Prop.
1990/91: 114
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 februari 1991.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Laila Freivalds
I propositionen behandlas vissa frågor om länsstyrelsernas tillsyn enligt
vattenlagen. I syfte att göra tillsynen i fråga om vattenanvändning för bl. a.
jordbruksändamål effektivare föreslås att en länsstyrelse skall kunna be-
stämma att ett vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vattenlagen skall gälla,
även om det överklagas. Vidare föreslås att den som har överträtt ett
vitesföreläggande inte får dömas till straff för en gärning som omfattas av
föreläggandet.
De nya reglerna avses träda i kraft den 1 juni 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 114
Härigenom föreskrivs att 21 kap. 3§ vattenlagen (1983:291) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 kap.
3§
Om någon har begått en gärning som avses i 1 § första stycket 1—3 eller
5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant
föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som
gäller enligt 19 kap. 1 § första stycket.
Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 §, får
länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av
tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskil-
da intressen.
Länsstyrelsen får bestämma att
ett föreläggande enligt första eller
andra stycket skall gälla, även om
det överklagas.
Den som kar överträtt ett vitesfö-
reläggande får inte dömas till strajf
enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991
Prop. 1990/91: 114
Närvarande: statsråden Engström, ordförande, Hjelm-Wallén, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, Lönnqvist,
Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Gällande vattenlag, som trädde i kraft den 1 januari 1984, är tillämplig på
vattenföretag och vattenanläggningar. Den innehåller också regler om
skydd för vattenförsörjningen. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt
vattenlagen och får utfärda vitesförelägganden mot den som bryter mot
lagens bestämmelser.
I en skrivelse till regeringen har länsstyrelserna i Jönköpings, Krono-
bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län mot
bakgrund av de erfarenheter som gjordes i fråga om vattenförsörjningen
sommaren 1989 föreslagit att möjligheterna att ingripa med vitesföreläg-
ganden enligt vattenlagen utökas och att lagen ses över också i vissa andra
hänseenden.
Med anledning av innehållet i skrivelsen upprättades inom justitiede-
partementet i juli 1990 en promemoria om vissa bevattningsfrågor. I
promemorian föreslås att systemet med vitesförelägganden enligt vatten-
lagen görs mera effektivt genom att ett sådant föreläggande i flera fall än
för närvarande skall kunna gälla, även om det överklagas.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea
hovrätt (vattenöverdomstolen), Växjö tingsrätt (vattendomstolen), lant-
bruksstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jönköpings, Krono-
bergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, fiske-
ristyrelsen, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska kommunförbundet och
Sveriges advokatsamfund.
Länsstyrelsernas skrivelse, justitiedepartementets promemoria och de
avgivna remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 89 —
2975).
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 114
Prop. 1990/91:114
Vattenlagen är tillämplig på vattenforetag och vattenanläggningar. I lagen
finns också bestämmelser om skydd for vattenförsörjningen. Med vattenfö-
retag avses bl. a. byggnadsåtgärder i vattenområden och åtgärder för att
leda bort yt- eller grundvatten. Vattenanläggning är en anläggning som har
tillkommit genom ett vattenforetag. Med vattentäkt avses i lagen bortle-
dande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller
bevattning.
Ett vattenforetag får i princip inte utföras utan tillstånd (4 kap. 1 §
vattenlagen). Från denna huvudregel finns vissa praktiskt betydelsefulla
undantag. Sålunda fordras inte tillstånd för vattentäkt för en en- eller
tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning (4
kap. 1 a § vattenlagen). Till en jordbruksfastighets husbehovsförbrukning
av vatten räknas dock inte jordbruksbevattning (prop. 1981/82:130 s.
431). Vidare krävs det inte tillstånd för vattenforetag som uppenbart inte
skadar allmänna eller enskilda intressen (4 kap. 2 § vattenlagen).
Frågor om tillstånd till vattenforetag, som inte avser avvattning av
mark, prövas av vattendomstolen eller, i fråga om större vattenforetag, av
regeringen. Ett lagakraftvunnet tillstånd gäller i princip för all framtid.
Under vissa i 15 kap. vattenlagen angivna förutsättningar kan emellertid
ett tillstånd förenas med nya eller ändrade villkor eller helt upphöra att
gälla. Bl. a. kan villkoren för ett tillstånd omprövas for att tillgodose
allmänna intressen. Ansökan om sådan omprövning görs av kammarkolle-
giet som är den myndighet som bevakar allmänna intressen i vattenmål.
När det gäller ett tillstånd till vattentäkt får ansökan om omprövning göras
även av den som driver eller vill driva en vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång.
Tillsyn över vattenforetag och vattenanläggningar utövas av länsstyrel-
sen enligt bestämmelserna i 18 kap. vattenlagen. Om någon utför ett
vattenforetag utan att ha erforderligt tillstånd till det, får länsstyrelsen vid
vite förelägga honom att vidta rättelse (21 kap. 3 § vattenlagen). Han kan
också enligt 21 kap. 1 § vattenlagen dömas till böter eller fängelse i högst
två år.
Bestämmelser som direkt tar sikte på skyddet for vattenförsörjningen
finns i 19 kap. vattenlagen. Enligt en allmän aktsamhetsregel i 19 kap. 1 §
är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder som
kan skada en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan komma
att utnyttjas för vattentäkt skyldiga att vidta de anordningar, tåla de
begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt
som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan. På
samma sätt som då någon bedriver ett vattenforetag utan erforderligt
tillstånd har länsstyrelsen möjlighet att ingripa med vitesföreläggande mot
den som inte iakttar den allmänna aktsamhetsregeln.
I 2 kap. 9 § vattenlagen finns en särskild regel för fall av allvarlig
vattenbrist som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständig-
het. I ett sådant fall är den som utövar ett vattenforetag eller råder över en Prop. 1990/91:114
vattentillgång skyldig att avstå det vatten som är oundgängligen nödvän-
digt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt
behov. Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshava-
ren att iaktta sin skyldighet. Härvid får länsstyrelsen förordna att beslutet
skall gälla även om det överklagas.
Som jag inledningsvis anfört har länsstyrelserna i sju sydliga län i en
gemensam skrivelse gjort gällande att det mot bakgrund av de erfarenheter
som gjordes under den extremt torra sommaren 1989 finns anledning att
se över bestämmelserna i vattenlagen angående bevattning. Enligt skrivel-
sen har ett stort antal av de uttag för jordbruksbevattning, bevattning av
golfbanor och liknande som finns i främst södra Sverige aldrig varit
föremål för tillståndsprövning, trots att flertalet av bevattningsuttagen är
tillståndspliktiga enligt vattenlagen. En enklare prövning än den som för
närvarande sker vid vattendomstolen förordas därför. Enligt skrivelsen
skulle detta kunna åstadkommas, om tillståndsprövningen av vattenföre-
tag förs över till den nya samordnade länsförvaltningen. Det föreslås
vidare att tillstånd som gäller bevattning skall vara tidsbegränsade till tio
år samt att reglerna om omprövning av tillstånd skall ses över.
I skrivelsen kritiseras också de regler som gäller for tillsynen enligt
vattenlagen. Länsstyrelserna anser att bestämmelsen om vitesföreläggande
i 21 kap. 3 § vattenlagen bör kompletteras så att länsstyrelsen får förordna
att ett föreläggande skall gälla, även om det överklagas. Det bör också
enligt deras mening utredas om länsstyrelsen kan ges befogenhet att vid
allvarlig vattenbrist utfärda generella föreskrifter vid vite som gäller med
omedelbar verkan för envar.
I den promemoria som har upprättats inom justitiedepartementet med
anledning av länsstyrelsernas skrivelse har föreslagits att bestämmelsen
om vitesföreläggande i 21 kap. 3 § vattenlagen kompletteras så att länssty-
relsen får förordna att föreläggandet gäller, även om det överklagas. Enligt
promemorian saknas det anledning att i övrigt se över vattenlagen på det
sätt som förordas i skrivelsen.
Många remissinstanser har godtagit de slutsatser som promemorian
innehåller. Endast de berörda länsstyrelserna i sydlänen samt kommunför-
bundet har menat att vattenlagen bör ses över i enlighet med länsstyrelser-
nas skrivelse.
För egen del vill jag framhålla att det självfallet är mycket viktigt att
tillsynen och sanktionerna verkligen fungerar så att de materiella reglerna i
vattenlagen får det genomslag i praktiken som har avsetts. Jag är emeller-
tid inte övertygad om att de missförhållanden som enligt länsstyrelsernas
skrivelse föreligger i främsta rummet beror på brister i regelsystemet eller
organisationen av tillsynsväsendet. Jag kan redan här förutskicka att jag
delar den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian att det
nu inte finns anledning att se över vattenlagens system för tillståndspröv-
ning. Till den frågan skall jag återkomma närmare i avsnitt 2.3.
Däremot finns det anledning att ändra vattenlagens regel om vitesfore- Prop. 1990/91: 114
läggande på det sätt som föreslås i promemorian. Till den frågan och andra
spörsmål beträffande sanktionssystemet återkommer jag i avsnitt 2.4.
Min bedömning: Frågor om tillstånd till bevattningsföretag bör
alltjämt avgöras av vattendomstolarna. Även i övrigt bör de nuva-
rande bestämmelserna om prövning av vattenforetag behållas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Svea hovrätt (vattenöverdomstolen), Växjö tings-
rätt (vattendomstolen), kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen. Lantbrukar-
nas riksförbund och Advokatsamfundet delar promemorians bedömning
att bestämmelserna om prövning av vattenforetag inte bör ändras. Läns-
styrelserna samt Svenska kommunförbundet ställer sig däremot i huvud-
sak positiva till de förslag som framförts i länsstyrelsernas skrivelse bl. a.
om att tillståndsprövningen i fråga om bevattningsföretag skall flyttas över
till länsstyrelserna.
Skälen för min bedömning: När vattenlagen infördes diskuterades ingå-
ende hur prövningssystemet borde utformas (se prop. 1981/82:130 s. 68 ff
och JoU 1982/83:30 s. 37 ff). Diskussionen gällde bl. a. huruvida frågor
om tillstånd till andra vattenföretag än markavvattningsforetag skulle
avgöras i administrativ ordning eller om vattendomstolarna liksom tidiga-
re skulle vara prövningsorgan beträffande såväl tillstånds- som ersättnings-
frågor. Den ordning som slutligen genomfördes innebär att prövningen
fortfarande är en uppgift för vattendomstolarna. Frågan om en övergång
till ett administrativt prövningssystem borde emellertid, enligt vad riksda-
gen uttalade i lagstiftningsärendet, göras till föremål för ytterligare övervä-
ganden av regeringen.
Då spörsmålet om ordningen för prövning av tillståndsfrågor enligt
vattenlagen nu åter har aktualiserats vill jag för min del framhålla följande.
Det är självfallet angeläget att tillståndsbestämmelserna i vattenlagen
efterlevs. Jag ser därför med oro på uppgiften i länsstyrelsernas skrivelse
att ett betydande antal tillståndspliktiga uttag för främst jordbruksbevatt-
ning över huvud taget inte varit föremål för någon tillståndsprövning.
Enligt vad som sägs i skrivelsen beror detta bl. a. på att den prövning som
görs vid vattendomstolarna upplevs som kostsam och byråkratisk.
Jag är väl medveten om att de kostnader som uppkommer i samband
tillståndsprövningen av bevattningsföretag i många fall uppgår till av-
sevärda belopp. Som exempel kan jag nämna att den genomsnittliga kost-
naden för enbart den geohydrologiska utredningen i grundvattentäktmål
för bevattning på Kristianstadsslätten år 1990 uppgick till 40000 — 45 000
kr. Det måste emellertid framhållas att de kostnader som uppkommer i
samband med tillståndsprövningen till övervägande del hänför sig just till
arbetet med den utredning som utgör det erforderliga underlaget för pröv- Prop. 1990/91: 114
ningen, oavsett vilken myndighet som skall göra denna. Kostnaderna för
själva domstolsförfarandet torde som regel vara jämförelsevis obetydliga.
Vad som kommit fram vid remissbehandlingen tyder inte på att prövning-
en vid vattendomstolen medför onödiga kostnader för sökanden eller att
förfarandet vid domstolen skulle vara särskilt omständligt eller byråkra-
tiskt. Tvärtom har flera remissinstanser redovisat en rakt motsatt uppfatt-
ning. Så har t. ex. vattendomstolen vid Växjö tingsrätt understrukit att den
försöker hålla utredningskostnaderna på en rimlig nivå och från fall till fall
bedömer vilken omfattning utredningen bör ha med hänsyn till behovet av
främst motstående intressen.
Mot bakgrund av det nu anförda finns det inte anledning att tro att, om
tillståndsprövningen av bevattningsföretag fördes över till länsstyrelserna,
prövningsförfarandet skulle bli billigare och mindre byråkratiskt och att
benägenheten därigenom skulle öka att ansöka om tillstånd för sådana
foretag. Enligt min mening måste problemet med de icke tillståndsprövade
bevattningsföretagen i stället i första hand lösas genom åtgärder på till-
synssidan. Till dessa frågor skall jag återkomma i nästa avsnitt.
Enligt min mening saknas det alltså från den nu angivna utgångspunkten
anledning att överväga en övergång till ett administrativt prövningsförfa-
rande. Mot bakgrund av den diskussion som fördes när vattenlagen inför-
des synes sådana överväganden för övrigt knappast böra begränsas till just
bevattningsföretagen. En eventuell översyn av prövningssystemet skulle
alltså behöva ha en vidare inriktning och förutsätta ett omfattande utred-
ningsarbete. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört anser jag emellertid
att det inte finns anledning att nu ta initiativ till någon sådan utredning.
Även den i länsstyrelsernas skrivelse aktualiserade frågan om en tidsbe-
gränsning av tillstånd till bevattning har behandlats vid tillkomsten av
vattenlagen. Möjligheten för tillståndsmyndigheten att mot sökandens
vilja tidsbegränsa sådana tillstånd avvisades då. I den mån en omfördel-
ning av vattnet behövde ske borde detta i stället göras enligt bestämmelser-
na om omprövning eller inom ramen för reglerna om bevattningssamfäl-
ligheter (se prop. 1981/82:130 s. 107 f.). Enligt min mening finns det inte
anledning att nu göra någon annan bedömning av frågan om tidsbegräns-
ning av tillstånd till bevattning. Några särskilda regler om tidsbegränsning
av tillstånd bör alltså inte föras in i lagen.
Som jag tidigare anfört har kammarkollegiet i uppgift att bevaka allmän-
na intressen i vattenmål. Vidare har kommunen rätt att föra talan i vissa
vattenmål för att tillgodose allmänna intressen inom orten. Andra myndig-
heter har däremot inte rätt att på någon av dessa grunder föra en självstän-
dig talan i vattenmål. Det anförda behöver naturligtvis inte hindra att
länsstyrelsen ändå bevakar allmänna intressen, om än inte med ställning
som part. Av remissvaren framgår att en sådan bevakning från länsstyrel-
sernas sida regelmässigt sker i mål och förrättningar. Det finns därför inte
något behov av att ändra de nuvarande bestämmelserna så att länsstyrel-
sen får möjlighet att begära omprövning till förmån för allmänna intres-
sen. Gällande ordning på området bör alltså bestå.
Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att de problem med bl. a.
inträngning av saltvatten i grundvattnet som beror på för stora vattenuttag Prop. 1990/91:114
och felaktigt lokaliserade brunnar har uppmärksammats i den till riksda-
gen nyligen överlämnade propositionen om en god livsmiljö (se prop.
1990/91:90, s. 63). Som förutskickas i den propositionen kommer rege-
ringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att undersöka hur
rätten till rent grundvatten skall kunna säkras bl. a. genom lagregler om
vattenuttag ur enskilda brunnar.
Mitt förslag: Länsstyrelsen skall ha möjlighet att i ett beslut om
vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vattenlagen förordna att beslutet
skall gälla, även om det överklagas. Paragrafen kompletteras med en
bestämmelse som innebär att den som har överträtt ett vitesföreläg-
gande inte får dömas till straff för en gärning som omfattas av
föreläggandet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom så till vida att
det inte föreslås någon regel om förhållandet mellan straff och vite.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser biträder uppfatt-
ningen att länsstyrelserna bör få den av mig föreslagna utvidgade möjlighe-
ten att ingripa mot den som bryter mot bestämmelserna i vattenlagen.
Advokatsamfundet har dock motsatt uppfattning och framhåller att det
intill dess saken har prövats i domstol kan råda mycket delade meningar
om huruvida det har begåtts något brott mot bestämmelserna i vatten-
lagen. Lantbrukarnas riksförbund anser att den utvidgade möjligheten till
ingripande bör begränsas till fall då ett vattenföretag bedrivs utan erforder-
ligt tillstånd.
Skälen för mitt förslag: Att ett vitesföreläggande enligt 21 kap. 3§
vattenlagen gäller först när föreläggandet har vunnit laga kraft innebär att
länsstyrelsen för närvarande inte har någon möjlighet att med omedelbar
verkan ingripa mot den som bryter mot tillståndsplikten i 4 kap. 1 §
vattenlagen. Något rationellt skäl för denna ordning torde inte finnas. 1
sammanhanget kan också nämnas att ett beslut om vitesföreläggande som
meddelas med stöd av 2 kap. 9 § vattenlagen enligt uttryckligt stadgande
kan förenas med föreskrift att beslutet skall gälla, även om det överklagas.
Det är enligt min mening viktigt att vitesinstitutet är ett effektivt instru-
ment för länsstyrelserna vid fullgörandet av deras tillsynsuppgift enligt
vattenlagen. Jag anser därför att 21 kap. 3 § vattenlagen bör kompletteras
så att länsstyrelsen får förordna att ett vitesföreläggande skall gälla även
om det överklagas. Det synes inte erforderligt att i lagtexten närmare ange
när ett sådant förordnande bör meddelas. Det ligger i sakens natur att ett
förordnande av denna interimistiska karaktär bör meddelas, endast om
företagets skadeverkningar är av någon betydelse.
Frågan är då om möjligheten för länsstyrelsen att förordna att ett vites-
föreläggande skall gälla, även om det överklagas bör gälla bara i sådana fall 8
då länsstyrelsen ingriper med ett sådant föreläggande mot någon som Prop. 1990/91: 114
bryter mot tillståndsplikten i 4 kap. 1 § vattenlagen eller om det också kan
finnas andra fall som bör omfattas. I 21 kap. 3 § vattenlagen finns regler
som ger länsstyrelsen rätt att utfärda vitesförelägganden också i andra fall
än vid brott mot tillståndsplikten. Det gäller bl. a. i fall då någon åsidosät-
ter vattenlagens föreskrifter om skyldighet att underhålla och driva vatten-
företag så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda
intressen. Länsstyrelsen har vidare rätt att utfärda vitesföreläggande mot
den som bryter mot föreskrifter som meddelats i samband med förordnan-
den om vattenskyddsområden. Vitesföreläggande får också meddelas, om
någon inte följer vad som gäller enligt den allmänna aktsamhetsregeln till
skydd för vattenförsörjningen som finns i 19 kap. 1 § vattenlagen. Enligt
min mening finns det skäl att göra länsstyrelsens tillsyn effektivare även på
dessa områden. Samtliga fall av vitesföreläggande enligt 21 kap. 3 § vatten-
lagen bör alltså omfattas av den nya möjligheten.
Ett vitesföreläggande som meddelats av länsstyrelsen enligt 21 kap. 3 §
vattenlagen får överklagas hos kammarrätten som då kan besluta att
föreläggandet inte skall gälla omedelbart (se 22 kap. 6 § vattenlagen och
28 § förvaltningsprocesslagen, 1971:291). Om beslutet om vitesföreläg-
gande vinner laga kraft men föreläggandet inte leder till rättelse hos den
felande, kan länsstyrelsen ansöka hos länsrätten att vitet skall dömas ut (se
6 § lagen, 1985:206, om viten).
I sammanhanget kan det också finnas anledning att nämna att det i fall
som avses i 21 kap. 3§ vattenlagen finns ytterligare en möjlighet att
åstadkomma rättelse. Vattendomstolen får i sådana fall meddela hand-
räckning (se 21 kap. 4 § vattenlagen). I fråga om sådan handräckning finns
för närvarande bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Riks-
dagen har beslutat att handräckningslagen skall upphävas och ersättas av
en ny lag om betalningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85,
JuU31, rskr. 311). Den nya lagen, som kommer att medföra behov av
följdändringar i bl. a. vattenlagen, träder i kraft den dag regeringen be-
stämmer. I en nyligen överlämnad lagrådsremiss om följdlagstiftning med
anledning av den summariska processen, m. m. har regeringen uttalat att
avsikten är att reformen skall träda i kraft den 1 januari 1992.
I ett par remissyttranden har tagits upp frågan hur bestämmelserna om
vitesföreläggande i 21 kap. 3 § vattenlagen förhåller sig till straffbestäm-
melserna i 21 kap. 1 § vattenlagen. Liksom i andra sammanhang där det
kan uppkomma en kollision mellan straff och vite bör det i lagrummet
anges att, om ett vitesföreläggande har överträtts, det inte får dömas till
ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet (se t. ex. 45 § andra
stycket miljöskyddslagen [1969:387], 37 § konkurrenslagen [1982:729]
och 11 § fjärde stycket lagen [1990:409] om skydd för företagshemlighe-
ter).
Slutligen vill jag något beröra de önskemål som har framförts i länssty-
relsernas skrivelse om att länsstyrelserna skall ges befogenhet att vid all-
varlig vattenbrist utfärda generella föreskrifter vid vite som gäller med
omedelbar verkan mot envar.
Förslaget i denna del synes ta sikte på främst sådana situationer som
avses i 2 kap. 9 § vattenlagen. Som jag inledningsvis redogjort för innebär Prop. 1990/91: 114
den bestämmelsen att den som utövar ett vattenforetag eller råder över en
vattentillgång kan bli skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå vatten till
förmån för ett allmänt intresse. Bestämmelsen torde ha betydelse huvud-
sakligen för sådana vattenföretag vilkas tillåtlighet redan har prövats och
som därvid har godkänts med eller utan särskilda begränsningar eller
villkor. Den som inte har tillstånd får ju utföra ett vattenföretag, endast
om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas
genom företagets inverkan på vattenförhållandena (4 kap. 2 § vatten-
lagen).
Regler om generella viten är mycket ovanliga i svensk rätt. Om man
skulle införa sådana regler i vattenlagen, skulle den sanktionen kunna
användas mot bevattningsföretag som drivs trots att det tillstånd som
behövs inte finns, dvs. i sådana fall då bestämmelserna om straffansvar
kan bli tillämpliga. Av principiella skäl synes det emellertid olämpligt med
en ordning som innebär att generellt vite skall kunna utdömas för en
gärning som är belagd med straff. Mot en ordning med generella viten talar
också att förelägganden om generella viten normalt inte delges den som
berörs. En sådan ordning skulle sannolikt inte vara särskilt effektiv. Den
skulle också innebära risker från rättssäkerhetssynpunkt. Särskilt beträf-
fande den som har tillstånd till ett vattenföretag måste det krävas att han
delges eventuella förelägganden rörande företaget (jfr 2 kap. 9 § tredje
stycket vattenlagen).
På grund av det anförda är jag inte beredd att förorda att det skall tas in
regler om generellt vite i vattenlagen.
Det är enligt min mening angeläget att länsstyrelserna så snart som möjligt
skall kunna bestämma att ett vitesföreläggande skall gälla, även om det
överklagas. Jag föreslår därför att ändringarna i vattenlagen skall träda i
kraft den 1 juni 1991.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291).
Lagstiftningsfrågan är av sådan beskaffenhet att det enligt min mening
skulle sakna betydelse att höra lagrådet.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslaget.
10
Prop. 1990/91: 114
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991