlaren eller vär-
depappersinstitutet se till att fond-
papperen deponeras.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 4, 8 och 9 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också gälla
sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse enligt
fondkommissionslagen (1979:748).
47
Härigenom föreskrivs att 1, 2, 7, 13 och 18 §§ insiderlagen (1990:1342)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Prop. 1990/91:142
Denna lag innehåller bestämmel-
ser om förbud att handla med fond-
papper på värdepappersmarknaden
samt om skyldighet att anmäla in-
nehav av fondpapper.
Handel med och förvaltning av
fondpapper skall bedrivas så att all-
mänhetens förtroende för värdepap-
persmarknaden upprätthålls och en-
skildas kapitalinsatser inte otillbör-
ligen äventyras.
I denna lag förstås med
1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller ge-
nom mellanhand som yrkesmässigt
bedriver handel med fondpapper,
2. fondpapper: aktie, annat bevis
om delaktighet i bolag, obligation,
förlagsbevis och liknande skuldebrev
avsett för allmän omsättning samt
andel i aktiefond,
Denna lag innehåller bestämmel-
ser om förbud att handla med fond-
papper på värdepappersmarknaden
samt om skyldighet att anmäla in-
nehav av fondpapper.
1. handel på värdepappersmark-
naden: handel på börs eller annan
organiserad marknadsplats eller ge-
nom värdepappersinstitut,
2. fondpapper: aktie och obliga-
tion samt sådana andra delägarrät-
ter eller fordringsrätter som är utgiv-
na för allmän omsättning, andel i
värdepappersfond och aktieägares
rätt gentemot den som för hans räk-
ning förvarar aktiebrev i ett ut-
ländskt bolag (depåbevis),
3. fondkommissionär: den som
har tillstånd att driva fondkommis-
sionsrörelse enligt fondkommis-
sionslagen (1979:748),
4. aktiemarknadsbolag: svenskt
aktiebolag som utgivit aktier vilka
är inregistrerade vid Stockholms
fondbörs eller som trätt i stället for
utgivare av sådana aktier (börsbo-
lag) eller svenskt aktiebolag som
träffat avtal med fondkommis-
sionär om att denne på begäran
skall ange kurser på aktier i bolaget
och till dessa kurser köpa och sälja
aktier i bolaget (OTC-bolag),
5. värdepapperscentralen: Vär-
depapperscentralen VPC Aktiebo-
lag.
3. aktiemarknadsbolag: svenskt
aktiebolag som utgivit aktier vilka
är inregistrerade vid Stockholms
fondbörs eller som trätt i stället för
utgivare av sådana aktier (börsbo-
lag) eller svenskt aktiebolag som
träffat avtal med värdepappersinsti-
tut om att detta på begäran skall
ange kurser på aktier i bolaget och
till dessa kurser köpa och sälja ak-
tier i bolaget (OTC-bolag),
4. värdepapperscentralen: Vär-
depapperscentralen VPC Aktiebo-
lag.
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vad som föreskrivs om aktie skall också tillämpas på emissionsbevis,
interimsbevis, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev, skuldebrev förenat
med optionsrätt till nyteckning, vinstandelsbevis, aktieoption och aktie-
termin. Utfärdande av köpoption skall likställas med försäljning av de
aktier optionen avser medan utfärdande av säljoption skall likställas med
köp av aktierna.
Med fondpapper jämställs i denna lag ränteoption, räntetermin, index-
option och indextermin.
Om fondpapper ägs av två eller flera med samäganderätt, skall en
delägare vid tillämpningen av denna lag anses vara ägare till så många av
fondpapperen som svarar mot hans lott i det samfällda innehavet.
7§
Utan hinder av 4 § får
1. befattningshavare hos fond- 1. befattningshavare hos värde-
kommissionär fullgöra köp- eller pappersinstitut fullgöra köp- eller
säljorder i rörelsen, säljorder i rörelsen,
2. köp ske av annat än option eller termin då den icke offentliggjorda
omständigheten är ägnad att sänka kursen eller försäljning ske av annat än
option eller termin då omständigheten är ägnad att höja kursen,
3. uppgifter fullgöras som åligger någon på grund av vad som föreskri-
vits i lag eller annan författning,
4. köp ske i fall som avses i 5 § 1 för den juridiska personens räkning av
aktier i aktiebolaget,
5. innehavare av option när optionens löptid går ut köpa eller sälja den
underliggande tillgången eller sälja optionen,
6. utfärdare av option i samband med lösen sälja eller köpa den under-
liggande tillgången som optionen avser,
7. köpare och säljare av termin vid slutdag fullgöra avtalet.
13 §
Anmälan enligt 9 § om aktieinnehav eller ändring i innehavet skall göras
senast fjorton dagar efter det att
1. aktie i bolaget inregistrerats
vid Stockholms fondbörs eller så-
dant avtal som avses i 4§ första
stycket 3 lagen (1985:571) om vär-
depappersmarknaden antecknats
1. aktie i bolaget inregistrerats
vid Stockholms fondbörs eller så-
dant avtal som avses i 2§ första
stycket 3 antecknats hos bankin-
spektionen,
hos bankinspektionen,
2. insynsställning uppkommit enligt 8 § första stycket 1, 2, 4, 5 eller 7
eller den som avses med 8 § första stycket 3 eller 6 tagit emot underrättelse
enligt 14 eller 15 §,
3. den anmälningsskyldige förvärvat eller överlåtit aktier i bolaget eller
annan ändring skett i aktieinnehavet, eller
4. den anmälningsskyldige fått vetskap om att närstående, som avses i
10 §, innehar, förvärvat eller överlåtit aktier i bolaget eller att annan
ändring skett i den närståendes aktieinnehav.
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Om det finns anledning anta att en bestämmelse i 4 § överträtts, har
bankinspektionen rätt att få de uppgifter som den behöver för sin utred-
ning från
1. den som det finns anledning anta har gjort överträdelsen,
2. ett aktiebolag eller en juridisk person i övrigt vars fondpapper över-
trädelsen gäller,
3. den juridiska person som lämnat det offentliga erbjudandet om aktie-
förvärv,
4. moderföretaget till det aktiebolag eller den juridiska person som
avses i 2 eller 3,
5. myndighet,
6. fondkommissionär, 6. värdepappersinstitut,
7. någon annan som köpt eller sålt fondpapper, om det finns anledning
anta att köpet eller försäljningen föranletts av otillåtet råd eller därmed
jämförlig åtgärd som avses i 4 §.
Om det finns anledning anta att någon har överträtt andra bestämmelser
i denna lag och är överträdelsen belagd med straff, får inspektionen i
utredningssyfte också infordra uppgifter av denne.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Vad som i 2, 7 och 18 §§ sägs om värdepappersinstitut skall också
gälla sådan fondkommissionär som med stöd av punkt 3 i övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1991:000) om värdepappersrörelse driver rörelse
enligt fondkommissionslagen (1979:748).
50
Härigenom föreskrivs att kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med
vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobliga-
tioner1 skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1952:559.
Prop. 1990/91:142
51
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden
S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Åsbrink
År 1987 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté,
värdepappersmarknadskommittén, Fi 1987:11 (justitierådet Staffan
Vängby, riksdagsledamoten Birgitta Johansson, riksdagsledamoten Arne
Kjörnsberg, dåvarande riksdagsledamoten Kjell A. Mattson, riksdagsleda-
moten Lennart Pettersson, riksdagsledamoten Per Westerberg och dåva-
rande riksdagsledamoten Olle Wästberg) för att göra en översyn av värde-
pappersmarknaden. Kommittén skulle allsidigt belysa och överväga Stock-
holms fondbörs ställning och organisation, normbildning och kontroll på
värdepappersmarknaden, reglerna för börsverksamhet, fondkommissionä-
rernas verksamhet, insiderhandel och fristående optionsrätter. Kommit-
tén skulle också försöka göra en bedömning av vilka problem som kan
uppstå i framtiden och om möjligt lämna förslag till hur dessa skall lösas. I
tilläggsdirektiv (Fi 1987:03) fick kommittén också till uppgift att dels —
med anledning av Optionsutredningens (Fi 1987:01) då avlämnade betän-
kande (SOU 1988:13) Handel med optioner och terminer — lämna förslag
till hur handeln med standardiserade optioner och terminer bör vara
organiserad, dels ägna uppmärksamhet åt effekter av börsraset i oktober
1987.
Kommittén avgav i oktober 1989 slutbetänkandet (SOU 1989:72) Vär-
depappersmarknaden i framtiden. Betänkandet har remissbehandlats.
Kommitténs förslag till ny insiderlagstiftning togs upp i prop. 1990/91:42
om insiderhandel. Propositionen antogs av riksdagen (NU15, rskr. 84).
Insiderlagen (1990:1342) trädde i kraft den 1 februari 1991. I detta ärende
behandlas ytterligare delar av kommitténs betänkande, nämligen avsnitten
om handelsregler för fondpapper och andra finansiella instrument (kap. 8)
och fondkommissionärer och andra aktörer på värdepappersmarknaden
(kap. 10).
Återstående avsnitt i betänkandet dvs. de om börs- och clearingorgani-
sationen (kap. 6), inregistrering av fondpapper och aktiehandeln vid
Prop. 1990/91:142
52
Stockholms fondbörs (kap. 7), grundläggande regler för aktiebolag med Prop. 1990/91: 142
allmänt spridda aktier (kap. 9), börsetikens former och innehåll (kap. 13),
sanktioner och disciplinnämnd (kap. 11), gränsöverskridande värdepap-
pershandel (kap. 14) samt bankinspektionens resurser (kap. 15) kräver
fortsatta överväganden. Jag avser att senare återkomma till dessa frågor.
I det följande ges som en bakgrund en beskrivning av den svenska
värdepappersmarknaden och den gällande lagstiftningen (avsnitt 2) samt
den internationella utvecklingen, inklusive Europeiska gemenskapens di-
rektiv och direktivförslag för värdepappersmarknaden (avsnitt 3). Däref-
ter behandlas allmänna utgångspunkter för lagstiftningen på värdepap-
persmarknaden och värdepappersmarknadens funktion i samhällsekono-
min samt motiven för en reglering av denna marknad (avsnitt 4). Härefter
följer allmänmotiveringen för lagförslagen (avsnitt 5 och 6) och specialmo-
tiveringen till dessa (avsnitt 9).
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
kommitténs betänkande, i de delar som nu behandlas, som bilaga 1, dels
kommitténs lagförslag i dessa delar som bilaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bila-
ga 3-
Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådets yttran-
de över inom finansdepartementet upprättade förslag till
1. lag om handel med finansiella instrument,
2. lag om värdepappersrörelse,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlånerörelse,
5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,
6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
7. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
8. lag om ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs,
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
11. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m. m.,
12. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
13. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
14. lag om ändring i lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa
värdepapper,
15. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden,
16. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden,
17. lag om ändring i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i
aktiemarknadsbolag, m. m.,
18. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
19. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
20. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
21. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
22. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 53
23. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, Prop. 1990/91:142
24. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
25. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
26. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver,
27. lag om ändring i lagen (1990:750) om betalningar till och från
utlandet m. m.,
28. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
29. lag om upphävande av kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med
vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobliga-
tioner.
Lagrådet har den 8 mars 1991 lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4.
Efter lagrådsgranskningen har jag vidtagit en ändring i förslagen till 3 kap.
4 och 5 §§ lag om värdepappersrörelse. Jag återkommer till den frågan i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.3). Vidare föreslår jag ett förtydligande i
förslagen till 3 kap. 6 § och 4 kap. 5 § lag om värdepappersrörelse som
markerar att bestämmelserna utgör undantag från de generella förbuden i
aktiebolagslagen och bankaktiebolagslagen att förvärva och som pant motta
egna aktier och aktier i moderbolag. Härutöver bör vissa redaktionella jämk-
ningar göras i de remitterade lagförslagen.
En fungerande värdepappersmarknad är uppbyggd kring olika funktioner
som alla är beroende av varandra. Genom information om värdepapperen
och emittenterna får köpare och säljare underlag för sina investeringsbe-
slut. Informationen kan spridas på många olika sätt, t. ex. på en marknads-
plats där köpare och säljare är fysiskt närvarande eller genom ett elektro-
niskt informationssystem. Själva avslutet vid en affär kan ske t. ex. på ett
börsgolv eller i ett elektroniskt handelssystem. I båda fallen krävs regler
om när avslut skall anses ha skett. Efter avslutet skall betalning ske och
leverans av värdepapperet äga rum. Såväl betalning som leverans kan ske
genom fysiskt överlämnande av kontanter resp, värdepapperet. Betalning
kan också ske genom överföring mellan bankkonton och leveransen fullgö-
ras genom registrering på köparens värdepapperskonto i ett datoriserat
värdepapperssystem.
Den svenska värdepappersmarknaden kan delas in i tre delmarknader
nämligen aktiemarknaden, penning- och obligationsmarknaden och de-
rivatmarknaden. Penning- och obligationsmarknaden utgör en del av kre-
ditmarknaden. Den andra delen, som inte behandlas här, är kreditgivning
i banksystemet. Den handel som sker på derivatmarknaden utgör ett
komplement till både aktiemarknaden och penning- och obligationsmark-
naden. (Se vidare avsnitt 4.3)
Värdepappersmarknaden har under 1980-talet genomgått en dramatisk
54
utveckling. Handel med aktier på Stockholms fondbörs har förekommit Prop. 1990/91:142
sedan lång tid tillbaka. Obligationer har emitterats alltsedan 1800-talet
som ett alternativ till vanliga krediter i bank. Andrahandsmarknaden för
obligationer vitaliserades i början av 1980-talet samtidigt som kreditmark-
naden avreglerades. Ungefar samtidigt introducerades bankcertifikaten,
vilket var ett sätt för bankerna att finansiera sig via ett instrument med
kort löptid. Man brukar säga att detta utgjorde början på penningmarkna-
den. Handeln på penningmarknaden tog fart i samband med introduk-
tionen av statsskuldväxlar och riksobligationer åren 1982 resp. 1983.
Handel med standardiserade köpoptioner i aktier påbörjades år 1985
vilket var starten för derivatmarknaden. Utvecklingstakten har varit hög
även på de internationella värdepappersmarknaderna.
Den tekniska utvecklingen har haft mycket stor betydelse för samtliga
värdepappersmarknader i världen. Modern data- och kommunikations-
teknik har varit en förutsättning för utvecklingen av nya finansiella instru-
ment och nya handelssystem samt för internationaliseringen av värdepap-
persmarknaderna. Den tekniska utvecklingen kommer även fortsättnings-
vis att vara en viktig faktor för värdepappersmarknaden.
Vid 1980-talets början, dvs. när den nuvarande börs- och fondkommis-
sionslagstiftningen trädde i kraft, var handeln vid Stockholms fondbörs
relativt obetydlig. Under 1980-talet har en markant förändring ägt rum.
Årsomsättningen på börsen ökade från ca 8 miljarder kronor under år
1980 till 113 miljarder kronor år 1989 för att under år 1990 sjunka till 93,5
miljarder kronor. Emissionsaktiviteten har under tioårsperioden 1981 —
90 uppgått till närmare 60 miljarder kronor avseende nyemissioner och
introduktioner av nya bolag. Vid slutet av år 1990 uppgick börsvärdet till
525 miljarder kronor mot 44 miljarder vid utgången av år 1979.
Orsakerna till det kraftiga uppsvinget för den svenska aktiemarknaden
står att finna i näringslivets allmänna expansion, ökad tillgång till place-
ringsvilligt kapital från pensionssparande, utlandet och den inhemska
allmänheten samt slutligen en kraftig tillväxt av antalet förmedlare på
marknaden. Den mycket snabba utvecklingen av aktiemarknaden har
under 1980-talet lett till att antalet fondkommissionsbolag ökat kraftigt,
från 7 i slutet av år 1980 till 23 vid utgången av år 1990. I mitten av 1980-
talet uppgick de samlade courtageintäkterna till ca 700 milj. kr. per år.
Åren 1989 och 1990 uppgick dessa intäkter till 1,9 resp. 1,7 miljarder
kronor. Förutom den ökade aktiviteten på Stockholms fondbörs har till-
komsten av nya finansiella instrument och möjligheten att fritt handla
med utländska aktier påverkat fondkommissionärernas intäkter.
55
Diagram 1. Börsvärde och omsättning 1980 — 1990
Mdr kr
Mdr kr
1980 1985 1990
Källa: Stockholms fondbörs.
Anm.: Endast börsnoterade aktier. Löpande priser.
Modern datateknik togs relativt tidigt i bruk i den svenska aktiehandeln.
Redan under år 1974 tog Stockholms fondbörs datorer i anspråk i liten
skala. Handeln på Stockholms fondbörs sker numera i det datoriserade
SAX-systemet. De nordiska fondbörserna bedriver sedan oktober 1990
samarbete om spridning av börsinformation i ett elektroniskt system,
Nordquote. (Se avsnitt 2.5.)
Aktier i tio utländska företag var i slutet av år 1990 föremål för handel
på den svenska marknaden. Sex av dessa företag härrör från de andra
nordiska länderna. Under år 1989 riktades också erbjudanden till den
svenska allmänheten att teckna aktier i vissa icke noterade utländska bolag
sedan valutaregleringen i början av året avskaffades i dessa delar.
Svenska obligationer har i åtskilliga decennier varit inregistrerade på
Stockholms fondbörs. All obligationshandel sker emellertid sedan många
år utanför börsen. Börsregistreringen motiveras främst av att vissa stora
obligationsplacerare enligt sina placeringsreglementen bara får investera i
obligationer som är börsnoterade.
År 1980 introducerades bankcertifikaten. Någon större andrahands-
marknad i just det instrumentet har emellertid aldrig uppkommit. En
fungerande andrahandsmarknad utvecklades först i och med stats-
skuldsväxlarnas introduktion i juli 1982. Detta instrument var ett sätt för
staten att tillgodose sitt lånebehov. Till penningmarknadens uppkomst
bidrog även att en effektiv försäljningsorganisation började utvecklas. En
annan viktig faktor för marknadens framväxt var det datorsystem för
spridning av information om kurser och räntor på olika värdepapper som
56
under år 1981 introducerades av Reuters. Med tiden har handeln i obliga- Prop. 1990/91:142
tioner och i kortfristiga räntebärande värdepapper smält samman till det
som i dagligt tal brukar kallas penningmarknaden.
Handeln på penningmarknaden sker informellt genom telefonkontakter
mellan banker, fondkommissionsbolag och ett fåtal större placerare. Infor-
mation om marknadsläget sprids via bildskärmsterminaler. På dessa visas
s. k. indikativa kurser, dvs. information utan förpliktelse för avsändaren.
Någon information om avslutskurser och omsatta volymer sprids ännu
inte i dessa informationssystem. Omsättningssiffror för penning- och obli-
gationsmarknaden finns endast för statspapper fr.o.m. april 1987, vilka i
och för sig dominerar handeln på den marknaden.
Diagram 2. Dagsomsättning av statspapper
Källa: Sveriges riksbank
Anm.: Månadsgenomsnitt, fr.o.m. april 1987 t.o.m. januari 1991.
Efter några års fallande omsättning har aktiviteten åter stigit under år
1990. Den dagliga omsättningen av statspapper som under år 1989 låg på i
genomsnitt 6,5 miljarder kronor har under fjärde kvartalet 1990 stigit till
ca 22 miljarder kronor.
57
Tabell 1. Den räntebärande värdepappersmarknaden
Miljarder kr.
Förändring under resp, år Ställning
1989 1990 90-12-31
Penningmarknadsinstrument
|
Statsskuldsväxlar |
-10.0 |
68,0 |
148,1 |
|
Bankcertifikat |
3,1 |
- 1,5 |
8,9 |
|
Certifikat från | |||
|
bostadsinstitut |
18,5 |
27,4 |
69,0 |
|
företag |
19,6 |
- 8,0 |
34,2 |
|
övriga |
4,6 |
8,3 |
23,5 |
|
Summa |
283,7 | ||
|
Obligationer | |||
|
Statsobligationer |
-11,5 |
-10,9 |
232,5 |
|
Bostadsobligationer |
90,6 |
65,1 |
606,3 |
|
Summa |
79,1 |
54,2 |
838,8 |
Källa: Riksbanken.
Anm.: Tabellen omfattar inte industri- och kommunobligationer.
Valutaregleringens avveckling under år 1989 har medfört att utländska
placerare fått tillgång till den svenska penning- och obligationsmarknaden.
Under perioden juli 1989 - december 1990 har utlänningar investerat i
räntebärande värdepapper emitterade i svenska kronor för ca 85 miljarder
kronor. Regeringen upphävde den 1 januari 1990 förbudet mot att vid
Stockholms fondbörs inregistrera utländska obligationslån m. m. som inte
bjudits ut offentligt i Sverige av svensk bank.
Som ett led i statens upplåning har staten sedan lång tid tillbaka emit-
terat premieobligationer. Samtliga premieobligationslån noteras på Stock-
holms fondbörs, där också en stor del av handeln sker. Omsättningen i
premieobligationer på fondbörsen uppgick under år 1990 till 4,8 miljarder
kronor. En stor del av handeln med premier sker utanför fondbörsen.
Sedan år 1986 förekommer också en omfattande terminshandel i premie-
obligationer utanför fondbörsen. Den handeln beräknas uppgå till om-
kring 20 miljarder kronor per år. I syfte att bl. a. få betryggande former för
terminshandeln och en förbättrad prisbildning för denna tillåts sedan den
1 januari 1990 sådan handel även på Stockholms fondbörs.
I juni 1985 påbörjades handel med standardiserade aktieoptioner hos
dåvarande Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommission AB, nu-
mera OM Stockholms Fondkommission AB (OM). Handeln har senare
utvidgats till att gälla såväl optioner som terminskontrakt avseende aktier,
aktieindex, räntebärande värdepapper och vissa valutor. Clearing av dessa
instrument sker inom OM och är helt datoriserad. En del av handeln sker
direkt i datorsystemet genom att fondkommissionärer för sina kunders
räkning själva på sina terminaler lämnar köp- och säljorder. Den andra
delen sker genom telefonhandel där kunder genom fondkommissionärer
Prop. 1990/91:142
58
lämnar order till OM. Under perioden januari-december 1990 omsattes Prop. 1990/91:142
aktierelaterade derivatinstrument för totalt 11,7 miljarder kronor. Det
underliggande värdet uppgår emellertid till betydligt högre belopp. Om
man mäter det underliggande värdet uppgick omsättningen år 1990 av
aktieindexoptioner till ca 300 miljarder kronor och av aktieoptioner till ca
40 miljarder kronor. Som jämförelse omsattes under samma år aktier på
Stockholms fondbörs för 93,5 miljarder kronor. Handeln i ränterelaterade
derivatinstrument har succesivt ökat under år 1990 efter avskaffandet av
omsättningsskatten detta år. Under december 1990 omsattes ränteop-
tioner till ett värde av 102 milj, kr., räknat på den premie som erläggs vid
en affär. Av den totala dagsomsättningen av statspapper, som samma år
uppgick till i genomsnitt ca 22 miljarder kronor per dag, utgör numera
terminshandeln ca 30 — 40%.
OM har flera intressebolag utomlands som är godkända options- och
terminsbörser. Ett helägt dotterbolag, OM London Ltd, har etablerat en i
London auktoriserad marknadsplats (Recognized Investment Exchange)
för handel och clearing av optioner och terminer. Denna marknadsplats är
länkad till den handel som sker i Sverige och därigenom erhålls i princip en
gemensam marknad för London och Stockholm.
Av betydelse för den framtida utvecklingen för options- och terminshan-
deln i Sverige är riksbankens beslut att fr.o.m. den 1 juli 1989 upphäva
alla återstående valutarestriktioner. Härigenom får företag och privatper-
soner i Sverige fritt bl. a. göra termins- och optionsaffärer i utländsk valuta
inom landet och ut- och införa alla slag av värdepapper.
De tekniska framstegen, utvecklingen av nya finansiella instrument och
internationaliseringen hänger samman. De möjligheter till ökad aktivitet
över gränserna som datatekniken skapar, leder till nya krav på tekniska
lösningar. På motsvarande sätt sker t. ex. utvecklingen av nya finansiella
instrument i ett samspel mellan nya behov bland placerare och emittenter
på värdepappersmarknaden och nya tekniska möjligheter. Här skall redo-
visas de större tekniska framstegen som har gjorts under senare tid och
som har fått avgörande betydelse för den svenska värdepappersmarkna-
dens utveckling.
SAX (Stockholm Automated Exchange) är ett automatiskt handelssy-
stem som Stockholms fondbörs introducerade under år 1990. Genom
införandet av SAX har börsen blivit en datoriserad marknadsplats. Börs-
ombuden kan med sina datorer (arbetsstationer) delta i handeln från
valfri geografisk plats. Via sina datorer kan de registrera köp- och säljor-
der, inrapportera affärer som genomförts utanför SAX-systemet och ta del
av information från marknaden. Informationen presenteras såväl detalje-
rat i form av orderböcker som mer överskådligt i form av marknadssam-
manfattningar. I SAX finns även funktioner som medger handel med små
poster av värdepapper. Handeln i SAX styrs av ett regelverk som syftar till
genomlysning, koncentration och likabehandling. Affärer i SAX rapporte-
ras omedelbart såväl till börsmedlemmarna som till allmänheten.
59
Alla affarer av normal omfattning skall utföras genom SAX orderbok. Prop. 1990/91: 142
Större order kan utföras utanför SAX och därefter inrapporteras till SAX
under förutsättning att priset ligger inom rådande köp- och säljkurs, den
s. k. spreaden, i orderboken. Mycket stora affärer får genomföras till priser
som ligger utanför spreaden. Alla affärer som görs utanför SAX under
börsens öppethållande skall inrapporteras inom fem minuter från avslutet.
Övriga affärer skall efteranmälas senast nästföljande morgon.
SIX (Stockholm Information Exchange) är Stockholms fondbörs externa
informationssystem som distribuerar finansiell information till i första
hand aktörer på den svenska finansmarknaden. Ur systemet erhålls ögon-
blicklig information från bl. a. olika marknadsplatser världen över och
nyhetsbyråer. Abonnenter kan ta emot, bevaka och bearbeta mottagen
information i samma persondatorer som används för andra syften, t. ex.
ordbehandling.
Nordquote är ett elektroniskt system för spridning av börsinformation i
Norden. Genom att knyta samman de nordiska börsernas (med undantag
för Island ännu så länge) nationella informationssystem har de fyra börser-
na tagit ett första steg mot möjligheten att skapa en nordisk värdepappers-
marknad. Information från Nordquote finns också att tillgå för mottagare
utanför Norden. Norden kommer därigenom att för utländska aktörer för
första gången framstå som en marknad. Informationen kan tas emot via
satellit eller via det fasta telenätet.
VP-systemet är ett kontobaserat värdepapperssystem. Systemet tilläm-
pas sedan den 1 januari 1991 fullt ut på aktier, obligationer, m.m. som
emitterats av bolag som är registrerade i Värdepapperscentralen VPC AB
(VPC). Dessa värdepapper är registrerade på ett s. k. VP-konto hos VPC.
Banker och fondkommissionsbolag kan auktoriseras av bankinspektionen
som kontoförande institut (Kl) och fungerar som ombud för ägaren av
värdepapper. Ägaren kan själv välja det Kl som skall genomföra registre-
ringar på kontot, t. ex. köp, försäljning och pantsättning. På samma sätt
som tidigare kan en värdepappersägare välja mellan att ha eget VP-konto
hos VPC eller vara förvaltaregistrerad hos en fondkommissionär.
Nordex är en datoriserad marknadsplats i London för professionella
aktörer som handlar med aktier i bolag från Danmark, Finland, Norge och
Sverige. I Nordex registrerar kunden själv sin köp- eller säljorder via en
dataterminal och avsluten sker automatiskt.
Reuters, som är ett brittiskt informationsföretag, sprider främst finansi-
ella nyheter och värdepappersnoteringar till professionella mottagare via
ett nät av ca 168 000 dataterminaler i världen. Härigenom får mottagaren
tillgång till ögonblicklig information om handeln i praktiskt taget alla
noterade värdepapper från ca 150 marknadsplatser och OTC-marknader i
hela världen.
Reuters verksamhet baseras huvudsakligen på handeln i olika valutor
och i räntebärande värdepapper. I Sverige har Reuters sedan år 1981
förmedlat indikativa köp- och säljkurser till ledning för den telefonhandel
som sker i räntebärande värdepapper. För vissa icke börsnoterade aktier
och för vissa ej standardiserade aktieoptioner lämnas också kursuppgifter i
Reuters informationssystem. 60
PMC är ett clearingsystem som är avsett för leveranser, likvider och Prop. 1990/91: 142
säkerheter i samband med överlåtelser av värdepapper på penning- och
obligationsmarknaden. Den höga omsättningen av räntebärande värde-
papper under senare år har medfört att en rad administrativa och prak-
tiska företeelser av marknadens aktörer upplevs som problem och risker.
För att eliminera dessa problem har marknadens parter enats om att bilda
bolaget PenningmarknadsCentralen PmC AB. Tanken är att clearingen i
PMC skall erbjuda sina medlemmar, vilka också är aktieägare i bolaget
PMC, ett kontobaserat värdepapperssystem för registrering av räntebäran-
de värdepapper. Genom systemet möjliggörs utväxling av likvid mot leve-
rans vid omsättning av berörda värdepapper. Regeringen har till riksdagen
överlämnat förslag till lagstiftning om kontobaserat penningmarknadssy-
stem (prop. 1990/91:106).
PMI (penningmarknadsinformation) är ett elektroniskt informations-
system för den svenska penningmarknaden som startades år 1988. Verksam-
heten bedrivs av PMI AB som ägs av bl. a. riksbanken, svenska banker,
Svenska Fondhandlareföreningen och fondkommissionsbolag. Informa-
tion från PMC om avslutskurser och omsatta volymer for berörda värde-
papper är tänkt att förmedlas av PMI. De närmare formerna för detta har
ännu inte fastställts.
OM skapade år 1985 ett system för integrerad elektronisk handel och
clearing med derivatinstrument. Detta system förekommer nu för börs-
och clearingverksamhet i fem andra länder.
Ett 20-tal svenska företags aktier är nu föremål for notering på en eller flera
utländska marknader. Den utlandsägda andelen av den totala aktiestocken
i de svenska börsföretagen var vid ingången av år 1989 6,5%, vilket
motsvarade ett marknadsvärde på 48 miljarder kronor. Två svenska före-
tag, AGA och Volvo, noteras i såväl Stockholm, övriga Europa, New York
som Tokyo och är därmed i princip föremål för handel dygnet runt.
Utländska placerare svarade under femårsperioden 1983 — 87 för ca
10% av aktieomsättningen på Stockholmsbörsen. Under åren 1980 — 86
nettoköpte utländska placerare svenska aktier för 16,2 miljarder kronor.
Däremot nettosålde de aktier för 7,5 miljarder kronor under åren 1987 —
90. Till detta kommer omsättningen av svenska aktier på utländska mark-
nadsplatser. Den största handeln i utlandet med svenska aktier sker på
Londonbörsen. Vid utgången av år 1990 var aktier i 17 svenska bolag
noterade på Londonbörsen som det året svarade för 60% av omsättningen
för de fria aktierna i dessa bolag och 36% av den totala aktieomsättningen
(dvs. med de bundna aktierna inräknade).
Svenska placerares affärer i utländska aktier har ökat kraftigt sedan
valutaregleringen avskaffades, från 3,1 miljarder kronor år 1988 till 27,9
miljarder kronor år 1989. Under år 1990 var intresset fortsatt stort och
utländska aktier köptes for 19,8 miljarder kronor.
En ny typ av utländsk aktiehandel av betydelse för den svenska markna-
den introducerades i augusti 1989 i och med igångsättandet av den datori-
61
serade marknadsplatsen Nordex i London. Denna datoriserade handel tar Prop. 1990/91: 142
sikte på de i utlandet mest omsatta nordiska aktierna, till en början ett
tjugotal svenska och ungefär lika många från de övriga nordiska länderna.
Svenska placerare kan efter valutaavregleringen också handla med op-
tioner och terminer på utländska marknader. Genom OMs etablering i
London kan svenskar handla med optioner och terminer på en marknad
som i princip är gemensam för London och Stockholm.
Värdepappersmarknaden är ingående reglerad genom bl. a. författningar,
myndighetsföreskrifter, börsregler, allmänna avtalsvillkor och rekommen-
dationer från branschorgan. Här skall redovisas de viktigaste författning-
arna rörande bl. a. Stockholms fondbörs och fondkommissionärer.
Lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs innehåller bestämmelser om
bl. a. börsens organisation och förvaltning, börsmedlemmar och börsens
verksamhet. I förordningen (1979:996) om Stockholms fondbörs finns
bestämmelser om bl. a. inregistrering av fondpapper och hur handeln vid
börsen skall bedrivas.
Fondkommissionslagen (1979:748) innehåller bestämmelser om bl. a.
kraven på aktiebolag och bankinstitut för att få tillstånd som fondkommis-
sionär, hur verksamheten skall bedrivas och tillsynsregler. Lagändringar
av större betydelse under senare tid är nya kapitaltäckningsregler och
upphävandet av förbudet mot utländskt ägande.
Nya kapitaltäckningsregler enligt internationell standard infördes den 1
februari 1990 för bl. a. fondkommissionsbolag och banker (prop.
1989/90:43, NU15, rskr. 103, SFS 1990:1086-1096). I korthet betyder
dessa regler att kapitalbasen skall efter en övergångsperiod utgöra lägst åtta
procent av placeringarnas värde. Kapitaltäckningsreglerna har också änd-
rats med anledning av skattereformen (prop. 1990/91:40, NU16, rskr. 85,
SFS 1990:1306—1313). Ändringen innebar bl. a. att värderegleringsreser-
verna ersattes med skatteutjämningsreserven (surven) som till 70% får räk-
nas in i kapitalbasen som primärt kapital.
Förbudet mot utländskt ägande i bankaktiebolag, finansbolag och fond-
kommissionsbolag upphävdes den 1 augusti 1990 (prop. 1989/90:116,
NU38, rskr. 351, SFS 1990:821—835). I stället skall bestämmelserna i
1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m. m. tillämpas även
på dessa finansiella företag. Motsvarande förändringar infördes för fond-
bolag den 1 januari 1991 genom lagen (1990:1114) om värdepappersfon-
der.
Aktiekontolagen (1989:827) innehåller bestämmelser om VP-systemet
som beskrivits i avsnitt 2.5.
I lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden fanns tidigare bestäm-
melserna om insiderhandel. Dessa har ersatts av insiderlagen (1990:1342)
som trädde i kraft den 1 februari 1991 (prop. 1990/91:42, NU 15, rskr. 84).
Insiderlagen innehåller betydligt strängare regler om förbud mot insider-
handel än vad som gällde tidigare. Var och en som genom anställning,
uppdrag eller annan befattning har fått information eller kunskap om en
62
icke offentliggjord kursdrivande omständighet förbjuds att utnyttja infor- Prop. 1990/91: 142
mationen för handel på värdepappersmarknaden. Den som i sin handel
utnyttjar ett erhållet tips kan också straffas för insiderbrott. Insiderlagen är
en anpassning till EGs insider-direktiv (se avsnitt 3.5). Kvar i lagen om
värdepappersmarknaden finns bestämmelser om bl. a. avräkningsnota och
viss förvaltning av fondpapper.
Lagen (1990: 1114) om värdepappersfonder (prop. 1989/90:153, NU4,
rskr. 47) innebär en anpassning till minimikraven i EGs UCITS-direktiv
(se avsnitt 3.5). Fonderna åläggs att i större omfattning än tidigare infor-
mera om sin verksamhet.
Därutöver kan nämnas aktiebolagslagen (1975:1385) som innehåller
regler om bl. a. emission av aktier m. m. och prospekt samt lagen
(1987:464) om vissa riktade emissioner i aktiemarknadsbolag, m. m., den
s. k. Leo-lagen.
Den 1 juli 1989 upphävdes i huvudsak återstående valutarestriktioner.
Avvecklandet av valutaregleringen skulle dock enligt riksdagens beslut ske
på sådant sätt att skattekontroll och statistikinsamling kunde upprätthål-
las. I detta syfte tillkom lagen (1990:750) om betalningar till och från
utlandet m.m. (prop. 1989/90:135, FiU37, rskr. 343). Enligt den lagen
skall betalningar till och från utlandet ske via en auktoriserad valutahand-
lare. Vidare skall köp eller försäljning av utländska fondpapper till eller
från utländska juridiska personer eller fysiska personer bosatta utomlands,
ske genom auktoriserad valutahandlare som är fondkommissionär eller
genom en av riksbanken godkänd fondkommissionär. Detta gäller också
vid förvärv av svenska fondpapper som emitterats utomlands. Fondpap-
per som förvärvats från utlandet skall förvaras i depå hos en valutahandla-
re eller en av riksbanken godkänd fondkommissionär. Obligationer och
andra skuldebrev för allmän omsättning som emitterats av staten eller
vissa kreditinstitut skall också förvaras i depå om de förvärvats av perso-
ner som inte är bosatta här i landet. Vissa undantag görs från dessa
bestämmelser enligt 3 § förordningen (1990:757) om betalningar till och
från utlandet.
De system som beskrivs nedan har alla — i den mån de möjliggör elektro-
nisk handel — samma grundläggande syfte som en traditionell börs, dvs.
att sammanföra anbud från ett stort antal värdepappersförmedlare. Men
datatekniken har också gjort det möjligt för stora enskilda förmedlare att
genomföra värdepappershandel i sina egna system där avslut görs på
grundval av order från de egna kunderna. Följande system och länkar
mellan dessa är exempel på utvecklingen på detta område.
Reuters har beskrivits i avsnitt 2.5.
Instinet är ett handelssystem i vilket ca 10000 olika amerikanska och
brittiska värdepapper noteras. Systemet har ca 1 000 anslutna terminaler
och används huvudsakligen för större blockorder.
63
Londonbörsen övergick for några år sedan till ett helt datoriserat system Prop. 1990/91:142
kallat SEAQ (The Stock Exchange Automated Quotations system). SEAQ
lämnar marknadsinformation om såväl den brittiska aktiemarknaden som
vissa större internationella börsaktier. Själva handeln baserad på detta
system sker genom telefonkontakter. Londonbörsen startade i februari
1989 också ett automatiskt avslutssystem vilket gör handeln på telefon
onödig.
NASDAQ (National Association of Securities Dealers Automated Quo-
tation) är ett elektroniskt handelssystem för den amerikanska OTC-mark-
naden och är världens tredje största värdepappersmarknad med ca 4 500
företags aktier noterade. I NASDAQ noteras för närvarande omkring 300
utländska företag som underkastas något mindre omfattande informa-
tionskrav än vid aktiebörserna i New York.
Mellan Londonbörsen och NASDAQ finns ett utbyte av kursinformation
för ett stort antal aktier från de två marknaderna. Enligt planerna skall
samarbetet utvidgas till att gälla även avsluts- och bekräftelsefunktioner.
GLOBEX är ett handelssystem mellan Reuters och optionsbörsen Chica-
go Mercantile Exchange (CME). Överläggningar har pågått med flera
andra marknadsplatser om anslutning, exempelvis råvarubörsen NYMEX
(New York Mercantile Exchange) för handel i optioner och terminskon-
trakt på olja och senare även i vissa råvarukontrakt, Sydney Futures
Exchange, den franska terminsbörsen MAT1F (Marche ä Terme dTnstru-
ments Financiers) och LIFFE (London International Financial Futures
Exchange) i Storbritannien.
Eurobondmarknaden är en internationell marknad för obligationer.
Handeln har hittills gått till på ungefär samma sätt som på den svenska
penning- och obligationsmarknaden, dvs. med budgivning i datatermina-
ler och avslut per telefon. Avsluten kan bekräftas i ett datoriserat system,
TRAX, som också sprider information om avslutskurser och omsättning.
Därefter sker leveranser via företagen Euroclear eller Cedel. För den
internationella handeln har bildats ett självreglerande organ, AIBD (Asso-
ciation of International Bond Dealers) med hemvist i Schweiz och ett
tusental medlemmar i ett 40-tal länder.
I något ytterligare fall har upprättats länkar mellan marknadsplatser för
options- och terminshandel i olika länder, t. ex. mellan Chicago Mercantile
Exchange (CME) och Singapore International Monetary Exchange (Simex)
för handel i terminskontrakt på eurodollar, mellan Sydney Futures Ex-
change i Australien och engelska LIFFE för handel i LIFFE: s terminskon-
trakt på amerikanska statsobligationer resp. Eurodollar samt mellan Syd-
ney och råvarubörsen Commodity Exchange i New York för handel i
guldterminer.
64
En av flera nödvändiga förutsättningar för en fungerande internationell
värdepappershandel är effektiva och säkra system för leveranser och likvid-
utväxling beträffande aktier och andra värdepapper. I det följande redo-
visas några exempel på sådana system.
Under 1980-talet har i en rad länder införts nationella s. k. värdepap-
perslösa system för registrering av innehav av värdepapper och föränd-
ringar i innehavet. Som exempel kan nämnas SICOVAM i Frankrike,
VPS-systemet i Danmark, VP-systemet i Norge, VP-systemet och det
planerade PMC-systemet i Sverige. I Tyskland finns ett system för leveran-
ser inom landet och ett annat system för leveranser över gränserna. Vid
Amsterdambörsen hanteras ca en tredjedel av de utländska aktieslagen
inom det s. k. ASAS-systemet (Amsterdam Security Account System) som
är kontobaserat och papperslöst.
Londonbörsen kan nämnas som exempel på en omfattande organiserad
internationell aktieclearing. I juli 1986 etablerades en leveranslänk mellan
London och Midwest Securities Clearing Corporation (MSCC) i Chicago
genom vilken Londonbörsens medlemmar kan genomföra leveranser av
amerikanska värdepapper. I oktober samma år skapades en länk med
International Securities Clearing Corporation (ISCC) i New York. Genom
denna kan amerikanska börsmäklare kopplas till Londonbörsens system
för brittiska aktier. Motsvarande arrangemang finns med clearingföretag i
Frankrike, Tyskland och Japan.
Inom den internationella värdepappershandeln arbetar också Euroclear
och Cedel. Euroclear i Bryssel svarar for leveransclearing av omkring
30000 transaktioner per dag. Clearingen avser vissa obligationer, aktier
och icke standardiserade derivatinstrument. Euroclear ägs av ett stort
antal större internationella banker och mäklarföretag som själva deltar i
clearingen. Cedel i Luxemburg hanterar i första hand clearing vid obliga-
tionsaffärer mellan ett antal banker i Europa utanför Storbritannien. Ett
hundratal finansiella institutioner är delägare och deltagare i clearingen.
En internationellt sammansatt grupp, den s. k. Trettio-gruppen, lämna-
de år 1989 rapporten Clearance and Settlement Systems in the World’s
Securities Markets. Rapporten innehåller nio rekommendationer som
syftar till att minimera riskerna i clearing- och likvid/leveransverksamhet.
Målet är att rekommendationerna skall implementeras i de olika länderna
senast år 1992 för att därigenom uppnå internationellt likvärdiga system.
Bl. a. rekommenderas att institutionella storplacerare skall vara medlem-
mar i ett s. k. matchningssystem, att varje land skall ha en central ”värde-
pappershållare” (Central Securities Depository), att varje land bör övervä-
ga att införa ett s. k. netting-system för att reducera risker och effektivisera
handeln och att regler utformas så att lån av värdepapper möjliggörs för att
undvika s. k. dominoeffekter (se beträffande det sistnämnda avsnitt 5.5).
Den s. k. Kesslerrapporten är EGs motsvarighet till Trettio-gruppens rap-
port och innehåller liknande rekommendationer.
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Förekomsten av utländska värdepapper samt utländska kunder och för-
medlare på enskilda, nationella marknader har successivt ökat överallt i de
västliga industriländerna. Ett viktigt inslag i denna utveckling är emissio-
ner av värdepapper i ett annat land än emittentens hemland. Motiven för
sådana emissioner kan vara
— finansieringsbehov för den egna verksamheten i det aktuella landet,
— önskan att utnyttja en attraktiv kapital- och/eller andrahandsmarknad
eller
— strävan efter att förstärka företagets identitet på en viktig avsättnings-
marknad.
Principiellt är sådana emissioner och övriga utländska inslag av okom-
plicerad natur. De utländska deltagarna arbetar normalt inom ramen för
värdlandets institutioner och regler och medför därför inte någon kvalita-
tiv förändring av den berörda nationella värdepappersmarknaden. Emis-
sioner och värdepappershandel sker i dessa fall enligt samma regler som
för inhemska aktörer.
Internationell värdepappershandel och finansiering har förekommit i
flera sekler. Under 1970- och 1980-talen har värdepappersmarknaderna i
världen knutits samman i ökad omfattning och i former som tidigare
delvis har varit okända. Nya behov har uppstått av kontakter mellan olika
nationella marknader. Tidigare legala hinder som valutaregleringar har i
hög grad avvecklats. Den tekniska utvecklingen har som tidigare nämnts
skapat praktiska möjligheter att i olika avseenden koppla samman verk-
samheter på olika marknader.
På åtskilliga marknadsplatser sker värdepappershandeln numera helt
eller delvis i datoriserade system. Information om köp- och säljkurser samt
avslut sprids ögonblickligen (s.k. realtid) till mottagare runt världen i
stället för som tidigare med en större eller mindre tidseftersläpning. Detta
medför att finansiella tjänster av olika slag som tidigare har förutsatt fysisk
närvaro i ökande omfattning kan utföras från flera länder. Redan nu kan
en enda värdepapperstransaktion beröra parter i två, tre eller ännu flera
länder.
Även beträffande likvider och leveranser har utvecklingen gått fort.
Registrering av innehav och överlåtelser av värdepapper samt förmedling
av likvider sker numera på många håll i datasystem.
Uttryckt i ekonomiska termer har de tekniska framstegen allmänt sett
medfört väsentligt lägre kostnader för bearbetning av information och
genomförande av värdepapperstransaktioner, även om utvecklingstakten
skiljer sig åt mellan olika länder.
Framväxten av elektronisk handel har medfört att påtagliga koncentra-
tionstendenser kan iakttas i länder som av tradition haft börshandeln
spridd på flera marknadsplatser. Bl. a. har gemensamma system för infor-
mationsspridning eller annat samarbete utvecklats. I vissa länder har
dessutom genomförts eller planeras samgående mellan konkurrerande
marknadsplatser. Genom de tekniska framstegen har möjligheter också
öppnats för börsverksamhet i regi av privatägda företag.
Prop. 1990/91:142
66
Internationaliseringen av värdepappersmarknaderna i världen uppstår Prop. 1990/91: 142
genom att stora internationella bolag och organisationer emitterar värde-
papper på marknadsplatser i olika länder. Den tekniska utvecklingen har
lett till en handel mellan placerare i olika länder vilket man skulle kunna
kalla gränsöverskridande verksamhet. Därutöver har det skapats s. k. över-
nationella marknader.
Gränsöverskridande verksamhet kan avse en eller flera av värdepappers-
marknadernas olika delfunktioner som informationsspridning, marknads-
platser, mäklarverksamhet m.m. Mellan fondbörser i olika länder före-
kommer eller planeras överföring på elektronisk väg av information om
kursnoteringar och handeln i övrigt. Avsikten är i dessa sammanhang att
lämna information ”för kännedom” till de egna medlemmarna, inte att
direkt möjliggöra för dem att delta i handeln på andra börser. Utbyte av
information om handeln kan sägas vara en passiv form för sammankopp-
ling mellan olika marknadsplatser. En mer aktiv metod är att arrangera
möjligheter att delta i handeln på en marknadsplats för värdepappersför-
medlare från en annan.
En annan form för närmande mellan marknader i olika länder är ut-
sträckt öppethållande för att möjliggöra för förmedlare i en annan tidszon
att handla på en viss handelsplats. Så har t. ex. Philadelphiabörsen i USA
förlängt sitt öppethållande med ett kvällsskift (till kl. 23 lokal tid) för att
kunna förmedla handel i vissa valutaoptioner och -terminer till kunder i
Fjärran Östern under kontorstid där. För att nå europeiska aktörer har
fr. o. m. början av år 1989 införts ett morgonpass (lokal tid).
Övernationella system är ett ytterligare utvecklingssteg. Detta är ett
försök att skapa marknader utan direkt anknytning till nationella verksam-
heter. Den första övernationella marknaden av detta slag utgjordes av
Eurobondmarknaden för handeln i vissa obligationer.
En annan typ av övernationella handelssystem är det som sker inom
ramen för olika datoriserade informationsföretag. Exempelvis offentlig-
gjordes i mars 1989 planer på elektronisk handel mellan Reuters, Instinet
samt de nordamerikanska marknadsplatserna Chicago Board Options Ex-
change (CBOE) och Cincinnati Stock Exchange. Informationsföretaget
Telerate har träffat en principöverenskommelse med derivatbörserna LIF-
FE i London och CBOT i Chicago om utnyttjande av Telerates terminal-
system för orderläggning.
Den svenska värdepappersmarknaden är sedan början av 1980-talet i
viss och stigande utsträckning del av den sammanhängande internationel-
la marknaden. Börsnoteringar av företag och handel med värdepapper
förekommer över gränserna i båda riktningar. Fondkommissionsverksam-
het har etablerats i svensk regi utomlands och förbudet mot utländskt
ägande i svenska banker och fondkommissionsbolag har upphävts. En
starkt pådrivande faktor är utvecklingen av data- och kommunikationstek-
nologin inom värdepappershandeln på alla marknader av betydelse.
Bland svenska och utländska bedömare talar man beträffande aktie-
marknaden allmänt om framväxten av delvis skilda typer av aktiemarkna-
der. På en i verklig mening internationell marknad kommer att noteras
aktier och liknande värdepapper från kanske 500 emittenter av högsta
67
kvalitet (”world-class”), varav några svenska. I övrigt förväntas handeln Prop. 1990/91:142
bli av huvudsakligen nationell karaktär med vissa internationella inslag
(av emittenter, placerare och/eller förmedlare). Även den svenska aktie-
marknaden kan komma att delas upp i en internationell och en inhemsk
del, där kurssättning och information för den förstnämnda blir internatio-
nellt bestämd. Motsvarande utveckling kan väntas för handeln med ränte-
bärande värdepapper.
Nyheter på värdepappersmarknader i andra länder kan även i framtiden
förväntas få snabbt genomslag i Sverige, exempelvis ny handelsteknik
samt nya värdepapper och andra finansiella instrument. Över huvud taget
kan konstateras att innovationer på värdepappersmarknaderna tenderar
att sprida sig mycket snabbt över världen.
Genomgående innebär förändringarna på alla värdepappersmarknader en
förbättrad informationsspridning. Detta medför ökat intresse att placera i
utländska värdepapper och en ökad handel på inhemska marknader med
utländska värdepapper.
Olika internationella studier pekar emellertid på att globaliseringen av
värdepappersmarknaderna kan komma att utvecklas långsammare än vad
man tidigare har trott. Händelserna på värdepappersmarknaderna i okto-
ber 1987 visade på riskfaktorer som tidigare har underskattats. Olösta
konflikter föreligger mellan regelsystem och tillsynsmyndigheter i olika
länder. Bank- och mäklarföretag har stött på svårigheter att effektivt styra
sin verksamhet på flera marknader. Stordriftsfördelarna framstår inte som
självklara. Skattebehandlingen av flernationella transaktioner anses också
vara oklar.
Vad gäller konkurrensen och därmed fördelningen av handel mellan
olika marknader har regelsystemen stor betydelse. Effekterna av reglering
är dock inte entydiga.
Regleringen av de nationella värdepappersmarknaderna följer i huvud-
sak två modeller, lagstiftning resp, självreglering, eller snarare olika bland-
ningar mellan dessa. I många länder har nyligen genomförts eller förbereds
omfattande förändringar av regelverket. Gemensamt för de flesta av dessa
synes vara en ökad tonvikt på lagstiftning och en förstärkning av den
statliga tillsynens roll. Därutöver sker en kontinuerlig översyn på praktiskt
taget alla marknader.
Ökad tillströmning av utländska mäklare möjliggörs av slopade etable-
ringshinder och samordning av krav och tillsyn mellan hemland och etab-
leringsland. Detta kan i sin tur öka konkurrenskraften för etableringslan-
dets värdepappersmarknad.
Internationaliseringen av värdepappersmarknaderna har ställt lagstifta-
re och tillsynsmyndigheter världen över inför nya problem. Regelverken i
åtskilliga länder har genomgått omfattande förändringar under senare år.
Delvis har detta framtvingats som en anpassning till förändrade förhållan-
den på marknaderna. En annan orsak har varit en strävan att genom
ändrad lagstiftning påskynda en modernisering av värdepappershandeln.
68
Helt ny börs- och/eller värdepapperslagstiftning har genomförts eller är
på väg att genomföras i många länder, bl. a. Belgien, Frankrike, Spanien,
Storbritannien och de nordiska länderna. Inom de flesta andra länder har
mindre regeländringar införts. Av speciell betydelse är det samordningsar-
bete som bedrivs inom EG (se avsnitt 3.5).
Två huvudtendenser kan skönjas i de mellanstatliga relationerna inom
värdepappershandeln. Ett samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter har
börjat byggas upp, dock huvudsakligen bilateralt snarare än multilateralt. I
vissa avseenden genomförs å andra sidan lättnader i regleringen av vissa
större internationellt verksamma emittenter.
Inom OECD (Organisation for Economic Co-operation and Develop-
ment) bedrivs kontinuerligt ett arbete som syftar till att åstadkomma fria
kapitalrörelser mellan medlemsländerna och att avskaffa inbördes restrik-
tioner i fråga om handel med varor och tjänster. Dessa målsättningar
utvecklas i två av OECD beslutade stadgar, nämligen kapitalliberalise-
ringsstadgan (Code of Liberalisation of Captal Movements) och stadgan
för liberalisering av löpande osynliga transaktioner (Code of Liberalisation
of Current Invisible Operations). Genom stadgarna, som har bindande
verkan, åläggs medlemsländerna dels att inte vidta åtgärder som begränsar
den frihet i fråga om kapitalrörelser och löpande osynliga transaktioner
som redan har uppnåtts, dels att sträva efter ytterligare liberalisering inom
dessa områden.
Väsentliga utvidgningar av de båda stadgarna beslutades i maj 1989 med
avseende på bankverksamhet och finansiella tjänster. Dessa utvidgningar
hänför sig till tre huvudområden:
1. Kapitalrörelser (kapitalliberaliseringsstadgan): Stadgan har utvidgats
till att omfatta bl. a. penningmarknadstransaktioner och transaktioner
med olika nya finansiella instrument såsom terminer och optioner.
2. Gränsöverskridande tjänster (”invisiblestadgan”): Bl. a. har en rad
nya finansiella tjänster såsom investeringstjänster (t. ex. emissionsförmed-
ling och kommissionärsverksamhet), förmögenhetsförvaltning (t. ex. för-
valtning av värdepappersportföljer) och rådgivningsverksamhet tillförts
stadgan.
3. Etablering av och verksamhet via filialer, agenturer etc. (”invisible-
stadgan”): I ”invisiblestadgan” har gjorts tillägg som kompletterar kapital-
liberaliseringsstadgans etableringsregler. Genom dessa tillägg innehåller
”invisiblestadgan” bestämmelser om etablering av bl. a. filialer och agen-
turer till finansiella institut.
Medlemsländerna har möjlighet att avge reservationer till de nya stadge-
reglerna. För närvarande pågår inom OECD en granskning av de förslag
till reservationer som medlemsländerna lämnat.
På anmodan av Nordiska rådet har Nordiska ministerrådet år 1989
antagit en Ekonomisk handlingsplan 1989— 1992.1 handlingsplanen anges
bl. a. att de nordiska länderna bör införa etableringsfrihet för finansiella
verksamheter från andra OECD-länder. Man bör också sträva efter att
koppla samman fondbörserna i de nordiska länderna. En sammankopp-
ling av informationssystemen är därvid ett betydelsefullt första steg. På
längre sikt bör också noteringar och handel över de nordiska ländernas
Prop. 1990/91: 142
69
gränser bli möjliga. En förutsättning är att länderna accepterar att börs- Prop. 1990/91:142
mäklarföretagen får utföra tjänster utan geografiska hinder.
Ministerrådet har aviserat att en analys kommer att göras av möjlighe-
terna för ömsesidigt erkännande eller samordning av reglerna för börshan-
del och börsmäklare. Anpassningen till EGs regelsystem är därvid en viktig
utgångspunkt.
EGs mål är att före utgången av år 1992 ha skapat en gränslös marknad för
varor, tjänster, kapital och personer. Handeln med finansiella tjänster
internationaliseras alltmer. Detta ställer ökade krav på samordning län-
derna emellan av de lagar och andra föreskrifter som reglerar denna
handel. Vad gäller Sveriges deltagande i en sådan harmonisering har sedan
juni 1990 EFTA-länderna fört förhandlingar med EG om att skapa ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES (på engelska språket Euro-
pean Economic Area — EEA). Man har i dessa förhandlingar bl. a. enats
om att EGs regelsystem (relevant acquis communautaire) skall ligga till
grund för EES.
Riksdagen har år 1990 behandlat frågan om Sveriges närmande till EG,
bl. a. mot bakgrund av regeringens skrivelse 1990/91:50, i vilken regering-
en uttalar sin strävan att få till stånd ett nytt riksdagsbeslut, som tydligare
och i mer positiva ordalag uttrycker Sveriges ambition att bli medlem i den
Europeiska gemenskapen (utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU8,
rskr. 74). I betänkandet understryks den stora betydelsen av att förhand-
lingarna om ett utvidgat och mer strukturerat samarbete mellan EG och
EFTA snarast kan slutföras med gott resultat och att ett avtal om ett
europeiskt ekonomiskt samarbetsområde kan träda i kraft den 1 januari
1993. I betänkandet anförs vidare att endast som medlem kan vårt land
fullt ut delta i och få inflytande på den Europeiska gemenskapens samarbe-
te och efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska
faktorerna och efter samråd i utrikesnämnden, bör regeringen sannolikt
under år 1991 kunna lämna in en ansökan om medlemsskap. Riksdagen har
fattat beslut i enlighet med betänkandet.
En gemensam finansiell marknad kräver en enhetlig värdepappersmark-
nad där olika aktörer kan emittera och handla med värdepapper över
gränserna utan några restriktioner. Avvecklingen av nationella regleringar
har blivit alltmer angeläget mot bakgrund av den pågående internationali-
seringen och nödvändigheten för EG att nå samma standard på detta
område som på andra stora finansiella marknader, t. ex. USA och Japan.
EG började tidigt i sin strävan till harmonisering genom att åstadkom-
ma enhetliga villkor för dels börsregistrering av aktier, dels vilken infor-
mation som investerarna för sitt skydd skall erhålla. Enligt EG innebär
ofullständigheter och skillnader i informationen till allmänheten om vär-
depapper ett ”andra hinder” för kapitalrörelser mellan medlemsländerna
vilket förhindrar kapitalmarknaden att nå alla de fördelar som var syftet
med avskaffandet av nationella valutaregleringar.
Första steget mot en gemensam värdepappersmarknad var antagandet i
70
mars 1979 av direktivet (79/279/EEG) om samordning av villkor för
officiell börsnotering av värdepapper2 (första börsdirektivet). Direktivet
ställer upp de minimivillkor som måste iakttas av emittenter av värdepap-
per som antingen blivit inregistrerade eller är föremål för en ansökan om
inregistrering vid en börs inom EG.
Ett år senare antogs direktivet (80/390/EEG) om samordning av kraven
för upprättande, granskning och distribution av prospekt som skall offent-
liggöras inför börsnotering av värdepapper3 (andra börsdirektivet). Direk-
tivet föreskriver vilken information som måste tas in i ett introduktions-
prospekt inför börsregistrering av aktier, obligationer, m. m.
Tredje steget följde i februari 1982 då direktivet (82/121/EEG) om
offentliggörande av regelbunden information av bolag vars aktier är offici-
ellt börsnoterade4 (tredje börsdirektivet). Där föreskrivs att börsbolag skall
lämna halvårsrapporter om sin verksamhet, omsättning samt rörelseresul-
tat.
En milstolpe på värdepappersmarknadsområdet inom EG var antagan-
det av direktivet (85/611/EEG) om samordning av lagar, förordningar och
administrativa föreskrifter som avser företag för kollektiv investering i
överlåtbara värdepapper5 (UCITS-direktivet). Här infördes för första
gången inom värdepappersmarknadsområdet principerna om ömsesidigt
erkännande och harmonisering av vissa grundläggande bestämmelser och
om hemlandskontroll.
Dessa nya principer resulterade också i ett direktiv (87/345/EEG) med
tillägg till andra börsdirektivet6 om ömsesidigt erkännande av börspro-
spekt utgivna i olika medlemsländer och vilket lands tillsynsorgan som
skall granska introduktionsprospekt när ansökan om börsregistrering görs
samtidigt i flera EG-länder.
EG tog ytterligare två steg mot ökad integration under senare halvan av
1988. I december antogs direktivet (88/627/EEG) om offentliggörande av
information då en större ägarpost i ett börsnoterat aktiebolag har förvär-
vats eller avyttrats7 (flaggnings-direktivet). Direktivet syftar till att garan-
tera att investerare och allmänheten informeras om när större aktieägare i
börsbolag ökar eller minskar sina innehav och samtidigt passerar vissa
gränser. Gränserna är satta till 10%, 20%, 1/3, 50% och 2/3 av rösterna i
2 Council Directive of 5 March 1979 coordinating the conditions for the admission
of securities to official stock exchange listing (1979/279/EEC).
3 Council Directive of 17 March 1980 coordinating the requirements for the drawing
up, scrutiny and distribution of the listing particulars to be published for the
admission of securities to official exchange listing (8O/39O/EEC).
4 Council Directive of 15 February 1982 on information to be published on a regular
basis by companies the shares of wich have been admitted to official stock-exchange
listing (82/121/EEC).
5 Council Directive of 20 December 1985 on the coordination of laws, regulations
and administrative provisions relating to undertakings for collective investment in
transferable securities (UC1TS) (85/611/EEC).
6 Council Directive of 22 June 1987 amending Directive 80/390/EEC coordination
the requirements for the drawing-up, scrutiny and distribution of the listing particu-
lars to be published for the admission of securities to official stock exchange listing
(87/345/EEC).
' Council Directive of 12 December 1988 on the information to be published when a
major holding in a listed company is acquired or disposed of (88/627/EEC).
Prop. 1990/91: 142
71
bolaget. Medlemsstaterna kan sätta gränsen 25% istället för 20% och 1/3 Prop. 1990/91:142
samt 75% istället för 2/3.
1 april 1989 antogs direktivet (89/298/EEG) om samordning av krav
med avseende på upprättande, granskning och distribution av prospekt
som skall offentliggöras när värdepapper utbjuds till allmänheten8 (pro-
spekt-direktivet). Detta direktiv kompletterar tredje börsdirektivet och
tillläggsdirektivet till andra börsdirektivet och innehåller bestämmelser
om minimikrav för prospekt angående värdepapper som i ett eller flera
medlemsländer bjuds ut till allmänheten. Utöver ett antal angivna krav på
innehåll i ett prospekt skall motsvarande information som krävs enligt
andra börsdirektivet för noterade värdepapper, lämnas när värdepapper
för första gången bjuds ut till allmänheten. Enligt ett direktiv
(90/211/EEG) med tillägg till andra börsdirektivet9 får prospekt som upp-
rättas vid erbjudanden till allmänheten i enlighet med prospekt-direktivet,
även användas som börsintroduktionsprospekt.
Direktivet (88/592/EEG) om samordning av regler rörande insiderhan-
del10 (insider-direktivet) syftar till att likställa olika medlemsländers regler
om utnyttjande av konfidentiell börsinformation som vissa personer får
genom sitt arbete.
Ett förslag COM(89)629 till direktiv om investeringstjänster på värde-
pappersmarknaden1 1 (investeringstjänste-direktivförslaget) ställer upp
krav på obligatorisk auktorisation av finansiella tjänsteföretag som yrkes-
mässigt tillhandahåller olika typer av finansiella tjänster inom värdepap-
persmarknadsområdet. En sådan auktorisation skall enligt förslaget ge rätt
att utföra värdepapperstjänster i andra länder än hemlandet. Tillsynen
över sådan verksamhet utövas av tillsynsmyndigheten i hemlandet (hem-
landskontroll).
För att åstadkomma genomlysta värdepappersmarknader och likvärdiga
möjligheter vid industriell uppbyggnad har EG lämnat ett förslag
COM(88)823 till direktiv om förfaringssättet vid offentliga erbjudanden12
(trettonde bolagsdirektivet). Där föreslås bl. a. regler om erbjudandeplikt
för den som når mer än 1/3 av rösterna i ett bolag, att den som lämnar ett
erbjudande i förväg förklarar vad han avser att göra med det köpta bolaget
och vilka försvarsåtgärder ett bolag som utsätts för ett övertagande får
vidta. Ett sådant direktiv är viktigt eftersom den gemensamma marknaden
och den ökande avregleringen av kapitalrörelser har medfört en ökning av
antalet sammanslagningar och uppköp av företag. Syftet är att likrikta de
8 Council Directive of 17 April 1989 coordinating the requirements for the drawing-
up, scrutiny and distribution of the prospectus to be published when transferable
securities are offered to the public (89/298/EEC).
9 Council Directive of 23 April 1990 amending Directive 80/390/EEC in respect of
the mutual recognition of public-offer prospectuses as stock-exchange listing particu-
lars (90/211/EEC).
10 Council Directive of 13 November 1989 coordinating regulations on insider
dealing (89/592/EEC).
11 Proposal for a Council Directive on investment services in the securities field
COM 89(629).
12 Proposal for a Thirteenth Council Directive on Company Law concerning take-
over and other general bids COM(88)823. 72
olika ländernas regler om offentliga erbjudanden för att garantera rättvisa Prop. 1990/91: 142
affärsmöjligheter och likabehandling.
Vidare finns ett förslag COM(90)141 till direktiv om kapitaltäckning för
finansiella tjänsteföretag.13 Detta förslag syftar till att finansiella företag
skall ha tillräckligt kapital för att täcka de risker som en placering i
finansiella instrument innebär.
Den svenska värdepappersmarknaden har under 1980-talet som framgått
ovan genomgått en snabb, för att inte säga dramatisk, utveckling. Markna-
den har till viss del vuxit fram utifrån historiska betingelser där aktiemark-
naden omgärdats av en omfattande reglering. Penning- och obligations-
marknaden och derivatmarknaden har däremot vuxit fram utan ett sådant
regelsystem. Den tekniska utvecklingen tillsammans med utvecklingen av
nya instrument och marknader har förändrat förutsättningarna för mark-
nadens aktörer vilka i stor utsträckning försökt anpassa sig till den snabba
utvecklingen. Lagstiftningen har emellertid inte förändrats i samma takt
och till vissa delar motsvarar den inte de krav som allmänheten bör ha rätt
att ställa på en modern och internationaliserad värdepappersmarknad.
Det finns därför behov av förändring av regelsystemet som inte bara
innebär en anpassning till nuvarande förhållanden utan som också försö-
ker beakta den alltjämt pågående utvecklingen av såväl den svenska värde-
pappersmarknaden som de internationella marknaderna. Med hänsyn till
den snabba utvecklingen inom detta område är det angeläget att dessa
förändringar genomförs snarast.
Vid en så omfattande förändring av regelsystemet för värdepappers-
marknaden som nu förestår är det angeläget att redovisa vilka utgångs-
punkter lagstiftaren bör ha för sina ställningstaganden. Jag vill därför med
utgångspunkt från värdepappersmarknadens funktion (avsnitt 4.2), dess
delmarknader (avsnitt 4.3) och olika skyddsintressen (avsnitt 4.4) redogö-
ra för behovet av lagstiftning för värdepappersmarknaden (avsnitt 4.5).
Förslag till lagstiftning om börs- och clearingorganisationer är som an-
fördes inledningsvis inte medtaget i detta ärende. Trots detta är det nöd-
vändigt att i den fortsatta beskrivningen även beakta sådan verksamhet
eftersom denna utgör en integrerad och betydelsefull del av värdepappers-
marknaden.
Värdepappersmarknadens framväxt och organisation är utförligt beskri-
ven i flera offentliga utredningar. Förutom i värdepappersmarknadskom-
13 Proposal for a Council Directive on Capital adequacy of investment firms and
credit institutions COM(90) 141. 73
mitténs betänkande finns sådana beskrivningar i optionsutredningens be- Prop. 1990/91: 142
tänkande (SOU 1988:13) Handel med optioner och terminer och i kredit-
marknadskommitténs betänkande (SOU 1988:29) Förnyelse av kredit-
marknaden. Jag kommer därför här endast peka på några viktiga skillna-
der mellan värdepappersmarknaden och andra marknader som kan moti-
vera en särskild lagstiftning för värdepappersmarknaden.
Värdepappersmarknaden svarar i princip för samma samhällsekonomis-
ka funktion som andra delar av det finansiella systemet, nämligen att
omfördela sparande och risk. På denna marknad möts utbud och efterfrå-
gan av kapital. Bolag m.fl. efterfrågar riskvilligt kapital och lånekapital
och placerare är beredda att mot ersättning erbjuda sitt kapital om villko-
ren förefaller vara attraktiva. Bolag försörjs således med kapital genom att
överlåtbara värdepapper utges på den s. k. primärmarknaden.
Värdepappersmarknaden skiljer sig från det finansiella systemet i övrigt
framför allt genom förekomsten av en andrahandsmarknad. Genom att
värdepapper är överlåtbara kan placerare sälja värdepapper på andra-
handsmarknaden utan att utgivaren av värdepapperet, t. ex. ett foretag
som anskaffat kapital genom att ge ut aktier eller obligationer, berörs.
Placerare kan därmed vid behov förändra sitt innehav av värdepapper,
eller omvandla det till likvida medel, på ett enkelt sätt. Andrahandsmark-
naden kan därför sägas erbjuda placerarna likviditet. Ju bättre likviditeten
i marknaden är, genom att många placerare är beredda att handla med
värdepapperen, desto lättare kan placerarna omfördela sina kapitalplace-
ringar.
Värdepappersmarknaden skiljer sig i grunden inte från andra markna-
der. I likhet med andra marknader sker handel med tillgångar till priser
som bestäms av utbud och efterfrågan. Under förutsättning att marknaden
fungerar på ett tillfredsställande sätt kommer priserna att spegla all rele-
vant information om tillgångarna. Man kan därför säga att värdepappers-
marknaden liksom andra marknader tillhandahåller information. Vad
som däremot utgör en skillnad från andra marknader är att värdepapper
oftast är mer komplexa än andra tillgångar. Ett visst värdepappers värde
bestäms dels av värdepapperets ställning visavi andra värdepapper som
företaget har givit ut, dels av företagets soliditet, lönsamhet och framtids-
utsikter. Därmed ställs höga krav på informationen som lämnas av både
marknadsplatsen om priser och volymer i handeln med värdepapperet och
utgivaren av värdepapperet om sin egen verksamhet och ekonomiska
ställning. Det är därför av stor vikt för att upprätthålla förtroendet for
marknaden att den information som lämnas också sprids på marknaden så
effektivt som möjligt. Ju mer information som kan lämnas desto säkrare
kan marknaden bedöma hur effektivt t. ex. bolaget är och utifrån detta
sätta ett marknadsvärde. Från samhällets sida är riktiga marknadsvärden
på individuella företag, branscher, etc. också viktigt för bedömningen av
den totala samhällsekonomin.
Värdepappersmarknadens två huvudfunktioner, att tillhandahålla in-
formation och likviditet, är i stor utsträckning separerade från varandra.
Informationen erhålls via en marknadsplats, såsom en börs eller ett annat
system för handel och information, medan likviditeten upprätthålls genom
74
mellanhänder som yrkesmässigt tillhandahåller tjänster på värdepappers- Prop. 1990/91: 142
marknaden, t. ex. kommissionärer, förmedlare och market makers. Den
slutlige placeraren har sällan direktkontakt med säljaren av ett värdepap-
per. Avtalen ingås som regel med hjälp av eller genom t. ex. en kommis-
sionär, förmedlare eller market maker. I stället för att ingå ett antal avtal
med olika motparter kan en placerare genom ett avtal med en mellanhand
t. ex. erhålla de värdepapper han önskar köpa. Kommissionären handlar
för en parts räkning men i eget namn, förmedlaren sammanför parterna
utan att själv vara part i avtalet medan market makern alltid är ena parten
i avtalet.
På värdepappersmarknaden finns också till skillnad mot många andra
marknader clearingsystem för hantering av likvid och leverans. I regel
fungerar dessa system så att en mellanhand registrerar köp och försäljning-
ar hos clearingen som sedan garanterar att likvid erläggs och leverans sker.
Detta bidrar till att öka värdepappersmarknadens effektivitet genom att
hanteringen av betalningar och genomförandet av leveranser utförs på ett
och samma ställe av en organisation.
Kapitalmarknaden erbjuder kapital i olika former. Det kan vara riskkapi-
tal i form av aktiekapital eller lånat kapital i form av en kredit i bank. På
värdepappersmarknaden, som utgör en del av kapitalmarknaden, erhålls
kapital som regel genom utgivande av överlåtbara värdepapper för allmän
omsättning. Nedan behandlas värdepappersmarknadens olika delmarkna-
der var för sig varvid en avgränsning mot kapitalmarknaden i övrigt också
görs.
Den allmänna debatten om aktieägandets villkor handlar ofta om hur
aktieägarna skall skyddas i olika avseenden. Man bör dock inte förbise att
aktiemarknaden är en riskkapitalmarknad. Med detta menas att varje
placering i aktier medför en risk att kapitalet delvis eller helt och hållet går
förlorat. I aktiebolag är ägarna inte ansvariga för bolagets förpliktelser
med mer än satsat kapital, aktiekapitalet, som utgör en del av bolagets
egna kapital. Aktiekapitalet är den yttersta garantin för bolagets fortbe-
stånd och aktieägarna tar en risk att bolaget upplöses genom likvidation
eller konkurs. För den risken kan aktieägaren få ersättning i form av årlig
utdelning och värdestegring i aktien.
För investeringar av olika slag, t. ex. i maskiner och byggnader, kan
bolaget behöva ett kapitaltillskott. Den ursprunglige ägaren kan då låta
även andra bli aktieägare i bolaget. Det är vanligt att ägandet på så vis
sprids till bolagets anställda, kunder, leverantörer eller till ägarens släkt
och vänner. Aktieägandet i bolaget kan härigenom få en större spridning.
Ett annat sätt för bolaget att skaffa kapital kan vara att vända sig till
professionella kapitalförvaltare. Dessa analyserar som regel bolaget och
gör utifrån analysen en riskbedömning av en kapitalplacering i bolaget.
75
Ett alltmer vanligt förekommande sätt för bolag att skaffa riskkapital är Prop. 1990/91: 142
att vända sig till någon mellanhand som kan ta in aktiekapital till bolaget
från en större krets, t. ex. kunderna till en fondkommissionär. Mellanhan-
den kan efter en sådan kapitalanskaffning underlätta handel med aktierna
genom att förmedla aktier och därvid hålla ett eget lager som han använder
vid förmedlingen. Mellanhanden kan också på förfrågan upplysa om rå-
dande sälj- och köpkurs. Genom förekomsten av en mellanhand är köpare
och säljare ofta anonyma för varandra.
Slutligen återstår för ett aktiebolag som önskar ytterligare riskvilligt
kapital en större och effektivare spridning av aktieägandet genom en
börsregistrering. Kännetecknande för handeln på en värdepappersbörs är
att köpare och säljare inte vet vem den slutlige motparten är.
Aktiebolag brukar som regel utöver aktiekapitalet också låna kapital för
sin rörelse, vilket brukar kallas bolagets främmande kapital. Den gängse
formen för att låna kapital är genom kredit i bank eller annat kreditinsti-
tut. Bolag som ansöker om kredit utsätts för en kreditprövning och kredi-
ten beviljas bara om bolaget bedöms ha förmåga att återbetala det lånade
kapitalet. Ofta krävs det att bolaget ställer säkerhet för krediten, t. ex.
borgen eller panträtt i fastighet. Sådana krediter är inte avsedda att överlå-
tas. Kreditgivning av det här slaget sker i första hand inom banksystemet
och är helt skild från värdepappersmarknaden.
Ett skuldebrev är normalt mindre riskfyllt än en aktie. Båda instrumen-
ten har ett nominellt belopp som bolaget under vissa förutsättningar skall
återbetala. Aktiekapitalet återbetalas dock endast vid bolagets upplösning,
till skillnad från skuldebrev som har en bestämd förfallodag. Vid bolagets
upplösning skall långivarna, borgenärerna, först erhålla betalning innan
aktieägarna kan påräkna återbetalning av aktiekapitalet. Även inom bor-
genärskollektivet finns en turordning beroende på vilken typ av skulde-
brev som innehas. Skillnad görs t. ex. mellan skuldebrev med säkerhet och
skuldebrev utan säkerhet och mellan vanliga skuldebrev och förlagsbevis.
Sålunda kan vissa skuldebrev vara förenade med större risk än andra.
För större bolag finns möjlighet att låna kapital på penning- och obliga-
tionsmarknaden. Denna ses ibland som två marknader men gränsen mel-
lan dem har kommit att bli mycket diffus — i huvudsak är det endast
skuldebrevens löptid som skiljer. På denna marknad kan naturligtvis
också andra stora låntagare, t. ex. staten, kommuner och bostadsfinansi-
eringsinstitut, låna kapital. Dessa kan liksom aktiebolagen ta upp långfris-
tiga eller kortfristiga lån genom att till en vidare krets emittera standardi-
serade, räntebärande skuldebrev. Långfristiga lån kallas obligationslån.
Kortfristiga lån har en löptid på upp till två år och de skuldebrev som ges
ut kallas certifikat. Skuldebrev på penning- och obligationsmarknaden ges
som regel ut genom ett emissionsinstitut, vanligen bank eller fondkommis-
sionsbolag. Lånevillkor, som i hög grad är standardiserade, och prospekt
upprättas med institutets bistånd.
En emission av obligationer, certifikat eller andra skuldebrev kan rikta
76
sig till vissa bestämda borgenärer som efter egen bedömning av bolaget och
emissionsvillkoren (ränta, löptid, eventuell säkerhet m. m.) väljer denna
kapitalplacering som ett alternativ till andra investeringar. Emellertid kan
hos en kreditgivare av olika skäl uppstå behov av att avveckla gjord
placering och han kan då sälja sitt skuldebrev på penning- och obligations-
marknaden. Handeln där sker till övervägande delen, utifrån information
om marknadsläget på bildskärmsterminaler, genom telefonkontakter mel-
lan säljare och köpare. Emissionsinstitutet, oftast flera institut, kan åta sig
mot låntagaren att köpa och sälja skuldebrev och därmed se till att en
marknad i skuldebrevet upprätthålls. Ett institut som gör sådana åtagan-
den brukar kallas market maker.
Sverige saknar for närvarande en börs för räntebärande instrument.
Handeln på penning- och obligationsmarknaden går därför nu till så att en
part ofta med hjälp av en mellanhand söker upp sin motpart. Många stora
kapitalplacerare får enligt sina placeringsreglementen placera i obligatio-
ner bara om dessa är börsnoterade. Av den anledningen är i stort sett alla
obligationslån i Sverige inregistrerade vid Stockholms fondbörs.
Redan under 1800-talet förekom i USA att jordbrukare sålde sina produk-
ter trots att dessa ännu inte hade skördats. Leveransen av produkterna
skedde efter skörden. Jordbrukaren kunde därigenom tillförsäkra sig ett
fast pris oberoende av om skörden blev bra eller dålig. Så kan en termins-
affär beskrivas. Instrumenten på derivatmarknaden består i huvudsak av
optioner och terminer.
En option är ett avtal mellan två parter som ger den ena parten (options-
innehavaren) rätt att köpa eller sälja ett värdepapper eller något annat. För
den andra parten (optionsutfärdaren) innebär avtalet en skyldighet att på
anfordran sälja eller köpa det avtalet avser. En termin är ett avtal som
innebär skyldighet för båda parter att vid en viss framtida tidpunkt köpa
resp, sälja ett värdepapper eller något annat till det pris man vid avtalstill-
fället kom överens om. Såväl optioner som terminer sägs vara ett derivat
av en underliggande tillgång.
En aktieägare som tror på en kursnedgång i sina aktier, vilka han dock
vill behålla på längre sikt, kan utfärda en köpoption på aktierna for vilken
han erhåller ersättning, en premie. Får aktieägaren rätt i sin tro kan han
behålla aktierna samtidigt som han har ökat avkastningen på sitt innehav
genom den premie han erhållit. En leverantör som kommer att få betalning
om trettio dagar och som är övertygad om en nedgång i det allmänna
ränteläget, kan genom att köpa en obligation på termin tillförsäkra sig en
högre avkastning på det kapital han kommer att erhålla än om han varit
tvungen att vänta med köpet av obligationen i trettio dagar.
Detta är två exempel på praktisk användning av derivatinstrument,
optioner och terminer. Dessa instrument används för att omfördela eller
avlägga risker som sammanhänger med ett värdepappersinnehav men är
också ett sätt för ägaren att öka avkastningen på sitt innehav.
Derivatinstrumenten har som sagts alltid ett samband med en underlig-
Prop. 1990/91:142
77
gande tillgång, t. ex. en obligation, en aktie, en valuta eller flera aktier Prop. 1990/91: 142
(index). Prissättningen av derivatet är till stor del beroende av vilken risk
man vill ta på sig och uppfattningen om priset på den underliggande
tillgången. Den som önskar handla med derivatprodukter måste söka en
part som har motsatt uppfattning om prisutvecklingen på den underliggan-
de tillgången eller motsatt önskemål om risktagande vad beträffar denna
tillgång. Banker, fondkommissionärer m. fl. kan i regel erbjuda sina kun-
der vissa derivatinstrument. Parterna träffar då individuella avtal och
villkoren utformas efter deras önskemål, även om avtalsvillkoren i viss
mån kan vara standardiserade. Varje part är bunden av avtalet och kan i
normalfallet inte överlåta det till någon annan.
En placerare, som vill förvärva en derivatprodukt och samtidigt kunna
sälja den när som helst, är hänvisad till en marknadsplats. Där är produk-
terna helt standardiserade och placeraren kan vid en affär i princip endast
påverka priset. Standardiseringen reducerar antalet avtalsvarianter på
marknaden och tack vare det kan en likvid marknad upprätthållas. Parter-
na i en affär, utfärdaren och köparen, behöver inte vara kända för varand-
ra. För att minimera motpartsrisken är ofta en clearingorganisation den
formella motparten till utfärdaren resp, köparen. Organisationen ingår
inte avtal utan att ha en part på vardera sidan. Därmed utsätter sig inte
organisationen direkt för risker som sammanhänger med att värdet på
produkterna varierar.
Handel med värdepapper ger upphov till flera slags risker för inblandade
parter. Det ligger i sakens natur att en investering i ett värdepapper är
riskfylld såtillvida att dess värde bestäms av faktorer som är svåra att
förutse, såsom ett företags framtidsutsikter och den allmänna ekonomiska
utvecklingen. En av värdepappersmarknadens huvudfunktioner är att för-
dela dessa risker bland de placerare som är villiga och har förmåga att bära
dessa risker.
Placerare har för sina investeringar i värdepapper ett behov av korrekt
information om det företag som har givit ut värdepapperet och om han-
deln i värdepapperet. Skulle sådan information vara missvisande eller
spridas på ett olämpligt sätt uppkommer en risk för att förtroendet för
marknaden försämras, vilket i sin tur kan leda till brister i marknadens
effektivitet och i förlängningen till att näringslivets kapitalanskaffning
fördyras. Detta skulle vara till nackdel både för de företag som har behov
av kapital och för placerarna.
Av dessa skäl bör lagstiftaren överväga vilka krav på information som
samhället har skäl att ställa på de företag som ger ut värdepapper och på
handeln på värdepappersmarknaden. Det är härvidlag av betydelse att
skilja på handel på värdepappersmarknaden och finansiella transaktioner
vid sidan av denna marknad.
Omsättning av aktier äger rum under vitt skilda omständigheter. Andra
intressen gör sig gällande då ett bolag endast spritt ägandet bland närståen-
de intressenter än när det är börsregistrerat. I ett s. k. närståendebolag och
78
andra bolag med begränsad spridning av ägandet sker aktieplaceringen
oftast utifrån andra utgångspunkter än en ren kapitalplacering. Anställda
kan vilja vara med och dela på de framgångar som bolaget de arbetar for
kan få. Kunder och leverantörer vill kanske av industriella skäl ha ett
inflytande över bolaget. Professionella kapitalplacerare gör en långsiktig
investering och kräver kanske inflytande genom delägarskap. Aktieägarna
är i dessa fall oftast bekanta med varandra och inte sällan förekommer
aktieägaravtal, åtminstone när professionella kapitalförvaltare ingår i
ägarkretsen.
Aktiebolag som utan att vara börsnoterat spritt ägandet till en större och
mer anonym krets har inte samma relation till aktieägarna som ett s. k.
närståendebolag. Ur aktieägarens synvinkel finns därför ett stort behov av
information rörande bolaget i olika avseenden. För att åstadkomma en
tillfredsställande prissättning på aktier i börsnoterade bolag är kraven på
information ännu större, såväl rörande bolaget som själva handeln på
marknadsplatsen.
Det förekommer även att icke börsregistrerade bolag vänder sig till
allmänheten med erbjudanden att teckna aktier i bolaget. Detta ställer
stora krav på att informationen om bolaget är fullständig och korrekt. Det
finns därför anledning att se närmare på hur befintliga regler är utformade,
främst bestämmelserna i aktiebolagslagen om emissionsprospekt. Här
måste också EGs regler om prospekt beaktas. Till dessa frågor återkommer
jag senare i samband med förslag till lagstiftning om börs- och clearing-
verksamhet.
En borgenär som överväger att låna ut sitt kapital till ett bolag genom att
lämna en kredit eller köpa en obligation behöver få veta om bolaget kan
betala sina skulder. Den kreditgivning som sker inom banksystemet är
avtalad direkt mellan parterna och borgenären har oftast sett till att i
avtalet få med villkor som tillförsäkrar honom erforderlig insyn hos gälde-
nären.
Förhållandena är annorlunda för den borgenär som lånar ut sitt kapital
genom att placera i standardiserade skuldebrev på penning- och obliga-
tionsmarknaden. Visserligen är obligationer och liknande värdepapper i
praktiken oftast mindre riskfyllda än aktier. En borgenär på penning- och
obligationsmarknaden saknar emellertid den direkta insyn hos låntagaren
som t. ex. en bank kan tillförsäkra sig vid kreditgivning, liksom han saknar
den formella insyn i ett bolag som en aktieägare har. Borgenären har därför
stort intresse av att låntagaren lämnar utförlig information om sin verk-
samhet.
Även om placerarna på penning- och obligationsmarknaden i dag till
största delen är institutioner och andra professionella aktörer vilka bör
kunna ta till vara sina egna intressen, går utvecklingen mot att allt fler och
mindre aktörer uppträder på den marknaden. Detta ställer krav på att
information från låntagarna är fullständig och görs tillgänglig för alla
intressenter och på att informationen om kursrörelser i den dagliga han-
deln sprids på ett tillförlitligt sätt. Som riksbanken påpekat i sitt remissvar
skulle penningmarknaden vinna på förbättrad genomlysning, i synnerhet
genom snabbare avslutsinformation till aktörerna på marknaden.
Prop. 1990/91:142
79
Värdet av en option eller en termin beror framfor allt av den tillgång Prop. 1990/91:142
som den baseras på. Derivatmarknaden är därför beroende av den infor-
mation som finns tillgänglig på avistamarknaderna, dvs. aktiemarknaden
och penning- och obligationsmarknaden. Det betyder att en placerare på
derivatmarknaden vid bedömning av sin investering måste förlita sig på
avistamarknaderna och den information som finns där. Dessutom behövs
korrekt och snabb information om handeln på derivatmarknaden.
Information om värdepapper och handel är dock inte det enda krav som
lagstiftaren kan ha anledning att ställa på värdepappersmarknaden. I
själva handeln uppkommer för placerarens del en naturlig koncentration
av transaktioner till en eller ett fåtal mellanhänder. Placeraren är beroende
av mellanhanden för att utväxla betalning och leverans av värdepapper.
Detta kan för placeraren medföra ett stort behov av att skaffa information
om mellanhandens solvens och kompetens vad gäller att tillvarata placera-
rens intressen.
Det kan särskilt för de icke professionella placerarna vara förenat med
betydande svårigheter att bedöma en mellanhands ställning. Med hänsyn
till de betydande värden som hanteras av mellanhänderna, deras ställning
på värdepappersmarknaden och vikten av att upprätthålla förtroendet för
denna marknad, finns det därför skäl att pröva vilka krav som bör ställas
på mellanhändernas verksamhet.
Clearingorganisationer utgör en annan viktig grupp av aktörer på värde-
pappersmarknaden. En clearingorganisation svarar för att dess medlem-
mar kan utbyta likvider och leveranser av värdepapper på den delmarknad
de är verksamma. Den ger också i allmänhet garantier för betalningarnas
och leveransernas genomförande. Detta bidrar till en effektivisering av
handeln men innebär samtidigt att de risker som är förenade med själva
handeln koncentreras till clearingorganisationen. Frågan om reglering av
clearingorganisationer behandlas inte i detta sammanhang. För fullstän-
dighetens skull bör dock även deras ställning på värdepappersmarknaden
kommenteras kort här.
En clearingorganisations centrala ställning för utbyte av likvider och
leveranser av värdepapper motiverar att en reglering av sådana organisa-
tioner bör övervägas. Genom koncentrationen av betalningar till dessa
system blir de extra känsliga för störningar t. ex. i form av betalningsinstäl-
lelse från någon av dess medlemmar. Sådana händelser kan i värsta fall
fortplanta sig och leda till problem för både organisationen själv och dess
medlemmar. Detta kan i sin tur medföra risker för att värdepappersmark-
nadens funktion försämras. Ett sådant händelseförlopp kan även leda till
störningar i betalningssystemet i allmänhet. Jag avser därför att senare i år
behandla frågan om vilka regler som bör gälla för clearingorganisationer.
För att värdepappersmarknaden skall kunna fullgöra sin uppgift på ett från
alla synpunkter tillfredsställande sätt måste regleringen tillgodose kravet
på att marknaden skall åtnjuta allmänhetens förtroende. För att uppnå
detta måste handeln baseras på relevant information från emittenter och
80
marknadsplatser. Sådan information skall vara fullständig och korrekt Prop. 1990/91:142
samt lämnas till aktörerna omedelbart och samtidigt. Vidare måste han-
delssystem och system för likvider och leveranser vara snabba och säkra
samt ge en likvärdig behandling av marknadens aktörer. Genom effektiv
tillsyn och kontroll skall garanteras att uppställda regler efterlevs och
sanktioner vidtas mot dem som bryter mot bestämmelserna. I tillsynen bör
även ingå att följa utvecklingen på värdepappersmarknaden och föreslå
förändringar av reglerna så att också de utvecklas i takt med ändrade
förhållanden.
Vid utformningen av reglerna för värdepappersmarknaden bör hänsyn
tas till redan existerande lagstiftning. Aktiebolagslagen innehåller bestäm-
melser vars ändamål är att skydda olika intressenter i ett bolag såsom
aktieägare, fordringsägare, anställda och samhället. Bl. a. är aktiebolag
som når viss storlek skyldigt att anlita auktoriserad revisor vilket innebär
en mer kvalificerad kontroll av bolaget. Denna skyldighet inträder då
tillgångarnas nettovärde i ett bolag, vilka är ett mått på bolagets allmänna
ekonomiska betydelse, överstiger 1 000 basbelopp. Tillgångarna ger en
anvisning om vilket kapital som arbetar i bolaget och vilka summor som
tillförts bolaget från aktieägarna och borgenärerna. Ett annat kriterium för
revisorskravet är då antalet anställda i bolaget överstiger 200. Denna
faktor är ett uttryck för bolagets ekonomiska och sociala betydelse och
visar dess vikt för arbetsmarknaden. Ett ytterligare fall då auktoriserad
revisor krävs är när bolagets aktier eller skuldebrev är noterade vid Stock-
holms fondbörs. Kravet på auktoriserad revisor medför att den ekonomis-
ka informationen håller en viss standard.
Utifrån skyldigheten att anlita auktoriserad revisor följer också andra
krav enligt aktiebolagslagen som skall tillgodose olika skyddsintressen. Ett
sådant krav är skyldigheten att upprätta emissionsprospekt vid erbjudan-
den till en vidare krets.
De anställda har även stöd i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Samhäl-
lets intressen tillgodoses likaså genom aktiebolagslagen men också genom
bl. a. skattelagstiftningen och brottsbalken. Avtalslagen och brottsbalken
hör också till den lagstiftning som många gånger tillgodoser olika intresse-
grupper ett visst skydd mot otillbörliga förfaranden. Detta gäller inte
minst aktieägare och fordringsägare som ingår avtal med för dem kända
motparter.
Den lagstiftning som nu är aktuell tar sikte på förhållanden som är
specifika för just värdepappersmarknaden. Sådan reglering är inte lämplig
utanför marknaden t. ex. i en värdepappersaffär mellan två privatpersoner
som själva ställer upp villkoren för och avslutar affären. Utmärkande för
den verksamhet som inte bedrivs på värdepappersmarknaden är främst att
aktieägare och borgenärer har ett nära förhållande till emittenten, och i
den mån handel mellan placerarna förekommer sker den som regel mellan
parter som är kända för varandra. De skyddsintressen som då gör sig
gällande tillgodoses redan genom befintlig lagstiftning. På värdepappers-
marknaden, dvs. på en marknadsplats eller då mellanhänder deltar i en
affär, är förhållandena däremot annorlunda. Detta har också kommit till
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
uttryck i samband med lagstiftningen om insiderhandel (prop. 1990/91:42 Prop. 1990/91: 142
s. 50).
När en mellanhand som yrkesmässigt utför tjänster på värdepappers-
marknaden deltar i handeln förväntar sig den placerare som vänder sig till
en sådan aktör att han blir rättvist behandlad i förhållande till andra
kunder och att han får den information som han har rätt att kräva.
Betydelsen för placeraren av att mellanhanden på bästa sätt tar till vara
hans intressen kan vara stor. Mellanhänder som utför tjänster på värde-
pappersmarknaden skall därför bedriva sin verksamhet så att allmänhe-
tens förtroende för marknaden inte rubbas. Dessa mellanhänder bör där-
för vara auktoriserade och stå under tillsyn av det allmänna.
Reglerna för värdepappersmarknaden måste utformas så att de på ett
ändamålsenligt sätt kan möta den tekniska utvecklingen. De bör vara
generella och utformas så att de skapar utrymme och legala ramar för
nytillkommande former av värdepappershandel. Samtidigt bör de stå i
överensstämmelse med den internationella utvecklingen på värdepappers-
marknaderna, varvid EGs regler är en utgångspunkt. Det senare är inte
minst viktigt när det gäller möjligheten för svenska aktörer att verka på
internationella marknader och de svenska marknadernas förutsättningar
att attrahera utländskt kapital och utländska aktörer. Internationalisering-
en innebär betydande positiva effekter då förekomsten av ett stort antal
aktörer bidrar till att förbättra informationsspridningen och höja likvidite-
ten på marknaden. Därmed erhålls en mer rättvisande kurssättning av
svenska värdepapper. Ytterst bidrar detta till att öka tillgången på riskka-
pital och att sänka kapitalkostnaderna för vårt näringsliv.
Lagstiftningen för värdepappersmarknaden bör innehålla vissa grund-
läggande regler. Dessa bör utgöra en ram inom vilken olika slag av själv-
reglering kan förekomma. Reglerna måste vidare lämna utrymme för
tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter i stor omfattning och att
kunna ingripa mot osunda beteenden på marknaden. Tillsynsmyndigheten
kommer alltså att spela en aktiv roll. Detta gäller inte minst det samarbete
med utländska tillsynsmyndigheter som kommer att vara nödvändigt i den
fortsatta internationaliseringen av värdepappersmarknaderna världen
över.
Jag föreslår att nu aktuell lagstiftning för värdepappersmarknaden delas
upp i tre lagar — en för hur handeln med finansiella instrument skall gå
till, en för mellanhänder och en för börs- och clearingverksamhet. Den
sistnämnda lagen avser jag, som nämnts tidigare, att senare lämna förslag
till. Härutöver finns sedan tidigare insiderlagen vilken är en strafflag som
förbjuder handel på värdepappersmarknaden i vissa fall.
Lagen om handel med finansiella instrument innehåller näringsrättsliga
regler som riktar sig till värdepappersmarknadens aktörer. Här ges bl. a.
regler om handel med optioner och terminer samt förfoganden över an-
nans tillhöriga finansiella instrument. Senare tillkommande regler som tar
sikte på samtliga aktörer på värdepappersmarknaden, t. ex. prospekt som
erfordras då finansiella instrument utbjuds till allmänheten och vilken
information större aktieägare skall lämna om sina innehav, bör tas in i
82
denna lag. Härigenom kan för värdepappersmarknaden relevant lagstift- Prop. 1990/91: 142
ning samlas på ett ställe.
Lagen om värdepappersrörelse är en näringsrättslig lag vilken reglerar
verksamheten för företag som utför tjänster på värdepappersmarknaden.
Den lagen motsvarar till viss del den gällande fondkommissonslagen.
Lagen innhåller regler för olika mellanhänder och kraven på deras verk-
samhet. Det finns anledning att redan nu framhålla att bestämmelserna i
detta förslag snart kan behöva ändras till följd av att ett EES-avtal kommer
till stånd och att EGs förslag till direktiv om investeringstjänster och om
kaptaltäckning för finansiella tjänsteföretag antas.
Mitt förslag: I en ny lag, benämnd lag om handel med finansiella
instrument, bibehålls principen om att handel på värdepappers-
marknaden skall bedrivas så att allmänhetens förtroende upprätt-
hålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. Den
nya lagen bör omfatta även den tidigare icke lagreglerade options-
och terminshandeln. Till lagen förs regler som rör förfoganden över
finansiella instrument som tillhör annan.
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit en lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument, som behandlar i stort sett
samma frågor som omfattas av mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar det utan erinran. Några ifrågasätter om en så generell
lagstiftning är lämplig med tanke på skillnaderna mellan aktiemarknaden
och penning- och obligationsmarknaden.
Skälen för mitt förslag: I aktiebolagslagen definieras aktier, emission-
bevis m. m. Där finns också utförliga regler om hur emissioner av aktier,
konvertibla skuldbrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till ny-
teckning skall gå till. Värdepappersrättsligt är räntebärande värdepapper
som t. ex. obligationer och statsskuldväxlar löpande skuldebrev. Lagregler
som rör bl. a. omsättningen av skuldebrev finns i skuldebrevslagen. Aktie-
kontolagen (1989:827) och den föreslagna lagen om penningmarknads-
konton (prop. 1990/91:106) reglerar värdepapper som ersatts av en regist-
rering på konto. Särskild lagstiftning om optioner och terminer saknas.
Den nu gällande lagen om värdepappersmarknaden har de senaste åren
varit föremål för flera förändringar. Lagstiftningen bör nu utvidgas till att
även avse optioner och terminer. Även i övrigt bör ändringar i lagstiftning-
en göras. Den nya lagstiftningen bör lämpligen samlas i en ny lag kallad
lagen om handel med finansiella instrument.
Den grundläggande principen om att handel med fondpapper skall be-
drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upp-
83
rätthålls bör utvidgas till att omfatta samtliga finansiella instrument som Prop. 1990/91: 142
är föremål för handel på värdepappersmarknaden. Bestämmelsen om han-
del i 2 § värdepappersmarknadslagen bör med denna utvidgning överföras
till den nya lagen. Därmed kommer den grundsyn som bestämmelsen ger
uttryck för att sätta sin prägel på hela värdepappersmarknaden. Jag kan
inte se några skäl att i detta sammanhang särbehandla penning- och
obligationsmarknaden. Däremot bör det i andra frågor tas hänsyn till de
skillnader som finns mellan aktiemarknaden och penning- och obligations-
marknaden. Uttrycket handel på värdepappersmarknaden utvecklas i av-
snitt 5.2. I det avsnittet behandlas också närmare begreppen finansiella
instrument, fondpapper, optioner och terminer.
Handeln med finansiella instrument skall alltså bedrivas så att allmän-
hetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas
kaptialinsatser inte otillbörligen äventyras. Med hänsyn härtill och till
värdepappersmarknadens betydelse för samhällsekonomin bör det allmän-
na ha en möjlighet att ingripa mot en från dessa utgångspunkter olämplig
utformning av nya finansiella instrument. Hur detta bör ske utvecklas
närmare i avsnitt 5.3.
Av de olika typer av finansiella instrument som har introducerats under
senare tid är det s. k. standardiserade optioner och terminer som har rönt
störst allmänt intresse. Handeln med sådana optioner och terminer sker på
särskilda marknadsplatser. Såsom tidigare nämnts sker denna handel i
Sverige för närvarande endast hos OM som står under bankinspektionens
tillsyn. Vid sidan av handeln hos OM förekommer en betydande termins-
handel på penning- och obligationsmarknaden. Med hänsyn till den bety-
delse och omfattning handeln med optioner och terminer har fått och
dessa instruments speciella egenskaper framstår det som angeläget att i lag
ange de grundläggande bestämmelserna för handeln med dem. Avsnitt 5.4
behandlar den föreslagna regleringen av handeln med optioner och termi-
ner.
Regler som rör förfogande över fondpapper finns för närvarande i skilda
lagar. Förfoganden över fondpapper som pantsatts m. m. regleras i lagen
(1979:750) om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper (förfogan-
delagen). Enligt 23 § fondkommissionslagen får inte fondkommissionsbo-
lag för egen räkning sälja fondpapper som bolaget mottagit som lån (blank-
ning) eller medverka vid blankning för annans räkning. Jag föreslår i
avsnitt 5.5 att denna bestämmelse upphävs och att det i stället införs
enhetliga regler for alla slag av förfogande över annans finansiella instru-
ment. Det bör lämpligen ske genom en modernisering av förfogandelagens
regler. För att göra värdepappersmarknadens regler mer överskådliga bör
bestämmelserna om förfoganden över fondpapper som tillhör annan över-
föras till den nya handelslagen.
84
Mitt förslag: I lagen definieras vissa viktigare begrepp på värdepap-
persmarknaden. Termen finansiella instrument används som sam-
lingsbeteckning för alla instrument som förekommer på värdepap-
persmarknaden. Definitionen av begreppet fondpapper modernise-
ras. Någon avgränsning i lag mellan standardiserade och icke stan-
dardiserade optioner och terminer bör inte ske.
Kommitténs förslag: Definitionerna av finansiella instrument och fond-
papper överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén föreslår
mer detaljerade definitioner av optioner och terminer i syfte att fånga in
alla typer av sådana instrument.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar kommitténs förslag till
definitioner utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Med värdepapper avses en handling som tillför-
säkrar innehavaren en viss rättighet som vanligen kan omvandlas i pengar.
Till värdepapper räknas traditionellt aktier, obligationer, förlagsbevis,
värdepappersfondsandelar, växlar, checkar och vissa andra skuldebrev. En
värdepappersmarknad kan språkligt beskrivas som avsättningsområde för
värdepapper, dvs. där värdepapper bjuds ut och omsätts. Värdepappers-
marknadsutredningen beskrev i sitt betänkande (SOU 1984:2) värdepap-
persmarknaden som den sammanfattande benämningen på primär- och
andrahandsmarknaderna för aktier och andra delägarrätter samt räntebä-
rande obligationer. Utvecklingen på detta område har som framgår av
avsnitt 2 emellertid gått mycket snabbt. Vissa värdepapper är i dag inte
längre ett papper i ordets bemärkelse. Handlingen som bärare av rättighe-
ten har i stor omfattning ersatts av en registrering i ett datasystem. Mark-
naden har blivit alltmer internationaliserad. Vidare har ett stort antal nya
finansiella instrument introducerats i Sverige och utomlands.
Enligt 2 § 1 insiderlagen förstås med handel på värdepappersmarknaden
i den lagen handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller
genom mellanhand som yrkesmässigt bedriver handel med fondpapper.
Om tolkningen av begreppet sades i förarbetena (prop. 1990/91:42 s. 50)
följande. ”Med uttrycket handel på värdepappersmarknaden avser jag all
den handel som sker på en organiserad marknadsplats, t. ex. avslut på
Stockholms fondbörs eller avtal om köp och försäljning som görs upp på
telefon på penningmarknaden. Till sådan handel hör också köp eller för-
säljning genom en mellanhand som yrkesmässigt tillhandahåller dessa
tjänster, för närvarande främst fondkommissionärer. Insiderreglerna bör
gälla inte bara då kommissionären handlar i kommission, utan även när
han handlar mot eget lager. Insiderlagen bör vara tillämplig på alla affarer
där en part saknar anledning att ta reda på vem som är motpart och på
affärer som avslutas vad gäller bl. a. likvid och leverans på för marknaden i
fråga sedvanligt sätt. Affärer som sker mellan parter som är kända för
varandra och som föregås av mer eller mindre omfattande förhandlingar
85
och upprättande av skriftliga avtal, faller utanför lagens tillämpningsområ-
de.”
Som framhållits i avsnitt 4.5 är nu aktuell lagstiftning motiverad utifrån
kravet på en väl fungerande värdepappersmarknad. Handeln på denna
marknad skall ha allmänhetens förtroende. Den nu föreslagna lagen bör,
liksom insiderlagen, främst ta sikte på den verksamhet som bedrivs på
marknadsplatser och genom auktoriserade mellanhänder, medan värde-
pappersafTärer som sker direkt mellan två parter i huvudsak regleras av
annan lagstiftning, bl. a. avtalslagen.
I en lag av insiderlagens typ där det gäller att ställa upp regler för vad
som är straffbart ställs stora krav på en exakt avgränsning av tillämpnings-
området. I insiderlagen begränsas det straffbara området bl. a. genom
avgränsningen till de fondpapper och därmed likställda finansiella instru-
ment som räknas upp i lagen (se prop. 1990/91:42 s. 78).
Samma krav på exakt avgränsning behöver inte ställas på en handelslag.
Den bör enligt min mening tvärtom få en relativt vid omfattning och
reglera handel med olika typer av finansiella instrument, även sådana
instrument som i dag inte är kända. Bankinspektionen bör ha en möjlighet
att ingripa mot handel med finansiella instrument på värdepappersmark-
naden som inte tillgodoser kravet på att allmänhetens förtroende för
marknaden skall upprättshållas. För bedömningen av huruvida handel
med ett visst finansiellt instrument överensstämmer med detta krav bör en
prövning omfatta, förutom själva instrumentet, även vissa moment i han-
deln såsom t.ex.
— vilken information som ges till marknaden om instrumentet,
— hur information lämnas om köp- och säljkurser samt omsättning, exem-
pelvis i datoriserade system,
— hur matchning sker av anbud att köpa och sälja,
— hur clearingen av gjorda affärer är anordnad,
— hur system för hantering av likvid och leverans är organiserade.
Enligt min mening utgör begreppet finansiella instrument en lämplig sam-
lingbeteckning för de instrument som förekommer på värdepappersmark-
naden. Termen finansiella instrument har också tidigare i lagstiftningen
utnyttjats som samlingsbeteckning (jfr bl.a. 27 § lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt). En definition av finansiella instrument i den nu
föreslagna lagstiftningen bör kunna främja ett enhetligt språkbruk.
Med finansiella instrument avser jag fondpapper och andra rättigheter
eller förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden. De fi-
nansiella instrument som inte är fondpapper kännetecknas av att rättighe-
ten eller förpliktelsen riktar sig mot någon annan än den som traditionellt
är att anse som emittent av fondpapper på värdepappersmarknaden. Ett
exempel på en annan rättighet eller förpliktelse är en köpoption avseende
aktier. Den som förvärvat en sådan option har en rätt men ej skyldighet att
köpa de aktier optionen avser. För utfärdaren innebär optionen en förplik-
Prop. 1990/91: 142
86
telse att på anfordran sälja dessa aktier. Rättigheten riktar sig mot inneha- Prop. 1990/91: 142
varen av aktierna, inte emittenten.
Fondpapper definieras i ett flertal lagar, bl. a. värdepappersmarknads-
lagen, som aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbe-
vis och liknande skuldebrev avsett for allmän omsättning samt andel i
värdepappersfond. Jag delar kommitténs bedömning, att det inte är me-
ningsfullt att räkna upp alla förekommande finansiella instrument som är
att anse som fondpapper. Nya instrument introduceras ständigt och en
sådan uppräkning skulle därför riskera att snabbt bli föråldrad.
Kännetecken för ett fondpapper är att det ges ut av ett bolag eller annan
för kapitalanskaffning och att det kan bli föremål för exempelvis en inregi-
strering vid en börs. Emittenten av ett fondpapper åläggs vanligtvis av
statsmakterna enligt lag eller börsen enligt avtal att iaktta vissa skyldighe-
ter. Både i Sverige och utomlands Ställs krav på emittenten av ett fondpap-
per som är eller skall bli börsregistrerat. Ett annat kännetecken för ett
fondpapper är att instrumentet ges ut i bestämt antal (delägarrätter) eller
avser ett bestämt totalbelopp (fordringsrätter) och är avsett för allmän
omsättning. Enligt min mening är ett instrument avsett för allmän omsätt-
ning om det är konstruerat på ett sådant sätt att det enkelt och smidigt kan
överlåtas på värdepappersmarknaden. Ett exempel på ett sådant instru-
ment är löpande skuldbrev. Instrumentet bör således för varje behörig
innehavare medföra en självständig, av föregående innehavares förhållan-
de oberoende rätt att göra handlingen gällande (se Walin, Lagen om
skuldebrev, 1977 s. 87 f.).
Aktier är enligt 3 kap. 6 § aktiebolagslagen i väsentliga stycken jämställ-
da med löpande skuldebrev. Förlagsandelsbevis i ekonomiska föreningar
kan vara ställda till viss man eller till t. ex. innehavaren (se 5 kap. 4 och
5 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar). Enligt 2 kap. 2 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag får en bolagsman inte utan
de andra bolagsmännens samtycke sätta annan i sitt ställe. På senare år har
det förekommit att kommanditbolagsandelar blivit föremål för handel
bland allmänheten. Emellertid gäller den nämnda regeln i handelsbolags-
lagen också för kommanditdelägare (se prop. 1979/80:143 s. 138). Med
hänsyn till att en överlåtelse av en andel kräver samtycke från övriga
delägare bör dessa andelar som huvudregel inte anses vara avsedda för
allmän omsättning. Bestämmelsen i handelsbolagslagen är dock dispositiv,
dvs. bolagsmännen kan träffa avtal om att samtycke inte erfordras.
Ett enkelt skuldebrev är i princip inte avsett för allmän omsättning på
exempelvis en börs eller genom mellanhand vilket framgår av reglerna i 3
kap. lagen (1936:81) om skuldbrev. Av bl. a. praktiska skäl har emellertid
begreppet ”liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning” ansetts
omfatta förutom statsskuldväxlar och olika slags certifikat även marknads-
bevis (jfr bl.a. prop. 1989/90:153 s. 62 — 63, prop. 1990/91:42 s. 77).
Dessa bevis utges av finansbolag. Marknadsbevisen är enkla skuldbrev och
således i princip inte lämpade för allmän omsättning. Trots detta har det
87
under de senaste åren förekommit en relativt omfattande handel med Prop. 1990/91: 142
marknadsbevis på penningmarknaden. Denna handel har bedrivits under
likartade villkor som för certifikat.
Enligt aktiekontolagen och förslaget till lag om penningmarknadskonton
skall de kontobaserade systemen omfatta ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning. De kontobaserade systemen omfattar bl. a.
obligationer, statsskuldväxlar, bankcertifikat och förlagslån (jfr prop.
1988/89:152 s. 76 - 77, s. 124 och prop. 1990/91:106 s. 31 och 48).
En alltmer internationaliserad värdepappersmarknad medför ökade
krav på sådana instrument som handlas på marknadsplatserna att dessa
enkelt och smidigt skall kunna omsättas. De nya kontobaserade systemen
innebär också krav på instrumentens omsättningsbarhet. Delägarrätter
och fordringsrätter som inte är konstruerade för allmän omsättning passar
inte för handel på en börs eller annan reglerad marknadsplats och bör av
den anledningen inte kunna bli föremål för inregistrering vid t. ex. en börs.
Sådana instrument bör därför i fortsättningen inte omfattas av fondpap-
persbegreppet. ,
I den nya lagen bör tas in definitioner av begreppen option och termin. En
option är en rätt för optionsinnehavararen att i framtiden få köpa eller
sälja tillgångar eller få ett belopp som räknas ut på grundval av ändringar i
ett kursindex eller liknande. För den andra parten (optionsutfårdaren)
innebär optionen en förpliktelse att på anfordran köpa eller sälja den
tillgång optionen avser eller erlägga betalning. Ett terminsavtal innehåller i
princip en skyldighet för både köpare och säljare att fullgöra sina åtagan-
den enligt avtalet vid en överenskommen framtida tidpunkt. En termin
skiljer sig från en option genom att innehavaren av en option har rätt men
inte skyldighet att begära att avtalet fullföjs. En ytterligare skillnad är att
en termin vanligtvis inte ger upphov till någon penningtransaktion mellan
parterna när avtalet ingås medan den som förvärvar en option i de flesta
fall måste erlägga en premie.
Vid köp och försäljningar på aktiemarknaden och penningmarknaden
skall i princip leverans och likvid av instrumentet ske omedelbart (avista-
handel). Rent faktiskt sker emellertid fullgörandet vid denna handel först
ett antal dagar efter avslut. De tekniska systemen för leverans, t. ex. VP-
systemet, medger för närvarande inte likvid och leverans på avslutsdagen.
Målet vid avistahandel är emellertid att korta tiden mellan avslut och
likvid/leverans i syfte att minimera motpartsrisker och exponering mot
marknaden vid värdepapperstransaktioner. Skillnaden mellan avistahan-
deln och handel på termin är således att avsikten med en terminsaffär är
att leverans skall ske vid en framtida tidpunkt medan avistahandeln syftar
till att affären skall fullgöras i så nära anslutning till avslutet som möjligt.
Optioner och terminer förekommer i skilda sammanhang. Såväl två
privatpersoner som två stora aktörer, t. ex. två börsbolag, kan avtala om en
option för den ena parten beträffande den andra partens fondpapper.
Optioner och terminer kan avse tillgångar av olika slag, från fondpapper
88
till råvaror. En option eller termin kan utgöra hela avtalet eller vara en
smärre del av ett omfattande avtal mellan två parter.
Kommittén föreslår att en gränsdragning görs mellan standardiserade
och icke standardiserade optioner och terminer. En standardisering inne-
bär att villkoren för optionerna och terminerna görs enhetliga. Vanligen är
det den börs eller clearingorganisation som administrerar handeln som
anger de standardiserade villkoren. Såvitt gäller optioner avser standardi-
seringen oftast den tillgång som optionen gäller för och mängden därav,
lösenpriset samt avtalets giltighetstid (löptid). Dessutom anges om det är
fråga om en köp- eller säljoption. Det enda parterna normalt fritt avtalar
om är priset (premien). När det gäller terminer avser standardiseringen
vanligtvis den tillgång som omfattas och mängden därav samt kontraktets
giltighetstid. Det parterna fritt kan avtala om är priset och huruvida
leverans skall ske eller ej.
Standardisera innebär att likrikta eller bestämma en normaltyp. Inom
handeln med optioner och terminer förekommer olika grader av standar-
disering. Avtal mellan två parter kan vara standardiserade i den meningen
att ena parten tillhandahåller ett standardkontrakt. Terminskontrakten på
penning- och obligationsmarknaden avseende statsskuldväxlar och riksob-
ligationer är standardiserade såvitt avser den underliggande tillgången och
har fasta likviddagar. Kontraktsbeloppen är emellertid inte fasta utan är
en avtalsfråga mellan parterna. Handeln styrs i vissa fall av standardkon-
trakt och i övrigt av handelsbruk och sedvänja. I viss mån kan sägas att
parterna i dessa fall själva utformar villkoren för optionen eller terminen.
Till skillnad mot vad som gäller i handeln hos OM är parterna kända för
varandra på penning- och obligationsmarknaden.
De skyddsintressen som föreligger vid avtal och handel direkt mellan två
parter bör, i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 4.4 tillgodoses genom
annan lagstiftning. Med hänsyn härtill och till syftet med nu aktuell regle-
ring på värdepappersmarknaden bör lagbestämmelserna för handel med
optioner och terminer endast avse sådana optioner och terminer som
handlas på en reglerad marknadsplats eller blir föremål för clearingverk-
samhet. För en sådan lagstiftning erfordras inte någon gränsdragning
mellan standardiserade och icke standardiserade optioner eller terminer.
För den nu aktuella lagstiftningen är det inte heller erforderligt att i en
definition söka fånga in alla typer av optioner resp, terminer. Som kom-
mittén i annat sammanhang anfört introduceras ständigt nya instrument
och en sådan definition riskerar därför att snabbt bli föråldrad.
Mitt förslag: Någon förhandsgranskning av nya finansiella instru-
ment skall inte ske. Bankinspektionen bör i efterhand granska nya
finansiella instrument som introduceras på värdepappersmarkna-
den.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Prop. 1990/91: 142
89
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar Prop. 1990/91:142
det utan erinran. Kammarrätten i Stockholm anser dock att att frågan om
en bindande förhandsgranskning bör övervägas ytterligare.
Skälen för mitt förslag: Både i Sverige och internationellt har en om-
svängning skett till att näringslivets upplåning i större omfattning sker via
marknadsnoterade fondpapper i stället för direkt hos bank eller annat
kreditinstitut. En rad nya finansiella instrument har introducerats och fått
stor utbredning. I Sverige tänker jag främst på utvecklingen av nya instru-
ment på penning- och obligationsmarknaden men även på handeln med
standardiserade optioner och terminer. Internationellt finns en rad finan-
siella instrument som ännu inte förekommmer i någon större omfattning i
Sverige. Nämnas kan handel med optioner på termin och icke standardise-
rade instrument som ”skräddarsys” for den individuella kundens behov
med större valfrihet i fråga om lösenpris, löptid och underliggande fond-
papper. Handel förekommer såväl internationellt som i Sverige med s. k.
syntetiska fondpapper. Med detta avses antingen kombinationer av befint-
liga fondpapper eller av derivatinstrument som är konstruerade för att
uppvisa vissa egenskaper.
Det är inte möjligt att skapa lagregler som uttömmande definierar även
framtida nyskapelser på detta område. Som framhölls i avsnitt 4.5 bör
reglerna på värdepappersmarknaden utformas så att de skapar utrymme
och legala ramar för nytillkommande former av värdepappershandel. För
allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden är det väsentligt att
nya instrument inte på ett otillbörligt sätt äventyrar kapitalinsatser och att
instrumenten är tekniskt fullgoda.
Med hänsyn till värdepappersmarknadens betydelse för samhällsekono-
mins funktion bör det allmänna ha möjlighet att påverka utformningen av
nya finansiella instrument. Därmed skulle förutsättningar för trygghet och
likformighet i handeln med sådana instrument jämfört med handeln med
traditionella fondpapper kunna skapas. När det gäller den verksamhet som
administreras av OM har bankinspektionen redan en sådan roll.
Hur skall då prövningen av nya finansiella instrument gå till?
Optionsutredningen har föreslagit att börsverksamhet och clearingverk-
samhet med optioner och terminer inte skall få påbörjas förrän villkoren
för handeln har blivit godkända. Kommittén har diskuterat en sådan
ordning men har funnit den vara förenad med svaghet genom att den kan
leda till att nya finansiella instrument inte kommer att introduceras på
börserna. Dessutom torde det enligt kommittén vara svårt att på något
objektivt sätt fastställa att handel i det nya instrumentet kommer att bli
”skadlig”. Detta kan i stället komma att visa sig i efterhand. Många av de
nya finansiella instrument som förekommer på internationella värdepap-
persmarknader och som är eller kan komma att introduceras i Sverige är
dessutom inte alls riktade till allmänheten. Jag anser således i likhet med
kommittén att det inte kan anses föreligga behov av att införa en så
ingripande åtgärd som förhandsprövning av nya finansiella instrument på
värdepappersmarknaden. Tillsynsverksamheten vad gäller nya finansiella
instrument bör såldes ligga på efterhandskontroll med en möjlighet att
förbjuda fortsatt handel. 90
Som framhållits i avsnitt 5.1 skall all handel med finansiella instrument Prop. 1990/91: 142
bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upp-
rätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. Denna
grundsyn bör gälla alla nya finansiella instrument på värdepappersmark-
naden. Med hänsyn till exempelvis risken för kringgående bör en sådan
regel inte heller begränsas till att gälla enbart aktörer som står under
bankinspektionens tillsyn. Jag föreslår därför att bankinspektionen får vid
vite förbjuda alla som deltar i handel med finansiella instrument av visst
slag att upphöra med det, om denna handel strider mot de grundläggande
kraven för handel på värdepappersmarknaden.
Uppgiften att övervaka utvecklingen på detta område bör alltså läggas
på bankinspektionen. Givetvis står det fritt för den som önskar introduce-
ra ett nytt finansiellt instrument att efterhöra bankinspektionens synpunk-
ter på utformningen av det nya instrumentet. Kammarrätten i Stockholm
har i sitt remissvar anfört att möjligheten att lämna bindande förhandsbe-
sked bör övervägas, främst mot bakgrund av att det redan i dag ofta
förekommer en skattemässig granskning av nya instrument. Som jag nyss
anfört är det emellertid förenat med stora svårigheter att i förväg bedöma
om handel med ett visst instrument kan få skadliga effekter. Detta sam-
manhänger bl. a. med att eventuella skadliga effekter kanske inte beror på
konstruktionen av instrumentet som sådant utan på hur instrumentet
utnyttjas ? ofta i kombination med andra åtgärder. Det skulle alltså kunna
vara förenat med påtagliga svårigheter att bestämma räckvidden av ett
förhandsbesked rörande ett visst instrument. Jag är därför inte beredd att
förorda en sådan ordning.
Mitt förslag: I lagen ges grundläggande bestämmelser för handel
med optioner och terminer på värdepappersmarknaden. Lagstift-
ningen tar sikte på sådana optioner och terminer som är föremål för
handel på en reglerad marknad eller för clearingverksamhet. Regler-
na bör gälla alla optioner och terminer, oavsett standardiserings-
grad, om dessa blir föremål för handel på en reglerad marknad eller
för clearingverksamhet.
Kommitténs förslag: Huvudreglerna för handeln i kommitténs förslag är
desamma som i mitt förslag. Kommittén föreslår emellertid mer detaljera-
de regler och delvis olika regler för standardiserade och icke standardisera-
de optioner och terminer.
Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erin-
ran av remissinstanserna.
Skälen för mitt förslag: Options- och terminsmarknaden erbjuder möj-
lighet för investerarna att omfördela de risker som sammanhänger med ett
innehav av bl. a. aktier och räntebärande värdepapper. En investerare kan
91
i vissa fall öka avkastningen på innehavet genom att göra placeringar i Prop. 1990/91: 142
t. ex. aktie- eller indexoptioner. Enligt flera gjorda undersökningar ökar
förekomsten av options- och terminshandel likviditeten i marknaden och
prisfluktuationen för de underliggande fondpapperen minskar. Handeln
på derivatmarknaden har inte heller visat sig medföra några negativa
konsekvenser for handeln i underliggande tillgångar eller for företagens
och andra organisationers möjlighet att anskaffa kapital. De professionella
kapitalplacerarnas stora aktivitet på denna marknad pekar också på att
instrumenten utgör ett väsentligt hjälpmedel för en effektiv kapitalförvalt-
ning. Options- och terminshandeln fyller således flera funktioner på en
fungerande värdepappersmarknad och kan sägas komplettera den övriga
värdepappersmarknaden.
Handel med optioner och terminer bör bedrivas i enlighet med den
grundläggande principen for värdepappersmarknaden, nämligen så att
allmänhetens förtroende for värdepappersmarknaden upprätthålls och en-
skildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. De regler i den handels-
lag jag föreslår, som skall gälla för finansiella instrument i allmänhet, bör
alltså gälla även för optioner och terminer. När sådana instrument handlas
genom en auktoriserad mellanhand kommer vidare reglerna i den lag om
värdepappersrörelse som jag föreslår att gälla för mellanhandens agerande.
Härutöver bör i handelslagen tas in vissa särskilda bestämmelser om
optioner och terminer som blir föremål för handel på en reglerad marknad
eller föremål för clearing. Det är nämligen i dessa situationer som det är
viktigast att allmänheten kan ha förtroende för handeln.
För att främja en tillförlitlig kurssättning på optioner och terminer och
motverka möjligheterna till kursmanipulation bör det i handelslagen stäl-
las vissa krav på den tillgång som dessa instrument avser. Mot bakgrund
av de risker som trots allt finns vid options- och terminshandeln föreligger
skäl att i handelslagen ange riktlinjerna för säkerhetskraven inom denna
handel (se avsnitt 5.4.2).
Kommittén har föreslagit regler om säkerhet även för vissa icke standar-
diserade optioner och terminer som inte blir föremål för börs- eller clear-
ingverksamhet. Därvid avser kommittén sådana optioner och terminer där
parterna inte har träffat avtal om att säkerhet inte skall ställas. 1 dessa fall
skulle dessutom en innehavare av en option och köparen eller säljaren av
en termin kunna säga upp avtalet till omedelbart upphörande om motpar-
ten inte ställde säkerhet. Vid upprättandet av sitt förslag synes kommittén
främst ha haft terminshandeln på penning- och obligationsmarknaden i
åtanke.
Avtal som innehåller en icke standardiserad option eller termin kan
emellertid, såsom nämnts i avsnitt 5.2, förekomma i många olika samman-
hang. En generell lagstiftning om icke standardiserade optioner och termi-
ner skulle träffa alla avtal mellan exempelvis privatpersoner om avtalet
innehåller en option eller termin. Ett sådant avtal föregås vanligen av
förhandlingar mellan parterna och det är parterna själva som ställer upp
villkoren och avslutar affären. Såsom jag tidigare anfört bör de skyddsin-
tressen som då uppträder i första hand tillgodoses genom annan lagstift-
ning än den som nu är aktuell för värdepappersmarknaden. Varken i
92
betänkandet eller i remissyttrandena har det framkommit något skäl eller
missförhållande som kan utgöra grund för att reglera parternas handlande
i nu diskuterat hänseende. Det finns således, som jag ser det, för närvaran-
de inte någon grund för att reglera dessa avtal.
Handeln på penning- och obligationsmarknaden sker för närvarande
utan medverkan av clearingorganisation. Avtalen ingås direkt mellan ex-
empelvis kund och bank. I enlighet med det tidigare anförda bör parterna
även vid denna handel själva råda över frågan om säkerhet skall ställas
eller ej.
Som tidigare nämnts har regeringen till riksdagen lämnat en proposition
om ett kontobaserat penningmarknadssystem. Enligt propositionen skall
PMC administrera ett kontobaserat system för hantering av vissa skuldför-
bindelser avsedda for allmän omsättning. Systemet omfattar främst s. k.
avistaaffärer men i framtiden skall även terminsaffärer kunna hanteras
inom systemet. Vid handel med derivatprodukter på penning- och obliga-
tionsmarknaden är avsikten att PMC längre fram skall åta sig ett clearing-
ansvar som innebär att PMC inträder som part i affärerna. Som förutsätt-
ning för clearingen av en sådan affär avses gälla att säkerhet ställs inte bara
vid själva registreringen (initial säkerhet) utan också att PMCs motpart
ställer kompletterande säkerhet (marginalsäkerhet) under kontraktets löp-
tid, om panten nedgår i värde till följd av förändringar i ränteläget.
Avsikten är att PMC skall kunna tillförsäkra sig panträtt i registrerade
skuldförbindelser vid options- och terminsaffärer. I propositionens lagför-
slag har intagits en regel med sikte på sådana avtalsbaserade panträtter (5
kap. 2 § andra stycket). Några lagbestämmelser om PMCs clearingförfa-
rande föreslås inte med hänsyn till clearingförfarandets utpräglade teknis-
ka karaktär. I stället skall reglerna för clearingen följa av avtal mellan
intressenterna (jfr prop. 1990/91:106 s. 39, 48 och 61 och Ds Fi 1990:26
Lagreglering angående penningmarknadscentralen s. 22, 28 — 29 och 54).
Den derivathandel som blir föremål för clearingverksamhet i PMC-syste-
met kommer att omfattas av den reglering jag nu föreslår.
Prop. 1990/91: 142
Mitt förslag: Vid options- och terminshandel som blir föremål för
clearingverksamhet skall betryggande säkerhet finnas. Clearingorga-
nisationen skall se till att säkerhet ställs och att sådan säkerhet
vidmakthålls under optionens eller terminens löptid. Det överlåts
på aktörerna att i sina avtalsvillkor för handeln precisera säkerhets-
kraven.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att skyldigheten att ställa sä-
kerhet skall åvila den som utfärdar en option eller ingår ett terminsavtal. I
kommitténs förslag anges även vid vilken tidpunkt säkerhet senast skall
vara ställd.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar kommitténs förslag utan
erinran. 93
Skälen for mitt förslag: I den verksamhet som administreras av OM
finns detaljerade bestämmelser om de krav på säkerheter som ställs i
handeln. Dessa bestämmelser föreskriver att utfärdare av en option eller
köpare eller säljare av ett terminskontrakt är skyldig att ställa säkerhet för
sitt åtagande. Motsvarande regler finns inom derivathandeln utomlands.
För varje kund finns vanligtvis ett konto hos clearingorganisationen där
kundens innehav av derivatinstrument är registrerade och där säkerhets-
kravet framgår, s. k. kundkonto. Säkerhetshanteringen kan ha varierande
utformning. Säkerhet kan ställas av slutkunden direkt gentemot clearing-
en. Slutkunden kan också ställa säkerhet gentemot den clearingmedlem
som företräder kunden och som i sin tur ställer säkerhet gentemot clearing-
en. Beräkningen av säkerheter sker i Sverige på kundnivå, dvs. clearingens
kontosystem är baserat på slutkund. 11, ex. USA beräknas i stället säkerhe-
ten på clearingmedlemsnivå. Det innebär att clearingmedlemmen ställer
säkerhet för det nettobelopp som summan av alla slutkunders säkerhetsbe-
hov utvisar.
Både i Sverige och internationellt används den s. k. marginalsäkerhets-
metoden för att beräkna hur stor säkerhet som behövs. Metoden kan
översiktligt beskrivas enligt följande. Storleken av en optionsutfärdares
åtagande eller.en köpares eller en säljares åtagande enligt ett terminskon-
trakt varierar under avtalets löptid. Orsaken härtill är främst att värdet på
den underliggande tillgångens värde varierar över tiden, vilket återverkar
på options- och terminskontraktets värde. Det går att dag för dag räkna ut
hur stor den ackumulerade vinsten eller förlusten är för varje kontrakt. De
säkerheter som skall ställas måste till att börja med täcka den ackumulera-
de förlusten. För att skapa en tidsfrist för clearingen att hinna reagera då
säkerhetsbeloppet inte uppgår till föreskriven nivå krävs även säkerhet för
den sannolika kursförändringsrisken för nästa eller några följande dagar.
Om säkerhetskravet sätts för högt leder det till att resurser onödigtvis
dras från marknaden vilket leder till en lägre likviditet. Sätts kravet å
andra sidan för lågt uppstår i förlängningen risk för att t. ex. en clearingor-
ganisation inte klarar av sitt garantiåtagande. Utgångspunkten bör vara att
kravet på säkerhet sätts så högt att det är tillräckligt för att kundens konto
skall kunna avslutas eller neutraliseras utan att ytterligare medel behöver
tillskjutas. Samtidigt bör kraven på säkerhet kunna variera från tid till
annan beroende på hur kurserna på tillgången som optionen eller terminen
avser rör sig. Säkerhetsnivån skall således kunna förändras vid ändrat
marknadsläge och systemet kännetecknas av flexibilitet.
Säkerhetsnivån bör dock aldrig underskrida en viss lägsta nivå. Den
grundnivån bör vara så väl tilltagen att den säkerställer även relativt
kraftiga och snabba kurssvängningar i systemet. Innebörden härav är att
det alltid måste finnas ett viss mått av översäkerhet i systemet. Föränd-
ringar av kursen i den tillgång optionen avser varierar beroende på vilken
typ av tillgång det är fråga om. Det är därför varken lämpligt eller möjligt
att i lag ange hur stor säkerheten bör vara. I stället bör det åligga clearing-
organisationen att utifrån nu angivna riktlinjer utforma lämpliga säker-
hetssystem för handeln. Det får sedan ankomma på bankinspektionen att i
Prop. 1990/91: 142
94
sin tillsyn följa utvecklingen och se till att säkerheten i systemet uppfyller Prop. 1990/91: 142
rimliga krav.
Beräkningen av säkerheter sker i Sverige på kundnivå. Större aktörer
kan på olika konton dels ha positioner som inte kräver säkerhet, dvs. visar
ett överskott, dels sådana som gör det, dvs. visar ett underskott. Något
hinder mot att vid beräkningen av säkerhetsbehovet göra en samlad säker-
hetsbedömning av en kunds positioner, dvs. balansera över- och under-
skott, på kundens olika konton bör inte ställas upp. Inte heller bör hinder
ställas upp mot s.k. crossclearing, dvs. att olika instrument, t. ex. optioner
och terminer avseende samma underliggande tillgång är föremål för ge-
mensam riskvärdering med hänsyn till tänkbara värdeförändringar i den
underliggande tillgången och instrumenten själva. Denna metod att beräk-
na säkerhetsbehovet är vanligt förekommande i internationella samman-
hang.
Något hinder i lag bör inte heller uppställas mot beräkning av säkerheter
på clearingmedlemsnivå såsom sker t. ex. i USA. Det väsentliga är att det
säkerhetssystem som tillämpas uppfyller kravet på att det skall föreligga
betryggande säkerhet för gjorda åtaganden.
En clearingorganisations viktigaste uppgift är att trygga att alla avtal
som registreras kan uppfyllas. Det är clearingorganisationen som utformar
säkerhetssystemet och även kontinuerligt bevakar säkerhetssystemets
funktion vid handeln. Att systemet utformas så att det blir betryggande är
något som en clearingorganisation av självbevarelsedrift har ett stort eget
intresse av att se till. Vad nu anförts om en clearingorganisations ställning
talar starkt för att en sådan organisation även enligt lag bör ha ansvaret för
säkerhetskraven inom denna handel. Jag föreslår därför att det av lagtex-
ten skall framgå att det åligger en clearingorganisation att se till att erfor-
derliga säkerheter ställs.
I en marknad där konkurrens råder går det inte att bortse från risken för
att det tummas på säkerhetskrav och andra skyddsregler. Av vad som sagts
tidigare framgår att det inte i lag går att konkret fastställa miniminivån för
säkerheter. En sådan lagregel skulle bli alldeles för komplicerad. Bankin-
spektionen har här en viktig roll att spela. Inspektionen bör övervaka att
de säkerhetskrav som tillämpas på marknaden inte används som ett kon-
kurrensmedel och att uppställda krav är rimliga. Inspektionen bör ha en
möjlighet att påverka kraven på säkerhet. Detta kan tillgodoses genom att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får
rätt att meddela föreskrifter om säkerhetskravens utformning.
Mitt förslag: Alla aktörer skall ställa säkerhet. Endast om det är
uppenbart att säkerhet inte erfordras bör kravet på säkerhet kunna
efterges.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag från-
95
sett att kommittén föreslår att banker skall kunna befrias från skyldigheten
att ställa säkerhet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser, däribland
bankinspektionen, riksgäldskontoret och riksbanksfullmäktige, ifrågasätter
om undantag skall kunna medges från skyldigheten att ställa säkerhet.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anser att samma skäl föreligger
som för bankerna att befria försäkringsbolagen från att ställa säkerhet.
Skälen för mitt förslag: I affärslivet graderas kunder bl. a. efter sin
kreditvärdighet. Att bygga upp en god kreditvärdighet kan ta lång tid och
kräver uppoffringar. Kunder med olika kreditvärdighet behandlas också
olika i affärslivet. Även i lagstiftningen finns exempel på bestämmelser
som anger att kunder kan behandlas olika beroende på kreditvärdighet. En
bank kan exempelvis med stöd av 2 kap. 13 § första stycket bankrörelse-
lagen i sin kreditgivning avstå från säkerhet om den kan anses obehövlig
eller om det annars föreligger särskilda skäl. Enligt uttalande i motiven till
bestämmelsen är säkerhet obehövlig vid kreditgivning till staten, kommu-
ner eller andra säkra låntagare (prop. 1986/87:12 s. 241).
Elandel med optioner och terminer kan emellertid innefatta ett avsevärt
risktagande, vilket kan medföra att stora förluster uppstår på kort tid. De
kraftiga kursfallen hösten 1987 orsakade inom options- och terminshan-
deln stora förluster inte bara för privatpersoner utan också för bl. a. banker
och fondkommissionsbolag. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om
det är lämpligt att göra en traditionell kreditprövning i denna typ av
handel.
Deposition och pantförskrivning av tillgångar för ställande av säkerhet
medför att resurser binds. Den som slipper ställa säkerhet, s. k. nollrisk-
kund, får därmed en fördel framför andra aktörer i handeln. Förekomsten
av nollriskkunder leder således till att aktörerna på marknaden konkurre-
rar på olika villkor. Optionsutredningen ansåg mot denna bakgrund att det
inte borde finnas några undantag från kravet på säkerhet vid handeln med
standardiserade optioner och terminer. Värdepappersmarknadskommit-
tén anser dock att det bör finnas en möjlighet att undanta banker från
skyldigheten att ställa säkerhet. Ett av skälen för ett undantag till förmån
för banker är att en bank svarar för att vissa betalningsutfästelser, t. ex.
inlåning, remburser och garantier, infrias utan att de är särskilt säkerställ-
da.
Enligt de i dag gällande reglerna för handeln hos OM, kan OM medge
undantag från kravet på säkerhet för vissa kategorier av kunder. Det kan
konstateras att medvetenheten om de risker som finns i derivathandeln
har ökat och att adekvata åtgärder för att förebygga en upprepning av vad
som hände hösten 1987 har vidtagits. De kontroll- och bevakningssystem
som banker och fondkommissionsbolag byggt upp i enlighet med bankin-
spektionens allmänna råd kan i någon mån anses ersätta den varningssig-
nal som krav på säkerhet skulle innebära.
Enligt min mening är det tveksamt om det vid handeln med optioner
och terminer existerar kunder som inte är förenade med vare sig kredit-,
leverans eller annan risk. Erfarenheterna från hösten 1987 visar också att
Prop. 1990/91: 142
96
t. ex. banker och kommuner kan drabbas av betydande förluster. Därtill Prop. 1990/91: 142
kommer att säkerhetskravet får anses utgöra en betydelsefull grundregel
som ytterst syftar till att bevara det finansiella systemets stabilitet. Med
hänsyn härtill bör i princip alla aktörer ställa säkerhet.
Jag har övervägt att låta denna skyldighet gälla utan undantag. En sådan
regel skulle emellertid kunna lägga oönskade hinder för nya typer av
säkerhetssystem, exempelvis genom en försäkringslösning. Bl. a. med hän-
syn härtill framstår det inte som lämpligt att i lag införa en undantagslös
regel och således skapa ett system utan någon som helst flexibilitet. Stränga
krav bör emellertid ställas för befrielse från säkerhetskravet. Endast om
det är uppenbart att säkerhet inte erfordras bör kravet på säkerhet kunna
efterges. Dessutom bör beslut av en clearingorganisation om att efterge
säkerhetskravet helt eller delvis kräva godkännande av bankinspektionen.
Inspektionen har därigenom möjlighet att följa och kontrollera handeln.
Mitt ställningstagande: Jag är inte beredd att föreslå en lagstadgad
rätt för en clearingorganisation eller för en fondkommissionär att
omedelbart avsluta eller neutralisera ett konto för vilket säkerhets-
kraven inte blivit uppfyllda.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att det i lag införs en rätt för
såväl en clearingorganisation som en fondkommissionär att omedelbart
avsluta eller neutralisera de kundkonton för vilka säkerhetskraven inte
blivit uppfyllda. Vidare skall en clearingorganisation även i annat fall få
avveckla eller på annat sätt neutralisera eller minska risken i en kunds
options- eller terminsaffär om synnerliga skäl föreligger.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser kommenterar kom-
mitténs förslag. Bankinspektionen anser det väsentligt att det i lag slås fast
en obligatorisk skyldighet för en clearingorganisation, ett bankinstitut eller
ett fondkommissionsbolag att tvångsvis avveckla eller neutralisera ett
konto för vilket säkerhetskravet inte blivit uppfyllt.
Skälen för mitt ställningstagande: Bankinspektionen har utfärdat all-
männa råd angående handel med standardiserade optioner och aktieter-
miner (BFFS 1988:7). Däri anges att en fondkommissionär av säkerhets-
skäl bör ha rätt att tvångsvis avsluta ett kundkonto. Enligt optionsutred-
ningen var en sådan lagregel inte nödvändig eftersom det fick anses ligga i
sakens natur att, om betryggande säkerhet inte ställdes, kontot måste
avslutas. Däremot ansåg optionsutredningen att det skulle införas en lag-
stadgad skyldighet för en clearingorganisation att omedelbart avsluta eller
neutralisera de konton för vilka säkerhetskraven inte blivit uppfyllda.
Enligt kommittén är det ett väsentligt konsumentintresse att affärer på ett
konto där säkerhetskravet inte längre är uppfyllt verkligen avvecklas eller
neutraliseras snabbt om affärerna leder till allt större förluster. Skäl förelig-
ger därför enligt kommittén att införa en lagstadgad rätt för fondkommis-
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
sionär och clearingorganisation att neutralisera eller avveckla ett sådant Prop. 1990/91: 142
konto.
Som jag tidigare framhållit är det inte lämpligt att i lag exakt ange
säkerhetskraven. I lag angivet krav på att säkerheten skall vara betryggan-
de måste därför utfyllas och preciseras av aktörerna i handeln. En clearing-
organisation och en fondkommissionär måste således i sina avtalsvillkor
för handeln och avtal med kunder noggrant ange säkerhetskraven. Som
framgår av beskrivningen av säkerhetssystemens uppbyggnad är det fråga
om ett relativt detaljerat regelsystem. Därtill kommer regler om exempel-
vis vid vilken tidpunkt säkerhet resp, tilläggssäkerhet skall vara ställd och
vilka säkerheter som godtas. Att lagens regler om säkerheter måste utfyllas
av aktörerna för en tillfredställande reglering av handeln framgår också vid
en jämförelse mellan kommitténs förslag och de villkor som för närvaran-
de gäller på marknaden. Jag tänker då närmast på bankinspektionens ovan
nämnda allmänna råd och OMs bestämmelser om säkerhet.
Eftersom en kund som inte uppfyller säkerhetskraven innebär en poten-
tiell risk för förluster för en clearingorganisation och/eller en fondkommis-
sionär har dessa ett betydande eget intresse av att säkerhetskraven nog-
grant preciseras i allmänna villkor eller andra avtal. Dessutom torde det
ligga i deras intresse att reglerna är så klart utformade att tvister och
tolkningsproblem i största möjliga mån undviks. En naturlig följd av den
precisering av säkerhetskraven som måste ske av aktörerna är också att det
i avtalen och villkoren anges när en kunds konto får avvecklas på grund av
bristande säkerhet, dvs. vilka påföljder som kan komma i fråga vid ett
sådant avtalsbrott.
Det är förenat med stora svårigheter att i lag på ett adekvat och entydigt
sätt fastställa när en clearingorganisation eller en fondkommissionär skall
ha rätt att tvångsvis avveckla ett kundkonto. Risk föreligger att en sådan
lagregel blir alldeles för komplicerad. Vidare kan ifrågasättas lämpligheten
i att ge en avtalspart en lagfäst rätt att avveckla ett kundkonto som utvisar
ett negativt säkerhetssaldo när detta beräknats utifrån grunder som parter-
na själva kommit överens om. En sådan åtgärd kan få långtgående effekter
och det kan inte uteslutas att tvist kan uppkomma om hur säkerhetssaldot
beräknats eller om ställd säkerhet är fullgod. Det sagda talar för att det i
första hand bör åligga clearingorganisationen att i sina avtalsvillkor för
clearingen ange såväl säkerhetskraven som vilka påföljder som kan kom-
ma ifråga vid ett avtalsbrott.
Med en effektiv tillsyn och kontroll av att gällande villkor efterlevs och
att sanktioner vidtas mot den som bryter mot villkoren bör förutsättningar
för en säker handel kunna skapas. Med hänsyn till vad jag nu anfört
föreligger det enligt min mening inte tillräckliga skäl för att ge vissa aktörer
en lagfäst rätt att tvångsavveckla ett kundkonto.
98
Mitt ställningstagande: Jag är för närvarande inte beredd att föreslå
en regel om obligatorisk clearing.
Kommitténs föreslag: Kommittén föreslår att handeln med standardise-
rade optioner och terminer alltid skall organiseras med en clearingorgani-
sation.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erin-
ran. Bankinspektionen och PenningmarknadsCentralen PmC AB pekar i
sina remissyttranden bl. a. på att en regel om obligatorisk clearing kan leda
till att faktiska monopol tillskapas.
Skälen för mitt ställningstagande: Syftet med standardiseringen av op-
tioner och terminer är att underlätta hanteringen av dessa instrument så
att förutsättningar föreligger för en likvid options- eller terminsmarknad.
En clearing utgör sannolikt ytterligare en nödvändig förutsättning för en
mer omfattande handel med sådana instrument.
Det sagda talar för att det inte skulle vara erforderligt att i lag kräva
obligatorisk clearing. Med hänsyn härtill och till att ytterligare övervägan-
den bör göras i samband med behandlingen av kommitténs förslag till ny
börs- och clearinglag är jag inte nu beredd att föreslå en regel om obligato-
risk clearing.
Mitt förslag: Blankningsförbudet för fondkommissionärer tas bort.
En enhetlig reglering bör ske av alla slag av förfoganden över finan-
siella instrument som tillhör annan. Bestämmelserna bör gälla före-
tag som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektions
tillsyn. Någon reglering i lag av s. k. oäkta blankning föreslås inte.
Något krav på leveranskapacitet inom options- och terminshandeln
uppställs inte.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att avtal om lån av fondpapper
för blankning skall slutas skriftligen i särskild för ändamålet upprättad
handling. Formulär för avtalet fastställs av bankinspektionen. Denna regel
bör gälla alla näringsidkare. Blankning får endast ske av fondpapper som
bankinspektionen godkänt. Kommittén föreslår även ett förbud mot s. k.
oäkta blankning med undantag för viss korttidsblankning
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanserna tillstyrker förslagen eller
lämnar dem utan erinran. LO motsätter sig att blankningsförbudet tas
bort. Riksbanksfullmäktige anser att handeln med räntebärande värdepap-
per är av den karaktären att generell möjlighet till blankning bör ges, i
synnerhet för stats- och bostadspapper. Bankinspektionen föreslår bestäm-
melser som ger inspektionen rätt att föreskriva krav på leveranskapacitet i
de fall blankning av det underliggande fondpapperet inte är tillåtet och rätt
Prop. 1990/91:142
99
att återta ett tidigare givet godkännande av ett fondpapper för blankning. Prop. 1990/91: 142
Riksskatteverket understryker vikten av att de skattemässiga konsekvenser-
na utreds innan blankning tillåts. Bankorganisationerna och Svenska
Fondhandlareföreningen samt Invik & Co AB anser att det är tillräckligt
med kravet på skriftligt avtal och att det inte behövs något obligatoriskt
formulär upprättat av bankinspektionen. Invik & Co AB föreslår dessutom
att kravet på skriftligt avtal bör upprätthållas för alla slag av aktielån.
Blankningsförbudet
I 23 § andra stycket fondkommissionslagen finns förbud för ett fondkom-
missionsbolag att för egen räkning sälja fondpapper som bolaget har mot-
tagit som lån (blankning) eller att medverka vid blankning för annans
räkning. Förbudet gäller enligt 38 § samma lag även i banks fondkommis-
sionsrörelse. Utmärkande for denna typ av blankning är att man säljer ett
fondpapper man förfogar över men inte äger, s. k. äkta blankning. En
annan typ av blankning, som emellertid inte nämns i lagstiftningen, är att
man säljer ett fondpapper som man vid försäljningen inte förfogar över,
ibland kallat oäkta blankning.
Skälen för att förbudet mot blankning infördes i 1979 års fondkommis-
sionslag var att Stockholms fondbörs ansågs vara alltför liten och ha ett
alltför begränsat material av fondpapper tillgängligt för omsättning. Här-
till kom att det i samband med blankning ansågs förekomma utpräglat
spekulativa inslag och att den part som har en närmare kännedom om
marknadsläget uppenbarligen har ett övertag i jämförelse med motparten.
Förhållandena är i dag som kommittén anfört förändrade. Stockholms
fondbörs är numera tillräckligt stor. Såväl antalet börsbolag som börsom-
sättningen har ökat väsentligt under 1980-talet. Spekulativa inslag före-
kommer i all värdepappershandel och är således inget specifikt för blank-
ningsaffärer. Vid blankning försöker en aktör tjäna pengar vid en nedåtgå-
ende marknad och det kan knappast anses mer spekulativt än att göra det
vid en uppåtgående. Till detta kommer att det finns andra instrument på
värdepappersmarknaden som ger ett positivt utfall i en vikande marknad,
t. ex. en köpt säljoption eller en såld termin. Påståendet att den som är
välinformerad om marknaden har ett övertag gäller generellt och har inte
något specifikt samband med blankning.
Internationellt förekommer blankning på flera betydande värdepappers-
marknader. I Storbritannien finns det ingen regel som förbjuder blankning
vare sig det gäller lånade värdepapper eller värdepapper man inte förfogar
över. Den som blankar vid London Stock Exchange måste upplysa om
detta och information om blankningsvolymerna skall anges i börsens in-
formationssystem. Förmedling av aktielån sker via särskilda av Bank of
England auktoriserade firmor. Dessa firmors aktielån sker genom skriftli-
ga avtal och säkerheter motsvarande minst marknadsvärdet av aktierna
måste ställas. I USA är det också tillåtet att blanka genom att låna värde-
papper och genom att sälja värdepapper som man inte förfogar över.
100
Aktielånemarknaden i USA uppkom initialt snarare för att lösa misslyc- Prop. 1990/91:142
kanden i leveranssystemet än som en affärsstrategi. Om en handlare på
leveransdagen inte har tillräcklig mängd aktier så kan han bota den bristen
genom att låna aktier av någon annan. I USA sker aktielån i detta syfte i
ganska stor omfattning och sådana avtal sluts normalt i skriftlig form. I
Norge och Danmark är blankning tillåten men vissa restriktioner förelig-
ger. I Finland däremot finns ett förbud för värdepappersförmedlare (mot-
svarar en svensk fondkommisionär) att låna värdepapper av en kund för
blankning. Däremot finns inget förbud mot att blanka värdepapper som
värdepappersförmedlaren inte förfogar över.
Kommitténs förslag om att slopa blankningsförbudet har behandlats vid
genomförandet av skattereformen. I propositionen (1989/90:110 s. 451)
påpekades att den skattemässiga synen på blankningsaffärer är helt avgö-
rande för om det skall förekomma sådana affarer och att skattesystemet
bör vara neutralt i detta hänseende och lämna möjligheten öppen så att ett
eventuellt slopande av blankningsförbudet kan få de avsedda positiva
effekterna för värdepappersmarknaden. I anledning härav har införts ett
förtydligande i 24 § 2 mom. första stycket lagen om statlig inkomstskatt,
av vilket följer att med avyttring avses inte utlåning av egendom för
blankning. I nyss nämnda proposition tas även upp beskattningen av såväl
intäkter resp, kostnader vid utlåning som en blankningsaffär över ett
årsskifte.
Endast fondkommissionärer omfattas av blankningsförbudet. För övri-
ga aktörer på värdepappersmarknaden är lån av fondpapper för blankning
tillåtet under förutsättning att ägaren av fondpapperet lämnar sitt sam-
tycke därtill (jfr 10 kap 4 § brottsbalken). Mot bakgrund härav framstår
det som olämpligt att i Sverige vidmakthålla ett förbud för en liten grupp
aktörer på en alltmer internationaliserad värdepappersmarknad. Tillåtan-
de av blankning medför också att svenska fondkommissionärer kan bättre
ta till vara sina kunders intressen på den internationella värdepappers-
marknaden. Blankningsmöjligheten skapar förutsättningar för en högre
likviditet och en effektivare prissättning eftersom prissättningen blir säkra-
re ju fler kunniga bedömare som vid varje tidpunkt kan uttrycka sin
uppfattning om priset på ett värdepapper. Med hänsyn härtill och till att
skälen för det rådande blankningsförbudet inte längre kan anses hållbara
bör förbudet upphävas.
Lån av fondpapper
Kommittén har föreslagit regler som endast tar sikte på lån av fondpapper
för blankning. Lån av fondpapper, som är en form av förfogande över
annans fondpapper, förekommer emellertid som tidigare nämnts även för
andra ändamål än för blankning. Om exempelvis en aktör när leverans av
fondpapper skall ske inte kan fullgöra sina förpliktelser, dvs. leverera den
överenskomna mängden av fondpapper, föreligger risk för en störning i
systemet. Mottagaren av de fondpapper som skulle levereras kan i sin tur
ha en förpliktelse att leverera dessa till en annan aktör. En sådan störning
kan fortplanta sig i systemet (en s. k. dominoeffekt) och utsätta det och
101
marknaden för fara. Genom ett temporärt lån av fondpapperet kan en Prop. 1990/91:142
aktör uppfylla sin förpliktelse och därmed förhindra att marknaden drab-
bas av leveransproblem. Lån av fondpapper, för att täcka en brist vid
tidpunkten för leverans, kan således i vissa fall fylla en viktig funktion för
likviditeten på värdepappersmarknaden (jfr bl. a. Trettio-gruppens rap-
port, se avsnitt 3.2). En långivare som lånar ut fondpapper för att täcka en
leveransbrist har givetvis behov av att skydda sig mot risken att inte få
tillbaka samma mängd fondpapper eller ersättning därför.
Lagen (1979:750) om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
innebär att avtal om rätt för en panthavare att för annans räkning än
ägarens förfoga över fondpapper är ogiltigt om det inte slutits skriftligen i
särskild för ändamålet upprättad handling. Lagens regel om skriftligt avtal
för förfogande gäller även den som innehar fondpapper i kommission eller
till förvaring, dvs. huvudsakligen fondkommissionärer (2 §). Avtal om
försäljning av pantsatta fondpapper behandlas i 3 §. Återpantsättning och
överlåtelse av panträtt avseende fondpapper regleras i 4 §. Sådan återpant-
sättning eller överlåtelse får inte ske för högre belopp eller på strängare
villkor än hos den ursprunglige panthavaren.
Kommittén har ansett det vara en nackdel med att anpassa förfogande-
lagen även till blankningssituationen eftersom bestämmelserna om blank-
ning då skulle hamna i en speciell lag vid sidan om den egentliga värdepap-
persrättsliga lagstiftningen. Jag anser emellertid att det är av underordnad
betydelse för vilket ändamål lån eller andra förfoganden över fondpapper
sker. Om reglerna begränsas till lån av fondpapper för blankning är det
inte uteslutet att det kan uppkomma problem med tolkningen av ett
låneavtal i fråga om i vilket syfte lånet har skett. Det kan vidare finnas risk
för ett kringående av en sådan regel. Som tidigare framhållits kan lån av
fondpapper i vissa situationer fylla en väsentlig funktion på värdepappers-
marknaden. Det väsentliga ur långivarens synpunkt är dessutom inte vad
låntagaren skall göra med exempelvis aktierna utan att långivaren får klart
för sig vad avtalet innebär och säkerhet att få tillbaka aktierna vid den i
avtalet bestämda tidpunkten. För att få en enhetlig reglering av lån och
andra förfoganden över fondpapper, oberoende av för vilket ändamål det
sker, bör bestämmelserna i förfogandelagen tas in i den av mig nu föreslag-
na lagen om handel med finansiella instrument och där göras tillämpliga
på alla typer av förfoganden.
I likhet med vad som gäller enligt förfogandelagen har kommittén före-
slagit att lån av fondpapper för blankning skall få ske först efter skriftlig
överenskommelse i särskild för ändamålet upprättad handling. Enligt
kommittén bör regeln gälla alla näringsidkare och avtalet vara upprättat på
av bankinspektionen fastställt formulär. I detta formulär skulle bankin-
spektionen ange föreskrifter om säkerhet, tidsbegränsning, uppsägningstid
m. m.
Ett avtal om lån av fondpapper sker vanligen direkt mellan två parter
som ställer upp villkoren och avslutar affären. Som jag tidigare anfört bör
de skyddsintressen som uppträder i sådana sammanhang i första hand
tillgodoses genom annan lagstiftning än den som nu är aktuell för värde-
pappersmarknaden. Erfarenheterna i Sverige av lån av fondpapper för
102
blankning är små på grund av det rådande blankningsförbudet för fond- Prop. 1990/91: 142
kommissionärer. Mot bakgrund härav och att utlåning av fondpapper inte
är utan risker bör dock vissa övergripande regler ställas upp för att reglera
denna form av verksamhet.
Jag föreslår att ett krav på skriftligt avtal för sådana lån införs. Detta kan
lagtekniskt lämpligen ske genom att regeln i förfogandelagen utvidgas till
att avse alla slag av förfogande över annans finansiella instrument. I likhet
med kommittén anser jag att det inte är meningsfullt att föreskriva att
denna regel skall gälla även privatpersoner. Förfogandelagens regler är
relativt svårtillgängliga. Med hänsyn härtill bör en lämplig avgränsning ske
av bestämmelsernas tillämpningsområde. Reglerna riktar sig främst till de
företag som yrkesmässigt tillhandahåller tjänster på värdepappersmarkna-
den. Reglerna bör således i första hand träffa värdepappersinstitut. Förfo-
ganden över annans finansiella instrument kan emellertid förekomma
även hos andra institut, t. ex. finansbolag och försäkringsbolag. Jag före-
slår därför att reglerna skall gälla företag som står under tillsyn av bankin-
spektionen eller försäkringsinspektionen.
Det uppställda kravet på skriftligt avtal måste kompletteras med mer
detaljerade regler. Det bör därvid åligga branschorganisationerna och
marknadsplatserna att utarbeta regler för hur t. ex. lån av fondpapper för
blankning skall gå till. Sådana regler bör innehålla anvisningar för hur
säkerhetskravet och säkerhetssystemet i övrigt bör utformas. Reglerna bör
även ge ledning om vilka interna kontroll- och bevakningsrutiner de en-
skilda aktörerna bör upprätta. Sådana regler kan också avse information
till marknadsplatserna.
Det skriftliga avtalet utgör en förutsättning för bankinspektionens
granskning. Genom att kontrollera dessa avtal och även granska företagens
rutiner för exempelvis lån av fondpapper har inspektionen möjlighet att se
till att aktuella företag vidtar de åtgärder som är förenliga med en sund
utveckling av verksamheten. Ett företag som åsidosätter säkerhetskraven
vid lån av finansiella instrument och därmed ökar sin riskexponering kan
dessutom komma att anses olämpligt att utöva verksamhet på värdepap-
persmarknaden.
Kommittén har vidare föreslagit att bankinspektionen skall avgöra vilka
fondpapper som är lämpliga för blankning. Motivet för detta är att undvi-
ka kursmanipulationer i papper med liten omsättning. Mycket talar för att
möjlighet till blankning gör att marknadspriserna blir mer rättvisande,
t. ex. genom att investerare som tror på ett kursfall men inte innehar
tillgången kan påverka kursutvecklingen. Detta minskar riskerna i handeln
och kan i sig bidra till att förbättra likviditeten. Att införa begränsningar i
blankningsmöjligheterna kan därför motverka syftet att minska riskerna
för kursmanipulationer. I likhet med riksbanksfullmäktige anser jag därför
att likviditeten i ett fondpapper inte bör utgöra utgångspunkt för en
bedömning av om blankning bör tillåtas eller inte. Inte heller i detta
avseende föreligger enligt min mening grund för en förhandsprövning.
103
Den form av blankning som kännetecknas av att man säljer ett fondpapper
som man inte förfogar över kallas av kommittén för oäkta blankning.
Enligt kommittén bör denna form av blankning inte tillåtas. Ett undantag
från huvudregeln föreslås dock, nämligen sådan kortsiktig blankning som
är möjlig i VPCs kontobaserade system. Mot bakgrund härav har kommit-
tén föreslagit en lagregel som tillåter sådan blankning under förutsättning
att den som blankar senast dagen efter förvärvar sådana fondpapper som
sålts.
Kommittén har som utgångspunkt för sitt förslag tagit aktiemarknaden
och det nya kontobaserade VP-systemet. Någon lagregel om s. k. oäkta
blankning finns för närvarande inte. Såväl i Sverige som internationellt går
utvecklingen mot att skapa datoriserade system för registrering av köp och
försäljningar av fondpapper samt hantering av betalning och leverans. Mot
denna bakgrund är det olämpligt att i Sverige införa regler som helt bygger
på aktiemarknadens nuvarande handelssystem. Med hänsyn härtill och till
att det inte har framkommit några olägenheter av att denna form av
blankning inte är reglerad i lagstiftningen på värdepappersmarknaden bör
någon regel härom inte införas.
Leveranskapacitet
Inom options- och terminshandeln avseende aktier fanns tidigare ett krav
på s. k. leveranskapacitet, dvs. att deposition av underliggande aktier
krävdes vid utfärdandet av köpoption eller förvärv av säljoption samt
försäljning av aktier på termin. Grunden för kravet var bankinspektionens
allmänna råd (BFFS 1988:7). Syftet med kravet på leveranskapacitet var
att säkerställa att aktierna kunde levereras och att bibehålla en fast anknyt-
ning mellan handeln i och prissättningen på aktien och handeln med
derivatinstrumenten. Kravet skulle också motverka risken för att blank-
ning behövde tillgripas för att kunna fullgöra leverans av det underliggan-
de fondpapperet. I praktiken har leveranskapacitetskravet inte upprätthål-
lits för alla aktörer på marknaden. Banker, fondkommissionsbolag och
försäkringsbolag utgör exempel på företagskategorier som inte behövt
deponera och pantförskriva de underliggande aktierna. Vidare har som ett
alternativ till leveranskapacitet s. k. motoptioner, dvs. innehavda köpop-
tioner accepterats. Sedan bl. a. regeländringar vidtagits av OM och fond-
handlareföreningen i syfte att skapa förutsättningar för att leveransbara
aktier finns att tillgå och att leveransförseningar undviks har bankinspek-
tionen upphävt kravet på leveranskapacitet (BFFS 1990:13, BFFS
1990:27).
Eftersom blankningsförbudet föreslås bli upphävt, kan ett krav på leve-
ranskapacitet inom options- och terminshandeln inte motiveras utifrån
detta förbud. Ett upprätthållande av krav på leveranskapacitet binder i
onödan stora resurser och medför administrativa problem. Vidare fram-
står det som inkonsekvent att upprätthålla ett sådant krav på aktieoptioner
och aktieterminer men ej for övriga optioner och terminer. Internationellt
104
är det mycket ovanligt att uppställa krav på leveranskapacitet. Övervägan- Prop. 1990/91:142
de skäl talar därför emot att i lag ställa krav på leveranskapacitet. Emeller-
tid står det en clearingorganisation eller annan aktör i handeln fritt att
träffa avtal om att t. ex. en utfärdare av en köpoption skall deponera de
underliggande aktierna.
Låg omsättning, ett fåtal aktieägare eller en ringa mängd utestående
aktier skulle kunna medföra att det vid täckningsköp, dvs. ett köp av aktier
för att trygga leverans, inte finns några aktier att köpa på värdepappers-
marknaden. Vid sådana förhållande skulle även ett aktielån väsentligt
försvåras. Det åligger i första hand marknadsplatserna och clearingorgani-
sationerna att tillse att optioner och terminer på alltför ”tunna” fondpap-
per inte noteras. För det fall en sådan handel mot förmodan skulle upp-
komma bör bankinspektionen ha rätt att ingripa.
Kommittén föreslår utvidgade regler om framför allt informationsskyldig-
het för aktiebolag som inte är börsregistrerade men vilkas aktier och vissa
andra fondpapper är spridda på minst 200 ägare. Till skillnad från kom-
mitténs förslag omfattar EGs prospektdirektiv även skuldförbindelser,
t. ex. obligationer, utgivna av såväl aktiebolag som andra juridiska perso-
ner.
Med flaggningsregler avses regler som innebär skyldighet för förvärvare/
överlåtare att informera allmänheten och/eller börs vid förvärv eller avytt-
ring av större aktieposter. EG har antagit ett flaggningsdirektiv. Någon
lagstiftning avseende flaggningsregler finns för närvarande inte i Sverige.
Kommittén har, med hänvisning till de goda erfarenheterna som finns av
självreglering genom Näringslivets Börskommittés rekommendation rö-
rande offentliggörande vid förvärv av större aktieposter, inte lagt fram
något lagförslag om flaggningsregler.
Jag kommer senare att lämna förslag på prospektregler i överensstäm-
melse med EGs direktiv. För en harmonisering med EGs regler krävs
också lagstiftning om flaggningsskyldighet. Jag avser därför att även i
denna fråga återkomma senare. Prospektreglerna och flaggningsreglerna
bör då tas in i handelslagen.
105
Mitt förslag: Flera av de tjänster som i dag får utövas inom ramen
för ett fondkommissionstillstånd skall i fortsättningen kräva särskilt
tillstånd. Härigenom kommer en del verksamheter, som i dag kan
drivas även utan fondkommissionstillstånd, att bli tillståndspliktiga
oavsett vem som bedriver verksamheten.
Tillstånd skall krävas för foretag som yrkesmässigt tillhandahåller
tjänster på värdepappersmarknaden genom:
1. Handel med finansiella instrument for annans räkning i eget
namn.
2. Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella
instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseen-
de sådana instrument.
3. Handel med finansiella instrument for egen räkning.
4. Förvaltning av annans finansiella instrument.
5. Garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fond-
papper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella
instrument som är riktade till en öppen krets.
Även bankinstitut skall vara skyldiga att söka tillstånd för var och
en av de tillståndspliktiga verksamheterna.
Kommitténs förslag: Huvuddragen i kommitténs förslag är desamma
som i mitt. Följande skillnader föreligger. Kommittén föreslår inte att
handel för egen räkning skall fordra särskilt tillstånd. Däremot vill kom-
mittén att placeringsrådgivning skall vara en verksamhet som fordrar
sådant tillstånd. En mindre skillnad ligger i att kommittén hänför förva-
ring av värdepapper till en tillståndspliktig verksamhet (fondpappers-
förvaltning) medan jag, liksom beträffande placeringsrådgivning, anser att
sådan service skall kunna ingå som ett led i rörelsen för företag som fått
tillstånd till någon av de av mig angivna tillståndsbundna verksamheterna.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i
saken instämmer i huvudsak i kommitténs förslag. Bankinspektionen av-
styrker att banker och fondkommissionsbolag skall vara skyldiga att söka
tillstånd för samtliga typer av verksamheter och föreslår ett förenklat
prövningsförfarande. Även bankorganisationerna och Svenska Fondhand-
lareföreningen anser att tillståndsprövningen bör förenklas för banker och
för fondkommissionsbolag. Styrelsen för Stockholms fondbörs motsätter
sig att tillståndstvång skall gälla för placeringsrådgivning. Invik & Co AB
anser att tillståndsplikten, med undantag av fondkommissions- och mar-
ket maker-verksamhet, bör begränsas till sådan verksamhet som riktas till
den som inte är näringsidkare för dennes enskilda placeringar.
Skälen för mitt förslag: I fondkommissionslagen (1979:748) regleras den
verksamhet som bedrivs av fondkommissionärer. Med fondkommissions-
rörelse förstås enligt 1 § yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel
Prop. 1990/91: 142
106
med värdepapper för annans räkning i eget namn. Sådan rörelse får endast Prop. 1990/91:142
bedrivas efter tillstånd av bankinspektionen. Tillstånd får lämnas svenskt
aktiebolag (fondkommissionsbolag) och bankinstitut.
Ett fondkommissionsbolags verksamhet får i princip endast avse fond-
kommissionshandel med värdepapper. Fondkommissionsbolag får dock
för att underlätta fondkommissionsrörelsen i samband med denna
1. lämna kredit mot säkerhet i fondpapper,
2. ta emot medel på konto,
3. köpa, sälja och byta värdepapper,
4. genom att lämna garanti eller på annat sätt medverka vid emission av
fondpapper på den allmänna marknaden,
5. ta emot fondpapper och andra värdehandlingar till förvaring eller för-
valtning,
6. lämna råd om placering av medel i värdepapper.
Fondkommissionärerna har inte bara ensamrätt att yrkesmässigt få be-
driva handel med värdepapper för annans räkning i eget namn. Ensamrätt
föreligger också i fråga om möjligheten att fungera som market maker i
OTC-handeln med aktier.
Verksamhet som bedrivs av olika förmedlare, handlare och andra utan
fondkommissionstillstånd omfattas för närvarande inte av vare sig fond-
kommissionslagen eller någon av de andra centrala lagarna för handel med
värdepapper. Härvid bortses från insiderreglerna. Sådana aktörer står
därmed heller inte under bankinspektionens tillsyn. Vissa av dem handhar
emellertid allmänhetens uppdrag på liknande sätt som fondkommissionä-
rerna. Det gäller t. ex. medverkan vid emissioner av fondpapper på den
allmänna marknaden, förvaltning av värdepapper och förmedling av vär-
depappersaffärer. Vissa aktörers verksamhet riktar sig inte omedelbart till
allmänheten. Detta gäller bl. a. interbank brokers och market makers.
Deras verksamhet påverkar ändå värdepappersmarknaden och därmed
även allmänhetens intressen inom handeln.
Verksamhet som består i att erbjuda allmänheten tjänster på värdepap-
persmarknaden bör bedrivas så att allmänhetens förtroende för markna-
den inte rubbas. Samtidigt är det viktigt att reglerna inte motverkar ett
utvecklat och väl fungerande mellanhandssystem.
Allmänhetens förtroende torde inte kunna upprätthållas om inte sam-
hället ges möjlighet att ingripa mot en aktör som inte bedriver sin verk-
samhet på ett tillfredsställande sätt. Därför bör åtminstone sådana aktörer
som bedriver yrkesmässig värdepappershandel, förmedling eller annan
liknande verksamhet som kan påverka allmänhetens intressen inom han-
deln stå under det allmännas tillsyn och kunna bli föremål för korrigerande
ingripanden från en statlig myndighets sida.
Det bör i likhet med vad som för närvarande gäller beträffande fond-
kommissionsrörelse krävas tillstånd för att få engagera sig i de avsedda
verksamheterna. Tillståndskravet gör det möjligt att gallra ut företag som
är olämpliga för uppgiften. Att endast företag med tillstånd får bedriva
viss verksamhet underlättar också tillsynen av marknaden. Även om det
kan vara svårt att vid en tilltänkt prövning bedöma företagets lämplighet
för framtiden ger tillståndskravet och tillsynen i förening möjlighet att
107
genom återkallelse av tillstånd förhindra fortsatt verksamhet av olämpliga Prop. 1990/91:142
företag.
Med utgångspunkt i vad som nu har sagts ämnar jag i det följande
närmare beskriva de verksamheter och aktörer på värdepappersmarkna-
den som enligt min mening bör omfattas av tillståndskrav och stå under
det allmännas tillsyn.
Kommissionsverksamhet
Det centrala i fondkommissionsbolagens verksamhet är uppdragen att
handla med värdepapper för annans räkning i eget namn. Ofta sker denna
kommissionshandel på uppdrag av enskilda personer. Kommissionshan-
deln är också den verksamhet som fondkommissionstillståndet primärt
avser. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts ser jag ingen anledning att
ändra på den nu gällande ordningen med tillståndskrav för sådan verksam-
het.
Förmedlingsverksamhet
Förmedlingsverksamhet kan beskrivas som yrkesmässigt utövad verksam-
het som avser att förmedla kontakt mellan köpare och säljare eller på
annat liknande sätt medverka vid transaktioner avseende finansiella in-
strument. Med en sådan definition kommer såväl interbank broker-verk-
samhet som annan mäklarverksamhet att inrymmas. Vidare kommer även
förmedling av lån av finansiella instrument att omfattas av definitionen.
Lån av finansiella instrument behandlas i avsnitt 5.5.
En värdepappersförmedlares verksamhet bidrar till att effektivisera han-
deln med finansiella instrument. Detta sker genom att verksamheten leder
till höjd omsättning beroende på att förmedlaren dels underlättar möjlig-
heterna till kombinationsaffärer, dels breddar kundkretsen för fondkom-
missionärerna. Förmedlarens verksamhet kommer såvitt kan bedömas
mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen på detta område sanno-
likt att få allt större omfattning och betydelse.
Den verksamhet som beskrivs här utgör ett led i den handel som bedrivs
på värdepappersmarknaden. Även om förmedlaren inte tar egna posi-
tioner eller handhar likvider utgör han en länk i handeln. Förmedlarens
verksamhet underlättar handeln på värdepappersmarknaden vilket leder
till att likviditeten förbättras. Detta påverkar allmänhetens intresse för att
handla med finansiella instrument. En förmedlares verksamhet bör därför
vara tillståndspliktig. Lagstiftningen blir annars inte tillräckligt effektiv.
Bl. a. bör det vara möjligt att förhindra förmedling av finansiella instru-
ment som är börsstoppade.
I 23 § andra stycket fondkommissionslagen anges att fondkommissions-
bolag inte för egen räkning får sälja fondpapper som bolaget mottagit som
lån (blankning) eller medverka vid blankning för annans räkning. Som
framgått av den angivna beskrivningen av förmedlingsverksamhet omfat-
tas även verksamhet som innefattar förmedling av lån av finansiella in-
strument. Som jag anfört i avsnitt 5.5 föreslås det nuvarande blanknings- 108
förbudet bli upphävt. I stället införs bestämmelser om förfoganden över Prop. 1990/91: 142
annan tillhöriga finansiella instrument, vilket innefattar även lån av finan-
siella instrument för blankning. För att tillgodose de skyddssynpunkter
som ligger bakom förslaget bör det allmänna även ha insyn i och kontroll
över den som förmedlar kontakt mellan långivare och låntagare. Även
denna förmedlingsverksamhet bör därför få bedrivas endast efter tillstånd
av det allmänna och stå under tillsyn.
Med här avsedd förmedlingsverksamhet bör också likställas annan med-
verkan vid transaktioner avseende finansiella instrument. Detta innebär
bl. a. att verksamhet som har som affärsidé att låna aktier i eget namn för
att senare låna ut dessa till någon som t. ex. avser att utföra blankningsaffä-
rer i det aktuella aktieslaget bör räknas som förmedlingsverksamhet även
om mellanhanden alltså har ett partsförhållande både till aktieägaren och
låntagaren.
Handel för egen räkning
Kommittén har ansett att den egenhandel, utan market maker-åtagande,
som fondkommissionärer, försäkringsbolag, investmentbolag, industrifö-
retag med flera större placerare sysslar med inte är så specialiserad som
anges i EGs direktivförslag och att det skulle leda för långt att ställa sådana
företag under samhällets tillsyn och kontroll. Kommittén har också funnit
att det inte föreligger något behov av en tillståndsplikt för egenhandel när
den som bedriver tillståndspliktig verksamhet har en egen värdepappers-
portfölj, dvs. ett handelslager.
Före 1979 års fondkommissionslag hade fondkommissionsbolagen en
obegränsad möjlighet att handla med värdepapper för egen räkning. För
banker fanns då ett absolut förbud mot att förvärva aktier, förlagsbevis
m.m. för egen räkning. I syfte att utan förbud minska riskerna för den
intressekonflikt som kan bli följden av att handel för egen räkning drivs
samtidigt med kommissionsuppdrag samt att nå en utjämning av konkur-
rensvillkoren mellan banker och andra fondkommissionärer, infördes reg-
ler om fondkommissionärers handelslager. Handelslagret begränsades till
10 milj. kr. (prop. 1978/79:9 s. 137 f.). Gränsen har höjts vid tre tillfällen
och är i dag 100 milj. kr.
Kommittén har föreslagit att gränsen för handelslagret höjs och att det
samtidigt införs begränsningsregler avseende bl. a. rösträtt och aktieinne-
hav i ett enskilt bolag.
Bakom de överväganden som ledde till att regler om fondkommissionä-
rers handelslager infördes låg en strävan att begränsa egenhandeln till vad
som var förenligt med en verksamhet, där kommissionshandeln utgör det
väsentliga (prop. 1978/79:9 s. 136 f.). Där anfördes också att syftet med
handelslagret skulle vara att underlätta kommissionshandeln genom att
göra marknaden mera likvid och bidra till kursutjämning och dessutom för
att rationalisera hanteringen av små värdepappersposter.
Jag anser, liksom kommittén, att aktiehandel med hög likviditet under-
lättar aktiebolagens kapitalförsörjning och ökar enskilda placerares vilja
att handla med aktier. Vid handel med utländska placerare finns behov av
109
att kunna genomfora affärerna i egen portfölj. Kommittén vill därför skapa
förutsättningar för ytterligare utveckling av fondkommissionärernas egen-
handel men pekar samtidigt på intresset av att skydda den allmänhet som
berörs. Härvid framhåller kommittén den tidigare nämnda intressekon-
flikt som kan uppstå genom att en fondkommissionär kan driva handel för
egen räkning samtidigt med kommissionsuppdraget.
Till skillnad från kommittén kan jag se fördelar med att kommis-
sionsverksamhet och annan tillståndspliktig verksamhet hålls skild från
egenhandel vid en tillståndsprövning. Jag har därför valt en annan lösning
än den kommittén har föreslagit. I stället för att låta egenhandel utgöra en
s. k. sidoverksamhet utan krav på särskilt tillstånd för de aktuella bolagen,
föreslår jag att handel för egen räkning blir en egen tillståndspliktig verk-
samhet.
Med handel för egen räkning avser jag i detta sammanhang handel med
finansiella instrument som bedrivs yrkesmässigt och där det primära är att
tillhandahålla en tjänst åt kunderna. Verksamhet som market maker är ett
exempel på sådan verksamhet.
Det typiska för den verksamhet som avses är alltså att själva handeln är
ett huvudmoment i företagets affärsidé. Normalt kommer inkomsterna i
rörelsen från skillnaden mellan sälj- och köpkurser eller från avgifter; det
är alltså inte i första hand genom värdetillväxt i de finansiella instrumen-
ten som vinsten skapas.
Förvärv och överlåtelser som utgör ett led i t. ex. ett industriföretags
eller försäkringsbolags normala kapitalförvaltning omfattas inte av detta
egenhandelsbegrepp; här är det knappast naturligt att säga att det ingår i
företagets affärsidé att utföra tjänster åt andra aktörer på marknaden. Det
gäller även om verksamheten drivs i ett särskilt bolag som enbart ägnar sig
åt kapitalförvaltning. Detta hindrar naturligtvis inte att exempelvis ett
industriföretag kan etablera ett dotterbolag som skall utföra tjänster på
värdepappersmarknaden. Verksamheten i ett sådant tjänsteföretag kom-
mer dock att skilja sig påtagligt från den som ingår i en normal kapital-
förvaltning. Jag räknar inte med att det skall bli några praktiska svårighe-
ter att skilja mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksamhet.
Mitt förslag behöver naturligtvis inte innebära att en kommissionär eller
förmedlare inte får handla för egen räkning. För att kunna göra det måste
bolaget emellertid erhålla ett sådant tillstånd.
Den tidigare nämnda intressekonflikt som kan bli följden av att handel
för egen räkning drivs samtidigt med kommissionsuppdrag, blir med mitt
förslag lättare att lösa. Redan vid prövning av en kommissionärs ansökan
om tillstånd för egenhandel, bör bankinspektionen beakta om kommissio-
nären har kompetens och tekniska resurser som erfordras för att skilja på
kommissionshandel och egenhandel. Detta blir också en fråga att beakta
vid den löpande tillsynen. Inspektionen kan vidare återkalla ett tillstånd
avseende egenhandel utan att tillståndshavarens kunder i kommis-
sionsverksamheten behöver råka illa ut.
Prop. 1990/91: 142
110
Förvaltning av finansiella instrument Prop. 1990/91:142
Förvaltning av finansiella instrument innefattar uppdrag för någon att mot
betalning efter vissa riktlinjer förvalta annans värdepapper, vilket ibland
kallas portföljförvaltning. Uppdraget kan vara allmänt hållet och t. ex.
innefatta uppgiften att göra de omplaceringar som marknadsförhållandena
kan motivera. Det kan också vara inskränkt till att endast innefatta de köp
eller försäljningar som uppdragsgivaren särskilt anger. Förvaltaren är om-
bud för kunden.
Förvaltning av finansiella instrument förekommer i dag hos t. ex. fond-
kommissionsbolag, banker och finansbolag. Det finns dock också förvalta-
re som bedriver sådan verksamhet utan att ha någon form av auktorisa-
tion, s. k. fristående förvaltare. I värdepappersmarknadslagen finns be-
stämmelser som tar sikte på den verksamhet som sådana fristående fond-
pappersförvaltare bedriver. Bestämmelserna innehåller en skyldighet för
förvaltaren att på begäran av bankinspektionen lämna inspektionen upp-
gifter om verksamheten. Finner inspektionen att förvaltningen bedrivs i
former som otillbörligen äventyrar enskildas kapitalinsatser eller annars är
otillbörliga mot uppdragsgivare får inspektionen skriftligen uppmana för-
valtaren att rätta till missförhållandet på det sätt som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna. Om förvaltaren inte följer uppmaningen får
inspektionen i särskilt beslut göra anmärkning om missförhållandet. Läm-
nar förvaltaren inte inspektionen de uppgifter den begär får inspektionen
förelägga vite. En förvaltare som lämnar inspektionen oriktig eller vilsele-
dande information vid fullgörande av uppgiftsskyldigheten kan vidare
drabbas av straffansvar.
Dessa bestämmelser som i dag omfattar endast de fristående förvaltarna
gäller om förvaltningen inte är särskilt reglerad i annan lag. Detta innebär
att banker, fondkommissionsbolag, finansbolag och fondbolag inte omfat-
tas av bestämmelserna. Ej heller omfattas boutredningsmans förvaltning
av fondpapper tillhörande dödsbo eller förvaltning som kommit till stånd
på grund av sådant godmansförordnande som avses i 18 kap. ärvdabalken
eller konkursförvaltares förvaltning av fondpapper som ingår i konkursbo.
Om en förvaltare som avses i bestämmelserna går i konkurs kan den
situationen uppkomma att konkursförvaltaren driver förvaltarens rörelse.
Inte heller i ett sådant fall gäller bestämmelserna om förvaltning av fond-
papper i värdepappersmarknadslagen (se prop. 1984/85:157 s. 100).
Förvaltning av finansiella instrument som avses här innefattar yrkes-
mässig verksamhet som riktar sig direkt till allmänheten. Det är viktigt för
kunderna att verksamheten sköts på ett effektivt och omdömesgillt sätt.
Förvaltning kan också innefatta utnyttjandet av avancerade affärsstrategi-
er som kan få effekter på kurssättningen i de instrument där de används.
Fondpappersförvaltning bör därför endast få bedrivas av ansvarsfulla
personer med tillräckliga kunskaper. Detta talar för att även denna typ av
verksamhet endast bör få bedrivas efter särskilt tillstånd och att den skall
stå under bankinspektionens direkta tillsyn. Jag föreslår att en sådan
tillståndsplikt införs och att de som erhåller tillstånd ställs under bankin-
111
spektionens tillsyn. Bestämmelserna om s. k. fristående förvaltare i lagen Prop. 1990/91:142
om värdepappersmarknaden kan därmed upphävas.
Medverkan vid emission av fondpapper och köp eller försäljning av
finansiella instrument
Fondkommissionsbolag får enligt 13 § första stycket 4 fondkommissions-
lagen medverka vid emissioner av fondpapper på den allmänna markna-
den. Om bolaget i samband därmed har lämnat en garanti krävs enligt 15 §
tredje stycket samma lag tillstånd för förvärv av aktier på grund av garanti-
åtagandet. Bank får också enligt 2 kap. 7 § bankrörelselagen medverka vid
emissioner. En sparbank eller en föreningsbank får dock göra det endast
efter tillstånd av bankinspektionen. Något särskilt tillstånd för en bank att
i sådant sammanhang förvärva aktier som ingår i emissionen krävs inte.
Det finns dock även andra företag på marknaden som inte står under
bankinspektionens tillsyn och som erbjuder sin medverkan vid emissio-
ner. Det kan ifrågasättas om det inte även på detta område behövs ett
utökat skydd för de investerare som deltar vid emissioner. Det finns
exempel under senare tid på erbjudanden till allmänheten som saknat de
mest grundläggande uppgifter som bör ingå i ett prospekt, trots att en
emissionsförmedlare medverkat.
I aktiebolagslagen, försäkringsrörelselagen och bankaktiebolagslagen
finns det regler om offentliggörande eller på annat sätt riktande av inbju-
dan till en vidare krets att förvärva fondpapper, under sådana former att
emissionsprospekt skall upprättas.
Ett marknadserbjudande, antingen det gäller emission av fondpapper
eller erbjudande i annat fall till en obestämd krets av personer att köpa
eller sälja finansiella instrument, måste föregås av ett relativt omfattande
förberedelsearbete. Detta syftar till att ta fram underlag för bedömning av
villkoren och att färdigställa redovisnings- och annat informationsmateri-
al. Detta arbete utförs i emissionsfallet i samarbete mellan emittenten och
den fondkommissionär eller annan förmedlare som medverkar vid emis-
sionen. Emissionsförmedlaren anses också ha till uppgift att granska de
uppgifter som emittenten lämnar om sin verksamhet, att se till att prospek-
tet är utformat på rätt sätt och att innehållet följer vad som anses vara god
sed på marknaden. Arbetet är sådant att det ställs krav på personella och
tekniska resurser för att ett sådant uppdrag skall kunna fullgöras. Ifall
villkoren är för oförmånliga eller förhållandena ändrats negativt under
erbjudandetiden kan den som medverkat vid emissionen — om han läm-
nat garantier eller tagit de emitterade fondpapperen i egen portfölj för
vidare spridning — bli tvungen att förvärva resp, behålla fondpapperen
eller del av dem. Det krävs i dessa fall därför även finansiell styrka hos den
som medverkar vid emissioner. Liksom andra tjänsteutövare på värdepap-
persmarknaden kan emissionsförmedlaren också behöva finansiella resur-
ser för att möta eventuella ersättningsanspråk från kunder, om emissions-
förmedlaren gör sig skyldig till försummelse.
Som nämnts tidigare kommer jag senare att lämna förslag till prospekt-
regler i överensstämmelse med EGs prospektdirektiv. Dessa regler kom-
112
mer att medföra att kraven på innehållet i emissionsprospektet skärps. Prop. 1990/91: 142
Detta innebär i sin tur att höga krav kommer att ställas på emissionsför-
medlarnas arbetsinsats och kunnande.
Hur en emission av aktier eller andra fondpapper genomförs och pro-
spekt utformas har betydelse för den som tar del i emissionen. Även vid
erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som riktas
till en obestämd krets av personer bör det krävas att erbjudandet är korrekt
utformat. Det är därför viktigt att det även i dessa fall medverkar endast
sådana företag som har tillräckliga kunskaper och tekniska resurser och
som förfogar över tillräcklig finansiell styrka. Jag föreslår därför att sådan
verksamhet som består i medverkan vid emissioner eller köp eller försälj-
ning av finansiella instrument till en öppen krets görs tillståndspliktig.
Med öppen krets avses ett obestämt antal personer. Genom tillståndsplik-
ten ökar bankinspektionens möjligheter att övervaka att emissionsverk-
samheten sker på ett sätt som överensstämmer med gällande bestämmelser
och god sed på området.
En emissionsförmedlare kan, som nämnts, bli tvungen att förvärva de
fondpapper som han medverkat till att avsätta på marknaden. I tillståndet
för den som medverkar vid emission eller erbjudanden bör därför ingå rätt
att också få förvärva finansiella instrument för egen räkning.
En eller flera verksamheter
Av 13 § fondkommissionslagen följer att företag som i dag innehar fond-
kommissionstillstånd får ägna sig åt samtliga de verksamheter som jag
beskrivit. Emellertid bör särskilt tillstånd krävas för var och en av dessa
verksamheter. Mitt förslag innebär således att ett företag får söka tillstånd
för en eller flera av verksamheterna. Jag anser inte att de nuvarande
fondkommissionsbolagen bör särbehandlas i detta avseende. Det behöver
nämligen inte nödvändigtvis vara så att alla fondkommissionärer är lämp-
liga att driva samtliga tillståndspliktiga verksamheter. Således bör även en
kommissionär vara skyldig att söka tillstånd för var och en av de verksam-
heter som enligt mitt förslag skall vara tillståndspliktiga.
Att beakta i sammanhanget är också att EGs förslag till direktiv om
investeringstjänster, vilket jag berört i avsnitt 3.5, bygger på samma prin-
ciper. Slutlig ställning har emellertid inte tagits inom EG till hur det
framtida investeringstjänstedirektivet skall utformas. När så har skett kan
det finnas anledning att återkomma bl. a. till frågan om hur de svenska
reglerna om tillståndspliktiga verksamheter skall vara utformade.
Bankerna måste enligt gällande regler ha ett särskilt tillstånd för att få
driva fondkommissionsrörelse. En bankoktroj inkluderar således inte rätt
att driva sådan verksamhet. En del av den verksamhet som en bank
bedriver vid sidan av bankrörelsen avser traditionellt förvaring och för-
valtning av värdepapper, rådgivning i ekonomiska angelägenheter, med-
verkan vid emissioner och market making, dvs. delvis sådana aktiviteter
som enligt mitt förslag skall fordra särskilt tillstånd. Bankerna är dock av
mycket olika storlek och har skilda förutsättningar att klara olika typer av
uppgifter. För framtiden kan man också tänka sig mer specialiserad verk- 113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
samhet även från bankernas sida. Även beträffande banker bör alltså Prop. 1990/91: 142
krävas tillstånd till de verksamhetsgrenar som enligt mitt förslag skall vara
tillståndspliktiga. Även en bank bör därför ha särskilt tillstånd för var och
en av de omnämnda finansiella verksamheter som den vill utöva. Ett
undantag utgör dock banks förvärv och handel med obligationer, förlags-
bevis och andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden som
regleras direkt i 2 kap. 2 § bankrörelselagen. Vid tillståndsprövningen
torde man för banker i många fall kunna utgå från att tillstånd för sådan
verksamhet som i dag drivs av banker bör meddelas. Naturligtvis är det
inget som hindrar att flera tillstånd söks vid ett och samma tillfälle.
Mitt förslag: Verksamheten skall liksom hittills drivas i aktiebolags-
form eller av ett bankinstitut. Den planerade verksamheten skall
kunna antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrö-
relse. Någon behovsprövning skall inte göras. För aktiebolag (värde-
pappersbolag) krävs ett med hänsyn till verksamhetens omfattning
och beskaffenhet tillräckligt stort aktiekapital.
Ägarbegränsningar införs inte. Regler om större ägares lämplighet
utreds i särskild ordning.
Kommitténs förslag: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak
med mitt förslag. Dock föreslår kommittén att kravet att rörelsen kan
antas inte bli till skada för det allmänna skall finnas kvar vid tillstånds-
prövningen och att de olika instituten skall ha ett i lag bestämt minsta
aktiekapital.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan erin-
ran eller avstår från att kommentera det. Bankinspektionen anser att det
föreslagna minsta aktiekapitalet är för lågt. OM motsätter sig att market
maker generellt skall ha ett aktiekapital på 10 milj. kr. Invik & Co AB har
synpunkter på aktiekapitalets storlek för vissa verksamheter.
Associationsform
I fondkommissionslagen anges att tillstånd att bedriva fondkommissions-
rörelse endast får meddelas svenskt aktiebolag eller svenskt bankinstitut.
I förarbetena till lagen anges att det, med hänsyn till verksamhetens art
och den ofta betydande kundkretsen, är rimligt att endast sådan företags-
form får användas som innebär en garanti för viss varaktighet vad gäller
kapitalinsatsen, för en tillfredsställande revision och för möjligheter till en
rimlig tillsyn. Vid sidan av bankinstituten ansågs aktiebolagsformen vara
underkastad den mest ingående regleringen, varför man stannade för att
fondkommissionsrörelse endast skulle få drivas i dessa två företagsformer
(prop. 1978/79:9 s. 35).
114
I Sverige drivs sålunda fondkommissionsverksamhet uteslutande av ak- Prop. 1990/91:142
tiebolag och bankinstitut. Det finns dock enstaka exempel på att market
maker-verksamhet drivs av fysiska personer. Så är fallet vad gäller en till
OM knuten market maker.
Det övergripande motivet för att införa tillståndsplikt för de verksamhe-
ter jag angett under avsnitt 6.1 är att dessa verksamheter direkt eller
indirekt påverkar allmänhetens förtroende för handeln på värdepappers-
marknaden. Av detta skäl bör verksamheterna bedrivas i en form som i det
enskilda fallet kan förutses få en viss varaktighet samt ge de bästa möjlig-
heterna till offentlighet och insyn och där förutsättningarna för en tillfreds-
ställande tillsyn är bäst. Det framstår därför fortfarande som väl motiverat
att ställa upp ett krav på viss associationsform. Därvid är aktiebolag
lämpligast. Dessutom bör ifrågavarande verksamheter, liksom nu, få be-
drivas av bankinstitut. Jag återkommer i avsnitt 6.11 till motsvarande
fråga for utländska värdepappersföretag som vill öppna filial i Sverige.
Sundhetskrav
I fondkommissionslagen anges att tillstånd får meddelas endast om bola-
get ej är olämpligt att driva fondkommissionsrörelse. Vidare måste det
kunna antas att rörelsen inte skall bli till skada for det allmänna (6 §).
I motiven (prop. 1978/79:9 s. 175 f.) anges att den lämplighetsprövning
som här föreskrivs utgör en väsentlig del av bankinspektionens prövning
av ett tillståndsärende. De organisatoriska förhållanden under vilka rörel-
sen skall drivas bör uppmärksammas. I sakens natur ligger vidare att en
prövning skall ske av den personliga lämpligheten hos den verkställande
ledningen och hos ägarna. Det sägs vidare att som villkor för tillstånd
måste krävas att verksamheten kan antas bli bedriven på ett korrekt och
omdömesgillt sätt.
1 10 § fondkommissionslagen ställs krav på att verkställande direktören
och en av styrelseledamöterna genom tjänstgöring hos fondkommissionär
eller på annat sätt skall ha skaffat sig den erfarenhet som behövs for
verksamheten.
Lämplighetsprövningen enligt gällande fondkommissionslag tar alltså
sikte på dels företagets organisatoriska uppbyggnad, dels erfarenheten och
sakkunskapen hos företagets ledning. Hänsyn tas också till ägarnas lämp-
lighet. Prövningen mynnar i realiteten ut i ett ställningstagande till om
rörelsen kan förväntas komma att uppfylla de krav på en sund verksamhet
som rimligen kan ställas. Enligt min mening bör tillståndskravet i den nya
lagen formuleras så att den planerade verksamheten skall kunna förväntas
uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Ett sådant krav bör enligt
min mening ställas upp för samtliga här diskuterade verksamheter. Kraven
på de organisatoriska förhållanden under vilka rörelsen skall bedrivas bör
sättas i relation till den planerade verksamheten. Detta bör beaktas vid
tillståndsprövningen. Höga krav ställs på verksamheten i auktoriserade bo-
lag. Styrelsen bör därför ha en viss minsta storlek och bolaget bör ha en
verkställande direktör.
När det gäller sakkunskapen hos företagsledningen, dvs. styrelsen och
115
verkställande direktören, bör några formella krav på kunskap eller erfaren- Prop. 1990/91:142
het inte ställas upp. Även här får det ankomma på tillståndsmyndigheten
att från fall till fall göra en bedömning av om företagsledningen, med
hänsyn till önskemålet om kontinuitet i verksamheten och kravet på att
den bedrivs på ett korrekt och omdömesgillt sätt, har den erfarenhet som
behövs för verksamheten.
I detta sammanhang kan erinras om att ett fondkommissionsbolag enligt
nuvarande lag är skyldigt att på tid och sätt som inspektionen bestämmer
till inspektionen anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot, verkstäl-
lande direktör eller suppleant samt ändring i förhållande som anmälts.
Inspektionen bör även i framtiden ha möjlighet att få del av sådana
förändringar. Detta tillgodoses med mitt förslag till tillsynsregler.
Som nämnts ingår för närvarande i prövningen också att göra en bedöm-
ning av ägarnas lämplighet. Det faller sig naturligt att den prövningen vad
gäller sundhetskravet endast behöver avse ägare som kan ha ett icke
oväsentligt inflytande i bolaget. Inom finansdepartementet pågår en över-
syn av regler för lämplighetsprövning av ägare i bank bl. a. mot bakgrund
av vad EGs direktiv innehåller i denna fråga. Bestämmelser om ett värde-
pappersbolags ägares lämplighet bör ses över samtidigt som motsvarande
regler beträffande bankerna.
Frågan om generella ägarbegränsningar beträffande banker m.fl. har
nyligen behandlats av riksdagen (se avsnitt 2.7). Några regler som skulle
begränsa ägandet i banker och försäkringsbolag har inte införts. Jag ser
inga skäl för att införa sådana regler för värdepappersbolagen.
Som angetts får tillstånd enligt fondkommissionslagen meddelas bara
om rörelsen kan antas inte bli till skada för det allmänna. Det rekvisitet
inrymmer förutom en lämplighetsbedömning från allmänna utgångspunk-
ter också ett hänsynstagande till om behov av rörelsen föreligger (prop.
1978/79:9 s. 134 och 176).
Den behovsprövning som fanns tidigare vid beviljande av bankoktroj
har nyligen tagits bort genom en ändring i 2 kap. 3 § bankaktiebolagslagen.
Oktrojprövningen för banker är numera rent kvalitativ och inriktad på
bankens organisation, ägarförhållanden, kapitalstyrka och ledning m.m.
De överväganden som gjordes i det sammanhanget (prop. 1989/90:116) är
enligt min mening relevanta även vad gäller värdepappersbolagen. Här
kan nämnas den vansklighet som ligger i en kvantitativ bedömning av
marknaden och det utrymme för godtycke som därvid är närmast ofrån-
komligt. Jag anser därför att någon behovsprövning inte bör förekomma
vid beviljande av tillstånd för värdepappersbolag.
Aktiekapitalets storlek
Enligt nuvarande lagstiftning måste ett fondkommissionsbolag ha ett ak-
tiekapital på minst 500000 kr.
Kommittén föreslår att aktiekapitalet för fondkommissionärer, market
makers och emissionsförmedlare skall uppgå till minst 10 milj. kr. Denna
gräns bör enligt kommittén gälla för övriga tillståndspliktiga verksamheter
om de samtidigt har tillstånd att handla i egen portfölj. Annars skulle dessa
116
få en konkurrensfördel framför de tre först nämnda. För övriga tillstånds- Prop. 1990/91:142
pliktiga verksamheter, som alltså inte handlar med finansiella instrument
för egen räkning, bör enligt kommittén syftet med regleringen bli tillgodo-
sett redan vid ett lägsta aktiekapital på 500000 kr.
Med hänsyn till värdepappersmarknadens utveckling framstår det som
naturligt att kravet på aktiekapital anpassas till arten och omfattningen av
den rörelse värdepappersbolaget driver. Ett krav på ett relativt stort aktie-
kapital markerar att sådan rörelse endast bör bedrivas av företag med god
finansiell styrka och goda förutsättningar att driva verksamheten varak-
tigt. Mot ett krav på alltför stort aktiekapital kan invändas att det hämmar
konkurrensen — såväl internationellt som nationellt — genom att det dels
utgör ett hinder för mindre aktörer att etablera sig på marknaden, dels
kräver en högre lönsamhet på rörelsen än vad som skulle vara fallet med
ett lägre aktiekapital. Storleken på aktiekapitalet bör därför bestämmas
efter en avvägning mellan dessa båda intressen. Jag anser dock att det för
vissa verksamheter kan finnas skäl att ställa högre krav på aktiekapitalets
storlek än för andra. Ett högre aktiekapital skulle t. ex. kunna krävas av
bolag som driver flera av de tillståndspliktiga verksamheterna och där-
ibland handel för egen räkning och medverkan vid emissioner. Fondkom-
missionsbolagen bör få skälig tid på sig för anpassning till det nya kravet
på aktiekapital.
Främst av praktiska skäl bör det överlåtas till regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, bankinspektionen att meddela föreskrifter om
hur stort aktiekapital som skall krävas för de olika verksamheterna. Såda-
na föreskrifter bör vara anpassade till de krav som i detta avseende
kommer att ställas inom EG.
Mitt förslag: Värdepappersbolag får inom ramen för tillståndet
bedriva rådgivning i finansiella frågor och värdepappersförvaring
och ta emot medel med redovisningsskyldighet. De får också efter
bankinspektionens tillstånd lämna kredit och ta emot medel på
konto. Därutöver skall tillstånd kunna ges till förvärv av organisa-
tionsaktier m. m. och om det finns särskilda skäl till andra sidoverk-
samheter som underlättar rörelsen.
Värdepappersbolag får inte förvärva annan egendom än sådan
som behövs för rörelsen.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att fondkommissionsbolag
skall få lämna kredit mot säkerhet i fondpapper och ta emot medel på
konto. Samtliga tillståndspliktiga bolag tillåts med vissa begränsningar
handla med finansiella instrument. Om särskilda skäl föreligger skall de få
utöva även annan verksamhet. Vidare föreslås att nuvarande uppräkning
av vilken egendom som ett bolag får förvärva skall behållas.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del till-
117
styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Bankorganisationerna och Prop. 1990/91: 142
Svenska Fondhandlareföreningen vill dock att ordningen för att ange vilka
papper som kan belånas av fondkommissionsbolag snarast ses över. Enligt
nämnda remissinstanser måste det stå klart att ett fondkommissionsbolag i
likhet med en bank skall kunna ta säkerhet i de papper eller andra rättighe-
ter i vilka bolaget får handla.
Skälen för mitt förslag: I 13 § fondkommissionslagen finns bestämmel-
ser om vilka verksamheter som ett fondkommissionsbolag får driva för att
underlätta fondkommissionsrörelsen. I lagen räknas upp vilka verksamhe-
ter som det är fråga om. Som framgått tidigare föreslår jag att flera av dessa
verksamheter får bedrivas först efter särskilt tillstånd. Detta gäller handel
för egen räkning, portföljförvaltning och emissionsförmedling. Vad som
därefter återstår av 13 § är kreditgivning mot säkerhet i fondpapper,
mottagande av medel på konto under förutsättning att avtal enligt 20 §
fondkommissionslagen träffats, värdepappersförvaring och placeringsråd-
givning. Medel som fondkommissionsbolag tar emot med redovisnings-
skyldighet skall enligt 20 § genast avskiljas och insättas på bankräkning om
inte annat har avtalats. Enligt 13 § andra stycket får bankinspektionen om
särskilda skäl föreligger ge ett fondkommissionsbolag tillstånd att driva
även annan rörelse.
I 15 § fondkommissionslagen finns bestämmelser om rätt för fondkom-
missionsbolag att förvärva dels fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för
att bereda bolaget lokaler för rörelsen, dels inventarier till rörelsen. I
paragrafen behandlas också rätten att placera likvida medel i fondpapper.
Jag anser i likhet med kommittén att det är en fördel att i lagen räkna
upp de sidoverksamheter som bör vara tillåtna. Kommittén föreslår emel-
lertid att andra bolag än fondkommissionsbolag måste ha tillstånd för
sådan sidoverksamhet. Jag kan inte se något skäl att göra skillnad mellan
de olika tillståndspliktiga verksamheterna, utan alla bolag med tillstånd att
bedriva någon form av värdepappersrörelse bör ha möjlighet att ägna sig åt
uppräknade sidoverksamheter.
Värdepappersförvaring, rådgivning i finansiella frågor och mottagande av
redovisningsmedel
Redan i dag är det tillåtet för ett fondkommissionsbolag att inom ramen
för tillståndet bedriva bl. a. värdepappersförvaring, placeringsrådgivning
och ta emot medel med redovisningsskyldighet. Med mitt lagförslag till-
kommer ytterligare tillståndpliktiga verksamheter, såsom förmedling, han-
del för egen räkning, förvaltning och medverkan vid emissioner. För dessa
verksamhetsformer utgör enligt min mening värdepappersförvaring och
placeringsrådgivning en naturlig och underordnad del av verksamheten.
Rådgivning bör utvidgas till att omfatta inte bara placeringar, utan också
andra finansiella frågor, t. ex. företagsfinansiering och företagsstrukturella
frågor. Även rätten att ta emot medel med redovisningsskyldighet utgör ett
naturligt inslag i ifrågavarande verksamheter och underlättar rörelsen.
Värdepappersbolag bör därför som ett led i rörelsen — utan särskilt till-
stånd — också kunna bedriva förvarings- och rådgivningsverksamhet samt
118
ta emot medel med redovisningsskyldighet. När det gäller medel som tas
emot med redovisningskyldighet bör liksom hittills, som kommittén också
föreslagit, medlen genast avskiljas och sättas in på bank for kunds räkning.
Kunden är härigenom skyddad i det fall värdepappersbolaget skulle råka i
betalningssvårigheter.
Mottagande av medel på konto
Medel som tas emot på konto, inlåning, skall enligt 20 § fondkommissions-
lagen som huvudregel genast avskiljas och insättas på räkning i bank, om
inte annat har överenskommits enligt skriftligt avtal. Har ett bolag träffat en
sådan överenskommelse med en kund kommer de medel som inte avskiljs
att ingå bland bolagets egna rörelsemedel. Motiven för 20 § var att slå vakt
om bankernas ensamrätt till inlåning och att så långt som möjligt skydda
kunderna i det fall fondkommissionsbolaget går i konkurs (prop. 1978/79:9
s. 144 f.). Kreditmarknadskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU
1988:29 del II s. 64) att ett fondkommissionsbolag i stället för att sätta in
medlen på bankräkning skulle kunna teckna en försäkring eller en bankga-
ranti till förmån för insättarna. Här kan nämnas att insättarförsäkring av-
seende kreditinstitut för närvarande diskuteras inom EG men något direktiv
i ämnet finns ännu inte.
Värdepappersmarknadskommittén har ansett att krav på försäkring el-
ler bankgaranti onekligen skulle stärka kundernas ställning i en konkurssi-
tuation. Emellertid skulle, enligt kommittén, en sådan ordning leda till
ökad byråkrati och ökade kostnader och eftersom det nuvarande systemet
såvitt känt inte lett till kundförluster har kommittén ansett att den nuva-
rande inlåningsrätten bör kunna bibehållas såvitt avser fondkommissions-
bolagen. För dessa bolag är enligt kommittén inlåningen av gammal hävd
och har stor betydelse för att underlätta fondkommissionsrörelsen. För
övriga bolag som inte bedriver fondkommissionsrörelse har kommittén
ansett att något motsvarande behov inte kan anses föreligga. Kommittén
föreslog därför att fondkommissionsbolag utan krav på ytterligare tillstånd
skall få ta emot inlåning genom att de får rätt att avtala bort den tidigare
nämnda huvudregeln om att mottagna medel skall sättas in på bankräk-
ning. Övriga värdepappersbolag skall däremot enligt kommittén inte få
avtala bort den regeln vilket betyder att de endast får ta emot medel om
dessa genast avskiljs och sätts in på bankräkning.
Enligt min mening kan inlåning ha en särskild betydelse för en fondkom-
missionsrörelse. Likväl finns det risker för kunder som sätter in medel på
konto hos en fondkommissionär. I praktiken innebär detta att kunden
lånar ut dessa medel till fondkommissionsbolaget för att användas i dess
rörelse. I värsta fall kan insättarens fordran inte infrias om fondkommis-
sionsbolaget skulle råka i betalningssvårigheter. Denna osäkerhet inverkar
på allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. Kommittén har
beträffande andra värdepappersbolag än fondkommissionsbolag framhål-
lit att dessa kan ha skilda förutsättningar vad gäller kompetens, kapital-
styrka och tekniska resurser varför endast en individuell prövning är
möjlig för att avgöra om ett sådant bolag skall få bedriva viss sidoverksam-
Prop. 1990/91:142
119
het. Jag instämmer i detta men vill samtidigt tillägga att detsamma i Prop. 1990/91: 142
princip gäller även for fondkommissionsbolag. Med hänsyn härtill och
särskilt med beaktande av skyddet för kunderna bör — till skillnad från
vad kommittén har föreslagit — för samtliga värdepappersbolag krävas
bankinspektionens tillstånd för att få ta emot inlåning. För samtliga bör
gälla att de för att erhålla tillstånd skall kunna visa att det finns kompe-
tens, kapitalstyrka och tekniska resurser att ta emot inlåning. Vidare bör
en kund som avser att sätta in medel tydligt informeras om vad detta kan
innebära för honom.
I förarbetena till nuvarande fondkommissionslag (prop. 1978/79:9 s. 144)
uttalade föredraganden: ”Fondkommissionsbolag bör liksom f. n. ha rätt
att ta emot medel på särskilt konto, s. k. kundkonto. Dessa konton har stor
betydelse i fondkommissionsfirmornas verksamhet genom att vidga möj-
ligheterna till kreditgivning och handel med värdepapper för egen räkning.
Kundkontona fyller vidare en funktion genom att på ett smidigt sätt
reglera det löpande betalningsförhållandet mellan firman och dess kunder
och därigenom underlätta fondkommissionshandeln. Det bör dock beto-
nas, att inlåningen skall begränsas till vad som erfordras för att på ett
praktiskt sätt underlätta kommissionshandeln. Bolagen får lika litet som
nu driva en inlåningsverksamhet vid sidan härav på bankmässiga räkning-
ar i strid med 1 § lagen (1955:183) om bankrörelse.” Den syn på inlåning
som framgår av citatet ovan anser jag alltjämt bör vara gällande.
Jag avser att senare i dag ta upp ett ärende om rörelseregler för bank m. m.
I det ärendet behandlas också inlåningsbegreppet, varvid framhålls att in-
låningsverksamhet bör förbehållas bank. Vidare konstateras att kontoin-
sättningar med nära anknytning till någon annan affärsverksamhet än bank-
rörelse bör falla utanför inlåningsbegreppet. För att undvika missförstånd
bör därför medel som ett värdepappersbolag tar emot från sina kunder och
som inte avskiljs och sätts in på räkning i bankinstitut, i lagtext benämnas
medel på konto. Jag har ändrat det till lagrådet remitterade lagförslaget i
enlighet härmed.
Kreditgivning
Fondkommissionsbolag får i dag, för att underlätta fondkommissionsrö-
relsen, i samband med denna, lämna kredit mot säkerhet i fondpapper.
Möjligheten för fondkommissionsbolag att lämna kredit har stor betydelse
för värdepappersmarknaden, bl. a. genom att handeln blir enklare och
smidigare. Jag kan se fördelar för allmänheten om man också i andra
tillståndspliktiga verksamheter får möjlighet att under samma förutsätt-
ningar lämna kredit, t. ex. förvaltning och medverkan vid emissioner.
Vidare är det svårt att rent generellt hävda att kreditgivning i någon av de
tillståndspliktiga verksamheterna skulle rubba allmänhetens förtroende
för värdepappersmarknaden.
Kreditgivning till kunder kräver emellertid enligt min mening stor kun-
skap och ansvarskännande, bl. a. måste även vid kreditgivning för värde-
pappersaffärer en kreditprövning ske. Kreditgivaren måste förvissa sig om
att kredittagaren har förmåga att uppfylla lånevillkoren. Detta gäller obe-
120
roende av om säkerhet lämnas. Värdepappersbolaget måste alltså kunna
visa att det har tillgång till den kompetens, kapitalstyrka och erfarenhet
som krävs för kreditgivning. Jag anser därför att rätten att lämna kredit
skall ges till värdepappersbolag endast efter särskild prövning. Det kan
finnas anledning att betona att kreditgivningen inte får utvecklas till att bli
en fristående del av verksamheten i ett värdepappersbolag utan den är
endast avsedd att underlätta rörelsen. Detta innebär att krediter som
lämnas måste ha direkt anknytning till en kunds värdepappersaffärer.
I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om säkerhet vid kreditgiv-
ningen. Bankorganisationerna och Svenska Fondhandlareföreningen har i
sitt gemensamma remissvar pekat på att fondkommissionsbolagen saknar
möjlighet att ta emot annan säkerhet än fondpapper som har inregistrerats
vid fondbörs eller som har utbjudits till försäljning under sådana förhål-
landen att det är sannolikt att de inom ett år från kreditens beviljande
kommer att inregistreras eller OTC-aktier. Banker har inte denna begräns-
ning. Nämnda remissinstanser anser att fondkommissionsbolag skall få
lämna kredit mot betryggande säkerhet i svenska och utländska finansiella
instrument. Svenska Fondhandlareföreningen har i skrivelse till finansde-
partementet den 30 augusti 1990 (dnr 3941/90) hemställt att ändring så
snart som möjligt görs i 21 § fondkommissionslagen i enlighet med vad
som framhållits i föreningens och bankorganisationernas remissyttrande.
Kommittén har föreslagit att kredit får lämnas endast mot säkerhet i
fondpapper, och enligt en övergångsbestämmelse skall aktier som inte är
börsregistrerade men som noteras på en icke officiell kurslista också god-
kännas som säkerhet vid kreditgivningen. Då möjligheten att lämna kredit
infördes i nuvarande fondkommissionslag framhölls att kreditgivningen
skulle begränsas till vad som var erforderligt för att underlätta kommis-
sionshandeln och att sambandet med denna borde kunna framgå av att
endast fondpapper godtas som säkerhet (prop. 1978/79:9 s. 144). Kredit-
marknadskommittén, som föreslog att fondkommissionsbolagens rätt att
lämna kredit skulle behållas, berörde principen om att ägande och traditio-
nell kreditgivning inte får blandas. Efter att dels ha övervägt andra lösning-
ar vad gäller kravet på samband mellan kommissionsverksamhet och
kreditgivning, dels ha diskuterat en skärpning av sambandskravet genom
att ålägga bolagen att kontrollera vad krediterna används till, fann kredit-
marknadskommittén att den gällande ordningen att kreditgivning endast
får ske mot säkerhet i fondpapper hade klara fördelar (SOU 1988:29, del
2, s. 75 och 161).
Värdepappersbolagen får med mitt förslag rätt att lämna kredit först
efter särskild prövning. Det förutsätts att kreditgivning liksom för närva-
rande skall underlätta och ske i samband med bolagens ordinarie verksam-
het. Värdepappersbolagens kreditgivning kan således bara ske i samband
med utförande av finansiella tjänster. Praktiska skäl talar dessutom van-
ligtvis för att just de finansiella instrument i en värdepappersaffär som
bolaget utfört åt en kund lämnas som säkerhet vid kreditgivning. Redan
enligt gällande rätt är det tillåtet att ta emot annan egendom eller borgen
som tilläggssäkerhet om den ursprungligen lämnade säkerheten går ned i
värde efter det att krediten beviljats. Någon risk att värdepappersbolag
Prop. 1990/91: 142
121
kommer att ägna sig åt allmän kreditgivning torde därför inte föreligga. Prop. 1990/91: 142
Det bör inte vara några svårigheter att konstatera om kredittagaren utför
sina värdepappersaffärer hos det bolag som lämnat krediten. Jag föreslår
därför att värdepappersbolag får lämna kredit mot säkerhet som är betryg-
gande, dvs. utan begränsning till finansiella instrument.
Annan sidoverksamhet
Det är inte möjligt att i lag ange alla de sidoverksamheter som ett värde-
pappersbolag kan tänkas vilja ägna sig åt. Behovet av annan verksamhet
kan skifta med hänsyn till företagens organisation, men också den tekniska
och den allmänna utvecklingen inom detta område kan spela en stor roll.
Vilken annan verksamhet som bör tillåtas avgörs lämpligen av bankin-
spektionen från fall till fall. För tillstånd bör krävas att särskilda skäl
föreligger. Tillstånd bör kunna ges om verksamheten på något sätt kom-
mer att underlätta rörelsen. Det kan t. ex. vara fråga om framställning av
tryckalster med ekonomisk information till kunder eller viss utbildnings-
verksamhet.
Förvärv av organisationsaktier, m. m.
Enligt 15 § andra stycket fondkommissionslagen får fondkommissionsbo-
lag som ett led i organisationen av bolagets verksamhet förvärva aktie eller
andel i ekonomisk förening efter tillstånd av bankinspektionen. I förarbe-
tena till bestämmelsen anges att en förutsättning för tillstånd är att förvär-
vet inte framstår som olämpligt från allmän synpunkt; t. ex. kan en uppdel-
ning på olika juridiska personer medföra risk för att regler i fondkommis-
sionslagen eller annan lagstiftning inte får avsedd verkan (prop. 1978/79:9
s. 178). Förvärv av aktie eller andel i företag som ett led i organisationen
av bolaget bör därför kräva bankinspektionens tillstånd.
Lokal och inventarier
För att ett värdepappersbolag skall kunna bedriva verksamhet måste bola-
get ha någon lokal och det måste finnas inventarier. Att bolaget får förvär-
va fast egendom m. m. för detta ändamål är så självklart att några detalje-
rade regler härom inte behövs. Om ett bolag skulle skaffa lokaler utöver det
behov som verksamheten rimligen ger upphov till bör bankinspektionen
med framgång kunna ingripa. I specialmotiveringen till 4 kap. 1 § behand-
las också denna fråga.
122
Mitt förslag: Den som handlar för egen räkning eller som medver-
kar vid emission av fondpapper eller erbjudanden om köp eller
försäljning av finansiella instrument, begränsas i sin rätt att förvär-
va och driva handel med finansiella instrument till vissa risknivåer.
Dessa placeringar kräver även kapitaltäckning.
Bolag med tillstånd till handel for egen räkning eller emissionsmed-
verkan får för att underlätta rörelsen förvärva egna aktier resp, aktier
i moderbolaget motsvarande högst fem procent av aktiekapitalet i
resp, bolag.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att bestämmelserna om han-
delslagret behålls och att för alla bolag gränsen för lagret höjs till 150 milj,
kr. Ett större lager tillåts om anskaffningsvärdet inte överstiger 50% av
kapitalbasen, dock högst en miljard kronor. Handelslagret kräver kapital-
täckning. Kommittén föreslår vidare ett förbud att äga mer än fem procent
av aktierna (röster eller kapital) i ett enskilt bolag och ett förbud att företräda
innehavda aktier i enskilda bolag på bolagstämma.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran att gränsen för handelslagret höjs. Flera remissinstanser har
dock synpunkter på enskildheter i förslaget. Riksbanksfullmäktige föror-
dar att frågan om hanteringen av fondkommissionärernas handelslager
utreds närmare eftersom de föreslagna kapitaltäckningsreglerna har en
mycket svag koppling till institutens verkliga risktagande. Enligt styrelsen
för Stockholms fondbörs behövs — utöver den övre gränsen på en miljard
kronor — inga andra restriktioner än de som följer av kapitaltäckningsreg-
lerna. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anser att den föreslagna
höjningen av gränsen för handelslagret är alltför omfattande och att den
leder till att gränserna mellan mäklarverksamhet och kapitalförvaltnings-
verksamhet suddas ut. Enligt riksförbundet bör kommissionärerna endast
ha möjlighet att ha så stort lager som deras verksamhet som mäklare
kräver. I tidigare nämnd skrivelse anför Svenska Fondhandlareföreningen
att handelslagret bör sättas i relation till kapitalbasen i dess helhet.
Förvärv för egen räkning
Enligt nuvarande regler består en fondkommissionärs handelslager av
aktier, emissionsbevis, andelar i värdepappersfonder och i ekonomiska
föreningar. Fondkommissionärerna får för egen del förvärva obligationer,
förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.
Enligt bankrörelselagen får en bank för egen räkning förvärva bl. a. obliga-
tioner, förlagsbevis, förlagsandelsbevis och andra fordringsrätter som är
avsedda för den allmänna marknaden.
Motivet till att fondkommissionärerna har tillåtits ha ett handelslager är
Prop. 1990/91:142
123
att detta kan underlätta kommissionshandeln genom att göra marknaden Prop. 1990/91: 142
mer likvid och bidra till kursutjämning samt genom att hanteringen av
små värdepappersposter kan rationaliseras med handelslagrets hjälp. För
att reducera riskerna med den intressekonflikt som kan bli följden av att
fondkommissionärerna driver handel för egen räkning samtidigt med
kommissionsuppdrag har emellertid en begränsning av handelslagrets stor-
lek föreskrivits (prop. 1978/79:9 s. 136 f.).
Fondkommissionslagens utgångspunkt är att fondkommissionärerna i
princip uteslutande skall agera som kommissionärer. Den i lagen öppnade
möjligheten för en fondkommissionär att ha ett eget handelslager innebär
ett avsteg från denna princip. I takt med att gränsen för handelslagrets
storlek höjts har också egenhandeln ökat, vilket för flera fondkommis-
sionsbolag lett till att intäkterna av egenhandeln kommit att utgöra en allt
större andel av de totala intäkterna. För de flesta fondkommissionsbolag
utgör dock alltjämt courtageintäkterna den största inkomstkällan.
Motiveringen för handelslagerbegränsningen har varit att det kan uppstå
en intressekonflikt genom att en fondkommissionär kan driva handel för
egen räkning samtidigt med kommissionsuppdrag. Som kommittén fram-
hållit är detta motiv knappast hållbart i dag. Man kan varken principiellt
eller i en konkret affär minska den latenta intressekonflikten genom en
kvantitativ begränsning av handelslagret, eftersom lagret redan nu får vara
så stort att en fondkommissionär i regel inte har några svårigheter att
utnyttja sitt eget lager vid utförande av kommissionsuppdrag. Risken för
en intressekonflikt påverkas således inte nämnvärt, även om volymen av
egenhandeln skulle släppas helt fri. Effekten av att begränsningsregeln
upphävs eller att det absoluta taket for handelslagrets storlek kraftigt höjs
skulle sannolikt leda till en mer aktiv och målmedveten egenhandel med
framför allt aktier. Därmed skulle likviditeten på aktiemarknaden förbätt-
ras.
Ett större inslag av egenhandel på den svenska värdepappersmarknaden
bör kunna ge positiva effekter för marknaden genom att likviditeten höjs
och att prisbilden förbättras. En egenhandlare som är market maker måste
alltid vara beredd att sälja och köpa till de priser han offentliggör. En
begränsning av handelslagret innebär därför ett hinder i verksamheten.
Den ökade handeln över gränserna leder också till att det finns ett behov
av större handelslager. Den som gör affärer med utländska placerare bör ha
möjlighet att genomföra affärerna för egen räkning eftersom detta är en
internationellt tillämpad handelsteknik. Detta ökar servicenivån och inne-
bär också att konkurrensförutsättningarna för svenska fondkommissionä-
rer förbättras.
EGs förslag till investeringstjänste-direktiv (se avsnitt 3.5) innehåller
inga begränsningar för den som handlar för egen räkning. Däremot före-
slås i direktivförslaget om kapitaltäckning för finansiella tjänsteföretag att
också riskerna i ett aktuellt innehav skall beaktas. Några motsvarande
regler har inte föreslagits av kommittén.
Jag är mot den här bakgrunden beredd att under vissa förutsättningar
helt överge de begränsningar som nu gäller för handelslagret. Kommittén
har varit inne på samma tankegångar men ändå stannat för att, utöver den
124
begränsning som realt följer av kravet på kapitaltäckning, fastställa en Prop. 1990/91: 142
direkt gräns. Detta ställningstagande motiveras med att ett formellt slo-
pande av handelslagerbegränsningen skulle kunna uppfattas som om aktie-
förvärvsförbudet för banker hade upphävts och att det är viktigt att undvi-
ka sådana slutsatser. Beträffande aktieförvärvsförbudet for bankerna vill
jag hänvisa till det förslag om nya rörelseregler för bankerna som jag senare
i dag kommer att presentera.
Som jag redan tidigare varit inne på utgör den tidigare berörda risken för
intressekonflikt som finns då en fondkommissionär också handlar för egen
räkning egentligen inte något hinder för att helt avskaffa handelslagerbe-
gränsningen. Bl. a. motverkas denna risk av Stockholms fondbörs nya
handelssystem SAX (se avsnitt 2.5) som innebär att en enskild kund kan
kontrollera att han fått den bästa kurs som gällde vid en viss tidpunkt.
Därutöver måste en kommissionär i handeln med optioner och terminer,
enligt bankinspektionens allmänna råd, göra tidsstämplingar när ett upp-
drag mottas och när det utförs, vilket också stärker kundernas intressen i
handeln.
Jag har tidigare föreslagit att den som har särskilt tillstånd som egen-
handlare skall ha rätt att för egen räkning handla med finansiella instru-
ment. Även detta kan vara ett sätt att möta risken för nämnda intresse-
konflikt. Det bör naturligtvis som jag tidigare framhållit vara möjligt för
en kommissionär att även få tillstånd att handla för egen räkning. Däremot
är denna rätt inte ovillkorlig. Tillstånd lämnas endast efter prövning i det
enskilda fallet och i den prövningen bör det finnas utrymme för att även
beakta kommissionärens förmåga att hantera denna risk. Skulle det visa
sig att en kommissionär inte klarar av att hantera denna intressekonflikt
kan tillståndet för egenhandel återkallas, vilket kan ske utan att kunderna i
kommissionsrörelsen behöver bli lidande.
Kommittén har pekat på vissa risker som sammanhänger främst med att
egenhandel kan utnyttjas för prismanipulationer eller för långsiktiga aktie-
innehav och i kontrollsyfte. Jag har därför övervägt kommitténs förslag
om en begränsningsregel som innebär förbud att förvärva mer än fem pro-
cent av aktierna (röster eller kapital) i ett enskilt bolag och förbud att före-
träda innehavda aktier i ett enskilt bolag på bolagsstämma. En sådan fem-
procentregel skulle inte kunna tillämpas på organisationsaktier och av prak-
tiska skäl inte heller på aktier som förvärvas av den som medverkar vid
emissioner. Den torde också medföra problem i market maker-verksamhet.
I den mån aktier som innehas av den som driver värdepappersrörelse skulle
utnyttjas i ett syfte som är oförenligt med verksamhetens ändamål, dvs. att
tillhandahålla tjänster på värdepappersmarknaden, så kan det anses tvek-
samt om bolaget är lämpligt att driva tillståndspliktig värdepappersrörelse.
Ett sådant förfarande skulle även kunna negativt påverka allmänhetens
förtroende för värdepappersmarknaden. Det har heller inte framkommit
några sådana missförhållanden att en så ingripande åtgärd som att införa
förbud att företräda innehavda aktier på bolagsstämma kan anses erforder-
lig. Jag anser därför att några begränsningsregler inte är nödvändiga utan att
eventuella missförhållanden kan åtgärdas i bankinspektionens tillsyns-
verksamhet. 125
En ytterligare förutsättning för att helt släppa handelslagerbegränsning- Prop. 1990/91: 142
en bör, som också kommittén framhållit, vara att riskerna med placeringar
i finansiella instrument minskas. Nuvarande kapitaltäckningsregler, som
beaktar kreditrisken i en placering, är otillräckliga för att möta den risk
som en placering i ett finansiellt instrument innebär, den s.k. kursrisken.
Riksbanksfullmäktige pekar i sitt remissvar på den mycket svaga koppling
som nuvarande kapitaltäckningsregler har till institutens verkliga riskta-
gande. Fullmäktige anser att det bör vara möjligt att i detta sammanhang
tillämpa samma metod som gäller för bankernas valutapositioner, dvs. ett
system med limiter som genom att även ta hänsyn till termins- och op-
tionsaffärer beaktar institutens nettoexponering. Även bankinspektionen
och styrelsen för Stockholms fondbörs anser att kapitaltäckningsreglerna
bör ta hänsyn till nettorisken i placeringarna.
Riksbankens system med limitbelopp för valutakursrisker innebär i
korthet följande. För varje institut fastställs två limitbelopp som inte får
överskridas. Båda beloppen uttrycks som en procentsats av institutets
kapitalbas. Kapitalbasen beräknas enligt bankinspektionens anvisningar
förkapitaltäckningsrapporteringen (BFFS 1990:6). Det ena beloppet avser
den kursrisk som föreligger i varje enskild valuta och som normalt får
uppgå till högst 10% av kapitalbasen. Det andra beloppet avser den
samlade kursrisken i valutaportföljen som får uppgå till högst 20% av
kapitalbasen. Instituten kan allteftersom kapitalbasen ökar till riksbanken
anmäla detta och därigenom erhålla högre limitbelopp. Rapportering till
riksbanken sker såväl på daglig basis som veckovis. Här kan nämnas att
bankinspektionen har motsvarande regler för institut under dess tillsyn som
inte är av riksbanken godkända valutahandlare.
Principerna bakom riksbankens system med limiter för valutakursrisker
bör enligt min mening kunna vara vägledande för fastställande av risk-
nivåer för placeringar i finansiella instrument. I båda fallen gäller det att ta
hänsyn till den kursrisk som en placering innebär. Principiellt är det ingen
skillnad på en placering i en valuta eller i en aktie eller annat finansiellt
instrument. Fördelen med detta system är att hänsyn också kan tas till
placeringar i optioner och terminer. Vissa svårigheter kan uppkomma
första gången limiter skall fastställas men detta bör inte få utgöra ett hinder
mot att ett sådant system införs. Jag vill här framhålla att det kan vara
lämpligt att till en början sätta förhållandevis låga limiter. Utgångspunk-
ten bör vara att de nya limiterna anpassas så att det totala innehavet av
finansiella instrument någotsånär överensstämmer med bolagens nuvaran-
de innehav. Allt eftersom man vinner erfarenhet av hur limiterna påverkar
de olika bolagen kan dessa justeras.
Med ett limitsystem uppfylls kravet på att beakta kursrisken med en
placering på ett godtagbart sätt. Detta system ligger också i linje med de
diskussioner om nya internationella kapitaltäckningsregler avseende kurs-
risker som för närvarande förs i Baselkommittén och inom EG. Jag före-
slår således att ett värdepappersbolag som får förvärva finansiella instru-
ment skall hålla sig inom de risknivåer som föreskrivs. Reglerna om
handelslager kan därmed tas bort.
126
En bank får i sin rörelse förvärva och driva handel med obligationer och Prop. 1990/91: 142
andra fordringsrätter som är avsedda for den allmänna marknaden. Nya
kapitaltäckningsregler avseende kursrisker kommer att omfatta även ban-
kers placeringar i räntebärande instrument. Jag anser därför att regler om
risknivåer för sådana placeringar för närvarande inte bör införas för ban-
ker. Däremot bör sådana regler gälla för bankägda värdepappersbolag.
En bestämmelse bör införas som ger rätt för regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, bankinspektionen att utfärda närmare före-
skrifter om vilken högsta risknivå som kan tillåtas. I dessa föreskrifter bör
skillnad göras på aktier och andra aktierelaterade instrument å ena sidan
och obligationer och andra ränterelaterade instrument å den andra sidan.
Vid beräkning av risknivåer bör inte dessa båda grupper kunna läggas ihop
till en total nettorisk, utan varje grupp bör åsättas en egen risknivå.
Regeln om handelslagerbegränsning förutsatte för att den inte skulle
kunna kringgås att den gällde för en koncern i dess helhet, om flera bolag
eller banker med fondkommissionstillstånd ingick i koncernen. Med mitt
förslag till risknivåer finns det inte längre någon begränsningsregel att
kringgå. Risknivån beräknas individuellt för varje bolag endast med hän-
syn till det bolagets kapitalbas.
För utländska företag med filial här i landet bör det — på samma sätt
som i fråga om kapitaltäckningen — ankomma på tillsynsmyndigheten i
företagets hemland att kontrollera att företagets innehav av finansiella
instrument inte medför en oförsvarlig riskexponering.
Egenhandlarens innehav av finansiella instrument är motiverat utifrån
de tjänster han erbjuder sina kunder. Det får anses ligga i sakens natur att
en egenhandlare regelbundet skall omsätta innehaven. Jag anser därför att
någon uttrycklig lagbestämmelse härom inte är nödvändig.
Förvärv av egna aktier
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1987 tillåts ett fond-
kommissionsbolag för att underlätta fondkommissionsrörelsen att förvär-
va egna aktier och aktier i moderbolag under förutsättning att aktierna är
inregistrerade på Stockholms fondbörs eller att de utbjudits till försäljning
under sådana förhållanden att det är sannolikt att de inom ett år kommer
att inregistreras vid fondbörsen eller att de är aktier i OTC-bolag. Det
sammanlagda anskaffningsvärdet av sådana aktier får inte överstiga ett
belopp motsvarande tre procent av värdet av handelslagret. Bestämmelsen
är ett undantag från det i 7 kap. 1 § aktiebolagslagen stadgade förbudet
mot förvärv av egna aktier och aktier i moderbolag.
En motsvarande bestämmelse för affärsbankerna finns i 6 kap. 9 § andra
stycket bankaktiebolagslagen vilken dock inte gör undantag för aktier i
moderbolag.
Fondkommissionärerna har tillåtits att handla med egna aktier och
aktier i moderbolag för att underlätta fondkommissionsrörelsen. Med mitt
förslag att det bara är företag med tillstånd för egenhandel och medverkan
vid emissioner som får förvärva aktier för egen räkning bör i konsekvens
härmed endast sådana företag ha möjlighet att förvärva egna aktier. Med
hänsyn till att det inte införs något generellt tak för innehav av aktier och
for att undvika att värdepappersbolag med ett lågt aktiekapital skall kunna Prop. 1990/91: 142
förvärva alltför stor andel av sina egna aktier bör taket för ägandet av egna
aktier begränsas i förhållande till det egna aktiekapitalets storlek. Den
tillåtna andelen kan lämpligen sättas till fem procent. Regeln bör utformas
så att ett värdepappersbolag eller ett svenskt bankinstitut med tillstånd att
handla för egen räkning eller medverkar vid emissioner får äga egna aktier
och aktier i moderbolag till ett belopp som svarar mot fem procent av
bolagets aktiekapital och såvitt gäller moderbolag fem procent av det
bolagets aktiekapital. Regeln bör tas in i den nya lagen om värdepappers-
rörelse och gälla dem som erhållit tillstånd enligt den lagen, inkl, de
svenska bankerna. Därmed kan 6 kap. 9 § andra stycket bankaktiebolags-
lagen upphävas.
Likvida medel
För att bedriva en rörelse av vilket slag det än må vara erfordras alltid
likvida medel. Behovet av likvida medel skiftar från tid till annan. Det
framstår enligt min mening som naturligt att värdepappersbolagen som ett
led i likviditetsförvaltningen får placera likvida medel i olika finansiella
instrument. Av praktiska skäl bör de begränsningar av innehav av finansi-
ella instrument som uppställs genom föreskrivna risknivåer även gälla för
likviditetsförvaltningen.
Mitt förslag: Värdepappersbolag som har tillstånd att handla för
egen räkning eller att medverka vid emission skall ha åtta procent
kapitaltäckning i överensstämmelse med nuvarande regler. Samma
gäller för bolag som har tillstånd att ta emot medel på konto.
Alla värdepappersbolag åläggs att ha en ansvarsförsäkring för att
täcka skadeståndsanspråk från i första hand mindre kunder.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att samtliga tillståndspliktiga
verksamheter skall ha kapitaltäckning enligt nuvarande regler. Därutöver
föreslås 24% kapitaltäckningskrav på placeringar som ingår i handelslag-
ret.
Remissinstanserna: Svea hovrätt anser att ett försäkringssystem för
kundmedel bör tillskapas. Bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och
styrelsen för Stockholms fondbörs anser att kapitaltäckningsbestämmelser-
na bör ta hänsyn till nettorisker i institutens placeringar.
Kapitaltäckningsregler
Fondkommissionslagen innehåller kapitaltäckningsregler som efter möns-
ter från bankrörelselagen ålägger fondkommissionsbolag att ha eget kapital
128
till visst lägsta belopp som är betryggande i förhållande till bolagets till-
gångar samt ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapital-
marknaden som innebär en kreditrisk för bolaget.
De nya kapitaltäckningsreglerna som trädde i kraft den 1 februari 1990
har utformats i enlighet med de rekommendationer som utfärdats av den
s. k. Baselkommittén. Dessa regler innebär att kapitalbasen beräknad på
visst sätt skall uppgå till 8% av placeringarna med hänsyn tagen till deras
kreditrisk. Viktiga principer är att endast inbetalt belopp får medräknas i
kapitalbasen och att kapitalbasen till minst 50% skall innehålla kapital av
högsta kvalitet. För placeringarna är huvudregeln att de skall tas upp till
hela sitt belopp. Riskgraderingen sker genom att vissa placeringar får tas
upp till 50% eller lägre vilket då ger ett faktiskt kapitalkrav på 4% eller
lägre.
Ändringar av kapitaltäckningsreglerna med anledning av skatterefor-
men innebär bl. a. vissa justeringar av kapitalbasens bestämning med
ikraftträdande den 1 mars 1991.
Inom EG har det tagits fram ett förslag till direktiv om kapitaltäckning
för finansiella tjänsteföretag (se avsnitt 3.5). Enligt detta skall inte endast
kreditrisker kräva kapitaltäckning utan även kurs- och valutarisker, öppna
positioner och viss del av föregående års fasta kostnader.
Kapitaltäckningsreglernas syfte
Syftet med kapitaltäckningsreglerna är att skydda företagens kunder. Reg-
lerna går ut på att företagen alltid måste ha en kapitalbas som är betryggan-
de i förhållande till företagets tillgångar samt till ingångna garantiförbin-
delser och andra åtaganden på kapitalmarknaden som innebär en kredit-
risk för bolaget. De nuvarande reglerna beträffande kapitaltäckning, som
är anpassade till EGs direktiv om kapitaltäckning för kreditinstitut, är
relaterade till bruttoinnehavet av aktier i handelslagret och beaktar inte de
nya möjligheter som tillskapats på senare tid att med hjälp av optioner
eller terminer minska risken i handelslagret. Ett kapitaltäckningskrav rela-
terat till nettorisken i handelslagret skulle, som flera remissinstanser också
anmärkt, bättre spegla den verkliga risken i lagret.
EGs direktivförslag till kapitaltäckningsregler för finansiella tjänsteföre-
tag, vilka på goda grunder kan förmodas komma att stämma överens med
de nya kapitaltäckningsregler som Baselkommittén senare kommer att
rekommendera, har många fördelar jämfört med nuvarande svenska be-
stämmelser. Det kan dock inte uteslutas att förslaget kommer att jämkas i
viktiga avseenden innan det slutligen antas. Jag anser därför att det inte är
lämpligt att nu ändra gällande kapitaltäckningsregler, utan en sådan änd-
ring får anstå till ett färdigt EG-direktiv föreligger. Däremot bör i avvak-
tan på nya kapitaltäckningsregler de risker som kan uppkomma med
innehav av finansiella instrument beaktas. Jag har behandlat detta i av-
snitt 6.4.
Som nyss nämndes syftar nuvarande kapitaltäckningsregler till att skyd-
da företagens kunder genom att företagens kapitalbas relateras till gjorda
placeringar. Med mitt förslag om tillståndsplikt för olika verksamhetsfor-
Prop. 1990/91: 142
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
mer kommer endast värdepappersbolag med tillstånd att handla för egen Prop. 1990/91:142
räkning att kunna göra placeringar i finansiella instrument i någon omfatt-
ning av betydelse. För värdepappersbolag som medverkar vid emissioner
eller erbjudanden kan också betydande innehav av finansiella instrument
uppkomma liksom garantiförbindelser utfärdas. Motsvarande skyddsin-
tresse finns även när värdepappersbolag har tillstånd att ta emot inlåning.
För dessa bolag bör därför nuvarande kapitaltäckningsregler gälla.
I de tillståndspliktiga rörelser som består av kommission, förmedling
och förvaltning, skall det inte vara tillåtet att göra egna placeringar. Un-
dantag görs för tillgångar som behövs för rörelsen, för placeringar i finansi-
ella instrument i bolagets likviditetsförvaltning och för förvärv av aktie
eller andel i företag som ett led i organisationen av bolaget. Därutöver
kan ett värdepappersbolag för att skydda egen fordran köpa egendom som
är utmätt eller utgör säkerhet för fordran eller överta egendom som betal-
ning för fordran, men sådan egendom skall avyttras så snart det är lämp-
ligt.
Varken i en kommissions-, förmedlings- eller förvaltningsrörelse finns
det behov av kapitaltäckningsregler för att skydda kunderna. I dessa
rörelser utgör värdepappersbolaget en mellanhand i ordets egentliga bety-
delse. Alla tillgångar som en sådan mellanhand tar emot från kunder
avskiljs från bolagets egna tillgångar. Vid köp och försäljning av finansiella
instrument genom en sådan mellanhand ligger risken för att leverans av
det köpta inte sker eller att betalning uteblir på motparten i avtalet, inte på
mellanhanden. Det förekommer i och för sig att förvaltare garanterar sina
kunder en viss minimiavkastning innebärande att förvaltaren, för det fall
den verkliga avkastningen inte når upp till den utlovade nivån, fyller på
med egna medel. Detta skulle kunna motivera krav på kapitaltäckning
även för förvaltare. Som kapitaltäckningsreglerna är utformade skulle
emellertid ett krav på kapitaltäckning inte medföra en tillräcklig kapital-
styrka för att uppfylla anspråk på grund av garantiförpliktelser. Kommis-
sionärer, förmedlare och förvaltare bör därför inte omfattas av kapital-
täckningsreglerna.
I de fall en kommissionär, förmedlare eller förvaltare har tillstånd att ta
emot inlåning bör samma kapitaltäckningsregler som för egenhandlare och
emissionsförmedlare gälla. I de fall tillstånd föreligger för flera verksamhe-
ter och någon av dessa kräver kapitaltäckning bör kapitaikravet beräknas
på placeringarna i samtliga tillståndspliktiga verksamheter.
A nsvarsförsäkring
Reglerna om kapitaltäckning tillgodoser inte i alla lägen kundernas intres-
sen av att värdepappersbolaget kan fullgöra den skadeståndsskyldighet
som kan uppkomma om det missköter sitt uppdrag. I lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare finns bestämmelser om ansvarsförsäkring. En juridisk
person som skall registreras som försäkringsmäklare måste ha en ansvars-
försäkring för skadeståndsansvar som kan uppkomma gentemot uppdrags-
130
givare m. fl. Liknande försäkringskrav gäller for fastighetsmäklare enligt Prop. 1990/91: 142
lagen (1984:81) om fastighetsmäklare. Jag anser att ett motsvarande för-
säkringssystem bör införas också för värdepappersbolag.
Försäkringen bör i första hand täcka anspråk från mindre kunder som
inte har samma möjlighet att ta till vara sina intressen som en stor,
professionell placerare har. Det obligatoriska ansvarsbeloppet bör således
för varje försäkringsfall ge ett grundläggande skydd och inte alltför mycket
överstiga vad som kan antas bli aktuellt för ett bolag att betala i skadestånd
till en mindre kund. Premien för en sådan försäkring bör för de värdepap-
persbolag som har en stark finansiell ställning, vilket ofta gäller företag
med kapitaltäckning, kunna hållas nere genom att bolaget gentemot för-
säkringsgivaren tar på sig en relativt hög självrisk. Jag anser emellertid att
någon närmare bestämning av försäkringens utformning inte bör göras i
lagtext. Ytterligare föreskrifter om ansvarsförsäkring bör i stället kunna
meddelas av regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, bankin-
spektionen.
Mitt förslag: Bankinspektionen har rätt att begära upplysningar
från sådana företag som har ett väsentligt samband med det bolag
som fått tillstånd enligt lagen om värdepappersrörelse.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del till-
styrker förslaget.
Skälen för mitt förslag: I 25 § fondkommissionslagen (sambandspara-
grafen) föreskrivs att bestämmelserna om fondkommissionsbolags verk-
samhet och om tillsyn över sådana bolag i princip också skall gälla för vissa
företag som har ett nära samband med fondkommissionsbolaget. Nära
samband anses föreligga, om de båda företagen leds av samma eller i
huvudsak samma personer, eller om vinsten av företagens verksamhet helt
eller till betydande del skall, direkt eller indirekt, tillfalla samma eller i
huvudsak samma personer. Paragrafen är endast tillämplig på företag vars
huvudsakliga verksamhet består i att förvalta, handla med eller biträda vid
handel med fondpapper eller lämna kredit mot säkerhet i fondpapper.
Syftet med sambandsparagrafen är att bestämmelserna i fondkommis-
sionslagen inte skall kunna sättas ur spel genom organisatoriska arrange-
mang.
Det väsentligaste syftet med bestämmelserna i förslaget till lag om
värdepappersrörelse är att skydda kundernas intressen. Det man bör fästa
uppmärksamheten på är därför om ett sambandsföretags verksamhet kan
leda till att bolagets kunder förfördelas. En eventuell sambandsparagraf
bör därför vara anpassad för att förbättra kundernas ställning när sam-
bandsföretaget uppträder som deras motpart. Det kan därför ifrågasättas
om det behövs någon sambandsparagraf som har till syfte att hindra
131
sambandsföretaget att bedriva verksamhet på andra premisser än de som Prop. 1990/91: 142
gäller för värdepappersinstitutet. Det viktiga bör alltså vara att värdepap-
persinstitutet eller dess ledning inte engagerar sig i andra företags verksam-
het på ett sådant sätt att kundernas intressen otillbörligen åsidosätts. Att så
inte sker bör i tillräcklig grad kunna motverkas genom dels tillsyn, dels en
utökad upplysningsskyldighet.
En sådan tillsyn kan erhållas genom att en utvidgad motsvarighet till
36 § fondkommissionslagen införs. Den av mig föreslagna paragrafen in-
nebär att om det finns ett väsentligt samband mellan ett värdepappersin-
stitut och ett företag som handlar med finansiella instrument eller lämnar
kredit mot säkerhet i finansiella instrument, får bankinspektionen besluta
att värdepappersinstitutet och det andra företaget skall lämna vissa upp-
lysningar till bankinspektionen. Upplysningarna kan avse förhållandet
mellan dessa båda företag och den verksamhet som anknyter till värdepap-
persinstitutets verksamhet.
Mitt förslag: Förbudet för värdepappersbolag att för sin verksamhet
ge ut obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar tas bort.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Styrelsen för Stockholms fondbörs, bankorganisatio-
nerna och Svenska Fondhandlareföreningen som är de enda remissinstan-
serna som yttrat sig i denna del tillstyrker förslaget.
Skälen för mitt förslag: Det är nu inte tillåtet for ett fondkommissions-
bolag att utfärda obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar. Motivet till förbudet var att fondkommis-
sionsbolag inte fick utvecklas till allmänna kreditinstitut. Dessutom an-
gavs att bolagens behov av upplåning torde bli mindre än vad det varit
tidigare med hänsyn till de begränsningar av egenhandel och kreditgivning
som finns i fondkommissionslagen (prop. 1978/79:9 s. 143 och 178).
Som tidigare framgått föreslår jag att rätten att ta emot inlåning begrän-
sas till bolag som får sådant tillstånd och att handelslagerbegränsningen
slopas. Behov för värdepappersbolag som är egenhandlare av att kunna
finansiera sin verksamhet kommer därmed att öka. Jag föreslår också att
värdepappersbolag endast efter tillstånd skall få möjlighet att lämna kre-
dit. Mot denna bakgrund kan jag inte se att en rätt att ta upp lån på den
allmänna marknaden innebär någon risk för att bolagen utvecklas till
allmänna kreditinsitut. Således finns det inte något skäl för att förbjuda
värdepappersbolag att finansiera sin verksamhet genom lån på värdepap-
persmarknaden.
132
Mitt förslag: Bestämmelserna om enhandskrediter anpassas till vad
som gäller för banker. Bankinspektionen ges rätt att utfärda före-
skrifter rörande sådana krediter.
Reglerna om förbud mot förbehåll om andel i vinst upphävs.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår ett förbud mot andel i vinst på
sådana affarer som bolaget inte självt får sluta.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del till-
styrker förslaget.
Enhandskrediter
Enligt 22 § fondkommissionslagen skall fondkommissionsbolag ägna sär-
skild uppmärksamhet åt att kredit inte lämnas till samma kredittagare eller
till kredittagare som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk
intressegemenskap i sådan omfattning att fara kan uppkomma för att
fondkommissionsbolaget inte kan fullgöra sina förpliktelser. Detsamma
gäller om ställd säkerhet utgörs av aktier eller förlagsbevis som har utgivits
av samma aktiebolag eller av aktiebolag som är förenade i sådan intresse-
gemenskap. Bestämmelsen skall tillämpas även på borgen gentemot fond-
kommissionsbolag.
En motsvarande bestämmelse finns för bankernas del i 2 kap. 16 §
bankrörelselagen. Utöver vad som gäller för fondkommissionsbolagen
skall bestämmelsen tillämpas också på annan garantiförbindelse till ban-
ker än borgen. Enligt 2 kap. 18 § samma lag skall bestämmelsen också
tillämpas på garantiförbindelse som banken ikläder sig.
Syftet med de återgivna bestämmelserna är att begränsa s. k. enhands-
krediter så att fara för bolagets solvens inte uppstår. Största tillåtna
engagemang har inte fastställts i lag. Bankinspektionen har i en särskild
rekommendation utarbetat beräkningsgrunder för enhandsengagemangens
storlek vad gäller banker. Engagemangen får inte vara så stora att fara kan
uppkomma för bankens säkerhet. De är således relaterade till bankens
förmåga att bära förluster i kreditgivningen utan att dessa drabbar insät-
tarna (prop. 1986/87:12 band 1 s. 244).
Inom EG finns en rekommendation (87/62/EEC) till medlemsländerna
att tillämpa vissa bestämmelser om enhandskrediter. Ett förslag till ett
direktiv med bindande regler beträffande enhandskrediter avses att pre-
senteras inom kort. I avvaktan på utvecklingen inom EG föreslår jag ingen
annan förändring beträffande nuvarande regler än att de anpassas till vad
som gäller för banker samt att bankinspektionen bör ges möjlighet att
utfärda föreskrifter beträffande enhandskrediter.
133
Andel i vinst
Enligt 23 § första stycket fondkommissionslagen får ett fondkommissions-
bolag inte förbehålla sig andel i vinst på affär som bolaget avslutar i sin
fondkommissionsrörelse eller i sådan verksamhet som avses i 13 § första
stycket. Regeln gäller inte för bankinstitut som driver fondkommissionsrö-
relse.
Skälet för denna bestämmelse var att fondkommissionsbolaget genom
ett sådant förbehåll kunde anses bli delaktigt i affären. Om denna var
sådan att bolaget inte självt hade fått avsluta den skulle det genom förbe-
hållet uppkomna engagemanget uppenbarligen stå i mindre god överens-
stämmelse med den restriktivitet som kommer till uttryck i 13 § (prop.
1978/79:9 s.181).
Enligt 2 kap. 15 § första och andra styckena bankrörelselagen får en
bank inte vid avtal om kredit eller i sin rörelse i övrigt förbehålla sig andel i
vinst på affär, som banken inte själv får avsluta. En bank får inte heller på
annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet, som banken inte själv får
bedriva. Detta gäller dock inte utdelning på aktier eller vad banken som
ägare av aktier i övrigt har rätt till.
Som nämnts är syftet med bestämmelsen att hindra att fondkommis-
sionsbolagen kringgår lagens begränsnings- och förbudsregler genom att
förbehålla sig del i vinst som bolagens kunder gör. För att tillgodose detta
syfte skulle det kunna betraktas som nödvändigt att behålla regeln. Som
framgått skiljer sig utformningen av förbudet i fondkommissionslagen och
bankrörelselagen åt. Medan förbudet i fondkommissionslagen är absolut
så är förbudet i bankrörelselagen utformat så att det bara gäller om banken
inte själv hade fått avsluta affären. Något sakligt skäl till denna skillnad
finns inte. Ett alternativ är därför att regeln i lagen om värdepappersrörel-
se utformas efter förebild i huvudregeln i bankrörelselagen. Emellertid
skulle, med den uppdelning på tillståndspliktiga verksamheter som jag
föreslår, enbart den som har tillstånd för handel för egen räkning kunna
förbehålla sig andel i vinst på affär som bolaget avslutar. Det finns enligt
min mening inga skäl att förbjuda t. ex. en förvaltare att ta betalt i relation
till utfallet på de affärer han låter utföra åt sina klienter. Det förekommer
dessutom att fondkommissionsbolag med uppdrag att förvalta en värde-
pappersportfölj trots bestämmelsen tar betalt av kunden i relation till
utfallet på de affarer som görs i portföljen. Metoden för avgiftens bestäm-
mande har utarbetats i samråd med bankinspektionen. Det finns mot
denna bakgrund enligt min mening inga skäl att fortsättningsvis ha kvar ett
lagstadgat förbud för värdepappersbolag att förbehålla sig andel i vinst.
134
Mitt förslag: Nuvarande ansvarsregler ersätts med ett vitesförfaran-
de som ger bankinspektionen rätt att vid vite förelägga den som
driver tillståndspliktig verksamhet utan tillstånd att upphöra med
detta.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att nuvarande ansvarsregler
behålls.
Remissinstanserna: Bankinspektionen och riksåklagaren förordar att
ansvarsreglerna ersätts med ett vitesförfarande i likhet med de regler som
kommittén föreslår beträffande börs- och clearingverksamhet.
Skälen för mitt förslag: I 47 § fondkommissionslagen finns straffbestäm-
melser för den som driver fondkommissionsrörelse utan tillstånd eller
använder ordet fondkommission i sin firma utan att vara fondkommis-
sionär. Enligt 48 § kan styrelseledamot eller befattningshavare hos fond-
kommissionsbolag som lämnar felaktiga upplysningar om verksamheten
till bankinspektionen drabbas av straffansvar.
Enligt min mening kan det ifrågasättas om en straffrättslig reglering av
dessa förfaranden är den mest effektiva. Den innebär att tillsynsmyndighe-
ten för att beivra ett visst förfarande måste polisanmäla en händelse eller
ett pågående skeende för polisutredning och eventuellt allmänt åtal. En
sådan utredning kan ta lång tid. En mer effektiv ordning torde vara att
tillsynsmyndigheten ges möjlighet att förelägga dem som driver till-
ståndspliktig verksamhet utan tillstånd vid vite att upphöra med verksam-
heten. Ett sådant ingripande skall kunna ske mot både svenska och ut-
ländska företag som inte uppfyller lagens krav. Det bör också gå att förena
ett återkallande av ett tillstånd med ett förbud vid vite att fortsätta verk-
samheten. Ett upprepat åsidosättande av uppgiftsskyldigheten bör också
kunna medföra att ett tillstånd dras in. En möjlighet att kunna utfärda
varning bör också införas.
I lagen (1990:1114) om värdepappersfonder finns ett sådant vitesförfa-
rande. I förarbetena sägs att regler om vilka sanktioner som bankinspektio-
nen bör ha till sitt förfogande bör överensstämma med motsvarande
bestämmelser i annan lagstiftning inom den finansiella sektorn men att
denna fråga dock bör behandlas i ett senare sammanhang
(prop. 1989/90:153 s. 43). Jag anser att i avvaktan på att denna fråga ses
över kan ett likartat system som för värdepappersfonder även införas
i lagen om värdepappersrörelse.
135
Mitt förslag: Någon regel om skyldighet att anmäla innehav av
fondpapper infors inte for anställda m. fl. i värdepappersbolag.
Kommitténs förslag: Kommittén anser att både handelsförbudet och
anmälningsskyldigheten bör finnas kvar.
Remissinstanserna: Remissinstanserna framfor inga invändningar mot
kommitténs förslag.
Skälen för mitt förslag: I nuvarande 40 och 41 §§ fondkommissionslagen
finns bestämmelser om skyldighet för anställda m.fl. hos fondkommis-
sionär att anmäla innehav av fondpapper och förändringar i innehavet.
Syftet med bestämmelserna är att allmänhetens förtroende för fondkom-
missionärer skall upprätthållas.
Genom insiderlagen (1990:1342) vidgas kategorin insider väsentligt.
Den omfattar bl.a. anställda m.fl. hos fondkommissionärer. Dessa är
förbjudna att göra affärer för egen räkning i fondpapper när de har känne-
dom om kurspåverkande information som inte offentliggjorts. Av denna
anledning upphävdes bestämmelsen i fondkommissionslagen om handels-
förbud.
De regler som finns i insiderlagen om anmälningsskyldighet avser främst
att komplettera och effektivisera förbudet mot insiderhandel. Reglerna
avses inte generellt träffa anställda m.fl. hos fondkommissionärer. Av
detta skäl bör inte heller specialregler om anmälningsskyldighet tas med i
den nya lagen om värdepappersrörelse. Den stora vikt som bör fästas vid
allmänhetens förtroende för verksamheten gör emellertid att ett åläggande
av anmälningsskyldighet genom frivillig överenskommelse inom branchen
enligt min mening bör övervägas.
Mitt förslag: Utländska företag får efter tillstånd av bankinspektio-
nen driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. För verksamhe-
ten skall lagen om värdepappersrörelse gälla i tillämpliga delar.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår ett anmälningsförfarande för
utländska företag som vill vara verksamma på den svenska värdepappers-
marknaden.
Remissinstanserna: Bankinspektionen förordar ett system med en for-
mell ansökan om tillstånd. Inspektionen hänvisar till den ordning som
finns i lagen om värdepappersfonder.
Skälen för mitt förslag: Det tidigare förbudet för utlänningar att förvär-
va aktier i svenska fondkommissionsbolag upphävdes den 1 augusti 1990.
Sedan dess är det möjligt för utländska företag att etablera sig i Sverige
genom dotterbolag. Samtidigt öppnades möjlighet för utländska banker att
Prop. 1990/91: 142
136
etablera filialer i Sverige. För dessa filialer skall bankrörelselagens regler Prop. 1990/91: 142
gälla i tillämpliga delar. En bankfilial skall bl. a. kunna få tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse här i landet. De skäl som framförts for denna
öppning är främst en anpassning till de regler som gäller inom EG.
Samma skäl har naturligtvis bärkraft beträffande utländska värdepap-
persföretags möjlighet att etablera filialer i Sverige. Frågan berördes också
i det ovan nämnda lagstiftningsärendet (prop. 1989/90:116 s. 64) utan att
något förslag lades fram.
Kommittén föreslår ett anmälningsförfarande för utländska företag som
vill etablera filial i Sverige. Som skäl härför har kommittén anfört att
principen om hemlandsauktorisation skall gälla för det utländska bolaget
varför ett tillståndsförfarande inte är aktuellt.
Efter ett EES-avtal (se avsnitt 3.5) skall Sverige anpassa sin lagstiftning
så att den överensstämmer med i avtalet ingående EG-direktiv. På detta
område föreligger ett förslag till investeringstjänste-direktiv som, när det
är antaget, sannolikt kommer att ingå i avtalet. Allt pekar på att EG i ett
sådant direktiv kommer att hålla fast vid principen som redan är införd på
bankområdet, att tillstånd och tillsyn över utländska etableringar skall ske
genom hemlandsauktorisation och hemlandskontroll. I avvaktan på en
svensk anslutning till denna princip bör emellertid enligt min mening ett
tillståndsförfarande tillämpas. Ett tillståndsförfarande kommer för övrigt
under alla omständigheter att behövas för företag från länder som saknar
tillfredsställande regler om auktorisation och tillsyn. Till frågan hur de
svenska reglerna skall utformas efter det att en anslutning uppnåtts avser
jag att återkomma senare.
Det finns inte heller anledning att för närvarande avvika från principen
att en grundläggande förutsättning för tillstånd måste vara att en utländsk
filialetablering skall ha i huvudsak samma verksamhetsregler som motsva-
rande svenska verksamhet. För en utländsk filial bör därför bestämmelser-
na i lagen om värdepappersrörelse gälla i tillämpliga delar. Den utländska
verksamheten måste också stå under bankinspektionens tillsyn på samma
sätt som gäller för utländska bankfilialer. Filialetablering förutsätter också
att inspektionen skall ha möjlighet att samarbeta med tillsynsmyndigheten
i värdepappersföretagets hemland.
En särskild prövning bör således göras av den tilltänkta rörelsen innan
tillstånd ges. Tillståndet bör avse en rätt för det utländska företaget att
över huvud taget öppna en filial med den tilltänkta verksamheten i Sveri-
ge. Om företaget vill öppna fler än ett avdelningskontor bör inget ytterliga-
re tillstånd krävas. Något hinder för ett utländskt företag att etablera sig
genom både dotterbolag och en filial bör inte heller finnas.
Utlänningars och utländska företags rätt att driva näringsverksamhet
regleras av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket. Bl. a. gäller för utländska företagsfilialer i allmänhet
att de skall stå under ledning av en verkställande direktör och att därjämte
en vice verkställande direktör kan utses. För dessa båda gäller att de skall
vara myndiga och bosatta här i landet. Verkställande direktören är ansva-
rig för filialens verksamhet. Någon särskild styrelse behövs inte. Denna
137
modell bör också kunna tillämpas på filialer som omfattas av lagen om Prop. 1990/91: 142
värdepappersrörelse.
I likhet med den lösning som valts beträffande bankfilialer anser jag att
det inte bör ställas krav på ett särskilt avskilt kapital för de i Sverige
etablerade filialerna. Kapitalbasen bör i stället utgöras av koncernens
kapitalbas. Liksom beträffande bankerna bör kapitaltäckningsreglerna föl-
jas upp av hemlandets myndighet. Tillstånd bör ges bara till foretag som
har betryggande kapitaltäckningsregler eller något annat regelsystem som
ger väsentligen samma garantier for företagets soliditet som de svenska
reglerna.
För utländska företags förvärv av fast egendom krävs enligt lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m. m. särskilt tillstånd.
Sådant tillstånd bör enligt min mening regelmässigt ges för fastighets-
förvärv som har samband med den verksamhet som ryms inom ramen för
den föreslagna lagen om värdepappersrörelse.
Mitt förslag: Storleken på den provision (courtage) som den som
har tillstånd att driva värdepappersrörelse får uppbära med anled-
ning av ett uppdrag som avser en affär med finansiella instrument
regleras inte i lag.
Kommitténs förslag: Kommittén föreslår en oförändrad möjlighet for
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande bankinspektionen, att
om det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse meddela föreskrifter
om det courtage som får uppbäras vid värdepappersaffärer om högst
10000 kr.
Remissinstanserna: Remissinstanserna framför inga invändningar mot
kommitténs förslag.
Skälen för mitt förslag: I nuvarande 42 § fondkommissionslagen anges
att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om det courtage som en fondkommissionär får uppbära med
anledning av värdepappersaffärer om högst 10 000 kr. Regeringen har
bemyndigat bankinspektionen att utfärda sådana föreskrifter (SFS
1984:437). Bankinspektionen har inte utnyttjat denna möjlighet.
Bestämmelsen motiverades med att en fri prissättning inte skulle få
försvåra eller omöjliggöra mindre aktieaffärer (prop. 1983/84:99 s. 6). För
egen del har jag svårt att se några skäl för en prisregel på detta område.
Emellertid är det angeläget att bankinspektionen följer utvecklingen, och
skulle det visa sig att kostnaden för mindre värdepappersaffärer blir
omotiverat hög är jag beredd att ompröva min ståndpunkt. Således bör
några regler om courtage inte nu tas in i den nya lagen.
138
Mitt förslag: Kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med vissa
bestämmelser angående försäljning av Svenska statens premieobli-
gationer upphävs.
Bakgrunden till mitt förslag: Kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med
vissa bestämmelser angående försäljning av Svenska statens premieobliga-
tioner förbjuder yrkesmässig verksamhet som består i försäljning av an-
delar i premieobligationer eller att annan tillförsäkras rätt till utfallande
vinst. Andra än riksgäldskontoret är också förbjudna att sälja premieobli-
gationer på avbetalning eller att vid köp av sådana ta dessa som säkerhet
för köpesumman. Inte heller får andel i bolag eller annan sammanslutning
med huvudsakligt syfte att förvärva eller förvalta statens premieobliga-
tioner utbjudas till eller tillhandahållas allmänheten. Överträdelser av
förbuden i kungörelsen är straffbelagda.
Enligt placeringsreglerna i lagen om värdepappersfonder kan en fonds
tillgångar till väsentlig del placeras i premieobligationer.
Skälen för mitt förslag: Riksgäldskontoret har meddelat vissa dispenser
från förbuden i kungörelsen. Varken riksgäldskontoret, bankinspektionen
eller riksbanken har något att erinra mot att kungörelsen upphävs. Kungö-
relsen synes inte längre fylla någon funktion och bör enligt min mening
därför upphävas.
Mina här framlagda förslag innebär att nuvarande ansvarsregler ersätts
med ett vitesförfarande som ger bankinspektionen rätt att förelägga värde-
pappersbolag vite. Sådant vite döms ut av länsrätt. Vidare föreslås att
bankinspektionens beslut skall kunna överklagas till kammarrätt istället
för som enligt gällande rätt till regeringen. Dessa lagändringar torde med-
föra endast ringa ökning i domstolarnas arbetsbelastning varför inga ytter-
ligare resurser erfordras.
Bankinspektionen åläggs enligt propositionens förslag nya och utökade
uppgifter. Frågan i vad mån detta skall föranleda att inspektionen skall
tillföras ytterligare resurser får prövas i budgetprocessen.
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för-
slag till
1. lag om handel med finansiella instrument,
2. lag om värdepappersrörelse,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlånerörelse,
Prop. 1990/91: 142
139
5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt Prop. 1990/91: 142
företag att idka näring här i riket,
6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
7. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
8. lag om ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs,
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
11. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m. m.,
12. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
13. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
14. lag om ändring i lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa
värdepapper,
15. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden,
16. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden,
17. lag om ändring i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i
aktiemarknadsbolag, m. m.,
18. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
19. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
20. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
21. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
22. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
23. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
24. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
25. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
26. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver,
27. lag om ändring i lagen (1990:750) om betalningar till och från
utlandet m. m.,
28. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
29. lag om upphävande av kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med
vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobliga-
tioner.
Samråd har skett med chefen för justitiedepartementet beträffande lag-
förslag 7, 9, 10, 16, 17, 22 och 23, med chefen för industridepartementet
beträffande lagförslag 5 och 11 samt med chefen för civildepartementet
beträffande lagförslag 4.
140
1 kap. Inledande bestämmelser
(Jfr 2 § i kommitténs förslag samt 2 § i kommitténs förslag till lag om börs-
och clearingverksamhet)
Eftersom den föreslagna lagen innehåller grundläggande bestämmelser
om handel med fondpapper och andra finansiella instrument har valts att i
den ta in dessa båda begrepp. Någon definition av begreppet blankning
erfordras inte eftersom 3 kap. 1 § gäller generellt för alla slag av förfogande
över annan tillhöriga finansiella instrument.
Definitionerna av finansiellt instrument, fondpapper, option och termin
har ingående behandlats i avsnitt 5.2.
Enligt definitionen skall ett finansiellt instrument vara avsett för handel
på värdepappersmarknaden. I 2§ 1 insiderlagen (1990:1342) definieras
vad i den lagen avses med begreppet handel på värdepappersmarknaden.
Förevarande lag är som utvecklats i avsnitt 5.2 inte begränsad på samma
sätt som insiderlagen (jfr 1 och 2 §§ insiderlagen). Sådana tillgångar som
råvaror och valutor utgör i och för sig inte finansiella instrument men en
option eller en termin som avser valuta eller en råvara kan utgöra ett
finansiellt instrument om optionen eller terminen är avsedd för handel på
värdepappersmarknaden, t. ex. på en organiserad marknadsplats.
Ett annat exempel på ett finansiellt instrument kan vara s. k. inköpsrät-
ter, dvs. en rätt gentemot ett aktiebolag att av detta bolag förvärva aktie i
ett annat aktiebolag (jfr 9 kap. 1 § 4 aktiekontolagen och prop.
1989/90:160 s. 44 — 45, 53 — 54). Även en option utfärdad av en enskild
aktieägare på eget innehav kan utgöra ett finansiellt instrument.
Kommitténs förslag till definition av fondpapper har förändrats i några
avseenden. Den 1 januari 1991 ersattes aktiefondslagen (1974:931) av
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Detta har medfört att i defini-
tionen av fondpapper andel i aktiefond ersatts med andel i värdepappers-
fond. Vidare har efter andel i värdepappersfond lagts till en aktieägares
rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt
bolag. Dessa s. k. depåbevis representerar den rätt som en aktieägare har
gentemot den bank (depåbank) som för hans räkning förvarar aktier i ett
utländskt bolag (jfr prop. 1988/89:152 s. 76 — 77). Depåbevisen innefattar
således äganderätten till vissa fondpapper men av praktiska och lagtekni-
ska skäl riktar sig depåbevisen mot annan än den ursprunglige utgivaren.
Handel förekommer med depåbevis på likartat sätt som aktier och en
innehavare av depåbevis kan göra gällande sina rättigheter som delägare i
bolaget. För att klargöra att depåbevisen räknas till fondpapper och även
omfattas av insiderlagens bestämmelser har depåbevisen medtagits i fond-
pappersdefinitionen.
Enligt definitionen finns det två typer av rättigheter som ingår i
Prop. 1990/91: 142
141
begreppet fondpapper, dels delägarrätt, dels fordringsrätt. I fortsättningen Prop. 1990/91: 142
diskuteras dessa rättigheter utifrån aktiebolagens horisont.
Delägarrätt som manifesteras genom ägandet av aktier innefattar ekono-
miska och förvaltande rättigheter. Ekonomiska rättigheter innefattar rätt
till andel i bolagets vinst och rätt till utdelning ur bolagets behållna
tillgångar vid likvidation. Förvaltande rättigheter innefattar rätt att rösta
på bolagsstämma.
Fordringsrätt innebär här främst rätt att få tillbaka utlånade pengar. En
sådan fordringsrätt är som regel förenad med rätt till ränta på det utlånade
beloppet. Räntan utbetalas normalt oberoende av resultatet. Borgenärens
rätt att få ränta går före aktieägarens rätt till utdelning. Borgenären har
också vid likvidation rätt till betalning före aktieägaren. Ett bolag kan låna
pengar på vanligt sätt i t. ex. en bank eller genom att ge ut s. k. marknads-
lån. Marknadslån kan uppdelas i obligationslån och förlagslån. Obliga-
tionslån ger vid likvidation rätt till betalning före förlagslånen som i sin tur
ger rätt till betalning före aktier.
Till obligations- eller förlagslån kan knytas en konverteringsrätt, en
optionsrätt, en vinstandel eller en konvertibel vinstandel. Konverterings-
rätten innebär att det till skuldebrevet knyts en möjlighet för borgenären
att helt eller delvis byta ut sin fordran mot aktier i det bolag som emitterat
lånet.
Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till ny-
teckning samt vinstandelsbevis och konvertibla vinstandelsbevis kan sägas
utgöra mellanformer mellan delägarrätt och fordringsrätt. Beroende på
hur den utnyttjas är den alltså antingen att betrakta som delägarrätt eller
som fordringsrätt utgiven av en emittent. Det finns därför inte skäl att i
definitionen särskilt ange dessa mellanformer.
Ett aktiebolag kan efter bolagets bildande och innan aktiebrev utfärdats
utge bevis om rätt till aktier, interimsbevis. Aktieägare som har företrädes-
rätt att deltaga i nyemission eller fondemission har rätt att av aktiebolaget
få ett bevis på sin rätt i emissionen, emissionsbevis (vid nyemission
teckningsrättsbevis och vid fondemission delbevis). Dessa bevis utgör ett
förstadium till den delägarrätt en aktie representerar. Eftersom emissions-
bevisen och interimsbevisen ges ut av en emittent och liksom aktie och
optionsrätt enligt 3 kap. 5 och 6 §§ aktiebolagslagen i väsentliga stycken är
jämställda med löpande skuldebrev, bör även sådana presumtiva delägar-
rätter räknas som fondpapper.
Gemensamt för alla dessa rättigheter är att de kan ges ut, emitteras, av
ett aktiebolag. De kan också ges ut av andra juridiska personer. Fordrings-
rätter ges exempelvis ut av staten och bostadsfinansieringsinstitut. Det
finns alltså en emittent som anskaffar kapital genom att ge ut sådana
finansiella instrument. En annan gemensam nämnare är att det för varje
tid finns ett av emittenten bestämt antal aktier eller ett bestämt nominellt
belopp för vilket skuldebrev utfärdats på marknaden. Det är möjligt för en
större enskild aktieägare att t. ex. utfärda optioner på eget aktieinnehav.
Detta påverkar dock inte bolagets finansiella ställning eller aktieägarens
ställning gentemot bolaget. Sådana optioner är enligt definitionen inte att
anse som fondpapper men väl som finansiella instrument.
142
Mot uttrycket fondpapper kan den kritiken riktas att det inte alltid är så Prop. 1990/91: 142
att rättigheten finns manifesterad i ett fysiskt dokument vilket uttrycket
fondpapper ger intryck av. Samma kritik kan, i takt med den övergång
som sker till mer eller mindre papperslösa system, genom t. ex. dataregist-
rering av värdepappersinnehav, riktas mot uttryck såsom värdepapper,
värdepappersmarknad och skuldebrev. Jag har dock inte funnit att dessa
begrepp eller uttrycket fondpapper bör bytas ut av den anledningen. Även
”papperslösa” fondpapper är alltså att anse som fondpapper.
Gränsen mellan fondpapper och andra rättigheter med vilka handel
förekommer på värdepappersmarknaden bör genom den föreslagna defini-
tionen bli klar. Sådana andra rättigheter tillskapas av andra än dem som
traditionellt är att anse som emittenter på värdepappersmarknaden.
Även utländska finansiella instrument och fondpapper omfattas av de
föreslagna definitionerna.
Den underliggande tillgången för en option resp, en termin kan utgöras
av fondpapper eller andra finansiella instrument, valutor, råvaror och
andra tillgångar eller av olika typer av index. Ett exempel på den sistnämn-
da tillgången är när flera fondpappers sammanvägda kurser uttryckts i ett
index. I lagtexten kallas ett sådant index för kursindex. Oavsett vilken den
underliggande tillgången är fullgörs optioner eller terminer ofta genom
någon form av kontantavräkning. I andra fall sker leverans till följd av
lösen av optionen resp, av nettoposition i terminen. Det som då levereras
är den underliggande tillgången.
Ytterligare en grupp av derivat som omfattas av definitionen är de s. k.
syntetiska optionerna och terminerna. I vissa fall vill man skapa en möjlig-
het att välja vilket finansiellt instrument som skall levereras ur en grupp
sådana instrument. Detta förekommer framförallt när det finns en grupp
av finansiella instrument med likartade men inte identiska egenskaper och
där man söker öka totalmängden leveransbara instrument för att motverka
s. k. corners på marknaden (kapacitetsbrist på grund av att någon aktör
köpt merparten av en underliggande tillgång). Förfarandet med flera leve-
ransbara finansiella instrument är snarare regel än undantag på t. ex. de
flesta ränteterminsmarknaderna i världen. När flera finansiella instrument
är leveransbara måste det underliggande värdet för optionen eller termi-
nen definieras så att kontantavräkning eller värdejustering vid leverans av
olika finansiella instrument möjliggörs. Definitionen kan ske på två sätt.
Det första sättet innebär att man utser ett av de finansiella instrumenten
som ingår i leveransgruppen till att vara det underliggande värdet. Det
andra innebär att man konstruerar ett underliggande värde som inte exakt
överensstämmer med något av de existerande finansiella instrumenten
men vars egenskaper t. ex. utgör ett medelvärde av egenskaperna för de
leveransbara finansiella instrumenten. Ett på det senare sättet konstruerat
finansiellt instrument sägs vara ”syntetiskt” och optioner och terminer
baserade på ett sådant finansiellt instrument kallas syntetiska optioner och
syntetiska terminer. I Sverige förekommer handel med ränteoptioner och
ränteterminer där den underliggande tillgången är en konstruerad obliga-
tion. Bakom den underliggande tillgången finns en stor volym leveransba-
ra fondpapper i form av statsskuldväxlar och riksobligationer.
143
Terminsavtalen kan uppdelas i två typer, nämligen forwards och futures. Prop. 1990/91: 142
Den viktigaste skillnaden mellan dessa två typer är att det beträffande
futures sker en daglig avräkning av vinster och förluster. En annan skillnad
mellan forwards och futures är att ett future-avtal kan avslutas före löpti-
dens slut medan ett forward-avtal alltid regleras på slutdagen.
För närvarande finns inte clearingverksamhet definierad i lag. Clearing
innebär enligt vanligt språkbruk utjämning eller kvittning av ömsesidiga
fordringar t. ex. mellan stater på grund av handelsavtal eller mellan bank-
er. Clearing kan inom options- och terminshandeln innefatta ytterligare
ett moment. Den som bedriver clearingverksamhet påtar sig då ansvaret
för att samtliga avtal som är föremål för clearing uppfylls. Detta åtagande
kan uppfyllas genom att en clearingorganisation inträder som motpart till
både köpare och säljare i varje options- och terminsaffär eller på annat sätt
garanterar ett fullgörande av affären. Begreppet clearing används ibland
internationellt för att uteslutande beteckna ett system för att fastställa
aktörernas förpliktelser att betala eller leverera (jfr Trettio-gruppens rap-
port, se avsnitt 3.2).
Förslaget till handelslag läggs fram innan förslaget till börs- och clearing-
lag är färdigberett. I anledning av den väsentliga funktion en clearingorga-
nisation har i handeln med optioner och terminer bör en definition åt-
minstone tills vidare tas in i handelslagen.
För närvarande bedrivs clearingverksamhet av OM inom handeln med
optioner och terminer. PMCs verksamhet kommer att omfatta clearing-
verksamhet i enlighet med definitionen. Aven den verksamhet som VPC
bedriver när bolaget räknar ut de kontoförande institutens förpliktelser att
betala kommer att omfattas av definitionen på clearingverksamhet. OM
och VPC står för närvarande under bankinspektionens tillsyn. Enligt för-
slaget till lag om PenningmarknadsCentralen PmC AB i proposition
1990/91:106 om ett kontobaserat penningmarknadssystem skall PMC stå
under bankinspektionens tillsyn.
Definitionerna av clearingverksamhet och clearingorganisation kan
komma att omprövas i samband med beredningen av kommitténs förslag
till börs- och clearinglag.
(Jfr 3 § i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket insiderlagen (jfr prop.
1990/91:42 s. 76) och 2§ lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden
med följande ändringar. Fondpapper har ersatts med finansiella instru-
ment. Detta begrepp omfattar, som framgår av definitionen i 1 §, fondpap-
per. Bestämmelser om hur förvaltning av finansiella instrument skall
bedrivas föreslås i lagen om värdepappersrörelse. Med hänsyn härtill och
innehållet i denna lag har paragrafens omfattning begränsats.
Som framgår av avsnitt 5.3 utgör paragrafen en måttstock för utform-
ningen av de finansiella instrument som får förekomma på marknaden.
Om det skulle uppkomma en handel med finansiella instrument som
äventyrar allmänhetens förtroende för marknaden får bankinspektionen 144
med stöd av 4 kap. 2 § 1 vid vite förelägga den som deltar i handeln att Prop. 1990/91:142
upphöra med detta.
Paragrafen utgör också grund för bankinspektionens verksamhet i syfte
att övervaka att handeln överensstämmer med god sed på värdepappers-
marknaden. Inspektionen bör därvid även i fortsättningen när behov
föreligger aktivt medverka till att en självreglering kommer till stånd.
Inspektionen kan också påverka utvecklingen genom att ge ut rekommen-
dationer i form av allmänna råd eller vid behov vända sig till regeringen
med begäran om lagstiftning.
2 kap. Särskilda bestämmelser för handel med optioner och terminer
(Jfr 11 § i kommitténs förslag)
Motsvarande paragraf i kommitténs förslag innehöll en beskrivning av
syftet med bestämmelsen. Detta har utelämnats. Någon saklig förändring
innebär inte justeringen, utan bestämmelsen syftar till att motverka möj-
ligheterna till otillbörlig prismanipulation och främja en tillförlitlig kurs-
sättning på optioner och terminer. Parterna i en options- eller terminsaffär
har i regel olika intressen; en av värdeökning, en av värdeminskning. Vad
som måste iakttas för att bestämmelsens syften skall bli tillgodosedda
anges i paragrafen. Det får ankomma på bankinspektionen att i sin tillsyn
se till att dessa syften följs. Bankinspektionen kan med stöd av 4 kap. 2 § 2
vid vite förbjuda handel eller clearing av sådana instrument som inte
uppfyller paragrafens krav.
Uttrycket reglerad marknad är hämtat från lagstiftningen om värdepap-
persfonder. Paragrafen är tillämplig på den handel med optioner och
terminer som i dag förekommer hos OM och på penningmarknaden. Även
Stockholms fondbörs omfattas givetvis av begreppet reglerad marknad.
För att optioner och terminer skall få handlas på en reglerad marknad
eller bli föremål för clearingverksamhet krävs enligt paragrafen att det
förekommer en betydande handel med tillförlitlig kurssättning i den eller
de tillgångar optionen eller terminen grundas på. För att ett fondpapper
skall få inregisteras på en börs uppställs vanligen krav på omsättning och
ägarspridning. För sådana fondpapper som är inregistrerade på en börs
och även omsätts där bör bestämmelsens krav i de flesta fall vara uppfyllt
(se dock avsnitt 5.5 om leveranskapacitet). Om ett fondpapper omsätts på
en annan reglerad marknad, liknande den telefonmarknad som förekom-
mer inom penning- och obligationshandeln, bör prövningen avse exempel-
vis likviditeten i fondpapperet och kurssättningen. Samma krav på till-
fredsställande handel bör uppställas beträffande leveransbara fondpapper
vid handel med s. k. syntetiska fondpapper. I detta fall utgör det underlig-
gande värdet ett konstruerat ”fondpapper” som inte exakt överensstäm-
mer med existerande fondpapper men vars egenskaper t. ex. utgör ett
medelvärde av egenskaperna för de leveransbara fondpapperen.
Även beträffande optioner och terminer som baserar sig på råvaror,
valutor och andra finansiella instrument än fondpapper samt index eller 145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
annat liknande värde som baserar sig på sådana tillgångar gäller ovan Prop. 1990/91: 142
nämnda krav. Dessa skall vara så konstruerade att en tillförlitlig kursätt-
ning kan ske och att möjligheter till prismanipulation motverkas. Det skall
förekomma en betydande handel i tillgången. Exempel på sådana tillgång-
ar är internationellt gångbara valutor, råolja, kaffe m. m. Vid denna pröv-
ning bör utländska erfarenheter av exempelvis handeln med optioner och
terminer på råvarubörser kunna vara till vägledning.
(Jfr 5 § i kommitténs förslag)
Paragrafen har utförligt behandlats i avsnitt 5.4.2.
Första stycket
Här föreskrivs att en clearingorganisation skall se till att säkerheten i
clearingen är betryggande. I bestämmelsen anges inte vem clearingorgani-
sationens säkerhetskrav skall rikta sig mot. Av naturliga skäl riktas organi-
sationens krav i första hand mot den clearingmedlem som gentemot orga-
nisationen framträder som part i options- eller terminsavtalet om denne
handlar som kommissionär men möjligheten att vända sig direkt mot
slutkunden kan också finnas.
Lagens regler om säkerhet bör som framhållits i den allmänna motive-
ringen utfyllas av de avtal som skall gälla för handeln. Det åligger således
den som bedriver clearingverksamhet och andra aktörer att i avtalen
närmare utforma säkerhetskraven. Avtalen bör bl. a. ange när säkerhet
senast skall vara ställd, vilka säkerheter som godtas, inom vilken tid
ytterligare säkerhet skall vara ställd om säkerhetskraven ökar liksom vilka
sanktioner som kan komma i fråga om säkerhet inte ställs eller om säker-
heten inte är tillräcklig.
Andra stycket
Vad som avses med betryggande säkerhet har närmare utvecklats i avsnitt
5.4.2. Den ställda säkerheten skall således vid varje tid vara så stor att det
med ianspråktagande av säkerheten går att avveckla det eller de konton
som säkerheten avser utan att ytterligare kapital behöver tillskjutas. För
att detta skall vara möjligt krävs att ett visst mått av översäkerhet finns,
eftersom det dels kan ta en viss tid innan bristen upptäcks, dels inte alltid
går att avveckla ett konto omedelbart.
Uttrycket avveckla täcker även andra åtgärder i syfte att neutralisera
eller minska risken på ett konto och således tillse att kontot åter täcks av
betryggande säkerhet. De möjligheter som står till buds för att avveckla
eller neutralisera ett konto är att återköpa eller återförsälja optioner,
begära lösen samt köpa eller sälja terminer.
146
(Jfr 7 § i kommitténs förslag)
Som närmare utvecklats i avsnitt 5.4.3 skall i princip alla aktörer ställa
säkerhet enligt 2 §. Endast om det är uppenbart att säkerhet inte erfordras
kan säkerhetskravet efterges. Ett sådant beslut av en clearingorganisation
får inte tillämpas innan det har godkänts av bankinspektionen. Utrymmet
för en clearingorganisation att efterge kravet på säkerhet är således mycket
begränsat.
Som framhållits i den allmänna motiveringen bör det i första hand åligga
aktörerna att närmare utforma regler för handeln med optioner och termi-
ner. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen
bör dock ha möjlighet att meddela föreskrifter om säkerhetskravets ut-
formning.
3 kap. Förfogande över finansiella instrument som tillhör någon annan
(Jfr 13 § i kommitténs förslag och 2 § förfogandelagen)
Paragrafens syfte och omfattning har utförligt behandlats i avsnitt 5.5.
Till skillnad mot förfogandelagen är bestämmelsen endast tillämplig på
avtal som företag som står under bankinspektionens eller försäkringsin-
spektionens tillsyn sluter eller medverkar till. Innehav av finansiella in-
strument som tillhör annan förekommer i betydande omfattning på värde-
pappersmarknaden. Det kan vara fråga om instrument för försäljning i
kommission eller på grund av inköp i kommission. Vidare lämnas ofta
finansiella instrument för förvaring och förvaltning. Det kan också vara
fråga om pantsatta finansiella instrument. För att ett företag som står
under tillsyn och som innehar annans finansiella instrument skall få förfo-
ga över instrumentet för egen räkning krävs ett skriftligt avtal i särskild för
ändamålet upprättad handling. Samma krav uppställs om företaget lånar
in ett finansiellt instrument för att förfoga över det för egen räkning,
exempelvis ett aktielån för att bota en leveransbrist eller för blankning.
Termen aktielån kan diskuteras eftersom lån tar sikte på att man lämnar
tillbaka just det lånande föremålet medan begreppet försträckning karakte-
riseras av att inte det lånade föremålet utan blott ett liknande föremål
överlämnas. Man försträcker sådana ting, där den ena enheten är lika god
som den andra, t. ex. pengar (fungibla ting). I allmänt språkbruk brukas
numera begreppet lån även vid sådana avtal som enligt nyss nämnda
terminologi borde benämnas försträckning. Även i skattelagstiftningen har
begreppet lån använts för att beskriva ifrågavarande transaktion (jfr 24 § 2
och 5 lagen om statlig inkomstskatt). Därtill kommer att begrepp såsom
aktielån, värdepapperslån, låneavtal, långivare och låntagare är allmänt
accepterade för aktuell avtalstyp. Mot bakgrund härav bör termen aktielån
kunna utnyttjas.
Prop. 1990/91: 142
147
Kravet på att avtalet skall slutas skriftligen i särskild för ändamålet Prop. 1990/91:142
upprättad handling överensstämmer med såväl kommitténs förslag beträf-
fande blankning som förfogandelagens regel. Det förfogande som avses
skall anges noggrant i avtalet. Hinder föreligger inte mot att parterna i ett
ramavtal anger villkoren för exempelvis ett framtida lån av fondpapper
och att efterföljande muntliga avtal, t. ex. per telefon, bekräftas med en
avräkningsnota eller annan skriftlig dokumentation.
Bankinspektionen kan med stöd av 4 kap. 2 § 3 ingripa mot företag som
inte följer föreskrifterna i förevarande paragraf. Till skillnad från motsva-
rande bestämmelse i förfogandelagen är den nya regleringen av närings-
rättslig karaktär.
(Jfr 3 § förfogandelagen)
I propositionen om ett kontobaserat penningmarknadssystem föreslås
att skuldförbindelser, i vilka panträtt har stiftats enligt den föreslagna
lagen om registrering av rätt till vissa skuldförbindelser, får säljas utan
tillämpning av bl. a. förfogandelagens bestämmelser. Som skäl för det
generella undantaget från förfogandelagen anges i propositionen följande
(s. 77). ”Med hänsyn till risken för prisfall kan, inte minst i ägarnas
intressen, skuldförbindelser i vilka panträtt stiftats enligt förevarande lag
behöva realiseras omedelbart. Det förfarande som föreskrivs i lagen
(1979:750) om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper kan då
inte alltid iakttas.”
Skälen för undantaget vid pantrealisation i penningmarknadssystemet
har bärkraft även vid övriga försäljningar av pantsatta finansiella instru-
ment. För att underlätta en pantrealisation, som i många fall kan vara
önskvärd för båda parterna och även kan medföra att en högre köpeskil-
ling erhålls, bör formkravet inte gälla i detta fall. En ändring bör möjliggö-
ra en försäljning av pant under hand eftersom en sådan försäljning, av
exempelvis en s. k. kontrollpost, kan leda till högre pris. Bestämmelse om
rätt att sälja en pant bör därför kunna tas in i ett förfogandeavtal utan krav
på angivande av var panten får försäljas. Några väsentliga nackdelar för en
pantsättare synes denna förenkling av förfogandelagens regler inte medfö-
ra. För det första måste även i fortsättningen ett avtal träffas om rätt för
panthavaren att sälja de pantsatta instrumenten för det fall panten inte
löses i tid. För det andra är panthavaren enligt allmänna rättsprinciper
skyldig att vid en pantrealisation ta hänsyn till pantsättarens intressen,
dvs. att få ut bästa möjliga pris.
(Jfr 4 § förfogandelagen)
Paragrafen motsvarar 4 § förfogandelagen med i första hand den änd-
ringen att den endast riktar sig till företag som står under bankinspektio-
nens eller försäkringsinspektionens tillsyn.
Reglerna i denna lag är som tidigare nämnts näringsrättliga. Återpant-
148
sättning av finansiella instrument regleras även av 10 kap. 6 § handelsbal-
ken. Lagrummet är till skillnad från förfogandelagen dispositivt. Här
uppställs två krav. Det ena är att panten inte får återpantsättas för högre
belopp eller på andra för pantsättaren sämre villkor än för vilka den häftar
hos panthavaren. Det andra kravet är att panthavaren skall underrätta
ägaren, innan åtgärden vidtas. Påföljden för otillåten pantsättning i strid
mot lagrummet är i första hand skadestånd. Om en olovlig återpantsätt-
ning leder till att pantsättaren frånhändes sin rätt är den straffbar enligt 10
kap. brottsbalken (jfr Lennander, Panthavares skyldigheter, s. 172 f.).
Straffbestämmelsen som finns i 5 § förfogandelagen har tagits bort.
Bestämmelsen var avsedd att tillämpas då fondkommissionärer förfogat
över fondpapper i strid med förfogandelagen (jfr bl. a. prop. 1978/79:9 s.
203). Om den som har tillstånd att bedriva värdepappersrörelse överträder
bestämmelsen i den förevarandé lagen kan detta utgöra grund för återkal-
lelse av tillståndet. Straffrättsligt ansvar kan därtill alltjämt komma i fråga
enligt brottsbalkens bestämmelse i 10 kap. 4§ om olovligt förfogande.
Vidare finns möjligheten att kräva skadestånd. Skäl saknas därför för att
hålla fast vid straffbestämmelsen.
Paragrafen, som är ny, ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen rätt att meddela föreskrifter om villkor för sådana
avtal som avses i 1 och 3 §§.
Som framhållits i avsnitt 5.5 bör det i första hand åligga nu aktuella
företag att reglera hur avtal om förfogande över annans finansiella instru-
ment skall utformas. Bankorganisationerna och Svenska Fondhandlareför-
eningen har i sitt remissyttrande föreslagit att det bör anförtros åt bran-
schen att utarbeta regler för hur lån av fondpapper för blankning skall ske i
organiserad och säker form. En sådan s. k. självreglering kan lämpligen ske
genom att branschorganisationerna utarbetar förslag till avtalsinnehåll vid
lån och andra förfoganden över annans finansiella instrument och även
rekommendationer för hur denna verksamhet bör bedrivas. Beträffande
reglerna i förfogandelagen finns i dag sådana mallavtal utarbetade av
bankföreningen.
Bankinspektionen skall i sin tillsyn bevaka att verksamheten bedrivs på
ett sätt som inte skadar allmänhetens förtroende för värdepappersmarkna-
den eller äventyrar enskildas kapitalinsatser. Erfarenheterna från framför-
allt blankning är emellertid små i Sverige på grund av blankningsförbudet
för fondkommissionärer. Med hänsyn härtill bör regeringen ges en rätt att
meddela föreskrifter om villkoren for förfogande över annans finansiella
instrument. Rätten till återpantsättning i 3 § är omdiskuterad och kan som
bl. a. kreditmarknadskommittén framhållit i sitt betänkande medföra ri-
sker för exempelvis en kund som pantsatt sina fondpapper hos en fond-
kommissionär (se SOU 1988:29 s. 65 — 71). Med hänsyn härtill bör rege-
ringen även ges rätt att meddela föreskrifter om villkor för sådan pantsätt-
ning.
Prop. 1990/91:142
149
4 kap. Tillsyn m. m.
(Jfr 15 § i kommitténs förslag)
Bankinspektionen skall övervaka att lagens betämmelser följs. Inspek-
tionen skall alltså se till att de som agerar på värdepappersmarknaden
följer den norm som anges i 1 kap. 2 §, att de optioner eller terminer som
är föremål för handel uppfyller de krav som sägs i 2 kap. 1 §, att säkerheter
ställs i den utsträckning som anges i 2 kap. 2 och 3 §§ samt att lån och
andra förfogande över annan tillhöriga finansiella instrument sker på sätt
som sägs i 3 kap.
Inspektionens övervakning skall i första hand inriktas på de institut som
erhållit tillstånd att bedriva verksamhet enligt den nya lagen om värdepap-
persrörelse. Dessa institut är tillsammans med olika marknadsplatser och
clearingorganisationer en förutsättning för en fungerande värdepappers-
marknad. Höga krav måste därför ställas på den verksamhet som dessa
institut bedriver så att inte förtroendet för dem och värdepappermarkna-
den rubbas.
Nämnda företag och de företag som står under försäkringsinspektionens
tillsyn är även föremål för tillsyn enligt andra lagar och i dessa finns
möjligheter att ingripa med olika slag av påföljder, såsom vite och återkal-
lelse av tillstånd. Skulle ett sådant företag inte följa bestämmelserna i
denna lag kan även påföljd komma i fråga enligt de andra lagar som
reglerar deras verksamhet.
Mot andra aktörer som inte är föremål för offentlig tillsyn och som
bryter mot bestämmelser i förevarande lag, kan bankinspektionen endast
ingripa med stöd av detta kapitel. Hos dessa aktörer kan naturligtvis
inspektion inte utföras utan ingripande torde därför komma i fråga endast
om inspektionen blir särskilt uppmärksammad på saken av allmänheten
eller genom pressen eller på annat sätt.
(Jfr 16 och 17 §§ i kommitténs förslag)
Paragrafen som i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag
anger att vitesföreläggande är det sanktionsmedel bankinspektionen kan
tillgripa enligt denna lag. I punkt 1 är det fråga om en handel med
finansiella instrument som strider mot den grundläggande regeln i 1 kap.
2 §. Punkt 2 avser det fall en handel skulle uppkomma med optioner eller
terminer som inte uppfyller kraven i 2 kap. 1 §, dvs. om det inte förekom-
mer tillfredsställande handel i den eller de tillgångar som optionen eller
terminen grundas på. Enligt punkt 3 kan vitessanktionen tillgripas om ett
företag inte iakttar reglerna avseende förfogande över finansiella instru-
ment som tillhör annan i 3 kap. 1 eller 3 §§.
(Jfr 18 § i kommitténs förslag)
Paragrafen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i bl. a. in-
Prop. 1990/91:142
150
siderlagen. Som tidigare framhållits vid 1 § kommer bankinspektionens Prop. 1990/91: 142
övervakning av att denna lag följs att främst vara riktad mot marknads-
platser och institut med tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Före-
skrifter om avgifter meddelas av regeringen.
5 kap. Överklagande
(Jfr 19 § i kommitténs förslag)
Valet av överinstans motiveras i specialmotiveringen till 7 kap. 1 § lagen
om värdepappersrörelse. Enligt 29 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
kan domstol förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall
gälla (inhibition).
Bankinspektionen får inte någon rätt att döma ut vite. Detta innebär att
bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten kommer att gälla. Frågor om
utdömande av vite skall i enlighet med den lagen prövas av länsrätten på
ansökan av den myndighet som utfärdat vitesföreläggandet.
Av punkterna 1 och 2 framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1991 samt
att lagen om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper då upphör
att gälla.
I punkt 3 föreskrivs att förfogandelagens regler skall gälla i fråga om
avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Bestämmelsen tar främst sikte
på forfogandelagens ogiltighetsregel. Enligt förfogandelagen är nämligen
avtal som inte uppfyller de i lagen angivna formföreskrifterna ogiltiga.
Straffbestämmelsen i 5 § förfogandelagen har inte tagits in handelslagen.
Efter det förfogandelagen har upphört kan, enligt straffrättsliga principer,
straff inte utdömas för brott mot 5 § förfogandelagen. Däremot kan straff-
rättsligt ansvar komma i fråga enligt brottsbalkens bestämmelse i 10 kap.
4 § om olovligt förfogande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
(Jfr 1 § i kommitténs förslag)
Första stycket
1 paragrafen anges att lagen gäller värdepappersrörelse. Detta begrepp,
som inte förekommer i den nuvarande lagstiftningen, definieras i 2 §.
151
Sveriges riksbank är undantagen från lagens tillämpningsområde. Även
sådan förvaltning av finansiella instrument som är reglerad i annan lag
undantas från tillämpningen. Fondbolagens förvaltning av finansiella in-
strument berörs således inte av lagen, eftersom deras verksamhet regleras i
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Av övrig förvaltning av finan-
siella instrument som är reglerad i annan lag kan nämnas boutrednings-
mans förvaltning av fondpapper tillhörande dödsbo eller förvaltning som
kommit till stånd på grund av sådant godmansförordnande som avses i 18
kap. ärvdabalken. Ett annat exempel är konkursförvaltares förvaltning av
fondpapper som ingår i konkursbo. På samma sätt bör också en förvaltare
enligt 8 kap. aktiekontolagen (1989:827) bedömas.
Definitioner
(Jfr 2 § i kommitténs förslag)
Paragrafen innehåller definitioner av värdepappersrörelse, värdepap-
persbolag, bankinstitut, utländskt värdepappersföretag och värdepappers-
institut.
Värdepappersrörelse är en samlingsbeteckning på de olika yrkesmässigt
bedrivna verksamheter avseende finansiella instrument som lagens be-
stämmelser är tillämpliga på och som för att få utövas fordrar tillstånd av
bankinspektionen. Vilka de avsedda verksamheterna är framgår av 3 §.
För att en verksamhet skall betraktas som värdepappersrörelse skall den
enligt definitionen bestå i ett yrkesmässigt tillhandahållande av tjänster. I
kravet på yrkesmässighet ligger att det skall vara fråga om mer än enstaka
uppdrag. Om exempelvis en advokat vid enstaka tillfällen förmedlar eller
medverkar vid värdepappersafFärer, t. ex. i samband med en bodelning
eller en affärsuppgörelse, så skall detta inte omfattas av lagen. För bedöm-
ningen har det också betydelse hur verksamheten marknadsförs. Om ett
företag t. ex. i annonsering erbjuder sina värdepapperstjänster bör lagen
anses tillämplig även om det sedan skulle leda till endast ett fåtal uppdrag.
Tillstånd att bedriva värdepappersrörelse kan enligt 5 § meddelas bl. a.
svenskt aktiebolag. Ett sådant bolag betecknas i lagen värdepappersbolag.
Den närmaste motsvarigheten härtill enligt gällande rätt är fondkommis-
sionsbolag.
Att ett aktiebolag skall vara svenskt innebär inte att bolaget måste vara
ägt av svenska fysiska eller juridiska personer. Med svenskt menas här att
bolaget bildats enligt svensk lag. Ett svensk aktiebolag kan alltså helt eller
delvis ägas av utländska personer.
Definitionen av bankinstitut överensstämmer, med en mindre språklig
justering, med den som finns i bl. a. 2 § lagen om kreditpolitiska medel
(1974:922) och 1 § fondkommissionslagen.
Med utländskt värdepappersföretag avses annat utländskt företag än
bank som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial här i
landet. 152
Begreppet värdepappersinstitut täcker alla företag, både svenska och Prop. 1990/91:142
utländska, som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse. De företag som
kan ges sådant tillstånd anges i 5 §. Av den paragrafen framgår att det är
svenska aktiebolag, bankinstitut och utländska företag.
Tillståndsplikt
(Jfr 2 och 3 §§ i kommitténs förslag)
Första stycket
Bestämmelsen motsvarar 1 § 2 och 3 § första stycket fondkommissions-
lagen (1979:748).
Endast företag som fått bankinspektionens tillstånd får driva värdepap-
persrörelse. Vilka olika slags verksamheter som utgör värdepappersrörelse
framgår av punkterna 1 —5 i paragrafen. De olika verksamheter som anges
där har beskrivits i allmänmotiveringen (avsnitt 6.1). Här kommenteras
endast två av verksamhetsformerna ytterligare.
Med tillståndspliktig förvaltning enligt punkten 4 avses bl. a. då en kund
uppdragit åt en förvaltare att göra omplaceringar i en portfölj med finansi-
ella instrument. Uppdraget kan gå ut på att förvaltaren själv får avgöra
vilka omplaceringar som skall göras eller att en omplacering får göras
endast efter hörande av kunden. Att ett företag ger upplysningar till en
kund som på eget initiativ frågar om råd i enskilda affärer utgör inte
förvaltning enlig punkten 4. Rådgivning i finansiella frågor ryms inom vad
ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag får göra en-
ligt 3 kap. 4 § första stycket 1.
Som framgått av allmänmotiveringen förekommer för närvarande att
finansbolag uppträder som förvaltare av finansiella instrument åt andra.
Emellertid kan inte finansbolag få tillstånd att driva rörelse enligt denna
lag. Detta följer av reglerna om vilken sidoverksamhet ett värdepappers-
bolag får ägna sig åt. Enligt dessa regler får ett värdepappersbolag lämna
kredit endast för att underlätta värdepappersrörelsen, och finansbolagens
huvudsakliga verksamhet är just kreditgivning.
Av förarbetena till bankrörelselagen framgår att bl. a. notariatrörelse och
mottagande av värdehandlingar för förvaring och förvaltning enligt praxis
har ansetts utgöra bankverksamhet (prop. 1986/87:12 Band 1 s. 214).
Notariatrörelse karaktäriseras som en typ av förvaltning som kan röra
bevakning av emissioner, kupongtagning i de fall fondpapperen inte är
VPC-registrerade, anmälan om registrering av innehav m. m. Sådan rörel-
se som har karaktären av förvaring får en bank även i fortsättningen
bedriva inom ramen för bankoktrojen; ett värdepappersbolag, liksom ett
utländskt värdepapperföretag, får inom ramen för sitt tillstånd bedriva
motsvarande verksamhet enligt 3 kap. 4 § första stycket 2. Däremot kom-
mer sådan förvaltning av kundens finansiella instrument som går utöver
vad som ryms i notariatrörelse fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt
153
förevarande lag. Sådan verksamhet skall alltså inte längre anses ingå i Prop. 1990/91: 142
bankoktrojen. Jag avser att inom kort i ett annat lagstiftningsärende före-
lägga regeringen förslag till nya regler om vad som skall anses vara
bankverksamhet.
Punkten 5 innebär att tillstånd krävs för den som lämnar garanti eller på
annat sätt medverkar vid emission av fondpapper till en öppen krets. En
garanti kan bestå av ett löfte från institutet om att emissionen av fondpap-
peren kommer att tecknas fullt ut eller att institutet själv tecknar hela
emissionen för vidare spridning. Medverkar gör den som är en emittent
behjälplig t. ex. med utformande av villkor m. m. vid en emission eller som
tar hand om den praktiska hanteringen vid emissionen. Fondpapper är
definierade i lagen om handel med finansiella instrument.
Vidare föreligger krav på tillstånd för den som medverkar vid erbjudan-
den om köp eller försäljning av finansiella instrument som riktar sig till en
öppen krets. Det kan t. ex. vara fråga om när någon offentligt erbjuder sig
att köpa aktierna i ett marknadsnoterat bolag eller när en aktieägare som
vill sprida aktieägandet i ett bolag bjuder ut sina aktier till försäljning.
Med emissioner eller erbjudanden som är riktade till en öppen krets
avses att emissionen eller erbjudandet offentliggörs på ett eller annat sätt,
t. ex. genom annonser i dagspress, eller att emissionen eller erbjudandet
riktar sig till t. ex. kunderna hos ett eller flera värdepappersinstitut. Emit-
tenten eller den som lämnar erbjudandet har alltså inte bestämt vilka
personer som kan teckna i emissionen eller acceptera erbjudandet; ett visst
bestämmande kan dock finnas kvar, t. ex. vid överteckning då någon
fördelning måste ske. Således omfattas bl. a. vad som brukar kallas upp-
köpserbjudanden, offentliga erbjudanden och introduktionserbjudanden.
Emissioner eller erbjudanden som riktas till vissa bestämda mottagare sker
däremot inte till en öppen krets. Det kan avse t. ex. anställda eller styrelsen
i ett företag.
Enligt aktiebolagslagen, försäkringsrörelselagen och bankaktiebolags-
lagen föreligger i vissa fall skyldighet att upprätta emissionsprospekt.
Denna skyldighet gäller bl. a. när ett aktiebolag, försäkringsaktiebolag eller
bankaktiebolag eller aktieägare i sådana bolag offentliggör eller på annat
sätt till en vidare krets riktar inbjudan att förvärva aktier, teckningsrätter,
skuldebrev, optionsbevis och vinstandelsbevis (jfr 4 kap. 18 §, 5 kap. 16 §,
och 7 kap. 3 § aktiebolagslagen, 4 kap. 20 § och 5 kap. 2 § försäkringsrörel-
selagen samt 4 kap. 19 § och 5 kap. 18 § bankaktiebolagslagen). En vidare
krets i detta sammanhang har i förarbetena till aktiebolagslagen ansetts
vara då emissioner eller erbjudanden riktar sig till ca 200 personer eller
däröver (SOU 1971:9 s. 80). Detta innebär att skyldighet att upprätta
emissionsprospekt föreligger vid erbjudanden till t. ex. de anställda om de
är fler än 200. Däremot är det inget krav på att den som medverkar vid ett
sådant erbjudande har tillstånd enligt förevarande lag, eftersom erbjudan-
det inte riktar sig till en öppen krets.
Separat tillstånd fordras för var och en av de i paragrafen uppräknade
verksamheterna. Vad gäller motiven för en sådan ordning hänvisas till
allmänmotiveringen (avsnitt 6.1).
154
Enligt 2 kap. 2 § bankrörelselagen får en bank för egen räkning förvärva
och driva handel med — förutom mynt, sedlar, checkar och anvisningar —
obligationer, förlagsbevis, förlagsandelsbevis och andra fordringsbevis
som är avsedda för den allmänna marknaden. Denna grundläggande rätt
för bank att med stöd av bankoktrojen kunna förvärva och driva handel
med angivna finansiella instrument har ansetts åtminstone inte för närva-
rande böra inordnas i regelsystemet för värdepappersrörelse. Eftersom
sådan verksamhet enligt 3 § är tillståndspliktig värdepappersrörelse ford-
ras ett särskilt undantag.
(Jfr 3 och 42 §§ i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar närmast 3 § andra stycket fondkommissionslagen.
De som har möjlighet att få tillstånd att driva värdepappersrörelse är
svenskt aktiebolag, bankinstitut och utländskt företag som inte är bankin-
stitut. Kraven i fråga om associationsform har behandlats i avsnitt 6.2.
Bestämmelsen som utformats efter förebild i bankrörelselagen (1 kap. 4 §
andra stycket) öppnar möjlighet för svenska aktiebolag som erhållit till-
stånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § att etablera sig genom
en filial i utlandet. Vid prövningen av frågor om filialetablering bör i
princip samma överväganden göras som vid etablering genom dotterbolag.
I dotterbolagsfallet krävs också tillstånd enligt 3 kap. 1 § andra stycket
eftersom en sådan etablering förutsätter förvärv av organisationsaktier.
För att tillstånd skall lämnas bör krävas att det land där etableringen sker
har tillfredsställande regler för auktorisation och tillsyn. Flärigenom ska-
pas vissa garantier för att det finns en tillfredsställande kontroll av att
filialen driver verksamhet på ett godtagbart sätt och att, om så inte sker,
tillsynsmyndigheten i det främmande landet har tillräckliga befogenheter
att ingripa. En annan förutsättning för tillstånd att inrätta en filial bör vara
att det finns ett fungerande informationsutbyte mellan bankinspektionen
och tillsynsmyndigheten i det främmande landet. Visar det sig genom det
informationsutbyte som sker att bolaget inte sköter verksamheten på ett
sätt som bankinspektionen finner godtagbart och vidtas inte tillräckligt
kraftfulla åtgärder mot filialen av tillsynsmyndigheten i det land där fili-
alen finns kan bankinspektionen återkalla filialtillståndet.
Sundhetskrav
(Jfr 12 § i kommitténs förslag)
Den i paragrafen intagna regeln för den som bedriver värdepappersrö-
Prop. 1990/91: 142
155
relse saknar motsvarighet i fondkommissionslagen. Däremot finns i både
2 § lagen om värdepappersmarknaden och 1 § insiderlagen liknande regler.
Dessa utgör förebild för den här intagna bestämmelsen. I den nu föreslag-
na lagen om handel med finansiella instrument finns också en likartad
regel. Denna och bestämmelsen i förevarande paragraf ersätter de nämnda
bestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden och insiderlagen.
Genom paragrafen införs begreppet sund värdepappersrörelse efter före-
bild i banklagstiftningen (se t. ex. 2 kap. 3 § tredje stycket bankaktiebolags-
lagen och 7 kap. 1 § andra stycket bankrörelselagen). Den materiella ok-
trojprövningen för banker baseras på en bedömning av huruvida rörelsen
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Vad
denna prövning utifrån sundhetskravet skall omfatta har utvecklats i prop.
1989/90:116 om ägande i banker och andra kreditinstitut m. m. (s. 59 f.)
Med stöd av sundhetskriteriet skall bl. a. en banks organisation, verksam-
het enligt bolagsordningen samt inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad
prövas. Vidare sägs att bankens verkställande ledning och större ägare skall
bedömas uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt
handlande som erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt
sätt driva sund bankverksamhet. Även de organisatoriska förhållandena
skall bedömas. Uppmärksamhet skall också riktas på t. ex. verksamhet som
en ägare driver vid sidan av den tillståndspliktiga rörelsen. Principen om
sund värdepappersrörelse är avsedd att uttrycka samma krav som de
nämnda i fråga om värdepappersrörelse.
Innebörden av rekvisitet sund värdepappersrörelse är inte statisk utan
kan variera beroende på hur värdepappersmarknaden utvecklas. När det
gäller att fastställa innehållet i begreppet bör bankinspektionens verksam-
het i form av allmänna råd och praxis spela en viktig roll. Av betydelse är
naturligtvis också de rekommendationer som ges av Svenska Fondhand-
lareföreningen samt av Aktiemarknadsnämnden, Näringslivets Börskom-
mitté och liknande organisationer.
Sekretess
(Jfr 55 § i kommitténs förslag)
Bestämmelsen motsvarar i sak 44 § fondkommissionslagen.
Den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten gäller inte bara styrelsele-
damöter och anställda hos ett värdepappersbolag och ett utländskt värde-
pappersföretag utan också andra befattningshavare som fått kännedom
om förhållanden som omfattas av tystnadsplikt, t. ex. revisorer. I den
frågan hänvisas till motiven till motsvarande bestämmelse i lagen
(1979:749) om Stockholms fondbörs (prop. 1975/76:175 s. 26). Där an-
märks att utsedda revisorer räknas som befattningshavare och att de
sålunda omfattas av bestämmelsen utan att detta behöver anges på annat
sätt.
Den som bryter mot bestämmelsen kan dömas för brott mot tystnads-
plikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Prop. 1990/91: 142
156
I en banks fondkommissionsrörelse gäller föreskriften om tystnadsplikt i Prop. 1990/91: 142
1 kap. 6 § bankrörelselagen. Brott mot den tystnadsplikten är emellertid
inte straffsanktionerade, vilket framgår av bestämmelsen i 9 kap. 1 §
samma lag. Här föreligger alltså en skillnad gentemot fondkommissionsbo-
lagen. Den förevarande paragrafen ändrar inte på detta förhållande.
Frågan om straffsanktion för brott mot tystnadsplikt togs upp av lagrå-
det vid granskningen av lagen (1990:749) om valutareglering. Lagrådet
anmärkte i det sammanhanget på att straffsanktion ej fanns för befatt-
ningshavare vid bank eller annat kreditinstitut som bryter mot tystnads-
plikten vid behandling av ärende enligt valutaregleringslagen (prop.
1989/90:135 s. 153). I propositionen (s. 163) framhölls med anledning
härav att problematiken kring tystnadsplikt för tjänstemän vid kreditinsti-
tut bör övervägas i ett större sammanhang, där även frågan om brott mot
sekretessen i den allmänna bankverksamheten kan tas upp.
I avvaktan på att sekretessen i kreditinstut utreds bör inte några änd-
ringar vidtas av bestämmelserna härom i vare sig bank- eller värdepap-
perslagstiftningen. Detta innebär att det vid överträdelse av tystnadsplik-
ten kommer att föreligga en olikhet i det straffrättsliga ansvaret mellan
anställda i värdepappersbolag och anställda i bank som bedriver värdepap-
persrörelse.
Kommission
(Jfr 5 § i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar 2 § fondkommissionslagen. Den innehåller en
erinran om att bestämmelserna om handelskommission i lagen (1914:45)
om kommission, handelsagentur och handelsresande gäller i den mån
särskilda bestämmelser inte ges i lagen om värdepappersrörelse. Detta
innebär bl. a. att reglerna om självinträde i kommissionslagen gäller om
kommissionären uppträder som kundens motpart i en affär.
Det bör uppmärksammas att i prop. 1990/91:63 föreslås att en ny lag
om handelsagentur skall ersätta de delar av kommissionslagen som hand-
lar om handelsagenter och att lagen i samband härmed föreslås få ändrad
rubrik.
(Jfr 6 § i kommitténs förslag)
Av paragrafen, som är ny, följer att reglerna om självinträde i kommis-
sionslagen skall gälla i alla de situationer där ett värdepappersinstitut som
erhållit tillstånd som kommissionär enligt 3 § 1 utför uppdrag åt en kund
och kundens motpart är en större ägare i värdepappersinstitutet eller är ett
sambandsföretag eller är en större ägare i ett sådant företag. Av 9 § framgår
att reglerna om självinträde gäller när värdepappersinstitutet uppträder
som kundens motpart. 157
Reglerna i kommissionslagen medför att värdepappersinstitutet skall med-
dela kunden vem som är motpart. Institutet är också skyldigt att tillvarata
kundens intresse med samma omsorg som när uppdraget utförts genom att
avtal skett med tredje man. I fråga om pris gäller bl. a. att detta inte får
sättas mindre fördelaktigt än det som var gängse vid den tidpunkt då
meddelande om självinträde avsändes eller gavs muntligen. Vill kunden
göra gällande att värdepappersinstitutet inte var berättigat att göra upp
affären med ägare till institutet, sambandsföretaget eller ägare till detta
åligger det kunden att utan oskäligt uppehåll, efter det han fått underrättel-
se om självinträdet, meddela institutet detta.
Vad som avses med sambandsföretag framgår av 6 kap. 3 §.
Andra stycket
Av främst praktiska skäl har självinträdesreglernas tillämpning på ägare
till värdepappersinstitutet eller sambandsföretaget begränsats till sådana
med betydande ägarandel. Denna har i paragrafen preciserats till tio procent
eller mer av aktiekapitalet eller andelarna eller av röstetalet i institutet resp,
sambandsföretaget.
2 kap. Förutsättningar för tillstånd m. m.
Värdepappersbolag
(Jfr 8 § första stycket i kommitténs förslag)
Kriterierna för den materiella prövningen har erhållit en ny lydelse som
knyter an till det i 1 kap. 7 § införda sundhetskravet.
Den materiella prövning som avses i punkten 2 har behandlats i allmän-
motiveringen (avsnitt 6.2). Vad gäller innebörden av sundhetskravet kan
också hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 kap. 7 §.
(Jfr 8 § andra stycket och 9 § första stycket 2 och andra stycket i kommit-
téns förslag)
Första stycket
Första stycket överensstämmer med 6 § andra stycket fondkommissions-
lagen.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket saknar motsvarighet i fondkommissions-
lagen. Den har tillkommit efter förebild i banklagstiftningen. I bl. a. 2 kap. 158
3 § bankaktiebolagslagen krävs att det till en ansökan om oktroj fogas en
plan för den tilltänkta verksamheten (verksamhetsplan). Prövningen av en
oktrojansökan innefattar bl. a. en allmän bedömning av omfattningen och
beskaffenheten av den planerade verksamheten. Syftet med uppgifterna i
verksamhetsplanen är att de skall komplettera de uppgifter om den till-
tänkta verksamheten som finns i bolagsordningen (se prop. 1984/85:191 s.
25 och prop. 1986/87:12 Band 2 s. 6). Kravet på att det till ansökan om
tillstånd att driva värdepappersrörelse skall fogas en verksamhetsplan har
uppställts från samma utgångspunkter.
Enligt föreskrifter i 3§ bankrörelseförordningen (1987:647) skall en
verksamhetsplan för banker innehålla.
1. en beskrivning av den tilltänkta verksamheten,
2. en redogörelse för bankens organisation,
3. uppgift om bankens verksamhetsområde,
4. en analys av det förväntade kapitalkravet fördelat på olika riskklasser,
5. en prognos över det förväntade ekonomiska utfallet under det inle-
dande skedet,
6. de uppgifter i övrigt som bankinspektionen bestämmer.
När det gäller att avgöra frågan om tillstånd för ett bolag enligt den
föreslagna lagen om värdepappersrörelse synes i huvudsak samma typ av
uppgifter som krävs av en banks verksamhetsplan vara av betydelse.
Att, som kommittén föreslår, ta in detaljföreskrifterna om vad verksam-
hetsplanen skall innehålla i lagen synes inte ändamålsenligt.
(Jfr 9 § första stycket 1 och tredje stycket i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar 7 § fondkommissionslagen. Bolagsordningen skall
enligt 2 kap. 4 § aktiebolagslagen ange bl. a. föremålet för bolagets verk-
samhet, angivet till sin art. Redan där framgår vilken verksamhet bolaget
skall bedriva. Av verksamhetsplanen enligt 2 § andra stycket skall därut-
över framgå verksamhetens omfattning mer i detalj.
Av 2 kap. 4 § aktiebolagslagen framgår att bolagsordningen skall inne-
hålla bolagets firma. Enligt 12 § fondkommissionslagen är ett aktiebolag
som erhållit tillstånd att driva fondkommissionsrörelse skyldigt att i sin
firma använda beteckningen fondkommission. Samtidigt framgår det av
4 § fondkommissionslagen att ingen annan får använda ordet fondkom-
mission eller avledning av det ordet i sin firma eller annars vid beteckning
av sin rörelse. Kommittén har föreslagit att dessa bestämmelser skall
finnas kvar. Samtidigt skall de utökas med förbud att använda någon av
beteckningarna på de övriga tillståndspliktiga verksamheterna. Däremot
föreslår kommittén att det nuvarande förbudet för en fondkommissionär
att använda ordet bankir i sin firma inte skall finnas kvar.
Den pågående internationella integreringen av värdepappersmarknader-
na kommer sannolikt att medföra att svenska aktörer i ökad utsträckning
etablerar sig även utomlands samtidigt som utländska aktörer kommer att
verka i Sverige. Att i detta skede söka vidmakthålla krav på viss beteck-
ning för de svenska aktörerna samtidigt som ett förbud att använda vissa
Prop. 1990/91:142
159
beteckningar införs är enligt min mening inte ägnat att skapa ordning och Prop. 1990/91: 142
reda på detta område. Att endast kräva att en av de tillståndspliktiga
aktörerna — kommissionärerna — skall vara tvungna att ha en i lag
bestämd beteckning med i sin firma förefaller inte ändamålsenligt.
I den nu föreslagna lagen om värdepappersrörelse har, till skillnad från
kommitténs lagförslag, ingen beteckning åsatts de olika tillståndspliktiga
verksamheterna. Det överlåts i stället åt företagen som avser att driva
värdepappersrörelse i någon form att själva finna ut lämpliga firmabeteck-
ningar. Som nämnts skall bankinspektionen godkänna de olika bolagens
bolagsordningar; i bolagsordningen skall ingå bolagets firma. Det får i
samband därmed ankomma på inspektionen att se till att firmabeteckning-
en inte blir olämplig eller vilseledande för allmänheten.
(Jfr 11 § i kommitténs förslag)
I 10 § fondkommissionslagen anges att ett fondkommissionsbolags sty-
relse skall bestå av minst tre ledamöter, att styrelsen skall utse en verkstäl-
lande direktör och att denne och en av styrelseledamöterna skall genom
tjänstgöring hos fondkommissionär eller på annat sätt ha skaffat sig den
erfarenhet som behövs för verksamheten.
Av 8 kap. 1 och 3 §§ aktiebolagslagen framgår att ett aktiebolags styrelse
skall bestå av minst tre ledamöter om aktiekapitalet eller maximikapitalet
uppgår till minst 1 milj. kr. och att det i sådana bolag skall utses en
verkställande direktör. Som påpekats i allmänmotiveringen bör bolag som
bedriver värdepappersrörelse ha en styrelse av viss minsta storlek samt en
verkställande direktör. Som minsta antal styrelseledamöter har, i likhet
med kommitténs förslag, fem funnits lämpligt. Vilka som skall utses till
styrelseledamöter avgörs av aktieägarna. Huruvida styrelsens ledamöter
helt eller delvis skall rekryteras ur ägarkretsen blir därmed också en sak för
aktieägarna att avgöra. Av 8 kap. 3 § aktiebolagslagen framgår att den
verkställande direktören utses av styrelsen.
I fondkommissionslagen, liksom i kommitténs förslag, ställs ett uttryck-
ligt krav på att verkställande direktören och en av styrelseledamöterna
genom tjänstgöring hos fondkommissionär eller på annat sätt skaffat sig
den erfarenhet som behövs för verksamheten. Detta får anses ingå i den
materiella tillståndsprövningen och behöver inte uttryckas särskilt i lagtex-
ten.
(Jfr 10 § i kommitténs förslag)
Frågan om värdepappersbolagens aktiekapital behandlas i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.2).
160
Bankinstitut
(Jfr 48 § i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar 37 § fondkommissionslagen. I paragrafen slås fast
att även banker måste söka särskilt tillstånd för att få driva värdepappers-
rörelse enligt lagen. Vid tillståndsprövningen skall inspektionen göra en
lämplighetsprövning på motsvarande sätt som gäller enligt 1 § första styc-
ket 2. Frågan om tillstånd för bank att bedriva värdepappersrörelse har
även kommenterats i avsnitt 6.1 i allmänmotiveringen
Utländska värdepappersföretag
(Jfr 42 § i kommitténs förslag)
Bestämmelsen är ny.
Första stycket
De utländska företag som avses är sådana som i sitt hemland bedriver
värdepappersrörelse. Om företaget vill etablera sig i Sverige krävs tillstånd
av bankinspektionen.
Andra stycket
Det ankommer på inspektionen att undersöka om företaget blivit föremål
för en godtagbar auktorisationsprövning i hemlandet. Har så skett och
finns det också en tillfredsställande tillsyn av företaget bör företaget få
agera på den svenska marknaden. Det är här, liksom påtalats på andra
ställen, av vikt att bankinspektionen åstadkommer ett informationsutbyte
med tillsynsmyndigheten där företaget är auktoriserat.
En förutsättning för tillstånd till filialetablering är att det utländska
företagets planerade verksamhet här i landet kan antas uppfylla kraven på
en sund värdepappersrörelse. Sundhetskriteriet har utformats i överens-
stämmelse med vad som föreslås gälla som villkor för att svenska aktiebo-
lag skall få tillstånd att driva värdepappersrörelse. Som framhållits i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.2) skall denna tillståndsprövning uteslu-
tande grundas på en kvalitativ bedömning av företaget och dess planerade
verksamhet. Sundhetskravet har vidare utvecklats i anslutning till 1 kap.
7§-
Grundtanken med bestämmelsen är att det vid tillståndsprövningen för
utländska företag skall ställas krav som i princip är likvärdiga med dem
som gäller för svenska aktiebolag.
Givetvis skall inte utländska företag som önskar etablera sig i Sverige
missgynnas av auktorisationsregler och tillståndspraxis. Det är emellertid
av vikt att stor omsorg ägnas den kvalitativa prövningen av ansökningar
om filialetablering. Även om den verksamhet som skall bedrivas här i
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
landet kommer att vara underkastad svenska rörelseregler och svensk Prop. 1990/91:142
tillsyn, så är det ofrånkomligt att vid tillståndsprövningen värdera de
förhållanden under vilka företaget verkar i hemlandet. Det måste därför
krävas att den lagstiftning och de övriga normer som i hemlandet styr
företagets verksamhet är i rimlig utsträckning tillgängliga och överskådli-
ga. Av stor betydelse är att ett företag, som vill ägna sig åt sådan verksam-
het som enligt 5 kap. fordrar kapitaltäckning, i sitt hemland är underkastat
betryggande kapitaltäckningsregler eller något annat regelsystem som ger
väsentligen samma garantier för företagets soliditet som de svenska kapi-
taltäckningsreglerna.
Tredje stycket
I tredje stycket anges att också bestämmelserna i lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket gäller för de
utländska företagens filialverksamhet här i Sverige. Av dessa bestämmel-
ser framgår bl. a. att ett utländskt företag skall bedriva sin näringsverksam-
het här genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k.
filial. Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör för den
svenska rörelsen. Det utländska företagets verksamhet här skall drivas
under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial
som också tydligt anger företagets nationalitet. Firman tecknas av den
verkställande direktören. Filialen skall ha en bokföring som är helt skild
från det utländska företagets bokföring i övrigt. 1 övrigt hänvisas till
specialmotiveringen till förslaget till ändring i 1968 års lag.
3 kap. Rörelseregler
Egendomsförvärv
(Jfr 14 § första och andra styckena i kommitténs förslag)
Första stycket
I första stycket ges den grundläggande regeln för ett värdepappersbolags
och ett utländskt värdepappersföretags förvärv av egendom.
I 15 § första stycket fondkommissionslagen finns bestämmelser om rätt
för fondkommissionsbolagen att förvärva bl. a. fast egendom, tomträtt
eller bostadsrätt för att bereda bolaget lokaler för rörelsen samt inventarier
till rörelsen. I paragrafen ges fondkommissionsbolagen också rätt att för
egen räkning förvärva obligationer och aktier.
För att ett värdepappersbolag skall kunna bedriva den verksamhet som
omfattas av lagen och som också skall finnas angiven i bolagsordningen
måste detta ske i någon lokal och det måste finnas inventarier. Vad som
stadgas i nuvarande lag utgör därför i och för sig en sådan absolut förut-
sättning för verksamheten att det, som kommittén anfört, kan ifrågasättas
162
om det behöver anges i lag. Jag anser, till skillnad från kommittén, att Prop. 1990/91: 142
denna bestämmelse kan tas bort. Om ett bolag förvärvar egendom som
inte har samband med den verksamhet som anges i bolagsordningen eller
verksamhetsplanen, bör bankinspektionen kunna ingripa mot detta. I den
här paragrafen har därför endast angetts särskilt att bolaget inte får förvär-
va annan egendom än sådan som behövs i rörelsen samt, i andra stycket,
att bolaget inte har rätt att utan särskilt tillstånd förvärva organisationsak-
tier m.m. Något särskilt tillstånd av bankinspektionen att få förvärva
annan egendom, som föreslagits av kommittén, behövs därför inte.
Andra stycket
Värdepappersbolag, liksom utländskt värdepappersföretag, får endast med
bankinspektionens tillstånd förvärva aktier eller andelar i företag, om
förvärvet ingår som ett led i organisationen av bolagets resp, företagets
verksamhet. Med andelar i företag avses bl. a. andelar i handelsbolag och
ekonomiska föreningar samt aktier eller andra andelar i utländska företag.
För att ett svenskt bolag skall kunna etablera sig genom ett dotterbolag i
utlandet krävs således tillstånd från bankinspektionen att få förvärva
aktierna i dotterbolaget. Vid denna prövning bör i princip samma övervä-
ganden göras som vid tillstånd att etablera filial i utlandet enligt 1 kap. 6 §.
Vad gäller dessa överväganden hänvisas till vad som anförts i anslutning
till den bestämmelsen.
(Jfr 17 § i kommitténs förslag)
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 17 § fondkommissions-
lagen. En ändring är att förvärv får ske även vid annan börs eller reglerad
marknad än Stockholms fondbörs.
Beträffande egna aktier följer av 7 kap. 1 § aktiebolagslagen att aktiebo-
lag får bl. a. på auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie. Värdepap-
persbolag får enligt 6 § ta emot egna aktier som säkerhet för kredit.
Värdepappersbolaget bör då också få kunna ta i anspråk denna säkerhet
om krediten inte blir löst. Enligt förevarande bestämmelse får ett värde-
pappersbolag för att skydda egen fordran förvärva egna aktier även om de
inte är utmätta. Även för egna aktier gäller att de skall säljas så snart det är
lämpligt och senast när det kan ske utan förlust för bolaget. Av 9 kap. 1 §
aktiebolagslagen framgår att egna aktier inte får företrädas vid bolagsstäm-
ma.
Enligt nuvarande bestämmelser, liksom kommitténs förslag, skall den
typen av förvärv som det här gäller alltid anmälas till bankinspektionen.
En sådan regel ter sig onödigt formalistisk. Enligt min mening är det
tillräckligt att bevakningen av att egendomen inte innehas under längre tid
än vad som föreskrivs i andra stycket ingår i bankinspektionens fortlöpan-
de tillsyn över de ifrågavarande instituten.
163
Förutom av bestämmelserna i 1 och 2 §§ regleras värdepappersinstitutens
förvärv av finansiella instrument även i 4 kap. Paragrafens syfte är att i
nära anslutning till de angivna bestämmelserna fästa uppmärksamhet på
detta förhållande.
Sidoverksamheter
(Jfr 13 § i kommitténs förslag)
Första stycket
Enligt 13 § första stycket fondkommissionslagen får ett fondkommissions-
bolag, för att underlätta rörelsen, i samband med denna ägna sig åt vissa
uppräknade verksamheter, däribland handel för egen räkning, förvaltning
av finansiella instrument samt medverkan vid emission av fondpapper.
Av 1 kap. 3 § i den förevarande lagen framgår att var och en av de nämnda
verksamheterna utgör värdepappersrörelse och fordrar tillstånd.
Första stycket i den förevarande paragrafen ger ett värdepappersbolag
och ett utländskt värdepappersföretag rätt att, utan något ytterligare till-
stånd, som ett led i värdepappersrörelsen ge råd i finansiella frågor, förva-
ra värdepapper och ta emot medel med redovisningsskyldighet. I likhet
med vad som nu gäller skall medel som tas emot med redovisningsskyldig-
het genast avskiljas och sättas in på räkning i bank. Denna fråga berörs
närmare i kommentaren till 5 §.
Den i punkten 1 angivna rådgivningsverksamheten kan, liksom för
närvarande, avse placering i finansiella instrument. Den kan också avse
t. ex. rådgivning i samband med företagsförvärv (corporate finance).
I sammanhanget bör även påpekas att det inte föreligger någon till-
ståndsplikt enligt den förevarande lagen för företag som enbart sysslar med
placeringsrådgivning och förvaring av värdepapper eller endera av dessa
verksamheter.
Andra stycket
För att underlätta värdepappersrörelsen får ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag, efter tillstånd av bankinspektionen, ta
emot kunders medel på konto och lämna kredit mot säkerhet. Kunders
medel får liksom hittills mottas på konto endast om det finns ett skriftligt
låneavtal med kunden. Frågan om mottagande av medel på konto har
behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.3). Dessutom hänvisas till
bestämmelserna i 5 § om kunders medel och vad som anförs i anslutning
till den paragrafen.
Prop. 1990/91:142
164
Enligt bestämmelsen har bankinspektionen möjlighet att efter en individu-
ell prövning tillåta ett värdepappersbolag och ett utländskt värdepappers-
företag att utöva annan verksamhet än som framgår av första och andra
styckena, om den kan antas komma att underlätta rörelsen. Sistnämnda
krav ställs inte i den motsvarande regel som nu finns i fondkommissions-
lagen. Ett exempel på sådan verksamhet som bör kunna tillåtas enligt
tredje stycket är utgivning av informationsblad eller tidning med informa-
tion och råd om placeringar på värdepappersmarknaden till företagets
kunder och presumtiva sådana.
Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitt 6.3.
Kunders medel
(Jfr 13 § första stycket 2 och 22 § i kommitténs förslag)
Första stycket
Första stycket motsvarar 20 § fondkommissionslagen. I den nu föreslagna
lagen görs en uttrycklig distinktion mellan medel som tas emot med
redovisningsskyldighet och sådana som utgör inlåning. I fråga om redovis-
ningsmedlen har därför inte tagits med den möjlighet att avtala om annan
placering som 20 § fondkommissionslagen innehåller. Sakrättsliga regler
om medel som tagits emot med redovisningsskyldighet finns i lagen
(1944:181) om redovisningsmedel. Till skillnad från vad som annars gäller
enligt lagen om redovisningsmedel finns här ett krav på att medlen skall
sättas in på bankräkning.
Andra stycket
Vid mottagande av kunders medel på konto i värdepappersrörelsen krävs
ett skriftligt avtal. Denna regel gäller redan i dag för fondkommissionsbo-
lagen. Som framgår av 4 § andra stycket måste ett värdepappersbolag och
ett utländskt värdepappersföretag inhämta bankinspektionens tillstånd för
att över huvud taget få ta emot kunders medel på konto.
Bankinspektionen har utfärdat rekommendationer för hur mottagande
av kunders medel på konto bör gå till. Eftersom det är av stor vikt att
kundernas medel inte äventyras finns i andra stycket en bestämmelse som
innebär att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspek-
tionen får utfärda föreskrifter avseende villkoren för mottagande av kun-
ders medel på konto. Föreskrifterna bör ges sådant innehåll att medel som
tas emot inte får användas för långsiktig placering eller över huvud taget
för annat ändamål än att underlätta kundens löpande värdepappershan-
del. Dessa företag får inte heller ta emot kunders medel på konto i sådan
utsträckning att det utgör en väsentlig finansiering av rörelsen.
165
I övrigt hänvisas till vad som i allmänmotiveringen (avsnitt 6.3) sagts Prop. 1990/91: 142
om värdepappersbolags mottagande av kunders medel på konto i värde-
pappersrörelsen.
Kreditgivning
(Jfr 23 § i kommitténs förslag)
Paragrafens bestämmelser om säkerhet riktar sig till de värdepappersfö-
retag som enligt 4 § andra stycket fått bankinspektionens tillstånd att
bedriva kreditgivning. I motsats till vad som i dag gäller är den säkerhet
som får godtas inte begränsad till vissa värdepapper. Bestämmelsen kom-
menteras i avsnitt 6.3 i allmänmotiveringen.
Första stycket
Alla typer av säkerheter kan godtas redan vid kreditens beviljande. En
förutsättning är dock, liksom för närvarande, att säkerheten är betryggan-
de. En god vägledning för vad som skall anses vara betryggande säkerhet
erbjuder bankernas belåningsregler som vunnit allmänt erkännande. Yt-
terst får det ankomma på bankinspektionen att ange vad som skall anses
vara betryggande säkerhet i detta sammanhang. Detta bör liksom nu
kunna ske i form av allmänna råd.
Andra stycket
Andra stycket överensstämmer med andra stycket i 21 § fondkommis-
sionslagen. Sedan den 1 juli 1987 får ett fondkommissionsbolag som
säkerhet för kredit ta emot egna aktier och aktier i moderbolag. Det gäller
situationer då en kund önskar pantsätta hela sin aktieportfölj i vilken ingår
en mindre post aktier i fondkommissionsbolaget eller dess moderbolag. Av
praktiska skäl skall inte bolaget behöva avskilja dessa aktier utan kunna ta
emot hela aktieportföljen som pant (jfr prop. 1986/87:12 band 1 s. 360).
För bankaktiebolagen finns en liknande bestämmelse i 6 kap. 9 § tredje
stycket bankaktiebolagslagen vilken dock inte gör undantag för aktier i
moderbolag.
I 7 kap. 1 § första stycket aktiebolagslagen anges bl. a. att aktiebolag inte
får såsom pant ta emot egen aktie. Den föreliggande regeln utgör ett
undantag från bestämmelsen i aktiebolagslagen.
(Jfr 24 § i kommitténs förslag)
Paragrafen innehåller bestämmelser avsedda att förhindra att de risker
som värdepappersbolag är utsatta för vid kreditgivning och fordringsinne-
hav samt vid innehav och utfärdande av garantiförbindelser onödigtvis
ökar därför att de koncentreras till en eller ett fåtal personer.
166
Gällande bestämmelser om s. k. enhandskrediter finns i 22 § fondkom- Prop. 1990/91: 142
missionslagen.
Första stycket
Bestämmelsen har efter förebild i 2 kap. 16 och 18 §§ bankrörelselagen
utsträckts till att omfatta även andra fordringar än krediter samt garanti-
förbindelser.
Andra stycket
Här framgår att reglerna i första stycket också skall tillämpas på garantiför-
bindelser som värdepappersbolagen och de utländska värdepappersföre-
tagen ikläder sig. Dessa får alltså inte lämna garanti för annans åtagande så
att det uppstår fara för att bolaget resp, företaget inte kan fullgöra sina
skyldigheter.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket är ny. Den innebär att bankinspektionen av
regeringen kan ges rätt att utfärda föreskrifter vad gäller de begränsningar
för enhandskrediter m. m. som avses i paragrafens två föregående stycken.
I övrigt hänvisas till vad som anförts om dessa frågor i avsnitt 6.8.
Börs- eller noteringsstopp
(Jfr 26 § i kommitténs förslag)
Nuvarande bestämmelser om skyldighet att avbryta handeln med fond-
papper vid börsstopp och börsstängning finns i 24 § fondkommissions-
lagen. Enligt den förevarande paragrafen blir samtliga värdepappersinsti-
tut skyldiga att avbryta all handel med ett finansiellt instrument som är
börsstoppat.
Förbudet enligt paragrafen avser finansiellt instrument som handlas på
eller noteras vid Stockholms fondbörs. I kravet på en sund värdepappers-
rörelse (1 kap. 7 §) får emellertid anses ligga att institutet också avhåller sig
från att handla eller medverka vid handel med samma instrument på börs
eller annan marknad i utlandet, även om instrumentet inte är börsstoppat
där.
Avräkningsnota
(Jfr 43 — 47 §§ i kommitténs förslag)
Bestämmelser om skyldighet att upprätta avräkningsnota finns i dag i
17 — 21 §§ lagen om värdepappersmarknaden. Skyldigheten att upprätta
avräkningsnota gäller enligt nuvarande regler även värdepappersaffärer
167
mellan privatpersoner. Det är bl. a. skattekontrollskäl som motiverat den- Prop. 1990/91:142
na vittgående skyldighet (prop. 1984/85:157 s. 67). Detta kontrollbehov
tillgodoses numera i tillräcklig omfattning genom VP-systemet och det
kommande PMC-systemet (se avsnitt 2.5). Att avräkningsnota finns kan
emellertid underlätta bankinspektionens tillsyn och dessutom ges kunder-
na en möjlighet att på ett enkelt sätt kunna kontrollera genomförda affärer.
Därför bör skyldighet att upprätta avräkningsnota behållas när det gäller
värdepappersaffärer i vilka företag med tillstånd till värdepappersrörelse
deltar. Med dagens teknik kan det också finnas möjlighet att på elektronisk
väg överföra avräkningsnota till såväl kunder som bankinspektionen. Skyl-
digheten behöver därför inte bli alltför betungande. Med hänsyn till det
anförda och då det inte ansetts nödvändigt att i lagen införa detaljbestäm-
melser om avräkningsnota har överlämnats åt regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, bankinspektionen att utforma sådana bestämmel-
ser.
4 kap. Förvärv av finansiella instrument
(Jfr 14 § 3 i kommitténs förslag)
Bestämmelsen ger värdepappersinstituten rätt att i syfte att underlätta
en normal likviditetsförvaltning förvärva finansiella instrument. Med nor-
mal likviditetsförvaltning avses en likviditetsförvaltning som till art och
omfattning är naturlig i förhållande till företagets verksamhet och storlek
(jfr prop. 1987/88:149 s. 25). Bestämmelsen har också kommenterats i
avsnitt 6.4.
Bestämmelsen är ny och ger ett värdepappersinstitut som har erhållit
verksamhetstillstånd enligt 1 kap. 3 § 3 rätt att förvärva finansiella instru-
ment för den rörelsen. Handel för egen räkning har behandlats i allmän-
motiveringen (avsnitt 6.1).
(Jfr 15 § fjärde stycket i kommitténs förslag)
I paragrafen finns en bestämmelse som till viss del motsvarar 15 § tredje
stycket fondkommissionslagen och 2 kap. 7 § andra stycket bankrörelse-
lagen. Bestämmelsen ger ett värdepappersinstitut som erhållit verksam-
hetstillstånd enligt 1 kap. 3 § 5 rätt att förvärva finansiella instrument som
institutet medverkar till att avsätta på marknaden. Företaget behöver
alltså inte ha tillstånd att bedriva handel för egen räkning med finansiella
instrument (1 kap. 3 § 3) för att kunna göra sådana förvärv.
Finansiella instrumenten i fråga skall avyttras så snart det är lämpligt
och senast inom tre år från förvärvet. Den nuvarande tidsfristen på ett år
har förlängts för att bankinspektionen inte onödigtvis skall belastas med
168
ansökningar om förlängning av innehavstiden. Bankinspektionen får med- Prop. 1990/91: 142
ge förlängning av denna om synnerliga skäl föreligger.
För banker med fondkommissionstillstånd finns i dag regler i 2 kap. 7 §
tredje stycket om förvärv i samband med emissionsmedverkan som mot-
svarar dem i 15 § tredje stycket fondkommissionslagen. Den nämnda
paragrafen i bankrörelselagen föreslås bli upphävd som en följd av att
emissionsmedverkan görs till föremål för särskilt tillstånd i den här lagen.
Detta innebär att för bank som erhåller verksamhetstillstånd enligt 1 kap.
3 § 5 att medverka vid emissioner och vid erbjudande om köp eller
försäljning av finansiella instrument kommer den förevarande paragrafens
bestämmelser om förvärv av finansiella instrument i samband därmed att
gälla.
(Jfr 15 § i kommitténs förslag)
1 den förevarande paragrafen har det nu gällande systemet med handels-
lager i 16 § fondkommissionslagen ersatts med en bestämmelse som till-
låter förvärv och innehav av finansiella instrument inom risknivåer som
skall bestämmas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
bankinspektionen. Bestämmelsen har betydelse i första hand för värde-
pappersinstitut med tillstånd att bedriva handel för egen räkning (1 kap.
3 § 3) eller att medverka vid emissioner m. m. (1 kap. 3 § 5). Det är endast
dessa institut som har möjlighet att i någon större omfattning förvärva
finansiella instrument och därmed kunna utsätta sig för de risker som
sådana placeringar kan innebära.
Innehav av organisationsaktier skall inte beaktas vid risknivåberäkning-
en. Däremot skall, främst av praktiska skäl, finansiella instrument som
förvärvats med stöd av 1 § rymmas inom de risknivåer som bestäms.
Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.4).
(Jfr 15 § tredje stycket i kommitténs förslag)
Paragrafen tillåter värdepappersbolag och svenska bankinstitut med
verksamhetstillstånd enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 att förvärva egna aktier och
aktier i moderbolag för att underlätta rörelsen. Den motsvarar delvis 16 §
andra stycket fondkommissionslagen och 6 kap. 9 § andra stycket bankak-
tiebolagslagen.
Första stycket
Förvärv av egna aktier och aktier i moderbolag är tillåtet om aktierna är
inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller om de har utbjudits till
försäljning under sådana förhållanden att det är sannolikt att de kommer
att inregistreras vid fondbörsen. Vidare tillåts förvärv om aktierna är
noterade på OTC-listan vid fondbörsen.
169
Innehavet av egna aktier och aktier i moderbolag får inte överstiga fem
procent av aktiekapitalet i något av bolagen. Av 9 kap. 1 § tredje stycket
aktiebolagslagen framgår att rösträtten för de avsedda aktierna inte får ut-
övas vid bolagsstämma, och aktierna skall inte heller medräknas för giltig-
heten av stämmobeslut.
Av förslaget till ändring i bankaktiebolagslagen framgår att 6 kap. 9 §
andra stycket, som ger bankaktiebolag rätt att i viss omfattning förvärva
egna aktier för att underlätta bankens fondkommissionsrörelse, skall upp-
höra att gälla. Denna bestämmelse ersätts av den förevarande paragrafen.
I övrigt hänvisas till de uttalanden om förvärv av egna aktier och aktier i
moderbolag som gjorts i allmänmotiveringen (avsnitt 6.4).
5 kap. Kapitaltäckning
(Jfr 18 —20 §§ i kommitténs förslag)
Kapitaltäckningsreglerna i 1 — 4 §§ motsvarar nu gällande bestämmelser
för fondkommissionsbolagen (se 18 § samt 18 a —c §§).
Kapitaltäckningskrav ställs i den nu föreslagna lagen på dels värdepap-
persbolag som har fått tillstånd att bedriva handel för egen räkning (1 kap.
3 § 3) eller att medverka vid emissioner m. m. (1 kap. 3 § 5), dels bolag som
har fått bankinspektionens medgivande att ta emot medel på konto.
Kapitaltäckningsreglerna har kommenterats i allmänmotiveringen (av-
snitt 6.5).
Bestämmelsen är ny och har tillkommit efter förebild i 4 § 2 lagen
(1989:508) om försäkringsmäklare. Den har kommenterats i allmänmo-
tiveringen (avsnitt 6.5). Som där framhållits är försäkringen avsedd att i
första hand skydda privatpersoner och andra mindre kunder hos värde-
pappersbolagen och de utländska värdepappersföretagen. I de föreskrifter
som får meddelas om sådan försäkring bör detta avspeglas genom en
begränsning av det ersättningsbelopp som skall kunna utgå vid varje
skadefall. I övrigt torde viss vägledning vid utformningen av dessa före-
skrifter kunna hämtas i de föreskrifter som finns beträffande försäkrings-
mäklares ansvarsförsäkring (se SFS 1989:854).
6 kap. Tillsyn
Upplysningsskyldighet
(Jfr 27 §, 29 § första stycket och 38 § i kommitténs förslag)
Paragraferna överensstämmer i huvudsak med 26 — 28 och 34 §§ fond-
kommissionslagen. 170
Tillsynsbestämmelserna har förenklats och moderniserats. Avsikten är Prop. 1990/91: 142
att bankinspektionen därigenom skall kunna bedriva sin tillsyn på ett mer
effektivt sätt och ha viss flexibilitet i tillsynen så att den kan anpassas efter
ändrade förhållanden på värdepappersmarknaden. Av detta skäl har en del
onödiga detaljbestämmelser tagits bort. Inspektionens allmänna tillsyn
sker genom granskning av de uppgifter som inspektionen har rätt att
begära in. Inspektionen har vidare rätt att göra undersökningar hos värde-
pappersinstituten.
De nya bestämmelserna innebär att bankinstutens värdepappersrörelser
kommer att stå under tillsyn enligt den förevarande lagen och inte som nu
enligt banklagstiftningen. De praktiska skillnaderna jämfört med den nu-
varande ordningen torde dock vara små eftersom tillsynsreglerna i huvud-
sak överensstämmer med varandra.
(Jfr 40 § i kommitténs förslag)
Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 6.6).
Första stycket
Paragrafen vars första stycke har sin motsvarighet i 36 § fondkommis-
sionslagen behandlar bankinspektionens rätt till insyn i företag som har
väsentligt samband med ett värdepappersinstitut. I andra stycket anges
när ett väsentligt samband skall anses föreligga.
I 36 § fondkommissionslagen anges de verksamheter som sambandsfö-
retaget skall bedriva för att paragrafen skall bli tillämplig. Verksamheterna
är att förvalta, handla med eller biträda vid handel med värdepapper eller
att lämna kredit mot säkerhet i värdepapper. Som framgår av 1 kap. 3 § i
den förevarande lagen är merparten av sådan verksamhet tillståndspliktig
och står därmed under bankinspektionens tillsyn. Förevarande bestäm-
melse kan därför begränsas till att avse företag som handlar med finansiel-
la instrument eller som lämnar kredit mot säkerhet i finansiella instru-
ment. För icke tillståndspliktiga företag har bankinspektionen genom den-
na paragraf en möjlighet till insyn.
Uppgiftsskyldigheten har ålagts såväl det tillståndspliktiga institutet
som det s.k. sambandsföretaget.
Andra stycket
I paragrafens andra stycke anges när ett väsentligt samband skall anses
föreligga.
Av punkten 1 följer att värdepappersinstitutet och det s. k. sambandsfö-
retaget skall ha samma eller stå under väsentligt inflytande av samma eller
i huvudsak samma personer. Även släktskap eller äktenskap eller liknande
närståenderelationer mellan personer i de båda företagens ledningar eller
att de båda företagen står under väsentligt inflytande av personer närståen-
de varandra är tillräckligt för att väsentligt samband skall anses föreligga.
171
Till företagets ledning hör verkställande direktören, vice verkställande Prop. 1990/91:142
direktören och styrelseledamöterna. Till den grupp som utom företagsled-
ning kan anses ha ett väsentligt inflytande över företaget hör större ägare.
Den som har en ägarandel eller en röstandel på tio procent eller mer i de båda
företagen bör anses ha ett sådant inflytande. Bedömningen blir densamma
om samma personer tillsammans äger minst en sådan andel i de båda före-
tagen eller att personer närstående till varandra gör det. Detta utgör dock
bara en riktpunkt och får bedömas mot bakgrund av övriga förhållanden.
Omständigheter som kan vägas in är om personer tillhörande samma in-
tressesfär tillsammans kan anses ha ett väsentligt inflytande över de båda
företagen.
Företag som handlar med finansiella instrument eller lämnar kredit mot
säkerhet i finansiella instrument kan bli sambandsföretag. Detta betyder att
bankinspektionen kan begära in upplysningar från i princip alla företag som
handlar med finansiella instrument och som leds eller står under väsentligt
inflytande av samma personer som i värdepappersinstitutet.
Av punkten 2 följer att väsentligt samband också anses föreligga om
resultatet av värdepappersinstitutets och sambandsföretagets verksamhet
helt eller till betydande del skall direkt eller indirekt fördelas inom en
sådan personkrets som anges i punkten 1.
Andra stycket har också betydelse för när reglerna om självinträde skall
göras tillämpliga, se vid 2 kap. 3 §.
Hur tillsynen skall bedrivas
(Jfr 28 § andra stycket i kommitténs förslag)
En liknande bestämmelse finns i 27 § andra stycket fondkommissions-
lagen. I den förevarande paragrafen anges att bankinspektionens tillsyn
över värdepappersinstituten skall syfta till att främja en sund utveckling
inom det aktuella området.
I 1 kap. 7 § ställs krav på att en värdepappersrörelse skall vara sund. Vad
som avses härmed har utvecklats, förutom i anslutning till nämnda para-
graf, i allmänmotiveringen (avsnitt 6.2).
(Jfr 36 § i kommitténs förslag)
Paragrafen överensstämmer väsentligen med 32 § fondkommissions-
lagen. En ändring är att bankinspektionen har getts rätt att avgöra om en
av inspektionen förordnad revisor behövs eller inte. Med hänsyn till att de
verksamheter som kommer att kräva tillstånd kan vara av mycket skiftan-
de karaktär och omfattning kan det inte förutsättas att förhållandena i
varje värdepappersinstitut är sådana att de kräver en av inspektionen
särskilt förordnad revisor.
I 11 § fondkommissionslagen finns en bestämmelse om att minst en av
ett fondkommissionsbolags revisorer skulle vara auktoriserad revisor.
172
Motivet till bestämmelsen var att det ansågs vara ett viktigt komplement Prop. 1990/91: 142
till den tillsyn som utövas av bankinspektionen att fondkommissionsbo-
lagen är underkastade en sakkunnig och opartisk revisor. I aktiebolagsla-
gen ställs krav på att minst en utsedd revisor skall vara auktoriserad eller
godkänd revisor. Denna regel om kvalificerade revisorer i alla aktiebolag
trädde i kraft den 1 januari 1983. Den föreskrift som nu finns i aktiebo-
lagslagen om kvalificerade revisorer torde utgöra en tillräcklig garanti för
att alla aktiebolag får en tillfredsställande revision. Det saknas därför skäl
att i förevarande lag ange någon specialregel i denna fråga.
(Jfr 37 § i kommitténs förslag)
Paragrafen svarar mot 33 § fondkommissionslagen. Lydelsen har dock
ändrats något så att den harmonierar med motsvarande bestämmelse i
bankrörelselagen (7 kap. 4 §).
Ingripanden mot värdepappersinstitut
(Jfr 30 § i kommitténs förslag)
Paragrafen saknar motsvarighet i fondkommissionslagen. Bestämmel-
serna har utformats efter förebild i 7 kap. 8 § bankrörelselagen, 7 § första
stycket lagen (1963:76) om kreditaktiebolag och 16 § lagen om finansbo-
lag. Bestämmelsen ger inspektionen möjlighet att på ett tidigt stadium
ingripa mot felaktiga beslut.
(Jfr 31 § i kommitténs förslag)
Paragrafens syfte är att hindra de auktoriserade företagen att agera på en
marknad där det inte finns en tillfredsställande tillsyn och kontroll samt
ett godtagbart regelsystem. I kommitténs förslag till lag om börs- och
clearingverksamhet finns en bestämmelse enligt vilken en fondkommis-
sionär eller marknadsgarant som vill ansluta sig till en utländsk börs eller
en utländsk clearingorganisation måste ha regeringens eller bankinspektio-
nens medgivande innan anslutning får ske. Syftet med regeln är att hindra
att svenska företag handlar på börser eller anlitar clearingorganisationer
som inte står under en godtagbar tillsyn.
Enligt min mening är emellertid en regel som ger möjlighet att förbjuda
handel på en viss börs eller marknad eller genom en viss clearingorganisa-
tion att föredra framför en regel som kräver tillstånd. Ett tillståndsförfa-
rande riskerar nämligen alltid att skapa en onödig byråkratisk ordning.
Förevarande paragraf föreslås därför omfatta de fall då ett värdepappers-
institut verkar på en utländsk värdepappersmarknad från Sverige, alltså
utan egen etablering i det främmande landet. Den bör även gälla verksam-
173
het via ett dotterbolag eller en filial i det främmande landet och fall där Prop. 1990/91: 142
bolaget verkar på en svensk marknadsplats. Enligt bestämmelsen får bank-
inspektionen förelägga ett värdepappersinstitut att upphöra med handel
med finansiella instrument om det framstår som uppenbart olämpligt att
institutet bedriver sådan verksamhet. Så är fallet om det regelsystem som
är uppställt för handeln, av marknadsplatsen eller av clearingorganisa-
tionen eller tillsynen över denna framstår som otillfredsställande. Det
olämpliga kan uttryckas så att verksamheten om den får fortsätta kan
komma att skada allmänhetens förtroende för bolaget och därmed den
svenska värdepappersmarknaden.
Återkallelse av tillstånd
(Jfr 32 § i kommitténs förslag)
Första stycket
I paragrafen anges två fall då återkallelse av ett värdepappersinstituts
tillstånd att driva värdepappersrörelse skall ske. Andra tillstånd som läm-
nats med stöd av denna lag skall återkallas enligt punkten 1. Punkten 1
överensstämmer i huvudsak med gällande rätt (29 § fondkommissions-
lagen).
Även här har bestämmelserna förenklats i förhållande till kommitténs
förslag. De krav som uppställs för tillstånd måste naturligtvis vara uppfyll-
da även efter det att sådant beviljats. Någon uttrycklig bestämmelse i detta
avseende har — i motsats till vad kommittén föreslagit — inte ansetts
nödvändig. Sker förändringar i dessa förhållanden som leder till att verk-
samheten inte drivs på ett sätt som överensstämmer med kravet på en
sund värdepappersrörelse skall i sista hand återkallelse av tillståndet kun-
na ske. I gällande rätt (29 § 2 fondkommissionslagen) och kommitténs
lagförslag (33 § första stycket) tas uppenbart åsidosättande av uppdragsgi-
varens intresse upp som exempel på sätt att visa sig olämplig att utöva
tillståndspliktig verksamhet. Enligt min mening är detta självklart och
behöver därför inte nämnas särskilt i lagtexten.
Den återkallelsesituation som anges i punkten 2 är ny och är framför allt
en konsekvens av att separata tillstånd enligt den förevarande lagen kan
erhållas för flera olika verksamheter. Om ett bolag innehar tillstånd till
flera verksamheter kan oklarheter uppstå gentemot dess kunder och även i
förhållande till tillsynsmyndigheten ifall bolaget inte bedriver samtliga de
verksamheter som tillstånden avser. En sådan situation är om ett värde-
pappersinstitut i sin marknadsföring påstår att det bedriver värdepappers-
rörelse som det i realiteten inte gör. Innan ett tillstånd återkallas med stöd
av punkten 2 bör bolaget av bankinspektionen uppmärksammas på förhål-
landet och ges möjlighet att vidta lämpliga åtgärder. Självklart gäller
återkallelsegrunden även i de fall då ett företag endast har tillstånd att
driva en av de verksamheter som anges 1 kap. 3 § 1 —5.
174
Av 12 § andra stycket framgår att ett beslut om återkallelse får förenas
med förbud vid vite att fortsätta verksamheten.
Andra stycket
För ett värdepappersbolag, dvs. ett svenskt aktiebolag, skall tillstånd som
erhållits enligt denna lag återkallas om bolagets egna kapital reducerats till
en nivå som understiger 2/3 av det registrerade aktiekapitalet och bristen
inte täckts inom viss tid. När denna tid är till ända skall tillståndet
återkallas.
Gränsen för tvångslikvidation enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen är satt
till hälften av aktiekapitalet.
Tredje stycket
Aven om grund för återkallelse föreligger enligt punkten 1 i första stycket
har bankinspektionen möjlighet att i stället för att genast återkalla ett
tillstånd meddela varning. Bestämmelsen har utformats efter förebild i
43 § lagen om värdepappersfonder.
Fjärde stycket
Kommittén har föreslagit vissa handlingsregler som skall gälla om tillstånd
som meddelats enligt lagen återkallas (se 33 och 34 §§ kommitténs förslag).
Genom bestämmelsen i fjärde stycket överlämnas i stället till bankinspek-
tionen att i sitt beslut om återkallelse av ett tillstånd ge anvisningar om hur
avvecklingen av rörelsen bör ske. Härmed uppnås en större flexibilitet och
möjlighet att ta hänsyn till individuella förhållanden hos det värdepap-
persinstitut som berörs av beslutet.
Femte stycket
När bankinspektionen återkallar ett tillstånd att driva värdepappersrörelse
får samtidigt ges ett förbud vid vite att fortsätta verksamheten.
Ingripanden mot den som saknar tillstånd
(Jfr 41 § i kommitténs förslag)
Bestämmelserna i paragrafen saknar motsvarighet i gällande fondkom-
missionslagstiftning. De ger möjlighet för bankinspektionen att ingripa
mot den som utövar tillståndspliktig verksamhet utan att ha tillstånd.
Bestämmelserna är utformade efter förebild i 44 § lagen om värdepappers-
fonder.
Prop. 1990/91:142
175
Nuvarande regler om straff för den som driver fondkommissionsrörelse
ersätts nu med ett vitesförfarande. Bestämmelserna om vite finns i 12 §.
Andra stycket
Enligt andra stycket har bankinspektionen också möjlighet att begära in
upplysningar från ett foretag om det är osäkert huruvida den verksamhet
som företaget bedriver omfattas av lagens bestämmelser om tillstånd eller
inte. Syftet med bestämmelsen är att öppna en möjlighet för bankinspek-
tionen att rikta en formell förfrågan till företag som kan antas ägna sig åt
tillståndspliktig verksamhet.
Föreläggande att lämna upplysningar får enligt 12 § förenas med vite.
Tredje stycket
Ett föreläggande med stöd av första eller andra stycket som avser ett
utländskt företag får riktas både mot företaget och den som här i landet är
verksam för företagets räkning. Förutom i lagen om värdepappersfonder
finns en motsvarande bestämmelse i 25 b § lagen (1950:272) om rätt för
utländska företag att driva försäkringsrörelse i Sverige (se prop.
1989/90:34).
Avgifter till bankinspektionen
(Jfr 53 § i kommitténs förslag)
Paragrafen motsvarar 43 § första stycket fondkommissionslagen. Av-
giftsplikten omfattar alla svenska värdepappersinstitut.
I 43 § andra stycket fondkommissionslagen erinras om att för tillsyn av
banks fondkommissionsrörelse betalas avgift enligt bestämmelserna i
bankrörelselagen. Någon motsvarande regel finns naturligvis inte här ef-
tersom en banks värdepappersrörelse står under tillsyn enligt den föreva-
rande lagen och avgiftsplikt också föreligger enligt denna.
Vite
(Jfr 56 § i kommitténs förslag)
Första stycket
Paragrafen har sin förebild i 45 § fondkommissionslagen. Där sägs att
inspektionen i samband med meddelande av föreskrift eller förbud får
utsätta vite.
Bankinspektionen skall inte få döma ut förelagt vite. Därmed kommer
lagen (1985:206) om vite att bli tillämplig. Detta innebär att inspektionen
får ansöka hos länsrätten om utdömande av vitet.
176
I övrigt hänvisas till vad som anförts om vite i allmänmotiveringen Prop. 1990/91: 142
(avsnitt 6.9).
7 kap. Överklagande
(Jfr 57 § i kommitténs förslag)
I paragrafen ges bestämmelser om överklagande. Sådana finns i dag i
46 § fondkommissionslagen.
Första stycket
Bankinspektionens beslut i särskilda fall bör med två undantag kunna
överklagas. Beslut enligt 6 kap. 6 § och 10 § andra stycket bör inte kunna
överklagas. Om så vore fallet skulle den som vill tredskas kunna fördröja
bankinspektionens utredning i onödan.
Andra stycket
Tidigare har som huvudprincip gällt att bankinspektionens beslut skall
överklagas hos regeringen. Denna princip har nu börjat brytas upp. I lagen
om värdepappersfonder som trädde i kraft vid årsskiftet föreskrivs nämli-
gen att bankinspektionens beslut enligt den lagen skall överklagas till
kammarrätten. I motiven anfördes att sådana ärenden som inte av någon
speciell orsak kräver regeringens bedömning i fortsättningen inte bör kun-
na överklagas till regeringen (prop. 1989/90:153 s. 75). Ärendena i den nu
föreslagna lagen får anses tillhör denna kategori.
Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna — som Sverige är
bunden av — gäller att den enskilde skall ha rätt att få sina civila rättighe-
ter och skyldigheter prövade inför en inhemsk domstol. En sådan civil
rättighet kan vara rätten att driva en viss näringsverksamhet. I EGs förslag
till direktiv om investeringstjänster ställs också, i likhet med andra direk-
tiv inom området finansiella tjänster, krav på att beslut som tillstånds- och
tillsynsmyndigheterna meddelar skall kunna överklagas hos domstol.
Mot denna bakgrund bör bankinspektionens beslut enligt förevarande
lag överklagas till kammarrätten.
Av allmänna principer om vilka beslut som kan överklagas följer att
även ett beslut om varning kan överklagas.
Som anmärktes redan i förarbetena till lagen om värdepappersfonder
bör reglerna om bankinspektionens tillsyn inom den finansiella sektorn —
däri inbegripet också reglerna om hur man överklagar — utformas så
enhetligt som möjligt. Det kan emellertid inte uteslutas att den nu föreslag-
na instansordning, som alltså överensstämmer med den som gäller enligt
lagen om värdepappersfonder, kan komma att justeras i något hänseende.
Jag ser emellertid inte någon direkt olägenhet med detta. 177
12 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 142
Av punkterna 1 och 2 framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1991 samt
att fondkommissionslagen och lagen om värdepappersmarknaden då upp-
hör att gälla.
I punkterna 3 och 4 infors övergångsbestämmelser som syftar till att
mildra konsekvenserna för de företag som driver någon eller några av de
verksamheter som kräver särskilt tillstånd enligt den förevarande lagen.
Det gäller såväl banker och fondkommissionsbolag som andra företag som
driver sådan verksamhet.
Bestämmelsen i andra meningen av punkten 3 innebär bl. a. att fond-
kommissionslagens bestämmelser om blankningsförbud och handelslager
fortsätter att gälla för fondkommissionsbolag och banker som efter lagens
ikraftträdande bedriver verksamhet med stöd av ett tillstånd enligt fond-
kommissionslagen.
Punkterna 5 —8 motsvarar de övergångsbestämmelser som föreskrivits i
samband med införandet av kapitaltäckningsregler i fondkommissions-
lagen (1979:748) och ändringar av dessa (SFS 1990:1309).
Av punkten 9 följer att bankinspektionens beslut som meddelats före
lagens ikraftträdande skall prövas av regeringen.
I andra stycket av paragrafen anges nu att bestämmelserna i 1 kap. 4 §
bankrörelselagen gäller beträffande utländskt bankföretags rätt att bedriva
verksamhet. Stycket tillfördes paragrafen den 1 augusti 1990 då möjlighet
för utländsk bank att etablera filial här i landet infördes. Det nu föreslagna
tillägget i andra stycket avseende utländska värdepappersföretag har sam-
ma bakgrund.
Innebörden av tillägget är att tillståndsprövning enligt 1968 års lag inte
skall ske i fråga om utländska värdepappersföretags rätt att verka i Sverige.
I stället skall de nu föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 7 § lagen om värde-
pappersrörelse tillämpas. Av denna framgår att utländska företag kan få
bankinspektionens tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sve-
rige. Som villkor gäller därvid att företaget står under tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i hemlandet och att den planerade verk-
samheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappers-
rörelse.
Merparten av bestämmelserna i värdepappersrörelselagen om verksam-
heten och förvärv av finansiella instrument i en värdepappersrörelse gäller
för de utländska värdepappersföretagen. Om inte annat följer av värde-
pappersrörelselagen gäller i övrigt de generella regler för utländska före-
tagsfiliäler som finns i 1968 års lag. Denna lag hänvisar i sin tur (1 §) till att
utlänningar och utländska företag skall följa de föreskrifter som enligt
andra författningar gäller för näringsverksamhet här i landet.
Prop. 1990/91: 142
178
Med kreditinstitut avses i den nuvarande lydelsen av paragrafen bl. a.
fondkommissionsbolag. I och med att fondkommissionslagen upphävs
försvinner begreppet fondkommissionsbolag ur lagstiftningen. Enligt den
föreslagna lagen om värdepappersrörelse, som ersätter fondkommissions-
lagen, kan värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag få till-
stånd av bankinspektionen att i sin värdepappersrörelse lämna kredit mot
säkerhet (se 3 kap. 4 § andra stycket och 6 § första stycket lagen om
värdepappersrörelse). Både värdepappersbolagen och de utländska värde-
papperföretagen faller in under samlingsbeteckningen värdepappersinstut
i värdepappersrörelselagen (se 1 kap. 2 § 5 jfr med 1 kap. 5 §). Mot
bakgrund av angivna förhållanden har fondkommissionsbolag i den före-
varande definitionen av kreditinstitut ersatts med värdepappersinstitut.
Ändringarna föranleds av att lagen om värdepappersrörelse träder i stället
för fondkommissionslagen (1979:748). Definitionen av fondkommis-
sionär ersätts av en definition av värdepappersinstitut. Värdepappersinsti-
tut definieras som företag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse
(1 kap. 2§ 5). Sådant tillstånd får bl. a. ges för handel med finansiella
instrument för annans räkning i eget namn (kommissionshandel).
Ändringarna föranleds av att lagen (1985:571) om värdepappersmarkna-
den upphör att gälla.
Ändringarna i fondbörslagen är, med ett undantag, konsekvenser av att
fondkommissionslagen upphävs och att därvid begreppen fondkommis-
sionär och fondkommissionsbolag avlägnas ur lagstiftningen.
I den föreslagna lagen om handel med finansiella instrument (1 §) har
legaldefintionen av fondpapper erhållit en ny lydelse. Ändringen i paragra-
fen är en följd av detta. Den nya definitionen av fondpapper har behand-
lats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.2) och i kommentaren till 1 § lagen om
Prop. 1990/91:142
179
handel med finansiella instrument. Som framgår där avses inte sådana Prop. 1990/91:142
enkla skuldebrev som inte är konstruerade för allmän omsättning omfattas
av det nya fondpappersbegreppet.
2§
Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse som möjliggör handel
med OTC-aktier på fondbörsen. Av bestämmelsen framgår att det i OTC-
handeln skall finnas ett avtal mellan bolaget och en fondkommissionär,
som skall fungera som market maker för bolagets aktier. Eftersom begrep-
pet fondkommissionär, som tidigare nämnts, tas bort ur lagstiftningen
måste det ersättas med något annat. I den förevarande paragrafen byts
fondkommissionär ut mot ”värdepappersinstitut med tillstånd enligt 1
kap. 3 § i och 3 lagen om värdepappersrörelse”. Tillstånd enligt 1 kap. 3 §
1 avser handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,
dvs. kommissionsverksamhet, medan tillstånd enligt 1 kap. 3 § 3 omfattar
handel med finansiella instrument för egen räkning, häri inbegrips market
maker-verksamhet. Att det inte räcker med värdepappersinstitut som har
det senare tillståndet framgår av den föreslagna nya lydelsen av 11 § i
fondbörslagen. Där ställs nämligen krav på att värdepappersinstut, för att
kunna antas som medlem av fondbörsen och därmed ha möjlighet att
verka på börsen, skall inneha tillstånd för kommissionsverksamhet.
n§
Endast den som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse kan enligt
den gällande lydelsen av paragrafen antas till medlem av fondbörsen.
Enligt lagen om värdepappersrörelse krävs separata tillstånd för verksam-
heter som nu ryms i ett tillstånd att bedriva fondkommissionsrörelse.
Frågan uppkommer då vilket eller vilka tillstånd som skall kunna medföra
medlemskap vid börsen. De uppgifter som fondkommissionärerna utför i
handeln på börsen hänför sig till två av de verksamheter som enligt
värdepappersrörelselagen är tillståndspliktiga, nämligen kommissions-
verksamhet (1 kap. 3 § 1) och egenhandel (1 kap. 3 § 3). Att kräva att båda
dessa tillstånd måste innehas av ett värdepappersinstitut som vill bli
medlem av fondbörsen synes dock inte nödvändigt. Tillståndet att handla
för egen räkning behövs ju endast om institutet vill fungera som market
maker i OTC-handeln. Detta har berörts i kommentaren till 2 §. Samtidigt
vill jag, innan värdepappersmarknadskommitténs förslag till ny börslagstift-
ning färdigberetts, vänta med att ta ställning till vilka krav som skall ställas
på den som vill antas till börsmedlem. Den bedömningen är också beroen-
de av hur frågan om tillträde till utländska börser löses i det förväntade
EG-direktivet om investeringstjänster (se avsnitt 3.5).
Mot bakgrund av det anförda bör i rådande situation endast värdepap-
persinstitut som har tillstånd enligt värdepappersrörelselagen att bedriva
kommissionsverksamhet få antas till börsmedlem. Den i paragrafen före-
skrivna lämplighetsprövningen gäller oförändrad.
180
Enligt den föreslagna nya lydelsen av 11 § skall endast värdepappersinstut
som har tillstånd enligt 1 kap. 3 § 1 lagen om värdepappersrörelse kunna
antas till medlem vid fondbörsen. Detta har utvecklats i motiveringen till
den paragrafen. Ändringen i den förevarande paragrafen är gjord i sym-
metri med 11 §.
Ändringen i första stycket är en följd av att lagen om värdepappersrörelse
träder i stället för fondkommissionslagen (1979:748). Fondkommissio-
närsväsendet ersätts av värdepappersinstitut. Värdepappersinstitut defini-
eras som företag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse (1 kap. 2 §
5). Sådant tillstånd får bl. a. ges för handel med finansiella instrument för
annans räkning i eget namn (kommissionshandel).
Ändringen i andra stycket föranleds av att lagen (1985:571) om värde-
pappersmarknaden upphör att gälla.
Ändringen är en följd av att lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden
upphör att gälla. En definitionen av fondpapper införs i stället i lagen om
handel med finansiella instrument. Där definieras också det vidare begrep-
pet finansiella instrument som innebär fondpapper och annan rättighet
eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. När fond-
papper undantogs från hemförsäljningslagens tillämpningsområde anförde
föredraganden att lagens skyddssyfte knappast har någon tyngd vid försälj-
ning av sådan lös egendom som omsätts på värdepappersmarknaden
(prop. 1986/87:88 s. 5). Denna bedömning har alltjämt bärighet. Därför
utvidgas bestämmelsen till att avse alla typer av finansiella instrument.
Paragrafen infördes år 1990 i samband med att förbuden mot utländskt
ägande i bl. a. bankaktiebolag och fondkommissionsbolag togs bort (prop.
1989/90:116, NU38, rskr. 351). Enligt den nuvarande lydelsen ger bestäm-
melsen sådana banker och fondkommissionsbolag som är kontrollsubjekt
rätt att trots detta förvärva aktier m.m. under förutsättning att förvärvet
är tillåtet enligt bankrörelselagen resp, fondkommissionslagen. De förvärv
som omfattas är förvärv för att underlätta fondkommissionsrörelsen och
Prop. 1990/91:142
181
för att medverka vid en aktieemission samt förvärv för att skydda egen Prop. 1990/91:142
fordran. Däremot omfattas inte s.k organisationsförvärv (2 kap. 5 och 6 §§
bankrörelselagen resp. 15 § andra stycket fondkommissionslagen).
Enligt ändringsförslaget har i punkten 1, som enbart avser bankers
förvärv, hänvisningen till 2 kap. 7 § bankrörelselagen tagits bort, eftersom
den paragrafen upphävs och ersätts av bestämmelser i den föreslagna lagen
om värdepappersrörelse. För detta redogörs närmare i specialmotivering-
en till ändringarna i bankrörelselagen.
Ändringarna i punkten 2 är föranledda av att fondkommissionslagen
upphävs och ersätts av den föreslagna värdepappersrörelselagen. Till skill-
nad mot vad som för närvarande är fallet gäller punkten 2 även för banker.
Till värdepappersinstuten hör nämligen sådana banker som erhållit till-
stånd att driva värdepappersrörelse.
Ändringarna är en konsekvens av att fondkommissionslagen (1979:749)
upphävs och ersätts med lagen om värdepappersrörelse. Värdepappersrö-
relse är enligt den lagen verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhan-
dahålla tjänster på värdepappersmarknaden, t. ex. kommissionshandel,
förmedling och förvaltning. Företag som erbjuder sådana tjänster kallas
värdepappersinstitut.
Värdepappersinstitut är enligt 4 § befriade från skatt för handel med
värdepapper för egen räkning. Uttrycket handel för egen räkning tog
tidigare sikte på fondkommissionärernas handel som sker mot eget han-
delslager (se prop. 1989/90:83 s. 8). Regler om handelslager finns inte
längre. Värdepappersinstitut får enligt 4 kap. 1 § lagen om värdepappers-
rörefse förvärva finansiella instrument för egen räkning som ett led i sin
likviditetsförvaltning. Värdepappersinstitut som handlar för egen räkning
får enlig 4 kap. 2 § förvärva finansiella instrument med vissa begränsning-
ar. Vidare får enligt 4 kap. 3 § värdepappersinstitut som bedriver emis-
sionsrörelse förvärva de finansiella instrument som institutet medverkar
till att avsätta på marknaden. För förvärv som ett institut med stöd av
dessa bestämmelser gör för egen räkning skall skatt inte tas ut. Detta innebär
i princip ingen förändring i förhållande till vad som gäller i dag.
Värdepappersinstitut som sluter avtal om omsättning av värdepapper
eller medverkar till sådant avtal är skattskyldiga. Skattskyldighet inträder
när avslut sker eller, om vederlagets storlek då inte är känd, vartefter
storleken blir känd. Institut som är förmedlare och som medverkar till
avslut mellan köpare och säljare, utan att själv vara part, är skattskyldigt
för såväl sälj- som köpledet. En förvaltare som på en kunds uppdrag t. ex.
köper ett värdepapper är inte skattskyldig om köpet sker hos ett annat
värdepappersinstitut, t. ex. kommissionär eller förmedlare. I den situatio-
nen sluts avtalet om omsättning av kommissionären eller förmedlaren,
vilken då är skattskyldig. Däremot är förvaltaren skattskyldig om han
182
medverkar till ett avtal med någon som inte är ett värdepappersinstitut. Prop. 1990/91: 142
Förvaltaren är därvid skattskyldig för båda leden i transaktionen.
Ändringen i paragrafen är en konsekvens av att fondkommissionslagen
upphävs och ersätts av den föreslagna lagen om värdepappersrörelse.
Paragrafen föreslås bli upphävd eftersom den ersätts av bestämmelser i
lagen om värdepappersrörelse.
Enligt första stycket får sparbank och central föreningsbank — till skill-
nad mot bankaktiebolag — medverka vid emissioner av aktier, förlagsbe-
vis och förlagsandelsbevis på den allmänna marknaden först efter tillstånd
av bankinspektionen. Medverkan vid emissioner av fondpapper och vid
erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är rik-
tade till en öppen krets fordrar enligt den föreslagna lagen om värdepap-
persrörelse (1 kap. 3 § 5) särskilt tillstånd. Sådant tillstånd krävs också för
finansiella instrument som är räntebärande. Tillståndsplikten gäller samt-
liga bankinstitut. Nämnda verksamheter skall därför inte kunna bedrivas
med stöd av en bankoktroj.
I det andra stycket regleras banks rätt att behålla aktie som förvärvats i
samband med en emission i vilken banken medverkat. Bestämmelsen
ersätts av 4 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse.
Tredje stycket innehåller regler om handelslager för bank med fondkom-
missionstillstånd. Motsvarande bestämmelser för fondkommissionsbolag
återfinns i 16 § fondkommissionslagen. Som framgår av förslaget till lag
om värdepappersrörelse (4 kap. 4 §) ersätts de nuvarande handelslagerbe-
gränsningarna med en bestämmelse som tillåter värdepappersinstitut som
fått tillstånd att bedriva handel för egen räkning eller att medverka vid
emissioner m.m. att förvärva och inneha finansiella instrument inom de
risknivåer som bestäms av regeringen eller, efter regeringens bemyndigan-
de, bankinspektionen. Bestämmelserna har behandlats i allmänmotive-
ringen (avsnitt 6.4) och i kommentaren till 4 kap. 4 § lagen om värdepap-
persrörelse.
Ändringen i paragrafen innebär att andra stycket upphävs. Detta är en
följd av att bestämmelserna om banks värdepappersrörelse samlas i lagen
om värdepappersrörelse. Där finns bestämmelserna om förvärv av egna
aktier och aktier i moderbolag i 4 kap. 5 §. För bankaktiebolag med
183
tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt 1 kap. 3 § 3 eller 5 lagen om Prop. 1990/91:142
värdepappersrörelse innebär den nyss nämnda bestämmelsen i samma lag
ett undantag från det principiella förbudet mot förvärv av sådana aktier
som finns i första stycket av den förevarande paragrafen i bankaktiebolags-
lagen. Detta innebär en utvidgning av undantaget eftersom bankerna nu
tillåts förvärva även aktier i moderbolag.
Paragrafen innehåller ett forbud for vissa i bank anställda att vara styrelse-
ledamot i sådana foretag vars huvudsakliga verksamhet består i att förval-
ta eller driva handel med aktier eller som driver emissionsrörelse.
Kreditmarknadskommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1988:29
s. 283 f.) att förbudet skulle tas bort i fråga om företag som ingår i samma
koncern som banken. Även jag anser att förbudet bör begränsas. Det bör
ske på sätt som kommittén föreslagit, nämligen genom att ett andra stycke
införs som möjliggör för den i första stycket avsedda personkretsen att
vara styrelseledamot i t. ex. ett värdepappersbolag som är dotter- eller
systerföretag till banken. Övriga ändringar i bankaktiebolagslagen beror
på antingen att hänvisning vad gäller aktiemarknadsbolag inte längre kan
göras till lagen om värdepapersmarknaden, eftersom den upphävs, eller att
fondkommissionärsbegreppet avförs ur lagstiftningen.
Ett andra stycke har tillförts paragrafen. Ändringen är av samma slag som i
7 kap. 9 § bankaktiebolagslagen och har kommenterats i anslutning till den
bestämmelsen.
Ett andra stycke har tillförts paragrafen. Ändringen är av samma slag som i
7 kap. 9 § bankakatiebolagslagen och har kommenterats i anslutning till
den bestämmelsen.
Ändringen innebär att 10 § insiderlagen (1990:1342) skall tillämpas även på
homosexuella sambor om någon av dem är en person med insynsställning i
aktiemarknadsbolag som fullgör anmälningsskyldighet för aktier enligt in-
siderlagen.
184
Ändringen är densamma som i lagen om kreditpolitiska medel och har
kommenterats i anslutning till förslaget till ändring i den lagen.
Ändringen är en följd av att bestämmelserna om avräkningsnota förs över
från lagen om värdepappersmarknaden, som upphävs, till den föreslagna
lagen om värdepappersrörelse. Som framgår av lagförslaget (3 kap. 9 §) har
överlämnats åt regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankin-
spektionen att meddela närmare föreskrifter om avräkningsnota. Vilka
uppgifter som skall finnas med i denna kommer därför att framgå av
föreskrifterna. Vid utformningen av dessa bör skattemyndighetens behov
av uppgifter beaktas.
Övriga ändringar i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter be-
tingas av att fondkommissionärsbegreppet avförs ur lagstiftningen.
Ändringen innebär att definitionen av fondpapper anpassas till den defini-
tion av fondpapper som införs i lagen om handel med finansiella instru-
ment. Den nya definitionen av fondpapper har behandlats i allmänmotive-
ringen (avsnitt 5.2) och i kommentaren till 1 § lagen om handel med
finansiella instrument.
Ändringarna föranleds av att lagen om värdepappersrörelse träder i stället
för fondkommissionslagen (1979:748). Definitionen av fondkommis-
sionär ersätts av en definition av värdepappersinstitut. Värdepappersinsti-
tut definieras som företag som fått tillstånd att driva värdepappersrörelse
(1 kap. 2§ 5). Sådant tillstånd får bl. a. ges för handel med finansiella
instrument för annans räkning i eget namn (kommissionshandel).
Den grundläggande principen om att handel med och förvaltning av finan-
siella instrument skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värde-
Prop. 1990/91: 142
185
pappersmarknaden upprätthålls överfors till lagen om handel med finansi- Prop. 1990/91:142
ella instrument, såvitt gäller handel. I lagen om värdepappersrörelse regle-
ras förvaltning av finansiella instrument.
I första stycket görs ändringar till följd av att fondkommissionslagen
ersatts med lagen om värdepappersrörelse. 1 punkt 2 anpassas definitionen
av fondpapper till den definition som införs i lagen om handel med
finansiella instrument. Ändringen medför att s.k. depåbevis, dvs. hand-
ling som representerar aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning
förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag, omfattas av lagen. Den nya defini-
tionen av fondpapper har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt 5.2)
och i kommentaren till 1 § lagen om handel med finansiella instrument.
I punkt 1 har undantaget från handelsförbudet i 4 § ändrats till att avse
befattningshavare hos värdepappersinstitut. Värdepappersinstitut definie-
ras i 1 kap. 2 § 5 lagen om värdepappersrörelse såsom företag som har
tillstånd att driva värdepappersrörelse. Skyldighet att fullgöra köp- och
säljorder i rörelsen torde bara kunna komma att åligga dem som har
tillstånd att verka som kommissionär eller att handla med finansiella
instrument för egen räkning, de sistnämnda endast i den mån deras skyl-
dighet följer av ett åtagande som market maker.
Ändringen är en följd av att lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden
upphävs.
Ändringen i punkt 6 är en följd av att fondkommissionslagen upphävs.
Den innebär att uppgifter kan inhämtas från kommissionär, den som
förmedlat kontakt mellan köpare och säljare på värdepappersmarknaden
(t. ex. broker på penningmarknaden), den som handlar yrkesmässigt med
finansiella instrument for egen räkning (t. ex. market maker), förvaltare av
finansiella instrument, och den som medverkar vid emissioner. Detta
innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.13 allmänmotiveringen.
186
Övriga föreslagna lagändringar är konsekvenser av att fondkommissio-
närsbegreppet avförs ur lagstiftningen och att hänvisning till definitionen
av aktiemarknadsbolag inte längre kan ske till lagen om värdepappers-
marknaden.
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om handel med finansiella instrument,
2. lag om värdepappersrörelse,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlånerörelse,
5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,
6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
7. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
8. lag om ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs,
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
11. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m. m.,
12. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
13. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
14. lag om ändring i lagen (1983:1053) om skatt på omsättning av vissa
värdepapper,
15. lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden,
16. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden,
17. lag om ändring i lagen (1987:464) om vissa riktade emissioner i
aktiemarknadsbolag, m. m.,
18. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
19. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
20. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
21. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
22. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
23. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,
24. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
25. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,
26. lag om ändring i lagen (1990:655) om återföring av obeskattade
reserver,
27. lag om ändring i lagen (1990:750) om betalningar till och från
utlandet m. m.,
28. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
Prop. 1990/91:142
187
29. lag om upphävande av kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 208) med Prop. 1990/91: 142
vissa bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobliga-
tioner.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
188
Handeln med optioner och terminer, blankning m. m.
I kap. 8 redogörs för vårt förslag till lagreglering av handeln med optioner
och terminer samt blankning av fondpapper.
I nuvarande lagstiftning saknas bestämmelser som är direkt tillämpliga
på optioner, terminer och liknande s. k. finansiella instrument (med den
terminologi vi har valt). Vi anser till att börja med att den grundläggande
bestämmelse som finns i den nuvarande 2 § värdepappersmarknadslagen
bör utvidgas även till finansiella instrument, dvs. att handel och förvalt-
ning skall bedrivas så att allmänhetens förtroende upprätthålls och enskil-
das kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras. Bestämmelsen bör vidare
överföras till en av oss utformad ny lag, benämnd lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument.
Även i övrigt bör konsumentskyddet i handeln stärkas. Handel med
standardiserade optioner eller terminer skall enligt vårt lagförslag alltid
vara föremål för clearing hos en clearingorganisation. Den som utfärdar en
option eller köper eller säljer en termin skall ställa betryggande säkerhet
för sitt åtagande.
För ej standardiserade optioner och terminer anser vi det inte vara
möjligt att kräva att handeln skall clearas hos en clearingorganisation.
Standardiserade optioner eller terminer avseende aktie får bli föremål
för handel endast om aktien är inregistrerad vid svensk
eller utländsk börs. Utgörs det underliggande fondpapperet av räntebäran-
de instrument, måste omfattningen av handeln i och storleken på lånet
vara tillfredsställande. Handel med indexoptioner eller -terminer får före-
komma bara om indexet beräknas på grundval av sådana fondpapper som
har angivits ovan.
Hittills har i Sverige företaget OM efter inrådan av bankinspektionen
ställt krav på att den som utfärdar en köpoption eller förvärvar en säljop-
tion avseende aktier eller säljer aktier på termin i princip måste inneha de
underliggande aktierna vid avtalets ingående, s. k. leveranskapacitet. Vi
anser inte tillräckliga skäl föreligga att i lag ge föreskrifter om leveranska-
pacitet.
I den nuvarande fondkommissionslagen uppställs ett förbud mot med-
verkan från fondkommissionärs sida i blankningsaffarer för egen eller
annans räkning. Med blankning avses försäljning av fondpapper som
någon mottagit som lån med skyldighet att förvärva och återställa ett
sådant fondpapper vid en framtida tidpunkt. Vi föreslår att blankningsför-
budet upphävs av de skäl som har sammanfattats ovan under kap. 5 och
som närmare utvecklas i betänkandets kap. 8 och 10. Blankning bör dock
inte få ske i alltför ”tunna” fondpapper. Det är också viktigt att den som
lånar ut fondpapperet får tillräckliga garantier för att fondpapperet åter-
lämnas.
Efterlevnaden av lagen skall övervakas av bankinspektionen. Liksom på
Prop. 1990/91:142
Bilaga 1
189
andra områden anser vi att inspektionens tillsyn i första hand bör inriktas Prop. 1990/91:142
på efterhandskontroll. Det krävs således enligt vårt förslag inte ett för- Bilaga 1
handsgodkännande för en introduktion av ett nytt finansiellt instrument
på marknaden. Skulle det visa sig att handeln med ett nytt instrument står
i strid med den grundläggande normen bör inspektionen ingripa för att
stoppa denna handel.
Beslut av bankinspektionen enligt denna lag bör kunna överklagas till
kammarrätten. Övriga bestämmelser i vårt förslag till ny lag om handel
med fondpapper och andra finansiella instrument framgår av redogörelsen
i kapitlet samt lagförslag och specialmotivering.
I kap. 10 behandlas förhållandena bland fondkommissionärer och andra
mellanhänder på värdepappersmarknaden.
Vi har konstaterat att en rad nya typer av finansiella tjänster numera
erbjuds på marknaderna. Interbankbrokers agerar som ombud for banker
och fondkommissionsbolag och utför affärer för annans räkning men ej i
eget namn. En likartad funktion fullgörs av företag som gentemot allmän-
heten agerar som ombud för vissa fondkommissionärer. Ett foretag bedri-
ver sedan några år tillbaka förmedling av aktielån. Market maker-verk-
samhet förekommer inom handeln med aktier, optioner och terminer resp,
penning- och obligationsmarknadsinstrument. Vidare förekommer yrkes-
mässigt specialiserad emissionsmedverkan, rådgivning, förvaltning och
förvaring avseende fondpapper och andra finansiella instrument.
Dessa verksamheter omfattas inte av gällande lagstiftning. Inom EG har
utarbetats ett direktivförslag enligt vilket ett enhetligt auktorisationsförfa-
rande bör införas för dem som på värdepappersmarknaden yrkesmässigt
utför finansiella tjänster av vissa slag. Enligt vår uppfattning bör alla
aktörer som bedriver sådan yrkesmässig verksamhet som kan påverka
allmänhetens intressen inom handeln med fondpapper och andra finansi-
ella instrument få utöva denna först efter särskilt tillstånd och stå under
statlig tillsyn. I vårt förslag till ny fondkommissionslag finns detaljerade
bestämmelser om detta.
Fr.o.m. år 1983 finns ett förbud mot utländskt ägande i svenska fond-
kommissionsbolag. Vi ansluter oss till kreditmarknadskommitténs förslag
att detta förbud upphävs, eftersom vi anser att det inte finns anledning att
se principiellt annorlunda på utländska än på svenska företags etableringar
på den svenska marknaden. Utlänningars förvärv av svenska fondkom-
missionsbolag bör alltså falla under den allmänna förvärvskontroll som
stadgas i foretagsförvärvslagen och tillstånd lämnas om förvärvet inte
strider mot något väsentligt allmänt intresse och om företaget fyller upp-
ställda lämplighetskrav.
I den s.k. sambandsparagrafen (25 §) i fondkommissionslagen före-
skrivs att vissa bestämmelser om fondkommissionsbolags verksamhet ock-
så skall gälla för vissa bolag som har ett nära samband med fondkommis-
sionsbolaget. Vi föreslår att sambandsparagrafen upphävs och att bankin-
spektionen i stället får rätt att begära upplysningar från sambandsbolaget
190
om sådan verksamhet som anknyter till fondkommissionsbolagets rörelse. Prop. 1990/91: 142
Reglerna om självinträde i kommissionslagen bör vidare äga tillämpning i Bilaga 1
de fall då kundens motpart är en person eller ett foretag som är närstående
det förmedlande bolaget.
Ett led i vår strävan att bevara och om möjligt förstärka den svenska
värdepappersmarknadens internationella konkurrenskraft är att skapa
vidgade möjligheter för s. k. market maker-handel. Detta bör kunna ske
genom vissa förändringar i lagstiftningen. Vi föreslår en kraftig höjning av
det absoluta taket för handelslagrets storlek, förenat med en rad begräns-
ningar för att förhindra missbruk. Som har framgått av sammanfattningen
av kap. 8 föreslår vi också att det nuvarande förbudet mot blankning
upphävs.
Vi framför i detta sammanhang ytterligare några förslag som bland
annat syftar till att föra in en så stor del av aktiehandeln som möjligt på
fondbörsen. Det bör således bli möjligt att ansluta även en ny typ av
marknadsaktör till fondbörsen, nämligen s. k. marknadsgaranter. Utländs-
ka deltagare bör också kunna tas in som börsmedlemmar, oavsett om de
har egen etablering här i landet eller ej.
Övriga bestämmelser i vårt förslag till ny fondkommissionslag framgår
av redogörelsen i kapitlet samt lagförslag och specialmotivering.
191
Härigenom föreskrivs som följer.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om handel med och förvaltning
av fondpapper och andra finansiella instrument.
Definitioner
2 § I denna lag förstås med:
1. börs verksamhet, börs, clearingverksamhet, clearingorganisation,
fondpapper, finansiellt instrument, option och termin: vad som anges i 2 §
lagen (1990:000) om börs- och clearingverksamhet,
2. standardiserad option: en option för vilken börsen, clearingorganisa-
tionen eller eljest någon annan än parterna bestämt vad som är föremål för
handel,
3. standardiserad termin: en termin för vilken börsen, clearingorganisa-
tionen eller eljest någon annan än parterna bestämt vad som är föremål för
handel,
4. fondkommissionsbolag och bankinstitut: vad som anges i 2 § fond-
kommissionslagen (1990:000),
5. blankning: försäljning av ett fondpapper som mottagits som lån med
skyldighet att förvärva och återlämna ett sådant fondpapper som sålts vid
en framtida tidpunkt.
Allmän bestämmelse
3 § Handel med och förvaltning av fondpapper och andra finansiella
instrument skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för värdepappers-
marknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen
äventyras.
Särskilda bestämmelser för handel med optioner och terminer
4 § Handel med standardiserade optioner eller terminer skall vara
föremål för clearingverksamhet hos en clearingorganisation.
5 § Den som utfärdar en standardiserad option eller
köper eller säljer en standardiserad termin skall senast klockan 12 dagen
efter det att avslut skett ställa betryggande säkerhet för sitt åtagande och
under avtalets löptid vidmakthålla sådan säkerhet, om inte annat följer av
7§-
Säkerheten skall anses betryggande, om det på goda grunder kan antas
att de standardiserade optioner eller terminer som säkerheten avser att
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
192
täcka kan avvecklas utan att ytterligare kapital behöver tillskjutas utöver
ställd säkerhet.
Bankinspektionen får, om särskilda skäl föreligger, meddela föreskrifter
om att ytterligare säkerhet skall ställas utöver vad som tidigare krävts.
Sådana föreskrifter skall iakttas omedelbart och gälla intill dess
inspektionen upphävt dem.
6 § Uppfyller en kund som skall ställa säkerhet inte kraven enligt 5 § skall
clearingorganisationen eller det bankinstitut eller det fondkommissionsbo-
lag som förmedlat affären så snart ske kan låta avveckla eller på annat sätt
neutralisera eller minska risken i kundens options- eller terminsaffärer, om
särskilda skäl inte talar däremot.
Om synnerliga skäl föreligger får en clearingorganisation även i annat
fall än som sägs i första stycket låta avveckla eller på annat sätt neutralisera
eller minska risken i en kunds options- eller terminsaffärer.
7 § Styrelsen för en clearingorganisation får i särskilt beslut medge ett
bankinstitut befrielse från det krav på säkerhet som anges i 5 §, om sådan
säkerhet kan anses obehövlig. Sådant medgivande skall tidsbegränsas och
förenas med villkor.
Bankinspektionen skall omedelbart underrättas om beslut enligt första
stycket.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen får
meddela föreskrifter om villkor för befrielse från krav på säkerhet enligt
första stycket.
8 § Blir avslut om optioner eller terminer som inte är standardiserade
föremål för clearingverksamhet hos en clearingorganisation gäller
bestämmelserna i 5 — 7 §§.
9 § För avslut om optioner eller terminer som inte är standardiserade
gäller i annat fall än som sägs i 8 § bestämmelserna i 5 § första och andra
styckena endast om avtal ej träffats att säkerhet inte skall ställas.
10 § Har i fall som avses i 9 § avtal ej träffats om att säkerhet inte skall
ställas, får innehavaren av en option eller köparen eller säljaren av en
termin säga upp avtalet till omedelbart upphörande, om motparten inte
fullgör sin skyldighet enligt 5 §.
Den som sagt upp avtalet enligt första stycket äger rätt att, oavsett
avtalets innehåll, påfordra att kontantavräkning sker mellan honom och
motparten som om slutdagen för avtalet inträffade den dag då uppsägning
skedde.
Uppsägning skall anses ha skett klockan 12 dagen efter det att
underrättelse om uppsägning avsänts i brev eller på annat ändamålsenligt
sätt under motpartens vanliga adress.
Underliggande tillgång och index
11 § I syfte att motverka möjligheterna att skapa en värdestegring på
standardiserade optioner eller terminer genom att på ett otillbörligt sätt
påverka värdet på fondpapper eller annat finansiellt instrument eller index
eller annat liknande värde, som optionerna eller terminerna baseras på,
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
samt för att främja en tillförlitlig kurssättning på optioner och terminer, Prop. 1990/91: 142
skall följande iakttas: Bilaga 2
1. Standardiserade optioner eller terminer avseende aktie eller annan
delägarrätt i en juridisk person eller andel i aktiefond eller baserade på
index eller annat liknande värde avseende sådana fondpapper får bli
föremål för handel endast om fondpapperet är inregistrerat vid svensk
börs eller utländsk officiell börs och fondpapperets omsättning och ägar-
spridning är tillfredsställande.
2. Standardiserade optioner eller terminer avseende obligation eller
annan fordringsrätt avsedd för allmän omsättning eller baserade på index
eller annat liknande värde avseende sådana fondpapper får bli föremål för
handel endast om omfattningen av handeln i och storleken på lånet är
tillfredsställande.
Standardiserade optioner eller terminer med annan underliggande till-
gång eller baserade på index eller annat liknande värde av annat slag än
som sägs i första stycket får bli föremål för handel endast om de syften som
anges i första stycket ändå kan tillgodoses.
Metoden för uträknande av sådant index eller annat liknande värde som
avses i första eller andra stycket skall vara utförligt redovisad.
12 § Optioner eller terminer som inte är standardiserade får bli föremål
för börs- eller clearingverksamhet endast om de uppfyller de förutsättning-
ar som anges i 11 §.
Blankning
13 § En näringsidkare får i sin näringsverksamhet träffa avtal om lån av
fondpapper av visst slag för blankning eller medverka vid sådant avtal
endast om bankinspektionen godkänt fondpapperet för blankning.
Om en näringsidkare i sin näringsverksamhet är part i avtal om lån av
fondpapper för blankning skall avtalet slutas skriftligen i särskild för
ändamålet upprättad handling. Detta skall gälla också när en näringsidka-
re medverkar vid lån av fondpapper för annans räkning. Formulär för
sådant avtal fastställs av bankinspektionen.
14 § En näringsidkare får i sin näringsverksamhet för egen räkning sälja
fondpapper avista som näringsidkaren inte innehar eller medverka vid
sådan försäljning för annans räkning endast om han eller hans uppdragsgi-
vare förvärvar sådana fondpapper som sålts senast dagen efter försäljning-
en.
Tillsyn
15 § Bankinspektionen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna i
denna lag.
16 § Bankinspektionen får vid vite förelägga den som deltar i handeln
med ett finansiellt instrument att upphöra därmed, om handeln strider
mot 3 §. Inspektionen får även vid vite förelägga den som deltar i handeln
med en option eller termin som inte uppfyller de krav som ställts upp i 11
eller 12 § att upphöra därmed.
17 § Bankinspektionen får vid vite förelägga en näringsidkare som deltar
eller medverkar vid blankning av fondpapper utan att iaktta bestämmel- 194
serna i 13 § första stycket att upphöra därmed. Inspektionen får även vid Prop. 1990/91: 142
vite förelägga en näringsidkare som bryter mot bestämmelserna i 13 § Bilaga 2
andra stycket eller 14 § att upphöra därmed.
Kostnad för tillsyn
18 § För att täcka kostnaden för bankinspektionens övervakning enligt
denna lag skall aktiebolag och bankinstitut som erhållit tillstånd att driva
rörelse enligt fondkommissionslagen (1990:000) samt Stockholms fond-
börs och annan börs eller clearingorganisation som erhållit tillstånd enligt
lagen (1990:000) om börs- och clearingverksamhet årligen betala bidrag
enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen.
Hur man överklagar
19 § Bankinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos kam-
marrätten. Inspektionens beslut skall gälla omedelbart.
20 § Föreskrifter om hur beslut av styrelsen för en börs eller en clea-
ringorganisation klandras finns i 77 § lagen (1990:000) om börs- och
clearingverksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
195
Härigenom föreskrivs som följer.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag reglerar de verksamheter som anges i 2 §. Den gäller dock
inte om sådan verksamhet drivs av Sveriges riksbank. Ej heller gäller
denna lag förvaltning av fondpapper som är reglerad i annan lag. För
bankinstitut gäller lagen endast om detta är särskilt angivet.
Definitioner
2 § I denna lag förstås med:
1. fondkommissionsrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som avser
handel med fondpapper och andra finansiella instrument för annans räk-
ning i eget namn,
2. marknadsgarantrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som avser
handel med fondpapper och andra finansiella instrument för egen räkning
grundad på ett i ett avtal fastställt åtagande att upprätthålla en marknad i
ett eller flera finansiella instrument genom att för dessa instrument ange
köp- och sälj pris och till dessa priser göra affärer,
3. emissionsförmedlarrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som av-
ser att lämna garanti eller på annat sätt medverka vid emission av fond-
papper på den allmänna marknaden eller vid försäljning av fondpapper
under sådana former att emissionsprospekt skall upprättas enligt aktiebo-
lagslagen (1975:1385), försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt
bankaktiebolagslagen (1987:618),
4. fondpappersförvaltarrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som
avser förvaring eller förvaltning av annans fondpapper och andra finansi-
ella instrument,
5. placeringsrådgivarrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som av-
ser personlig rådgivning i fråga om investering i fondpapper och andra
finansiella instrument,
6. värdepappersförmedlarrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som
avser att förmedla kontakt mellan köpare och säljare av fondpapper och
andra finansiella instrument eller i annat fall medverka vid transaktioner
avseende sådana instrument,
7. fondkommissionär, marknadsgarant, emissionsförmedlare, fondpap-
persförvaltare, placeringsrådgivare och värdepappersförmedlare: den som
har tillstånd att driva sådan rörelse som framgår av beteckningen,
8. fondkommissionsbolag, marknadsgarantbolag, emmissionsförmed-
larbolag, fondpappersförvaltarbolag, placeringsrådgivarbolag och värde-
pappersförmedlarbolag: aktiebolag som har tillstånd att driva sådan rörel-
se som framgår av beteckningen,
9. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbank,
10. fondpapper, finansiellt instrument, börs, option och termin: vad
som anges i 2 § lagen (1990:000) om börs- och clearingverksamhet,
11. blankning: vad som anges i 2 § 5 lagen (1990:000) om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 2
196
Allmänna bestämmelser
3§ Rörelse som anges i 2§ 1—6 får drivas endast efter tillstånd av
bankinspektionen. Tillstånd får meddelas svenskt aktiebolag och svenskt
bankinstitut.
4 § För aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § gäller vad som är
föreskrivet om aktiebolag i allmänhet, om annat ej följer av denna lag.
5 § Om annat inte följer av denna lag, gäller för fondkommissionsrörelse
bestämmelserna om handelskommission i lagen (1914:45) om kommis-
sion, handelsagentur och handelsresande.
6 § Vad som föreskrivs om självinträde i 40 — 45 §§ lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande gäller även när ett aktie-
bolag som erhållit tillstånd enligt 3 § utför uppdrag avseende köp, försälj-
ning eller byte av fondpapper och andra finansiella instrument genom
avtal med företag som har sådant samband med bolaget som avses i 40 §.
Vad som sägs i första stycket skall också tillämpas då avtalet ingås med
någon som är ägare till aktiebolaget eller till ett företag som har sådant
samband med bolaget som avses i 40 §.
7 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd att driva fondkommissionsrörel-
se skall i sin firma använda beteckningen fondkommission. Beteckningen
fondkommissionär, marknadsgarant, emissionsförmedlare, fondpappers-
förvaltare, placeringsrådgivare eller värdepappersförmedlare eller avled-
ning därav eller utländsk form av sådant ord får i firma eller i övrigt vid
beteckning av verksamhet inte användas av annan än den som erhållit
tillstånd att driva sådan verksamhet som framgår av beteckningen.
Tillstånd
8 § Tillstånd för ett aktiebolag att driva rörelse enligt 2 § 1 — 6 får medde-
las endast om:
1. bolagsordningen ej strider mot denna lag eller annan författning,
2. bolaget ej är olämpligt att driva sådan rörelse,
3. rörelsen kan antas ej bli till skada för det allmänna,
4. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
Ansökan om tillstånd får göras innan bolaget har registrerats. Har sådan
ansökan gjorts inom sex månader från stiftelseurkundens undertecknande,
räknas den i 2 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) före-
skrivna tiden från tillståndsbeslutet.
9 § Bankinspektionen godkänner bolagsordningen för ett aktiebolag som
ansökt om tillstånd enligt 3 § i samband med att tillstånd meddelas för
bolaget. Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten.
Plan som anges i första stycket skall innehålla:
1. en beskrivning av den tilltänkta verksamheten,
2. en redogörelse för bolagets organisation,
3. uppgift om bolagets verksamhetsområde,
4. en prognos över det förväntade ekonomiska utfallet under det inle-
dande skedet,
5. de uppgifter i övrigt som bankinspektionen bestämmer,
6. i det fall bolaget avser att för egen räkning driva handel med fondpap-
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
197
per och andra finansiella instrument en analys av det förväntade kapital- Prop. 1990/91:142
behovet fördelat på olika riskklasser. Bilaga 2
Beslut om ändring av bolagsordning för ett aktiebolag som erhållit
tillstånd enligt 3 § skall prövas av bankinspektionen och får inte registreras
innan det har godkänts av inspektionen.
10 § Aktiekapitalet skall uppgå för fondkommissions-, marknadsgarant-
och emissionsförmedlarbolag till minst tio miljoner kronor samt för fond-
pappersförvaltar-, placeringsrådgivar- och värdepappersförmedlarbolag
till minst femhundratusen kronor.
Innefattar den verksamhet som drivs av ett fondpappersförvaltar-, pla-
ceringsrådgivar- eller värdepappersförmedlarbolag även handel med fond-
papper och andra finansiella instrument för egen räkning skall dock bola-
gets aktiekapital uppgå till minst tio miljoner kronor.
11 § Styrelsen för ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3§ skall
bestå av minst fem ledamöter. Styrelsen skall utse en verkställande direk-
tör. Denna och en av ledamöterna skall genom tjänstgöring hos fondkom-
missionär eller på annat sätt ha skaffat sig den erfarenhet som behövs för
verksamheten.
Verksamheten
12 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall utöva sin verk-
samhet med iakttagande av god sed på värdepappersmarknaden.
13 § Ett fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissions-
rörelsen, i samband med denna:
1. lämna kredit mot säkerhet enligt 23 §,
2. motta medel på konto under förutsättning att avtal enligt 22 § har
träffats,
3. köpa, sälja och byta fondpapper och andra finansiella instrument för
egen räkning med den begränsning som följer av 14 och 15 §§.
Verksamhet som anges i första stycket punkt 3 får som ett led i rörelsen
drivas även av ett aktiebolag som fått tillstånd enligt 3 § till annan typ av
rörelse än fondkommissionrörelse.
Om särskilda skäl föreligger får ett aktiebolag som fått tillstånd enligt 3 §
efter tillstånd av bankinspektionen utöva även annan verksamhet än som
följer av tillståndet eller sägs i första och andra styckena.
14 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § får för egen räkning
förvärva
1. fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt för att bereda bolaget lokaler
för rörelsen eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2. inventarier för rörelsen eller till fastighet som bolaget äger eller till
lokaler som bolaget i övrigt innehar,
3. fondpapper och andra finansiella instrument med de begränsningar
som följer av andra stycket och 15 §.
Aktie eller andel i ekonomisk förening får ett aktiebolag som erhållit
tillstånd enligt 3 § inte förvärva utan tillstånd av bankinspektionen, om
förvärvet ingår som ett led i organisationen av bolagets verksamhet.
Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att ett aktie-
bolag som erhållit tillstånd enligt 3 § får förvärva annan egendom än som
avses i första stycket.
198
15 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § får, med iakttagande av
vad som i övrigt följer av andra —sjätte styckena, för att underlätta rörel-
sen inneha aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefonder och ekonomis-
ka föreningar till ett anskaffningsvärde av högst 150 miljoner kronor eller
det högre värde som svarar mot femtio procent av aktiebolagets kapitalbas
enligt 18 §, dock högst en miljard kronor. Om ett sådant bolag ingår i
koncern, i vilken ingår ytterligare bolag eller bankinstitut som erhållit
tillstånd enligt 3 §, gäller denna begränsning för koncernen i dess helhet. I
sådant fall skall moderbolaget till bankinspektionen anmäla vilka värde-
gränser som bestämts för de olika företagens innehav av nämnda fondpap-
per.
Det åligger aktiebolagets styrelse att tillse att fondpapper som avses i
första stycket omsätts utan dröjsmål.
Fondkommissionsbolag får, för att underlätta fondkommissionsrörel-
sen, förvärva egna aktier och aktier i moderbolag utan hinder av bestäm-
melsen i 7 kap. 1 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385). Detta
gäller dock endast om aktierna är av det slag som sägs i 23 § första stycket.
Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier och
aktier i annat bolag i den koncern som bolaget tillhör får inte vid något
tillfälle överstiga tre miljoner kronor. Att innehavet ej heller får överstiga
viss andel av aktierna i något av bolagen föreskrivs i femte stycket.
Ett aktiebolag som erhållit tillstånd att driva emissionsförmedlarrörelse
får förvärva de fondpapper som aktiebolaget i denna sin rörelse medverkar
till att avsätta på marknaden. Avser förvärvet aktier, emissionsbevis,
andelar i aktiefonder eller andelar i ekonomiska föreningar skall dessa
avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet.
Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att nämnda
fondpapper får innehas längre tid.
Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § får i rörelsen inte äga eller
genom lån förfoga över en större andel av aktierna i ett enskilt bolag än
som svarar mot högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier eller
fem procent av aktiekapitalet.
Vid tillämpning av första och femte styckena skall inte medräknas
innehav av sådan aktie som avses i fjärde stycket eller i 14 § andra stycket.
16 § Aktier som förvärvats med stöd av bestämmelserna i 13 § första
stycket 3 och andra stycket får inte företrädas vid bolagsstämman. Sådana
aktier skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss
del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet
skall få utövas.
17 § För att skydda fordran får ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt
3 § utan hinder av vad som i övrigt föreskrivs i denna lag dels på offentlig
auktion eller Stockholms fondbörs eller annan börs eller vid exekutiv
försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordring-
en, dels som betalning överta egendom som utgör säkerhet för fordringen
eller annan egendom, om det finns anledning att bolaget annars skulle lida
avsevärd förlust.
Egendom som ett aktiebolag har förvärvat enligt första stycket skall
avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan
förlust för bolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvär-
vet, krävs bankinspektionens tillstånd för fortsatt innehav.
Förvärv enligt första stycket skall anmälas till bankinspektionen enligt
de närmare föreskrifter som utfärdas av regeringen eller efter regeringens
bemyndigande av bankinspektionen.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
199
18 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall till uppdragsgi- Prop. 1990/91: 142
varnas skydd ha en kapitalbas som motsvarar lägst åtta procent av det Bilaga 2
sammanlagda belopp till vilket placeringar skall tas upp enligt 19 § andra
stycket (kapitalkrav). Kapitalbasen utgörs av primärt kapital och supple-
mentärt kapital med den avräkning som föreskrivs i fjärde stycket.
Med primärt kapital avses dels eget kapital, dels femtio procent av ett
belopp som svarar mot bolagets reserver för utlåning, garantiförbindelser
och utländska valutor, mot bolagets reserver för obligationer och aktier,
varmed avses det belopp med vilket dessa tillgångars marknadsvärde
överstiger nettobokföringsvärdet, samt mot bolagets reserv i följd av av-
skrivning på egendom som upplåtits till nyttjande, dels andra reserver och
tillskott som efter regeringens eller, efter regeringens bemyndigande, bank-
inspektionens medgivande får likställas med eget kapital.
Med supplementärt kapital avses dels det nominella värdet av förlagsbe-
vis och andra skuldförbindelser, vilkas ursprungliga löptid överstiger fem
år och som medför rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer,
dock högst ett belopp som motsvarar hälften av bolagets primära kapital,
dels reserver och andra förbindelser som efter regeringens eller, efter
regeringens bemyndigande, bankinspektionens medgivande får inräknas i
kapitalbasen. Förlagsbevis och andra skuldförbindelser, vilkas återstående
löptid understiger fem år, skall därvid tas upp till ett belopp som motsva-
rar tjugo procent av nominellt värde för varje helt år som återstår till
förfallodagen. Supplementärt kapital får uppgå till ett belopp som högst
motsvarar det primära kapitalet.
Från summan av primärt kapital och supplementärt kapital skall avräk-
nas det bokförda värdet av vad som tillskjutits som aktiekapital eller i
annan form till in- eller utländskt företag som driver någon form av
verksamhet enligt denna lag. Sådan avräkning skall dock inte ske i fråga
om aktietillskott som motsvarar högst fem procent av bolagets eget kapital
och högst fem procent av företagets aktiekapital eller i fråga om tillskott i
företag som omfattas av bestämmelserna i 20 §.
19 § Kapitalkravet bestäms i förhållande till bolagets tillgångar samt
ingångna garantiförbindelser och andra åtaganden på kapitalmarknaden
(placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i
följande fem grupper, nämligen:
A. tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § A bankrörelselagen
(1987:617),
B. tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § B bankrörelselagen,
C. tillgångar och åtaganden som avses i 2 kap. 10 § C bankrörelselagen,
D. fordringar med efterställd betalningsrätt på aktiebolag vars aktier är
inregistrerade på Stockholms fondbörs eller annan svensk börs samt
tillgångar och åtaganden som enligt bankrörelselagen hänförs till 2 kap.
10 § E,
E. aktier, emissionsbevis och andelar i aktiefond och ekonomisk förening
samt övriga tillgångar och åtaganden på kapitalmarknaden som inne-
has som ett led i rörelsen utom sådana som enligt 18 § fjärde stycket
skall avräknas vid kapitalbasens beräkning eller som omfattas av be-
stämmelserna i 20 §.
För placeringar som anges under A gäller inte något kapitalkrav. Kapi-
talkrav gäller inte heller för en fordran på ett företag som ingår i samma
koncern som bolaget. I övrigt skall vid beräkningen av kapitalkravet
placeringarna tas upp till sammanlagt:
200
1. tjugo procent av summan av placeringar som anges under B, Prop. 1990/91:142
2. femtio procent av summan av placeringar som anges under C, Bilaga 2
3. etthundra procent av summan av placeringar som anges under D,
4. trehundra procent av summan av placeringar som anges under E.
För placeringar i optioner och terminer för vilka säkerhet ställts enligt
lagen (1990:000) om handel med fondpapper och andra finansiella instru-
ment gäller inte något kapitalkrav. Tillgångar som använts för att ställa
sådan säkerhet får inte inräknas i aktiebolagets kapitalbas vid tillämpning
av 18 § första stycket.
Till grund för beräkningen enligt andra stycket skall placeringarna tas
upp till följande värden, nämligen:
1. tillgångar, för vilka reserver som avses i 18 § andra stycket avsatts,
till sitt bruttobokföringsvärde, obligationer och aktier dock till sitt mark-
nadsvärde,
2. övriga tillgångar till sitt nettobokföringsvärde,
3. garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nomi-
nella belopp,
4. övriga garantiförbindelser till halva sitt nominella belopp, samt
5. andra åtaganden på kapitalmarknaden till sitt nominella belopp, om
inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektion i
föreskrift angivit ett lägre belopp.
20 § Om ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § har ett dotterföre-
tag skall vad som i 18 § föreskrivs om kapitalkrav även tillämpas på
koncernen (konsoliderat kapitalkrav).
Beräkningen av koncernens kapitalbas (konsoliderad kapitalbas) och
koncernens placeringar skall göras med tillämpning av de regler som enligt
11 kap. 11 § aktiebolagslagen (1975:1385) gäller för upprättande av kon-
cernbalansräkning. Den konsoliderade kapitalbasen skall därvid i före-
kommande fall även omfatta redovisade minoritetsandelar. Redovisad
goodwill skall avräknas från primärt kapital. Placeringar skall tas upp till
de värden som föreskrivs i 19 § fjärde stycket.
21 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall hålla en med
hänsyn till rörelsens art och omfattning tillfredsställande betalningsbered-
skap.
22 § Medel som ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § mottager
med redovisningsskyldighet skall genast avskiljas och insättas på räkning i
bankinstitut. Fondkommissionsbolag äger dock träffa överenskommelse
om annat, om detta sker i ett skriftligt avtal.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen får
utfärda närmare föreskrifter om villkoren för fondkommissionsbolagens
inlåning enligt första stycket.
23 § För kredit som ett fondkommissionsbolag lämnar skall finnas be-
tryggande säkerhet i fondpapper som har inregistrerats vid Stockholms
fondbörs eller en annan svensk börs eller vid en utländsk officiell börs eller
som har utbjudits till försäljning under sådana förhållanden att det är
sannolikt att de inom ett år från kreditens beviljande kommer att inregi-
streras vid sådan börs.
Bestämmelsen i första stycket gäller också ett aktiebolag som erhållit
tillstånd att driva rörelse som avses i 2 § 2 — 6 och som enligt 13 § tredje
stycket erhållit tillstånd att lämna kredit.
Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del
201
bland dessa aktier även aktier i det aktiebolag som lämnar krediten eller
dess moderbolag, får bolaget utan hinder av bestämmelsen i 7 kap. 1 §
aktiebolagslagen (1975:1385) som pant motta även dessa aktier. Regering-
en eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen utfärdar när-
mare föreskrifter om vilka begränsningar som i detta fall skall gälla.
Om säkerhet som har ställts vid kreditens beviljande går ned i värde
under kredittiden, får även annan egendom eller borgen godtas som till-
läggssäkerhet.
24 § Ett fondkommissionsbolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att
bolaget inte i sådan omfattning att fara kan uppkomma for dess säkerhet
har fordringar på samma låntagare eller på låntagare som är förbundna
med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. Detsamma gäller
fodringar mot säkerhet i aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma
aktiebolag eller aktiebolag som är förenade i sådan gemenskap. Med ford-
ran jämställs säkerhet i form av borgen eller annan garantiförbindelse till
fondkommissionsbolaget.
Bestämmelserna i första stycket skall gälla också på garantiförbindelse
som fondkommissionsbolaget ikläder sig.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen får
utfärda närmare föreskrifter om vilka begränsningar som skall gälla i fall
som avses i första och andra styckena.
Vad som sägs i första—tredje styckena skall också tillämpas på aktiebo-
lag som avses i 23 § andra stycket.
25 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § får inte vid avtal om
köp eller försäljning av fondpapper och andra finansiella instrument eller i
sin rörelse i övrigt förbehålla sig andel i vinst på affär som bolaget inte
självt får avsluta.
Bolaget får inte heller på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet
som bolaget inte självt får bedriva.
26 § Under tid, då sådant beslut om avbrytande av handel och informa-
tion om marknadsläget som avses i 51 eller 52 § lagen (1990:000) om börs-
och clearingverksamhet gäller, får ett aktiebolag som erhållit tillstånd
enligt 3 § ej vid eller utanför Stockholms fondbörs eller en annan svensk
eller utländsk officiell börs avtala eller medverka vid avtal om köp eller
försäljning av fondpapper eller annat finansiellt instrument som beslutet
avser. Uppgörelse får dock ske av en redan avslutad affär.
Första stycket skall tillämpas också under tid då ett beslut enligt 53 §
lagen (1990:000) om börs- eller clearingverksamhet gäller, om regeringen
ej föreskriver annat.
Tillsyn
27 § Aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § står under tillsyn av
bankinspektionen.
28 § Bankinspektionen övervakar att ett aktiebolag som erhållit tillstånd
enligt 3 § följer denna lag och annan författning som reglerar dess verksam-
het samt bolagsordningen och de beslut som med stöd av lag eller bolags-
ordningen har meddelats av bolagsstämman eller styrelsen.
Inspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagets
verksamhet i den mån det behövs för kännedom om de förhållanden som
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
202
kan inverka på bolagets säkerhet eller annars är av betydelse för en sund
utveckling av verksamheten.
Inspektionen är inte skyldig att vaka över att sådana bestämmelser
iakttas som gäller rättigheter och skyldigheter för aktieägare i sådant
aktiebolag i förhållande till bolaget eller till annan aktieägare eller sådana
bestämmelser som angår bolagets inre angelägenheter.
29 § Bankinspektionen utövar tillsyn med ledning av handlingar, vilka
ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall lämna till inspektionen,
och upplysningar som inspektionen enligt denna lag inhämtar vid under-
sökning hos bolaget eller på annat sätt.
Undersökning hos ett sådant aktiebolag skall äga rum när bankinspek-
tionen anser det behövligt.
30 § Har ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § fattat beslut som
strider mot denna lag eller annan författning som reglerar bolagets verk-
samhet, mot föreskrift som meddelats med stöd av denna lag eller mot
bolagsordningen, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet.
Har beslutet gått i verkställighet får inspektionen förelägga bolaget att göra
rättelse, om det kan ske.
Driver ett bolag verksamhet i strid mot de i första stycket angivna
reglerna för verksamheten eller åsidosätter bolaget uppenbart kunds in-
tresse eller visar det sig på annat sätt olämpligt att utöva verksamhet, får
bankinspektionen förelägga bolaget att inom viss tid göra rättelse, om det
kan ske. Ett sådant föreläggande får dock inte meddelas i fråga om sådana
föreskrifter i lag, som det är straffbart att överträda.
31 § Bankinspektionen får förelägga ett aktiebolag som erhållit tillstånd
enligt 3 § att upphöra med verksamhet som innefattar handel med fond-
papper eller andra finansiella instrument för egen eller andras räkning på
en utländsk värdepappersmarknad, om det med hänsyn till reglerna för
eller tillsynen av marknaden framstår som olämpligt att bolaget utövar
verksamhet där.
32 § Tillstånd som enligt denna lag givits ett aktiebolag att driva rörelse
får återkallas av bankinspektionen om:
1. bolagets eget kapital understiger två tredjedelar av det registrerade
aktiekapitalet och bristen inte har blivit fylld inom tre månader efter det
att den blev känd för bolaget,
2. bolaget genom att överträda denna lag eller föreskrift som meddelas
med stöd av lagen eller genom att uppenbart åsidosätta uppdragsgivares
intresse eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva sådan rörelse som
tillståndet avser,
3. förutsättningar för tillstånd enligt denna lag inte längre föreligger,
4. rörelsen annars prövas vara till skada för det allmänna.
33 § Tillstånd som enligt 14 § andra stycket givits ett aktiebolag att
förvärva aktie eller andel i ekonomisk förening i ett utländskt företag som i
hemlandet driver rörelse som avses i 2 § 1 —6 får återkallas av bankinspek-
tionen, om företaget uppenbart åsidosätter svenska uppdragsgivares in-
tressen eller på annat sätt visat sig olämpligt att driva sådan rörelse.
Har tillstånd återkallats enligt första stycket skall aktiebolaget skynd-
samt sälja förvärvade aktier eller andelar eller på annat sätt avveckla sitt
ägande i företaget.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
203
34 § Återkallar bankinspektionen tillstånd att driva rörelse enligt denna
lag, kan inspektionen förelägga aktiebolaget att, intill dess denna rörelse
har avvecklats, upphöra med annan verksamhet.
Hänför sig förhållande som anges i 32 § 2 —4 till verksamhet som drivs
med tillstånd enligt 13 § tredje stycket, kan bankinspektionen återkalla
sådant tillstånd och förelägga aktiebolaget att upphöra med denna verk-
samhet för viss tid eller tills vidare.
Har tillstånd återkallats, får aktiebolaget dock vidta de åtgärder som
behövs för att fullgöra ingångna avtal eller för att skydda uppdragsgivare
mot förlust.
35 § Föreligger förhållande som anges i 32 § 2 —4, får bankinspektionen
meddela aktiebolaget skriftlig erinran i stället för att återkalla bolagets
tillstånd, om det kan antas att bolaget låter sig rättas därav. Inspektionen
får även meddela ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skriftlig
erinran, om bolaget annars inte följer i 28 § första stycket angivna stadgan-
den och beslut eller om annat förhållande föreligger som menligt inverkar
på bolagets säkerhet eller motverkar en sund utveckling av verksamheten.
Skriftlig erinran får förenas med föreskrift om rättelse.
Föreligger missförhållande hos ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt
3 § i annat fall än som anges i första stycket, får bankinspektionen i särskilt
beslut göra anmärkning om det.
36 § Bankinspektionen skall, om inte särskilda skäl talar däremot, för-
ordna en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen av ett bolag
som erhållit tillstånd enligt 3 §. Inspektionen kan när som helst återkalla
sådant förordnande och i stället utse ny revisor.
Har tillstånd för ett aktiebolag att driva rörelse återkallats, gäller förord-
nandet för den av bankinspektionen utsedde revisorn till dess rörelsen har
avvecklats och revisorn till inspektionen har avlämnat en berättelse över
avvecklingen.
Aktiebolaget skall till revisor, som har förordnats enligt första stycket,
utge ersättning med belopp som bankinspektionen bestämmer.
37 § Bankinspektionen får kalla till sammanträde med styrelsen för ett
aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § eller begära att styrelsen kallar
till extra bolagsstämma. Har styrelsen inte efterkommit sådan begäran, får
inspektionen kalla till extra bolagsstämma. Företrädare för inspektionen
får närvara vid styrelsesammanträde, som inspektionen har utlyst, och vid
bolagsstämma samt delta i överläggningarna.
38 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen
får meddela föreskrifter om hur ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt
3 § skall föra räkenskaper och om hur dess värdehandlingar skall förvaras
och inventeras.
39 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall på tid och sätt
som bankinspektionen bestämmer:
1. hålla bolagets kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra
handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen,
2. upprätta och till inspektionen lämna översikt som visar bolagets
tillgångar och skulder,
3. till inspektionen lämna årsredovisning och i förekommande fall kon-
cernredovisning jämte revisionsberättelse samt protokoll vid ordinarie
bolagsstämma,
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
204
4. till inspektionen anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot,
verkställande direktör eller suppleant samt ändring i förhållande som har
anmälts,
5. underrätta inspektionen om bolaget har beslutat upphöra eller annars
upphör med rörelse vartill bolaget fått tillstånd enligt denna lag,
6. även i övrigt meddela inspektionen alla de upplysningar och uppgifter
som inspektionen anser behövliga för tillämpningen av denna lag.
Finner bankinspektionen anledning anta att bolagets eget kapital under-
stiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet, skall bolaget på
anmodan av inspektionen ofördröjligen upprätta balansräkning och kalla
revisorerna att granska denna.
40 § Finns ett väsentligt samband mellan ett aktiebolag som erhållit
tillstånd enligt 3 § och ett annat företag som handlar med fondpapper och
andra finansiella instrument eller lämnar kredit mot säkerhet i fondpap-
per, får bankinspektionen besluta att företaget skall lämna upplysning om
förhållandet till bolaget och om sådan verksamhet som anknyter till bola-
gets verksamhet.
Väsentligt samband anses föreligga om
1. aktiebolaget och företaget leds eller står under väsentligt inflytande av
samma eller i huvudsak samma personer eller personer som genom släkt-
skap eller äktenskap eller liknande förhållande är varandra närstående,
2. vinsten av bolagets och företagets verksamhet helt eller till betydande
del skall direkt eller indirekt tillfalla samma eller i huvudsak samma
personer eller personer som genom släktskap eller äktenskap eller liknande
förhållande är varandra närstående.
41 § Om någon driver sådan verksamhet, att denna lag kan antas vara
tillämplig, får bankinspektionen förelägga denne att till inspektionen läm-
na de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen
är tillämplig.
42 § Den som i annat land driver rörelse som avses i 2 § 1 —6 får vara
verksam på den svenska värdepappersmarknaden endast om anmälan
härom skett till bankinspektionen.
Finner bankinspektionen att den som enligt första stycket är anmäl-
ningsskyldig inte i hemlandet meddelats tillstånd att driva rörelse efter
prövning som framstår som godtagbar eller att tillsynen i hemlandet av
den anmälningsskyldige inte är tillfredställande skall inspektionen offent-
liggöra detta förhållande.
Har anmälan enligt första stycket inte inkommit till bankinspektionen
eller har offentliggörande som avses i andra stycket skett, får ett aktiebolag
som erhållit tillstånd enligt 3 § inte medverka vid affärer avseende fond-
papper eller andra finansiella instrument där den anmälningsskyldige före-
träder någon part eller är verksam för egen räkning.
Skyldighet att upprätta avräkningsnota
43 § Vid köp, försäljning eller byte av fondpapper eller andra finansiella
instrument skall avräkningsnota upprättas samma dag som avtal därom
slutits.
Har avtalet avslutats i kommission skall en särskild avräkningsnota
upprättas beträffande uppgörelsen mellan kommissionären och den för
vars räkning kommissionären handlat (kommittenten).
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 2
205
Avräkningsnotan skall upprättas på särskild blankett. Formulär till så- Prop. 1990/91: 142
dan blankett skall fastställas av bankinspektionen. Bilaga 2
44 § Avräkningsnota skall upprättas av säljaren vid köp och av vardera
parten vid byte. Är fondkommissionsbolag, för egen del eller annans
räkning, part i avtalet skall avräkningsnotan dock alltid upprättas av
honom.
45 § En avräkningsnota skall innehålla uppgift om
1. kontrahenternas namn och adress,
2. vilken dag avtalet ingåtts,
3. det antal och de slag av fondpapper eller andra finansiella instrument
som omsatts,
4. köpeskillingen eller avtalat värde på de fondpapper eller andra finan-
siella instrument som omsatts genom byte och vid bytet avtalad mellan-
skillnad,
5. vem som upprättat notan.
Har avtalet avslutats i kommission skall detta anges i avräkningsnotan.
Är kommissionären inte fondkommissionär skall även kommittentens
namn och adress anges i avräkningsnotan.
46 § Den som upprättat en avräkningsnota skall inom tre dagar sända en
kopia av notan till motparten i avtalet. Har ett fondkommissionsbolag
handlat för någon annans räkning skall en kopia av notan inom samma tid
sändas också till kommittenten.
Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall under minst tio år på
betryggande sätt förvara avräkningsnotor, som upprättats av denne.
47 § Ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § skall, på sätt bankin-
spektionen beslutar, lämna inspektionen uppgift om innehållet i de avräk-
ningsnotor som upprättats.
Bestämmelsernas tillämplighet på bankinstitut
48 § Tillstånd för ett bankinstitut att driva rörelse som avses i 2 § 1—6
får meddelas endast om bankinstitutet inte är olämpligt att driva sådan
rörelse och om det kan antas att rörelsen inte blir till skada för det
allmänna. Ett bankinstitut får driva rörelse som avses i 2§ 1—6 och
samtidigt äga ett aktiebolag som erhållit tillstånd att driva rörelse som
avses i 2 § 1—6.
49 § I fråga om rörelse som avses i 2 § 1—6 och som drivs av ett
bankinstitut gäller 6 §, 12 §, 26 §, 32 § 2 — 4, 34 § tredje stycket. 40 §, 42 §
tredje stycket, 43 — 47 §§ samt bankrörelselagen (1987:617) och, alltefter
bankinstituts art, bankaktiebolagslagen (1987:618), sparbankslagen
(1987:619) eller föreningsbankslagen (1987:620).
Förbud mot handel i vissa fall
50 § Den som på grund av befattning eller annars har anknytning till ett
aktiebolag eller ett bankinstitut som erhållit tillstånd enligt 3 § får inte for
egen räkning genom köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärva fond-
papper eller förvärva eller sälja andra finansiella instrument annat än för
långsiktig förmögenhetsförvaltning, om han normalt har insyn i uppdrags-
206
givares affärer med fondpapper och andra finansiella instrument som har
sådan omfattning att det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas. Vad
som nu sagts gäller också i fråga om blankning av fondpapper.
Utan hinder av första stycket får förvärv ske av sådana obligationer och
förlagsbesvis som inte är konvertibla.
51 § Den som avses i 50 § skall till aktiebolaget eller bankinstitutet
ofördröjligen anmäla innehav av fondpapper och andra finansiella instru-
ment och ändring i innehavet. Anmälningsskyldigheten gäller inte för
sådana obligationer och förlagsbevis som inte är konvertibla. Bolaget eller
bankinstitutet skall föra förteckning över anmälningarna och hålla den
tillgänglig för bankinspektionen.
Anmälningsskyldighet enligt första stycket omfattar fondpapper och
andra finansiella instrument som ägs av:
1. den anmälningsskyldige,
2. make eller sambo till den anmälningsskyldige,
3. omyndigt barn som står under den anmälningsskyldiges vårdnad,
4. juridisk person över vars verksamhet den anmälningsskyldige har
väsentligt inflytande och i vilken den anmälningsskyldige eller någon som
avses i 2 eller 3 eller flera av dem tillsammans har en:
ägarandel, uppgående till tio procent eller mer
av aktiekapitalet om den juridiska personen är ett aktiebolag eller av
andelarna om den juridiska personen är av annat slag, eller
ekonomisk andel, innefattande rätt att uppbära tio procent eller mer av
avkastningen, eller
röstandel, uppgående till tio procent eller mer av röstetalet för samtliga
aktier om den juridiska personen är ett aktiebolag eller av röstetalet hos
det högsta beslutande organet om den juridiska personen är av annat slag.
Om flera personer är anmälningsskyldiga för samma innehav av ett
finansiellt instrument eller för ändring i innehavet behöver anmälan en-
dast göras av en av dem.
52 § Styrelsen för eller verkställande direktör hos ett aktiebolag eller ett
bankinstitut som avses i 50 § skall skyndsamt skriftligen erinra den som
avses i 51 § första stycket om hans anmälningsskyldighet enligt denna lag.
Avgift för tillsyn
53 § För att täcka kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet
enligt denna lag skall ett aktiebolag som erhållit tillstånd enligt 3 § årligen
betala bidrag enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.
För tillsyn över rörelse som bedrivs av ett bankinstitut enligt denna lag
betalas avgift enligt bestämmelser i bankrörelselagen (1987:671).
Courtage
54 § Om det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse får regeringen
eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen meddela föreskrif-
ter om den provision (courtage) som ett aktiebolag eller ett bankinstitut
som erhållit tillstånd enligt 3 § får uppbära med anledning av ett uppdrag
som avser en affär med fondpapper eller andra finansiella instrument till
ett belopp av högst tiotusen kronor.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 2
207
Tystnadsplikt
55 § Styrelseledamot eller befattningshavare hos ett aktiebolag eller ett
bankinstitut som erhållit tillstånd enligt 3 § får inte obehörigen röja upp-
dragsgivares affärsförhållanden eller personliga förhållanden, om vilka
han erhållit kännedom i denna sin egenskap, eller i strid med uppdragsgi-
vares intresse utnyttja sådan kännedom. Han får inte heller obehörigen
röja eller utnyttja vad han till följd av anmälan enligt 51 § har fått veta om
annans ekonomiska eller personliga förhållanden.
Fzte
56 § Meddelar bankinspektionen föreläggande, föreskrift eller förbud
enligt denna lag får inspektionen förelägga vite.
Hur man överklagar
57 § Beslut som bankinspektionen i särskilt fall meddelat enligt denna
lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får överklagas
hos kammarrätten. Inspektionens beslut skall gälla omedelbart.
Föreskrifter om överklagande av bankinspektionens beslut om föreskrif-
ter med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regering-
en.
58 § Den som driver rörelse som avses i 2 § 1—6 utan tillstånd döms till
böter eller fängelse i högst ett år.
59 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 § döms till
böter.
60 § Om styrelseledamot eller befattningshavare hos aktiebolag som er-
hållit tillstånd enligt 3 § uppsåtligen eller av oaktsamhet genom oriktig
bokföring eller på annat sätt lämnar bankinspektionen felaktiga upplys-
ningar om verksamheten, döms han till böter eller fängelse i högst ett år. I
ringa fall döms inte till ansvar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. Genom lagen upphävs fondkommissionslagen (1979:748).
3. Ett fondkommissionsbolag som vid ikraftträdandet vid sidan av
fondkommissionsrörelsen även driver annan rörelse som kräver tillstånd
enligt denna lag får utan hinder av att tillstånd inte meddelats fortsätta
verksamheten, dock längst till utgången av år 1992 eller, om ansökan om
tillstånd då getts in, till dess ansökningen slutligt har prövats.
4. Ett fondkommissionsbolag som vid lagens ikraftträdande inte uppfyl-
ler bestämmelsen i 10 § får utan hinder härav fortsätta verksamheten,
dock längst till utgången av år 1992.
5. Den som vid lagens ikraftträdande driver rörelse som avses i 2 § 2 —6
och som inte har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får utan
hinder av att tillstånd inte meddelats fortsätta verksamheten, dock längst
till utgången av år 1992 eller, om ansökan om tillstånd då getts in, till dess
ansökan slutligt har prövats.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 2
208
6. Regeringen får föreskriva lägre kapitalkrav än vad som anges i 18 §. Prop. 1990/91: 142
Sådan föreskrift får dock gälla längst till utgången av år 1992. Bilaga 2
7. Vad som sägs om fondpapper i 23 § första stycket gäller även aktier
som avses i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om
börs- och clearingverksamhet.
8. Besvär över bankinspektionens beslut som fullföljts till regeringen
före lagens ikraftträdande skall prövas av regeringen.
209
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Sammanställning av remissyttranden över
värdepappersmarknadskommitténs betänkande
(SOU 1989:72) Värdepappersmarknaden i
framtiden innehållande allmänna synpunkter på
betänkandet och synpunkter på frågorna om regler
för handel på värdepappersmarknaden och för
fondkommissionärer och andra aktörer på samma
marknad.
Efter remiss har yttrande över de i rubriken angivna avsnitten i betänkan-
det avgetts av Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, bankinspektio-
nen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket, konsumentverket, riks-
gäldskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO),
riksbanksfullmäktige, styrelsen för Stockholms fondbörs, allmänna pen-
sionsfonden, (1—3:e fondstyrelserna), allmänna pensionsfonden, (4:e
fondstyrelsen), allmänna pensionsfonden, (2:a löntagarfondstyrelsen),
Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges För-
eningsbankers Förbund, Svenska Fondhandlareföreningen, Fondbolagens
Förening, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund (numera Sveriges För-
säkringsförbund), Sveriges Finansanalytikers Förening, Sveriges Industri-
förbund, Svenska Handelskammarförbundet, Landsorganisationen i Sve-
rige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska Arbetsgi-
vareföreningen (SAF), Stockholms Optionsmarknad OM Fondkommis-
sion Aktiebolag, Konungariket Sverigs Stadshypotekskassa, Finansbola-
gens Förening, Svensk Industriförening, Penningmarknadscentralen PMC
AB, Sveriges Advokatsamfund och Invik & Co Aktiebolag.
Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges För-
eningsbankers Förbund och Svenska Fondhandlareföreningen har inkom-
mit med ett gemensamt yttrande. Till detta har Fondbolagens Förening
och Finansbolagens Förening anslutit sig.
Gemensamt yttrande har också avgetts av Sveriges Industriförbund och
Svenska Handelskammarförbundet. Svenska Arbetsgivareföreningen har
instämt i detta yttrande.
1 Allmänna och sammanfattande synpunkter på
betänkandet
Kommittén har haft i uppdrag att utvärdera värdepappershandelns organi-
sation och former i övrigt, förekommande värdepapper, mellanhänders
verksamhet, insiders ställning, börsetiska frågor samt tillsyn och sanktio-
ner. Den allt övervägande delen av det remitterade materialet rör sådant
som ligger vid sidan om kammarrättens ansvarsområde. Allmänt kan
domstolen dock säga att de önskemål, som uttalas i direktiven, synes bli i
huvudsak tillgodosedda om den nuvarande regleringen ändras i enlighet
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
210
med kommitténs förslag. I det följande tas endast upp några frågor av mer
allmän räckvidd. Huvuddelen av yttrandet avser härvid sådant som på ett
mer direkt sätt berör eller kan komma att beröra domstolens arbetsområ-
de.
Kommittén framhåller att lagförslagen på många punkter har fått karak-
tär av en förhållandevis generell ramlagstiftning. Kammarrätten har ofta i
remissyttranden krititserat en sådan lagstiftningsteknik. En lagstiftning
som riktar sig till såväl enskilda som myndigheter måste så långt som
möjligt utformas så att osäkerhet inte uppkommer hos dem som berörs.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen på värdepappersmarknaden
torde det dock både nationellt och internationellt vara ofrånkomligt att
lagstiftningen på området i viss mån får karaktär av ramlagstiftning.
Förarbetena får härvid en mycket stor betydelse. Det är därför angeläget
att där ges största möjliga vägledning för den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna. I syfte att utan dröjsmål undanröja osäkerhet hos berör-
da parter är det angeläget att bankinspektionens och marknadsorganisatio-
nernas tänkta normeringsåtgärder tillkommer så snabbt som möjligt.
Avslutningsvis vill kammarrätten framhålla, att den föreslagna lagstift-
ningen innebär att verksamhetsgrenar på värdepappersmarknaden blir
tillståndspliktiga i större omfattning än nu samt att bankinspektionens
tillsyn över verksamheten på marknaden utökas väsentligt. Denna utvid-
gning av den offentliga kontrollen och av det offentliga inflytandet i övrigt
medför ökade kostnader för kunderna på marknaden. Det har tidigare
visat sig att investerare väljer att förflytta sin handel i värdepapper utom-
lands när kostnaderna för handeln i Sverige har ökat. Det för företagen
nödvändiga riskvilliga kapitalet söker sig därmed i större utsträckning
utanför landets gränser. Mot den nackdel som antytts nu bör vägas in
intresset av att reglerna på området harmoniseras med de lösningar som
väljs inom EG samt att förtroendet för den svenska värdepappersmarkna-
den upprätthålls och förstärks i utlandet.
Bankinspektionen anser att de förslag värdepappersmarknadskommittén
(VMK) lagt framt till övervägande del är väl avvägda och tillstyrker att
förslagen i huvudsak läggs till grund för lagstiftning.
Inspektionen är dock kritisk mot flera av de koncessionsvillkor som
VMK ställer upp för den som vill bedriva börs- eller clearingverksamhet
och till att Stockholms fondbörs särbehandlas i den föreslagna lagstiftning-
en. Inspektionen avvisar också kommitténs förslag att inspektionen skall
godkänna emissionsprospekt utgivna av aktiebolag vars aktier inte är
registrerade vid en börs. Inspektionen föreslår att ett avskaffande av rätten
till förvaltarregistrering övervägs med hänsyn till det nya papperslösa
aktiesystemet. Vidare har inspektionen en avvikande uppfattning jämfört
med kommittén när det gäller om s. k. nollriskkunder bör få förekomma i
options- och terminshandeln.
I flera fall föreslår inspektionen dessutom att föreslagna bestämmelser
kompletteras eller preciseras. Det gäller bl. a. blankning, tillståndsplikt för
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
banker och fondkommissionsbolag som samtidigt bedriver t. ex. place-
ringsrådgivarrörelse och vissa sekretessfrågor.
Om VMK:s förslag genomförs kommer bankinspektionen att få nya och
omfattande tillsynsuppgifter. Inspektionen är beredd att påta sig dessa
uppgifter under förutsättning att den får erforderliga kvalitativa och kvan-
titativa resurser.
Innan bankinspektionen går in på olika sakfrågor och förslag i betänkan-
det vill inspektionen ta upp frågan om den lagtekniska utformningen av
förslagen. VMK:s förslag innebär att tre lagar upphävs och att sex nya lagar
införs. Dessutom föreslås följdändringar i en rad befintliga lagar. Kredit-
marknadskommittén föreslog i sitt betänkande Förnyelse av kreditmark-
naden (SOU 1988:29) att reglerna för instituten utanför banksystemet och
hypoteksinstituten inordnades i en gemensam lag, kapitalmarknadslagen.
I den lagen föreslogs reglerna för kreditaktiebolagen, finansbolagen och
fondkommissionsbolagen bli samlade.
Bankinspektionens principiella inställning är att reglerna för värdepap-
persmarknaden bör samlas helst i en enda lag eller i vart fall i endast några
få lagar. Detta är till fördel både vad gäller överskådlighet och överblick-
barhet för såväl myndigheter som enskilda personer och foretag. Inspek-
tionen vill mot bankgrund härav understryka betydelsen av att det fortsat-
ta lagstiftningsarbetet bedrivs så att de olika förslagen samordnas.
Vad gäller den lagtekniska utformningen som VMK föreslår anser bank-
inspektionen att det är olyckligt om utvecklingen skulle gå dithän att
antalet lagar som gäller för värdepappersmarknaden skulle utökas. Samti-
digt måste medges att de föreslagna lagarna i flera fall berör vitt skilda
områden och att det därför i och för sig är förståeligt att VMK valt den
föreslagna lagtekniska utformningen. Emellertid anser inspektionen att
den föreslagna lagen om börs- och clearingverksamhet och lagen om infor-
mationsskyldighet för aktiebolag vilkas aktier är allmänt spridda utan
nackdel kan sammanföras i en gemensam lag. Förhållandet är enligt in-
spektionens mening detsamma vad gäller förslaget till lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument och lag om insynshandel på
värdepappersmarknaden. Om dessutom VMK:s förslag till ny fondkom-
missionslag sammanförs med de lagar som reglerar kreditaktiebolagens
och finansbolagens verksamhet bör en större överskådlighet och en bättre
systematik uppstår.
Med de utvecklingstendenser som anförts i betänkandet och vad som i
övrigt kan noteras, kommer de organ som skall övervaka den svenska
värdepappersmarknaden att få en delvis annorlunda roll, som ställer större
krav än hittills på utbyte av information och samordning. I betänkandet
föreslås utvidgade befogenheter för bankinspektionen (BI). RSV delar
denna uppfattning och vill framhålla vikten av att BI erhåller erforderliga
resurser for sin verksamhet. Samtidigt är det viktigt att andra berörda
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
212
myndigheter får ta del av Bis erfarenheter. Det vore värdefullt om man i
propositionen på ett mera påtagligt sätt kunde redogöra för hur man tänkt
sig att samverkan bör kunna ske.
Med den utvidgade internationella handeln i värdepapper ser RSV som
viktigt att anpassa kontrollmöjligheterna till de nya situationerna, så att de
inte är mindre i fråga om utländska värdepapper eller vid anlitande av
utländsk fondkommissionär, i synnerhet sådan utan etablering i Sverige.
Här föreligger ett samband med pågående lagstiftning rörande valutaregle-
ring m. m.
Konsumentverket har i princip inget att erinra mot de förslag till regeländ-
ringar och tillsyn inom området som läggs fram i betänkandet. Verket vill
dock peka på vissa detaljer i betänkandets överväganden och förslag
avseende information och skydd för enskilda värdepappersinnehavare.
Under de senare åren har en markant omvandling skett på värdepap-
persmarknaden. Samtidigt som privatpersonernas ägarandel av börskapi-
talet har minskat så har antalet småaktieägare ökat. Dessa ser aktieägande
o. dyl. som en alternativ sparform till banksparande. Det är viktigt att det
skapas tillfredsställande konsumentskydd för denna grupp.
Särskilt viktigt är att informationen om olika erbjudanden på värdepap-
persmarknaden är tillfredsställande. Den måste vara tillräckligt utförlig,
vederhäftig, lättbegriplig och tillgänglig för alla, dvs. också för ovana
köpare och säljare på värdepappersmarknaden.
I ett antal fall vill riksgäldskontoret särskilt understryka vikten av vissa av
VMK:s förslag. Detta gäller slopandet av blankningsförbudet samt infö-
rande av insiderregler i offentlig verksamhet.
Frågan om samhällsintressets roll på värdepappersmarknaden är enligt
riksgäldskontoret viktig. Enligt kontorets mening föreligger ett samhällsin-
tresse i att svara för att låneprospekt uppfyller vissa legala formkrav, att
informationsspridning från emittenter sker på ett godtagbart sätt, att ge-
nomlysning och informationsspridning om avslutskurser och handelsvoly-
mer sker så att vissa minimikrav uppfylls samt att handeln sker under
iakttagande av god etik. F n ombesörjer Stockholms Fondbörs vissa av
dessa arbetsuppgifter medan Bankinspektionen svarar för andra.
Formerna för utövningen av samhällsintresset bör samordnas med in-
ternationell praxis. EG:s regler härvidlag bör speciellt beaktas. Detta är av
speciell vikt bl. a. för emittenterna så att investerare inom bl. a. EG smidigt
kan investera i svenska värdepapper. Vidare är det enligt riksgäldskontoret
av vikt att regelverket anpassas till de speciella förutsättningar som gäller
på olika delmarknader då skyddsintresset varierar mellan olika markna-
der.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
213
Sedan värdepappersmarknadskommittén avgav sitt betänkande har beslut
fattats om att inleda förhandlingar mellan EG och EFTA om ett Europe-
iskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). EG-kommissionen har också
sedan i höstas fortlöpande överlämnat listor över s. k. relevant acquis dvs.
de delar av EG:s regelverk (Acquis communautaire) där samordnade reg-
ler bör finnas inom ett framtida EES. Kollegiet konstaterar att den acquis
som har presenterats på värdepappersområdet till sina huvudsakliga delar
utgörs av de EG-direktiv m. m. som omnämns i det aktuella betänkandet.
De direktiv m. m. som ingår i det som betraktas som acquis, men som
inte omnämns i betänkandet, är dels vissa direktiv/direktivförslag som
handlar om aktiefonder s. k. UCITS dels ett direktivförslag som skall
framläggas under 1990 angående kapitaltäckningsregler för fondkommis-
sionärer och liknande. Kollegiet utgår ifrån att även dessa direktiv/direk-
tivförslag kommer att beaktas vid utformningen av framtida regler för
värdepappersmarknaden i Sverige.
I sammanhanget konstateras också att samtliga rättsakter som aviserats i
EG:s vitbok på värdepappersområdet även ingår i det som betraktas om
acquis. Detta innebär att EG:s arbete med utformningen av den inre
marknaden på värdepappersområdet inte behöver beaktas i särskild ord-
ning, såvitt inte nya vitbokspunkter tillkommer.
NO anser att värdepappersmarknadskommittén i stort sett genom sina
förslag till ny och förändrad lagstiftning på värdepappersmarknadsområ-
det, inom ramen för sitt uppdrag, väl lyckats uppnå de övergripande
målsättningarna för reglering av dessa marknader. Angelägna mål från
konkurrenssynpunkt är att verksamheten skall drivas effektivt och med
villkor som främjar likabehandling av olika aktörer. Konkurrens, häri
inbegripet möjligheter till nyetablering, är ett viktigt medel för att uppnå
den eftersträvade effektiviteten. NO har i vissa avseende invändningar
mot kommitténs förslag, bl. a. vad gäller systemet för tillståndsprövning
för börser och fondkommissionärer och andra aktörer på värdepappers-
marknaden. NO har i övrigt inte funnit anledning att detaljerat kommen-
tera kommitténs många olika förslag utan begränsar sig främst till frågor
där det finns skäl att föra fram konkurrenspolitiska aspekter. Även i några
andra frågor framför NO synpunkter.
Samtidigt som de effektivitetsfrämjande inslagen i kommitténs förslag
är speciellt angelägna att framhålla från NOs utgångspunkter vill NO inte
underlåta att peka på de negativa effekter som särskilt omsättningsskatten
på värdepapper har haft för den svenska värdepappersmarknadens kon-
kurrenskraft. Denna skall har medfört att en betydande del av handeln
med fria aktier i svenska börsnoterade bolag sker utomlands liksom blivit
fallet vad gäller handeln med obligationer. Utökningen år 1989 till att även
omfatta fondkommissionärernas affärer mot eget lager har medfört för-
sämrad likviditet på börsen och sämre service mot småkunderna. Jämfört
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
214
härmed bör effekterna av kommitténs förslag inte överdrivas. Det nyligen
fattade beslutet till justeringar vad gäller uttagandet av denna skatt är
därför välmotiverat. Man får hoppas att effekterna i form av utflyttning
från de svenska marknadsplatserna skall kunna gå att reparera. Eftersom
skatteproblematiken på värdepappersmarknadsområdet legat utanför
kommitténs uppdrag finns inte anledning att vidare kommentera dessa
aspekter.
Värdepappersmarknadskommittén har haft i uppdrag att göra en översyn
av regler och tillsyn på den svenska värdepappersmarknaden. Fullmäktige
har funnit det nödvändigt att komplettera kommitténs analys av de grund-
läggande skyddsintressena på denna marknad och behovet av särskild
reglering. Slutsatserna av denna diskussion kan sammanfattas i tre punk-
ter:
För det första är skyddsintressena på värdepappersmarknaden av en
annan karaktär än i bank- och försäkringsverksamhet och i flera avseende
av lägre samhällsekonomisk dignitet.
För det andra är skyddsintressena i första hand knutna till verksamhet
som ansvarar för betalningar och hantering av värdepapper, där risk för
bedrägeri eller annan otillbörlig behandling uppstår. Intresset kommer
därmed att koncentreras på s. k. clearing- och settlementverksamhet, där
det även finns ett systemskyddsintresse, och mellanhänder av olika slag.
För det tredje gäller skyddsintressena vid sidan av clearing och settle-
ment i allt väsentligt konsumentskydd. Behovet av ett sådant är koncent-
rerat till aktiemarknaden genom att det i första hand är där som för den
enskilde placeraren svårtillgänglig och svårtolkad information har betydel-
se.
Enligt fullmäktiges bedömning har kommittén överbetonat vikten av ett
generellt konsumentskydd på värdepappersmarknaderna. I synnerhet gäl-
ler detta de problem som kan uppstå på marknadsplatsen/börsen. Risker-
na för att konsumenterna ska råka illa ut just i detta led är relativt små, då
varken tillgångar hanteras eller betalningar sker via börsen. Vidare är det
nödvändigt att göra skillnad mellan marknadsplatser för olika typer av
instrument då de ger upphov till skilda problem för den enskilde investera-
ren. Mot denna bakgrund kan fullmäktige inte ansluta sig till kommitténs
förslag att skapa en generell lagstiftning för alla former av värdepappers-
handel. Det bör dessutom påpekas att den av kommittén föreslagna börs-
definitionen inte har någon motsvarighet inom EG, där det inte finns
någon ambition att samordna lagstiftningen på hela värdepappersområ-
det.
Fullmäktige tillstyrker kommitténs förslag att avskaffa det legala mono-
polet för Stockholms fondbörs att organisera börshandel i fondpapper.
Fullmäktige anser att behovsprövning vid auktorisation av börser och
clearingorganisationer kan hämma värdepappersmarknadens effektivitet.
Denna form av etableringshinder saknar dessutom internationella motsva-
righeter. I sitt remissvar på kreditmarknadskommitténs betäkande tog
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
215
fullmäktige avstånd från behovsprövning vid auktorisation av banker.
Skyddsintressena på själva marknadsplatsen är svagare än inom banksek-
torn och andra delar av värdepappershandeln, varför det finns än större
anledning att inte försvåra etablering av börser. Fullmäktige avstyrker
därför kommitténs förslag om att tillämpa behovsprövning vid auktorisa-
tion av börser. En kvalitativ prövning av den planerade verksamheten är
tillräcklig. De kvalitativa kraven bör sättas så högt att börsverksamheten
kan bedrivas under betryggande former, i synnerhet ges viss varaktighet.
De krav på kapitalbas i börsföretagen som kommittén föreslår framstår
därför som motiverade.
I sina förslag till offentlig reglering av värdepappersmarknaderna tar
kommittén i mycket aktiemarknaden som utgångspunkt. Detta i förening
med kommitténs ambition att åstadkomma en enhetlig lagstiftning för
värdepappersmarknaderna har lett till förslag som kan få negativa konse-
kvenser på penning- och obligationsmarknaderna. Fullmäktige anser där-
för att den föreslagna börsdefinitionen inte är tillämpbar på handel med
räntebärande värdepapper. Aktiemarknadens handelssystem är inte nöd-
vändigtvis lämpligt för penning- och obligationsmarknaden och regel- och
tillsynssystem måste anpassas till de skillnader i skyddsintressen som finns
mellan marknaderna. Däremot bör clearingverksamhet även på penning-
och obligationsmarknaderna stå under tillsyn.
Fullmäktige ansluter sig till förslaget att tillåta blankning. Handeln med
räntebärande värdepapper är av den karaktären att generell möjlighet till
blankning bör ges, i synnerhet för stats- och bostadspapper.
Beträffande omfattning av den direkta tillsynsverksamheten betonar
fullmäktige att fördelarna med minskade risker måste vägas mot kostna-
derna. Det förhållandet att det är de tillsedda instituten som belastats med
avgifter för att täcka kostnaderna för bankinspektionens verksamhet får
inte undanskymma att det ytterst är kunderna, dvs. placerare och emitten-
ter som betalar huvuddelen. En överskattning av kundernas betalnings-
vilja gör att handeln flyttar utomlands och handeln fungerar sämre. Full-
mäktige noterar också att ett problem med att ge bankinspektionen omfat-
tande nya arbetsuppgifter är att den traditionella tillsynen av kreditinstitu-
ten kan få stå tillbaka. Fullmäktige förordnar mot denna bakgrund att
insiderfrågor skall hanteras av annan myndighet, eventuellt direkt av
åklagarmyndighet. Fullmäktige avvisar vidare förslaget att bankinspektio-
nen skall göras till tillsynsmyndighet för företag vars aktier är föremål för
allmän handel, men ej är börsnoterade. Det måste från såväl principiell
som praktisk synpunkt uppfattas som orimligt att förvandla bankinspek-
tionen, som är tillsynsmyndighet för finansiella institut, till en allmän
företagsinspektion med tillsynsansvar för ett stort antal icke-fmansiella
företag.
Gränsöverskridande handel med värdepapper i större omfattning har som
inledningsvis nämnts vuxit kraftigt under senare år. Utvecklingen med en
fortsatt ökning av denna handel kan förväntas fortsätta. På grund härav är
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
216
det välbetänkt att — i enlighet med VMKs förslag — undvika en detaljerad
materiell lagstiftning och i stället överlåta åt bankinspektionen att etablera
praxis i takt med att handeln utvecklas. Börsstyrelsen lämnar därför
VMKs förslag i dessa avseenden utan erinran. Dock vill börsstyrelsen
anmärka att regeln om anmälningsskyldighet för utländskt rättssubjekt
avseende verksamhet här i landet ej får ges den innebörden att svensk
fondkommissionär eller annan mellanhand åläggs undersökningsplikt här-
om.
I betänkandet framförs synpunkter på vad som skall vara vägledande för
bedömande av frågan om var börsverksamhet skall anses vara utövad.
Enligt börsstyrelsens mening bör därvid särskilt beaktas
— vid vilken eller vilka börser de värdepapper som är föremål för handel
är registrerade
— var och på vilket sätt clearing och settlement sker
— var eventuellt uppkomna tvister skall lösas.
Fondstyrelsernas utlåtande tar först upp frågan om den avgränsning av
värdepappershandeln som föreslås av kommittén. Enligt styrelsens me-
ning har gränsdragningen blivit oklar i vissa avseenden. Därefter behand-
las kommitténs krav på behovsprövning som villkor för tillträde till mark-
naderna. Betänkandet uppställer ett nyttorekvisit för all börsverksamhet.
Det av kommittén föreslagna regelsystemet har relaterats till skyddsintres-
set för olika verksamheter. Enligt fondstyrelsernas mening har dessa in-
tressen givits en alltför rigorös innebörd. Därför har också den av kommit-
tén föreslagna tillsynsverksamheten kommit att bli alltför omfattande och
betungande.
I ett särskilt avsnitt tar styrelserna upp några frågor kring kommitténs
förslag om organisationen av handeln med räntebärande papper. Det är
denna marknad som ligger närmast 1 — 3 AP-fondens eget verksamhetsom-
råde. Fondstyrelserna koncentrerar därför framställningen till handeln
med värdepapper. Enligt fondens mening har kommittén inte tillräckligt
beaktat skillnaderna mellan aktiemarknaden och obligationsmarknaden
utan mekaniskt föreslagit att ett regelsystem anpassat till den förra skall
gälla även för den senare.
Kommittén har på ett förtjänstfullt sätt kartlagt utvecklingen och utveck-
lingstendenserna på värdepappersmarknaderna såväl i Sverige som inter-
nationellt.
Fondstyrelsen vill understryka att, den snabba utvecklingen på de olika
marknaderna, den fortgående internationaliseringen och integrationen
mellan olika marknader kräver en kontinuerlig övervakning och anpass-
ning av regelsystemen.
Fondstyrelsen ställer sig bakom de flesta av kommitténs förslag. Fond-
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
217
styrelsen instämmer i kommitténs bedömning att lagstiftningen i många
avseende måste vara generell. Det måste ankomma på såväl övervakande
myndigheter som andra aktörer på marknaden att närmare utforma och
utveckla anvisningar och regler som verksamt bidrar till en väl fungerande
värdepappershandel.
I vår verksamhet är vi inriktade på att söka medverka till att lösa företa-
gens riskkapitalförsörjning samtidigt som vi har att tillgodose våra huvud-
mäns krav på god avkastning. Det är med dessa utgångspunkter vi läst och
bedömt föreliggande betänkande.
Enligt vår mening kan man genom tillskapande av väl fungerande mar-
knader öka det kapital som vid varje tidpunkt ställs till förfogande. Det
gäller såväl det totala kapitalet men i synnerhet det kapital som ställs till
förfogande på olika delmarknader. Det senare har framförallt betydelse för
att få kapital att strömma från lågriskplaceringar till högriskplaceringar.
Slutsatsen av detta är att ju bättre värdepappersmarknaderna för riskkapi-
tal fungerar desto större blir flödet från placeringar med lägre risk till
placeringar med högre risk. Härigenom underlättas alltså företagens för-
sörjning med riskkapital. En god riskkapitalförsörjning är en förutsättning
för en långsiktigt bra utveckling av företagen.
I syfte att tillskapa bättre fungerande marknader framlägger kommittén
förslag på en rad olika delområden. Dessa förslag gäller transaktionssyste-
men, transaktionskostnaderna, likviditeten, neutralitet gentemot berörda
aktörer, relevant information om företagen, information om handeln,
emissionsprospekt och god sed. I det följande vill vi särskilt kommentera
några av dessa.
I övrigt kommer enligt vår mening kommitténs förslag, om de genom-
förs, att bidra till en bättre fungerade marknad för riskkapital och därmed
också att bidra till en positiv utveckling av svenskt näringsliv. Mot denna
bakgrund kan vi i korthet konstatera att vi kan ställa oss bakom de förslag
som kommittén framför.
Kommittén har gjort en mycket grundlig genomgång av den svenska
värdepappersmarknaden. Med tanke på sitt omfattande uppdrag har den
arbetat snabbt. Resultaten av arbetet är på många sätt mycket förtjänstful-
la. Många av de förslag som lagts fram tycks väl avvägda och kan tillstyr-
kas.
Trots den brett upplagda beskrivningen i betänkandet kan man konsta-
tera att genomgången i allt väsentligt har sin utgångspunkt i en juridisk
bedömning av värdepappersmarknaden. Det hade i stället varit lämpligt
att utgå från en ekonomisk-marknadsmässig syn på marknaden och dess
nytta och funktionssätt, varefter det rättsliga betraktelsesättet med frågor
om regleringen bort följa på detta. Nu har den nuvarande regleringen
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
218
bildat en väsentlig utgångspunkt för arbete med den större risk för ett
statiskt synsätt som detta ger. Föreningarna kommer därför i det följande
att föreslå en del förändringar i kommittéförslagen for att anpassa dessa till
den marknad i vilka de skall verka. Enligt föreningarnas uppfattning bör
en genomgång av värdepappersmarknaden ta sin utgångspunkt i det vikti-
gaste intresset i sammanhanget, nämligen nödvändigheten för samhället
och for vår välfärd att vi har en fungerande kapitalmarknad. För att
tillgodose detta intresse är det tydligt att regleringen i första hand måste
utformas så att den främjar kapitalmarknadens funktionsduglighet och
effektivitet.
I det sammanhanget är det naturligt att, som kommittén gjort, undersö-
ka om det finns intressen som kräver särskilt skydd. Varje skyddande
regleringsingrepp måste dock vägas mot det övergripande intresset av en
god marknadsfunktion. Detta måste i det fortsatta lagstiftningsarbetet
genomföras mer systematiskt än vad kommittén gjort. Kommittén har i
stället haft en långtgående ambition att undanröja olika tänkbara risker
genom att tillgripa medel som hämmar funktionsdugligheten i marknaden.
Exempel på det är offentlig prisövervakning och t. o. m. offentlig prissätt-
ning, offentlig avtalskontroll i enskilda fall, alltför långtgående etablerings-
hinder och liknande.
Föreningarna påkallar således att det fortsatt arbetet i högre grad inrik-
tas på marknadens effektivitet. En kostnadseffektiv kapitalbildning är en
grundsten för vårt samhälle liksom att näringsverksamhet — även på
värdepappersområdet — alltid är nödvändigt förknippad med vissa risker.
Om de senare elimineras, elimineras också förutsättningarna för markna-
den.
Trots arbetets stora bredd har betänkandet likväl kommit att starkt
koncentreras på aktie- och derivatmarknaderna, medan avistamarknader-
na i penningmarknadsinstrument och obligationer kommit att behandlas
mer summariskt.
De framlagda förslagen synes med något undantag ligga väl i linje med
vad som gäller eller föreslås gälla inom EG-området. Det är viktigt att
denna aspekt beaktas också i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Kommittén har sökt kartlägga förekomsten av nya handelsmetoder, nya
finansiella produkter, nya marknadsaktörer etc. En fullständig kartlägg-
ning av detta synes emellertid omöjlig och blir naturligtvis alltid snabbt
föråldrad. Det är dock viktigt att den reglering som kommer till stånd inte
hindrar en fortlöpande anpassning till den pågående utvecklingen. För-
eningarna skall i det följande söka peka på de ändringar i förslagen detta
kan kräva. Det är också mycket viktigt att denna aspekt hålls aktuell i det
fortsatt lagstiftningsarbetet. Den rättsliga regleringen måste således tillåtas
ge utrymme för en större flexibilitet än vad kommitténs förslag i vissa
avseenden skulle ge.
Det nu sagda skall inte undanskymma det förtjänstfulla i kommitténs
arbete. Detta kan i många avseenden läggas till grund för en reglering av
framtidens svenska värdepappersmarknad.
I det följande kommer föreningarna att behandla kommittéförslaget
kapitel för kapitel. Med tanke på betäkandets mycket breda genomgång av
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
219
värdepappersmarknaden kommer i huvudsak endast mer principiella frå- Prop. 1990/91: 142
gor att tas upp. Det vore i och för sig nog så viktigt att lägga synpunkter Bilaga 3
också på lagtexten, men detta har inte varit möjligt med tanke på den
förhållandevis korta remisstiden. Föreningarna förutsätter dock att de
bereds möjlighet att ge ytterligare synpunkter i det fortsatta lagstiftningsar-
betet, ett förfarande som f ö synes mer effektivt.
Sidhänvisningarna i fortsättningen avser t. o. m. kap. 9 del I av betän-
kandet och därefter del II.
Depåkravet för utländska värdepapper
På sid 197 sägs att valutabestämmelserna föreskriver att valutainlänning
som förvärvar utländska aktier måste anlita svenska valutabank eller av
riksbanken godkänd fondkommissionär. Denna föreskrift återfinns i den
nyligen framlagda departementspromemorian (Ds 1989:74) med förslag
till ny valutalagstiftning. Man måste emellertid konstatera att grunden
härför endast är behovet av skattekontroll. I en fortgående internationali-
sering är det tveksamt om en dylik begränsning kan upprätthållas under
någon längre tid. På sikt måste vi därför räkna med att konkurrensen
tillåts verka även på detta område.
Det bör påpekas att kommitténs uttalande om att utländska aktier skall
förvaras i särskild depå hos svensk valutabank eller fondkommissionär
inte är helt riktigt. Det behövs ingen särskild depå utan kundens vanliga
depå kan användas. Vidare gäller i praktiken att sådana aktier förvaras i
depå utomlands, medan de endast bokförs i den svenska depån.
Lagstiftningen rörande PmC m. m.
När utredningen — såsom på s 198 — beskriver den blivande Penning-
marknadscentralen PmC och Pml-systemet sker det utan någon analys av
betydelsen av dessa system. Även om kommittén alltså inte går djupare in
på dessa vill föreningarna göra ett principiellt påpekande om regleringen
av dylika system.
Vad först gäller Pml-systemet är detta ett databaserat informationssys-
tem grundat på privaträttsliga avtal, låt vara med en offentligrättslig vä-
sentlig delägare, riksbanken. Beträffande detta finns lika lite som för andra
informationssystem något behov av särskild reglering.
PmC däremot kommer att bli föremål för en ganska omfattande lagstift-
ning, liknande den som finns beträffande VPC. Föreningarna har i fråga
om såväl den nuvarande lagstiftningen rörande VP-systemet som den
föreslagna rörande PmC-systemet varit kritiska mot den kasuistiska lag-
stiftningsteknik som använts och den monopolställning som lagstiftningen
ger VPC resp PmC. Föreningarna har den principiella inställningen att
legala monopol bör undvikas inom den finansiella sektorn. En konkurrens-
kraftig svensk värdepappersmarknad gynnas av etableringsfrihet inom
generella legala ramar. Den kostnadseffektivitet en sådan frihet medför
gynnar det svenska samhället och dem som utnyttjar marknaden. En
etableringsfrihet får denna positiva effekt även om faktiska monopol kom-
220
mer att kvarstå; dessa tvingas då nämligen försvara sin position genom att
hela tiden visa sin förmåga.
Såsom arbetet med PmC-lagstiftningen nu ligger uppkommer visserligen
inget direkt legalt monopol för den typ av verksamhet som PmC kommer
att driva, såsom fallet är med VPC. Det är emellertid självklart att en
stödjande lagstiftning, såsom den rörande PmC-systemet, ger ett mycket
påtagligt försteg framför tänkbara konkurrenter, som inte kan falla tillbaka
på en dylik stödjande lagstiftning.
Föreningarna vill alltså påkalla att åtgärder vidtas för en förändring av
lagstiftningen i dessa hänseenden. Man borde således kunna tänka sig en
generell lagstiftning rörande verksamhet och rättsliga förutsättningar för
dokumentlös värdepappershantering med rätt för den som uppfyller preci-
serade auktorisationskrav att utföra sådan verksamhet. Man kan därvid
förutsätta att VPC och PmC uppfyller dessa krav, men också kanske andra
som kan skaffa behövliga tekniska, kunskapsmässiga och kapitalmässiga
förutsättningar.
Omsättningsskatten på värdepapper
1 avsnittet 2.6 säger kommittén att omsättningsskatten på värdepapper har
lett till en viss överflyttning av handel i svenska värdepapper till utlandet.
Detta är en betydande underskattning. Utflyttningen har varit högst avse-
värd. Med det starka internationella konkurrenstrycket är detta mycket
allvarligt. Att reformera den svenska värdepappersmarknaden och lägga
fast grunden för en fungerande sådan i framtiden, som måste vara syftet
med värdepappersmarknadskommitténs arbete, kan bara göras om om-
sättningsskatten tas bort helt. Det partiella slopande av skatten som är
aktuellt är inte tillräckligt. Inte minst beskattningen av utlänningars han-
del med svenska värdepapper genom svensk fondkommissionär kommer
att leda till fortsatt utflyttning och föranleda stora svårigheter att återföra
marknad till Sverige, även i fall då den naturligen hör hemma här.
För att det fulla syftet med värdepappersmarknadskommitténs arbete
skall uppnås måste därför hela omsättningsskatten tas bort.
Internationalisering
I avsnitt 2.7.1.2 behandlar utredningen utländska aktieemissioner i Sveri-
ge och nämner i samband därmed systemet med depåbevis. Det bör
påpekas att det numera, vid sidan om detta system, utvecklats ett särskilt
depåbanksystem. Detta har redan kommit till användning och kan förvän-
tas komma att få vidgad användning i framtiden.
Under rubriken Aktiehandel över gränserna tar kommittén bl. a. helt
kort upp bl a marknadsplatsen Nordex. Den är ett exempel på en alternativ
handelsplats till Stockholms fondbörs, låt vara endast till en mycket be-
gränsad del. Det hade varit angeläget om kommittén djupare än som skett
analyserat de internationella alternativ som kan finnas. En sådan analys
hade med all säkerhet visat att kommitténs förslag om ett faktiskt — om än
inte rättsligt — monopol för Stockholms fondbörs inte varit hållbart.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
221
Det kan inte råda någon tvekan om att i vart fall utländska fondkommis-
sionärer har rätt att utan svenskt tillstånd handla på t. ex. Nordex och
liknande marknadsplatser (jämför bankinspektionens uttalande om ut-
ländsk banks handel på SOFE, s 203). utländska foretag med mer eller
mindre stark anknytning till svenska fondkommissionärer kan således
handla på marknadsplatser utanför Sverige. Det kan då inte vara rimligt
att inte tillåta svensk fondkommissionär att göra detsamma. Med en
annan inställning skulle svensketablerad fondhandel ges en påtaglig an-
draplansroll i framtiden.
Man kan då konstatera att andra handelssystem som har utvecklats har
tekniska fördelar framför SAX-systemet på Stockholms fondbörs (exem-
pelvis genom bättre svarstider, mer användarvänligt s. k. interface och mer
användarvänlig dialog). SAX-systemet kan för sin del ha andra konkur-
rensfördelar. När man ändå tvingas öppna andra handelsplatser eller han-
delssystem för svenska fondkommissionärer vore det bättre att tillåta
sådana platser eller system att konkurrera med Stockholms fondbörs på
lika villkor också i Sverige. Härigenom skulle de fördelar dessa platser eller
system kan ha komma den svenska marknaden tillgodo.
Utvecklingstendenser på värdepappersmarknaderna
Kommittén tycks hävda att den tekniska utvecklingen är den starkaste
drivkraften bakom förändringen av värdepappersmarknaderna. Förening-
arna delar inte den uppfattningen. Störst betydelse har i stället den allmän-
na politiska situationen, vilken skapar marknadsförutsättningarna. Här
kan pekas på den aktuella utvecklingen i Europa — såväl inom EG som i
öststaterna.
Som ett viktigt exempel av detta slag kan nämnas utvecklingen av
eurobondmarknaden. Den var mindre beroende av skatteeffekter än vad
kommittén påstår utan började med det förhållandet att sovjetiska dollar-
innehav inte kunde placeras i amerikanska banker. De kom då i stället att
utgöra bas för en eurodollarmarknad och har därefter fyllt ett viktigt behov
inom internationell finansiering.
Kommitténs allmänna mål för marknaden
I avsnittet Krav på värdepappersmarknaderna (5.2) anger kommittén
några allmänt formulerade mål, som bör vara uppfyllda för att värdepap-
persmarknaderna skall kunna fullgöra sina uppgifter. Föreningarna ställer
sig bakom målen. De bör — såsom kommittén vill göra — tas till utgångs-
punkt för den fortsatta regleringen av marknaden.
Målet att transaktionssystemen skall vara snabba och säkra kan inte
uppnås på bästa sätt med mindre olika system tillåts fungera vid sidan av
varandra, varvid det visas vilket eller vilka som sammantaget är bäst.
När det gäller marknadens likviditet, som är av avgörande betydelse för
marknadens funktionsduglighet, erbjuder inte SAX den oomtvistat bästa
lösningen. Likviditeten hämmas vidare högst påtagligt så länge det före-
kommer en transaktionsskatt i värdepappersmarknaden.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
222
Råvaru- och valutamarknaderna
I avsnitt 5.3 konstaterar kommittén att råvarumarknaderna liksom valuta-
marknaden faller utanför dess uppdrag.
Man bör inte utesluta att en råvarumarknad av finansiell betydelse kan
etableras också i Sverige. Utöver vad som sägs under rubriken Råvaru- och
valutaderivat längre fram i detta yttrande finns det dock inte skäl att här gå
närmare in på detta.
Mer beklagligt är att värdepappersmarknadskommittén inte gått in på
valutamarknadens samband med värdepappersmarknaden. Trots att kom-
mittén själv inte ansett valutahandeln omfattas av dess uppdrag har flera
av kommitténs förslag direkt bäring på denna. Det gäller t. ex. för valuta-
derivat. Begreppet ”andra finansiella instrument”, som i lagförslagen
kompletterar begreppet fondpapper, skall emellertid uppenbarligen inte
avse valutor.
Med den internationalisering som värdepappersmarknaden genomgått
och genomgår är en stor del av värdepappershandeln nödvändigt förknip-
pad med valutahandeln. När placeringar i utländska värdepapper blivit
vanligare kan det således mycket väl uppkomma krav på börshandel i
valuta. Likaså kommer placerarönskemål om valutakonton att uppträda
allt oftare.
Föreningarna hänvisar här till sina respektive yttranden över departe-
mentspromemorian (Ds 1989:74) om en ny valutalagstiftning.
Det är viktigt att valutahandeln också hålls utanför det fortsatta lagstift-
ningsarbetet i detta ärende, eftersom kommitténs genomgång inte ger
underlag för en bedömning av valutaområdet. I verkligeheten kan man
dock inte skilja så klart mellan valuta- och värdepappersmarknaderna som
kommittén tycks ha ansett.
En god bas för marknaden
På s 274 gör kommittén ett uttalande, som är värt att uppmärksamma. Där
sägs: ”En helt nödvändig förutsättning för att marknaden skall vara inter-
nationellt attraktiv och respekterad är dock att den inhemska basen för en
fungerande aktiemarknad inte urholkas”. Statsmakternas åtgärder, främst
omsättningsskatten, har dock lett till en sådan urholkning. Det är nu enligt
föreningarnas uppfattning viktigt att det fortsatt arbetet med kommitténs
förslag inte får en liknande effekt. Det är således viktigt att den svenska
marknaden inom ramen för en generell lagstiftning tillåts utvecklas fritt
och så att konkurrens och vinstintresse tillåts verka för en nödvändig
flexibilitet och anpassning till utveckling.
Skattesystemets betydelse
Kommittén pekar på s 283 — 284 på ett väsentligt problem, som ligger
utanför dess uppdrag, nämligen beskattningens betydelse för bolagens val
av notering på olika listor, och därmed — mer principiellt — beskattning-
ens betydelse för riskkapitalanskaffningen i samhället.
Prop.1990/91: 142
Bilaga 3
223
I det fortsatta lagstiftningsarbetet måste skattelagstiftningens konse-
kvenser beaktas. Härvid kan konstateras att det i den stora reformering av
det svenska skattesystemet som föreslås återstår att ange inriktningen på
förmögenhetsbeskattningen och arvs- och gåvobeskattningen. När det sker
måste de nu aktuella problemen tas upp. Föreningarnas principiella in-
ställning är därvid att valet av listor, eller valet eller tvånget att utnyttja
kapitalmarknaden för att utveckla en verksamhet, inte bör få skattekon-
sekvenser som hämmar en för svensk näringsliv nyttig kapitalanskaffning.
Beskattningen får inte hindra företagens möjligheter att utveckla verksam-
heten genom att ta in kapital utifrån eller allmänhetens sparande i aktier
och andra värdepapper. Enda sättet att åstadkomma detta och undvika en
sakligt omotiverad skattestyrning är att hålla en rimlig nivå på beskatt-
ningen.
Med dessa påpekanden nöjer sig föreningarna med att slå fast att en väl
fungerande värdepappersmarknad i högre grad beror på beskattningen än
på det slag av näringsrättslig reglering som kommittén behandlar.
Prop.1990/91: 142
Bilaga 3
Gränsöverskridande värdepappershandel
Med den internationalisering värdepappersmarknaden genomgått och
kommer att genomgå blir den gränsöverskridande handeln allt viktigare.
Den svenska valutaregleringen har mycket tydligt pekat på detta. Det är då
också viktigt att svenska aktörer kan agera effektivt i den utländska kon-
kurrensen. Samtidigt måste vi tillåta utlänska aktörer att vara verksamma
här i konkurrens med etablerade svenska verksamheter.
I mycket handlar det om en anpassning av det svenska regelverket till
internationella förhållanden. Kommitténs förslag är överlag i den delen i
huvudsak positiva. För att de internationella kapitalströmmarna skall
komma Sverige till godo måste också den svenska beskattningen anpassas
till den som gäller i vår omvärld.
När det gäller den internationella harmoniseringen i stort pekar kom-
mittén på utvecklingen inom EG, till vilken vi självklart måste anpassa
oss. Vidare pekas t. ex. på frivillig internationell harmonisering (14.3.4),
varvid den s. k. Group of Thirty nämns. Det kan därvid påpekas att den
självreglerande verksamhet i fråga om leveransregler m.m. som bedrivits
på den svenska värdepappersmarknaden ligger mycket väl i linje med de
viktiga principer som slagits fast av the Group of Thirty.
Beträffande svensk internationell privaträtt (14.3.5) kan upplysas att
Svenska Fondhandlareföreningen påbörjat ett arbete inriktat på vad som
sakrättsligt gäller beträffande överlåtelse, pantsättning m. m. av värdepap-
per i de viktigaste länderna i vår omvärld. Resultaten kommer bl. a. att
med sakkunnig hjälp analyseras från internationell privaträttslig utgångs-
punkt.
224
Det är önskvärt att samhällets regler gäller lika för all handel med värde-
papper. LO tillstyrker därför den utvidgning av begreppet börsverksamhet
som föreslås av utredningen, och som leder till att handel med bl. a.
optioner och terminer omfattas av reglerna.
Den särställning som enligt utredningens förslag även i framtiden förut-
sätts för Stockholms fondbörs är enligt LOs uppfattning väl motiverad.
LO anser att de särskilda krav som även i framtiden föreslås ställas på
Stockholms fondbörs bör kompletteras med ett krav på Stockholms fond-
börs att ge en fullgod service till kunder i hela landet via det nya datorisera-
de handelssystem som börsen nyligen infört.
LO delar däremot inte utredningens syn på sk blankning. Skall allmän-
hetens förtroende för värdepappersmarknadens funtion kunna upprätthål-
las är det väsentligt att verksamheten har stöd i allmänhetens rättsmedve-
teande och att reglerna inte i onödan uppmuntrar till spekulativa beteen-
den, vars samhällsekonomiska värde torde vara svåra att visa.
LO tillstyrker vidare kravet på auktorisation av aktörerna på de finansi-
ella marknaderna, vilket bör kunna leda till en välkommen sanering av
marknaden.
TCO instämmer i kommitténs uppfattning att värdepappersmarknadens
funktion är att omfördela sparande och att erbjuda möjligheter att begrän-
sa eller omfördela risk. TCO anser att om marknaden skall kunna fungera
effektivt så måste det finnas klara spelregler som respekteras av alla och
med välavvägda sanktionsmöjligheter.
Kommittén föreslår på flera områden att de svenska reglerna anpassas
till internationella regler. I flera fall innebär denna anpassning en skärp-
ning av de svenska reglerna.
En väl fungerande värdepappershandel är en mycket viktig förutsättning
för ett livskraftigt svenskt näringsliv. Marknadssystemet och handelsplat-
serna måste åtnjuta förtroende hos allmänhet, marknadsaktörer och myn-
digheter. Handeln med värdepapper måste därför omgärdas med ett re-
gelverk som garanterar att detta förtroende består. Samtidigt får reglerna
ej störa eller förhindra en effektiv och rationell handel med värdepapper.
Kommittén lägger fram ett antal förslag i syfte att förbättra börsetiken
och effektivisera handeln med värdepapper. Svensk Industriförening delar
i huvudsak kommitténs bedömningar och har därmed inga allvarliga erin-
ringar att anföra mot flertalet av de förslag kommittén lägger fram. Vad
gäller några av förslagen vill föreningen emellertid särskilt redogöra för sin
uppfattning och även framlägga vissa invändningar.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
225
15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
Hovrätten tillstyrker i allt väsentligt utredarnas förslag till lagstiftning.
Bankinspektionen anser att de regler som VMK föreslår skall gälla för
handel med optioner och terminer är i huvudsak väl avvägda och tillstyr-
ker en lagreglering enligt förslaget med de påpekanden som görs i det
följande. För inspektionen är det för detta ställningstagande av vikt att
inga väsentliga ändringar görs i förslaget i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Kommittén diskuterar ett antal områden inom derivathandeln för vilka
lagstiftning kan komma i fråga. Utgångspunkten har varit att stärka skyd-
det för mindre investerare. Därvid har kommittén föreslagit komplette-
ringen av begreppet fondpapper med ”andra finansiella instrument”. För-
eningarna tillstyrker detta. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör dock det
senare begreppet preciseras mer noggrant än vad kommittén gjort. Detta
gäller inte minst mot bakgrund av att begreppet avses förekomma i den
straffsanktionerade insiderregleringen. Bl a bör klargöras att valuta inte
ingår i begreppet.
Organisationerna tillstyrker de förslag som kommittén presenterar ifråga
om handelsregler för fondpapper och andra finansiella instrument.
Lagförslaget ”Lag om handel med fondpapper och andra finansiella instru-
ment” avses vara en lag som skall täcka samtliga finansiella instrument
oavsett vilken delmarknad de är avsedda för.
Skillnaden i kraven på konsumentskydd, likviditet, insyn, clearing
m. m. mellan aktie- och obligationsmarknaderna är dock betydligt större
än vad kommittén gjort klart för sig. Kassastyrelsen ifrågasätter därför
lämpligheten av att en generell lagstiftning skall täcka hela området.
Såsom vi uppfattar det, avser dock lagförslaget ”Lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument” — en lag som skall täcka
samtliga finansiella instrument oavsett vilken delmarknad de är avsedda
för.
226
För det första ifrågasätter vi lämpligheten av att en generell lagstiftning Prop. 1990/91: 142
skall täcka ett så brett område. För det andra grundar sig i detta fall den Bilaga 3
bakomliggande analysen för förslaget framförallt på aktiemarknadens
avista och derivathandel.
När det gäller introduktion av nya finansiella instrument på värdepappers-
marknaden uttalar (del 1 s 405) kommittén att bankinspektionen bör
övervaka utvecklingen. Tyngdpunkten för tillsynsverksamheten i denna
del bör enligt föreslaget ligga på efterhandskontroll med en möjlighet att
förbjuda handel i ett nyintroducerat instrument. En formlig förhands-
granskning avvisas. Kommittén anser dock att det bör vara möjligt för en
börs eller en clearingorganisation eller annan auktoriserad aktör att få ”ett
ej formaliserat förhandsbesked” av bankinspektionen innan en introduk-
tion sker.
Den ordning som kommittén föreslår medför att en kapitalplacering i ett
nytt finansiellt instrument kan utgöra ett stort risktagande. I vart fall är
den ägnad att skapa osäkerhet så länge inte ett bindande besked kan
erhållas i förväg. Instrumentet kan ju komma att förbjudas i efterhand
vilket sannolikt medför ekonomiska förluster för investerarna. En sådan
osäkerhet i fråga om nya finansiella instrument måste innebära risker för
utvecklingen på värdepappersmarknaden. Den tänkta ordningen kommer
därmed att strida mot kommitténs uppfattning, till vilken kammarrätten
ansluter sig, att utvecklingen bör styras så att handeln bedrivs på ett sådant
sätt att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls
och att kapitalinsatser från enskilda inte otillbörligen äventyras.
Kammarrätten anser att frågan om en bindande förhandsgranskning bör
övervägas ytterligare. En sådan granskning torde i inte ringa omfattning
äga rum redan i dag när det gäller den skattemässiga sidan. Om ett nytt
finansiellt instrument skall lanseras, torde man nämligen normalt vara
intresserad av att i förväg veta vilka de skattemässiga konsekvenserna blir.
I sådana fall söks förhandsbesked hos riksskatteverkets nämnd för rätts-
ärenden. Det finns dock exempel på skatterättsliga innovationer där man
avsiktligt har underlåtit att begära förhandsbesked, med efterföljande be-
svärande effekter för enskilda som följd. Depositionsleasing är ett sådant
exempel. De nackdelar som kommittén har anfört (del 1 s 404 f) mot en
förhandsgranskning uppvägs enligt domstolens bedömning av de fördelar
som en sådan granskning innebär i fråga om stabilitet och förutsebarhet
för den enskilde investeraren.
Kommittén för en diskussion om huruvida man skall införa en tillstånds-
prövning för nya finansiella instrument. NO vill i denna fråga uttryckligen
avråda från någon form av förhandsgodkännande. En sådan förhands-
227
prövning skulle kunna vara en stark hämsko på innovationer och produkt- Prop. 1990/91:142
utveckling. Kommitténs förordande av en efterhandsgranskning med möj- Bilaga 3
lighet till ingripande för bankinspektionen synes vara den rimliga lösning-
en och tillstyrks av NO. Den längst gående åtgärden att förbjuda ett
finansiellt instrument som introducerats på marknaden bör bara komma
ifråga i uppenbara fall.
I avsnitt 8.3.3 diskuterar kommittén om en prövning av nya finansiella
produkter bör förekomma, och när prövningen i så fall skall ske. Det
föreslås en efterhandsprövning grundad på rekvisit som är fastlagda i
lagstiftningen. Föreningarna godtar en statlig efterhandsgranskning av nya
finansiella instrument. En sådan ligger i linje med bankinspektionens
nuvarande tillsynsuppgift. Genom att det klargörs att inspektionens pröv-
ning skall utgå från vad som kan vara till skada för det allmänna reduceras
risken för att handel i sådana instrument som med en annan prövning inte
skulle godtas söker sig vid sidan av banker och fondkommissionsbolag.
Sådana diskussioner som förekommit i sen tid om införande av s.k.
syntetiska derivat bör med förslaget kunna undvikas. Det bör understrykas
att prövningen måste göras på grundval av lagstiftningen.
Det måste alltid ankomma på utgivarna, marknadsplatserna, marknads-
aktörerna och de potentiella placerarna att inom ramen för gällande lag-
stiftning besluta om vilka nya instrument skall införas på marknaden. En
statlig förhandsgranskning på detta område vore således inte godtagbar.
En sådan skulle hämma utveckligen av den svenska finansiella marknaden
till nackdel för det väsentliga huvudsyfte den har att uppfylla, nämligen
kapitalanskaffning i samhället. För att detta skall kunna uppfyllas på bästa
sätt förutsätts möjligheter till smidig anpassning inte minst vid stora
internationella affärer. Att i sådana fall först skaffa tillstånd kunde många
gånger bli mycket besvärande för möjligheterna till svensk medverkan.
Organisationerna vill här särskilt understryka förslaget om att det inte
skall krävas ett förhandsgodkännande för en introduktion av ett nytt
finansiellt instrument på marknaden. En statlig förhandsprövning skulle
riskera att hämma utvecklingen av den finansiella marknaden. Det bör
vara marknadsaktörerna som själva prövar lämpligheten av att lansera ett
nytt instrument. En sådan prövning måste antas ske med omdöme och
noggrannhet. Skulle introduktionen av det nya papperet senare trots allt
visa sig vara till skada kan bankinspektionen, enligt förslaget, ingripa och
stoppa handeln. Detta bör vara tillräckligt.
228
Bankinspektionen vill därvid särskilt understryka vikten av att betryggan-
de säkerhet skall ställas i de fall som anges i lagsförslaget. Vidare är det
väsentligt att det i lag slås fast en obligatorisk skyldighet för en clearingor-
ganisation, ett bankinstitut eller ett fondkommissionsbolag att tvångsvis
avveckla eller på annat sätt neutralisera eller minska risken i en intagen
position där säkerhetskravet inte blivit uppfyllt.
Bankinspektionen känner tveksamhet inför kommitténs förslag att tillå-
ta att banker befrias från kravet på säkerhet i options- och terminshandeln.
Förslaget synes utgå från att banker undantagslöst skulle utgöra nollrisk-
kunder som motparter i handeln. Detta är ingalunda fallet i synnerhet inte
i ett internationellt perspektiv. Förslaget är också ett avsteg från en av
kommitténs huvuvdtankar nämligen att det bör råda konkurrensneutrali-
tet mellan olika institut på marknaden. Enligt inspektionens åsikt bör inga
undantag från kravet på ställande av säkerhet medges.
Det är således ett överordnat intresse att säkerhetskraven uppfylls. Där-
emot synes det vara omotiverat att såsom kommittén föreslagit ha en regel
om krav på att clearing skall ske hos en clearingorganisation. En sådan
regel kan leda till att faktiska monopol tillskapas. I synnerhet om regeln
kombineras med ett fem procentigt kapitaltäckningskrav.
VMK föreslår att styrelsen för en clearingorganisation får medge ett bank-
institut befrielse från de säkerhetskrav i options- och terminshandel som
ställs upp i förslaget till lag om handel med fondpapper och andra finansi-
ella instrument. Riksgäldskontoret anser att några sådana undantag inte
bör vara möjliga.
Förslaget utgår från att banker är s. k. nollriskkunder, föreställningen att
det existerar kunder som inte är förenade med vare sig kredit-, leverans-
eller annan risk är emellertid felaktig. Riksgäldskontoret anser det vara en
betydelsefull grundregel, som ytterst syftar till att bevara det finansiella
systemets stabilitet, att några sådana undantag inte medges.
NO anförde redan i yttrande över optionsutredningens betänkande att det
var värefullt från konkurrenssynpunkt att säkerhetskravet blev lika för alla
aktörer, eftersom detta främjar likabehandling av konkurrenter. Options-
utredningen ansåg inte att några s. k. nollriskkunder skulle få förekomma.
Kommittén för nu en diskussion (avsnitt 8.4.6.7) i denna fråga som leder
fram till att huvudprincipen bör vara att alla skall ställa säkerhet för sina
åtaganden. Dock finner man att det bör tillskapas en möjlighet att medge
undantag från säkerhetskravet för banker. NO anser inte att ett sådant
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
229
undantag bör medges. Principen om likabehandling bör inte överges. Då Prop. 1990/91: 142
slipper man också den av kommittén anförda risken att en clearingorgani- Bilaga 3
sation använder befrielse från säkerhetskravet som konkurrensmedel.
Kommittén föreslår att styrelsen för en clearingorganisation i särskilt
beslut får medge ett bankinstitut befrielse från de säkerhetskrav i options-
och terminshandel som ställs upp i förslaget till lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument. I likhet med optionsutred-
ningen anser fullmäktige dock att några sådana undantag inte bör vara
möjliga.
Förslaget utgår från att banker är s. k. nollriskkunder. Föreställningen
att det existerar kunder som inte är förenade med vare sig kredit-, leve-
rans- eller annan risk är emellertid felaktig. Fullmäktige anser det vara en
betydelsefull grundregel, som ytterst syftar till att bevara det finansiella
systemets stabilitet, att några sådana undantag över huvud taget inte
medges. Fullmäktige avvisar därför förslaget att undanta bankinstitut från
säkerhetskrav.
I avsnitt 8.4.6 anges att krav på säkerheter bör ställas vid handel i standar-
diserade optioner och terminer. Vidare ges möjligheten for vissa bankin-
stitut att, efter beslut av clearingorganisations styrelse, befrias från säker-
hetskravet vid egna affärer.
Föreningarna anser att det bör anges att säkerhet skall ställas dels från
kund till fondkommissionär, dels från den senare till clearingorganisa-
tionen. Fondkommissionär bör dock har rätt att avstå från säkerhet av
kund när säkerhet kan anses obehövlig eller när särskilda skäl annars
föreligger för att avstå. I övrigt godtar föreningarna kommitténs förslag.
Kraven på säkerhet för denna handel är enligt riksförbundet oerhört stora.
När det gäller VMKs diskussion på sid 419—424 i del 1 om undantag
från kraven att ställa säkerhet hävdar riksförbundet att begreppet nollrisk-
kund måste kunna behållas. VMK noterar själv på sid 420 att det mot
bakgrund av olika kunders kreditvärdighet kan framstå som naturligt att
kunder behandlas olika i affärslivet. Som riksförbundet anförde i sitt
yttrande över optionsutredningens förslag bör åtminstone de största för-
säkringsbolagen, med hänvisning just till deras kapitalstyrka och den
omfattande tillsyn som försäkringsinspektionen har över bolagen, kunna
bedömas som nollriskföretag. Eftersom försäkringsverksamhetens syfte är
att bära risker för försäkringstagarkollektivet måste bolagen enligt sitt
regelverk, försäkringsrörelselagen, ha en solid organisation for detta. De
måste i särskild ordning förvalta sin egendom för försäkringstagarnas
räkning. Ett krav på att avsätta säkerheter hos någon annan skulle innebä-
230
ra att de avhänder sig en del av sin egendom, vilket skulle utgöra samma
nackdel för försäkringsbolagens verksamhet som bankerna hänvisat till att
säkerhetskraven skulle innebära i deras rörelse. När VMK föreslår att
möjlighet skall finnas att befria vissa banker från att ställa säkerheter finns
enligt riksförbundets mening samma skäl att befria vissa försäkringsbolag.
Skulle alla försäkringsbolag ändå omfattas av kraven på ställande av
säkerhet måste beaktas att det blir mycket komplicerat för bolagen att
ställa säkerheter hos varje fondkommissionär som de stora bolagen hand-
lar med. För att bevara anonymiteten i sina affärer sprider dessa bolag
affärerna hos olika fondkommissionärer. Att flytta säkerheter fram och
tillbaka mellan kommissionärerna allt efter affärernas skiftande omfatt-
ning skulle medföra transport- och ränterisker som bolagen ej kan accepte-
ra.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
I § 4 föreslås att handel med standardiserade optioner och terminer skall
vara föremål för clearing hos en clearingorganisation. Det främsta motivet
bakom förslaget om en lagfäst skyldighet att cleara standardiserade termi-
ner och optioner hos en clearingorganisation torde vara en önskan om
förhöjd säkerhet på marknaden.
Önskan om förhöjd säkerhet torde delas av samtliga aktörer, med un-
dantag av de som spekulerar med andras säkerheter. Vi ifrågasätter sålun-
da inte motiven för ny lagstiftning.
Däremot anser vi att metoden att erhålla den förhöjda säkerheten ge-
nom ett krav på obligatorisk clearing hos en clearingorganisation är felak-
tig. Dessutom skulle detta leda till ett faktiskt monopol för en redan
etablerad clearingorganisation.
Den önskade säkerhetsnivån kan erhållas på annat och marknadsmäs-
sigt mer neutralt sätt.
Det enklaste torde vara att föreskriva att företag får bedriva handel i
standardiserade eller icke standardiserade optioner och i terminer först
efter godkännande av Bankinspektionen och att de därvid måste följa de
av Bankinspektionen fastställda kraven på säkerhet.
Detta innebär att varje nytt finansiellt instrument som någon vill intro-
ducera på marknaden och som är avsett för allmän handel först klassifice-
ras ur risksynpunkt av Bankinspektionen som också utformar krav på
säkerhet utifrån denna klassificering. Motsvarande klassificering görs re-
dan i dag vad gäller kapitaltäckningskrav på banker och fondkommissions-
bolag vad gäller deras placeringar och exponeringar.
Det åligger därefter Bankinspektionen att vid sin granskning av banker
och fondkommissionsbolag som bedriver handel i sådana finansiella in-
strument, kontrollera att säkerhetsföreskrifterna följs och att tillämpa de
sanktioner de finner lämpligt mot de som bryter mot föreskrifterna.
231
Mot bakgrund av den förhållandevis modesta form av fenomenet blank-
ning som förslaget innefattar och då fenomentet är allmänt godtaget i
internationella sammanhang har hovrätten inte något att invända mot att
förbudet mot blankning tas bort.
VMK har relativt noggrant prövat frågan om tillåtande av blankning och
stannat för att s. k. äkta blankning i princip bör vara tillåten medan s. k.
oäkta blankning i princip bör vara förbjuden. Bankinspektionen delar
denna kommitténs bedömning.
Såsom kommittén framhållit är erfarenheterna av blankning i Sverige
små. Det är därför viktigt att avskaffandet av förbudet mot äkta blankning
sker under kontrollerade former. Det regelsystem som kommittén förordar
i denna fråga skapar också förutsättningar för att blankningsafTärer inled-
ningsvis endast sker i ett mycket begränsat antal aktieslag. Såsom nämnts
under avsnitt 3.2 anser inspektionen däremot att ett annat synsätt kan
läggas på räntebärande papper. Det är också av vikt att den som yrkesmäs-
sigt förmedlar lån av fondpapper står under bankinspektionens tillsyn.
Bankinspektionen har av flera skäl en restriktiv inställning till blank-
ningsaffärer. Tillåtande av äkta blankning och slopandet av leveranskapa-
citetskravet för aktieoptioner kan antas öka möjligheterna att manipulera
kursen både på optionerna och på den underliggande aktien. Inspektionen
kommer därför att med uppmärksamhet följa utvecklingen. Visar det sig
att tillåtande av äkta blankning leder till bristande ordning på marknaden
bör inspektionen ges möjlighet att omedelbart stoppa sådana tendenser.
Detta kan ske genom att inspektionen ges rätt att återta ett tidigare givet
godkännande dvs. om inspektionen medgivit äkta blankning av ett före-
tags aktier så bör inspektionen också ha rätt att återta ett sådant medgivan-
de. Införs en sådan möjlihget bör det leda till att i vart fall de institut som
står under tillsyn själva stävjar varje tendens till missbruk. Inspektionen
förordar således att ett tillägg görs i 13 § första stycket i lagförslaget med
innehåll att sådant godkännande som där sägs kan återtas av inspektionen.
Med detta tillägg i lagförslaget anser bankinspektionen att lagstiftaren
vidtagit så omfattande försiktighetsåtgärder att de risker för manipula-
tioner och andra oegentligheter som blankningsförbudets upphävande kan
leda till minimerats.
Inledningsvis kommer bankinspektionen att behandla frågan om äkta
blankning som en försöksverksamhet. Beroende på utvecklingen och aktö-
rernas benägenhet att inte missbruka den nyvunna friheten kan antalet
blankningsbara fondpapper utökas eller minskas. Eftersom de föreslagna
reglerna är flexibla är det aktörernas eget agerande som kommer att vara
avgörande för hur snabbt blankningsförbudet kan avvecklas i praktiken.
VMK har inte förordat införandet av en regel om leveranskapacitet. I
stället har kommittén föreslagit en regel där krav på underliggande tillgång
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
232
till standardiserade optioner och terminer ställs upp. Bankinspektionen
accepterar kommitténs synsätt utom på en avgörande punkt.
Ett av de skäl som kommittén anför for att inte ställa upp något krav på
leveranskapacitet är att blankningsförbudet föreslås bli avskaffat. Bankin-
spektionen tillstyrker förslaget under förutsättning av — vilket närmare
redovisas nedan — att möjligheten till blankning kringgärdas med stränga
regler för hur blankning skall få gå till och att inspektionen ges rätt att ange
i vilka fondpapper blankning får ske. Tillåtande av blankningsaffärer torde
mot bakgrund härav i vart fall inledningsvis komma att avse endast ett
fåtal aktieslag. En trolig början kan vara att medge blankning i de 16 mest
omsatta aktieslagen på Stockholms fondbörs. När det gäller räntebärande
papper finns dock knappast skäl för en så restriktiv hållning. För sådana
papper bör inspektionen vara oförhindrad att ge ett generellt tillstånd till
blankning.
Den situationen kan komma att inträffa att det på marknaden kommer
att finnas aktieoptioner där blankning av den underliggande aktien är
tillåten och där sådan blankning är förbjuden. I sistnämnt fall kommer
nuvarande förhållanden således att bestå. Enligt bankinspektionens me-
ning finns det i dessa fall goda skäl som talar för ett krav på leveranskapa-
citet.
Bankinspektionen förordar mot bakgrund av vad som sagts att den
föreslagna lagen kompletteras med en bestämmelse som ger inspektionen
rätt att föreskriva krav på leveranskapacitet i de fall blankning av det
underliggande fondpapperet inte är tillåtet samt att det av lag eller motiv-
uttalanden framgår att inspektionens godkännande av fondpapper för
blankning kan ges generellt för en viss typ av fondpapper såsom t. ex.
riksobligationer eller statsskuldväxlar.
Utredningen föreslår att blankning skall tillåtas. Det är Länsskattemyndig-
hetens uppfattning att nya instrument på finansmarknaden ofta ger upp-
hov till olika former av skatteplanering. Länsskattemyndigheten kan för
närvarande inte peka på några konkreta risker med blankning härvidlag
men anser att man noga bör utreda skattemässiga konsekvenser innan man
tillåter blankning.
Enligt nuvarande lagstiftning finns ett förbud för ett fondkommissionsbo-
lag att för egen räkning sälja fondpapper som bolaget har mottagit som lån
eller att medverka vid blankning för annans räkning. Riksgäldskontoret
instämmer med kommittén att de skäl som förelåg vid lagens ikraftträdan-
de inte föreligger i dag.
Förbudet mot blankning har för den räntebärande marknaden inneburit
att en lånemarknad med internationell förebild ej utvecklats. En sådan
lånemarknad vore enligt kontorets åsikt ett framsteg för den svenska
räntebärande marknaen. En sådan skulle leda till en mer flexibel och likvid
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
233
marknad och en effektivare prissättning. Den risk for kursmanipulationer,
som skulle kunna befaras i en liten och tunn marknad, är ej vid handen när
det gäller handeln i räntebärande statspapper. Kontoret vill därför under-
stryka vikten av att förbudet för blankning slopas vad gäller handeln i
statspapper.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
Fullmäktige ansluter sig till kommitténs förslag att avskaffa förbudet mot
blankningsaffärer. Möjlighet till blankning på penning- och obligations-
marknaderna kommer enligt fullmäktiges mening att leda till stabilare
marknader med reducerade räntevariationer.
Kommittén föreslår att bankinspektionen skall avgöra vilka värdepap-
per som är lämpliga att blanka. Motivet för detta är att undvika kursmani-
pulation i papper med liten omsättning. På penning- och obligationsmark-
naderna finns emellertid inte de risker för kursmanipulationer som kan
finnas på aktiemarknaden. Den specifika risken i ett räntebärande värde-
papper är begränsad, varför kursen i huvudsak styrs av den allmänna
ränteutvecklingen. Fullmäktige anser därför att det bör ges en generell
möjlighet att utföra blankningsaffärer på penning- och obligationsmarkna-
derna, i synnerhet i stats- och bostadspapper.
Principiellt bör det dessutom betonas att möjligheterna till kursmanipu-
lationer inte är beroende av om blankning av tillgången i fråga är tillåten
eller ej. Problem med prissättningen uppkommer i första hand om omsätt-
ningen i tillgången är liten. Mycket talar för att möjlighet till blankning gör
att marknadspriserna blir mer rättvisande, t. ex. genom att investerare som
tror på ett kursfall men inte innehar tillgången kan påverka prisutveckling-
en. Detta miskar riskerna i handeln och kan i sig bidra till att förbättra
likviditeten. Att införa starka begränsningar i blankningsmöjligheterna
kan därför motverka syftet att minska riskerna för kursmanipulationer.
Fullmäktige ställer sig därför skeptiskt till kommitténs förslag att använda
likviditeten i ett värdepapper som utgångspunkt för bedömningen om
blankning bör tillåtas eller ej.
Börsstyrelsen tillstyrker att förbudet mot äkta blankning upphävs. Styrel-
sen kan vidare godta att oäkta blankning tillåts den korta tid en säljtrans-
aktion är registrerad i den dagliga journalen hos VPC. Styrelsen har ej
heller något att erinra mot de särskilda regler som föreslås om skriftligt
avtal, tidsbegränsning, begränsning av antalet blankningsbara fondpapper
och rapporteringsskyldighet.
Vi delar kommitténs uppfattning att endast äkta blankning bör tillåtas.
234
Kommittén föreslår att det nuvarande förbudet mot äkta blankning upp-
hävs. Föreningarna tillstyrker förslaget och ställer sig bakom kommitténs
motiveringar i den delen.
Även oäkta blankning tas upp i betänkandet, varvid det föreslås ett
förbud för sådan blankning, dock med undantag för blankning under den
korta tid då en säljtransaktion är registrerad i den dagliga journalen hos
VPC. Föreningarna har inget att invända mot detta, eftersom en sådan
”blankning” kan underlätta för handeln i vissa fall. Det kan dock förutses
att man inom fondhandeln alltjämt kommer att tillämpa huvudregeln att
den som säljer aktier skall kunna dokumentera ett innehav av dessa i
enlighet med grunderna för de leveransregler för den svenska marknaden
som Svenska fondhandlareföreningen utfärdat.
När det gäller den äkta blankningen föreslår kommittén ett antal form-
krav och begränsningar. Möjligheten till blankning är av stor vikt för att
upprätthålla en likvid marknad. Det är då också viktigt att regleringen inte
lägger hinder i vägen för ett utnyttjande av blankningsmöjligheterna på
den svenska marknaden till förfång för bästa möjliga utveckling av mark-
naden. Regelsystemet måste således medge effektiva och organiserade
lånemöjligheter. Lån av värdepapper i ordnade former förekommer på de
flesta större utländska marknader och anses där som en viktig funktion för
att möjliggöra korrekta leveranser.
Erfarenheter från utländska stora marknader visar att blankning i denna
form är till mycket tydlig nytta för marknadsfunktionen. Det gäller både
aktie- och räntemarknaderna.
Föreningarna ser risker i att de av kommittén föreslagna restriktionerna
med ett föreskrivet avtalsformulär och en låst tidsram för lån på längst tre
månader kan få negativa effekter på möjligheterna att utnyttja blankning
till full nytta för marknaden. Blir det så, är de positiva effekterna med
kommitténs förslag begränsade. På de viktigaste utländska marknaderna
finns inga föreskrivna avtalsformulär. Däremot förekommer lånemed-
givanden, i t. ex. depåavtal som tecknas i samband med öppning av värde-
pappersdepå.
En vanlig form för blankning är återköpsavtal. Utan omsättningsskatt
bör s. k. repor kunna fungera också i Sverige. När en market maker skall
skydda risker i ett värdepapperslager skulle det t. ex. kunna ske genom att
”repa” in ett visst papper i lagret. Regleringen får inte hindra det.
Med ett föreskrivet avtalsformulär uppstår risk för att de tillvägagångs-
sätt som vore mest lämpliga i en viss situation inte skulle kunna tillämpas.
Mot den angivna bakgrunden föreslår föreningarna att några föreskrifter
inte utfärdas rörande avtalsformulär och absolut tidsfrist. Det bör i stället
anförtros åt branschen genom organisationerna att — på det sätt fond-
handlareföreningen redan tagit initiativ till rörande market making —
utarbeta normer för hur en ändamålsenlig blankning skall ske i organiserad
och säker form. Det får sedan ankomma på bankinspektionen att i sin
tillsyn bevaka att allt går rätt till.
Beträffande s. k. leveranskapacitet har kommittén konstaterat att kravet
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
235
härpå varit starkt förknippat med blankningsförbudget. Genom att detta Prop. 1990/91:142
föreslås upphävt kan kravet på leveranskapacitet avskaffas. Föreningarna Bilaga 3
har tidigare invänt mot kravet på leveranskapacitet för förvärvade aktie-
säljoptioner. Kravet har föranlett att marknaden för sådana optioner i dag
liksom tidigare är ytterst tunn och att aktieoptionernas riskavläggande
funktion inte kunnat verka fullt ut. Föreningarna delar sålunda kommit-
téns uppfattning att det inte finns skäl att i lag ange krav på leveranskapa-
citet för vare sig utfärdade köpoptioner eller förvärvade sälj optioner.
Dock bör det, som kommittén anfört, få fritt för en clearingorganisation
att träffa avtal som leder till en garanterad leveranskapacitet.
VMK:s förslag att tillåta s. k. äkta blankning är också ett led i att skapa god
likviditet. Riksförbundet kan tillstyrka förslaget med hänsyn till att verk-
samheten föreslås få ske i begränsade former.
LO delar däremot inte utredningens syn på s. k. blankning. Skall allmänhe-
tens förtroende för värdepappersmarknadens funktion kunna upprätthål-
las är det väsentligt att verksamheten har stöd i allmänhetens rättsmedve-
tande och att reglerna inte i onödan uppmuntrar till spekulativa beteen-
den, vars samhällsekonomiska värde torde vara svåra att visa.
Invik biträder kommitténs slutsatser vad avser blankning men anser inte
att reglerna bör göras så detaljerade vad avser bankinspektionens roll som
föreslås. Invik biträder inte kommitténs förslag till formella regler för
aktielån och blankning.
Kommitténs motivering till förslaget att bankinspektionen skall bestäm-
ma vilka fondpapper som får utnyttjas för blankning synes inte övertygan-
de. På sätt kommittén själv angett kan blankningseffekten uppnås genom
andra förfaranden (jfr betänkandet del 2 s 79 m). Kommittén har inte i
förslag till lag om handel med fondpapper och andra finansiella instru-
ment infört krav på att bankinspektionen skall godkänna de fondpapper
som omfattas av optioner eller terminer. Principiellt får det anses strida
mot bankinspektionens roll som tillsynsmyndighet att myndigheten ges
möjlighet att styra vilka värdepapper som skall vara föremål för ett visst
slags handel.
Som kommittén självt funnit är blankning tillåtet i ett flertal länder. Om
blankning tillåts i Sverige utöver vad som gäller i dag minskas risken för att
sådan verksamhet helt flyttar utomlands.
I samband med att blankningsförbudet tas bort bör de skattemässiga
konsekvenserna regleras. En sådan reglering får dock inte leda till att
förfarandet blir bedömt mer ogynnsamt än andra likvärdiga förfaranden.
Kommittén föreslår att aktielån för blankning skall ske enligt särskilt
236
skriftlig handling enligt av bankinspektionen fastställt formulär. Invik Prop. 1990/91:142
uppfattar detta så att aktielån i andra sammanhang inte kräver skriftligt Bilaga 3
avtal. Aktielån kan t. ex. förekomma for att uppfylla leveransskyldigheten i
samband med optionshandel. Invik vill i detta sammanhang när aktielån
diskuteras påpeka att det civilrättsligt egentligen inte är fråga om ”lån”
utan om ”forsträckning”. Då en avgift utgår kan det också tänkas att
frågan är om en slags hyra då ”lån” och ”forsträckning” i princip avser
benefika transaktioner.
Invik delar inte kommitténs uppfattning att formulär for avtal skall
fastställas av bankinspektionen. Däremot delar Invik kommitténs uppfatt-
ning att avtalen skall träffas skriftligen men detta krav bör upprätthållas
för alla slag av aktielån på motsvarande sätt som gäller for alla slag av
förfoganden som omfattas av lagen om rätt att förfoga över annan tillhöri-
ga fondpapper (förfogandelagen). Invik föreslår att en särskild lag införs
som reglerar både frågan om aktielån/aktieförsträckning och rätten att
förfoga över annan tillhörigt fondpapper så att en enhetlig reglering kom-
mer till stånd. Att förfoga över fondpapper genom lån eller försträckning
är inte mer ingripande än att förfoga över fondpapper som innehas som
pant eller säkerhet. Förfogandelagen tillämpas på den som innehar fond-
papper som pant eller på grund av inköp och på fondkommissionär som
har mottagit fondpapper till förvaring, dvs. sådan verksamhet som liknar
värdepappersforvaltning enligt förslaget till fondkommissionslag. Invik
har uppfattat att förfogandelagens bestämmelser avseende fondkommis-
sionärer och banker kommer att bli tillämplig på den som bedriver till-
ståndspliktig verksamhet enligt förslaget till fondkommissionslag. Detta
innebär att de generella förfogandeavtal som tillämpas av fondkommissio-
närer med stöd av 2 § förfogandelagen också kan användas av värdepap-
persförmedlare då dessa kommer att stå under bankinspektionens tillsyn.
Inviks huvudsakliga motiv till att formulären inte skall fastställas av
bankinspektionen är i huvudsak följande.
Förfoganden enligt förfogandelagen skall ske skriftligen. Sådana förfo-
ganden kan vara mer ingripande än aktielån och något krav på att bankin-
spektionen skall fastställa särskilda avtalsformulär for sådan verksamhet
har inte uppställts. Motivet härtill är helt enkelt att man inte har funnit att
något behov föreligger. Kommittén har inte i förslaget förebringat något
sådant särskilt behov. Ur samhällets synpunkt måste det vara viktigare att
kontroll sker av den som driver verksamheten i fråga vilket kommer att
ske genom bankinspektionens tillsyn. Ett avtalsformulär kan inte heller
bota den fråga som är av störst betydelse för att skydda aktieutlånare vid
aktielånen, nämligen att erforderlig säkerhet ställs.
Kraven på visst formulär skall enligt kommittén gälla i samband med att
näringsidkare lånar aktier. Kommitténs uttalanden om vem som är nä-
ringsidkare är något oklart då man dels hänvisar till konsumentlagstift-
ningens begrepp (betänkandet del 2 s 87 my), dels hänvisar till bokförings-
lagens bestämmelser (betänkandet del 2 s 354 x).
237
Värdepappersmarknadskommittén har inte ansett det meningsfullt att
räkna upp alla de olika finansiella instrument som förekommer på mark-
naden. ”Nya instrument introduceras ständigt och en sådan uppräkning
skulle snabbt bli föråldrad”. Kommittén har därför valt att ge de värde-
papper som omfattas av förslaget en allmän beskrivning. 1 konsekvens
med detta synsätt stadgas i 1 § förslag till lag om börs- och clearingverk-
samhet följande: ”Denna lag innehåller bestämmelser om börs- och cle-
aringverksamhet som avser fondpapper och andra finansiella instrument”.
Motsvarande paragraf finns intagen i 1 § förslag till lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument. Det kan därför ifrågasättas
om kommitténs författningsforslag till lag om ändring i taxeringslagen 39 §
9 p bör kvarstå i sin nuvarande utformning vad gäller de uppgifter en
anmaning kan avse. Enligt 43 § fondkommissionslagen finns inte motsva-
rande begränsning för de fall vid vilka fondkommissionär är skyldig att
upprätta avräkningsnota. i 43 § stadgas ” vid köp, försäljning eller byte av
fondpapper eller andra finansiella instrument skall avräkningsnota upprät-
tas samma dag som avtal därom slutits ”.
Taxeringslagen bör därför ändras till följande såvitt gäller vad uppgif-
tern skall avse i 39 § 9 p. ”Sådana uppgifter som enligt 45 § fondkommis-
sionslagen skall tas in i avräkningsnota och som skall upprättas enligt 43 §
samma lag”.
I den föreslagna 43 § fondkommissionslagen anges skyldigheten att upp-
rätta avräkningsnota. Denna skyldighet bör anpassas till rådande förhål-
landen. Det måste således vara möjligt att för utlandsrelaterade affarer
upprätta nota först nästkommande bankdag, eftersom sådana affärer kan
ske ”hur sent som helst” på dygnet. Vidare bör det vara möjligt att ersätta
notan med meddelande i annan form. 11, ex. SAX, liksom i andra system,
finns således möjlighet att bekräfta avslut på annat sätt än genom svarsno-
ta. Det bör också för depåkunder vara möjligt att komma överens om att
en registrering i depån skall ersätta en avräkningsnota. Nota bör således
kunna ersättas av meddelande eller registrering i annan form förutsatt att
mottagaren godtagit denna form eller att mottagaren på ett med notan
likvärdigt sätt får besked om affären.
Det kan konstateras att kommitténs förslag leder till att det inte krävs att
avräkningsnota upprättas vid affärer mellan personer som inte är auktori-
serade. Det är oklart om detta varit avsikten.
Kammarrätt förefaller vara en lämplig fullföljdsinstans för bankinspektio-
nens beslut enligt denna lag.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
238
NO anförde redan i remissyttrande över optionsutredningens betänkande
argument mot att införa positionsbegränsningsregler. NO ser därför posi-
tivt på att kommittén kommer till slutsatsen att sådana regler inte bör
införas. Det synes dock rimligt att införa en sådan regel om hur standardi-
serade optioner och terminer skall vara konstruerade som kommittén
föreslår i syfte att motverka prismanipulationer.
Kommittén diskuterar i avsnitten 8.4.8 och 8.4.9 behovet av att i lag ställa
krav på positions- och lösenlimiter. Kommitténs slutsats blir att detta inte
kan anses befogat mot bakgrund dels av att det föreslås krav på hur
derivativa instrument skall vara konstruerade, dels kontrollsvårigheterna
rörande sådana limiter. Syftet att via positionsbegränsningar minska ri-
skerna i handeln anser kommittén att man uppnår genom säkerhetssyste-
met. Föreningarna har inga invändningar mot kommitténs förslag. I det
fall behov av positions- eller lösenlimiter uppkommer är det den som
tillhandahåller marknadsplats eller clearing som är bäst skickad att sätta
upp regler för detta.
Kommittén föreslår att bankinspektionen skall övervaka efterlevnaden
av bestämmelserna rörande handel i fondpapper och andra finansiella
instrument. Sålunda föreslås att samtliga institut som medverkar i handel i
dessa instrument, vare sig de är auktoriserade av bankinspektionen eller
ej, skall omfattas av de föreslagna reglerna. Föreningarna, som tillstyrker
förslaget, anser att en utvidgning av den kontrollerbara kretsen som deltar
i handeln med fondpapper och andra finansiella instrument är nödvändig
bl. a. med tanke på allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden
som sådan. Det vore olyckligt om olika aktörer kunde agera olika p. g. a. att
de verkar utifrån skilda spelregler.
I avsnitt 8.4.11 diskuteras handeln i råvaru- och valutaderivat, varvid
kommittén föreslår att de särskilda bestämmelserna om handel med de-
rivat skall omfatta även sådana derivat. Föreningarna delar kommitténs
uppfattning att de föreslagna reglerna för derivat även bör vara tillämpliga
för handel i råvaru- och valutaderivat. Då det emellertid är ofrånkomligt
att det finns en koppling mellan handel i derivat och handel i underliggan-
de värden, anser föreningarna att de som bereds möjlighet att handla i
derivativa instrument även bör beredas möjlighet att handla i det underlig-
gande värdet.
Underliggande värde (11 §)
I paragrafen anges vissa krav på det underliggande värdet för att handel
skall få ske i optioner och terminer i detta värde. Syftet härmed sägs vara
att motverka värdestegring på derivatinstrument genom att på otillbörligt
sätt påverka värdet på det underliggande värdet samt att främja en tillför-
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
239
litlig kurssättning. Syftet kan också vara att motverka värdeminskningar
på derivatinstrument. Det finns ju alltid två parter med, i princip, rakt
motsatta intressen. Bestämmelsen bör ändras till ”att motverka möjlighe-
terna att skapa en värdeförändring på standardiserade optioner” etc.
Hovrätten tillstyrker att de med lagförslaget avsedda verksamheterna
underkastas ett gemensamt auktorisationsförfarande och instämmer i att
bankinspektionen är det lämpligaste organet att omhänderha såväl till-
ståndsprövningen som tillsynsfunktionen enligt lagen. Hovrätten instäm-
mer vidare i att bankinspektionens beslut enligt fondkommissionslagen
bör överklagas till kammarrätt.
EG-harmoniseringen
I sjätte börsdirektivet stipuleras att den som ansöker om tillstånd att
bedriva bl. a. fondkommissionsverksamhet har rätt till ett motiverat beslut
om tillstånd beviljats eller ej inom tre månader från det att en komplett
ansökan gjorts. Vidare anges att i den mån inget beslut ges inom sex
månader skall det anses som om ansökan lämnats utan bifall. Hovrätten
anser att regeln har ett klart berättigande även inom svensk lagstiftning
och föreslår att en bestämmelse av detta slag tas in i fondkommisions-
lagen. Därvid bör även anges att det formlösa avslagsbeslutet går att
överklaga till domstol.
VMK föreslår att förutom fondkommissionsrörelse även ytterligare fem
typer av finansiella tjänster skall vara föremål för tillståndsplikt. Förslaget
är en anpassning till regler som föreslås gälla inom EG. Förslaget får till
följd att de flesta som bedriver någon form av finansiell verksamhet och
som riktar sig mot eller har betydelse för allmänheten kommer att regleras
på ett enhetligt sätt. Bankinspektionen tillstyrker att förslagen genomförs
utom såvitt avser skyldigheten för banker och fondkommissionsbolag att
söka tillstånd för samtliga typer av verksamheter.
Förslaget medför en betydande arbetsinsats från bankinspektionens
sida. Detta är ofrånkomligt men den arbetsinsatsen bör kunna minskas
genom ett par enkla förändringar av förslaget.
Enligt EG-förslaget krävs inte särskild auktorisation för bank som bedri-
ver investeringsverksamhet och vars banktillstånd omfattar ifrågavarande
verksamhet. För en bank torde emissionsförmedlarrörelse, marknadsga-
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
240
rantrörelse, fondpappersförvaltarrörelse, placeringsrådgivarrörelse och
värdepappersförmedlarrörelse kunna anses utgöra en normal del av en
banks verksamhet. För att uppfylla de normer som föreslås gälla inom EG
synes det vara tillräckligt att i bankrörelselagen ange att dessa typer av
verksamhet omfattas av bankoktrojen. Därigenom kan en hel del onödig
tillståndsgivning undvikas.
Även för ett aktiebolag som beviljats fondkommissionstillstånd bör
presumtionen vara att bolaget har kapacitet att fullgöra nyss nämnda
uppgifter. I fondkommissionslagen bör därför införas en bestämmelse där
det slås fast att även dessa verksamheter omfattas av fondkommissions-
tillståndet.
Bankinspektionen finner det vara angeläget att här förordade föränd-
ringar genomförs. Varje möjlighet till förenkling av regelsystemet bör tas
till vara under förutsättning att kraven på säkerhet och sundhet inte
eftersätts.
VMK:s förslag innehåller regler om minimikapital for bolag som önskar
bedriva vissa finansiella verksamheter. För fondkommissionär, marknads-
garanter och emissionsförmedlare föreslås ett aktiekapital på minst 10
Mkr och för övriga tillståndspliktiga verksamheter under förutsättning att
bolagen inte handlar i egen portfölj minst 500000 kr. Inspektionen anser
att de föreslagna nivåerna är för låga. Det är av vikt att bolag som etablerar
sig på marknaden i kraft av ett tillstånd från bankinspektionen har goda
förutsättningar för att bedriva verksamheten varaktigt. Inspektionen anser
att ett aktiekapital på 25 Mkr för fondkommissionärer, marknadsgaranter
och emissionsförmedlare och 1 Mkr för fondpappersförvaltare, placerings-
rådgivare och värdepappersförmedlare bättre svarar mot syftet med regle-
ringen. Det högre kapitalkravet bör gälla så snart någon av de sistnämnda
även handlar i egen portfölj.
NO är skeptisk till att inför nya regleringar på marknader där inte några
missförhållanden av betydelse har konstaterats och där skyddsintresset för
allmänheten inte är framträdande. Mot denna bakgrund är NO principiellt
negativ till kommitténs förslag att föra in nästan alla kategorier av aktörer
som yrkesmässigt driver finansiell verksamhet med anknytning till värde-
papper under den nya fondkommissionslagen, inkluderande auktorisation
och tillsyn. Med hänsyn till intresset av att uppnå en harmoniering med de
regler som kan förväntas inom EG enligt det av kommittén återgivna
direktivförslaget vill NO ändå inte motsätta sig förslaget att införa regle-
ring för även övriga verksamheten vid sidan av fondkommissionärer.
Börsstyrelsen delar VMK:s uppfattning att kreditmarknadskommitténs
förslag om en uppdelning av aktiemarknad och penningmarknad inte bör
genomföras. Den nuvarande fondkommissionnärsstrukturen bör således
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
241
16 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
bibehållas. Börsstyrelsen tillstyrker vidare kommitténs förslag om att till- Prop. 1990/91:142
stånd bör krävas för market-making, portföljförvalning, verksamhet avse- Bilaga 3
ende emissionsgarantier, förvaring och förvaltning av fondpapper samt
brokerverksamhet. Däremot avstyrker styrelsen tillståndstvånget såvitt
avser placeringsrådgivning. Enligt styrelsens mening föreligger inte behov
av bestämmelser på detta område. Därtill kommer svårigheter när det
gäller avgränsningen av verksamheten och möjligheten att ordna en me-
ningsfull tillsyn. Som kommittén föreslagit bör egenhandel utanför nu
angivna områden inte omfattas av tillståndsplikt.
Börsstyrelsen godtar kommitténs förslag i fråga om associationsform för
fondkommissionsrörelse och aktiekapital. Lika med kommittén anser sty-
relsen att nuvarande skaderekvisit vid tillståndsgivningen bör behållas.
Föreningarna delar kommitténs uppfattning att kreditmarknadskommit-
téns förslag om särskild tillståndsplikt för kommissionshandel resp, egen-
handel inte bör genomföras (10.4.1.). I likhet med kommittén anser för-
eningarna det vidare uteslutet att införa tillståndsplikt för egenhandel i
allmänhet (10.4.2.) Däremot bör — också i enlighet med kommitténs
förslag (10.4.3—10.4.8) — tillstånd krävas för den form av egenhandel
som innebär market making liksom för portföljförvaltning, verksamhet
avseende emissionsgarantier, placeringsrådgivning, förvaltning och förva-
ring av fondpapper samt brokerverksamhet.
Beträffande brokerverksamhet finns det anledning att peka på att det
institut som har mest omfattande verksamhet i Sverige — Fulton — har
hemvist i Luxemburg. Här torde emellertid kommande EG-reglering ge
balans i förhållande till ett svenskt tillståndskrav och svensk tillsyn.
Om de nya tillståndskraven införs, bör banker och fondkommissionsbo-
lag utan särskilt tillstånd få driva sådan verksamhet av de nämnda verk-
samhetsslagen som följer med en bankoktroj resp, ett fondkommissions-
tillstånd. Under alla förhållanden måste kommitténs förslag kompletteras
med en övergångsbestämmelse som säger att verksamhet på pågår får
fortsätta i avvaktan på tillståndsprövning.
Föreningarna godtar kommitténs förslag ifråga om associationsform
(10.5.2) och aktiekapital (10.5.3) för fondkommissionsbolag. Förslaget att
inte införa en behovsprövning utan en skadeprövning av det slag förening-
arna vill ha också för börsverksamhet tillstyrks.
SFF ställer sig positiv till förslaget att kräva särskilt tillstånd för att få
bedriva; marknadsgarantverksamhet, fondpappersförvaltning, verksam-
het innefattande medverkan vid emissioner, placeringsrådgivning och vär-
depappersförmedling. Bankinspektionen är en lämplig tillsynsmyndighet.
Även om det som man säger i utredningen ”kan vara svårt att vid en
tilltänkt prövning bedöma företagets lämplighet för framtiden” så är det
ett tungt vägande skäl att man ”genom återkallelse av tillstånd kan för-
242
hindra fortsatt verksamhet av olämpliga företag”. Ett annat viktigt skäl är
harmoniseringen till EG.
Formella krav på godkända foretag;
1) verksamheten måste bedrivas i aktiebolagform
2) aktiekapitalet skall uppgå till minst 500000 kronor eller om bolaget
också bedriver handel med värdepapper, 10 miljoner kronor
3) kontroll att verksamheten kan antas bedrivas korrekt. Betonas att
styrelsen är av viss minsta storlek och att några ledamöter rekryteras
utanför ägarkretsen. VD bör utnämnas efter samråd med Bankinspektio-
nen.
Vad avser ovan nämnda formella krav anser inte SFF att de är speciellt
hårda. Kapitalkravet skulle t. ex. kunna vara högre. Föreningen ställer sig
dock tveksam till att VD inte ska kunna utses utan samråd med Bankin-
spektionen.
Kommittén nämner ingenting om auktorisation av enskilda personer i
ovannämnda verksamheter. En önskvärd följd av att företagen godkänns
och underställs något högre krav än idag, är att även kraven på anställda
ökar.
LO har inga invändningar mot förslaget om att öka möjlijheterna till
market making, som ett sätt att öka marknadens likviditet. De farhågot
som tidigare funnits mot att market-making skulle leda till diskriminering
av vissa kunder torde till stor del bortfalla om handeln sker via datorisera-
de system, såsom Stockholmsbörsens nya SAX-system.
Den som medverkar vid en emission av aktier eller andra fondpapper skall
ha tillstånd av bankinspektionen (se förslag till fondkommissionslag 3 §
och betänkandet del II sid 30 —31).
Vad som innefattas i medverkan är oklart. Eventuellt omfattas rådgiv-
ning. Det bör klargöras att advokater som medverkar med rådgivning inte
behöver tillstånd av inspektionen.
Invik instämmer i kommitténs förslag till tillståndskrav för de olika rörel-
seidkare som upptas i förslaget till fondkommissionslag 2 § p 1—6. Invik
är dock av den uppfattningen att tillståndsplikten vad avser verksamheter-
na enligt p 3 — 5 bör begränsas till sådan verksamhet som riktas till den
som inte är näringsidkare för dennes enskilda placering. Invik delar inte
kommitténs samtliga förslag till regler för de olika verksamheterna bl. a.
vad avser kapitalkrav. Invik anser att de definitioner av tillståndspliktiga
verksamheter som upptas i förslaget till 2 § p 1 — 6 i många avseenden är
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
243
oklara, t. ex. vad avser värdepappersformedlare, eller ger upphov till en
alltför vid omfattning av lagens tillämpning, t. ex. vad avser emissionsför-
medlarrörelse, fondpappersförvaltarrörelse och placeringsrådgivarrörelse.
I brokerverksamhet eller värdepappersförmedling som verksamheten
betecknats i förslaget till fondkommissionslag skall inrymmas sådan yrkes-
mässigt utövad verksamhet som avser att förmedla kontakt mellan köpare
och säljare av värdepapper, långivare och låntagare av aktier och överhu-
vudtaget verksamhet där utövaren inte uppträder i eget namn för annans
räkning (betänkandet del 2 sid 367y). Förmedlaren är med en annan
juridisk terminologi en mäklare eller en agent. För att falla in under
definitionen av värdepappersformedlare skall såsom förslaget måste tolkas
förmedlingen avse verksamhet där avslut skall ske direkt mellan parterna
(köpare och säljare, långivare och låntagare) vare sig det är fråga om köp
eller försäljning eller fråga om lån.
Följden av kommitténs förslag är att fondkommissionslagen görs til-
lämplig på alla aktörer på värdepappersmarknaden som handlar med
aktier åt annan vare sig det sker i eget namn men för annans räkning
(kommissionär) eller i huvudmannens namn (agent). Denna utvidgning av
fondkommissionslagens tillämpningsområde bör dels markeras i lagens
namn, dels medföra en annan disponering av lagtexten. Lagtexten kan
inledas och avslutas med bestämmelse som skall gälla för all verksamhet
men särskilda kapitel bör införas för varje verksamhetsområde där de
särskilda reglerna för verksamheten upptas.
Inviks verksamhet med avseende på aktielån (nedan i texten kallas
denna verksamhet för ”Inviks verksamhet”) utgör inte sådan förmedlings-
verksamhet som definierats i kommitténs förslag, vilket också framgår av
den beskrivning av Inviks verksamhet som görs under 10.2.2.3. Invik
lånar värdepapper i eget namn av långivare och lånar därefter i sin tur ut
värdepapper till låntagare. Om avsikten är att även sådan verksamhet skall
falla in under tillståndspliktig värdepappersförmedling bör detta uttryckli-
gen anges i lagtexten.
Det främsta skälet till Inviks sätt att bedriva verksamheten är sekretess-
skäl. Parterna vid aktielån önskar oftast att den andra parten inte skall
känna till vem som är ursprunglig långivare respektive slutlig låntagare.
Det kan också vara av vikt att sekretess föreligger i dessa avseenden då
information, t. ex. att viss person lånar en större post aktier, annars skulle
kunna utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Invik som part i varje lån innebär
för långivare och låntagare att en enhetlig säkerhetshantering sker där
Invik kontinuerligt följer upp värdet av ställd säkerhet och genomför
säkerhetsbevakning. Genom att Invik är både låntagare och långivare
finns alltid en part som tar ett ansvar för en enhetlig säkerhetshantering.
Härigenom minskas riskerna för inblandade parter.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
244
Från och med den 1 februari 1990 gäller nya kapitaltäckningsregler för
bl. a. banker och fondkommissionsbolag. Reglerna grundar sig på de för-
slag kapitaltäckningsgruppen lade fram i sin rapport (Ds 1988:70). Desssa
kapitaltäckningsregler bör gälla också för de andra institut som enligt
VMK:s förslag till fondkommissionslag skall få bedriva verksamhet först
efter tillstånd och stå under tillsyn av bankinspektionen.
Såsom kommittén själv anfört skulle ett kapitaltäckningskrav relaterat
till nettorisken i handelslagret bättre spegla den verkliga risken i lagret.
Kommittén har dock, mot bakgrund av att varken Kapitaltäckningsgrup-
pen, Cooke-kommittén eller Kreditmarknadskommittén byggt sina förslag
på en nettoriskberäkning, inte funnit skäl att frångå den existerande brut-
toriskprincipen. Inspektionen förordar dock att det i det fortsatta lagstift-
ningsarbetet görs ytterligare överväganden i denna fråga för att söka finna
en kapitaltäckningsmetod som tar hänsyn till institutens verkliga riskta-
gande.
Det förtjänar här nämnas att arbete pågår inom den tidigare nämnda
Cooke-kommittén och inom IOSCO (International Organization of Secu-
rities Commissions) för att söka komma fram till kapitaltäckningsregler
för här ifrågavarande risker, där nettorisken beaktas. Sådana regler skulle i
så fall vara desamma för banker och för fondkommissionsbolag. Dessutom
är att vänta att EG kommer att föreslå regler i samma syfte. Initiativ har
också tagits för att samordna arbetet mellan de olika grupperna, vilkas
förslag kan väntas komma under hösten i år.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
Kapitaltäckningsreglerna är av betydelse för bl. a. handelslagrets storlek.
Sedan VMK lämnat sitt förslag, har ny lagstiftning trätt i kraft avseende
kapitaltäckningsregler för banker, fondkommissionsbolag m fl. VMKs för-
slag till nya regler om handelslager behöver inte innebära något omedel-
bart behov av ändring i de nya kapitaltäckningsreglerna. Börsstyrelsen
utgår från att bankinspektionen med uppmärksamhet följer utvecklingen.
Det är emellertid önskvärt att så snart som möjligt finna system för
kapitaltäckningsregler grundade på institutens nettorisk.
Kommittén har lagt fram förslag till ändrade kapitaltäckningsregler, som
bygger på kapitaltäckningsgruppens förslag (Ds 1988:70). Det uttalas dock
att kommittén inte har övervägt kapitaltäckningsgruppens förslag i sak
utan ”endast lagtekniskt anpassat” sina förslag till gruppens. Föreningarna
vill erinra om att riksdagen i december 1989 beslutade om nya kapitaltäck-
ningsregler för banker, fondkommissionsbolag m fl. Dessa regler avviker
245
delvis från kapitaltäckningsgruppens förslag. Hänsyn härtill måste givetvis
tas i den fortsatta beredningen av kommitténs förslag såvitt avser kapital-
täckningsreglerna.
Kommittén behandlar speciellt kapitaltäckningsreglerna för handelslag-
ret av aktier m. m. och ansluter sig därvid till kapitaltäckningsgruppens
förslag om ett krav på 24 % täckning. Föreningarna vill kraftigt understry-
ka att det krav på täckning till åtta procent som blev resultatet av den
senaste lagstiftningen på området alltjämt skall gälla. Föreningarna före-
slog den nivån vid remissbehandling av kapitaltäckningsgruppens förslag.
Högre krav skulle innebära en svensk reglering med strängare krav och
större kostnader än i omvärlden.
Kommittén diskuterar vidare begränsningsreglerna för handelslagren.
Här nämns att ett sätt att ”förhindra uppkomsten av alltför stora handels-
lager skulle kunna vara att vid en viss nivå införa ett progressivt kapital-
täckningskrav”. Kommittén framlägger dock inget sådant förslag utan
föreslår att lagrets storlek skall stå i en direkt femtioprocentig relation till
kapitalbasen.
Föreningarna anser visserligen att kommitténs förslag kan synas något
komplicerade med ett par beloppsgränser jämte anknytningen till kapital-
basen. Bestämmelserna bör dock inte medföra några större tillämpnings-
problem för de berörda företagen och kan därför godtas. Något progressivt
kapitaltäckningskrav av det slag kommittén diskuterat bör inte komma i
fråga. Med en kapitalbasanknytning har en tillräcklig riskbegränsning er-
hållits.
Kommittén uttalar att ett formellt slopande av handelslagerbegränsning-
en skulle kunna uppfattas som om aktieförvärvsförbudet för banker hade
upphävts och tillägger att sådana slutsatser måste undvikas. Detta förbud
är enligt kommittén ”grundläggande och bör alltjämt framstå som huvud-
regel”. Kommittén berör här ett viktigt och omfattande frågekomplex,
som emellertid torde ha legat utanför dess uppdrag. Kommitténs referera-
de ställningstagande till aktieförvärvsförbudets bibehållande har inte mo-
tiverats i betänkandet. Inte heller förefaller kommittén före sitt ställnings-
tagande ha beaktat att Sveriges förändrade relationer till omvärlden nume-
ra måste vägas in vid bedömningen av denna fråga. Den pågående anpass-
ningen till EG kan således aktualisera en översyn även av reglerna på detta
område. De fria kapitalrörelserna mellan Sverige och omvärlden samt
framlagda förslag om ökade möjligheter för utlänningar — även utländska
banker — att köpa aktier i svenska företag kan motivera att svenska
banker, av bl. a. konkurrensskäl, bör ha generell möjlighet till aktieförvärv
inom vissa begränsningar, t. ex. på liknande sätt som följer av EGs andra
banksamordningsdirektiv. Föreningarna anser mot denna bakgrund att
frågan om förbud eller rättighet för bankerna att förvärva aktier m. m.
måste bedömas i ett betydligt vidare perspektiv än vad kommittén har
gjort.
Kommittén föreslår att placeringar i optioner eller terminer, för vilka
säkerheter ställts i enlighet med kommitténs förslag till lag om handel med
fondpapper och andra finansiella instrument, inte skall kräva kapitaltäck-
ning. Föreningarna tillstyrker detta förslag. Däremot förstår föreningarna
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
246
inte kommitténs uttalande att tillgångar som använts för sådan säkerhet Prop. 1990/91: 142
inte får inräknas i kapitalbasen. Denna bas består inte av tillgångar utan av Bilaga 3
eget kapital och vissa reserver. Om kommittén med sin formulering skulle
avse att de tillgångar, som använts för att ställa den ifrågavarande säkerhe-
ten, skall avräknas från kapitalbasen, skulle detta innebära 100 procents
kapitalkrav för placeringar i optioner och terminer. Detta skulle vara
uppenbart orimligt och bör inte komma ifråga. Förmodligen har kommit-
tén inte haft denna uppfattning utan uttalandet kan antas bygga på en
felsyn i fråga om kapitalbasens uppbyggnad.
På flertalet derivatmarknader finns olika aktörer med olika roller. Tidigare
har kort berörts specialistens roll på vissa börser. På andra marknader,
t. ex. i Chicago, Stockholm och Amsterdam finns market makers (mark-
nadsgaranter), med skyldighet att ställa tvåvägspriser för olika optionsseri-
er. Det finns också ”locals” på vissa golvmarknader med uppgiften att
fungera som handlare mellan handlarna, det finns ”orderbook officials”
och andra speciella aktörer. På börserna eller clearingorganisationerna
ställs för dessa kapitalkrav med hänsyn till effektiviteten i de kontrollsys-
tem som finns för att övervaka deras exponering, och med beaktande av
den finansiella buffert man därutöver anser sig behöva som skydd för
fallissemang. Hänsyn tas även till vad som är rimligt för att locka till sig
nya aktörer i likviditetsskapande syfte. I princip bör vad gäller antalet
maket markers helst ett ”överskott” föreligga som gör att de skickligaste
erhåller god avkastning medan de mindre skickliga lämnar uppgiften för
att andra istället ska kunna träda till och pröva sin kapacitet. I en sådan
situation erhålls ett ändamålsenligt konkurrenstryck som ger smala sprea-
dar och god likviditet. Att vara s. k. market maker i den svenska OTC-
marknaden, och därigenom slussa en ny aktie till handeln med hjälp av ett
åtagande att ställa priser, är en uppgift som är helt skild från den som
föreligger på derivatmarknaden för en market maker. Att därför i svensk
värdepappershandel enligt kommitténs förslag schablonmässigt kräva att
en market maker som sådan, förutom att vara godkänd av bankinspektio-
nen, skall ha ett eget kapital på 10 mkr och att det ska gälla båda dessa helt
olika slags aktörer, är inte ändamålsenligt och strider mot internationell
praxis och andra börsers nivåkrav. I flertalet börser är kapitalkravet betyd-
ligt lägre. Det måste komma an på marknadsplatsen/clearingorganisa-
tionen att värdera vad för finansiell buffert och yrkesmässig kompetens
market makern skall dokumentera visavi clearingorganisationen och i
övrigt genom lämpliga övervakningssystem se till att den risk som bärs av
clearingorganisationen på grund av sådana aktörer är väl anpassad. Man
får inte glömma att market markern i derivathandeln fortlöpande ställer
säkerhet som är beräknad just för att täcka kredit- och positionsrisk. OM
motsätter sig därför kravet på 10 Mkr för market makers i derivathandeln
och anser att ett minimikrav på 1 Mkr är tillfyllest.
247
Aktiekapitalets storlek har i förslaget i princip gjorts beroende av huruvida
bolaget i den tillståndspliktiga verksamheten bedriver handel med fond-
papper och andra finansiella instrument för egen del eller ej. Bedrivs
handel för egen del skall det högre kravet på aktiekapital 10 miljoner
kronor gälla. Det är dock oklart vad som avses med ”handel” i detta
avseende. Reglerna om handel är kopplade till 10.9 som reglerar handelsla-
ger och dess storlek. I vissa avseenden jämställs lån med innehav i handels-
lager såsom vid regeln om begränsningar vid förvärv av aktier i enskilt
bolag (förslaget till fondkommmissionslag 15 § 5 st). Det är dock oklart om
handelsreglerna i övrigt omfattar lånade aktier t. ex. i anslutning till kapi-
taltäckningsreglerna. Invik bedriver på sätt angetts under föregående
punkt verksamhet där Invik självt lånar in aktier som låntagare. Om sådan
låneverksamhet är att betrakta som handel för egen del kan detta komma
att innebära att det högre kravet på aktiekapital skall gälla för Inviks del.
Invik anser inte att de högre krav på aktiekapitalets storlek for vissa
verksamheter som angetts under 10.5.3 skall gälla för det fall att aktier
lånas för egen del. För aktielån skall alltid ställas säkerhet och det högre
kravet på aktiekapitalets storlek bör därför inte vara tillämpligt.
Invik delar inte kommitténs motiv till den synnerligen stora höjning av
lägsta aktiekapital som kommittén föreslår skall krävas. Ett högt aktiekapi-
tal innebär i princip ett initialt skydd men ger inget långsiktigt skydd i sig.
Invik anser att frågan om aktiekapitalets storlek och det skyddsbehov detta
skall täcka i stället uppfylls genom de krav på kapitaltäckning som föreslås
samt de förhållanden att verksamheterna kräver tillstånd och kommer att
stå under kontinuerlig myndighetstillsyn. Invik anser inte heller att särskil-
da kapitalkrav skall gälla för vissa verksamheter på sätt kommittén före-
slår. Genom att uppsätta det höga kravet på aktiekapital försvåras nyeta-
bleringar på marknaden och minskas konkurrensen. I vart fall bör kraven
på högre aktiekapitalkrav begränsas till den som riktar verksamheten till
annan än näringsidkare för dennes enskilda placering.
Även dessa bestämmelser hänför sig till handelslagret. Invik uppfattar
inte att det i handelslagret också skall inräknas aktier som lånats i eget
namn. Däremot är det något oklart om ställda säkerheter för sådana
aktielån skall räknas in i kapitaltäckningsbehovet. Invik föreslåratt förtyd-
ligande görs i dessa delar av lagtextförslaget.
VMK föreslår att handelslagret av aktier m. m. tillåts vara betydligt större
än hittills och anger att syftet med handelslagret bör förutom att underlätta
fondkommissionsrörelsen även vara att bidra till utvecklandet av en mer
effektiv egenhandel. Vidare föreslår kommittén flera regler som syftar till
att aktier i handelslagret inte skall utnyttjas i syfte att utöva makt i de
enskilda bolagen.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
248
Bankinspektionen tillstyrker förslagen med anmärkningar som anges
nedan.
Enligt bankinspektionens uppfattning utgör de senaste årens volymut-
veckling och kursförändringar på aktiemarknaden i sig tillräckliga skäl för
att överväga en ytterligare höjning av gränsen for handelslagret. Inspektio-
nen vill emellertid framhålla att fondkommissionärernas behov av ökning
av beloppsgränsen med hänsyn till den historiska utnyttjandegraden vari-
erar.
Handelslagrets egentliga funktion kan sägas vara att underlätta aktie-
handeln och handen i vissa andra värdepapper. Den omständigheten att
handelslagret har måst hållas på en nivå som for många fondkommisionä-
rer varit mycket låg i förhållande till omsättningen har emellertid gjort att
handelslagret inte fått denna eftersträvade effekt.
Vissa fondkommissionsbolag, liksom självfallet bankerna, medverkar
ofta i värdepappersaffärer med stora poster till avsevärda belopp. I dessa
fall har den gällande handelslagerbegränsningen omöjliggjort för en kom-
missionär att köpa och/eller sälja den aktuella posten vid ett tillfälle.
Kommissionären har då i stället tvingats att under en kortare tid samla på
sig den aktuella posten eller successivt sälja ut den. De problem som
härvid uppstått har tydligast kommit till uttryck hos de fondkommissions-
bolag som aktivt medverkat vid emissioner av fondpapper på den allmän-
na marknaden. Åtaganden från fondkommissionsbolagen i samband med
sådan medverkan, t. ex. genom garantiställanden, har således vid flera
tillfällen föranlett inspektionen att ge medgivanden enligt 16 § sista stycket
i fondkommissionslagen.
Något som även förtjänar att poängteras i detta sammanhang är att
konkurrensen från utlandet blivit alltmer märkbar när det gäller den
svenska aktiehandeln. Ett aktivt deltagande i den internationella aktiehan-
deln från de svenska fondkommissionsbolagens sida har tydligt visat beho-
vet av att kunna hålla hög likviditet i värdepapper genom att kommissio-
nären snabbt kan ta på sig en stor post i eget lager.
I olika sammanhang har också uttalats att fondkommissionärer velat ha
högre gränser för handelslagrets storlek endast för att kunna utöka egen-
handeln. Bankinspektionen har dock kunnat notera att den egenhandel
som förekommit i de festa fall varit av relativt begränsad omfattning. De
vinster som gått att göra på egenhandeln har varit mindre jämfört med
andra vinster i handeln. Härtill kommer att de intressekonflikter som
ansetts kunna uppstå i kommissionärens egenhandel och i handeln för
kunders räkning inte i det konkreta fallet minskar genom en kvantitativ
begränsning av handelslagrets storlek. Något hinder för en utökning av
handelslagret bör alltså inte längre vara aktuellt.
Kommittén föreslår som ett led i försöket att underlätta marknadsgarant-
handel att den tillåtna omfattningen av fondkommissionärers handelslager
skall vidgas avsevärt. Potentiellt kan detta leda till ökat risktagande.
Kommittén väljer att använda kapitaltäckningsregler för att begränsa han-
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
249
17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 142
delslagrets storlek. Kapitalkravet relateras till bruttoinnehavet i handels-
lagret. Kommittén noterar att en nettoberäkning, där hänsyn tas till even-
tuella termins- eller optionspositioner, skulle ge en mer rättvisande bild av
den verkliga riskexponeringen. Denna möjlighet avvisas dock med hänvis-
ning till att regleringen skulle bli alltför komplicerad. Vidare anförs att
varken kreditmarknadskommittén, Cooke-kommittén eller EG-kommis-
sionen föreslagit nettoberäkning av riskexponeringen.
Dessa resonemang är dock inte invändningsfria. För det första framstår
det på principiella grunder som tveksamt att tillämpa kapitaltäckningsreg-
ler med mycket svag koppling till institutens verkliga risktagande. Denna
kommentar gäller inte bara kommitténs förslag utan i lika hög grad t. ex.
Cooke-kommitténs regler, som i huvudsak bortser från andra risker än
kreditrisk. För det andra bör det när det gäller den praktiska hanteringen
vara möjligt att tillämpa samma metoder som for bankernas valutaposi-
tioner. Valutalimiter, som tillämpas både i Sverige och andra länder,
beaktar bankens nettoexponering, dvs hänsyn tas även till termins- och
optionsafFärer, på ett sätt som bör kunna anpassas till värdepappersinne-
hav.
Det är angeläget att basera regelsystemet på rättvisande riskmått. I
annat fall kan kostnaderna för att hålla handelslager bli så stora att en
fungerande marknadsgaranthandel inte kan upprätthållas. Fullmäktige
förordar att frågan om hanteringen av fondkommissionärernas handelsla-
ger utreds närmare. Utgångspunkten bör därvid vara att finna mer till-
fredsställande riskmått än de som kommittén föreslår.
För att göra marknaden mera likvid och bidra till kursutjämning föreslår
kommittén att fondkommissionärerna ges möjlighet att hålla större han-
delslager än för närvarande. Det föreslås att lagret utan andra begränsning-
ar än vad som följer av kapitaltäckningsreglerna skall kunna uppgå till 150
mkr. Därutöver skall gränsen bestämmas till ett anskaffningsvärde mot-
svarande 50% av kapitalbasen, dock får anskaffningsvärdet aldrig översti-
ga 1 miljard kr.
Börsstyrelsen tillstyrker den övre gränsen på 1 miljard kr. Enligt styrel-
sens mening finns emellertid därjämte inte behov av andra restriktioner än
vad som följer av kapitaltäckningsreglerna. Styrelsen avstyrker därför
förslaget i övrigt.
Börsstyrelsen godtar de begränsningar som kommittén föreslår såvitt
avser rätten att ha egna aktier i lagret, rösträttsförbud för lageraktier samt
möjligheten till innehav i ett enskilt bolag.
Market maker funktion hos olika aktörer kan bidra till en bättre likviditet i
marknaden. Därför är det angeläget att denna typ av funktion underlättas
bl.a genom möjligheter till större handelslager hos fondkommissionärer
och banker.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
250
En effekt av detta kan emellertid bli att kursutvecklingen för de aktier Prop. 1990/91: 142
som hålls i handelslagret får relativt stor resultatpåverkan för de olika Bilaga 3
aktörerna. Med en market maker funktion följer därför också ett intresse
för kursutvecklingen på handelslagret. Idag har fondkommissionärer och
banker haft en mer renodlad mellanmansfunktion medan de med liggande
förslag också kommer att bli placerare. Detta innebär naturligtvis ett ökat
intresse för den insiderproblematik som finns hos dessa. Förslaget kan
leda till vissa strukturella förändringar vad avser uppbyggnad och utnytt-
jande av analyskapacitet, där analys i större utsträckning flyttas från
fondkommissioner och banker till mer renodlade placerare. Detta kan
innebära att villigheten hos placerare att betala courtage minskar samtidigt
som banker och fondkommissionärer har möjlighet att tjäna pengar på
skillnaderna mellan köp-och säljkurser.
En sådan utveckling kan innebära att vissa av de utgångspunkter som
kommittén haft för sina ställningstaganden kan komma att förändras. Det
finns därför skäl att följa den fortsatta utvecklingen i detta avseende.
För en utvecklad market making och för en marknad med god internatio-
nell konkurrensförmåga förutsätts möjlighet för banker och fondkommis-
sionsbolag att hålla betydligt större handelslager än f. n. Detta har kommit-
tén insett och har lagt fram förslag med en sådan inriktning.
Det är enligt föreningarna mycket viktigt att den nuvarande gränsen för
handelslagret vidgas. Föreningarna är därför beredda att godta de olika
begränsningsregler som beskrivs i avsnittet 10.9.3, såsom begränsning av
rätten att ha egna aktier i lagret, rösträttsförbud för lageraktier, begräns-
ning avseende innehav i visst bolag eller viss koncern m. m. När erfarenhe-
ter har vunnits av andra handelslagerrutiner än f. n. kan det dock vara
anledning att se över begränsningarna, främst de angivna beloppen och
procentuella gränserna. Det får ankomma på föreningarna att då ta upp
saken.
Den viktigaste handelslagerbegränsningen har dock samband med kopp-
lingen till kapitalbasen, som diskuteras i nästa avsnitt.
Kommittén uttalar på s 378 att det som regel inte är rimligt att aktier
behålls i lagret längre än trettio dagar. Det är dock inte möjligt att ”töm-
ma” lagret inom trettio dagar, eftersom en market maker utan lager inte
kan ställa kurser. En omsättning av lagret per trettio dagar blir lika verklig-
hetsfrämmande, eftersom olika market makers mycket väl sig emellan kan
byta lagrade papper en gång i månaden. Den i lagtexten angivna skyldighe-
ten för styrelsen att tillse att papper i lagret ”omsätts utan dröjsmål” bör
således utgå. Vad som bör gälla kan bättre beskrivas av marknaden själv,
t. ex. genom fondhandlareföreningen, med möjlighet för bankinspektionen
att göra sig hörd.
Beträffande emissionsgarantier kan konstateras att några av fondkom-
missionsbolagen jämte de större affärsbankerna är det dominerande emis-
sionsinstituten. Det är då rimligt att de har samma rörelseförutsättningar.
251
Föreningarna tillstyrker därför förslaget till fjärde stycke i 15 § fondkom-
missionslagen. Den nuvarande ordningen, som för fondkommissionsbola-
gens del bygger på tillstånd när förvärvet blir aktuellt, är givetvis helt
opraktisk. Innan en emission garanteras måste därför ett sådant bolag vara
förvissat om att ett tillstånd senare kommer att ges. Lagstiftningen bör
anpassas till denna verklighet, vilket sker med kommitténs förslag.
Det senast sagda föranleder föreningarna att vidhålla en tidigare fram-
förd begäran om förlängd tidsfrist innan ett emissionsinstitut måste sälja
emissionsaktier, som institutet själv förvärvat. Den av kommittén bibe-
hållna fristen bör förlängas till tre år för såväl banker som fondkommis-
sionsbolag. Erfarenheterna visar att det många gånger behövs en så lång tid
för att i god ordning sälja aktierna. En sådan förlängning skulle inte öka
riskerna.
Riksförbundet delar VMKs uppfattning att en hög likviditet är av godo för
marknaden. För att åstadkomma detta föreslår VMK bl. a. en avsevärd
höjning av fondkommissionärernas handelslager. VMK anför att ett nytt
synsätt bör anläggas på syftet med handelslager. Det bör, förutom att
underlätta kommissionshandeln, främja en effektiv egenhandel. VMK på-
pekar dock att dessa båda syften kan leda till en intressekonflikt och till
spekulativa inslag i kommissionärernas verksamhet.
Riksförbundet anser att VMKs förslag till höjning av handelslagren är
alltför omfattande och att det leder till att gränserna mellan mäklarverk-
samhet och kapitalförvaltningsverksamhet suddas ut, vilket riskerar att ge
de icke önskvärda konsekvenser som VMK varnar för. Fondkommissionä-
rer bör enligt riksförbundets mening ges möjlighet att ha endast så stora
handelslager som deras verksamhet som mäklare kräver, dvs. för att hålla
likviditet i de papper de handlar med. Det bör därför huvudsakligen vara
till rörelsens omfattning som gränsen för handelslagret bör knytas. Det bör
inte ges en generell gräns för handelslagrets storlek utan denna bör bedö-
mas från fall till fall. Givetvis bör det även beaktas att det egna kapitalet
hos fondkommissionären inte får riskeras.
När det gäller market markers kan riksförbundet instämma i att dessa
har behov av att ha ett relativt stort eget handelslager i de värdepapper de
åtar sig att garantera marknad för.
Förvärv av egna aktier och aktier i moderbolag
Bestämmelsen om rätten att förvärva egna aktier och aktier i moderbolag
bör också utvidgas till aktielåneverksamheten.
Bolag som beriver aktielåneförmedling eller sådan aktielåneverksamhet
som bedrivs av Invik kan bli nödgat att göra täckningsköp i fall låntagare
inte uppfyller avtalet. Om aktielånet skulle omfattas av ett moderbolags
aktier skulle detta innebära att värdepappersförmedlaren inte kan genom-
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
252
föra täckningsköpet. De motiv som anges för tillskapandet av undantags- Prop. 1990/91: 142
bestämmelsen för fondkommissonsrörelse äger motsvarande tillämplighet Bilaga 3
vid aktielån.
Begränsning av förvärv av aktier i ett enskilt bolag
Begränsningarna avser både ägande och lån. Invik utgår ifrån att med lån i
detta avseende avses lån för egen räkning och inte endast ett sådant lån
som förmedlats och där avtalsslut sker mellan två fristående parter eller
utlåning sker i anslutning till inlåningen. Klargörande bör ske i förslaget
till fondkommissionslag 15 § 5 st.
Börsstyrelsen tillstyrker att sambandsparagrafen upphävs.
Föreningarna anser det välgörande att kommittén föreslagit att den s. k.
sambandsparagrafen slopas. Den har tjänat ut sitt syfte och har skapat ett
antal onödiga tillämpningssvårigheter. Förslaget tillstyrks alltså.
Däremot ser föreningarna uppenbara problem med den upplysnings-
skyldighet för affärer med närstående, som kommittén föreslagit i enlighet
med kreditmarknadskommitténs förslag. En sådan upplysning skulle inne-
bära att en affär angavs vara gjord för egen räkning trots att den rättsligt
sett är en kommissionsaflar. Upplysningen blir således falsk med den
rättsliga osäkerhet och de komplikationer i övrigt detta kan föra med sig. I
en genomlyst marknad finns inget behov av en sådan bestämmelse.
Invik delar kommitténs uppfattning att sambandsparagrafen bör upphä-
vas och att regler om ökad indirekt tillsyn och ökad upplysningsskyldighet
i stället införs. Om alla de verksamheter man nu gör tillståndspliktiga
skulle omfattas av sambandsparagrafen skulle bankinspektionens tillsyns-
verksamhet bli helt oöverskådlig. Det stora antalet bolag som skulle omfat-
tas av sambandsparagrafen skulle medföra betydande tillämpningssvårig-
heter för inspektionen och för inblandade parter.
Om sambandsparagrafen behålles är det av vikt att den inte görs tillämp-
lig på alla tillståndspliktiga verksamheter utan begränsas till de som kan
anses vara av särskild vikt såsom fondkommissionärsrörelse.
253
Till skillnad från utredarna anser hovrätten att kreditmarknadskommit-
téns förslag att tillskapa ett försäkringssystem för kundmedel bör vinna
gehör hos lagstiftaren. Hovrättens skäl för detta är desamma som framgår
av kreditmarknadskommitténs slutbetänkande SOU 1988:29 del II sid
63ff. Härutöver vill hovrätten påpeka överensstämmelsen med de krav
som finns uppställda i EG:s sjätte börsdirektiv rörande denna fråga. (SOU
1989:72 del II sid 528.)
Börsstyrelsen delar kommitténs uppfattning såvitt avser fondkommis-
sionsbolagens sidoverksamhet. Även i fortsättningen bör således anges att
fondkommissionsbolag får lämna kredit mot säkerhet i fondpapper, motta
medel på konto med redovisningsskyldighet och göra affärer med fondpap-
per och andra finansiella instrument för egen räkning.
Kommitténs förslag att upphäva nuvarande förbud för fondkommis-
sionsbolag till upplåning genom att utfärda obligationer, förlagsbevis
m. m. tillstyrks, likaså att bankinspektionen ges rätt att utfärda tvingande
föreskrifter vad gäller enhandskrediter. Börsstyrelsen har vidare inte något
att erinra mot att reglerna om möjlighet för fondkommissionsbolag att
förbehålla sig del i vinst på en affar anpassas till vad som gäller för banker.
Föreningarna delar kommitténs uppfattningar i fråga om sidoverksamhe-
ter i fondkommissionsbolag. Beträffande rätten att ge kredit mot säkerhet i
fondpapper och andra finansiella instrument måste dock följande påpekan-
den göras.
Med de stora förändringar som värdepappersmarknaden genomgått un-
der 1980-talet bör den hittillsvarande ordningen för att ange vilka papper
som kan belånas av fondkommissionsbolag ses över. Kommitténs förslag
avseende 23 § fondkommissionslagen synes därvid vara ett steg i rätt
riktning. Det måste således stå klart att ett fondkommissionsbolag — i
likhet med en bank — skall kunna ta säkerhet i de papper eller andra
rättigheter i vilka bolaget får handla. Lagen måste ges ett sådant innehåll.
Såsom hittills är det sedan lämpligt att de närmare förutsättningarna får
anges inom branschen i den belåningskurskommitté som fungerar inom
bankföreningen med deltagande också av fondhandlareföreningen. För att
åstadkomma en marknadsanpassad lösning borde lagtexten endast ange
att fondkommissionsbolag får ge kredit mot betryggande säkerhet i fond-
papper eller andra finansiella instrument, liksom i utländska motsvarighe-
ter som bolaget kan handla med. Det bör sedan ankomma på branschen att
— såsom hittills skett i belåningskurskommittén — närmare precisera
kravet på betryggande säkerhet. Bankinspektionen bör i sin tillsyn följa
denna verksamhet.
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
254
Med tanke på de snabba förändringar som marknaden genomgår bör en
anpassning av belåningsrätten behandlas med förtur.
I bankaktiebolagslagen finns ingen motsvarighet till 12 kap 7§ aktiebo-
lagslagen avseende förbud att låna av bolaget. Fondkommissionslagen bör
för fondkommissionsbolagens del samordnas med vad som gäller för ban-
kerna.
Även värdepappersformedlare bör ha möjlighet att motta medel på konto
som säkerhet för utlåning av aktier. Den som erhållit sådant tillstånd bör
ha möjlighet att avtala bort huvudregeln så att medlen kan utnyttjas på
effektivast sätt.
Föreningarna ansluter sig till kommitténs på kreditmarknadskommittén
grundade uppfattning om fondkommissionsbolags upplåningsrätt. Likaså
instämmer föreningarna i samordningen med vad som gäller för banker i
fråga om enhandskrediter och förbehåll om andel i vinst, varvid föreningar-
na i det senare hänseendet hänvisar till att frågan om kredit mot rätt till
andel i vinst behandlats av kreditmarknadskommittén. En sådan möjlig-
het bör enligt föreningarna ges i Sverige. I fråga om enhandskrediter måste
dock tilläggas att när ”borgen eller annan garantiförbindelse till fondkom-
missionsbolaget” skall tas med i beräkningen kan detta skapa svårigheter.
Säkerheter i clearingsystem ställs nämligen ofta i form av bankgarantier.
Denna ordning får givetvis inte försvåras. Bankinspektionen bör därför
kunna medge undantag när detta är påkallat.
Bestämmelserna om enhandskrediter avser även garantiåtaganden. Ut-
formningen av lagtexten och kommitténs kommentarer ger vid handen att
med fordringar avses kredit i pengar och inte ett sådant fordringskrav som
kan uppkomma till följd av aktielån.
Värdepappersförmedling såsom denna är angiven i utredningens förslag
till fondkommissionslag omfattas av det civilrättsliga mäklarbegreppet.
Den vanligaste formen av arvode för mäklare och liknande slag av mellan-
män t. ex. agenter är provision på den affär som förmedlas. Detta är
vedertaget och anges t. ex. i lagen om kommissionärer och agenter och i
lagen om fastighetsmäklare. På den internationella marknaden är det inte
heller ovanligt att den som förmedlar en affär avseende aktier både vid
försäljning av samtliga aktier eller enstaka aktieposter erhåller provisions-
ersättning. Invik föreslår därför att bestämmelserna i 25 § förslaget till lag
Prop. 1990/91: 142
Bilaga 3
255
om fondkommissionslag gör undantag för sådan verksamhet som avser Prop. 1990/91: 142
värdepappersförmedling även i de fall värdepappersförmedlaren inte Bilaga 3
självt skulle få avsluta affären
VMK föreslår i likhet med vad som gäller i dag enligt fondkommissions-
lagen att den som bedriver tillståndspliktig rörelse enligt lagen utan till-
stånd döms till böter eller fängelse i högst ett år.
VMK har i förslaget till börs- och clearingsverksamhet föreslagit en
annan lösning. Där sägs att bankinspektionen får vid vite förelägga den
som bedriver sådan verksamhet utan tillstånd att upphöra med verksam-
heten.
Bankinspektionen anser att sanktionssystemt bör vara likformigt utfor-
mat i dessa båda situationer.
Såsom kommittén framhållit i specialmotiveringen till 70 § i förslaget
till lag om börs- och clearingverksamhet innebär en straffbestämmelse ett
mindre effektivt sanktionsmedel än en kraftfull ekonomisk sanktion ge-
nom vite. Inspektionen förordar därför att den föreslagna straffbestäm-
melsen i förslaget till fondkommissionslag ersätts med en bestämmelse
som innebär att inspektionen får vid vite förelägga den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet utan tillstånd driver rörelse enligt 2 § 1 — 6 att upphöra
med verksamheten.
Börsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse att regeringen i prop
198/90:116 bl. a. föreslagit att 8 a § i fondkommissionslagen skall upp-
hävs. Propositionsförslaget innebär vidare att — i linje med VMKs förslag
— företagsförvärvslagen görs tillämplig också på fondkommissionsbo-
lagen, vilket enligt börsstyrelsens mening framstår som den lämpligaste
lösningen av frågan om utländskt ägande av dessa bolag.
Föreningarna delar kommitténs uppfattning att vanliga förvärvsregler,
dvs. företagsförvärvslagen, bör gälla också för fondkommissionsbolag. En
ändring i det avseendet — slopande av 8 a § i fondkommissionslagen —
bör genomföras samtidigt som rätt för utlänning att förvärva bankaktier
införs. Med tanke på Sveriges internationella relationer bör det ske skynd-
samt. Det är alltså viktigt att nu påbörjat lagstiftningsarbete fullföljs.
Föreningarna har tidigare avstyrkt de förslag till ägarbegränsningar i
bank som lades fram av kreditmarknadskommittén. Sådana begränsningar
är om möjligt än mindre motiverade för fondkommissionsbolag. För-
256
eningarna ställer sig således bakom kommitténs uppfattning i detta avse-
ende.
Föreningarna delar också uppfattningen att man inte kan kräva börsre-
gistrering av aktierna i fondkommissionsbolag. En sådan ordning skulle
f. ö. inte kunna fungera utan åtskilliga undantag, t. ex. för bankägda fond-
kommissionsbolag. Dessutom skulle nyetableringsmöjligheterna beskäras
till nackdel för en god marknad, som gynnas av att det finns ett flertal
aktörer med olika ”profil”.
Rikskatteverket har inhämtat yttrande från länsskattemyndigheten i
Stockholms län som anför följande.
I förslaget till fondkommissionslag 50 § stadgas förbud mot handel i
vissa fall. I 51 § stadgas om anmälningsskyldighet vid förändring av värde-
pappersinnehav. Enligt länsskattemyndigheten bör även stadgas ett direkt
förbud för anställd hos fondkommissionär att vid sidan av anställningen
bedriva fondkommissionärsverksamhet i eget bolag. Möjligen följer detta
redan av reglerna i 50 och 51 §§ men länsskattemyndigheten har erfarit att
denna typ av verksamhet har förekommit varvid diskussion uppkommit
om anställningsförhållande förelegat eller ej. Från skattesynpunkt är ett
klarläggande i denna fråga av stort intresse.
Föreningarna hade förväntat sig att kommittén skulle ha satt bestämmel-
serna om handelsförbud m. m. i fondkommissionslagen, vilka nu flyttas till
50 —52 §§, i samband med sina förslag om insiderhandel. Detta måste
enligt föreningarnas uppfattning ske i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Bestämmelserna avser en form av insynshandel. Det finns då inte skäl att
behandla den annorlunda än annan insynshandel. En samordning bör
således göras så långt det kan ske. Den tvåårsfrist för bestämning av
långsiktigheten som nuvarande och föreslagen bestämmelse i fondkom-
missionslagen enligt sina motiv bygger på bör i det sammanhanget ersättas
med en sexmånadersfrist. Den nuvarande tvåårsfristen baseras på den
skattefrist som inom kort upphävs. Också av det skälet bör en anpassning
ske. Samtidigt finns det skäl att vid bedömning av långsiktigheten bortse
från om ett förvärv finansierats med kredit. Vid en helt genomförd sam-
ordning med insiderregleringen skulle hithörande bestämmelse i fondkom-
missionslagen kunna utgå. För enhetlighetens skull skall vad nu sagts
givetvis gälla också börs- och clearingverksamhet och aktiefondsverksam-
het, liksom annan verksamhet i vilken nuvarande regler gäller.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
257
VMK föreslår att utländska foretag som vill vara verksamma på den
svenska värdepappersmarknaden måste göra anmälan härom till bankin-
spektionen och att inspektionen vid misskötsamhet kan föra upp ett så-
dant företag på en särskild ”varningslista” som skall offentliggöras. In-
spektionen föreslås vidare kunna förbjuda svenska aktiebolag som erhållit
verksamhetstillstånd enligt fondkommissionslagen att göra affärer med ett
sådant företag.
En motsvarande situation har i förslaget till ny aktiefondslag (Ds
1989:71) reglerats på ett något annorlunda sätt. Enligt det förslaget får ett
utländskt fondföretag agera på den svenska marknaden först efter tillstånd
av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av bankinspektionen.
Det är av vikt att regler med anknytning till den internationella handeln
utformas så enhetligt som möjligt. Detta leder till ökad överblickbarhet
och överskådlighet. För inspektionen förenklas handläggningen genom att
samma rutiner kan tillämpas oavsett vilken typ av institut som åtgärderna
riktas mot. Bankinspektionen förordar därför att ytterligare överväganden
görs i denna fråga i det fortsatta lagstiftningsarbetet. För egen del önskar
inspektionen vid valet av vilken metod som bör tillämpas redovisa följan-
de synpunkter.
Vid en tillståndsprövning formaliseras förfarandet och tillståndsmyn-
digheten får från början ett underlag att göra en bedömning av om sökan-
den fyller högt ställda krav. Det sökande företaget kan inte påbörja verk-
samheten förrän tillstånd givits. Ett anmälningsförfarande däremot leder
till att företaget omedelbart kan påbörja sin verksamhet i Sverige. Inspek-
tionen kan ingripa först i efterhand och då kan skadeverkningarna ha
hunnit bli betydande. Bankinspektionen förordar därför den lösning som
framlagts i förslag till ny aktiefondslag.
Prop. 1990/91:142
Bilaga 3
258
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-08
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Åsbrink beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om handel med finansiella instrument, m. m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Afrell
och kammaråklagaren Catarina Walldén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
259
Proposition.................................................. 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 5
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1991 ... 52
1 Inledning ................................................ 52
2 Den svenska värdepappersmarknaden ....................... 54
2.1 Allmänt............................................. 54
2.2 Aktiemarknaden ..................................... 55
2.3 Penning-och obligationsmarknaden .................... 56
2.4 Derivatmarknaden ................................... 58
2.5 Datorisering på värdepappersmarknaden................ 59
2.6 Internationalisering................................... 61
2.7 Gällande lagstiftning.................................. 62
3 Den internationella utvecklingen............................ 63
3.1 System for informationsspridning och handel ............ 63
3.2 System for leveranser av och likvidutväxling avseende vär-
depapper ............................................ 65
3.3 Internationell värdepappershandel...................... 66
3.4 Internationell reglering i utveckling..................... 68
3.5 De europeiska gemenskaperna (EG) .................... 70
4 Allmänna utgångspunkter för lagstiftningen................... 73
4.1 Inledning............................................ 73
4.2 Värdepappersmarknadens funktion..................... 73
4.3 Värdepappersmarknadens delmarknader ................ 75
4.4 Skyddsintressen på värdepappersmarknaden............. 78
4.5 Behovet av lagstiftning................................ 80
5 Handel med finansiella instrument .......................... 83
5.1 Ny lag om handel med finansiella instrument............. 83
5.2 Definitioner ......................................... 85
5.3 Nya finansiella instrument............................. 89
5.4 Handel med optioner och terminer ..................... 91
5.4.1 Omfattningen av lagregleringen................... 91
5.4.2 Säkerhetskrav .................................. 93
5.4.3 Undantag från kravet på säkerhet ................. 95
5.4.4 Sanktioner mot den som inte uppfyller säkerhetskra-
ven ............................................ 97
5.4.5 Obligatorisk clearing ............................ 88
5.5 Lån av fondpapper och blankningsförbudet.............. 99
5.6 Utestående frågor .................................... 105
6 Värdepappersrörelse....................................... 106
6.1 Tillståndspliktiga verksamheter ........................ 106
6.2 Tillståndskraven ..................................... 114
6.3 Rörelseregler for värdepappersbolag .................... 117
6.4 Förvärv av finansiella instrument....................... 123
6.5 Kapitaltäckning m. m................................. 128
6.6 Frågerätt och uppgiftsskyldighet........................ 131
6.7 Upplåning........................................... 132
6.8 Enhandskrediter och förbehåll om andel i vinst på affär .... 133
6.9 Ingripanden mot verksamhet som bedrivs utan tillstånd ... 135
6.10 Anställdas m.fl. innehav av finansiella instrument ........ 136
6.11 Utländska värdepappersföretags etablering i Sverige ...... 136
6.12 Courtage............................................ 138
6.13 Bestämmelser om premieobligationer................... 139
260
7 Ekonomiska effekter av mitt förslag.......................... 139
8 Upprättade lagförslag...................................... 139
9 Specialmotivering......................................... 141
9.1 Förslaget till lag om handel med finansiella instrument .... 141
9.2 Förslaget till lag om värdepappersrörelse ................ 151
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket ..178
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kredit-
politiska medel....................................... 179
9.5 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:
1385) ............................................... 179
9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:749) om Stock-
holms fondbörs ...................................... 179
9.7 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 181
9.8 Förslaget till lag om ändring i hemförsäljninglagen (1981:
1361) ............................................... 181
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:617) om utländs-
ka förvärv av svenska företag m. m...................... 181
9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1053) om skatt på
omsättning av vissa värdepapper ...................... 182
9.11 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) . 183
9.12 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:
618) ................................................ 183
9.13 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) .. 184
9.14 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:
620) ................................................ 184
9.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:813) om homo-
sexuella sambor...................................... 184
9.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveri-
ges riksbank ......................................... 185
9.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:325) om självde-
klaration och kontrolluppgifter ......................... 185
9.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:750) om betal-
ningar till och från utlandet m.m....................... 185
9.19 Förslaget till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342) .... 185
9.20 Förslaget till lag om upphävande av kungörelsen den 19
maj 1939 (nr 208) med vissa bestämmelser angående försälj-
ning av svenska statens premieobligationer .............. 186
9.21 Övriga lagförslag ..................................... 187
10 Hemställan............................................... 187
11 Beslut ................................................... 188
Prop. 1990/91:142
Bilagor
1. Sammanfattning av betänkandet Värdepappersmarknaden i fram-
tiden (kap. 8 och 10) ....................................... 189
2. Kommitténs lagförslag ..................................... 192
3. Remissammanställning.....................................210
4. Utdrag ur lagrådets protokoll 1991-03-08 ..................... 259
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
261