Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 4 oktober 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Margot Wallström
I propositionen läggs fram förslag till en begravningslag. Den nya lagen
bygger i sina huvuddrag i sak på den nuvarande begravningslagstiftningen.
Den skall sålunda ersätta lagen (1957:585) om jordfästning m.m., lagen
(1963:537) om gravrätt m.m. och, till viss del, begravningskungörelsen
(1963:540).
Den nya lagen inrymmer emellertid bland annat följande nyheter.
— Invigning av en allmän begravningsplats skall enligt förslaget inte
längre vara obligatorisk.
— Det föreslås att stiftsamfälligheterna inom svenska kyrkan skall ha
ansvaret för att det finns allmänna begravningsplatser med särskilda
gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
— Rätten till gravplats på en allmän begravningsplats slås fast i försla-
get.
— Enskilda begravningsplatser skall enligt förslaget bara få anordnas av
trossamfund och stiftelser.
— En ordning föreslås för att lösa konflikter mellan de efterlevande i
frågor som rör kremering och gravsättningen.
— Möjligheten att upplåta gravrätt till en juridisk person begränsas i
förslaget. Vid tidsbegränsade upplåtelser skall gravrättsinnehavaren
innan tiden för upplåtelsen går ut underrättas om förutsättningarna
för en ny upplåtelse.
— Det föreslås att dödsboet efter en avliden gravrättsinnehavare skall
vara skyldigt att anmäla till vem gravrätten har övergått efter döds-
fallet. Om ingen anmälan görs, skall upplåtaren besluta om det
fortsatta gravrättsinnehavet.
— Endast den som i gravboken eller gravregistret är antecknad som
innehavare skall enligt förslaget få utöva gravrätten.
— På ett tydligare sätt än i dag slås det i förslaget fast att det är
gravrättsinnehavaren som bestämmer om gravvårdar och andra grav-
anordningar på gravplatsen. Upplåtarens begränsande föreskrifter
skall enligt förslaget utgöra undantag från denna huvudregel.
— Förutsättningarna för att upplåtaren skall få vidta ändringar på en
gravplats anges i lagförslaget.
— Reglerna om dödsfallsanmälan och dödsbevis samlas enligt förslaget
i begravningslagstiftningen. Det nuvarande dödsbeviset föreslås upp-
delat på två handlingar, ett dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken.
Förslaget innebär i övrigt en modernisering av lagstiftningen. Ett par
följdändringar föreslås också.
Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1991. Bestäm-
melsen i den nya begravningslagen om stiftssamfälligheternas ansvar för
den del av begravningsverksamheten som rör dem som inte tillhör något
kristet trossamfund avses dock träda i kraft först den 1 januari 1993.
Prop. 1990/91:10
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag avses med
— begravningsplatser, områden eller utrymmen som är behörigen an-
ordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i
anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller andra gravom-
råden, minneslundar, kolumbarier eller urnmurar,
— allmänna begravningsplatser: sådana begravningsplatser som är an-
ordnade av pastorat eller kyrkliga samfälligheter inom svenska kyr-
kan, av kommuner eller annars av det allmänna,
— enskilda begravningsplatser: andra begravningsplatser än allmänna,
— gravrätt: den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en
allmän begravningsplats upplåts till någon för gravsättning,
— kremering: förbränning av stoftet efter en avliden person,
— gravsättning-, placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats
och placering eller utströende av aska i minneslund eller på någon
annan plats än begravningsplats,
— gravanordningar: gravvårdar och andra gravöverbyggnader, stenra-
mar, staket eller andra liknande anordningar på en gravplats,
— kyrkogårdsmyndigheter: myndigheter som förvaltar allmänna be-
gravningsplatser,
— krematoriemyndigheter: myndigheter som förvaltar krematorier.
Huvudmannaskapet
1 § Allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal gravplatser
och andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag skall anordnas
och hållas av de territoriella pastoraten inom svenska kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats
skall anordnas och hållas av kommun i stället för pastorat.
2 § Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som
inte tillhör något kristet trossamfund skall anordnas och hållas av stifts-
samfällighetema inom svenska kyrkan eller, i fall som avses i 1 § andra
stycket, av kommunen.
Skyldigheten att tillhandahålla gravplats
3 § På allmän begravningsplats skall gravplats beredas dem som vid
dödsfallet var kyrkobokförda inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten
eller kommunen.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra beredas
gravplats där.
Prop. 1990/91:10
4 § Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall inte vara Prop. 1990/91:10
beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund.
Detta gäller dock inte för rätten till gravsättning på en sådan allmän
begravningsplats som avses i 2 §.
Gravkarta, gravbok, gravregister
5 § För varje allmän begravningsplats skall upprättas en gravkarta och
föras gravbok eller gravregister enligt föreskrifter som meddelas av reger-
ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
6 § Enskilda begravningsplatser får anordnas och hållas bara av trossam-
fund eller stiftelser som har fått tillstånd till det.
Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där begravnings-
platsen är eller avses bli anordnad.
7 § Tillstånd att anordna och hålla en enskild begravningsplats får läm-
nas bara om det finns särskilda skäl för det och det kan antas att trossam-
fundet eller stiftelsen kan behålla begravningsplatsen och fullgöra de skyl-
digheter som ankommer på innehavare av begravningsplatser.
8 § Tillstånd att anordna eller hålla en enskild begravningsplats får
förenas med särskilda villkor.
9 § Rätten till gravplats som har upplåtits på en enskild begravningsplats
får inte pantsättas eller utmätas.
Första stycket gäller även i fråga om gravanordningar.
Panträtt, andra rättigheter m. m.
10 § Ett område som skall tas i anspråk för begravningsplats får inte vara
belastat av panträtt, nyttjanderätt, servitut eller andra rättigheter.
Om det inte medför någon olägenhet, får området dock vara belastat av
rättigheter av sådant slag som kan upplåtas enligt ledningsrättslagen
(1973:1144).
11 § En begravningsplats får inte utmätas och inte heller belastas med
panträtt eller andra rättigheter som kan inskrivas enligt jordabalken.
Begravningsplatsers skick
12 § En begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick och den
helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Gravöppning
13 § En grav får öppnas bara genom innehavarens av begravningsplatsen
försorg.
Graven får inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas .
Överlåtelse, användning för annat ändamål, nedläggning Prop. 1990/91: 10
14 § En begravningsplats får överlåtas eller användas för annat än det
avsedda ändamålet bara efter länsstyrelsens tillstånd.
Även för nedläggning helt eller delvis av en begravningsplats krävs
länsstyrelsens tillstånd. Ett sådant tillstånd får förenas med villkor för
nedläggningen och områdets framtida användning.
1 § Krematorier får anordnas och hållas bara av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av en kyrklig samfällighet.
2 § Krematorier får inte utmätas eller belastas med panträtt.
3 § Kremering får ske bara i krematorier.
4 § Vid krematorierna skall föras kremationsjournaler enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen.
1 § När någon har avlidit i Sverige, skall dödsfallet skyndsamt anmälas
till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast var kyrkobok-
förd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller om
den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige, skall dödsfallet anmälas
till pastorsämbetet i den församling där det inträffade.
2 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsinrättning
eller fördes dit i anslutning till dödsfallet, skall anmälan om dödsfallet
göras av sjukvårdsinrättningen.
3§ 1 andra fall än som avses i 2 § skall dödsfallet anmälas av den avlidnes
make eller sambo eller av någon annan som vid dödsfallet sammanbodde
med den avlidne eller som av någon anledning fanns på platsen.
4 § Om det inte finns någon som enligt 2 eller 3 § är skyldig att anmäla
dödsfallet, skall dödsfallet anmälas av den avlidnes hyresvärd eller av den
som annars är närmast till det eller av polismyndigheten.
5 § När stoftet eller askan efter en person som har avlidit utomlands har
förts in till Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen snarast
anmäla detta till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast
var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller om
den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige, skall anmälan göras till
pastorsämbetet i den församling där stoftet eller askan skall gravsättas.
6 § Vid dödsfall i Sverige skall bevis om dödsfallet (dödsbevis) och —
utom i fall som avses i 8 § — intyg om dödsorsaken utan dröjsmål
utfärdas och lämnas till det pastorsämbete som skall ta emot anmälan om
dödsfallet.
Dödsbevis och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare. Denne
får inte vara make, barn, förälder, syskon eller på något annat sätt när-
stående till den avlidne.
7 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsinrättning
eller fördes dit i anslutning till dödsfallet, skall dödsbeviset och intyget om
dödsorsaken lämnas av sjukvårdsinrättningen. I andra fall skall beviset och
intyget lämnas av den läkare som utfärdat handlingarna.
8 § Om det kan antas att döden har orsakats av någon annan person eller
om det annars finns skäl för en fullständigare undersökning av den döda
kroppen gäller — i stället för vad som föreskrivs i 6 § — att dödsbeviset
med uppgift om detta skall lämnas till polismyndigheten i den ort där
dödsfallet inträffade och pastorsämbetet underrättas. Polismyndigheten
skall efter den utredning som kan behövas skaffa intyg om dödsorsaken.
Därefter skall myndigheten till pastorsämbetet lämna dödsbeviset och
intyget tillsammans med ett tillstånd till gravsättning eller kremering.
Prop. 1990/91:10
9 § När stoftet efter en person som har avlidit utomlands har förts in till
Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen begära tillstånd till
gravsättning eller kremering.
Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten i den ort där stoftet skall
gravsättas eller kremeras.
10 § Pastorsämbetet skall utfärda ett intyg om att stoft får gravsättas
eller kremeras.
Ett sådant intyg får utfördas bara
— om det enligt dödsbeviset kan antas att döden inte har orsakats av
någon annan person eller att det inte heller annars finns skäl att göra
en fullständigare undersökning av den döda kroppen, eller
— om polismyndigheten har meddelat tillstånd till gravsättning eller
kremering i fall som avses i 8 och 9 §§.
Om det är känt för pastorsämbetet att det pågår eller har pågått medling
om kremering eller om gravsättningen enligt 5 kap. 3 §, får intyg inte
utfärdas förrän tvisten är slutligt löst.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om
— dödsbevis,
— intyg om dödsorsaken, och
— tillstånd till gravsättning eller kremering.
Prop. 1990/91:10
1 § När någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om
gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller
närstående eller annars ordnar med gravsättningen.
2 § Om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsätt-
ningen, skall den ordnas av den kommun där den avlidne senast var
kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige,
av den kommun där dödsfallet inträffade.
För kostnaderna har kommunen rätt till ersättning av dödsboet.
3 § Om de efterlevande inte kan enas om kremering skall ske eller om
gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne
senast var kyrkobokförd på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskommelse.
Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
4 § Länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om kremering
eller om gravsättningen.
Länsstyrelsen skall därvid särskilt beakta önskemål som den avlidne kan
ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den
avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller annan nära anknytning.
5 § Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild begravnings-
plats.
Regeringen får dock meddela föreskrifter om att med askan får förfaras
på något annat sätt. Beslut i sådana ärenden meddelas av länsstyrelsen.
6 § Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall
tillföras askurnan.
Om det inte kan ske, skall krematoriemyndigheten låta förstöra delarna
eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats.
7 § Vid gravsättningen får inte förekomma något som strider mot för-
rättningens helgd och allvarliga innebörd.
8 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om gravsättning som
behövs med hänsyn till hälsoskyddet.
9 § Stoft får inte kremeras eller gravsättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 10 § har lämnats till krematoriemyndigheten eller den som
förvaltar begravningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller gravsättning Prop. 1990/91:10
i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
10 § Stoftet efter en avliden skall kremeras eller gravsättas snarast möj-
ligt och senast två månader efter dödsfallet.
Det pastorsämbete som skall utfärda intyg för kremering eller gravsätt-
ning får dock medge anstånd med kremeringen eller gravsättningen, om
det finns särskilda skäl för det.
Om stoftet inte har kremerats eller gravsatts inom föreskriven tid, skall
pastorsämbetet undersöka anledningen till dröjsmålet och, om det behövs,
underrätta den kommun som anges i 2 §.
11 § Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall gravsättas
inom ett år från kremeringen.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med grav-
sättningen, om det finns särskilda skäl för det.
12 § Om askan inte har gravsatts inom den tid som sägs i 11 §, skall den
myndighet som förvarar askan låta gravsätta den.
Dessförinnan skall den som skall ordna med gravsättningen lämnas
tillfälle att själv låta gravsätta askan.
13 § I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras av en krematorie-
myndighet.
Askan får även förvaras av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där askan
skall gravsättas eller, om platsen för gravsättningen inte är bestämd, av
kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var kyrkobok-
ford.
14 § Efter kremering får askan lämnas ut till någon enskild bara om
denne skall
— föra över askan till en begravningsplats som inte är belägen vid
krematoriet,
— gravsätta askan på någon annan plats än en begravningsplats, eller
— föra ut askan ur Sverige.
15 § Askan får lämnas ut bara om det finns betryggande säkerhet for att
den kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.
16 § Om det for den myndighet som förvarar askan är känt att det råder
tvist om platsen för gravsättningen, får askan inte lämnas ut eller på annat
sätt föras bort förrän tvisten är slutligt löst.
17 § Aska som efter kremering har förts in till Sverige skall i avvaktan på
gravsättningen lämnas över till förvaring i enlighet med föreskrifterna i 10
13 §. I fråga om utlämnande av askan skall föreskrifterna i 14—16 §§ Prop. 1990/91: 10
tillämpas.
18 § Askan skall gravsättas inom ett år från det att den fördes in.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med grav-
sättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall föreskrif-
terna i 12 § tillämpas.
1 § Stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats får inte
flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans.
Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning, om det finns särskilda skäl
för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt.
2 § Frågor om tillstånd enligt 1 § andra stycket prövas av kyrkogårds-
myndigheten, om flyttning skall ske från eller inom en allmän begravnings-
plats.
1 andra fall prövas frågor om tillstånd av länsstyrelsen, som därvid skall
höra innehavaren av begravningsplatsen.
3 § Trots det som sägs il § får kyrkogårdsmyndigheten ta ut aska som
har gravsatts i ett utrymme i ett kolumbarium eller en urnmur där gravrät-
ten har upphört.
Askan skall i så fall grävas ned inom begravningsplatsen eller inom
någon annan närbelägen begravningsplats.
1 § Gravrätten får utövas bara av den som i gravboken eller gravregistret
är antecknad som innehavare av gravrätten.
När gravrättsinnehavaren har avlidit, får dock den som ordnar med
gravsättningen utöva de befogenheter som tillkommer en gravrättsinne-
havare och som har samband med gravsättningen av den avlidne.
2 § Gravrätten får inte pantsättas eller utmätas.
3 § Innehavaren av gravrätten skall hålla gravplatsen i ordnat och värd-
igt skick.
4 § En gravrätt får upplåtas till en juridisk person bara om det finns
särskilda skäl för det.
5 § En gravrätt får upplåtas för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för
alltid.
Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del av en Prop. 1990/91:10
allmän begravningsplats.
6 § Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, varar upplåtelsen i 25 år.
7 § Upplåtaren skall utfärda gravbrev till bevis om att gravrätten upplå-
tits.
8 § Om avgift skall betalas för gravrätten, skall det ske vid upplåtelsen.
9 § När upplåtelsetiden för gravrätten går ut, har gravrättsinnehavaren
rätt till en ny upplåtelse, om
— gravplatsen är väl vårdad,
— upplåtelsen inte medför något synnerligt men för begravningsplat-
sens ändamålsenliga ordnande och skötsel, och
— gravrättsinnehavaren dessförinnan har anmält att han vill få upplå-
telsen förnyad.
10 § I god tid innan upplåtelsetiden går ut skall upplåtaren underrätta
gravrättsinnehavaren om förutsättningarna för en ny upplåtelse.
11 § Gravrätten får överlåtas bara till någon som genom släktskap eller
på något annat sätt har nära anknytning antingen till överlåtaren eller till
någon som är gravsatt inom gravplatsen.
Frågor om överlåtelse prövas av upplåtaren.
12 § Gravrätten får återlämnas till upplåtaren.
13 § Gravrätten får inte överlåtas eller återlämnas mot betalning.
14 § När en gravrättsinnehavare avlider, får gravrätten gå över bara till
— någon som genom släktskap eller på något annat sätt har nära
anknytning antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till
någon som är gravsatt inom gravplatsen, eller
— allmänna arvsfonden.
Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att överta den.
15 § Gravrätten går över till någon eller några av dem som anges i 14 §
om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller genom ett senare
skriftligt förordnande.
I andra fall bestämmer den avlidnes efterlevande make och arvingar till
vem eller vilka av dem som gravrätten skall gå över.
16 § Den avlidne gravrättsinnehavarens dödsbo skall inom sex månader
från dödsfallet till upplåtaren anmäla
— vem eller vilka gravrätten har gått över till enligt 15 §, eller
— att det inte finns någon som gravrätten har gått över till.
12
17 § Om dödsboet inte inom föreskriven tid gör en sådan anmälan som Prop. 1990/91: 10
avses i 16 §, skall upplåtaren förelägga dödsboet att inom viss tid fullgöra
denna skyldighet.
18 § Om ett föreläggande enligt 17 § inte följs eller om det inte finns
någon som gravrätten har gått över till enligt 15 §, skall upplåtaren besluta
att gravrätten skall gå över till någon som avses i 14 §.
19 § Om det inte finns någon som gravrätten kan gå över till enligt 14 §,
skall gravrätten anses återlämnad till upplåtaren.
20 § När en gravrätt skall anses återlämnad enligt 19 § är upplåtaren
skyldig att behålla gravplatsen under minst 15 år från gravsättningen till
förmån för den som senast har gravsatts där.
Gravanordning behöver behållas bara om kostnaden for skötseln av
gravplatsen betalas.
21 § Gravrättsinnehavaren har rätt att bestämma vilka som skall grav-
sättas inom gravplatsen, om inte något annat följer av föreskrifterna i
denna lag.
22 § Om det finns flera gravrättsinnehavare och de inte kan enas om
vilka som skall gravsättas inom gravplatsen, beslutar upplåtaren om grav-
sättningen.
23 § När upplåtaren beslutar om gravsättning i fall som anges i 22 § skall
företräde ges enligt reglerna om arvsrätt. Därvid skall dock beaktas att
— barn har företräde framför barnbarn,
— föräldrar har företräde framför syskon,
— syskon har företräde framför syskonbarn,
— plats bör beredas for makar tillsammans.
Vid lika rätt enligt första stycket eller om det annars finns särskilda skäl
for det får också beaktas
— närmare personlig anknytning till dem som har gravsatts inom grav-
platsen eller till orten, och
— andra särskilda förhållanden.
I andra fall skall vid lika rätt företräde ges åt den som avlider först.
24 § Upplåtaren får vägra gravsättning inom gravplatsen,
— om gravsättningen inte kan ske utan att stoft eller aska som har
gravsatts inom gravplatsen skadas,
— om det är uppenbart att gravsättningen inte stämmer överens med
tidigare gravrättsinnehavares önskan, eller
— om gravsättningen står i strid med pietetens krav.
25 § Gravplatsen får förses med gravanordning, om det inte strider mot
vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplat-
sen är belägen.
13
26 § Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utseende Prop. 1990/91:10
och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ord-
nande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar i gravrättsin-
nehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god
gravkultur.
27 § Innan en gravanordning sätts upp, skall upplåtaren pröva om den är
sådan att den kan tillåtas.
28 § När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan
upplåtarens medgivande.
Medgivande skall lämnas, om det inte finns risk för att man förfar med
gravanordningen på ett ovärdigt sätt.
29 § Gravanordningar får inte pantsättas eller utmätas.
30 § Upplåtaren får göra ändringar på gravplatsen bara om gravrättsin-
nehavaren medger det.
Ändringar som är nödvändiga för att tillgodose kraven på miljöskydd,
hälsoskydd och arbetarskydd får dock genomföras, även om gravrättsinne-
havaren motsätter sig ändringen.
31 § Om skador måste förebyggas, har upplåtaren rätt att genast genom-
föra nödvändiga åtgärder på gravplatsen.
Gravrättsinnehavaren skall snarast därefter underrättas om åtgärderna.
32 § Gravrätten upphör när upplåtelsetiden går ut, när gravrätten åter-
lämnas till upplåtaren, när den förverkas enligt 33 § och när den förklaras
ha upphört enligt 34 §.
33 § Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad, om gravplatsen är
uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper vanvården
inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande om att sätta grav-
platsen i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplysning om att gravrätten
kan förverkas.
En gravrätt får inte förverkas, om det är en myndighet som svarar för
gravplatsens vård och underhåll.
34 § Om en allmän begravningsplats helt eller delvis läggs ned eller om
det skulle medföra synnerligt men för en begravningsplats ändamålsenliga
ordnande och skötsel att ha kvar gravrätter på platsen, får länsstyrelsen
besluta att de gravrätter som berörs skall flyttas över till andra platser. Om
det inte är möjligt eller om ingen rättsinnehavare begär att få behålla
gravrätten, får länsstyrelsen i stället besluta att rätten skall upphöra.
35 § När gravrätten har upphört, gäller om gravanordningar vad som
föreskrivs i 28 §.
36 § Det som gravrättsinnehavaren inte har fört bort från gravplatsen
inom sex månader efter gravrättens upphörande tillfaller upplåtaren.
Om det har uppstått tvist om bortförandet, räknas tiden från tvistens 14
slutliga avgörande.
31 § Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kultur- Prop. 1990/91: 10
historiskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall
upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen.
Om gravanordningen ändå måste foras bort från gravplatsen, skall den
åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och
därtill avsedd plats.
Ytterligare föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen
finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
1 § Om någon gravsätts inom en bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen inte kan upplåtas till någon med gravrätt,
skall gravplatsen förbehållas den avlidne under minst 15 år.
I fråga om gravanordningar tillämpas 7 kap. 25-29 och 35-37 §§. Med
gravrättsinnehavare avses därvid den som ordnar med gravsättningen.
Som villkor för att förse gravplatsen med en gravanordning får inneha-
varen av begravningsplatsen bestämma att avgift för gravplatsen och kost-
naderna för dess skötsel betalas.
2 § Föreskrifter om transport av stoft och aska till eller från Sverige får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
3 § Om Sverige är i krig, får stoftet efter en person vars död har orsakats
av en krigsåtgärd eller en smittsam sjukdom gravsättas eller kremeras trots
att vad som sägs i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd
av lagen inte kan iakttas.
1 § Den som uppsåtligen bryter mot föreskrifterna i 3 kap. 3 § eller 5
kap. 5 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen
inte är belagd med straff i brottsbalken.
2 § Den som innehar en allmän eller enskild begravningsplats eller ett
krematorium och inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får av länsstyrelsen vid
vite föreläggas att fullgöra skyldigheterna.
3 § Den som underlåter att överlämna aska för förvaring i enlighet med
5 kap. 17 § får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldig-
het.
15
4 § En gravrättsinnehavare som har försett en gravplats med en grav- Prop. 1990/91:10
anordning eller någon annan anordning i strid mot vad upplåtaren har
beslutat får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att ta bort anordningen.
Ett sådant föreläggande får meddelas även i andra fall, om det finns
synnerliga skäl för det.
5 § Om gravrättsinnehavaren inte följer ett vitesföreläggande enligt 4 §,
får tingsrätten besluta om handräckning för anordningens borttagande.
För sådan handräckning finns föreskrifter i 17 § handräckningslagen
(1981:847).
6 § Kyrkogårds- eller krematoriemyndighetens beslut enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas
hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller kremer-
ing enligt 4 kap. 9 §, och
— pastorsämbetets beslut om intyg för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 10 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra stycket.
7 § Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende får överklagas hos
kammarrätten.
Hos kammarrätten får även överklagas länsstyrelsens beslut
— i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
— om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket,
— om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra
stycket, och
— om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §.
8 § Länsstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 2, 3 eller 4 § får inte
överklagas.
9 § Länsstyrelsens beslut i andra ärenden enligt denna lag än som avses i
7 och 8 §§ får överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 2 § den 1 januari 1993, och
i övrigt den 1 januari 1991.
2. Genom den nya lagen upphävs
— lagen (1957:585) om jordfästning m.m.,
— lagen (1963:537) om gravrätt m.m. och
— begravningskungörelsen (1963: 540).
3. Tillstånd att anordna enskild begravningsplats som har meddelats av
regeringen enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande. Detsamma gäller
tillstånd till framtida gravsättning inom en sådan begravningsplats.
Frågor om och på vilka villkor som ytterligare gravsättning får ske inom
begravningsplatsen prövas efter den nya lagens ikraftträdande av länssty-
relsen.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut, gäller föreskrifterna i 9
kap. 9 §.
4. Tillstånd för en enskild person, enskild sammanslutning eller stiftelse
16
att anlägga krematorium som har meddelats av regeringen enligt äldre
föreskrifter gäller fortfarande.
För ett sådant krematorium skall det finnas en föreståndare. Vid tillämp-
ningen av den nya lagen skall med krematoriemyndigheten därvid avses
föreståndaren.
5. Vad som före den nya lagens ikraftträdande kan ha blivit förordnat vid
upplåtelse av gravrätt eller genom senare skriftligt förordnande i fråga om
övergång av gravrätt vid gravrättsinnehavarens död skall gälla utan
hinder av vad som följer av 7 kap. 15 §.
6. Den nya lagen innebär inte någon inskränkning i den rätt som kan
tillkomma en innehavare av gravplats i kyrka enligt äldre författningar.
7. I fråga om förvaltning av medel, som har betalats in for vård och
underhåll av gravplats innan lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. trädde i
kraft den 1 januari 1964, skall övergångsbestämmelserna till den lagen
fortfarande tillämpas.
8. Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i fråga om överklagande
av beslut som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
Prop. 1990/91:10
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
Härigenom föreskrivs i fråga om folkbokföringslagen (1967:198)'
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse.
Prop.1990/91:10
Nuvarande lydelse
31
Dödsfall anmäles skyndsamt till
pastorsämbete. Anmälan göres av
efterlevande make eller annan anhö-
rig, som sammanbott med den döde
eller av annan anledning finns på
platsen. Om sådan anmälningsskyl-
dig ej finnes, bör husfolk, husvärd
eller annan som är närmast till det
anmäla dödsfallet.
Föreslagen lydelse
§2
Föreskrifter om anmälan om
dödsfall samt om dödsbevis och in-
tyg om dödsorsaken finns i begrav-
ningslagen (1990:0000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1985:1121,
32 § 1970:314.
2 Senaste lydelse 1970:314.
18
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
12
Begravningsplatser enligt detta
kapitel är sådana områden eller ut-
rymmen som avses i 1 § lagen
(1963: 537) om gravrätt m.m.
§
Begravningsplatser enligt detta
kapitel är sådana områden eller ut-
rymmen som avses i 1 kap. 1 § be-
gravningslagen (1990: 0000).
Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggna-
der på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anord-
ningar såsom murar och portaler.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
19
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Wallström
De grundläggande bestämmelserna om begravningsverksamheten finns i
dag i tre författningar: lagen (1957:585) om jordfästning m.m. (ändrad
senast 1982:378), lagen (1963:537) om gravrätt m.m. (ändrad senast
1988:956) och begravningskungörelsen (1963:540, omtryckt 1982: 519,
ändrad senast 1988:1 195).
Under 1970-talet och början av 1980-talet kom till regeringen in ett
flertal framställningar om ändringar i begravningslagstiftningen. Många av
framställningarna hade sin grund i att förutsättningarna för begravnings-
verksamheten på olika sätt hade förändrats under den tid som den nuva-
rande lagstiftningen varit i kraft.
Chefen för civildepartementet tillsatte i juni 1983 en arbetsgrupp för att
se över lagstiftningen. Några direktiv för översynen utfärdades inte. Av-
sikten var att arbetgruppen skulle pröva de framställningar som hade gjorts
och även göra en mera teknisk översyn av begravningslagstiftningen.
Arbetsgruppen avlämnade i april 1987 betänkandet (SOU 1987:16)
Begravningslag. Arbetsgruppens sammanfattning av sitt betänkande och
upprättade lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1
och 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser som har yttrat sig bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
3. En sammanställning av remissvaren har publicerats av civildepartemen-
tet (Ds 1988: 17).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 juni 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagförsla-
gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5. Lagrådet har i
allt väsentligt godtagit lagförslagen.
I de förslag som jag nu lägger fram har jag med undantag av en språklig
avvikelse beaktat vad lagrådet anfört. Därutöver har i lagtexten en del
redaktionella ändringar gjorts.
Prop. 1990/91:10
20
I samband med att jag behandlar de enskilda paragrafer som berörs av Prop. 1990/91: 10
lagrådets yttrande tar jag upp lagrådets synpunkter.
Den nuvarande begravningslagstiftningen har varit i kraft i över 25 år.
Under denna tid har samhället på olika sätt förändrats. Förutsättningarna
för begravningsverksamheten är därför i många avseenden annorlunda i
dag än när den nuvarande lagstiftningen kom till.
Nya former för familjebildning och den ökande frekvensen av flera
äktenskap eller andra samlevnadsformer under en persons livstid har fört
med sig att det i dag inte är lika naturligt som tidigare vem av de
efterlevande som skall ombesörja begravningen. Formerna för denna och
var gravsättning skall ske kan föranleda meningsmotsättningar. Anled-
ningen härtill är bl.a. att nya seder och etiska värderingar har vunnit insteg
i vårt land och att medborgarna inte i samma utsträckning som tidigare har
en fast ankytning till någon bestämd ort i landet.
De nya värderingarna har i olika hänseenden påverkat begravnings-
skicket. Sedan början av 1960-talet har sålunda kremeringsfrekvensen för
landet som helhet ökat från drygt 25 procent till mellan 50 och 60 procent.
Ökningen är särskilt markant i tätorterna. På flera orter är kremeringsfrek-
vensen omkring 90 procent. Detta har ställt krav på huvudmännen för de
allmänna begravningsplatserna att anpassa verksamheten till nya behov
när det gäller gravplatser och andra gravområden, t.ex. minneslundar.
Invandringen från länder med en annan kulturtradition har vidare fört
med sig att verksamheten på en del håll har fått anpassas så att den i
möjligaste mån tillgodoser önskemålen från olika befolkningsgrupper med
skilda trosuppfattningar.
Den nuvarande begravningslagstiftningen utgår i viss mån från det
kristna begravningsskicket. Det gäller bl.a. kravet på invigning av begrav-
ningsplatser. Verksamheten som sådan bygger på traditioner som har en
djup förankring i vårt land. Det är enligt min mening viktigt att slå vakt om
dessa värden. Samtidigt har det emellertid kommit fram behov av att ha
reglerna så allmängiltigt utformade att de så långt som det är praktiskt
möjligt ger utrymme åt var och en att själv — oavsett uppfattning i tros-
och livsåskådningsfrågor — bestämma i frågor som har samband med en
begravning.
Befolkningens ökade rörlighet i dagens Sverige har medfört betydande
administrativa problem för kyrkogårdsförvaltningarna. Svårigheterna att
hålla gravböckema och gravregistren aktuella blir alltmer märkbara. Kost-
nadsutvecklingen och det moderna samhällets syn på miljö- och arbetar-
skyddet har lett till att begravningsplatserna måste skötas på ett mer
rationellt sätt än tidigare och med utnyttjande av stordriftens alla fördelar.
Det är viktigt att förutsättningarna för kyrkogårdsmyndigheterna att
driva sina verksamheter är goda. Å andra sidan måste också beaktas de
21
krav som medborgarna kan ställa när det gäller sådana inte lika mätbara Prop. 1990/91: 10
faktorer som pietet och respekt för religiösa och etiska värderingar. Jag
anser att det från fall till fall måste göras en avvägning mellan dessa olika
intressen. Det ligger i sakens natur att de strikt rationella kraven därvid
kan få vika.
Begravningsplatserna utgör en viktig del av vårt kulturarv. Detta förhål-
lande avspeglas på olika sätt i den nuvarande lagstiftningen. Begravnings-
platserna åtnjuter sålunda ett särskilt rättsligt skydd och det ställs särskilda
krav på hänsynstagande till kulturminnesvårdens intressen. Hänsynen till
sistnämnda intressena kommer också till uttryck i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. (ändrad senast 1990:428, kulturminneslagen). Enligt
min mening är det nödvändigt att dessa intressen tas väl till vara också i
fortsättningen.
Anordnandet och skötseln av de allmänna begravningsplatserna är en
samhällsverksamhet som genom särskild lagstiftning har anförtrotts kyrko-
kommunerna eller i några fall kommunerna. Denna specialreglerade verk-
samhet kompletteras i dag av olika lokala insatser inom ramen för den
allmänna kyrkokommunala och kommunala kompetensen. Jag anser att
denna ordning bör behållas. Parallellt med de lagstadgade uppgifterna bör
huvudmännen alltså inom ramen för sin allmänna kompetens få möjlighet
att engagera sig i begravningsverksamheten på det sätt som de själva finner
lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Enligt min mening bör
även den specialreglerade delen av verksamheten innehålla betydande
inslag av kommunalt självbestämmande. Genom lagstiftningen bör därför
möjligheter till lokala variationer inte begränsas i andra fall än när det kan
sägas föreligga ett starkt samhälleligt intresse av att så sker. Det kan gälla
fall när det krävs en samordning av verksamheten för landet som helhet
eller garantier för enskildas rättssäkerhet.
Av det sist anförda följer att lagstiftningen i möjligaste mån bör inne-
hålla rambestämmelser för verksamheten. Regler som mera i detalj styr hur
uppgifterna skall fullgöras bör undvikas. En ny lagstiftning bör vidare vara
så utformad att den kan tillämpas av såväl stora som små förvaltningsen-
heter. Även om många frågor är gemensamma, är det nämligen påtagligt
att förutsättningarna för skötseln av en begravningsplats är mycket skif-
tande mellan tätort och glesbygd. Förhållandena varierar också mellan
olika delar av landet. Skillnaderna avspeglar sig bl.a. i att problem som
uppträder på vissa håll kan vara helt okända på andra.
Den 1 januari 1983 trädde en betydelsefull reform på det kyrkliga
området i kraft. Genom ändringar i övergångsbestämmelserna till rege-
ringsformen gäller från den angivna tidpunkten nya regler om formerna för
den kyrkliga lagstiftningen. Vidare har kyrkomötet reformerats genom
lagen (1982:942) om svenska kyrkan (omtryckt 1988:1429, ändrad senast
1990:298) och lagen (1982:943) om kyrkomötet (omtryckt 1985:892,
ändrad senast 1990: 299). De nya reglerna innebar väsentliga nyheter i
fråga om normgivningen på det kyrkliga området. Kyrkomötet har numera
kompetens att genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i olika inom-
kyrkliga ämnen som t.ex. i fråga om svenska kyrkans sakrament, gudstjänst
och övriga handlingar. När det gäller den nuvarande lagstiftningen på
22
begravningsområdet, innebär detta att de flesta bestämmelserna i det Prop. 1990/91: 10
avsnitt i jordfästningslagen som rör jordfästning i svenska kyrkans ord-
ning, numera omfattas av kyrkomötets normgivningskompetens. Den nya
begravningslagstiftningen bör anpassas till dessa ändrade konstitutionella
förhållanden.
Jag anser att arbetsgruppens förslag på de flesta punkter väl tillgodoser
de krav som jag menar bör ställas på en framtida begravningslagstiftning.
Förslaget har också i stort godtagits av remissinstanserna. Kritiken har
främst riktats mot enskildheter i förslaget. Arbetsgruppens förslag bör
därför i sina huvuddrag kunna läggas till grund för en ny lagstiftning på
begravningsområdet.
Jag återkommer i det följande med närmare kommentarer till de en-
skilda förslagen.
Mitt förslag: Allmänna begravningsplatser skall anordnas och hållas
av pastoraten inom svenska kyrkan. Regeringen får besluta att
denna skyldighet i stället skall åligga en borgerlig kommun.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag lämnas i allmänhet utan
erinran. Statskontoret förordar emellertid att huvudmannafrågan avse-
ende de allmänna begravningsplatserna utreds.
Skälen för mitt förslag: Gravsättning av stoft eller aska bör i likhet med
vad som nu gäller i princip få ske endast på en allmän eller enskild
begravningsplats. Från samhällets sida måste man alltså se till att det finns
allmänna begravningsplatser i tillräcklig omfatting. Enligt gravrättslagen
ligger huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna i dag på
svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Regeringen kan dock
förordna att en borgerlig kommun i stället skall ha ansvaret, men det har
bara skett i begränsad utsträckning.
Enligt min mening finns det inte någon anledning att göra några princi-
piella ändringar beträffande huvudmannaskapet för de allmänna begrav-
ningsplatserna. I förhållande till vad som gäller i dag och till arbetsgrup-
pens förslag bör emellertid den ändringen göras att skyldigheten att an-
ordna och hålla allmänna begravningsplatser skall läggas på pastoraten.
Enligt församlingslagen (1988:180, ändrad senast 1990:300) skall nämli-
gen denna angelägenhet skötas lägst på pastoratsnivå, dvs. enförsamlings-
pastorat eller pastoratssamfälligheter. För särskilda fall bör emellertid
regeringen liksom för närvarande kunna besluta att ansvaret i stället skall
falla på en borgerlig kommun.
Enligt gravrättslagen åligger det huvudmännen att hålla allmänna be-
gravningsplatser med erforderligt antal gravplatser. Vad som menas med
erforderligt antal har inte angetts. Detta problem hänger samman med
23
frågan om vilken krets av människor som skall anses ha rätt att vid sin död Prop. 1990/91:10
få bli gravsatta på en viss begravningsplats. Jag skall senare återkomma till
denna fråga.
Mitt förslag: Stiftssamfälligheterna inom svenska kyrkan skall an-
ordna och hålla allmänna begravningsplatser med särskilda grav-
platser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
Om regeringen beslutat att en borgerlig kommun skall anordna
och hålla allmän begravningsplats, skall dock kommunen inom sitt
område ha detta ansvar.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen berör inte frågan om begravnings-
platser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
Bakgrund till mitt förslag: I betänkandet (SOU 1986:17 och 18) Framtid
i samverkan lade 1982 års kyrkokommitté fram bl.a. förslag till en ny
församlingslag. Kommittén föreslog att det i denna lag skulle tas in en
bestämmelse om att svenska kyrkans stiftssamfälligheter skulle ha kompe-
tensen att anlägga och underhålla begravningsplatser för icke kristna tros-
bekännare.
Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrktes förslaget av en
knapp majoritet av remissinstanserna. De flesta av de negativa remissin-
stanserna ifrågasatte av religionsfrihetsskäl det lämpliga i att organ inom
svenska kyrkan skulle ha detta ansvar.
Kyrkokommitténs förslag på denna punkt ledde inte till någon lagstift-
ning. Dåvarande civilministern uttalade i prop. 1987/88:31 Ny organisa-
tion på lokal- och stiftsplanet i svenska kyrkan, m.m. följande (s. 101).
”Jag ansluter mig till kommitténs förslag i sak. Däremot finner jag det inte
lämpligt att i en ny lag som främst gäller svenska kyrkans församlingar
skriva in en bestämmelse som avser förpliktelser mot icke kristna trosbe-
kännare. Föreskrifter om stiftssamfalligheternas ansvar för denna uppgift
bör således meddelas i en särskild lag. Jag avser att återkomma med förslag
till en sådan lag i ett annat sammanhang.”
Något särskilt uttalande i denna fråga gjorde inte riksdagen vid behand-
lingen av propositionen (KU 1987/ 88:30, rskr. 181).
Att stiftssamfälligheterna skall få kompetens att handha begravnings-
platser för icke kristna trosbekännare har också tagits upp av stiftsstyrelsen
i Lunds stift i en skrivelse till civildepartementet (RÄ 2115/89).
Skälen för mitt förslag: Med den ökade invandringen i Sverige har det på
flera håll i landet kommit att uppstå behov av särskilda gravplatser för i
synnerhet icke kristna trosbekännare. Det gäller framför allt judiska tros-
bekännare och muslimer som av religiöst betingade skäl har särskilda
önskemål beträffande gravplatsernas läge och utformning. I allmänhet kan
dessa önskemål inte tillgodoses inom befintliga allmänna begravningsplat-
ser som ofta präglas av det kristna begravningsskicket. I de enskilda
församlingarna eller pastoraten är det icke kristna befolkningsunderlaget i
24
allmänhet for lågt för att motivera anläggandet av särskilda begravnings- Prop. 1990/91: 10
piatser eller särskilda anordningar på befintliga begravningsplatser for
dessa grupper.
Som jag har anfört i det föregående bör huvudmannaskapet för begrav-
ningsplatserna ligga hos svenska kyrkans pastorat. Dessa har då ett ansvar
för att de avlidnas önskemål om begravning såvitt möjligt tillgodoses. Då
det kan finnas svårigheter att åstadkomma tillfredsställande lokala lös-
ningar på de aktuella problemen ligger det med ett bibehållet kyrkligt
huvudmannaskap närmast till hands att svenska kyrkans regionala organ
får ett ansvar för denna del av begravningsverksamheten. Detta kan som
kyrkokommittén har föreslagit ske genom att ansvaret läggs på stiftssam-
fälligheterna. Ansvaret bör därvid omfatta dem som inte tillhör något
kristet trossamfund och inte bara, som kyrkokommittén har föreslagit, de
icke kristna trosbekännarna.
Stiftssamfälligheterna bör kunna lösa uppgiften på flera olika sätt. Så-
lunda bör de själva kunna anlägga och hålla allmänna begravningsplatser
avsedda för avlidna som inte tillhörde något kristet trossamfund. De bör
också kunna träffa avtal med en annan kyrklig kommun i stiftet att mot
ersättning tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund på redan befintliga allmänna begravningsplatser.
Jag vill i det sammanhanget framhålla vikten av att de särskilda begrav-
ningsplatserna eller de särskilda områdena på allmänna begravningsplatser
utformas i nära samråd med företrädare för berörda trossamfund eller
andra grupper, så att deras olika önskemål kan tillgodoses.
Om regeringen beslutat att en borgerlig kommun skall anordna och hålla
allmän begravningsplats, bör kommunen inom sitt område ha motsva-
rande ansvar.
Mitt förslag: Enskilda begravningsplatser får efter prövning av läns-
styrelsen anordnas av trossamfund och stiftelser.
Länsstyrelsens beslut i ett tillståndsärende skall kunna överklagas
hos regeringen.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att endast trossamfund
skall få anordna enskild begravningsplats och att länsstyrelsens beslut i en
sådan fråga skall få överklagas hos kammarkollegiet i sista instans.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag har fått ett blandat motta-
gande av remissinstanserna. Ett tiotal remissinstanser är kritiska mot att
endast trossamfund skall kunna få anordna enskilda begravningsplatser.
Ett par remissinstanser anser att regeringen även i fortsättningen skall
pröva frågor om tillstånd. Enligt kammarkollegiet bör förutsättningarna
för tillstånd preciseras.
Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § andra stycket gravrättslagen kan
regeringen ge tillstånd till anordnande av enskild begravningsplats. Ansök-
25
ningar om sådana tillstånd har varit sparsamt förekommande under senare Prop. 1990/91:10
år. Enligt arbetsgruppens redovisning kom det under perioden 1975-1985
inte in mer än ett tjugotal ansökningar.
Anordnande och förvaltning av begravningsplatser är självfallet i första
hand en samhällelig uppgift. Begravningsplatser förutsätts bestå under lång
tid. Kraven beträffande vård och förvaltning måste ställas högt.
Utrymmet för möjligheterna att anordna enskilda begravningsplatser
blir därmed begränsat, vilket framgår av att endast ett fåtal ansökningar
härom har bifallits. Härav kan man dock inte dra slutsatsen att det inte
skulle finnas något nämnvärt behov av regler som gör det möjligt för
enskilda att anordna begravningsplatser.
Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna skall enligt
mitt förslag primärt ligga hos svenska kyrkans pastorat. Härvid förutsätts
visserligen att alla skall behandlas lika, oberoende av samfundstillhörighet.
Det går emellertid inte att bortse ifrån att medlemmar av andra trossam-
fund kan hysa föreställningar om att svenska kyrkans intressen ges före-
träde. Andra trossamfund kan därför vilja anordna egna begravningsplat-
ser. Sådana önskemål kan finnas även av andra skäl. Trossamfunden kan
t.ex. vilja anordna begravningsplatser som är utformade helt i enlighet med
deras önskemål och behov. Jag menar därför att det även i fortsättningen
bör finnas möjligheter för trossamfund att anordna egna begravningsplat-
ser.
Om således trossamfund bör ges rätt att anordna egna begravningsplat-
ser är det svårt att motivera att samma rätt inte skall tillkomma andra
enskilda subjekt. Från principiell synpunkt är det inte tillfredsställande att
trossamfund ges en sådan särställning att möjligheten till gravsättning
inom någon annan begravningsplats än sådan som handhas av trossam-
fund blir nästan helt utesluten. Ett ökande antal människor föredrar att
hålla sig utanför alla trossamfund och somliga kan ha starka önskemål om
att kunna få bli gravsatta på religiöst neutral mark. Det kan också vara så
att samhällsgrupper som hålls samman av annat än en gemensam livs-
åskådning, t.ex. en släkt, vill anordna egna begravningsplatser. Det saknas
enligt min mening skäl för att det från samhällets sida skall resas några
absoluta hinder mot att tillgodose sådana önskemål, om vissa förutsätt-
ningar i övrigt kan uppfyllas.
För att en enskild begravningsplats skall få anordnas måste det för det
första finnas något godtagbart skäl av det slag som jag nyss har berört. Det
måste sålunda krävas att syftet med att anordna begravningsplatsen är
seriöst. Enskilda begravningsplatser som drivs av kommersiella intressen
kan under inga omständigheter tilllåtas. Vidare måste det krävas att det
finns grund för antagandet att sökanden skall komma att fullgöra sina
skyldigheter med avseende på skötsel och bevarande.
Med hänsyn till dessa krav och till att behovet för andra än trossamfund
av att anordna en egen begravningsplats trots allt torde vara begränsat
anser jag att det är tillräckligt att stiftelser — förutom trossamfund — skall
ha mölighet att anordna sådana begravningsplatser.
Tillståndsprövningen när det gäller anordnande av enskilda begravnings-
platser bör som arbetsgruppen föreslår läggas hos länsstyrelserna. I motsats
26
till arbetsgruppen anser jag däremot att länsstyrelsernas beslut inte bör Prop. 1990/91:10
överklagas hos kammarkollegiet utan hos regeringen.
Mitt förslag: I en ny lag slås det fast dels att de som är kyrkobokförda
på orten har rätt till gravplats på ortens allmänna begravningsplats,
dels att gravplats får beredas även andra.
Rätten till gravplats på en vanlig allmän begravningsplats får inte
vara beroende av att den avlidne tillhörde något eller ett visst
trossamfund.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt med den skillnaden
att arbetsgruppen föreslår att rätt till gravplats skall föreligga inte bara för
dem som har kyrkobokförts på orten, utan även för dem som har nära
anknytning till den.
Remissinstanserna: Inga erinringar framförs mot arbetsgruppens förslag
att rätten till gravplats skall lagregleras och att denna rätt inte får vara
beroende av villkor angående trostillhörighet. Många remissinstanser an-
ser emellertid att skyldigheten att bereda gravplats skall begränsas till dem
som var kyrkobokförda på orten.
Nu finns det inga lagregler om rätt till gravplats
Det finns i gällande lagstiftning inte någon bestämmelse som ger den
enskilde rätt till gravsättning på någon bestämd begravningsplats. Visser-
ligen finns det en bestämmelse som gör det möjligt för den som har vägrats
upplåtelse av gravrätt att överklaga beslutet. Det finns emellertid inte
någon materiell regel som kan läggas till grund för besvärsprövningen.
I avsaknad av någon uttrycklig bestämmelse i ämnet är man hänvisad till
vad som kan anses följa av allmänna kommunalrättsliga principer. Av
dessa torde följa att den som är kyrkobokförd inom en församling eller
kommun har rätt att få sin gravplats där. I vad mån andra har en sådan rätt
är däremot mera ovisst. I praktiken har detta delvis oklara rättsläge inte
fört med sig några stora problem, eftersom de flesta huvudmännen brukar
bereda plats även åt dem som inte är bosatta på orten, om tillgången på
gravplatser medger det. I reglementen för begravningsplatserna anges det
ofta som villkor för sådana upplåtelser, att den avlidne har haft en viss
närmare anknytning till orten. Det är också vanligt att det i dessa fall tas ut
högre avgifter än annars. Det bör också framhållas att omkring hälften av
alla gravsättningar i landet sker inom befintliga gravplatser som tidigare
har upplåtits med gravrätt. I dessa fall är det i princip gravrättsinneha-
varna som bestämmer om gravsättning inom gravplatsen.
27
Behovet av lagregler Prop. 1990/91:10
Det är inte helt tillfredsställande att det av den nuvarande lagstiftningen
inte klart framgår var man har rätt till gravplats. Det är av väsentligt
intresse för människorna att veta var de kan räkna med att få sin sista vila.
Klargörande regler är också av betydelse som underlag for huvudmännens
planering och för prövningen av överklaganden. Jag föreslår därför att det
i lagstiftningen tas in en regel om att man skall ha rätt till gravplats på den
ort där man är kyrkobokförd.
I vårt rörliga samhälle uppkommer det naturligtvis ofta önskemål om
gravsättning på någon annan ort än den där den avlidne vid dödsfallet var
kyrkobokförd. Dels kan han själv ha känt sig mera hemmahörande på
någon annan ort, dels kan anhöriga som bor någon annanstans vara
angelägna om att kunna ha graven i sin närhet.
Arbetsgruppen föreslår att inte bara kyrkobokföringsorten skall kunna
grunda rätt till gravplats utan också att människorna skall tillförsäkras
gravplats på orter till vilka de har en nära anknytning. Den föreslagna
regelns innebörd torde i huvudsak svara mot vad som faktiskt redan
tillämpas på många håll.
Naturligtvis är det inte uteslutet att det kan uppkomma situationer där
brist på möjligheter att ställa rättsliga anspråk på gravplats på någon annan
ort än kyrkobokföringsorten kan leda till stötande resultat. Med hänsyn till
kyrkogårdsmyndigheternas hittillsvarande liberala praxis förefaller emel-
lertid riskerna härför att vara så små att de inte motiverar införandet av en
från kommunalrättslig synpunkt tvivelaktig skyldighet för ett pastorat eller
en kommun att tillhandahålla gravplats åt andra än sådana personer som är
bosatta inom pastoratet respektive kommunen. En regel av sådant slag
skulle dessutom ge upphov till svåra tillämpningsproblem. Jag är därför
inte villig att föreslå en sådan utvidgad laglig rätt till gravplats.
En annan sida av det här problemet är frågan om hur långt den kommu-
nala kompetensen sträcker sig när det gäller att bereda andra än försam-
lingsbor respektive kommunmedlemmar gravplats. Enligt min mening
torde det från kommunalrättslig synpunkt inte föreligga några hinder mot
kyrkogårdsmyndigheternas nuvarande praxis, i vart fall inte om tillhanda-
hållandet av gravplats för andra än dem som bor inom pastoratet respek-
tive kommunen sker mot en avgift som täcker kostnaderna. Huvudmän-
nen måste självfallet dessutom se till att gravplatser inte upplåts till andra
i sådan utsträckning att skyldigheten gentemot dem som bor inom pasto-
ratet eller kommunen inte kan uppfyllas. Det kan emellertid finnas anled-
ning att undanröja den osäkerhet som tycks finnas angående den kommu-
nala kompetensen. Jag föreslår därför att det i lagen skall tas in en
bestämmelse som ger huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna
en befogenhet att bereda gravplats också åt andra än dem som bor inom
pastoratet eller kommunen.
28
Villkor for rätt till gravplats Prop. 1990/91:10
Huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna ställer som nämnts
ibland upp vissa villkor for att gravplats skall beredas andra än dem som
har kyrkobokförts på orten. I 4 § jordfastningslagen stadgas om förbud
mot en annan typ av villkor. Sålunda får rätt till gravsättning på en allmän
begravningsplats inte vara beroende av att den avlidne tillhörde visst
trossamfund eller att jordfästning har ägt rum eller förrättats i viss ordning.
I det föregående (avsnitt 2.2.2) har jag föreslagit att stiftssamfällighe-
tema skall ha ansvar för att det finns allmänna begravningsplatser för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund. För rätten till gravsättning på en
sådan begravningsplats skall huvudmannen självfallet få ställa upp villkor
angående samfundstillhörighet. Ett av syftena med sådana begravnings-
platser är just att de som inte tillhör något kristet trossamfund skall kunna
få sina gravplatser helt skilda från andra gravplatser.
Möjligheten att bli gravsatt på en sådan särskild begravningsplats inver-
kar emellertid inte på den skyldighet som enligt mitt förslag skall åvila
huvudmännen för de vanliga allmänna begravningsplatserna att bereda
gravplats åt alla som var kyrkobokförda på orten vid dödsfallet. Rätten till
gravplats på dessa begravningsplatser får naturligtvis inte inskränkas ge-
nom villkor angående t.ex. trostillhörighet. För att det inte skall uppstå
några missförstånd i detta hänseende föreslår jag i likhet med arbetsgrup-
pen att det i lagen tas in ett uttryckligt förbud mot villkor av det nämnda
slaget.
Mitt förslag: Invigning av allmänna begravningsplatser skall inte
vara obligatorisk.
Det skall inte längre förekomma några bestämmelser i lag om
invigning.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag med undan-
tag av att arbetsgruppen föreslår att det i en ny lag tas in bestämmelser om
att svenska kyrkan och andra trossamfund skall beredas tillfälle till invig-
ning av begravningsplats eller del av den innan den tas i bruk.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig över arbets-
gruppens förslag i denna del är det bara en som anser att invigning alltjämt
skall vara obligatorisk.
Några remissinstanser framhåller att invigningen som utgångspunkt för
inträdet av de rättsliga effekter som är anknutna till begreppet begravnings-
plats måste ersättas av något annat lättdokumenterat faktum.
Remissinstanserna berör i övrigt framför allt frågor om invigning av en
del av begravningsplats och om samordning mellan olika trossamfunds
invigningsceremonier.
Kravet på invigning
För att gravsättning skall få ske på en allmän begravningsplats krävs enligt
jordfästningslagen att begravningsplatsen har blivit behörigen anordnad
och invigd i svenska kyrkans ordning. Enligt gravrättslagen ingår vidare i
definitionen av allmän begravningsplats att denna skall ha blivit behörigen
invigd. Invigningen anses också bilda utgångspunkten for det särskilda
skydd mot t.ex. utmätning som en begravningsplats har.
Invigning har alltså dels en religiös betydelse, dels den rättsliga betydel-
sen att alla rättsregler som knyter an till en färdigställd begravningsplats
träder i funktion först med invigningen.
Från principiell synpunkt är det inte tillfredsställande att svenska kyr-
kan intar en särställning när det gäller invigning av allmänna begravnings-
platser. Vidare för den nu gällande ordningen bl.a. med sig den nackdelen
att man inte kan tillgodose önskemålen från vissa trosbekännare om att få
bli begravda i jord som har lämnats oberörd av svenska kyrkans invigning.
En sådan del av begravningsplatsen kan ju enligt de nuvarande reglerna
inte tas i anspråk för gravsättning.
Enligt min mening finns det ingen anledning att invigningen skall ha
kvar sin rättsliga betydelse. Jag föreslår därför att invigningen slopas som
förutsättning för att gravsättning skall få äga rum.
Om man slopar kravet på invigning, måste något annat faktum bilda
utgångspunkten för inträdet av de rättsliga effekterna. Jag anser att de
rättsliga effekterna bör inträda då begravningsplatsen behörigen har an-
ordnats och tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon tveksamhet bör då inte
heller råda om tidpunkten för inträdet av de rättsliga effekterna, eftersom
upplåtelser av gravplatser och gravsättning skall antecknas i gravboken.
Regler om invigning
Självfallet måste människors önskemål om att få vila i vigd jord tillgodoses
även i fortsättningen. Svenska kyrkan och andra trossamfund måste därför
även i framtiden få möjligheter att inviga begravningsplatser eller delar
därav.
För att kunna tillgodose dessa önskemål behöver trossamfunden i första
hand få information om att en ny begravningsplats eller en utvidgad del har
färdigställts i så god tid före ianspråktagandet att de får möjlighet att
förrätta invigning.
Enligt plan- och bygglagen (1987:10, omtryckt 1987: 246, ändrad senast
1989:1049, PBL) krävs bygglov för anordnande och väsentlig ändring av
en begravningsplats. Därmed är PBL:s bestämmelser om när detaljplan
skall upprättas ofta tillämpliga i fråga om begravningsplatser. Information
sprids då genom kungörelseförfarandet. Berörda trossamfund bör under
alla omständigheter komma att få tillräcklig information i samband med
bygglovsprövningen. I samband med införandet av bygglovskravet i PBL
uttalade föredraganden (prop. 1987/88: 104 s. 65) att han förutsatte att den
som anordnar en begravningsplats också inhämtar synpunkter från före-
Prop. 1990/91:10
30
trädare for de andra trossamfund än svenska kyrkan vars medlemmar kan Prop. 1990/91: 10
förutses komma att använda anläggningen. Förtedraganden påpekade vid-
are att byggnadsnämnden också har möjlighet att föreskriva att ett sådant
yttrande skall finnas i underlaget för ansökan.
Handläggningen enligt PBL bör säkerställa trossamfundens möjligheter
till invigning. Begravningsverksamheten är en allmän samhällelig uppgift
som har anförtrotts svenska kyrkan. I detta ansvar ligger att tillgodose de
önskemål och behov som föreligger från de medborgare for vilka verksam-
heten är avsedd. Enligt min mening är detta så självklart att någon
lagreglering som understryker samrådsskyldigheten inte behövs.
Det finns människor som inte vill vila i vigd jord eller i vart fall inte i
annan jord än sådan som har vigts av det egna trossamfundet. Eftersom
möjligheterna att bli gravsatt på en enskild begravningsplats är begränsade,
bör man se till att sådana önskemål kan bli tillgodosedda även på en allmän
begravningsplats. Om kravet på invigning slopas kommer det inte att
finnas något hinder mot att invigning begränsas till att avse endast en del
av en begravningsplats. Det bör inte möta några svårigheter för kyrko-
gårdsmyndigheten att komma överens med trossamfunden om att en viss
del av begravningsplatsen skall antingen lämnas fri från alla former av
invigning eller reserveras för invigning av enbart något särskilt trossam-
fund. Inte heller sådana frågor behöver därför lagregleras.
Mitt förslag: Ett område som tas i anspråk för begravningsplats skall
inte få besväras av några rättigheter. Om det inte föranleder några
olägenheter, får dock undantag göras för ledningsrätter.
En befintlig begravningsplats skall inte få belastas med panträtter
eller andra rättigheter som kan inskrivas.
En begravningsplats skall inte få utmätas.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag lämnas i allmänhet utan
erinran. Ett par remissinstanser framhåller att luftledningar inte bör få
förekomma över en begravningsplats.
Skälen för mitt förslag: Enligt 1 § begravningskungörelsen i dess lydelse
före den 1 januari 1989 skulle länsstyrelsen godkänna förslag till allmän
begravningsplats. Vid ansökan om godkännande skulle fogas bl.a. bevis att
området inte besvärades av inteckningar eller andra rättigheter. Begreppet
inteckning avsåg då såväl penninginteckningar som inskrivningar av vissa
andra rättigheter, såsom nyttjanderätt och servitut. Utmärkande för dessa
inskrivna rättigheter är att de grundar sig på avtal. Enligt den nämnda
bestämmelsen skulle emellertid området visas vara befriat från inte bara
sådana på avtal grundade rättigheter utan även andra rättigheter, således
tvångsrätter av alla slag, t.ex. fastighetsbildningsservitut och ledningsrät-
ter.
31
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1989, infördes i Prop. 1990/91:10
PBL krav på bygglov avseende anläggande av nya och väsentlig ändring av
befintliga begravningsplatser. Därvid slopades länsstyrelseprövningen av-
seende allmänna begravningsplatser genom en ändring av 1 § begravnings-
kungörelsen (SFS 1988:1195). Följden har blivit att det nu inte längre finns
något krav på att områden som tas i anspråk för begravningsplats skall
befrias från belastande rättigheter.
Enligt 3 § gravrättslagen får en befintlig begravningsplats inte intecknas.
Med nuvarande terminologi innebär det alltså att den inte får belastas med
panträtter eller andra rättigheter som kan inskrivas. Något hinder mot att
begravningsplatser belastas med tvångsrätter utgör dock inte bestämmel-
sen.
Arbetsgruppen, som utarbetade sitt förslag före de ändringar i PBL och
begravningskungörelsen som jag nyss har redogjort för, föreslår att de
dåvarande reglerna skall behållas i allt väsentligt. Den enda ändringen som
föreslås gäller ledningsrätter, som under vissa förutsättningar skall kunna
få belasta en begravningsplats. Jag vill emellertid påpeka att den föreslagna
lagtexten och delar av arbetsgruppens motivering tyder på att arbetsgrup-
pen har utgått ifrån att gällande rätt innebär att en befintlig begravnings-
plats inte får belastas med några rättigheter alls, alltså inte heller tvångs-
rätter.
Jag anser att en ny lag bör innehålla regler som i huvudsak motsvarar de
bestämmelser som finns i gravrättslagen jämte de bestämmelser som tidi-
gare fanns i begravningskungörelsen. Detta innebär att det skall krävas att
ett område som skall tas i anspråk för begravningsplats skall vara fritt från
alla former av belastande rättigheter. Undantag bör dock kunna få göras
för ledningsrätter. Inom delar av en begravningsplats torde förekomsten av
sådana inte innebära någon olägenhet.
När det gäller befintliga begravningsplatser bör dessa inte få belastas
med panträtt eller andra rättigheter som kan bli föremål för inskrivning.
Något förbud mot att begravningsplatser belastas med tvångsrätter kan
däremot inte komma i fråga. I gruvlagen (1974: 342) finns ett förbud mot
att inmutningsrätt beviljas inom kyrkogård eller annan begravningsplats
utan regeringens tillstånd. I övriga tvångslagar, t.ex. expropriationslagen
(1972:719), fastighetsbildningslagen (1970:988) och ledningsrättslagen
(1973:1144), finns inte några sådana begränsningar. Självfallet beaktas
dock de särskilda intressen som knyter an till en begravningsplats vid
prövning av frågor om att belasta begravningsplatser med tvångsrätt.
Förbud mot utmätning av en begravningsplats bör finnas kvar även i en
ny lag.
32
Prop. 1990/91: 10
Mitt förslag: En grav skall inte få öppnas på ett sådant sätt att man
vid grävningen eller gravsättningen skadar stoft eller aska som har
gravsatts inom gravplatsen.
Åtgärden att ta upp eller på annat sätt rubba gravsatt stoft eller
aska skall inte behöva prövas särskilt.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt med undantag av att
arbetsgruppen föreslår att gravsatt stoft och aska inte skall få tas upp eller
på annat sätt rubbas om det inte finns särskilda skäl till det.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.
Rikspolisstyrelsen påpekar att förslaget kan komma i konflikt med
rättegångsbalkens regler om tvångsmedel.
Skälen för mitt förslag: Enligt 31 § begravningskungörelsen får ett stoft
som har gravsatts på en allmän begravningsplats inte tas upp utan tillstånd
av den som förvaltar begravningsplatsen. Om stoftet har gravsatts på en
enskild begravningsplats skall tillstånd i stället lämnas av länsstyrelsen. I
båda fallen gäller att tillstånd får meddelas bara om det föreligger särskilda
skäl. Några motsvarande restriktioner finns inte när det gäller att ta upp en
gravsatt aska. I det fallet regleras endast frågan om flyttning av askan. För
flyttning av gravsatt aska fordras enligt 32 § begravningskungörelsen till-
stånd av den som förvaltar begravningsplatsen, om flyttning skall ske inom
eller från en allmän begravningsplats, och i annat fall av länsstyrelsen.
Tillstånd får meddelas bara om det föreligger särskilda skäl.
Syftet med de nu berörda bestämmelserna är främst att slå vakt om
gravfriden. Denna får inte brytas om inte särskilda skäl motiverar det. I en
ny lagstiftning kan det finnas anledning att för vissa fall klarare markera
respekten för gravfriden, och även i fortsättningen bör en gravsättning i
princip betraktas som definitiv.
Som en orubblig grundprincip bör gälla att en grav inte får öppnas på ett
sådant sätt att man vid grävning eller gravsättning skadar stoft eller aska
som har gravsatts inom gravplatsen.
Det finns flera anledningar till att en grav kan behöva öppnas och till att
kvarlevorna kan behöva tas upp ur graven. I huvudsak kan man skilja
mellan två fall. 1 det ena fallet är avsikten att stoftet eller askan åter skall
gravsättas inom samma gravplats. Anledningen till att kvarlevorna behö-
ver tas upp torde då i regel vara att gravplatsen behöver omdisponeras
inför en ny gravsättning. Ett annat tänkbart skäl är att polismyndigheten
har begärt att få undersöka kvarlevorna. I det andra fallet är avsikten att
stoftet eller askan på begäran av anhöriga skall flyttas till en annan
gravplats på samma eller på en annan begravningsplats.
Arbetsgruppen föreslår att det skall fordras särskilt beslut av kyrkogårds-
myndigheten för att gravsatt stoft eller aska skall få tas upp eller på annat
sätt rubbas och att det för beslutet skall krävas skäl av olika styrka
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
beroende på om gravsättning åter skall ske på samma plats eller om stoftet Prop. 1990/91:10
eller askan skall flyttas till en annan gravplats.
I samtliga de fall då det kan bli fråga om att ta upp eller på annat sätt
rubba gravsatt stoft eller aska torde det i särskild ordning ske någon form
av prövning av det bakomliggande motivet till åtgärden. Vid ny gravsätt-
ning prövar således kyrkogårdsmyndigheten om det finns något hinder mot
det. När polismyndigheten begär att få undersöka ett stoft, har behovet av
kriminalteknisk undersökning prövats. Vid fall av flyttning har kyrko-
gårdsmyndigheten, i enlighet med vad jag återkommer till, prövat en
ansökan härom. Själva åtgärden att ta upp gravsatt stoft eller aska är därför
snarast att ses som ett led i verkställigheten av tidigare beslut. Det skulle
enligt min mening leda till en överdriven formalism, om man kräver att
även denna verkställighetsåtgärd skall behöva bli föremål för ett överklag-
bart beslut.
Med hänsyn till betydelsen av att gravfriden respekteras skall det själv-
fallet krävas godtagbara skäl av det slag som jag har berört i det föregående
för att gravsatt stoft eller aska skall få tas upp eller på annat sätt rubbas. Det
saknas emellertid anledning att anta att kyrkogårdsmyndigheten skulle låta
gräva upp en grav utan att det verkligen finns sådana skäl. Jag föreslår
därför att åtgärder av det här slaget inte skall kräva något i lag reglerat
formellt beslut.
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit att den av arbets-
gruppen föreslagna regleringen av frågan om upptagande av stoft kan ge
upphov till konflikt med rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel.
Mitt förslag i den här delen bör leda till att problemet bortfaller. Ett beslut
av polismyndigheten om kriminalteknisk undersökning av ett gravsatt
stoft bör anses utgöra ett tillräckligt skäl för att stoftet skall tas upp.
Mitt förslag: Gravsatt stoft eller aska får inte flyttas för att gravsättas
någon annanstans, om det inte finns särskilda skäl för det.
Länsstyrelsens beslut i ärenden om flyttning av stoft eller aska får
överklagas hos kammarrätten.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att gravsatt stoft eller
aska får flyttas bara om det finns synnerliga skäl till det. Om flyttning skall
ske inom eller från en allmän begravningsplats, får länsstyrelsens beslut i
ett dit överklagat ärende inte överklagas. Länsstyrelsens beslut om flytt-
ning inom eller från en enskild begravningsplats får överklagas hos reger-
ingen.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Kristianstads län fram-
håller dock att motiv inte har visats föreligga för att skärpa kraven avse-
ende flyttning av stoft eller aska. Enligt konsumentverket kan arbetsgrup-
pens förslag tänkas hindra invandrarfamiljer från att ta med sig stoft eller
34
aska efter en avliden anhörig, när de återvänder till sitt ursprungliga Prop. 1990/91:10
hemland.
Några remissinstanser förordar att länsstyrelsens beslut i alla flyttnings-
ärenden skall kunna överklagas hos regeringen.
Respekten för gravfriden
En kontroversiell fråga är den som gäller förutsättningarna för att gravsatt
stoft och aska skall få flyttas till en annan gravplats. Som jag nämnt i det
föregående avsnittet krävs det för närvarande att det skall föreligga sär-
skilda skäl för att tillstånd till flyttning av stoft eller aska skall kunna
meddelas. Arbetsgruppen har emellertid efter en genomgång av rege-
ringens praxis i ärenden av detta slag funnit att denna närmast svarar mot
det mera restriktiva kravet synnerliga skäl. Arbetsgruppen anser att denna
restriktiva praxis skall behållas och föreslår följaktligen att det skall krävas
synnerliga skäl för att tillstånd till flyttning av stoft och aska till en annan
gravplats skall få ges.
Det finns enligt min mening med hänsyn till respekten för gravfriden
inte någon anledning att göra någon skillnad mellan flyttning av stoft och
flyttning av aska. I praktiken blir emellertid skillnaden stor. Som jag har
anfört i det föregående avsnittet bör man under inga omständigheter få
öppna en grav på ett sådant sätt att man vid grävningen skadar stoft eller
aska som har gravsatts inom gravplatsen. Förutsättningarna för att stoft
skall kunna flyttas blir därmed mycket begränsade. Efter ganska kort tid
torde nedbrytningen av kistmaterial och stoft ha gått så långt att flyttning
blir utesluten. Men i den mån stoftet kan flyttas utan att det skadas bör
alltså samma regler gälla som vid flyttning av aska.
Det är enligt min mening angeläget att respekten för gravfriden upprätt-
hålls. Därför bör man som hittills vara restriktiv med att tillåta flyttning.
Men i en del fall, som jag i det följande vill ge några exempel på, kan det
dock finnas anledning att medge flyttning av stoft eller aska, under förut-
sättning att förhållandena i övrigt är sådana att flyttningen kan genomfö-
ras.
I vilka fall bör flyttning kunna medges ?
Ett misstag som har skett vid gravsättningen kan för de efterlevande
upplevas vara av så allvarligt slag att en flyttning bör kunna komma i fråga.
Önskan att sammanföra makar eller föräldrar och ett minderårigt barn har
i flera fall ansetts vara uttryck för en pietet av sådant slag att den fått väga
tyngre än principen om gravfridens bevarande. För en flykting eller in-
vandrare som avser att återvända till sitt hemland kan det vara angeläget
att få föra med sig stoftet eller askan av en i Sverige avliden anhörig, som
saknar en närmare anknytning till vårt land och kanske själv varit inställd
på att en gång få återvända hem.
I dessa och liknande fall menar jag att det bör vara möjligt att kunna
35
medge en flyttning. Det har emellertid visat sig vara svårt för många att Prop. 1990/91: 10
förstå den restriktiva praxis som de flesta myndigheterna hittills har
tillämpat. Det bör därför övervägas om inte en något större frihet kan
medges i fråga om flyttning av stoft och askurnor. Respekten för de
avlidnas rätt att få vila i frid motiverar dock alltjämt en restriktiv grund-
inställning till framställningar om flyttning.
Vägledande för bedömningen bör alltjämt vara vad den avlidne själv
kan ha uttryckt for önskemål om sin gravsättning. Man får som regel utgå
ifrån att sådana önskemål, om de funnits, har iakttagits vid gravsättningen.
Har denna däremot kommit att ske i uttrycklig strid mot dessa bör en
rättelse kunna medges i efterhand.
En inte ovanlig situation i dag är att en avliden persons aska efter
kremering har gravsatts i en urngrav eller i en kolumbariemur. Under
senare år har i allt flera fall minneslundar anlagts på våra kyrkogårdar och
allmänna begravningsplatser. Det händer då att en efterlevande make eller
maka för egen del uttrycker en önskan om att få sin aska strödd i minnes-
lunden — ofta för att det saknas efterlevande på orten som kan vårda en
grav. Då uttalas också ofta en önskan om att den tidigare avlidnas gravsatta
aska skall tas upp och strös ut i minneslunden. Sådana framställningar har
vid prövning hos regeringen avslagits med hänsyn till gravfriden. Som skäl
för att behålla denna praxis kan anföras att gravsättning i minneslund är ett
anonymt gravskick som tillkommit under senare tid för att svara mot
särskilda önskemål. Att ta upp en gravsatt aska för att sprida den i en
minneslund innebär en direkt förändring av det gravskick som man tilläm-
pade vid den första gravsättningen och som förutsätts ha varit i överens-
stämmelse med den avlidnes önskan. Det kan heller inte anses att ett
anonymt utströende av aska inom minneslunden är att jämställa med
sammanförande av makar i en gemensam grav.
Ofta finns inte några uttryckliga önskemål om gravsättningen uttalade
av den avlidne. Men har stoftet eller askan då blivit gravsatt i en familje-
grav eller på en ort där den avlidne hade en naturlig anknytning t.ex.
genom att han eller hon varit verksam där en stor del av sitt liv, så kan detta
ändå tala mot att tillstånd senare lämnas för en flyttning.
Har gravsättning däremot skett på en ort där den avlidnes hemvist var
av mera kortvarig eller tillfällig natur, kan det finnas utrymme för en annan
bedömning. En gravsättning på en sådan ort kan då ibland bero mera av
omständigheterna vid dödsfallet än av noga genomtänkta beslut från de
efterlevandes sida. Ett sätt att komma tillrätta med detta är att ge längre
rådrum för de efterlevande innan de måste besluta om kremering och
gravsättning. Till denna fråga återkommer jag. En annan möjlighet är att i
sådana fall tillämpa en mera generös praxis, när det gäller att ge anhöriga
tillstånd att flytta stoft eller aska som har gravsatts.
En första förutsättning för medgivande till flyttning är givetvis att den
inte strider mot den avlidnes i livstiden uttalade önskan om plats för
gravsättningen. Vidare bör som regel krävas att den avlidne har haft någon
form av anknytning till den plats dit flyttningen avses ske. Det kan t.ex.
vara fråga om den avlidnes eller ett par makars gemensamma uppväxtort,
dit den efterlevande flyttat tillbaka efter dödsfallet. I sådana fall kan det
36
finnas skäl att anta att den avlidne skulle ha delat de efterlevandes syn på Prop. 1990/91: 10
var en slutlig gravsättning hellre borde ha skett. Ett sådant antagande
stärks, om den avlidne hade någon släktanknytning till platsen, om föräld-
rarna hade en familjegrav där eller om den avlidne i livstiden gärna sökte
sig dit och kanske hade en fritidsbostad på orten osv.
Som jag har berört i det föregående har regeringen i vissa fall medgett
flyttning då det har varit fråga om att sammanföra makar eller föräldrar
och ett minderårigt barn i en gemensam grav. Flyttning har i dessa fall som
regel bara medgetts om omständigheterna varit sådana att den sist avlidne
inte kunnat gravsättas i samma grav som den som tidigare avlidit. Även i
dessa fall bör dock en större hänsyn kunna tas till vad som varit den sist
avlidnes önskan om plats för den gemensamma gravsättningen. I synnerhet
bör det kunna gälla om det beträffande den först avlidne kan åberopas
sådana omständigheter som enligt vad jag nyss anfört hade kunnat moti-
vera medgivande till flyttning på ansökan av en efterlevande.
Jag förordar alltså att tillstånd till flyttning av stoft eller askor bör kunna
medges i sådana och liknande fall som jag ovan redogjort för och som
motsvarar den praxis som regeringen på senare tid tillämpat. Det innebär
en något generösare tillståndsgivning än den som svarar mot kravet på
synnerliga skäl för åtgärden. Till skillnad från arbetsgruppen är jag därför
inte beredd att för ett medgivande till flyttning uppställa strängare krav än
den nuvarande begravningskungörelsens, nämligen att särskilda skäl skall
föreligga.
En förutsättning för tillstånd till flyttning av stoft eller aska bör vara att
det är klarlagt var gravsättningen åter skall ske.
Överklagande av beslut i flyttningsärenden
Ärenden om flyttning av gravsatt stoft eller aska inom eller från en allmän
begravningsplats prövas i dag av kyrkogårdsmyndigheten. Möjlighet finns
att överklaga beslutet hos länsstyrelsen. Tillstånd till flyttning inom eller
från en enskild begravningsplats prövas av länsstyrelsen i första instans. I
båda fallen kan länsstyrelsens beslut överklagas hos regeringen.
Arbetsgruppen föreslår att länsstyrelsens beslut i ett dit överklagat
ärende om flyttning inom eller från en allmän begravningsplats inte skall
kunna överklagas. Skälet till detta är enligt arbetsgruppen att regeringen
bör avlastas denna typ av förvaltningsärenden.
Jag kan visserligen hålla med arbetsgruppen om att man bör begränsa
möjligheten att överklaga förvaltningsärenden till regeringen. Starka rätts-
säkerhetsskäl och intresset av att det skapas en för hela landet enhetlig
praxis på området talar emellertid för att det bör finnas en möjlighet att
överklaga länsstyrelsens beslut.
Besluten bör dock enligt min mening inte längre kunna överklagas hos
regeringen. De bör i stället överklagas hos kammarrätten. Det ligger i linje
med vad jag föreslår skall gälla huvuddelen av länsstyrelsens beslut enligt
mitt förslag till begravningslag.
37
Min bedömning: Det är visserligen angeläget att det for de allmänna
begravningsplatserna upprättas reglementen med interna föreskrif-
ter, men frågan behöver inte regleras i lag.
Behovet av lokala föreskrifter om ordningen på de allmänna
begravningsplatserna bör kunna tillgodoses genom att sådana förs in
i de lokala ordningsstadgarna.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att ett reglemente med
interna föreskrifter skall finnas för varje allmän begravningsplats. Vidare
föreslår arbetsgruppen att de kyrkliga kommunerna skall få möjlighet att
meddela lokala föreskrifter om ordningen på de allmänna begravningsplat-
serna.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag om obligatoriska reglemen-
ten lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Förslaget till bestämmelser om ordningsföreskrifter tillstyrks eller läm-
nas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län avstyrker dock
förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att förslaget innebär
att man tillskapar en parallell formell reglering av frågorna om lokala
ordningsföreskrifter för begravningsplatserna med de lokala ordningsstad-
gorna, vilket leder till en omfattande formell hantering och skapar samord-
ningsproblem. Länsstyrelsen förordar därför att eventuellt behövliga före-
skrifter för begravningsplatserna i stället skall skrivas in i de lokala ord-
ningsstadgorna.
Reglementen med interna föreskrifter
Genom att kyrkokommunerna och kommunerna är ålagda att hålla all-
männa begravningsplatser och att sköta dessa i enlighet med lagstiftningen
har de också befogenhet att besluta föreskrifter om verksamhetens organi-
sation och om dess bedrivande. Till sådana interna föreskrifter hör regler
om förutsättningarna för upplåtelse av gravrätt och hur förvaltningen i
olika avseenden skall förhålla sig till gravrättsinnehavarna. Däremot får de
enligt regeringsformen inte utan särskilt bemyndigande i lag och förord-
ning besluta föreskrifter som innebär åligganden för enskilda.
Enligt 5 § begravningskungörelsen bör innehavare av allmän begrav-
ningsplats upprätta reglemente, upptagande bestämmelser om ordningen
inom begravningsplatserna, villkor för upplåtelse av gravrätt och för över-
tagande av vård av gravplats samt föreskrifter om gravvård och andra
anordningar på gravplats.
Enligt en undersökning som arbetsgruppen har presenterat är det i
huvudsak endast de minsta församlingarna som ofta saknar reglemente.
Visserligen torde dessa inte ha samma behov av ett fastställt reglemente
Prop. 1990/91: 10
38
som de större församlingarna, men många frågor måste antas bli aktuella
oavsett förvaltningsenhetens storlek. Det gäller t.ex. villkoren for upplåt-
else av gravrätt och föreskrifter om gravvårdar och andra gravanordningar.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att beslut
beträffande frågor av grundläggande natur som hör till verksamheten på
begravningsplatserna samlas i ett reglemente. Härigenom garanteras de
förtroendevalda i pastorat och samfälligheter ett inflytande över dessa
frågor och besluten blir lättare tillgängliga för allmänheten.
Som nämnts har dock de allra flesta förvaltningarna redan reglementen
och det finns anledning att vänta sig att även de mindre förvaltningsenhe-
terna så småningom kommer att självmant upprätta reglementen. Det
finns därför enligt min mening inte något behov av en lagreglering i ämnet.
Ordningsföreskrifter
Under senare år har det speciellt inom tätortsområdena blivit ett allt större
problem med ordningen på de allmänna begravningsplatserna. Problemen
gäller bl.a. trafik, idrottsutövning, vallning av hundar och alkoholförtäring.
I regel torde det räcka med att allmänheten uppmanas att vid besök på
begravningsplatsen ta hänsyn till platsens särskilda karaktär. I vissa fall
kan det emellertid finnas behov av att kunna ingripa med kraftfullare
medel.
Enligt 5 § begravningskungörelsen bör reglemente för allmän begrav-
ningsplats uppta bl.a. bestämmelser om ordningen inom begravningsplat-
sen. Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall emellertid numera föreskrifter
som gäller åligganden för den enskilde meddelas genom lag.
De kyrkliga kommunerna kan emellertid enligt regeringsformen via
regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om ordningen på allmän
plats. Eftersom begreppet allmän plats i regeringsformen torde omfatta
även begravningsplatser, föreligger det i och för sig inte något hinder mot
att huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna bemyndigas att
meddela ordningsföreskrifter.
Arbetsgruppen framhåller att det kan tänkas fall där kommunerna inte
meddelar några föreskrifter om ordningen på begravningsplatserna i de
lokala ordningsstadgarna och föreslår därför att föreskriftsrätt skall till-
komma även huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna.
I likhet med arbetsgruppen anser jag att det kan finnas behov av
straffsanktionerade föreskrifter angående ordningen på begravningsplat-
serna. Samtidigt instämmer jag emellertid i den kritik mot förslaget som
har framförts av några länsstyrelser. Uppenbarligen är det enklast och mest
lättöverskådligt att kommunerna i sina lokala ordningsstadgar tar in de
föreskrifter som kan behövas för begravningsplatserna.
Till skillnad från arbetsgruppen har jag svårt att tänka mig att en
kommun skulle vägra att tillgodose ett pastorats önskemål om föreskrifter
för en allmän begravningsplats i den lokala ordningsstadgan. Föreskrifts-
rätt för huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna skulle kunna
leda till att dessa underlåter att verka för att föreskrifterna tas in i de lokala
ordningsstadgarna, vilket kan leda till att det i onödan skapas parallella
Prop. 1990/91: 10
39
system av ordningsföreskrifter. Jag anser därför att det inte i lag bör tas in Prop. 1990/91:10
något normgivningsbemyndigande av det slag som arbetsgruppen föreslår.
Jag kan här nämna att frågan om ordningsföreskrifter för begravnings-
platser behandlas i ordningsstadgeutredningens betänkande (SOU
1985:24) Ordningslag. Utredningens förslag har remissbehandlats och
bereds för närvarande inom justitiedepartementet.
Jag har i denna fråga samrått med justitieministern.
Mitt förslag: Lagstiftningen på området inriktas på den del av
begravningen som avser gravsättning och kremering.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker arbetsgruppens förslag
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: De flesta begravningar består av flera led, näm-
ligen bisättning, som innebär att stoftet efter den avlidne lämnas i en
särskild bisättningslokal, begravningsgudstjänst eller någon annan högtid-
lig akt och slutligen gravsättning. Det är inte bara begravningsgudstjänsten
som är ceremoniell utan även bisättningen och gravsättningen omgärdas
ofta av ceremonier av olika slag.
Det finns i gällande lagstiftning inte något krav på att gravsättning skall
föregås av någon ceremoni. I jordfästningslagen finns emellertid bl.a. en
del regler om jordfästning inom svenska kyrkan.
Enligt min mening bör en begravningslagstiftning inte innehålla några
regler som rör den ceremoniella delen av begravningen. Det får ankomma
på kyrkomötet att besluta om de särskilda regler som man anser bör gälla
för begravningsgudstjänsten inom svenska kyrkan. Likaså har andra tros-
eller livsåskådningssamfund frihet att utforma ceremonier och tillhanda-
hålla officianter i enlighet med sina önskemål.
Man har i olika sammanhang diskuterat förutsättningar för att ordna en
s.k. borgerlig begravning, varvid det särskilt har pekats på behovet av
officianter för begravningsceremonien. Enligt min mening bör samma
synsätt som jag ovan har angett anläggas även på denna fråga.
Lagstiftningen bör alltså begränsas till att reglera de led i begravningen
av en avliden som rör kremering och gravsättning.
40
Mitt förslag: Uttryckliga bestämmelser om vem som ordnar med
gravsättning och kremering skall finnas bara för det fallet att det inte
finns anhöriga eller närstående som gör det. I sådana fall skall
kommunen ha ansvaret.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att det i lagen skall anges
att begravningen ordnas av den som den avlidne har utsett eller av någon
av den avlidnes anhöriga eller närstående. För det fallet att det inte finns
någon som ordnar begravningen överensstämmer arbetsgruppens förslag i
huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar arbetsgruppens förslag
utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att det är oklart i vilka fall
kommunen skall ordna begravningen.
Skälen för mitt förslag: I 1 § jordfästningslagen föreskrivs att när någon
avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande jordfästning iakttas
av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller eljest ombesörjer
begravningen.
Det sägs inte vare sig i denna bestämmelse eller någon annanstans i
lagstiftningen något om vem som skall ordna begravningen. Föreskriften
om att den avlidnes önskan bör iakttas medför emellertid att begravningen
i första hand bör ordnas av den som den avlidne har utsett. Om det inte
finns någon sådan torde det förutsättas som självklart att begravningen
skall ordnas av den avlidnes anhöriga eller närstående.
I vissa fall kan det föreligga en kontraktsrättslig skyldighet att ordna
begravningen, t.ex. när den avlidne under livstiden har lämnat uppdrag åt
en begravningsentreprenör att ordna den. Bortsett från sådana situationer
finns det inte någon skyldighet att ordna begravningen för vare sig den som
har utsetts härtill eller för anhöriga eller närstående. Visserligen åligger det
dödsboet att betala begravningskostnaderna, men någon skyldighet att
ordna begravningen föreligger inte. Snarare skulle man kunna tala om en
rättighet för de efterlevande att själva ordna begravningen innan man från
samhällets sida griper in med de åtgärder för gravsättning av stoft eller
kremering som till sist ändå blir nödvändiga.
Vid bedömningen av vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara befogade
måste man utgå ifrån att de efterlevande med beaktande av den avlidnes
önskemål skall ha full frihet att bestämma om vem som skall sköta om
begravningen och hur den skall ordnas. Lagstiftningen bör syfta till att
stödja enskilda människor i deras strävanden att själva finna en lösning på
problemen. Den får inte utformas så att den uppfattas som en otillbörlig
inblandning i enskildas angelägenheter och därigenom kan komma att
motverka samförståndslösningar.
Arbetsgruppen har till en böljan prövat om man genom en lagbestäm-
melse kan klargöra vem av de efterlevande som skall ordna begravningen
eftersom detta i princip skulle lösa frågan om hur den skall genomföras.
Enligt arbetsgruppen bör det slås fast att det i första hand är den person
Prop. 1990/91: 10
41
som den avlidne själv har utsett, som skall ordna begravningen. För det fall Prop. 1990/91:10
att den avlidne inte har utsett någon att ordna begravningen har emellertid
arbetsgruppen avvisat tanken på att genom en generell regel föreskriva vem
i kretsen av anhöriga eller närstående som skall ha företräde att ordna
begravningen.
För egen del anser jag att det i en ny lag inte finns anledning att ge
bestämmelser om något så självklart som att det är de efterlevande själva
som i första hand skall ordna begravningen. Däremot kan det finnas
anledning att i lag reglera frågan om vem som skall se till att den avlidne
blir gravsatt och i förekommande fall innan dess kremeras i sådana fall när
det inte finns några efterlevande eller när dessa inte vill eller inte kan
ombesöija detta. I dag anses ansvaret för detta ligga på kommunerna.
Åtgärden har ansetts ingå i kommunernas allmänna skyldighet att svara för
att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Jag
föreslår att denna ordning nu uttryckligen regleras och att det därvid
föreskrivs att kommunen skall ha rätt till ersättning för kostnaderna av
dödsboet.
Mitt förslag: Om de efterlevande inte kan komma överens i fråga om
kremering och om gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på
parternas begäran medla i tvisten.
Om enighet inte kan uppnås, skall frågan hänskjutas till länssty-
relsen för prövning. Länsstyrelsen skall därvid besluta vem som skall
få bestämma i den tvistiga frågan.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag överensstämmer i hu-
vudsak med mitt. Medlings- och prövningsförfarandet skall dock enligt
arbetsgruppens förslag tillhandahållas inte bara vid oenighet i fråga om
kremering och om gravsättningen, utan även i frågan om vem som skall
ordna begravningen. Arbetsgruppen föreslår vidare att länsstyrelsens be-
slut inte skall kunna överklagas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar arbetsgruppens för-
slag. Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker dock förslaget om skiljeför-
farande. Länsstyrelsen föreslår i stället att kyrkogårdsmyndigheten skall få
besluta om gravsättning vid oenighet mellan de efterlevande med rätt för
dessa att överklaga till länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län
pekar på en liknande lösning. Några remissinstanser framför synpunkter
på vem som skall medla vid tvister.
42
Lagstiftningens inriktning
I det föregående har jag avvisat tanken på att i lag föra in generella regler
om vem som skall ordna med gravsättning och eventuell kremering. Enligt
min mening bör lagstiftningen i denna del enbart inriktas på att medverka
till att uppkomna konflikter skall kunna lösas. Det är därvid viktigt att
förfarandet vid konfliktlösning utformas så att det blir så enkelt, snabbt
och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Det är krematorie- och kyrkogårdsmyndighetema som konfronteras
med de problem som har sitt upphov i oenighet mellan de efterlevande.
Oenighet leder praktiskt sett till att myndigheterna inte får några klara
besked från de efterlevande om hur man skall förfara.
Arbetsgruppen har föreslagit att länsstyrelsen efter ett förlikningsförfa-
rande skall besluta i tvistiga frågor. Vid övervägande av förslaget skall jag
först ta upp frågan om vilka slag av tvister som skall kunna bli föremål för
prövning av en myndighet.
Vilka slag av tvister skall kunna prövas ?
Arbetsgruppens förslag innebär att det är tre typer av tvistefrågor som skall
kunna bli föremål för beslut, nämligen tvist om vem som skall ordna
begravningen samt tvister angående kremering och gravsättningen. En
huvudtanke bakom arbetsgruppens förslag är att det är av grundläggande
betydelse att avgöra vem som skall ordna begravningen, eftersom det är
denne som har bestämmanderätten. Enighet kan emellertid föreligga i
denna fråga medan tvist råder i frågorna om kremering och gravsättning.
Enligt arbetsgruppens förslag skall därför myndigheten kunna besluta även
i dessa frågor.
Om den som ordnar begravningen också bestämmer i frågorna om
kremering och gravsättning skulle man, som arbetsgruppen anför, få till
stånd en samlad lösning av förekommande tvister genom ett avgörande av
frågan om vem som skall ordna begravningen. I förhållande till krematorie-
och kyrkogårdsmyndighetema skulle ett sådant beslut kunna ges den
betydelsen att den som enligt beslutet skall ordna begravningen skall ha rätt
att bestämma i frågorna om kremering och gravsättning.
Arbetsgruppens förslag tycks innebära att parterna skall kunna få till
stånd en prövning av frågan om vem som skall ordna begravningen även i
sådana fall då de är ense beträffande frågorna om kremering och gravsätt-
ning. Det är tveksamt vilken rättslig betydelse ett sådant beslut skulle få.
Enligt min mening är det tillräckligt att man genom ett beslut får till stånd
en lösning av frågan om vem som vid kontakterna med krematorie- och
kyrkogårdsmyndighetema skall ha rätt att bestämma i frågorna om kre-
mering och gravsättning. Ett förfarande för lösning av tvister mellan de
efterlevande bör därför bara stå öppet för sådana fall då tvisten rör dessa
frågor. Om prövningen skall ha detta begränsade syfte blir det emellertid
missvisande att säga att prövningen skall gå ut på att bestämma vem som
skall ordna begravningen. Till ordnandet av begravningen hör ju nämligen
Prop. 1990/91: 10
43
också mycket annat än att bestämma om kremering och om gravsätt- Prop. 1990/91: 10
ningen.
Jag föreslår alltså att det endast skall vara tvister angående kremering
och gravsättningen som skall kunna prövas av myndighet. Prövningen bör
utmynna i ett beslut om vem som skall bestämma om kremering och om
gravsättningen. Om oenigheten bara rör en av dessa frågor finns det
självfallet inte anledning att i beslutet ange annat än vem som skall
bestämma i den tvistiga frågan.
Oavsett om prövningen sker vid en domstol eller vid en förvaltnings-
myndighet torde ett avgörandes rättskraft i princip endast omfatta par-
terna. För att andra än parterna skall bli bundna av avgörandet torde
åtminstone krävas att de har fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Denna
begränsning av rättskraften kan emellertid inte antas komma att vålla
några problem. Det är mycket osannolikt att det efter beslutet skulle
uppträda någon som inte är bunden av beslutet och göra anspråk på att få
bestämma över gravsättningen eller kremeringen.
Utformningen av förfarandet
Efter dessa överväganden av de tvistefrågor som bör avgöras av myndighet
skall jag övergå till frågan om hur förfarandet bör utformas. I första hand
bör detta utformas så att det underlättar för parterna att själva komma
överens. Det bör därför inledas med en förlikningsverksamhet.
Till en början kan tvist uppstå inför krematoriemyndigheten. En av de
efterlevande kan tänkas begära kremering medan någon annan motsätter
sig detta. Eftersom det, i enlighet med vad jag har anfört i det föregående,
inte går att i lagen ange vem som skall ha bestämmanderätt i frågor om
kremering och om gravsättningen, saknas det möjligheter för krematorie-
myndigheten att avgöra vilken av de tvistande som skall anses ha behörig-
het att bestämma. I ett senare skede kan motsvarande problem uppkomma
inför kyrkogårdsmyndigheten, t.ex. genom att en av de efterlevande begär
att stoftet eller askan skall gravsättas på begravningsplatsen medan någon
annan motsätter sig detta.
Tvister av det här slaget kan lösas på olika sätt. En nära till hands
liggande lösning som har föreslagits av ett par länsstyrelser är att låta
myndigheterna själva avgöra vilken mening bland de efterlevande som
skall anses äga företräde. Myndigheterna skulle därvid handlägga ärendena
enligt förvaltningslagen (1986:223, ändrad senast 1990:456) och fatta
beslut som därefter skulle kunna överklagas.
En uppenbar nackdel med ett sådant system är att det kan vara tids-
ödande. Om t.ex. tvist råder beträffande såväl frågan om kremering eller
icke kremering som frågan om platsen för gravsättning och krematorie-
myndigheten och kyrkogårdsmyndigheten inte är identiska, kan det bli
fråga om dubbla utdragna processer. Vid tvist angående t.ex. platsen för
gravsättning kan det också tänkas att olika myndigheter ger motstridiga
beslut. Det kan vidare mot ett sådant system anföras invändningar av mera
principiellt slag. Krematorie- och kyrkogårdsmyndighetema är som förval-
tare av krematorierna respektive begravningsplatserna mer eller mindre
44
berörda av konflikterna mellan de efterlevande och de är dessutom i Prop. 1990/91: 10
allmänhet knutna till svenska kyrkan. Sistnämnda omständighet medför
att det är betänkligt att låta myndigheterna besluta i tvister där olika
trosåskådningar kan skära sig mot varandra.
1 praktiken är det kyrkogårdsmyndighetema som i sin verksamhet ställs
inför de problem som oenighet mellan de efterlevande angående gravsätt-
ningen eller kremeringen ger upphov till. Det är då naturligt att myndighe-
terna ger parterna råd och vid tvist även försöker att ena dem. På detta sätt
torde myndigheterna ofta förfara redan i dag. Det ligger alltså nära till
hands att som arbetsgruppen föreslår låta kyrkogårdsmyndighetema ta
hand om det inledande medlingsförfarandet.
Som jag nämnt ovan bör kyrkogårdsmyndighetema inte själva fatta
besluten i tvister mellan de efterlevande. De skäl som jag därvid anförde
har inte samma styrka när det gäller att anförtro myndigheterna medlar-
verksamhet. Även om man ålägger myndigheterna en skyldighet att medla
så är det inte något som hindrar att de som drar sig för att vända sig till en
myndighet som är knuten till svenska kyrkan vänder sig till någon annan
för att få råd och hjälp med medling, t.ex. ett trossamfund eller en
begravningsentreprenör. För de allra flesta torde det dock vara tillräckligt
att de har rätt att vända sig till en kyrkogårdsmyndighet för att få hjälp att
enas. Jag föreslår därför i likhet med arbetsgruppen att parterna skall ha
rätt att påkalla medling av kyrkogårdsmyndighetema.
Eftersom kyrkogårdsmyndighetema inte själva skall besluta i tvister är
det nödvändigt att förlikningsförfarandet lagregleras. Det bör ta sin början
med att parterna vänder sig till myndigheten och begär att den skall medla.
Det är emellertid inte vilka tvistefrågor som helst som skall kunna ge
anledning till att ett formellt medlingsförfarande inleds. Tvisten skall ha
sin grund i oenighet beträffande kremering eller gravsättningen och således
gälla frågan om vem som vid kontakterna med krematorie- och kyrko-
gårdsmyndigheterna skall ha rätt att bestämma i dessa frågor. Självfallet
skall kyrkogårdsmyndigheten ge råd och hjälp även beträffande andra
frågor, men tvist i sådana skall inte föranleda att det anhängiggörs ett
ärende angående medling.
Om parterna enas bör kyrkogårdsmyndigheten fastställa förlikningen så
att det senare inte uppstår några oklarheter. Om förlikning däremot inte
uppnås bör kyrkogårdsmyndigheten hänskjuta ärendet till någon annan
myndighet för beslut. Om parterna har vänt sig till någon annan för att få
hjälp med förlikning men detta har misslyckats, måste de formellt begära
att kyrkogårdsmyndigheten skall medla. I ett sådant fall kan kyrkogårds-
myndigheten nöja sig med att företa en summarisk medling och därefter
hänskjuta frågan till myndigheten för avgörande.
Arbetsgruppen har vid övervägande av vilken myndighet som skall
besluta i ärenden av förevarande slag framhållit att de tvister som det är
fråga om är av grannlaga natur och ofta svåra att bedöma. Enligt arbets-
gruppen är de emellertid inte av rättslig karaktär i egentlig mening och
kräver därför inte domstolsprövning. Mot bakgrund härav föreslår arbets-
gruppen att tvistefrågorna skall, om medling inte lyckas, hänskjutas till
45
länsstyrelsen för avgörande och att länsstyrelsens beslut inte skall kunna Prop. 1990/91: 10
överklagas.
Jag anser i likhet med arbetsgruppen att ärenden som kyrkogårdsmyn-
digheten inte lyckas förlika bör hänskjutas till länsstyrelsen för prövning.
Jag delar också arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att
ärenden av detta slag avgörs skyndsamt. Sett från denna utgångspunkt är
det därför inte en orimlig ordning att länsstyrelsens beslut, som arbetsgrup-
pen föreslår, inte skall kunna överklagas.
Emellertid måste hänsyn också tas till Europarådets konvention angå-
ende skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,
vilken Sverige är bundet av. Enligt artikel 6 i konventionen skall envar när
det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad
till rättegång inför domstol.
Det kan enligt min mening inte helt uteslutas att de frågor som skall
prövas i förevarande sammanhang rör sådana civila rättigheter och skyl-
digheter som omtalas i konventionen. Jag föreslår därför att länsstyrelsens
beslut skall kunna överklagas hos kammarrätten.
Med hänsyn till ärendenas art får det förutsättas att de handläggs
skyndsamt av kammarrätterna.
Mitt förslag: Stoft skall gravsättas eller kremeras inom två månader
efter dödsfallet.
Pastorsämbetet skall dock få möjlighet att medge anstånd.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt med undantag av att
arbetsgruppen föreslår att frågor om anstånd skall prövas av kyrkogårds-
myndigheterna.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens
förslag eller lämnar det utan erinran. Socialstyrelsen ifrågasätter dock om
inte tiden bör bestämmas till mindre än två månader. Som skäl härför
anförs att vissa frånstötande förändringar av kroppen uppstår redan efter
en vecka trots kylanordningar, vilket motiverar balsamering, ett tungt
arbete som dessutom medför smittorisker. Några remissinstanser efterly-
ser föreskrifter om hur det skall förfaras med ett stoft i avvaktan på
gravsättning. Ett par remissinstanser föreslår att kyrkogårdsmyndigheten
skall ges möjlighet att låta gravsätta stoft som inte är gravsatt inom
föreskriven tid. En remissinstans anser att anstånd inte skall kunna beviljas
för längre tid än ett år.
Skälen för mitt förslag: Enligt 24 § begravningskungörelsen skall, om
gravsättning eller kremering inte har skett inom två månader efter dödsfal-
let, pastorsämbetet i den församling där dödsfallet skall antecknas verk-
ställa utredning om anledningen till dröjsmålet. Härutöver finns det i
begravningslagstiftningen inte några tidsgränser för när ett stoft senast
skall vara gravsatt eller kremerat.
46
Tidigare låg det i sakens natur att ett stoft måste omhändertas skynd- Prop. 1990/91: 10
samt. De nutida möjligheterna att förvara stoft under längre tid innebär
emellertid en ökad risk för att kremering eller gravsättning i vissa fall kan
fördröjas. Jag anser därför att det behövs en bestämmelse om när gravsätt-
ning av stoft eller kremering senast skall äga rum. Eftersom föreskriften i
första hand riktar sig till enskilda bör den tas in i lag.
Vid bestämmande av tiden inom vilken ett stoft skall gravsättas eller
kremeras är det naturligtvis, med hänsyn till sådana synpunkter som har
framförts av socialstyrelsen, angeläget att se till att stoft gravsätts eller
kremeras skyndsamt. I allmänhet äger också detta rum inom några veckor
efter dödsfallet. Särskilt svårigheter för de efterlevande att kunna närvara
vid gravsättningen leder dock ibland till att denna kan fördröjas, och i vissa
fall kan omständigheterna vara sådana att dröjsmålet bli avsevärt. De
varierande förhållandena medför att det i lagstiftningen bör anges en viss
tid som vid förekomsten av särskilda skäl skall kunna förlängas.
Den grundläggande bestämmelsen om den tid inom vilken stoft skall
gravsättas eller kremeras bör bestämmas så att kravet på skyndsamhet
understryks samtidigt som de efterlevande ges så god tid att ombesöija
gravsättningen att de bara i undantagsfall skall behöva begära anstånd. Jag
anser i likhet med arbetsgruppen att två månader är en lämpligt avvägd tid.
För att anstånd skall kunna meddelas bör krävas att det finns särskilda skäl
för det.
Liksom för närvarande bör det ankomma på pastorsämbetet att bevaka
att tiden för gravsättning av stoft eller kremering hålls och att verkställa
utredning om anledningen till ett dröjsmål. Det bör därför också ankomma
på pastorsämbetet att pröva frågor om anstånd.
Mitt förslag: Aska skall gravsättas inom ett år från kremeringen.
Anstånd skall dock kunna medges.
I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras i ett kremato-
rium. Den skall även kunna få förvaras av kyrkogårdsmyndigheten,
antingen på den ort där gravsättningen skall ske eller på den ort där
den avlidne senast var kyrkobokförd.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Arbets-
gruppens förslag omfattar emellertid inte möjligheten till förvaring av
askan av kyrkogårdsmyndigheten på kyrkobokföringsorten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens
förslag eller lämnar det utan erinran. Invandrarverket påtalar att det kan
uppstå problem vid förvaring av aska under lång tid i de fall då detta beror
på ovisshet om var askan skall gravsättas och föreslår att förvaringsorten
då bör vara den avlidnes folkbokföringsort eller den plats där stiftet
anordnar en sådan förvaring.
Skälen för mitt förslag: Enligt 25 § begravningskungörelsen skall aska
47
efter avliden gravsättas inom ett år efter kremeringen. I stället for att askan Prop. 1990/91:10
gravsätts kan den grävas ned eller strös ut i minneslund eller, efter tillstånd
av länsstyrelsen, strös ut på en plats, som inte är begravningsplats. I
avvaktan på gravsättning eller liknande skall askan förvaras i ett kremato-
rium (26 §). Om askan under ett år har förvarats i ett krematorium skall
föreståndaren för krematoriet anmana den som har lämnat askan i förvar
att inom två månader efter det att han eller hon har fått del av anmaningen
se till att askan blir gravsatt eller på annat sätt omhändertagen i enlighet
med kungörelsens bestämmelser. Om det inte sker eller om den som har
lämnat askan i förvar inte kan nås med delgivning inom två månader, skall
krematorieföreståndaren föranstalta om gravsättningen av askan.
Lagstiftningen bör i likhet med vad som gäller i dag innehålla en
bestämmelse om den tid efter kremering inom vilken askan skall gravsät-
tas. Vid bestämmande av tiden måste hänsyn tas till möjligheterna att
förvara askan och önskemålet om att inom rimlig tid få till stånd en
definitiv gravsättning. Hänsyn måste också tas till behovet för de efter-
levande av att kunna få rådrum med beslut om särskilt platsen för grav-
sättningen.
Den nuvarande ettårsregeln synes vara lämpligt avvägd. Regeln bör
emellertid i enlighet med arbetsgruppens förslag kompletteras med en
möjlighet att ge anstånd med gravsättningen, om det finns särskilda skäl för
det. Härigenom kan man i enskilda fall ta hänsyn till de svårigheter som
kan föreligga när det gäller att bestämma platsen för gravsättningen. Man
kan då undvika att det sedermera uppstår önskemål om att flytta askan.
Någon bestämmelse om en längsta tid för anstånd torde inte behövas.
När det gäller underlåtenhet att iaktta den föreskrivna tiden anser jag att
den nuvarande ordningen i huvudsak kan behållas. Den innebär att den
som förvarar askan skall låta gravsätta den, om den som ordnar med
gravsättningen inte själv gravsätter askan.
För närvarande skall, som nämnts, askan förvaras i krematoriet i avbi-
dan på gravsättning. Denna restriktiva regel medför bl.a. den nackdelen att
askan för lång tid kan bli placerad långt ifrån de efterlevande, eftersom det
i vissa delar av landet finns ganska få krematorier.
Jag anser att även kyrkogårdsmyndighetema skall kunna få förvara
askan. I första hand bör den då kunna förvaras hos den kyrkogårdsmyn-
dighet där gravsättning skall ske. Anledningen till att det kan dröja med
gravsättningen torde emellertid i allmänhet vara att det är osäkert var
gravsättning skall ske och det bör då inte finnas några hinder mot att askan
i stället förvaras hos kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne
senast var kyrkobokförd. Det bör dock inte vara fråga om någon skyldighet
för kyrkogårdsmyndighetema att förvara askan utan de får själva avgöra
om de har möjligheter att tillgodose de efterlevandes önskemål, t.ex.
genom att tillhandahålla tillfälliga uppställningsplatser i ett kolumbarium,
en urnmur eller något annat utrymme.
48
Prop. 1990/91: 10
Mitt förslag: Stoft eller aska får bara gravsättas på en allmän eller
enskild begravningsplats.
Länsstyrelsen får dock medge att man får förfara med askan på
något annat sätt enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt med
undantag av att arbetsgruppen föreslår att regeringen bara skall få meddela
föreskrifter om utströende av aska på annan plats än begravningsplats.
Arbetsgruppen föreslår därvid att regeringen i sina föreskrifter inför ett
uttryckligt förbud att strö ut aska i närheten av bebyggelse eller där
bebyggelse kan förväntas eller på en plats, där åtgärden kan vara till men
för annan.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till arbetsgrup-
pens förslag. Länsstyrelserna i Östergötlands, Norrbottens och Kristian-
stads län är emellertid kritiska mot arbetsgruppens restriktiva inställning
till frågan om utströende av aska. Länsstyrelsen i Östergötlands län föror-
dar dessutom att tidsbegränsade förhandstillstånd till utströende av aska
bör kunna ges. Företrädare för några buddhistiska sammanslutningar
begär att aska skall kunna få delas.
Skälen för mitt förslag: Som huvudregel gäller enligt 2 § jordfästningsla-
gen att stoft och aska skall gravsättas på en begravningsplats. Regeringen
får dock bestämma att man får förfara med aska på något annat sätt. Enligt
25 § 2 mom. begravningskungörelsen har regeringen förordnat att aska
efter kremering får strös ut på plats som inte är begravningsplats efter
tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd får lämnas bara om länsstyrelsen
finner att den tillämnade platsen för utströendet ägnar sig härför och att
med askan uppenbarligen kommer att förfaras på ett pietetsfullt sätt.
De flesta länsstyrelser är vid tillståndprövningen restriktiva när det
gäller att tillåta utströende av aska i närheten av bebyggelse eller inom
andra områden där allmänheten brukar vistas.
Arbetsgruppen anser att nuvarande restriktiva praxis skall komma till
klart uttryck och att reglerna därför bör innehålla ett uttryckligt förbud mot
att strö ut aska i närheten av bebyggelse eller där bebyggelse kan förväntas
eller på en plats, där åtgärden kan vara till men för annan.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det även i fortsättningen bör
finnas möjligheter att strö ut aska på annan plats än begravningsplats.
Enligt min mening har emellertid arbetsgruppen gett uttryck för en något
för kraftig restriktivitet när det gäller att meddela tillstånd. Prövningen bör
enligt min mening företas med hänsyn till omständigheterna i de enskilda
fallen.
Jag föreslår i likhet med arbetsgruppen att regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifter i ämnet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har förordat att man skall kunna ge
tidsbegränsade förhandstillstånd till utströende av aska. Arbetsgruppen
har behandlat denna fråga och har därvid konstaterat att ett förhandstill-
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
stånd inte skulle ge några garantier för att önskemål om gravsättningen Prop. 1990/91: 10
kommer att följas. Jag instämmer i arbetsgruppens bedömning att möjlig-
heter till förhandstillstånd inte har någon egentlig funktion att fylla.
Från utövare av buddhistisk och hinduisk religion har på senare tid
framförts önskemål om att få dela askan för att kunna föra ut en mindre del
därav ur landet för att enligt deras religiösa sedvänjor förvaras i hemlandet
eller för att strös ut på visst sätt, t.ex. i floden Ganges. Enligt min
bedömning bör i religionsfrihetens intresse stor hänsyn tas till sådana på
allvarlig religiös uppfattning grundade önskemål. Regeringen har sålunda
nyligen bifallit en ansökan om en sådan delning av aska för förvaring av en
del därav i ett skrin på ett husaltare hos den avlidnas släkt i Japan. En
förutsättning för tillstånd av detta slag bör vara att man kommer att förfara
pietetsfullt med den aska som utlämnas.
Jag föreslår att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter även om
att aska skall få delas.
Prövningen av ansökningar om utströende av aska på annan plats än
begravningsplats och delning av aska bör ligga hos länsstyrelserna.
Min bedömning: Det bör i en ny lag inte tas in några bestämmelser
om gravsättning av stoft i minneslund.
Anledning saknas att i syfte att främja ett anonymt gravskick ge
kyrkogårdsmyndigheten möjlighet att underlåta att utfärda grav-
brev.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min när det gäller
gravsättning av stoft i minneslund. Arbetsgruppen berör inte frågan om
möjligheten att inte utfärda gravbrev.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar arbetsgruppens bedöm-
ning utan erinran.
Skälen för min bedömning: Antalet minneslundar i vårt land har ökat
markant de senaste årtiondena. Dessa områden är avsedda för ett grav-
skick med kollektiv och anonym karaktär. Det har hittills ansetts självklart
att jordande i minneslund kan avse endast aska efter kremering. I olika
sammanhang har nu framkommit önskemål om att även kistor med stoft
skulle kunna gravsättas i särskilda minneslundar. Det främsta skälet härför
är att det finns människor som önskar ett anonymt gravskick men motsät-
ter sig kremering.
Behovet av ett anonymt gravskick för kistor är såvitt jag kan bedöma
relativt litet och kan i huvudsak tillgodoses med tillämpning av de nuva-
rande reglerna. Man kan nämligen avstå från att sätta upp en gravvård på
gravplatsen. Om kistgravsättning skulle tillåtas i en minneslund, måste det
exakta läget för kistan dokumenteras på ett eller annat sätt. Även av andra
skäl är det svårt att behålla anonymiteten, t.ex. att dölja spåren efter en
gravsättning, vilket strider mot den grundläggande tanken med gravsätt-
50
ning i minneslund. Jag delar därför arbetsgruppens uppfattning att det i en Prop. 1990/91:10
ny lag inte bör införas några särskilda bestämmelser gravsättning av stoft i
minneslund.
Frågan om ett anonymt gravskick för kistor med stoft har också tagits
upp av kyrkomötet i en framställning till regeringen med anledning av en
motion om jordbegravning i gravlund (mot. 1989: 30, KL 9, kskr. 6).
Kyrkomötet konstaterade att en önskan om anonymt gravskick i det här
avseendet i huvudsak kan tillgodoses inom ramen för gällande regler.
Enligt kyrkomötet torde dock inte fullständig anonymitet kunna uppnås så
länge skyldighet föreligger att utfarda gravbrev vid gravsättning på annan
plats än i minneslund. Kyrkomötet har därför begärt att regeringen prövar
frågan om man bör införa bestämmelser om rätt för kyrkogårdsmyndighe-
ten att i vissa fall underlåta att utfärda gravbrev.
För egen del kan jag inte se att anonymiteten på något avgörande sätt
skulle öka bara på grund av den omständigheten att kyrkogårdsmyndighe-
ten underlåter att utfärda gravbrev. Man kan aldrig komma ifrån att det
exakta läget för ett gravsatt stoft alltid måste dokumenteras på något sätt
och att uppgiften om detta inte kan hemlighållas för den avlidnes efter-
levande. Någon anledning finns därför inte att av de skäl kyrkomötet
anfört införa några bestämmelser om rätt för kyrkogårdsmyndigheten att i
vissa fall underlåta att utfärda gravbrev.
Mitt förslag: Metaller och andra delar som inte förbränns vid kre-
meringen skall tillföras askurnan. Om det inte kan ske, skall krema-
toriemyndigheten låta förstöra delarna eller gravsätta dem inom en
allmän begravningsplats.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att sådana delar av kre-
mationsaskan som inte lämpligen kan tillföras askurnan skall omhändertas
av krematoriemyndigheten. För varje krematorium skall det finnas ett
reglemente med föreskrifter om förfarandet med aska efter kremering.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens
förslag eller lämnar det utan erinran. Särskilt Svea hovrätt och riksåklaga-
ren är emellertid kritiska mot förslaget. Svea hovrätt framhåller att de
föreslagna reglerna endast delvis löser de straffrättsliga problemen vid
tillgrepp av ädelmetaller ur aska. Hovrätten ifrågasätter om inte den bästa
lösningen är att det föreskrivs att även metalldelar m.m. skall åtfölja
kremationsaskan i urnan. Enligt riksåklagaren är det tveksamt, om den av
arbetsgruppen föreslagna regeln skulle undanröja oklarheten i rättsläget
beträffande tillgrepp av ädelmetaller. Även riksåklagaren förordar en regel
som föreskriver att förekommande ädelmetaller skall läggas ned i askurnan
och föreslår att det till regeln skall knytas en till brottsbalken subsidiär
bestämmelse som direkt straffbelägger brott mot regeln. Även domkapitlet
i Karlstad samt Töreboda och Göteborgs kyrkliga samfälligheter anser att
51
ädelmetaller bör tillföras askurnan. Några remissinstanser, däribland Sve- Prop. 1990/91: 10
riges kyrkogårds- och krematorieförbund, efterlyser besked om vad krema-
torieförvaltningarna skall göra med de ädelmetaller som tas om hand.
Delar som inteförbränns vid kremering
Efter kremering finns normalt i askan metallrester av olika slag. Där kan
finnas rester av kistbeslag och höftledsproteser men också rester av andra
metaller t.ex. tandguld eller ringar som den avlidne bar vid kremeringen.
Detta hänger samman med att metaller inte med nuvarande metoder
förbränns vid kremeringen på samma sätt som organiskt material.
Det har förekommit att ädelmetalldelar har tillgripits i samband med
hanteringen av aska vid krematorierna. Detta har fast uppmärksamheten
särskilt vid vissa straffrättsliga problem som uppstår i sammanhanget.
Problemet har emellertid väckt en annan fråga av mera grundläggande
natur, nämligen hur man lämpligen bör förfara med sådana delar som inte
förbränns vid kremeringen. Jag skall först behandla sistnämnda fråga.
Förfarandet med delar som inte förbränns
Vid den praktiska hanteringen efter kremeringen särskiljs de flesta metall-
delar från askan manuellt eller med en metalldetektor. Sådana metalldelar
ingår i krematoriernas normala avfallshantering. Ädelmetaller skiljer sig
dock från övriga metaller genom att de inte är åtkomliga med metalldetek-
tor. Dessa metaller följer i stället askan som finfördelas genom att den mals
i en särskild askberedare. Det är framför allt i detta skede som eventuella
ädelmetallrester kan komma i dagen. Vid många förvaltningar finns i dag
— i enlighet med rekommendationer som har utfärdats av Sveriges
kyrkogårds- och krematorieförbund — föreskrifter om hur man skall
förfara med eventuella fynd av ädelmetaller i kremationsaska.
Enligt min mening finns det från bl.a. etiska synpunkter anledning att
ifrågasätta lämpligheten av att krematoriemyndigheten tar hand om så-
dana delar som inte har förbränts vid kremeringen av stoftet.
Det är här framför allt fråga om metaller som före dödsfallet infogats i
den avlidnes kropp. Men det kan också vara ringar eller andra smycken
som dödsboet låtit följa med stoftet vid kremeringen i syfte att resterna
därav skall gravsättas med askan.
Enligt min mening är det stötande om sådana metallrester skulle kunna
avyttras genom försäljning på den öppna marknaden eller på något annat
liknande sätt.
Jag kan därför inte ansluta mig till arbetsgruppens förslag att dessa
metallrester skall tas om hand av krematoriemyndigheten. Enligt min
mening är det mest förenligt med pieteten och respekten för den avlidne att
även sådana delar som inte förbränns vid kremeringen tillförs askurnan
eller, om detta inte går på grund av delarnas omfång, på något annat
betryggande sätt gravsätts inom begravningsplatsen eller förstörs. Därmed
52
löser man också det av arbetsgruppen obearbetade problemet hur krema- Prop. 1990/91: 10
toriemyndigheten skall förfara med alla metaller som tas om hand.
Något praktiskt hinder mot att metallrester tillförs askurnan torde inte
föreligga. I de flesta av landets minneslundar strös askan inte ut utan grävs
ner i jorden.
Risken för att någon skulle börja leta efter ädelmetaller på våra begrav-
ningsplatser bedömer jag som obefintlig. Skulle sådant mot förmodan
förekomma kan gärningen bestraffas som brott mot griftefrid enligt 16 kap.
10 § brottsbalken.
Den straffrättsliga bedömningen av tillgrepp
En människas kropp anses inte vara föremål för äganderätt och kroppen
efter den som har avlidit ingår följaktligen inte i kvarlåtenskapen. Härav
torde närmast följa att rätten till t.ex. tandguld inte övergår till den
avlidnes dödsbo.
När det gäller lösa föremål är frågan mera tveksam. Enligt arbetsgruppen
får de efterlevande anses ha avstått från äganderätten till sådana lösa
föremål som följer stoftet. Svea hovrätt har emellertid i sitt remissyttrande
uttalat att det inte lär vara någon tvekan om att äganderätten till smycken
och annat som den avlidne eller dödsboet vill låta medfölja vid begrav-
ningen tillkommer dödsboet och att det i vart fall inte finns utrymme för att
tillämpa principen om res derelictae (herrelöst gods). Frågan kompliceras
av att det efter kremeringen torde vara omöjligt att bland metallresterna
skilja mellan vad som härrör från tandguld och vad som härrör från t.ex.
ringar.
Det är inte bara äganderättsfrågan som är tveksam. Oavsett vem som
äger en sak, kan ansvar inträda vid besittningsrubbning. Men då inställer
sig frågan om vem som skall anses ha besittningen till metalldelarna vid
hanteringen av askan. Rättsläget är på denna punkt inte helt klart.
Arbetsgruppen har när det gäller de problem som är förenade med
förekomsten av ädelmetaller i aska riktat in sig på att undanröja de hinder
som finns för att gällande regler i brottsbalken skall kunna tillämpas. Enligt
arbetsgruppen skulle detta kunna ske genom att lagstiftningen tillförs en
regel enligt vilken krematoriemyndigheten skall omhänderta sådana me-
talldelar som inte lämpligen kan tillföras askan. En sådan regel skulle enligt
arbetsgruppen medföra att den som utför arbetet skulle ta hand om
föremålen för myndighetens räkning och att han, om han i stället själv tar
hand om dem, skulle rubba myndighetens besittning och därigenom göra
sig skyldig till åtminstone egenmäktigt förfarande.
Med besittning avses i juridiskt språkbruk att någon med eller utan rätt
faktiskt innehar någonting. Det torde, såsom riksåklagaren har framhållit,
vara omöjligt att med rättsregler kvalificera en viss faktisk situation som
besittning. Men detta har nog inte heller varit arbetsgruppens avsikt. Det
är nämligen tänkbart att rättsregler dock kan ha betydelse för frågan om en
person skall anses vara egentlig besittare eller enbart besittningsbiträde.
Det synes närmast vara en sådan effekt arbetsgruppen har avsett att uppnå
genom sitt förslag. Om jag har förstått arbetsgruppen rätt, skulle kremato-
53
riemyndigheten genom ett obligatoriskt omhändertagande av metallrester Prop. 1990/91:10
bli den egentlige besittaren av dessa. Enligt min mening är det dock
tveksamt om en sådan regel skulle förändra rättsläget. Redan i dag synes
det ligga närmast till hands att utgå ifrån att en person som i tjänsten tar
hand om sådana föremål gör detta för myndighetens räkning och att det
således är myndigheten som är egentlig besittare av föremålen. I vart fall
torde man med den föreslagna regeln inte komma åt tillägnelsesidan av
tillgreppet.
Mitt förslag att ädelmetaller om möjligt skall åtfölja askan vid gravsätt-
ningen löser naturligtvis lika lite som arbetsgruppens förslag hela proble-
met med den straffrättsliga behandlingen av tillgrepp av ädelmetaller i
samband med hanteringen av aska. I den mån den av arbetsgruppen
föreslagna regeln om att krematoriemyndigheten skall omhänderta metall-
delar skulle kunna tänkas bidra till att klargöra rättsläget beträffande
besittningsfrågan gäller dock detsamma för mitt förslag.
Den person som i tjänsten handskas med metalldelarna fullgör ju
myndighetens skyldighet att se till att delarna tillförs askurnan, förstörs
eller gravsätts. Om han i stället själv tar hand om metalldelarna medan han
fullgör denna arbetsuppgift, rubbar han myndighetens besittning av dessa
och gör sig därvid skyldig till åtminstone egenmäktigt förfarande.
Jag anser att de möjligheter som finns, eller i vart fall kommer att finnas,
att ingripa straffrättsligt mot tillgrepp av ädelmetaller är tillräckliga. Till
det kommer att en särskild straffbestämmelse i ämnet kan komma att i hög
grad peka ut och misstänkliggöra en yrkesgrupp, vilket enligt min mening
inte bör komma i fråga. Jag är därför inte beredd att föreslå någon sådan
straffbestämmelse.
Oavsett vilka regler som gäller kan de inte lösa hela problemet kring
eventuella tillgrepp av ädelmetaller ur askan. Problemet är inte enbart och
kanske inte i första hand av rättslig karaktär. Det är också en fråga om
vilken teknik och vilka praktiska rutiner som tillämpas i krematorierna vid
hantering av aska efter avlidna. Flertalet krematorier har sannolikt alltjämt
en manuell behandling när det gäller att rena aska från metaller och annan
icke förbränd substans. Såsom arbetsgruppen framhåller bör målet vara att
det på sikt utvecklas ett helt slutet system.
Min bedömning: Gravrättens särskilda rättsliga natur bör behållas.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med min.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar arbetsgruppens bedöm-
ning utan erinran.
Skälen för min bedömning: Enligt gravrättslagen uppkommer gravrätt
när ett visst område på en allmän begravningsplats upplåts för jordande av
54
en avliden persons stoft eller för förvaring av aska. Det som upplåts kallas Prop. 1990/91:10
gravplats.
Gravrätten är till sin natur offentligrättslig. Den grundas på en ensidig
upplåtelse som verkställs av en offentlig myndighet, dvs. av den myndighet
som förvaltar en allmän begravningsplats. Gravrätten kan sägas ha lånat en
del drag av den civilrättsliga nyttjanderätten. Så är fallet t.ex. i fråga om
upplåtelsetid och förverkande vid vanvård. I princip skall emellertid
gravrätten ses som en klart avgränsad rätt som inte är förenad med andra
rättsverkningar än dem som följer av begravningslagstiftningen.
Enligt min mening finns det inte någon anledning att i en ny lag på
begravningsområdet göra några ändringar såvitt gäller gravrättens sär-
skilda natur. 1 det förslag som jag lägger fram har gravrätten således samma
grundläggande rättsliga betydelse som den har i dag. Flera bestämmelser
som gäller gravrättens närmare innebörd bör emellertid ändras och kom-
pletteras för att bättre svara mot förhållandena såsom de har utvecklats
under den tid som gravrättslagen har varit i kraft.
Jag kommer i det följande att ta upp vissa frågor där jag anser att
förändringar i förhållande till vad som gäller i dag bör göras. Bl.a. kommer
jag att ta upp frågan om en skyldighet för en avliden gravrättsinnehavares
dödsbo att anmäla vem som efter dödsfallet har övertagit gravrätten.
Även en del andra frågor där jag inte är beredd att föreslå några
förändringar kommer jag att ta upp till behandling.
Mitt förslag: I likhet med vad som gäller enligt gravrättslagen skall
gravrätt kunna upplåtas till och innehas av flera personer.
Upplåtelse till en juridisk person får ske endast om det finns
särskilda skäl för det.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att gravrätt inte skall
kunna upplåtas till eller innehas av flera personer. I övrigt överensstämmer
arbetsgruppens förslag i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag eller lämnar det utan erinran. Några, bl.a. Svenska kyrkans
nämnd för församlings- och pastoratsförvaltning, anser att åtminstone den
avlidnes önskemål måste beaktas, även om det innebär att en gravrätt går
över till flera personer.
Av de tveksamma eller negativa remissinstanserna pekar bl.a. Göteborgs
kyrkliga samfållighet på att det kan skapa onödiga stridigheter mellan de
efterlevande, om de inte tillsammans skall kunna inneha en gravrätt.
Några remissinstanser anser att dödsbon liksom i dag skall kunna vara
gravrättsinnehavare. Kammarkollegiet menar att gravrätt skall kunna upp-
låtas till allmänna arvsfonden.
55
Upplåtelse till en eller flera personer
Som innehavare av en gravrätt anses enligt gravrättslagen den till vilken
gravrätten har upplåtits. I de flesta fall sker upplåtelse av gravrätt till bara
en person. Det förekommer emellertid att en och samma gravrätt upplåts
till flera varandra närstående personer, t.ex. makar eller syskon. En inte
helt ovanlig situation är vidare att en gravrätt efter ett dödsfall övergår till
den avlidnes efterlevande make och arvingar. De kommer då att inneha
gravrätten gemensamt.
Att flera personer jämsides innehar en gravrätt har som arbetsgruppen
påpekar i många fall visat sig medföra betydande problem såväl för
gravrättsinnehavarna som for de kyrkogårdsforvaltande myndigheterna.
För att gravrätten skall kunna utövas, krävs i princip enighet mellan
samtliga rättsinnehavare. Om enighet inte kan uppnås, kan gravrätten från
den enskildes utgångspunkt bli i det närmaste innehållslös i praktiken. För
förvaltningarna medför en ordning med flera innehavare till samma grav-
rätt ofta en omfattande och svårhanterbar administration. Inte så sällan får
förvaltningarna bedriva arbetskrävande efterforskningar för att få kontakt
med rättsinnehavarna. Förhållandena kan bli särskilt komplicerade om en
eller flera av dem avlider och andra träder i stället utan att förvaltningen
får kännedom om det.
Som arbetsgruppen framhåller är det en angelägen uppgift att det skapas
goda förutsättningar för kyrkogårdsfÖrvaltningama att driva sin verksam-
het på ett effektivt och billigt sätt. Arbetsgruppen föreslår som ett led i
denna strävan att gravrätter i framtiden bara skall få upplåtas till och
innehas av en enda person.
Jag menar emellertid att en sådan lösning skulle vara ett alltför stort
ingrepp i enskildas rättigheter. För den avlidnes efterlevande torde det
många gånger vara naturligt att tillsammans utöva de rättigheter som
tillkommer en gravrättsinnehavare, t.ex. att bestämma om anordningar på
graven och om gravens utsmyckning. Respekten for den avlidne kräver
enligt min mening också att dennes önskemål i möjligaste mån beaktas,
även om det innebär att en gravrätt övergår till flera personer. Därtill
kommer att en ordning med bara en innehavare av en gravrätt i onödan
kan skapa stridigheter mellan de efterlevande.
Jag är därför inte beredd att följa arbetsgruppens förslag på denna punkt,
utan anser att gravrätter även i framtiden bör kunna upplåtas till och
innehas av flera personer. Intresset av att förenkla kyrkogårdsmyndighe-
temas administration bör tillgodoses på andra sätt. Jag återkommer senare
till denna fråga.
Upplåtelse till en juridisk person
Med innehavet av en gravrätt följer sådana rättigheter och skyldigheter
som ytterst är hänförliga till att den som innehar gravrätten också har en
personlig anknytning till dem som är gravsatta inom gravplatsen. En
gravrätt är inte en formögenhetstillgång i egentlig bemärkelse och den får
Prop. 1990/91: 10
56
inte bli föremål for sådana förfoganden som försäljning, pantsättning etc.
Här träder i stället andra värden i förgrunden som pietet, tradition och
personliga känslor. Det kan därför med fog ifrågasättas om juridiska
personer skall tillåtas stå som gravrättsinnehavare.
Något uttryckligt förbud mot upplåtelse av gravrätt till juridisk person
finns inte i gravrättslagen. Av lagens förarbeten torde emellertid kunna
utläsas att sådana upplåtelser inte ligger i linje med lagstiftarens avsikt
(prop. 1963: 141 s. 23 f).
Jag anser att det i princip inte bör få förekomma att bolag, föreningar,
stiftelser och andra juridiska personer godtas som gravrättsinnehavare.
Något generellt förbud mot att upplåta gravrätt till en juridisk person bör
emellertid inte ställas upp i en ny lag. En sådan upplåtelse bör kunna
tillåtas om det finns särskilda skäl för det. Upplåtelser till stiftelser, ideella
föreningar eller institutioner som har en sådan inriktning att medlem-
marna eller motsvarande sinsemellan får en personlig anknytning som i det
närmaste motsvarar familje- eller släktskapsband bör t.ex. kunna tillåtas.
Den personliga anknytningen, som enligt min mening bör kunna utgöra
skäl för att tillåta upplåtelser till juridiska personer, finns normalt också
mellan en avliden person och delägarna i hans dödsbo. I motsats till
arbetsgruppen anser jag därför att något absolut hinder mot att i framtiden
upplåta gravrätt till ett dödsbo inte bör finnas. Eftersom dödsbon bara
består under en begränsad tid och möjlighet alltid finns för de enskilda
dödsbodelägarna att bli gravrättsinnehavare, bör det dock höra till rena
undantagsfallen att dödsbon accepteras som gravrättsinnehavare.
Jag anser i likhet med kammarkollegiet att gravrätt också i vissa fall bör
kunna upplåtas till allmänna arvsfonden. Vad jag har erfarit ser arvsfonden
i dag regelmässigt till att avlidna vars arv tillfaller fonden får en gravplats
och att det betalas för skötseln av gravplatsen. Även om den personliga
anknytningen saknas mellan arvsfonden och den avlidna, menar jag att
arvsfonden, om den ordnar gravplats och gravskötsel, också bör kunna
förvärva gravrätten till gravplatsen.
Mitt förslag: Liksom enligt gravrättslagen skall gravrätt kunna upp-
låtas för en viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid.
Vid tidsbegränsade upplåtelser skall upplåtaren vara skyldig att
innan den för upplåtelsen bestämda tiden går ut underrätta gravrätts-
innehavaren om förutsättningarna för en ny gravrättsupplåtelse.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt utom att arbetsgrup-
pen föreslår att möjligheten att upplåta gravrätt för alltid avskaffas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar
arbetsgruppens förslag utan erinran. Ett par remissinstanser anser att
möjligheten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar av religionsfri-
hetsskäl, eftersom både den judiska och den islamiska religionen kräver att
Prop. 1990/91: 10
57
gravar inte återanvänds. Några framfor att även många kristna trosbekän- Prop. 1990/91: 10
nare önskar att bli gravsatta för evärderlig tid.
Upplåtelse av gravrätt för alltid
Enligt 7 § första stycket gravrättslagen får en gravrätt upplåtas för viss tid,
minst 15 och högst 50 år, eller för alltid. En upplåtelse för alltid kan dock
aldrig avse längre tid än den under vilken gravplatsen utgör del av en
allmän begravningsplats. Om upplåtelsetiden inte har bestämts, skall upp-
låtelsen anses ha skett för 25 år.
Det är således enligt gravrättslagen möjligt för kyrkogårdsmyndighe-
terna att upplåta gravrätt för alltid. I praktiken sker dock sådana upplåtel-
ser mycket sällan. Skälen till denna restriktivitet är framför allt att kyrko-
gårdsmyndigheterna för sin planering av verksamheten har behov av att
med vissa tidsintervaller stämma av om det finns något intresse av att
gravrätten behålls och samtidigt få möjlighet att klara ut vem som då är
rättsinnehavare. Planeringsbehovet gör sig särskilt starkt gällande när
tillgången på välbelägen gravplatsmark är begränsad.
Som arbetsgruppen framhåller kan det mot denna bakgrund ifrågasättas
om det i framtiden bör finnas någon möjlighet att upplåta gravrätt för
alltid.
Emellertid kräver bl.a. den judiska och den islamiska religionen att
gravar inte återanvänds, utan att begravning sker ”för evig tid”. Även
bland kristna troende finns det många som har den uppfattningen att de
döda skall återuppstå på den yttersta dagen och till dess skall vila i frid i
sina gravar.
Det skulle visserligen kunna hävdas att önskemål om att få bli begravd
”för evig tid” kan tillgodoses genom att begravningen sker på en enskild
begravningsplats. Med den stora invandring vi har i Sverige av människor
som tillhör olika religioner och trossamfund är det emellertid enligt min
mening inte realistiskt att tro att det i framtiden kommer att finnas
enskilda begravningsplatser i den omfattningen att alla som så önskar skall
kunna begravas inom en sådan. Det måste även i fortsättningen bli så att
avlidna som tillhört andra religioner än den kristna kommer att gravsättas
inom allmänna begravningsplatser.
Att i lag hindra möjligheten att upplåta gravrätter för alltid skulle kunna
uppfattas som ett ingrepp i religionsfriheten. Jag anser därför att möjlighe-
ten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar även i framtiden. Någon
anledning finns inte heller enligt min mening att göra några ändringar
avseende de tidsfrister som i dag gäller för tidsbegränsade upplåtelser.
Underrättelse om förutsättningarna för förnyad upplåtelse
När en tidsbegränsad upplåtelse av gravrätt löper ut har gravrättsinneha-
varen enligt 7 § andra stycket gravrättslagen rätt att få upplåtelsen för-
nyad. En förutsättning för detta är att gravplatsen är väl vårdad och att den
58
förnyade upplåtelsen inte medför synnerligt men for begravningsplatsens Prop. 1990/91: 10
ändamålsenliga ordnande och skötsel. En ytterligare förutsättning är att
gravrättsinnehavaren före upplåtelsetidens utgång har anmält intresse av
att få upplåtelsen förnyad. Enligt min uppfattning bör dessa regler behållas
i en ny lag.
Bestämmelserna om förnyad upplåtelse av gravrätt bör enligt min me-
ning ges en generös tillämpning. I princip bör en gravrätt få förnyas så länge
det finns någon efterlevande som är villig att ta på sig de förpliktelser som
är förenade med innehavet av gravrätten.
Som ett led i kyrkogårdsmyndigheternas service gentemot allmänheten
bör myndigheterna kunna åta sig att uppmärksamma gravrättsinneha-
varna på det förhållandet att upplåtelsetiden löper ut. Enligt vad jag har
erfarit tillämpas denna ordning redan i dag inom många förvaltningar. I en
ny lag bör det därför tas in en bestämmelse om att kyrkogårdsmyndighe-
terna i god tid före upplåtelsetidens utgång skall underrätta gravrättsinne-
havarna om förutsättningarna för en förnyad upplåtelse.
Om gravboken eller gravregistret innehåller aktuella uppgifter om vem
som är rätt innehavare till varje gravrätt — en fråga som jag återkommer
till — torde den nu föreslagna ordningen inte innebära något egentligt
merarbete för myndigheterna.
Mitt förslag: Om det inte finns ett förordnande om övergång av
gravrätten vid rättsinnehavarens död, bestämmer efterlevande ma-
ken och arvingarna vem eller vilka av dem som gravrätten går över
till.
Vid rättsinnehavarens död skall dödsboet till upplåtaren anmäla
vem gravrätten har gått över till. Om någon anmälan inte sker eller
om det inte finns någon som gravrätten har gått över till, beslutar
upplåtaren om det fortsatta gravrättsinnehavet.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt med
undantag för att arbetsgruppen föreslår att en gravrätt vid rättsinnehava-
rens död endast skall kunna övertas av en enda person.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak arbets-
gruppens förslag eller lämnar det utan erinran.
Inaktuella uppgifter i gravböckerna
Enligt 5 § gravrättslagen och den därtill anslutande bestämmelsen i 3 §
begravningskungörelsen åligger det innehavaren av en allmän begravnings-
plats att upprätta en gravbok som för varje gravplats skall innehålla bl.a.
59
uppgift om namn, yrke och adress beträffande den eller de personer till
vilken gravplatsen har upplåtits. När så kan ske bör motsvarande uppgifter
tas in i fråga om senare gravrättsinnehavare.
Att gravböckerna hålls aktuella är av stor betydelse när det gäller
administrationen av begravningsverksamheten. Gravböckerna bör därför
innehålla uppgifter som i största möjliga utsträckning är korrekta. I dag
finns det emellertid ingen skyldighet att anmäla förändringar i fråga om
rätten till en gravplats. Till följd härav finns i gravböckerna i många fall
föråldrade och felaktiga uppgifter om vem som är gravrättsinnehavare.
Detta kan medföra betydande problem för upplåtaren.
Det finns nämligen flera situationer då upplåtaren måste eller bör få
kontakt med gravrättsinnehavaren. Problemen blir särskilt påtagliga i de
fall när gravrätten vid gravrättsinnehavarens död har gått över till efter-
levande make och arvingar gemensamt. Det kan alltså ibland finnas flera
nya innehavare av en gravrätt utan att den berörda kyrkogårdsförvalt-
ningen har fått kännedom om det. Ett tidsödande och ofta resultatlöst
arbete måste då läggas ner på att finna någon eller några som, kanske efter
flera generationsväxlingar, kan göra anspråk på gravrätten.
För att komma tillrätta med dessa problem är jag inte, som jag tidigare
nämnt, beredd att föreslå att det i en ny lag tas in bestämmelser om att det
bara skall få finnas en innehavare till varje gravrätt. Problemet för kyrko-
gårdsmyndigheterna att komma i kontakt med de verkliga gravrättsinne-
havarna torde inte heller i första hand bero på att det finns flera gravrätts-
innehavare, utan på att förändringar av gravrättsinnehavet inte kommer
till myndigheternas kännedom.
Jag menar därför att problemet i allt väsentligt borde kunna lösas om det
i en ny lag införs en ordning som leder till att förändringar i gravrättsinne-
havet anmäls till kyrkogårdsmyndighetema i större omfattning än som sker
i dag.
Skyldighet för ett dödsbo att anmäla ny gravrättsinnehavare
Som jag nyss nämnt torde olägenheterna med den nuvarande ordningen
vara mest påtagliga i de situationer där en gravrättsinnehavare avlider.
I sådana fall bör gälla att gravrätten i första hand går över till den eller
dem som gravrättsinnehavaren förordnat i samband med upplåtelsen eller
senare. Finns inget förordnande bör gravrätten gå över till den eller dem av
den avlidnes efterlevande make och arvingar som dessa bestämmer. Detta
överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i dag.
För att det skall bli känt för kyrkogårdsmyndigheten vem som är ny
innehavare till gravrätten, bör det i en ny lag införas en skyldighet att
anmäla detta. Anmälningsskyldigheten bör ligga på den avlidne rättsinne-
havarens dödsbo, även om gravrätten enligt särskilt förordnande har gått
över till någon annan än en arvinge.
Vid övervägande av inom vilken tid som anmälan skall göras, måste
beaktas att dödsbodelägarna kan behöva ett väl tilltaget rådrum att be-
stämma hur gravrätten eller gravrätterna skall fördelas. Samtidigt får
Prop. 1990/91:10
60
tidsfristen inte vara så lång att det hinner inträffa sådana förändringar att Prop. 1990/91: 10
de berörda förvaltningarna kan få svårt att nå dödsboet.
Enligt min mening kan en lämplig tid vara sex månader från dödsfallet.
Har dödsboet inte inom den tiden anmält till vem eller vilka gravrätten har
gått över eller att det inte finns någon till vilken den har gått över, bör
kyrkogårdsmyndigheten förelägga dödsboet att anmäla ny rättsinnehavare
och, om föreläggandet inte följs, själv bestämma om det fortsatta gravrätts-
innehavet. Myndigheten bör också kunna bestämma ny gravrättsinneha-
vare i de fall dödsboet anmäler att det inte finns någon som gravrätten har
övergått till.
Mitt förslag: Gravrätt får utövas endast av den som i gravboken eller
gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar arbetsgruppens förslag
utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Det av mig i det föregående avsnittet föreslagna
systemet bör kunna fungera fullt ut när det gäller gravrätten till den
gravplats där den avlidne gravrättsinnehavaren själv gravsätts. I det fallet
är det naturligt att den berörda förvaltningen uppmärksammar förhållan-
det och kan kontrollera att anmälan kommer in i rätt tid.
Anmälningsskyldigheten bör emellertid gälla också andra gravrätter som
den avlidne kan ha haft och andelar i sådana. Man kan emellertid inte utgå
från att den avlidnes efterlevande alltid känner till att det finns flera
gravrätter eller att den avlidne innehaft en andel i en gravrätt. Dödsboet
kan då inte fullgöra sin anmälningsskyldighet och de berörda förvaltning-
arna får inte vetskap om att gravrättsinnehavaren har avlidit.
Som komplement till de föreslagna bestämmelserna om skyldighet att
vid dödsfall anmäla ny gravrättsinnehavare bör därför införas en regel om
att endast den som är antecknad som gravrättsinnehavare i gravboken eller
gravregistret har rätt att utöva gravrätten. Med en sådan ordning ställs helt
allmänt ett krav på enskilda att anmäla förändringar i gravrättsinnehavet,
eftersom en anteckning om innehavare är en förutsättning för att gravrätt
överhuvudtaget skall få utövas.
När det sålunda efter hand upptäcks att det har inträffat en förändring i
gravrättsinnehavet ligger det i de efterlevandes intresse att se till att
förhållandena blir uppklarade. Dessutom kan kyrkogårdsmyndighetema
tillämpa de i föregående avsnittet berörda reglerna om föreläggande och
beslut.
61
Mitt förslag: I en ny lag på begravningsområdet slås fast att det är
gravrättsinnehavaren som bestämmer över gravvårdar och andra
anordningar på gravplatsen.
Upplåtarens begränsande föreskrifter skall utgöra avsteg från
denna grundläggande princip och de får inte vara mer långtgående
än vad som är nödvändigt för att tillgodose en god gravkultur.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser att
förslaget kan leda till att upplåtarens inflytande blir för hårt beskuret.
Några menar att uttrycket ”god gravkultur” är för obestämt.
Gällande ordning enligt gravrättslagen
Enligt 12 § första stycket gravrättslagen innefattar gravrätten rätt att förse
gravplatsen med gravvård, om detta inte strider mot vad som är avsett att
gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är belägen. När det
gäller gravvårdens utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar på
gravplatsen skall iakttas vad upplåtaren föreskriver. Upplåtaren får dock
inte meddela andra föreskrifter i detta hänseende än som påkallas för att
tillgodose en god gravkultur.
I förarbetena till gravrättslagen (prop. 1963:141 s. 44) uttalade departe-
mentschefen att det var förenat med uppenbara svårigheter att finna ett
tillfredsställande uttryck för upplåtarens befogenheter vid granskningen av
gravvårdar. Utgångspunkten borde vara att gravrättsinnehavaren äger
frihet att bestämma gravvårdens utseende. Enligt vad departementschefen
framhöll måste denna frihet visserligen kunna begränsas genom föreskrif-
ter av upplåtaren, men sådana föreskrifter borde inte få gå längre än som
kan anses motiverat från de synpunkter upplåtaren såsom vämare om
gravplatskulturen har att anlägga. Föreskrifter, som inte krävs för att
tillgodose detta syfte, borde inte få förekomma.
Lagrådet anslöt sig till departementschefens uppfattning men ansåg att
ordet gravkultur var att föredra framför ordet gravplatskultur. Propositio-
nen kom att utformas i enlighet härmed.
Tillämpningen i praktiken
I fråga om gravanordningamas utseende och beskaffenhet har avvägningen
mellan gravrättsinnehavarens och upplåtarens intressen knutits till bedöm-
ningen av vad som skall anses förenligt eller inte förenligt med en god
gravkultur. Den hänsyn som måste tas till varje enskild gravrättsinnehava-
Prop. 1990/91:10
62
res rätt att få utforma sin gravplats i enlighet med den avlidnes och sina Prop. 1990/91: 10
egna önskemål skall vägas mot det övergripande intresset av att begrav-
ningsplatsen som helhet hålls i ett ordnat och värdigt skick.
Många innehavare av allmänna begravningsplatser har föreskrifter om
gravanordningarnas utseende och beskaffenhet. Föreskrifterna är ofta så
balanserade att de tillgodoser såväl gravrättsinnehavarens som den kyrko-
gårdsforvaltande myndighetens intressen. Det finns emellertid exempel på
föreskrifter där tyngdpunkten har förskjutits på ett sådant sätt att föreskrif-
terna mera ensidigt tillgodoser myndigheternas intressen. Därigenom har
den i förarbetena till gravrättslagen angivna utgångspunkten, att gravrätts-
innehavaren har frihet att bestämma om gravvård och annan gravanord-
ning, urholkats så att rättsinnehavaren i det närmaste har berövats möjlig-
heterna att påverka anordningarnas utformning. Föreskrifter av detta
långtgående slag har uppenbarligen inte varit avsedda vid tillkomsten av
12 § gravrättslagen och det är tveksamt om de skulle godtas vid en rättslig
prövning. En alltför långtgående styrning i fråga om t.ex. enhetlighet
medför för övrigt risk för att man motverkar syftet att värna om en god
gravkultur.
Gravrättsinnehavarens bestämmanderätt
De allmänna begravningsplatserna är öppna för alla medborgare, oavsett
deras religiösa hemvist eller uppfattning i livsåskådningsfrågor. Därav
följeratt det kan finnas högst varierande önskemål om gravanordningarnas
utformning. Det är väsentligt att slå fast, att det av religionsfrihetsskäl
måste tillåtas sådana symboler och andra utsmyckningar av gravplatserna
som är att hänföra till de olika trossamfundens gravskick. Jag anser att
enskilda också i övrigt måste i största möjliga utsträckning få frihet att
utforma gravplatserna på det sätt som den avlidne har önskat eller de
anhöriga finner värdigt eller annars passande. I själva tanken att vårda
minnet av de döda ligger att var och en måste ges en betydande frihet att få
göra det i enlighet med sin egen uppfattning.
Den givna utgångspunkten bör enligt min mening vara att den enskilde
gravrättsinnehavaren bestämmer om hur gravanordningarna skall utfor-
mas. I sak överensstämmer detta med gällande rätt. En del av de problem
som har uppkommit kan sannolikt hänföras till att den grundläggande
principen inte har kommit till så klart uttryck i lagstiftningen att den har
fått ett ordentligt genomslag vid rättstillämpningen. I en ny begravnings-
lagstiftning bör därför bestämmelserna utformas så att gravrättsinnehava-
rens grundläggande bestämmanderätt över gravplatsen anges tydligare än i
dag.
Upplåtarens begränsande föreskrifter
Även om sålunda utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren be-
stämmer om gravanordningarnas utseende och beskaffenhet, är det nöd-
vändigt att upplåtaren av gravrätten också får inflytande över hur grav-
63
platsen anordnas. Annars kan huvudmännen for de allmänna begravnings-
platserna inte fullgöra den skyldighet att hålla begravningsplatserna i
ordnat och värdigt skick som har ålagts dem genom lagstiftningen.
Det allmänna intresse som upplåtaren genom föreskrifter skall tillgodose
har i gravrättslagen som framgått sammanfattats under begreppet god
gravkultur. Föreskrifterna skall vara nödvändiga för att det skyddsvärda
intresset av en god gravkultur skall kunna tillgodoses. I anslutning härtill
vill jag framhålla, att föreskrifter som kan anses befogade för en del av en
begravningsplats, t.ex. av hänsyn till miljön eller de kulturhistoriska vär-
dena, inte alltid kan anses försvarliga för en annan del. I de fall där någon
del av en begravningsplats kräver långtgående föreskrifter, har upplåtaren
ofta möjlighet att planera andra delar så att enskilda där får en större frihet.
Härigenom kan upplåtaren i praktiken medverka till att man skapar en
valmöjlighet. En differentiering av föreskrifterna torde ibland också vara
nödvändig för att man skall kunna tillgodose de skilda trossamfundens
önskemål om att få tillämpa sitt eget begravningsskick.
De förhållanden som upplåtaren har att bevaka rör sig i stort sett om att
begravningsplatsen som helhet är lämpligt utformad från både milö- och
skötselsynpunkt och att säkerheten för de anställda och den besökande
allmänheten inte eftersätts. Det rör sig också om sådana förhållanden som
att de kulturhistoriska värdena skall värnas, att andra gravrättsinnehavares
rätt inte skall trädas för när och att dessa eller den besökande allmänheten
inte skall behöva utsättas för något som allmänt sett kan väcka anstöt.
Följaktligen kan upplåtaren meddela föreskrifter som syftar till att för-
hindra påtagligt störande inslag i en känslig miljö. Andra exempel på
föreskrifter är sådana som avser att förhindra gravanordningar som inne-
bär praktiska olägenheter för innehavarna av intilliggande gravplatser.
Arbetsgruppen har övervägt att ersätta det tämligen vaga begreppet god
gravkultur med en mera klargörande beskrivning av det övergripande
intresse som kan motivera inskränkningar i gravrättsinnehavarens rätt att
bestämma om gravplatsens utformning. Det har emellertid visat sig svårt
att finna en beskrivning som är tydligare än den nuvarande och samtidigt
heltäckande. I likhet med arbetsgruppen anser jag därför att begreppet bör
behållas. De nya bestämmelserna bör emellertid utformas så att det klarare
än i dag framgår att upplåtarens föreskrifter förestavade av hänsynen till en
god gravkultur utgör ett avsteg från den grundläggande principen om
gravrättsinnehavarens bestämmanderätt. Därigenom torde det stå helt
klart att de inskränkande föreskrifterna skall grundas på sakliga skäl av det
slag som jag nyss har berört.
Prop. 1990/91:10
64
Prop. 1990/91:10
Mitt förslag: För att upplåtaren skall få vidta ändringar på en
gravplats som är upplåten med gravrätt skall det — utom i vissa
särskilda fall — krävas medgivande av gravrättsinnehavaren.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom två tillstyrker i huvudsak
arbetsgruppens förslag eller lämnar det utan erinran. De två negativa,
Norrköpings kyrkliga samfällighet och Sölvesborgs församling, anser att
förslaget går för långt i tillgodoseendet av gravrättsinnehavarnas intressen.
Skälen för mitt förslag: 1 den nuvarande begravningslagstiftningen finns
det inte några bestämmelser som reglerar den situationen att gravrättsupp-
låtaren vill göra ändringar på en gravplats som är upplåten med gravrätt. I
praxis har emellertid ibland bestämmelsen i 12 § första stycket gravrätts-
lagen, nämligen att gravrättsinnehavaren skall iaktta de föreskrifter som
upplåtaren meddelar i fråga om gravvårdens eller andra gravanordningars
utseende och beskaffenhet, tolkats så att den har ansetts ge gravrättsinne-
havaren ett skydd mot sådana ingripanden från upplåtarens sida som inte
är påkallade för att tillgodose en god gravkultur. Samtidigt har gravrättsin-
nehavaren ansetts skyldig att underkasta sig sådana åtgärder som uppfyller
detta villkor.
På grund av att den nuvarande lagstiftningen inte innehåller några
bestämmelser om ändring på gravplats, är det vanligt att kyrkogårdsmyn-
digheterna förbehåller sig rätt att ändra på gravplatser genom klausuler i
gravskötselavtal, dvs. avtal som gäller gravplatsernas vård och underhåll
men som inte i rättsligt hänseende har annat än indirekta beröringspunkter
med gravrätten som sådan. Det måste emellertid ifrågasättas om detta är
en lämplig ordning. De begränsningar i gravrättsinnehavarens rätt att
behålla gravplatsen i ursprungligt skick som kan vara nödvändiga bör i
princip ingå bland villkoren för själva gravrättsupplåtelsen. En klausul i ett
skötselavtal, som har träffats med en annan person än gravrättsinnehava-
ren, kan över huvud taget inte göras gällande mot gravrättsinnehavaren.
Av det anförda följer enligt min mening att det inte är lämpligt att frågor
om ändring på gravplatser regleras genom särskilda avtal som löper vid
sidan av gravrättsupplåtelserna. Samtidigt finns det ett behov för kyrko-
gårdsmyndigheten att ibland kunna gå in och göra ändringar på en grav-
plats som är upplåten med gravrätt. Enligt min uppfattning bör därför en
ny lag innehålla allmänna bestämmelser på området. Härigenom kan
säkerligen de särskilda ändringsklausulerna som nu tillämpas i vissa sköt-
selavtal undvaras.
Jag anser att huvudregeln bör vara att kyrkogårdsmyndigheten under
upplåtelsetiden inte får vidta någon ändring på gravplatsen, om inte
gravrättsinnehavaren har medgett det. Om denne har fått tillstånd att
pryda sin gravplats på ett visst sätt, bör upplåtaren alltså inte utan vidare
kunna tvinga fram ändringar på den för att tillgodose sina egna intressen.
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
Gravrättsinnehavaren måste i princip kunna utgå från att gravplatsen Prop. 1990/91: 10
under upplåtelsetiden får behållas i det ursprungliga skicket.
Även om utgångspunkten sålunda bör vara att kyrkogårdsmyndigheten
inte utan medgivande får vidta ändringar på en gravplats skulle det leda för
långt om gravrättsinnehavaren under alla förhållanden skulle ges rätt att få
behålla sin gravplats i oförändrat skick. Sådana ändringar som är nödvän-
diga för att upplåtaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt lagstift-
ningen på miljö, hälso- och arbetarskyddsområdena måste få genomföras
oavsett om gravrättsinnehavaren medger det eller inte. Upplåtaren måste
också till förebyggande av skada på gravplatsen eller intilliggande gravplat-
ser, ha rätt att utan medgivande vidta nödvändiga åtgärder. Till den
nyssnämnda huvudregeln bör således läggas vissa undantagsbestämmelser
av den nu angivna innebörden. Jag återkommer till reglernas närmare
utformning i specialmotiveringen till lagförslaget.
Det bör framhållas att de regler som jag föreslår om ändring på gravplats
inte är avsedda att utgöra något hinder mot sådana klausuler i skötselavtal
som anger förutsättningarna for själva skötselavtalets fullgörande. På
samma sätt som i dag måste upplåtaren givetvis inom avtalets ram kunna
föreskriva villkoren for sitt åtagande. Om en gravplats är anordnad så att
den är särskilt svårskött, har kyrkogårdsmyndigheten följaktligen möjlig-
het att ekonomiskt kompensera sig för sitt merarbete. Detta förhållande
torde mången gång medföra att man kan enas om att gravplatsen skall
utformas på ett sådant sätt att skötseln av den inte försvåras.
Min bedömning: I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande
begravningslagstiftningen bör gravrättsupplåtaren inte vara skyldig
att svara för skötsel av en gravplats.
Upplåtaren bör inte heller befrias från att återbetala gravskötsel-
medel som inte har förbrukats.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att det i en ny lag tas in
bestämmelser om att upplåtaren skall ombesörja den grundläggande sköt-
seln av en gravplats, om gravrättsinnehavaren begär det och betalar kost-
naderna för skötseln. Vidare föreslår arbetsgruppen bestämmelser om att
upplåtaren skall befrias från att återbetala sådana medel för gravskötsel
som kan finnas kvar när gravrätten upphör.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag eller lämnar det utan erinran. Domkapitlet i Luleå och Järfälla
församling anser att upplåtarna själva bör få bestämma om man skall åta
sig skötsel av gravar. Domkapitlet i Lund och Tranås kommun är negativa
till förslaget om att upplåtaren befrias från att återbetala skötselmedel som
inte förbrukats.
66
Avtal om gravskötsel
Gravrättsinnehavaren är enligt 10 § första stycket gravrättslagen skyldig
att hålla sin gravplats i ordnat och värdigt skick. Om han brister i denna
skyldighet kan gravrätten enligt bestämmelsens andra stycke förverkas.
Som ett led i sin service mot gravrättsinnehavarna åtar sig begravnings-
platsernas huvudmän i allmänhet att mot ersättning svara för skötseln av
gravplatserna. Ett gravskötselåtagande grundar sig på ett avtal mellan
huvudmannen for en allmän begravningsplats, å ena sidan, och gravrätts-
innehavaren eller ibland någon annan person, å den andra. Sådana avtal är
av civilrättslig karaktär och de omfattas inte av lagstiftningen om begrav-
ningsverksamheten.
Tvister om tolkning eller fullgörande av skötselavtal prövas i princip av
allmän domstol. Kommunalbesvär kan emellertid förekomma såvitt gäller
församlingens eller kommunens beslut i vissa frågor, t.ex. om fastställande
av taxa för skötselavgifterna.
Det finns inte någon skyldighet för de allmänna begravningsplatsernas
huvudmän att åta sig gravskötsel för sådana gravplatser som är upplåtna
med gravrätt. Det står också huvudmännen fritt att, inom ramen for gängse
avtalsrättsliga och kommunalrättsliga principer, bestämma de närmare
villkoren i ett skötselavtal. Här kan nämnas att det inför konsumenttjänst-
lagens ikraftträdande den 1 juli 1986 utarbetades ett standardavtal för
skötsel av gravplats i samarbete mellan Svenska kyrkans kyrkogårdsdele-
gation och konsumentverket.
Ibland kan det vara svårt for gravrättsinnehavarna att själva svara for
skötseln av sina gravplatser. Det är inte ovanligt att en gravrättsinnehavare
bor på någon annan ort än den där gravplatsen är belägen och därmed inte
själv kan ombesörja den kontinuerliga omvårdnaden av gravplatsen. Vissa
gravrättsinnehavare är därför beroende av hjälp för att kunna fullgöra sin
skyldighet.
För att tillförsäkra alla gravrättsinnehavare möjligheten att få åtmin-
stone en viss grundläggande skötsel ordnad genom gravrättsupplåtarens
försorg, föreslår arbetsgruppen att det i en ny lag införs bestämmelser om
skyldighet for upplåtaren att ombesörja en sådan skötsel, om gravrättsin-
nehavaren begär det och betalar kostnaderna for det.
För min del anser jag emellertid att det inte torde föreligga något
egentligt behov av att göra detta till en obligatorisk uppgift for gravrätts-
upplåtaren. Som jag har nämnt tidigare åtar sig redan i dag de flesta
huvudmännen skötsel av gravar. I de fåtal fall där huvudmännen inte
tillhandahåller sådana tjänster, torde det alltid finnas en möjlighet att
anlita någon annan från orten för att sköta den praktiska omvårdnaden av
graven. I den mån gravrättsinnehavaren inte själv har sådana kontakter på
orten får det förutsättas att kyrkogårdsmyndigheten kan hjälpa till med att
förmedla tjänsten. För den enskilde gravrättsinnehavaren torde detta inte
vara förenat med några större olägenheter.
I en ny lag på begravningsområdet bör det därför inte tas in några
bestämmelser som gör skötsel av gravar till en obligatorsk uppgift för de
Prop. 1990/91:10
67
allmänna begravningsplatsernas huvudmän. Skötselavtalen bör i stället Prop. 1990/91: 10
liksom hittills grunda sig på ett frivilligt ingånget avtal mellan huvudman-
nen och gravrättsinnehavaren och således vara av civilrättslig art.
Gravskötselmedel
När det gäller medel for gravskötsel är det vanligt att enskilda, t.ex. i
samband med ett dödsfall, önskar avsätta ett bestämt belopp for skötsel av
graven under en längre tid. De belopp som betalas in administreras
antingen genom att upplåtaren själv förvaltar medlen eller samverkar med
en bank om detta. Eftersom de avsatta medlen i dessa fall normalt inte
tillhör kyrkogårdsmyndigheten, leder denna ordning till en omfattande
administration for myndigheten. Det gäller framfor allt när medel som inte
förbrukats skall återbetalas i samband med att upplåtelsetiden går ut eller
gravrätten återlämnas.
För att komma tillrätta med problemen föreslår arbetsgruppen en be-
stämmelse om att kyrkogårdsmyndighetema skall befrias från att återbe-
tala sådana medel för gravskötseln som kan finnas kvar när gravrätten
upphör.
Jag anser emellertid att en sådan ur rättslig synpunkt tveksam bestäm-
melse inte bör inforas. Den naturliga ordningen bör vara att kyrkogårds-
myndigheterna endast åtar sig att mot ett bestämt belopp sköta en grav
under en bestämd tid. Med en sådan ordning uppkommer inga problem
med överblivna skötselmedel, eftersom medel som betalas enligt skötselav-
talet tillfaller huvudmannen.
Min bedömning: Inga bestämmelser bör inforas som gör det möjligt
att återta gravrätter som upplåtits for alltid och att skötselavtal
knutna till gravrätterna i samband med återtagandet skall upphöra
att gälla.
Arbetsgruppens forslag: Arbetsgruppen föreslår att det skall bli möjligt
att återta gravrätter som upplåtits for alltid under förutsättning att det har
förflutit minst 70 år sedan upplåtelsen och minst 50 år sedan den senaste
gravsättningen. Den rättsinnehavare som önskar det får enligt förslaget i
regel rätt till en ny och tidsbegränsad upplåtelse.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det åtagande som kan finnas att sköta
gravplatsen skall upphöra vid återtagandet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser menar
emellertid att det skulle vara stötande för rättskänslan om inte ingångna
avtal skall behöva hållas. Några remissinstanser avstyrker av religionsfri-
hetsskäl förslaget att äldre gravrätter skall kunna återtas.
Skälen for min bedömning: Gravrätter som är upplåtna för alltid och till
68
vilka är knutna eviga skötselåtaganden är en ekonomisk belastning för Prop. 1990/91: 10
framför allt de större kyrkogårdsförvaltningarna. Arbetsgruppen har upp-
skattat att det totalt finns omkring 160.000 för alltid-upplåtelser som är
förenade med eviga skötselåtaganden.
Gravplatser som har upplåtits för alltid kan inte återanvändas. För att
tillgodose behovet av nya gravplatser måste kyrkogårdsmyndighetema
därför ofta anlägga nya eller utvidga redan befintliga begravningsplatser.
De belopp som en gång betalades in för skötseln av gravplatserna har
ofta helt urholkats genom kostnadsutvecklingen, vilket har fört med sig att
skötseln måste bekostas av skattemedel. Enligt arbetsgruppen är det
sammantaget betydande belopp som krävs och kommer att krävas för att
på sikt fullgöra de eviga skötselåtagandena.
För att komma tillrätta med dessa problem har arbetsgruppen föreslagit
att gravrättsupplåtelser för alltid under vissa förutsättningar skall kunna
återtas och att gravskötselavtal knutna till gravrätterna i samband därmed
skall upphöra att gälla.
Som jag tidigare har anfört (avsnitt 2.4.3) bör möjligheten att upplåta
gravrätt för alltid finnas kvar i framtiden främst av religionsfrihetsskäl.
Enligt min mening kan delvis samma skäl anföras mot att återta gravrätter
som upplåtits för alltid. Därtill kommer att det strider mot grundläggande
principer för vår rättsordning att bryta ingångna avtal.
Som kyrkomötet har framhållit i en framställning till regeringen med
anledning av en motion i ämnet (mot. 1990: 31, KL 11, kskr. 12) finns vissa
möjligheter enligt 36 § avtalslagen (1915:218) att jämka eller lämna ett
avtal eller avtalsvillkor utan avseende. Kyrkomötet har därvid också
ifrågasatt om de motiv som bär upp denna bestämmelse kan läggas till
grund för en författningsreglering av de eviga skötselavtalen. Frågan huru-
vida man med framgång kan åberopa 36 § avtalslagen för att jämka eller
upphäva ett evigt skötselavtal ankommer det på domstolarna att avgöra.
Att vid sidan om avtalslagen införa regler sora tar sikte på de eviga
skötselavtalen anser jag för min del inte böra komma i fråga.
Jag är alltså inte beredd att följa arbetsgruppens förslag i dessa delar.
Mitt förslag: Delgivningslagen görs tillämplig på all delgivning som
skall ske enligt den nya lagen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt med undantag av att
arbetsgruppen föreslår att det vid kungörelsedelgivning i vissa ärenden i
stället för annonsering i tidningar skall anslås ett meddelande på begrav-
ningsplatsen och sättas upp en skylt vid gravplatsen.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag har fått ett blandat motta-
gande av remissinstanserna. Några remissinstanser pekar på att det är
förenat med praktiska svårigheter att hålla meddelanden anslagna på
anslagstavlor. Andra vill ha kvar annonseringen i ortspressen. Konsument-
69
verket framhåller att en skylt på gravplatsen kan uppfattas som integritets- Prop. 1990/91:10
kränkande.
Skälen för mitt förslag: I 1 § delgivningslagen (1970: 428. ändrad senast
1990:62) föreskrivs bl.a. att om delgivning i enlighet med föreskrift i lag
eller annan författning skall ske i ärende hos en myndighet, skall delgivning
verkställas enligt delgivningslagen. Om det i annan författning har med-
delats bestämmelser om delgivning som avviker från lagen, gäller dock de
bestämmelserna.
I gravrättslagen finns det inte några föreskrifter om delgivning bortsett
från en särskild bestämmelse i 10 § andra stycket om kungörelsedelgivning
i samband med förverkande av gravrätt. Denna bestämmelse ersätter den
grundläggande bestämmelsen om kungörelsedelgivning i 17 § delgivnings-
lagen där det bl.a. föreskrivs att delgivning skall ske genom annonsering i
Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning eller endera av dessa. I övrigt
är delgivningslagen tillämplig på all delgivning som skall ske enligt grav-
rättslagen.
För att en gravrätt skall kunna förklaras förverkad, krävs enligt gravrätts-
lagen att gravrättsupplåtaren har förelagt gravrättsinnehavaren att sätta
gravplatsen i stånd inom ett år och att denne inte har efterkommit anma-
ningen. Om gravrättsinnehavaren inte är känd eller om hans adress är
okänd, skall föreläggandet införas i Post- och Inrikes Tidningar samt i
ortstidning. Av lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos
myndighet m.m. (ändrad senast 1983:1039) följer att kungörelsen skall
införas i alla lokala dagstidningar som har en spridning av någon betyden-
het bland dem inom orten till vilken kungörelsen riktar sig.
Arbetsgruppen konstaterar att frågor om förverkande av gravrätt är
relativt vanligt förekommande inom de större förvaltningarna och att det
snarare är regel än undantag att kungörelsedelgivning måste tillgripas.
Enligt arbetsgruppen leder annonseringen i tidningarna till avsevärda
kostnader för de berörda förvaltningarna och torde inte heller vara något
effektivt sätt att komma i kontakt med gravrättsinnehavarna.
Arbetsgruppen föreslår mot denna bakgrund att det vid kungörelsedel-
givning i ärenden om förverkande av gravrätt, liksom i ärenden om ny
upplåtelse av gravrätt och ändringar eller andra åtgärder på en gravplats,
inte skall vara obligatoriskt att annonsera i några tidningar. I stället föreslår
arbetsgruppen att kungörelsedelgivning får ske genom att den handling
som skall delges hålls tillgänglig hos myndigheten och genom att ett
meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås på
lämpligt sätt inom begravningsplatsen. Vidare föreslår arbetsgruppen att
det dessutom skall sättas upp en skylt vid den berörda gravplatsen med en
uppmaning till gravrättsinnehavaren att ta kontakt med kyrkogårdsmyn-
digheten.
Jag kan hålla med arbetsgruppen om att annonsering i Post- och Inrikes
Tidningar inte är något effektivt sätt att komma i kontakt med berörda
gravrättsinnehavare. Däremot är jag inte övertygad om att detta också
gäller annonsering i ortspressen. I vart fall torde det enligt min mening vara
betydligt fler människor som uppmärksammar en annons i ortstidningen
än en kungörelse på begravningsplatsens anslagstavla och ett meddelande
70
på gravplatsen. Sannolikheten för att en annons i ortstidningen leder till att Prop. 1990/91:10
gravrättsinnehavaren på något sätt får del av myndighetens meddelande
torde därmed vara större än med arbetsgruppens förslag. Skulle gravrätts-
innehavaren inte vara bosatt på orten kan annonsen uppmärksammas av
någon anhörig eller någon annan på orten som för innehållet vidare till
gravrättsinnehavaren.
Att — som arbetsgruppen föreslår — sätta upp ett meddelande på
gravplatsen om att ta kontakt med kyrkogårdsmyndigheten kan av många
uppfattas som integritetskränkande. En sådan ordning bör därför redan av
det skälet undvikas.
Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att följa arbetsgruppens
förslag på denna punkt. Enligt min mening är den lämpligaste ordningen
att utan undantag låta delgivningslagens bestämmelser gälla. Det innebär
bl.a. att myndigheterna i fortsättningen inte blir tvungna att annonsera i
Post- och Inrikes Tidningar vid kungörelsegivningar, utan kan nöja sig
med att annonsera i ortstidningar.
Mitt förslag: Reglerna om dödsfallsanmälan förs över från folkbok-
föringslagsstiftningen till begravningslagstiftningen.
Det införs regler om till vilket pastorsämbete ett dödsfall skall
anmälas.
Den sjukvårdsinrättning där den avlidne vårdades eller till vilken
han har förts i anslutning till dödsfallet skall i fortsättningen anmäla
dödsfallet. I övrigt vilar anmälningsskyldigheten på de anhöriga.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag om att sjukvårdsinrättning-
arna skall anmäla dödsfall har fått ett blandat mottagande av remissinstan-
serna. Flera anser att dessa skall göra anmälan bara om det inte finns några
anhöriga. Arbetsgruppens förslag i övrigt godtas i huvudsak av remissin-
stanserna.
Skälen till mitt förslag: När någon har avlidit här i landet skall dödsfallet
enligt 31 § folkbokföringslagen (1967:198, ändrad senast 1990:355)
skyndsamt anmälas till pastorsämbetet. Anmälan skall göras av den efter-
levande maken eller annan anhörig som har sammanbott med den avlidne
eller som av annan anledning finns på platsen. Om det inte finns någon
sådan anmälningsskyldig, bör husfolk, husvärd eller annan som är närmast
till det anmäla dödsfallet.
Reglerna om dödsfallsanmälan finns således i folkbokföringslagstift-
ningen. Där finns också den grundläggande bestämmelsen om dödsbevis
(se avsnitt 2.5.2). Mera detaljerade föreskrifter om dödsbevis finns där-
emot i begravningslagstiftningen. Även om denna ordning inte kan antas
ha föranlett några avgörande olägenheter för de berörda myndigheterna är
71
det enligt min mening inte tillfredsställande med en uppdelning av bestäm-
melserna på olika regelkomplex. För de enskilda människorna blir det
svårt att hitta bestämmelserna. Jag anser därför att bestämmelserna om
dödsfallsanmälan och dödsbevis så vitt möjligt bör samlas i en och samma
författning. För den oinitierade torde det vara mest naturligt att de åter-
finns bland de regler som i övrigt handlar om vad som skall iakttas i
samband med ett dödsfall.
Jag föreslår därför att reglerna om dödsfallsanmälan förs över från
folkbokföringslagstiftningen till begravningslagstiftningen. 1 de författ-
ningar som reglerar folkbokföringen bör det dock tas in en hänvisning till
de bestämmelser som jag här föreslår.
I samband med överflyttningen av bestämmelserna bör det enligt min
mening också göras vissa sakliga ändringar i fråga om anmälningsskyldig-
heten.
Av de nu gällande bestämmelserna om dödsfallsanmälan framgår inte
klart till vilket pastorsämbete som anmälan skall göras. Det är emellertid
naturligt att en dödsfallsanmälan sker i första hand till pastorsämbetet i
den församling där den avlidne senast var kyrkobokförd. Så sker också i de
flesta fall. Jag anser att denna ordning bör göras till huvudregel. Om den
avlidnes kyrkobokföringsort inte är känd, t.ex. om den avlidne inte kan
identifieras, eller om den avlidne aldrig har varit kyrkobokförd här i
landet, bör anmälan i stället ske till pastorsämbetet i den församling där
dödsfallet inträffade.
I praktiken är det oftast begravningsentreprenören som på uppdrag av
den avlidnes anhöriga anmäler dödsfallet till pastorsämbetet. Det formella
ansvaret för att anmälan görs åvilar dock de anhöriga. Detta synes i och för
sig naturligt från principiella synpunkter. Kraven på snabbhet och säkerhet
vid anmälningar av detta slag måste emellertid ställas mycket högt. Samma
krav gäller vid anmälan av födelse. Sådan anmälan görs i stort sett undan-
tagslöst av sjukvårdsinrättningarna. Eftersom den helt övervägande delen
av alla dödsfall, omkring 85 procent, inträffar på någon sjukvårdsinrätt-
ning framstår det enligt min mening som rimligt att inrättningarna ombe-
sörjer rapporteringen även i dessa fall. I motsats till en del remissinstanser
anser jag därför i likhet med arbetsgruppen att föreskrifterna om anmäl-
ningsskyldighet bör ändras så att sjukvårdsinrättningarna skall svara för
anmälan av dödsfall i de fall då dödsfallet har inträffat på en sådan
inrättning eller om den avlidne i anslutning till dödsfallet har förts dit.
Rutinerna för den nya rapporteringen torde kunna utformas på ett
sådant sätt att uppgiften inte behöver bli särskilt betungande för sjukvårds-
inrättningarna.
Enligt min mening bör de anhörigas anmälningsskyldighet kvarstå i de
fall när dödsfallet har inträffat på någon annan plats än en sjukvårdsinrätt-
ning och den avlidne inte har förts till en sådan inrättning i samband med
dödsfallet.
Prop. 1990/91:10
72
Mitt förslag: Det nuvarande dödsbeviset delas upp på två hand-
lingar, ett dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken. Reglerna om
detta samlas i begravningslagstiftningen.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag eller lämnar det utan erinran. Några, bl.a. rättsläkarstatio-
nerna i Lund och Umeå, anser emellertid att förslaget med två handlingar
är otillräckligt genomtänkt. Socialstyrelsen föreslår att ett delat dödsbevis
får ett helt nytt dokumentnamn för att undvika begreppsförvirring.
Dödsbevisets funktioner
Enligt 32 § folkbokföringslagen skall vid dödsfall ett intyg om dödsorsa-
ken, ett dödsbevis, lämnas till pastorsämbetet. Mera detaljerade bestäm-
melser om dödsbevis finns i 14 § begravningskungörelsen.
I huvudsak fyller dödsbeviset den funktionen att det utgör underlag för
pastorsämbetenas anteckningar i den s.k. död- och begravningsboken och
för den statistik som bygger på dessa uppgifter. Dödsbeviset har också en
viktig funktion att fylla i medicinskt hänseende när det gäller dödsorsaks-
statistiken. Sedan pastorsämbetena har fullgjort sina uppgifter i folkbokfö-
ringshänseende översänds därför alla dödsbevis till statistiska centralby-
rån.
Dödsbeviset har en grundläggande betydelse också för begravningen av
en avliden. Gravsättning av stoft eller kremering får nämligen äga rum
först sedan dödsbeviset har företetts för pastorsämbetet. Om det av beviset
framgår att det inte finns anledning att anta att döden har orsakats av
annan person och det inte heller i övrigt finns skäl att göra en fullständigare
undersökning av den döda kroppen, får gravsättning eller kremering ske
utan vidare prövning. I annat fall skall polismyndigheten underrättas och i
förekommande fall även annat berört pastorsämbete. Polismyndigheten
prövar därefter tillståndsfrågan och kan i samband därmed föranstalta om
en rättsmedicinsk undersökning. I sådana fall kan pastorsämbetet utfärda
intyg för gravsättning eller kremering först sedan polismyndigheten har
meddelat tillstånd till detta.
De närmare föreskrifterna om dödsbevis finns således i dag i begravnings-
kungörelsen. Flertalet av dem avses bli överförda till en förordning knuten
till den nya lag som jag föreslår. Vissa av bestämmelserna måste dock av
konstitutionella skäl föras över till lagen. Också den grundläggande be-
stämmelsen om dödsbevis i 32 § folkbokföringslagen bör flyttas över till
den nya lagen. Skälet till detta är att jag, enligt vad jag har anfört i det
föregående (avsnitt 2.5.1), anser att bestämmelser som har samband med
begravningen så vitt möjligt bör samlas i begravningslagstiftningen.
Prop. 1990/91:10
73
Det nuvarande dödsbeviset delas upp på två handlingar Prop. 1990/91:10
De nuvarande reglerna om dödsbevis har inte till alla delar fungerat så bra
i praktiken. Bl.a. har det för att undvika att det går för lång tid mellan ett
dödsfall och gravsättningen vid sidan av författningsbestämmelserna i den
praktiska tillämpningen utvecklats ett system med s.k. preliminära och
kompletterande dödsbevis. Omkring 15 procent av alla dödsbevis som
utfärdas årligen, utfärdas enligt den ordningen.
Under våren 1986 har det enligt en särskild förordning (1986:134)
bedrivits en begränsad försöksverksamhet med ett förenklat dödsbevis
som grund för intyg för gravsättning och kremering. Försöksverksamheten
har inneburit att pastorsämbetena i vissa fall har fått utfärda intyg för
gravsättning eller kremering även om dödsbeviset inte har innehållit ett
sådant uttalande om dödsorsaken som krävs enligt den nuvarande ord-
ningen. Uppgifter härom har således i stället kunnat lämnas i efterhand.
Resultatet av försöksverksamheten har, bortsett från en del tekniska pro-
blem, i stort sett varit positivt.
Mot denna bakgrund föreslår jag att de uppgifter som det nuvarande
dödsbeviset skall innehålla delas upp på två olika handlingar. Den ena,
som utgör ett intygande om dödsfallet, bör förutom vissa data om den
avlidne, i huvudsak innehålla uppgift om dödsorsaksundersökning eller
om obduktion har utförts och uttalande om det finns anledning att anta att
döden har orsakats av annan person eller om det i övrigt finns skäl att göra
en fullständigare undersökning av den döda kroppen. Denna handling,
som också i framtiden bör kunna kallas dödsbevis, är den handling som jag
föreslår skall ligga till grund för pastorsämbetets prövning av frågan om
gravsättning eller kremering kan ske.
Den resterande delen av det nuvarande dödsbeviset, nämligen den del
som innehåller intyg om dödsorsaken, bör brytas ut för att bli en separat
handling. Den bör förutom läkarens uttalande om dödsorsaken även
innehålla uppgift om de omständigheter på vilka uttalandet grundas. Om
dödsorsaken inte har kunnat fastställas, bör läkaren, liksom hittills, i
intyget ange sin uppfattning om orsaken och ange de omständigheter på
vilken uppfattningen grundas.
I normalfallet bör dödsbeviset och intyget om dödsorsaken följas åt och
avlämnas samtidigt till pastorsämbetet. Den av mig föreslagna ordningen
medger dock att intyget om dödsorsaken i vissa fall kan lämnas något
senare än dödsbeviset utan att gravsättningen eller kremeringen för den
skull behöver fördröjas.
Slutligen kan jag här nämna att organisationskommittén för folkbokfö-
ringen i betänkandet (SOU 1990:18) Lag om folkbokföringsregister m.m.
föreslår att de i vissa fall integritetskränkande uppgifterna om dödsorsaken
som i dag finns inom kyrkobokföringen skall undantas från registrering i de
framtida folkbokföringsregistren. Om detta förslag genomförs, kommer
det inte att finnas något behov av att de uppgifter som enligt mitt förslag
skall anges i intyget om dödsorsaken tillställs folkbokföringsmyndigheten.
74
Prop. 1990/91:10
Min bedömning: Mitt förslag till ny begravningslagstiftning bör vara
möjligt att genomfora utan att det allmänna tillförs ökade resurser.
Mina förslag innebär att stiftssamfälligheterna, kyrkogårdsmyndighe-
terna, länsstyrelserna och kammarrätterna delvis får nya uppgifter.
Sålunda skall stiftssamfälligheterna få ett särskilt ansvar for den del av
begravningsverksamheten som rör dem som inte tillhör något kristet
trossamfund. Detta nya ansvar kommer att underlätta hanteringen av de
problem som uppstår när avlidna av religiösa skäl inte kan begravas på
våra vanliga kyrkogårdar. Stiftssamfälligheternas kostnader för detta nya
ansvar torde kompenseras av att de i samfällighetema ingående kyrkliga
kommunerna avlastas motsvarande ansvar och kostnader. Men med den
kvalitetshöjning som ett sådant särskilt ansvar rimligtvis för med sig kan
kostnadsökningar inte uteslutas.
Förslaget innebär vidare att kyrkogårdsmyndighetema får en lagfäst
skyldighet att vid tvister mellan efterlevande om kremering och gravsätt-
ning medla mellan partema. 1 de få fall tvister förekommer torde kyrko-
gårdsmyndigheterna redan i dag i praktiken försöka åstadkomma en sam-
förståndslösning. I den mån sådana inte kan nås innebär det administra-
tiva svårigheter for de berörda myndigheterna. Mitt förslag i denna del bör
därför inte leda till ett ökat resursbehov for kyrkogårdsmyndighetema,
utan snarare minskade kostnader i de få fall där tvister förekommer.
Länsstyrelserna skall enligt mitt förslag pröva frågor om anordnande av
enskilda begravningsplatser. Enligt den ordning som i dag gäller enligt 1 §
begravningskungörelsen skall ansökan om enskild begravningsplats ges in
till länsstyrelsen, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till
regeringen. Länsstyrelserna har således redan att i yttrande till regeringen
ta ställning till sådana ansökningar. Mitt förslag i denna del bör därför inte
föranleda ökade kostnader eller behov av ökade resurser for länsstyrel-
serna. Samtidigt avlastas regeringen prövningen av dessa ärenden i första
instans.
Mitt förslag innebär vidare att länsstyrelserna skall lösa tvister mellan de
efterlevande i frågor som rör kremering och gravsättningen. Det kan
förutses att sådana tvister kommer att komma under länsstyrelsens pröv-
ning i ett ytterst fåtal fall. Den nya uppgiften bör därför kunna handhas
inom ramen for befintliga resurser hos vaije enskild länsstyrelse.
Länsstyrelserna skall enligt förslaget också som andra instans pröva en
del nya typer av ärenden. Det gäller ärenden om intyg för gravsättning eller
kremering, tillstånd till gravsättning eller kremering, anstånd med kremer-
ing, anstånd med gravsättning av stoft eller aska samt utlämnande av aska
till enskild. Dessa ärenden är inte av den karaktären att det kan befaras att
överklagandena till länsstyrelsen blir många. Ärendena torde också vara
förhållandevis enkla att avgöra. Länsstyrelserna bör därför klara av även
dessa uppgifter inom ramen for befintliga resurser.
Kammarrätterna kommer enligt mitt förslag att få en del nya ärende-
75
grupper. Det gäller överklaganden av länsstyrelsernas beslut dels vid pröv-
ning av tvister mellan de efterlevande i fråga om kremering och om
gravsättningen, dels i de nyss angivna ärendena om intyg för gravsättning
eller kremering m.m., dels i fråga om utströende av aska på någon annan
plats än begravningsplats och delning av aska. Länsstyrelsernas beslut i
ärenden om utströende av aska överklagas i dag till regeringen och uppgår
till färre än fem ärenden per år. Från regeringen till kammarrätterna flyttas
enligt mitt förslag också prövningen av överklaganden av länsstyrelsernas
beslut om flyttning av gravsatt stoft och aska. De uppgår nu till ca 20
ärenden per år. Med mina förslag om möjlighet att få anstånd med
gravsättning av stoft eller aska och om en liberalare tillståndsgivning i
flyttningsärenden, bör dock antalet överklaganden på sikt minska väsent-
ligt. Min bedömning är därför att ärendemängden hos vaije kammarrätt
bara kommer att öka högst marginellt.
Prop. 1990/91:10
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom civildepartementet upprät-
tats förslag till
1. begravninglag,
2. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),
3. lag om ändrig i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Lagförslag 2 har upprättats i samråd med statsrådet Åsbrink och lagför-
slag 3 i samråd med utbildningsministern.
76
1 § I denna lag avses med
— begravningsplatser, områden eller utrymmen som är behörigen
anordnade for förvaring av avlidnas stoft eller aska och som
har tagits i anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller
andra gravområden, minneslundar, kolumbarier eller urnmu-
rar,
— allmänna begravningsplatser, sådana begravningsplatser som
är anordnade av pastorat eller kyrkliga samfälligheter inom
svenska kyrkan, av kommuner eller annars av det allmänna,
— enskilda begravningsplatser, andra begravningsplatser än all-
männa,
— gravrätt: den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på
en allmän begravningsplats upplåts till någon för gravsättning,
— kremering-. förbränning av stoftet efter en avliden person,
— gravsättning: placering av stoft eller aska inom en bestämd
gravplats och placering eller utströende av aska i minneslund
eller på någon annan plats än begravningsplats,
— gravanordningar: gravvårdar och andra gravöverbyggnader,
stenramar, staket eller andra liknande anordningar på en
gravplats,
— kyrkogårdsmyndigheter: myndigheter som förvaltar allmänna
begravningsplatser,
— krematoriemyndigheter: myndigheter som förvaltar kremato-
rier.
Paragrafen innehåller först en definition av vad som avses med begrav-
ningsplatser i lagen. Definitionen omfattar både allmänna och enskilda
begravningsplatser. Därefter definieras allmänna resp, enskilda begrav-
ningsplatser. Dessa definitioner har delvis sin motsvarighet i 1 § gravrätts-
lagen.
I jämförelse med vad som gäller i dag har definitionen av begravnings-
platser förenklats. Vid exemplifieringen av de olika typerna av begravnings-
platser anges nu endast vissa huvudtyper. Andra typer av begravningsplat-
ser kan således förekomma.
Det uppställda kravet på att begravningsplatser skall vara behörigen
anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska, innebär att bl.a.
bestämmelserna i PBL om bygglov måste ha iakttagits beträffande begrav-
ningsplatser som anordnats efter den 1 januari 1989, då sådana blev
bygglovspliktiga.
Däremot krävs det inte längre att en allmän begravningsplats också är
invigd i svenska kyrkans ordning. Eftersom invigningen således inte längre
utgör en nödvändig utgångspunkt för det särskilda rättsskydd som tillkom-
mer en allmän begravningsplats, måste något annat faktum bilda utgångs-
punkt för inträdet av de rättsliga effekterna. Enligt paragrafen inträder de
rättsliga effekterna när begravningsplatsen första gången tas i anspråk för
begravningsändamål. Eftersom upplåtelse av gravplats och gravsättning
Prop. 1990/91:10
77
alltid skall antecknas i gravboken eller gravregistret kommer tidpunkten Prop. 1990/91:10
for detta att finnas dokumenterad.
Även när det gäller enskilda begravningsplatser inträder det särskilda
rättsskydd som tillkommer en sådan först när den tagits i anspråk för
begravningsändamål. Förutsättningarna för att få anordna enskilda be-
gravningsplatser anges i 2 kap. 6 och 7 §§.
Definitionen av gravrätt motsvarar 6 § första stycket gravrättslagen. De
närmare föreskrifterna om gravrätt finns i 7 kap.
Som har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) är
gravrätten av offentligrättslig natur. Gravrätt uppkommer endast vid upp-
låtelse av en gravplats på en allmän begravningsplats. I överensstämmelse
med gravrättslagens terminologi används begreppet rätt till gravplats som
beteckning på den rätt som uppkommer vid motsvarande upplåtelse på
enskilda begravningsplatser.
För att gravrätt skall uppkomma krävs det att det sker en upplåtelse till
någon och att upplåtelsen avser en bestämd gravplats. Gravrätt upp-
kommer följaktligen inte vid gravsättning av avliden som inte efterlämnar
någon till vilken gravplatsen kan upplåtas. För det fallet finns det särskilda
föreskrifter i 8 kap. 1 §. Gravrätt kan inte heller uppkomma när aska efter
avliden jordas eller strös ut i minneslund. Själva tanken med detta begrav-
ningsskick är nämligen att gravsättningen inte skall vara knuten till någon
bestämd plats inom minneslunden.
En gravplats kan bestå av en eller flera gravar. En grav är det utrymme
inom gravplatsen som beräknas åtgå för en kista eller en urna.
Med kremering avses förbränning av stoftet efter en avliden person.
Bestämmelser om krematorier finns i 3 kap.
Med gravsättning menar man i regel att stoftet eller askan efter en
avliden person placeras inom en bestämd gravplats, t.ex. i en kist- eller
urngrav eller i en urnnisch. Av paragrafen framgår emellertid att med
gravsättning avses också när aska placeras eller strös ut i en minneslund
eller på någon annan plats än begravningsplats. Gravsättning i lagens
mening avser således alla förfaranden genom vilka en avlidens stoft eller
aska lämnas i slutligt förvar.
Enligt den nya lagen används termen gravanordningar som beteckning
på gravvårdar och andra gravöverbyggnader, stenramar, staket eller andra
liknande anordningar på en gravplats.
Enligt gällande rätt torde till anordningar på en gravplats även höra
gravkullar, träd och möjligen också vissa andra växter. Dessa anordningar
räknas i den nya lagen till gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt.
Dit räknas också t.ex. anordnande av grusytor, plantering av häckar och
prydnadsväxter samt uppsättande av vaser och lyktor eller andra föremål
som har samband med gravplatsens mera tillfälliga prydande.
Med kyrkogårdsmyndighet och krematoriemyndighet avses den kyrko-
kommunala eller kommunala myndighet som förvaltar en allmän begrav-
ningsplats respektive ett krematorium.
78
Huvudmannaskapet
1 § Allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal grav-
platser och andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag
skall anordnas och hållas av de territoriella pastoraten inom svenska
kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall besluta att en allmän begravnings-
plats skall anordnas och hållas av kommun i stället för pastorat.
Paragrafen motsvarar 2 § första stycket gravrättslagen.
I överensstämmelse med vad som numera gäller enligt församlingslagen
i fråga om kompetensfördelningen mellan församling och pastorat har i
första stycket åliggandet att anordna och hålla allmänna begravningsplatser
flyttats över från församlingarna till pastoraten. Enligt församlingslagen är
det visserligen en församlingsangelägenhet att anlägga och underhålla
begravningsplatsen, men denna angelägenhet skall skötas av pastoratet.
På begravningsplatsen skall det finnas ett tillräckligt antal gravplatser
och andra gravanläggningar. Vad som skall anses vara ett tillräckligt antal
avgörs i huvudsak av bestämmelsen i 3 §, enligt vilken gravplats skall
beredas dem som vid dödsfallet var kyrkobokförda på orten.
Av 4 § följer att rätten till gravplats inte får göras beroende av trostillhö-
righet. Gravplats skall alltså beredas såväl kristna som icke kristna trosbe-
kännare. Vissa icke kristna trosbekännare har emellertid önskemål om att
få sina gravplatser skilda från andra gravplatser.
Enligt 2 § åligger det stiftssamfälligheten att anordna och hålla allmänna
begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund. Härigenom har denna del av begravningsverk-
samheten blivit en kyrkokommunal uppgift på stiftsplanet.
Minimikravet när det gäller tillräckligt antal gravplatser bestäms alltså
av skyldigheten gentemot församlingsboma. Det kan ifrågasättas om den
planering som krävs även skall innefatta en beredskapsreserv med tanke på
krigs- och katastrofförhållanden. Det som man i sådana situationer främst
måste inrikta sig på är frågor om hälsa och miljö. Men med hänsyn till det
utbredda bruket av kremering, särskilt i storstäder som är mest aktuella i
sammanhanget, torde dessa problem kunna komma att bemästras i sådan
omfattning att det inte framstår som rimligt att huvudmannen skall behöva
göra markreservationer för så extrema förhållanden.
På begravningsplatserna skall finnas inte bara gravplatser utan även
andra anläggningar av allmänt förekommande slag. Härmed avses t.ex.
minneslund, urnlund och kolumbarium.
Uttrycket allmänt förekommande slag relaterar till vad som faktiskt
förekommer, och huvudmännens skyldigheter kommer därmed att föränd-
ras med tiden. Problemen måste antas vara störst på de små begravnings-
platserna. Det kan vara svårt att tillgodose enstaka önskemål om gravsätt-
ning i viss anläggning som visserligen måste anses vara allmänt förekom-
Prop. 1990/91: 10
79
mande, men som dittills inte har förekommit på begravningsplatsen.
Skyldighet att tillgodose sådana önskemål kan inte anses inträda förrän
efterfrågan har uppnått beaktansvärd omfattning.
1 likhet med vad som nu gäller skall regeringen enligt andra stycket
kunna besluta att huvudmannaskapet för en allmän begravningsplats skall
ligga på den borgerliga kommunen.
2 § Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för
dem som inte tillhör något kristet trossamfund skall anordnas och
hållas av stiftssamfälligheterna inom svenska kyrkan eller, i fall som
avses i 1 § andra stycket, av kommunen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Skälen till den nya
bestämmelsen har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2).
Enligt paragrafen läggs ansvaret för att anordna och hålla allmänna
begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund på stiftssamfälligheterna. Att angelägenheten
ankommer på stiftssamfälligheten innebär dock inte att denna i praktiken
måste verkställa de uppgifter som följer härav. Det är ingenting som
hindrar att stiftssamfälligheten uppdrar åt en lokal kyrklig kommun att
med anslagna medel förvalta en begravningsplats för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund. Det är emellertid inte möjligt för stiftsamfällig-
heten att delegera uppgifter som innebär myndighetsutövning, exempelvis
upplåtelse av gravrätt, till en lokal kyrklig kommun. En sådan delegation
kan dock ske t.ex. till chefen för begravningsplatsen, om denne anställs av
stiftssamfälligheten.
Av paragrafen framgår vidare att en kommun skall ha ansvaret för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund, om kommunen är huvudman
för en allmän begravningsplats.
Skyldigheten att tillhandahålla gravplats
3 § På allmän begravningsplats skall gravplats beredas dem som
vid dödsfallet var kyrkobokförda inom pastoratet, den kyrkliga
samfälligheten eller kommunen.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra
beredas gravplats där.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning och avser huvud-
männens skyldigheter och befogenheter att tillhandahålla gravplatser. Skä-
len till de nya bestämmelserna har utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.4).
Av paragrafens första stycke framgår att huvudmannen för en allmän
begravningsplats är skyldig att bereda gravplats åt den som vid sin död var
kyrkobokförd i en församling inom pastoratet, samfälligheten eller kom-
munen. Skyldigheten gäller i förhållande till alla medlemmar i den kyrkliga
eller borgerliga kommunen oavsett samfundstillhörighet. Detta under-
Prop. 1990/91:10
80
stryks såvitt gäller de vanliga allmänna begravningsplatserna av bestäm-
melsen i 4 § första stycket. För dem som inte tillhör något kristet trossam-
fund skall stiftssamfälligheterna ha ansvaret för att det finns begravnings-
platser med särskilda gravplatser for dem inom stiftet. För sådana begrav-
ningsplatser får enligt 4 § andra stycket ställas upp villkor angående trostill-
hörighet.
Det bör i sammanhanget framhållas att den angivna skyldigheten att
bereda någon gravplats i praktiken kommer att få betydelse endast i de fall
när gravsättningen inte skall ske inom en gravplats som redan är upplåten
med gravrätt. När det finns en gravplats med upplåten gravrätt bestämmer
nämligen i princip gravrättsinnehavaren om gravsättning inom gravplat-
sen (se 7 kap. 21 §).
Huvudmännens skyldighet gäller att bereda någon gravplats, dvs. en
bestämd gravplats eller plats i minneslund, om sådan förekommer på
orten. Den gäller däremot inte upplåtelse av gravrätt. Därav följer att
enskilda inte med stöd av bestämmelsen får någon rätt att i förtid förvärva
gravrätt på en begravningsplats eller, om det finns flera begravningsplatser
på orten, bestämma på vilken av dem som gravsättning skall ske. Detta är
frågor som huvudmännen liksom nu bestämmer själva. Huvudmännen bör
dock naturligtvis såvitt möjligt försöka tillgodose den avlidnes eller de
efterlevandes önskemål.
I andra stycket har också tagits in en bestämmelse, varigenom huvud-
männen uttryckligen ges befogenhet att bereda gravplats åt andra än dem
som enligt det föregående har rätt till gravplats. Härigenom ges huvudmän-
nen stöd för den generösa inställning som i dag på många håll visas mot
människors önskemål att få vila på en bestämd begravningsplats. Den
begränsning av kompetensen, som har angetts i bestämmelsen, tar sikte på
att frikostigheten inte får ta sig sådana uttryck att man i praktiken inte kan
fullgöra sina skyldigheter mot dem som enligt första stycket har getts rätt
till gravplats.
4 § Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall
inte vara beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund.
Detta gäller dock inte for rätten till gravsättning på en sådan
allmän begravningsplats som avses i 2 §.
Prop. 1990/91: 10
Paragrafen motsvarar delvis 4 § jordfästningslagen.
Enligt 2 § skall det finnas begravningsplatser med särskilda gravplatser
för dem som inte tillhörde något kristet trossamfund. Detta inverkar
emellertid inte på sådanas rätt till gravplats på de vanliga allmänna
begravningsplatserna. De har alltså samma rätt som andra till gravplats på
dessa begravningsplatser, men de kan inte kräva att få sina gravplatser
samlade och avskilda från andra.
De i paragrafen angivna förbuden mot villkor for rätt till gravsättning på
de allmänna begravningsplatserna gäller naturligtvis inte bara för de fall då
rätt till gravplats föreligger enligt 3 § första stycket utan även då huvud-
männen med utnyttjande av sin befogenhet därtill bereder gravplats även
åt dem som inte kyrkobokförts på orten. 81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
Bestämmelsen i första stycket är självfallet inte tilllämplig om en begrav- Prop. 1990/91:10
ningsplats har anordnats särskilt för avlidna som inte tillhörde något
kristet trossamfund. Med hänsyn till dessa begravningsplatsers särskilda
karaktär bör man som villkor för gravsättning kunna ställa upp att den
avlidne inte tillhörde något kristet trossamfund. Det är emellertid viktigt
att inte sådana villkor ställs upp som gör det omöjligt att t.ex. bereda makar
som har tillhört skilda trossamfund gemensam gravplats.
Gravkarta, gravbok, gravregister
5 § För vaije allmän begravningsplats skall upprättas en gravkarta
och föras gravbok eller gravregister enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Paragrafen motsvarar 5 § gravrättslagen.
Eftersom gravböckema i allt större utsträckning ersätts av datorbaserade
system har bestämmelsen formulerats så att det klart framgår att det i
stället för gravbok får föras gravregister. För att ett sådant register skall få
föras med hjälp av automatisk databehandling måste dock föreskrifterna i
datalagen (1973: 289, omtryckt 1982:446, ändrad senast 1990:410) iakt-
tas.
Som upplysning har angetts att närmare föreskrifter kommer att medde-
las av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det
gäller framför allt vilka uppgifter som skall antecknas.
6 § Enskilda begravningsplatser får anordnas och hållas bara av
trossamfund eller stiftelser som har fått tillstånd till det.
Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där begrav-
ningsplatsen är eller avses bli anordnad.
Paragrafen reglerar vilka som skall få anordna och hålla enskilda begrav-
ningsplatser och ersätter delvis 2 § andra stycket gravrättslagen. I att
anordna och hålla får anses ingå även att utvidga en befintlig begravnings-
plats. Den ändringen har vidtagits att det endast är trossamfund och
stiftelser som skall kunna erhålla tillstånd. Dessutom har tillståndspröv-
ningen flyttats från regeringen till länsstyrelserna.
Av 9 kap. 9 § följer att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos
regeringen.
82
7 § Tillstånd att anordna och hålla en enskild begravningsplats får
lämnas bara om det finns särskilda skäl for det och det kan antas att
trossamfundet eller stiftelsen kan behålla begravningsplatsen och
fullgöra de skyldigheter som ankommer på innehavare av begrav-
ningsplatser.
I paragrafen anges förutsättningarna för tillstånd att anordna och hålla
en enskild begravningsplats.
Det har i paragrafen inte uppställts krav på några särskilda kvalifikatio-
ner hos sökanden. Sådana krav ställs emellertid på ett indirekt sätt genom
att sökanden för att erhålla tillstånd måste antas ha förmåga att fullgöra
sina skyldigheter att sköta och för framtiden bevara begravningsplatsen.
Detta förutsätter att det finns en viss stadga hos sökandens organisation
och ekonomi. Ett trossamfund t.ex. måste åtminstone ha antagit stadgar av
icke alltför bristfällig beskaffenhet och ha valt styrelse. Det måste alltså
kunna betraktas som en juridisk person. Trossamfundet kan vidare knap-
past tänkas uppfylla kraven om det inte är verksamt här i landet och har en
något så när stor anslutning av medlemmar och en etablerad ställning i
övrigt. Någon närmare precisering av vad som skall avses med trossam-
fund har inte ansetts behövlig. Det torde inte innebära någon svårighet för
länsstyrelserna att avgöra detta.
För att en enskild begravningsplats skall få anordnas ställs det vidare
upp kravet på att det skall finnas särskilda skäl för det. Det innebär att
sökanden måste visa upp något godtagbart syfte med begäran om att få
anordna en sådan begravningsplats. Beträffande vad som kan utgöra så-
dana skäl hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).
När det i paragrafen talas om att ”fullgöra de skyldigheter som an-
kommer på innehavare av begravningsplatser” syftas på att sökanden skall
kunna uppfylla inte bara de krav som ställs enligt 12 § utan även kraven
enligt annan lagstiftning, t.ex. kulturminneslagen och PBL.
8 § Tillstånd att anordna eller hålla en enskild begravningsplats
får förenas med särskilda villkor.
Paragrafen ersätter delvis 2 § andra stycket gravrättslagen.
Enligt 8 kap. 2 § PBL krävs numera bygglov för att anordna begravnings-
platser. Om tillstånd enligt 6 § ges innan byggnadsnämnden har meddelat
bygglov, bör som villkor för att anordna begravningsplatsen föreskrivas att
bygglov erhålls. Andra villkor som kan ställas upp är t.ex. att det område
som skall tas i anspråk som begravningsplats utgör en särskild fastighet.
9 § Rätten till gravplats som har upplåtits på en enskild begrav-
ningsplats får inte pantsättas eller utmätas.
Första stycket gäller även i fråga om gravanordningar.
Föreskrifterna i paragrafen motsvarar delvis 13 § gravrättslagen.
Prop. 1990/91:10
83
Panträtt, andra rättigheter m.m.
10 § Ett område som skall tas i anspråk for begravningsplats får
inte vara belastat av panträtt, nyttjanderätt, servitut eller andra
rättigheter.
Om det inte medför någon olägenhet, får området dock vara
belastat av rättigheter av sådant slag som kan upplåtas enligt led-
ningsrättslagen (1973:1144).
Paragrafen motsvarar till viss del vad som stadgades i 1 § begravnings-
kungörelsen i dess lydelse före den 1 januari 1989. Här regleras det fallet att
en ny begravningsplats skall anordnas eller en befintlig begravningsplats
skall utvidgas. Därvid föreskrivs att det område som skall tas i anspråk inte
får vara belastat av några som helst rättigheter. Undantag görs endast för
ledningsrätter, som under angiven förutsättning skall kunna få finnas.
Undantaget för ledningsrätter har formulerats så att det skall täcka såväl
det fallet att upplåtelse av ledningsrätt har skett enligt ledningsrättslagen,
som det fallet att rättigheten har upplåtits genom servitut före lednings-
rättslagens tillkomst.
Tidigare skulle länsstyrelsen godkänna förslag till allmän begravnings-
plats enligt begravningskungörelsen. Länsstyrelsen kunde därvid kontroll-
era att det område som skulle tas i anspråk var befriat från belastande
rättigheter. Efter lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1989 prövas
emellertid frågor om anordnande och väsentlig ändring av begravnings-
plats vid bygglovprövning enligt PBL. Länsstyrelsens tillstånd såvitt avser
ianspråktagande av nya områden för begravningsplats krävs nu bara vid
utvidgning av begravningsplats i vissa fall, varvid prövningen sker enligt
kulturminneslagen.
Varken vid bygglovprövning eller vid prövning enligt kulturminneslagen
finns det anledning att gå in på frågan om eventuella rättigheter som kan
belasta ett område som skall tas i anspråk för begravningsplats. Det åligger
därför huvudmannen för begravningsplatsen att själv se till att området
inte besväras av några rättigheter och att därvid pröva frågan om eventu-
ella ledningsrätter skall kunna få finnas.
När det gäller enskilda begravningsplatser blir det länsstyrelsen som vid
tillståndsprövningen (se 6 §) skall se till att de områden som skall tas i
anspråk inte besväras av några rättigheter och i förekommande fall pröva
frågan om ledningsrätter.
För att ett område skall få tas i anspråk för begravningsplats trots
förekomsten av ledningsrätt krävs enligt paragrafen att ledningsrätten inte
medför någon olägenhet. Så kan ofta antas vara fallet när det t.ex. gäller
områden avsedda för trafik och ytor i anslutning till ekonomibyggnader.
Såväl mark- som luftledningar skall under den angivna förutsättningen
kunna få finnas. Det kan väl inte uteslutas att ledningar bedöms kunna
beröra även ytor avsedda för gravsättning utan olägenhet, t.ex. luftled-
ningar och markledningar på större djup, men härvid måste risken för
behov av reparationer beaktas. Eftersom det rör sig om nya områden som
Prop. 1990/91:10
84
skall tas i anspråk bör man vid planeringen ha möjlighet att se till att Prop. 1990/91: 10
eventuella ledningsrätter kommer att bli belägna så att de inte innebär
någon olägenhet.
11 § En begravningsplats får inte utmätas och inte heller belastas
med panträtt eller andra rättigheter som kan inskrivas enligt jorda-
balken.
Paragrafen motsvarar delvis 3 § första stycket gravrättslagen. En språklig
justering har dock företagits med hänsyn till att begreppet inteckning
numera bara avser inskrivning i fastighet av visst penningbelopp.
Bestämmelsen i denna paragraf tar sikte på befintliga begravningsplat-
ser. Dessa får inte belastas av panträtter, nyttjanderätter och andra rättig-
heter som kan inskrivas. Bestämmelsen utgör däremot inte något hinder
mot att tvångsrätter läggs över begravningsplatser. Sådana frågor prövas
enligt respektiva tvångslag, t.ex. expropriationslagen.
Begravningsplatsers skick
12 § En begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick
och den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Paragrafen är i huvudsak överförd från 4 § gravrättslagen. Föreskriften
om att begravningsplatsen skall underhållas och skötas så att sanitär
olägenhet inte uppstår har dock utmönstrats. Det är nämligen uppenbart
att de föreskrifter som finns i miljö- och hälsoskyddslagstiftningen ändå
gäller.
Bestämmelser om underhåll och vård finns även i 4 kap. 11 § kulturmin-
neslagen och i 3 kap. PBL. Med hänsyn till begravningsplatsernas speciella
karaktär har det dock ansetts motiverat med en särskild regel i lagen som
understryker de speciella hänsyn som måste tas.
Föreskriften kan läggas till grund för den allmänna tillsyn över begrav-
ningsverksamheten som enligt 9 kap. 2 § ligger på länsstyrelserna. Den ger
också kyrkogårdsmyndighetema det grundläggande legala stödet för deras
myndighetsutövning gentemot gravrättsinnehavarna och andra enskilda.
Gravöppning
13 § En grav får öppnas bara genom innehavarens av begravnings-
platsen försorg.
Graven får inte öppnas på ett sådant sätt att stoft eller aska skadas.
Paragrafens första stycke motsvarar 9 § andra stycket gravrättslagen. De
i andra stycket angivna förutsättningarna för gravöppning ersätter före-
skrifterna i 7 och 8 §§ begravningskungörelsen.
85
Av paragrafens första stycke framgår att det är innehavaren av begrav- Prop. 1990/91: 10
ningsplatsen som svarar för gravöppning. Uttryckssättet, genom innehava-
rens försorg, markerar att det faktiska arbetet inte nödvändigtvis måste
utföras av innehavaren med dess egen personal. Gravöppningen måste
emellertid ske på innehavarens ansvar och under dennes överinseende.
En grav kan behöva öppnas for ny gravsättning, for flyttning av stoft
eller aska eller for omgrävning och återanvändning. Därvid får tidigare
gravsatt stoft eller aska inte skadas. Det framgår av andra stycket. Inneha-
varen kan vägra flyttning eller ny gravsättning inom en gravplats om detta
inte kan ske utan att tidigare gravsatt stoft eller aska skadas (se 7 kap. 24 §).
Överlåtelse, användning för annat ändamål, nedläggning
14 § En begravningsplats får överlåtas eller användas för annat än
det avsedda ändamålet bara efter länsstyrelsens tillstånd.
Även for nedläggning helt eller delvis av en begravningsplats krävs
länsstyrelsens tillstånd. Ett sådant tillstånd får förenas med villkor
för nedläggningen och områdets framtida användning.
Paragrafen motsvarar i stort sett 3 § första och andra styckena gravrätts-
lagen.
I 3 § tredje stycket gravrättslagen anges att bestämmelserna om begrav-
ningsplatser skall i tillämpliga delar gälla även gravkor. Det har inte ansetts
nödvändigt att föra över den bestämmelsen till paragrafen. Om ett gravkor
undantagsvis är att betrakta som en begravningsplats omfattas det under
alla förhållanden av den nu ifrågavarande paragrafen och av 10 och 11 §§.
Om ett gravkor är att anse som en gravanordning inom en allmän begrav-
ningsplats omfattas det av de regler som gäller generellt för sådana anord-
ningar (7 kap. 25-29 §§).
1 § Krematorier får anordnas och hållas bara av den som innehar
en allmän begravningsplats eller av en kyrklig samfallighet.
Bestämmelser om anläggande av krematorium finns för närvarande i
10 § begravningskungörelsen. Enligt dessa kan krematorium få anläggas
även av enskilda. Denna möjlighet har nu slopats, eftersom det inte har
ansetts föreligga något behov av en i enskild regi bedriven kremationsverk-
samhet. Med hänsyn härtill har det inte ansetts nödvändigt att ha kvar
någon motsvarighet till bestämmelsen i 12 § första stycket begravnings-
kungörelsen, nämligen att det för varje krematorium skall finnas en före-
ståndare.
Paragrafen utgår från att det är huvudmännen för de allmänna begrav-
ningsplatserna, dvs. pastoraten, stiftssamfälligheterna eller kommunerna,
som anordnar och håller krematorier. Det blir emellertid också möjligt att
86
bilda flerpastoratssamfälligheter för att anordna och hålla ett kremato- Prop. 1990/91: 10
rium, även om samfälligheterna inte är huvudmän för en allmän begrav-
ningsplats.
2 § Krematorier får inte utmätas eller belastas med panträtt.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. Den överens-
stämmer i huvudsak med vad som gäller för de allmänna begravningsplat-
serna enligt 2 kap. 11 §. I motsats till 2 kap. 11 § innefattar paragrafen
emellertid också ett förbud att pantsätta ett krematorium som ligger på ofri
grund.
3 § Kremering får ske bara i krematorier.
Paragrafen motsvarar 23 § första stycket begravningskungörelsen. Före-
skriften straffsanktioneras i 9 kap. 1 §.
4 § Vid krematorierna skall föras kremationsjournaler enligt före-
skrifter som meddelas av regeringen.
Paragrafen motsvarar delvis 13 § begravningskungörelsen. Övriga be-
stämmelser i den paragrafen anger vad som skall antecknas i kremations-
journalen. De avses bli intagna i en förordning knuten till lagen. I paragra-
fen lämnas en upplysning om detta.
1 § När någon har avlidit i Sverige, skall dödsfallet skyndsamt
anmälas till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast
var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller
om den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige, skall dödsfal-
let anmälas till pastorsämbetet i den församling där det inträffade.
I 31 § folkbokföringslagen anges att dödsfall skyndsamt skall anmälas till
pastorsämbete. Det finns inte några föreskrifter om till vilket pastorsäm-
bete som dödsfallet skall anmälas. I regel anmäls det till pastorsämbetet i
den församling där den avlidne var kyrkobokförd. Av skäl som framgår av
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1) förs nu bestämmelsen om
dödsfallsanmälan över till begravningslagstiftningen. I den överflyttade
bestämmelsen ges det dessutom föreskrifter om till vilket pastorsämbete
som ett dödsfall skall anmälas.
Av paragrafens första stycke framgår att ett dödsfall här i landet skall
87
anmälas till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast var Prop. 1990/91: 10
kyrkobokförd. Om den avlidne inte var kyrkobokförd här i landet men
tidigare har varit det, skall dödsfallsanmälan följaktligen göras till pastors-
ämbetet på den senaste kyrkobokföringsorten. Om det i något fall pågår
tvist om rätt kyrkobokföringsort, innebär bestämmelsen att anmälningsor-
ten blir den ort där den avlidne var kyrkobokförd när tvisten uppkom. Av
föreskrifterna i förvaltningslagen om myndigheternas serviceskyldighet
följer att pastorsämbetena skall lämna enskilda vägledning och annan hjälp
samt bistå den som av misstag vänder sig till fel myndighet (jfr prop.
1985/86:80 s. 60).
Paragrafens andra stycke innehåller kompletterande bestämmelser för
det fall att det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller
den avlidne inte varit kyrkobokförd här i landet. Det är således fråga om
rena undantagsfall som när den avlidne inte kan identifieras eller när någon
avlider under ett mera tillfälligt besök i vårt land. I dessa fall skall anmälan
göras till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet inträffade. Man
torde i regel kunna utgå från att det är samma plats som den där den
avlidne påträffades.
2 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsinrätt-
ning eller fördes dit i anslutning till dödsfallet, skall anmälan om
dödsfallet göras av sjukvårdsinrättningen.
3 § I andra fall än som avses i 2 § skall dödsfallet anmälas av den
avlidnes make eller sambo eller av någon annan som vid dödsfallet
sammanbodde med den avlidne eller som av någon anledning fanns
på platsen.
4 § Om det inte finns någon som enligt 2 eller 3 § är skyldig att
anmäla dödsfallet, skall dödsfallet anmälas av den avlidnes hyres-
värd eller av den som annars är närmast till det eller av polis-
myndigheten.
Paragraferna innehåller föreskrifter om vem som anmäler dödsfallet.
Motsvarande föreskrifter finns i dag i 31 § folkbokföringslagen. Liksom i
dag är anmälningsskyldigheten osanktionerad. I fråga om skälen för att
bestämmelserna nu tas in i den nya begravningslagen och för de sakliga
ändringar som i samband därmed görs hänvisas till den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.5.1).
Den i 2§ intagna skyldigheten för sjukvårdsinrättningarna att göra
dödsfallsanmälan är en nyhet. Begreppet sjukvårdsinrättning används i
samma betydelse som i 14 § begravningskungörelsen. Socialstyrelsen har i
anslutning till den bestämmelsen meddelat närmare föreskrifter om vad
som skall avses med begreppet (SOSFS(M) 1987:1). Skyldigheten gäller
anmälan av dödsfall för den som vårdas på sjukvårdsinrättningen eller i
anslutning till dödsfallet har förts dit. Om någon t.ex. efter en trafikolycka
förs till sjukhus men vid fram- komsten har avlidit, skall följaktligen
sjukvårdsinrättningen anmäla dödsfallet. I de angivna situationerna är i
regel läkare vid sjukhusen skyldiga att utfärda dödsbevis. Det bör därför
vara möjligt att blankettekniskt och på annat sätt utforma sådana rutiner
88
för rapporteringen av dödsfall, att uppgiften inte blir särskilt betungande
för sjukvårdsinrättningarna.
Till 3 har förts den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för anhö-
riga att göra dödsfallsanmälan. Deras skyldighet inträder endast i de fall
när det inte ankommer på en sjukvårdsinrättning att anmäla dödsfallet.
Ofta gäller det sådana fall när någon avlider i bostaden.
I 4 § har angetts vem som gör dödsfallsanmälan när det inte finns någon
som enligt 2 och 3 §§ är skyldig att anmäla dödsfallet. I huvudsaklig
överensstämmelse med gällande rätt görs anmälan då av hyresvärden eller
den som annars är närmast till det. Eftersom det i dessa fall ofta torde vara
polismyndigheten som anmäler dödsfallet har lagtexten kompletterats med
en uppgift om detta.
5 § När stoftet eller askan efter en person som har avlidit utom-
lands har förts in till Sverige, skall den som ordnar med gravsätt-
ningen snarast anmäla detta till pastorsämbetet i den församling där
den avlidne senast var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller
om den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige, skall anmälan
göras till pastorsämbetet i den församling där stoftet eller askan skall
gravsättas.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 19 § och 28 § första stycket begrav-
ningskungörelsen. I paragrafen anges uttryckligen till vilket pastorsämbete
som anmälan skall göras.
6 § Vid dödsfall i Sverige skall bevis om dödsfallet (dödsbevis) och
— utom i fall som avses i 8 § — intyg om dödsorsaken utan dröjsmål
utfärdas och lämnas till det pastorsämbete som skall ta emot anmä-
lan om dödsfallet.
Dödsbevis och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare.
Denne får inte vara make, barn, förälder, syskon eller på något annat
sätt närstående till den avlidne.
Paragrafen motsvarar 14 § 1 mom. första stycket begravningskungörel-
sen. Enligt paragrafen delas det hittillsvarande dödsbeviset upp i två
särskilda handlingar, nämligen ett bevis om dödsfallet (dödsbevis) och ett
intyg om dödsorsaken. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets
förslag.
De överväganden som har föranlett denna ändring har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2).
Föreskrifter om handlingarnas innehåll avses bli intagna i en förordning
knuten till lagen.
Prop. 1990/91:10
89
7 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsin-
rättning eller fördes dit i anslutning till dödsfallet, skall dödsbeviset
och intyget om dödsorsaken lämnas av sjukvårdsinrättningen. I
andra fall skall beviset och intyget lämnas av den läkare som ut-
färdat handlingarna.
I paragrafen anges vem som är skyldig att lämna dödsbevis och intyg om
dödsorsaken. Paragrafen ersätter delar av 14 § 1 mom. andra stycket
begravningskungörelsen och har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Den innehåller en del nyheter.
Av paragrafen framgår att om den avlidne vårdades på en sjukvårdsin-
rättning vid dödsfallet svarar inrättningen för att beviset och intyget
lämnas. Denna ordning motsvarar i huvudsak vad som gäller i dag.
Sjukvårdsinrättningarnas skyldighet utökas emellertid nu till att innefatta
även den situationen att den avlidne i anslutning till dödsfallet har förts till
ett sjukhus (jfr 2 §). Det kan t.ex. vara fråga om att någon avlider på allmän
plats och genast förs till närmaste akutsjukhus. Även om den avlidne i
detta fall inte i formellt hänseende vårdades på sjukvårdsinrättningen vid
frånfället, måste det anses rimligt att sjukhuset även i en sådan situation
svarar för att dödsbeviset och intyget om dödsorsaken lämnas.
När inte en sjukvårdsinrättning skall lämna dödsbeviset och intyget om
dödsorsaken, skall handlingarna lämnas av den läkare som utfärdat dem.
Detta är en nyhet. Enligt bestämmelserna i begravningskungörelsen är det
nämligen den som enligt 31 § folkbokföringslagen skall anmäla dödsfall till
pastorsämbetet, dvs. som regel någon av den avlidnes anhöriga, som också
skall lämna dödsbeviset. Denna ordning är onödigt omständlig, inte minst
med hänsyn till de förhållandevis korta tidsfrister som måste iakttas. I de få
fall, som det här är fråga om, har det därför ansetts att läkaren bör lämna
handlingarna direkt till den myndighet som skall ha dem i stället för att
lämna dem till den avlidnes anhöriga som sedan har att vidarebefordra
dem.
Dödsbeviset är den handling som sedan ligger till grund för pastorsäm-
betets prövning av frågan om gravsättning eller kremering kan ske (se 10 §).
8 § Om det kan antas att döden har orsakats av någon annan
person eller om det annars finns skäl för en fullständigare undersök-
ning av den döda kroppen gäller — i stället för vad som föreskrivs i
6 § — att dödsbeviset med uppgift om detta skall lämnas till polis-
myndigheten i den ort där dödsfallet inträffade och pastorsämbetet
underrättas. Polismyndigheten skall efter den utredning som kan
behövas skaffa intyg om dödsorsaken. Därefter skall myndigheten
till pastorsämbetet lämna dödsbeviset och intyget tillsammans med
ett tillstånd till gravsättning eller kremering.
Paragrafen motsvarar delvis 16 § begravningskungörelsen och har utfor-
mats i enlighet med lagrådets förslag. Den innehåller föreskrifter om vad
som skall iakttas när det finns anledning att anta att döden har orsakats av
någon annan person eller det annars finns skäl för en fullständigare under-
Prop. 1990/91:10
90
sökning av den döda kroppen. De nuvarande bestämmelserna i begrav-
ningskungörelsen innebär i huvudsak att den som skall anmäla dödsfallet
lämnar dödsbeviset till pastorsämbetet som därefter vidarebefordrar det
till polismyndigheten.
I dessa fall skall enligt den nya lagen dödsbeviset i stället lämnas direkt
till polismyndigheten, varefter polismyndigheten får införskaffa intyg om
dödsorsaken. Polismyndigheten skall sedan lämna dödsbeviset och intyget
tillsammans med beslut om tillstånd till gravsättning eller kremering till
pastorsämbetet. Innan ett sådant tillstånd har meddelats, får pastorsämbe-
tet i dessa fall inte utfärda intyg för gravsättning eller kremering (se 10 §).
För att pastorsämbetet skall kunna fullgöra sina bevakningsrutiner skall
ämbetet underrättas om att dödsbeviset har lämnats till polismyndigheten.
9 § När stoftet efter en person som har avlidit utomlands har förts
in till Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen begära
tillstånd till gravsättning eller kremering.
Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten i den ort där
stoftet skall gravsättas eller kremeras.
Paragrafen motsvarar 20 § första stycket begravningskungörelsen. Den
har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Kompletterande föreskrifter, om bl.a. vilka handlingar som skall bifogas
ansökan om tillstånd, avses bli intagna i en förordning knuten till lagen. Av
10 § följer att pastorsämbetet inte får utfärda intyg för gravsättning eller
kremering utan ett tillstånd.
10 § Pastorsämbetet skall utfarda ett intyg om att stoft får gravsät-
tas eller kremeras.
Ett sådant intyg får utfärdas bara
— om det enligt dödsbeviset kan antas att döden inte har orsakats
av någon annan person eller att det inte heller annars finns skäl
att göra en fullständigare undersökning av den döda kroppen ,
eller
— om polismyndigheten har meddelat tillstånd till gravsättning
eller kremering i fall som avses i 8 och 9 §§.
Om det är känt för pastorsämbetet att det pågår eller har pågått
medling om kremering eller om gravsättningen enligt 5 kap. 3 §, får
intyg inte utfärdas förrän tvisten är slutligt löst.
I paragrafen anges förutsättningarna för utfärdande av intyg för gravsätt-
ning av stoft eller kremering.
Enligt paragrafens första stycke skall pastorsämbetet utfärda ett sådant
intyg. Som framgår av 5 kap. 9 § måste intyg företes för den som förvaltar
Prop. 1990/91: 10
91
begravningsplatsen eller för krematoriemyndigheten, innan ett stoft får Prop. 1990/91: 10
gravsättas eller kremeras.
I andra stycket anges under vilka förutsättningar pastorsämbetet får
utfärda intyg för gravsättning eller kremering. Till skillnad från vad som
gällt tidigare behöver inte längre dödsorsaken ha angetts för att intyget
skall få utfärdas. Skälen för denna ändring har utvecklats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5.2).
1 tredje stycket finns en föreskrift som har samband med det särskilda
tvisteförfarandet som regleras i 5 kap. 3 §. Pågår medling hos kyrkogårds-
myndigheten eller prövning av tvist hos länsstyrelsen om kremering eller
om gravsättningen, får intyg inte utfördas förrän tvisten är slutligt löst. I en
förordning avses bli intaget att pastorsämbetet skall underrättas om ett
medlingsförfarande inleds.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela ytterligare föreskrifter om
— dödsbevis,
— intyg om dödsorsaken, och
— tillstånd till gravsättning eller kremering.
I paragrafen ges bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter i frågor som rör
dödsbevis, intyg om dödsorsaken och tillstånd till gravsättning eller kre-
mering. Regeringsföreskriftema avses bli intagna i en förordning knuten
till lagen.
1 § När någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om
gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig
eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § jordfästningslagen.
I paragrafen utsägs inte något om vem som skall ordna med gravsätt-
ningen, utan det förutsätts att det i första hand är någon anhörig eller
närstående som gör detta. Bestämmelsens uteslutande syfte är alltså att, för
vem det än är som ordnar med gravsättningen, framhålla att det är den
avlidnes önskemål som skall vara vägledande i alla frågor som rör kreme-
ring och gravsättning. Detta hänsynstagande till den avlidnes vilja återver-
kar dock på frågan om vem som skall ordna med gravsättningen. Denna
skall självfallet i första hand ordnas av den som den avlidne kan ha utsett.
Uttrycket gravsättning har en mera begränsad innebörd än det vanligen
förekommande uttrycket begravning. I enlighet med utgångspunkterna för
92
lagstiftningen, nämligen att begränsa denna till frågorna om kremering och
gravsättning, har i paragrafen enbart framhållits betydelsen av den avlid-
nes önskemål i dessa avseenden. Självfallet skall dock hans eller hennes
önskemål även beträffande de delar av begravningen som faller utanför vad
som här avses med kremering och gravsättning beaktas.
Det finns i lagstiftningen inte några garantier för att den som har utsetts
av den avlidne verkligen får ordna med gravsättningen. Vid tvist mellan de
efterlevande om vem som skall ordna denna skall länsstyrelsen vid sin
prövning enligt 4 § ta särskild hänsyn till den avlidnes önskemål. Om de
efterlevande är ense, finns det emellertid inte något som hindrar att de
handlar i strid mot den avlidnes vilja. Kyrkogårdsmyndigheten kan dock,
om det uppmärksammas att den avlidnes vilja inte följs, försöka övertala
de efterlevande att ta hänsyn till den avlidnes önskemål.
När det gäller att utröna den avlidnes önskemål måste samtliga omstän-
digheter beaktas. Önskemålen kan ha kommit till uttryck muntligt eller
skriftligt. Den avlidnes uppfattning i tros- och livsåskådningsfrågor är
naturligtvis av särskild betydelse i sammanhanget. Denna uppfattning kan
ha yttrat sig inte bara genom att den avlidne varit ansluten till visst
trossamfund utan även genom att han eller hon har tagit avstånd från alla
trossamfund.
Den avlidnes önskemål skall uppfyllas så långt det är möjligt. Praktiska
och ekonomiska hinder kan dock finnas. Dödsboets ekonomiska ställning
kanske inte medger att alla den avlidnes önskemål tillgodoses.
Om den avlidne inte har utsett någon att ordna med gravsättningen, görs
detta i praktiken av anhöriga eller närstående. Det står dessa personer fritt
att bestämma vilken av dem som skall ordna med gravsättningen. Om de
inte kan komma överens torde det i allmänhet bero på att det föreligger
oenighet beträffande någon grundläggande fråga, t.ex. om kremering skall
ske eller valet av plats for gravsättningen. De kan då begära medling enligt
3 § och få tvisten prövad av länsstyrelsen enligt 4 §. I de fall då det inte finns
någon annan som ordnar med gravsättningen skall detta enligt 2 § åvila
kommunen.
2 § Om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med
gravsättningen, skall den ordnas av den kommun där den avlidne
senast var kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit kyrko-
bokförd i Sverige, av den kommun där dödsfallet inträffade.
För kostnaderna har kommunen rätt till ersättning av dödsboet.
Någon motsvarighet till denna paragraf finns inte i den nuvarande
lagstiftningen.
Kommunens skyldighet inträder när det inte finns någon annan som
ordnar med gravsättningen. Det kan bero på att den avlidne inte har utsett
någon att ordna med gravsättningen och inte heller efterlämnar någon
anhörig eller närstående som kan göra detta. Det kan också bero på att
någon av de efterlevande inte vill ordna med gravsättningen. Gravsätt-
ningen och eventuell föregående kremering skall då ordnas av den borger-
liga kommun där den avlidne senast var kyrkobokförd eller, om den
Prop. 1990/91:10
93
avlidne inte varit kyrkobokförd här i landet, av den kommun där dödsfal- Prop. 1990/91: 10
let inträffade.
3 § Om de efterlevande inte kan enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den
avlidne senast var kyrkobokförd på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskom-
melse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med
eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.3) har redogjorts för skälen till att det skall finnas
ett skiljeförfarande vid fall av oenighet mellan de efterlevande i frågor som
rör kremering och gravsättning.
1 jorsta stycket behandlas första ledet i förfarandet, nämligen kyrko-
gårdsmyndigheternas medling. För att medling skall inledas krävs det att
någon av parterna vänder sig till kyrkogårdsmyndigheten med en begäran
om medling. Med part menas den person som den avlidne har utsett att
ordna med gravsättningen eller någon av de anhöriga eller närstående.
Någon egentlig prövning av att den som vänder sig till myndigheten är
legitimerad att påkalla medling kan det knappast bli fråga om. Det förhål-
landet att han eller hon anser sig berörd av frågan måste i regel kunna
godtas.
Förutsättningen för att det skall inledas ett formellt medlingsförfarande
är vidare att oenigheten mellan de efterlevande rör frågorna om kremering
och gravsättning. Denna oenighet skall vara sådan att krematorie- och
kyrkogårdsmyndighetema inte får tillräckligt klara besked av de efter-
levande om hur det skall förfaras med den avlidnes stoft eller aska.
Vid oenighet i frågan om kremering skall ske eller inte är det ju egentli-
gen krematoriemyndigheten som ställs inför det här problemet. Även i
sådana fall är det emellertid kyrkogårdsmyndigheten som skall medla.
Om de efterlevande trots att de är ense i fråga om kremering och om
gravsättningen inte kan komma överens om vem som skall ordna begrav-
ningen, kan tvisten inte prövas av länsstyrelsen. Den skall därmed heller
inte leda till att ett formellt medlingsförfarande inleds. De rättsverkningar
som följer av länsstyrelsens beslut begränsar sig nämligen till att beslutet
medför behörighet för någon av de efterlevande att företräda de övriga
inför krematorie- och kyrkogårdsmyndighetema beträffande frågorna om
kremering och gravsättning. Om parterna är ense i dessa frågor behövs det
alltså inte något länsstyrelsebeslut. Detta hindrar givetvis inte att kyrko-
gårdsmyndigheten bistår de efterlevande med råd och försöker att ena dem
även i andra tvistefrågor. Denna verksamhet faller emellertid utanför det
lagreglerade medlingsförfarandet.
Å andra sidan kan det tänkas inträffa att parterna säger sig vara ense om
vem som skall ordna begravningen, men att de är oense beträffande
94
frågorna om kremering och gravsättning. Parterna torde då med ordna
begravningen mena de praktiska göromålen kring begravningen. Om enig-
het inte kan uppnås i frågorna om kremering och gravsättning, finns det
naturligtvis ett behov av att tvisten prövas. För det fall att parterna inte
begär någon prövning av en föreliggande tvist angående kremering eller
gravsättning och krematorie- eller kyrkogårdsmyndigheten inte kan få
några klara besked om hur det skall förfaras kan följden bli att gravsätt-
ningen får ordnas av kommunen.
För kyrkogårdsmyndighetens handläggning av medlingsärenden gäller
föreskrifterna i förvaltningslagen. I allmänhet får man väl tänka sig att den
person som har fått i uppdrag att sköta medlingsförfarandet samlar par-
terna eller kontaktar dem på annat sätt för att få del av deras inställning till
saken. Som framgår av 9 § jämförd med 4 kap. 10 § utgör en pågående tvist
hinder för kremering och gravsättning. Det finns därför anledning att tro
att parterna i regel skall vara beredda att frivilligt medverka vid medlings-
förfarandet.
Om parterna enas skall kyrkogårdsmyndigheten enligt andra stycket
fastställa deras överenskommelse. Det kan naturligtvis inträffa att par-
terna, trots att de enats beträffande kremering och gravsättning, fortfa-
rande är oense i andra frågor. Sådan oenighet får emellertid inte utgöra
hinder mot att överenskommelsen fastställs.
Om enighet inte uppnås skall kyrkogårdsmyndigheten med eget yttrande
hänskjuta frågan till länsstyrelsens prövning. I yttrandet bör myndigheten
redogöra för saken, parternas ståndpunkter och sin egen uppfattning.
Ärendet bör därmed vara så berett att det med iakttagande av förvaltnings-
lagens bestämmelser kan avgöras utan dröjsmål.
Om parterna på grund av att de t.ex. inte har förtroende för kyrkogårds-
myndigheten har vänt sig till någon annan för att få hjälp med medling
måste de, om medlingen har misslyckats och de vill få tvisten avgjord av
länsstyrelsen, formellt begära medling av kyrkogårdsmyndigheten. Myn-
digheten bör härvid inte påtvinga parterna ytterligare medlingsförsök utan
kan nöja sig med att inhämta de uppgifter som behövs som underlag för det
egna yttrande som skall bifogas när ärendet hänskjuts till länsstyrelsen.
4 § Länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om krem-
ering eller om gravsättningen.
Länsstyrelsen skall därvid särskilt beakta önskemål som den av-
lidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga
förhållande till den avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller
annan nära anknytning.
Av paragrafens första stycke framgår att länsstyrelsens prövning skall gå
ut på att fastställa vilken av de tvistande parterna som skall bestämma om
kremering eller om gravsättningen. Beslutets rättskraft torde vara begrän-
sad till parterna och beslutet bör formuleras så att detta framgår klart. Det
kan ske t.ex. genom att en av parterna ges bättre rätt än motparten eller
motparterna att bestämma om kremering eller om gravsättningen.
Krematorie- och kyrkogårdsmyndighetema är sedan bundna av länsstyrel-
Prop. 1990/91:10
95
sens beslut. Visserligen kan det tänkas att det i verkställighetsskedet inför Prop. 1990/91:10
krematorie- eller kyrkogårdsmyndigheten uppträder någon som inte är
bunden av beslutet och som har invändningar att komma med, men under
medlingsförfarandet bör i normalfallet samtliga berörda antas ha hört av
sig. Skulle emellertid den situationen inträffa att det efter beslutet skulle
uppträda någon som inte är bunden av beslutet och göra anspråk på att få
bestämma över gravsättningen eller kremeringen kan följden bli att ett nytt
medlingsförfarande får inledas.
I andra stycket ges en allmänt hållen regel till stöd för länsstyrelsens
prövning av frågor om vem som skall ges företräde att bestämma om
kremering eller om gravsättningen. Länsstyrelsen skall vid sitt beslut
beakta samtliga de omständigheter som anges i bestämmelsen. Därvid skall
dock den avlidnes önskemål vara den omständighet som skall väga tyngst.
Om således den avlidne har utsett någon att ordna med gravsättningen, bör
denne ges företräde om det inte finns några särskilda omständigheter som
talar emot detta. En sådan omständighet kan vara att den som har utsetts
av den avlidne uppenbarligen avser att handla i strid med den avlidnes
önskemål i någon grundläggande fråga, t.ex. beträffande kremeringen.
Om den avlidne inte har utsett någon att ordna med gravsättningen eller
denne inte bör utses, skall hänsyn tas till de personliga relationer som
parterna rent faktiskt har haft till den avlidne. Det innebär att den person-
liga samhörigheten med den avlidne kan komma att sättas före sådana
mera formella kriterier som släktskap. Ofta sammanfaller emellertid olika
anknytningspunkter till den avlidne.
Den avlidnes önskemål måste beaktas även om han eller hon inte har
utsett någon att ordna med gravsättningen. Det kan således tänkas fall där
den som i och för sig står närmast att ordna denna avser att handla i strid
med den avlidnes önskemål. Det kan då finnas skäl att låta någon annan av
de anhöriga eller närstående bestämma om kremering och gravsättning. I
och för sig är det alltså inte något som hindrar att en av de efterlevande
sköter om allt som normalt hänger samman med begravningen medan
bestämmanderätten i fråga om kremering och om gravsättningen ges till
någon annan, om hänsynen till den avlidnes önskemål kan anses motivera
detta. En sådan lösning torde dock behöva tillgripas bara i undantagsfall.
5 § Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild
begravningsplats.
Regeringen får dock meddela föreskrifter om att med askan får
förfaras på något annat sätt. Beslut i sådana frågor meddelas av
länsstyrelsen.
Paragrafens första stycke motsvarar 2 § första meningen jordfästningsla-
gen och andra stycket i huvudsak 2 § andra meningen samma lag.
I första stycket anges huvudregeln, nämligen att gravsättning bara får ske
på en allmän eller enskild begravningsplats.
96
Enligt andra stycket— som har utformats i enlighet med lagrådets förslag
— får regering meddela föreskrifter om undantag från huvudregeln. Beslut
i sådana ärenden skall meddelas av länstyrelsen Detta överensstämmer i
huvudsak med den ordning som gäller i dag. Sålunda kan länsstyrelsen i
dag enligt 25 § 2 mom. begravningskungörelsen lämna tillstånd till att aska
får strös ut på någon annan plats som inte är begravningsplats.
Såsom har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) har
det från utövare av buddhistisk och hinduistisk religion på senare tid
framförts önskemål om att få dela askan för att en mindre del därav skall
kunna förvaras i hemlandet eller strös ut på visst sätt.
1 föreskrifter som det bör ankomma på regeringen att meddela med stöd
av andra stycket bör möjligheterna att strö ut aska på annan plats än
begravningsplats behållas. Vidare bör även genom sådana föreskrifter
öppnas möjligheter för länsstyrelsen att i vissa särskilda fall tillåta delning
av askan. Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6)
gäller det sådana fall där en delning är motiverad av allvarligt grundade
religiösa skäl och där det finns anledning att anta att man kommer att
förfara pietetsfullt med den del av askan som inte gravsätts på en begrav-
ningsplats.
19 kap. 1 § anges att den som bryter mot föreskrifterna i paragrafen skall
kunna dömas till straff.
Prop. 1990/91: 10
6 § Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen
skall tillföras askurnan.
Om det inte kan ske, skall krematoriemyndigheten låta förstöra
delarna eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats.
Angående skälen till bestämmelsen i paragrafen hänvisas till den all-
männa motiveringen (avsnitt 2.3.8). Bestämmelsen tar i första hand sikte
på ädelmetaller som kan återfinnas i askan. Sådana torde utan svårighet
kunna tillföras askurnan. Andra smälta delar som på grund av sitt omfång
inte kan tillföras askurnan skall förstöras eller gravsättas inom en allmän
begravningsplats. Bestämmelsen gäller även för de fall då askan strös ut i
en minneslund.
7 § Vid gravsättningen får inte förekomma något som strider mot
förrättningens helgd och allvarliga innebörd.
Föreskriften i paragrafen avser endast gravsättningen och inte, som nu
är fallet enligt 5 § jordfästningslagen, även jordfästningen. En begravnings-
ceremoni är nämligen av rent privat karaktär och bör därför inte kringgär-
das av andra förhållningsregler än dem som i allmänhet gäller för enskilda
högtidligheter (se avsnitt 2.3.1 i den allmänna motiveringen).
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
8 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om gravsättning
som behövs med hänsyn till hälsoskyddet.
Prop. 1990/91:10
Paragrafen innehåller ett bemyndigande for regeringen att meddela vissa
föreskrifter om gravsättning. Sådana föreskrifter avses bli meddelade i en
särskild förordning knuten till lagen.
9 § Stoft får inte kremeras eller gravsättas utan att ett sådant intyg
som avses i 4 kap. 10 § har lämnats till krematoriemyndigheten eller
den som förvaltar begravningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller grav-
sättning i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
Paragrafens första stycke ersätter delar av 18 § första stycket, 22 § första
stycket och 23 § andra stycket begravningskungörelsen. Andra stycket
saknar motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen.
För närvarande får intyg för gravsättning krävas när begravningsplatsen
inte förvaltas av kyrkorådet i den församling där dödsfallet skall antecknas.
Enligt paragrafen skall det nu vara en nödvändig förutsättning för att
gravsättning skall få ske att intyg för gravsättning har lämnats till den som
förvaltar begravningsplatsen, dvs. till kyrkogårdsmyndigheten eller förval-
taren av en enskild begravningsplats.
Det i paragrafen upptagna undantaget från kravet på intyg syftar på den
situationen att gravsättningen eller kremeringen avser foster (se 23 a §
begravningskungörelsen).
10 § Stoftet efter en avliden skall kremeras eller gravsättas snarast
möjligt och senast två månader efter dödsfallet.
Det pastorsämbete som skall utfärda intyg för kremering eller
gravsättning får dock medge anstånd med kremeringen eller grav-
sättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om stoftet inte har kremerats eller gravsatts inom föreskriven tid,
skall pastorsämbetet undersöka anledningen till dröjsmålet och, om
det behövs, underrätta den kommun som anges i 2 §.
För närvarande finns det inte någon lagbestämmelse som anger inom
vilken tid efter ett dödsfall som gravsättning eller kremering av stoft skall
äga rum. Den enda motsvarighet till paragrafen som finns är bestämmelsen
i 24 § begravningskungörelsen, enligt vilken pastorsämbetet skall utreda
anledningen till dröjsmål med gravsättningen eller kremeringen om detta
inte har skett inom två månader efter dödsfallet.
I paragrafens första stycke anges tidsfristen for kremering eller gravsätt-
98
ning till två månader. Huvudregeln är emellertid att kremering eller
gravsättning skall ske snarast möjligt. Detta är självfallet angeläget och i
praktiken sker kremering eller gravsättning inom några veckor. Tidsfristen
om två månader har, som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.4), valts för att det bara i undantagsfall skall bli nödvändigt att medge
anstånd, vilket kan ske enligt andra stycket. Som förutsättning för anstånd
krävs särskilda skäl. Det kan finnas ett flertal olika skäl som gör ett anstånd
befogat. Tvisteförfarande kan ha inletts enligt 3 §, anhöriga kan på grund
av sjukdom vara förhindrade att ordna med gravsättningen i tid, den
avlidne kan ha donerat sin kropp till forskningsändamål, polisundersök-
ning kan ha inletts beträffande kroppen. Frågor om anstånd skall prövas av
pastorsämbetet.
Om kremeringen eller gravsättningen inte har skett inom föreskriven tid
skall enligt tredje stycket pastorsämbetet undersöka anledningen till dröjs-
målet. Det kan därvid visa sig befogat att ge anstånd med gravsättningen
eller kremeringen, men om de efterlevande genast vidtar de åtgärder som
behövs bör formellt beslut om anstånd kunna undvaras. Om det visar sig
att det inte finns någon som vidtar behövliga åtgärder skall pastorsämbetet
underrätta kommunen, varefter kommunen får ordna med gravsättning
och eventuell kremering enligt 2 §.
Bestämmelsens tillämpning förutsätter att myndigheterna håller var-
andra underrättade om gravsättning och kremering. Enligt föreskrifter som
regeringen avser att meddela skall pastorsämbetet underrättas om verk-
ställd gravsättning eller kremering.
11 § Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall
gravsättas inom ett år från kremeringen.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Bestämmelserna i paragrafen har sin motsvarighet i 25 § 1 mom. första
stycket begravningskungörelsen. Paragrafen avser det normala fallet att
kremering har skett här i landet.
Enligt paragrafen skall askan gravsättas inom ett år efter kremeringen.
Den myndighet som förvarar askan i enlighet med bestämmelserna i 13 §,
alltså krematorimyndigheten eller någon kyrkogårdsmyndighet, får emel-
lertid bevilja anstånd med gravsättningen. För detta krävs att det föreligger
särskilda skäl. Den vanligaste anledningen till att det uppstår behov av
anstånd torde vara att det råder osäkerhet om var gravsättning skall ske.
Genom möjligheten till anstånd kan man undvika en del ärenden rörande
flyttning av gravsatt aska.
12 § Om askan inte har gravsatts inom den tid som sägs i 11 §,
skall den myndighet som förvarar askan låta gravsätta den.
Dessförinnan skall den som skall ordna med gravsättningen läm-
nas tillfälle att själv låta gravsätta askan.
Paragrafen har i sin motsvarighet i 30 § begravningskungörelsen.
Prop. 1990/91:10
99
Enligt paragrafen får den myndighet som förvarar askan rätt att själv Prop. 1990/91: 10
gravsätta den sedan den tid som sägs i 11 § har gått ut. Dessförinnan skall
emellertid den som skall ordna med gravsättningen beredas tillfälle att göra
detta. Det kan röra sig om de efterlevande eller en kommun. Med den tid
som sägs i 11 § avses ettårsfristen eller den längre tid som kan ha bestämts
i samband med medgivande av anstånd.
13 § I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras av en
krematoriemyndighet.
Askan får även förvaras av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där
askan skall gravsättas eller, om platsen för gravsättningen inte är
bestämd, av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne
senast var kyrkobokförd.
Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 26 § första stycket begravnings-
kungörelsen.
För närvarande skall askan alltid förvaras i krematorium. Här öppnas
nu en möjlighet för de efterlevande att få askan överflyttad till kyrkogårds-
myndigheten för förvaring. Det föreskrivs dock inte någon skyldighet för
kyrkogårdsmyndigheten att ta emot askan.
Om askan inte förvaras i krematoriet får den i stället i första hand
förvaras av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där gravsättningen skall
ske. När lång tid förflyter mellan kremering och gravsättning torde detta i
allmänhet bero på att det är osäkert var gravsättning skall ske. Askan skall
då kunna få förvaras av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne
senast var kyrkobokförd. Det är angeläget att askan inte onödigtvis flyttas
omkring. När de efterlevande sedermera vill flytta askan till någon annan
ort bör kyrkogårdsmyndigheten därför se till att det är klarlagt att gravsätt-
ning kommer att ske på den nya platsen innan askan lämnas ut för
flyttning.
100
Prop. 1990/91: 10
14 § Efter kremering får askan lämnas ut till någon enskild bara
om denne skall
— föra över askan till en begravningsplats som inte är belägen vid
krematoriet,
— gravsätta askan på någon annan plats än en begravningsplats,
eller
— föra ut askan ur Sverige.
15 § Askan får lämnas ut bara om det finns betryggande säkerhet
för att den kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.
16 § Om det för den myndighet som förvarar askan är känt att det
råder tvist om platsen för gravsättningen, får askan inte lämnas ut
eller på annat sätt föras bort förrän tvisten är slutligt löst.
I paragraferna, som har en viss motsvarighet i 26 § andra stycket begrav-
ningskungörelsen, regleras förutsättningarna för att aska efter kremering
skall få lämnas ut till någon enskild.
Det vanligaste fallet då aska skall kunna lämnas ut till någon enskild är
naturligtvis det att askan skall föras över till den begravningsplats där
gravsättning skall äga rum. Gravsättningen kan därvid vara omedelbart
förestående, men det kan också vara så att avsikten är att askan enligt 13 §
skall förvaras en tid på begravningsplatsen i avvaktan på gravsättning. Av
detta skäl skall askan också kunna lämnas ut för att föras över till begrav-
ningsplatsen på kyrkobokföringsorten. I samtliga fall bör krematoriemyn-
digheten försäkra sig om att askan verkligen kommer att tas emot av
kyrkogårdsmyndigheten.
Aska får också lämnas ut när den skall gravsättas på någon annan plats
än en begravningsplats. Enligt 5 § andra stycket får länsstyrelsen medge att
man får förfara på något annat sätt med askan än att gravsätta den på en
begravningsplats och askan bör i sådant fall inte få lämnas ut annat än om
tillstånd företes. Slutligen får askan även lämnas ut när den skall föras ut ur
riket.
Det föreskrivs att askan inte får lämnas ut om det är känt att tvist
föreligger mellan de efterlevande angående platsen för gravsättningen.
Skälet härför är naturligtvis att man måste se till att askan inte flyttas runt
i onödan.
17 § Aska som efter kremering har förts in till Sverige skall i
avvaktan på gravsättningen lämnas över till förvaring i enlighet med
föreskrifterna i 13 §. I fråga om utlämnande av askan skall föreskrif-
terna i 14—16 §§ tillämpas
Paragrafen motsvarar delvis 28 § andra stycket begravningskungörelsen.
Skyldigheten att överlämna askan för förvaring enligt föreskrifterna i
101
13 § åvilar den som svarar för införandet av askan. Om skyldigheten inte Prop. 1990/91: 10
fullgörs kan vite sättas ut enligt 9 kap. 3 §.
18 § Askan skall gravsättas inom ett år från det att den fördes in.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med
gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall
föreskrifterna i 12 § tillämpas.
Paragrafen motsvarar delvis 28 § andra stycket begravningskungörelsen.
1 § Stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats får
inte flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans.
Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning, om det finns särskilda
skäl för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall
gravsättas på nytt.
2 § Frågor om tillstånd enligt 1 § andra stycket prövas av kyrko-
gårdsmyndigheten, om flyttning skall ske från eller inom en allmän
begravningsplats.
I andra fall prövas frågor om tillstånd av länsstyrelsen, som därvid
skall höra innehavaren av begravningsplatsen.
Paragraferna ersätter de bestämmelser som finns i 31 och 32 §§ begrav-
ningskungörelsen.
För närvarande krävs det tillstånd för att ett gravsatt stoft skall få tas
upp. Beträffande en gravsatt aska däremot krävs tillstånd först när den
skall flyttas.
Enligt paragraferna krävs nu både när det gäller ett gravsatt stoft och en
gravsatt aska tillstånd endast för flyttning. Detta innebär naturligtvis inte
att gravsatt stoft och aska skall kunna få rubbas utan vidare. De skäl som
kan finnas för gravöppning prövas vanligen i särskild ordning, varefter
själva åtgärden att rubba gravsatt stoft eller aska kan betraktas som en
verkställighetsåtgärd som inte har ansetts fordra någon särskild formell
prövning.
För att flyttning över huvud taget skall kunna ske, krävs det att gravöpp-
ningen kan göras på ett sådant sätt att man inte skadar stoft eller aska som
har gravsatts inom gravplatsen (se 2 kap. 13 §). Om man vid grävningen
kommer att skada stoftet eller askan är sålunda en upptagning utesluten. I
praktiken torde detta innebära att flyttning av i vart fall stoft inte kan äga
rum annat än inom en mycket begränsad tid efter gravsättningen.
De praktiska möjligheterna är således mindre att flytta ett stoft än en
aska, men om flyttning går att genomföra gäller samma förutsättningar i
båda fallen för att tillstånd skall kunna ges. Tillstånd fordras så snart stoftet
eller askan skall flyttas från gravplatsen, alltså även i de fall då flyttningen
102
äger rum inom samma begravningsplats. För att tillstånd till flyttning skall
få ges, krävs det att det finns särskilda skäl for åtgärden. I den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.8) har getts en beskrivning med exempel på vad
som kan anses vara särskilda skäl.
För att tillstånd till flyttning av stoft eller aska skall kunna ges måste det
vara klarlagt var gravsättning åter skall ske. Den kyrkogårdsmyndighet
eller länsstyrelse som prövar frågan om tillstånd måste forvissa sig om att
innehavaren av den begravningsplats till vilken flyttning skall ske är
beredd att ta emot stoftet eller askan. Detta kan ske genom en direktkon-
takt eller genom att den som söker tillståndet företer en bekräftelse från
den mottagande förvaltningen om att stoftet eller askan kommer att tas
emot. I de fall när flyttningen skall ske till utlandet bör det ankomma på
den som söker tillståndet att i stället förete sådana utförselhandlingar som
krävs för att stoftet eller askan skall få föras ut ur landet.
Enligt 31 § begravningskungörelsen skall miljö- och hälsoskyddsnämn-
den höras innan gravsatt stoft tas upp. Enligt vad socialstyrelsen har anfört
i sitt remissyttrande finns det inte något behov av att nämnden hörs. Någon
motsvarighet till föreskriften har därför inte tagits med i lagen.
3 § Trots det som sägs i 1 § får kyrkogårdsmyndigheten ta ut aska
som har gravsatts i ett utrymme i ett kolumbarium eller en ummur
där gravrätten har upphört.
Askan skall i så fall grävas ned inom begravningsplatsen eller
inom någon annan närbelägen begravningsplats.
Föreskrifterna i paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande lag-
stiftningen och har sin grund i önskemål från flera kyrkogårdsmyndigheter
om en reglering av den i lagtexten angivna situationen, så att utrymmen i
kolumbarier och ummurar kan användas för ny gravsättning.
1 § Gravrätten får utövas bara av den som i gravboken eller grav-
registret är antecknad som innehavare av gravrätten.
När gravrättsinnehavaren har avlidit, får dock den som ordnar
med gravsättningen utöva de befogenheter som tillkommer en grav-
rättsinnehavare och som har samband med gravsättningen av den
avlidne.
■
Paragrafen anger vem som får utöva gravrätten.
Som har framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) är det
ingen ovanlig situation att det saknas aktuella noteringar om vem som är
innehavare av en viss gravrätt. Till stor del hänger detta samman med att
enskilda ofta underlåter att anmäla förändringar i gravrättsinnehavet till
kyrkogårdsmyndigheten. Med den i första stycket angivna ordningen, att
endast den som är antecknad som innehavare av gravrätten får utöva den,
Prop. 1990/91: 10
103
ställs krav på allmänheten att underrätta förvaltningarna om förändringar
i gravrättsinnehavet, eftersom en anteckning om innehavet i gravboken
eller gravregistret blir en förutsättning för att gravrätten över huvud taget
skall få utövas. Bestämmelsen skall ses i samband med bl.a. bestämmelsen
om skyldighet för dödsboet efter en avliden gravrättsinnehavare att anmäla
ny gravrättsinnehavare (16 §).
Bestämmelsens syfte är således att bringa ordning i gravböckema och
gravregistren samtidigt som det klaras ut att det vilar på den enskilde att ta
initiativ till anteckning av förändringar i fråga om innehavet av gravrätten.
I princip skall det sålunda alltid kunna utläsas vem som är innehavaren av
en gravrätt och som därmed har de rättigheter och skyldigheter som följer
med gravrätten.
Eftersom gravrätten får utövas endast av den som är antecknad som
gravrättsinnehavare, har i andra stycket införts en regel som tar sikte på
den situation som uppkommer när gravrättsinnehavaren har avlidit. Innan
de efterlevande har bestämt vem eller vilka av dem som skall överta
gravrätten och således antecknas som innehavare, hinner det normalt
förflyta en viss tid. Det ligger emellertid i sakens natur att vissa av de
befogenheter som inryms i gravrätten måste få utövas tämligen omgående,
om gravrättsinnehavaren själv skall kunna gravsättas inom gravplatsen.
Det föreskrivs därför att den som ordnar med gravsättningen av en avliden
gravrättsinnehavare får utöva de befogenheter som tillkommer en gravrätts-
innehavare och som har samband med gravsättningen av den avlidne.
Befogenheterna omfattar sådana åtgärder som är direkt föranledda av
att den avlidne gravrättsinnehavaren skall gravsättas inom gravplatsen.
Den som ordnar med gravsättningen har således alltid rätt att begära att
den avlidne rättsinnehavaren skall få gravsättas inom gravplatsen och att
överklaga en kyrkogårdsmyndighets beslut i en sådan fråga. Däremot är det
mera tveksamt om denne också skall ha rätt att ordna med utformningen
av gravvården eller annan utsmyckning på gravplatsen. Om det genom
skriftligt förordnande eller på annat sätt är klarlagt att den avlidne har
avsett att den som ordnar med gravsättningen också skall ordna med
gravvård och andra därmed sammanhängande frågor, bör den avlidnes
vilja respekteras och den som ordnar med gravsättningen följaktligen anses
ha befogenhet att vidta åtgärderna. Detsamma gäller om gravrätten inte
kommer att övergå till ny innehavare (jfr 19 §). I annat fall bör däremot
åtgärderna anstå till dess att frågan om gravrättsinnehavet är löst. Den som
ordnar med gravsättningen bör nämligen inte få föregripa den rätt att
bestämma om gravplatsen som tillkommer den nya innehavaren av grav-
rätten.
Prop. 1990/91:10
2 § Gravrätten får inte pantsättas eller utmätas.
Paragrafen motsvarar 13 § första meningen gravrättslagen.
104
3 § Innehavaren av gravrätten skall hålla gravplatsen i ordnat och
värdigt skick.
I paragrafen har tagits in den nuvarande föreskriften i 10 § första stycket
gravrättslagen om skyldighet för gravrättsinnehavaren att hålla gravplatsen
i ordnat och värdigt skick. Om gravrättsinnehavaren inte fullgör skyldig-
heten kan gravrätten förklaras förverkad (33 §). Särskilt för de gravrättsin-
nehavare som inte är bosatta på den ort där gravplatsen finns, kan det
ibland medföra svårigheter att svara upp mot det ansvar för skötsel av
gravplatsen som följer av lagstiftningen. Med stöd av sin allmänna kompe-
tens brukar därför de flesta huvudmännen för de allmänna begravnings-
platserna biträda rättsinnehavarna med skötseln av gravplatserna genom
att åta sig en mer eller mindre långtgående skötsel av dessa. Sådana avtal
skall också kunna ingås i framtiden. Härigenom kan man undvika förver-
kandesituationer som beror på svårigheter för gravrättsinnehavarna att
utöva tillsynen över sina gravplatser (se 33 § andra stycket).
4 § En gravrätt får upplåtas till en juridisk person bara om det
finns särskilda skäl för det.
Paragrafen saknar motsvarighet i gravrättslagen. Beträffande motive-
ringen till den föreslagna bestämmelsen hänvisas till avsnitt 2.4.2 i den
allmänna motiveringen.
5 § En gravrätt får upplåtas för viss tid, minst 15 och högst 50 år,
eller för alltid.
Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del
av en allmän begravningsplats.
Paragrafen motsvarar 7 § första stycket första och andra meningarna
gravrättslagen.
Möjligheten att upplåta gravrätt för alltid har behållits i den nya lagen,
främst med hänsyn till att vissa religioner, t.ex. islam och judendomen,
kräver att gravar inte återanvänds (se avsnitt 2.4.3 i den allmänna motive-
ringen).
Någon ovillkorlig rätt för en gravrättsinnehavare att få gravrätt upplåten
för alltid finns inte. Upplåtelsetiden bestäms av upplåtaren inom de
gränser som anges i paragrafen. Det ligger dock i sakens natur att särskild
hänsyn därvid bör tas till religiösa traditioner angående begravningsskick.
Att en gravrätt har upplåtits för alltid innebär emellertid inte i rättsligt
eller faktiskt hänseende någon garanti för att gravrätten består för alltid. En
Prop. 1990/91: 10
105
sådan upplåtelse skall nämligen inte avse längre tid än den under vilken Prop. 1990/91: 10
gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats.
Vidare kan en gravrätt som upplåtits för alltid förverkas enligt 33 § och
flyttas eller upphöra enligt 34 § andra stycket.
6 § Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, varar upplåtelsen i
25 år.
Paragrafen motsvarar 7 § första stycket tredje meningen gravrättslagen.
7 § Upplåtaren skall utfärda gravbrev till bevis om att gravrätten
upplåtits.
Paragrafen har sin motsvarighet i 6 § andra stycket gravrättslagen. Där
föreskrivs det att ett gravbrev skall utfärdas till bevis om upplåtelse av
gravrätt, om det inte av särskilda skäl kan underlåtas. Enligt förarbetena
till lagen tar undantaget sikte på den situationen då en avliden saknar
anhöriga eller då upplåtelse sker for gravsättning av en helt okänd person.
Gravbrevet skulle i dessa fall inte fylla någon praktisk funktion (jfr prop.
1963:141 s. 45).
Som utvecklas närmare i anslutning till 8 kap. 1 § uppkommer enligt den
nya lagen inte någon gravrätt i de fall där det inte finns någon till vilken
gravplatsen kan upplåtas med gravrätt. I stället skall gravplatsen vara
förbehållen den avlidne. Till följd härav har undantagsbestämmelsen om
att gravbrev i vissa fall inte behöver utfärdas inte förts över till paragrafen.
Det kan tilläggas att gravbrevets rättsliga natur inte ändras genom den
nya lagstiftningen. Liksom hittills är gravbrevet således endast ett bevis om
gravrättsupplåtelsen, inte en bärare av rättigheten som sådan.
8 § Om avgift skall betalas för gravrätten, skall det ske vid upplå-
telsen.
Paragrafen har sin motsvarighet i 6 § tredje stycket gravrättslagen. Den
utgår från att huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna liksom
hittills själva bestämmer om avgift skall utgå för gravrätten. I de fall när
avgift i dag tas ut, betalas regelmässigt hela avgiften vid upplåtelsen. Det
leder till mindre administration än om avgiften betalas vid olika tid-
punkter. Det finns därför inte skäl att behålla den nuvarande möjligheten
till överenskommelse om betalning i annan ordning. Paragrafen har utfor-
mats i enlighet härmed.
Storleken på de avgifter som tas ut för upplåtelser bestämmer huvud-
männen själva. Likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen — två
av de kommunalrättsliga grundprinciperna — begränsar dock huvudmän-
nens handlingsfrihet i det här avseendet.
106
Prop. 1990/91:10
9 § När upplåtelsetiden för gravrätten går ut, har gravrättsinneha-
varen rätt till en ny upplåtelse, om
— gravplatsen är väl vårdad,
— upplåtelsen inte medför något synnerligt men för begravnings-
platsens ändamålsenliga ordnande och skötsel, och
— gravrättsinnehavaren dessförinnan har anmält att han vill få
upplåtelsen förnyad.
Till paragrafen har förts över föreskrifterna i 7 § andra stycket gravrätts-
lagen.
I paragrafen anges förutsättningarna för att gravrättsinnehavaren skall
ha rätt till ny upplåtelse när tiden för upplåtelsen av gravrätten går ut. Om
upplåtelsen förnyas uppkommer det ett nytt rättsförhållande mellan par-
terna i stället för det som upphör. Härav följer att de i det föregående
behandlade reglerna om upplåtelse av gravrätt skall tillämpas. Sålunda
skall t.ex. ett nytt gravbrev utfärdas. Kyrkogårdsmyndigheten har också
möjlighet att ta ut avgift för den nya gravrätten och i övrigt ange de villkor
som skall gälla för upplåtelsen.
Föreskrifterna tar inte sikte på det fall att endast tiden för den tidigare
upplåtelsen förlängs. En sådan förlängning av den ursprungliga upplåtel-
sen, som ibland sker i samband med en ny gravsättning inom gravplatsen,
kan naturligtvis ändå ske om parterna kommer överens om det och den
totala upplåtelsetiden inte sträcker sig utöver vad som är medgivet enligt
5 §. Likaså kan parterna komma överens om att en gravrättsupplåtelse skall
upphöra i förtid och samtidigt ersättas av en ny upplåtelse.
Den nu förevarande paragrafen gäller endast gravrättsinnehavarens rätt
att vid upplåtelsetidens utgång få till stånd en ny upplåtelse. Denna rätt är
naturligtvis inte begränsad till endast ett tillfälle. Varje gång som tiden för
gravrätten löper ut finns sålunda möjlighet för gravrättsinnehavaren att få
en ny upplåtelse, om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda.
Om gravrättsinnehavaren har underlåtit att i rätt tid anmäla sitt önske-
mål att få upplåtelsen förnyad, kan kyrkogårdsmyndigheten ändå medge en
ny upplåtelse. Som påpekades i förarbetena till den nuvarande bestämmel-
sen i gravrättslagen (prop. 1963:141 s. 51) är det angeläget att myndighe-
terna inte tillämpar bestämmelsen på ett sätt som kan framstå som obilligt
mot den enskilde.
10 § I god tid innan upplåtelsetiden går ut skall upplåtaren under-
rätta gravrättsinnehavaren om förutsättningarna för en ny upplåt-
else.
Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande lagstiftningen.
Det i paragrafen angivna förfarandet med en underrättelse till gravrätts-
innehavaren om förutsättningarna för en ny upplåtelse tillämpas redan i
dag på många håll som ett led i kyrkogårdsmyndigheternas service gent-
emot allmänheten. Eftersom ett av villkoren för förnyad upplåtelse är att
107
gravrättsinnehavaren anmäler sitt intresse därför, är det rimligt att denna Prop. 1990/91: 10
tillämpning lagfästs så att enskilda inte av förbiseende går miste om sin
rätt.
Underrättelsen skall avse förutsättningarna för ny upplåtelse. Däri ligger
såväl den nyssnämnda formella förutsättningen som i vad mån gravrätts-
innehavaren rent faktiskt kan påräkna en ny upplåtelse. Underrättelsen
skall ses som en serviceåtgärd. Något egentligt beslut i upplåtelsefrågan bör
inte meddelas förrän gravrättsinnehavaren har begärt en ny upplåtelse.
Med hänsyn till att kontakterna med gravrättsinnehavarna underlättas
med den nya lagen bör underrättelseskyldigheten knappast medföra något
mera påtagligt merarbete för de kyrkogårdsmyndigheter som inte redan
tillämpar systemet. En bevakning av när upplåtelsetiderna löper ut måste
nämligen ändå ske kontinuerligt.
11 § Gravrätten får överlåtas bara till någon som genom släktskap
eller på något annat sätt har nära anknytning antingen till överlåta-
ren eller till någon som är gravsatt inom gravplatsen.
Frågor om överlåtelse prövas av upplåtaren.
Paragrafen motsvarar delvis 8 § andra stycket gravrättslagen.
Genom förevarande paragraf och 2 § kommer gravrättens särskilda
karaktär till uttryck. Den får inte fritt överlåtas och inte heller pantsättas
eller utmätas. Härigenom saknar gravrätten de drag som är utmärkande för
rättigheter av förmögenhetsrättslig natur.
I paragrafens första stycke anges till vilka en gravrätt får överlåtas. Det
får till en början ske till den som genom släktskap eller på något annat sätt
har nära anknytning till överlåtaren. Vid bestämmande av denna krets av
personer bör liknande synpunkter vara vägledande som de som ligger till
grund för bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken, där det föreskrivs straff
för underlåtenhet att avslöja brott, när det kan ske utan fara för den
avslöjande själv eller någon av hans närmaste. Kretsen bör dock bestäm-
mas med något större generositet än vad som följer av uttrycket ”närma-
ste” i brottsbalksbestämmelsen.
Gravrätten får vidare överlåtas till den som genom släktskap eller på
något annat sätt har nära anknytning till någon av dem som är gravsatta
inom gravplatsen. Om förvärvaren i något fall inte kan anses ha tillräcklig
anknytning till överlåtaren, kan alltså samhörigheten med tidigare grav-
satta personer i stället beaktas.
Av andra stycket framgår att det är upplåtaren som skall pröva frågor om
överlåtelse av en gravrätt. Överlåtelsen blir inte gällande innan den har
godkänts av upplåtaren. Det ankommer på gravrättsinnehavaren att vända
sig till upplåtaren med en begäran om medgivande till överlåtelse. Av 1 §
följer att en sådan begäran får göras endast av den som i gravboken eller
gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten.
108
Av 13 § följer att medgivande inte skall lämnas till en överlåtelse för Prop. 1990/91: 10
vilken det skall utgå betalning.
12 § Gravrätten får återlämnas till upplåtaren.
I paragrafen anges att gravrätten får återlämnas till upplåtaren. Enligt
gravrättslagen betraktas ett återlämnande av gravrätten till upplåtaren som
en överlåtelse. Från systematisk synpunkt är det oegentligt att tala om en
överlåtelse i detta fall. I den nya lagen behandlas därför frågan om återläm-
nande av gravrätten som en särskild, från överlåtelsen fristående fråga.
Gravrättsinnehavaren har alltid rätt att återlämna gravrätten till upplå-
taren. Han behöver således inte avvakta upplåtelsetidens utgång för att
frigöra sig från de förpliktelser som är förenade med gravrätten. När
gravrätten återlämnas utslocknar gravrätten (32 §). Det är följaktligen
kyrkogårdsmyndigheten som därefter bestämmer hur gravplatsen skall
användas. Av 2 kap. 13 § och 7 kap. 37 § följer att det finns vissa begräns-
ningar vad gäller återanvändning av gravplatsen.
13 § Gravrätten får inte överlåtas eller återlämnas mot betalning.
Föreskriften i paragrafen om att gravrätten inte får överlåtas eller åter-
lämnas mot betalning är ny. Ett sådant förbud har ansetts ligga i linje med
gravrättens särskilda karaktär i övrigt. Av föreskriften följer att kyrko-
gårdsmyndigheten inte skall medge en överlåtelse, om det framkommer att
ersättning skall utgå för överlåtelsen. Myndigheten kan inte heller själv
erbjuda betalning för att förmå gravrättsinnehavare att återlämna gravrät-
ter.
14 § När en gravrättsinnehavare avlider, får gravrätten gå över
bara till
— någon som genom släktskap eller på något annat sätt har nära
anknytning antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren el-
ler till någon som är gravsatt inom gravplatsen, eller
— allmänna arvsfonden.
Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att överta
den.
Förevarande paragraf och 15 § innehåller de grundläggande reglerna om
övergång av gravrätten vid gravrättsinnehavarens död.
I paragrafens första stycke anges vilka gravrätten kan övergå till efter
gravrättsinnehavarens död.
I förhållande till gravrättslagen har den krets till vilken gravrätten kan
övergå efter gravrättsinnehavarens död begränsats. Med undantag av all-
männa arvsfonden överensstämmer kretsen med vad som gäller vid över-
109
låtelse av gravrätt (se 11 §). Eftersom allmänna arvsfonden regelmässigt Prop. 1990/91:10
åtar sig att betala kostnaderna för gravskötsel i de fall där arvet efter en
avliden gravrättsinnehavare tillfaller fonden, är det naturligt att fonden
också skall kunna överta gravrätten till gravplatsen.
Av andra stycket följer att gravrätten aldrig får tilläggas den som inte vill
överta den. Någon skyldighet för enskilda att överta en gravrätt finns
således inte.
15 § Gravrätten går över till någon eller några av dem som anges i
14 § om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller genom ett
senare skriftligt förordnande.
I andra fall bestämmer den avlidnes efterlevande make och
arvingar till vem eller vilka av dem som gravrätten skall gå över.
Paragrafen motsvarar delvis 8 § första stycket gravrättslagen. Den inne-
håller vissa turordningsregler för hur gravrätten går över efter gravrättsin-
nehavarens död.
I paragrafens första stycke anges att gravrätten i första hand övergår i
enlighet med vad som har förordnats vid upplåtelsen eller genom ett senare
skriftligt förordnande.
Ett förordnande kan ske i testamentets form, men det är inte något krav.
Sägs det ingenting om gravrätten i ett testamente angående kvarlåtenska-
pen, torde det få anses att testamentet inte avser denna, om inte särskilda
skäl talar för att testators vilja varit att gravrätten skulle övergå till
testamentstagaren.
Ett skriftligt förordnande till någon utanför den i 14 § angivna kretsen,
t.ex. en juridisk person, är inte gällande.
Om det inte finns något förordnande om det fortsatta gravrättsinnehavet
eller om ett förordnande inte kan fullföljas, övergår gravrätten enligt andra
stycket till den eller dem av den avlidne gravrättsinnehavarens efter-
levande make och arvingar som dessa bestämmer.
Någon möjlighet för efterlevande maken och arvingarna att bestämma
att gravrätten skall övergå till någon annan än någon inom den angivna
personkretsen finns inte. Bestämmanderätten tillkommer efterlevande ma-
ken och arvingarna, även om exempelvis maken inte har giftorätt eller
arvingarna genom testamente uteslutits från arv.
Föreligger det oenighet mellan efterlevande maken och arvingarna om
vem eller vilka av dem som skall överta gravrätten, kan dödsboet inte
fullgöra den anmälningsskyldighet som anges i 16 §. Som framgår av 17 och
18 §§ skall upplåtaren då förelägga dödsboet att göra anmälan och, om
föreläggandet inte följs, själv besluta om vem eller vilka gravrätten skall gå
över till.
110
16 § Den avlidne gravrättsinnehavarens dödsbo skall inom sex
månader från dödsfallet till upplåtaren anmäla
— vem eller vilka gravrätten har gått över till enligt 15 §, eller
— att det inte finns någon som gravrätten har gått över till.
Av paragrafen framgår att den avlidne rättsinnehavarens dödsbo inom
sex månader från dödsfallet skall anmäla vem eller vilka gravrätten har gått
över till enligt 15 §. Anmälan skall göras till upplåtaren. Skyldigheten
omfattar alla gravrätter till vilka den avlidne var rättsinnehavare. Den
omfattar också andelar i gravrätter. Under dödsboutredningen får det
därför undersökas vilka gravrätter och andelar i sådana som den avlidne
kan ha innehaft. Det finns anledning att tro att begravningsentreprenö-
rerna, kyrkogårdsforvaltningarna och de som biträder med bouppteckning
efter avlidna kommer att uppmärksamma dödsbodelägarna på detta.
Någon egentlig undersökning av om dödsboets anmälan enligt föreva-
rande paragraf är riktig bör i normalfallet inte behöva göras. Dödsboets
anmälan bör kunna tas for god, om det inte av omständigheter som redan
är kända för upplåtaren framgår att den inte överensstämmer med vad som
sägs i 15 §.
Det kan t.ex. vara känt för upplåtaren att det finns ett skriftligt för-
ordnande för någon annan än den som dödsboet har anmält. I sådana fall
skall upplåtaren självfallet inte följa anmälan, utan som gravrättsinneha-
vare anteckna den som den avlidne har förordnat, om denne är villig att
överta gravrätten.
En situation som undantagsvis kan tänkas uppkomma är att det finns ett
skriftligt förordnande for någon utanför den krets som anges i 14 §, t.ex. en
juridisk person, och denna anmäls som ny gravrättsinnehavare. Eftersom
ett sådant förordnande inte är gällande, kan vederbörande inte antecknas
som ny gravrättsinnehavare.
Det föreligger anmälningsskydlighet för dödsboet även i de fall när det
inte finns någon som gravrätten har gått över till.
Finns det ingen till vilken gravrätten gått över enligt 15 §, beslutar
upplåtaren enligt 18 § om det fortsatta gravrättsinnehavet
17 § Om dödsboet inte inom föreskriven tid gör en sådan anmälan
som avses i 16 §, skall upplåtaren förelägga dödsboet att inom viss
tid fullgöra denna skyldighet.
Paragrafen är tillämplig när dödsboet underlåter att göra en anmälan
enligt 16 §. Att dödsboet inte anmäler ny gravrättsinnehavare kan bero på
förbiseende. Det kan också bero på att efterlevande maken och arvingarna
inte kan enas eller att det inte är någon av dem som vill överta gravrätten.
Görs ingen anmälan enligt 16 § skall upplåtaren enligt paragrafen före-
lägga dödsboet att inom viss tid fullgöra denna skyldighet. I föreläggandet
skall anges viss tid for anmälningsskyldigheten. Genom denna regel blir det
möjligt att ge dödsboet den ytterligare tid utöver vad som följer av 16 § som
kan krävas för att en anmälan skall kunna göras.
Prop. 1990/91:10
111
18 § Om ett föreläggande enligt 17 § inte följs eller om det inte
finns någon som gravrätten har gått över till enligt 15 §, skall upplå-
taren besluta att gravrätten skall gå över till någon som avses i 14 §.
Enligt paragrafen beslutar upplåtaren om det fortsatta gravrättsinneha-
vet, om ett föreläggande enligt 17 § inte följs eller det inte finns någon som
gravrätten har gått över till enligt 15 §.
Anledningen till att ett föreläggande inte har följts kan vara att den
efterlevande maken och arvingarna inte kan enas om vem som skall överta
gravrätten. I dessa fall ligger det närmast till hands att upplåtaren beslutar
att någon av dem skall ta över gravrätten. Om det inte finns någon
efterlevande make eller några arvingar torde upplåtaren inte behöva göra
någon mera omfattande efterforskning av möjliga gravrättsinnehavare
innan beslut fattas enligt denna paragraf. Vill någon bli utsedd till gravrätts-
innehavare, torde vederbörande normalt vända sig till upplåtaren med en
begäran om detta. Upplysningar om möjliga nya gravrättsinnehavare
borde också kunna fås av dödsboet eller den som har ordnat med gravsätt-
ningen.
Går det inte att få tag i någon som gravrätten kan övergå till enligt 14 §,
skall gravrätten anses återlämnad till upplåtaren. Det följer av 19 §.
Upplåtarens beslut enligt paragrafen kan enligt 9 kap. 6 § första stycket
överklagas hos länsstyrelsen.
19 § Om det inte finns någon som gravrätten kan gå över till enligt
14 §, skall gravrätten anses återlämnad till upplåtaren.
Paragrafen reglerar det fallet att det inte finns någon till vilken gravrätten
kan övergå enligt 14 §. Gravrätten skall i dessa fall anses återlämnad till
upplåtaren.
Situationen är jämförbar med den som uppkommer när en person
avlider utan att efterlämna någon till vilken en ny gravrätt kan upplåtas (jfr
8 kap. 1 §). I båda fallen saknas det ett rättssubjekt som kan vara bärare av
gravrätten. Den nu aktuella situationen, som i praktiken brukar betecknas
som en tyst eller vilande gravrätt, uppmärksammades under förarbetena
till gravrättslagen. Det ansågs då att någon särskild reglering inte behövdes
(prop. 1963:141 s. 54). För att det inte skall råda någon tvekan om vad som
gäller i sådana fall, bör frågan nu regleras.
20 § När en gravrätt skall anses återlämnad enligt 19 § är upplåta-
ren skyldig att behålla gravplatsen under minst 15 år från gravsätt-
ningen till förmån för den som senast har gravsatts där.
Gravanordning behöver behållas bara om kostnaden för skötseln
av gravplatsen betalas.
När gravrätten anses återlämnad enligt 19 § upphör den (se 32 §). Det
innebär i princip att upplåtaren får möjlighet att under iakttagande av
Prop. 1990/91: 10
112
bestämmelserna i lagen avgöra om gravanordningarna skall bortföras och
gravplatsen återanvändas. Denna sistnämnda konsekvens av gravrättens
upphörande får anses stötande i de fall när gravsättning helt nyligen har ägt
rum inom gravplatsen. I paragrafens första stycke förenas därför regeln i
19 § om att gravrätten skall anses återlämnad med en regel om skyldighet
för upplåtaren att behålla gravplatsen under en viss minsta tid från den
senaste gravsättningen. Tiden har bestämts till 15 år, vilket svarar mot den
minsta tid som enligt 5 § gäller for upplåtelse av gravrätt.
En fredningstid om 15 år tillämpas redan på många håll, även i de fall
när en gravrätt på vanligt sätt återlämnas eller när den förverkas. Detta har
delvis sin grund i föreskrifterna i 7 § första stycket begravningskungörel-
sen. Genom den i paragrafen angivna skyldigheten för upplåtaren att
behålla gravplatsen till förmån for den som senast har gravsatts där, skapas
garantier for att den som gravsätts inom gravplatsen får vila i frid även om
det inte finns någon som kan överta gravrätten. Det står naturligtvis
upplåtaren fritt att tillämpa en längre fredningstid än 15 år.
Skyldigheten att behålla gravplatsen innebär att den skall vårdas som en
självständig gravplats. Under fredningstiden får den inte på nytt upplåtas
med gravrätt eller användas för annat ändamål. Enligt vad som särskilt
anges i andra stycket innebär ett behållande av gravplatsen däremot inte att
gravvårdar eller andra gravanordningar måste bevaras. Med sådana anord-
ningar på gravplatsen kan nämligen kostnaderna for skötsel av den i vissa
fall bli så stora att det inte är rimligt att de betalas med skattemedel.
Upplåtarens skyldighet att behålla gravanordningar har därför gjorts bero-
ende av att kostnaderna for skötsel av gravplatsen betalas. Det kan ha skett
redan tidigare eller ombesöijas av dödsboet eller någon arvinge eller
testamentstagare i samband med gravrättsinnehavarens död. De allmänna
förutsättningarna for bortförande av gravanordningar från en gravplats vid
gravrättens upphörande framgår av 35 — 37 §§.
21 § Gravrättsinnehavaren har rätt att bestämma vilka som skall
gravsättas inom gravplatsen, om inte något annat följer av föreskrif-
terna i denna lag.
Paragrafen motsvarar delvis 9 § första stycket första meningen gravrätts-
lagen.
Begränsningar i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt finns i 24 §.
22 § Om det finns flera gravrättsinnehavare och de inte kan enas
om vilka som skall gravsättas inom gravplatsen, beslutar upplåtaren
om gravsättningen.
Paragrafen motsvarar 9 § första stycket andra meningen gravrättslagen.
Prop. 1990/91:10
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 10
23 § När upplåtaren beslutar om gravsättning i fall som anges i
22 § skall företräde ges enligt reglerna om arvsrätt. Därvid skall dock
beaktas att
— barn har företräde framför barnbarn,
— föräldrar har företräde framför syskon,
— syskon har företräde framför syskonbarn,
— plats bör beredas för makar tillsammans.
Vid lika rätt enligt första stycket eller om det annars finns sär-
skilda skäl för det får också beaktas
— närmare personlig anknytning till dem som har gravsatts inom
gravplatsen eller till orten, och
— andra särskilda förhållanden.
I andra fall skall vid lika rätt företräde ges åt den som avlider först.
Paragrafen motsvarar 9 § första stycket tredje och fjärde meningarna
gravrättslagen.
I sakens natur ligger att upplåtaren i första hand bör försöka ena
gravrättsinnehavarna om vilka som skall gravsättas inom gravplatsen. Om
enighet inte kan nås, har upplåtaren att vid sitt beslut enligt 22 § beakta vad
som sägs i paragrafen.
Enligt paragrafens första stycke skall i första hand arvsreglerna — med
vissa modifikationer — tillämpas.
I andra stycket anges ytterligare vägledande regler som får tillämpas vid
lika rätt enligt första stycket eller om det finns särskilda skäl att frångå
turordningsreglerna i detta stycke. Upplåtaren får i sådana fall fästa avse-
ende vid personlig anknytning till dem som har gravsatts inom gravplatsen
eller till orten och andra särskilda förhållanden. Om t.ex. flera syskon
tvistar om att få gravsättas inom föräldrarnas gravplats, bör det syskon
som vistas på orten och kanske sammanbott med föräldrarna eller vårdat
gravplatsen ha företräde framför syskon som inte kan åberopa sådana
omständigheter.
Föreligger det inte sådana speciella omständigheter som anges i andra
stycket, skall enligt tredje stycket vid lika rätt gravplats beredas den som
avlider först.
24 § Upplåtaren får vägra gravsättning inom gravplatsen,
— om gravsättningen inte kan ske utan att stoft eller aska som har
gravsatts inom gravplatsen skadas,
— om det är uppenbart att gravsättningen inte stämmer överens
med tidigare gravrättsinnehavares önskan, eller
— om gravsättningen står i strid med pietetens krav.
Paragrafens innehåll är delvis hämtat från 9 § första stycket första
meningen gravrättslagen. Där anges att upplåtaren får vägra gravsättning
när det är uppenbart att framställning därom inte överensstämmer med
tidigare gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav.
Till de omständigheter som sålunda redan enligt gravrättslagen ger
upplåtaren möjlighet att begränsa gravrättsinnehavarens rätt att bestämma
vilka som skall gravsättas inom gravplatsen har lagts ytterligare en. Den
Prop. 1990/91: 10
114
avser det fall att gravplatsen är så belagd att gravsättning inte kan ske utan Prop. 1990/91:10
att åtgärden kommer i konflikt med föreskrifterna i 2 kap. 13 §.
25 § Gravplatsen får förses med gravanordning, om det inte stri-
der mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen
där gravplatsen är belägen.
Till paragrafen har förts de nuvarande föreskrifterna i 12 § första stycket
första meningen gravrättslagen. Utgångspunkten är att gravplatsen får
förses med gravanordning. Med stöd i riktlinjer som upplåtaren har antagit
i fråga om begravningsplatsens utnyttjande kan emellertid denna rätt
inskränkas. Liksom nu förutsätter föreskrifterna att gravrättsinnehavarnas
grundläggande rätt att förse gravplatserna med gravanordning endast be-
skärs för någon del av begravningsplatsen. Härigenom blir det i regel
möjligt för den som önskar sätta upp anordningar på gravplatsen att få en
gravplats upplåten på en sådan del av begravningsplatsen där hans önske-
mål kan tillgodoses.
Med gravanordningar avses enligt 1 kap. 1 § gravvårdar och andra
gravöverbyggnader, stenramar, staket eller andra liknande anordningar på
en gravplats.
För att undvika framtida konflikter när det gäller frågan om att förse en
gravplats med en gravvård eller någon annan gravanordning, bör kyrko-
gårdsmyndigheterna vid en upplåtelse av gravrätt informera gravrättsinne-
havaren om vad som gäller i fråga om sådana anordningar på den aktuella
delen av begravningsplatsen.
26 § Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utse-
ende och beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning
och ordnande i övrigt. Upplåtaren får dock besluta de begränsningar
i gravrättsinnehavarens bestämmanderätt som är nödvändiga för att
tillgodose en god gravkultur.
Paragrafen motsvarar delvis 12 § första stycket andra och tredje mening-
arna gravrättslagen och har utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med lagrådets förslag.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har de
ändringar som gjorts i förhållande till gravrättslagen till främsta syfte att
tydligare än i dag ange gravrättsinnehavarens rätt att bestämma om grav-
vården eller någon annan gravanordning och att samtidigt renodla de
möjligheter till begränsningar av denna rätt som kan behövas för att
upplåtaren skall kunna fullgöra sin skyldighet att hålla begravningsplatsen
i ordnat och värdigt skick (2 kap. 12 §).
Paragrafen är tillämplig inte bara beträffande gravvårdar och andra
gravanordningar utan också beträffande gravplatsens utsmyckning och
ordnande i övrigt. Till gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt
räknas t.ex. anordnande av gravkulle eller grusyta, plantering av häck och
115
prydnadsväxter samt uppsättande av lyktor och andra föremål som har Prop. 1990/91: 10
samband med gravplatsens mera tillfälliga prydande.
I paragrafen slås fast att det är gravrättsinnehavaren som bestämmer
gravanordningars utseende och beskaffenhet och om gravplatsens ut-
smyckning och ordnande i övrigt. Det är sålunda i grunden hans eller
hennes värderingar eller tolkning av den avlidnes önskemål om vad som är
värdigt, estetiskt tilltalande eller annars passande som skall få fälla utsla-
get. Från huvudregeln görs liksom enligt gravrättslagen det undantaget att
upplåtaren får föreskriva begränsningar i gravrättsinnehavarens bestäm-
manderätt.
Gravrättsinnehavarens bestämmanderätt får emellertid inte begränsas
mer än som är nödvändigt för att tillgodose en god gravkultur. Det skall
sålunda föreligga sakliga skäl som gör begränsningen nödvändig för att det
övergripande intresset av en god gravkultur skall kunna tillgodoses. I
huvudsak kan sådana skäl återföras på upplåtarens ansvar för begravnings-
platsen som helhet, såsom att förhindra påtagligt störande inslag i en
känslig miljö eller att anordningen inte otillbörligt kränker eller utgör en
fara för dem som har intilliggande gravplatser, besöker begravningsplatsen
eller utför arbete där. För den närmare innebörden av begreppet god
gravkultur hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6).
Som jag anfört under 25 § bör kyrkogårdsmyndighetema redan när
gravplatsen upplåts lämna information om vilka begränsningar som kan
gälla i fråga om anordningars utseende på den del av begravningsplatsen
där gravplatsen är belägen.
27 § Innan en gravanordning sätts upp, skall upplåtaren pröva om
den är sådan att den kan tillåtas.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § andra stycket begravningskungö-
relsen och har med hänsyn till bestämmelserna i 8 kap. 3 och 5 §§ regerings-
formen tagits in i den nya lagen. Föreskriften har anpassats till vad som
faktiskt tillämpas.
28 § När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras
bort utan upplåtarens medgivande.
Medgivande skall lämnas, om det inte finns risk för att man förfar
med gravanordningen på ett ovärdigt sätt.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 12 § andra stycket gravrättslagen. Den
tar sikte på det fall att gravrättsinnehavaren vill föra bort gravanordningen
undertid när gravrätten består. Föreskrifter om borttagande när gravrätten
har upphört finns i 35-37 §§.
I förhållande till gravrättslagen har gravrättsinnehavaren fått större
frihet att själv avgöra om gravanordningen skall föras bort. Upplåtaren får
nämligen inte vägra honom att föra bort gravanordningen med mindre det
finns risk för att han förfar med den på ett ovärdigt sätt. Anledningen till
ändringen är att det knappast kan finnas någon annan anledning för
116
upplåtaren att hindra rättsinnehavaren från att förfoga över den anordning Prop. 1990/91:10
som han själv eller hans företrädare har bekostat.
29 § Gravanordningar får inte pantsättas eller utmätas.
Motsvarande föreskrift finns i 13 § gravrättslagen. För enskilda begrav-
ningsplatser finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 9 §.
30 § Upplåtaren får göra ändringar på gravplatsen bara om grav-
rättsinnehavaren medger det.
Ändringar som är nödvändiga för att tillgodose kraven på miljö-
skydd, hälsoskydd och arbetarskydd får dock genomföras, även om
gravrättsinnehavaren motsätter sig ändringen.
I gravrättslagen saknas det uttryckliga regler om vilken rätt kyrkogårds-
myndigheterna har att vidta ändringar på en gravplats som har upplåtits
med gravrätt. I de rättstvister som har förekommit har domstolarna genom
en vidsträckt tolkning av reglerna i 12 § gravrättslagen om kyrkogårdsmyn-
dighetemas föreskriftsrätt i fråga om anordningar på en gravplats sökt att
finna lämpliga lösningar i enskilda fall. Kyrkogårdsmyndigheten har också
sökt att avhjälpa bristen på uttryckliga lagregler genom att i avtal om
gravskötsel tillägga sig rätt att vidta ändringar på de gravplatser som den
sköter.
Paragrafen innehåller tillsammans med 31 § regler om rätt för den som
har upplåtit en gravplats med gravrätt att göra ändringar på gravplatsen. I
fråga om skälen för de nya reglerna hänvisas till den allmänna motive-
ringen (avsnitt 2.4.7).
Av paragrafen framgår, att gravrättsinnehavarens medgivande krävs för
att upplåtaren skall få göra ändringar på gravplatsen. Från denna huvud-
regel görs det sedan betydelsefulla undantag. Om ändringen är nödvändig
för att tillgodose kraven på miljöskydd, hälsoskydd och arbetarskydd får
den genomföras även om gravrättsinnehavaren motsätter sig ändringen.
Härigenom får kyrkogårdsmyndighetema möjligheter att genomföra så-
dana ändringar som är påkallade av bestämmelser i annan lagstiftning.
Som framgår av lagtextens avfattning skall ändringen vara nödvändig för
att tillgodose de angivna kraven. Det räcker således inte med att ändringen
främjar det skyddade intresset. Den får inte heller gå längre än som är
nödvändigt. I sådana fall måste gravrättsinnehavaren enligt huvudregeln
medge att ändringen företas.
Reglerna bygger på att kyrkogårdsförvaltningarna tar kontakt med grav-
rättsinnehavarna i anledning av tilltänkta ändringar på gravplatserna.
Genom bestämmelsen i 1 §, om att gravrätt får utövas endast av den som i
gravboken eller gravregistret är antecknad som gravrättsinnehavare, bör
denna skyldighet inte bli särskilt betungande.
117
31 § Om skador måste förebyggas, har upplåtaren rätt att genast
genomföra nödvändiga åtgärder på gravplatsen.
Gravrättsinnehavaren skall snarast därefter underrättas om åtgär-
derna.
Prop. 1990/91: 10
Genom paragrafen ges kyrkogårdsmyndighetema en rätt till ingripande
när det krävs för att förhindra skada. Det kan gälla sådana situationer som
att en gravsten håller på att välta och kan vålla skada på gravplatsen eller
angränsande gravplatser eller att någon gravanordning utgör en fara för de
kyrkogårdsanställda eller allmänheten. I sådana fall får myndigheten ge-
nast och utan gravrättsinnehavarens hörande vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att förhindra skadan. I den i paragrafen använda formu-
leringen ”om skador måste förebyggas” ligger, att åtgärden skall vara så
brådskande att gravrättsinnehavarens yttrande inte lämpligen kan avvak-
tas. Rätten till åtgärder är begränsad till vad som är nödvändigt för att en
skada skall kunna undvikas. Som framgår av lagtexten skall gravrättsinne-
havaren snarast underrättas om vilka åtgärder som har vidtagits.
32 § Gravrätten upphör när upplåtelsetiden går ut, när gravrätten
återlämnas till upplåtaren, när den förverkas enligt 33 § och när den
förklaras ha upphört enligt 34 §.
I paragrafen anges i vilka fall gravrätt upphör. Förutom när upplåtelse-
tiden går ut (jfr 5 §) upphör gravrätten när den återlämnas (12 och 19 §§).
Den upphör också när upplåtaren förklarar den förverkad (33 §) eller när
länsstyrelsen förordnar att den skall upphöra (34 §).
33 § Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad, om gravplatsen
är uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper
van vården inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande om
att sätta gravplatsen i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplys-
ning om att gravrätten kan förverkas.
En gravrätt får inte förverkas, om det är en myndighet som svarar
för gravplatsens vård och underhåll.
Paragrafen motsvarar delvis 10 § andra och tredje styckena gravrättsla-
gen. Den särskilda bestämmelsen om kungörelsedelgivning har dock inte
fått någon motsvarighet i den nya lagen. Skälen till detta har utvecklats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.10).
118
34 § Om en allmän begravningsplats helt eller delvis läggs ned
eller om det skulle medföra synnerligt men för en begravningsplats
ändamålsenliga ordnande och skötsel att ha kvar gravrätter på
platsen, får länsstyrelsen besluta att de gravrätter som berörs skall
flyttas över till andra platser. Om det inte är möjligt eller om ingen
rättsinnehavare begär att få behålla gravrätten, får länsstyrelsen i
stället besluta att rätten skall upphöra.
Paragrafen motsvarar 11 § gravrättslagen.
35 § När gravrätten har upphört, gäller om gravanordningar vad
som föreskrivs i 28 §.
Paragrafen har sin motsvarighet i 12 § tredje stycket första meningen
gravrättslagen. Genom hänvisningen till 28 § kommer föreskrifterna i den
paragrafen om bortförande av en gravanordning under upplåtelsetiden att
bli tillämpliga även när den skall tas bort efter gravrättens upphörande. I
fråga om förutsättningarna för att ta bort gravanordningarna hänvisas till
kommentaren till 28 §.
36 § Det som gravrättsinnehavaren inte har fört bort från grav-
platsen inom sex månader efter gravrättens upphörande tillfaller
upplåtaren.
Om det har uppstått tvist om bortförandet, räknas tiden från
tvistens slutliga avgörande.
Paragrafen har sin motsvarighet i 12 § tredje stycket andra meningen
gravrättslagen.
37 § Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av
kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för
framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplat-
sen.
Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall
den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan
lämplig och därtill avsedd plats.
Ytterligare föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens in-
tressen finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Paragrafen motsvarar 12 § tredje stycket tredje meningen gravrättslagen.
I förhållande till gravrättslagen har det i paragrafen gjorts det tillägget att
en gravanordning som bör bevaras för framtiden, om möjligt skall lämnas
kvar på gravplatsen. Särskilt när gravanordningen har ett kulturhistoriskt
värde är det nämligen oftast att föredra att den lämnas i sin naturliga miljö
i stället för att flyttas till en annan plats.
I uttrycket kulturhistoriskt värde inbegripes även konstnärligt värde i
enlighet med terminologin i kulturminneslagen.
I paragrafens sista stycke hänvisas till kulturminneslagen. I den lagen
Prop. 1990/91: 10
119
finns ytterligare bestämmelser om skydd av kulturhistoriskt värdefulla Prop. 1990/91:10
inventarier som tillhör begravningsplatser.
1 § Om någon gravsätts inom en bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och gravplatsen inte kan upplåtas till någon med
gravrätt, skall gravplatsen förbehållas den avlidne under minst 15 år.
I fråga om gravanordningar tillämpas 7 kap. 25 — 29 och
35 — 37 §§. Med gravrättsinnehavare avses därvid den som ordnar
med gravsättningen.
Som villkor för att förse gravplatsen med en gravanordning får
innehavaren av begravningsplatsen bestämma att avgift för grav-
platsen och kostnaderna för dess skötsel betalas.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gravrättslagen, reglerar det fallet
när någon skall gravsättas inom en bestämd gravplats på en allmän begrav-
ningsplats, utan att gravplatsen kan upplåtas med gravrätt.
Gravrättslagen bygger på det antagandet att en avliden i normalfallet
efterlämnar någon anhörig eller närstående till vilken gravrätt upplåts
avseende den gravplats där den avlidne skall gravsättas. I de fall när en
gravplats upplåts för gravsättning av stoftet eller askan efter en okänd
person eller efter en person som inte efterlämnar anhöriga eller andra
närstående är det, som det uttrycktes i förarbetena till gravrättslagen,
”oegentligt att tala om någon såsom innehavare av gravrätten” (prop.
1963:141 s. 54). Det ansågs emellertid att detta i praktiken sällsynta fall
inte behövde särskilt beaktas i lagtexten. På grund av att utvecklingen gått
åt det hållet att dessa fall inte längre är så sällsynta, tillförs lagstiftningen nu
bestämmelser i ämnet.
Iförsta stycket anges paragrafens tillämpningsområde. Den avser endast
de allmänna begravningsplatserna och då det fall att någon skall gravsättas
inom en bestämd gravplats (jfr 1 kap. 1 §). Gravsättning i minneslund
berörs följaktligen inte av föreskrifterna i paragrafen. För paragrafens
tillämpning krävs det vidare att det inte finns någon till vilken gravplatsen
kan upplåtas med gravrätt. Orsaken härtill kan vara att den avlidne saknar
anhöriga här i landet eller att dessa inte vill inträda som rättsinnehavare.
Under de angivna förutsättningarna skall enligt första stycket gravplat-
sen förbehållas den avlidne. Det innebär att upplåtaren skall hålla grav-
platsen reserverad för den avlidnes räkning och följaktligen inte får återan-
vända den eller nyttja den för annat ändamål. Av upplåtarens allmänna
skyldighet att hålla begravningsplatsen i ordnat och värdigt skick (2 kap.
12 §) följer att upplåtaren inträder i den skyldighet att vårda gravplatsen
som i annat fall skulle ha åvilat en gravrättsinnehavare (7 kap. 3 §).
Upplåtarens skyldighet att freda och vårda gravplatsen gäller enligt
första stycket under en tid av minst 15 år. Fredningstiden svarar mot vad
som gäller som minsta tid för upplåtelse av gravrätt (7 kap. 5 §) och för
120
behållande av en gravplats när gravrätten efter gravrättsinnehavarens död Prop. 1990/91:10
inte kan övergå till någon annan (7 kap. 20 §). Liksom i dessa fall står det
naturligtvis upplåtaren fritt att tillämpa en längre fredningstid.
Andra stycket innehåller föreskrifter om gravanordning på gravplatsen.
Genom hänvisning till de i lagtexten angivna reglerna i 7 kap. görs de i
fråga om gravrätt gällande bestämmelserna om uppsättande av gravanord-
ning och om borttagande av sådan anordning tillämpliga. Den som ordnar
med gravsättningen får därför i princip rätt att förse gravplatsen med en
gravvård.
Rätten att förse gravplatsen med gravvård är emellertid inte ovillkorlig.
Som särskilt anges i tredje stycket ges upplåtaren nämligen möjlighet att
som villkor härför kräva att avgift skall betalas för gravplatsen och att
upplåtaren skall gottgöras kostnaderna för dess skötsel. Denna begränsning
av rätten att förse gravplatsen med gravanordningar har ansetts nödvändig
för att förhindra att de efterlevande utnyttjar bestämmelserna i paragrafen
för att lasta över kostnader på det allmänna. Föreskriften har utformats så
att den ger huvudmännen för de allmänna begravningsplatserna möjlighet
att själva finna en passande tillämpning.
Sätts ingen gravvård eller någon annan gravanordning upp på gravplat-
sen uppnår man vid gravsättning enligt denna paragraf den anonymitet vid
kistbegravning som kyrkomötet tagit upp i en framställning till regeringen
(se avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen).
2 § Föreskrifter om transport av stoft och aska till eller från
Sverige får meddelas av regeringen eller den myndighet som reger-
ingen bestämmer.
Paragrafen motsvarar 19 § gravrättslagen. Bemyndigandet i paragrafen
har utökats till att avse också transport av aska.
3 § Om Sverige är i krig, får stoftet efter en person vars död har
orsakats av en krigsåtgärd eller en smittsam sjukdom gravsättas eller
kremeras trots att vad som sägs i denna lag eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen inte kan iakttas.
Paragrafen har med vissa språkliga justeringar förts över från 39 §
begravningskungörelsen. Den ger det legala stödet för att vid gravsättning
av stoft eller kremering under krig avvika från föreskrifterna i lagen eller
från föreskrifter i annan författning som har meddelats med stöd av lagen.
Liksom nu får föreskrifterna inte åsidosättas annat än när döden har
orsakats av en krigsåtgärd eller en smittsam sjukdom.
121
1 § Den som uppsåtligen bryter mot föreskrifterna i 3 kap. 3 § eller
5 kap. 5 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om
gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.
Paragrafen är ny. Den straffbelägger ett uppsåtligt åsidosättande av
föreskriften i 3 kap. 3 § om att kremering måste ske i ett krematorium.
Vidare straffbelägger den ett uppsåtligt åsidosättande av föreskriften i 5
kap. 5 § första stycket om att gravsättning måste ske på en begravnings-
plats. Enligt 5 kap. 5 § andra stycket får regeringen meddela föreskrifter om
att man får förfara på något annat sätt med askan än att gravsätta den på en
begravningsplats. Även uppsåtligt handlande i strid mot ett sådant medgi-
vande av länstyrelsen straffbeläggs i paragrafen. Straffskalan har bestämts
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Anledningen till att uppsåtliga brott mot de nämnda föreskrifterna
straffbeläggs är att det har ansetts otillfredsställande om det skulle saknas
möjligheter att ingripa mot förfaranden som är oförenliga med den lagstift-
ning som i hög grad bygger på vår kulturtradition. Framför allt i de fall när
enskilda för in kremationsaska i landet finns risk för att askan inte gravsätts
i behörig ordning.
Det har i lagtexten uttryckligen angetts att straffbestämmelserna är
subsidiära till brottsbalken (jfr 16 kap. 10 § brottsbalken)..
2 § Den som innehar en allmän eller enskild begravningsplats eller
ett krematorium och inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får av
länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra skyldigheterna.
Paragrafen motsvarar 15 § första stycket gravrättslagen. Den har gjorts
tillämplig också på de skyldigheter som enligt lagstiftningen följer med
innehav av ett krematorium.
3 § Den som underlåter att överlämna aska för förvaring i enlighet
med 5 kap. 17 § får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra
sin skyldighet.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i gravrättslagen, gör det möjligt för
länsstyrelsen att förelägga vite när den som har fört in kremationsaska i
landet underlåter att enligt föreskrifterna i 5 kap. 17 § överlämna askan för
förvaring.
Prop. 1990/91: 10
122
4 § En gravrättsinnehavare som har försett en gravplats med en
gravanordning eller någon annan anordning i strid mot vad upplå-
taren har beslutat får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att ta bort
anordningen.
Ett sådant föreläggande får meddelas även i andra fall, om det
finns synnerliga skäl för det.
Prop. 1990/91: 10
Paragrafen motsvarar 15 § andra stycket första och andra meningarna
gravrättslagen.
Paragrafens andra stycke syftar på sådana fall där en anordning strider
mot bestämmelserna i 2 kap. 12 §, att en begravningsplats skall hållas i
ordnat och värdigt skick och att den helgd alltid skall iakttas som tillkom-
mer de dödas vilorum.
5 § Om gravrättsinnehavaren inte följer ett vitesföreläggande en-
ligt 4 §, får tingsrätten besluta om handräckning för anordningens
borttagande.
För sådan handräckning finns föreskrifter i 17 § handräckningsla-
gen (1981:847).
Paragrafen motsvarar 15 § andra stycket tredje och fjärde meningarna
gravrättslagen.
6 § Kyrkogårds- eller krematoriemyndighetens beslut enligt denna
lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får
överklagas hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap. 9 §, och
— pastorsämbetets beslut om intyg för gravsättning eller kremer-
ing enligt 4 kap. 10 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra
stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av kyrkogårds-
myndighetens och krematoriemyndighetens beslut samt av polismyndighe-
tens beslut om tillstånd till gravsättning eller kremering och pastorsämbe-
tets beslut om intyg för gravsättning eller kremering och anstånd med
gravsättning av stoft eller kremering. Den motsvarar delvis 16 § gravrätt-
slagen.
Första stycket avser kyrkogårdsmyndighetens och krematoriemyndighe-
tens beslut.
Kyrkokommunala och kommunala myndigheters beslut kan överklagas
antingen genom kommunalbesvär eller förvaltningsbesvär. Kommunalbe-
svär får föras mot ett beslut utan några särskilda författningsbestämmelser.
Allmänna regler om detta rättsmedel finns nämligen i kommunallagarna.
För att en kommunal myndighets beslut skall få överklagas genom förvalt- 123
ningsbesvär krävs det däremot en särskild bestämmelse om överklagande i
den aktuella författningen.
Myndighetsbeslut enligt den nya lagen bör, i likhet med vad som gäller i
dag, kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Orsaken till det är att
kommunalbesvär inte kan föras av andra än församlingsborna respektive
kommunmedlemmarna, medan rätt att överklaga ett beslut genom förvalt-
ningsbesvär i princip tillkommer den som beslutet angår, om det har gått
honom emot. Om t.ex. en gravrättsinnehavare skulle vara hänvisad att
kommunalbesvärsvägen överklaga ett beslut som angår hans rätt, skulle
detta i åtskilliga fall innebära att han skulle fråntas möjligheten att klaga på
beslutet. Många gravrättsinnehavare är nämligen inte bosatta inom det
pastorat eller den kommun där beslutet fattas. Av rättssäkerhetsskäl kan en
sådan ordning inte anses godtagbar.
Liksom enligt gällande rätt överklagas besluten till länsstyrelsen.
Även polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller krem-
ering enligt 4 kap. 9 § och pastorsämbetets beslut i fråga om intyg för
gravsättning eller kremering enligt 4 kap. 10 § och anstånd med gravsätt-
ning av stoft eller kremering enligt 5 kap. 10 § andra stycket överklagas
enligt andra stycket hos länsstyrelsen. Sådana beslut bör kunna överprövas
av samma instans som överprövar kyrkogårds- och krematoriemyndighe-
tens beslut. Andra stycket har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
7 § Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende får överklagas
hos kammarrätten.
Hos kammarrätten får även överklagas länsstyrelsens beslut
— i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
— om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket,
— om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra
stycket, och
— om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap.
34 §.
Av paragrafen följer att länsstyrelsens beslut i ett dit överklagat ärende
liksom ärenden om vem som skall få bestämma i fråga om kremering eller
om gravsättningen enligt 5 kap. 4 §, förfarande med aska enligt 5 kap. 5 §
andra stycket, flyttning av gravsatt stoft eller aska från eller inom en
enskild begravningsplats enligt 6 kap. 2 § andra stycket och överflyttning
eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 § får överklagas hos kammar-
rätten. Av förvaltningsprocesslagen (1971:291, ändrad senast 1990:486)
följer att kammarrättens beslut efter prövningstillstånd kan komma att
överprövas av regeringsrätten.
8 § Länsstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 2, 3 eller 4 § får
inte överklagas.
Enligt paragrafen får inte länsstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 2,
3 eller 4 § överklagas. Det är en inte ovanlig ordning när det gäller
förfarandeviten. Att själva föreläggandet inte skall kunna överklagas kan
Prop. 1990/91: 10
124
inte anses oförenligt med kraven på rättssäkerhet. Föreläggandets laglighet
kan alltid prövas i samband med vitets utdömande.
Av lagen (1985:206) om viten framgår att frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätten på ansökan av den myndighet som har utfärdat
vitesföreläggandet och att ansökan skall göras hos länsrätten i det län där
myndigheten är belägen.
Av 33 § förvaltningsprocesslagen följer att länsrättens beslut kan över-
klagas hos kammarrätten. Efter prövningstillstånd kan ett sådant mål även
komma under regeringsrättens prövning.
9 § Länsstyrelsens beslut i andra ärenden enligt denna lag än som
avses i 7 och 8 §§ får överklagas hos regeringen.
Prop.1990/91:10
Av paragrafen följer att länsstyrelsens beslut i andra ärenden enligt den
nya lagen än som avses i 7 och 8 §§ överklagas hos regeringen. Det innebär
bl.a. att länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd att anordna enskilda
begravningsplatser enligt 2 kap. 6 § kan överprövas av regeringen. I dag
prövas sådana ärenden enbart av regeringen.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 2 § den 1 januari 1993,
och i övrigt den 1 januari 1991.
I denna punkt av övergångsbestämmelserna anges att den nya lagen
träder i kraft den 1 januari 1991 med undantag av den bestämmelse som
gäller stiftssamfälligheternas särskilda ansvar för den del av begravnings-
verksamheten som rör dem som inte tillhör något kristet trossamfund. För
att kunna planera och inrätta sig för detta nya ansvar kan stiftssamfällig-
heterna behöva tiden fram till den 1 januari 1993.
2. Genom den nya lagen upphävs
— lagen (1957: 585) om jordfästning m.m.,
— lagen (1963:537) om gravrätt m.m. och
— begravningskungörelsen (1963:540).
I punkten anges vilka författningar som ersätts genom den nya lagen.
3. Tillstånd att anordna enskild begravningsplats som har med-
delats av regeringen enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande. Det-
samma gäller tillstånd till framtida gravsättning inom en sådan
begravningsplats.
Frågor om och på vilka villkor som ytterligare gravsättning får ske
inom begravningsplatsen prövas efter den nya lagens ikraftträdande
av länsstyrelsen.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut, gäller föreskrif-
terna i 9 kap. 9 §.
125
I punkten anges att äldre tillstånd att anordna enskilda begravningsplat-
ser skall gälla även sedan den nya lagen trätt i kraft.
I samband med att regeringen har gett tillstånd att anordna enskild
begravningsplats har det ibland förekommit att regeringen har gett till-
stånd också till framtida gravsättning inom en sådan begravningsplats,
t.ex. för medlemmarna av en viss släkt. Av punkten framgår att om det
finns ett sådant tillstånd, skall det fortfarande gälla.
Det kan inte uteslutas att det någon enstaka gång kan finnas anledning
att tillåta ytterligare gravsättning inom en enskild begravningsplats. I
punkten har det därför också tagits in en bestämmelse om att länsstyrelsen
får pröva om och på vilka villkor ytterligare gravsättning får ske.
Prop. 1990/91: 10
4. Tillstånd för en enskild person, enskild sammanslutning eller
stiftelse att anlägga krematorium som har meddelats av regeringen
enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande.
För ett sådant krematorium skall det finnas en föreståndare. Vid
tillämpningen av den nya lagen skall med krematoriemyndigheten
därvid avses föreståndaren.
Enligt den nya lagen får ett krematorium inte anordnas eller hållas av ett
enskilt rättssubjekt.
Det finns emellertid i dag ett krematorium i landet som drivs av ett
enskilt rättssubjekt. Det ligger i Helsingborg och bör naturligtvis få finnas
kvar under sitt nuvarande huvudmannaskap.
Av punkten framgår att om regeringen enligt äldre föreskrifter har
meddelat tillstånd för ett enskilt rättssubjekt att anlägga ett krematorium,
gäller det tillståndet fortfarande. Med krematoriemyndigheten enligt den
nya lagen skall därvid avses föreståndaren för krematoriet. En sådan måste
finnas för att fatta de beslut som annars ankommer på krematoriemyndig-
heten.
5. Vad som före den nya lagens ikraftträdande kan ha blivit för-
ordnat vid upplåtelse av gravrätt eller genom senare skriftligt för-
ordnande i fråga om övergång av gravrätt vid gravrättsinnehavarens
död skall gälla utan hinder av vad som följer av 7 kap. 15 §.
Punkten har införts på förslag av lagrådet (se lagrådets yttrande under
rubriken Övergångsbestämmelserna).
6. Den nya lagen innebär inte någon inskränkning i den rätt som
kan tillkomma en innehavare av gravplats i kyrka enligt äldre
författningar.
Punkten är överförd från övergångsbestämmelserna till gravrättslagen.
126
7. I fråga om förvaltning av medel, som har betalats in för vård och
underhåll av gravplats innan lagen (1963:537) om gravrätt m.m.
trädde i kraft den 1 januari 1964, skall övergångsbestämmelserna till
den lagen fortfarande tillämpas.
Prop. 1990/91: 10
I övergångsbestämmelserna till gravrättslagen finns föreskrifter om för-
valtningen av sådana medel som före den lagens ikraftträdande har betalats
in till en myndighet för vård och underhåll av en gravplats för alltid eller så
länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Enligt punkten
skall dessa föreskrifter fortfarande tillämpas.
8. Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i fråga om över-
klagande av beslut som har meddelats före den nya lagens ikraftträ-
dande.
I den nya lagen har bestämmelserna om hur beslut får överklagas till
vissa delar ändrats. Bl.a. kan länsstyrelsens beslut om att förelägga vite inte
längre överklagas särskilt. Av punkten framgår att äldre föreskrifter fortfa-
rande skall gälla i fråga om överklagande av sådana beslut som har
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
Ändringarna föranleds av att bestämmelserna om dödsfallsanmälan samt
dödsbevis och intyg om dödsorsaken samlas i begravningslagstiftningen.
Skälen för detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitten
2.5.1 och 2.5.2). I folkbokföringslagen tas in en hänvisning till bestämmel-
serna i den nya lagen.
Ändringen i 4 kap. 12 § är av formell karaktär. Hänvisningen till gravrätts-
lagen byts ut mot en hänvisning till den nya begravningslagen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. begravningslag,
2. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),
3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
127
Bestämmelser om begravningsverksamheten finns i dag i jordfastningsla-
gen från år 1957 och i gravrättslagen och begravningskungörelsen från år
1963. Jordfästningslagen innehåller allmänna bestämmelser om jordfäst-
ning och gravsättning. 1 ett särskilt avsnitt av lagen finns det dessutom
regler om vad som skall gälla vid jordfästning inom svenska kyrkan. Dessa
regler har tillkommit i den särskilda ordning som tidigare gällde för
stiftande av kyrkolag. Gravrättslagen innehåller bestämmelser om begrav-
ningsplatser och om den rätt till en gravplats som kallas gravrätt.
Enligt gällande rätt är en begravningsplats antingen allmän eller enskild.
Det åligger svenska kyrkans församlingar eller — om regeringen i visst fall
beslutar det — en kommun att hålla allmän begravningsplats med ett
tillräckligt antal gravplatser av vedertagen typ. Regeringen prövar om och
på vilka villkor som enskilda begravningsplatser får anordnas.
Gravsättning av avlidna måste ske på en begravningsplats. Efter särskilt
tillstånd av länsstyrelsen får dock aska efter kremering strös ut på en annan
plats.
För att avlidna skall få gravsättas på en allmän begravningsplats krävs
det att denna har blivit invigd och därmed kommit i åtnjutande av det
rättsliga skydd som följer av lagstiftningen. Rätten till gravsättning på de
allmänna begravningsplatserna är inte beroende av att den avlidne till-
hörde något visst trossamfund eller att jordfästning har ägt rum eller
förrättats i någon viss ordning.
När någon har avlidit skall dödsfallet skyndsamt anmälas till pastorsäm-
betet av efterlevande maken eller av annan anhörig som finns på platsen.
Dessutom skall ett av läkare utfärdat dödsbevis lämnas till pastorsämbetet
av den som är skyldig att anmäla dödsfallet eller av den sjukvårdsinrätt-
ning där den avlidne vårdades.
Lagstiftningen utgår från att det är de anhöriga eller närstående som
ombesörjer begravningen. Dessa skall, såvitt det är möjligt, iaktta den
avlidnes önskemål om jordfästningen och gravsättningen. Några regler om
vem av de närmaste som i första hand skall ordna begravningen finns det
inte.
Gravrätt uppkommer då ett visst område på en allmän begravningsplats
upplåts för jordande av avlidens stoft eller för förvaring av avlidens aska.
Till bevis om upplåtelsen skall ett gravbrev utfärdas. Gravrätt kan upplåtas
för alltid eller för viss tid, minst 15 och högst 50 år. Vid upplåtelsetidens
utgång kan gravrättsinnehavaren som regel få förnyad upplåtelse.
Gravrätten får inte överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren.
Den får inte pantsättas och inte heller utmätas. När gravrättsinnehavaren
avlider övergår rätten i enlighet med vad som har bestämts vid upplåtelsen
eller genom ett senare skriftligt förordnande. Om det inte finns något
Prop. 1990/91:10
Bilaga 1
128
förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes make och arvingar ge-
mensamt eller till den av dem som de anmäler som ny rättsinnehavare.
Gravrättsinnehavaren bestämmer vilka som skall gravsättas inom
gravplatsen och har rätt att förse gravplatsen med gravvård. Upplåtaren
har emellertid möjlighet att på olika sätt begränsa förfoganderätten över
gravplatsen. I fråga om gravvårdens utseende och beskaffenhet får upplå-
taren meddela sådana begränsande föreskrifter som är nödvändiga för att
tillgodose en god gravkultur.
Gravplatsen skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt
skick. Om den vanvårdas kan gravrätten förklaras förverkad. Gravrätten
kan också upphöra efter förordnande av länsstyrelsen om begravningsplat-
sen skall läggas ned eller om gravrättens bibehållande skulle medföra
synnerligt men för begravningsplatsens ordnande och skötsel.
Genom motioner till riksdagen och skrivelser till regeringen har väckts ett
flertal frågor om ändringar i begravningslagstiftningen. I juni 1983 tillsatte
därför chefen för civildepartementet en särskild arbetsgrupp med uppdrag
att se över lagstiftningen.
Arbetsgruppens uppgift har varit att pröva olika önskemål om författ-
ningsändringar och lägga fram förslag till hur begravningslagstiftningen i
framtiden bör utformas. I utredningsuppdraget har däremot inte ingått att
ta ställning till frågor av övergripande organisatorisk eller ekonomisk
natur, t.ex. frågor om huvudmannaskapet för verksamheten, dess organi-
sation eller finansiering. Utanför uppdraget har också legat frågor om
bårhusväsendet och begravningsentreprenörernas verksamhet.
Arbetsgruppen har funnit att förutsättningarna för begravningsverksamhe-
ten på olika sätt har förändrats under den tid som den nuvarande lagstift-
ningen har varit i kraft. Verksamheten har påverkats av en hos många
ändrad inställning i livsåskådningsfrågor, nya kulturmönster, den föränd-
rade samhällsstrukturen och den tekniska utvecklingen.
Den nuvarande begravningslagstiftningen bygger i skilda hänseenden på
den kristna livsåskådning och de traditioner rörande begravningsskicket
som har djup förankring i vårt land. Arbetsgruppen anser att man måste slå
vakt om dessa värden också i den nya lagstiftningen. Samtidigt måste
emellertid de nya reglerna vara så allmängiltigt utformade att de så långt
som det är praktiskt möjligt ger utrymme åt var och en att själv bestämma
i frågor som har samband med begravningsskicket.
Begravningsplatserna utgör en viktig del av vårt kulturarv. Detta förhål-
lande avspeglas på olika sätt i den nuvarande lagstiftningen. Enligt arbets-
gruppens mening är det angeläget att dessa intressen tas till vara också i
fortsättningen.
De önskemål om ändringar i lagstiftningen, som arbetsgruppen har haft
att pröva, har nästan alla sin grund i den utveckling som har ägt rum sedan
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 1
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
lagstiftningen kom till. Enligt arbetsgruppens mening är det angeläget att Prop. 1990/91: 10
genomfora sådana ändringar i lagstiftningen att den skapar goda förutsätt- Bilaga 1
ningar for kyrkogårdsförvaltningarnas verksamhet. Mot kraven på en
effektiv verksamhet måste emellertid ställas de krav som medborgarna kan
ha när det gäller sådana inte lika mätbara faktorer som pietet och respekt
för religiösa och etiska värderingar. Arbetsgruppen anser därför att det från
fall till fall måste göras en avvägning mellan dessa olika intressen.
Anordnandet och skötseln av de allmänna begravningsplatserna an-
kommer idag på kyrkokommunerna eller i några fall på kommunerna.
Arbetsgruppen anser att lagstiftningen i möjligaste mån bör innehålla
rambestämmelser som ger utrymme för ett kommunalt självbestämmande.
Lagstiftningen måste också vara så utformad att den kan tillämpas av såväl
stora som små förvaltningsenheter.
En viktig uppgift for arbetsgruppen har varit att anpassa författningsbe-
stämmelserna på området till bestämmelserna i regeringsformen och till
den reform i fråga om normgivningen på det kyrkliga området som trädde
i kraft år 1983. I samband med denna tekniskt betonade översyn av
lagstiftningen anser arbetsgruppen det angeläget att reglerna förenklas och
systematiseras. Syftet måste vara att göra den nya lagstiftningen så tillgäng-
lig och lättöverskådlig som möjligt.
Översynen av begravningslagstiftningen har lett fram till tämligen genom-
gripande ändringar i det nuvarande regelsystemet. Arbetsgruppen föreslår
att de centrala bestämmelserna om begravningsverksamheten samlas i en
ny lag, begravningslag, och en ny förordning, begravningsförordning. Jord-
fastningslagen, gravrättslagen och begravningskungörelsen föreslås samti-
digt bli upphävda.
Till begravningslagen förs i princip över bestämmelserna i jordfästnings-
lagen och gravrättslagen. Föreskrifterna om jordfästning i svenska kyrkans
ordning får emellertid inte någon motsvarighet i den nya lagen. Numera får
nämligen kyrkomötet genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i
detta ämne.
För att såvitt möjligt hålla samman reglerna om begravning föreslår
arbetsgruppen att det i begravningslagen tas in de regler om anmälan av
dödsfall och dödsbevis som i dag återfinns i folkbokföringslagen. Av
konstitutionella skäl flyttas dessutom en del regler över från begravnings-
kungörelsen till den nya lagen. De övriga regler, som regeringen bör besluta
om, föreslås bli intagna i begravningsförordningen.
I den nya lagstiftningen har författningsmaterialet systematiserats och
delats upp i korta paragrafer. Samtidigt har det företagits en språklig
bearbetning av texten. För att öka överskådligheten föreslås den nya lagen
bli indelad i kapitel med underavdelningar.
130
Enligt arbetsgruppens mening bör det liksom nu finnas både allmänna och
enskilda begravningsplatser. Arbetsgruppen föreslår att enskilda begrav-
ningsplatser skall få anordnas endast av trossamfund. I framtiden bör
sålunda en privatperson inte få anordna en begravningsplats.
För att ett trossamfund skall få anordna begravningsplats anser arbets-
gruppen att det skall krävas att samfundet är verksamt här i riket och har
en sådan anslutning och ställning i övrigt att det måste antas att begrav-
ningsplatsen kan vårdas och behållas. Enligt förslaget flyttas tillståndspröv-
ningen från regeringen till länsstyrelserna.
Arbetsgruppen föreslår att invigningen inte längre skall vara grundläg-
gande för de allmänna begravningsplatsernas rättsliga skydd. Rättsskyddet
uppkommer redan när begravningsplatserna rent faktiskt har ställts i
ordning för sitt ändamål i enlighet med bestämmelserna i lagstiftningen.
Förslaget i denna del innebär inte att människor skall betas möjligheten
att vila i vigd jord. Arbetsgruppen föreslår att det i den nya lagstiftningen
förs in en regel om att svenska kyrkan och andra på orten verksamma
trossamfund skall beredas tillfälle att inviga en allmän begravningsplats
eller delar av den, innan den tas i bruk. Vid anläggning, utvidgning eller
väsentlig ändring av en allmän begravningsplats föreslås det dessutom en
regel om samråd med trossamfunden. Arbetsgruppen räknar med att prak-
tiska problem, som har påvisats av en del trossamfund, härigenom skall
kunna lösas.
Enligt arbetsgruppens mening bör en ny lagstiftning på området inne-
hålla uttryckliga regler om var medborgarna har rätt till gravplats och hur
långt församlingarnas och kommunernas kompetens sträcker sig när det
gäller att bereda gravplats åt andra än de egna invånarna. Arbetsgruppen
föreslår att medborgarna skall ha rätt till gravplats på en allmän begrav-
ningsplats på den ort där de är kyrkobokförda eller till vilken de har en nära
anknytning. Huvudmännen ges dessutom befogenhet att bereda gravplats
också åt andra.
För flyttning av gravsatt stoft eller aska bör det liksom i dag krävas
tillstånd. Arbetsgruppen föreslår att regeringens restriktiva praxis i flytt-
ningsärenden läggs fast genom att det i lagstiftningen anges att det skall
föreligga synnerliga skäl för att flyttning skall få medges. Samtidigt föreslår
arbetsgruppen att beslut i flyttningsärenden inte längre skall kunna över-
klagas till regeringen.
I syfte att skapa bättre förutsättningar för att på straffrättslig väg kunna
ingripa mot tillgrepp av ädelmetaller i kremationsaska föreslår arbetsgrup-
pen en regel om att sådana delar av askan som inte lämpligen kan tillföras
askurnan skall omhändertas av krematoriemyndigheten. Enligt förslaget
skall det för varje krematorium finnas ett reglemente med föreskrifter om
förfarandet med aska efter kremering.
Kyrkokommunerna kan i dag inte meddela ordningsföreskrifter som
gäller vad allmänheten har att iaktta vid besök på begravningsplatserna.
Arbetsgruppen föreslår att detta skall bli möjligt och att den som bryter
mot de lokala föreskrifterna skall kunna dömas till böter.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 1
131
De nuvarande reglerna om dödsfallsanmälan och dödsbevis är invecklade
och inte i alla avseenden ändamålsenliga. Arbetsgruppen föreslår att den
sjukvårdsinrättning där den avlidne vårdades eller till vilken han har förts
i anslutning till dödsfallet, i fortsättningen skall anmäla dödsfallet. I övrigt
vilar anmälningsskyldigheten på de anhöriga.
Det nuvarande dödsbeviset föreslås bli uppdelat på två handlingar, ett
dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken. Härigenom kan pastorsämbetena
snabbare få det underlag som behövs för att intyg för gravsättning eller
kremering skall kunna utfärdas. Vidare föreslås det vissa förenklade hand-
läggningsrutiner. Bl.a. skall den läkare som utfärdar handlingarna vidare-
befordra dem direkt till den mottagande myndigheten.
Under senare år har det förekommit ett antal tvister om ordnandet av
begravningen. Arbetsgruppen föreslår att det i lagstiftningen förs in klarare
regler om vem som skall ordna med begravningen. Ett särskilt förfarande
för att lösa tvister föreslås också. Förslaget innebär att kyrkogårdsmyndig-
heten skall medla mellan parterna. Om det inte lyckas, avgörs frågan av
länsstyrelsen.
Arbetsgruppen föreslår att det i begravningslagen tas in regler om tids-
frister för gravsättning eller kremering. Enligt förslaget skall gravsättning av
stoft eller kremering ske inom två månader från dödsfallet. Samtidigt får
kyrkogårdsmyndigheten på den avlidnes kyrkobokföringsort möjlighet att
medge anstånd.
Den nuvarande regeln om att aska skall gravsättas inom ett år från
kremeringen behålls. Arbetsgruppen föreslår emellertid att den myndighet
som förvarar askan skall kunna ge dispens. Dessutom införs det möjlighe-
ter att förvara askan på en annan plats än i ett krematorium, t.ex. i kyrkan
på den ort där gravsättningen sedermera skall ske. Genom dessa mera
generösare regler finns det anledning att tro att en del flyttningsärenden
kan undvikas.
Enligt arbetsgruppens mening bör länsstyrelserna liksom i dag ha möj-
lighet att ge tillstånd till utströende av aska på annan plats än begravnings-
plats. Arbetsgruppen föreslår att de nuvarande reglerna kompletteras med
ett uttryckligt förbud att strö ut aska i närheten av bebyggelse eller där
bebyggelse kan förväntas eller på en plats, där åtgärden kan vara till men
för annan. Enligt förslaget får länsstyrelsens avgörande av tillståndsfrågan
överklagas hos kammarkollegiet men sedan inte föras vidare till reger-
ingen.
Arbetsgruppen presenterar ett flertal nyheter i fråga om gravrätt. I princip
behåller rättsinstitutet sin nuvarande karaktär. Enligt förslaget föreligger
gravrätt emellertid endast när det finns någon rättsinnehavare. För andra
fall, t.ex. när någon avlider utan att efterlämna anhöriga, föreslås det
särskilda regler.
I dag kan upplåtelse av gravrätt ske till flera personer samtidigt. Detta har
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 1
132
visat sig föranleda betydande problem både för kyrkogårdsmyndighetema
och för gravrättsinnehavarna. Bl.a. kräver efterforskningen av rättsinneha-
varna stora arbetsinsatser. Arbetsgruppen föreslår att det införs ett förbud
mot att upplåta gravrätt till flera. Till en juridisk person får gravrätt
upplåtas endast om det finns särskilda skäl till det.
I konsekvens härmed föreslås det att reglerna om övergång av gravrätt
ändras. Vid gravrättsinnehavarens död skall den efterlevande maken och
arvingarna bestämma vem av dem som skall överta gravrätten. Det införs
också en skyldighet för dödsboet att till upplåtaren anmäla till vem grav-
rätten har övergått.
Förslagen innebär ökade möjligheter för kyrkogårdsmyndighetema att
få kontakt med rättsinnehavama. För de fall när detta ändå inte lyckas
föreslår arbetsgruppen ett förenklat delgivningsförfarande. I stället för
sådan annonsering i tidningar som skall äga rum vid kungörelsedelgivning,
föreslås det att ett meddelande anslås på begravningsplatsen och att en
skylt sätts upp vid gravplatsen.
Den nuvarande möjligheten till upplåtelse av gravrätt för alltid föreslås
bli avskaffad. Samtidigt införs det en skyldighet för upplåtaren att vid den
bestämda upplåtelsetidens utgång underrätta gravrättsinnehavaren om
förutsättningarna för ny upplåtelse. Reglerna om rätt till ny upplåtelse
behålls.
I de flesta fall åtar sig kyrkogårdsmyndighetema inte längre gravskötsel
annat än för en bestämd tid. Arbetsgruppen föreslår en regel om att ett
skötselåtagande inte får avse längre tid än den under vilken gravrätten är
upplåten. Dessutom föreslår arbetsgruppen att den gravrättsinnehavare
som inte själv vill svara för den nödvändiga skötseln av gravplatsen alltid
skall ha rätt att mot betalning få sådan hjälp av upplåtaren att gravplatsen
inte faller i vanvård.
Vad gäller äldre upplåtelser och skötselåtaganden för alltid föreslår ar-
betsgruppen särskilda övergångsbestämmelser som gör det möjligt att på
det lokala planet fatta beslut om en successiv avveckling. Som villkor för
avvecklingen föreslås gälla att upplåtelsen har varat under minst 70 år och
att det har förflutit minst 50 år från den senaste gravsättningen inom
gravplatsen. Den som önskar få upplåtelsen förnyad skall ha rätt till det i
enlighet med de bestämmelser som föreslås i den nya lagstiftningen.
I dag saknas det bestämmelser om rätt för upplåtaren att företa änd-
ringar på en gravplats som är upplåten med gravrätt. Arbetsgruppen
föreslår att lagstiftningen tillförs sådana bestämmelser. Förslaget innebär
att sådana ändringar får göras som är nödvändiga för att tillgodose kraven
på miljöskydd, hälsoskydd och arbetarskydd eller som i övrigt behövs för
att förhindra skada. I andra fall krävs det att gravrättsinnehavaren medger
att ändringen vidtas.
Enligt gällande rätt får upplåtaren meddela sådana föreskrifter om
gravvårdars och andra gravanordningars utseende och beskaffenhet som är
nödvändiga för att tillgodose en god gravkultur. Arbetsgruppen föreslår att
de nya reglerna utformas så att de klarare än i dag ger uttryck åt den
grundläggande principen att det är gravrättsinnehavaren som först och
främst bestämmer om gravplatsens ordnande.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 1
133
1 Förslag till
Begravningslag
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med begravningsplatser avses i denna lag områden eller utrymmen
som är behörigen anordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska,
såsom kyrkogårdar eller andra gravområden, minneslundar, kolumbarier
och urnmurar.
2 § Begravningsplatser är antingen allmänna eller enskilda.
Allmänna begravningsplatser är anordnade av svenska kyrkans försam-
lingar eller samfälligheter, av kommuner eller i övrigt av det allmänna.
Andra begravningsplatser är enskilda begravningsplatser.
3 § Med begravning avses i denna lag jordfästning eller annan begrav-
ningsceremoni samt gravsättning av stoft eller av aska. En begravning kan
omfatta endast gravsättning.
Vad som sägs i lagen om gravsättning gäller också nedgrävning eller
utströende av aska i minneslund och utströende av aska på annan plats än
begravningsplats.
4 § Med gravrätt avses den rätt som uppkommer när en bestämd
gravplats på en allmän begravningsplats upplåts till någon for gravsättning.
En gravplats kan bestå av en eller flera gravar.
Grundläggande bestämmelser
1 § Det åligger svenska kyrkans församlingar att anordna och hålla
allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal gravplatser och
andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag. Skyldigheten gäl-
ler dock inte de icke-territoriella församlingarna.
Regeringen får för särskilt fall besluta att en kommun i stället for en eller
flera församlingar skall anordna och hålla allmän begravningsplats.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om anläggning, utvidgning eller väsentlig ändring av
allmänna begravningsplatser.
3 § Innan en allmän begravningsplats tas i bruk skall svenska kyrkan och
andra trossamfund, som är verksamma på orten, beredas tillfälle att inviga
begravningsplatsen eller delar av den. Detsamma gäller när begravnings-
platsen har utvidgats.
4 § En allmän begravningsplats får inte besväras av panträtt, nyttjande-
rätt, servitut eller andra rättigheter. Om det inte medför någon olägenhet,
Prop. 1990/91:10
Bilaga 2
134
får den dock besväras av sådan rättighet som kan upplåtas enligt lednings-
rättslagen (1973:1 144).
En allmän begravningsplats får inte utmätas.
Förvaltning
5 § De allmänna begravningsplatserna skall hållas i ordnat och värdigt
skick. Den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Kulturminnesvårdens intressen skall särskilt beaktas.
6 § På en allmän begravningsplats skall gravplats beredas dem som vid
dödsfallet var kyrkobokförda på orten eller har nära anknytning till den.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får även andra beredas
gravplats där.
7 § Rätten till gravsättning på de allmänna begravningsplatserna skall
inte vara beroende av att den avlidne tillhörde något trossamfund eller ett
visst trossamfund. Den skall inte heller vara beroende av att jordfästning
eller annan begravningsceremoni har ägt rum eller har förrättats i någon
viss ordning.
8 § En grav på en allmän begravningsplats får öppnas endast genom
kyrkogårdsmyndighetens försorg. Den får inte öppnas på ett sådant sätt att
man vid grävningen eller gravsättningen skadar stoft eller aska som har
gravsatts inom gravplatsen.
Regeringen får meddela sådana föreskrifter om gravöppning och grav-
sättning som behövs av hänsyn till hälsoskyddet.
9 § Stoft och aska som har gravsatts på en allmän begravningsplats får
inte tas upp eller på annat sätt rubbas. Om det finns särskilda skäl till det,
får dock kyrkogårdsmyndigheten besluta om en sådan åtgärd vad gäller ett
stoft eller en aska, som åter skall gravsättas inom gravplatsen. Kyrkogårds-
myndigheten får också ge tillstånd till en sådan åtgärd i det fall när stoftet
eller askan skall flyttas till en annan gravplats, om det finns synnerliga skäl
till det och det är klarlagt var gravsättning åter skall ske.
Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får kyrkogårdsmyndighe-
ten ta ut aska som har gravsatts i ett utrymme i ett kolumbarium eller en
urnmur för vilket gravrätten har upphört. Askan skall i sådant fall grävas
ned inom begravningsplatsen eller inom en närbelägen allmän begravnings-
plats.
Innan kyrkogårdsmyndigheten beslutar att ett stoft skall tas upp eller på
annat sätt rubbas skall miljö och hälsoskyddsnämnden höras.
10 § För varje allmän begravningsplats skall det upprättas en gravkarta
och föras gravbok eller gravregister enligt de föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Lokala föreskrifter
11 § För de allmänna begravningsplatserna skall det finnas reglementen
som innehåller föreskrifter om
1. förutsättningarna för gravsättning på begravningsplatsen och villko-
ren för upplåtelse av gravrätt,
2. gravvårdar och andra anordningar på gravplatserna,
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
135
3. vad kyrkogårdsmyndigheten i övrigt skall iaktta i förhållande till Prop. 1990/91:10
gravrättsinnehavarna och vid kontakterna med allmänheten. Bilaga 2
Om det finns en minneslund, skall reglementet också innehålla föreskrif-
ter om nedgrävning och utströende av aska i minneslunden.
12 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen inom de
allmänna begravningsplatserna som behövs med hänsyn till dessa områ-
dens särskilda karaktär. Regeringen får överlåta åt den som innehar en
allmän begravningsplats att meddela lokala ordningsföreskrifter.
Lokala ordningsföreskrifter för en allmän begravningsplats får inte angå
förhållanden som med stöd av allmänna ordningsstadgan (1956:617) är
reglerade i lokal ordningsstadga eller som annars är eller enligt föreskrift i
författning kan regleras i annan ordning.
Genom lokala ordningsföreskrifter får inte läggas onödigt tvång på
allmänheten eller annars göras obefogad inskränkning i den enskildes
frihet.
13 § Ett beslut att anta, ändra eller upphäva lokala ordningsföreskrifter
skall underställas länsstyrelsens prövning.
När länsstyrelsen har fastställt ett sådant beslut skall länsstyrelsen på
bekostnad av den som innehar begravningsplatsen genast införa fastställel-
sebeslutet och föreskrifterna i länets författningssamling. Den som innehar
begravningsplatsen skall ombesörja att kungörelse om fastställelsen anslås
och införs i ortstidning samt att föreskrifterna finns att tillgå för allmänhe-
ten.
Överlåtelse och nedläggning
14 § En allmän begravningsplats får inte överlåtas eller användas för
annat ändamål utan länsstyrelsens tillstånd.
Begravningsplatsen får inte heller helt eller delvis läggas ned utan att
länsstyrelsen har medgett det. Länsstyrelsen får därvid föreskriva villkor
för nedläggningen och för områdets framtida användning.
1 § Länsstyrelsen prövar om och på vilka villkor en enskild begravning-
splats får anordnas.
Tillstånd att anordna en enskild begravningsplats får meddelas endast
för ett trossamfund som är verksamt här i landet och som har en sådan
anslutning och ställning i övrigt att det måste antas att begravningsplatsen
kan vårdas och behållas.
2 § Bestämmelserna i 2 kap. 2, 4, 5, 8 och 14 §§ gäller även för enskilda
begravningsplatser.
3 § Rätten till en gravplats som har upplåtits på en enskild begravning-
splats får inte pantsättas eller utmätas. Detsamma gäller gravvårdar och
andra gravanordningar.
4 § Stoft och aska som har gravsatts på en enskild begravningsplats får
inte tas upp eller på annat sätt rubbas. Om det finns särskilda skäl till det
får dock länsstyrelsen besluta om en sådan åtgärd vad gäller ett stoft eller
en aska, som åter skall gravsättas inom gravplatsen. Länsstyrelsen får också
136
ge tillstånd till en sådan åtgärd i det fall när stoftet eller askan skall flyttas Prop. 1990/91: 10
till en annan gravplats, om det finns synnerliga skäl till det och det är Bilaga 2
klarlagt var gravsättning åter skall ske.
Innan länsstyrelsen beslutar om upptagning av stoft och aska skall den
som innehar begravningsplatsen höras. Om upptagningen gäller ett stoft
skall även miljö och hälsoskyddsnämnden höras.
1 § Ett krematorium får inte anordnas av någon annan än den som
innehar en allmän begravningsplats eller av en kyrklig samfällighet.
2 § Ett krematorium får inte intecknas eller utmätas eller utan länssty-
relsens tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål.
3 § Ett krematorium skall underhållas och skötas med iakttagande av de
bestämmelser om miljö, hälso- och arbetarskydd som finns i annan lagstift-
ning.
Sådana delar av kremationsaskan som inte lämpligen kan tillföras askur-
nan, skall omhändertas av krematoriemyndigheten på ett sätt som är
förenligt med pietetens krav.
4 § För varje krematorium skall det finnas ett reglemente med föreskrif-
ter om ordningen inom krematoriet och om förfarandet med aska efter
kremering.
Vid krematorierna skall det föras kremationsjournaler enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om uppförande, rivning eller annan väsentlig ändring av
krematorier samt om kremering och förfarandet med aska efter kremering.
Anmälan
1 § När någon har avlidit här i landet skall dödsfallet skyndsamt anmälas
till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast var kyrkobok-
förd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller om
den avlidne inte har varit kyrkobokförd här i landet, skall anmälan göras
till pastorsämbetet i den församling där dödsfallet inträffade.
2 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsinrättning
eller i anslutning till dödsfallet har förts till en sådan inrättning, skall denna
anmäla dödsfallet till pastorsämbetet. I annat fall skall anmälan göras av
den efterlevande maken eller annan anhörig, som vid dödsfallet samman-
bodde med den avlidne eller av annan anledning finns på platsen.
Om det inte finns någon som sålunda är skyldig att anmäla dödsfallet
anmäls det av hyresvärd eller den som annars är närmast till det eller av
polismyndigheten.
3 § När stoftet eller askan efter en person som har avlidit utomlands har
förts in i landet, skall den som ordnar begravningen snarast underrätta 137
pastorsämbetet i den forsamling där den avlidne senast var kyrkobokförd.
I de fall som avses i 1 § andra stycket skall underrättelsen lämnas till
pastorsämbetet i den församling där stoftet eller askan skall gravsättas.
Dödsbevis och intyg om dödsorsak
4 § Vid ett dödsfall här i landet skall ett bevis om dödsfallet (dödsbevis)
och ett intyg om dödsorsaken utfärdas av en läkare.
Beviset och intyget får inte utfärdas av en läkare som är make, barn,
förälder, syskon eller på annat sätt närstående till den avlidne.
5 § Dödsbeviset och intyget om dödsorsaken skall utan dröjsmål lämnas
till det pastorsämbete som anges i 1 §. Om dödsfallet enligt 2 § första
stycket skall anmälas av en sjukvårdsinrättning, skall denna lämna beviset
och intyget till pastorsämbetet. I annat fall skall beviset och intyget lämnas
av den läkare som utfärdar handlingarna.
Om det finns anledning att anta att döden har orsakats av någon annan
person eller det i övrigt finns skäl för en fullständigare undersökning av den
döda kroppen skall dödsbeviset med uppgift om detta i stället lämnas till
polismyndigheten i den ort där dödsfallet har inträffat. Samtidigt skall
pastorsämbetet underrättas.
I fall som avses i andra stycket skall polismyndigheten införskaffa intyg
om dödsorsaken och tillställa pastorsämbetet dödsbeviset och intyget
tillsammans med beslut om tillstånd till gravsättning eller kremering.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela ytterligare föreskrifter om dödsbevis och intyg om dödsorsak.
Tillstånd i särskilda fall
7 § När stoftet av en person som har avlidit utomlands har förts in i
landet, skall den som ordnar begravningen begära tillstånd till gravsättning
eller kremering hos polismyndigheten på den ort där gravsättningen eller
kremeringen skall ske.
Ordnande av begravningen
1 § Begravningen ordnas av den som den avlidne har utsett eller av
någon av den avlidnes anhöriga eller närstående.
Om det inte finns någon som ordnar begravningen, skall den ordnas av
den kommun inom vilken den avlidne senast var kyrkobokförd eller, om
den avlidne inte har varit kyrkobokförd här i landet, av den kommun där
dödsfallet inträffade eller där gravsättningen skall ske. För kostnaderna har
kommunen rätt till ersättning av dödsboet.
2 § Den som ordnar begravningen skall i möjligaste mån iaktta den
avlidnes önskemål i de frågor som rör begravningen. Det skall beaktas om
den avlidnes önskan kan anses framgå av hans eller hennes uppfattning i
tros-och livsåskådningsfrågor.
3 § Om de efterlevande inte kan enas om vem som skall ordna begrav-
ningen eller i fråga om kremering och gravsättning, skall kyrkogårdsmyn-
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
138
digheten på den ort där den avlidne senast var kyrkobokförd på begäran
medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskommelse.
Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med eget yttrande
hänskjuta frågan till länsstyrelsen för prövning.
Vid prövningen av vem som skall ordna begravningen, skall särskilt
beaktas parternas personliga förhållande till den avlidne såsom samman-
levnad, släktskap eller annan nära anknytning.
Kremering och gravsättning
4 § Om stoftet efter en avliden skall kremeras, skall det ske i ett krema-
torium.
5 § Gravsättning av stoft eller aska får ske endast på en allmän eller
enskild begravningsplats. Regeringen får dock meddela föreskrifter om att
aska får strös ut på annan plats.
Vid gravsättningen får inte förekomma något som strider mot förrätt-
ningens helgd och allvarliga innebörd.
6 § Gravsättning av stoft eller kremering får äga rum först sedan ett av
pastorsämbetet utfärdat intyg för gravsättning eller kremering har lämnats
till den som förvaltar begravningsplatsen eller, vid kremering, till krema-
toriemyndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om intyg eller tillstånd till gravsättning eller krem-
ering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att gravsättning eller
kremering i vissa fall får ske även utan sådant intyg som avses i första
stycket.
7 § Gravsättning av stoft eller aska eller kremering får inte ske om det är
känt att det föreligger tvist mellan den avlidnes efterlevande i frågor som
rör gravsättningen eller kremeringen eller om det annars finns något hinder
för åtgärden.
8 § Gravsättning av stoft eller kremering skall ske snarast möjligt och
senast två månader efter dödsfallet.
Kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var kyrko-
bokförd får dock medge anstånd med gravsättningen eller kremeringen om
det finns särskilda skäl till det.
Om gravsättningen eller kremeringen inte har skett inom föreskriven tid,
skall myndigheten undersöka anledningen till dröjsmålet och, om det
behövs, underrätta den kommun som anges i 1 § andra stycket.
9 § Askan efter avliden som har kremerats här i landet skall gravsättas
inom ett år från kremeringen. Den myndighet som förvarar askan får dock
medge anstånd med gravsättningen om det finns särskilda skäl till det.
I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras i ett krematorium. Om
platsen för gravsättningen är bestämd, får askan i stället förvaras av
kyrkogårdsmyndigheten på den ort där gravsättningen skall ske. Askan
skall då förvaras i en kyrka eller i ett lämpligt utrymme på den allmänna
begravningsplatsen. Askan skall alltid förvaras på ett betryggande och
värdigt sätt.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall den
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
139
myndighet som förvarar askan låta gravsätta den. Dessförinnan skall den Prop. 1990/91: 10
som ordnar begravningen beredas tillfälle att själv ombesörja gravsätt- Bilaga 2
ningen.
10 § Aska som efter kremering har förts in i landet skall i avvaktan på
gravsättningen överlämnas för förvaring i enlighet med föreskrifterna i 9 §
andra stycket. Askan skall gravsättas inom ett år från det den fördes in i
landet, om inte den myndighet som förvarar askan medger anstånd med
gravsättningen av särskilda skäl. Om askan inte har gravsatts inom den
föreskrivna tiden, gäller föreskrifterna i 9 § tredje stycket.
Allmänna bestämmelser
1 § Gravrätt får utövas endast av den som i gravboken eller gravregistret
är antecknad som innehavare av gravrätten. När gravrättsinnehavaren har
avlidit, får dock den som ordnar begravningen utöva de befogenheter som
har samband med gravsättningen av den avlidne.
2 § Gravrättsinnehavaren har rätt att bestämma vilka som skall gravsät-
tas inom gravplatsen, att förse gravplatsen med gravvård eller annan
gravanordning och att i övrigt råda över gravplatsen, om inte annat följer
av bestämmelserna i denna lag.
Gravrättsinnehavaren är skyldig att hålla gravplatsen i ordnat och vär-
digt skick.
3 § Gravrätten får inte överlåtas utan upplåtarens samtycke. Den får
återlämnas till upplåtaren.
Gravrätten får inte överlåtas eller återlämnas mot betalning. Den får
inte heller pantsättas eller utmätas.
4 § Upplåtaren får göra ändringar på en gravplats endast om gravrättsin-
nehavaren medger det. En ändring som är nödvändig för att tillgodose
kraven på miljöskydd, hälsoskydd och arbetarskydd får dock genomföras
även om gravrättsinnehavaren motsätter sig ändringen.
Till förekommande av skada har upplåtaren rätt att genast vidta nöd-
vändiga åtgärder på gravplatsen. Gravrättsinnehavaren skall snarast där-
efter underrättas om åtgärderna.
Upplåtelse av gravrätt
5 § Gravrätt får inte upplåtas till flera personer. Den får upplåtas till en
juridisk person endast om det finns särskilda skäl till det.
6 § Upplåtelse av gravrätt sker för viss tid, minst femton och högst
femtio år. Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, anses upplåtelsen ha
skett för tjugofem år.
7 § Om avgift skall betalas för gravrätten, skall det ske vid upplåtelsen.
8 § Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall upplåtaren utfärda ett
gravbrev. Närmare föreskrifter om gravbrev meddelas av regeringen.
140
9 § När upplåtelsetiden för gravrätten går ut har gravrättsinnehavaren Prop. 1990/91: 10
rätt till en ny upplåtelse om gravplatsen är väl vårdad och upplåtelsen inte Bilaga 2
medför något synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ord-
nande och skötsel. Detta gäller endast om gravrättsinnehavaren dessförin-
nan har anmält att han vill få upplåtelsen förnyad.
I god tid innan upplåtelsetiden går ut skall upplåtaren underrätta grav-
rättsinnehavaren om förutsättningarna för en ny upplåtelse.
Övergång av gravrätt
10 § Upplåtaren skall pröva fråga om överlåtelse av gravrätt.
Medgivande till en överlåtelse får inte lämnas om gravrätten skall övergå
till flera personer eller till någon annan än en närstående till överlåtaren
eller någon som genom släktskap eller på annat sätt har nära anknytning till
dem som är gravsatta inom gravplatsen.
11 § När gravrättsinnehavaren avlider övergår gravrätten enligt vad som
har bestämts vid upplåtelsen eller genom ett senare skriftligt förordnande.
Detta gäller dock inte om gravrätten därmed skulle övergå till flera eller till
en juridisk person.
I andra fall bestämmer den avlidnes make och arvingar vem av dem som
skall överta gravrätten.
12 § Det åligger den avlidne gravrättsinnehavarens dödsbo att till upp-
låtaren anmäla till vem gravrätten har övergått.
13 § Om dödsboet inte inom sex månader efter dödsfallet har anmält ny
gravrättsinnehavare, skall upplåtaren förelägga dödsboet att inom viss tid
ange vem som är ny gravrättsinnehavare. Om föreläggandet inte följs,
beslutar upplåtaren till vem gravrätten skall övergå.
Om det inte av 11 § första stycket följer till vem gravrätten skall övergå,
skall företräde som regel ges åt efterlevande make och i övrigt åt den som är
närmast till arv enligt reglerna om arvsrätt. Därvid skall dock beaktas att
barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före
syskonbarn. Gravrätten får inte överföras till någon som inte är villig att
överta den.
14 § Om gravrätten inte övergår till någon ny innehavare enligt 11 eller
13 §, får upplåtaren på begäran förordna att den skall övergå till någon
närstående till den avlidne eller till någon annan som enligt 10 § andra
stycket hade kunnat överta den.
15 § Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå till, skall den
anses återlämnad till upplåtaren med skyldighet för denne att bibehålla
gravplatsen till förmån för den som senast har gravsatts där under minst
femton år från gravsättningen. Gravvård eller annan gravanordning behö-
ver dock ej bibehållas om inte kostnaderna för skötsel av gravplatsen
betalas.
Gravsättning inom gravplatsen
16 § Upplåtaren får vägra gravsättning inom gravplatsen om gravsätt-
ningen skulle strida mot föreskrifterna i 2 kap. 8 § eller om det är uppen-
bart att den inte överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares öns-
141
kan. Upplåtaren får också vägra gravsättning om den står i strid med den Prop. 1990/91: 10
rätt som kan tillkomma någon annan eller med pietetens krav. Bilaga 2
17 § Om gravrättsinnehavaren vägrar någon som av honom eller av
tidigare gravrättsinnehavare har medgetts rätt till gravsättning inom grav-
platsen att bli gravsatt där, får upplåtaren bestämma om gravsättningen.
Gravvårdar och andra gravanordningar
18 § Gravplatsen får förses med gravvård om det inte strider mot vad
som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är
belägen.
Gravrättsinnehavaren bestämmer gravvårdens utseende och beskaffen-
het. Han är dock skyldig att följa vad upplåtaren föreskriver. Gravrättsin-
nehavarens bestämmanderätt får inte begränsas mer än vad som är nöd-
vändigt för att tillgodose en god gravkultur.
19 § Innan en gravvård sätts upp skall upplåtaren pröva om den är sådan
att den kan tillåtas.
20 § Sedan en gravvård har blivit uppsatt får den inte föras bort utan
medgivande av upplåtaren. Medgivande skall lämnas om det inte finns risk
för att man förfar med gravvården på ett ovärdigt sätt.
21 § En gravvård får inte pantsättas eller utmätas.
22 § Föreskrifterna i 18-21 §§ gäller även andra gravanordningar än
gravvårdar.
I fråga om gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt gäller före-
skrifterna i 18 § andra stycket.
Gr av sköt sel
23 § Om gravrättsinnehavaren inte själv vill svara för den nödvändiga
skötseln av gravplatsen, skall upplåtaren på begäran tillhandahålla sådan
skötsel som krävs för att gravplatsen inte skall falla i vanvård. För kostna-
derna har upplåtaren rätt till ersättning.
24 § Ett åtagande om gravskötsel får inte avse längre tid än den under
vilken gravrätten är upplåten.
25 § Sådana medel som gravrättsinnehavaren har betalat in till upplåta-
ren för gravskötsel och som inte har förbrukats när upplåtelsetiden för
gravrätten går ut eller när gravrätten dessförinnan återlämnas, tillfaller
upplåtaren om inte annat har avtalats. Om upplåtelsen förnyas enligt 9 §
eller gravplatsen bibehålls enligt 15 § skall vad som kan kvarstå av tidigare
inbetalade medel användas för den fortsatta gravskötseln.
Gravrättens upphörande
26 § Gravrätten upphör när upplåtelsetiden går ut eller när gravrätten
dessförinnan återlämnas till upplåtaren eller när den förverkas eller förkla-
ras ha upphört.
142
27 § Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad om gravplatsen är
uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper vanvården
inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande att sätta gravplatsen
i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplysning om att förverkande kan
ske.
Förverkande får inte ske om det är en myndighet som svarar for
gravplatsens vård och underhåll.
28 § Om en allmän begravningsplats helt eller delvis läggs ned, får
länsstyrelsen förordna att de gravrätter som berörs av nedläggningen skall
överflyttas till andra platser. Om detta inte är möjligt, eller om en gravrätts
bibehållande inte begärs av någon rättsinnehavare, får länsstyrelsen i
stället förordna att rätten skall upphöra.
Detsamma gäller om det skulle medföra synnerligt men för begravnings-
platsens ändamålsenliga ordnande och skötsel att behålla gravrätten oför-
ändrad på platsen.
29 § När gravrätten har upphört, skall gravrättsinnehavaren ombesörja
att gravvården och annan gravanordning tas bort från gravplatsen. Därvid
gäller föreskrifterna i 20 §.
30 § Det som inte är bortfört från gravplatsen inom sex månader efter
gravrättens upphörande tillfaller upplåtaren. Om det har uppstått tvist om
bortförandet, räknas tiden från tvistens slutliga avgörande.
Om gravanordningen är av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller
av annat skäl bör bevaras for framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna
kvar den på gravplatsen. Om den förs bort därifrån skall den åter ställas
upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill
avsedd plats.
1 § Om någon skall gravsättas inom en bestämd gravplats på en allmän
begavningsplats men inte efterlämnar någon närstående till vilken grav-
platsen kan upplåtas med gravrätt, skall gravplatsen förbehållas den av-
lidne under minst femton år.
I fråga om gravvård eller annan gravanordning gäller föreskrifterna i 7
kap. 18-21, 29 och 30 §§ i tillämpliga delar. Som villkor för en sådan
anordning får innehavaren av begravningsplatsen dock föreskriva att av-
gift för gravplatsen och kostnaderna för dess skötsel betalas.
2 § Delgivning i ärenden enligt denna lag sker enligt föreskrifterna i
delgivningslagen (1970:428).
Om en gravrättsinnehavare inte är känd eller den som söks för del-
givning saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller
sig skall föreskrifterna i 17 § delgivningslagen dock inte tillämpas när
1. kyrkogårdsmyndigheten inhämtar medgivande till eller underrättar
gravrättsinnehavaren om ändringar eller andra åtgärder på en gravplats
enligt 7 kap. 4 §,
2. underrättar gravrättsinnehavaren om förutsättningarna för ny upplå-
telse av gravrätt enligt 7 kap. 9 §,
3. förelägger gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i stånd enligt 7
kap. 27 §.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
143
I de fall som avses i andra stycket sker delgivning genom att den Prop. 1990/91: 10
handling som skall delges hålls tillgänglig hos myndigheten och genom att Bilaga 2
ett meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås
på lämpligt sätt inom begravningsplatsen. Dessutom skall en skylt med
uppmaning att ta kontakt med myndigheten sättas upp vid gravplatsen.
Delgivningen skall anses ha skett ett år efter det att detta har blivit fullgjort
eller den tidigare dag när den som söks for delgivning har fått del av
handlingen.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om transport av stoft och aska till eller från Sverige.
4 § Om riket är i krig får stoftet efter en person, vars död har orsakats av
en krigsåtgärd eller en smittsam sjukdom, gravsättas eller kremeras utan
iakttagande av bestämmelserna i denna lag eller med stöd därav med-
delade föreskrifter.
Böter och viten
1 § Den som uppsåtligen bryter mot föreskrifterna i 6 kap. 4 § och 5 §
första stycket eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 kap.
5 § första stycket skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 § Den som uppsåtligen bryter mot en ordningsföreskrift som har
meddelats med stöd av 2 kap. 12 § skall dömas till böter, högst ettusen
kronor.
3 § Om den som innehar en allmän eller enskild begravningsplats eller
ett krematorium inte fullgör sina åligganden enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, får länsstyrelsen vid vite
förelägga innehavaren att fullgöra åliggandena.
4 § Den som underlåter att överlämna aska för förvaring i enlighet med
6 kap. 10 §, får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldig-
het.
5 § Om en gravrättsinnehavare har försett sin gravplats med en gravvård
eller annan anordning i strid med vad upplåtaren har föreskrivit, får
länsstyrelsen, om det finns skäl till det, vid vite förelägga gravrättsinneha-
varen att ta bort anordningen. Ett sådant föreläggande får meddelas även i
andra fall om det finns synnerliga skäl till det.
Om gravrättsinnehavaren inte följer vitesföreläggandet, får tingsrätten
meddela handräckning för anordningens borttagande. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847).
Överklagande
6 § Kyrkogårdsmyndighetens beslut får överklagas hos länsstyrelsen om
beslutet gäller
1. rätten till gravplats enligt 2 kap. 6 §,
2. upptagning av gravsatt stoft eller aska enligt 2 kap. 9 §,
3. hinder för gravsättning enligt 6 kap. 7 §,
144
4. anstånd enligt 6 kap. 8 § andra stycket, 9 § första stycket eller 10 §
samt gravsättning enligt 6 kap. 9 § tredje stycket,
5. ändring på en gravplats enligt 7 kap. 4 §,
6. ny upplåtelse av gravrätt enligt 7 kap. 9 § första stycket,
7. överlåtelse eller övergång av gravrätt enligt 7 kap. 10, 13 eller 14 §,
8. gravsättning enligt 7 kap. 16 eller 17 §,
9. gravvård eller annan gravanordning enligt 7 kap. 19, 20 eller 29 § eller
ordnandet av gravplatsen i övrigt,
10. skötsel av gravplats enligt 7 kap. 23 §,
11. förverkande av gravrätt enligt 7 kap. 27 §.
Detsamma gäller om en krematoriemyndighet har beslutat i fråga om
hinder för kremering enligt 6 kap. 7 § eller i fråga om anstånd eller
gravsättning enligt 6 kap. 9 § första och tredje stycket eller 10 §.
Länsstyrelsens beslut i en överklagad fråga enligt 2-3 får inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i övrigt i sådana ärenden får överklagas hos kammar-
rätten.
Länsstyrelsens beslut enligt 1 och 4-11 får överklagas hos kammarrätten.
7 § Länsstyrelsens beslut vid prövning av tvist som avses i 6 kap. 3 § får
inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i fråga om anordnande av en enskild begravnings-
plats enligt 3 kap. 1 § får överklagas hos kammarkollegiet. Kammarkolle-
giets beslut i en överklagad fråga får inte överklagas. Kollegiets beslut i
övrigt i sådana ärenden får överklagas hos regeringen.
Länsstyrelsens beslut om överflyttning eller upphörande av en gravrätt
enligt 7 kap. 28 § eller i fråga om vite enligt 9 kap. 4 eller 5 § får överklagas
hos kammarrätten. Detsamma gäller länsstyrelsens beslut att förelägga vite
enligt 9 kap. 3 §, om föreläggandet riktar sig mot innehavaren av en
enskild begravningsplats.
Länsstyrelsens beslut i andra ärenden enligt denna lag får överklagas hos
regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990 då lagen (1957: 585) om
jordfästning m.m. och lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. skall upphöra
att gälla.
2. Om regeringen före den nya lagens ikraftträdande har gett tillstånd till
framtida gravsättning inom en enskild begravningsplats, gäller tillståndet
fortfarande. Efter lagens ikraftträdande prövar länsstyrelsen om och på
vilka villkor som ytterligare gravsättning får ske inom begravningsplatsen.
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut, gäller föreskrifterna i 9
kap. 7 § andra stycket.
3. Om det finns flera innehavare av en gravrätt när den nya lagen träder
i kraft, får upplåtaren förelägga dem att inom viss tid anmäla vem av dem
som skall inneha gravrätten i fortsättningen. Om föreläggandet inte följs
eller om de inte kan enas i frågan, bestämmer upplåtaren vem av dem som
skall inneha gravrätten. Därvid tillämpas föreskrifterna i 7 kap. 13 § andra
stycket, 14 och 15 §§ samt 9 kap. 6 § första stycket 7.
Om inte alla gravrättsinnehavarna är kända eller någon av dem saknar
känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig, skall
samtliga rättsinnehavare, på det sätt som anges i 8 kap. 2 § tredje stycket,
delges ett föreläggande att inom viss tid från delgivning anmäla anspråk på
gravrätten. En underrättelse om föreläggandet skall dessutom sändas till
någon eller några av de rättsinnehavare som kan nås.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
Den gravrättsinnehavare som efter delgivning enligt andra stycket un-
derlåter att anmäla sitt anspråk inom den föreskrivna tiden, förlorar sin
rätt. Om det inte är någon som har anmält anspråk på gravrätten, skall
denna anses vilande för den återstående upplåtelsetiden med rätt dock för
upplåtaren att förordna om övergång av gravrätten enligt 7 kap. 14 §. Om
flera rättsinnehavare har anmält anspråk på gravrätten, skall föreskrifterna
i första stycket tillämpas.
4. Om en avliden gravrättsinnehavare endast har en andel i gravrätten,
gäller föreskrifterna i 7 kap. 12 och 13 §§ den andelen.
5. Om det efter den nya lagens ikraftträdande finns flera innehavare av
en gravrätt och de inte kan enas i fråga om gravsättning, skall föreskrifterna
i 9 § lagen om gravrätt m.m. tillämpas.
6. Om ett föreläggande att sätta en gravplats i stånd har utfärdats enligt
10 § andra stycket lagen om gravrätt m.m., får gravrätten förverkas efter
den nya lagens ikraftträdande utan hinder av att föreskrifterna i 8 kap. 2 §
tredje stycket inte har iakttagits.
7. En gravrätt som enligt äldre bestämmelser har upplåtits för alltid får
återtas av upplåtaren om upplåtelsen skedde för minst 70 år sedan och det
dessutom har förflutit minst 50 år sedan någon senast gravsattes inom
gravplatsen. Vid beräkning av den sistnämnda tiden skall bortses från
gravsättningar efter den nya lagens ikraftträdande.
Vid återtagandet upphör gravrätten. Den senaste gravrättsinnehavaren
har därvid rätt till en ny upplåtelse för viss tid under de förutsättningar
som anges i 7 kap. 9 § första stycket. Om det är flera som har innehaft
gravrätten och de inte kan enas om till vem av dem som den nya upplåtel-
sen skall ske, beslutar upplåtaren i frågan.
Ett beslut om återtagande eller ny upplåtelse av gravrätt får överklagas
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
8. När upplåtaren vill återta en gravrätt enligt 7. första stycket, skall
upplåtaren minst tre månader före återtagandet delge gravrättsinnehava-
ren en underrättelse om att gravrätten kan komma att återtas och om
förutsättningarna för en ny upplåtelse. Om det inte är uppenbart obehöv-
ligt skall upplåtaren samråda med länsantikvarien.
Om gravrättsinnehavaren inte är känd eller den som söks för delgivning
saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig,
skall föreskrifterna i 8 kap. 2 § tredje stycket tillämpas. I stället för den tid
som anges där, skall dock gälla en tid om tre år.
9. Om det, när en gravrätt har upphört enligt 7., finns ett avtal om
gravskötsel, som har ingåtts med upplåtaren, upphör det avtalet att gälla.
Sådana medel som har betalats in till upplåtaren för gravskötseln och som
inte har förbrukats när avtalet upphör, tillfaller upplåtaren. Om upplåtel-
sen förnyas enligt 7. andra stycket skall vad som kan kvarstå av de
inbetalade medlen användas för den fortsatta gravskötseln.
10. Den nya lagen innebär inte någon inskränkning i den rätt som kan
tillkomma en innehavare av gravplats i kyrka enligt äldre författningar.
11. I fråga om förvaltningen av medel som har betalats in för vård och
underhåll av gravplats innan lagen om gravrätt m.m. trädde i kraft, skall
övergångsbestämmelserna till den lagen fortfarande tillämpas. När ett
avtal om gravskötsel upphör att gälla enligt 9. skall de medel som kan vara
fonderade för skötseln av gravplatsen, inte längre vara fonderade.
12. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts av en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif-
ten.
Prop. 1990/91:10
Bilaga 2
146
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om folkbokföringslagen (1967:198)
dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att 32 § skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
31
Dödsfall anmäles skyndsamt till
pastorsämbete. Anmälan göres av
efterlevande make eller annan anhö-
rig, som sammanbott med den döde
eller av annan anledning finns på
platsen. Om sådan anmälningsskyl-
dig ej finnes, bör husfolk, husvärd
eller annan som är närmast till det
anmäla dödsfallet.
§
Föreskrifter om anmälan om
dödsfall samt om dödsbevis och in-
tyg om dödsorsak finns i begrav-
ningslagen (0000:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
147
Efter remiss har yttranden över utredningen avgetts av
Svea hovrätt,
Göta hovrätt,
kammarrätten i Göteborg,
kammarrätten i Sundsvall,
riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen,
riksskatteverket,
riksarkivet,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer,
statens invandrarverk,
statens planverk,
statens lantmäteriverk,
kammarkollegiet,
statistiska centralbyrån,
länsstyrelsen i Stockholms län,
länsstyrelsen i Östergötlands län,
länsstyrelsen i Kristianstads län,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
länsstyrelsen i Västemorrlands län,
länsstyrelsen i Norrbottens län,
domkapitlet i Skara,
domkapitlet i Strängnäs,
domkapitlet i Lund,
domkapitlet i Karlstad,
domkapitlet i Luleå,
domkapitlet i Visby,
domstolsverket,
överstyrelsen for civil beredskap,
generaltullstyrelsen,
konsumentverket med konsumentombudsmannen,
statskontoret,
ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar,
Svenska kyrkans centralstyrelse,
Svenska kyrkans nämnd för församlings- och pastoratsförvaltning,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Solna kommun,
Stockholms kommun,
Tranås kommun,
Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet,
Norrköpings kyrkliga samfällighet,
Floby församling,
Töreboda kyrkliga samfällighet, 148
Strängnäs kyrkliga samfällighet,
Örebro kyrkliga samfällighet,
Grythyttans forsamling,
Växjö kyrkliga samfällighet,
Vrigstads kyrkliga samfällighet,
Malmö kyrkliga samfällighet,
Fränninge församling,
Sölvesborgs församling,
Göteborgs kyrkliga samfällighet,
Strömstads församling,
Kristinehamns kyrkliga samfällighet,
Hällesjö församling,
Holmsunds församling,
Huddinge församling,
Sveriges frikyrkoråd,
Svenska ekumeniska nämnden,
Judiska församlingarnas centralråd,
Katolska biskopsämbetet,
Grekiska ortodoxa kyrkan,
Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund,
Föreningen Sveriges kyrkogårdschefer,
Sveriges Begravningsentreprenörers Förbund,
Begravningsföreningen Fonus samt
Svenska sparbanksföreningen.
Landsorganisationen i Sverige (LO) har överlämnat yttrande från Svenska
kommunalarbetarförbundet.
Socialstyrelsen har bifogat yttranden från statens rättsläkarstationer i Lund
och Umeå, riksarkivet yttranden av landsarkiven och Stockholms stadsar-
kiv samt domkapitlet i Visby yttranden av kyrkobokföringsinspektören i
Visby stift och från tre församlingar.
Stockholms kommun har åberopat en promemoria av borgarrådet Rydberg
samt bifogat yttranden av kyrkogårdsnämnden, kyrkogårdsförvaltningen
och stadskansliets juridiska avdelning.
Yttranden har vidare kommit in från
domkapitlet i Västerås,
kyrkogårdsnämnden i Uppsala,
kyrkogårdsnämnden i Järfälla församling,
kyrkorådet i Svennevads församling,
kyrkorådet i Skånes Fagerhults församling,
kyrkoråden i Lommaryds, Vireda och Haurida församlingar,
Oscars kyrkliga lekmannakår,
Sveriges släktforskarförbund,
Buddhistcentrum, Malmö,
Zen-buddhistiskt center, Stockholm,
Soto-Zenföreningen, Uppsala,
Karmai Tenpai Gyaltsen, trossamfund för tibetansk buddhism, Hägersten,
samt några privatpersoner.
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 3
149
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns föreskrifter om
— begravningsplatser,
— krematorier,
— anmälan om dödsfall, dödsbevis och intyg om dödsorsaken,
— gravsättning och kremering,
— flyttning av gravsatt stoft eller aska, och
— gravrätt.
2 § 1 denna lag avses med
— begravningsplatser, områden eller utrymmen som är behörigen an-
ordnade för förvaring av avlidnas stoft eller aska och som har tagits i
anspråk för detta ändamål, främst kyrkogårdar eller andra gravom-
råden, minneslundar, kolumbarier eller urnmurar,
— allmänna begravningsplatser, sådana begravningsplatser som är an-
ordnade av pastorat eller kyrkliga samfälligheter inom svenska kyr-
kan, av kommuner eller annars av det allmänna,
— enskilda begravningsplatser, andra begravningsplatser än allmänna,
— gravrätf. den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en
allmän begravningsplats upplåts till någon för gravsättning,
— kremering: förbränning av stoftet efter en avliden person,
— gravsättning: placering av stoft eller aska inom en bestämd gravplats,
nedgrävning eller utströende av aska i minneslund eller utströende
eller placering av aska på någon annan plats än begravningsplats,
— gravanordningar: gravvårdar och andra gravöverbyggnader, stenra-
mar, staket eller andra liknande anordningar på en gravplats,
— kyrkogårdsmyndigheter: myndigheter som förvaltar allmänna be-
gravningsplatser,
— krematoriemyndigheter: myndigheter som förvaltar krematorier.
Huvudmannaskapet
1 § Allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt antal gravplatser
och andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag skall anordnas
och hållas av de territoriella pastoraten inom svenska kyrkan.
Regeringen får för särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats
skall anordnas och hållas av en kommun i stället för av ett eller flera
pastorat.
Prop. 1990/91:10
Bilaga 4
150
2 § Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som Prop. 1990/91:10
inte tillhör något kristet trossamfund skall anordnas och hållas av stifts- Bilaga 4
samfälligheterna inom svenska kyrkan.
Om regeringen har beslutat att allmän begravningsplats skall anordnas
och hållas av en kommun, skall kommunen inom sitt område ha det ansvar
som enligt första stycket annars ligger på stiftssamhälligheten.
Rätten till gravplats
3 § På en allmän begravningsplats som hålls av ett pastorat, en kyrklig
samfällighet eller en kommun skall gravplats beredas dem som vid döds-
fallet var kyrkobokförda inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten eller
kommunen.
Om tillgången på gravplatsmark medger det, får också andra beredas
gravplats där.
4 § Rätten till gravsättning på en allmän begravningsplats skall inte vara
beroende av att den avlidne tillhörde något trossamfund eller ett visst
trossamfund.
Detta gäller dock inte för gravsättning på en allmän begravningsplats
som har anordnats särskilt för avlidna som inte tillhörde något kristet
trossamfund.
Gravkarta, gravbok, gravregister
5 § För varje allmän begravningsplats skall det upprättas en gravkarta och
föras gravbok eller gravregister enligt föreskrifter som meddelas av reger-
ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
6 § En enskild begravningsplats får anordnas och hållas bara av ett
trossamfund eller en stiftelse som har fått tillstånd till det.
Frågor om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där begravnings-
platsen är eller avses bli anordnad.
7 § Tillstånd att anordna och hålla en enskild begravningsplats får läm-
nas bara om det finns särskilda skäl för det och det kan antas att trossam-
fundet eller stiftelsen kan behålla begravningsplatsen och fullgöra de skyl-
digheter som ankommer på innehavare av begravningsplatser.
8 § Ett tillstånd att anordna eller hålla en enskild begravningsplats får
förenas med särskilda villkor.
9 § Rätten till en gravplats som har upplåtits på en enskild begravnings-
plats får inte pantsättas eller utmätas.
Detsamma gäller gravanordningar.
Panträtt, andra rättigheter m.m.
10 § Ett område som tas i anspråk för en begravningsplats får inte vara
belastat av panträtt, nyttjanderätt, servitut eller andra rättigheter.
151
Om det inte medför någon olägenhet, får området dock vara belastat av Prop. 1990/91:10
rättigheter av sådant slag som kan upplåtas enligt ledningsrättslagen Bilaga 4
(1973:1144).
11 § En begravningsplats får inte utmätas och inte heller belastas med
panträtt eller andra rättigheter som kan inskrivas enligt jordabalken.
Begravningsplatsens skick
12 § En begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick.
Den helgd som tillkommer de dödas vilorum skall alltid iakttas.
Gravöppning
13 § En grav på en begravningsplats får bara öppnas genom innehava-
rens av begravningsplatsen försorg.
Den får inte öppnas på ett sådant sätt att man skadar stoft eller aska som
har gravsatts.
Överlåtelse, användning för annat ändamål, nedläggning
14 § En begravningsplats får överlåtas eller användas för något annat
ändamål bara efter länsstyrelsens tillstånd.
Även för att helt eller delvis lägga ned en begravningsplats krävs länssty-
relsens tillstånd. Länsstyrelsen får därvid föreskriva villkor för nedlägg-
ningen och områdets framtida användning.
1 § Krematorier får bara anordnas och hållas av den som innehar en
allmän begravningsplats eller av en kyrklig samfällighet.
2 § Krematorier får inte belastas med panträtt eller utmätas.
3 § Kremering får bara ske i ett krematorium.
4 § Vid krematorierna skall det föras kremationsjournaler enligt före-
skrifter som meddelas av regeringen.
1 § När någon har avlidit i Sverige, skall dödsfallet skyndsamt anmälas
till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast var kyrkobok-
förd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller om
den avlidne inte var kyrkobokförd i Sverige, skall dödsfallet anmälas till
pastorsämbetet i den församling där det inträffade.
152
2 § Dödsfallet skall anmälas av en sjukvårdsinrättning, om den avlidne Prop. 1990/91: 10
vid dödsfallet vårdades där eller fördes dit i anslutning till dödsfallet. Bilaga 4
3 § I andra fall än som avses i 2 § skall dödsfallet anmälas av maken eller
sambon till den som avlidit eller av någon annan som vid dödsfallet
sammanbodde med honom eller henne eller som av någon anledning finns
på plats.
4 § Om det inte finns någon som enligt 2 eller 3 § är skyldig att anmäla
dödsfallet, skall dödsfallet anmälas av hyresvärden, om det finns någon
sådan, eller av den som annars är närmast till det eller av polismyndighe-
ten.
5 § När stoftet eller askan efter en person som har avlidit utomlands har
förts in till Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen snarast
anmäla detta till pastorsämbetet i den församling där den avlidne senast
var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den avlidne senast var kyrkobokförd eller om
den avlidne inte var kyrkobokförd i Sverige, skall anmälan göras till
pastorsämbetet i den församling där stoftet eller askan skall gravsättas.
6 § Vid ett dödsfall i Sverige skall bevis om dödsfallet (dödsbevis) och
intyg om dödsorsaken utfärdas.
Beviset och intyget skall utfärdas av en läkare. Denne får inte vara make,
barn, förälder, syskon eller på något annat sätt närstående till den avlidne.
7 § Dödsbeviset och intyget om dödsorsaken skall lämnas av en sjuk-
vårdsinrättning, om den avlidne vid dödsfallet vårdades där eller fördes dit
i anslutning till dödsfallet. I andra fall skall beviset och intyget lämnas av
den läkare som utfärdar handlingarna.
Sjukvårdsinrättningen eller läkaren skall utan dröjsmål lämna beviset
och intyget till det pastorsämbete som skall ta emot anmälan om dödsfallet,
om något annat inte följer av 8 §.
8 § Om det kan antas att döden har orsakats av någon annan person eller
om det annars finns skäl för en fullständigare undersökning av den döda
kroppen, skall dödsbeviset med uppgift om detta lämnas till polis-
myndigheten i den ort där dödsfallet inträffade. Samtidigt skall pastorsäm-
betet underrättas.
Polismyndigheten skall skaffa ett intyg om dödsorsaken. Därefter skall
myndigheten till pastorsämbetet lämna dödsbeviset och intyget tillsam-
mans med ett tillstånd till gravsättning eller kremering.
9 § När stoftet efter en person som har avlidit utomlands har förts in till
Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen begära tillstånd till
153
gravsätming eller kremering hos polismyndigheten på den ort där stoftet Prop. 1990/91: 10
skall gravsättas eller kremeras. Bilaga 4
10 § Pastorsämbetet skall utfärda ett intyg om att stoft får gravsättas
eller kremeras.
Ett sådant intyg får bara utfärdas,
— om det kan antas att döden inte har orsakats av någon annan person
eller att det inte heller annars finns skäl att göra en fullständigare
undersökning av den döda kroppen, vilket skall framgå av dödsbevi-
set, eller
— om polismyndigheten har meddelat tillstånd till gravsättning eller
kremering i fall som avses i 8 och 9 §§.
Om det är känt för pastorsämbetet att det pågår eller har pågått medling
om kremering eller om gravsättningen enligt 5 kap. 3 §, får intyg inte
utfärdas förrän tvisten är slutligt löst.
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om
— dödsbevis,
— intyg om dödsorsaken, och
— tillstånd till gravsättning eller kremering.
1 § När någon har avlidit, bör hans eventuella önskan om kremering och
hans önskemål om gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i
egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsätt-
ningen.
2 § Om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsätt-
ningen, skall den ordnas av den kommun där den avlidne senast var
kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige,
av den kommun där dödsfallet inträffade.
För kostnaderna har kommunen rätt till ersättning av dödsboet.
3 § Om de efterlevande inte kan enas om kremering eller om gravsätt-
ningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var
kyrkobokförd på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskommelse.
Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med eget yttrande
hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
4 § Länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om kremering
eller om gravsättningen.
Länsstyrelsen skall därvid särskilt beakta önskemål som den avlidne kan
154
ha haft. Hänsyn skall också tas till parternas personliga förhållande till den
avlidne, främst sammanlevnad, släktskap eller annan nära anknytning.
5 § Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild begravnings-
plats.
Länsstyrelsen får dock medge att man får förfara med askan på något
annat sätt enligt föreskrifter som regeringen meddelar.
6 § Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall
tillföras askurnan.
Om det inte kan ske, skall krematoriemyndigheten låta förstöra delarna
eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats.
7 § Vid gravsättningen får inte förekomma något som strider mot för-
rättningens helgd och allvarliga innebörd.
8 § Regeringen får meddela sådana föreskrifter om gravsättning som
behövs med hänsyn till hälsoskyddet.
9 § Stoft får inte kremeras eller gravsättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 10 § har lämnats till krematoriet eller den som förvaltar
begravningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller gravsättning
i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
10 § Stoftet efter en avliden skall kremeras eller gravsättas snarast möj-
ligt och senast två månader efter dödsfallet.
Det pastorsämbete som skall utfärda intyg för kremering eller gravsätt-
ning får dock medge anstånd med kremeringen eller gravsättningen, om
det finns särskilda skäl för det.
Om stoftet inte har kremerats eller gravsatts inom föreskriven tid, skall
pastorsämbetet undersöka anledningen till dröjsmålet och, om det behövs,
underrätta den kommun som anges i 2 §.
11 § Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall gravsättas
inom ett år från kremeringen.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med grav-
sättningen, om det finns särskilda skäl för det.
12 § Om askan inte har gravsatts inom den tid som sägs i 11 §, skall den
myndighet som förvarar askan låta gravsätta den.
Dessförinnan skall den som skall ordna med gravsättningen lämnas
tillfälle att själv låta gravsätta askan.
13 § I avvaktan på gravsättningen skall askan förvaras i ett kremato-
rium.
Prop. 1990/91:10
Bilaga 4
155
Askan får även förvaras av kyrkogårdsmyndigheten på den ort där askan
skall gravsättas eller, om platsen för gravsättningen inte är bestämd, hos
kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var kyrkobok-
förd.
14 § Efter kremering får askan lämnas ut till någon enskild bara om
denne skall
— föra över askan till en begravningsplats som inte är belägen vid
krematoriet,
— gravsätta askan på någon annan plats än en begravningsplats, eller
— föra ut askan ur Sverige.
15 § Askan får lämnas ut bara om det finns betryggande säkerhet för att
den kommer att hanteras på ett pietetsfullt sätt.
16 § Om det för den myndighet som förvarar askan är känt att det råder
tvist om platsen för gravsättningen, får askan inte lämnas ut eller på annat
sätt föras bort förrän tvisten är slutligt löst.
17 § Aska som efter kremering har förts in till Sverige skall i avvaktan på
gravsättningen lämnas över till förvaring i enlighet med föreskrifterna i
13 §.
18 § Askan skall gravsättas inom ett år från det att den fördes in.
Den myndighet som förvarar askan får dock medge anstånd med grav-
sättningen, om det finns särskilda skäl för det.
Om askan inte har gravsatts inom den föreskrivna tiden, skall föreskrif-
terna i 12 § tillämpas.
1 § Stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats får inte
flyttas från en gravplats för att gravsättas någon annanstans.
Tillstånd får dock ges till en sådan flyttning, om det finns särskilda skäl
för det och om det är klarlagt var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt.
2 § Frågor om tillstånd enligt 1 § andra stycket prövas av kyrkogårds-
myndigheten, om flyttning skall ske från eller inom en allmän begravnings-
plats.
I andra fall prövas frågor om tillstånd av länsstyrelsen, som därvid skall
höra innehavaren av begravningsplatsen.
3 § Trots det som sägs i 1 § får kyrkogårdsmyndigheten ta ut aska som
har gravsatts i ett utrymme i ett kolumbarium eller en urnmur där gravrät-
ten har upphört.
Askan skall i så fall grävas ned inom begravningsplatsen eller inom
någon annan närbelägen begravningsplats.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 4
156
1 § Gravrätten får utövas bara av den som i gravboken eller gravregistret
är antecknad som innehavare av gravrätten.
När gravrättsinnehavaren har avlidit, får dock den som ordnar med
gravsättningen utöva de befogenheter som tillkommer en gravrättsinneha-
vare och som har samband med gravsättningen av den avlidne.
2 § Gravrätten får inte pantsättas eller utmätas.
3 § Innehavaren av gravrätten skall hålla gravplatsen i ordnat och värd-
igt skick.
4 § En gravrätt får upplåtas till en juridisk person bara om det finns
särskilda skäl för det.
5 § En gravrätt får upplåtas för en viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller
för alltid.
Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del av en
allmän begravningsplats.
6 § Om någon upplåtelsetid inte har bestämts, varar upplåtelsen i 25 år.
7 § Upplåtaren skall utfärda gravbrev till bevis om att gravrätten upplå-
tits.
8 § Om avgift skall betalas för gravrätten, skall det ske vid upplåtelsen.
9 § När upplåtelsetiden for gravrätten går ut, har gravrättsinnehavaren
rätt till en ny upplåtelse, om
— gravplatsen är väl vårdad,
— upplåtelsen inte medför något synnerligt men för begravningsplat-
sens ändamålsenliga ordnande och skötsel, och
— gravrättsinnehavaren dessförinnan har anmält att han vill få upplå-
telsen förnyad.
10 § I god tid innan upplåtelsetiden går ut skall upplåtaren underrätta
gravrättsinnehavaren om förutsättningarna för en ny upplåtelse.
11 § Gravrätten får överlåtas bara till någon som genom släktskap eller
på något annat sätt har nära anknytning till överlåtaren eller till någon som
är gravsatt inom gravplatsen.
Frågor om överlåtelse prövas av upplåtaren.
Prop. 1990/91:10
Bilaga 4
157
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 10
12 § Gravrätten får återlämnas till upplåtaren. Prop. 1990/91:10
Bilaga 4
13 § Gravrätten får inte överlåtas eller återlämnas mot betalning.
14 § När en gravrättsinnehavare avlider, får gravrätten bara gå över till
— någon som genom släktskap eller på något annat sätt har nära
anknytning till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till någon som
är gravsatt inom gravplatsen, eller
— allmänna arvsfonden.
Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att överta den.
15 § Gravrätten går över till någon eller några av dem som anges i 14 §
om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller genom ett senare
skriftligt förordnande.
I andra fall bestämmer den avlidnes efterlevande make och arvingar till
vem eller vilka av dem som gravrätten skall gå över.
16 § Den avlidne gravrättsinnehavarens dödsbo skall inom sex månader
från dödsfallet anmäla
— vem eller vilka gravrätten har gått över till enligt 15 §, eller
— att det inte finns någon som gravrätten har gått över till.
17 § Om dödsboet inte inom föreskriven tid gör en sådan anmälan som
avses i 16 §, skall upplåtaren förelägga dödsboet att inom en viss tid
fullgöra denna skyldighet.
18 § Om föreläggandet inte följs eller om det inte finns någon som
gravrätten har gått över till enligt 15 §, skall upplåtaren besluta att gravrät-
ten skall gå över till någon som avses i 14 §.
19 § Gravrätten skall anses återlämnad till upplåtaren, om det inte finns
någon som gravrätten kan gå över till enligt 14 §.
20 § När en gravrätt skall anses återlämnad enligt 19 § är upplåtaren
skyldig att behålla gravplatsen under minst 15 år från gravsättningen till
förmån för den som senast har gravsatts där.
Gravanordning behöver behållas bara om kostnaden för skötseln av
gravplatsen betalas.
21 § Gravrättsinnehavaren har rätt att bestämma vilka som skall grav-
sättas inom gravplatsen, om inte något annat följer av föreskrifterna i
d6nna lag.
22 § Om det finns flera gravrättsinnehavare och de inte kan enas om
vilka som skall gravsättas inom gravplatsen, beslutar upplåtaren om grav-
sättningen.
158
23 § När upplåtaren beslutar om gravsättning i fall som anges i 22 § skall Prop. 1990/91:10
företräde ges enligt reglerna om arvsrätt. Därvid skall dock beaktas att Bilaga 4
— barn har företräde framför barnbarn,
— föräldrar före syskon,
— syskon före syskonbarn,
— plats bör beredas för makar tillsammans.
Vid lika rätt enligt första stycket eller om det annars finns särskilda skäl
för det får också beaktas
— närmare personlig anknytning till dem som har gravsatts inom grav-
platsen eller till orten, och
— andra särskilda förhållanden.
I andra fall skall vid lika rätt företräde ges åt den som avlider först.
24 § Upplåtaren får vägra gravsättning inom gravplatsen,
— om gravsättningen inte kan ske utan att skada stoft eller aska som har
gravsatts inom gravplatsen,
— om det är uppenbart att gravsättningen inte stämmer överens med
tidigare gravrättsinnehavares önskan, eller
— om gravsättningen står i strid med pietetens krav.
25 § Gravplatsen får förses med en gravanordning, om det inte strider
mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där
gravplatsen är belägen.
26 § Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utseende och
beskaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i
övrigt.
Han är dock skyldig att följa vad upplåtaren föreskriver. Gravrättsinne-
havarens bestämmanderätt får därvid inte begränsas mer än vad som är
nödvändigt för att tillgodose en god gravkultur.
27 § Innan en gravanordning sätts upp, skall upplåtaren pröva om den är
sådan att den kan tillåtas.
28 § När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan
upplåtarens medgivande.
Medgivande skall lämnas, om det inte finns risk för att man förfar med
den på ett ovärdigt sätt.
29 § Gravanordningar får inte pantsättas eller utmätas.
30 § Upplåtaren får göra ändringar på gravplatsen bara om gravrättsin-
nehavaren medger det.
Ändringar som är nödvändiga för att tillgodose kraven på miljöskydd,
hälsoskydd och arbetarskydd får dock genomföras, även om gravrättsinne-
havaren motsätter sig ändringen.
31 § Om skador måste förebyggas, har upplåtaren rätt att genast genom-
föra nödvändiga åtgärder på gravplatsen.
Gravrättsinnehavaren skall snarast därefter underrättas om åtgärderna. 159
32 § Gravrätten upphör när upplåtelsetiden går ut.
Den upphör också när gravrätten återlämnas till upplåtaren eller när den
förverkas eller förklaras ha upphört.
33 § Upplåtaren får förklara gravrätten förverkad, om gravplatsen är
uppenbart vanvårdad och gravrättsinnehavaren inte avhjälper vanvården
inom ett år efter det att han har delgetts föreläggande om att sätta grav-
platsen i stånd. Föreläggandet skall innehålla upplysning om att gravrätten
kan förverkas.
En gravrätt får inte förverkas, om det är en myndighet som svarar för
gravplatsens vård och underhåll.
34 § Om en allmän begravningsplats helt eller delvis läggs ned, får
länsstyrelsen besluta att de gravrätter som berörs av nedläggningen skall
flyttas över till andra platser. Om det inte är möjligt eller om ingen
rättsinnehavare begär att få behålla gravrätten, får länsstyrelsen i stället
besluta att rätten skall upphöra.
Detsamma gäller om det skulle medföra synnerligt men för begravnings-
platsens ändamålsenliga ordnande och skötsel att behålla gravrätten oför-
ändrad på platsen.
35 § När gravrätten har upphört, gäller om gravanordningar vad som
föreskrivs i 28 §.
36 § Det som gravrättsinnehavaren inte har fort bort från gravplatsen
inom sex månader efter gravrättens upphörande tillfaller upplåtaren.
Om det har uppstått tvist om bortförandet, räknas tiden från tvistens
slutliga avgörande.
37 § Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kultur-
historiskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, skall
upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen.
Om den ändå måste foras bort därifrån, skall den åter ställas upp inom
begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats.
Ytterligare föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen
finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 4
1 § Om någon skall gravsättas inom en bestämd gravplats på en allmän
begravningsplats och det inte finns någon som gravplatsen kan upplåtas till
med gravrätt, skall gravplatsen förbehållas den avlidne under minst 15 år.
I fråga om gravanordningar tillämpas 7 kap. 25-29 och 35-37 §§. Med
gravrättsinnehavare avses därvid den som ordnar med gravsättningen.
Som villkor for att förse gravplatsen med en gravanordning får inneha-
varen av begravningsplatsen föreskriva att avgift för gravplatsen och kost-
naderna för dess skötsel betalas.
160
2 § Föreskrifter om transport av stoft och aska till eller från Sverige får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
3 § Om Sverige är i krig, får stoftet efter en person vars död har orsakats
av en krigsåtgärd eller en smittsam sjukdom gravsättas eller kremeras trots
vad som sägs i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen.
1 § Den som uppsåtligen bryter mot föreskrifterna i 3 kap. 3 § eller 5 kap.
5 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är
belagd med straff i brottsbalken.
2 § Den som innehar en allmän eller enskild begravningsplats eller ett
krematorium och inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får av länsstyrelsen vid
vite föreläggas att fullgöra skyldigheterna.
3 § Den som underlåter att överlämna aska för förvaring i enlighet med
5 kap. 17 § får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldig-
het.
4 § En gravrättsinnehavare som har försett en gravplats med en grav-
anordning eller någon annan anordning i strid mot vad upplåtaren har
föreskrivit får av länsstyrelsen vid vite föreläggas att ta bort anordningen.
Ett sådant föreläggande får meddelas även i andra fall, om det finns
synnerliga skäl för det.
5 § Om gravrättsinnehavaren inte följer ett vitesföreläggande enligt 4 §,
får tingsrätten besluta om handräckning för anordningens borttagande.
För sådan handräckning finns föreskrifter i 17 § handräckningslagen
(1981:847).
6 § Kyrkogårds- eller krematoriemyndighetens beslut enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller pastorsämbetets beslut om intyg för gravsättning eller
kremering enligt 4 kap. 10 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra stycket.
7 § Länsstyrelsens beslut i ett dit överklagat ärende får överklagas hos
kammarrätten.
Detsamma gäller länsstyrelsens beslut
— vid tvist som avses i 5 kap. 3 §,
— om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket,
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 4
161
— om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra stycket, Prop. 1990/91:10
och Bilaga 4
— om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §.
8 § Länsstyrelsens beslut att förelägga vite enligt 2, 3 eller 4 § får inte
överklagas.
9 § Länsstyrelsens beslut i andra ärenden enligt denna lag än som avses i
7 och 8 §§ får överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 2 § den 1 januari 1993, och
i övrigt den 1 januari 1991.
2. Genom den nya lagen upphävs
- lagen (1957: 585) om jordfästning m.m.,
- lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. och
- begravningskungörelsen (1963:540).
3. Tillstånd att anordna enskild begravningsplats som har meddelats av
regeringen enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande. Detsamma gäller
tillstånd till framtida gravsättning inom en sådan begravningsplats.
Frågor om och på vilka villkor som ytterligare gravsättning får ske inom
begravningsplatsen prövas efter den nya lagens ikraftträdande av länssty-
relsen.
1 fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut, gäller föreskrifterna i 9
kap. 9 §.
4. Tillstånd för en enskild person, enskild sammanslutning eller stiftelse
att anlägga krematorium som har meddelats av regeringen enligt äldre
föreskrifter gäller fortfarande.
För ett sådant krematorium skall det finnas en föreståndare. Vid tillämp-
ningen av den nya lagen skall med krematoriemyndigheten därvid avses
föreståndaren.
5. Den nya lagen innebär inte någon inskränkning i den rätt som kan
tillkomma en innehavare av gravplats i kyrka enligt äldre författningar.
6. I fråga om förvaltning av medel, som har betalats in för vård och
underhåll av gravplats innan lagen (1963: 537) om gravrätt m.m. trädde i
kraft den 1 januari 1964, skall övergångsbestämmelserna till den lagen
fortfarande tillämpas.
7. Äldre föreskrifter skall fortfarande tillämpas i fråga om överklagande
av beslut som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
162
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om folkbokföringslagen (1967:198)1
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
31 §2
Dödsfall anmäles skyndsamt till
pastorsämbete. Anmälan göres av
efterlevande make eller annan anhö-
rig, som sammanbott med den döde
eller av annan anledning finns på
platsen. Om sådan anmälningsskyl-
dig ej finnes, bör husfolk, husvärd
eller annan som är närmast till det
anmäla dödsfallet.
Föreskrifter om anmälan om
dödsfall samt om dödsbevis och in-
tyg om dödsorsaken finns i begrav-
ningslagen (1990:0000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1985: 1121,
32 § 1970:314.
2 Senaste lydelse 1970:314.
163
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 § lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 4
4 kap.
Begravningsplatser enligt detta
kapitel är sådana områden eller ut-
rymmen som avses i 1 § lagen
(1963: 537) om gravrätt m.m.
12 §
Begravningsplatser enligt detta
kapitel är sådana områden eller ut-
rymmen som avses i I kap. 2 § be-
gravningslagen (1990: 0000).
Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana byggna-
der på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt fasta anord-
ningar såsom murar och portaler.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
164
Utdrag ur protokoll vid sammmanträde 1990-09-27
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 1990 har reger-
ingen på hemställan av statsrådet Margot Wallström beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till begravningslag, m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Kenny
Carlsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Be gr a v ni ngslagen
4 kap.
6-8 §§
Paragraferna handlar om dödsbevis och intyg om dödsorsaken. I 6 §
föreskrivs att bevis om dödsfallet (dödsbevis) och intyg om dödsorsaken
skall utfärdas vid dödsfall i Sverige och att det är läkare som skall utfarda
beviset och intyget. Enligt 7 § första stycket är det sjukvårdsinrättning som
i vissa angivna fall skall lämna dödsbeviset och intyget om dödsorsaken
och den utfärdande läkaren som i andra fall skall göra det. Mottagare av
beviset och intyget är enligt samma paragrafs andra stycke det pastorsäm-
bete som har att ta emot anmälan om dödsfallet, om något annat inte följer
av 8 §.
Enligt 8 § skall, om det kan antas att döden har orsakats av någon annan
person eller om det annars finns skäl för en fullständigare undersökning av
den döda kroppen, i stället gälla att dödsbeviset med uppgift om detta
förhållande skall lämnas till polismyndigheten i den ort där dödsfallet
inträffade. Intyg om dödsorsaken skall då anskaffas av polismyndigheten.
Därefter skall polismyndigheten till pastorsämbetet lämna bl. a. dödsbevi-
set och intyget.
Av lagrådsremissen (avsnitt 2.5.2) framgår att dödsbevisets huvudupp-
gift är att ligga till grund för pastorsämbetets prövning av frågan om
gravsättning eller kremering kan ske och att i normalfallet dödsbeviset och
intyget om dödsorsaken skall följas åt och avlämnas samtidigt till pastors-
ämbetet.
Lagrådet anser att den i remissen föreslagna nya ordningen kommer till
tydligare uttryck om det i 6 § anges att dödsbevis och intyg om dödsorsaken
skall utfärdas utan dröjsmål och lämnas till vederbörande pastorsämbete. I
paragrafen bör också såsom har föreslagits anges att det är läkare som
utfärdar handlingarna. Vidare bör det redan i 6 § förutskickas att det i vissa
fall kan bli fråga om att läkaren bara utfärdar dödsbevis som skickas till
polismyndigheten. Om lagrådets förslag följs kommer 7 § bara att handla
om vem som skall ombesörja att dödsbeviset och intyget om dödsorsaken
expedieras och 8 § att reglera det fall där polismyndigheten skall ta emot
dödsbeviset och vilka uppgifter som då ankommer på polismyndigheten.
Prop. 1990/91: 10
Bilaga 5
165
Att polismyndigheten i dessa fall har att föranstalta om den utredning som
kan behövas bör lämpligen framgå av lagtexten.
På grund av det anförda föreslår lagrådet att 6 — 8 §§ får följande lydelse:
”6 § Vid dödsfall i Sverige skall bevis om dödsfallet (dödsbevis) och —
utom i fall som avses i 8 § — intyg om dödsorsaken utan dröjsmål utfärdas
och lämnas till det pastorsämbete som skall ta emot anmälan om dödsfal-
let.
Dödsbevis och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare. Denne får
inte vara make, barn, förälder, syskon eller på något annat sätt närstående
till den avlidne.
7 § Om den avlidne vid dödsfallet vårdades på en sjukvårdsinrättning
eller fördes dit i anslutning till dödsfallet, skall dödsbeviset och intyget om
dödsorsaken lämnas av sjukvårdsinrättningen. I andra fall skall beviset och
intyget lämnas av den läkare som utfärdat handlingarna.
8 § Om det kan antas att döden har orsakats av någon annan person eller
om det annars finns skäl för en fullständigare undersökning av den döda
kroppen gäller — i stället för vad som föreskrivs i 6 § — att dödsbeviset
med uppgift om detta skall lämnas till polismyndigheten i den ort där
dödsfallet inträffade och pastorsämbetet underrättas. Polismyndigheten
skall efter den utredning som kan behövas skaffa intyg om dödsorsaken.
Därefter skall myndigheten till pastorsämbetet lämna dödsbeviset och
intyget tillsammans med ett tillstånd till gravsättning eller kremering.”
? £
I paragrafen föreskrivs att tillstånd skall begäras hos polismyndigheten på
viss angiven ort, när stoftet efter en person som avlidit utomlands har förts
in till Sverige och anges vem som skall begära sådant tillstånd. För att det
tydligare skall komma till uttryck att avsikten är att begäran skall leda till
ett beslut vilket, i händelse av avslag, bör kunna överklagas föreslår
lagrådet att paragrafen utformas på följande sätt:
”När stoftet efter en person som har avlidit utomlands har förts in till
Sverige, skall den som ordnar med gravsättningen begära tillstånd till
gravsättning eller kremering.
Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten i den ort där stoftet
skall gravsättas eller kremeras.”
Om lagrådets förslag följs bör 9 kap. 6 § kompletteras med en föreskrift
om att polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller krem-
ering får överklagas till länsstyrelsen.
5 kap.
5 §
Enligt undantagsregeln i paragrafens andra stycke får länsstyrelsen enligt
föreskrifter som regeringen meddelar medge att med aska får förfaras på
annat sätt än gravsättning på allmän eller enskild begravningsplats. Lagrå-
det anser att bemyndigandet att medge undantag från lagregeln i första
stycket i paragrafen bör utformas på följande sätt:
Prop. 1990/91:10
Bilaga 5
166
”Regeringen får dock meddela föreskrifter om att med askan får förfaras
på något annat sätt. Beslut i sådana ärenden meddelas av länsstyrelsen.”
7 kap.
26 §
I lagrådsremissen sägs att avsikten med paragrafen är att tydligare än i dag
ange att gravrättsinnehavaren har rätt att bestämma om gravvården eller
någon annan gravanordning och att renodla de möjligheter till begräns-
ningar som kan behövas för att upplåtaren skall kunna fullgöra sin skyld-
ighet att hålla begravningsplatsen i ordnat och värdigt skick. Lagrådet
anser att det angivna syftet kommer till tydligare uttryck om paragrafen
utformas på följande sätt:
”Gravrättsinnehavaren bestämmer gravanordningens utseende och be-
skaffenhet. Detsamma gäller gravplatsens utsmyckning och ordnande i
övrigt. Upplåtaren får dock föreskriva de begräsningar i gravrättsinneha-
varens bestämmanderätt som är nödvändiga för att tillgodose en god
gravkultur.”
9 kap.
6 §
Första stycket bör enligt vad som inhämtats vid föredragningen komplet-
teras så att det gäller även i fråga om föreskrifter som meddelats med stöd
av lagen.
I enlighet med vad lagrådet har föreslagit under 4 kap. 9 § bör paragra-
fens andra stycke uformas på följande sätt:
”Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller kremer-
ing enligt 4 kap. 9 §, och
— pastorsämbetets beslut om intyg för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 10 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra stycket.”
Övergångsbestä m m elserna
Enligt 7 kap. 15 § första stycket övergår gravrätten till någon eller några av
dem som anges i 14 §, om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller
genom ett senare skriftligt förordnande. En sådan begränsning av den krets
till vilken gravrätten kan övergå, när gravrättsinnehavaren avlider, finns
inte i 8 § gravrättslagen. Enligt den paragrafen övergår rätten ”i enlighet
med vad som må hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare
skriftligt förordnande”. För att förordnanden av äldre datum som kan gå
längre i fråga om personkretsen än vad som är möjligt enligt 7 kap. 15 §
fortfarande skall gälla behövs en övergångsbestämmelse som kan utformas
på följande sätt:
”Vad som före den nya lagens ikraftträdande kan ha blivit förordnat vid
upplåtelse av gravrätt eller genom senare skriftligt förordnande i fråga om
Prop. 1990/91:10
Bilaga 5
167
övergång av gravrätt vid gravrättsinnehavarens död skall gälla utan hinder Prop. 1990/91:10
av vad som följer av 7 kap. 15 §.” Bilaga 5
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran.
168
Propositionen................................................ 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 5
1 Förslag till begravningslag ................................... 5
2 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198)...... 18
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m....................................................... 19
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990 .. 20
1 Inledning.................................................. 20
2 Allmänmotivering ......................................... 21
2.1 Allmänna utgångspunkter................................ 21
2.2 Begravningsplatser...................................... 23
2.2.1 Huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser .. 23
2.2.2 Begravningsplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund..................... 24
2.2.3 Enskilda begravningsplatser ........................ 25
2.2.4 Rätten till gravplats på de allmänna
begravningsplatserna .............................. 27
2.2.5 Invigning av de allmänna begravningsplatserna........ 29
2.2.6 Rättsligt skydd av begravningsplats.................. 31
2.2.7 Gravöppning..................................... 33
2.2.8 Flyttning av gravsatt stoft eller aska.................. 34
2.2.9 Lokala föreskrifter för de allmänna
begravningsplatserna .............................. 38
2.3 Gravsättning och kremering.............................. 40
2.3.1 Några grundläggande frågor ........................ 40
2.3.2 Vem som skall ordna med gravsätt-
ningen och kremeringen............................ 41
2.3.3 Förfarandet vid konflikt mellan de efterlevande i fråga
om kremering och om gravsättningen ................ 42
2.3.4 Tiden för gravsättning av stoft eller för kremering...... 46
2.3.5 Förvaring och gravsättning av aska .................. 47
2.3.6 Platsen för gravsättning............................ 49
2.3.7 Ett anonymt gravskick vid kistbegravning ............ 50
2.3.8 Metallrester efter kremering ........................ 51
2.4 Gravrätt............................................... 54
2.4.1 Gravrättens natur................................. 54
2.4.2 Upplåtelse av gravrätt ............................. 55
2.4.3 Upplåtelsetiden................................... 57
2.4.4 Övergång av gravrätt vid gravrättsinnehavarens död ... 59
2.4.5 Utövande av gravrätt .............................. 61
2.4.6 Gravvårdar och andra gravanordningar .............. 62
2.4.7 Ändringar på en gravplats .......................... 65
2.4.8 Gravskötsel ...................................... 66
2.4.9 Äldre icke tidsbegränsade
gravrättsupplåtelser och skötselavtal ................. 68
2.4.10 Delgivning...................................... 69
2.5 Övriga frågor .......................................... 71
2.5.1 Anmälan om dödsfall.............................. 71
2.5.2 Dödsbevis och intyg om dödsorsaken ................ 73
2.5.3 Kostnadskonsekvenser............................. 75
3 Upprättade lagförslag....................................... 76
4 Specialmotivering till lagförslagen ............................ 77
Prop. 1990/91: 10
169
4.1 Förslaget till begravningslag.............................. 77 Prop. 1990/91:10
4.2 Förslaget till lagom ändring i folkbokföringslagen (1967: 198) . 127
4.3 Förslaget till lagom ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m...................................... 127
5 Hemställan................................................ 127
6 Beslut..................................................... 127
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1987:16)
Begravningslag....................................... 128
Bilaga 2 Lagförslag i betänkandet (SOU 1987: 16) Begravningslag ... 134
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet (SOU 1987: 16) Begravningslag.............. 148
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................ 150
1 Förslag till begravningslag ........................... 150
2 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen
(1967:198)........................................ 163
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m. m................................. 164
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................... 165
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
170