Prop.
1990/91:135
Regeringen förelägger riksdagen vad som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 7 mars 1991 för de åtgärder och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Bengt Lindqvist
I propositionen föreslås att huvudmannaskapet för administrationen av
ersättning som utges från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring för resekostnader i samband med läkarvård m.m.
fr. o. m. år 1992 flyttas över från de allmänna försäkringskassorna och
riksförsäkringsverket till sjukvårdshuvudmännen. Förslag läggs fram om
de lagstiftningsåtgärder som behövs för att genomföra överflyttningen.
Förslagen grundar sig på en överenskommelse som träffats med företräda-
re för sjukvårdshuvudmännen. Överenskommelsen innefattar också att
den förut i princip beslutade överflyttningen av ansvaret för luftburna
akuta sjuktransporter till sjukvårdshuvudmännen skall genomföras den 1
januari 1992.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 135
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Landstingskommuner och kommuner som inte tillhör någon lands-
tingskommun (sjukvårdshuvudmän) skall, i fråga om personer som omfat-
tas av sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lämna ersättning för resekostnader
1. enligt 2 kap. 6 § nämnda lag,
2. i samband med rådgivning enligt lagen (1974:525) om ersättning för
viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.,
3. vid resor till och från sjukhus eller läkare som föranleds av en
undersökning enligt förordningen (1975:1 157) om ersättning för vissa
läkarutlåtanden m. m.
I fråga om resekostnader enligt första stycket 2 skall ersättning lämnas
även när rådgivningen bedrivs av organisationer med socialstyrelsens till-
stånd.
För resekostnader som avses i 2 kap. 6 § första stycket första meningen
lagen om allmän försäkring behöver ersättning lämnas endast om vården
eller behandlingen getts med anledning av sjukdom eller förlossning.
2 § Resekostnadsersättning enligt 1 § beräknas enligt de grunder som
sjukvårdshuvudmannen bestämmer, dock med den begränsning som kan
ha föreskrivits med stöd av 2 kap. 1 § andra stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
3 § Frågor om resekostnadsersättning enligt denna lag prövas, efter ansö-
kan om sådan ersättning, av den sjukvårdshuvudman inom vars område
sökanden är bosatt. Ersättningen betalas av sjukvårdshuvudmannen.
4 § Om en internationell överenskommelse om social trygghet innefattar
åtagande för Sverige att svara för resekostnader i samband med sjukresor,
skall ersättning för dessa kostnader lämnas av den sjukvårdshuvudman
inom vars område vård för sjukdomen har getts.
Prop. 1990/91:135
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas på ersättning
för kostnader för resa som påbörjas efter ikraftträdandet.
Prop. 1990/91: 135
Härigenom föreskrivs att 2kap. 1 och 7 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Om skyldighet för landstings-
kommun och kommun som inte
tillhör landstingskommun att er-
bjuda hälso- och sjukvård före-
skrivs i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). För denna vård och för
den sjukvård som meddelas av an-
nan vårdgivare samt för tandvård,
liksom för resor i samband med
vården, utges ersättning enligt vad
nedan sägs.
I grunderna för ersättning enligt
2, 3, 5 och 6 §§ kan regeringen dels
bestämma den högsta patientavgift
och, såvitt avser 3 och 5 §§, det
högsta arvode som får tas ut av en
vårdgivare som är ansluten till för-
säkringen, dels meddela närmare
föreskrifter för verksamhetens be-
drivande hos vårdgivaren och om
skyldighet för denne att lämna upp-
gifter om verksamheten.
Om skyldighet för landstings-
kommun och kommun som inte
tillhör landstingskommun att er-
bjuda hälso- och sjukvård samt att
ersätta kostnader för resor i sam-
band med vård m. m. föreskrivs i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:
763) och lagen (1991:000) om rese-
kostnadsersättning vid sjukresor.
För denna vård och för den sjuk-
vård som meddelas av annan vård-
givare samt för tandvård, liksom
för kostnadsansvaret för resor i
samband med vården, utges ersätt-
ning enligt vad nedan sägs.
I grunderna för ersättning enligt
2, 3 och 5 §§ kan regeringen dels
bestämma den högsta patientavgift
och, såvitt avser 3 och 5 §§, det
högsta arvode som får tas ut av en
vårdgivare som är ansluten till för-
säkringen, dels meddela närmare
föreskrifter för verksamhetens be-
drivande hos vårdgivaren och om
skyldighet för denne att lämna upp-
gifter om verksamheten, I grunder-
na för ersättning enligt 6 § kan rege-
ringen bestämma den högsta rese-
kostnad som den försäkrade skall
svara för samt det lägsta belopp,
som skall beräknas för kostnad för
resa med bil som inte går i allmän
trafik.
7§3
Har arbetsgivare för sjöman jäm- Har arbetsgivare för sjöman jäm-
likt sjömanslagen (1973:282) haft likt sjömanslagen (1973:282) haft
1 Lagen omtryckt 1982:120,
2 Senaste lydelse 1984:686.
3 Senaste lydelse 1985:324.
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 135
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 135
att vid sjömans sjukdom vidkännas
kostnad som avses i 2 — 6 §§, äger
han hos allmän försäkringskassa er-
hålla gottgörelse för kostnaden en-
ligt bestämmelserna i denna lag.
att vid sjömans sjukdom vidkännas
kostnad som avses i 2 —5 §§, äger
han hos allmän försäkringskassa er-
hålla gottgörelse för kostnaden en-
ligt bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om ersättning för resa som har påbörjats före ikraftträ-
dandet.
Prop. 1990/91: 135
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 och 10 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen (1990:1466) om ändring i
nämnda lag samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:1466) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
6§
Har en försäkrad med anledning
av sjukdom erhållit läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling,
som avses i 2 eller 5 §, eller sjuk-
husvård enligt 4 §, utges ersättning
för resekostnader z samband
med vården enligt grunder som re-
geringen fastställer. Detsamma gäl-
ler resekostnader i samband med
För resekostnader i samband
med läkarvård eller annan sjukvår-
dande behandling, som avses i 2
eller 5 §, eller sjukhusvård enligt
4 §, utges ersättning enligt grunder
som regeringen fastställer. Detsam-
ma gäller resekostnader i samband
med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom
företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av yrkesinspektio-
nen,
4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom studerandeorgani-
sationernas hälsovård, för vilken statsbidrag utbetalas av högskolestyrelse,
5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har tagits upp
på förteckning som fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
6. vistelse vid en sådan vårdin-
rättning som enligt lagen (1990:
1402) om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdinrätt-
ningar övertagits av kommunen.
6. vistelse vid en sådan vårdin-
rättning som enligt lagen (1990:
1402) om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdinrätt-
ningar övertagits av kommunen,
7. besök för sjukvårdande behand-
ling som ges såsom särskild omsorg
enligt lagen (1985:568) om särskil-
da omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda m.fl.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen fast-
ställer.
En allmän försäkringskassa får
träffa överenskommelse med en
kommun eller en landstingskom-
mun om gottgörelse för kommunens
kostnader för åtgärder som kan be-
räknas leda till att kassans utgifter
Lagen omtryckt 1982:120.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 135
för resekostnadsersättning minskar.
En sådan överenskommelse skall
för att gälla godkännas av riksför-
säkringsverket.
10§
Frågor om sjukvårdsersättning prövas i andra fall än som avses i andra
stycket av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är
inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäk-
ringskassa att pröva sådana frågor.
Frågor om sjukvårdsersättning
enligt 2, 3 och 5 §§ samt ersättning
enligt 4 § som inte hänför sig till
visst vårdtillfälle prövas av den för-
säkringskassa inom vars verksam-
hetsområde vårdgivaren bedriver
sin verksamhet. Detsamma gäller
sjukvårdsersättning i övrigt i de fall
där den försäkrade inte är och inte
heller under den förutsättning som
sagts i första stycket skulle ha varit
inskriven hos allmän försäkrings-
kassa.
Frågor om sjukvårdsersättning
enligt 2, 3 och 5 — 6 §§ samt ersätt-
ning enligt 4 § som inte hänför sig
till visst vårdtillfälle prövas av den
försäkringskassa inom vars verk-
samhetsområde vårdgivaren bedri-
ver sin verksamhet. Detsamma gäl-
ler sjukvårdsersättning i övrigt en-
ligt 2, 3 och 5 i de fall där den
försäkrade inte är och inte heller
under den förutsättning som sagts i
första stycket skulle ha varit inskri-
ven hos allmän försäkringskassa.
Frågor om avgift enligt 12 — 12b §§ prövas av den försäkringskassa hos
vilken den försäkrade är inskriven.
Denna lag träder i kraft den 1 ja-
nuari 1992. Har en kommun och en
landstingskommun kommit över-
ens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning till kommunen
med stöd av övergångsbestämmel-
serna till lagen (1990:1402) om
övertagande av vissa sjukhem och
andra vårdinrättningar tillämpas
de nya bestämmelserna i 2 kap. 6,
10 och 12 b §§, 3 kap. 4 a § och
20 kap. 8 § från och med den dag
övertagandet skedde för dem som
vistas vid vårdinrättningen.
1. Denna lag träder i kraft i fråga
om 2 kap. 6 § första stycket andra
meningen 7 den 1 juli 1991, och i
övrigt den 1 januari 1992.
2. Har en kommun och en lands-
tingskommun kommit överens om
att under år 1991 föra över en vård-
inrättning till kommunen med stöd
av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:1402) om övertagande
av vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar tillämpas de nya bestäm-
melserna i 2kap.6, 10 och 12b §§,
3 kap. 4 a § och 20 kap. 8 § från och
med den dag övertagandet skedde
för dem som vistas vid vård-
inrättningen.
3. Äldre föreskrifter i 2 kap. 6 och
10 §§ gäller fortfarande i fråga om
ersättning för resa som har på-
börjats före ikraftträdandet.
Prop. 1990/91: 135
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:525) om ersättning för viss
födelsekontrollerande verksamhet m.m.1
dels att 3 § skall upphöra att gälla,
dels att 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ersättning enligt denna lag bestri- Ersättning enligt denna lag för
rådgivning och i anslutning därtill
utlämnade preventivmedel utges av
allmän försäkringskassa.
des av allmän försäkringskassa.
Om ersättning för resekostnader i
samband med rådgivning enligt
denna lag finns föreskrifter i lagen
(1991:000) om resekostnadsersätt-
ning vid sjukresor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter skall
fortfarande gälla i fråga om ersättning för kostnader för resa som har
påbörjats före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse av 3 § 1988:45.
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 135
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991
Prop. 1990/91: 135
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wal-
lén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sah-
lin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Lindqvist
Nuvarande regelsystem for ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) för resekostnader vid sjukresa har
i princip gällt sedan år 1976. Vissa ändringar i detta system genomfördes
dock med verkan fr. o. m. den 1 maj 1987, då förordningen (1987:82) om
ersättning vid sjukresa ersatte sjukreseförordningen (1975:964).
De förändringar i regelsystemet som genomfördes under år 1987 innebar
såväl en anpassning av reglerna till rådande förhållanden som en admini-
strativ förenkling av regelsystemet. Det reformerade regelsystemet kom
dock att bygga på en fortsatt försäkringskasseadministration med ersätt-
ning enligt den s. k. återbäringsprincipen. Det innebär att den försäkrade
svarar för hela resekostnaden och därefter ansöker hos försäkringskassan
om ersättning för resan. Kassan prövar ersättningsrätten och beräknar
ersättningens storlek enligt nyss nämnda regler och betalar ut ersättning till
den försäkrade. Vid taxiresor kan den försäkrade överlåta sin rätt till
ersättning från sjukförsäkringen på taxiföretaget.
Frågan om att överföra ansvaret för administrationen av sjukresorna
från försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen har varit föremål för
utredning och diskussion under det senaste decenniet. Med stöd av rege-
ringens bemyndigande den 21 juni 1979 tillkallade dåvarande chefen för
socialdepartementet en särskild utredare för att göra en översyn av sjuk-
försäkringens ersättningssystem vid sjukresor. Utredningen antog namnet
sjukreseutredningen. I direktiven (S 1979:09) uttalades bl. a. att många
förhållanden som inverkade på sjukresorna och som skulle ge möjligheter
att samordna sjukresor framför allt skulle kunna påverkas av landstingen.
Som exempel nämndes sjukvårdsenheternas lokalisering och mottagnings-
tidernas förläggning. Det fanns mot denna bakgrund anledning att närma-
re pröva förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen ett ökat
ekonomiskt och administrativt ansvar för resor i samband med sjukdom.
Sjukreseutredningen avlämnade i juni 1981 betänkandet (SOU
1981:35) Sjukresor — samordning och förenkling. I betänkandet redovisa-
des en utveckling i två steg. Det första steget skulle innebära förenklingar
inom ramen för gällande system. Det andra steget avsåg ett överförande av
ansvaret för sjukresorna till sjukvårdshuvudmännen. Utredningen före-
slog också försöksverksamhet med ett landstingsadministrerat ersättnings-
system.
Betänkandet remissbehandlades. Remissutfallet var i huvudsak positivt.
En förteckning över remissinstanserna samt en sammanställning av re-
missyttrandena finns tillgänglig hos socialdepartementet (F 1 597/81).
Sjukreseutredningen avstod från att i detalj föreslå hur ett överförande
av ansvaret för sjukresorna till sjukvårdshuvudmännen skulle ske. Jag
finner därför inte skäl att i den fortsatta framställningen återkomma till
utredningens betänkande.
En försöksverksamhet med ett landstingsadministrerat ersättningssy-
stem genomfördes undertiden november 1984 — juni 1986 inom delar av
Malmöhus och Norrbottens län. Syftet var bl. a. att pröva möjligheterna
till ökad samåkning med taxi genom en bättre samordning av sjukresor. I
en av socialdepartementet och Landstingsförbundet gemensamt utarbetad
rapport angående utvärdering av försöksverksamheten konstaterades att
erfarenheterna i stort sett varit goda och att berörda landsting på ett
tillfredsställande sätt klarat sin uppgift. Samtidigt framhölls att det med
existerande regelsystem knappast var möjligt att klara hanteringen av
ersättningskraven med mindre resurser än försäkringskassorna behövde
för sin administration. Enligt rapporten behövdes därför ytterligare utred-
ning och överväganden i fråga om ersättningsregler och ersättningsstan-
dard innan ett beslut kunde fattas om det framtida huvudmannaskapet för
sjukreseadministrationen.
Frågan om att överföra det ekonomiska och administrativa ansvaret för
utgivande av kostnadsersättningar för sjukresorna från försäkringskassor-
na till sjukvårdshuvudmännen har därefter berörts i de överenskommelser
om ersättningar från sjukförsäkringen som träffats för år 1987 och för åren
1988-1989 (prop. 1985/86:167 resp. prop. 1987/88:63). I dessa överens-
kommelser konstaterade parterna att någon systemförändring i fråga om
sjukreseadministrationen inte var aktuell för tillfället.
I den försäkringsöverenskommelse för år 1990 som träffades i april 1989
uttalade parterna att de avsåg att senare under år 1989 träffa en särskild
överenskommelse om en överflyttning av huvudmannaskapet för sjukre-
sorna, ekonomiskt och administrativt, till sjukvårdshuvudmännen
fr. o. m. år 1991.
Parterna lyckades, trots betydande ansträngningar, inte nå en uppgörel-
se i sådan tid att reformen kunde genomföras från den nämnda tidpunk-
ten. Parterna har emellertid nu, i december 1990 träffat en principöverens-
kommelse om att genomföra reformen fr. o. m. år 1992. Överenskommel-
sen omfattar även ett överförande av ansvaret för luftburna akuta luft-
transporter från rikspolisstyrelsen till sjukvårdshuvudmännen från samma
tidpunkt. Härigenom får huvudmännen ett samlat ansvar för akuta sjuk-
transporter i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat (prop.
1989/90:100,bil.7, SoU 17, rskr. 172).
Jag förordar att de i överenskommelsen angivna huvudmannaskapsför-
Prop. 1990/91: 135
ändringarna genomfors på det sätt som redogörs för i det följande. De Prop. 1990/91:135
förslag som jag redovisar inbegriper, förutom ny lagstiftning som innefat-
tar åliggande för sjukvårdshuvudmännen att lämna resekostnadsersättning
vid sjukresa, ändringar i AFL och lagen (1974:525) om ersättning för viss
födelsekontrollerande verksamhet m. m. I övrigt är det på grund av givna
bemyndiganden en uppgift för regeringen att fatta erforderliga beslut.
Riksdagen bör beredas tillfälle att ta del av överenskommelsen genom att
den fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Jag kommer senare
att föreslå regeringen de förordningsbestämmelser som behövs för genom-
förandet av systemförändringen.
Enligt 2 kap. 6 § AFL lämnas ersättning till den försäkrade för resekostna-
der i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande behandling eller
sjukhusvård under förutsättning att vården erhållits med anledning av
sjukdom. Vidare lämnas ersättning för resekostnader i samband med
tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad, tandvård, besök med
anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast inom företagshälso-
vård och studerandehälsovård samt konvalescentvård som lämnas i
konvalescenthem. Resekostnadsersättningen utges enligt grunder som re-
geringen fastställer. De närmare föreskrifterna har meddelats i förordning-
en (1987:82) om ersättning vid sjukresa.
Vidare gäller att om arbetsgivare för sjöman jämlikt sjömanslagen
(1973:282) haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad för resor för
läkarvård eller annan behandling, han har rätt att hos försäkringskassan
erhålla gottgörelse för denna kostnad.
Ersättning för resekostnader lämnas enligt återbäringsprincipen, vilken
innebär att ersättningsanspråken prövas av försäkringskassan först sedan
sjukresan företagits.
Sammanfattningsvis gäller att den försäkrade betalar en fast avgift (ka-
rensbelopp) för varje enkel resa. De resekostnader som överstiger denna
avgift utgör i allmänhet sjukreseersättningen från försäkringen. För resa
med allmänna färdmedel är karensbeloppet för närvarande 15 kr., för resa
med privatbil 20 kr. och för resa med taxi 30 kr. Vid samåkning i taxi eller
privatbil utgör karensbeloppet 15 kr. per vårdtagare. Den 1 juli 1990
infördes dessutom ett s. k. återbäringstak för sjukresor med taxi. Detta har
till syfte att begränsa försäkringens ersättning i fall av särskilt höga taxi-
taxor.
Ersättningen till den försäkrade beräknas — med vissa begränsningar för
resa med taxi eller flyg — efter det faktiska färdsätt som använts. Vid
sjukresa med taxi eller flyg lämnas ersättning bara om annat och billigare
färdsätt inte kunnat användas med hänsyn till den försäkrades tillstånd,
resans längd eller andra omständigheter. Kan ersättning därvid inte beräk-
nas för en sådan resa får ersättning ändå lämnas enligt vad som anses
10
skäligt. För sjukresa med privatbil beräknas ersättningen till 1 kr. per Prop. 1990/91: 135
kilometer.
Särskilda ersättningsregler finns för övernattning i samband med sjukre-
sa, för följeslagare vid sjukresa samt vid resa för besök i öppen vård med
anledning av barns sjukdom eller för besök hos sjukt barn som vårdas på
sjukhus. Till ledning för tillämpningen av förordningens bestämmelser har
riksförsäkringsverket utfärdat allmänna råd.
Från sjukförsäkringen enligt AFL utges också ersättning för resekostnad
i samband med rådgivning som lämnas i födelsekontrollerande syfte eller
om abort eller sterilisering. Detta följer av lagen (1974:525) om ersättning
för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. Bestämmelserna i förord-
ningen om ersättning vid sjukresa skall tillämpas i dessa fall.
Sjukförsäkringens utgifter för sjukresor har ökat markant under senare år.
De har i stort sett tredubblats under de senaste tio åren, vilket kan
jämföras med att konsumentprisindex under samma period ungefär för-
dubblats. Utgiftsutvecklingen under 1980-talet framgår av följande.
|
Utgift sår |
Resekostnadsersättning (milj, kr.) |
Ökning |
(%) |
|
1981 |
293 | ||
|
1982 |
294 |
1 |
0.3 |
|
1983 |
340 |
46 |
15.6 |
|
1984 |
420 |
80 |
23.5 |
|
1985 |
485 |
65 |
15,5 |
|
1986 |
545 |
60 |
12.4 |
|
1987 |
647 |
102 |
18,7 |
|
1988 |
736 |
89 |
13,8 |
|
1989 |
834 |
98 |
13,3 |
|
1990 |
955 |
121 |
14,5 |
När det gäller de utbetalda ersättningsbeloppen hos de olika försäkrings-
kassorna i landet föreligger stora skillnader. Detta framgår av bilaga 2,
som visar utgifternas fördelning mellan försäkringskassorna under år
1990. Variationerna beror i huvudsak på geografiska betingelser, kommu-
nikationsnätets uppbyggnad och inriktning samt hälso- och sjukvårdens
organisation.
Det finns ingen statistik över sjukresornas fördelning, antals- och ut-
giftsmässigt, på olika färdmedel. Av några mindre undersökningar framgår
dock att variationerna är stora mellan länen som en följd av nyss nämnda
faktorer. Vidare framgår att ca 60% av antalet sjukresor företas med
privatbil och ca 35 % med taxi. Av återstoden sker merparten med allmän-
na färdmedel som buss och tåg.
När det gäller fördelningen av utgifterna på de olika färdmedlen beräk-
nas resor med taxi och egen bil svara för närmare 70% respektive närmare
30 % och övriga färdmedel, främst tåg och buss, för återstoden på ca 5 %.
Den starka ökningen av sjukförsäkringens utgifter for sjukresor under
1980-talet har flera orsaker. Andelen resor med taxi synes ha ökat succes-
sivt samtidigt som betydande höjningar av färdkostnaderna för taxi har Prop. 1990/91: 135
skett. Till detta kommer att karensbeloppet inte har följt den allmänna
kostnadsutvecklingen under perioden, trots den höjning som företogs un-
der år 1987. Det bör nämnas att karensbeloppet för sjukresor med taxi
också höjdes i samband med att taxinäringen avreglerades den 1 juli 1990,
samtidigt som ett s. k. återbäringstak infördes för att motverka eventuella
negativa effekter av att taxesättningen avreglerades.
Som jag nyss redovisat lämnas ersättning till den försäkrade i efterhand av
försäkringskassan efter framställning från den försäkrade eller vid taxire-
sor alternativt från taxiföretaget. Detta betyder att försäkringskassorna i
praktiken har mycket små möjligheter att ifrågasätta eller påverka den
försäkrades val av färdmedel och tidpunkt för resa och därmed även
försäkringsutgifterna.
Ärendena om sjukreseersättning handläggs i första hand vid försäkrings-
kassornas lokalkontor och servicekontor, vilka tillsammans utgör ca 420
enheter. Med ledning av riksförsäkringsverket nyligen gjorda arbetstids-
mätningar har hanteringen av dessa ärenden på kassorna beräknats syssel-
sätta ca 250 årsarbetare. De totala administrativa kostnaderna för verk-
samheten har beräknats till drygt 60 milj, kr för år 1990, vilket utgör
knappt 7% av de utbetalade resekostnadsersättningarna. Det totala antalet
ersatta sjukresor under ett år har uppskattats till närmare 10 milj.
Mitt förslag: Huvudmannaskapet för administrationen av ersätt-
ning som utges från sjukförsäkringen enligt AFL för sjukresor förs
över från försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen fr. o. m.
år 1992. Sjukvårdshuvudmännens skyldighet att utge sjukreseersätt-
ning till de försäkrade regleras i en särskild lag om resekostnadser-
sättning vid sjukresor.
Skälen för mitt förslag: Sjukförsäkringens utgifter för sjukresor har ökat
snabbare än den allmänna kostnadsutvecklingen under senare år. De me-
del som står till buds för att bromsa denna utveckling — utan att påtagligt
försämra sjukreseförmånen ekonomiskt för de försäkrade — är i första
hand en mer aktiv planering och samordning av sjukresorna. Samtidigt
råder i landet varierande förhållanden med avseende på t. ex. kommunika-
tionsnätets utformning och hälso- och sjukvårdens organisation. Tydligast
framstår skillnaderna mellan storstadsregioner och glesbygd, men även
12
inom regioner av samma slag kan variationerna vara betydande. Mot den
bakgrunden bedömer jag att det inte är möjligt för försäkringskassorna att
inom ramen för ett enhetligt och detaljerat ersättningssystem åstadkomma
en sådan planering och samordning av sjukresorna som skulle krävas för
att bromsa kostnadsutvecklingen, inte ens med betydande personella re-
sursökningar.
En överflyttning av ansvaret för sjukreseadministrationen till sjukvårds-
huvudmännen skulle däremot skapa förutsättningar för ett effektivare
resursutnyttjande av de samhällssubventionerade transporterna av äldre,
sjuka och handikappade. Detta gäller under förutsättning att sjukvårdshu-
vudmännen samtidigt ges möjlighet att i viss utsträckning utforma regel-
system som bättre än det nuvarande kan anpassas till de lokala förhållan-
dena. Huvudmannaskapsförändringen bedöms dessutom skapa större för-
utsättningar att hålla tillbaka de offentliga utgifterna genom att ersättning-
en för dessa transporter, bl. a. vad gäller taxitransporter, kan fastställas
genom avtal med trafikföretag i resp. län. Sjukvårdshuvudmännen har
dessutom möjligheter att samordna patienternas besökstider vid de olika
vårdmottagningarna med tillgängliga transporter till och från dessa mot-
tagningar. Till detta kommer att sjukvårdshuvudmännen förfogar över en
decentraliserad avgiftsadministration som efter organisatoriska och admi-
nistrativa förändringar kan handha även utbetalningen av resekostnadser-
sättning vid sjukresa.
I och med att utbetalningarna av sjukreseersättning kan decentraliseras
öppnas också möjligheter för en bättre service gentemot patienten.
En sjukreseadministration i sjukvårdshuvudmännens regi skapar dess-
utom förutsättningar för en samordning av samtliga förekommande sam-
hällssubventionerade transporter. Här vill jag särskilt nämna resorna inom
den kommunala färdtjänsten. En bättre samordning av transporterna av
äldre, sjuka och handikappade är en samhällsekonomiskt angelägen upp-
gift som bör bli lättare att förverkliga om ansvaret för transporterna
koncentreras till färre huvudmän.
Vad jag nu föreslagit innebär en systemförändring som förutsätter änd-
ringar i 2 kap. AFL och i lagen (1974:525) om ersättning för viss födelse-
kontrollerande verksamhet m. m. samt att ny lagstiftning införs, lämpligen
i form av en särskild lag om resekostnadsersättning vid sjukresor, i vilken
skyldigheten för sjukvårdshuvudman att utge ersättning för resekostnader i
samband med läkarvård m. m. läggs fast. Jag återkommer till behovet av
lagstiftningsåtgärder i avsnitt 3.3.
Vidare innebär huvudmannaskapsförändringen att sammanlagt ca 250
årsarbetare vid försäkringskassorna frigörs fr. o. m. år 1992. Jag avser att i
kompletteringspropositionen återkomma till försäkringskassornas admini-
strativa kostnader för budgetåret 1991/92.
Prop. 1990/91: 135
13
Mitt förslag: För finansiering av sjukvårdshuvudmännens kostna-
der för sjukresor lämnas en schablonmässig ersättning från sjukför-
säkringen. Storleken på och fördelningen av denna ersättning fast-
ställs årsvis efter överläggningar mellan staten och företrädare for
sjukvårdshuvudmännen.
Skälen för mitt förslag: Eftersom avsikten är att resekostnadsersättning i
samband med läkarvård m. m. också efter huvudmannaskapsförändringen
skall anses som en socialförsäkringsförmån är det naturligt att finansi-
eringen av denna sker på samma sätt som hittills, dvs. genom sjukförsäk-
ringsavgifter och, till viss del, statsmedel. Det är av administrativa skäl
också naturligt att denna ersättning schabloniseras när den skall utges till
sjukvårdshuvudmännen och fördelas dem emellan. Storleken på och för-
delningen av ersättningen från sjukförsäkringen bör fastställas årsvis efter
överläggningar mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen.
Inledningsvis bör därvid utgångspunkten vara försäkringskassornas faktis-
ka utgifter för sjukreseförmåner under den senaste ettårsperioden, dvs.
budgetåret 1990/91. Enligt överenskommelsen skall storleken av det totala
ersättningsbelopp som skall utges från sjukförsäkringen för år 1992 fast-
ställas senast den 1 oktober 1991 genom en särskild överenskommelse
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Denna särskilda överenskom-
melse kommer därefter att redovisas för riksdagen.
För tiden efter år 1992 skall parterna enligt den nu träffade överenskom-
melsen efter förhandlingar fastställa ersättningsbeloppet senast den 1 okto-
ber året före det år ersättningen avser. Enligt min bedömning bör detta
ersättningsbelopp kunna fastställas tillsammans med övriga schablonisera-
de ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen i sam-
band med de s. k. Dagmaröverläggningarna. I överenskommelsen anges att
parterna vid en senare tidpunkt skall pröva möjligheterna att samordna
denna ersättning med den allmänna sjukvårdsersättningen.
Den nu träffade överenskommelsen är att betrakta som en principöver-
enskommelse om de olika huvudvillkoren för att överfora huvudmanna-
skapet för sjukreseadministrationen till sjukvårdshuvudmännen fr. o. m.
år 1992. Därvid har parterna kunnat enas om storleken på ersättningen för
administrativa merkostnader som bedöms uppkomma för sjukvårdshu-
vudmännen genom det nya åtagandet. För år 1992 skall ersättningsbelop-
pet avseende samtliga sådana kostnader utgöra 100 milj, kr., varav 20 milj,
kr. avser ett engångsbelopp för olika initialkostnader i anslutning till
genomförandet. Med initialkostnader avses i huvudsak kostnader for orga-
nisations- och systemuppbyggnad samt utbildnings- och informationsin-
satser riktade till både personal och allmänhet. Fördelningen av engångs-
beloppet mellan sjukvårdshuvudmännen framgår av bilaga 1 till överens-
kommelsen. En fördelning av de 80 milj. kr. som avser övrig administra-
tion skall göras senare på basis av det förväntade antalet ersättningsären-
Prop. 1990/91:135
14
den. Ett underlag för fördelningen skall inhämtas från försäkringskassorna Prop. 1990/91:135
genom riksförsäkringsverkets försorg.
I den överenskommelse för år 1992 som förutsätts bli träffad före den 1
oktober 1991 skall ersättningsbeloppet på 80 milj, kr läggas samman med
beloppet for resekostnadsersättning vid fördelningen på resp, sjukvårdshu-
vudman. Av detta följer också att de administrativa kostnaderna därefter
inte skall behandlas separat.
När det gäller tidpunkterna för utbetalning av ersättningsbeloppen har
parterna enats om att sjukreseersättningen av försäkringskassan skall utbe-
talas till respektive sjukvårdshuvudman med halva beloppet vardera den 1
april och den 1 oktober det år ersättningen avser. Ersättningsbeloppet för
initialkostnader skall däremot — med hänsyn till att dessa i huvudsak
avser kostnader under år 1991 — utbetalas av försäkringskassan till re-
spektive huvudman med halva beloppet vardera den 1 januari och den 1
juli 1992.
Ersättningsbeloppen till sjukvårdshuvudmännen samt de i övrigt gällan-
de grunderna för ersättning för år 1992 avses bli fastställda av regeringen
under hösten 1991 och tas lämpligen in i förordningen (1984:908) om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Mitt förslag: Ett bemyndigande i AFL för regeringen att bestämma
grunder för ersättningar från sjukförsäkringen för resor i samband
med läkarvård m. m. behålls. 1 övrigt slopas med några undantag
den statliga regleringen av hur ersättningen skall beräknas i indivi-
duella fall. Grunderna för beräkning av resekostnadsersättning skall
i huvudsak bestämmas av resp, sjukvårdshuvudman.
Möjligheten för arbetsgivare för sjömän att få gottgörelse från
försäkringskassa för kostnad för reseersättning som utgetts enligt
sjömanslagen (1973:282) slopas.
I AFL införs en bestämmelse som klargör att ersättning för rese-
kostnad skall utges vid besök för sjukvårdande behandling som sker
inom ramen för de särskilda omsorgerna om psykiskt utvecklings-
störda.
Skälen för mitt förslag: Det primära syftet med huvudmannaskapsför-
ändringen är som framgår av vad jag nyss framhållit att få till stånd en
bättre samordning av de samhällssubventionerade transporterna av äldre,
sjuka och handikappade. En förutsättning för att sjukvårdshuvudmännen
skall kunna bedriva en sådan planering och samordning av sjukresorna
som förutsätts enligt den träffade överenskommelsen är att ersättningssy-
stemet ger utrymme för ett tillräckligt hänsynstagande till de varierande
lokala förhållandena. Mot den bakgrunden är det enligt min bedömning
nödvändigt att den statliga regleringen av hur ersättningen i individuella 15
fall skall beräknas slopas i största möjliga utsträckning. I stället bör varje Prop. 1990/91: 135
sjukvårdshuvudman få möjlighet att utfärda lokalt anpassade föreskrifter
om detta med hänsyn till huvudmannens speciella möjligheter och förut-
sättningar. Detta kan gälla t. ex. val av färdmedel och tidpunkt för resan.
Härigenom skapas nödvändiga förutsättningar för samåkning. Enligt min
bedömning bör dessa regelförändringar kunna leda till betydande admini-
strativa förenklingar i förhållande till nuvarande ordning.
Detta innebär att de detaljerade bestämmelserna om beräkningen av
resekostnadsersättning som finns i förordningen (1987:82) om ersättning
vid sjukresa kan avvecklas. Av nuvarande statliga reglering behöver i
huvudsak endast kvarstå bemyndigandet i 2 kap. 6 § AFL för regeringen
att bestämma grunder för ersättningar från sjukförsäkringen för resor i
samband med läkarvård och andra vårdinsatser som anges i lagrummet. I
anslutning härtill bör klargöras att regeringen i grunderna kan föreskriva
ett maximum för den resekostnad som den försäkrade skall svara för samt
ett lägsta belopp som skall tillämpas vid beräkningen av ersättning vid
sjukresa med privatbil.
Vad jag nu föreslagit leder till ändringar av olika bestämmelser i 2 kap.
AFL. Vidare fordras anpassning av vissa bestämmelser om resekostnads-
ersättning i lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande
verksamhet m. m. Jag avser senare att föreslå regeringen de förordnings-
bestämmelser som behövs vid ett genomförande av det nya systemet.
I anslutning till att ändring enligt det sagda görs i bl. a. 2 kap. 6 § AFL vill
jag föreslå en komplettering av detta lagrum så att ersättning för resekost-
nad skall kunna utges vid besök för sjukgymnastik och annan sjukvårdan-
de behandling även när sådan behandling utförs som ett led i särskilda
omsorger (personligt stöd) enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. Reseersättning från sjukförsäkringen
torde hittills genomgående ha lämnats i fall då dessa sjukvårdande be-
handlingar har utförts genom landstingskommunernas försorg. Däremot
har, enligt vad jag erfarit, ersättning nekats i fall då en primärkommun har
övertagit ansvaret för särskilda omsorger av detta slag från landstingskom-
munen och sålunda behandlingarna utförts av primärkommunalt anställd
personal. Mitt förslag innebär att ersättning skall kunna utges för resekost-
nader i samband med besök för de sjukvårdande behandlingarna även när
de utförs i primärkommunal regi. Förslaget bör i denna del genomföras
den 1 juli 1991.
Enligt 2 kap. 7 § AFL har en arbetsgivare för sjöman, om han enligt
sjömanslagen (1973:282) haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad
för bl. a. reseersättning, möjlighet att hos allmän försäkringskassa få gott-
görelse för kostnaden. Mitt förslag att slopa denna rätt grundas på att
föreskriften i vad avser resekostnad inte längre synes ha någon ekonomisk
eller praktisk betydelse.
Ersättning för resekostnader utges också enligt vissa andra författningar,
bl. a. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare. Denna ersättning lämnas emellertid inte från
sjukförsäkringen enligt AFL och berörs därför inte av den mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen träffade överenskommelsen. Administratio-
16
nen avseende resekostnadsersättningar som utges enligt sådana författ- Prop. 1990/91: 135
ningar kommer därför att ligga kvar hos försäkringskassan och riksförsäk-
ringsverket.
Enligt den nu träffade överenskommelsen kommer fr. o. m. år 1992 sjuk-
vårdshuvudmännens ansvar för akuta sjuktransporter att även omfatta
ambulansflygningar med helikopter eller flygplan.
Ansvaret för sådana transporter har hittills åvilat rikspolisstyrelsen.
Riksdagen har i princip beslutat om att sjukvårdshuvudmännen redan
fr. o. m. den 1 juli 1991 skall ha huvudansvaret för alla sjuktransporter
oavsett transportmedel (prop. 1989/90:100. bil.7, SoU17, rskr. 172).
Med anledning av att sjukvårdshuvudmännen förväntas överta huvud-
mannaskapet för sjukreseadministrationen fr. o. m. den 1 januari 1992 har
parterna ansett att det är lämpligt att ansvaret för de luftburna akuta
sjuktransporterna förs över till sjukvårdshuvudmännen samtidigt. Rikspo-
lisstyrelsens ansvar för dessa transporter skulle därmed komma att upphö-
ra fr. o. m. år 1992.
I den försvarspolitiska proposition som regeringen nyligen förelagt riks-
dagen (prop. 1990/91:102) har lämnats ett förslag om en ändring i 6§
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) så att lagen ger uttryck för att sjuk-
vårdshuvudmännen fr. o. m. år 1992 får ett samlat ansvar för de akuta
sjuktransporterna.
Huvudmännen skall för det nya åtagandet att svara för akuta ambulans-
flygningar med helikopter eller flygplan erhålla ersättning med 16 milj. kr.
avseende år 1992. Beloppet skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen i
förhållande till hur medlen tidigare har utnyttjats. Fördelningen framgår
av bilaga 2 till överenskommelsen. Beloppen skall i enlighet med överens-
kommelsen läggas samman med övriga ersättningsbelopp vid den slutliga
fördelningen av sjukreseersättningen på resp, sjukvårdshuvudman för år
1992.
I enlighet med vad jag har anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till
1. lagom resekostnadsersättning vid sjukresor,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1990:1 466) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekon-
trollerande verksamhet m. m.
17
1§
Genom paragrafen åläggs landstingskommunerna och de landstingsfria
kommunerna att utge ersättning såvitt gäller personer som är sjukförsäkra-
de enligt AFL för kostnader för sjukresor i den utsträckning som följer av 2
kap. 6 § AFL.
Det gäller således resekostnader i samband med sluten vård på sjukhus
på grund av sjukdom eller förlossning samt läkarvård och annan sjukvår-
dande behandling på grund av sjukdom i offentlig öppen vård eller i privat
vård som meddelas av försäkringsansluten läkare eller sjukgymnast. Vida-
re gäller det resekostnader i samband med att hjälpmedel tillhandahålls
handikappad, tandvård genom det allmännas försorg eller av försäkrings-
ansluten tandläkare, besök i bidragsberättigad företagshälsovård eller stu-
derandehälsovård samt konvalescent vård i av riksförsäkringsverket för-
tecknade konvalescenthem.
Enligt punkt 2 i första stycket skall ersättning utges av sjukvårdshuvud-
männen även i samband med rådgivning i födelsekontrollerande syfte eller
om abort eller sterilisering. Detta gäller enligt andra stycket även om
rådgivningen bedrivs av organisation enligt tillstånd av socialstyrelsen.
Punkt 3 i första stycket anger att ersättningsskyldigheten också omfattar
resor till och från sjukhus eller läkare för undersökning enligt förordningen
1975:1 157. Förordningen avser kostnader för utredning i ärenden hos
försäkringskassa rörande sjukpenning, rehabiliteringsåtgärder, förtidspen-
sion, handikappersättning, vårdbidrag eller särskild efterlevandepension.
2§
Sjukvårdshuvudmännen skall i princip vara fria att bestämma hur rese-
kostnadsersättning skall beräknas. Som framhållits i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.3) skall dock regeringen genom förordning kunna före-
skriva begränsningar i fråga om den kostnad som den försäkrade skall
svara för samt beträffande det lägsta ersättningsbelopp som skall beräknas
vid resa med privatbil.
Någon särskild regel om överklagande har inte tagits in i lagen. De beslut
som sjukvårdshuvudmännen fattar i fråga om resekostnadsersättning skall
således inte kunna överklagas enligt socialförsäkringens bestämmelser för
besvärsprövning.
3§
I paragrafen anges vilken sjukvårdshuvudman som skall pröva uppkomna
frågor om resekostnadsersättning och betala ut ersättning.
4§
Genom bestämmelsen i paragrafen fastläggs att resp, sjukvårdshuvudman
skall svara för sådan kostnad för sjukresa som skall ersättas till följd av en
konvention om social trygghet som Sverige har ingått med annat land. En
uttrycklig bestämmelse om reseersättning finns i den nordiska konventio-
nen om social trygghet, vars artikel 14 föreskriver att vid hemresa till
bosättningslandet vistelselandet skall svara för den merkostnad som upp-
kommer genom att någon till följd av sitt sjukdomstillstånd måste använ-
da dyrare färdsätt än han annars skulle ha använt.
Prop. 1990/91:135
18
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring och förslaget till lag om ändring i lagen
(1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring
2 kap.
1§
Paragrafens första stycke har kompletterats med en hänvisning till den
föreslagna lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor. Vidare har i
andra stycket gjorts en jämkning och ett tillägg för att ange att regeringen
kan bestämma det högsta belopp som den försäkrade skall svara för och
det lägsta ersättningsbelopp som skall beräknas vid resa med privatbil.
6§
Första stycket har jämkats med hänsyn till att den statliga regleringen av
resekostnadsersättning vid sjukresor i huvudsak inte skall avse vilka er-
sättningsbelopp som skall lämnas i individuella ärenden.
Vidare har i första stycket tillfogats en bestämmelse som klargör att
ersättning kan utges från sjukförsäkringen för resor i samband med sjuk-
gymnastik eller annan sjukvårdande behandling även om behandlingen
utförs som ett led i särskilda omsorger som en landstingskommun eller
landstingsfri kommun eller — efter överlåtelse av uppgiften — en annan
kommun svarar för enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl. I denna del föreslås att ikraftträdande sker
den 1 juli 1991.
Tredje stycket har fått utgå eftersom sådana överenskommelser som där
avses inte längre blir aktuella efter en övergång till landstingskommunal
administration av sjukreseersättningen.
Paragrafen har nyligen ändrats genom lagen 1990:1466, som träder i
kraft den 1 januari 1992. De nu aktuella ändringarna får därför ske genom
ändring i sistnämnda lag.
7§
I paragrafen har hänvisningen till 6 § slopats som följd av förslaget (avsnitt
3.3) att gottgörelse för resekostnader inte längre skall utges från försäk-
ringskassan till arbetsgivare för sjömän.
10 §
Bestämmelserna i paragrafens andra stycke om vilken försäkringskassa
som är behörig att pröva frågor om sjukvårdsersättning har ändrats som
följd av att försäkringskassorna inte längre skall utge ersättning till de
försäkrade för resekostnader enligt AFL.
Av samma skäl som nämnts under 6 § får den aktuella ändringen ske
genom ändring i lagen 1990:1 466.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974; 525) om ersättning
for viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.
3§
Paragrafen, som reglerar rätten till resekostnadsersättning i samband med
rådgivning enligt lagen, föreslås upphävd.
4§
Komplettering har gjorts med en hänvisning till den föreslagna lagen om
Prop.1990/91:135
19
resekostnadsersättning vid sjukresor. Samtidigt har angetts för vilka andra Prop. 1990/91:135
ersättningar enligt lagen som försäkringskassan skall svara.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om resekostnadsersättning vid sjukresor,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1974:525) om ersättning för viss födel-
sekontrollerande verksamhet m. m.
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av
vad jag anfört om ersättningarna från sjukförsäkringen till sjukvårds-
huvudmännen för övertagandet av huvudmannaskapet för sjukreseadmi-
nistrationen och av ansvaret för luftburna akuta sjuktransporter.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
20
Överenskommelse om överflyttning av
huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen
samt luftburna akuta sjuktransporter till
sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. år 1992
Efter överläggningar mellan företrädare för staten och sjukvårdshuvud-
männen har överenskommelse träffats om villkor och förutsättningar för
en överflyttning av huvudmannaskapet för sjukresorna, ekonomiskt och
administrativt, från försäkringskassorna till sjukvårdshuvudmännen
fr. o. m. år 1992.
Överenskommelsen gäller under förutsättning av riksdagens godkännan-
de av erforderliga ändringar i bl. a. lagen (1962:381) om allmän försäkring.
1 Nuvarande ersättningssystem för sjukrese-
ersättning
De grundläggande bestämmelserna om den försäkrades rätt till ersättning
för resekostnader i samband med vård m. m. finns i 2 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL). De närmare bestämmelserna för
beräkning av ersättningens storlek m.m. finns i förordningen (1987:82.
senast ändrad 1990:539) om ersättning vid sjukresa. Denna förordning
trädde i kraft den 1 maj 1987 då sjukreseförordningen (1975:964) upphör-
de att gälla.
Regelsystemet för sjukreseersättning är utformat enligt den s. k. återbä-
ringsprincipen, vilket innebär att den försäkrades anspråk på ersättning
bedöms av försäkringskassan först efter det att sjukresan företagits.
Sammanfattningsvis gäller att den försäkrade alltid betalar en fast av-
gift (karensbelopp) för varje enkel resa. För resa med allmänna kom-
munikationsmedel är karensbeloppet 15 kronor, för resa med egen bil 20
kronor och för resa med taxi 30 kronor. Vid samåkning i taxi eller med egen
bil utgör karensbeloppet 15 kronor per vårdtagare.
Ersättningen till den försäkrade beräknas, med vissa begränsningar för
resa med taxi eller flyg, efter det faktiska färdsätt som använts. Vid resa
med taxi eller flyg lämnas ersättning endast om annat billigare färdsätt inte
kunnat användas på grund av den försäkrades tillstånd, resans längd eller
andra omständigheter. Kan ersättning därvid inte beräknas för sådan resa
medger dock reglerna att ersättning ändå lämnas enligt vad som är skäligt.
För sjukresa med privatbil beräknas ersättningen till 1 krona per kilome-
ter.
Förordningen innehåller dessutom särskilda ersättningsbestämmelser
för övernattning, följeslagare och resa med anledning av besök hos sjukt
barn under 16 år som vårdas på sjukhus. Riksförsäkringsverket har utfär-
dat rekommendationer i form av allmänna råd (1987:11) om tillämpning-
en av nämnda förordning.
2 Grunder för ändrat huvudmannaskap
Sjukförsäkringens utgifter för sjukresor har ökat betydligt under det senas-
te decenniet. Orsakerna härtill är flera. En är den förändrade vårdstruktu-
ren, vilken bl. a. medfört en ökning i antalet resor till öppenvårdsmottag-
Prop. 1990/91: 135
Bilaga 1
21
ningar i stället för sluten vård. En annan viktig orsak är att försäkringskas- Prop. 1990/91:135
sorna har begränsade möjligheter att inom ramen för gällande ersättnings- Bilaga 1
regler och rådande ansvarsfördelning mellan olika huvudmän bedriva en
sådan planering och samordning av sjukresorna som skulle vara nödvän-
dig för att motverka de ökade färdkostnaderna.
En överflyttning av huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen
från kassorna till sjukvårdshuvudmännen möjliggör införandet av ett er-
sättningssystem för sjukresor som bättre bör kunna anpassas till de skiftan-
de förutsättningarna vad gäller t. ex. geografiska förhållanden, transportsy-
stem och sjukvårdens organisation.
Till detta kommer att sjukvårdshuvudmännen har bättre administrativa
förutsättningar att samordna patienternas besökstider med olika lämpliga
transportmedel. Vidare har huvudmännen en decentraliserad avgiftsadmi-
nistration som kan byggas ut till att omfatta även denna nya funktion.
Mot denna bakgrund är parterna överens om att sjukvårdshuvudmännen
fr. o. m. år 1992 bör överta såväl det ekonomiska som det administrativa
ansvaret för sjukresorna. Parterna är också ense om att de allmänna
grunderna för sjukreseersättning enligt 2 kap. 6 § AFL i princip skall
bibehållas samt att sjukvårdshuvudmännens skyldighet att utge sådan
ersättning till försäkrade bör regleras i en särskild lag om sjukreseersätt-
ning. I denna nya lag bör vidare anges att beräkningarna om ersättning till
de försäkrade skall ske enligt grunder som huvudmännen bestämmer. I
den mån angivna förutsättningar ändras, t. ex. genom införande av hög-
kostnadsskydd skall överläggningar om konsekvenserna härav tas upp.
Parterna är överens om att senast den 1 oktober 1991 träffa en särskild
överenskommelse om storleken av den slutgiltiga sjukreseersättningen för
år 1992, varvid konsekvenserna av taxinäringens avreglering den 1 juli
1990 skall beaktas. Ersättningen för år 1992 skall därvid grundas på det
faktiska utfallet av försäkringens utgifter för sjukreseersättning avseende
budgetåret 1990/91 och därefter beloppsmässigt anpassas till den förvänta-
de utvecklingen på området för år 1992.
Sjukreseersättningen för år 1992 skall i huvudsak fördelas mellan hu-
vudmännen på samma sätt som försäkringskassornas faktiska utbetalning-
ar fördelar sig mellan försäkringskasseområdena för budgetåret 1990/91.
Denna särskilda överenskommelse om sjukreseersättningens storlek bör
av regeringen under hösten 1991 redovisas för riksdagen.
Vidare är parterna ense om att de administrativa merkostnader som
uppkommer för sjukvårdshuvudmännen till följd av det nya åtagandet
skall ersättas av försäkringen. Till dessa kostnader räknas under år 1992
även initialkostnader i samband med genomförandet, t. ex. kostnaderna
22
för organisation-och systemuppbyggnad samt olika utbildnings-och infor- Prop. 1990/91: 135
mationsinsatser riktade till personal och allmänhet. Bilaga 1
Parterna har enats om att ersättningsbeloppet för sjukvårdshuvudmän-
nens administrativa merkostnader skall vara 80 milj. kr. för år 1992.
Vidare skall 20 milj, kr lämnas som ersättning för initialkostnaderna,
vilken skall utges som ett engångsbelopp. Parterna är också ense om att
ersättningsbeloppet avseende administration skall fördelas mellan sjuk-
vårdshuvudmännen med utgångspunkt från förväntat antal ersättnings-
ärenden och därefter läggas samman med sjukreseersättningen vid fördel-
ningen av det sammanlagda ersättningsbeloppet på respektive sjukvårds-
huvudman. Engångsbeloppet på 20 milj, kr för initialkostnader fördelas
mellan sjukvårdshuvudmännen i enlighet med vad som framgår av bilaga
1.
Ersättningen från sjukförsäkringen för tiden efter år 1992 fastställs vid
förhandlingar mellan företrädare för staten och Landstingsförbundet se-
nast den 1 oktober året innan det år ersättningen avser.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall sjukvårdshuvudmännen
svara för att det finns en ändamålsenlig organisation för att till och från
sjukhus eller läkare transportera personer, vilkas tillstånd kräver att trans-
porten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet. Ansva-
ret har hittills inte ansetts omfatta akuta luftburna sjuktransporter.
Enligt riksdagsbeslut (prop. 1989/90:100, bil.7, SoU17, rskr.172) är
avsikten att sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. den 1 juli 1991 skall ha ett
fullständigt huvudansvar för sjuktransporter enligt hälso- och sjukvårds-
lagen. Rikspolisstyrelsens ansvar för luftburna akuta sjuktransporter skulle
därmed upphöra.
Parterna är överens om att sjukvårdshuvudmännens ansvar för akuta
sjuktransporter bör gälla fr. o. m. år 1992 och att huvudmännen för detta
nya åtagande att svara för akuta ambulansflygningar med helikopter eller
flygplan skall erhålla ersättning med 16 milj. kr. avseende det året. Belop-
pet fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen i förhållande till hur medlen
tidigare utnyttjats. Denna fördelning framgår av bilaga 2. Beloppen skall
läggas samman med övriga ovannämnda ersättningsbelopp vid den slutli-
ga fördelningen av det sammanlagda ersättningsbeloppet på respektive
sjukvårdshuvudman för år 1992. För tiden därefter gäller vad som angetts
under avsnitt 4 sista stycket.
Ersättningen utbetalas av försäkringskassan till respektive sjukvårdshu-
vudman utan särskild rekvisition med halva beloppet den 1 april respekti-
ve den 1 oktober det kalenderår beloppet avser. Engångsbeloppet för
initialkostnader utbetalas med halva beloppet den 1 januari respektive den
1 juli 1992.
23
Parterna är ense om att vid en senare tidpunkt pröva möjligheterna att Prop. 1990/91: 135
samordna ersättningsbeloppet för sjukreseersättning och luftburna akuta Bilaga 1
sjuktransporter med den allmänna sjukvårdsersättningen.
Under tiden fram till övertagandet skall försäkringskassorna och rikspo-
lisstyrelsen, på begäran av respektive sjukvårdshuvudman, lämna de upp-
gifter i fråga om volymer, resestruktur m. m. som erfordras för huvudman-
nens planering samt i övrigt biträda huvudmannen så att reformens ge-
nomförande underlättas.
Denna överenskommelse gäller under förutsättning att den godkänns av
regeringen och Landstingsförbundets styrelse samt att riksdagen beslutar
om de lagändringar som är nödvändiga för genomförandet av överens-
kommelsen. Lagförslag och de författningsförändringar som i övrigt be-
hövs för genomförandet av överenskommelsen kommer att utarbetas av
socialdepartementet.
För staten För Landstingsförbundet
Anna Hedborg Gunnar Hofring
24
Bilaga 1:1 Prop. 1990/91: 135
Bilaga 1
Sjukvårdshuvudman
AB
C
D
E
F
G
H
K
L
M
N
O
P
R
S
T
U
W
X
Y
Z
AC
BD
I
MM
OG
Ersättningsbelopp
(1000-tal kr.)
2 750
670
660
880
740
540
630
500
710
1090
650
740
930
680
700
680
660
710
710
670
480
650
670
350
620
930
20000
25
Bilaga 1:2 Prop. 1990/91:135
Bilaga 1
|
Sjukvårdshuvudman |
Ersättningsbelopp |
|
AB H O S X Y Z AC BD OG |
1 800 100 100 200 300 300 100 100 2900 800 6400 2 400 500 |
26
Prop. 1990/91:135
Bilaga 2
|
Försäkringskassa |
Milj. kr. |
|
AB |
147,3 |
|
C |
26,8 |
|
D |
23.1 |
|
E |
31,3 |
|
F |
34,4 |
|
G |
27,0 |
|
H |
41,3 |
|
K |
18,2 |
|
L |
29,5 |
|
M |
36,0 |
|
N |
22,1 |
|
O |
30,0 |
|
P |
49,1 |
|
R |
29,2 |
|
S |
44,3 |
|
T |
28.8 |
|
U |
21,5 |
|
w |
39.1 |
|
X |
35,5 |
|
Y |
37,1 |
|
z |
33,8 |
|
AC |
57,1 |
|
BD |
61,5 |
|
I |
12,1 |
|
MM |
8,1 |
|
OG |
31.2 955,4 |
27
Prop. 1990/91:135
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
1 Förslag till Lag om resekostnadsersättning vid sjukresor ......... 2
2 Förslag till Lagom ändring i lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring ...................................................... 3
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring............................. 5
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:525) om ersättning för
viss födelsekontrollerande verksamhet m. m ................... 7
Socialdepartementet .......................................... 8
Proposition om ändrat huvudmannaskap för sjukreseadministra-
tionen m. m.................................................. 8
1 Inledning.................................................. 8
2 Gällande system för sjukreseersättning........................ 10
2.1 Förmånssystemet....................................... 10
2.2 Försäkringens utgifter för sjukresor ....................... 11
2.3 Försäkringskasseadministrationen ........................ 12
3 Ändrat huvudmannaskap för sjukreseadministrationen.......... 12
3.1 Allmänt om ändrat huvudmannaskap ..................... 12
3.2 Den ekonomiska regleringen ............................. 14
3.3 Ändringar i regelsystemet för resekostnadsersättning ........ 15
4 Ändrat huvudmannaskap för akuta luftburna sjuktransporter .... 17
5 Upprättade lagförslag....................................... 17
6 Specialmotivering.......................................... 18
Förslaget till lag om resekostnadsersättning vid sjukresor .......... 18
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
och förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring.......................... 19
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:525) om ersättning för viss
födelsekontrollerande verksamhet m. m.......................... 19
7 Hemställan................................................ 20
8 Beslut .................................................... 20
Bilaga 1 ................................................. 21
Bilaga 2 ................................................. 27
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
28