Prop.
1990/91:11
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 4 oktober 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Svårigheterna att få parter, vittnen och andra delgivna är ett stort problem
i domstolars och andra myndigheters arbete. 1 propositionen föreslås ett
antal åtgärder för att förbättra och förenkla delgivningsverksamheten.
För att minska antalet delgivningar skall domstolarna noggrannare prö-
va om delgivning verkligen är påkallad när ett meddelande skall tillställas
någon.
Parter i mål och ärenden skall under vissa förutsättningar kunna delges
helt enkelt genom att brev skickas med posten till den söktes adress utan
krav på mottagningsbevis.
Delgivning per telefon skall få ett utvidgat användningsområde.
En arbetstagare skall i vissa fall kunna delges genom att handlingen
lämnas till hans arbetsgivare för vidare befordran till arbetstagaren.
Delgivning med vissa juridiska personer och andra sammanslutningar
skall kunna ske genom att handlingen lämnas till en suppleant för en
behörig ställföreträdare.
Sekretessen för hemliga telefonnummer skall i ökad utsträckning kunna
hävas om en myndighet behöver uppgiften för delgivningsändamål.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 11
Prop. 1990/91: 11
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3, 6, 9, 10, 12, 19 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a § och 29 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Myndighet ombesörjer delgiv-
ning genom att sända handlingen
med posten eller överlämna den
med bud eller på annat sätt till den
sökte, varvid som bevis att denne
har mottagit försändelsen begäres
delgivningskvitto eller mottag-
ningsbevis (ordinär delgivning).
Föreslagen lydelse
§‘
Myndighet ombesörjer delgiv-
ning genom att sända handlingen
med posten eller överlämna den
med bud eller på annat sätt till den
sökte, varvid som bevis att denne
har mottagit försändelsen begäres
delgivningskvitto eller mottag-
ningsbevis (ordinär delgivning).
Ordinär delgivning kan också ske
genom förenklad delgivning enligt
3 a §.
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagnings-
bevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndig-
het som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till
den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild postdel-
givning).
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar med enkelt
innehåll genom att innehållet läses
upp vid telefonsamtal med den sök-
te och handlingen därefter sänds till
denne med posten (telefondelgiv-
ning). Sådan delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar, varigenom mål
eller ärenden anhängiggörs.
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar, som inte är
omfattande eller annars av svårtill-
gängligt innehåll, genom att inne-
hållet läses upp vid telefonsamtal
med den sökte och handlingen där-
efter sänds till denne med posten
(telefondelgivning). Sådan delgiv-
ning får inte avse stämningsansök-
ningar eller andra handlingar, var-
igenom mål eller ärenden anhängig-
görs.
Kan delgivning inte ske enligt första-tredje styckena, får delgivning ske
genom stämningsman eller annan, vars intyg enligt 24 § första stycket
utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).
I fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse
(kungörelsedelgivning).
3 a §
Om det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna, får
ordinär delgivning med den som in-
Senaste lydelse 1985:266.
Prop. 1990/91: i 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
|
lett målet eller ärendet eller med Förenklad delgivning får inte avse |
6§
|
Vid delgivning överbringas |
Vid delgivning överbringas |
Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av
annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten
besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten
eller på plats, som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om
den tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.
Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan
handling, varigenom talan anhängiggöres. 1 fråga om bilaga till sådan
handling får andra stycket dock tillämpas.
9§2
Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas
handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas hand-
|
lingen till denne. |
Har ett försök till delgivning en- |
2 Senaste lydelse 1989:33.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
att handlingen överbringas till en
suppleant för en behörig ställföreträ-
dare. Suppleanten skall utan dröjs-
mål lämna handlingen till någon
som har rätt att företräda den juri-
diska personen.
Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av
dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet eller om delgivning-
en föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet. Dödsbodelägare som mottagit handlingen skall utan
dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.
Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även
om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall for att handling-
en utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.
10 §
Skall delgivning ske med delägare i samfallighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighe-
tens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta-
re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i
samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen
överbringas till denne.
Har ett försök till delgivning en-
ligt första stycket misslyckats eller
bedöms delgivningsförsök som ut-
siktslösa, får delgivning ske genom
att handlingen överbringas till en
suppleant för en ledamot av styrel-
sen.
Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvforeståndaren.
Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att fora
delägarnas eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till
någon som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med
delgivningen.
12 §
Har enskild person som sökes for delgivning känt hemvist inom riket
och träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det
hushåll, som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen
lämnas till den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till
annan som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver
den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig
arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.
Om en enskild person söks för del-
givning på sin arbetsplats men inte
träffas där under sin vanliga arbets-
tid, får handlingen lämnas till den
söktes arbetsgivare. Med arbetsgiva-
re avses en person i företagsledande
eller därmed jämförlig ställning el-
Prop. 1990/91: 11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 11
Har handling lämnats på sätt
som anges i första stycket skall
meddelande härom sändas med
posten till den sökte under hans
vanliga adress.
ler chefen för den personaladmini-
strativa verksamheten på den söktes
arbetsplats.
Har handling lämnats på sätt
som anges i första eller andra styc-
ket skall meddelande härom sändas
med posten till den sökte under
hans vanliga adress.
19 §
Delgivning har skett genom att
den som sökes för delgivning själv
har mottagit handlingen i huvud-
skrift eller styrkt avskrift eller styrkt
kopia oavsett på vilket sätt den
kommit honom till handa. Har den
sökte kvitterat postförsändelse som
hämtats av bud, skall den anses ha
kommit honom till handa samma
dag som den avhämtats på posten.
Delgivning har skett genom att
den som söks för delgivning själv
har mottagit handlingen, oavsett på
vilket sätt den kommit honom till
handa. Har den sökte kvitterat
postförsändelse som hämtats av
bud, skall den anses ha kommit ho-
nom till handa samma dag som den
avhämtats på posten.
Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv-
ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen,
anses delgivning ändå ha skett.
Delgivning skall anses ha skett
enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde-
landet delgivits,
enligt 3 a § när två veckor förflutit
från det att meddelandet skickades
med posten och det inte med hänsyn
till omständigheterna framstår som
osannolikt att handlingen inom
tvåveckorstiden kommit fram till
den söktes senast kända adress,
enligt 3 § tredje stycket, 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som
föreskrivs där,
enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i
den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,
enligt 17 § på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.
22 §4
Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även
vid delgivning av annat än handling.
Lagen gäller i tillämpliga delar
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
Lagen gäller i tillämpliga delar
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
3 Senaste lydelse 1985:266.
4 Senaste lydelse 1978: 768.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 11
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
länsstyrelsen som föranstaltar om
delgivning på hans bekostnad.
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
länsstyrelsen som föranstaltar om
delgivning på hans bekostnad.
Länsstyrelsens beslut i delgivnings-
frågor enligt denna paragraf får
överklagas hos kammarrätten.
29 a §
En delgivningsförsändelse som
lämnats till en polismyndighet för
delgivning får öppnas av polismyn-
digheten, om det behövs for att inne-
hållet skall kunna överbringas till en
annan polismyndighet för delgiv-
ning med den sökte. Vad nu sagts
gäller dock inte om uppdragsgivaren
angett att försändelsen inte får öpp-
nas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. Sådan upplysning som avses i 3 a § får meddelas även före ikraftträ-
dandet.
3. I fråga om överklagande av beslut som avses i 22 § och som har
meddelats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Prop. 1990/91: 11
Härigenom föreskrivs att 33 kap. 2 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 33 kap. 2§ Skall rätten underrätta någon om |
Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som
nu sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Prop. 1990/91: 11
Härigenom föreskrivs att 47 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
47 §
Skall rätten bringa handling eller Skall rätten underrätta någon om
annat till någons kännedom, får det innehållet i en handling eller om nå-
ske genom delgivning. got annat, får det ske genom delgiv-
ning. Delgivning skall användas,
om det är särskilt föreskrivet eller
om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen om underrättelse
framgår att delgivning bör ske, men
bör i övrigt tillgripas bara om det är
påkallat med hänsyn till omständig-
heterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och
ärenden hos myndighet m. m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:11
Nuvarande lydelse
Bestämmelserna i denna lag äger
motsvarande tillämpning, om en-
ligt föreskrift i lag eller annan för-
fattning kungörande av viss åtgärd
skall ombesörjas av annan än myn-
dighet. Anser denne att 3 § andra
stycket sista meningen bör tilläm-
pas eller att kungörelsen bör avfat-
tas enbart på främmande språk,
skall han hänskjuta frågan till läns-
styrelsens prövning.
Föreslagen lydelse
7§
Bestämmelserna i denna lag äger
motsvarande tillämpning, om en-
ligt föreskrift i lag eller annan för-
fattning kungörande av viss åtgärd
skall ombesörjas av annan än myn-
dighet. Anser denne att 3 § andra
stycket sista meningen bör tilläm-
pas eller att kungörelsen bör avfat-
tas enbart på främmande språk,
skall han hänskjuta frågan till läns-
styrelsens prövning. Länsstyrelsens
beslut i sådana frågor får överklagas
hos kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. Äldre föreskrifter gäller i fråga om överklagande av beslut som har
meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 1990/91:11
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 kap.
2§‘
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe-
ten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet
där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran-
de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-
ning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Vad nu sagts gäl-
ler dock inte uppgift hos televerket
om telefonnummer till enskilds bo-
stad, om den enskilde hos telever-
ket begärt att abonnemanget skall
hållas hemligt och uppgiften omfat-
tas av sekretess enligt 9 kap. 8 §
tredje stycket.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Uppgift hos te-
leverket om enskilds telefonnummer
får dock, om den enskilde hos te-
leverket begärt att abonnemanget
skall hållas hemligt och uppgiften
omfattas av sekretess enligt 9 kap.
8 § tredje stycket, lämnas ut endast
om den myndighet som begär upp-
giften finner att det kan antas att
den som söks för delgivning håller
sig undan eller att det annars finns
synnerliga skäl.
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 — 6 §§, 8 kap. 8 §
första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra
stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket
endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller
4 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
10
Senaste lydelse 1985:656.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Delgivning kan sägas vara ett sätt att i rättsligt reglerade former få rimliga
garantier för att en viss handling, eller innehållet däri, når sin adressat.
Regler om delgivning finns främst i delgivningslagen (1970:428; DL), som
trädde i kraft den 1 januari 1971. Bestämmelser om delgivning finns också
i 33 kap. rättegångsbalken (RB) och i delgivningsförordningen (1979:101;
DF). Särskilda regler om delgivning finns härutöver i en mängd andra
författningar.
Delgivningsreglerna har setts över vid flera tillfällen efter DL:s tillkomst
(jfr t. ex. prop. 1978/79: 11 och 1984/85: 109). Översynerna har syftat till
att effektivisera delgivningsverksamheten, men delgivning innebär fortfa-
rande stora problem för myndigheterna, särskilt för domstolarna. I själva
verket tyder det mesta på att delgivningsproblemen, trots olika reformer,
snarast har ökat från år till år. I vart fall är det så i storstadsområdena.
Det finns flera orsaker till de ökande delgivningssvårigheterna. En ökad
tillströmning av mål och ärenden hos myndigheterna har inte kunnat
mötas med motsvarande resursförstärkningar. Människors respekt för
myndigheter har minskat samtidigt som anonymiteten i samhället har
ökat; detta gör att allt fler försöker dra sig undan och även lyckas dra sig
undan delgivningar. Till detta har sannolikt bidragit att man av integritets-
och kostnadsskäl sökt satsa på delgivningsformer som är diskreta och
bygger på människors lojala medverkan.
Riksdagens revisorer studerade år 1987 hur delgivningsverksamheten
fungerar vid olika myndigheter. På grundval av studien föreslog revisorer-
na riksdagen (Förs. 1987/88:16) att delgivningsförfarandet vid domstolar
och statliga myndigheter i övrigt samt stämningsmannaorganisationen
skulle göras till föremål för en allomfattande och förutsättningslös över-
syn. Vid sin behandling av revisorernas förslag uttalade justitieutskottet i
sitt betänkande (1988/89: JuU9) att det, med hänsyn till att de problem
som revisorerna påtalat redan var föremål för uppmärksamhet inom justi-
tiedepartementet, var tillräckligt med ett uttalande att revisorernas förslag
borde beaktas under det fortsatta utredningsarbetet i regeringskansliet.
Riksdagen följde utskottet.
Prop. 1990/91: 11
11
Justitiedepartementets översyn resulterade i en år 1989 upprättad pro- Prop. 1990/91:11
memoria (Ds 1989:75) Några delgivningsfrågor. I promemorian föreslås
ett antal författningsändringar i syfte att underlätta och effektivisera del-
givningsarbetet. Vidare har domstolsverket lämnat ett förslag som gäller
frågan om vidimering av de handlingar som myndigheterna delger. Prome-
morian och domstolsverkets förslag har remissbehandlats.
Jag avser nu att ta upp ett flertal olika delgivningsfrågor, huvudsakligen
på grundval av de remissbehandlade förslagen. Till protokollet i detta
ärende bör fogas dels promemorians författningsförslag som bilaga 1, dels
en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning
av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartementet och finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 89-3410).
Regeringen beslutade den 23 augusti 1990 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De lagförslag som remitterats
till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har uttalat att de avvägningar som gjorts i de remitterade
förslagen mellan å ena sidan intresset av effektiv delgivning och å andra
sidan rättssäkerhets- och integritetsintressen i princip är godtagbara. Lag-
rådet har också i huvudsak godtagit de enskilda förslagen men har haft
synpunkter på utformningen i vissa fall. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 4. Som kommer att framgå ansluter jag mig i
princip till lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Jag
kommer att närmare gå in på lagrådets synpunkter i samband med att jag
behandlar de enskilda förslagen.
Att delgivning kan ske har stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt.
Delgivningen syftar ytterst till att upprätthålla principen att ingen skall
dömas ohörd, en princip som gäller både för rättskipning och förvaltning.
Delgivningssystemet spänner därför över ett mycket brett fält och antalet
delgivningar är mycket stort. De allra flesta kan ske enkelt och diskret,
framför allt genom posten.
Men det är inte förvånande att människor ibland söker undandra sig
delgivning. Många delgivningar kan, beroende på vad saken gäller, upple-
vas som något negativt eller obehagligt. Det ligger helt enkelt i sakens natur
att åtminstone någon av parterna i ett mål eller ärende i många fall tycker
sig ha ett intresse av att förhala och uppskjuta det rättsliga förfarandet.
Man måste mot denna bakgrund ha en realistisk uppfattning av möjlig-
heterna att förbättra förhållandena. Man kan aldrig räkna med att alla Som
skall delges frivilligt medverkar till detta; tvärtom gör man klokt i att utgå
från att somliga mer eller mindre aktivt söker undandra sig delgivning.
12
Samtidigt kan man inte gå alltför långt då det gäller att komma till rätta Prop. 1990/91: 11
med obstruktion av olika slag. Delgivningens syfte är ju att få garantier för
att någon faktiskt har fått del av en handling, och avsteg från kravet på
bevisning i det hänseendet kan möta invändningar från rättssäkerhetssyn-
punkt. Man måste med andra ord iaktta en viss försiktighet med delgiv-
ningsformer som innebär att någon presumeras eller fingeras ha fått del av
en handling.
Reformarbetet på delgivningens område kan ha olika inriktning. Man
kan försöka minska antalet delgivningar. Man kan försöka göra de existe-
rande delgivningsformerna mer effektiva. Man kan försöka hitta nya del-
givningsformer. Man kan försöka undanröja hinder som finns mot att
inhämta information som har betydelse för delgivning. Man kan överväga
att sänka kraven på bevisning för att delgivning har skett. Man kan
överväga att lägga ett ökat ansvar för delgivning på parterna.
Promemorian bygger på material som inhämtades under år 1988 och
1989, huvudsakligen i form av kontakter med domstolar och andra myn-
digheter. En slutsats som drogs i promemorian var att det knappast fanns
fog för en radikal revidering av hela delgivningslagstiftningen. Det var i
stället mer intressant att uppmärksamma enskilda punkter i delgivnings-
systemet, där praktiskt verksamma personer hade pekat på behov av
förbättringar.
Remissbehandlingen av promemorian har enligt min mening inte gett
anledning att frångå promemorians syn på vilken allmän inriktning en
reform av delgivningsreglerna nu bör ha. Mina förslag går därför huvud-
sakligen ut på att reglerna på enskilda punkter skall förenklas och förbätt-
ras.
Regeringen gav i början av år 1989 rikspolisstyrelsen i uppdrag att i
samarbete med domstolsverket se över polisens stämningsmannaverksam-
het i syfte att effektivisera och rationalisera denna. Uppdraget redovisades
i november 1989. De förslag som rikspolisstyrelsen då lade fram gäller
huvudsakligen sådana åtgärder som styrelsen själv avser att vidta. I föreva-
rande sammanhang tar jag därför inte upp några frågor som berör organi-
sationen av stämningsmannaverksamheten.
En stor del av tingsrätternas delgivningsproblem gäller den summariska
processen, alltså mål om lagsökning, betalningsföreläggande och hand-
räckning. Antalet sådana mål är över en halv miljon om året, och i vart och
ett av dem förutsätts minst en delgivning. Riksdagen har nyligen på
regeringens förslag (prop. 1989/90:85, JuU31, rskr. 311, SFS 1990:746)
beslutat att handläggningen av den summariska processen skall flyttas över
från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Den reformen kommer
att få vissa återverkningar på delgivningsfrågoma såvitt avser den summa-
riska processen. Jag lägger mot denna bakgrund inte nu fram några förslag
som tar särskilt sikte på den summariska processen.
För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del är det framför allt den
omständigheten att avgörandena oftast måste delges parterna som ställer
till bekymmer i delgivningssammanhang. Regleringen i detta hänseende
hänger samman med bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291; FPL), enligt vilka tiden för överklagande av domar och beslut
13
räknas från den dag då klaganden fick del av avgörandet. Om detta är en i Prop. 1990/91:11
alla delar lämplig ordning torde komma att granskas av domstolsutred-
ningen (Ju 1989:06) i dess översyn av FPL.
I promemorian togs upp vissa forfattningsförslag, som inte kräver lagrå-
dets hörande eller riksdagens medverkan utan som endast kräver förord-
ningsändringar. I dessa frågor avser jag att återkomma till regeringen vid
ett senare tillfälle.
Vid remissbehandlingen av promemorian har remissinstanserna själva
framfört ett antal förslag. Dessa förslag kräver ytterligare beredning innan
jag är beredd att ta ställning till dem.
2.2.1 Färre fall av delgivning
Mitt förslag: I RB och FPL föreskrivs att handlingar och andra
underrättelser som rätten skall överbringa till parter och andra skall
delges enligt reglerna i DL, om det är särskilt föreskrivet eller om det
med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår
att delgivning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara
om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. Reglerna
innebär att domstolarna skall pröva i varje enskilt fall om en formell
delgivning är befogad eller om det räcker t. ex. med att ett medde-
lande skickas med posten på vanligt sätt eller att kontakt tas per
telefon. Avgörande för denna bedömning skall vara hur viktig hand-
lingen eller meddelandet är för mottagaren.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanser-
na. Många menar emellertid att de föreslagna reglerna är för oprecisa för
att ge någon egentlig vägledning.
Skälen för mitt förslag: När det gäller domstolarnas verksamhet finns
det inga heltäckande föreskrifter om i vilka fall en handling eller ett
meddelande skall överbringas genom delgivning i DL:s mening eller på
annat sätt, t. ex. i vanligt brev. Vid DL:s tillkomst gjordes en omfattande
genomgång av olika författningar, som ledde till att uttryckliga föreskrifter
om delgivning infördes på många ställen. Men i åtskilliga fall lämnades det
öppet hur t. ex. en underrättelse skulle ske. För att täcka dessa fall infördes
på initiativ av lagrådet en regel i övergångsbestämmelserna till DL, enligt
vilken DL skall tillämpas i fråga om kallelse, föreläggande och annan
underrättelse, om det med hänsyn till bestämmelsens syfte framgår att
delgivning bör ske. Senare lagstiftning har följt samma linjer. Ibland har
uttryckligen föreskrivits delgivning, ibland har underrättelseformen läm-
nats öppen. Genom regeln i övergångsbestämmelserna har, såsom fram-
hålls i promemorian, denna lagstiftningsteknik lett till att myndigheterna,
särskilt domstolarna, använder sig av delgivningsaltemativet i mycket stor
utsträckning. 14
För förvaltningsprocessens del finns i 47 § FPL en regel enligt vilken Prop. 1990/91: 11
delgivning får tillgripas, om rätten skall bringa handling eller annat till
någons kännedom.
När det gäller förvaltningsförfarandet fanns en regel i 1971 års förvalt-
ningslag (1971:290) av innebörd att underrättelse till part om nytt materi-
al i ärendet fick ske genom delgivning. I den nya förvaltningslagen
(1986:223) har regeln förtydligats och lyder nu (17 § andra stycket):
”Myndigheten bestämmer om underrättelsen skall ske muntligt, genom
vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.” I förarbetena till
regeln pekade departementschefen på den avvägning som alltid måste
göras mellan å ena sidan intresset av snabb och enkel handläggning och å
andra sidan intresset av att få veta om parten har nåtts av underrättelsen.
Departementschefen hänvisade till vissa uttalanden som gjordes i förarbe-
tena till den gamla lagen. Där sades det att regeln inte innebär något krav
på att full bevisning alltid måste finnas om att underrättelsen verkligen har
kommit parten till handa. Myndigheten måste i förhållandevis stor ut-
sträckning ha rätt att utgå från att parten har nåtts av en försändelse som
skickats till honom med posten i vanligt brev. Det påpekades dock att, när
en myndighet med säkerhet vill konstatera att en part har nåtts av en
försändelse, det emellanåt kan framstå som mest praktiskt att redan från
början använda sig av någon av de delgivningsmetoder som föreskrivs i
DL.
Det är naturligt att viktiga kallelser och förelägganden normalt över-
bringas i enlighet med bestämmelserna i DL. Men vid domstolarna torde
de av DL anvisade vägarna i stor utsträckning användas även när mindre
viktiga handlingar skall överbringas. Detta sker kanske inte direkt slentri-
anmässigt, men säkert ofta utan någon noggrannare prövning av om del-
givning verkligen är nödvändig. Och har man väl en gång inlett ett delgiv-
ningsförsök lägger man ibland ner stora ansträngningar på att fullfölja det,
trots att intresset av att delgivning sker egentligen är måttligt.
Det är mot den nu angivna bakgrunden som det i promemorian föreslås
regler i RB och FPL om att domstolen skall använda sig av delgivning
endast om det är sakligt befogat. På detta sätt skulle domstolarna enligt
promemorian kunna närma sig den mera kritiska prövning av delgivnings-
behovet, som förutsätts i 1986 års förvaltningslag.
De flesta remissinstanserna har tagit emot förslaget välvilligt men från
vissa håll har riktats kritik mot förslaget. Kritiken går inte ut på att
förslaget skulle motverka sitt syfte eller vara betänkligt ur rättssäkerhets-
synpunkt. I stället har det sagts att de föreslagna reglerna behöver precise-
ras för att kunna ge någon vägledning för domstolarna.
För egen del anser jag att den föreslagna regeln är välmotiverad som en
påminnelse om att domstolen i det enskilda fallet alltid bör överväga om
delgivning enligt DL:s regler bör ske eller inte och att förslaget bör genom-
föras. Lagrådet har föreslagit att den nyssnämnda övergångsbestämmelsen
till DL uttryckligen beaktas i den nya lagtexten. Jag godtar detta och
kommenterar lagtexten ytterligare i specialmotiveringen.
När det gäller möjligheterna till mera konkreta anvisningar om när
delgivning bör ske och när delgivning kan underlåtas vill jag säga följande.
15
De situationer där domstolar har att underrätta parter och andra om olika
saker är synnerligen mångskiftande. Det är fråga om underrättelser av
olika innehåll till rättssubjekt som intar olika processuell ställning i målen
eller ärendena. Redan den stora mängden skiftande situationer som kan
uppkomma gör att ett försök till uppräkning i lagtext är dömt att misslyc-
kas. Härtill kommer att olika tidsaspekter kan vara avgörande: en under-
rättelse som sker i ett visst skede av ett mål kan behöva delges, medan
samma underrättelse kanske inte alls skulle behöva delges om den gjordes i
ett annat skede av handläggningen. Sådana omständigheter gör att ett
försök till närmare reglering av delgivningstvånget skulle leda till en stel-
bent och formalistisk ordning.
Främst av dessa skäl förordar jag att man även i fortsättningen i stor
utsträckning avstår från detaljreglering i lag av när delgivning skall ske och
inte skall ske. Det är här fråga om ett område där man har anledning att
räkna med ett bättre och efter de skiftande omständigheterna anpassat
förfarande om man förlitar sig på domstolarnas eget omdöme. En annan
sak är att det givetvis är möjligt och nödvändigt att på ett mera principiellt
plan diskutera olika hållpunkter för bedömningen av om delgivning er-
fordras i olika situationer eller inte. Till sådana synpunkter återkommer
jag närmare i specialmotiveringen.
2.2.2 Kravet på bevis att delgivning har skett slopas i vissa fall (förenklad
delgivning)
Mitt förslag: Kravet på särskild bevisning för att delgivning skett —
t. ex. i form av mottagningsbevis — slopas vid ordinär delgivning i
vissa fall. Det gäller den som är medveten om att målet eller ärendet
är anhängigt vid domstolen eller myndigheten, t. ex. sökande, kä-
rande eller svarande. En förutsättning skall vara att myndigheten
först skickar delgivningshandlingen med posten till den sökte under
hans senast kända adress och därefter, minst en dag senare, skickar
ett meddelande om att delgivningshandlingen har skickats. Delgiv-
ning skall i så fall anses ha skett två veckor efter det att meddelandet
skickades, om det inte med hänsyn till omständigheterna framstår
som osannolikt att delgivningshandlingen har kommit fram till den
söktes adress. Detta delgivningssätt, som kallas förenklad delgiv-
ning, får användas bara om den sökte i förväg fått upplysning om att
så kan komma att ske. Förenklad delgivning får inte avse stämnings-
ansökningar eller andra handlingar, varigenom mål eller ärenden
anhängiggörs, och får inte heller i övrigt användas om det är olämp-
ligt med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har på de flesta håll välkomnats som ett
användbart sätt att underlätta delgivningsarbetet och minska tidsutdräk-
ten i handläggningen vid domstolar och andra myndigheter. Emellertid
har även en del kritik och tveksamhet framförts. Det har bl. a. framhållits
Prop. 1990/91:11
16
att användningsområdet för den föreslagna delgivningsformen måste pre- Prop. 1990/91: 11
ciseras och att vissa tekniska och rättssäkerhetsmässiga frågor bör analyse-
ras närmare. Några har ställt sig negativa till promemorians förslag om
dubbla postförsändelser. En del remissinstanser har menat att förslaget
inte är tillräckligt långtgående.
Skälen for mitt förslag:
Bakgrund
Enligt 3 § första stycket DL sker ordinär delgivning genom att myndighe-
ten skickar den handling som skall delges med posten eller överlämnar den
med bud eller på annat sätt till den sökte. Som bevis för att delgivning
skett begärs delgivningskvitto eller mottagningsbevis. I 19 § DL föreskrivs
att delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv har
mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa.
Systemet bygger på att myndigheten får ett positivt bevis för att den sökte
verkligen mottagit handlingen. För även om det, som framgår av 19 § DL,
råder fri bevisprövning även i fråga om delgivning, betyder kravet på
bevisning normalt att myndigheten från den sökte måste ha fått en bekräf-
telse på mottagandet.
I flera sammanhang — inte minst från domstolshåll — har det ifrågasatts
om det verkligen är befogat att så hårt upprätthålla beviskravet för att
delgivning skett. Det har bl. a. sagts att det inte vore orimligt att den som
vet om att ett visst mål är anhängigt vid t. ex. en domstol och att domstolen
kommer att höra av sig får se till att han kan nås av domstolen.
Det är mot denna bakgrund som det i promemorian har lagts fram ett
förslag om ökad användning av delgivning genom vanligt brev på posten
utan krav på mottagningsbevis. Förslaget har kortfattat följande upplägg-
ning. Den som själv har inlett ett ärende vid en myndighet och den
motpart som delgivits en gång i ärendet skall därefter kunna delges genom
att ett vanligt brev skickas med posten till senast kända adress. Någon dag
efter det att handlingen har skickats på detta sätt skall myndigheten för
säkerhets skull också skicka ett meddelande därom. Delgivning skall i
princip anses ha skett två veckor efter det att meddelandet skickades. En
förutsättning för att förfarandet skall få användas är att parten i fråga har
fått veta att så kan komma att ske. Förfarandet skall vara tillämpligt bara
på delgivning som ombesörjs av domstolar och andra myndigheter.
Inledande överväganden
De allra flesta remissinstanserna har bekräftat behovet av en nyordning i
stil med den föreslagna. Det råder sålunda stor enighet om det otillfreds-
ställande i att myndigheterna i en pressad arbetssituation skall behöva
lägga ner stora ansträngningar på att delge parter som är väl medvetna om
att målet eller ärendet är under handläggning vid myndigheten men som
undandrar sig delgivning. Vidare har många yttrat att en metod som den '1
2 Riksdagen 1990/91. 1 sairtl. Nr 11
föreslagna kan leda till arbetsbesparingar och snabbare handläggning. Prop. 1990/91:11
Själv delar jag till fullo dessa synpunkter. När jag i det följande talar om
den föreslagna delgivningsformen använder jag i enlighet med ett förslag
från domstolsverket benämningen förenklad delgivning.
När man överväger om en ordning som den föreslagna är godtagbar ur
rättssäkerhetssynpunkt finns det, såsom anförs i promemorian, i huvudsak
tre faktorer som kan inge betänkligheter. Fel adress kan vara angiven på
försändelsen. Även om rätt adress är angiven kan försändelsen komma på
avvägar under postbehandlingen. Och även om försändelsen verkligen når
den söktes adress kan det inträffa att den sökte inte får del av handlingen i
tid och detta av fullt legitima orsaker, t. ex. frånvaro på grund av en
semesterresa.
Härtill kommer bl. a. att man måste analysera vilken sorts handlingar
som den nya delgivningsformen skall få omfatta och i övrigt under vilka
omständigheter den skall få användas. Vidare måste analyseras vilka krav
som skall ställas på informationen till parterna och vilka rättelsemöjlighe-
ter som behöver stå till buds.
Jag skall nu på grundval av promemorian och remissvaren först diskute-
ra de tre nyssnämnda faktorerna som kan betecknas som de huvudsakliga
tänkbara invändningarna mot det skisserade delgivningsförfarandet.
Fel adress
När det först gäller risken för att försändelsen skickas till fel adress bör till
att börja med noteras att förenklad delgivning blir aktuell bara i fråga om
personer som är medvetna om att målet pågår vid myndigheten i fråga.
Enligt 33 kap. 1 § sista stycket RB och 3 § sista stycket FPL är en part
skyldig att till domstolen utan dröjsmål anmäla adressändring. Ett motsva-
rande åliggande gentemot folkbokföringsmyndighetema finns i 33 § folk-
bokföringslagen (1967:198), där skyldigheten t. o. m. är straffsanktionerad
(56 §). Liknande regler finns också i 34 och 37 §§ vämpliktslagen
(1941:967). Att det åligger den enskilde att själv underrätta berörda myn-
digheter om under vilken adress han kan nås är således en rättsligt sett
godtagen ordning i Sverige. Det är mot den bakgrunden rimligt att den
sökte själv får stå risken, om han försummar att uppge rätt adress. En
annan åtgärd som skäligen kan begäras att den enskilde vidtar är att han
vid flyttning begär eftersändning eller på annat sätt säkerställer att han kan
nås av sin post. Som framgått är det också meningen att parten, innan den
förenklade delgivningen kan tillämpas, skall få utförlig information om
vad han har att iaktta för att ta till vara sina intressen. En god garanti för
att även en från början feladresserad försändelse kan nå den sökte får man
också genom postens rutin att till avsändaren återställa försändelser där
adressen inte är riktigt angiven, t. ex. med påteckningen ”Adressaten
okänd på angiven adress”. Om myndigheten får ett sådant bevis på att
försändelsen inte kommit fram, skall den sökte självfallet inte anses del-
given. Härigenom undviker man rättsförluster för den enskilde, om myn-
digheten av någon anledning skulle ha angivit en felaktig adress på försän-
delsen. 18
Fel i posthanteringen
Det andra riskmomentet är alltså att posten felbehandlar en försändelse så
att den inte når rätt adress. Om så sker är det förstås inte meningen att den
sökte skall anses delgiven försändelsen. Risken för sådan felbehandling är
enligt postverket minimal. Promemorians förslag är, som jag nämnde, att
denna risk skall reduceras ytterligare genom att myndigheten skickar två
försändelser med någon dags mellanrum. Om detta förslag har postverket i
sitt remissvar sagt att risken för att båda försändelserna felbehandlas torde
vara i det närmaste obefintlig. Bland remissinstanserna i övrigt har försla-
get om denna dubbla posthantering fått ett blandat mottagande. En del har
välkomnat det ytterligare skydd för mottagaren som det systemet skulle ge.
Några av dem som särskilt yttrat sig om detta inslag har emellertid tyckt
att det blir för besvärligt för myndigheterna att använda. Jag skall strax
återkomma till mitt eget ställningstagande i detta avseende.
Andra risker att adressaten inte får del av försändelsen
Det tredje riskmoment som behandlas i promemorian är att försändelsen
kommer fram till rätt adress men att adressaten av någon anledning ändå
inte får del av den. Det finns två typer av sådana anledningar. Den ena är
att någon obehörigen tar hand om försändelsen; någon kan stjäla den ur
brevlådan eller någon i den söktes familj kan slarva bort den. Den typen av
risk föreligger även vid flera andra former av delgivning och torde i
huvudsak vara av teoretiskt intresse, särskilt i ett system med dubbla
försändelser. Därför bör den sökte själv stå risken för sådana händelser.
Den andra risken är tillfällig bortovaro. Här är promemorians lösning att
den sökte inte skall anses vara delgiven förrän efter en viss tid, nämligen
två veckor efter det att meddelandet om själva delgivningsförsändelsen
skickades. Denna lösning har i stort sett vunnit remissinstansernas gillan-
de. Det finns dock invändningar.
Enligt Göteborgs tingsrätts uppfattning bör sålunda tidsfristen av rätts-
säkerhetsskäl sättas till fyra veckor. Jag bedömer dock att detta i många
fall skulle leda till för långa handläggningstider för att metoden skall vara
effektiv. Behovet av en lång tidsfrist minskar också om man — som jag
skall återkomma till — undviker att använda delgivningsformen i fråga
under vanlig semestertid och när det annars framstår som olämpligt.
En annan invändning gäller ett uttalande i promemorian att den som vet
att han inte kan ta del av sin post under en längre period än två veckor bör
kunna anmäla detta till myndigheten och på så sätt avstyra att detta
delgivningssätt används under den kritiska tiden. Enligt remisskritiken
riskerar myndigheten att överhopas av meddelanden om bortovaro, vilka
måste antecknas och åtminstone som regel respekteras. Jag kan naturligt-
vis inte avfärda risken för att extra arbete och fel i hanteringen uppstår,
men jag bedömer att detta under alla omständigheter inte kommer att
nämnvärt förta delgivningssättets effektivitetsvinster.
Från några håll har framförts att de krav som ställs på den enskilde i
form av kontakter med myndigheten och bevakning av posten riskerar att
Prop. 1990/91: 11
19
|
bli för hårda om ärendets handläggningstid vid myndigheten blir mycket |
Prop. 1990/91: 11 |
|
Närmare om prövningen av om den sökte skall anses delgiven Till belysning av hur det nu diskuterade systemet bör kunna fungera i När två veckor förflutit sedan meddelandet om delgivningsförsändelsen Om däremot någon av försändelserna kommer i retur med postens Om något som nu sagts inträffar under tvåveckorsperiodens gång, av- Om den sökte efter tvåveckorsperiodens utgång — men innan myndig- Det kan också tänkas att den sökte, efter det att en delgivningsförsändel- Om anledning uppkommer att ifrågasätta en delgivning först efter det |
20 |
Vilka handlingar skall få delges genom förenklad delgivning? Prop. 1990/91:11
Som jag tidigare antytt är frågan huruvida det skisserade delgivningsförfa-
randet kan accepteras beroende av bl. a. vilken typ av handlingar det skall
få avse.
Under remissbehandlingen har framkommit åtskilliga synpunkter på att
handlingar vilkas innehåll är av ingripande natur for den enskilde inte
skall få delges enligt den föreslagna modellen och att vissa typer av hand-
lingar uttryckligen skall undantas från tillämpningsområdet. Detta är allt-
så samma metod som återfinns på flera ställen i gällande delgivningslag-
stiftning. Sålunda föreskrivs i 33 kap. 6 § RB vissa inskränkningar för hur
delgivning av stämning i brottmål och tvistemål får ske. Ett annat exempel
är regleringen av den s. k. telefondelgivningen i 3 § DL som innebär bl. a.
att stämningsansökningar och andra handlingar, varigenom mål eller ären-
den anhängiggörs, inte får telefondelges. Syftet med denna sorts regler är
naturligtvis att särskilt starka krav skall ställas vid delgivning av handling-
ar som typiskt sett är av mycket stor betydelse för mottagaren.
I likhet med en stor del av remissinstanserna anser jag att förenklad
delgivning inte bör få användas vid delgivning av stämningsansökningar
och liknande handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs. Lag-
texten bör preciseras på denna punkt. Ett förbud bör rimligen också
omfatta tilläggsstämningar, som ju i andra liknande sammanhang behand-
las på samma sätt som den första stämningen i målet (jfr 33 kap. 6 § och 59
kap. 1 § första stycket 2 RB).
En del remissinstanser har varit inne på att man förutom de nyssnämn-
da handlingarna borde undanta från användningsområdet även andra
handlingar, vilkas innehåll är av mycket ingripande natur för den enskilde.
En sådan regel skulle emellertid enligt min mening medföra för stora
tillämpningsbekymmer och skulle dessutom riskera att radikalt minska
användningsområdet för förenklad delgivning. Det finns som jag ser det
inte heller behov av att så snävt kringgärda dess användningsområde. Jag
ställer mig därför inte bakom en sådan lagregel. Däremot vill jag betona att
det givetvis är myndigheten själv som bestämmer i vilken utsträckning
förenklad delgivning skall användas och att myndigheten kan avstå från
att använda den om den bedöms som mindre lämplig.
Information om förfarandet
Frågan om vilken information till den sökte som skall föregå användning-
en av förenklad delgivning och hur denna information skall tillställas
honom är också av stor betydelse. Först vill jag påpeka att den form av
information som nu skall diskuteras innebär något av en nyhet på delgiv-
ningens område. Normalt ger inte myndigheterna någon utförlig informa-
tion till den sökte om vilka delgivningssätt som kan komma till använd-
ning och under vilka omständigheter den sökte kan anses delgiven och vad
han i övrigt har att iaktta för att bevaka sina rättigheter. Särskilt mot
denna bakgrund bör det inte ställas alltför höga krav på informationen i
detta sammanhang. Den fråga som främst skall besvaras är om informatio-
nen behöver delges eller inte.
21
När det först gäller sökanden eller den som i annan egenskap har inlett Prop. 1990/91:11
ett mål eller ärende är promemorians förslag att informationen inte behö-
ver delges denne, under förutsättning att den skickas så snart ansökningen
kommit in till myndigheten. I stor utsträckning har detta förslag godtagits
men det finns också många som vill kräva delgivning. För egen del anser
jag att det är av avgörande betydelse för systemets effektivitet att informa-
tionen till sökanden kan förmedlas utan delgivning. Om man krävde
delgivning skulle man tillskapa ett nytt arbetsmoment av sådan omfatt-
ning att systemet riskerar att inte bli attraktivt. Det skulle också strida mot
hela grundtanken med förslaget, nämligen att man bör kunna ställa vissa
krav på den som vet att ärendet i fråga är anhängigt. Som jag tidigare varit
inne på åligger det sökanden i mål och ärenden att ange sin aktuella adress
redan i sin första inlaga till myndigheten. Mot den bakgrunden anser jag
att man kan avstå från att delge informationen med sökanden, under
förutsättning att informationen lämnas i nära anslutning till att ansökning-
en inkommit. Lagrådet har i och för sig godtagit att man avstår från att
delge sökanden informationen, om denna lämnas i nära anslutning till att
talan väckts. Lagrådet har emellertid föreslagit att lagtexten utformas så
att den medger att förenklad delgivning kan börja användas även i ett
senare skede av handläggningen. Detta får betydelse dels för sådana mål
där det från början inte tedde sig lämpligt att använda förenklad delgiv-
ning, dels för de mål som redan är under handläggning vid ikraftträdandet.
I dessa fall skall informationen delges med sökanden. Jag ansluter mig till
lagrådets lösning.
När det gäller förmedling av informationen till svaranden, måste ut-
gångspunkten vara att denne inte känner till målets existens. Vidare finns
det risk att svarandens adress är felaktigt angiven i ansökningen. Och
normalt är det kanske inte svaranden som kan lastas för detta. Svaranden
bör mot denna bakgrund alltid delges informationen för att förenklad
delgivning skall få användas. Det sker lämpligast i det första föreläggandet
som skickas till svaranden. Detta innebär i praktiken att informationen
bifogas stämningen eller det motsvarande föreläggande vari svaranden får
del av ansökningen. Detta föreläggande måste ju ändå delges, så något
merarbete uppstår inte för myndigheten. Myndigheten kan naturligtvis
också i ett senare skede av handläggningen bestämma sig för att tillämpa
förenklad delgivning i förhållande till svaranden. I så fall får informatio-
nen delges i detta skede.
Informationen bör naturligtvis först och främst innehålla den upplys-
ningen att delgivning fortsättningsvis kan komma att ske genom vanliga
brevförsändelser utan krav på delgivningsbevis. Vad som i övrigt bör
framgå av informationen återkommer jag närmare till i specialmotivering-
en. Här vill jag emellertid ta upp en fråga av stor principiell och praktisk
betydelse. Det gäller frågan huruvida informationen måste ges i varje mål
och i varje instans eller om man möjligen kunde lämna informationen
endast i underinstansen och låta den avse även efterföljande rättsliga
förfaranden av olika slag, vilket föreslagits av några remissinstanser.
Jag ser ett flertal avigsidor med ett system där information om delgiv-
ning i ett ärende vid en myndighet skall avse även ett senare ärende, oftast
22
vid en annan myndighet. För det första kan man inte säkert ange vilken Prop. 1990/91: 11
sorts ärende detta blir fråga om och vid vilken myndighet det kommer att
handläggas. Vidare bör varje myndighet själv få bestämma vilka delgiv-
ningsformer den vill använda. Systemet skulle dessutom ändå begränsas
till den part som tagit initiativet till att föra saken vidare. Slutligen skulle
ett sådant system ofta leda till att parten var tvungen att hålla sig anträff-
bar under längre tid än som kan vara skäligt. Den föreslagna modellen
skulle alltså enligt min mening inte vara funktionell. Förenklad delgivning
bör således kräva att information därom ges i varje ärende och hos varje
myndighet för sig.
Dubbla postjorsändelser?
Jag återkommer nu till frågan om den delgivningsmetod som jag beskrivit
lämpligen bör innehålla ett krav på dubbla försändelser eller om man kan
klara sig med ett brev för varje delgivningsfall.
Den remisskritik som riktas mot promemorians förslag med dubbla
försändelser går ut på i huvudsak följande. Systemet innebär ett merarbete
för myndigheterna. Det är inte alldeles okomplicerat att bevaka och doku-
mentera att ett meddelande om delgivningsförsändelsen skickas ut någon
dag efter denna. Denna tidsgräns, som i promemorian anges till ”minst en
dag senare”, kan behöva bestämmas noggrannare. Förfarandet är dessut-
om förenat med extra kostnader, som blir mer påtagliga för de enskilda
myndigheterna vartefter som den s. k. tjänstebrevsrätten avskaffas. Dessa
nackdelar kan verka avhållande på myndigheternas vilja att använda
systemet. Detta gäller kanske särskilt i massärenden där myndigheten
normalt kommunicerar bara en gång med sökanden. Här riskerar ett
system med dubbla försändelser att konsumera de effektivitetsvinster som
den förenklade delgivningen annars skulle kunna ge.
Enligt min mening bör man i första hand ha rättssäkerhetshänsynen för
ögonen när man bestämmer om man skall kräva dubbla försändelser eller
ej. Syftet med meddelandet är ju att den sökte skall få tillfälle att slå larm
om han inte har fått den delgivningsförsändelse som omtalas i meddelan-
det. Med den utgångspunkten kan jag konstatera att det föreslagna medde-
landet om delgivningsförsändelsen tar bort de flesta av de osäkerhetsmo-
ment som kan sägas vara förknippade med den förenklade delgivningen.
Sålunda minskas risken för att felaktigt angiven adress leder till hinder i
postbefordringen. Man får dubbla chanser för att posten återställer försän-
delser med inaktuell adress. Även om adressen är rätt angiven finns, som
jag tidigare var inne på, en viss risk för fel i postens hantering. Och enligt
vad posten själv anfört blir denna risk i det närmaste obefintlig om man
har dubbla försändelser. Även olyckor efter det att brevet kan sägas ha
kommit fram till adressaten förebyggs; jag tänker här på fall där brevet
tillgrips ur brevlådan av någon obehörig eller att någon medlem av samma
hushåll slarvar bort brevet. Frånsett allt detta kan meddelandet dessutom
fungera som en påminnelse och som kompletterande information.
Sammanfattningsvis bedömer jag det som betydelsefullt ur rättsäker-
hetssynpunkt att dubbla försändelser kommer till användning. Så till de
23
invändningar som gäller merarbete och andra komplikationer for myndig- Prop. 1990/91:11
heterna. De arbetsmoment som tillkommer är att själva meddelandet skall
framställas, postas och dokumenteras. Meddelandet blir naturligtvis stan-
dardiserat, antingen en blankett eller, i förekommande fall, en handling
som tas fram av myndighetens datorsystem. Lämpligen kan meddelandet
framställas samtidigt som själva delgivningsförsändelsen skickas och se-
dan läggas undan för att avlämnas till postbefordran påföljande arbetsdag.
När meddelandet sedan har skickats, görs anteckning därom i akten. Detta
är enkla åtgärder som inte innebär mera arbete än att framställa och
hantera delgivningskvitton på traditionellt sätt. Och det blir fråga om
avsevärd arbetsbesparing gentemot de fall där delgivning med mottag-
ningsbevis inte skulle ha lyckats. Jag kan därför inte se annat än att
systemet måste bli attraktivt att använda från arbetsekonomiska synpunk-
ter. Då har jag även vägt in det blygsamma arbete som följer med kravet
att tillställa parterna information om den förenklade delgivningen.
Det är riktigt att den förenklade delgivningen i en del ärenden kommer
att innebära att myndigheten skickar fler försändelser till parterna. Kost-
naden för detta kommer emellertid att mer än väl uppvägas av att man
sparar in kostnaden för frankerade svarsförsändelser med delgivningskvit-
ton eller andra mottagningsbevis, och framför allt av att man kan reducera
användningen av de mycket dyrare delgivningssätten, t. ex. stämnings-
mannadelgivning.
Det är självklart att en reform som den förenklade delgivningen skall
utvärderas noga, både från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter.
Därvid blir behovet av den andra postförsändelsen en punkt att särskilt
observera.
Den förenklade delgi vningens plats i delgivningssystemet
Sedan jag nu beskrivit hur den förenklade delgivningen är tänkt att se ut
vill jag göra några ytterligare kommentarer av mera principiell natur.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt remissvar anfört att den
föreslagna förenklade delgivningen innebär en så avsevärd uttunning av
begreppet delgivning att den inte kan kallas för delgivning.
Jag kan inte hålla med om detta. Den förenklade delgivningen innebär
visserligen att man inte kräver något egentligt bevis för att handlingen
kommit adressaten till handa. I stället tillskapas en bevispresumtion för att
delgivning har skett, om myndigheten har förfarit enligt lagens regler.
Presumtioner för delgivning finns även när det gäller de redan existerande
delgivningssätten surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning; här kräver
man inte heller bevis för att den sökte faktiskt har fått del av handlingen.
Och för den förenklade delgivningen tillkommer dessutom vissa rättssä-
kerhetsgarantier, som de nyssnämnda delgivningsformerna saknar. Sålun-
da skall, såsom jag redogjort för, den sökte först informeras om förfarandet
och sedan skall han för varje delgivning få dubbla försändelser. Dessutom
skall förfarandet inte användas om det inte är lämpligt. Slutligen skall
delgivning inte anses ha skett om det framstår som osannolikt att hand-
lingen kommit fram till den söktes senast kända adress inom en tvåvec-
24
korstid. Bevispresumtionen vid förenklad delgivning kan alltså motbevi- Prop. 1990/91: 11
sas på ett annat sätt än presumtionerna vid surrogatdelgivning och kungö-
relsedelgivning. Av dessa skäl anser jag att den förenklade delgivningen
mycket väl kan inordnas i det delgivningssystem vi har.
På ett mer allmänt plan vill jag i detta sammanhang också säga följande.
I vårt samhälle har man på många andra områden accepterat att viktiga
underrättelser sänds med posten utan krav på bevisning om att de verkli-
gen kommer adressaten till handa. Svensk avtalsrätt och köprätt bygger i
största utsträckning på principen att meddelanden som avsänts på ett
ändamålsenligt sätt går på mottagarens risk. Inom förvaltning, samhälls-
service och affärsliv går den helt dominerande delen av skriftliga medde-
landen i vanligt brev. Och även från domstolarna skickas viktiga doku-
ment på detta sätt; i de allmänna domstolarna skickas avgörandena regel-
mässigt till parterna i vanligt brev utan mottagningsbevis, och det oavsett
om avgörandet meddelats i samband med någon muntlig förhandling och
oavsett om det tillkännagivits när avgörandet kan förväntas komma. Do-
men eller beslutet kan därefter även vinna laga kraft utan att någon
delgivning sker. Såsom anförs i promemorian finns det också skäl att
påminna om den regel som finns i 33 kap. 8 § RB. Enligt denna har
domstolen möjlighet att förelägga en part, som saknar hemvist i riket, att
ställa ombud för sig; annars kan delgivning med honom i fortsättningen
ske genom lösbrevsförsändelser till hans senast kända adress.
Denna beskrivning visar att den förenklade delgivningen står i god
samklang med det system som gäller på andra områden, både inom rätt-
skipning, förvaltning och övrigt samhällsliv.
Sammanfattningsvis förordar jag mot denna bakgrund att förslaget om
den förenklade delgivningen genomförs. Den nya ordningen bör komma
till uttryck i en ny paragraf i DL (3 a §). Därjämte krävs ändringar i 19 §
DL. Lagrådet har anslutit sig till denna uppläggning. Därutöver har lagrå-
det föreslagit att i klargörande syfte en hänvisning till 3 a § tas upp i 3 §.
Jag godtar det förslaget. När det gäller själva termen förenklad delgivning
har lagrådet inte funnit behov av att använda denna i lagtexten. Lagrådet
menar också att beteckningen kan leda till missuppfattningen att det är
fråga om en fristående delgivningsform, och inte en variant av ordinär
delgivning. Själv anser jag emellertid att lagtexten blir enklare och tydliga-
re om den särskilda beteckningen förenklad delgivning används där. Dess-
utom är det enligt min mening av stort värde för den praktiska använd-
ningen att detta delgivningssätt, som tekniskt skiljer sig markant från
delgivning med mottagningsbevis, får en officiell beteckning. Risken för
missuppfattningar när det gäller delgivningsformernas inbördes systema-
tik borde inte vara stor när det i lagtexten uttryckligen anges att det är
fråga om ordinär delgivning. Inte heller torde en missuppfattning härvid-
lag kunna leda till några praktiska problem, så länge myndigheterna följer
det beskrivna förfarandet. Av dessa skäl vidhåller jag förslaget från lag-
rådsremissen att termen förenklad delgivning skall användas i lagtexten.
25
Vissa frågor om rättsmedel
Såsom anförts i promemorian och under remissbehandlingen kan det med
slopat krav på direkta bevis om delgivning tänkas förekomma ett ökat
antal fall där försändelsen faktiskt inte kommer fram till den söktes adress
och där av det skälet någon form av rättelsemöjlighet måste finnas. Som
jag tidigare varit inne på bör saken i lagtexten uttryckas så att delgivning
skall anses ha skett två veckor efter det att meddelandet om delgivnings-
handlingen skickades, om det inte med hänsyn till omständigheterna fram-
står som osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes adress
inom tvåveckorstiden. Det krävs alltså inte att den sökte faktiskt skall ha
fått handlingen i sin hand. Om handlingen skulle förkomma efter det att
den kommit fram till den söktes adress, är detta, som jag tidigare framhål-
lit, något som den sökte själv får stå risken för. Samma sak gäller om den
sökte på grund av bortovaro inte har tagit del av handlingen.
Vad den klagande i princip har att visa är alltså att det är osannolikt att
handlingen inom tvåveckorstiden kommit fram till hans senast kända
adress.
Det har enligt min uppfattning inte framkommit att de rättsmedel som
finns för närvarande hittills har visat sig otillräckliga för att tillgodose
befogade ändringsyrkanden som någon har framställt med åberopande av
bristande delgivning. Att man lättar på kravet på bevisning om delgivning
i vissa fall kan visserligen öka antalet klagomål av den arten men behöver
inte betyda att det behövs något nytt rättsmedel eller någon ändring av
utformningen av de befintliga rättsmedlen. Några sådana ändringar har
inte vidtagits i samband med tidigare förenklingar av delgivningssystemet
och jag föreslår inte några nu heller.
Enligt promemorian kan det knappast befaras bli någon stor ärendeök-
ning och ärendena bör normalt inte bli särskilt komplicerade. Dessa anta-
ganden har visserligen inte förblivit oemotsagda i remissvaren, men några
mera säkra prognoser har av naturliga skäl inte kunnat lämnas. Själv har
jag inga större farhågor men jag vill gärna säga att detta är en av de punkter
där utveckligen naturligtvis får följas uppmärksamt.
2.2.3 Området för telefondeigivning utvidgas
Mitt förslag: Användningsområdet för telefondeigivning utökas till
att gälla även sådana handlingar som inte direkt kan sägas uppfylla
det nuvarande kravet på att vara av enkelt innehåll. Telefondeigiv-
ning får dock inte heller i fortsättningen användas när det gäller
handlingar som är omfattande eller annars av svårtillgängligt inne-
håll.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslaget.
Skälen för mitt förslag: År 1985 infördes telefondeigivning som en ny
delgivningsform. Telefondeigivning innebär att delgivning sker genom att
Prop. 1990/91: 11
26
en företrädare för en myndighet läser upp innehållet i en handling för den Prop. 1990/91:11
sökte på telefon och därefter skickar handlingen till honom med posten.
Såsom påpekades i lagstiftningsärendet (prop. 1984/85:109 s. 60) är
telefondelgivningen inte att jämställa med det ofta tillämpade och allmänt
accepterade förfarandet att låta den sökte vid ett telefonsamtal bekräfta att
han har mottagit en viss delgivningsförsändelse; det sistnämnda är bara ett
sätt att försäkra sig om och skaffa bevisning för att delgivning har skett.
Telefondeigivning får enligt nu gällande rätt användas när det är lämp-
ligt för att delge kallelser, meddelanden och andra handlingar med enkelt
innehåll. Telefondeigivning får inte avse stämningsansökningar eller andra
handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs.
När telefondeigivning infördes år 1985 innebar den, såsom framhålls i
promemorian, något av en principiell nyhet inom delgivningssystemati-
ken. Det var därför naturligt att gå försiktigt fram och begränsa tillämp-
ningsområdet för den nya delgivningsformen till handlingar med enkelt
innehåll. Promemorians förslag om en utvidgning av telefondelgivningen
har lagts fram bl. a. mot bakgrund av positiva erfarenheter från den prak-
tiska tillämpningen.
Remissbehandlingen har i stort sett bekräftat den uppfattning som ut-
trycks i promemorian, nämligen att telefondeigivning har kommit till god
användning, varit ett värdefullt instrument för myndigheterna och inte
haft några allvarliga avigsidor för dem som sökts för delgivning.
Telefondeigivning bygger, som jag nyss nämnde, på att handlingens
innehåll läses upp i telefonen för den sökte och att handlingen därefter som
ett slags bekräftelse sänds till denne med posten. När detta har gjorts anses
delgivning ha skett.
I samband med samtalet har den sökte möjlighet att ställa frågor om
handlingens innehåll och ange till vilken adress han vill att handlingen
skall skickas. Den sökte vet att han efter samtalet skall få handlingen med
posten, oftast dagen därpå. Om handlingen ändå inte skulle komma, vet
han att han har en försändelse att efterfråga. Han har möjlighet att snabbt
kontrollera om han rätt förstått det muntliga meddelandet om handlingens
innehåll.
Som delgivningsform tillgodoser alltså telefondeigivning högt ställda
krav på rättssäkerhet. Det är också en snabb och billig delgivningsform.
Eftersom erfarenheterna av telefondeigivning genomgående är goda är
tiden nu mogen för en utvidgning av dess användning. Ett annat skäl till en
reform på området är att det nuvarande rekvisitet enkelt innehåll har
medfört vissa tillämpningssvårigheter.
Mitt förslag är att utvidgningen av användningsområdet sker enligt den
linje som anvisats i promemorian. I stället för att begränsa användningen
till handlingar med enkelt innehåll bör man ange att handlingar som inte
är omfattande eller annars har ett svårtillgängligt innehåll skall få telefon-
delges. 1 promemorian användes uttrycket ”vidlyftiga”, men jag föredrar
alltså uttrycket ”omfattande”.
Det har sagts från något håll att en sådan ändring nätt och jämt skulle
innebära någon utvidgning av användningsområdet. Jag vill dock hävda
att det har stor betydelse att man på detta sätt vänder på presumtionen för
27
vilka handlingar som skall få telefondelges. Rekvisitet enkelt innehåll har
varit föremål för tolkning i domstol. Ett exempel på hur tolkningen har
utfallit är vissa hovrättsavgöranden enligt vilka kronofogdemyndighets
beslut om utmätning inte ansetts vara av enkelt innehåll och därför inte
med laga verkan har kunnat telefondelges. Med den nu föreslagna avgräns-
ningen skulle det knappast komma i fråga att underkänna telefondeigiv-
ning av ett utmätningsbeslut, möjligen bortsett från fall som av särskilda
skäl är verkligt komplicerade.
Ett annat exempel som tagits upp under remissbehandlingen är ett
föreläggande till en part att komplettera sin vade- eller besvärsinlaga i
hovrätten vid påföljd av avvisning. Min bedömning är att ett sådant
föreläggande utan vidare bör kunna telefondelges, om mitt förslag genom-
förs.
Jag har velat ta upp dessa exempel för att visa att mitt förslag ger en reell
utvidgning av tillämpningsområdet för telefondeigivning. Från något håll
har man velat gå längre och tillåta telefondeigivning även av mera omfat-
tande handlingar. För egen del anser jag emellertid att man åtminstone
tills vidare måste hålla fast vid den grundtanke som finns i denna delgiv-
ningsform, nämligen att den sökte i princip skall kunna tillgodogöra sig
innehållet i den aktuella handlingen redan när denna läses upp för honom
på telefon. Denna tanke kan inte upprätthållas om alltför långa handlingar
läses upp. Det kan heller inte komma i fråga att bara en del av handlingen
faktiskt läses upp på telefon och att myndigheten hänvisar den sökte till att
läsa resten själv när han har fått handlingen med posten. Slutligen vill jag
påpeka att det knappast kan vara effektivt att myndigheten ägnar mycket
lång tid att läsa upp handlingar på telefon för dem som skall delges.
2.2.4 Surrogatdelgivning genom arbetsgivare
Mitt förslag: Om en enskild person söks för delgivning på sin
arbetsplats men inte träffas där under sin vanliga arbetstid, får
handlingen lämnas till den söktes arbetsgivare.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt. Dock före-
slås där att arbetsgivaren skall kunna dömas till böter, om han vägrar att
för den anställdes räkning motta handlingen.
Remissinstanserna: De flesta är positiva till förslaget. Av dessa är det
emellertid flera som avstyrker den föreslagna bötessanktionen eller i vart
fall är tveksamma till den. Bland dem som avstyrker förslaget finns några
som kan tänka sig att godta det om det blir fråga om ett frivilligt åtagande
från arbetsgivarens sida. Ett flertal remissinstanser har pekat på svårighe-
ter med att definiera vem som skall anses som arbetsgivare i detta sam-
manhang.
Skälen för mitt förslag: Efter förslag i prop. 1984/85:109 genomfördes
år 1985 vissa regler om arbetsgivares medverkan vid delgivning med en
anställd. Det gällde en bötessanktionerad skyldighet för arbetsgivare att på
begäran av stämningsman uppge om den som söks för delgivning är
Prop. 1990/91: 11
28
anställd hos honom och, om så är fallet, upplysa om den söktes arbetstider Prop. 1990/91:11
och annat som kan underlätta delgivningen. Vidare infördes en skyldighet
för bl. a. arbetsgivare att ge stämningsman tillträde till enskilt område,
som inte utgör bostad, för att verkställa delgivning.
I departementspromemorian (Ds Ju 1983:13) Effektivare delgivning,
som låg till grund för propositionen i det nu nämnda lagstiftningsärendet,
hade också föreslagits en ny delgivningsform, nämligen surrogatdelgivning
genom den söktes arbetsgivare eller genom någon anställd på dennes
kontor. Detta forslag diskuterades i propositionen, men föredragande
statsrådet stannade för att förslaget inte borde föras vidare till lagstiftning.
Skälen för det var huvudsakligen att den föreslagna delgivningsformen
kunde kännas besvärande för både den anställde och arbetsgivaren och
kanske påverka arbetsgivarens förhållande till den anställde negativt. Fö-
redraganden förklarade sig emellertid beredd att på nytt ta upp frågan, om
ett påtagligt behov skulle visa sig, framför allt i de fall då den sökte inte kan
förmås att medverka till delgivning i någon annan form.
De huvudfrågor som nu skall besvaras är således om det i delgivningsar-
betet finns något behov av medverkan från arbetsgivare och om det är
acceptabelt att kräva någon form av sådan medverkan. I promemorian har
båda frågorna besvarats jakande.
Min uppfattning är att man med de svåra delgivningsproblem som
föreligger bör försöka utnyttja alla tjänliga hjälpmöjligheter. Remissopi-
nionen bekräftar i stort sett att arbetsgivarmedverkan skulle vara ett
värdefullt bidrag i delgivningsarbetet. Rikspolisstyrelsen har uttalat att
antalet arbetsplatsbesök för delgivning kan minskas om förslaget genom-
förs. Jag vill också nämna vissa uppgifter som har lämnats under hand från
delgivningscentralen i Stockholm. I närmare 15 procent av delgivnings-
ärendena besöker delgivningscentralens stämningsmän arbetstagare på de-
ras arbetsplatser. I knappt hälften av dessa ärenden kan emellertid delgiv-
ningsuppdraget ändå inte lösas enkelt, utan det krävs ytterligare besök
eller andra delgivningsansträngningar. Särskilda svårigheter kan uppstå
när den sökte har ett mycket rörligt arbete. I en del fall kan delgivningen
överhuvudtaget inte genomföras. Delgivningscentralens bedömning är att
en möjlighet till surrogatdelgivning genom arbetsgivare skulle leda till att
man kunde genomföra delgivning vid första försöket i de allra flesta fall
där man gör arbetsplatsbesök. Det skulle alltså vara fråga om en ordentlig
effektivitetshöjning.
Det sagda visar enligt min mening att det inte behöver betvivlas att det
finns ett behov av den föreslagna reformen.
Huruvida det från olika synpunkter är acceptabelt med surrogatdelgiv-
ning genom arbetsgivare är delvis en fråga om hur systemet utformas.
Allmänt vill jag säga att en regel om surrogatdelgivning genom arbetsgiva-
re ligger i linje med de regler om arbetsgivares uppgiftsskyldighet som
infördes år 1985. Jag kan också nämna att både den danska och den norska
processordningen tillåter surrogatdelgivning på arbetsplatsen genom den
söktes arbetsgivare eller representant för denne (Retsplejeloven 157 § förs-
ta stycket 2 b resp. Domstolsloven 169 § tredje stycket).
Liksom vid remissbehandlingen av 1983 års förslag är det nu flera som
29
har invänt att en delgivning genom arbetsgivaren riskerar att kännas Prop. 1990/91:11
besvärande för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Andra åter har sagt
att dessa farhågor är överdrivna och att andra delgivningssätt kan vara väl
så integritetskränkande. Rikspolisstyrelsen har, som sagt, uttalat att anta-
let arbetsplatsbesök av stämningsmän kan minskas om förslaget genom-
förs. Det är naturligt att åsikterna går isär i en fråga av det här slaget. För
egen del menar jag att ett system med surrogatdelgivning genom arbetsgi-
vare bör kunna utformas på ett sätt som mildrar tänkbara negativa effek-
ter.
När det först gäller arbetsgivaren är det många som har sagt nej till
förslaget därför att det utformats som en straffsanktionerad skyldighet.
Det har därvid särskilt pekats på de svårigheter som kan vara förknippade
med att definiera vem som är arbetsgivare. Den åsikten har framförts att
de flesta antagligen skulle hjälpa till frivilligt och att systemet skulle kunna
bli effektivt även utan en straffsanktion. Man menar att det saknas skäl att
behandla arbetsgivare på annat sätt än andra med vilka surrogatdelgivning
kan ske.
Jag har förståelse för de argument som framförts mot att en straffsank-
tionerad skyldighet införs för arbetsgivare att medverka till surrogatdelgiv-
ning. Om man i stället gör förfarandet frivilligt tillgodoser man önskemålet
att arbetsgivaren inte skall behöva delta i känsliga fall, t. ex. på mycket små
arbetsplatser. Vidare uppnår man att all medverkan vid surrogatdelgiv-
ning sker under samma förutsättningar. Systemet blir alltså mera enhetligt
och lätt att tillämpa. Viktigast är dock enligt min mening att delgivningen
sannolikt fungerar bättre, om man inskränker sig till frivillig medverkan.
Det skulle nämligen kunna befaras att en arbetsgivare som under straffhot
och mot sin vilja har tagit emot en delgivningsförsändelse underlåter att
vidarebefordra denna, eller gör det på ett mindre ändamålsenligt sätt.
När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på en ordning med surrogatdel-
givning genom arbetsgivare vill jag påminna om att sådan delgivning,
precis som annan surrogatdelgivning, givetvis skall fullföljas genom att ett
meddelande om delgivningen sänds till den sökte med posten under hans
vanliga adress.
Vad så gäller integritetshänsyn gentemot arbetstagaren anförs det i pro-
memorian att alternativet till delgivning med arbetsgivarens hjälp ofta är
att en stämningsmän direkt delger arbetstagaren på arbetsplatsen. Detta
är, som jag nyss angett, ganska ofta förekommande. Enligt rikspolisstyrel-
sens anvisningar för förfarandet vid delgivning bör stämningsmannen i
möjligaste mån undvika att den sökte utsätts för utomståendes uppmärk-
samhet eller att han på annat sätt åsamkas obehag. Emellertid är det inte
lätt att undvika viss uppmärksamhet om stämningsmannen, kanske gång
efter annan, blir tvungen att på en arbetsplats fråga sig fram för att hitta
den han söker för delgivning. I många fall kan det alltså, enligt promemo-
rian, vara betydligt smidigare och mindre integritetskränkande att stäm-
ningsmannen i stället vänder sig till arbetsgivaren, som har större möjlig-
heter att diskret överlämna delgivningshandlingen.
Detta resonemang har, som jag redan antytt, accepterats av de flesta
men inte av alla. Själv ansluter jag mig i princip till promemorians synsätt.
30
Det är alldeles klart att det i många fall kommer att väcka mycket mindre Prop. 1990/91: 11
uppmärksamhet kring den sökte, om försändelsen får lämnas till arbetsgi-
varen. Ofta lär det dessutom vara så att stämningsmannen redan med de
nuvarande reglerna måste tala om sitt ärende, när han efterfrågar den
sökte på arbetsplatsen. Och de personer han då vänder sig till torde ofta
sammanfalla med dem som surrogatdelgivning skulle kunna ske med.
Något nämnvärt extra obehag skulle alltså i dessa fall inte tillfogas arbets-
tagaren, bortsett från att försändelsens avsändare som regel skulle komma
att framgå.
Av vad jag redan har sagt har indirekt framgått att surrogatdelgivning
genom arbetsgivare som regel blir aktuell endast som ett led i stämnings-
mannadelgivning. Innan stämningsmannadelgivning tillgrips skall i prin-
cip enklare delgivningsformer ha prövats eller bedömts som otjänliga.
Redan häri ligger en viss garanti för att denna surrogatdelgivning inte
tillgrips annat än när det är nödvändigt. Jag vill dock inte gå så långt som
datainspektionen, som i sitt remissvar har tillstyrkt förslaget endast under
förutsättning att den sökte tidigare i ärendet har fått upplysning att delgiv-
ning kan komma att ske på arbetsplatsen genom stämningsmän eller som
surrogatdelgivning genom arbetsgivaren. Jag anser nämligen att förfaran-
det redan är tillräckligt kringgärdat med rättssäkerhetsgarantier. Stäm-
ningsmannadelgivning och surrogatdelgivning genom arbetsgivare kom-
mer sålunda normalt inte att tillgripas utan att den sökte genom att inte
medverka vid delgivning i andra former själv har förorsakat det eller att
det finns andra godtagbara skäl. När det gäller datainspektionens förslag
vill jag också säga att det redan i dag brukar anges på det delgivningskvitto
som används vid ordinär delgivning på posten att delgivning kan komma
att ske t. ex. genom stämningsmän, om kvittot inte undertecknas och
återsänds till myndigheten.
Enligt 18 § DL får vid delgivning en handling inte lämnas till någon som
i samma mål eller ärende är motpart till den som skall delges handlingen.
Det är viktigt att domstolar och andra myndigheter observerar denna regel
så att surrogatdelgivning genom arbetsgivare inte sker i t. ex. en ar-
betstvist, där arbetsgivaren och den anställde är varandras motparter.
Promemorians förslag är utformat så att surrogatdelgivning skall få ske
genom arbetsgivaren, om den sökte inte anträffas på sin arbetsplats under
sin vanliga arbetstid. Några remissinstanser har funnit resonemanget olo-
giskt; tanken var ju att man skulle undvika just eftersökningen. Till detta
vill jag säga att eftersökningen kan begränsas till ett minimum, om stäm-
ningsmannen inte är helt beroende av att få tag på den sökte personligen,
utan har möjlighet att i stället vända sig till arbetsgivaren. Det bör i
normalfallet räcka med att receptionen eller motsvarande på arbetsplatsen
i fråga, eller arbetsgivaren själv, inte genast kan lokalisera den sökte och
möjliggöra för stämningsmannen att träffa honom. Jag betonar dock att
den sökte på något sätt måste efterfrågas på arbetsplatsen på sin normala
arbetstid innan surrogatdelgivning tillgrips. Med dessa kommentarer an-
sluter jag mig till promemorians lösning.
Surrogatdelgivning bygger på tanken att försändelsen snabbt och säkert
skall kunna lämnas vidare till den sökte och att denne under sin vanliga
31
adress skall kunna nås av ett meddelande på posten om att en delgivnings- Prop. 1990/91:11
handling lämnats till en viss person för hans räkning. Av dessa skäl bör,
som en del remissinstanser varit inne på, surrogatdelgivning genom arbets-
givaren undvikas, om det upplyses att den sökte har semester eller är sjuk
eller av annan anledning är borta från sin arbetsplats under längre tid.
Frågan är slutligen vem som i de nu aktuella situationerna skall betrak-
tas som arbetsgivare i lagens mening och till vem en delgivningshandling
därför kan lämnas.
Det arbetsgivarbegrepp som brukar tillämpas inom arbetsrätten går ut
på att alla som utövar någon form av arbetsledande funktion i förhållande
till den anställde betraktas som arbetsgivare. Förslaget i promemorian är
att för delgivningsverksamhetens del anknyta till samma arbetsgivarbe-
grepp. Åtskilliga remissinstanser har ställt sig kritiska till detta förslag.
Bl. a. har man avstyrkt att alla som i något avseende kan betraktas som den
söktes överordnade skulle vara att betrakta som arbetsgivare för denne.
Svea hovrätt har föreslagit att kretsen begränsas till själva företagsledning-
en och anställda med personaladministrativt ansvar.
I det till lagrådet remitterade förslaget gjorde jag bedömningen att Svea
hovrätt hade funnit en lämplig avgränsning och att denna borde kunna
gälla utan att den uttryckligen angavs i lagtexten. Lagrådet har inte hållit
med om den bedömningen. Lagrådet har erinrat om att begreppet arbetsgi-
vare förekommer även på ett annat ställe i DL, nämligen där arbetsgiva-
rens skyldighet att upplysa om t. ex. den anställdes arbetstider regleras.
Vid införandet av den regeln belystes inte hur begreppet arbetsgivare
skulle tolkas. Enligt lagrådets mening finns det skäl för en snävare tolkning
av begreppet arbetsgivare när det gäller surrogatdelgivning än när det
gäller uppgiftsskyldighet. Lagrådet har som en tänkbar lösning föreslagit
att arbetsgivarbegreppet när det gäller surrogatdelgivning definieras i lag-
texten som ”en person i företagsledande ställning”, eventuellt med tilläg-
get ”eller chefen för den personaladministrativa verksamheten på den
söktes arbetsplats”. Jag ansluter mig till lagrådets förslag, med det ifråga-
satta tillägget. Lagtexten bör dock utformas så att även ledningen för
myndigheter, organisationer och andra typer av arbetsplatser inbegrips.
Detta kan ske genom att orden ”eller därmed jämförlig” läggs till efter
ordet ”företagsledande,” jfr bl. a. 1 § lagen (1982:80) om anställnings-
skydd.
För att stämningsmannen skall veta om en viss person ingår i den krets
med vilken surrogatdelgivning kan ske måste han ta reda på vilken posi-
tion denne har. Detta bör noteras på delgivningsbeviset för att också
uppdragsgivaren skall kunna avgöra om delgivningen är godtagbar.
Sammanfattningsvis förordar jag alltså att det införs en möjlighet till
surrogatdelgivning genom arbetsgivare efter samma mönster som de for-
mer av surrogatdelgivning som redan finns i DL.
32
2.2.5 Delgivning med juridisk person skall kunna ske genom
styrelsesuppleant
Mitt förslag: Delgivning med en juridisk person eller med t. ex.
delägarna i en samfallighet skall få ske genom att handlingen lämnas
till suppleant för ledamot av styrelsen eller suppleant för annan
behörig ställföreträdare. En förutsättning är att ett försök till delgiv-
ning genom att handlingen överbringas till en ledamot av styrelsen
eller annan behörig ställföreträdare har misslyckats.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: Principen bakom förslaget har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Många har uttalat att förslaget är angeläget och
kommer att bli effektivt och resursbesparande. När det gäller den tekniska
utformningen går meningarna emellertid isär. En del vill gå längre än det
remitterade förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt 9 § första stycket DL sker delgivning med
annan juridisk person än staten genom att handlingen överbringas till
någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är
gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare,
får handlingen överbringas till någon som har rätt att sammankalla dem
som har beslutanderätten. Delgivning med delägare i samfällighet eller
med medlemmar i sammanslutning får enligt 10 § första stycket DL ske
genom att handlingen överbringas till ledamot av styrelsen eller till förval-
taren eller — om styrelse eller förvaltare saknas — till någon sammankal-
lande.
Enligt vad som anförs i promemorian innebär dessa regler att delgivning
inte får ske genom suppleant för styrelseledamot i t. ex. aktiebolag, ekono-
misk förening eller samfällighetsförening, om inte bolagsordningen eller
motsvarande instrument ger suppleanten rätt att teckna firman, ensam
eller i förening med annan. Det skulle enligt promemorian kunna underlät-
ta delgivningsverksamheten, om delgivning fick ske genom suppleant;
störst betydelse skulle detta få för delgivning med mindre aktiebolag, där
styrelsen består av endast en person.
Detta är kortfattat den bakgrund mot vilken promemorians förslag om
delgivning genom suppleant har lagts fram.
De flesta remissinstanser har alltså ställt sig positiva till förslagets grund-
läggande idé. Enligt någras uppfattning gäller emellertid den föreslagna
ordningen redan i dag; sedan det konstaterats att behörig ställföreträdare
inte kan delges, skulle man alltså med laga verkan kunna delge genom
suppleanten.
I denna fråga vill jag säga följande. Suppleantens uppgift kan allmänt
sägas vara att träda in för den ordinarie ledamoten vid förfall för denne.
Den omständigheten att delgivning inte har kunnat ske med en ordinarie
ledamot behöver emellertid inte betyda att det föreligger förfall för denne.
Dessutom är det enligt förslaget inte meningen att det skall behöva företas
någon omfattande utredning om huruvida den ordinarie ledamoten kan
Prop. 1990/91:11
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 11
kan anträffas och företräda den juridiska personen eller ej. Ett sådant krav Prop. 1990/91:11
skulle ju kraftigt förta förslagets effektivitetsvinster.
Av dessa skäl finner jag att lagändringar är påkallade för att tillgodose
syftet med förslaget (jfr också NJA 1990 s. 312). Om det lämpliga i att
ålägga suppleanter att ta emot delgivningar råder det stor enighet. Jag
förordar alltså att förslaget genomförs och övergår nu till att diskutera hur
systemet närmare bör utformas.
Först vill jag med anledning av vissa remissyttranden klara ut vilken
sorts delgivning förslaget egentligen gäller. Det gäller delgivning med vissa
juridiska personer och med medlemmar i vissa sammanslutningar och vad
som närmare skall bestämmas är vem som skall sökas för delgivning. Det
är alltså inte fråga om att delgivningshandlingar skall överbringas till
någon annan än den sökte, s. k. surrogatdelgivning.
Promemorians förslag går ut på att delgivning genom suppleant skall få
tillgripas om delgivning inte kan ske med behörig ställföreträdare. Som jag
nämnde finns det vissa remissinstanser som vill gå längre än så. Sålunda
föreslår Svea hovrätt att delgivning skall kunna ske även genom andra
personer som är närstående till den juridiska personen eller har ett väsent-
ligt inflytande över den. Sveriges Ackordscentral föreslår att delgivning
skall kunna ske även genom personer som kan anses ha ställningsfullmakt,
t. ex. ekonomichef. Dessa förslag anser jag dock föra alltför långt. Det blir
svårt att tillämpa regler som utpekar så pass obestämda grupper av perso-
ner.
Ett annat förslag kommer från hyresnämnden i Göteborg. Nämnden
föreslår att alla inskränkningar i möjligheten till delgivning genom supple-
ant tas bort; det skulle alltså inte krävas att man i första hand vände sig till
en ordinarie ledamot. Som jag nyss nämnde skall suppleanten i princip
träda in vid förfall för ordinarie ledamot. Enligt min mening skulle det
därför stämma mindre väl överens med suppleanternas ställning i t. ex. ett
aktiebolag att generellt ge dem samma behörighet som en ordinarie leda-
mot av styrelsen. Grundregeln bör alltså även fortsättningsvis vara att
handlingen skall överbringas till någon ordinarie företrädare för den juri-
diska personen eller sammanslutningen. Delgivning genom suppleant bör
inte ske förrän man har konstaterat att det är svårt att delge en ordinarie
företrädare för den juridiska personen. Frågan är då vilka ansträngningar
man lämpligen bör kräva härvidlag.
Såsom anförs i promemorian torde det i associationsrättsliga samman-
hang normalt inte krävas någon särskild utredning om förfall för den
ordinarie företrädaren för att suppleantens behörighet skall inträda. Inte
heller i delgivningssammanhang synes det rimligt att laborera med mer
eller mindre absoluta hinder. Enligt promemorian bör det för att delgiv-
ning med suppleant skall få ske normalt räcka med att åtminstone något
delgivningsförsök med ordinarie ställföreträdare har misslyckats eller att
det på goda grunder kan antas att delgivningsförsök med de ordinarie
ställföreträdarna blir fruktlösa. Denna tanke har i stort sett godtagits av
remissinstanserna och även jag ansluter mig till den. Dock ger, såsom
framhållits från flera håll, ett sådant uttalande inte någon god ledning i de
fall den juridiska personen har flera ordinarie ställföreträdare.
34
Den nu föreslagna delgivningsformen kan antas få sin största betydelse Prop. 1990/91: 11
just i mindre aktiebolag, där styrelsen består av bara en person och denne
är svår att få tag på men suppleanten är lättare att komma i kontakt med.
Detta hindrar inte att man också måste diskutera förfarandet vid delgiv-
ning med juridiska personer med flera ordinarie ställföreträdare.
Remissinstanserna har i detta avseende varit beredda att gå mycket
långt. Jag har redan nämnt förslaget att ge suppleanterna oinskränkt behö-
righet att ta emot delgivningar. Riksskatteverket och kronofogdemyndig-
heten i Stockholm anser att det bör räcka med ett misslyckat försök att
delge behörig ställföreträdare eller att det finns skäl att anta att ett sådant
försök blir resultatlöst. Enligt Östersunds tingsrätt bör man kunna nöja sig
med ett misslyckat delgivningsförsök med en enda styrelseledamot bosatt
på orten.
För egen del ser jag bara två möjligheter. Antingen skall man kräva att
försök till delgivning har misslyckats med samtliga som ensamma eller i
förening med någon annan får företräda den juridiska personen. Eller
också skall man inskränka sig till att kräva misslyckat delgivningsförsök
med en sådan person. Något mellanting skulle knappast bli funktionellt.
Det första alternativet — delgivningsförsök med samtliga — skulle enligt
min mening förta en alltför stor del av reformens betydelse. Med det andra
alternativet tillvaratar man däremot förslagets möjliga effektivitetsvinster
på ett bra sätt. Remissopinionen har ställt sig bakom ett sådant alternativ.
Frågan kommer antagligen inte att ställas på sin spets så ofta, eftersom
förslaget närmast tar sikte på de mycket små bolagen.
Av dessa skäl förordar jag att alternativ två väljs. Det innebär att
delgivning med suppleant får ske om ett delgivningsförsök har misslyckats
med åtminstone en ordinarie företrädare eller om det kan bedömas som
utsiktslöst att delgivning med åtminstone en ordinarie företrädare skulle
lyckas. Lagtexten bör, såsom lagrådet föreslagit, utformas i enlighet här-
med.
Om det finns flera ledamöter som får företräda ett bolag och delgivning
genom suppleant kan förutses komma till användning i ett senare skede, är
det naturligtvis bäst om det första delgivningsförsöket tar sikte på någon
som har en någorlunda central post i bolaget.
2.2.6 Hemliga telefonnummer görs tillgängliga för delgivningsändamål
Mitt förslag: Uppgift om hemligt telefonnummer till en enskild
person skall få lämnas ut till myndigheter utan hinder av sekretess,
om uppgiften behövs för delgivning. Detta gäller dock endast om
det kan antas att den sökte håller sig undan eller om det annars finns
synnerliga skäl.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt, utom såtillvida att det
inte uppställs något uttryckligt krav på att den sökte kan antas hålla sig
undan e. d.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig över detta
förslag har de allra flesta tillstyrkt det, men ett mindre antal har avstyrkt 35
eller uttalat tvekan.
Skälen för mitt förslag:
Prop. 1990/91:11
Bakgrund
1 departementspromemorian (Ds Ju 1983: 13) Effektivare delgivning före-
slogs en allmän regel i sekretesslagen (1980:100) av innebörd att sekretess
inte skall hindra att uppgift lämnas till myndighet, om uppgiften behövs
där för delgivningsändamål. Regeln skulle gälla för alla typer av uppgifter
som direkt eller indirekt kunde få betydelse för den aktuella delgivningen,
inte bara grundläggande uppgifter såsom adress, telefonnummer och ar-
betsplats. Förslaget tillstyrktes eller lämnades huvudsakligen utan erinran
av alla remissinstanserna utom televerket. Föredragande statsrådet anför-
de i propositionen (prop. 1984/85:109 s. 48 ff) att möjligheterna till
genombrott av sekretessen borde begränsas till de från delgivningssyn-
punkt i allmänhet viktigaste uppgifterna, nämligen adressuppgift samt
uppgift om telefonnummer och arbetsplats. Undantag borde dock enligt
föredraganden göras beträffande uppgift hos televerket om hemligt tele-
fonnummer till enskilds bostad. Här borde i stället prövning av om sekre-
tessen skulle få genombrytas ske enligt den s. k. generalklausulen i 14 kap.
3 § sekretesslagen. Lagstiftningen kom också att utformas efter dessa rikt-
linjer, jfr 14 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen.
Innebörden av gällande regler är sålunda att televerket skall lämna ut
uppgift om hemligt telefonnummer till enskilds bostad bara om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda. I promemorian framhålls att man på
många myndigheter ser de hemliga telefonnumren som ett allvarligt hinder
i delgivningsverksamheten och anser att televerket är alltför restriktivt
med att lämna ut uppgift om hemliga telefonnummer. Promemorians
förslag är att upphäva sekretessen för de hemliga telefonnumren, om de
behövs för delgivningsändamål hos en myndighet.
Remissvaren tar sikte huvudsakligen på två frågor. Den ena är vilken
integritetskränkning utlämnande av hemligt telefonnummer kan innebära.
Den andra är vilken betydelse för delgivningsverksamheten som fri till-
gång till hemliga telefonnummer kan ha. De allra flesta har ansett att
delgivningsintresset väger tyngre än integritetsintresset.
I det nyss nämnda lagstiftningsärendet anförde föredragande statsrådet
följande skäl för ställningstagandet i fråga om de hemliga telefonnumren
(prop. 1984/85:109 s. 49): ”Uppenbarligen finns det.....abonnenter som
på grund av psykiskt eller fysiskt handikapp är beroende av att ha tillgång
till telefon och som samtidigt har goda skäl för att låta abonnemanget vara
hemligt. Jag anser också att man måste respektera att det finns enskilda
som av integritetsskäl har skaffat sig ett hemligt abonnemang för att själva
kunna bestämma vilka som bör ha tillgång till deras telefonnummer och
inte behöva riskera att i sin bostad bli uppringda av okända personer.
Starka skäl talar därför emot att låta en myndighet utan intresseprövning
enligt generalklausulen få ta del av en uppgift hos televerket om telefon-
numret till en abonnent som har hemligt abonnemang. Vad jag har sagt nu
36
tar sikte endast på uppgift om en fysisk persons telefonnummer till bosta- Prop. 1990/91:11
den”.
Enligt promemorian finns det skäl att ifrågasätta det då förda resone-
manget och förutsättningarna för den intresseprövning som skall göras.
Behovet av tillgång till hemliga telefonnummer för delgivningsändamål
Det finns en stor mängd hemliga telefonabonnemang, cirka 300000 styc-
ken. Den uppfattning som uttrycks i promemorian är att telefonen är ett
mycket viktigt hjälpmedel i delgivningsverksamheten och att de hemliga
telefonnumren innebär ett allvarligt hinder för verksamheten. Remissin-
stanserna har till största delen bekräftat denna uppfattning. Sålunda har
man från t. ex. domstolarna, polisen och kronofogdemyndigheterna under-
strukit det värdefulla i att telefonens möjligheter kan utnyttjas fullt ut.
För egen del finner jag det alldeles tydligt att telefonen är ett viktigt
hjälpmedel och att de hemliga telefonnumren ofta försvårar myndigheter-
nas delgivningsverksamhet. Ett telefonsamtal är ett bra sätt att få bekräftat
att någon verkligen har fått en försändelse som tidigare har skickats till
honom; genom samtalet kan man alltså skaffa bevis om att delgivning har
skett. Sedan telefondeigivning infördes som en egen delgivningsform, har
telefonanvändningen fått en helt ny dimension. Nu kan man med telefo-
nens hjälp utföra själva delgivningen och behöver därefter bara som be-
kräftelse skicka handlingen i lösbrev på posten till den sökte. Delgivningen
anses verkställd när handlingen har skickats; det är inget krav att den skall
ha kommit fram till adressaten. Syftet med den reform som telefondelgiv-
ning innebär motverkas av att myndigheten kan mötas av att den sökte har
hemligt nummer. På samma sätt motverkas syftet med den utvidgning av
användningsområdet för telefondeigivning som jag nyss har föreslagit
(avsnitt 2.2.3). Rikspolisstyrelsen har för sin del påpekat att stämnings-
männen i allt större utsträckning har tillgång till mobiltelefon i sitt arbete.
Hemliga telefonnummer gör att inte heller detta hjälpmedel kan utnyttjas
fullt ut.
I viss utsträckning är parter i rättegång skyldiga att ange sitt och motpar-
tens telefonnummer, även i en del fall hemligt telefonnummer. Det finns
regler om detta i RB och FPL. Att infordra dessa uppgifter om de inte
lämnas självmant innebär en del arbete för domstolen. Behovet att delge
någon per telefon uppstår ofta med kort varsel. Det är därför långt ifrån
alltid som myndigheten har haft särskild anledning att infordra uppgift om
telefonnumret i förväg. Dessutom är det ju inte bara parterna som skall
delges utan även vittnen och andra. Deras telefonnummer är ofta inte
kända för parterna. I vissa fall är det målets karaktär som nödvändiggör
brådskande delgivningar. Det kan gälla t. ex. brottmål med häktade eller
ungdomar och mål som rör omhändertagande eller tvångsvård.
Vad jag nu sagt visar att det finns ett befogat behov för myndigheterna
att för delgivningsändamål ha tillgång även till hemliga telefonnummer i
så stor utsträckning som möjligt.
37
Integritetsintresset och effektivitetsintresset
Enligt 9 kap. 8 § sekretesslagen gäller sekretess hos televerket för uppgift
om enskilds telefonabonnemang, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Som jag nämnde tidigare
får uppgift om hemligt telefonnummer till enskilds bostad lämnas ut bara
om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde
framför det intresse som sekretessen skall skydda.
Abonnenterna behöver inte ange något skäl för att få ett hemligt abonne-
mang. De skäl som olika människor kan ha för att vilja hålla sitt telefon-
nummer hemligt varierar naturligtvis. Sekretesskyddet för telefonabonne-
mang regleras, som jag nyss nämnde, i 9 kap. sekretesslagen. Av kapitel-
rubriken följer därför att sekretessen typiskt sett skall skydda ”enskilds
förhållande av såväl personlig som ekonomisk natur”. Enligt promemo-
rian är avsikten antagligen i de flesta fall att slippa samtal från andra
privatpersoner, medan avsikten i vissa fall åtminstone delvis är att undgå
kontakter från myndigheternas sida. Under alla omständigheter står det
klart att televerket i det enskilda fallet inte har någon kunskap om varför
abonnenten har valt hemligt telefonnummer.
Som jag nämnde har några remissinstanser gått emot förslaget. Det är
justitiekanslern, datainspektionen, televerket, överåklagaren i Gävle och
Sveriges Köpmannaförbund. Justitiekanslern anser att något avgörande
skäl inte har anförts för att låta varje myndighet utan intresseprövning få
tillgång till hemligt telefonnummer till enskilds bostad. Datainspektionen
poängterar att samhällets vilja och förmåga att garantera den enskilde rätt
till en fredad sektor är av grundläggande betydelse i en demokrati. Den
enskildes behov av skydd mot åtgärder från myndigheternas sida gör sig
enligt datainspektionen särskilt starkt gällande i fråga om åtgärder som
riktar sig mot den enskilde när han vistas i sin bostad och man kan inte
hävda att det finns ett så starkt samhällsintresse i varje särskilt delgiv-
ningsärende att den enskildes rätt till en fredad sektor skall stå tillbaka.
Enligt överåklagaren i Gävle är promemorians resonemang ett uttryck för
brist på respekt för den enskildes integritet. Sveriges Köpmannaförbund
avstyrker förslaget med hänvisning till integritetshänsyn. Även televerket
avstyrker förslaget bl. a. med hänvisning till att det är frågan om ett
allvarligt ingrepp i den enskildes personliga förhållanden.
Jag ansluter mig till antagandet i promemorian att en del abonnenter har
valt hemligt telefonabonnemang åtminstone delvis i avsikt att undgå att
bli kontaktade av myndigheter. I denna grupp kan det enligt min mening
inte finnas många fall där det finns en sakligt befogad anledning för
samhället att lagstiftningsvägen ställa upp ett sekretesskydd för telefon-
numret. Det skulle i så fall röra sig om personer, som av psykologiska/me-
dicinska skäl far mycket illa av att bli uppringda av okända personer, eller
som oroas allvarligt av blotta risken för detta, och som ändå har behov av
att ha telefon. I övrigt har jag alltså svårt att se att det skulle finnas så
starka betänkligheter mot att häva sekretessen för delgivningsändamål
som de kritiska remissinstanserna har anfört. Jag har också stöd från
majoriteten av remissinstanserna för ståndpunkten att effektivitetshän-
synen väger tyngre.
Prop. 1990/91:11
38
Intresseprövningen enligt gällande bestämmelser Prop. 1990/91:11
Om det förhöll sig så att den intresseprövning som televerket gör enligt
gällande regler kunde tillgodose intressena bara hos den lilla grupp som
kan ha ett befogat krav på sekretesskydd, skulle någon ändring i reglerna
inte behövas. Som redan framgått anser jag att så inte är fallet.
Såsom anförs i promemorian är en första förutsättning för en korrekt
intresseprövning att televerket vet huruvida ett visst hemligt telefonnum-
mer går till en enskilds bostad eller inte. Vid ansökan om telefonabonne-
mang skall anges om det gäller hushållsabonnemang eller företagsabonne-
mang. Från televerket har det upplysts att man inte gör någon närmare
prövning av om uppgiften om det sökta abonnemangets art är riktig. Även
om ett abonnemang i och för sig fyller kraven för att vara ett hushållsabon-
nemang, är det inte nödvändigtvis samma sak som att numret går till en
enskilds bostad. Den handläggare hos televerket som har att bestämma om
det hemliga numret skall lämnas ut har inte heller alltid tillgång till
uppgiften om huruvida abonnemanget är ett hushålls- eller företagsabon-
nemang.
Promemorian underförstår att televerket normalt utgår från att hushålls-
abonnemang går till enskilds bostad. Televerket har i sitt remissvar inte
hävdat något annat. Televerket har heller inte påstått sig ha någon möjlig-
het att veta att ett abonnemang går till en enskilds bostad.
Här finns alltså betydande osäkerhetsmoment som kan göra att upplys-
ning om ett hemligt nummer felaktigt vägras.
Den myndighet som begär den hemliga uppgiften kan upplysa televerket
om vilket intresse som finns av att uppgiften lämnas ut. Men televerket
vet, som jag sade tidigare, inte varför abonnenten har begärt hemligt
nummer. Televerket vet alltså egentligen inte vilket intresse som sekretes-
sen skall skydda, bortsett från det mycket allmänt hållna, typiska intresset
att den personliga integriteten skall skyddas.
Det är givet, vilket också televerket har påpekat, att avvägningar i
sekretessammanhang ofta får göras med utgångspunkt just i det typiska
intresset, därför att fullständig information inte står att få eller därför att
det är det enda tänkbara tillvägagångssättet i massärenden. Vad jag vänder
mig mot i fråga om de hemliga telefonnumren är sammanfattningsvis
följande.
Det typiska skyddsintresset har enligt min uppfattning givits för stor
tyngd i jämförelse med det motstående intresset av effektivitet i myndig-
heternas verksamhet; televerket har upplyst att uppgift om hemligt tele-
fonnummer i praktiken lämnas ut endast om det intresse myndigheten vill
tillgodose är angeläget ur samhällets synpunkt och uppgiften om det hemli-
ga telefonnumret är nödvändig för att detta intresse skall kunna tillgodo-
ses. Vidare ger gällande regler dåligt beslutsunderlag. De ger inga konkreta
hållpunkter för en bedömning av skyddsintresset. De riskerar att bereda
sekretess i fall som inte skall omfattas av sekretess. Och de utgör inga säkra
instrument för att fånga upp de fall som verkligen är värda ett effektivt
sekretesskydd.
39
Särbehandling av vissa fall?
Frågan är då om det är möjligt och lämpligt att särbehandla de fall där det
finns ett befogat sekretesskydd.
Såsom anförs i promemorian kan det knappast vara möjligt att fastställa
hur många telefonabonnenter det finns som har begärt hemligt nummer,
därför att de lider allvarligt psykiskt men av att bli uppringda på telefon av
okända. Detta torde gälla även om man bortser från problemen med att
avgränsa de fall som skall särbehandlas. Under alla omständigheter kan
det inte röra sig om många personer. Samma sak måste gälla personer som
på grund av fysiskt handikapp kan ha intresse av att skonas från vissa
telefonsamtal. En del av dem som har någon form av allvarlig telefon-
skräck har antagligen inte telefon alls. De som ändå har telefon riskerar
även med nuvarande regler att få oönskade samtal, och risken för sådana
samtal ökar inte nämnvärt genom att sekretessgenombrott tillåts for del-
givningsändamål. En stor del av de abonnenter som det nu är fråga om kan
förutsättas ha hjälp och stöd av någon person i sin närhet. Vid tillfällen då
så inte är fallet finns möjligheten att dra ur telefonjacken.
Slutsatsen måste bli att en eventuell särreglering skulle vara påkallad
bara för ett mycket litet antal personer. En ordning skulle kanske kunna
införas där vissa abonnenter efter utredning beviljades en sorts ”kvalifice-
rat hemliga” telefonnummer av medicinska skäl. En sådan ordning skulle
antagligen medföra mycket ny administration och ökade kostnader. Dess-
utom skulle det kvalificerat hemliga abonnemanget kunna bli som en
stämpel på den person det gäller, vilket skulle vara synnerligen integri-
tetskränkande. En sådan reform vill jag alltså inte förorda. Inte heller
någon av remissinstanserna har velat göra det.
Slutsatser
Av de skäl jag nu anfört förordade jag i det till lagrådet remitterade
förslaget att sekretessen generellt hävs även för uppgift om hemligt telefon-
nummer till enskilds bostad, om en myndighet behöver uppgiften for
delgivningsändamål. Lagrådet har i sitt yttrande visat förståelse för försla-
gets betydelse for effektiviteten i delgivningsverksamheten. Emellertid har
lagrådet till det i lagrådsremissen förda resonemanget tillagt att det säkert
många gånger kan vara vitalt för innehavarens säkerhet att det hemliga
telefonnumret inte kan komma ut. Trots att sekretessen for det hemliga
telefonnumret enligt 7 kap. 26 § sekretesslagen även gäller hos den myn-
dighet som fått ut uppgiften, kan det enligt lagrådet inte helt bortses från
risken att ett utlämnande för delgivning gör att uppgiften kommer i orätta
händer. Lagrådet har därför ifrågasatt om inte en försiktigare reform är
motiverad så att sekretessen for hemliga telefonnummer får genombrytas
bara i den omfattning som ansetts särskilt angelägen i remissen, nämligen
när det med fog kan antas att den sökte håller sig undan delgivning.
Som jag anförde i lagrådsremissen är en möjlighet till sekretessgenom-
brott för hemligt telefonnummer i första hand avsedd för den grupp fall
Prop. 1990/91:11
40
som lagrådet syftar på, nämligen de fall där det med fog kan antas att den Prop. 1990/91: 11
sökte håller sig undan delgivning. Jag är därför beredd att — av de skäl
som lagrådet gett uttryck för — förorda en avgränsning även i själva
lagtexten till i första hand sådana fall. Som jag exemplifierade i ett tidigare
avsnitt kan det emellertid föreligga ett mycket starkt behov av att få
tillgång till ett hemligt telefonnummer även i mycket brådskande situatio-
ner. Med tanke på sådana fall bör det finnas en möjlighet för myndigheten
att få tillgång till telefonnumret, även om det inte kan sägas att den sökte
håller sig undan. Som markering att den möjligheten bör användas restrik-
tivt bör det i lagtexten ställas upp ett krav på att synnerliga skäl skall
föreligga. Prövningen av om den sökte håller sig undan eller om det annars
finns synnerliga skäl för utlämnande kan givetvis göras endast av den
myndighet som begär att få uppgiften. Att bedömningen skall göras av den
myndigheten bör därför uttryckligen framgå av lagtexten. Jag förordar,
med avvikelse från lagrådsremissens förslag, att 14 kap. 2 § sekretesslagen
utformas i enlighet med det sagda.
Med tanke på de överväganden som enligt det sagda skall föregå ett
beslut om att inhämta uppgift om ett hemligt telefonnummer är det
angeläget att detta beslut fattas på en tillräckligt hög nivå inom myndighe-
ten. I en domstol bör prövningen normalt ankomma på domaren själv.
Med anledning av vad som påpekats under remissbehandlingen och av
lagrådet vill jag betona vikten av att den myndighet som får tillgång till ett
hemligt telefonnummer hanterar uppgiften på ett sådant sätt att sekretes-
sen beträffande uppgiften kan upprätthållas också i fortsättningen (jfr 7
kap. 26 § sekretesslagen).
2.2.7 Delgivningsförsändelser får i vissa fall öppnas vid
stämningsmannadelgivning
Mitt förslag: En delgivningsförsändelse i slutet kuvert som inläm-
nats till polismyndigheten för stämningsmannadelgivning får öpp-
nas av polismyndigheten, om det behövs för att innehållet skall
kunna överbringas till en annan polismyndighet för delgivning med
den sökte.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslaget.
Skälen för mitt förslag: Kriminalpolisen har ett s. k. spärregister. I det
registret läggs in uppgifter om bl. a. personer som är efterlysta eller som
söks för delgivning. Spärregistret är centralt för hela landet. När en person
grips eller medtas till förhör görs regelmässigt en kontroll i spärregistret.
41
Då kan det visa sig t. ex. att den omhändertagne söks för delgivning av Prop. 1990/91:11
polisen i ett annat distrikt. Det är självfallet högst eftersträvansvärt att
delgivning i detta läge skall kunna ske medan han finns kvar hos polisen.
Ett praktiskt hinder är att han ofta kan hållas kvar bara några timmar,
varför delgivningsförsändelsen inte kan skickas på vanligt sätt till den plats
där den sökte finns. I promemorian har föreslagits som lösning på detta
problem att handlingarna i försändelsen skulle kunna sändas med telefax,
som alla polismyndigheter har. Detta kräver i sin tur att polismyndigheten
får möjlighet att bryta det slutna kuvertet med delgivningsförsändelsen.
Den beskrivna situationen kan uppkomma när som helst på dygnet. Det
skulle därför inte alltid bli möjligt att inhämta uppdragsgivarens tillstånd
till att bryta försändelsen.
När det gäller de konstitutionella aspekterna på ett sådant förfarande
konstateras i promemorian att reglerna i 2 kap. 6 § regeringsformen ger
medborgarna ett skydd gentemot det allmänna mot bl. a. undersökning av
brev eller annan förtrolig försändelse. Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen
får detta skydd emellertid inskränkas genom lag för att tillgodose ändamål
som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att en ny bestämmelse
införs i DL av innebörd att polismyndigheten får bryta en delgivningsför-
sändelse, om det behövs för att innehållet skall kunna överbringas till den
sökte.
I vissa speciella fall kan den som lämnat delgivningsuppdraget till poli-
sen ha goda skäl att motsätta sig att polisen öppnar delgivningsförsändel-
sen. Promemorians lösning på detta problem är att brytande av försändel-
sen skall hindras av en uttrycklig begäran av sökanden.
De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget, däribland rikspolisstyrel-
sen, som anser att promemorians lösning är tillfredsställande och att
reformen kommer att få stor praktisk betydelse.
Några av remissinstanserna uttrycker betänkligheter mot förslaget. En-
ligt riksskatteverket förefaller brytande av brevhemligheten vara ett alltför
djupt ingrepp i den enskildes integritet i förhållande till delgivningsintres-
set. Justitiekanslern anför att förslaget enligt hans mening inte får leda till
att den inneliggande handlingen skall betraktas som allmän handling hos
polismyndigheten. Vidare anför justitiekanslern att försändelser som inne-
håller handlingar för vilka sekretess gäller inte bör få öppnas eller sändas
med telefax, om garantier saknas för att sekretessen inte åsidosätts, och att
ett brytande av försändelsen bör kräva ett uttryckligt tillstånd av den som
begärt delgivningen. Överåklagaren i Stockholm anser att den sökte bör
tillfrågas om försändelsen får öppnas; om han vägrar kan detta likställas
med en vägran enligt 19 § andra stycket DL att ta emot handlingen, vilket
innebär att delgivning ändå anses ha skett.
För egen del anser jag det väl motiverat att genomföra ett förslag som
tillgodoser det angivna syftet. I förhållande till promemorians förslag bör
lagtexten förtydligas så att det anges att det är fråga om överbringande av
innehållet i en delgivningsförsändelse till en annan polismyndighet för
delgivning med den sökte.
När det gäller skyddet för brevhemligheten kan jag konstatera att ett
krav på att avsändaren skall lämna uttryckligt tillstånd till brytande av Prop. 1990/91: 11
försändelsen skulle medföra en viss omgång. Det skulle nämligen krävas
att uppdragsgivarna försåg den stora massan av försändelser med påteck-
ning om att dessa får öppnas. Det skulle onekligen spara en del arbete att i
stället förse en liten minoritet av försändelserna med påteckning att de inte
får öppnas. Viktigare är emellertid att jag anser att avsändaren är tillräck-
ligt tryggad med en regel enligt vilken han kan förbjuda öppnande av
försändelsen. Därvid har jag beaktat att den alldeles dominerande delen av
avsändarna är myndigheter eller andra som agerar inom sin tjänst eller
näringsverksamhet.
Vad gäller mottagarens integritet finner jag inget oacceptabelt i att
personal hos polisen får möjlighet att se innehållet i de försändelser som
bryts. Den bedömningen gör jag mot bakgrunden att försändelserna i de
allra flesta fall kommer från en myndighet och att avsändaren har möjlig-
het att hindra att försändelsen bryts, t. ex. när det gäller sekretess för
innehållet. Därmed anser jag att den i praktiken säkert ganska svårbemäst-
rade lösning som överåklagaren i Stockholm föreslagit inte behöver prö-
vas. Jag förordar alltså att promemorians förslag genomförs.
Som justitiekanslern varit inne på i sitt remissvar kan den omständighe-
ten att en delgivningsförsändelse öppnas av en polismyndighet och delgiv-
ningshandlingen därefter befordras med telefax till en annan polismyndig-
het givetvis inte föranleda att delgivningshandlingen betraktas som allmän
handling hos någon av polismyndigheterna (jfr 2 kap. 11 § 1 tryckfrihets-
förordningen).
Vem som skall få besluta om brytande av en försändelse torde få regleras
i administrativ ordning. Beslutet bör ankomma på personal i arbetsledan-
de ställning.
Såsom påpekats i flera remissvar utgör en telefaxkopia ingen styrkt
kopia i DL:s mening. För att delgivning skall få ske genom överbringande
av telefaxkopia krävs därför följdändring av vissa andra regler i DL. Jag
återkommer till detta i nästa avsnitt.
2.2.8 DL:s krav på att kopior av handlingar som används vid delgivning
skall vara vidimerade slopas i vissa fall
Mitt förslag: Vissa regler i DL ändras så att kopior av handlingar
som används vid delgivning i vissa fall inte behöver vara vidimera-
de (styrkta). Det gäller fotokopior, telefaxkopior och andra kopior
av handlingar, om kopian har framställts vid en myndighet. Med
kopia förstås även avskrift.
Domstolsverkets förslag: Vid delgivning skall handling som upprättats
vid myndigheten överbringas i huvudskrift eller styrkt avskrift eller foto-
kopia. Annan handling skall överbringas i huvudskrift eller styrkt avskrift
eller styrkt fotokopia.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget som en angelägen
rationaliseringsåtgärd. Några har framfört förslag i syfte att göra reglering-
43
en mera heltäckande. Flera har framhållit vikten av att domar och beslut Prop. 1990/91: 11
som skall användas för verkställighet vidimeras.
Skälen for mitt förslag: Enligt 6 § DL skall en handling som används för
delgivning överbringas antingen i huvudskrift (original) eller i styrkt av-
skrift eller i styrkt kopia. Enligt 19 § DL anses delgivning ha skett genom
att den sökte själv har mottagit handlingen i huvudskrift eller styrkt
avskrift eller styrkt kopia.
Att myndigheter använder handlingar i original för delgivningsändamål
är sällsynt. Här är emellertid inga ändringar påkallade, bortsett från att
ordet original bör användas i stället för huvudskrift. Det vanligaste är
naturligtvis att olika slag av kopior används. Ett slags kopia som hittills
har brukat nämnas särskilt är avskriften. Avskrifter förekommer numera
så sällan att det enligt min mening saknas skäl att behandla dem annorlun-
da än andra kopior.
Det nuvarande kravet på att kopior som delges skall vara vidimerade
innebär en hel del arbete för myndigheterna. Om man kan avstå från
kravet på vidimering, finns det alltså rationaliseringsvinster att göra.
Det är särskilt i de allmänna förvaltningsdomstolarna som vinster skulle
kunna göras. Detta hänger samman dels med att det i den lagstiftning som
tillämpas av dessa domstolar ofta föreskrivs att part skall delges domen
eller beslutet, dels med att tiden för överklagande oftast räknas från den
dag då parten fick del av avgörandet, och att avgörandet därför i allmänhet
måste delges för att man skall få en utgångspunkt för beräkning av tiden
för överklagande.
För de allmänna domstolarna finns det oftast inget krav på att själva
avgörandena skall delges. Däremot delges naturligtvis många handlingar
under handläggningen av mål och ärenden. Även här — liksom hos många
andra myndigheter — finns alltså möjligheter till arbetsbesparing.
I domstolsverkets utredning framhålls att den vidimering av kopior som
sker vid myndigheterna regelmässigt saknar egentliga kontrollinslag och
att kopiorna bör förtjäna tilltro redan på grund av det sätt på vilket de
framställs. Remissinstanserna har instämt i denna bedömning. Själv har
jag inte heller någon annan uppfattning. Från dessa synpunkter skulle
alltså kravet på vidimering av kopior kunna slopas. Som jag nämnde anser
jag att kopior i form av avskrifter — om nu sådana överhuvudtaget
framställs vid myndighet för delgivningsändamål — kan behandlas på
samma sätt. I de fall då kopian har framställts av annan än myndighet —
oftast parterna själva — bör dock kravet på vidimering behållas.
Såsom både domstolsverket och flera remissinstanser påpekat har dock
parterna ofta ett behov av att deras exemplar av myndighetens avgörande
är vidimerat. Om parten nämligen vill begära verkställighet av avgöran-
det, t. ex. hos kronofogdemyndighet eller länsrätt, måste han normalt ge in
verkställighetsurkunden i bestyrkt kopia. Jag vill därför betona vikten av
att myndigheterna — precis som för närvarande — i de fall då deras domar
och beslut kan förväntas komma att tjäna som verkställighetsurkund vidi-
merar kopian av sitt avgörande.
Mot denna bakgrund bör enligt min mening sammanfattningsvis följan-
de ordning införas.
44
Kravet på att kopior av handlingar skall vara vidimerade for att kunna Prop. 1990/91:11
delges med laga verkan slopas i de fall kopian har framställts vid en
myndighet. Regeln tar sikte på alla sorters kopior, alltså t. ex. fotokopior,
genomslagskopior, telefaxkopior och avskrifter. Kopian behöver inte vara
framställd vid den myndighet som låter delge försändelsen i fråga. I stället
kan den ha ingivits dit från en annan myndighet. Vidare kan situationen
vara den som jag redogjorde för i föregående avsnitt, nämligen att en
polismyndighet, som anlitats för stämningsmannadelgivning, skickar
handlingarna i en delgivningsförsändelse med telefax till en annan polis-
myndighet, där den sökte tillfälligtvis befinner sig.
2.2.9 Länsstyrelsens beslut i vissa frågor om delgivning och kungörande
skall överklagas till kammarrätten
Mitt förslag: Länsstyrelsens beslut i delgivningsfrågor enligt 22 §
andra stycket DL skall överklagas till kammarrätten i stället för
regeringen. Samma sak skall gälla länsstyrelsens beslut i frågor om
kungörande enligt 7 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och
ärenden hos myndighet m. m. (kungörandelagen).
Promemorians förslag överensstämmer med mitt såvitt gäller delgiv-
ningsfrågorna. Promemorian innehåller inget förslag såvitt gäller kungö-
ra ndefrågorna.
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt förslaget. Kammarrätten i
Jönköping och länsrätten i Stockholms län har dock i stället föreslagit att
länsrätten blir första besvärsinstans.
Skälen för mitt förslag:
Delgivningsfrågorna
Enligt 22 § andra stycket DL gäller lagen i tillämpliga delar när någon på
grund av föreskrift i författning har att, utan samband med mål eller
ärende, ombesörja delgivning. I fråga om delgivning genom kungörelse får
vederbörande påkalla biträde hos länsstyrelsen som föranstaltar om del-
givning på sökandens bekostnad.
Såsom anförs i promemorian innebär lagrummet bl. a. följande. Den
som på grund av en uttrycklig författningsregel har att delge någon något
utan att det gäller ett mål eller ärende vid en myndighet, har rätt att anlita
polismyndighet för stämningsmannadelgivning. Om polismyndigheten av
någon anledning avslår en begäran om stämningsmannadelgivning, kan
detta avslagsbeslut överklagas till länsstyrelsen. Vad gäller delgivning ge-
nom kungörelse kan en privatperson inte själv föranstalta om sådan. Han
får i stället begära sådan delgivning hos länsstyrelsen. Det kan även finnas
andra typer av beslut som länsstyrelsen har att fatta med stöd av lagrum-
met i fråga.
Beträffande talan mot länsstyrelsens beslut i sådana delgivningsfrågor
som de nu nämnda finns ingen särskild regel. På grund därav gäller den
45
allmänna regeln i 30 § verksförordningen (1987:1100) att myndighetens, Prop. 1990/91: 11
dvs. i detta fall länsstyrelsens, beslut får överklagas till regeringen.
Det har länge varit en strävan att avlasta regeringen ärenden av löpande
art (jfr bl. a. prop. 1983/84:120). Att befria regeringen från prövning av
beslut som gäller delgivningsfrågor ligger helt i linje med tankarna i den
nämnda propositionen.
När det gäller frågan om vilken instans som lämpligen kan ersätta
regeringen, bör enligt riktlinjerna i propositionen ärenden där rättsfrågor
utgör huvudsaken överklagas till domstol medan ärenden som innehåller
lämplighetsbedömningar bör överklagas i administrativ ordning. De be-
slut enligt 22 § andra stycket DL som någon kan ha anledning att överklaga
lär oftast vara beslut varigenom länsstyrelsen avslagit en ansökan om
stämningsmannadelgivning eller kungörelsedelgivning. 1 sådana ärenden
dominerar rättsfrågorna. Överklagande bör alltså ske till domstol.
Så långt råder ingen oenighet om promemorians förslag, inte heller om
att det är allmän förvaltningsdomstol som skall vara besvärsinstans över
länsstyrelsen. Som jag nämnde har emellertid kammarrätten i Jönköping i
stället föreslagit länsrätten som första besvärsinstans. Även länsrätten i
Stockholms län är inne på den linjen.
För egen del finner jag övervägande skäl i varje fall tills vidare tala för
att kammarrätten får bli besvärsinstans i dessa fall. Jag vill emellertid inte
utesluta att den lösningen kan behöva omprövas i ljuset av domstolsutred-
ningens (Ju 1989:06) arbete.
Kungörandefrågorna
Som jag nämnde innehåller promemorian inget förslag i dessa frågor.
Behovet av en ändring av ordningen för överklagande i dessa fall har
emellertid uppmärksammats genom ett besvärsärende som nyligen kom
upp till regeringen.
Kungörandelagen reglerar bl. a. kungörelseförfarandet när det är före-
skrivet i lag eller annan författning att en myndighet i ett mål eller ett
ärende skall tillkännage något genom kungörande i ortstidning. Huvudre-
geln är att myndigheten då skall införa kungörelsen i alla dagstidningar,
som har en spridning till minst fem procent av hushållen på orten. Om
myndigheten finner det uppenbart att syftet med tillkännagivandet i kun-
görelsen kan nås även om denna införs i ett mindre antal dagstidningar, får
myndigheten göra undantag från huvudregeln. Bestämmelserna i kungö-
randelagen har motsvarande tillämpning om någon annan än en myndig-
het har en författningsenlig skyldighet att kungöra något. Om denne anser
att den nyssnämnda undantagsregeln bör tillämpas eller att kungörelsen
bör avfattas endast på främmande språk, får han inte besluta om detta på
egen hand utan skall hänskjuta frågan till länsstyrelsens prövning.
När det gäller överklagande av länsstyrelsens beslut i dessa kungörande-
frågor gör sig huvudsakligen samma synpunkter gällande som vid överkla-
gande av de nyssnämnda delgivningsfrågorna. I samband med en reform i
sistnämnda hänseende bör därför motsvarande ändring ske i fråga om nu
aktuella beslut av länsstyrelsen i kungörandefrågor. Ändringen är av sådan
46
karaktär att någon särskild remissbehandling inte torde behövas. Både när Prop. 1990/91:11
det gäller delgivnings- och kungörandefrågorna rör det sig om några ensta-
ka överklaganden om året.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
4. lag om ändring i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden
hos myndighet m. m. samt
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har granskats av lagrådet.
3§
I första stycket har efter förslag av lagrådet tagits in en hänvisning till den
föreslagna nya 3 a §. Därigenom blir det, såsom lagrådet påpekat, också
tydligt att bestämmelsen i fjärde stycket gäller även det fall som 3 a §
reglerar.
I tredje stycket, som behandlar telefondeigivning, har vidtagits ändringar
i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2.3).
3a§
I den föreslagna nya 3 a § regleras en ny variant av ordinär delgivning,
benämnd förenklad delgivning. Systemet bygger på tanken att den som
känner till att ett mål eller ärende är anhängigt vid en viss myndighet skall
kunna delges genom vanligt brev utan krav på delgivningserkännande
under förutsättning att vederbörande har fått upplysning att så kan ske.
Denna delgivningsform får tillämpas endast på delgivning som ombesörjs
av myndighet.
Paragrafen har formulerats nästan helt i enlighet med lagrådets förslag.
Sålunda anges i första stycket att ordinär delgivning med den som inlett
målet eller ärendet eller med dennes motpart får ske genom att myndighe-
ten sänder handlingen med posten till den sökte under hans senast kända
adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen
har sänts. Som en förutsättning för att denna delgivningsform, s. k. förenk-
47
lad delgivning, skall få användas anges också att det inte är olämpligt med Prop. 1990/91:11
hänsyn till omständigheterna.
I andra stycket anges att förenklad delgivning inte får avse stämnings-
ansökningar eller andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängig-
görs. Vidare föreskrivs att förenklad delgivning får användas bara om den
sökte har delgivits upplysning om att så kan komma att ske. Dock gäller att
sådan information om förfarandet inte behöver delges den som inlett
målet eller ärendet, om den lämnas i nära anslutning till att hans ansökan
har kommit in till myndigheten.
Kravet på delgivning av informationen innefattar förstås krav på delgiv-
ning enligt någon annan metod i DL än den förenklade; detta följer av den
förenklade delgivningens konstruktion.
Regeln om att delgivning av informationen med sökanden kan underlå-
tas, om den lämnas i nära anslutning till att ansökningen kommit in till
myndigheten, kan få något olika innebörd beroende på om ansökningen
gäller första instans eller besvärsinstans. Vid t. ex. ansökan om stämning
till tingsrätt är saken okomplicerad; tingsrätten skickar informationen till
sökanden så snart målet har registrerats. När det gäller t. ex. ett överkla-
gande till hovrätten av tingsrättens avgörande skall överklagandet ges in
till tingsrätten och då kan det förflyta viss tid innan överklagandet och
handlingarna i målet skickas till hovrätten. Avsikten är att det i detta fall
är hovrätten som skall informera klaganden om att den förenklade delgiv-
ningen kan komma att tillämpas där. Det är — precis som kan sägas
framgå av lagtexten — tillfyllest att informationen i sådana fall skickas i
nära anslutning till att målet har kommit in till hovrätten.
Informationen till den sökte bör innehålla upplysning om hur myndig-
heten avser att delge handlingar i fortsättningen. Det bör alltså anges att
myndigheten kan komma att skicka handlingar med posten till den sökte
under hans senast kända adress och att delgivning normalt kommer att
anses ha skett två veckor efter det att myndigheten skickat meddelandet
om att själva delgivningsförsändelsen avsänts. Den sökte bör uppmärk-
sammas på att detta innebär att han, så länge målet pågår, bör se till att
han kan ta del av sin post senast varannan vecka och att han annars själv
får höra av sig till myndigheten och fråga om någon försändelse skickats
till honom. Han bör också uppmanas att anmäla ändrad adress. Meddelan-
det bör innehålla en kortfattad påminnelse om delgivningsregelns inne-
börd och vara daterat för att den sökte skall kunna se när tvåveckorsperio-
den går till ända. Domstolsverket har erbjudit sig att utarbeta blanketter
och annat informationsmaterial.
Meddelandet om delgivningshandlingen skall skickas minst en dag efter
själva delgivningshandlingen. Därigenom uppnås en bättre riskspridning
än om den skickades samma dag. Å andra sidan motverkas syftet med
meddelandet om man dröjer någon längre tid med att skicka detta. Rikt-
märket bör därför vara att meddelandet skickas påföljande arbetsdag eller,
om så undantagsvis inte kan ske, en eller ett par dagar därefter.
Förenklad delgivning får alltså inte användas när det gäller stämnings-
ansökningar och andra handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängig-
görs. Det är också förbjudet med förenklad delgivning av tilläggsstämning- 48
ar som kommer in under målets handläggning.
När det gäller föreskriften att förenklad delgivning inte får användas, Prop. 1990/91:11
om det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, måste uttolkningen
härav i största utsträckning lämnas till myndigheterna själva, eftersom
förhållandena kan variera oändligt. Några hållpunkter vill jag dock ange.
Förfarandet bör inte användas under tid för vanlig sommarsemester och
längre helger. Det bör inte användas om parten särskilt har anmält att han
inte kan nås av posten under viss tid; detta under förutsättning givetvis att
uppgiften kan bedömas som trovärdig och inte som ett försök att undandra
sig delgivning. Man bör vara försiktig med att använda förfarandet gent-
emot personer som på goda grunder kan antas ha särskilt svårt att förstå
vad som krävs av dem och att tillvarata sina intressen, t. ex. personer som
är mycket unga, mycket gamla eller har psykiska handikapp. En annan
situation som uppmärksammats i några remissvar är att det kan finnas
någon i den söktes hushåll som har motstående intressen till denne och
som därför kan befaras undanhålla honom hans post. Jag har i den allmän-
na motiveringen (avsnitt 2.2.2) varit inne på att myndigheten kan välja att
avstå från förenklad delgivning av handlingar vilkas innehåll är mycket
ingripande för den enskilde. Jag har också nämnt att det kan bedömas som
olämpligt att använda förenklad delgivning gentemot en part under myc-
ket lång tid.
På sökandesidan kan förenklad delgivning tillämpas i fråga om t. ex.
kärande i tvistemål och sökande i domstolsärende vid tingsrätt, vadekä-
rande och klagande i mål i hovrätten, revisionskärande och klagande i mål
i högsta domstolen. På svarandesidan kan delgivningsformen tillämpas i
fråga om t. ex. svaranden i tvistemål, den tilltalade i brottmål, motpart i
domstolsärende samt vadesvarande, revisionssvarande och motpart i mål i
de allmänna överrätterna. Härtill kommer motsvarande parter i mål och
ärenden vid de allmänna förvaltningsdomstolarna, specialdomstolarna
och andra myndigheter än domstolar. Ett stort fält för den nya delgivnings-
formen inom förvaltningsprocessen bör kunna bli delgivning av domar
och beslut. Särskilda effektivitetsvinster kan vidare förväntas uppnås i
sådana ärenden hos förvaltningsmyndighet där det finns ett stort antal
sakägare.
Andra delgivningssätt än förenklad delgivning kan vid behov tillämpas i
förhållande till en part som tidigare i målet har tillsänts handlingar genom
förenklad delgivning, om det någon gång skulle finnas sakliga skäl för det,
t. ex. om myndigheten inte vill eller kan vänta två veckor på att delgivning
skall anses ha skett. Det är emellertid viktigt att myndigheten i det enskil-
da fallet alltid gör klart vilken delgivningsform som tillämpas. Det bör
sålunda inte komma i fråga att man i samband med förenklad delgivning
skickar med ett vitt kort ”för säkerhets skull”; den berörde kan då känna
osäkerhet om vilka regler som egentligen gäller.
Såsom påpekats i den allmänna motiveringen finns det inget hinder mot
att börja använda förenklad delgivning först i ett senare skede av handlägg-
ningen än just efter talans väckande. En förutsättning är att parterna då
delges information om att förenklad delgivning kommer att användas.
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 11
6§
I paragrafens första stycke har tagits in en bestämmelse att kopia av en
handling som delges inte behöver vara styrkt, om kopian har framställts
vid en myndighet. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.8). Såsom framgår där har det inte ansetts behövligt att i
fortsättningen behandla avskrifter på annat sätt än andra kopior.
9§
Paragrafens första stycke behandlar delgivning med juridiska personer
(utom staten). Gällande rätt innebär att delgivningshandlingen skall över-
bringas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller,
om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställfö-
reträdare, får handlingen lämnas till någon som har rätt att sammankalla
dem som har beslutanderätten. I ett nytt andra stycke införs nu en ny
möjlighet. Handlingen får överbringas till en suppleant för en behörig
ställföreträdare, om ett försök till delgivning enligt första stycket har
misslyckats eller om alla delgivningsförsök enligt första stycket på förhand
kan bedömas som utsiktslösa. Lagtexten har formulerats i enlighet med
lagrådets förslag.
Med suppleant avses i detta sammanhang någon som har till uppgift att
träda in vid förfall för någon som ensam eller i förening med någon annan
har rätt att företräda en juridisk person eller annan sammanslutning. Det
är alltså inte nödvändigt att just ordet suppleant är den beteckning som
används i den författning eller motsvarande som innehåller regler för den
ifrågavarande typen av juridisk person.
Vidare föreskrivs i förevarande stycke att suppleanten utan dröjsmål
skall lämna handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska
personen. Denna regel står i saklig överensstämmelse med den gällande
regleringen av liknande situationer i 9 och 10 §§.
10 §
Paragrafen reglerar delgivning med delägare i samfällighet och med med-
lemmar i sammanslutning. Delgivning får ske genom att handlingen läm-
nas till en ledamot av styrelsen, till förvaltaren eller till någon sammankal-
lande. I ett nytt andra stycke införs nu en möjlighet till delgivning genom
en suppleant för en ledamot av styrelsen. Förslaget har kommenterats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5) och i specialmotiveringen till
9§.
Av paragrafens fjärde stycke framgår att suppleanten skall lämna hand-
lingen vidare till någon som har rätt att föra delägarnas eller medlemmar-
riäs talan eller underrätta dem som avses med delgivningen.
12 §
I ett nytt andra stycke i paragrafen införs en möjlighet till surrogatdelgiv-
ning genom arbetsgivare. Om en enskild person som söks för delgivning på
Prop. 1990/91: 11
50
sin arbetsplats inte träffas där under sin vanliga arbetstid, får sålunda
delgivningshandlingen lämnas till den söktes arbetsgivare. I den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.2.4, har behandlats frågan om vem som vid
tillämpning av förevarande paragraf skall betraktas som arbetsgivare. Lag-
texten har utformats i enlighet med vad lagrådet uttalat.
Av tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket, följer att ett
s. k. delgivningsmeddelande därefter skall sändas till den sökte med posten
under hans vanliga adress. Av 14 § följer att arbetsgivaren skall tillse att
handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske samt att han
skall erinras om detta, när handlingen lämnas till honom.
Genom dessa regler kommer surrogatdelgivning genom arbetsgivare att
följa samma mönster som annan surrogatdelgivning enligt 12 och 13 §§.
För att delgivningen skall kunna genomföras måste alltså arbetsgivaren
frivilligt åta sig att medverka. Övriga förutsättningar för användningen av
detta delgivningssätt har beskrivits i den allmänna motiveringen.
Prop. 1990/91: 11
19 §
I paragrafens första stycke har gjorts en ändring som gäller kraven på den
handling som delges. Det anges nu helt enkelt att delgivning har skett
genom att den sökte själv har mottagit handlingen. Hur handlingen skall
vara beskaffad framgår av 6 §. Förslaget har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.8) och i specialmotiveringen till 6 §.
I en ny andra punkt i paragrafens tredje stycke anges när delgivning
enligt 3 a § skall anses ha skett, nämligen två veckor efter det att meddelan-
det om den ursprungliga delgivningshandlingen skickades med posten.
Härifrån gäller dock det undantaget att delgivning inte skall anses ha
skett, om det — med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet —
framstår som osannolikt att handlingen kommit fram till den söktes senast
kända adress inom tvåveckorsperioden. Det mest typiska exemplet på
detta är förstås att delgivningshandlingen kommer i retur med postens
påskrift om att adressaten är okänd på angiven adress. Det kan också vara
så att endast meddelandet om delgivningsförsändelsen kommer i retur.
Även i detta fall lär risken för att inte heller delgivningshandlingen kom-
mit fram vara så stor att den sökte inte bör anses delgiven. Ett fall som kan
förväntas bli vanligt är att den sökte hör av sig med anledning av medde-
landet och anmäler att han inte har fått själva delgivningsförsändelsen; det
är ju främst just denna funktion som meddelandet är avsett att ha. En
sådan anmälan skall naturligtvis också medföra att delgivning inte skall
anses ha skett, under förutsättning att det inte finns grundad anledning att
anta att den sökte ljuger för att undandra sig delgivning.
I övrigt har innehållet i den föreslagna ändringen i denna paragraf
kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) och i special-
motiveringen till 3 a §.
51
22 §
I andra stycket har tagits in en ny regel om att överklagande av länsstyrel-
sens beslut i sådana delgivningsfrågor som avses i paragrafen överklagas
till kammarrätten. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.9).
29 a §
I paragrafen, som är ny, har tagits in en bestämmelse om att polismyndig-
heten får öppna delgivningsforsändelser i vissa fall. Förslaget har behand-
lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.7).
Ikraftträdande m. m.
De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991. I
övergångshänseende har föreskrivits att upplysning om att förenklad del-
givning kan komma att ske får ges med laga verkan även före ikraftträdan-
det. Vidare har efter påpekande från lagrådet tagits upp en bestämmelse
om att äldre föreskrifter skall gälla i fråga om överklagande av beslut enligt
22 § som meddelats före ikraftträdandet.
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.2.1) har i de båda rubricerade lagarna (33 kap. 2 § RB resp. 47 § FPL)
tagits in en regel om att underrättelse bör ske genom delgivning endast om
det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. I lagtexten har dessutom
på förslag av lagrådet uttryckligen beaktats dels den övergångsbestämmel-
se till DL som redovisades i den allmänna motiveringen, dels alla fall av
obligatorisk delgivning. Sålunda anges i den föreslagna lagtexten att del-
givning skall användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med
hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgiv-
ning bör ske men att i övrigt delgivning bör tillgripas bara om det är
påkallat med hänsyn till omständigheterna.
De fall där delgivning uttryckligen är föreskriven — t. ex. vid stämning i
tvistemål och brottmål — påverkas alltså inte av de nu föreslagna reglerna.
Inte heller de motsatta fallen, där det uttryckligen sägs att delgivning kan
underlåtas, träffas av de föreslagna reglerna.
1 övriga situationer bör avgörande för om delgivning bör ske eller ej vara
hur viktigt domstolen bedömer det vara att ha ett bevis for att meddelan-
det verkligen har kommit fram till adressaten. Ett sådant bevis kan vara
viktigt för domstolens planering; domstolen behöver normalt veta om ett
vittne har fått del av kallelsen för att bedöma om huvudförhandlingen
kommer att kunna hållas eller inte. Oftare är det dock fråga om att
Prop. 1990/91: 11
52
domstolen inte får eller bör vidta några ingripande åtgärder mot någon Prop. 1990/91: 11
som inte delgivits och därigenom på ett betryggande sätt beretts möjlighet
att tillvarata sina rättigheter.
Kallelser till förhandlingar innehåller regelmässigt en upplysning om att
utevaro från förhandlingen kan medföra att saken avgörs i en för den
uteblivne ogynnsam riktning eller att utevaro kan leda till att ett vite döms
ut. Det kan därför mera sällan vara försvarbart att avstå från delgivning
när det gäller kallelser till förhandling. Ett undantag utgör kallelser till
advokater och andra som på yrkets vägnar företräder parter i målen.
En stor och heterogen grupp av meddelanden utgör olika sorters föreläg-
ganden att yttra sig till domstolen.
Om föreläggandet innehåller eller åtföljs av något material som är nytt
för mottagaren och om saken kan komma att avgöras utan att denne yttrat
sig, är det oftast inte möjligt att avstå från delgivning. Som exempel på ett
sådant fall som kräver delgivning kan jag nämna föreläggande enligt 42
kap. 11 § RB för svaranden att avge skriftligt svaromål vid påföljd av
tredskodom. Däremot bör en handling som innehåller återkallelse av talan
normalt kunna kommuniceras med motparten utan delgivning.
Ofta föreläggs parter att komplettera sin talan hos domstolen vid påföljd
att denna annars avvisas. Avvisningsbeslutet innebär i sådana fall inte att
själva saken avgörs. Normalt har parten möjlighet att återkomma med en
ny och bättre framställning och åtminstone i de fallen bör delgivning av
föreläggandet kunna underlåtas. Annorlunda kan det ställa sig när parten
inte har den möjligheten. Jag tänker särskilt på sådana fall där en viss
tidsfrist har hunnit gå ut när talan avvisas; det kan gälla vadetalan i
hovrätt eller talan om ett anspråk där preskriptionsrisk föreligger.
Ett annat område är skriftväxlingen under målets handläggning. Då
gäller det åtgärder som vidtas och beslut som fattas utan att målet slutligt
avgörs. På detta område bör det generellt sett finnas utrymme att minska
användningen av delgivning jämfört med läget i dag. Det är här ofta fråga
om att handlingar som kommer in från en part skickas till motparten för
eventuellt yttrande. Det kan också gälla frågor eller underrättelser från
domstolen till parterna. En kritisk prövning av delgivningsbehovet måste
här kunna leda till färre delgivningar. Rent praktiskt lär det ofta bli fråga
om att domstolen anger en viss sista dag för yttrandet i stället för en viss
tid efter delgivning.
I 7 § har tagits in en regel om att länsstyrelsens beslut i vissa kungörande-
frågor överklagas till kammarrätten i stället för som nu till regeringen (jfr
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.9). Efter påpekande från lagrådet
har tagits upp en övergångsbestämmelse om att äldre föreskrifter skall
gälla i fråga om överklagande av beslut som meddelats före ikraftträdan-
det.
53
I 14 kap. 2 § har gjorts en ändring med anledning av att hemliga telefon-
nummer föreslås bli tillgängliga for delgivningsändamål i ökad utsträck-
ning (jfr avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
4. lag om ändring i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden
hos myndighet m. m. samt
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
54
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Prop. 1990/91: 11
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
t/e/.satt 3, 9, 10, 12, 19, 22 och 30§§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a§ och 29a§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§'
Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med
posten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte,
varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivnings-
kvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagnings-
bevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndig-
het som regeringen bestämmer ombesöija att handlingen överlämnas till
den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild postdel-
ning).
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar med enkelt
innehåll genom att innehållet läses
upp vid telefonsamtal med den sök-
te och handlingen därefter sänds till
denne med posten (telefondeigiv-
ning). Sådan delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar, varigenom mål
eller ärenden anhängiggörs.
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar, som inte är
vidlyftiga eller annars av svårtill-
gängligt innehåll, genom att inne-
hållet läses upp vid telefonsamtal
med den sökte och handlingen där-
efter sänds till denne med posten
(telefondeigivning). Sådan delgiv-
ning får inte avse stämningsansök-
ningar eller andra handlingar, var-
igenom mål eller ärenden anhängig-
görs.
Kan delgivning inte ske enligt första —tredje styckena, får delgivning ske
genom stämningsmän eller annan, vars intyg enligt 24 § första stycket utgör
fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).
I fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse
(kungörelsedelgivning).
3a§
Vid ordinär delgivning behöver
delgivningskvitto eller mottagnings-
bevis inte begäras, om delgivning
skall ske med part eller sökande
som känner till att målet eller ären-
det förekommer hos myndigheten
och som fått veta att delgivning kan
komma att ske på det sätt som sägs i
denna paragraf. Myndigheten skall
i så fall skicka handlingen med pos-
ten till den söktes senast kända ad-
55
Senaste lydelse 1985:266.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:11
ress och minst en dag senare skicka &
en påminnelse om handlingen.
Detta förfarande får inte använ-
das, om det är olämpligt med hän-
syn till omständigheterna.
9§2
Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas
handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas hand-
lingen till denne.
Kan delgivning inte ske med nå-
gon som avses i första stycket, får
delgivning ske genom att handling-
en överbringas till en suppleant för
en behörig ställföreträdare. Supple-
anten skall utan dröjsmål lämna
handlingen till någon som har rätt
att företräda den juridiska perso-
nen.
Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av
dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet eller om delgivning-
en föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet. Dödsbodelägare som mottagit handlingen skall utan
dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.
Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även
om boet ej förvaltas av delägare. Han svarar i sådant fall för att handlingen
utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.
10§
Skall delgiving ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighe-
tens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta-
re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i
samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen
överbringas till denne.
Kan delgivning inte ske med nå-
gon som avses i första stycket, får
delgivning ske genom att handling-
en överbringas till en suppleant för
en ledamot av styrelsen.
Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.
Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra
delägarnas eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till
någon som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med
delgivningen.
2 Senaste lydelse 1989:33.
56
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12§
Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket
och träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det
hushåll, som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen
lämnas till den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till
annan som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver
den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig
arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.
Prop. 1990/91: 11
Bilaga 1
Har handling lämnats på sätt
som anges i första stycket skall
meddelande härom sändas med
posten till den sökte under hans
vanliga adress.
Om en enskild person söks för del-
givning på sin arbetsplats men inte
träffas där under sin vanliga arbets-
tid, får handlingen lämnas till den
söktes arbetsgivare.
Har handling lämnats på sätt
som anges i första eller andra styc-
ket skall meddelande härom sändas
med posten till den sökte under
hans vanliga adress.
19§3
Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning själv har
mottagit handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia
oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte kvit-
terat postförsändelse som hämtats av bud, skall den anses ha kommit
honom till handa samma dag som den avhämtats på posten.
Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv-
ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen,
anses delgivning ändå ha skett.
Delgivning skall anses ha skett
enligt 6§ andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde-
landet delgivits,
enligt 3 a§ när två veckor förflutit
från det att påminnelsen skickades
med posten och det inte med hänsyn
till omständigheterna framstår som
osannolikt att handlingen kommit
den sökte till handa,
enligt 3§ tredje stycket, 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som
föreskrivs där,
enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i
den söktes hemvist eller fasts på dörren till hans bostad,
enligt 17 § på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.
22 §4
Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även
vid delgivning av annat än handling.
3 Senaste lydelse 1985:266.
4 Senaste lydelse 1978:768.
57
Nuvarande lydelse
Lagen gäller i tillämpliga delar
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
länsstyrelsen som föranstaltar om
delgivning på hans bekostnad.
Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:11
Lagen gäller i tillämpliga delar Bilaga 1
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
länsstyrelsen som föranstaltar om
delgivning på hans bekostnad.
Länsstyrelsens beslut får överklagas
hos kammarrätten.
29 a§
En delgivningsförsändelse som
lämnats till en polismyndighet för
delgivning får öppnas av myndighe-
ten, om det behövs för att innehållet
skall kunna överbringas till den sök-
te. Vad nu sagts gäller dock inte om
uppdragsgivaren angett att försän-
delsen inte får öppnas.
30§
Den som uppsåtligen underlåter
att lämna uppgifter enligt 27 § eller
lämnar oriktiga uppgifter döms till
böter, högst ettusen kronor.
Den som uppsåtligen underlåter
att lämna uppgifter enligt 27 § eller
lämnar oriktiga uppgifter döms till
böter, högst ettusen kronor. Till
samma straff döms arbetsgivare
som vägrar att för den anställdes
räkning ta emot en handling enligt
12 § andra stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
5 Senaste lydelse 1985:266.
58
Prop. 1990/91:11
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 33 kap. 2§ rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 33 kap. 2§ Skall rätten underrätta någon om |
Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som
nu sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
59
Härigenom föreskrivs att 47 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha nedan angivna lydelse.
Prop. 1990/91:11
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Skall rätten bringa handling eller
annat till någons kännedom, får det
ske genom delgivning.
Föreslagen lydelse
47§
Skall rätten underrätta någon om
innehållet i en handling, får det ske
genom delgivning. Delgivning bör
dock tillgripas bara om det är påkal-
lat med hänsyn till omständigheter-
na.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
60
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2§ sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1990/91:11
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
2§>
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe-
ten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet
där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran-
de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-
ning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Vad nu sagts gäl-
ler dock inte uppgift hos televerket
om telefonnummer till enskilds bo-
stad, om den enskilde hos televerket
begärt att abonnemanget skall hål-
las hemligt och uppgiften omfattas
av sekretess enligt 9 kap. 8§ tredje
stycket.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428).
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 - 6 §§, 8 kap. 8§
första stycket, 9 eller 15§ eller 9 kap. 4 eller 7 §, 8 § första eller andra
stycket eller 9§ andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket
endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller
4§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9 § första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1985:656.
61
Bilaga 2 Prop. 1990/91: 11
Bilaga 2
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
departementspromemorian (Ds 1989:75) Några
delgivningsfrågor och domstolsverkets förslag till ändring i
delgivningslagen.
Yttranden över promemorian och domstolsverkets förslag har till justitie-
departementet avgetts av justitiekanslern, domstolsverket, riksåklagaren,
kriminalvårdsstyrelsen, datainspektionen, socialstyrelsen, postverket, te-
leverket, riksskatteverket, statskontoret, riksrevisionsverket, rikspolissty-
relsen, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Västerviks tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göte-
borgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Haparanda tingsrätt, kammarrätten i
Jönköping, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Värmlands län, hyres-
nämnden i Göteborg, riksdagens ombudsmän (chefsjustitieombudsman
Claes Eklundh), Sveriges advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges föreningsbankers förbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
Arbetsgivareförening, Svenska Bankföreningen, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Föreningen Sveriges polischefer, För-
eningen Sveriges åklagare, Sveriges Ackordscentral, polismyndigheten i
Göteborg, Finansbolagens förening, Svenska Inkassoföreningen samt In-
trum Justitia Aktiebolag.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid regionåkla-
garmyndigheterna i Stockholm, Jönköping och Gävle. Riksskatteverket
har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Söder-
manlands, Kristianstads och Norrbottens län. Centralorganisationen
SACO/SR har bifogat ett yttrande från JUSEK.
62
Bilaga 3 Prop. 1990/91: 11
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (1970:428)
dels att 3, 6, 9, 10, 12, 19 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a § och 29 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§'
Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med
posten eller överlämna den med bud eller på annat sätt till den sökte,
varvid som bevis att denne har mottagit försändelsen begäres delgivnings-
kvitto eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).
Om det finns anledning antaga att delgivningskvitto eller mottagnings-
bevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid, får myndig-
het som regeringen bestämmer ombesörja att handlingen överlämnas till
den sökte i särskild ordning genom
givning).
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar med enkelt
innehåll genom att innehållet läses
upp vid telefonsamtal med den sök-
te och handlingen därefter sänds till
denne med posten (telefondeigiv-
ning). Sådan delgivning får inte
avse stämningsansökningar eller
andra handlingar, varigenom mål
eller ärenden anhängiggörs.
postverkets försorg (särskild postdel-
När det är lämpligt, får en myn-
dighet delge kallelser, meddelanden
och andra handlingar, som inte är
omfattande eller annars av svårtill-
gängligt innehåll, genom att inne-
hållet läses upp vid telefonsamtal
med den sökte och handlingen där-
efter sänds till denne med posten
(telefondeigivning). Sådan delgiv-
ning får inte avse stämningsansök-
ningar eller andra handlingar, var-
igenom mål eller ärenden anhängig-
görs.
Kan delgivning inte ske enligt första-tredje styckena, får delgivning ske
genom stämningsmän eller annan, vars intyg enligt 24 § första stycket utgör
fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).
I fall som avses i 15 och 16§§ får delgivning ske genom kungörelse
|
(kungörelsedelgivning). |
3 a§ Vid ordinär delgivning behöver |
Senaste lydelse 1985:266.
63
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
svarande eller annars är motpart till
sökanden och som tidigare delgivits
i målet. Myndigheten skall i så fall
sända handlingen med posten till
den söktes senast kända adress och
minst en dag senare sända ett med-
delande om att handlingen avsänts
(förenklad delgivning).
Förenklad delgivning får använ-
das bara om den sökte har fått upp-
lysning om att så kan komma att
ske. Sådan upplysning skall delges
den som är svarande eller annars är
motpart till sökanden. Upplysning
till annan part eller sökande skall
lämnas så snart som möjligt efter
det att ansökningen kom in till
myndigheten.
Förenklad delgivning får inte an-
vändas
1. i fråga om stämningsansök-
ningar eller andra handlingar var-
igenom mål eller ärenden anhängig-
görs,
2. om det i annat fall är olämpligt
med hänsyn till omständigheterna.
Prop. 1990/91:11
Bilaga 3
6§
Vid delgivning överbringas Vid delgivning överbringas
handlingen i huvudskrift eller styrkt handlingen i original eller styrkt ko-
avskrift eller styrkt kopia. pia. En kopia som har framställts
hos en myndighet behöver inte be-
styrkas.
Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av
annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten
besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten
eller på plats, som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om
den tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.
Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan
handling, varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan
handling får andra stycket dock tillämpas.
9§2
Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas
handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen
eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig
ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som
skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas hand-
lingen till denne.
2 Senaste lydelse 1989:33.
64
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 11
Bilaga 3
Kan delgivning inte ske med nå-
gon som avses i första stycket, får
delgivning ske genom att handling-
en överbringas till en suppleant för
en behörig ställföreträdare. Supple-
anten skall utan dröjsmål lämna
handlingen till någon som har rätt
att företräda den juridiska perso-
nen.
Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av
dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet eller om delgivning-
en föranleds av att dödsboet innehar fast egendom som är taxerad som
jordbruksfastighet. Dödsbodelägare som mottagit handlingen skall utan
dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.
Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även
om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handling-
en utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.
10§
Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i
sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighe-
tens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas
till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta-
re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i
samfallighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen
överbringas till denne.
Kan delgivning inte ske med nå-
gon som avses i första stycket, får
delgivning ske genom att handling-
en överbringas till en suppleant för
en ledamot av styrelsen.
Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom
att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.
Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra
delägarnas eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till
någon som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med
delgivningen.
12§
Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket
och trätfas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det
hushåll, som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen
lämnas till den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till
annan som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver
den sökte rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig
arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.
Om en enskild person söks för del-
givning på sin arbetsplats men inte
träffas där under sin vanliga arbets-
tid, får handlingen lämnas till den
söktes arbetsgivare.
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har handling lämnats på sätt
som anges i första stycket skall
meddelande härom sändas med
posten till den sökte under hans
vanliga adress.
Har handling lämnats på sätt
som anges i första eller andra styc-
ket skall meddelande härom sändas
med posten till den sökte under
hans vanliga adress.
Prop. 1990/91:11
Bilaga 3
19§3
Delgivning har skett genom att
den som sökes för delgivning själv
har mottagit handlingen i huvud-
skrift eller styrkt avskrift eller styrkt
kopia oavsett på vilket sätt den
kommit honom till handa. Har den
sökte kvitterat postförsändelse som
hämtats av bud, skall den anses ha
kommit honom till handa samma
dag som den avhämtats på posten.
Delgivning har skett genom att
den som söks för delgivning själv
har mottagit handlingen, oavsett på
vilket sätt den kommit honom till
handa. Har den sökte kvitterat
postförsändelse som hämtats av
bud, skall den anses ha kommit ho-
nom till handa samma dag som den
avhämtats på posten.
Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgiv-
ning att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen,
anses delgivning ändå ha skett.
Delgivning skall anses ha skett
enligt 6§ andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde-
landet delgivits,
enligt 3 a§ när två veckor förflutit
från det att meddelandet skickades
med posten och det inte med hänsyn
till omständigheterna framstår som
osannolikt att handlingen kommit
den sökte till handa,
enligt 3§ tredje stycket, 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som
föreskrivs där,
enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i
den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,
enligt 17 § på tionde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under
förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första
stycke.
Bestämmelserna i denna
vid delgivning av annat än handling.
Lagen gäller i tillämpliga delar
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
22 §4
lag om delgivning av handling tillämpas även
Lagen gäller i tillämpliga delar
när någon på grund av föreskrift i
författning har att, utan samband
med mål eller ärende, ombesörja
delgivning. I fall som avses i 15 el-
ler 16 § får han påkalla biträde hos
5 Senaste lydelse 1985:266.
4 Senaste lydelse 1978: 768.
66
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:11
länsstyrelsen som föranstaltar om länsstyrelsen som föranstaltar om Bilaga 3
delgivning på hans bekostnad. delgivning på hans bekostnad.
Länsstyrelsens beslut i delgivnings-
frågor enligt denna paragraf får
överklagas hos kammarrätten.
29 a§
En delgivningsförsändelse som
lämnats till en polismyndighet för
delgivning får öppnas av polismyn-
digheten, om det behövs för att inne-
hållet skall kunna överbringas till en
annan polismyndighet för delgiv-
ning med den sökte. Vad nu sagts
gäller dock inte om uppdragsgivaren
angett att försändelsen inte får öpp-
nas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Sådan upplysning som avses
i 3 a§ får meddelas även före ikraftträdandet.
67
Prop. 1990/91:11
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 33 kap. 2§ rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 33 kap. 2§ Skall rätlen underrätta någon om |
Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som
nu sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
68
Prop. 1990/91: 11
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 47 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
47 §
Skall rätten bringa handling eller Skall rätten underrätta någon om
annat till någons kännedom, får det innehållet i en handling eller om nå-
ske genom delgivning. got annat, får det ske genom delgiv-
ning. Delgivning bör dock tillgripas
bara om det är påkallat med hänsyn
till omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
69
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och
ärenden hos myndighet m. m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91: 11
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Bestämmelserna i denna lag äger
motsvarande tillämpning, om en-
ligt föreskrift i lag eller annan för-
fattning kungörande av viss åtgärd
skall ombesörjas av annan än myn-
dighet. Anser denne att 3§ andra
stycket sista meningen bör tilläm-
pas eller att kungörelsen bör avfat-
tas enbart på främmande språk,
skall han hänskjuta frågan till läns-
styrelsens prövning.
Föreslagen lydelse
7§
Bestämmelserna i denna lag äger
motsvarande tillämpning, om en-
ligt föreskrift i lag eller annan för-
fattning kungörande av viss åtgärd
skall ombesöijas av annan än myn-
dighet. Anser denne att 3§ andra
stycket sista meningen bör tilläm-
pas eller att kungörelsen bör avfat-
tas enbart på främmande språk,
skall han hänskjuta frågan till läns-
styrelsens prövning. Länsstyrelsens
beslut i sådana frågor får överklagas
hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
70
|
5 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) |
Prop. 1990/91: 11 Bilaga 3 |
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2§ sekretesslagen (1980: 100) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
2§'
Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas
till myndighet, om uppgiften behövs där för
1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande
från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndighe-
ten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet
där uppgiften förekommer,
2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften
förekommer, eller
3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekom-
mer.
Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttran-
de av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersök-
ning i brottmål.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428). Vad nu sagts gäl-
ler dock inte uppgift hos televerket
om telefonnummer till enskilds bo-
stad, om den enskilde hos televerket
begärt att abonnemanget skall hål-
las hemligt och uppgiften omfattas
av sekretess enligt 9 kap. 8§ tredje
stycket.
Sekretess hindrar inte att uppgift
om enskilds adress, telefonnummer
och arbetsplats lämnas till en myn-
dighet, om uppgiften behövs där
för delgivning enligt delgivnings-
lagen (1970:428).
Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas
till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att
ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan
antas föranleda annan påföljd än böter.
För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1— 6 §§, 8 kap. 8§
första stycket, 9 eller 15§ eller 9 kap. 4 eller 7§, 8§ första eller andra
stycket eller 9§ andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket
endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-
gare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 1 eller
4§ inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyn-
dighet eller polismyndighet.
Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 9§ första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1985:656.
71
Bilaga 4 Prop. 1990/91:11
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-09-24
Närvarande: justiterådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf, justi-
tierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 augusti 1990 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
4. lagom ändring i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden
hos myndighet m.m. samt
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran
Anér.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
1 remissen tas upp ett flertal olika delgivningsfrågor. Förslagen är delvis
av den karaktären att det, på sätt redovisas i remissprotokollet, funnits
anledning att göra avvägningar mellan intresset av en effektiv delgivning
och intresset av rättssäkerhet resp, integritetsintresset. Lagrådet framför i
det följande vissa synpunkter på den närmare utformningen av förslagen
men anser att de avvägningar som gjorts i princip är godtagbara. Enligt
lagrådets mening kan det dock finnas anledning att noga följa tillämpning-
en av de nya bestämmelserna och att efter lämplig tid göra en utvärdering.
Förslaget till lagom ändring i delgivningslagen (1970:428)
3 och 3 a §§
Förslaget om ett delgivningsförfarande utan krav på bevis om delgivning-
en har presenterats som en särskild delgivningsform med särskild beteck-
ning — ”förenklad delgivning” — och reglerad i en ny från 3 § fristående
paragraf, 3 a §. Det framgår emellertid samtidigt av såväl lagtext som
motiv att det är fråga om en variant av sådan ordinär delgivning som sägs i
3 § första stycket.
Lagrådet ansluter sig till förslagets uppläggning. Det är en systematisk
fördel om det nya förfarandet kan inordnas bland redan förefintliga delgiv-
ningsformer men är samtidigt — med hänsyn till omfattningen av den nya
lagtext som behövs — inte möjligt att infoga reglerna på deras naturliga
plats i 3 §. Lagrådet föreslår emellertid att i klargörande syfte en hänvis-
ning till 3 a § tas upp i 3 § första stycket. Därmed blir det också tydligt att
bestämmelsen i 3 § fjärde stycket gäller även det fall som 3 a § reglerar.
Beteckningen förenklad delgivning kan ändå leda till missuppfattningen
att det är fråga om en fristående delgivningsform. Den adekvata termen
72
skulle i och for sig vara obestyrkt ordinär delgivning. Lagtekniskt synes Prop. 1990/91: 11
emellertid en särskild beteckning inte behövlig — i praktiskt bruk kan Bilaga 4
givetvis ändå en särskiljande benämning användas.
Enligt remissförslaget får det särskilda delgivningssättet användas bara
mot den som är kärande eller sökande i ett mål eller ärende och mot
dennes motpart. En förutsättning skall enligt den föreslagna 3 a § vara att
den sökte har ”fått upplysning” om att förfarandet kan komma att använ-
das. Av lagtexten i övrigt och motivuttalandena framgår att något krav om
att informationen skall ha personligen mottagits inte gäller i fråga om den
som är kärande eller sökande — en regelrätt delgivning av informationen
krävs bara beträffande dennes motpart. Den av flera remissinstanser fram-
förda uppfattningen av delgivning alltid måste ske med den part det gäller
har avvisats. Föredragande statsrådet har hänvisat till att detta skulle
kräva nya arbetsmoment av stor omfattning och anser uppenbarligen att
reformen därigenom skulle tappa en stor del av sin mening.
Lagrådet godtar för sin del att delgivning med kärande och sökande kan
underlåtas när, som föreslagits, informationen skickas i nära anslutning till
att talan har väckts. Lagrådet kan emellertid inte finna något skäl varför
inte förfarandet skulle kunna användas även om det inte förefallit lämpligt
från början när målet eller ärendet kom in. Lagrådet föreslår en lagtext
som medger att information sänds i ett senare skede av handläggningen
men då med krav på delgivning av informationen också med kärande resp,
sökande. Införs en sådan bestämmelse blir det också möjligt att i över-
gångsskedet använda det nya delgivningsförfarandet i mål och ärenden
som pågår när de nya bestämmelserna träder i kraft (jfr den föreslagna
övergångsbestämmelsen).
Föreskriften i den föreslagna 3 a § om att motpart skall ha tidigare
delgivits i målet eller ärendet för att det angivna förfarandet skall få
användas mot honom måste vara onödig, eftersom dels stämmningsansök-
ningar och andra inledande ansökningar undantas och dels uppgifter om
målet eller ärendet måste komma att framgå av informationen som sådan.
Med hänvisning till det anförda och med vissa redaktionella ändringar
som inte torde behöva någon särskild kommentar föreslår lagrådet dels att
till 3 § första stycket läggs meningen: ”1 fall som avses i 3 a § ersätts en
sådan begäran av det angivna särskilda förfarandet.”, dels att 3 a § erhåller
följande lydelse:
”Om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna, får ordi-
när delgivning med den som inlett målet eller ärendet eller med dennes
motpart ske genom att myndigheten sänder handlingen med posten till den
söktes senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande
om att handlingen har sänts.
Förfarandet får inte avse stämmningsansökningar eller andra handling-
ar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs och det får användas bara
om den sökte har delgivits upplysning om att det kan komma att användas
i målet eller ärendet. Delgivning med den som inlett målet eller ärendet
behöver dock inte ske om upplysningen lämnas i nära anslutning till att
dennes ansökan kommit in till myndigheten.”
73
9 och 10 §§
Det nya andra stycket i de båda paragraferna har utformats efter förebild
från 3 § fjärde stycket i lagen. De båda nya styckenas lydelse kan emellertid
inte anses entydiga. Det framgår av remissprotokollet att avsikten är att
delgivning med suppleant får ske om delgivning misslyckats med åtmins-
tone en i första stycket angiven person eller om delgivningsförsök enligt
första stycket bedöms som utsiktslösa. För att detta skall återspeglas i
lagtexten förordar lagrådet att de föreslagna nya styckena i de båda para-
graferna inleds med: "Har ett försök till delgivning enligt första stycket
misslyckats eller bedöms delgivningsförsök som utsiktslösa, får delgivning
ske genom att handlingen överbringas till en suppleant för — — —
12 §
Enligt den föreslagna ändringen i paragrafen skall en möjlighet till surro-
gatdelgivning med arbetsgivare införas.
Begreppet arbetsgivare förekommer i ett stort antal lagar och ges därvid
olika betydelser. Begreppet är således inte entydligt. Arbetsgivaren kan
vara en enda person, när fråga är om ett mindre företag. I allmänhet torde
emellertid termen arbetsrättsligt sett vara en beteckning på en rad personer
som är tilldelade olika funktioner genom organisatoriska och administrati-
va arrangemang. Om ett företag drivs i aktiebolagsform är självfallet
bolaget arbetsgivare men här utövas då arbetsgivarfuntionerna av olika
arbetstagare i ledande ställning.
I remissprotokollet uttalas att med arbetsgivare i det föreslagna stycket
skall avses själva företagsledningen och anställda med personaladministra-
tivt ansvar. Lagrådet delar inte uppfattningen att termen arbetsgivare kan
tolkas på det sätt som anges i motivuttalandet.
Begreppet arbetsgivare förekommer även i 27 § delgivningslagen. Vid
införandet av den paragrafen belystes inte hur begreppet skulle tolkas
(prop. 1984/85:109). Det finns emellertid skäl för en skillnad mellan
begreppen arbetsgivare då det gäller upplysningsskyldigheten enligt 27 §
och mottagandet av handlingen enligt 12 §. Vid en surrogatdelgivning kan
den som mottar kuvertet få reda på sådana förhållanden av privat natur
som på sin höjd endast en mycket begränsad krets bör kunna få kännedom
om. Begreppet ”anställda med personaladministrativt ansvar” måste mot
den bakgrunden anses alltför vittomfattande och är dessutom en alltför
vag bestämning. Med utgångspunkt i remissförslaget i övrigt skulle när-
mast orden ”den söktes arbetsgivare” i det föreslagna nya stycket bytas ut
mot ”en person i företagsledande ställning”, eventuellt med tillägget ”eller
chefen för den personaladministrativa verksamheten på den söktes arbets-
plats”.
19 §
Vid de nu förekommande formerna av ordinär delgivning skall den sökte
själv på mottagningsbeviset eller postkvittot bekräfta att han mottagit
Prop. 1990/91:11
Bilaga 4
74
delgivningsförsändelsen. Är kvitteringen av någon anledning felaktig kan Prop. 1990/91: 11
han föra talan i ordinär eller extraordinär väg mot beslut som har grundats Bilaga 4
på delgivningen. Uppdagas felaktigheten under handläggningen innan så-
dana beslut har fattats bortses naturligen från delgivningen i den fortsatta
hanteringen (se 21 §). Den sökte skall i dessa fall kunna visa att han trots
kvitteringen inte har fått del av de handlingar delgivningen gällt.
Av förslaget till ändring i 19 § följer ett lägre beviskrav för den som
delgetts enligt 3 a § och hävdar att han inte fått försändelsen — han
behöver bara förete sådan utredning att det framstår som osannolikt att
handlingen kommit honom till handa.
Det i lagförslaget använda uttrycket ”kommit till handa” ger intrycket
att det är fråga om ett personligt mottagande. Av föredragande statsrådets
uttalanden framgår emellertid att detta inte är avsikten; har försändelsen
kommit fram till den adress som senast uppgetts är grundtanken att den
sökte får stå risken om han exempelvis på grund av lång bortovaro från
hemmet ändå inte kunnat ta del av den. Lagtexten bör därför ändras så att
orden ”kommit den sökte till handa” byts ut mot ”kommit fram till den
söktes senast kända adress”. Vidare måste det framgå att det är frågan om
handlingen kommit fram under tvåveckorstiden som skall prövas, dvs.
omedelbart före ordet ”kommit fram” skall infogas orden ”inom tvåvec-
korstiden”.
22 §
Det föreslås i remissprotokollet att länsstyrelsens beslut i delgivningsfrågor
skall överklagas hos kammarrätten och inte som f. n.. hos regeringen.
Enligt lagrådets mening bör lagförslaget kompletteras med en övergångs-
bestämmelse om att äldre föreskrifter gäller i fråga om överklagande av
beslut som har meddeiats före ikraftträdandet (jfr SFS 1990: 89-97).
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om
ändring iförvaltningsprocesslagen (1971:291)
Enligt de remitterade förslagen bör delgivning av underrättelser tillgripas
bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. Enligt föredra-
gande statsrådet är den föreslagna regeln välmotiverad som en påminnelse
om att domstolen i det enskilda fallet alltid bör överväga om delgivning
bör ske eller inte.
Som anges i remissprotokollet har för de fall då underrättelseformen i
enskilda lagar lämnats öppen delgivningslagen försetts med en övergångs-
bestämmelse, enligt vilken delgivningslagen skall tillämpas i fråga om
kallelse, föreläggande och annan underrättelse, om det med hänsyn till
bestämmelsens syfte framgår att delgivning bör ske (se prop. 1970:13 s
220, 229 och 232). Enligt lagrådets mening bör denna övergångsbestäm-
melse, som i och för sig har ett vidare tillämpningsområde än rättegångs-
balken och förvaltningsprocesslagen, beaktas i lagtexten. Lagrådet föror-
dar att 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 § förvaltningspro-
cesslagen ges följande lydelse:
75
”Skall rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om
något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas om
det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestäm-
melsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske men bör i övrigt
tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.”
Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:654) om kungörande i mål och
ärenden hos myndighet m. m.
Med hänvisning till vad lagrådet anfört vid 22 § delgivningslagen förordas
att förevarande förslag kompletteras med en övergångsbestämmelse om att
äldre föreskrifter gäller i fråga om överklagande av beslut som har medde-
lats före ikraftträdandet.
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
14 kap. 2 § innehåller bestämmelser om begränsningar i sekretessen vid
lämnande av uppgifter mellan myndigheter. Genom lagstiftning 1985 in-
fördes bl. a. bestämmelser om s. k. telefondeigivning. I samband därmed
togs det i förevarande paragraf in bestämmelser av innebörd att sekretess
inte hindrar att uppgift lämnas ut om enskilds adress, telefonnummer och
arbetsplats. Undantag härifrån gjordes emellertid för uppgift hos telever-
ket om telefonnummer till enskilds bostad, om den enskilde innehar ett
hemligt telefonnummer och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap.
8 § tredje stycket sekretesslagen. Detta innebär att sekretessen enligt gäl-
lande bestämmelser får genombrytas endast efter intresseprövning enligt
den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen, dvs. om det är
uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skyddar.
Förslaget i remissprotokollet innebär att sekretessen generellt hävs för
uppgift om hemligt telefonnummer till enskilds bostad om en myndighet
behöver uppgiften för delgivingsändamål.
Den s. k. telefondelgivningen är ett smidigt sätt att genomföra en delgiv-
ning och har säkerligen bidragit väsentligt till att underlätta delgivnings-
förfarandet. Förhållandet att hemliga telefonnummer utgör ett hinder för
delgivningsverksamhet skall emellertid vägas mot de integritetsskäl som
kan motivera en enskild att skaffa sig ett hemligt telefonnummer. Sålunda
skäl kan, förutom de i remissprotokollet särskilt nämnda, säkert många
gånger vara att det är vitalt för innehavarens säkerhet att numret inte kan
komma ut. Det kan trots bestämmelsen i 7 kap. 26 § sekretesslagen inte
helt bortses från risken för att ett utlämnande för delgivning kan göra att
uppgiften kommer i orätta händer. Som framhållits i protokollet kan
särskilda grupper inte avskiljas och därför inte undantas.
Lagrådet ifrågasätter om inte en försiktigare reform i förhållande till
ställningstagandet år 1985 är motiverad så att sekretessen beträffande
hemligt telefonnummer får genombrytas bara i den omfattning som an-
setts särskilt angelägen i remissen, nämligen om det med fog kan antas att
den sökte håller sig undan delgivning.
Prop. 1990/91:11
Bilaga 4
76
Prop. 1990/91: 11
Proposition .......................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1
Propositionens lagförslag................................ 2
1 Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) .............. 2
2 Lag om ändring i rättegångsbalken ....................... 7
3 Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) ........ 8
4 Lag om ändring i lagen (1977:654) om kungörande i mål och
ärenden hos myndighet m. m............................ 9
5 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ................ 10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990 11
1 Inledning.......................................... 11
2 Allmän motivering................................... 12
2.1 Inledning....................................... 12
2.2 De olika författningsförslagen ....................... 14
2.2.1 Färre fall av delgivning........................ 14
2.2.2 Kravet på bevis att delgivning har skett slopas i vissa fall
(förenklad delgivning) ........................ 16
2.2.3 Området för telefondeigivning utvidgas ........... 26
2.2.4 Surrogatdelgivning genom arbetsgivare............ 28
2.2.5 Delgivning med juridisk person skall kunna ske genom
styrelsesuppleant ............................ 33
2.2.6 Hemliga telefonnummer görs tillgängliga för delgiv-
ningsändamål ............................... 35
2.2.7 Delgivningsförsändelser får i vissa fall öppnas vid stäm-
ningsmannadelgivning ........................ 41
2.2.8 DL:s krav på att kopior av handlingar som används vid
delgivning skall vara vidimerade slopas i vissa fall ... 43
2.2.9 Länsstyrelsens beslut i vissa frågor om delgivning och
kungörande skall överklagas till kammarrätten ...... 45
3 Upprättade lagförslag................................. 47
4 Specialmotivering ................................... 47
4.1 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) . . 47
4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) ... 52
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:654) om kungöran-
de i mål och ärenden hos myndighet m. m............... 53
4.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) .... 54
5 Hemställan ........................................ 54
6 Beslut ............................................ 54
Bilaga 1 Promemorians författningsförslag ................. 55
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser ................. 62
Bilaga 3 Till lagrådet remitterade lagförslag ................ 63
Bilaga 4 Utdrag ur lagrådets protokoll den 24 september 1990 ... 72
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
77