Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokollet den 7 mars 1991.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Bengt Göransson
Riksdagen har mot bakgrund av den tilltagande plundringen av forn-
minnen anmodat regeringen att lägga fram förslag till skärpt lagstiftning
på området.
I propositionen föreslås ändringar i 2 kap. lagen (1988:950) om kul-
turminnen m.m. F;örslagen avser dels en straffskärpning för olovliga in-
grepp i fornlämningar, dels införande av ett generellt förbud att använ-
da metallsökare i landet. •
Lagändringarna föreslås träda i kraft den i juli 1991.
1 Riksdagen 1990191. I saml. Nr 123
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 2 kap. 11, 13, 18-21 och 24 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. Fornminnen
H §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett stör-
re markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, in-
dustri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. fattas av länsstyrelsen. Länsstyrel-
sen skall i beslutet ange vem som
skall utföra utredningen.
13 §
Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga
krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt
möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för
att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet om
arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning ange vem
som skall utföra undersökningen.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
18 §
Apparat som kan användas för
att på elektronisk väg spåra metall-
föremål under markytan (metall-
sökare) får inte medföras på fasta
fornlämningar annat än vid färd pä
sådan väg som är upplåten för all-
mänheten.
19 §
Metallsökare får inte användas
inom Gotlands län eller inom Borg-
holms och Mörbylänga kommuner i
Kalmar län.
Metallsökare får inte heller an-
vändas inom område där fornfynd
av det slag som skall hembjudas en-
ligt 4 § andra stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar
fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd kan
tänkas förekomma med hänsyn till
del tidigare fyndets karaktär, fynd-
platsens och den omgivande mar-
kens utseende samt förekomsten av
andra kända fyndplatser i närheten.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar fö-
reskrifter om den närmare avgräns-
ningen av sådant område som avses
i andra stycket.
Apparat som kan användas för
att på elektronisk väg spåra metall-
föremål under markytan (metall-
sökare) får inte användas om inte
annat anges i 19 eller 20 §.
Metallsökare får inte heller med-
föras på fasta fornlämningar annat
än vid färd på sådan väg som är
upplåten för allmänheten, om inte
annat anges i 19 eller 20 §.
Förbudet i 18 § all medföra och
använda metallsökare gäller inte
riksantikvarieämbetet.
Ulan hinder av förbudet i 18 §
får metallsökare medföras och an-
vändas i militär verksamhet för all
söka efter annat än fornfynd.
Vidare får ulan hinder av vad
som sägs i 18 § första stycket me-
tallsökare användas i myndigheters
verksamhet för att söka efter annat
än fornfynd.
20 §
Ulan hinder av vad som sägs i
19 § får metallsökare användas i
militär verksamhet och för att yrkes-
mässigt söka efter annat än forn-
fynd.
1 Senaste lydelse 1990:428.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
Utan hinder av vad som sägs i 18
och 19 §§ gäller all metallsökare
får medföras och användas
/. vid undersökningar av forn-
lämningar eller platser där forn-
fynd påträffats, när undersökningen
utförs av riksantikvarieämbetet el-
ler av någon annan efter medgivan-
de av länsstyrelsen eller
2. om länsstyrelsen i annat fall
har lämnat tillstånd att medföra
och använda metallsökare.
21
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av
uppsåt eller oaktsamhet
1. gömmer, skadar, ändrar, av-
yttrar eller förvärvar föremål som
enligt 4 § skall tillfalla eller hem-
bjudas staten,
2. inte anmäler fornfynd enligt
5§,
3. bryter mot 6 §,
4. bryter mot bestämmelserna i
10 § andra stycket eller
5. bryter mot 18 eller 19 §.
Den som bryter mot 5 $ har för-
lorat all rätt på grund av fyndet.
Metallsökare som har använts vid
brott enligt första stycket 5, skall
förklaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt.
Utan hinder av 18 § får metall-
sökare medföras och användas vid
sådana undersökningar av fasta
fornlämningar eller platser där
fornfynd har påträffats som efter
medgivande av länsstyrelsen utförs
av någon annan än riksantikvarie-
ämbetet.
Länsstyrelsen får även i annat
fall lämna tillstånd att medföra
och använda metallsökare, om skäl
därtill föreligger.
§
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms för fornminnes-
brott den som av uppsåt eller oakt-
samhet
1. tillägnar sig eller eljest förvär-
var, gömmer, skadar, ändrar eller
avyttrar föremål som enligt 4 §
skall tillfalla staten eller hembju-
das till staten eller
2. olovligen rubbar, lar bort, grä-
ver ut, täcker över eller genom be-
byggelse, plantering eller på annat
sätt ändrar eller skadar en fast forn-
lämning.
Om brott som avses i första
stycket har begåtts uppsätligen och
är att anse som grovt döms för grovt
fornminnesbrott till fängelse i högst
fyra är. Vid bedömande av om brot-
tet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen har använt särskild
utrustning eller annars visat särskild
förslagenhet, om gärningen utförts
vanemässigt, avsett fornfynd av stör-
re värde eller omfattning eller med-
fört en omfattande förstörelse av ett
fornminne.
För försök eller förberedelse till
grovt fornminnesbrott döms till an-
svar enligt 23 kap. brottsbalken.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
21 a §
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av upp-
såt eller oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt
5§,
2. inte gör anmälan enligt 10 §
andra stycket eller
3. bryter mot 18 §.
22 a §
Fornfynd som varit föremåj för
brott enligt detta kapitel, och som
inte enligt 4 § första stycket ändå
skall tillfalla staten, skall förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt. 1 stället för fornfyndet kan
dess värde förklaras förverkat. Aven
annat utbyte av ett sådant brott
skall förklaras förverkat, om det in-
te är uppenbart oskäligt.
Metallsökare som har använts vid
brott enligt detta kapitel skall för-
klaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt. Annan utrust-
ning som använts som hjälpmedel
vid brott enligt detta kapitel eller
dess värde får förklaras förverkat,
om det är nödvändigt för att före-
bygga brott eller det finns andra sär-
skilda skäl till del.
24 §
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos kammarrätten när det gäl-
ler
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämningsområde enligt 2 §,
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos kammarrätten när det gäl-
ler
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämningsområde enligt 2
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §
andra stycket.
Detsamma gäller i fråga om be-
slut om sådana föreskrifter som av-
ses i 19 § tredje stycket och som
meddelas av annan myndighet än
regeringen.
Beslut av riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos kam-
marrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller riksanti-
kvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen får överklaga läns-
styrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första-fjärde styckena
och 12 § andra stycket.
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §.
Beslut av riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos kam-
marrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller riksanti-
kvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen får överklaga läns-
styrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första-fjärde styckena
och 12 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, Johansson, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Göransson
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (riksantikvarieäm-
betet) har i en skrivelse till regeringen dagtecknad den 26 februari 1990
föreslagit vissa åtgärder för att stävja det tilltagande antalet plundringar
av fornminnen. I skrivelsen föreslog riksantikvarieämbetet bl.a. att straf-
fen för brott mot bestämmelserna i 2 kap. lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. (kulturminneslagen) skulle skärpas och att förbudet mot
användning av s.k. metallsökare skulle utvidgas till att gälla hela landet.
Under riksmötet 1989/90 togs i flera motioner upp frågan om skärpta
åtgärder mot plundring av fornminnen. Vid behandlingen i kulturut-
skottet av dessa motioner tog utskottet del av riksantikvarieämbetets
skrivelse. I sitt betänkande (KrU26) över motionerna anförde kulturut-
skottet bl.a.
"Utskottet ser i likhet med motionärerna och RAÄ med stor oro på
den plundring av fornlämningar som starkt ökat under förra året och
som möjliggörs genom att sofistikerade metallsökare kan användas för
att lokalisera fynden. Plundringen utgör ett allvarligt hot mot delar av
det svenska kulturarvet. Som RAÄ (riksantikvarieämbetet) påpekat ut-
gör fornminnen en unik historisk kunskapsbank och ett osakkunnigt
grävande i fornlämningar och tillgrepp av fynd av ädelmetall innebär att
materialets källvärde fördärvas för all framtid samtidigt som fynden i sig
kan ha ett synnerligen högt värde på marknaden. Kulturutskottet anser
att det är nödvändigt med snabba åtgärder för att hindra eller i vart fall
så långt möjligt begränsa utplundringen."
Utskottet föreslog riksdagen dels att omedelbart besluta om en av ut-
skottet utarbetad ändring i kulturminneslagen som innebar att förbudet
att använda metallsökare skulle utvidgas från att ha gällt uteslutande
Gotlands län till att gälla även Borgholms och Mörbylånga kommuner i Prop. 1990/91:123
Kalmar län, dels att ge regeringen tillkänna att det lagstiftningsärende
som aktualiserats genom riksantikvarieämbetets skrivelse skulle bedrivas
med största skyndsamhet. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr.
276). Förbudet att använda metallsökare även inom Borgholms och
Mörbylånga kommuner i Kalmar län trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS
1990:428).
Riksantikvarieämbetets skrivelse har remissbehandlats. Till protokol-
let i detta ärende bör som bilaga 1-2 fogas riksantikvarieämbetets skri-
velse och remissammanställningen.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 10 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring av lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådets yttrande, som avgavs den 15 januari 1991, bör fogas till
protokollet som bilaga 4. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslaget
men föreslagit en viss omfördelning av texten mellan 19 och 20
I det förslag som jag nu lägger fram har jag beaktat vad lagrådet an-
fört. Därutöver har jag gjort några redaktionella ändringar i lagtexten,
däribland en i förtydligande syfte i 21 a §.
1 samband med att jag behandlar de enskilda paragrafer som berörs
av lagrådets yttrande tar jag upp lagrådets synpunkter.
Fornlämningar och fornfynd behandlas i 2 kap. kulturminneslagen.
Fasta fornlämningar är skyddade mot varje form av ingrepp som inte
har medgivits av behörig myndighet (1 § jämförd med 6 §). Skyddet gäl-
ler utan något särskilt beslut av någon myndighet. Den som t.ex. rubbar
eller skadar en fornlämning kan straffas för detta (21 §).
Fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och som har
samband med denna tillfaller staten (3 och 4 §§). Andra fornfynd tillfal-
ler upphittaren. Upphittaren har dock en hembudsplikt om fornfyndet
innehåller föremål som helt eller delvis består av guld, silver, koppar,
brons eller annan legering med koppar eller om fornfyndet består av
två eller flera föremål, som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans,
s.k. depåfynd (4 §). Vidare är den som påträffar fornfynd som skall till-
falla staten eller hembjudas till staten skyldig att anmäla fornfyndet
(5 §). Om anmälan inte görs kan upphittaren straffas (21 §).
Arkeologiutredningen fick den 10 mars 1983 genom tilläggsdirektiv i Prop. 1990/91:123
uppdrag att göra en översyn av vissa frågor om bruket av metalldetekto-
rer vid skattletning. Utredningen överlämnade den 21 november 1983
delbetänkandet (Ds U 1983:3) Metallsökare - bruk och missbruk.
Arkeologiutredningens förslag resulterade i att det i den dåvarande
lagen (1942:350) om fornminnen infördes bestämmelser om metallsöka-
re, dvs. apparater som kan användas för att på elektronisk väg spåra me-
tallföremål under markytan. Dessa bestämmelser innebar att metallsöka-
re inte fick medföras på fasta fornlämningar annat än vid färd på sådan
väg som är upplåten för allmänheten, att metallsökare inte fick använ-
das inom Gotlands län samt att metallsökare inte heller fick användas
inom område där fornfynd som skall hembjudas till staten tidigare har
påträffats.
Dessa bestämmelser fördes senare med endast smärre ändringar,
främst av redaktionell natur, över till kulturminneslagen.
Skälet till att arkeologiutredningen stannade för att föreslå att förbud
att använda metallsökare skulle gälla generellt endast inom Gotlands län
var att det var där som problemen fanns med plundring med hjälp av
metallsökare. Från Gotlands län förelåg uppgift om åtskilliga fall av
missbruk, medan det från övriga delar av landet förelåg uppgift om en-
dast enstaka fall av missbruk.
Av riksantikvarieämbetets skrivelse framgår att denna situation nu
radikalt har förändrats. Under våren och hösten 1989 har upprepade
plundringar av fornminnen ägt rum på Gotland och Öland. Plundring-
ar har även anmälts från olika platser på fastlandet, t.ex. från Adelsö i
Stockholms län. Plundringarna har varit mer omfattande än tidigare.
De har även bedrivits systematiskt, med stor precision och, som det
tycks, på basis av ett omfattande förarbete. De plundringar som nu har
skett skiljer sig därigenom markant från tidigare överträdelser som mer
haft karaktären av missriktad hobbyverksamhet.
Fyndplatser och fornlämningar, främst boplatser, fornborgar och
gravfält, har systematiskt genomgrävts vilket har medfört oreparabla ska-
dor. Dessutom har grävningen skett på sådana ställen där det förmodas
att metallsökare har givit utslag. Tillgrepp av ädelmetallföremål har
skett och den omrörning av kulturlagren som detta har medfört har för-
stört möjligheterna att dokumentera fyndomständigheterna och att ar-
keologiskt tolka dessa.
Prop. 1990/91:123
Mitt förslag: Gärningar som innefattar olovliga ingrepp i forn-
lämningar eller tillägnelse av eller annat otillåtet förfarande
med fornfynd sammanförs till ett särskilt brott - fornminnes-
brott. Straffskalan för sådant brott skall vara böter eller fängelse
i högst sex månader, förutsatt att brottet inte är grovt. I fall då
brottet är grovt skall straffet vara fängelse i högst fyra år. Be-
stämmelser om straff för försök eller förberedelse till grovt forn-
minnesbrott införs. Vidare skärps bestämmelserna om förver-
kande.
Riksantikvarieämbetets förslag: Riksantikvarieämbetet har föreslagit
att brott mot bestämmelserna i 2 kap. kulturminneslagen skall delas
upp i tre svårighetsgrader och att straffmaximum skall vara fängelse i
sex år. Riksantikvarieämbetet har vidare föreslagit att bestämmelserna
om förverkande bör utvidgas och avse även andra redskap än metallsö-
kare som används vid brott mot kulturminneslagen.
Remissinstanserna: Alla instanser tillstyrker förslaget att straffbestäm-
melserna skall skärpas. Göta hovrätt anser att ett lämpligt straffmaxi-
mum är fyra år. Rikspolisstyrelsen föreslår att straffbestämmelserna för
de allvarligare brotten tas in i brottsbalken, förslagsvis i kapitlet om ska-
degörelse. Riksåklagaren har inget att erinra mot att gärningar enligt 2
kap. 21 § 1. och 3. kulturminneslagen (otillåtna förfaranden med forn-
fynd och olovliga ingrepp i fornlämningar) indelas i tre svårighetsgrader
men är tveksam till att indela övriga straffbelagda förfaranden i flera
svårighetsgrader. Han anser vidare att straffskalan för grovt uppsåtligt
brott bör kunna sättas i överensstämmelse med den för grov stöld. Bl.a.
riksåklagaren har ifrågasatt om inte också försök och förberedelse skall
straffbeläggas. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon
erinran mot riksantikvarieämbetets förslag om förverkande.
Skälen för mitt förslag: Riksantikvarieämbetet har i sin skrivelse ut-
förligt redovisat omfattningen av den plundring som pågår av våra fasta
fornlämningar. I skrivelsen har det framhållits hur allvarlig plundring-
en är. Plundringen medför, förutom att fornfynd förs bort, att kulturlag-
ren rörs om och att möjligheterna att dokumentera fyndomständigheter-
na och arkeologiskt tolka dem förstörs eller allvarligt försvåras. Jag an-
ser, i likhet med riksantikvarieämbetet, att detta utgör ett allvarligt hot
mot vårt nationella kulturarv och att det är utomordentligt viktigt att
dessa brott beivras på ett kraftfullt sätt.
Riksantikvarieämbetet har i sin skrivelse föreslagit att straffskärpning
skall gälla alla typer av brott mot bestämmelserna i 2 kap. kulturmin-
neslagen. Jag anser inte att detta är nödvändigt. En del av de gärningar
10
som omfattas av straffbestämmelsen i 2 kap. 21 § kulturminneslagen är
mer bagatellartade. Som exempel kan nämnas förseelser mot vissa an-
mälningsplikter. Straffskärpningen bör sättas in vid de gärningar som är
verkligt allvarliga hot mot vårt kulturarv.
Vad som då träder i förgrunden är de olovliga ingreppen i fasta forn-
lämningar och de fall då någon olovligen tillägnar sig fornfynd eller el-
jest förfogar över sådana fynd på ett otillåtet sätt. Det rör sig här ofta om
förstörelse av värden som från arkeologisk synpunkt är oersättliga. Brot-
ten har ofta också ett starkt drag av vinningsbrott. Mynt kan exempelvis
inbringa betydande belopp vid försäljning. Vidare kan dagens låga straff-
satser fresta exempelvis ett företag att genomföra en exploatering utan
att ta hänsyn till att det finns en fast fornlämning på platsen. Företagets
uträkning kan vara att det då inte behöver betala de arkeologiska kost-
naderna och ev. förseningskostnader och att de ansvariga i allmänhet in-
te riskerar annat än ett bötesstraff. Med hänsyn till de nu angivna om-
ständigheterna bör det finnas möjlighet att utdöma mycket kännbara på-
följder för sådana gärningar.
Enligt min mening bör de gärningar som nu avses, dvs. olovliga in-
grepp i fornlämningar och otillåtna förfoganden över fornfynd behand-
las för sig.
Beträffande den närmare gärningsbeskrivningen för de brott som så-
lunda ges en särskild reglering vill jag anföra följande.
Gärningsbeskrivningarna bör träffa fall då någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet
1. tillägnar sig eller eljest förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller
avyttrar föremål som enligt 2 kap. 4 § kulturminneslagen skall tillfalla
staten eller hembjudas till staten eller
2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom be-
byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fornläm-
ning.
De moment som tas upp under 1. ovan motsvarar vad som för närva-
rande täcks av straffbestämmelsen i 2 kap. 21 § första stycket 1. med till-
lägg för tillägnelse. Beskrivningen under 2. svarar i sak mot vad som för
närvarande täcks av 2 kap. 21 § första stycket 3. Liksom för närvarande
bör straffbarhet kunna inträda även vid oaktsamhet. De gärningar som
här är ifråga bör få en särskild brottsbeteckning. Den kan lämpligen bli
"fornminnesbrott". Straffskalan bör gå från böter till fängelse i högst sex
månader.
I vissa fall framstår de gärningar som det här gäller som särskilt all-
varliga, t.ex. om det varit fråga om systematisk eller annars omfattande
verksamhet. Jag anser därför att en särskild straffskala bör gälla för gro-
va brott. Det medför också den fördelen att man direkt i lagen kan ange
de rekvisit som bör leda till en strängare påföljd. Ansvar för grovt brott
bör dock komma ifråga endast för uppsåtliga gärningar. För grovt brott
bör straffet vara fängelse med ett straffmaximum på fyra år. Det grova
brottet bör benämnas "grovt fornminnesbrott".
Prop. 1990/91:123
11
Vid bedömandet om ett fornminnesbrott är grovt bör särskilt beaktas Prop. 1990/91:123
om gärningsmannen har visat särskild förslagenhet, om gärningen har
utförts vanemässigt, om den avser fornfynd av större värde eller omfatt-
ning eller medför en omfattande förstörelse av ett fornminne. Ett exem-
pel på särskild förslagenhet är att gärningsmannen har kartlagt områden
från fornfyndssynpunkt. Den omständigheten att någon använder en
mer avancerad metallsökare för att komma åt exempelvis mynt eller
smycken av ädelmetall bör enligt min mening som regel också medföra
att gärningen bedöms som grov, l.agrådel har förordat att detta kommer
till tydligare uttryck i lagtexten genom att det direkt anges att det vid be-
dömande om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen an-
vänt särskild utrustning. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. En
annan omständighet som bör föranleda att brottet beaktas som grovt är
om gärningsmannen har visat särskild förslagenhet.
När man tar ställning till om ett fornfynd har större värde bör inte
bara dess ekonomiska värde vara avgörande utan också hur pass sällsynt
det är eller andra omständigheter som gör det värdefullt ur antikvarisk
synvinkel.
Jag föreslår också att försök och förberedelse till grovt fornminnes-
brott skall straffbeläggas. Genom att straffbelägga även försök och förbe-
redelse till grovt brott kan ingripande ske på ett tidigare stadium, redan
innan gärningsmannen har hunnit åsamka fornlämningen någon skada.
Jag vill i detta sammanhang också erinra om att den som medverkat
till fornminnesbrott kan straffas enligt reglerna om medverkan i brotts-
balken.
Riksantikvarieämbetet har vidare föreslagit att bestämmelserna om
förverkande bör utvidgas och avse även andra redskap än metallsökare
som används vid brott mot kulturminneslagen.
Jag delar riksantikvarieämbetets åsikt att förverkandereglerna bör ut-
vidgas. Straffskärpningen skulle bli tämligen verkningslös om inte de
redskap och framför allt de fynd som tagits vid plundring av en forn-
lämning skulle kunna tas om hand. De fornfynd som det gäller här är
fornfynd av det slag som tillfaller staten (fornfynd som hittats i eller vid
fast fornlämning och som har samband med denna) eller sådana som
skall hembjudas till staten (föremål som har hittats på något annat ställe
och som t.ex. består helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller
annan legering av koppar). I de fall att fornfyndet enligt bestämmelser-
na i 4 § skall tillfalla staten kan ett förverkande inte bli aktuellt efter-
som staten redan har rätt till egendomen. I de fall där det rör sig om så-
dana fornfynd som tillfaller upphittaren men som skall hembjudas sta-
ten enligt 4 § kan förverkande komma ifråga. Förverkandet innebär här
att den som på ett brottsligt sätt förfogar över fornfyndet förlorar sin rätt
att få ersättning för inlösen från staten och i stället får föremålet förver-
kat. Har upphittaren sålt föremålet skall även utbytet av försäljningen
kunna förverkas.
Redan i dag skall metallsökare som har använts vid brott förverkas
om det inte är uppenbart oskäligt. Jag anser dock att möjligheterna till
12
förverkande bör utvidgas så att även andra redskap som har använts som Prop. 1990/91:123
hjälpmedel vid brott mot lagen skall kunna förverkas. Det är enligt min
mening en förutsättning för att fornminnesbrotten skall kunna motver-
kas.
Mitt forslag: Förbudet att använda metallsökare skall utvidgas
till att omfatta hela landet. Undantagen från användningsförbu-
det begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Generellt
undantag medges bara för riksantikvarieämbetet samt för militär
verksamhet och myndigheters verksamhet i övrigt för att söka
efter annat än fornfynd.
Liksom hittills skall förbudet inte gälla sådana undersökningar
av fornlämningar m.m. som görs med länsstyrelsens medgivan-
de.
Länsstyrelsen skall vidare även i fortsättningen ha möjlighet
att ge särskilda tillstånd i andra fall.
Riksantikvarieämbetets förslag: Överensstämmer i stort sätt med mitt
förslag. Riksantikvarieämbetet har dock inte föreslagit att de nuvarande
undantagen från användningsförbudet skall ändras.
Remissinstanserna: Alla instanser utom Göta hovrätt och rikspolis-
styrelsen tillstyrker förslaget att utvidga användningsförbudet. Hovrätten
anser inte att det finns skäl att utvidga användningsförbudet för metall-
sökare till att gälla hela landet. Förbudet bör gälla endast där det finns
ett akut hot. Rikspolisstyrelsen anser att frågan om ett generellt förbud
bör övervägas närmare. Bl.a. riksåklagaren ifrågasätter om inte även in-
nehav av metallsökare bör förbjudas.
Skälen för mitt förslag: 1 dag får metallsökare inte medföras på fasta
fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten för all-
mänheten (18 §). Metallsökare får vidare inte användas inom Gotlands
län eller inom Borgholms och Mörbylånga kommuner i Kalmar län el-
ler inom område där fornfynd av det slag som skall hembjudas till sta-
ten har påträffats (19 §). Vissa undantag finns dock, metallsökare får så-
lunda användas i militär verksamhet och för att yrkesmässigt söka efter
annat än fornfynd. Metallsökare får vidare medföras och användas vid
undersökningar av fornlämningar eller platser där fornfynd tidigare har
påträffats om undersökningen utförs av riksantikvarieämbetet eller av
någon annan efter medgivande av länsstyrelsen. Vidare kan länsstyrel-
sen i annat fall ge tillstånd till att medföra och använda metallsökare
(20 §).
I prop. 1984/85:128 s. 12 ff. diskuterade jag om ett förbud att medfö-
ra metallsökare på plats där fornfynd tidigare påträffats skulle införas.
Jag kom dock fram till att detta skulle vara ett för stort ingripande. Ef-
13
tersom dessa platser inte finns utmärkta vare sig i naturen eller på den
ekonomiska kartan och inte heller finns i officiella register skulle det
inte gä att efterleva ett sådant förbud. Ett generellt förbud att använda
metallsökare inom Gotlands län infördes dock. Motiven för detta var
den särskilda fyndtätheten inom Gotlands län och det akuta hotet mot
de över hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna. Vid denna tid-
punkt fanns det bara enstaka rapporter om att metallsökare hade an-
vänts på andra håll i landet för att söka efter fornfynd.
Av riksantikvarieämbetets skrivelse framgår att det numera förekom-
mer på flera håll i landet ett mer eller mindre planmässigt sökande efter
fornfynd, främst i form av metallföremål. Metallsökarna har tekniskt
förbättrats. Vissa är försedda med särskiljningsfunktion, dvs. ger utslag
endast för ädelmetaller. Med hänsyn till den allvarliga vändningen som
utvecklingen har tagit anser jag det nödvändigt att utvidga användnings-
förbudet för metallsökare. Riksdagen har redan beslutat att använd-
ningsförbudet skall omfatta även Borgholms och Mörbylånga kommu-
ner i Kalmar län. Det planmässiga sökandet efter fornfynd förekommer
dock även på andra fornfyndtäta platser. Mälardalen, Skåne, Västergöt-
land och Östergötland är exempel på områden som är särskilt fornfynd-
täta. Att avgränsa vissa områden av landet som särskilt skyddsvärda med
hänsyn till deras fornminnen är dock svårt att göra. Det är också svårt
att - utifrån det hittills kända fynd- och fornlämningsmaterialet - peka
ut något särskilt område i landet som inte skulle vara begärligt för
plundrare. På grund härav föreslår jag att användningsförbudet skall
omfatta hela landet.
Liksom för närvarande bör vissa generella undantag från använd-
ningsförbudet kunna medges. Enligt min mening kan dock undantagen
begränsas. De befintliga undantagen gäller militär verksamhet och yr-
kesmässig användning för att söka efter annat än fornfynd. Det generella
undantaget för all yrkesverksamhet rimmar inte med riksdagens uttala-
de önskan om effektiva åtgärder mot skattletning. Undantaget i den nu-
varande omfattningen medger en tämligen vid användning av metallsö-
kare i markerna genom att all yrkesmässig användning, t.ex. för alla
jord- och skogsbrukare, är tillåten. Jag föreslår att de generella undanta-
gen framdeles får gälla enbart riksantikvarieämbetet samt för militär
verksamhet och myndigheters verksamhet i övrigt. Varken militären el-
ler civila myndigheter har dock rätt att med stöd av undantagen söka ef-
ter fornfynd.
Ett speciellt undantag både från användningsförbudet och från det
existerande förbudet att över huvud taget medföra metallsökare på fasta
fornlämningar bör givetvis - liksom för närvarande - finnas för under-
sökningar av fornlämningar och platser där fornfynd tidigare har påträf-
fats som utförs av riksantikvarieämbetet eller någon som fått medgivan-
de av länsstyrelsen att göra sådan undersökning.
Undantag från förbudet att medföra metallsökare bör även gälla för
militär verksamhet. Skälet till detta undantag är att det finns fasta forn-
lämningar inom militära skjutfält och det måste självfallet finnas möjlig-
Prop. 1990/91:123
14
het att använda metallsökare över hela skjutfältet för att leta efter blind-
gångare eller dyl. Detta innebär inte att det skulle vara helt fritt att an-
vända metallsökare i militär verksamhet. Undantaget gäller endast i den
mån användningen är motiverad av verksamhetens art.
Länsstyrelsen kan för närvarande lämna tillstånd till att medföra och
använda metallsökare även i andra fall. Denna dispensmöjlighet anser
jag skall kvarstå. Länsstyrelsen bör dock vara relativt restriktiv med att
ge tillstånd både i fall där yrkesmässiga behov åberopas och i andra fall.
Bedömningen bör grundas bl.a. på vilka arkeologiska intressen som fö-
religger inom det område som tillstånd söks för. Ett exempel på fall där
dispens från förbudet att använda metallsökare kan bli aktuellt är mi-
neralprospektering där metallsökare ibland är ett viktigt hjälpmedel.
Det är dock viktigt att dispens endast meddelas när det av omständighe-
terna framgår att den sökande är en seriös prospektör. Främst gäller det-
ta de yrkesmässiga prospektörerna, vilka är ganska få till antalet. Det
gäller här de stora gruvbolagen eller prospektcringsbolag som arbetar
för deras räkning. Dispensen bör i sådana fall ges till företaget, vars led-
ning får bära ansvaret för hur de anställda agerar. En annan större
grupp är de som deltar i den av samhället organiserade s.k. mineraljak-
ten. Personer som tidigare har deltagit i mineraljakten har då i allmän-
het skickat in mineralprover till organisatören av mineraljakten och
finns därmed registrerade hos denne och får därmed anses vara seriösa
prospektörer. Det bör i de här fallen vara förhållandevis enkelt för läns-
styrelsen att göra prövningen om en dispens skall kunna utfärdas. Det
bör också noteras att mineraljakten för närvarande endast arrangeras i
Norrland och Bergslagen samt att uppgifterna om plundring av forn-
minnen med hjälp av metallsökare hittills har avsett andra delar av lan-
det. Andra fall där dispens från både förbudet att medföra och förbudet
att använda metallsökare kan bli aktuellt är för personer som önskar gö-
ra begränsade undersökningar i samarbete med de arkeologiska orga-
nen. Genom dispensmöjligheten kan länsstyrelsen vidare medge att en
jordbrukare får använda metallsökare på sin mark, om det finns ett rim-
ligt skäl till en sådan användning.
Bl.a. riksåklagaren har ifrågasatt om inte innehav av metallsökare
skall förbjudas. Jag har övervägt frågan men funnit att detta inte bör
ske. Ett sådant förbud skulle medföra behov av ett inlösenförfarande
och ett dispensförfarande för dem som i dag innehar sådana apparater.
Jag anser att detta skulle medföra onödigt byråkratiskt krångel och
framför allt kostnader som ännu inte framstår som påkallade.
Att den legala användningen inskränks på de sätt som jag har föresla-
git innebär att hobbybruk av metallsökare inte längre blir tillåtet.
De reella möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingri-
pa mot den användning av metallsökare som innebär ett hot mot fasta
fornlämningar och fornfynd skulle sålunda beskäras avsevärt om ett så
allmänt bruk av metallsökare vore tillåtet. Med hänsyn till behovet att
värna de fasta fornlämningarna och fornfynden får intresset att använda
metallsökare för hobbybruk stå tillbaka.
Prop. 1990/91:123
15
Prop. 1990/91:123
Mitt förslag: I kulturminneslagen införs en uttrycklig föreskrift
om att det är länsstyrelsen som, i samband med att den beslutar
att en särskild utredning, en arkeologisk förundersökning eller
en särskild undersökning skall utföras, också skall utse den som
skall utföra utredningen resp, undersökningen.
Skälen för mitt förslag: Frågan om vilken myndighet som skall beslu-
ta vem som skall utföra en arkeologisk förundersökning har varit före-
mål för regeringens prövning i några fall. Regeringen har härvid uttalat,
att det får anses åligga länsstyrelsen att besluta vem som skall utföra un-
dersökningen. Skälet till detta är att det är länsstyrelsen som beslutar
om undersökningen och som har ansvar för att den blir utförd på ett
sätt som är objektivt och vetenskapligt korrekt. För att länsstyrelsen
skall kunna ta ansvar för att utredningen/undersökningen blir riktigt ut-
förd måste det åligga den att avgöra vem som skall utföra utredning-
en/undersökningen. Ett annat skäl till att länsstyrelsen skall utse den
som skall utföra utredningen/undersökningen är att utredning-
en/undersökningen måste utföras av en person eller institution som inte
står i ett sådant beroendeförhållande till byggherren att utredning-
ens/undersökningens objektivitet kan sättas ifråga. Jag anser att det finns
skäl att låta detta förhållande framgå direkt av lagen och föreslår därför
att lagtexten skall ändras så att det i 11 och 13 §§ stadgas att det är läns-
styrelsen som i sina beslut skall ange vem som skall utföra en särskild
utredning, en arkeologisk förundersökning resp, en särskild undersök-
ning.
1 enlighet med det anförda har inom utbildningsdepartementet upprät-
tats förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
Lagförslaget har granskats av lagrådet.
16
2 kap. Fornminnen
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast forn-
lämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större
markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen.
13 §
Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga
krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller
särskilda åtgärder för alt bevara den. I beslutet om tillstånd skall såvitt
möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för att
få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma be-
hovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet om arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning ange vem som skall utföra undersökningen.
Ändringarna i dessa paragrafer har behandlats i den allmänna moti-
veringen avsnitt 2.4.
18 §
Apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföre-
mål under markytan (metallsökare) får inte användas om inte annat an-
ges i 19 eller 20 §.
Metallsökare får inte heller medföras på fasta fornlämningar annat
än vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten, om inte an-
nat anges i 19 eller 20 §.
1 första stycket ges först en definition av vad som är en metallsökare i
denna lags mening. Denna definition är oförändrad sedan förbudet mot
2 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 123
metallsökare infördes. Vidare innefattar stycket ett generellt förbud mot Prop. 1990/91:123
att använda metallsökare. Detta förbud är nytt såtillvida att det nu har
utvidgats till att gälla hela landet. Från detta förbud finns det flera un-
dantag vilka framgår av 19 och 20 §§.
i andra stycket finns ett förbud att medföra metallsökare på fasta
fornlämningar. Detta förbud är oförändrat. Undantag kan göras även
från detta förbud, vilket framgår av 19 och 20 §§.
19 §
Förbudet i 18 § att medföra och använda metallsökare gäller inte riksan-
tikvarieämbetet.
Utan hinder av forbudet i 18 § får metallsökare medföras och använ-
das i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.
Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 § första stycket metallsö-
kare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än
fornfynd.
I denna paragraf ges vissa generella undantag från förbuden i 18 §.
Den har utformats i enlighet med vad lagrådet har förordat.
1 första stycket undantas riksantikvarieämbetet från förbudet att
medföra och använda metallsökare. Detta är naturligt i och med att
riksantikvarieämbetet är den myndighet som har överinseendet över
kulturminnesvården inom landet och har behov av att kunna använda
metallsökare dels vid undersökningar av fasta fornlämningar och platser
där fornfynd tidigare har påträffats, dels ock på andra platser för att t.ex.
undersöka ev. förekomst av fornfynd.
Undantaget i andra stycket avser rält att medföra och använda metall-
sökare i militär verksamhet. I gällande bestämmelser finns det ett un-
dantag från förbudet att använda metallsökare avseende militär verk-
samhet. Undantaget har nu ändrats så att det även är tillåtet att medföra
metallsökare på fasta fornlämningar. Om det t.ex. finns fasta fornläm-
ningar inom militära skjutfält får metallsökare medföras och användas
där. Användningsområdet begränsas genom att det i bestämmelsen sägs
att metallsökare får användas i militär verksamhet för att söka efter an-
nat än fornfynd. Metallsökare får alltså i sådan verksamhet användas för
att söka efter t.ex. minor men inte för att söka efter fornfynd.
Undantaget i tredje stycket avser myndigheters användning av metall-
sökare för att söka efter annat än fornfynd. Undantaget avser inte förbu-
det att medföra metallsökare på fasta fornlämningar. Det förbudet gäller
alltså andra myndigheter än riksantikvarieämbetet och sådana som inte
faller under undantaget för militär verksamhet i paragrafens andra
stycke. Undantaget i tredje stycket innebär en inskränkning i förhållan-
de till vad som hittills har gällt då all yrkesmässig användning av metall-
sökare har varit tillåten. Genom undantaget kan alla myndigheter som
behöver använda metallsökare göra det. Om det i något fall skulle vara
så att en myndighet behöver använda en metallsökare på en fast forn-
18
lämning kan den söka tillstånd till detta hos länsstyrelsen, vilket fram- Prop. 1990/91:123
går av 20
20 §
Utan hinder av 18 § får metallsökare medföras och användas vid sådana
undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har
påträffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan
än riksantikvarieämbetet.
Länsstyrelsen får även i annat fall lämna tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare, om skäl därtill föreligger.
Denna paragraf motsvarar delvis vad som i dag stadgas i 20 § andra
stycket. Paragrafen har med en redaktionell ändring, utformats i enlig-
het med vad lagrådet har förordat.
Av första stycket framgår att om länsstyrelsen har gett någon tillstånd
att utföra en undersökning av en fast fornlämning eller en plats där
fornfynd tidigare har påträffats så har denne rätt att medföra och använ-
da metallsökare vid undersökningen.
Av andra stycket framgår att länsstyrelsen, även i andra fall än som
avses i första stycket, kan ge tillstånd till att både medföra metallsökare
på fasta fornlämningar och använda metallsökare. Det bör påpekas att
länsstyrelsen kan begränsa sitt tillstånd på olika sätt, t.ex. till att gälla ba-
ra användande av metallsökare inom ett visst område. Det får anses ålig-
ga länsstyrelsen att bedöma vilken typ av tillstånd som sökanden har be-
hov av att få. Tillstånd får lämnas endast om skäl därtill föreligger. Här-
av följer att en prövning alltid skall ske innan dispensen ges. Prövning-
en kommer, som har framhållits i den allmänna motiveringen avsnitt
2.3, bli olika i olika delar av landet med hänsyn till hur stor fornfynd-
tätheten är i området.
21 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för fornminnesbrott
den som av uppsåt eller oaktsamhet
1. tillägnar sig eller eljest förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller
avyttrar föremål som enligt 4 § skall tillfalla staten eller hembjudas till
staten eller
2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller genom be-
byggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller skadar en fast forn-
lämning.
Om brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att
anse som grovt döms för grovt fornminnesbrott till fängelse i högst fyra
år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gär-
ningsmannen har använt särskild utrustning eller annars visat särskild
förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större
19
värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett
fornminne.
För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms till an-
svar enligt 23 kap. brottsbalken.
I denna paragraf har de allvarligare brotten mot bestämmelserna i 2
kap. kulturminneslagen förts samman. Paragrafen har utformats i enlig-
het med vad lagrådet har förordat.
Första stycket punkterna 1 och 2 avser gärningar som i allt väsentligt
redan i dag är straffbelagda. Straffmaximum för normalbrott har inte
ändrats utan är böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet har
dock fått en egen benämning, fornminnesbrott. Till skillnad från i dag
sägs det uttryckligen att även den som tillägnar sig ett fornfynd kan
straffas.
I första stycket punkten 1 behandlas olovliga förfaranden med forn-
fynd. De fornfynd som det gäller är sådana som skall tillfalla staten, dvs.
som hittas i eller vid en fast fornlämning och som har samband med
denna, eller sådana föremål som skall hembjudas till staten, dvs. föremål
som hittas på andra ställen än vad som sagts ovan och som helt eller
delvis består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med
koppar eller fornfynd som består av två eller flera föremål som kan an-
tas ha blivit nedlagda tillsammans.
Enligt denna punkt kan den som tillägnar sig fornfynd straffas. Fråga
uppkommer här om inte den som har tillägnat sig ett fornfynd också
skulle kunna dömas för stöld. Definitionen av fornfynd (3 §) innebär
dock bl.a. att det är fråga om ett föremål som när det hittas är utan äga-
re. Även om fyndet skall tillfalla staten, kan det ifrågasättas om upphit-
taren gör sig skyldig till ett olovligt tagande när han för med sig fyndet
från platsen. Om fyndet skall tillfalla upphittaren, om än med hem-
budsskyldighet, synes det än svårare att göra gällande ett stöldansvar för
upphittaren.
Vidare kan en person som förvärvar ett fornfynd straffas, givetvis un-
der förutsättning att han inte har gjort ett godtrosförvärv.
Om staten har avstått från inlösen eller i övrigt frånträtt sin rätt till
ett fornfynd bör varken den som avyttrar eller den som förvärvar ett så-
dant föremål kunna straffas.
När det gäller straffbestämmelsen i första stycket punkten 2 kan fråga
uppkomma om gärningsmannen skall dömas för skadegörelse i stället.
En sådan rubricering bör dock inte göras. Gärningen bör rubriceras en-
bart som fornminnesbrott.
I andra stycket finns bestämmelser om grovt fornminnesbrott. Straff-
skalan är fängelse i högst fyra år. I stycket anges de kriterier som särskilt
skall beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Uppräkningen skall
dock inte anses vara uttömmande utan även andra fall skall kunna be-
dömas som grova. Å andra sidan kan det finnas fall då någon av de upp-
räknade omständigheterna föreligger men gärningsmannen ändå på
grund av mildrande omständigheter inte skall fällas för grovt brott. På
Prop. 1990/91:123
20
förslag av lagrådet har det direkt angetts att det vid bedömande av om
brottet är grovt särskilt skall beaktas om gärningsmannen har använt
särskild utrustning. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen är
användning av en mer avancerad metallsökare vid plundring av forn-
minnen exempel på användning av sådan särskild utrustning som kan
kvalificera brottet som grovt. Har brottet utgjort ett led i t.ex. mera sys-
tematiska undersökningar på platser som är kända för sin fyndtäthet så-
som Gotland kan detta föranleda att brottet bedöms som grovt. Som ex-
empel på särskild förslagenhet kan vidare nämnas att personen ifråga
har skaffat olika typer av litteratur som visar var fornfynd har hittats el-
ler har anskaffat speciell utrustning - annan än metallsökare - som han
behöver bara för att söka just fornfynd och inte behöver för sin yrkes-
verksamhet i övrigt.
Bestämmelserna i tredje stycket är helt nya. Genom dessa bestämmel-
ser kan även försök till och förberedelse till brott straffas. Det gäller
dock endast försök och förberedelse till grova brott. Ett exempel på en
sådan situation där någon kan dömas för förberedelse till grovt fornmin-
nesbrott är att någon påträffas med kartor med fornlämningar utmärkta,
med litteratur om olika fornlämningar eller med metallsökare och and-
ra redskap och där det står klart att avsikten varit att söka efter forn-
fynd.
Ett typiskt exempel på försök till grovt fornminnesbrott är om någon
går omkring på en fast fornlämning med en metallsökare på ett sådant
sätt att han uppenbarligen söker efter fornfynd. Visserligen är det i och
för sig straffbart redan att medföra metallsökare på en fast fornlämning
men detta brott konsumeras av det allvarligare brottet försök till grovt
fornminnesbrott.
Prop. 1990/91:123
21 a §
Till böter eller fängelse i högst sex inånader döms den som av uppsåt el-
ler oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt 5 §,
2. inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket eller
3. bryter mot 18 §.
1 denna paragraf har de lindrigare brotten samlats. Det rör sig om
underlåtenhet att i vissa fall fullgöra anmälningsplikt och vissa brott
som gäller användning eller medförande av metallsökare men där gär-
ningen inte har medfört någon skada. Den som gjort sig skyldig till ett
fornminnesbrott skall, om gärningen innefattar brott även mot 21 a §,
inte samtidigt dömas till ansvar enligt den paragrafen. Ansvaret för forn-
minnesbrott får nämligen anses konsumera ansvaret för brott mot
21 a §.
När det gäller bestämmelsen i punkt 1, dvs. underlåtenhet att anmäla
att man har påträffat ett fornfynd, kan jämförelse göras med fyndförseel-
se, 10 kap. 8 § brottsbalken. Fyndförseelse kan dock inte bli aktuellt ef-
21
tersom fyndförseelse avser underlåtenhet att anmäla hittegods eller an-
nans sak som man av misstag eller tillfällighet har fått i sin besittning. I
9 § lagen (1938:121) om hittegods stadgas att denna lag inte gäller forn-
fynd. Vad avser "annans sak" förutsätter detta att det finns en ägare till
saken vilket det inte finns till fornfynd. Sammanfattningsvis gäller såle-
des att den som inte anmäler att han har hittat ett fornfynd endast kan
straffas enligt kulturminneslagen.
Bestämmelsen i punkt 2 avser den som vid grävning påträffar en fast
fornlämning och omedelbart avbryter grävningen men inte anmäler till
länsstyrelsen att en fast fornlämning har påträffats. Anmälan till länssty-
relsen skall ske omedelbart. Det får i regel anses godtagbart om anmälan
görs dagen efter det att fornlämningen påträffades.
Bestämmelsen i punkt 3 avser de fall att någon olovligen medför eller
använder metallsökare utan att det rör sig om förberedelse eller försök
till fornminnesbrott och utan att någon fornlämning kommer till skada.
Prop. 1990/91:123
22 a §
Fornfynd som har varit föremål för brott enligt detta kapitel, och som in-
te enligt 4 § första stycket ändå skall tillfalla staten, skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för fornfyndet kan
dess värde förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott
skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel skall för-
klaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Annan utrustning
som använts som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel eller dess vär-
de får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott
eller det finns andra särskilda skäl till det.
Bestämmelsen i första stycket är ny. Här stadgas att fornfynd som inte
skall tillfalla staten på grund av bestämmelsen i 4 § första stycket skall
kunna förverkas. De fornfynd som tillfaller staten enligt 4 § första
stycket är fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och har
samband med denna. Om ett fornfynd påträffas någon annanstans kan
det således förverkas om det är av sådan art att det skall hembjudas sta-
ten. Vilka dessa fornfynd är framgår av 4 § andra stycket. Som exempel
kan anföras föremål helt eller delvis av guld, silver, koppar, brons eller
annan legering med koppar.
Förutom att själva fornfyndet kan förverkas kan, om den som har
tillägnat sig fornfyndet sålt det, även utbytet vid försäljningen förverkas.
Bestämmelsen om förverkande av fornfynd eller utbyte av fornmin-
nesbrott är såtillvida fakultativ att förverkande skall ske, om åtgärden
inte framstår som uppenbart oskälig. Presumtionen är alltså att förver-
kande skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda, men åtgärden
får underlåtas om det föreligger starka skäl som talar mot förverkande.
Det är således endast i undantagsfall som förverkande skall underlåtas.
22
Såsom framhållits i den allmänna motiveringen medför ett förver- Prop. 1990/91:123
kande på grund av brott att den rätt till ersättning som upphittaren hade
haft, om han rätteligen hade anmält sitt fynd till staten, faller bort. Be-
stämmelsen i hittillsvarande 21 § andra stycket om att den som försum-
mar sin anmälningsskyldighet förlorar all rätt till föremålet får därmed
anses obehövlig och har tagits bort ur lagen.
Vem förverkande kan ske hos framgår av bestämmelserna i 36 kap.
5 § brottsbalken.
Enligt bestämmelsen i andra stycket skall metallsökare som används
vid brott förverkas. Motsvarande regel gäller i dag. Här införs även en
möjlighet att förverka annan utrustning som använts vid brott mot be-
stämmelserna i 2 kap.
24 §
Beslut av länsstyrelsen överklagas hos kammarrätten när det gäller
1. fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde enligt 2 §,
2. särskilda ordningsföreskrifter enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
4. tillstånd att medföra och använda metallsökare enligt 20 §.
Beslut av riksantikvarieämbetet enligt 16 § överklagas hos kammar-
rätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapitel av länsstyrelsen eller riksantikva-
rieämbetet får överklagas hos regeringen, om inte annat följer av 25 §.
Kommunen får överklaga länsstyrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första-fjärde styckena och 12 § andra stycket.
Paragrafen har ändrats bl.a. på det sättet att det tidigare andra stycket
har utgått. Skälet till detta är att förbudet att använda metallsökare har
utvidgats till att gälla hela landet.
Med hänvisning till vad som jag nu har anfört hemställer jag att rege-
ringen föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul-
turminnen m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
23
Prop. 1990/91:123
Bilaga 1
RIKSANTIKVARIEÄMBETET och Datum
STATENS HISTORISKA MUSEER 1990-02-26
Ert datum
Fornminnesavdelningen
Allmänna enheten
Beteckning
Dnr 1237/90
Er beteckning
Utbildningsdepartementet
103 33 STOCKHOLM
Förslag om skärpta straffbestämmelser m.m. för missbruk av metallsöka-
re på fornminnen
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) får härmed
uppmärksamma regeringen på ett omedelbart behov av ökade insatser
för att förhindra brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar
och fornfynd.
Inträffade skattplundringar under 1989
Under våren och hösten 1989 har upprepade plundringar av fornmin-
nen ägt rum på Gotland och Öland. Enstaka incidenter har även an-
mälts från olika platser på fastlandet. Plundringarna har haft en omfatt-
ning som hittills varit okänd i Sverige. De har uppenbarligen bedrivits
systematiskt, med stor precision och med ett omfattande förarbete. De
skiljer sig markant från tidigare överträdelser som mer haft karaktär av
missriktad hobbyverksamhet.
Skadegörelsen nu består i att fyndplatser och fornlämningar, främst
boplatser, fornborgar och gravfält systematiskt genomgrävts på sådana
ställen där metallsökare måste förmodas ha givit utslag. Oreparabla ska-
dor har härvid åstadkommits genom att tillgreppen av ädelmetallföre-
mål och omrörningen av kulturlager har förstört möjligheterna att do-
kumentera fyndomständigheterna och att arkeologiskt tolka dessa. En
förteckning över misstänkta brott under år 1989 bifogas denna skrivelse.
Enligt nyligen gjorda iakttagelser på Hovgården i Adelsö socken har
1990 års plundringssäsong redan inletts.
Det står utom allt tvivel att plundringarna nu bedrivs i ett direkt kri-
minellt syfte. Mycket pekar på att det är fråga om professionella ligor
som opererar från baser utanför landet. I samband med att skadegörelse
har konstaterats har engelskregistrerade bilar iakttagits under sådana
omständigheter att de bör sättas i samband med plundringarna.
24
1 England är bruket av metallsökare mycket utbrett. Man har beräknat Prop. 1990/91:123
att ungefar 300 000 personer är anslutna till föreningar som verkar för Bilaga 1
skattletning. Det finns två specialtidningar. The Searcher och The Trea-
surehunter, som direkt vänder sig till denna grupp med informativa
arktiklar om skattletning och om omsättning av funna mynt och forn-
fynd.
Efterundersökningar på de nu plundrade fyndplatserna har visat att
plundrarna haft tillgång till sofistikerad utrustning med s.k. särskilj-
ningsfunktion. Det vill säga en möjlighet att skilja mellan föremål av
ädelmetall och järn. På gården Kattlunds i Grötlingbo socken på Got-
land upptäcktes mellan 400 och 500 plundringsgropar på en tidigare
känd fyndplats för en myntskatt. Vid RAA:s efterundersökning av plat-
sen visade sig 250 gropar vara helt tömda, i ytterligare ca 150 gropar på-
träffades järnföremål, som förövarna uppenbarligen medvetet sorterat
bort redan vid sökningen.
SHMM har under de senaste fyra åren löst in myntfynd från Gotland
till ett värde av ca 350 000 kr. (slutreglering av ett fynd pågår). Inlösen-
beloppet har i samtliga fall motsvarat ca 10 % av marknadsvärdet. Vär-
det på mynten beror främst på tillgång, kvalité och efterfrågan. Priset
på vikingatida mynt växlar mellan ca 300 kr. för arabiska och 20 000 kr.
för svenska. Enskilda mynt kan dock betinga mångdubbelt högre värde.
I varje skattfynd ingår erfarenhetsmässigt alltid ett större antal värdefulla
kvalitetsmynt.
Företagna eller planerade motåtgärder
För att skydda fornminnena har företrädare för de antikvariska intresse-
na både i Gotlands och Kalmar län under år 1989 lagt ner ett mycket
omfattande arbete med att kartlägga och uppdaga denna brottsliga verk-
samhet. Vidare har man informerat pressen och mobiliserat allmänhe-
ten och hembygdsrörelsen i bevakningen. Polisens utredningsarbete har
hittills lett till att husrannsakningar genomförts i några fall och att vissa
personer tagits i förhör. Åtal har dock ännu inte väckts mot någon.
Inför 1990 års fältarbetssäsong och det förväntade återkommande hotet
mot landets fornlämningar och fornfyndplatser har de antikvariska
myndigheterna och museerna vidtagit och planerat en rad motåtgärder.
RAÄ avser att tillsammans med rikspolisstyrelsen (RPS) utarbeta all-
männa råd avseende bl.a. erforderliga åtgärder vid misstanke om brott,
gärningsbeskrivning samt beskrivning av stöldgodset. Ett program för ef-
terundersökning av plundrade områden liksom för undersökningar i fö-
rebyggande syfte av fyndplatser som bedöms särskilt värdefulla kommer
att upprättas. Programmet kommer att omfatta såväl Öland som Got-
land. Särskild utbildning i detta syfte kommer att ordnas för arkeologer.
25
Vidare planeras en informationsdag för polis- och åklagarmyndigheten Prop. 1990/91:123
med demonstration av metallsökare och utställning av plundringsattrak- Bilaga 1
tiva fornfyndstyper. Olika typer av informationsinsatser planeras på re-
gional och central nivå såsom skärmutställningar, föredrag och affi-
scher. Statens historiska museum studerar förutsättningarna för en rik-
tad informations- och utbildningskampanj till landets metallsökaramatö-
rer.
Gällande bestämmelser om metallsökare
Bestämmelser som reglerar användandet av metallsökare vid fornmin-
nen finns i 2 kap. 18-20 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
(KML). Dessa bestämmelser motsvarar bestämmelserna om metallsöka-
re som infördes i fornminneslagen (FML) att gälla fr.o.m. den 1 juli
1985 (prop. 1984/85:128). Bestämmelserna är utformade som ett gene-
rellt förbud att utan tillstånd använda eller medföra metallsökare på fast
fornlämning eller använda metallsökare inom område där s.k. hem-
budspliktigt fornfynd påträffats. Länsstyrelsen får avgränsa sådan fynd-
plats. Metallsökare får inte användas inom Gotlands län. För yrkesmäs-
sig och militär användning gäller bestämmelserna endast i begränsad
omfattning.
Gällande straffbestämmelser
1 samband med de nya bestämmelserna i I MF infördes även en ändring
av straffbestämmelserna. Ändringen innebär i sak att en enhetlig straff-
skala, böter eller fängelse högst sex månader, skulle gälla för samtliga
brott mot FML. Bestämmelser om särskild påföljd för grovt brott togs
bort. Syftet var att komma ifrån gränsdragningen mellan normalbrott
och brott som är att anse som grovt. I sak samma bestämmelser överför-
des den 1 januari 1989 till 2 kap. 21 § KML, dock med det tillägget att
också oaktsamhet straffbelädes.
I anslutning till ikraftträdandet av bestämmelserna om metallsökare
informerade RAÄ om de nya reglerna bl.a. genom en affisch kampanj
och en folder som distribuerades till försäljningsställen för metallsökare,
turistbyråer, gotlandstrafiken m.m. RAÄ utgav även allmänna råd till
stöd för länsstyrelsens handläggning av ärendetypen (Underrättelse från
RAÄ/SIIMM 1985:1). De nya bestämmelserna synes ha haft en stor ge-
nomslagskraft. Mellan åren 1985 och 1988 inkom inte en enda rapport
om skadegörelse eller plundring. Myndigheterna överraskades därför av
den mycket omfattande aktiviteten som inleddes under våren 1989.
Erfarenheterna av fjolårets insatser för att förhindra kriminell använd-
ning av metallsökare har visat att den relativt låga straffsatsen kan för-
svåra polisens utredningsarbete samtidigt som ingripande ofta lågpriori-
teras till förmån för brott där höga straff kan utdömas.
26
Analys av gällande straffbestämmelser
Prop. 1990/91:123
Bilaga 1
Vad som inträffat ger anledning till ett försök att närmare analysera
straffbestämmelserna i 2 kap. 21 § KML.
Vid en sådan analys får man skilja mellan fyra huvudfall, beroende
på om en skattplundring sker på Gotland eller i övriga landet resp, på
om den berör en fast fornlämning eller en plats där hembudspliktigt
fornfynd tidigare har påträffats. Det kan beträffande fyndplatserna påpe-
kas att den omständigheten att ett fynd påträffas ofta är den första indi-
kationen på att platsen också upptas av en fast fornlämning. t.ex. en
övergiven bo- eller arbetsplats. Fyndet kan alltså föranleda att platsens
rättsliga karaktär ändras. I straffrättsligt hänseende är det givetvis förhål-
landena när gärningen företas som är avgörande. Detta hindrar inte att
en skattplundring på en fyndplats ofta i praktiken också innefattar ska-
degörelse på den fasta fornlämning som uppdagas i samband med gär-
ningen.
Fall 1: plundring av fornlämning på Gotland
En skattplundring som företas i en av Gotlands fornlämningar innefat-
tar följande var och en för sig straffbelagda gärningar
- medförande av metallsökare (möjligen konsumerat i nästa punkt)
- användande av metallsökare
- skadegörelse på fornlämningen
- gömmande av fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas staten; i se-
nare led ofta också avyttrande
- underlåtenhet att anmäla fornfynd (möjligen konsumerat i föregående
punkt)
Fall 2: plundring av fyndplats på Gotland
En skattplundring på Gotland på en fyndplats som inte samtidigt är en
fast fornlämning är en brottslig gärning i följande hänseenden
- användande av metallsökare
- gömmande/avyttrande av hembudspliktigt fornfynd/underlåtenhet att
anmäla dito
27
Fall 3: plundring av fornlämning, övriga landet Prop. 1990/91:123
Bilaga 1
Utanför Gotland men på en fast fornlämning gäller straffbestämmelsen
följande överträdelser
- medförande av metallsökare
- skadegörelse på fornlämningen
- gömmande/avyttrande av fornfynd/underlåtenhet att anmäla fornfynd
Fall 4: plundring av fyndplats, övriga landet
På en fyndplats utanför Gotland är straffbelagt endast
- gömmande/avyttrande av hembudspliktigt fornfynd/underlåtenhet att
anmäla dito
Särskilt om användningsförbudet för metallsökare
Man kan i anslutning till fall 4 fråga sig varför inte användande av me-
tallsökare upptagits som straffbelagt förfarande. Denna fråga fordrar en
närmare kommentar.
Även om det enligt 2 kap. 19 § KML i princip är förbjudet att använ-
da metallsökare på varje fyndplats där det tidigare har påträffats hem-
budspliktiga fynd, får det anses som synnerligen tveksamt om straffan-
svar kan göras effektivt, såvida inte länsstyrelsen har fattat beslut om att
avgränsa ett område runt fyndplatsen (prop. 1984/85:128 s. 16, där det
antyds som en förutsättning att lagbestämmelserna kompletteras med
verkställighetsföreskrifter för att de skall kunna tillämpas). RAÄ känner
inte till något fall där länsstyrelsen har fattat sådana avgränsningsbeslut.
1 praktiken torde alltså metallsökare straffritt kunna användas överallt i
landet, utom på Gotland och på fornlämningarna, där det ju är förbju-
det redan att medföra metallsökare.
Om det har skett en skattplundring av en fyndplats någon annanstans
än på Gotland torde sålunda straffansvar normalt kunna komma i fråga
endast om det kan styrkas att hembudspliktiga fornfynd påträffats och
att dessa undangömts resp, inte anmälts. Detta är förhållandet beträffan-
de bl.a. de många fyndplatser som finns på Öland. Bevisning om gjorda
fynd lär normalt endast kunna säkras i omedelbar anslutning till själva
fyndtiilfället, t.ex. genom vittnesiakttagelser eller genast gjord husrann-
sakan.
Medförande och användande av metallsökare torde vara lättare att be-
visa än undangömmande m.m. av hembudspliktiga fornfynd. Som isole-
28
rade företeelser framstår däremot inte sådana handlingar som särskilt Prop. 1990/91:123
klandervärda för det allmänna rättsmedvetandet. Det är ju först då forn- Bilaga 1
fynd görs och hanteras illojalt som något verkligt straffvärt inträffar.
Medförandet och användandet kan emellertid anses som förbrott till
den huvudsakliga gärningen och kriminaliseringen ersätter försöks- och
förberedelsebrotten inom den allmänna straffrätten. I detta hänseende
får regleringen anses vara effektiv.
Frågan kan ställas om inte länsstyrelserna bör vara mer aktiva med att
avgränsa fyndplatsområden med användningsförbud. Emellertid måste
värdet av sådana insatser anses som obetydligt. I prop. 1984/85:128 har
uttalats (s. 16) att det inte är realistiskt att kräva att områdenas gränser
markeras i terrängen. Administrativa och ekonomiska resurser för en
sådan utmärkning torde också saknas. Samtidigt ligger användingsförbu-
dets huvudsakliga nytta i att det är känt för allmänheten var det gäller,
så att överträdelser kan uppdagas och rapporteras. Även om länsstyrel-
sen ger full offentlighet åt sina avgränsningsbeslut när de meddelas, blir
de inte effektiva med mindre än att kunskapen om dem kan hållas le-
vande hos dem som brukar färdas i markerna, t.ex. genom något slags
utmärkning. Någon svårighet för den som planerar en skattplundring är
det däremot inte att ta reda på vilka områden, som länsstyrelserna ge-
nom sina avgränsningsbeslut bedömer som mest skyddsvärda med hän-
syn till den potentiella förekomsten av forntida skatter. RAÄ ifrågasätter
därför om den nuvarande utformningen av användingsförbudet i fråga
om fyndplatser utanför Gotland är ändamålsenlig.
Straffbestämmelsen och straffvärdet
Några närmare uttalanden till ledning för bedömningen av de olika i 2
kap. 21 § KML ingående gärningsmomentens straffvärde var för sig eller
tillsammans finns inte i förarbetena. Det innebär givetvis inte att dom-
stolarna skulle avstå från att göra sedvanliga straffvärdebedömningar.
Uppsåt torde straffas strängare än oaktsamhet. En omfattande grävning i
fornlämningen torde bedömas allvarligare än mindre ingrepp. Emeller-
tid ger KML föga anledning till överväganden av traditionell straffrätts-
lig art rörande t.ex. sådana centrala begrepp i straffrätten som ska-
da/vinning. Strafflatituden medger inte heller att kvalificerad brottslig-
het straffas lika strängt som vid andra brottstyper där skada/vinning in-
går i rekvisiten.
I ljuset av vad man konstaterar om de redan genomförda skattplund-
ringarnas omfattning och de sannolika motiven bakom dem ter det sig
naturligt att jämföra straffvärdet av dessa gärningar med andra förmö-
genhetsbrott och särskilt med stöldbrott.
Det kan i och för sig diskuteras om inte redan gällande rätt medger
ansvar för stöld när någon utan lov tillägnar sig ett föremål som tillhör
29
staten. Detta är ju fallet i fråga om fornfynd som påträffas på eller vid Prop. 1990/91:123
en fast fornlämning och har samband med denna. Enligt andra rättsord- Bilaga 1
ningar, t.ex. den engelska, synes också obehöriga tillgrepp av fornfynd
bedömas som stöld. Den svenska rättsordningen förefaller däremot inte
medge att en skattplundrare döms för detta brott. Redan den omständig-
heten att det finns ett specialstraffrättsligt stadgande får den effekten att
detta ges försteg i lagkonkurrenssituationen. Dessutom möter teoretiska
svårigheter med hänsyn till att fornfynd per definition är herrelöst gods,
när det påträffas. Även om fyndet skall tillfalla staten, kan det ifrågasät-
tas om upphittaren gör sig skyldig till ett olovligt tagande när han för
med sig ett fynd från platsen. I litteraturen synes förfarandet inte anses
som olovligt i stöldmening (Jareborg, Brotten II, 1978, s. 20 o 28).
Om fyndet är av den arten att det skall tillfalla upphittaren, låt vara
med hembudsskyldighet, synes det än svårare att göra gällande ett stöld-
ansvar för denne. (Dock bör det av allmänna rättsgrundsatser följa att
den som hittar ett föremål med hjälp av förbjudna medel, t.ex. en me-
tallsökare, inte kan göra gällande någon upphittarrätt till föremålet. Un-
derlåter vederbörande att anmäla hembudspliktigt fynd, förlorar han i
vart fall därigenom rätten till fyndet).
Om det sålunda inte förefaller möjligt att åtala en skattplundrare för
stöldbrott, talar ändå starka skäl för att skattplundrarens gärning bör be-
dömas efter samma straffvärdekriterier som tjuvens. Det som framförallt
motiverar jämförelsen är det tillägnelseuppsåt som skattplundraren åda-
galägger och de skador som han åstadkommer.
Också med det kvalificerade stöldbrottet (grov stöld) kan jämförelse
göras på flera punkter. Användandet av hjälpmedel som metallsökare - i
vissa fall otillåtet redan i och för sig - är en sådan. En metallsökare med
särskiljningsfunktion gör det mycket lätt att få tag på enbart de ädelme-
tallföremål som har ett stort marknadsvärde. Det tidsödande upptagan-
det och bortsorterandet av järnföremål bortfaller.
Ett annat skäl för jämförelse är att de skador som plundringen inne-
bär ofta har ett mycket högt förmögenhetsmässigt värde. Om plundring-
en sker på en fornlämning, drabbar denna skada i sin helhet staten.
Sker den på en fyndplats, förlorar staten inlösenrätten. Bortsett från att
staten inte säljer fornfynd, kan förmögen hetsskadan härav bestämmas
som skillnaden mellan inlösenvärdet (112,5 % av metallvärdet efter
vikt) och det aktuella marknadsvärdet.
Av skadeverkningarna är det egentligen den immateriella förlusten
som är den allvarligaste. Genom att fynden skiljs från den fornlämning
eller miljö som de har samband med förstörs deras värde för forskning-
en oftast på ett irreparabelt sätt. Bl.a. kan det bli svårt att fastställa en så
grundläggande sak som föremålets ålder. Även det omvända förhållan-
30
det, nämligen att fornfyndet inte kan användas för att datera en forn- Prop. 1990/91:123
lämning, är ett men för vetenskapen. I den immateriella skadan ligger Bilaga 1
också att vackra eller märkliga föremål inte kan ställas ut eller på annat
sätt bli tillgängliga för den intresserade allmänheten.
Det bör påpekas att även immateriell skada av detta slag får ekonomis-
ka konsekvenser. För att säkerställa eventuella vetenskapliga restvärden
måste kostnadskrävande efterundersökningar göras inom ramen för re-
dan knappa resurser.
Bakom plundringarna ligger också ofta ett stort mått av förslagenhet
och planering. Man får förutsätta att gärningsmännen har en arkeolo-
gisk utbildning och att de använder denna för att tolka källmaterial,
kartor och terrängförhållanden till att leta fram just sådana fyndplatser
där erfarenhetsmässigt guld- och silverföremål är att vänta.
Skattplundrarna utnyttjar den omständigheten att fornlämningar och
fyndplatser typiskt sett är svårskyddade. Det är en omöjlig uppgift att
anordna bevakning ens på de för plundring sannolikt mest utsatta plat-
serna. Detta gäller särskilt som metallsökartekniken gör plundrarna
oberoende av dagsljus. I denna mening gör de sig skyldiga till stor hän-
synslöshet.
En jämförelse mellan skattplundringar och andra brott behöver inte ta
sikte enbart på stöldreglerna. Med tanke på att förmögenhetsskadan av
pundringarna främst drabbar staten kan man också jämföra med skatte-
brotten. En annan jämförelse som gjorts är med brotten enligt jaktlagen.
Om sakomständigheterna vid skattplundring ofta får anses jämförbara
med motsvarande rekvisit för andra förmögenhetsbrott, särskilt stöld
och grov stöld, får man konstatera att strafflatituden i KML långt ifrån
är jämförbar. Medan sex månaders fängelse är maximum enligt 2 kap.
21 § KML är straffet för grov stöld resp, grovt skattebedrägeri fängelse
högst sex år.
Reglerna om gemensamt straff för flera brott torde visserligen kunna
medföra högre fängelsestraff än maximum för kumulerade skattplund-
ringar likaväl som för flera samtidigt bedömda förmögenhetsbrott. Det
framstår ändå som en alltför stor diskrepans mellan strafflatituderna för
att den straffrättsliga reaktionen mot systematisk och omfattande skatt-
plundring skall kunna anses adekvat.
Behovet av strafTskärpning
Med tanke främst på den stora och lättfångna vinning som står i utsikt
för skattplundrarna, framstår nuvarande strafflatitud som så gott som
verkningslös som avhållande faktor. Det kan inte anses orealistiskt att
en metallsökaraktion under kort tid inom begränsade områden, kan ge Prop. 1990/91:123
fynd värda en eller flera miljoner kronor på den internationella antikvi- Bilaga 1
tetsmarknaden. Även om bevisning för en sådan gärning skulle kunna
säkras, vilket med tanke på de ringa kontrollmöjligheterna mer sällan
lär bli fallet, framstår den troliga påföljden av några månaders fängelse
inte som särskilt avskräckande, vare sig från individualpreventiv eller
allmänpreventiv synpunkt.
Nuvarande ordning får dessutom inkonsekventa följder. Tillgrepp av
en större guld- eller silverskatt från en ägare, t.ex. ett museum, torde in-
te kunna bedömas som annat än grov stöld. Om skatten däremot tas ute
i markerna, skall den bedömas mycket mildare. Inget utrymme finns att
beakta de tillkommande, mycket stora immateriella skadeverkningar
som tillgrepp och bortförande av fynd för med sig genom att det veten-
skapliga värdet går förlorat. Skatten på museet kan skyddas med säker-
hetsanordningar, medan inget motsvarande skydd kan åstadkommas ute
i markerna.
RAÄ drar sålunda slutsatsen att en väsentlig straffskärpning är nöd-
vändig som en av flera åtgärder för att motverka skattplundringarna.
Utformningen av en straffskärpning
Som framgått av analysen ovan träffar 2 kap. 21 § KML tämligen olika
beroende på var en gärning har begåtts och om metallsökare använts
som hjälpmedel eller ej. Det vore i och för sig önskvärt med en striktare
uppdelning av bestämmelsen efter de olika gärningsmomentens indi-
viduella straffvärde och deras förhållande till gärningsmannens uppsåt
resp, oaktsamhet. Å andra sidan kan en sådan uppdelning av paragrafen
leda till nya oförutsedda komplikationer och till en stelhet i bedöm-
ningsgrunderna. Gärningsmomenten bör därför kunna behållas som de
är. (Till frågan om ett vidgat användningsförbud - med följande vidgat
straffansvar - återkommer RAÄ senare.)
En uppdelning av paragrafen bör i stället ta sikte på att ange olika
strafflatituder för ringa, normalt resp, grovt brott. Vad som skall kvalifi-
cera brottet som grovt bör anges. Givetvis bör bestämmelsen inte ta sikte
endast på skattplundringar, t.ex. obehöriga ingrepp i fornlämningar. En
efter denna modell utformad paragraf kan ha följande lydelse.
21 § Den som av uppsåt eller oaktsamhet
1......(nuvarande lydelse) .... eller 19 §
döms för fornminnesbrott till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.
32
Är brottet att anse som grovt, skall för grovt fornminnesbrott dö- Prop. 1990/91:123
mas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande av om Bilaga 1
brottet är att anse som grovt skall särskilt beaktas om det avsett
fornfynd av betydande värde, varit ägnat att medföra stor vinning
för gärningsmannen, inneburit synnerligen kännbar ekonomisk
eller annan skada, riktats mot särskilt svårskyddade objekt eller
på annat sätt varit av särskilt farlig art för kulturmiljön.
Den som ...(nuvarande lydelse) ... uppenbart oskäligt.
Utvidgning av användningsförbudet för metallsökare
Den särskilda fyndtätheten på Gotland och det akuta hotet mot de över
hela ön utspridda arkeologiska fyndplatserna motiverade införandet år
1985 av det generella användningsförbudet på Gotland (prop.
1984/85:128 s. 16).
Införandet av förbudet ledde - som framhållits ovan - till att den skatt-
letning som förekom i alltmer ökad omfattning under slutet av 1970-
och början på 80-talet omgående upphörde. Huvudorsaken till att för-
budet så pass länge respekterades får tillskrivas den diskussion som före-
gick dess införande och att allmänheten härigenom engagerades i frå-
gan. För efterlevnaden fordras ju nämligen såväl att förbudet står i över-
ensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, som att allmänhe-
ten är beredd att medverka med egna iakttagelser om misstänkta över-
trädelser.
Erfarenheterna av 1985 års lagstiftning talar för att det vore effektivt
att utvidga det geografiska området för det generella användningsförbu-
det. Ett ytterligare skäl är att användningsförbudet beträffande de indi-
viduella fyndplatserna inte alls kan bedömas vara effektivt, av de orsa-
ker som RAÄ har angett tidigare i skrivelsen.
Mot förslaget kan invändas att förbudet ju inte kunnat förhindra de
nu inträffade skattplundringarna på Gotland. Visserligen är detta sant,
men den omständigheten att vissa handlingar företas trots att de är oön-
skade är inte ett skäl mot att förbjuda dem. En utvidgning av använd-
ningsförbudet till klart angivna geografiska områden, inom vilka skatt-
letningen kan befaras vara överhängande, är en lättbegriplig och för all-
mänheten inte betungande reform. Snarare torde den ha allmänhetens
stöd. Liksom hittills bör den militära och yrkesmässiga användningen
vara undantagen.
Ett utvidgat användningsförbud bör i första hand gälla Öland med
hänsyn till den särskilda koncentrationen av fynd av ädelmetallföremål i
detta landskap. Avgränsningen av just Öland är dessutom lika lätt att
motivera som beträffande Gotland.
3 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 123
Även i vissa andra delar av landet har gjorts fynd i sådan omfattning Prop. 1990/91:123
att ett användningsförbud för metallsökare framstår som nästan lika mo- Bilaga 1
tiverat som i fråga om Gotland och Öland. Det gäller t.ex. Skåne,
Väster- och Östergötland samt Mälarlandskapen. Att avgränsa vissa om-
råden av landet som mer ägnade för ett användningsförbud för metallsö-
kare än andra är dock en vansklig uppgift. Det är inte heller möjligt att
- utifrån det hittills kända fynd- och fornlämningsmaterialet - peka ut
något särskilt område i landet som inte skulle vara begärligt för plund-
ra re.
Mot denna bakgrund och med tanke på att ett användningsförbud som
inte drabbar yrkesmässig och militär användning ändå får anses som en
relativt måttlig inskränkning i de medborgerliga rättigheterna, vill RAÄ
nu förorda att användningsförbudet sträcks ut till att omfatta hela lan-
det.
Konstitutionella aspekter på föreskrifter av länsstyrelsen
Ett förbud att använda metallsökare är en sådan fråga som enligt 8 kap.
3 § regeringsformen kräver reglering i lag. Frågan är inte av sådan art
att riksdagen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan överlämna åt
regeringen att meddela föreskrifter. Hittills synes nämligen inte ha an-
setts att delegationsmöjligheten i det sistnämnda lagrummet punkt 4 av-
seende bl.a. lagstiftningsfrågor för natur- och miljövård inkluderar kul-
turmiljövården.
Sålunda ansågs med hänvisning till regeringsformens bestämmelser
grunderna för avgränsningen av metallsökarförbudet på fyndplatser be-
höva meddelas genom lag (prop. 1984/85:128 s. 46). Till följd härav är
länsstyrelsens beslut om den faktiska avgränsningen av varje fyndplats
att betrakta som utfyllande verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 §
regeringsformen, låt vara att det är detta beslut som får den avgörande
rättsverkan och att beslutet får anses ha generell giltighet mot den obe-
stämda krets personer som kan göra anspråk på att använda metallsöka-
re på platsen i fråga.
Liknande konstitutionella frågor är knutna till andra bestämmelser
om skydd för fornlämningar och fyndplatser i KML, nämligen de i 2
kap. 9 § om särskilda föreskrifter och om fridlysning. De uttalanden
som gjorts i förarbetena om vad särskilda föreskrifter får innehålla tar
närmast sikte på föreskrifternas verkan mot markägare (prop. 1942:8 s.
38, DsU 1987:9 s. 85, prop. 1987/88:104 s. 37, 105 o. 115 samt KrU
1987/88 s. 10). 1 fråga om föreskrifternas generella giltighet mot allmän-
heten är upplysningarna mer knapphändiga. Ännu mer knapphändiga
är uppgifterna om vad som får regleras med ett fridlysningsbeslut (s. 53
resp. 88 resp. 38 resp. 10 f i angivna förarbeten).
34
Man kan jämföra med motsvarande ordning inom naturvården. 8 kap. Prop. 1990/91:123
7 och 11 §§ regeringsformen medger här delegation av rätten att besluta Bilaga 1
föreskrifter med generell giltighet från riksdagen till regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer. Riksdagen har också i 10 och 19
§§ naturvårdslagen beslutat om sådan delegation i fråga om föreskrifter
för vad allmänheten har att iaktta inom ett naturreservat eller natur-
vårdsområde. Regeringen har därefter genom 10 § naturvårdsförord-
ningen bemyndigat länsstyrelsen att efter samråd med statens natur-
vårdsverk meddela sådana föreskrifter.
Enligt den beskrivna ordningen på naturvårdens område får länssty-
relsen alltså meddela för allmänheten betungande föreskrifter om tillträ-
de till naturreservat och naturvårdsområde. Länsstyrelsen får vidare in-
gripa på annat sätt i allemansrätten, t.ex. genom att förbjuda växt- och
bärplockning.
Motsvarande behov av att freda fornlämningar och fyndplatser från
t.ex. slitage på grund av tillträde eller från grävning eller annat letande
efter ytterligare skattfynd uppkommer från tid till annan. Det kan
också vara fråga om tillträdesförbud på grund av rasrisk eller liknande
fara. Ett annat praktiskt exempel är ankringsförbud eller restriktioner
för fisket vid skeppsvrak. Lör att föreskrifter med detta innehåll skall få
beslutas av länsstyrelsen fordras enligt 8 kap. 13 § regeringsformen att
föreskrifterna kan ses som verkställighetsföreskrifter till KML. Med tan-
ke på vad som sägs i motiven till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 211)
om att verkställighetsföreskrifter inte får omfatta något som kan betrak-
tas som ett (i lag) tidigare ej föreliggande ingrepp i enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden och den mycket knapphändiga reglering-
en i 2 kap. 9 § KML, förefaller det emellertid som om en sådan tolkning
skulle kunna mötas av invändningar av konstitutionell art. En eventuell
tveksamhet är olycklig särskilt med tanke på att föreskrifterna får före-
nas med vite och att en vitespåföljd ofta är nödvändig för att föreskrif-
terna skall respekteras.
Om länsstyrelsen överskrider sin kompetens vid meddelandet av
verkställighetsföreskrifter, medför detta bl.a. att föreskriften inte får till-
lämpas (11 kap. 14 § regeringsformen). Med hänsyn både till behovet av
klara skyddsregler för fornminnena och till allmänhetens intresse av att
inte utsättas för obehörigen beslutade och i vissa fall med vite sanktione-
rade regler, bör en eventuell tveksamhet om hur långt länsstyrelsen får
ingripa i allmänhetens rätt med stöd av särskilda föreskrifter och fridlys-
ning enligt 2 kap. 9 § KML undanröjas.
RAÄ hemställer om översyn av bestämmelserna i de beskrivna hänse-
endena. En sådan översyn kan leda fram till att det i 2 kap. 9 § KML
klarare anges vad som med verkan gentemot allmänheten får regleras
35
genom särskilda föreskrifter eller fridlysning. Länsstyrelsens beslut om Prop. 1990/91:123
att sådana föreskrifter skall gälla för visst område kan därefter anses som Bilaga 1
utfyllande verkställighetsföreskrifter. Alternativt kan översynen mynna
ut i förslag om ändring i regeringsformen av innebörd att normgivnings-
makten beträffande kulturmiljöfrågor - liksom på natur- och miljö-
vårdsområdet - får överlämnas till regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Frågor om förverkande
Enligt 2 kap. 21 § tredje stycket KML skall en metallsökare som använts
vid brott mot KML, dvs. som har medförts eller använts i strid med reg-
lerna, förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Frågan om
förverkande av andra brottshjälpmedel än metallsökare, t.ex. fordon el-
ler redskap av olika slag, är däremot inte reglerad. Man kan här jämföra
t.ex. med brottsbalkens mer omfattande reglering, som emellertid inte
torde vara generellt tillämplig inom specialstraffrätten. Även jaktlagen
kan anföras i sammanhanget som exempel på en mer verksam reglering.
RAÄ föreslår att förverkandereglerna i KML ses över, så att antingen
en lösning väljs i anknytning till brottsbalken, eller så att särskilda, mer
omfattande förverkanderegler förs in i KML.
I sammanhanget bör också klaras ut innebörden av bestämmelsen i 2
kap. 21 § andra stycket KML. Enligt denna förlorar den som bryter
mot anmälnings- eller hembudsskyldigheten avseende fornfynd all rätt
på grund av fyndet. Eftersom anmälnings- och hembudsskyldigheten
åligger den som påträffar ett fynd torde det alltså vara upphittarens rätt
som upphör. Ursprungligen var regelns syfte att utgöra en förverkande-
påföljd och den var också så formulerad (prop. 1942:8 s. 55). Den nu-
varande lydelsen kan emellertid ge anledning till tveksamhet i flera hän-
seenden. Vad gäller t.ex. om upphittaren överlåtit fyndet? Kan det för-
verkas från förvärvaren och hur inverkar i så fall dennes goda tro? Bety-
der utsläckandet av upphittarens rätt att staten inträder i dennes ställe?
Sker detta i så fall direkt på grund av lagens bestämmelser eller behövs
ett konstitutivt beslut av domstol?
Inlösen av fornfynd
Det kan inte uteslutas att den olovliga metallsökarverksamheten kan ha
ett samband med statens begränsade resurser för inlösen av hembuds-
pliktiga fornfynd. RAÄ har tidigare väckt denna fråga och avser att åter-
komma till den i sin anslagsframställning.
36
Sammanfattning av RAÄ:s förslag
Med hänvisning till ovan anförda föreslår RAÄ att regeringen framläg-
ger förslag för riksdagen eller i övrigt vidtar åtgärder enligt följande.
1. Straffet för överträdelse av 2 kap. 21 § KML bör skärpas väsentligt.
2. Användningsförbudet för metallsökare bör utvidgas till hela landet,
eller i vart fall till Öland.
3. Reglerna för förverkande bör skärpas.
4. Länsstyrelsernas möjligheter att meddela föreskrifter om skydd för
fornlämningar och fyndplatser med verkan mot allmänheten bör klar-
läggas.
Fornminnen utgör en unik historisk kunskapsbank. RAÄ har ovan
anfört att ett osakkunnigt grävande i fornlämningar och tillgrepp av
fynd av ädelmetall innebär att materialets källvärde fördärvas för all
framtid samtidigt som fynden i sig kan ha ett synnerligen högt värde på
marknaden.
Utrednings- och spaningsarbetet har visat att plundringarna otvetydigt
bör ha utförts av professionella ligor i syfte att avyttra fornfynden på
den illegala marknaden. Farhågorna för att plundringsaktionerna kom-
mer att fortsätta under 1990 har delvis redan besannats.
Förslagen under punkt 1 och 2 är därför synnerligen brådskande och
bör genomföras så snart att inte plundrarna utan risk för allvarliga
straffpåföljder kan fortsätta utarmningen av vårt kulturarv.
Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad riksantikvarie efter fö-
redragning av verksjuristen Thomas Adlercreutz och avdelningsdirektör
Christian Meschke. I den slutliga handläggningen har deltagit museichef
Ulf Erik Hagberg, avdelningschef Gustaf Trotzig, samt avdelningsdirek-
tör David Damell.
RIKSANTIKVARIEÄMBETET OCH STATENS HISTORISKA MUSE-
ER
Margareta Björnstad
Thomas Adlercreutz
Christian Meschke
Prop. 1990/91:123
Bilaga 1
Bilaga: Förteckning över misstänkta brott
37
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 123
Bilaga 1
Prop. 1990/91:123
Bilaga 1
Förteckning över platser som plundrats med metallsökare under 1989
Gotland
Gravfält; Grausne, Stenkyrka sn. Plundrat vid flera tillfällen under
maj.
Gravfält; Sättings, Tofta sn. Plundrat vid flera tillfällen under maj.
Vendel- och vikingatida hamn och boplats; Stora Masrids, Västergarns
sn, Paviken. Plundrat under maj månad.
Järnåldershusgrund; Fjäle. Plundrad.
Vikingatida och medeltida boplats och skattfyndplats; Uddvide (Katt-
lunds), Grötlingbo sn. Plundrad under maj och oktober.
Järnåldersboplats och skattfyndplats; Norrkvie/Suderkvie, Grötlingbo
sn. Plundrad i oktober, ev. också under maj.
Järnåldersboplats och skattfyndplatser; Kauparve, Sanders, Jakobs,
Grötlingbo sn. Flera åkrar genomsökta under oktober ev. också under
maj.
Järnåldersboplats och skattfyndplats; Arges och Ocksarve, Hemse sn.
Genomsökt i oktober.
Skattfyndplats, ev. boplats,; Norrgårde, Björke sn.
Öland
Fornborg; Triberga borg, Stenåsa sn. Besiktning den 18 juli 1989 var-
vid 25 uppskurna grästuvor iakttogs.
Fornborg; Ismantorg, Glöminge sn. Stort antal uppskurna torvor och
några större gropar. Spåren tyder på att metallsökare med särskiljnings-
funktion använts.
Boplats; Ormöga, Bredsätra sn. Vid besiktningen iakttogs ett hundratal
nedgrävningar, 0,05-2 m stora. Även åkern öster om vägen har genom-
sökts av skattsökare liksom betesmarken norr om fornlämningen. Sena-
re har 190 gropar registrerats.
38
Boplats; Björnhovda, Torslunda sn. Liknande skador som ovan, dock Prop. 1990/91:123
något mindre omfattning kunde iakttas vid besiktning den 27 oktober. Bilaga 1
Boplats: Ovetorp, Algutsrums sn. Ingrepp av samma art och omfatt-
ning som vid Ormögaboplatsen registrerades vid besiktning den 27 ok-
tober.
Boplats; Spångebro, Löt sn. Här var åkern vid besiktningstillfället
markberedd och det var därför mycket svårt att avgöra vad som var
handgrävt, då åkern var mycket stenbunden. Ett flertal försänkningar
och upprivna torvor tolkas dock som åstadkomna genom handgrävning.
Kapellruin m.m.; Kapelludden, Bredsätra sn. Vid besiktning den 27
oktober iakttogs ett 20-tal förtorkade torvor i det kuperade området sö-
der om kapellruinen samt enstaka lösa torvor i ängarna närmast kapel-
let. Även invid den södra muren mellan kor och långhus i ruiner fanns
spår av grävning.
Boplats; Skedsta, Bredsätra sn. Misstänkt verksamhet har rapporterats.
Vid besiktningstillfället den 27 oktober var åkern nyplöjd varför alla ev.
spår var borta.
Ottenby kungsgård, Ås sn. Ett antal väl igenlagda gropar kunde iakttas
i parken väster om mangårdsbyggnaden. I detta område låg också mind-
re vita stenar (fyndmarkeringar?) utlagda på den väl betade markytan.
Gravfält; Mysinge, Resmo sn. Vid besiktningen den 30 oktober regi-
strerades ett 40-tal avtorvade områden. Flertalet var belägna på det
flacka området öster om stensättningarna. Åverkan kan sättas i samband
med användning av metallsökare.
Fornborg; Gråborg, Algutsrums sn. Vid besiktning den 19 november
påträffades ett 30-tal lösa torvor i borgens södra del.
Fyndplats för brakteatfynd; Bostrop, N Möckleby sn.
Slottsruin; Borgholm, Räpplinge sn. Vid besiktning den 16 november
konstaterades skador vilka sätts i samband med användning av metallsö-
kare strax söder om slottsruinen.
Uppland
Kungsgård, Hovgården, Adelsö sn, stort antal plundringsgropar kon-
staterades i februari 1990.
39
Remissammanställning över
riksantikvarieämbetet och statens historiska
museers skrivelse med förslag om skärpta
straffbestämmelser m.m. för missbruk av
metallsökare på fornminnen
Efter remiss av skrivelsen har yttrande kommit
in från:
Göta Hovrätt
Rikspolisstyrelsen (RPS)
Riksåklagaren (RÅ)
Länsstyrelsen i Kalmar län
Länsstyrelsen i Skaraborgs län
RPS överlämnar yttranden från polismyndigheterna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Visby och Kalmar.
RÅ överlämnar yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyn-
digheterna i Stockholm, Linköping, Kalmar, Malmö, Vänersborg och
Västerås samt från åklagarmyndigheterna i Visby och Kalmar åklagardi-
strikt.
Polismyndigheten i Malmö har lämnat förslagen utan erinran.
Straffet för överträdelse av 2 kap. 21 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) bör
skärpas väsentligt
Göta Hovrätt tillstyrker förslaget om att straffmaximum för brott mot
kulturminneslagen höjs. Hovrätten anser att ett lämpligt straffmaximum
är fängelse i fyra år. Strafflatituderna för normalbrott och grovt brott
bör kunna utformas i enlighet med dem som gäller för skadegörelse.
Straffet för skadegörelse är fängelse i högst sex månader eller om brottet
är grovt fängelse i högst fyra år. Riksantikvarieämbetet har som ett kri-
terium för grovt brott angett bl.a. "synnerligen kännbar ekonomisk eller
annan skada". Hovrätten föreslår att denna lokution utgår. Det förefal-
ler oegentligt att i detta sammanhang tala om att staten drabbas av eko-
nomisk skada. Kulturminneslagen tar ju inte sikte härpå utan syftar till
att skydda oersättliga kulturella värden. Det kan vidare ifrågasättas om
det inte bör tillskapas en särskild ansvarsbestämmelse som avser överträ-
delse av bestämmelserna om metallsökare.
Rikspolisstyrelsen anser att man bör överväga att ta in bestämmelsen
om fornminnesbrott i brottsbalken, förslagsvis i 12 kap. som behandlar
skadegörelse.
Polismyndigheterna i Stockholm och Kalmar tillstyrker förslaget.
Polismyndigheten i Göteborg tillstyrker att straffet skärps men anser
att det inte kan anses förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att
Prop. 1990/91:123
Bilaga 2
40
höja straffmaximum från sex månader till sex år. Polismyndigheten före- Prop. 1990/91:123
slår i stället att normalbrottet skall kunna ge fängelse i högst sex måna- Bilaga 2
der, ringa brott böter och grovt brott fängelse i högst sex år.
Polismyndigheten i Visby anser att bestämmelserna bör kunna utfor-
mas enligt RAA:s förslag, dock att straffsatsen för grovt fornminnesbrott
bör begränsas att omfatta fängelse i högst fyra år, varvid strafflatituden
för grov skadegörelse (BrB 12:3) tjänat som norm.
Riksåklagaren har inget att erinra mot att gärningar enligt 2 kap.
21 § 1 och 3 p indelas i tre svårighetsgrader. Han är tveksam till att in-
dela övriga straffbelagda förfaranden i 2 kap. 21 § i flera svårighetsgra-
der. Han avstyrker att oaktsamma gärningar skulle vara straffsanktione-
rade även vid grova brott. Brottet bör anses som grovt om det visar sig
att gärningen utförts vanemässigt, i större omfattning eller om gärnings-
mannen visat särskild förslagenhet. Det bör även utredas om inte också
försök och förberedelse till fornminnesbrott kan göras straffbara för vis-
sa gärningsformer. Möjligen kan det ifrågasättas om inte straffskalorna
skulle kunna höjas vad avser lindrigare brott mot KML, exempelvis ett
års fängelse för dem som olovligen använder metallsökare. Det förtjänar
att övervägas om inte strafflatituderna kunde sättas i enlighet med de för
stöldbrott gällande. Straffskalan för grovt uppsåtligt brott synes kunna
vara i överensstämmelse med den för grov stöld.
Överåklagare vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att det
är angeläget att straffbestämmelserna skärps och att detta sker snabbt.
Straffskalan för grovt brott bör vara densamma som för grov stöld. Man
bör även överväga straffansvar för försök och förberedelse i de fall där
gärningarna inte är att anse som ringa.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Linköping anser att det
är angeläget med en straffskärpning och att den föreslagna straffskärp-
ningen är befogad. Paragrafens föreslagna utformning, med en klart
strukturerad uppdelning av strafflatituder, underlättar också vid bedöm-
ning av brottets svårighetsgrad.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Kalmar och åklagar-
myndigheten i Kalmar åklagardistrikt anser att kännbara straff och möj-
lighet att frihetsberöva misstänkt i avvaktan på straffverkställighet samt
att utan ingående utredning beslagta tekniska hjälpmedel skulle innebä-
ra en nödvändig effektivisering av kampen mot den aktuella typen av
brott. Ansvarsbestämmelserna i 2 kap. 21 § KML bör innefatta för upp-
såtligt brott enligt 1 p fängelse i högst två år och i grova fall 6 mån - 6 år
(kongurens med BrB 8 kap. 4 §). 5 p fängelse i högst ett år. Övriga brott
böter eller fängelse i högst 6 månader (även oaktsamhet straffbar).
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Malmö anser att en
straffskärpning i vissa avseenden är nödvändig. 21 § bör dock bibehållas
oförändrad och en ny 21a § införas för brott, som är att anse som grovt,
med påföljden fängelse i högst två år.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg tillstyrker
förslaget om straffskärpning. Vidare föreslås att försök och förberedelse
till fornminnesbrott skall göras straffbara.
41
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås anser att det
finns utrymme för en väsentlig straffskärpning. Det finns inte heller nå-
got att erinra mot den föreslagna uppdelningen av fornminnesbrottet i
svårighetsgraderna ringa, normalt och grovt brott. En skärpning utöver
vad som gäller för stöld är otänkbar. Med hänsyn till att stölden i de all-
ra flesta fall får anses som en mer klandervärd gärning då den riktat sig
mot någon som på ett eller annat sätt förvärvat något bör straffskalan för
fornminnesbrott till och med ligga något under straffskalan för stöld.
Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt anser att RAA:s förslag om
skärpta bestämmelser synes väl motiverade och sakliga. Om det av något
skäl inte anses att det grova brottet skall jämföras med grov stöld kan
jämförelse ske med grov skadegörelse (BrB 12:3) för vilket stadgas fäng-
else i högst fyra år och där det stadgas att brottet skall anses som grovt
om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller
skadan eljest är synnerligen kännbar. Straff för försök bör övervägas.
Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.
Prop. 1990/91:123
Bilaga 2
Göta Hovrätt anser inte att det finns skäl att utvidga användningsförbu-
det för metallsökare till att gälla hela landet. Förbud mot att använda
metallsökare bör gälla endast där det finns ett akut hot. Den av riksanti-
kvarieämbetet bifogade förteckningen över platser som plundrats med
metallsökare under 1989 visar inte att det finns ett behov av ett generellt
förbud i andra delar av landet än på Öland och Gotland. Möjligen kan
det finnas skäl att införa ett sådant förbud även inom vissa delar av
Uppland och Västergötland där det finns en stor koncentration av fynd-
platser.
Rikspolisstyrelsen anser att frågan om ett generellt förbud omfattande
hela landet bör övervägas närmare.
Polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Kalmar och Visby tillstyr-
ker förslaget.
Riksåklagaren anser att det finns skäl att utsträcka användningsförbu-
det till hela landet. Det kan också finnas skäl att, med hänsyn till vad
som nyligen inträffat i fråga om "plundringståg", överväga om inte ett
förbud mot innehav av metallsökare utom i de redan undantagna fallen
i 2 kap. 20 § vore ett mer effektivt medel att hindra missbruk. I sam-
band därmed borde möjligheten att hindra införsel till Sverige av me-
tallsökare också övervägas.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att
förbud för användning av metallsökare bör införas för hela landet. Vida-
re bör det övervägas om det är möjligt att också förbjuda införande i ri-
ket av metallsökare i vissa fall.
42
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Linköping anser att det
är mest ändamålsenligt med en utökning av förbudet mot användning
av metallsökare till hela landet.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Malmö anser att om
användningsförbudet för metallsökare skall utvidgas till hela landet mås-
te detta kombineras med en möjlighet för länsstyrelserna att meddela
tillstånd till användning även för annan än militär och yrkesmässig
verksamhet.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg tillstyrker
förslaget.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås anser att i stäl-
let för att utvidga användningsförbudet till hela landet kan man lika
gärna löpa linan ut och förbjuda innehav av metallsökare utom i de re-
dan undantagna fallen. Möjlighet att med licens inneha metallsökare
bör införas.
Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt användningsförbudet bör
omfatta hela landet.
Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.
Prop. 1990/91:123
Bilaga 2
Rikspolisstyrelsen har ingen erinran mot att förverkandereglerna i KML
ses över med inriktning på en skärpning.
Polismyndigheterna i Stockholm, Kalmar och Visby tillstyrker försla-
get.
Riksåklagaren biträder RAA’s förslag att förverkandereglerna bör ses
över.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att
förverkandebestämmelserna bör utvidgas. Också bilar och andra red-
skap än metallsökare som kommit till användning vid brotten bör kun-
na förverkas.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Linköping anser att en
översyn av förverkandereglerna är befogad.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg stöder för-
slaget om att förverkandereglerna skärps och anser att dessa skall utfor-
mas efter mönster i 36 kap. I och 2 §§ samt 3 § 1 p. brottsbalken.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Västerås har ingen
erinran mot förslaget.
Åklagarmyndigheten i Visby åklagardistrikt anser att förverkande bör
kunna ske även av andra hjälpmedel, såsom fortskaffningsmedel.
Länsstyrelserna i Kalmar och i Skaraborgs län tillstyrker förslaget.
43
Länsstyrelsernas möjligheter att meddela
föreskrifter om skydd för fornlämningar och
fyndplatser med verkan mot allmänheten bör
klarläggas
Länsstyrelsen i Kalmar län anser att en översyn bör göras av bestämmel-
serna om länsstyrelsens möjlighet till utfyllande verkställighetsföreskrif-
ter till KML.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det är av vikt att en snar över-
syn av gällande bestämmelser sker.
Prop. 1990/91:123
Bilaga 2
Allmänt
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm anser att gär-
ningsformerna i 2 kap. 21 § 1 p. bör ändras så att också den som trans-
porterar och förvarar föremål som enligt 4 § skall tillfalla eller hembju-
das staten träffas av straffansvar.
Polismyndigheten i Visby och åklagarmyndigheten i Visby åklagardi-
strikt anser att en särskild brottsbenämning avseende olovlig hantering
av fornfynd bör övervägas.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Kalmar och åklagar-
myndigheten i Kalmar åklagardistrikt anser att ett nytt brott, förslagsvis
benämnt olaga hantering av fornfynd, bör införas. Innehav av fornfynd
under omständigheter vilka indicerar avsikt att olovligen tillägna sig
godset, straffbelägges. Straffsats - tängelse i högst två år eller i ringa fall
böter.
Överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg anser att
om det ur principiell synpunkt är möjligt att i lagen inskriva en ständig
rätt för staten att återkräva fornfynd oavsett om god tro föreligger eller
inte så vore det önskvärt.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser att riktlinjer för samarbete med tull-
myndighet samt ökade anslag för hembudspliktiga fornfynd är insatser
som bör prioriteras.
44
Prop. 1990/91:123
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
dels att 2 kap. 11, 13, 18-20, 21 och 24 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 22 a §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. Fornminnen
11 §
Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett stör-
re markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av
företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän
väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörj-
ning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, in-
dustri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning Beslut om särskild utredning
fattas av länsstyrelsen. fattas av länsstyrelsen. Länsstyrel-
sen skall i beslutet ange vem som
skall utföra utredningen.
13 §
Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen ställa upp skäliga
krav på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen eller
särskilda åtgärder för att bevara den. 1 beslutet om tillstånd skall såvitt
möjligt anges den kostnad som åtgärderna beräknas medföra.
Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den besluta om
en arkeologisk förundersökning av fornlämningen, om det behövs för
att få ett tillfredsställande underlag för prövningen eller för att bedöma
behovet av att ställa krav på särskild undersökning.
Länsstyrelsen skall i beslutet om
arkeologisk förundersökning eller
särskild undersökning ange vem
som skall utföra undersökningen.
45
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
Bilaga 3
Apparat som kan användas för
att på elektronisk väg spåra metall-
föremål under markytan (metall-
sökare) får inte medföras på fasta
fornlämningar annat än vid färd på
sådan väg som är upplåten för all-
mänheten.
19
Metallsökare får inte användas
inom Gotlands län eller inom liorg-
holms och Mörbylånga kommuner i
Kalmar län.
Metallsökare får inte heller an-
vändas inom område där fornfynd
av det slag som skall hembjudas en-
ligt 4 § andra stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar
fyndplatsen och den omgivande
mark där ytterligare fornfynd kan
tänkas förekomma med hänsyn till
det tidigare fyndets karaktär, fynd-
platsens och den omgivande mar-
kens utseende samt förekomsten av
andra kända fyndplatser i närheten.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer meddelar fö-
reskrifter om den närmare avgräns-
ningen av sådant område som avses
i andra stycket.
20
Utan hinder av vad som sägs i 19
§ får metallsökare användas i mili-
tär verksamhet och för att yrkes-
mässigt söka efter annat än forn-
fynd.
§
Apparat som kan användas för
att på elektronisk väg spåra metall-
föremål under markytan (metall-
sökare) får inte användas i landet
om inte annat anges i 19 eller 20 §.
Metallsökare får inte heller med-
föras på fasta fornlämningar annat
än vid färd på sådan väg som är
upplåten för allmänheten, om inte
annat anges i 19 eller 20 §.
§'
Utan hinder av vad som sägs i
18 § får metallsökare medföras och
användas i militär verksamhet för
att söka efter annat än fornfynd.
Vidare får utan hinder av vad
som sägs i 18 § första stycket me-
tallsökare användas i myndigheters
verksamhet för all söka efter annat
ån fornfynd.
1 Senaste lydelse 1990: 428.
46
Nuvarande lydelse
Ulan hinder av vad som sägs i 18
och 19 §§ gäller att metallsökare får
medföras och användas
1. vid undersökningar av forn-
lämningar eller platser där forn-
fynd påträffats, när undersökningen
utförs av riksantikvarieämbetet eller
av någon annan efter medgivande
av länsstyrelsen eller
2. om länsstyrelsen i annat fall
har lämnat tillstånd att medföra
och använda metallsökare.
Föreslagen lydelse
Förbudet i 18 § att medföra och
använda metallsökare gäller inte
1. riksantikvarieämbetet,
2. vid sådana undersökningar av
fasta fornlämningar eller platser
där fornfynd har påträffats som ut-
förs av någon annan än riksan-
tikvarieämbetet efter medgivande
av länsstyrelsen eller
3. om länsstyrelsen i annat fall
har lämnat tillstånd att medföra
och använda metallsökare.
Tillstånd att medföra och använ-
da metallsökare får meddelas endast
om sakliga skäl föreligger.
Prop. 1990/91:123
Bilaga 3
21 §
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av
uppsåt eller oaktsamhet
1. gömmer, skadar, ändrar, av-
yttrar eller förvärvar föremål som
enligt 4 § skall tillfalla eller hem-
bjudas staten,
2. inte anmäler fornfynd enligt
5 §,
3. bryter mot 6 §,
4. bryter mot bestämmelserna i
10 § andra stycket eller
5. bryter mot 18 eller 19 §.
Den som bryter mot 5 § har för-
lorat all rätt på grund av fyndet.
Metallsökare som har använts vid
brott enligt första stycket 5, skall
förklaras förverkad, om del inte är
uppenbart oskäligt.
För fornminnesbrott döms till bö-
ter eller fängelse i högst sex måna-
der den som av uppsåt eller oakt-
samhet
1. tillägnar sig eller eljest förvär-
var, gömmer, skadar, ändrar eller
avyttrar föremål som enligt 4 §
skall tillfalla staten eller hembju-
das till staten eller
2. olovligen rubbar, tar bort, grä-
ver ut, täcker över eller genom be-
byggelse, plantering eller på annat
sätt ändrar eller skadar en fornläm-
ning.
Om brott som avses i första
stycket har begåtts uppsåtligen och
är att anse som grovt döms för grovt
fornminnesbrott till fängelse i högst
fyra år. Vid bedömande av om brot-
tet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen har visat särskild
förslagenhet, om gärningen utförts
vanemässigt, avsett fornfynd av stör-
re värde eller omfattning eller med-
fört en omfattande förstörelse av ett
fornminne.
För försök eller förberedelse till
grovt fornminnesbrott döms till an-
svar enligt 23 kap. brottsbalken.
47
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
Bilaga 3
21 a §
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms den som av upp-
såt eller oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt
5§,
2. inte gör sådan anmälan som
avses i 10 § andra stycket eller
3. bryter mot 18 §.
Till ansvar enligt denna paragraf
döms inte om ansvar för gärningen
kan dömas ut enligt 21 §.
22 a §
Fornfynd som varit föremål för
brott enligt detta kapitel, och som
inte enligt 4 § första stycket ändå
skall tillfalla staten, skall förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart
oskäligt. I stället för fornfyndet kan
dess värde förklaras förverkat. Även
annat utbyte av ett sådant brott
skall förklaras förverkat, om det in-
te är uppenbart oskäligt.
Metallsökare som har använts vid
brott enligt detta kapitel skall för-
klaras förverkad, om det inte är
uppenbart oskäligt. Andra redskap
som använts som hjälpmedel vid
brott enligt detta kapitel eller deras
värde får förklaras förverkade, om
del är nödvändigt för all förebygga
brott eller det finns andra särskilda
skäl till det.
24 §
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos kammarrätten när det gäl-
ler
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämningsområde enligt 2
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
Beslut av länsstyrelsen överkla-
gas hos kammarrätten när det gäl-
ler
1. fastställelse av gränserna för
ett fornlämningsområde enligt 2 §,
2. särskilda ordningsföreskrifter
enligt 9 §,
3. fridlysning enligt 9 § eller
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:123
Bilaga 3
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §
andra stycket.
Detsamma gäller i fråga om be-
slut om sådana föreskrifter som av-
ses i 19 § tredje stycket och som
meddelas av annan myndighet än
regeringen.
Beslut av riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos kam-
marrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller riksanti-
kvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen får överklaga läns-
styrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första-fjärde styckena
och 12 § andra stycket.
4. tillstånd att medföra och an-
vända metallsökare enligt 20 §.
Beslut av riksantikvarieämbetet
enligt 16 § överklagas hos kam-
marrätten.
Beslut i övrigt enligt detta kapi-
tel av länsstyrelsen eller riksanti-
kvarieämbetet får överklagas hos
regeringen, om inte annat följer av
25 §.
Kommunen får överklaga läns-
styrelsens beslut enligt 2 § andra
stycket, 9 § första-fjärde styckena
och 12 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
49
Prop. 1990/91:123
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 1991-01-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 januari 1991 har re-
geringen på hemställan av statsrådet Göransson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kul-
turminnen m.m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Kerstin Fredriksson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Enligt 19 § föreligger generell rätt att medföra och använda metallsö-
kare i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd och gener-
ell rätt att använda metallsökare i myndigheters verksamhet för samma
ändamål. Vidare har riksantikvarieämbetet enligt 20 § första stycket 1.
generell rätt att medföra och använda metallsökare. Ytterligare möjlig-
heter till undantag från förbudet i 18 § mot att medföra och använda
metallsökare föreligger enligt 20 § första stycket 2. och 3. I det i 2. an-
givna fallet krävs dock att fråga är om undersökning till vilken länssty-
relsen lämnat medgivande och i fallet under 3. att länsstyrelsen, om skäl
därtill föreligger, lämnar tillstånd att medföra och använda metallsöka-
re.
Lagrådet anser att bestämmelserna blir mera överskådliga om de ge-
nerella undantagen från förbudet i 18 § förs samman i 19 § och de fall
där undantaget är beroende av beslut av länsstyrelsen tas in i 20 § och
förordar därför att dessa paragrafer får följande lydelse:
19 §
Förbudet i 18 § att medföra och använda metallsökare gäller inte riks-
antikvarieämbetet.
Utan hinder av förbudet i 18 § får metallsökare medföras och använ-
das i militär verksamhet för att söka efter annat än fornfynd.
Vidare får utan hinder av vad som sägs i 18 § första stycket metallsö-
kare användas i myndigheters verksamhet för att söka efter annat än
fornfynd.
20 §
Utan hinder av 18 § får metallsökare medföras och användas vid sådana
undersökningar av fasta fornlämningar eller platser där fornfynd har på-
träffats som efter medgivande av länsstyrelsen utförs av någon annan än
riksantikvarieämbetet.
50
Länsstyrelsen får även i annat fall lämna tillstånd att använda och Prop. 1990/91:123
medföra metallsökare, om skäl därtill föreligger. Bilaga 4
21 §
Lagrådet anser att vad som anges i motiven som exempel på fall där gär-
ningsmannen visat särskild förslagenhet och brottet därför är att anse
som grovt kommer till tydligare uttryck om andra stycket andra me-
ningen utformas på följande sätt:
”Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gär-
ningsmannen har använt särskild utrustning eller annars visat särskild
förslagenhet, om gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större
värde eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett
fornminne.”
51
Prop. 1990/91:123
Propositionen 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 7
1 Inledning 7
2 Allmän motivering 8
2.1 Bakgrund 8
2.2 Straffskärpning för vissa brott mot kultur-
minneslagen 10
2.3 Förbud mot användning av metallsökare 13
2.4 Beslut om vem som skall utföra arkeologiska
undersökningar m.m. 16
3 Upprättat lagförslag 16
4 Specialmotivering 17
5 Hemställan 23
6 Beslut 23
Bilaga I
Bilaga 2
Riksantikvarieämbetets skrivelse
24
Bilaga 3
Bilaga 4
Remissammanställning över riksantikvarieämbetet
och statens historiska museers skrivelse med
förslag om skärpta straffbestämmelser m.m. för
missbruk av metallsökare på fornminnen 40
Lagrådsremissens lagförslag 45
Lagrådets yttrande 50
52
gotab 98144, Stockholm 1991