Prop.
1990/91:131
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 mars 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Sverige deltar i internationellt samarbete som avser inbördes rättshjälp mel-
lan olika stater, bl.a. i fråga om utredning och lagföring av brott samt skatte-
uppbörd. Flera av de överenskommelser om inbördes rättshjälp som Sverige
har ingått under senare tid eller avser att ingå innehåller bestämmelser om
informationsutbyte mellan staterna. Informationsutbytet gäller bl.a. upplys-
ningar och bevismaterial som myndigheterna i de berörda staterna har in-
tresse av att utnyttja i sin verksamhet. En myndighet i Sverige som har erhål-
lit information från en främmande stat får dock som regel inte använda infor-
mationen fritt. I överenskommelserna anges nämligen ofta villkor för hur
informationen får utnyttjas. Ett sådant villkor är t.ex. att bevismaterial inte
får användas för annat ändamål än för vilket det begärdes.
Ett villkor i en överenskommelse med främmande stat, som begränsar
möjligheten för svenska myndigheter att utnyttja erhållen information, kan
strida mot inhemska regler om att myndigheterna i sin verksamhet är skyl-
diga att utnyttja eller beakta informationen. En polismyndighet eller en
åklagare är t.ex. i princip skyldig att inleda förundersökning så snart det
finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts.
I propositionen föreslås regler som innebär att svenska myndigheter skall
vara skyldiga att följa sådana villkor som har överenskommits med en främ-
mande stat om hur upplysningar eller bevismaterial som har överlämnats
från den främmande staten får användas. Inhemska regler om hur myndig-
heten skall handla i olika hänseenden skall inte gälla i den utsträckning som
sådana regler strider mot villkor i den överenskommelse som ligger till grund
för informationsutbytet. Förbudet mot att utnyttja information i strid med
1 Riksdagen 1990191. I saml. Nr 131
en överenskommelse med främmande stat skall enligt förslaget gälla för alla Prop.
myndigheter, även domstolar. 1990/91:131
I propositionen föreslås också en ändring i reglerna om immunitet för vissa
vittnen m.fl. Denna ändring har samband med frågan om Sveriges tillträde
till en inom Förenta Nationerna utarbetad narkotikabrottskonvention.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en
främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse
med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars
är föreskrivet i lag eller annan författning.
2 § I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige
har ingått med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med
överenskommelsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att
höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott inte lagforas, berövas sin frihet eller på
annat sätt underkastas inskränkning i denna på grund av handling, underlå-
tenhet eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när
det gäller en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.
Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att han
haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av femton
dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans närvaro
inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder hit.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha mindre
omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.
Prop.
1990/91:131
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop.
1990/91:131
Propositionens
lagförslag
Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden samt
bestämmelserna om förundersök-
ning och tvångsmedel i lagen
(1960:418) om straff för varusmugg-
ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken äger motsvarande till-
lämpning. Bestämmelse, vars till-
lämpning förutsätter att misstanke
föreligger mot någon, får dock ej
tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden, be-
stämmelserna om förundersökning
och tvångsmedel i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling, bestäm-
melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken samt bestämmelserna i
1 § lagen (1991:000) med vissa be-
stämmelser om internationellt samar-
bete pä brottmålsområdet äger mot-
svarande tillämpning. Bestämmelse,
vars tillämpning förutsätter att miss-
tanke föreligger mot någon, får dock
ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:316.
Härigenom föreskrivs att l kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §2
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte hel-
ler i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för upp-
giften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja vissa
uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på fondpapper.
/ lagen (1991:000) med vissa be-
stämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet finns be-
stämmelser som begränsar möjlighe-
ten att utnyttja vissa uppgifter som en
svensk myndighet har fått från en
främmande stat.
Prop.
1990/91:131
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1990:1345.
1* Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 131
Härigenom föreskrivs att lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen
m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I den mån det har avtalats i en
överenskommelse som Sverige har
ingått med annan stat, får den som
efter kallelse i enlighet med överens-
kommelsen har rest in i Sverige från
den andra staten för att höras som
tilltalad, vittne eller sakkunnig inte
lagforas, fängslas eller på annat sätt
underkastas inskränkning i sin frihet
på grund av dom eller gärning som
härrör från tiden före inresan i Sve-
rige och som, såvitt gäller tilltalad,
inte är avsedd med kallelsen.
Immuniteten upphör om den till-
talade. vittnet eller den sakkunnige
stannar kvar i Sverige trots att han
haft möjlighet att lämna landet un-
der en sammanhängande tid av fem-
ton dagar från det att han har fått be-
sked från domstolen om att hans
närvaro inte längre påfordras, eller
om han, efter att ha lämnat landet,
återvänder hit.
I den mån det har avtalats i en
överenskommelse på privaträttens
område som Sverige har ingått med
annan stat, får den som efter kallelse
i enlighet med överenskommelsen
har rest in i Sverige från den andra
staten för att höras som vittne eller
sakkunnig inte lagforas, berövas sin
frihet eller på annat sätt underkastas
inskränkning i denna på grund av
dom eller gärning som härrör från ti-
den före inresan i Sverige.
Immuniteten upphör om vittnet
eller den sakkunnige stannar kvar i
Sverige trots att han haft möjlighet
att lämna landet under en samman-
hängande tid av femton dagar från
det att han har fått besked från dom-
stolen om att hans närvaro inte
längre påfordras, eller om han, efter
att ha lämnat landet, återvänder hit.
Prop.
1990/91:131
Propositionens
lagförslag
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 23 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om utländsk tull, andra
skatter, avgifter och pålagor som av
svensk tullmyndighet uppbärs vid el-
ler i samband med export eller im-
port av varor gäller denna lag endast
i den mån särskilt anges i lagen
(1969:200) om uttagande av ut-
ländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)
om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
I fråga om utländsk tull, andra
skatter, avgifter och pålagor som av
utländsk tullmyndighet uppbärs vid
eller i samband med export eller im-
port av varor gäller denna lag endast
i den mån särskilt anges i lagen
(1969:200) om uttagande av ut-
ländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)
om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
Prop.
1990/91:131
Propositionens
lagförslag
23 §
Har en svensk myndighet fått upp-
lysningar från en främmande stat i ett
skatteärende och gäller på grund av
överenskommelse med den främ-
mande staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja upplysning-
arna, skall svenska myndigheter följa
villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författ-
ning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991
Prop.
1990/91:131
Närvarande: Statsrådet Odd Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin,
Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Inom justitiedepartementet upprättades under våren 1990 promemorian (Ds
1990:61) Vissa frågor om internationellt samarbete i brottmål m.m. I prome-
morian föreslås regler som begränsar svenska myndigheters möjligheter och
skyldigheter att använda upplysningar eller bevismaterial som har erhållits
från en främmande stat, t.ex. vid utredning av brott, om ett sådant utnytt-
jande skulle stå i strid med villkor i den överenskommelse som ligger till
grund för informationsutbytet med den främmande staten. Promemorian
har rcmissbehandlats.
Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian. Till proto-
kollet i detta ärende bör fogas promemorians lagförslag som bilaga 1 och en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning över
remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-2410).
Jag tar i detta ärende även upp en fråga om ändring i reglerna om immuni-
tet för vissa vittnen m.fl. Den ändringen har samband med frågan om Sverige
skall tillträda en narkotikabrottskonvention som har utarbetats inom För-
enta Nationerna. Regeringen har tidigare denna dag på min föredragning
fattat beslut om proposition i det ärendet.
Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lag-
förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 4. Lagrådets granskning har lett
till en mindre redaktionell ändring av lagförslagen.
I frågor som gäller utredning och lagföring av brott samt skatteuppbörd på-
går sedan gammalt ett omfattande internationellt samarbete mellan stater.
Samarbetet gäller bl.a. vad som i Sverige har kommit att betecknas inbördes
rättshjälp, dvs. olika former av samarbete stater emellan främst i syfte att
staterna skall kunna inleda eller fullfölja rättsliga processer med internatio-
nell anknytning. Sverige deltar i detta samarbete på flera olika sätt, bl.a. vad
gäller upptagning av muntliga och skriftliga bevis, delgivning av handlingar
och verkställighet av olika straffprocessuella säkerhetsåtgärder, t.ex. beslag
och kvarstad.
Det rättsliga regelsystem som det internationella samarbetet på detta om-
råde bygger på är för svenskt vidkommande dels lagstiftning, dels olika kon-
ventioner och bilaterala avtal som har ingåtts med andra stater. De vidgade
internationella kontakterna har gjort att Sverige under senare år i ökad om-
fattning har ingått överenskommelser som innehåller bestämmelser om in-
bördes rättshjälp. Lagstiftningen å andra sidan är i flera fall gammal och
ofullständig och bestämmelserna finns spridda på ett stort antal författ-
ningar.
Som framhålls i promemorian har den snabba utvecklingen i det interna-
tionella umgänget gjort att det svenska regelsystemet i fråga om inbördes
rättshjälp behöver reformeras. De ämnesområden som är aktuella för inbör-
des rättshjälp förändras fortlöpande, och det är främst genom pågående
konventionsarbete inom ramen för olika internationella organ och genom
bilaterala överenskommelser med främmande stater sonj rättsutvecklingen
på området nu sker. För domstolar och andra rättstillämpande organ här i
landet är det svårt att överblicka regelsystemet. Särskilt för domstolarna,
som relativt sällan kommer i kontakt med internationella frågor, är behovet
stort av en mer överskådlig lagstiftning. Lagreglerna behöver också ses över
i sakligt hänseende.
Inom justitiedepartementet har inletts en översyn av de internationella
straffprocessuella frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och
modern lagstiftning som kan svara mot de krav som i dag ställs i det interna-
tionella samarbetet. Arbetet är emellertid omfattande och någon mer hel-
täckande lagstiftning kan knappast bli färdig förrän tidigast om ett par år.
På några områden är det emellertid med hänsyn till den internationella
utvecklingen särskilt angeläget att nya regler utarbetas. Det fortsatta re-
formarbetet bör därför enligt min mening bedrivas så att etappvisa föränd-
ringar av regelsystemet kan genomföras. Siktet bör emellertid vara inställt
på att så långt möjligt få en sammanhållen och överskådlig lagstiftning för
området i stort.
Ett av de områden där det redan nu är nödvändigt att genomföra reformer
gäller de i promemorian behandlade frågorna om informationsutbyte i inter-
nationella förhållanden. Vad saken närmare bestämt gäller är om regler bör
införas som begränsar svenska myndigheters möjligheter att utnyttja infor-
mation eller bevismaterial som har erhållits från en främmande stat i sådana
Prop.
1990/91:131
fall där den främmande staten har ställt upp villkor för hur informationen får Prop.
utnyttjas. I några av de konventioner och avtal som Sverige har ingått eller 1990/91:131
har för avsikt att ingå finns bestämmelser som på detta sätt begränsar möjlig-
heten att fritt använda erhållen information. För svenskt vidkommande kan
en sådan förpliktelse innebära en konflikt mellan bestämmelsen i avtalet el-
ler konventionen och bl.a. olika regler i svensk rätt om myndigheters skyl-
dighet att fullgöra sina myndighetsuppgifter, t.ex. regeln om åklagares abso-
luta åtalsplikt enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken (RB). Frågan aktualisera-
des för en tid sedan i ett lagstiftningsärende om godkännande av Europa-
råds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteären-
den, m.m. Föredragande statsrådet framhöll då att saken övervägdes inom
justitiedepartementet och borde kunna lösas inom en inte alltför avlägsen
framtid (se prop. 1989/90:14 s. 67). Som jag strax skall återkomma till har en
motsvarande fråga nu uppkommit inför Sveriges tillträde till en konvention
mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrotts-
konventionen) som har utarbetats inom Förenta Nationerna.
Ett annat område i det internationella samarbetet som under senare år har
fått ökad aktualitet gäller överföring av frihetsberövade personer för förhör
utomlands. Sverige ratificerade år 1967 den europeiska konventionen om in-
bördes rättshjälp i brottmål men gjorde vid ratificeringen ett förbehåll be-
träffande konventionens artikel 11. 1 den artikeln föreskrivs att en person
som är berövad friheten i en konventionsstat under vissa förutsättningar kan
överföras till en annan konventionsstat för vittnesförhör eller konfrontation.
Förbehållet vid ratificeringen innebär att Sverige inte lämnar den rättshjälp
som avses i artikel 11.
Behovet av en rättslig reglering på detta område i enlighet med konventio-
nens bestämmelser har blivit allt mer påtagligt (se Ds Ju 1987:12). Det fort-
satta arbetet inom justitiedepartementet med de internationella straffpro-
cessuella frågorna är därför inriktat på att åstadkomma en rättslig reglering
även i detta hänseende. Jag räknar med att inom kort återkomma med för-
slag till lagstiftning i denna fråga. Tanken är att den nya lag med vissa be-
stämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet som jag
kommer att föreslå i detta lagstiftningsärende skall bilda utgångspunkt för
en sådan reglering.
2.2.1 Internationella överenskommelser
Som redovisas i promemorian har Sverige under åren ingått ett flertal över-
enskommelser med främmande stater om inbördes rättshjälp i olika avseen-
den. Arbete pågår också i flera olika sammanhang där Sverige deltar, både
bilateralt och multilateralt, med att utarbeta överenskommelser som syftar
till att vidga det internationella samarbetet vad gäller inbördes rättshjälp.
På brottmålsområdet har jag redan nämnt den europeiska rättshjälpskon-
ventionen som antogs år 1959 (prop. 1961:48). Sverige ratificerade den kon-
ventionen år 1967 och gjorde då vissa förbehåll och förklaringar (SÖ
1968:15). Konventionen trädde i kraft för Sveriges del året därpå. I konven-
10
tionen åtar sig avtalsstaterna att lämna varandra rättshjälp i största möjliga Prop.
utsträckning i mål eller ärenden som avser beivrande avbrott. Konventionen 1990/91:131
omfattar huvudsakligen bevisupptagning som avser utredning och överläm-
nade av bevismaterial eller handlingar, delgivning av rättegångshandlingar
och judiciella beslut, översändande av utdrag ur straffregister, lagföring i an-
nat land samt underrättelse om straffdomar.
Rättshjälpskonventionen har sedermera kompletterats med ett tillägg-
sprotokoll år 1978 (SÖ 1979:12) som i vissa hänseenden utvidgar konventio-
nens tillämpningsområde, bl.a. i fråga om brott mot skatte- och avgiftsför-
fattningar och rättshjälp på verkställighetsstadiet.
Frågor om inbördes rättshjälp behandlas även i en del andra multilaterala
konventioner, t.ex. de europarådskonventioner som rör överförande av lag-
föring och straffverkställighet. Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår
dessutom i vissa utlämningsavtal. En del bestämmelser av den innebörden
finns i den europeiska utlämningskonventionen från år 1957 (se prop.
1958:139 och SÖ 1959:65).
Jag vill här också nämna att en expertgrupp inom Europarådet för närva-
rande ser över de europeiska konventionerna på straffrättsområdet, bl.a.
vad gäller inbördes rättshjälp. Syftet med arbetet är att utarbeta en gemen-
sam konvention för de olika frågorna på området.
Mellan de nordiska länderna gäller en överenskommelse från år 1974 om
inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42); se
cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och
bevisupptagning. Överenskommelsen omfattar såväl brottmål som tviste-
mål.
Efter att under en lång följd av år inte ha ingått några bilaterala överens-
kommelser om inbördes rättshjälp utanför Norden, slöt Sverige år 1983 en
sådan överenskommelse med Ungern (prop. 1985/86:8, JuU 2, rskr. 18) som
trädde i kraft år 1986 (SÖ 1986:5). Därefter har liknande överenskommelser
träffats dels med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken år 1986 (prop.
1986/87:96, JuU 30, rskr. 244), dels med Polen år 1989 (prop. 1989/90:55).
De former av rättshjälp som omfattas av dessa överenskommelser är främst
delgivning, bevisupptagning och överförande av lagföring. De har sin mot-
svarighet i den europeiska rättshjälpskonventionen.
Enligt de nu nämnda överenskommelserna förekommer också i viss ut-
sträckning ett informationsutbyte mellan staterna. Det kan t.ex. gälla upp-
lysningar om gällande inhemska straffbestämmelser eller att staterna skall
förse varandra med utdrag ur straffregister rörande dömda personer som är
föremål för straffrättsliga förfaranden.
Under senare år har i olika sammanhang aktualiserats behovet av ett ut-
ökat informationsutbyte på brottmålsområdet. Som jag redan har berört har
nyligen inom ramen för Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala råd
(ECOSOC) utarbetats en konvention mot illegal hantering av narkotika.
Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om förbättrad information vid
bekämpning av olaglig narkotikahantering över gränserna. Frågan är också
aktuell i en konvention om förverkande som nyligen har utarbetats inom
Europarådet. Andra överenskommelser är under utarbetande. Sverige har
11
också nyligen träffat överenskommelser med Spanien och med Frankrike om
bilateralt samarbete på polisområdet i fråga om bl.a. bekämpande av terro-
rism. Överenskommelserna tar i första hand sikte på ett ökat informations-
utbyte (se prop. 1989/90:155 s. 108).
Av betydelse i detta sammanhang är att det till sådana regler i överens-
kommelserna som ger möjlighet till information brukar knytas bestämmel-
ser som villkorar eller begränsar möjligheten för en stat att fritt använda
upplysningar eller bevismaterial som staten har fått del av. Som jag tidigare
nämnde kan sådana begränsningar för svenskt vidkommande medföra att en
konflikt uppkommer mellan bestämmelserna i överenskommelsen och in-
hemska regler om en myndighets skyldighet att fullgöra sina myndighetsupp-
gifter.
Jag har tidigare i dag anmält frågan om ett svenskt tillträde till den nyss
nämnda narkotikabrottskonventionen. Enligt artikel 7 i konventionen skall
parterna erbjuda varandra inbördes rättshjälp i största möjliga omfattning
vid utredningar, åtal och domstolsförfaranden avseende brott som anges i
konventionen. Rättshjälp skall erbjudas bl.a. i syfte att få tillgång till infor-
mation och bevismaterial. Konventionen innehåller i artikel 7 punkten 13 en
bestämmelse som begränsar det mottagande landets möjligheter att använda
sig av information för annat ändamål än det som angavs när informationen
begärdes. Bestämmelsen har följande lydelse.
”Den ansökande parten skall inte, utan den anmodade partens samtycke,
vidarebefordra eller använda information eller bevismaterial som lämnats av
den anmodade parten för andra utredningar, åtal eller rättegångar än sådana
som angetts i framställningen.”
Som jag nyss nämnde har inom Europarådet nyligen utarbetats en konven-
tion om förverkande av utbyte av brott m.m. Även enligt denna konvention
förutsätts att en stat som lämnar ut information får föreskriva att materialet
inte får användas för andra ändamål än för vilket det begärts. Sverige har
undertecknat konventionen men ännu inte ratificerat den.
Sverige har även i andra sammanhang i förhandlingar med främmande stat
om inbördes rättshjälp i brottmål diskuterat frågor om ett vidgat informa-
tionsutbyte staterna emellan. Vid dessa förhandlingar har bestämmelser
motsvarande den nu återgivna artikel 7 punkten 13 i FN-konventionen över-
vägts. Liknande bestämmelser finns också intagna i ett s.k. modellavtal om
inbördes rättshjälp i brottmål som behandlades under FNs åttonde kongress
om brottsbekämpning hösten 1990.
På skatte- och tullområdet förekommer också överenskommelser med reg-
ler om informationsutbyte mellan olika stater.
Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skat-
teärenden undertecknades av Sverige i april 1989 (se prop. 1989/90:14,
SkU17, rskr. 216). Konventionen innehåller bl.a. regler om informationsut-
byte för taxeringsändamål, delgivning av handlingar, indrivning av skatter
och avgifter samt vidtagande av säkringsåtgärder för framtida indrivning. In-
formationsutbytet avses ske i princip på tre sätt; automatiskt genom utbyte
av kontrolluppgifter, spontant t.ex. genom att en skattemyndighet som vid
en revision finner något som kan vara av intresse för en annan skattemyndig-
Prop.
1990/91:131
12
het överlämnar denna information till myndigheten och slutligen på begäran
från en medlemsstat. I konventionens kapitel III, avdelning I, artikel 4 åtar
sig parterna att utbyta upplysningar dels vid fastställande och uppbörd av
skatt samt indrivning och andra exekutiva åtgärder beträffande skatteford-
ringar, dels vid förfarande hos administrativ myndighet eller inledande av
förfarande vid rättstillämpande myndighet. I punkten 2 i samma artikel finns
en bestämmelse om att upplysningar inte får användas för annat ändamål än
för vilket de begärdes. Bestämmelsen har följande lydelse.
”En part får använda upplysningar som erhållits enligt denna konvention i
en brottmålsprocess endast om den part av vilken upplysningarna erhållits i
förväg har gett sitt samtycke därtill. Två eller flera parter kan emellertid
komma överens om att avstå från kravet på sådant samtycke.”
I fråga om tullsamarbete har Sverige ingått ett flertal bilaterala avtal, bl.a.
med Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Nordirland. I
ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater om ömsesidigt bistånd
i tullfrågor (se prop. 1987/88:38) finns regler om informationsutbyte mellan
länderna och hur sådan information får användas. I artikel 9 i avtalet före-
skrivs bl.a. följande.
” 2) Upplysningar, handlingar och andra meddelanden som har erhållits
inom ramen för det ömsesidiga biståndet får användas enbart för de syften
som anges i denna överenskommelse, inbegripet bruk inom ramen för rätts-
liga eller administrativa förfaranden. Sådana upplysningar, handlingar och
andra meddelanden får användas för andra syften endast om den tullmyndig-
het som lämnat dem ger sitt uttryckliga medgivande därtill.”
Motsvarande regler finns i den s.k. Nairobikonventionen (se SFS 1983:682)
och i tullsamarbetsavtalen med de nordiska länderna, Frankrike, Storbrita-
nien, Nederländerna och Spanien.
2.2.2 Förhållandet mellan internationella regler och svensk rätt
I fråga om internationella avtal och konventioner följer många stater den
monistiska rättstraditionen. Den innebär att en överenskommelse som har
träffats blir tillämplig i den staten utan att några särskilda lagstiftningsåtgär-
der behöver vidtas för att införliva överenskommelsen med den nationella
rättsordningen. I Sverige gäller inte den ordningen. I stället följer Sverige
den dualistiska rättstraditionen. Den innebär att de avtalade reglerna i prin-
cip måste införlivas med den svenska rättsordningen genom särskilda lag-
stiftningsåtgärder innan de blir tillämpliga.
Som framhålls i promemorian finns det inte några föreskrifter i svensk rätt
om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall införlivas
med den svenska rättordningen. Den praxis som har utbildats innebär i stort
sett följande.
Om bestämmelserna i en överenskommelse berör myndigheternas eller
enskildas handlande, görs överenskommelsens bestämmelser tillämpliga ge-
nom att en lag eller en annan författning utfärdas genom vilken bestämmel-
serna i överenskommelsen införlivas med den svenska rättsordningen. Detta
behöver dock endast göras till den del dessa bestämmelser saknar motsvarig-
het i eller strider mot de svenska rättsreglerna. När en överenskommelse
Prop.
1990/91:131
13
1** Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 131
skall införlivas med svensk rätt kan två olika metoder komma i fråga. Över-
enskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt antingen ge-
nom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporation. Vid transformation
omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen som behöver
införlivas med svensk rätt till svensk författningstext. Inkorporation innebär
att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens bestäm-
melser gäller direkt i Sverige och skall tillämpas av de svenska myndighe-
terna.
I fråga om de överenskommelser om inbördes rättshjälp som Sverige un-
der senare år har ingått på brottmålsområdet har några särskilda lagstift-
ningsåtgärder för att införliva bestämmelserna med den svenska rättsord-
ningen inte ansetts påkallade. Avtalsförpliktelserna har bedömts ha täckning
i svensk rätt och svenska myndigheter har ansetts kunna uppfylla Sveriges
åtaganden enligt avtalen med stöd av gällande inhemska lagbestämmelser.
När det gäller OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatte-
ärenden bedömdes det emellertid nödvändigt att införliva konventionen
med svensk rätt. Detta skedde dels på så sätt att en särskild lag (1990:313)
utfärdades varigenom OECD-konventionen förklarades gälla för Sveriges
del, dels genom att vissa grundläggande bestämmelser i konventionen trans-
formerades till svensk lag genom lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden. Även en del andra lagändringar genomfördes.
Oavsett vilka särskilda lagstiftningsåtgärder som vidtas i Sverige med an-
ledning av en träffad överenskommelse är Sverige givetvis, som betonas i
promemorian, folkrättsligt förpliktat att följa de överenskommelser som vi
har ingått med andra stater. En bristande överensstämmelse mellan en be-
stämmelse i en internationell överenskommelse och en intern regel i lagstift-
ningen kan många gånger överbryggas med tillämpning av principen om att
inhemska regler skall tolkas i en fördragsvänlig anda. Om en renodlad kon-
flikt föreligger mellan ett internationellt åtagande och den interna lagstift-
ningen, måste emellertid myndigheten välja att tillämpa lagen.
2.2.3 Myndigheternas utredningsansvar
Som jag tidigare varit inne på kan det vid tillämpningen av vissa bestämmel-
ser om informationsutbyte i överenskommelserna om inbördes rättshjälp
uppkomma situationer där en konflikt föreligger mellan det internationella
åtagandet och svensk lagstiftning. Det gäller sådana bestämmelser om att
upplysningar eller bevismaterial som har mottagits från en främmande stat
inte får användas för annat ändamål än för vilket de har begärts, om inte
den främmande staten medger ett vidare användningsområde. Denna typ av
förpliktelser, som i enlighet med vad jag tidigare har redovisat finns intagna
i flera internationella överenskommelser, kan ge upphov till konflikter med
sådana regler i den inhemska lagstiftningen som innebär att en myndighet är
skyldig att utreda eller vidta andra åtgärder inom sitt verksamhetsområde i
syfte att fullgöra sina myndighetsuppgifter.
Som en allmän princip inom förvaltningen anses gälla den s.k. official- el-
ler undersökningsprincipen. En myndighet skall se till att frågor som upp-
kommer inom myndighetens verksamhetsområde blir så utredda som deras
Prop.
1990/91:131
14
beskaffenhet kräver. Denna plikt gäller även i de fall då det är myndigheten Prop.
som tar initiativ till ett ingripande mot en enskild (se Hellners m.fl., Nya 1990/91:131
förvaltningslagen, 1989, s. 61). Myndigheterna har alltså en grundläggande
skyldighet att på eget initiativ gå vidare med frågor som har kommit till deras
kännedom i den mån de avser förhållanden inom deras eget verksamhetsom-
råde. Särskilda föreskrifter om detta finns bl.a. på skatteområdet och i fråga
om socialtjänsten, se 3 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) och 50 § social-
tjänstlagen (1980:620).
På brottmålsområdet har den nu angivna principen kommit till uttryck sär-
skilt tydligt. Flera regler innefattar en ovillkorlig skyldighet för myndighe-
terna att vidta åtgärder när fråga är om att utreda och beivra brott. En polis-
myndighet eller en åklagare är i princip skyldig att inleda förundersökning
så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal
har begåtts (23 kap. 1 § RB). En åklagare är vidare skyldig att, om inte an-
nat är särskilt föreskrivet, väcka åtal i fråga om brott som hör under allmänt
åtal (20 kap. 6 § RB). Bestämnjelserna syftar bl.a. till att undanröja even-
tuella misstankar om att polisen eller åklagaren i sin myndighetsutövning
skulle kunna påverkas av ovidkommande hänsyn och att alla således inte
skulle behandlas lika inför lagen.
När det gäller uppgifter som finns hos en myndighet och som kan få bety-
delse för en annan myndighet, t.ex. uppgifter om brott, är utgångspunkten
att det inte finns något hinder mot att myndigheten lämnar ut uppgifterna i
den mån de är offentliga. Även om det rör sig om sekretessbelagda uppgifter
kan uppgifter lämnas myndigheter emellan i brottsbekämpande syfte enligt
särskilda regler i 14 kap. sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1989:713; se
prop. 1983/84:142). Enligt dessa bestämmelser hindrar inte sekretess att en
uppgift angående misstanke om brott lämnas till polismyndighet, åklagar-
myndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet (14 kap.
2 §). En förutsättning för att uppgifter skall få lämnas är att det för brottet
är föreskrivet fängelse och att det kan antas att den straffbara gärningen för-
anleder annan påföljd än böter. För vissa verksamheter, t.ex. inom hälso-
och sjukvården, gäller särskilda regler.
2.2.4 Begränsningar av myndigheternas skyldighet i vissa fall att utnyttja
information från en främmande stat
Mitt förslag: En myndighet i Sverige som har fått upplysningar eller
bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning
av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott skall
vara skyldig att följa sådana villkor i den överenskommelse som ligger
till grund för informationsutbytet som begränsar möjligheten att ut-
nyttja informationen. Svenska regler om hur myndigheten skall
handla i olika hänseenden skall inte gälla i den utsträckning som så-
dana regler strider mot överenskommelsen. Även överenskommelser
om informationsutbyte som träffas i ett enskilt fall skall omfattas av
den föreslagna regleringen.
Detsamma skall gälla för en svensk skatte- eller tullmyndighet som
på motsvarande sätt har fått information från en främmande stat.
15
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Prop.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom juridiska fakultetssty- 1990/91:131
relsens forskningsnämnd vid Lunds universitet har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag har sagt i det föregående
finns det situationer där en konflikt kan uppkomma mellan vad Sverige folk-
rättsligt har åtagit sig i en överenskommelse med främmande stat i fråga om
informationsutbyte och vad som följer av vår interna lagstiftning. Lagstift-
ningens nuvarande utformning i detta hänseende utgör ett hinder i det inter-
nationella samarbetet och kan, som framhålls i promemorian, många gånger
medföra att svenska myndigheter tvingas avstå från viktig information som
en främmande stat är villig att lämna. Skall Sverige kunna delta fullt ut i
fråga om informationsutbyte i internationella förhållanden, måste därför en
lagändring göras.
Bland remissinstanserna har man över lag ställt sig positiv till promemo-
rians förslag. Flera instanser framhåller särskilt att en lagändring på detta
område är angelägen. Samtidigt markeras från ett par håll - utan att man
därmed vill avstyrka de framlagda förslagen - att begränsningar i myndighe-
ternas utredningsskyldighet alltid är förenat med nackdelar, både vad gäller
effektiviteten i brottsbekämpningen och allmänhetens tilltro till rättsväsen-
det. Domstolsverket har i det sammanhanget erinrat om att en liknande
fråga om att införa begränsningar i den brottsbekämpande verksamheten
diskuterades med anledning av tvångsmedelskommitténs förslag om lagreg-
lering av överskottsinformation vid användning av tvångsmedel (SOU
1984:54). I den proposition som lades fram på grundval av betänkandet följ-
des dock inte förslaget i denna del, ett ställningstagande som riksdagen
ställde sig bakom (prop. 1988/89:124 s. 29 ff, JuU25, rskr. 313).
För egen del vill jag gärna stryka under betydelsen av att gå fram varsamt
när det gäller att införa begränsningar i myndigheternas utredningsansvar.
Beträffande den fråga som domstolsverket tar upp menar jag emellertid att
det är en skillnad mellan å ena sidan de begränsningar som i promemorian
föreslås gälla i förhållande till överenskommelser med främmande stat och å
andra sidan sådana mera generellt verkande begränsningar som diskutera-
des i samband med s.k. överskottsinformation vid användning av tvångsme-
del. I det senare fallet rör det sig om överskottsinformation som kommer
fram i samband med att brottsutredande organ i Sverige på ett helt lagligt
sätt använder tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning, vid förundersökning i
samband med brott. Jag framhöll i det lagstiftningsärendet att jag hade svårt
att förstå varför polis och åklagare just i en situationen där tvångsmedel an-
vänds skulle vara förhindrade att utnyttja information som man fått del av,
när det i andra sammanhang inte finns några sådana begränsningar. En avgö-
rande omständighet som talade mot att införa sådana begränsningar var en-
ligt min mening att en sådan ordning skulle få negativa följder för möjlighe-
terna att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall. Både för all-
mänheten och för polisen själv skulle det vara svårt att förklara varför sådana
skygglappar skulle införas i den brottsbekämpande verksamheten.
De i promemorian föreslagna begränsningarna är av annat slag. På brott-
målsområdet har de sin grund i att Sverige har ett intresse av att delta i inter-
16
nationellt samarbete för att bekämpa brottslighet med internationella för- Prop.
greningar. Det internationella samarbetet ställer vissa villkor som vi måste 1990/91:131
kunna uppfylla för att över huvud taget få tillgång till sådan information som
här avses. Syftet med de nu aktuella förslagen är att öka möjligheterna att
komma till rätta med allvarlig brottslighet. Jag vill också framhålla att de
eventuella nackdelar som begränsningar av det slag som förordas i prome-
morian sammantaget kan förväntas medföra får anses högst måttliga. I de
flesta fall där en begränsningsregel skulle slå till kommer det med all sanno-
likhet att vara möjligt för t.ex. polis- eller åklagarmyndigheten att utverka
samtycke av den främmande staten till att få utnyttja sådan överskottsinfor-
mation som inte omfattas av en framställning. Någon sådan begränsning i
myndigheternas utredningsskyldighet som avses med förslagen kommer i så-
dana situationer inte att inträffa. Sammantaget menar jag alltså att förslagen
är ägnade att förbättra effektiviteten i brottsbekämpningen och därmed
också stärka allmänhetens tilltro till rättsväsendet. Motsvarande gäller de
förslag som har lagts fram på tull- och skatteområdet.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag att lagstiftningsåtgärder bör vid-
tas för att bringa våra inhemska regler i överensstämmelse med de interna-
tionella avtalen på detta område. I den frågan har jag stöd av en bred remis-
sopinion.
Som jag nyss nämnde har Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd
vid Lunds universitet ställt sig kritisk till promemorieförslaget. Forsknings-
nämnden menar att förslaget är oförenligt med regeringsformen och att det
därför inte är genomförbart i sin nuvarande utformning. Om internationella
överenskommelser rörande informationsutbyte skall ges företräde framför
nationella regler, är det enligt nämndens uppfattning nödvändigt att införliva
överenskommelserna med svensk rätt. Forskningsnämnden hänvisar bl.a.
till vissa uttalanden som gjordes av lagrådet i samband med att ett förslag till
fartygssäkerhetslag utarbetades inom regeringskansliet (se prop. 1987/88:3
s. 191 ff.).
För egen del kan jag instämma i forskningsnämndens synpunkter så till
vida att det även enligt min mening är nödvändigt att svenska myndigheter
har lagstöd för en åtgärd som innebär att annars tillämpliga lagregler sätts åt
sidan till förmån för vad som föreskrivs i en överenskommelse som har träf-
fats med främmande stat. Jag menar emellertid att den fråga som lagrådet
uttalade sig om i samband med att förslaget till fartygssäkerhetslag utarbeta-
des är av annat slag än den som behandlas i detta lagstiftningsärende. Den
fråga som lagrådet uttalade sig om gällde närmast om det var möjligt att i
stället för bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen tillämpa bestämmelser i
internationella överenskommelser som inte var införlivade med svensk rätt,
utan att det fanns någon särskild föreskrift om det i svensk lag. Problemet
var med andra ord att fartygssäkerhetslagen genom hänvisningen till interna-
tionella överenskommelser tog undan ett område för lagens tillämpning,
utan att det fanns någon regel i svensk rätt som angav vad som skulle tilläm-
pas i stället. Med det förslag som nu läggs fram är avsikten att myndigheterna
skall kunna iaktta vissa angivna villkor i en internationell överenskommelse
med stöd av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Som jag ser det uppfyl-
ler en sådan ordning väl de krav som anges i regeringsformen, och någon
17
särskild införlivandeförfattning vid sidan av den föreslagna lagen behövs en-
ligt min mening inte. Den i detta hänseende valda tekniken - att ge villkor
angivna i en internationell överenskommelse företräde framför inhemska
regler - är för övrigt inte ny. Reglerna i 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken
om villkor vid utlämning för brott från främmande stat har en motsvarande
konstruktion (se också NJA 1983 s. 441). Ett annat exempel på denna teknik
finns i 9 kap. 3 § sekretesslagen som föreskriver om sekretess i den mån riks-
dagen har godkänt avtal härom med främmande stat.
Jag anser alltså att en lagändring bör genomföras på det sätt som föreslås
i promemorian. Lagändringen bör nära ansluta till reglerna i de internatio-
nella överenskommelserna och i huvudsak gå ut på att myndigheternas skyl-
dighet att göra utredningar inskränks i den utsträckning inledande av under-
sökning eller liknande skulle strida mot en överenskommelse med främ-
mande stat om hur informationen får utnyttjas. De nya reglerna bör dock
inte begränsa sig till att omfatta villkor som följer av internationella överens-
kommelser som regeringen har ingått. Om myndigheter i en främmande stat
är villiga att bistå svenska myndigheter med information i ett visst ärende
under förutsättning att informationen inte utnyttjas för andra ändamål, bör
svenska myndigheter ha möjlighet att träffa överenskommelse om detta. En
sådan överenskommelse förutsätter dock att regeringen enligt bestämmel-
serna i 10 kap. 3 § regeringsformen uppdrar åt myndigheten att träffa över-
enskommelse.
En sådan inskränkning i myndigheternas rätt att utnyttja information som
här avses innebär alltså att inhemska regler om hur myndigheten skall handla
i vissa hänseenden sätts åt sidan i den utsträckning som bestämmelserna i
en överenskommelse med främmande stat föreskriver annat. Innehåller en
sådan överenskommelse t.ex. ett förbud mot att använda erhållen informa-
tion för annat ändamål än det för vilket den har begärts, bör förbudet inne-
bära ett principiellt hinder för myndigheten att utnyttja informationen för
utredning eller lagföring av andra brott än dem som avses med framställan,
även när starka motstående intressen talar för att saken bör utredas. Skulle
t.ex. i ett enskilt fall sådan överskottsinformation förekomma som ger anled-
ning att anta att grov brottslighet har förekommit, är myndigheten - i linje
med vad som föreskrivs i avtalen - hänvisad till att utverka samtycke av den
främmande staten för att få utnyttja denna information. Man bör kunna
räkna med att en sådan begäran i allmänhet kommer att bifallas i de fall som
här är av intresse.
Ett par remissinstanser har, från delvis skilda utgångspunkter, tagit upp
frågor om sekretess vad gäller sådan information som inhämtas från en främ-
mande stat. I promemorian berörs sekretessfrågorna bl.a. i specialmotive-
ringen till den föreslagna lagen (s. 20).
Rikspolisstyrelsen framhåller i sitt remissvar att den svenska ordningen i
fråga om allmänna handlingars offentlighet inte så sällan skapar problem i
det internationella polisiära umgänget. Styrelsen syftar på sådana brottsutre-
dningar där det finns anledning att hämta in information från en främmande
stat men där sådan information inte lämnas ut därför att man från svensk
sida inte kan garantera att materialet kan hållas hemligt. Styrelsen anser att
Prop.
1990/91:131
18
frågan om sekretesskydd för den typen av uppgifter bör uppmärksammas i
det fortsatta översynsarbetet inom justitiedepartementet.
Jag kan förstå att sekretesskyddet för den typ av uppgifter rikspolisstyrel-
sen nämner många gånger är en väsentlig förutsättning för att svenska myn-
digheter skall få ta del av uppgifterna från utlandet. Som styrelsen själv anty-
der i sitt remissvar ligger emellertid den frågan vid sidan av det lagstiftnings-
ärende som nu behandlas. Jag delar emellertid rikspolisstyrelsens uppfatt-
ning att de av styrelsen påtalade problemen bör uppmärksammas i det fort-
satta översynsarbetet på detta område.
Riksåklagaren och överåklagaren i Stockholm har i sina remissvar också
berört sekretessfrågor. De har bl.a. ifrågasatt om den ordning som föreslås
i promemorian är tillräcklig för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtagan-
den enligt internationella överenskommelser. Överåklagaren i Stockholm
har t.ex. tagit upp frågan om sekretess efter det att åtal har väckts.
För egen del är jag klar över att det i den praktiska hanteringen hos polis-
och åklagarmyndigheter kan uppstå situationer där gränsdragningsproblem
kan förekomma rörande vad som får utnyttjas av myndigheten enligt över-
enskommelsen med den främmande staten och vad som inte får utnyttjas.
Detta är emellertid, som jag ser det, ett problem som föreligger oavsett vil-
ken rättslig reglering lagstiftaren väljer för att lösa konflikten mellan över-
enskommelser med främmande stater med villkor om hur information får
Prop.
1990/91:131
användas och inhemska regler om utredningsskyldighet för myndigheterna.
Frågan vilket material som kan utnyttjas i Sverige med beaktande av den
överenskommelse som ligger till grund för informationsutbytet får i första
hand avgöras av de myndigheter som skall använda materialet och ytterst av
domstolarna, om materialet skulle komma att åberopas där.
Frågan om sekretess efter det att åtal har väckts anser jag emellertid inte
utgöra något problem i detta lagstiftningsärende. Det beror på att de ak-
tuella överenskommelser om informationsutbyte som Sverige har ingått med
främmande stater inte innehåller några villkor om att erhållen information
skall hållas hemlig. De begränsningar som gäller för informationen är endast
att svenska myndigheter inte får utnyttja den på ett sätt som strider mot över-
enskommelsen. I förhållande till dessa överenskommelser finns det alltså
inte något behov av att införa särskilda regler om sekretess. Det nu sagda
hindrar inte att sekretesslagens bestämmelser ändå kommer att ge ett sekre-
tesskydd i flertalet fall. Det hänger samman med att omfattningen av vad
som är tillåtet att använda för åtal av det utländska materialet i princip skall
överensstämma med vad som efter åtal skall offentliggöras av svenska myn-
digheter. Har en åklagarmyndighet fått överskottsinformation från utlandet
av sådan natur att materialet på grund av villkor i överenskommelsen inte får
utnyttjas, skall åtal aldrig väckas. Den sekretess som gäller för uppgifterna
kommer i allmänhet att bestå (9 kap. 18 § andra stycket sekretesslagen).
Det är vidare så att sekretessen enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen inte alltid
upphör när åtal väckts. Sekretessen kan bestå även hos domstolen.
Inte heller för sådan information som avser skatte- eller tullområdet finns
det enligt min mening skäl att överväga några ändringar i sekretesslagstift-
ningen.
19
I specialmotiveringen till förslagen tar jag upp vissa andra sekretessfrågor
(se avsnitten 4.1 vid 1 § och 4.3).
De nya reglerna om begränsningar av myndigheternas skyldighet i vissa
fall att utnyttja information från utlandet är principiellt sett att betrakta som
en inskränkning i grundläggande regler för svensk myndighetsutövning på
grund av vad som föreskrivs i överenskommelser med främmande stater.
Regler av denna typ finns redan på det internationella straffprocessuella om-
rådet, nämligen i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl. Mot
denna bakgrund föreslås i promemorian att de nu aktuella reglerna skall
sammanföras med reglerna i immunitetslägen till en ny lag med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Förslaget har
godtagits av remissinstanserna och även jag anser att den lösningen är natur-
lig. Som jag strax skall återkomma till bör immunitetslägen dock inte upphä-
vas utan ändras till att gälla vid internationellt samarbete på privaträttens
område (se avsnitt 2.3).
Den nya lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet bör därmed också kunna bilda utgångspunkt för det fort-
satta reformarbete på det internationella straffprocessuella området som jag
redogjorde för i avsnitt 2.1.
1 enlighet med promemorieförslaget bör de föreslagna ändringarna på
skatte- och tullområdet lämpligen göras i lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden och i lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag. I fråga om den förstnämnda lagen kommer jag
också att föreslå en mindre justering, som beror på ett förbiseende när lagen
utarbetades (se vidare avsnitt 4.2).
Som jag inledningsvis nämnde tar jag i detta ärende också upp en fråga om
sakliga ändringar i immunitetsreglerna. Ändringarna har samband med frå-
gan om Sveriges tillträde till den inom Förenta Nationerna utarbetade nar-
kotikabrottskonventionen (se avsnitt 2.2.1) som jag anmält tidigare i dag.
I narkotikabrottskonventionen artikel 7 punkten 18 finns bestämmelser
om immunitet för vittne, sakkunnig eller annan som samtycker till att avge
vittnesmål eller medverka vid brottsutredning, åtal eller annat rättsligt förfä-
rade inom en annan stats territorium. Ett vittne som medverkar vid en
brottsutredning eller rättegång i ett annat land får inte åtalas, frihetsberövas,
straffas osv. för handlingar som hänför sig till tiden före hans utresa från den
andra statens territorium. Bestämmelserna har i stort sett täckning i 1985 års
immunitetslag. De svenska immunitetsreglerna gäller dock endast vid kal-
lelse till förhör som skall äga rum inför domstol medan narkotikabrottskon-
ventionens bestämmelser också omfattar förhör och annan medverkan vid
utredning av brott, dvs. förfaranden inför polis och åklagare. För att Sverige
skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt narkotikabrottskonventionen är
det nödvändigt att ändra immunitetslägen i dessa hänseenden. En utvidg-
ning av immuniteten till att omfatta immunitet också inför polis och åklagare
får för dagen inte betydelse vid annat internationellt samarbete än sådant
som sker inom ramen för narkotikabrottskonventionen. Övriga konventio-
Prop.
1990/91:131
20
ner som omfattas av lagens immunitetsbestämmelser (se regeringens tillkän-
nagivande 1990:172) är begränsade till att gälla vid rättsliga förfaranden in-
för domstol. Jag vill samtidigt framhålla att diskussioner om immunitetsreg-
lernas utformning som förts vid förhandlingar med främmande stater om nya
avtal om inbördes rättshjälp i brottmål visar att det mer allmänt synes finnas
behov av en sådan lagändring.
Jag föreslår mot denna bakgrund att immunitetsreglernas tillämpningsom-
råde i nu aktuellt hänseende preciseras till att gälla vid utredning av brott
eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott, dvs. samma formule-
ring som föreslås för att avgränsa tillämpningsområdet för de nya reglerna
om begränsningar av myndigheternas möjligheter att utnyttja information
från utlandet. Även ett par andra justeringar blir nödvändiga att göra.
Eftersom 1985 års immunitetslag också gäller vid internationellt samar-
bete på civilprocessens område -1980 års Haagkonvention om internationell
rättshjälp avser mål och ärenden av civil och kommersiell natur - kan immu-
nitetslägen inte upphävas helt. Den bör i stället ändras till att gälla vid inter-
nationellt samarbete på privaträttens område. Tillämpningsområdet för
1985 års immunitetslag kommer därmed också i fortsättningen att vara be-
gränsat till att gälla vid rättsliga förfaranden inför domstol.
Enligt promemorieförslaget överförs reglerna om immunitet för vissa vitt-
nen m.fl. i sak oförändrade till den nya lagen. Det materiella innehållet i
immunitetsreglerna diskuteras inte i promemorian, som enbart behandlar
frågor om informationsutbyte i internationella förhållanden. Under remiss-
behandlingen har emellertid framförts förslag som avser materiella änd-
ringar i immunitetsreglerna. Jag avser inte att nu ta ställning till dessa änd-
ringsförslag. Skälet till det är att jag inom kort tänker återkomma med för-
slag som gäller överföring av frihetsberövade personer för förhör utomlands
(se avsnitt 2.1). De frågor om ändringar i immunitetsbestämmelserna som
har kommit upp under remissbehandlingen har ett visst samband med dessa
senare frågor. De bör därför enligt min mening lämpligen övervägas i det
sammanhanget.
Prop.
1990/91:131
De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1991. Några
övergångsbestämmelser behövs enligt min mening inte.
Regeringen bör särskilt tillkännage i vilka avtal eller konventioner Sverige
har träffat överenskommelse om begränsningar vad gäller möjligheten att
utnyttja erhållen information och i fråga om immunitet för vittnen m.fl. Ett
sådant tillkännagivande finns för närvarande vad gäller sådana avtal om im-
munitet som avses i immunitetslägen, se SFS 1990:172.
Några kostnader för staten kommer inte att uppstå på grund av de nya
reglerna.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät-
tats förslag till
21
1. lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området,
2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot ut-
ländsk tullag,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl.,
5. lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatte-
ärenden.
Prop.
1990/91:131
Förslagen under 2 och 5 har upprättats i samråd med chefen för finansde-
partementet
1 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse som begränsar möjligheten resp, skyl-
digheten för svenska myndigheter att utnyttja upplysningar eller bevismate-
rial som har erhållits från en främmande stat, i den utsträckning det i en över-
enskommelse med den främmande staten har avtalats om sådana begräns-
ningar. Som framgår av vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2.4) skall bestämmelsen ses mot bakgrund av myndigheternas principiella
skyldighet enligt svensk rätt att se till att frågor som uppkommer inom myn-
dighetsområdet blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Paragrafen
innefattar alltså en begränsning av denna utredningsskyldighet, såvitt gäller
de frågor som omfattas av en sådan överenskommelse. I förhållande till pro-
memorians lagförslag har paragrafen omarbetats något i syfte att förenkla
texten. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.
En svensk myndighet kan få upplysningar eller bevismaterial från en främ-
mande stat med stöd av skilda typer av överenskommelser (se 10 kap. 1 -
3 §§ regeringsformen). En situation är att myndigheten, på grund av en in-
ternationell konvention eller bilateral överenskommelse som regeringen har
ingått med en främmande stat, inhämtar upplysningar eller bevismaterial i
ett visst ärende. Myndigheten är då bunden av sådana regler i den internatio-
nella överenskommelsen som begränsar möjligheten att utnyttja denna in-
formation. En annan situation är att myndigheten - utan att det föreligger
någon internationell konvention eller bilateral överenskommelse av nyss an-
gett slag - träffar överenskommelse med en myndighet i den främmande sta-
ten om att få upplysningar eller bevismaterial i ett visst ärende. Myndigheten
i den främmande staten kan därvid ange vissa villkor för hur materialet får
utnyttjas, som den svenska myndigheten måste iaktta. Av 10 kap. 3 § rege-
ringsformen följer att en myndighet som önskar träffa en sådan överenskom-
melse måste ha ett bemyndigande från regeringen. Den inskränkning i en
myndighets skyldighet enligt inhemska regler att utnyttja eller beakta infor-
mation som anges i paragrafen gäller för samtliga nu angivna överenskom-
melser.
22
De överenskommelser om informationsutbyte mellan stater på brottmål-
sområdet jag syftar på här tar som regel sikte på upplysningar och bevismate-
rial som skall användas vid utredning av brott eller i rättsliga förfaranden
med anledning av brott. I de fall överenskommelserna ställer upp villkor för
hur erhållen information får användas, finns som regel också bestämmelser
om att den främmande staten kan ge sitt samtycke till en vidare användning
av informationen. Under vilka förutsättningar och på vilket sätt ett sådant
samtycke kan erhållas framgår av överenskommelserna.
Det i paragrafen angivna förbudet mot att utnyttja upplysningar eller be-
vismaterial på ett sätt som strider mot en överenskommelse som har träffats
med en främmande stat gäller inte bara för den myndighet som har inhämtat
materialet. Även andra myndigheter omfattas av bestämmelsen. Som myn-
digheter betraktas i detta sammanhang även domstolar (se 1 kap. 8 § rege-
ringsformen).
En begränsningsregel som förekommer i de internationella avtalen är att
erhållen information inte får användas för annat ändamål än det för vilket
den har begärts (se avsnitt 2.2.1). Har en myndighet som är bunden av en
sådan bestämmelse inhämtat upplysningar eller bevismaterial från en främ-
mande stat rörande en viss person och det i materialet också finns uppgifter
rörande andra personer, kan myndigheten eller andra myndigheter inte utan
vidare inleda undersökning eller rättsliga förfaranden mot dessa personer på
grundval av vad som framkommer i materialet. Den ifrågavarande paragra-
fen innebär alltså i en sådan situation att t.ex. rättegångsbalkens regler om
absolut åtalsplikt sätts åt sidan och att det i stället gäller ett principiellt för-
bud för myndigheten att utnyttja denna s.k. överskottsinformation.
En myndighet får i en situation som den nu nämnda anses ”utnyttja” upp-
lysningar eller bevismaterial inte bara när den t.ex. lägger det till grund för
egna beslut eller åberopar det i domstol eller hos annan myndighet på ett
sätt som påverkar en enskilds rätt. Bestämmelsen täcker även det fallet att
en myndighet som genom upplysningarna eller bevismaterialet får känne-
dom om en viss omständighet enbart av den anledningen inleder en under-
sökning på det området, även om informationen senare inte kommer att ut-
göra beslutsunderlag eller liknande. Om det å andra sidan skulle finnas an-
ledning att inleda undersökning på ett visst område eller rörande en viss per-
son, oavsett uppgifterna i den erhållna informationen, innebär den ifrågava-
rande bestämmelsen inte något hinder härvidlag. Vad som framkommer vid
en sådan undersökning kan givetvis visa sig omfatta hela eller delar av det
material som myndigheten redan förfogar över genom överskottsinforma-
tion från den främmande staten. Uppgifter som på detta sätt har kommit
fram genom undersökning i Sverige får utan hinder av den ifrågavarande be-
stämmelsen användas i ett rättsligt förfarande, även om det råder identitet
mellan dessa uppgifter eller delar därav och uppgifterna från utlandet.
Det nu anförda ger vid handen att det är av stor betydelse hur den myndig-
het som begär information från utlandet utformar sin framställan. Bestäm-
melserna i de internationella överenskommelserna om begränsningar vad
gäller utnyttjandet syftar oftast till att ge skydd mot att materialet används
för ändamål som ligger helt vid sidan av det ändamål som uppgavs när fram-
ställan gjordes. Däremot finns det i allmänhet inte något motiv för en främ-
Prop.
1990/91:131
23
mande stat att vilja begränsa utnyttjandet av upplysningar eller bevismate-
rial som rör samma förundersökning eller samma brottsliga förfarande, även
om materialet berör personer som svenska myndigheter inte tidigare haft
kännedom om i ärendet. Detta bör beaktas vid utformningen av en framstäl-
lan för att undvika att tvivel reses om tillåtligheten av att använda materialet.
I det sammanhanget bör också understrykas vikten av att myndigheterna do-
kumenterar den skriftväxling med utländska myndigheter som har förekom-
mit i ärendet, för den händelse saken senare skulle prövas av domstol.
Om en myndighet som har inhämtat bevismaterial från en främmande stat
åberopar bevisningen i domstol, kan det tänkas att en tilltalad som berörs av
bevismaterialet gör gällande att ett utnyttjande av materialet står i strid med
den överenskommelse som ligger till grund för informationsutbytet och att
bevisningen därför inte får läggas till grund för avgörandet i målet. En sådan
invändning bör i tveksamma fall föranleda den myndighet som åberopar be-
vismaterialet att inhämta ett klarläggande samtycke från den främmande sta-
ten om att få använda materialet. Om det i undantagsfall skulle visa sig att ett
sådant samtycke inte kan erhållas, blir det ytterst domstolen som får avgöra
frågan. Finner domstolen att överenskommelsen lägger hinder i vägen för
att utnyttja materialet, skall domstolen avvisa bevisningen. Med hänsyn till
att en tilltalad har rätt till frikännande dom om ett åtal läggs ned, är det också
från denna synpunkt angeläget att myndigheterna noggrant överväger ut-
formningen av en framställan om information.
Det bör framhållas att förbudet mot att utnyttja viss information i strid
med en överenskommelse tar sikte på sådant material som har mottagits/ra»
en främmande stat. Om en polismyndighet i strid med en internationell över-
enskommelse har utnyttjat upplysningar från en främmande stat för att i Sve-
rige skaffa fram annat bevismaterial rörande en viss person, har polismyn-
digheten genom att utnyttja upplysningarna visserligen handlat i strid med
överenskommelsen och den förevarande paragrafen. Åberopas det bevisma-
terial som har införskaffats i Sverige sedermera i en domstol, kan domstolen
dock inte avvisa materialet med stöd av denna bestämmelse. Bevismaterialet
Prop.
1990/91:131
har inte överlämnats från den främmande staten och något förbud mot att
utnyttja det finns inte. En annan sak är att Sverige i en sådan situation får
anses ha brutit mot den internationella överenskommelsen och att den eller
de myndighetspersoner som har införskaffat bevismaterialet kan ha begått
tjänstefel.
Bestämmelsen i den förevarande paragrafen innefattar inte någon be-
gränsning i den enskildes rätt enligt tryckfrihetsförordningen att ta del av
eller använda sig av allmänna handlingar. Frågor om begränsningar i rätten
att ta del av allmänna handlingar regleras i sekretesslagen. Uppgifter som
inhämtas från en främmande stat med stöd av en överenskommelse som här
avses kommer genomgående att mottas av polis- eller åklagarmyndigheter
som ett led i förundersökning i brottmål. Uppgifterna kommer därmed som
regel att omfattas av förundersökningssekretess (se 5 kap. 1 § och 9 kap. 17
och 18 §§ sekretesslagen). Detsamma kommer att gälla beträffande sådan
överskottsinformation som myndigheten inte har möjlighet att utnyttja utan
samtycke från den främmande staten.
När det gäller frågan om att lämna uppgifter till en annan myndighet är
24
läget ett annat. Enligt bestämmelserna i 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen
kan en myndighet begära att få ta del av sekretessbelagda uppgifter som
finns förvarade hos en annan myndighet, om vissa förutsättningar som anges
1 bestämmelserna föreligger. Förbudet för svenska myndigheter enligt den
förevarande paragrafen att utnyttja sådana uppgifter som har inhämtats från
en främmande stat får emellertid till följd att en annan myndighet inte kan
utnyttja uppgifterna i sin verksamhet. Frågan om att lämna ut uppgifterna
till en annan myndighet torde därför inte bli aktuell.
Det skall tilläggas att förbudet i artikel 7 punkten 13 i FNs narkotikabrotts-
konventionen mot att ”vidarebefordra” uppgifter som har erhållits från en
främmande stat avser förbud att vidarebefordra uppgifter till en annan stat.
Något förbud mot att föra uppgifter vidare från en myndighet till en annan i
samma stat finns inte i konventionen.
2 §
Bestämmelserna i denna paragraf har överförts från lagen (1985:988) om im-
munitet för vissa vittnen m.fl. Regleringen tar dock endast sikte på immuni-
tet som följer av internationella överenskommelser på brottmålsområdet.
De immunitetsregler som gäller vid internationellt samarbete på civilproces-
sens område finns i sak oförändrade kvar i 1985 års immunitetslag (se avsnitt
4.4).
I förhållande till nu gällande regler innebär de föreslagna bestämmelserna
ändringar i framför allt två hänseenden. Den ena ändringen innebär att det
immunitetsskydd som följer av paragrafen utvidgas till att gälla inte bara för-
faranden inför domstol utan också vid utredning av brott som äger rum vid
polis- eller åklagarmyndighet. En följd av det är att immuniteten inte enbart
gäller vid förhör utan också vid annan medverkan i en brottsutredning, t.ex.
konfrontation. Vidare har den personkrets som ges immunitetsskydd enligt
bestämmelserna utvidgats till att avse även andra personer än sådana som
kallas hit i egenskap av tilltalad, vittne eller sakkunnig. De nya reglerna in-
nebär t.ex. att en målsägande som efter kallelse kommer till Sverige för att
medverka vid brottsutredningen, ges det immunitetsskydd som följer av pa-
ragrafen. Ändringarna har behandlats i avsnitt 2.3.
Prop.
1990/91:131
2§
Paragrafen innehåller enligt sin nuvarande lydelse hänvisningar till ett flertal
bestämmelser i olika lagar, som är avsedda att kunna tillämpas vid utredning
om brott mot utländsk tullag.
I paragrafen har nu gjorts ett tillägg, varigenom bestämmelsen i den före-
slagna 1 S lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet görs tillämplig i fråga om upplysningar eller bevismaterial
som har erhållits i enlighet med överenskommelser med främmande stater
på tullområdet. En tullmyndighet i Sverige som har erhållit upplysningar el-
ler bevismaterial från en främmande stat får alltså inte utnyttja sådan infor-
25
mation på ett sätt som strider mot överenskommelsen. I övrigt hänvisas till Prop.
specialmotiveringen till 1 § lagen med vissa bestämmelser om internationellt 1990/91:131
samarbete på brottmålsområdet, avsnitt 4.1.
1 kap.
4§
1 paragrafen har införts ett nytt tredje stycke som hänvisar till att det i lagen
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet
finns bestämmelser som innebär förbud mot att utnyttja vissa uppgifter som
en svensk myndighet har fått från en främmande stat.
Tystnadsplikt inom det allmännas verksamhet regleras i sekretesslagen.
Med tystnadsplikt avses förbud att röja uppgifter. Förbudet att röja uppgif-
ter innefattar också ett förbud mot att utnyttja en uppgift utanför den verk-
samhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.
En av principerna bakom regleringen i sekretesslagen är att alla tystnads-
plikter inom det allmännas verksamhet skall framgå av lagen antingen direkt
eller genom en hänvisning till en annan lag. Myndigheterna kommer att om-
fattas av de begränsningar i möjligheterna att utnyttja information enligt be-
stämmelserna i 1 § i den nu föreslagna nya lagen med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet. I 1 kap. 4 § sekretesslagen
finns en hänvisning till insiderlagen och dess regler om förbud att utnyttja
information (jfr. prop. 1990/91:42 s. 110). Jag anser det därför vara naturligt
att det av 1 kap. 4 § sekretesslagen framgår att ett förbud för myndigheter
att utnyttja uppgifter också finns i lagen med vissa bestämmelser om interna-
tionellt samarbete på brottmålsområdet.
Tillämpningsområdet för lagen, som enligt gällande regler omfattar immuni-
tet såväl vid internationellt samarbete på brottmålsområdet som i fråga om
överenskommelser på civilprocessens område, föreslås begränsat till att avse
sådan immunitet som har avtalats i överenskommelser på civilprocessens
område. Lagtexten har justerats med hänsyn till denna inskränkning i till-
lämpningsområdet. Ändringen har behandlats i avsnitt 2.3.
2 §
Den föreslagna ändringen i paragrafen beror på ett förbiseende i samband
med att lagen utarbetades (se prop. 1989/90:14). Det är utländska tullmyn-
digheter som i samband med export eller import av varor uppbär utländsk
tull m.m. på det sätt som avsfis i paragrafen. Ordet ”svensk” tullmyndighet
26
i den gällande lydelsen av paragrafen har därför i den föreslagna lydelsen Prop.
ersatts med ”utländsk” tullmyndighet. 1990/91:131
23 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i den nu gällande lagen, överensstäm-
mer i allt väsentligt med vad som föreslås gälla enligt 1 § lagen med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. En svensk
myndighet som har mottagit upplysningar från främmande stat i ett skatte-
ärende, får alltså inte använda upplysningarna på ett sätt som strider mot
överenskommelsen.
Det bör framhållas att vissa skillnader föreligger i ifrågavarande hän-
seende mellan de internationella överenskommelserna om inbördes rätts-
hjälp på brottmålsområdet och den för skatteområdet gällande Europaråds-
och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. En-
ligt den senare konventionen får en myndighet som har erhållit upplysningar
från en främmande stat i ett skatteärende inte använda dessa i en brottmåls-
process, om inte den främmande staten har gett sitt samtycke till det. Förbu-
det mot att använda erhållen information utan samtycke är således begränsat
till brottmålsprocesser. I övrigt har myndigheten i princip frihet att utnyttja
informationen på det sätt man finner lämpligt. Till skillnad från vad som i
allmänhet gäller på brottmålsområdet kan t.ex. myndigheten lägga över-
skottsinformation till grund för ett beslut om beskattning eller överlämna
informationen till en kronofogdemyndighet, som på grundval av informatio-
nen fattar beslut om utmätning. Utformningen av den ifrågavarande para-
grafen innebär ingen ändring härvidlag.
Det bör även nämnas att enligt 9 kap. 3 § sekretesslagen gäller absolut
sekretess i beskattnings- och indrivningsverksamheten för sådana uppgifter
om enskilda personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas till Sverige
med stöd av avtal med främmande stat som har godkänts av riksdagen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området,
2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot ut-
ländsk tullag.
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
4. lag om ändring i lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen m.fl.
5. lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatte-
ärenden,
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
27
Prop.
1990/91:131
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Innehåller en internationell överenskommelse om inbördes rättshjälp i
brottmål som Sverige har ingått med främmande stat villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja upplysningar eller bevismaterial som erhålls med
stöd av överenskommelsen, skall svenska myndigheter iaktta sådana be-
gränsningar oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författ-
ning. Detsamma gäller, om en svensk myndighet i andra fall erhåller upplys-
ningar eller bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utred-
ning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och den
främmande staten har angett villkor som innebär begränsningar i fråga om
möjligheten att utnyttja materialet.
2 § I den mån det har avtalats i en överenskommelse som Sverige har ingått
med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med överenskom-
melsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att höras som
tilltalad, vittne eller sakkunnig inte lagforas, fängslas eller på annat sätt un-
derkastas inskränkning i sin frihet på grund av dom eller gärning som härrör
från tiden före inresan i Sverige och som, såvitt gäller tilltalad, inte är avsedd
med kallelsen.
Immuniteten upphör om den tilltalade, vittnet eller den sakkunnige stan-
nar kvar i Sverige trots att han haft möjlighet att lämna landet under en sam-
manhängande tid av femton dagar från det att han har fått besked från dom-
stolen om att hans närvaro inte längre påfordras, eller om han, efter att ha
lämnat landet, återvänder hit.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991, då lagen (1985:988) om immunitet
för vissa vittnen m.fl. skall upphöra att gälla.
28
Prop.
1990/91:131
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning
i skatteärenden skaVl införas en ny paragraf, 23 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Innehåller en internationell över-
enskommelse om handräckning i
skatteärenden som Sverige har ingått
med främmande stat villkor som be-
gränsar möjligheten att utnyttja upp-
lysningar som erhålls med stöd av
överenskommelsen, skall svenska
myndigheter iaktta sådana begräns-
ningar oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författ-
ning. Detsamma gäller, om en svensk
myndighet i andra fall erhåller upp-
lysningar från en främmande stat i ett
skatteärende och den främmande sta-
ten har angett villkor som innebär be-
gränsningar i fråga om möjligheten
att utnyttja upplysningarna
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
29
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop.
1990/91:131
Bilaga 1
Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden samt
bestämmelserna om förundersök-
ning och tvångsmedel i lagen
(1960:418) om straff för varusmugg-
ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken äger motsvarande till-
lämpning. Bestämmelse, vars till-
lämpning förutsätter att misstanke
föreligger mot någon, får dock ej
tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden, be-
stämmelserna om förundersökning
och tvångsmedel i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling, bestäm-
melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken samt bestämmelserna i
1 lagen (1991:000) med vissa be-
stämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet äger mot-
svarande tillämpning. Bestämmelse,
vars tillämpning förutsätter att miss-
tanke föreligger mot någon, får dock
ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:316.
30
Yttranden över departementspromemorian (Ds 1990:61) Vissa frågor om in-
ternationellt samarbete i brottmål m.m. har avgetts av justitiekanslern, dom-
stolsverket, riksåklagaren, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, rikspolis-
styrelsen, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, kammarrätten i Sundsvall, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges do-
mareförbund, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges
åklagare.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyn-
digheten i Stockholm, vid regionåklagarmyndigheten i Västerås samt vid
statsåklagarmyndigheten för speciella mål.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i Stock-
holm, Göteborg och Malmö.
Prop.
1990/91:131
Bilaga 2
31
Prop.
1990/91:131
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en
främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse
med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars
är föreskrivet i lag eller annan författning.
2 § I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige
har ingått med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med
överenskommelsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att
höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott inte lagforas, frihetsberövas eller på an-
nat sätt underkastas inskränkning i sin frihet på grund av handling, underlå-
tenhet eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när
det gäller en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.
Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att
han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av fem-
ton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans när-
varo inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder
hit.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
32
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående brott
mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop.
1990/91:131
Bilaga 3
Bestämmelserna i 1, 4 - 9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden samt
bestämmelserna om förundersök-
ning och tvångsmedel i lagen
(1960:418) om straff för varusmugg-
ling samt i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken äger motsvarande till-
lämpning. Bestämmelse, vars till-
lämpning förutsätter att misstanke
föreligger mot någon, får dock ej
tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 1,4-9, 13 och
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig
handräckning i skatteärenden, be-
stämmelserna om förundersökning
och tvångsmedel i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling, bestäm-
melserna i 23, 27 och 28 kap. rätte-
gångsbalken samt bestämmelserna i
1 lagen (1991:000) med vissa be-
stämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet äger mot-
svarande tillämpning. Bestämmelse,
vars tillämpning förutsätter att miss-
tanke föreligger mot någon, får dock
ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an-
vändas i syfte att möjliggöra förver-
kande av egendom. Vad som i ovan
nämnda bestämmelser i lagen
(1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden sägs om riks-
skatteverket skall härvid i stället
avse generaltullstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1990:316.
33
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §2
Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte hel-
ler i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för upp-
giften.
I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja vissa
uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på fondpapper.
I lagen (1991:000) med vissa be-
stämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet finns be-
stämmelser som begränsar möjlighe-
ten att utnyttja vissa uppgifter som en
svensk myndighet har fått frän en
främmande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1990:1345.
Prop.
1990/91:131
Bilaga 3
34
Prop.
1990/91:131
Härigenom föreskrivs att lagen (1985:988) om immunitet för vissa vittnen
m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I den mån det har avtalats i en
överenskommelse som Sverige har
ingått med annan stat, får den som
efter kallelse i enlighet med överens-
kommelsen har rest in i Sverige från
den andra staten för att höras som
tilltalad, vittne eller sakkunnig inte
lagforas, fängslas eller på annat sätt
underkastas inskränkning i sin frihet
på grund av dom eller gärning som
härrör från tiden före inresan i Sve-
rige och som, såvitt gäller tilltalad,
inte är avsedd med kallelsen.
Immuniteten upphör om den till-
talade, vittnet eller den sakkunnige
stannar kvar i Sverige trots att han
haft möjlighet att lämna landet un-
der en sammanhängande tid av fem-
ton dagar från det att han har fått be-
sked från domstolen om att hans
närvaro inte längre påfordras, eller
om han, efter att ha lämnat landet,
återvänder hit.
Innehåller överenskommelsen bc
I den mån det har avtalats i en
överenskommelse på privaträttens
område som Sverige har ingått med
annan stat, får den som efter kallelse
i enlighet med överenskommelsen
har rest in i Sverige från den andra
staten för att höras som vittne eller
sakkunnig inte \'dgfötas, frihetsberö-
vas eller på annat sätt underkastas
inskränkning i sin frihet på grund av
dom eller gärning som härrör från ti-
den före inresan i Sverige.
Immuniteten upphör om vittnet
eller den sakkunnige stannar kvar i
Sverige trots att han haft möjlighet
att lämna landet under en samman-
hängande tid av femton dagar från
det att han har fått besked från dom-
stolen om att hans närvaro inte
längre påfordras, eller om han, efter
att ha lämnat landet, återvänder hit.
iimmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angivits, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
35
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:314) om ömsesidig handräck-
ning i skatteärenden
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 23 §, av följande lydelse.
Prop.
1990/91:131
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I fråga om utländsk tull, andra
skatter, avgifter och pålagor som av
svensk tullmyndighet uppbärs vid el-
ler i samband med export eller im-
port av varor gäller denna lag endast
i den mån särskilt anges i lagen
(1969:200) om uttagande av ut-
ländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)
om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
23
§
I fråga om utländsk tull, andra
skatter, avgifter och pålagor som av
utländsk tullmyndighet uppbärs vid
eller i samband med export eller im-
port av varor gäller denna lag endast
i den mån särskilt anges i lagen
(1969:200) om uttagande av ut-
ländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga eller i 2 § lagen (1973:431)
om utredning angående brott mot
utländsk tullag.
§
Har en svensk myndighet fått upp-
lysningar från en främmande stat i ett
skatteärende och gäller på grund av
överenskommelse med den främ-
mande staten villkor som begränsar
möjligheten att utnyttja upplysning-
arna, skall svenska myndigheter följa
villkoren oavsett vad som annars är
föreskrivet i lag eller annan författ-
ning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
36
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-28.
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag med vissa bestämmelser om internationellt samar-
bete på brottmålsområdet, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan Lavén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop.
1990/91:131
Bilaga 4
37
Prop.
1990/91:131
Proposition................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll från regeringssammanträde den 7 mars 1991.. 8
1 Inledning ............................................. 8
2 Allmän motivering..................................... 9
2.1 Bakgrund......................................... 9
2.2 Informationsutbyte i internationella förhållanden ...... 10
2.2.1 Internationella överenskommelser............ 10
2.2.2 Förhållandet mellan internationella regler och
svensk rätt................................. 13
2.2.3 Myndigheternas utredningsansvar............. 14
2.2.4 Begränsningar av myndigheternas skyldighet i
vissa fall att utnyttja information från en främ-
mande stat................................. 15
2.3 Vissa frågor om immunitet för vittnen m.fl............ 20
2.4 Ikraftträdande m.m................................ 21
3 Upprättade lagförslag................................... 21
4 Specialmotivering...................................... 22
4.1 Förslaget till lag med vissa bestämmelser om internatio-
nellt samarbete på brottmålsområdet................. 22
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om utred-
ning angående brott mot utländsk tullag .............. 25
4.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100). 26
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:988) om immu-
nitet för vissa vittnen m.fl........................... 26
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:314) om ömsesi-
dig handräckning i skatteärenden .................... 26
5 Hemställan............................................ 27
6 Beslut................................................ 27
Bilagor
1. Promemorians lagförslag.................................. 28
2. Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över promemo-
rian ....................................................... 31
3. Lagrådsremissens lagförslag............................... 32
4. Lagrådets yttrande....................................... 37
38
gotab 98123, Stockholm 1991