Prop.
1990/91:1
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 maj 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Georg Andersson
I propositionen föreslås en ny lag om säkerheten vid järnväg, tunnelbana
och spårväg, järnvägssäkerhetslagen. Banverket får bestämma till vilket av
dessa trafikslag en spåranläggning hör. De olika trafikslagen delas upp i tre
verksamhetsgrenar, nämligen spårinnehav, trafikutövning och särskild
trafikledningsverksamhet. Dessa verksamheter skall enligt lagen drivas så
att skador till följd av dem förebyggs, och de åtgärder och försiktighets-
mått skall vidtas som behövs för en betryggande säkerhet.
Specificerade säkerhetskrav uppställs i fråga om organisation, personal,
materiel och säkerhetsordning. Ansvaret för säkerheten åvilar verksam-
hetsutövaren.
För verksamhet enligt lagen fordras tillstånd av järnvägsinspektionen.
Särskilda krav av personlig och ekonomisk natur ställs på den som skall få
tillstånd att driva sådan verksamhet. Om dessa krav inte längre uppfylls,
kan ett tillstånd återkallas. Statens järnvägar och banverket får driva
verksamhet utan tillstånd.
Nya spåranläggningar eller anläggningar som har byggts om väsentligt
får inte upplåtas för trafik utan godkännande av järnvägsinspektionen.
Nya eller väsentligt ombyggda fordon får inte tas i bruk på en spåranlägg-
ning utan sådant godkännande.
Tillsynsmyndighet är banverket. I fråga om elektriska anläggningar ut-
övas dock tillsynen av statens energiverk.
Det är förenat med straffansvar att driva verksamhet enligt lagen utan
tillstånd och att bl. a. eftersätta säkerhetskraven enligt lagstiftningen.
Ordningsföreskrifterna om förbud att beträda spårområden för järnväg
och om ingripande i anledning av sådan överträdelse samt reglerna om
I Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
nykterhetsbrott i 6 kap. järnvägstrafiklagen (1985:192) flyttas över till Prop. 1990/91:1
järn vägssäkerhetslagen.
Bestämmelserna om bemyndigande för regeringen att utfärda bestäm-
melser om säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande
i samband med sådan trafik samt om avgifter för granskning eller kontroll
i dessa hänseenden i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer fors över till den
nya lagen.
Lagen (1911:53) om järnvägsaktiebolag och lagen (1930:267) om bokfö-
ring vid enskild järnväg upphävs.
Prop. 1990/91:1
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg.
Banverket bestämmer om en spåranläggning är järnväg, tunnelbana eller
spårväg.
2 § Till spåranläggningar hör spår och de övriga fasta anordningar som
behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsan-
läggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elför-
sörjning av trafiken.
3 § Järnvägs-, tunnelbane- och spårvägsverksamhet består av drift av
spåranläggningar (spårinnehav) och drift av spårtrafik (trafikutövning). I
driften av spåranläggningar ingår trafikledning. Trafikledning är dock en
särskild verksamhetsgren om den som driver spåranläggningen har överlå-
tit ansvaret härför till någon annan (särskild trafikledningsverksamhet).
Regler for verksamheten
Tillstånd m. m.
4 § Spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverk-
samhet får drivas endast av den som har tillstånd till verksamheten. För
verksamhet som drivs av statens järnvägar eller banverket behövs inte
något tillstånd.
Tillstånd får beviljas den som med hänsyn till yrkeskunnande, laglydnad
samt ekonomiska och andra förhållanden av betydelse kan anses uppfylla
kraven i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
5 § Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller
särskild trafikledningsverksamhet prövas av banverket.
6 § Ett tillstånd kan meddelas tills vidare eller för viss tid.
7 § I samband med att tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltig-
hetstid får banverket föreskriva de villkor för verksamheten som behövs
från säkerhetssynpunkt.
Återkallelse av tillstånd
Prop. 1990/91:1
8 § Ett tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild tra-
fikledningsverksamhet får återkallas, om förutsättningarna för tillstånd
enligt 4§ inte längre uppfylls eller om tillståndshavaren inte fullgör sina
skyldigheter enligt 21 §.
9 § Frågor om återkallelse av tillstånd enligt 8 § prövas av banverket.
Grundläggande bestämmelser
10 § Spåranläggningar, spårtrafik och särskild trafikledningsverksamhet
skall med hänsyn till verksamhetens art och övriga förhållanden drivas så
att skador till följd av verksamheten förebyggs. Därvid skall de åtgärder
och försiktighetsmått vidtas som behövs för att upprätthålla en betryggan-
de säkerhet.
11 § För verksamheten skall den organisation finnas som krävs för att
verksamheten skall kunna bedrivas på ett säkert sätt.
12 § Den som är sysselsatt i verksamheten skall ha god kännedom om de
förhållanden, föreskrifter och villkor som gäller för verksamheten och som
berör hans arbetsuppgifter.
Arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten får utföras endast av den
som med hänsyn till yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhål-
landen i övrigt anses lämplig.
13 § Spåranläggningar, fordon och annan materiel som används i verk-
samheten skall vara av sådan beskaffenhet att skador till följd av verksam-
heten förebyggs.
14 § För verksamheten skall det finnas en säkerhetsordning med sådana
säkerhetsbestämmelser som behövs utöver denna lag och de föreskrifter
som är utfärdade med stöd av lagen.
15 § Den som driver verksamheten ansvarar för att de i 10—14 §§ angiv-
na kraven uppfylls.
Läkarundersökning och avstängning
16 § Den som driver verksamhet får inte tilldela någon arbetsuppgifter
av betydelse för säkerheten utan att denne har genomgått läkarundersök-
ning som utvisar att hinder av hälsoskäl inte föreligger.
Den som har arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten skall regelbun-
det genomgå läkarundersökning. Verksamhetsutövare får från sådana ar-
betsuppgifter avstänga den som inte följer ett åläggande att genomgå
undersökning. 4
Godkännande av spåranläggningar eller fordon Prop. 1990/91:1
17 § En spåranläggning eller en del av den får inte upplåtas for trafik
utan att den har godkänts av banverket. Detsamma gäller vid en väsentlig
ombyggnad.
18 § Ett fordon får inte framföras på en spåranläggning utan godkännan-
de av banverket. Detsamma gäller ett fordon som har byggts om väsentligt.
19 § Banverket skall före godkännande enligt 17 eller 18 § granska kon-
struktionsunderlaget för spåranläggningen eller fordonet och kontrollera
och prova materielen i den omfattning som verket finner nödvändig.
Tillsyn m. m.
20 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och
villkor som meddelats med stöd av lagen utövas av banverket.
Angående elektriska anläggningar finns särskilda föreskrifter i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning-
ar.
21 § Den som driver eller avser att driva verksamhet enligt denna lag
skall på begäran av banverket
1. lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handling-
ar som behövs för tillsynen,
2. ge myndigheten tillträde till anläggningar, fordon och annan materi-
el, lokaler och områden som berörs av verksamheten för de undersökning-
ar som behövs för tillsynen,
3. vid provkörningar och andra materielprov utan kostnad tillhanda-
hålla erforderlig personal, materiel och liknande.
Polis- och tullmyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillsy-
nen.
22 § Banverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
23 § Förelägganden och förbud enligt 22 § får förenas med vite.
24 § Om det inträffar en olycka vid användningen av ett fordon på en
spåranläggning och medför olyckan att flera personer avlider eller blir
allvarligt skadade eller att fordonet, spåranläggningen eller egendom som
inte transporteras med fordonet får omfattande skador, skall den som
driver verksamheten rapportera det inträffade. Han skall också rapporte-
ra, när det funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle
inträffa eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fordo-
net, spåranläggningen, trafikledningen eller på andra väsentliga brister i
säkerhetshänseende. 5
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av bety-
delse för spårtrafikens säkerhet skall ske också i andra fall än som anges i
första stycket.
Om undersökning från säkerhetssynpunkt av jämvägsolyckor och andra
händelser som berör spårtrafiken finns bestämmelser i lagen (1990:000)
om undersökning av olyckor.
Ordning
25 § Utan spårinnehavarens eller trafikutövarens tillstånd får inte någon
beträda spårområden för järnväg och tunnelbana utom på platser där det
av skyltar, utjämning av höjdskillnaden mellan spåren och markplanet,
gångfållor eller andra anordningar klart framgår att allmänheten har till-
träde.
Utan spårinnehavarens eller trafikutövarens tillstånd får inte någon
beträda en sådan del av en spårvägs spårområde för vilken det genom
stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt klart framgår att allmän-
heten inte har tillträde.
26 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg
får från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 25 §
första stycket, den som uppträder berusad eller stör ordningen och den
som genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om
det är absolut nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så
sker, skall polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas
kvar till dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre
finns skäl till omhändertagande, dock längst sex timmar.
27 § För att verkställa en åtgärd enligt 26 § får befattningshavaren inte
använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta genom upplysningar och anmaningar.
Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips,
skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsed-
da resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
28 § Föreskrifter om undersökning av resgodskollin eller godssändning-
ar, omhändertagande av handresgods samt avlägsnande, oskadliggörande
och förstörelse av resgodskolli eller handresgods samt av visst farligt gods
finns i 6kap. järnvägstrafiklagen (1985:192).
Straffbestämmelser
29 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som
1. utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet enligt denna lag,
2. av uppsåt eller grov oaktsamhet i sin verksamhet anlitar någon att
utföra arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten eller använder materiel
som inte uppfyller säkerhetskraven enligt 12 eller 13 § eller inte uppfyller
kravet enligt 14 § på säkerhetsordning,
Prop. 1990/91:1
3. av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot villkor som meddelats med Prop. 1990/91:1
stöd av 7 §,
4. av uppsåt eller oaktsamhet i verksamheten använder materiel som
inte har godkänts enligt 17 eller 18 §.
Den som har underlåtit att följa ett föreläggande vid vite eller som
överträtt ett vitesförbud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
30 § Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelba-
na efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon-
centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans
blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon och då är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika
påverkad av något annat medel.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall
föraren dömas till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5
promille i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksä-
kerheten.
Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg eller
tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för
säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det
kan antas att han inte kan utföra dessa upgifter på betryggande sätt döms
till böter eller fängelse i högst ett år.
I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott.
31 § Verksamhetsutövare som försummar att rapportera enligt 24 § förs-
ta eller andra stycket skall dömas till böter.
32 § Den som bryter mot förbudet i 25 § skall dömas till böter, högst
1 000 kronor.
33 § Till ansvar enligt 29 eller 31 § skall inte dömas i ringa fall.
Till ansvar enligt 29, 31 eller 32 § skall inte dömas om gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. Till ansvar enligt 32 § skall inte heller
dömas om gärningen är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott.
Ytterligare föreskrifter
34 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från
denna lag. Regeringen får också meddela ytterligare föreskrifter som avses
i 8 kap. 3 och 5 §§ regeringsformen i de avseenden som anges i denna lag
samt föreskrifter om avgifter för granskning och kontroll enligt lagens
bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen.
Regeringen får överlåta dessa befogenheter till banverket.
överklagande m. m.
35 § Beslut som banverket i särskilt fall har meddelat enligt denna lag
eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
kammarrätten. Andra beslut av banverket får överklagas hos regeringen.
36 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart. Ett beslut om återkal-
lelse av tillstånd gäller dock inte förrän det har vunnit laga kraft, om det
inte finns särskilda skäl att bestämma annat.
Prop. 1990/91:1
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991, då förordningen
(1967:604) om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar skall upp-
höra att gälla.
2. Den som vid denna lags ikraftträdande drev spåranläggning, spårtra-
fik eller särskild trafikledningsverksamhet får fortsätta att driva verksam-
heten i samma omfattning till utgången av december 1993 utan tillstånd
enligt 4§ denna lag.
3. Den som enligt 2. har rätt att driva verksamhet utan tillstånd och
som vill fortsätta med verksamheten efter den 1 januari 1994 skall senast
den 30 juni 1992 ansöka om tillstånd enligt 4§.
4. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en före-
skrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (1985:192)
dels att 6 kap. 1 — 4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 § och rubriken till 6 kap. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Ordning och säkerhet vid järnvägs- Järnvägs undersökningsrätt
trafik
Prop. 1990/91:1
1 kap.
1§
Denna lag tillämpas på järnvägstra-
fik på bana inom Sverige eller på
svensk tågfärja. Vad som föreskrivs
om järnväg i 1 kap., 2 kap. 1— 4§§
och 5 kap. tillämpas också på tun-
nelbana och spårväg.
Bestämmelserna i 6 kap. tilläm-
pas också på tunnelbana och spår-
väg i den utsträckning som anges
där.
Denna lag tillämpas på järnvägs-
trafik på bana inom Sverige eller på
svensk tågfärja. Vad som föreskrivs
om järnväg i 1 kap., 2 kap. 1 — 4§§
och 5 kap. tillämpas också på tun-
nelbana och spårväg.
Av 2 kap. 3 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen kan
tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i
första stycket. I fall som avses i 2 kap. 3 § kan därvid bestämmelser i lagen
tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 §
skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran av gods eller inskrivet
resgods i trafik med utlandet.
Lagen tillämpas inte på postbefordran med järnväg.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Prop. 1990/91:1
Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha
följande lydelse.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses
under 1,
3. säkerheten i spårbunden trafik
eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,
4. postbefordran eller telekommunikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken
inom Sveriges sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg,
sjöflygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och utrustning,
10. registrering eller annan kontroll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna att tillhandahålla föreskrifter och andra
uppgifter som rör förhållandena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare.
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 3, 9, 10 eller 13. Regeringen
bemyndigas också att besluta före-
skrifter om avgifter för farledsverk-
samheten samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 9, 10 eller 13. Regeringen be-
myndigas också att besluta före-
skrifter om avgifter för farledsverk-
samheten samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Lagen omtryckt 1978:233.
Senaste lydelse 1986:298.
10
Prop. 1990/91:1
Härigenom föreskrivs att 16 och 21— 23 §§ körkortslagen (1977:477)1
skall ha följande lydelse.
Ett körkort skall återkallas
16§2
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1§ andra stycket, 4§ eller
4a§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§förs-
ta, andra eller tredje stycket järn-
vägstrafiklagen (1985:192),
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1 § andra stycket, 4 § eller
4a§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott eller 30§ första,
andra eller tredje stycket järnvägs-
säkerhetslagen (1990:000),
2. om körkortshavaren har brutit mot 5§ lagen om straff för vissa
trafikbrott och överträdelsen inte kan anses som ringa,
3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har
visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som
gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet
fordon eller spårvagn,
4. om körkortshavaren i annat fall vid förandet av ett motordrivet
fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot
rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller
brutit mot någon annan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt
om överträdelsen inte kan anses som ringa,
5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
ej bör ha körkort,
6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har
gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg-
lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på
grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon,
7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt
fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att
han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,
8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt forarprov,
9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,
10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.
21 §3
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
den eller om ett körkort eller ett
körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1—6, skall en spärrtid
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
den eller om ett körkort eller ett
körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16§ 1—6, skall en spärrtid
1 Lagen omtryckt 1980:977.
2 Senaste lydelse 1990:151.
3 Senaste lydelse 1990:151.
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1 § andra stycket eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott eller 6 kap. 2§ tredje stycket
järnvägstrafiklagen (1985:192)
skall spärrtiden bestämmas till lägst
ett år.
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1 § andra stycket eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott eller 30 § tredje stycket järn-
vägssäkerhetslagen (1990:000)
skall spärrtiden bestämmas till lägst
ett år.
Prop. 1990/91:1
22 §4
I stället för att körkortet eller körkortstillståndet återkallas skall kör-
kortshavaren, utom då han avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet,
meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2 —6, om varningen av
särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
Detsamma gäller om körkorts-
havaren har brutit mot 4§ första
stycket lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§
första stycket järnvägstrafiklagen
(1985:192) och alkoholkoncentra-
tionen under eller efter färden inte
uppgick till 0,5 promille i hans blod
eller 0,25 milligram per liter i hans
utandningsluft.
Detsamma gäller om körkorts-
havaren har brutit mot 4§ första
stycket lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott eller 30§första
stycket järnvägssäkerhetslagen
(1990:000) och alkoholkoncentra-
tionen under eller efter färden inte
uppgick till 0,5 promille i hans blod
eller 0,25 milligram per liter i hans
utandningsluft.
23 §5
Ett körkort skall omhändertas
1. om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller
annat ämne,
2. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkal-
las enligt 16 § 1 eller 4,
3. om till följd av sjukdom, skada eller dylikt körkortshavaren saknar
förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, eller
4. om körkortet är återkallat.
Att ett körkort inte gäller när det är omhändertaget framgår av 15 §. Om
ett körkort skall omhändertas på grund av brott som avses i 16§ 4, får
dock körkortshavaren medges att trots omhändertagandet föra fordon av
det slag som körkortet berättigar honom till. Ett sådant medgivande skall
avse en tid av tre dagar och får lämnas om det kan ske utan fara för
trafiksäkerheten.
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 6 kap. 2§ järn-
vägstrafiklagen (1985:192), gäller
bestämmelserna i första stycket 2 i
tillämpliga delar.
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 30§ järnvägssä-
kerhetslagen (1990:000) gäller be-
stämmelserna i första stycket 2 i
tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1989:151.
Senaste lydelse 1989:591.
12
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m. m. skall ha följande lydelse.
!§’
Prop. 1990/91:1
Alkoholhaltiga drycker eller and-
ra berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 6 kap. 2§ järnvägstra-
fiklagen (1985:192), 13 kap. 1§
luftfartslagen (1957:297) eller 325 §
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller and-
ra berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30§ järnvägssäkerhets-
lagen (1990:000), 13 kap. 1§ luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträf-
fas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha
varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1990:151.
13
Härigenom föreskrivs att lagen (1911:53) om järnvägsaktiebolag skall
upphöra att gälla vid utgången av december 1990.
Prop. 1990/91:1
14
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla vid utgången av december 1990.
Prop. 1990/91:1
15
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm —
Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw,
Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet G. Andersson
Inom kommunikationsdepartementet har utarbetats en promemoria (Ds
1989:66) Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m. Prome-
morian innehåller bl. a. förslag till en järnvägssäkerhetslag med bestäm-
melser om säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg. En samman-
fattning av promemorian och den föreslagna författningstexten bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilagor 1 och 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna bör fogas till protokollet som bilaga 3. En sammanställning av re-
missyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet
(Dnr 2635/89).
Bakgrunden till departementspromemorian är följande. Statens järnvä-
gar (SJ) har fram till den nya trafikpolitikens genomförande (prop.
1987/88:50) haft i uppgift både att driva järnvägstrafik och att ansvara för
den nödvändiga infrastrukturen, dvs. spåranläggningarna. SJ har varit sin
egen säkerhetsmyndighet och själv utfärdat normer och föreskrifter, ut-
övat tillsyn och utrett olyckor. De enskilda järnvägarna, spårvägarna och
tunnelbanorna har stått under tillsyn av vägverket.
Genom 1988 års trafikpolitiska beslut har i enlighet med den s. k. vägtra-
fikmodellen ansvaret för järnvägstrafiken och för statens spåranläggningar
delats upp mellan SJ och det den 1 juli 1988 inrättade banverket. SJ:s
huvuduppgift är att driva järnvägstrafik medan banverkets huvuduppgif-
ter är att främja järnvägens utveckling, driva och förvalta statens spåran-
läggningar och ha hand om säkerhetsfrågor för spårtrafik. Banverket har
därvid beträffande säkerhetsfrågorna också från vägverket övertagit upp-
giften att utöva tillsyn över enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.
Vissa bestämmelser om säkerheten vid de av staten ägda järnvägarna
finns i förordningen (1988:1379) om statens spåranläggningar (FSA). I
övrigt gäller de föreskrifter som SJ eller banverket har utfärdat. För andra
spåranläggningar finns säkerhetsföreskrifter i förordningen (1967:604) om
Prop. 1990/91:1
16
enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar. Vidare innehåller järn- Prop. 1990/91: 1
vägstrafiklagen (1985:192) i 6kap.vissa bestämmelser om ordning och
säkerhet vid järnvägstrafik m.m., bl. a. i fråga om straff for den som for
spårfordon under inverkan av alkolhol eller annat berusningsmedel, tillträ-
de till spårområden och befogenhet för befattningshavare att från järnvä-
gens område avlägsna den som stör ordningen eller äventyrar säkerheten.
Inom banverket finns en järnvägsinspektion. Inspektionen har ett själv-
ständigt ansvar för säkerheten vid spårtrafiken. Direktören for järnvägs-
inspektionen skall enligt förordningen (1988:707) med instruktion for
banverket fatta beslut om
1. säkerhetssystem för spårtrafik och tillsyn över systemens tillförlitlig-
het,
2. säkerhetsföreskrifter för spårtrafik och tillsyn över att föreskrifterna
följs,
3. undersökning av olyckor och olyckstillbud samt
4. undersökningar av sådana driftstörningar som berör säkerheten.
Bakgrunden till att en särskild järnvägsinspektion har inrättats hos
banverket är bl. a. att det på principiella grunder kan riktas invändningar
mot att ett trafikföretag är sin egen säkerhetsmyndighet. Järnvägsinspek-
tionen har inrättats efter mönster av de hos sjöfartsverket och luftfartsver-
ket inrättade sjöfarts- resp, luftfartsinspektionerna. — I det följande kom-
mer järnvägsinspektionen att anges, om det är detta organ inom banverket
som i praktiken avses.
SJ har under årens lopp utfärdat en mängd säkerhetsföreskrifter för den
spårtrafik som bedrivs på det staten tillhöriga järnvägsnätet. Dessa gäller
enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till FSA till utgången av år 1992,
om de inte upphävs dessförinnan. Eftersom föreskrifterna i princip är
bindande endast för SJ:s egen personal, har de kunnat utfärdas utan att
något särskilt bemyndigande från riksdagens eller regeringens sida har
krävts.
När det gäller enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar har beho-
vet av säkerhetsföreskrifter kunnat tillgodoses genom en bestämmelse i
förordningen (1967:604) om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spår-
vägar (FEJ) att tillstånd att upplåta en sådan anläggning för allmän trafik
inte får meddelas innan en säkerhetsordning med de trafiksäkerhetsföre-
skrifter som behövs har fastställts av järnvägsinspektionen, tidigare väg-
verket. Föreskrifterna skall så nära som möjligt ansluta till motsvarande
bestämmelser för SJ.
Så länge SJ var ensam trafikutövare på det statliga järnvägsnätet har det
för den trafiken knappast funnits något behov av säkerhetsföreskrifter
utöver dem som SJ själv utfärdat. Genom det trafikpolitiska beslutet har
saken kommit i ett annat läge. Järnvägstrafik på det statliga nätet kan nu
komma att bedrivas även av andra än SJ, t. ex. av trafikhuvudmännen.
Andra trafikutövare måste naturligtvis också rätta sig efter föreskrifter för
trafiken. Det är emellertid i stor utsträckning fråga om föreskrifter som,
för att vara bindande för enskilda, kräver antingen lagform eller bemyndi-
gande av riksdagen.
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
De bestämmelser som nu finns i FEJ är i stor utsträckning föråldrade
och dessutom ofullständiga.
När det gäller jämvägsinspektionens tillsynsfunktion finns det ännu inte
några närmare bestämmelser om hur den tillsynen skall bedrivas och vilka
befogenheter som inspektionen har utöver vad som finns i banverkets
instruktion och i FEJ. Bestämmelserna behöver därför kompletteras i
åtskilliga hänseenden.
Den nya lagstiftningen tar inte sikte på säkerheten för arbetstagarna i ett
spårtrafikföretag, låt vara att dessa indirekt berörs av lagen och av före-
skrifter som utfärdats med stöd av den. I detta hänseende gäller i första
hand arbetsmiljölagen (1977:1160) och anslutande föreskrifter. Tillsynen
är en uppgift för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Arbetar-
skyddsstyrelsen meddelar vidare de föreskrifter som t>ehövs för tillämp-
ningen av arbetsmiljölagen. När det gäller föreskrifter som rör arbetstagar-
nas säkerhet bör arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsinspektionen samråda.
Lagrådsgranskning
Regeringen beslöt den 8 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag till järnvägssä-
kerhetslag och till viss följ dlagstiftning. De till lagrådet remitterade försla-
gen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet yttrade sig över förslagen den 9 april 1990. Yttrandet bör fogas
till protokollet som bilaga 5.
Jag ansluter mig till lagrådets synpunkter och godtar lagrådets förslag till
ändringar av de remitterade förslagen. Det innebär bl. a. att förslaget till
järnvägssäkerhetslag fått viss ändrad paragrafföljd. Vidare har med anled-
ning av vad lagrådet anfört bestämmelsen i 35 § i det remitterade förslaget
om möjlighet för banverket att efter regeringens bemyndigande överlåta en
förvaltningsuppgift till någon annan fått utgå.
Jag återkommer till lagrådets ändringsförslag i det följande (s. 28, 43, 47,
48,50,51, 56). Lagrådsgranskningen har vidare lett till en del smärre språk-
liga justeringar i förhållande till de remitterade förslagen. Det bör också
anmärkas att regeringen numera utfärdat lagar med anledning av riksdagens
beslut nyligen om trafiknykterhetsbrotten (prop. 1989/90:2, JuU2,
rskr. 106).
Enligt lagrådsremissen skulle lagändringarna träda i kraft den ljuli
1990. Eftersom riksdagsbehandling inte torde bli aktuell under våren 1990
föreslås att tiden för ikraftträdande sätts till den 1 januari 1991.
Föreskrifter om driften och förvaltningen av statens spåranläggningar
finns i förordningen (1988:1379) om statens spåranläggningar (FSA).
Till spåranläggningarna hör järnvägsspår och de övriga fasta anordning-
Prop. 1990/91:1
18
ar, som behövs för järnvägsspårens bestånd, drift eller brukande, signal- Prop. 1990/91:1
och säkerhetsanläggningar samt anordningar for elförsörjning av järnvägs-
trafiken (2 §). Anläggningarna skall hållas i ett för järnvägstrafiken betryg-
gande skick (6 §).
Järnvägsnäten och trafikeringsrätten
Statens spåranläggningar består av stomjärnvägar (stomnätet), länsjärn-
vägar, malmbanan och inlandsbanan (3 §). Regeringen bestämmer vilka
anläggningar som är stomjärnvägar och om riktlinjer för byggande av
sådana järnvägar (4 §). Banverket bestämmer vilka av de spåranläggningar
som ingår i stomnätet som är länsjärnvägar (t. ex. kortare järnvägsspår vid
station, där en länsjärnväg ansluter till en stomjärnväg). Planer för byggan-
de av länsjärnvägar fastställs av länsstyrelsen efter hörande av banverket
m. fl. enligt förordningen (1988:1015) om riksvägplan och planer för kol-
lektivtrafikanläggningar (5 §).
SJ har trafikeringsrätten till persontrafiken på stomnätet och godstrafi-
ken på både stomnätet och länsjämvägarna. Trafikhuvudmännen har tra-
fikeringsrätten till persontrafiken på länsjämvägarna. Om det finns sär-
skilda skäl kan banverket medge SJ begränsad trafikeringsrätt till person-
trafik på länsjärnvägar. Regeringen får medge trafikhuvudmännen trafike-
ringsrätt på stomnätet. Om SJ eller huvudmännen avstår från sin trafike-
ringsrätt, får trafiken drivas av någon annan efter beslut av banverket (7 —
9§§)-
Säkerhet
Järnvägsinspektionen skall se till att järnvägsfordon som används på sta-
tens spåranläggningar är betryggande från säkerhetssynpunkt. Järnvägsin-
spektionen skall godkänna nya fordon innan de tas i drift och får förbjuda
användningen av fordon (11 §).
Trafikledning
SJ har ansvaret för trafikledningen på statens spåranläggningar (13 §).
Överklagande m. m.
SJ:s beslut i fråga om trafikledning får överklagas hos banverket. Banver-
kets beslut i sådana frågor eller i fråga om upphörande av underhåll eller
nedläggning av järnväg får inte överklagas. Andra beslut av banverket får
överklagas hos regeringen (17 §).
Närmare föreskrifter för tillämpningen av förordningen meddelas av
banverket medan föreskrifter om trafikledningen meddelas av SJ (16 §).
Tidigare har utan uttryckligt stöd i lag eller annan författning ansetts att en
järnväg m. m. inte fick anläggas utan tillstånd av regeringen. Enligt lagen
19
(1985:1075) om rätt att anlägga enskilda järnvägar m. m.har numera var Prop. 1990/91:1
och en rätt att utan särskilt tillstånd (koncession) av regeringen anlägga en
enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg för allmän trafik. Redan bevilja-
de koncessioner skall dock fortfarande gälla med undantag for skyldighe-
ten att upprätthålla viss trafik.
Bestämmelser om tillsyn m. m. över enskilda järnvägar, tunnelbanor
och spårvägar finns i FEJ. Förordningen gäller enskilda järnvägar, tunnel-
banor och spårvägar som är avsedda for allmän trafik eller som i andra fall
får användas av allmänheten for personbefordran. Frågan till vilken typ en
spåranläggning skall hänföras avgörs med ledning av koncessionen, om det
finns en sådan. Annars bestämmer järnvägsinspektionen om detta (1 §).
Tillsyn m. m.
Enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar står under tillsyn av järn-
vägsinspektionen (2 och 17 §§). Innehavare av järnväg, tunnelbana eller
spårväg, som är upplåten för allmän trafik, är skyldig att lämna de uppgif-
ter om anläggningen eller dess trafik som järnvägsinspektionen begär (15 —
17§§).
För en järnväg, tunnelbana eller spårväg skall det finnas en säkerhets-
ordning med de trafiksäkerhetsföreskrifter som behövs utöver bestämmel-
serna i förordningen. Denna skall så nära som möjligt ansluta till motsva-
rande bestämmelser för SJ (3 och 17 §§).
Bestämmelser om spåranläggningar och rullande materiel
En järnväg, tunnelbana eller spårväg får inte upplåtas för allmän trafik
eller i övrigt för trafik för personbefordran utan tillstånd av järnvägsin-
spektionen (4, 16 och 17 §§). Tillstånd får inte meddelas innan säkerhets-
ordningen har fastställts (6 och 17 §§).
När en järnväg skall anläggas, skall järnvägens innehavare anmäla detta
till järnvägsinspektionen. Inspektionen prövar frågan om fastställelse av
arbetsplan och kontrollerar arbetets utförande. När en järnväg har anlagts,
skall inspektionen avsyna järnvägen efter anmälan av innehavaren. Vid
ansökan om tillstånd att upplåta en järnväg eller del därav för allmän
trafik eller för trafik för personbefordran utan samband med sådan anmä-
lan, skall inspektionen besiktiga järnvägen (5, 6 och 16 §§).
Om trafiktillstånd meddelas, skall järnvägsinspektionen också meddela
bestämmelser om högsta tillåtna hastighet och största tillåtna axeltryck
(6§).
Järnvägens innehavare skall även inge arbetsplan till järnvägsinspek-
tionen om linjesträckningen ändras, större anläggningar som driftsplatser
eller broar skall byggas eller byggas om eller om något arbete av avsevärd
omfattning, som innebär ändring i planen för järnvägen, skall utföras. I
fråga om tillsyn över utförandet av ny anläggning eller ändring av anlägg-
ning enligt fastställd plan och om besiktning och godkännande för trafik
för sådan anläggning gäller 5 och 6 §§ i tillämpliga delar (8 §).
Rullande materiel som inte tidigare har använts vid en viss järnväg får
20
inte tas i bruk vid denna innan materielen har godkänts av järnvägsinspek-
tionen (4 §).
Om en ansökan görs om godkännande av ny rullande materiel utan
samband med avsyning eller besiktning av spåranläggning, skall järnvägs-
inspektionen besiktiga materielen i den mån det är påkallat (7 §). Inspek-
tionen skall efter ansökan av järnvägens innehavare förberedande granska
ritningar över rullande materiel som är avsedd att anskaffas för järnvägen
(9 §). Inspektionen får efter ansökan av innehavaren av en järnväg utse en
tjänsteman eller annan lämplig person att kontrollera tillverkningen av
rullande materiel för järnvägens räkning (10§). Allmänna bestämmelser
om rullande materiels konstruktion och utförande meddelas av järnvägs-
inspektionen efter samråd med SJ (11 §).
Om det iakttas några brister vid en besiktning, skall besiktningsmannen
skriftligen underrätta järnvägens innehavare om detta och, om det är
påkallat, lämna anvisningar eller föreskrifter om åtgärder för att avhjälpa
bristerna. Kan bristerna medföra fara för trafiksäkerheten, får besiktnings-
mannen förbjuda att t.ex. bandelar och fordon används. Rapport över
besiktningen skall ges in till järnvägsinspektionen. Inspektionen kan vidta
åtgärder och meddela eller upphäva meddelade förbud (13 §).
Bestämmelserna om spåranläggningar och rullande materiel gäller i
tillämpliga delar även spårvägar och tunnelbanor (17 §).
Undantag från bestämmelserna i 4 —8§§ får meddelas av järnvägsin-
spektionen i fråga om järnvägar som utan att vara upplåtna för allmän
trafik får användas av allmänheten för personbefordran om särskilda skäl
föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten (18 §).
Ansvar och överklagande
Den som upplåter en järnväg, tunnelbana eller spårväg för trafik utan
tillstånd eller den som använder rullande materiel som inte tidigare an-
vänts vid järnvägen eller ny eller ändrad anläggning utan godkännande av
järnvägsinspektionen döms till böter. Detsamma gäller den som använder
anläggningar eller rullande materiel i strid mot förbud som meddelats av
inspektionen (28 §).
Talan mot beslut av besiktningsman om fel och brister i anläggning eller
rullande materiel får föras hos järnvägsinspektionen. Inspektionens beslut
enligt förordningen överklagas hos regeringen (30 §).
Trafikregler för spårvägstrafik
FEJ innehåller också ett avsnitt om trafikregler för spårvägstrafik m. m.
(20 — 27 §§). Bestämmelserna innebär i korthet att spårvagnsförare skall
följa de trafikregler som gäller enligt vägtrafikkungörelsen (1972:603) i
den mån de passar. För förande av spårvagn krävs körkort med behörighe-
ten B. Ytterligare villkor för rätten att köra spårvagn kan uppställas i
säkerhetsordningen.
Bestämmelser finns också om straff för spårvagnsförare som bryter mot
trafikreglerna eller föreskrifter i säkerhetsordningen. Om gärningen är
Prop. 1990/91:1
21
belagd med straff i brottsbalken eller trafikbrottslagen (1951:649), gäller i Prop. 1990/91: 1
stället straffbestämmelserna där (29 §).
Enligt 1 § förordningen (1988:707) med instruktion för banverket är verket
central förvaltningsmyndighet för frågor som rör järnvägar. Verkets hu-
vuduppgifter är att främja järnvägens utveckling, driva och förvalta sta-
tens spåranläggningar samt ha hand om säkerhetsfrågor för spårtrafik (1 §).
Inom banverket finns en järnvägsinspektion och de andra enheter verket
bestämmer. Järnvägsinspektionen leds av en direktör (5§). Banverkets
styrelse skall bl. a. fastställa drift- och underhållsplaner för statens spåran-
läggningar samt sådana investeringsplaner för anläggningarna som upprät-
tats med anledning av regeringens planeringsdirektiv (6§). Direktören vid
järnvägsinspektionen skall, som tidigare nämnts, fatta beslut om säker-
hetssystem för spårtrafik och tillsyn över systemens tillförlitlighet, säker-
hetsföreskrifter för spårtrafik och tillsyn över att föreskrifterna följs, un-
dersökning av olyckor och olyckstillbud i spårtrafiken samt undersökning-
ar av sådana driftstörningar som berör säkerheten (8§). Direktören vid
järnvägsinspektionen får i lämplig utsträckning delegera sin beslutanderätt
till andra tjänstemän vid inspektionen (9§).
I järnvägstrafiklagen (1985:192) finns dels civilrättsliga regler om skade-
ståndsansvar för järnväg och om befordran av resande och gods, dels vissa
regler om ordning och säkerhet vid järnvägstrafik. I detta sammanhang är
endast de senare bestämmelserna av intresse.
Enligt 6 kap. 1 § döms den till böter, högst 1 000kr., som utan trafikföre-
tagets tillstånd beträder spårområden för järnväg eller tunnelbana utom på
platser där det på olika sätt klart framgår att allmänheten har tillträde.
Detsamma gäller den som utan spårvägens tillstånd beträder spårområde,
där det är klart utmärkt att allmänheten inte äger tillträde.
Den som har fört ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelba-
na efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon-
centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans
blod eller 0,10 milligram i hans utandningsluft skall enligt 6 kap. 2§ i dess
lydelse från den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106) dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff skall också den
dömas som för fordon och är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
något annat medel att det kan antas att han inte på betryggande sätt kan
föra fordonet. Om brottet är att anse som grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst ett år. Härvid skall beaktas om föraren har haft en alkohol-
koncentration som har uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0,75
milligram i hans utandningsluft, om föraren har varit avsevärt påverkad
av alkohol eller annat medel eller om framförandet av fordonet har inne-
burit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Om någon som utan att föra fordon vid järnväg eller tunnelbana fullgör
22
tjänst i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och då Prop. 1990/91:1
är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det måste antas att
han inte kan utföra dessa uppgifter på betryggande sätt, skall han dömas
till böter eller fängelse i högst ett år.
En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna den som obehörigen vistas på spårområ-
de, uppträder berusad eller stör ordningen och genom sitt uppträdande
äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får också om det är oundgäng-
ligen nödvändigt omhänderta en person och hålla honom kvar i högst sex
timmar. Polisen skall dock omedelbart underrättas om omhändertagan-
det. Befattningshavaren får vid ingripande inte använda strängare medel
än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast om inte andra medel
hjälper (6 kap. 3 och 4 §§).
Järnvägen får undersöka resgodskollin och godssändningar om innehål-
let är okänt och det finns skäl att misstänka att innehållet utgör en fara för
säkerheten. Vidare får resgods undersökas om det med fog kan antas att
innehållet är sådant att järnvägen inte transporterar det på det aktuella
sättet eller om avsändaren lämnat fel uppgift om det. Vid undersökningen
bör vittne vara närvarande och inblandade parter beredas tillfälle att vara
närvarande. Särskilda bestämmelser finns för inskrivet resgods i viss inter-
nationell trafik (5 §).
Om en tågresenär medför otillåtet handresgods, får järnvägen under
vissa omständigheter omhänderta detta (6 §). Omhändertaget handres-
gods, inskrivet resgods som är farligt och visst annat farligt gods får
järnvägen avlägsna, oskadliggöra eller förstöra om det behövs av säker-
hetsskäl (7 §).
Ordningsstadgeutredningen har i betänkandet (SOU 1985:24) Ord-
ningslag m.m. föreslagit en särskild lag om ordning och säkerhet i kollek-
tivtrafik. Denna lag skall enligt förslaget innehålla bl. a. de bestämmelser
som nu finns i 6 kap. 1 § järnvägstrafiklagen om ordning och säkerhet vid
spårväg och tunnelbana. Förslaget övervägs efter remissbehandling i justi-
tiedepartementet.
I 16 och 21 — 23 §§ körkortslagen (1977:477) finns regler om återkallelse av
körkort, spärrtid, varning och omhändertagande av körkort bl. a. i anled-
ning av nykterhetsbrott vid framförande av spårfordon på järnväg eller
tunnelbana.
I 1§ lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
föreskrivs bl. a. att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
som har påträffats hos den som brutit mot 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
skall förklaras förverkade om det inte finns särskilda skäl emot det. Det-
23
samma gäller sådana drycker eller berusningsmedel som har påträffats hos
den som har medföljt vid tillfället om berusningsmedlen kan antas ha varit
avsedda även för den som har begått gärningen.
Enligt lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag gäller vissa särskilda
regler för aktiebolag, som har till ändamål att för allmän trafik bygga eller
använda järnväg eller att förvärva och förvalta aktier eller andra andelar i
bolag med sådant ändamål. Sålunda skall patent- och registreringsverket
underställa regeringen förslaget till bolagsordning. Regeringen skall pröva
bolagsordningens överensstämmelse med lag och författning och om det i
övrigt föreligger hinder från det allmännas sida mot godkännande. Rege-
ringen har också att godkänna ändring av bolagsordningen (3 §). Bara här i
riket bosatta svenska medborgare får vara ledamöter eller suppleanter i
styrelsen eller vara firmatecknare (4§). Vidare finns bestämmelser om
avsättning av vinstmedel, vinstutdelning och beräkning av förlust (5 —
7§§).
Lagen (1930:267) om bokföring vid enskild järnväg och den anslutande
kungörelsen (1930:369) med närmare bestämmelser om bokföring vid
enskild järnväg innehåller regler för bokföring och redovisning utöver vad
som stadgades i då gällande bokförings- och aktiebolagslagar.
Enligt 1930 års lag är den bokföringsskyldig som har koncession på en
järnvägsanläggning och, med undantag för staten, den som fått järnvägs-
drift överlåten på sig (1 §). I lagen föreskrivs vidare särskilt bl. a. om
räkenskapsår och krav på bokföringsmässig redovisning (3 §) hur tillgångar
skall tas upp i inventariet och balansräkningen (4§), förnyelsefond (5 §),
kontot ”kostnader att framdeles täcka” (6 §), amortering av belopp på det
senare kontot (7 §), och närmare bestämmelser om hur posterna skall se ut
i en balansräkning samt vinst- och förlusträkning (8 §). Den bokförings-
skyldige skall skicka bl. a. balansräkning och vinst- och förlusträkning till
kommunikationsdepartementet m.fl. Straffansvar kan ådömas den som
lämnar felaktiga uppgifter i balansräkning eller vinst- och förlusträkning
eller som vid upprättandet förfar i strid mot lagen samt den som underlå-
ter att lämna in vederbörliga handlingar till myndighet i rätt tid och i
behörigt skick.
Mitt förslag: Bestämmelserna i fråga om säkerheten vid statliga och enskil-
da järnvägar, tunnelbanor och spårvägar samlas i en lag, jämvägssäker-
hetslagen.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Många re-
Prop. 1990/91:1
24
missinstanser har påpekat det angelägna och ändamålsenliga med en lag i
enlighet med promemorians förslag.
Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit inledningsvis innebär
1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, TU 19, rskr. 260) stora
förändringar när det gäller förvaltning och trafikering av statens spåran-
läggningar. Det nyinrättade banverket skall förvalta spåranläggningarna
medan SJ i huvudsak skall driva järnvägstrafik. SJ:s roll som affärsdrivan-
de verk utan egentliga myndighetsfunktioner har därmed accentuerats.
Banverket har vidare genom järnvägsinspektionen fått ansvaret för den
säkerhetsmässiga tillsynen över statens spåranläggningar och de fordon
som används på dessa. Inspektionens roll och befogenheter i det samman-
hanget behöver emellertid klarläggas ytterligare.
Det trafikpolitiska beslutet innebär också att de trafikhuvudmän som
avses i lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontra-
fik har vid sidan av SJ fått trafikeringsrätt till vissa av statens spåranlägg-
ningar. Även andra trafikutövare än SJ kan alltså komma att utföra trafik
på delar av det statliga järnvägsnätet. Detta förhållande medför att det
finns behov av delvis andra säkerhetsföreskrifter än de som nu gäller för
SJ. En hel del av dessa föreskrifter måste enligt regeringsformen meddelas
i form av lag eller med stöd av bemyndigande i lag.
När det gäller enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar finns, som
jag redan nämnt, en särskild förordning (1967:604, FEJ) om säkerheten
vid sådana anläggningar. Tillsynen över sådana anläggningar ankommer
på järnvägsinspektionen. Metoderna för att utöva tillsynen är emellertid
relativt omständliga och resurskrävande och befogenheterna när det gäller
att ingripa otillräckliga eller i vart fall oklara. Förordningen är också
ofullständig i en del andra hänseenden. Den omfattar t. ex. inte spåranlägg-
ningar för enbart godstrafik trots att de jämvägsfordon som trafikerar
sådana anläggningar mycket ofta också används på järnvägar med allmän
trafik. Förordningen är alltså i behov av en översyn.
Utöver de bestämmelser som nu berörts finns spridda bestämmelser om
säkerheten i en del andra författningar. Det skulle från lagteknisk syn-
punkt och för att underlätta läsbarheten vara av värde om de bestämmel-
ser som behövs kunde samlas i en gemensam grundläggande författning.
Som tidigare berörts krävs enligt regeringsformen att en del av de
aktuella föreskrifterna meddelas i lag eller efter bemyndigande i lag. Enligt
1 § första stycket 3 och andra stycket lagen (1975:88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (be-
myndigandelagen) har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter
som avses i 8 kap. 3 och 5 §§ regeringsformen bl. a. om föreskrifterna gäller
säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i samband
med sådan trafik eller avgifter för granskning eller kontroll i det avseendet.
Eftersom det vid sidan av föreskrifter som i och för sig omfattas av
bemyndigandelagen behövs föreskrifter som inte kan delegeras, t. ex. i
fråga om domstolsprövning och straffansvar i vissa fall, bör alla de grund-
läggande säkerhetsföreskrifterna meddelas i form av lag.
När det gäller de mer detaljbetonade säkerhetsföreskrifterna måste fö-
reskriftsrätten i betydande omfattning delegeras till järnvägsinspektionen.
Prop. 1990/91:1
25
Den nya lagen bör därför lämpligen innehålla även en motsvarighet till de Prop. 1990/91:1
tidigare nämnda bestämmelserna i bemyndigandelagen. Dessa senare kan
då upphävas.
3.1.1 Trafikslagen järnväg, tunnelbana och spårväg
Mitt förslag: Begreppen järnväg, tunnelbana och spårväg i lagen skall ha
samma innebörd som i nu gällande jämvägslagstiftning. Banverket be-
stämmer till vilket trafikslag en viss spåranläggning hör.
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer med mitt med det
undantaget att enligt promemorians lagförslag en spåranläggning för lokal
persontrafik enbart kan utgöra tunnelbana eller spårväg.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påpekat att en spåranlägg-
ning för endast lokal persontrafik kan utgöra en typisk järnväg. Järnvägs-
inspektionen har vidare anfört att det i grundläggande trafiksäkerhetsavse-
ende förekommer två artskilda driftformer inom spårtrafiken, nämligen
järnväg och spårväg, och att begreppet ”tunnelbana”, som egentligen
syftar på själva bankonstruktionen, inte har någon egen trafiksäkerhets-
mässig signifikans och bör utgå. Enligt kammarrätten i Stockholm bör
indelningen av trafikslagen kunna delegeras till järnvägsinspektionen utan
några i lagen tyngande definitioner.
Skälen för mitt förslag: Frågan om en anläggning är att hänföra till
järnväg, tunnelbana eller spårväg har, som jag skall återkomma till, bety-
delse i en del fall. Detta talar för att järnvägssäkerhetslagen skall innehålla
en definition av vad som är järnväg, tunnelbana resp, spårväg.
Någon definition av begreppet järnväg finns i dag inte i någon författ-
ning. I prop. 1983/84:117 med förslag till jämvägstrafiklag, m.m., s. 33,
angavs dock som de huvudsakliga kännetecknen på en järnväg att den är
en inte alltför kort spåranläggning på vilken fordon som är avsedda för
transport förflyttas med hjälp av en längs spåren rörlig drivkälla som
utvecklar en sådan kraft att förflyttningen medför särskilda skaderisker. I
propositionen anfördes vidare att denna definition skulle göra det möjligt
att genomgående använda samma begrepp såväl i civilrättsliga bestämmel-
ser som i reglering av offentligrättslig eller administrativ karaktär. Någon
legal definition av begreppet järnväg ansågs dock inte behövlig.
I betänkandet (SOU 1980:37) Ny jämvägslagstiftning 11 som föregick
propositionen, ansågs att begreppet järnväg inte innefattade spåranlägg-
ningar längs vilka traverser eller liknande anordningar flyttar sig. Vidare
framhölls att t. ex. en berg- och dalbana eller en inom ett fabriksområde
anlagd bana som inte står i förbindelse med ett större järnvägsnät utanför
området inte har ansetts som järnväg i skadeståndsrätten.
Tunnelbana och spårväg är transportmedel som har stora likheter med
järnväg, men vissa skillnader finns. En är att tunnelbana och spårväg är
avsedda endast för transport av passagerare, en annan att dessa trafikslag
har övervägande lokal karaktär, en tredje att järnväg är en höghastighets-
form medan tunnelbana och spårväg är låghastighetsformer. Rent säker-
hetsmässigt finns den skillnaden att järnvägståg i de flesta fall styrs genom
ett s. k. blocksystem, vilket innebär att endast ett tåg åt gången skall kunna
26
finnas på en viss sträcka. Föraren av ett tunnelbanetåg eller en spårvagn
får i vart fall under vissa betingelser köra på sikt.
En anläggning av den typ som brukar kallas tunnelbana finns inom
landet bara i Stockholm. Av 1 § andra stycket FEJ följer emellertid att vad
som i allmänhet benämns spårväg i själva verket kan vara att anse som
tunnelbana. Frågan huruvida anläggningen delvis går underjord eller inte
saknar i det sammanhanget betydelse. Det avgörande är i stället om
trafiken på anläggningen på någon sträcka blandas med vägtrafiken. Gör
den inte det, är anläggningen att betrakta som tunnelbana. Detta medför
att de bestämmelser som gäller för spårvagnsförare t. ex. i fråga om körkort
och trafikregler inte är tillämpliga.
Den huvudsakliga skillnaden mellan en spårväg och en tunnelbana är
alltså att spårvägstrafiken blandas med vägtrafiken på vissa sträckor me-
dan tunnelbanan är väl avskild från annan trafik. Den är också, till
skillnad från järnvägen, helt fri från plankorsningar.
Jag kan hålla med järnvägsinspektionen om att det kanske inte finns
några egentliga säkerhetsmässiga skäl att i den nya lagen särskilt nämna
tunnelbana. Å andra sidan används begreppet tunnelbana allmänt för att
beteckna den anläggning som finns i Stockholm och det vore därför otill-
fredsställande om begreppet inte skulle återfinnas i säkerhetslagen. Jag
förordar därför och med tanke på att det trots allt finns den skillnaden
mellan järnvägarna och tunnelbanan att den senare är fri från plankors-
ningar, att begreppet tunnelbana behålls.
Enligt 1 § andra stycket FEJ skall järnvägsinspektionen besluta om en
anläggning skall hänföras till enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg.
Om det finns koncession för anläggningen avgörs frågan dock med ledning
av koncessionen. En anläggning för lokal trafik med koncession som
spårväg skall dock anses som tunnelbana, om trafiken går fram på egen
banvall som är väl avskild från annan trafik och anläggningen är fri från
korsningar i samma plan med annan trafik.
Begreppet järnväg får åtminstone efter tillkomsten av järnvägstrafik-
lagen anses ha en så allmänt vedertagen innebörd att jag inte finner det
motiverat med en definition i den nya säkerhetslagstiftningen. Det finns
snarare en viss risk för att en legaldefinition som inte har sin motsvarighet
i järnvägstrafiklagen får till följd att begreppet med tiden får en något
annan innebörd i den civilrättsliga lagstiftningen än i den offentligrättsli-
ga. Någon uttrycklig definition av begreppet järnväg föreslås alltså inte
heller i detta sammanhang. Någon definition av begreppen tunnelbana och
spårväg bör då inte heller tas upp.
Det kan i sammanhanget anmärkas att en spårväg som delvis går avskild
från annan trafik och delvis blandas med vägtrafiken bör i sin helhet anses
utgöra spårväg (jfr Ds K 1975:5 s. 16 ff).
Genom lagen (1985:1075) om rätt att anlägga enskilda järnvägar
m. m. avskaffades tvånget att ha tillstånd (koncession) av regeringen för att
få anlägga en enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg som är avsedd för
allmän trafik. I samband med lagens tillkomst konstaterades att koncessio-
nerna eller motsvarande tillstånd var förenade med olika rättigheter och
skyldigheter, bl. a. vad avser förvärvande och inlösen av mark. Lagstifta-
Prop. 1990/91: 1
27
ren var därför inte beredd att föreskriva att beviljade koncessioner och
tillstånd skulle upphöra att gälla.
Det kan naturligtvis hävdas att ett operativt tillstånd enligt en ny säker-
hetslag bör knytas till det slags trafik som en tidigare meddelad koncession
gäller. Detta system har använts i FEJ. Övervägande skäl talar emellertid
för att tillstånd som motiveras från säkerhetssynpunkt är adekvata i för-
hållande till den trafik som verkligen bedrivs av verksamhetsutövaren.
Den tidigare koncessionen torde inte utgöra något hinder mot detta efter-
som koncessionshavaren efter 1985 års lag får anses oförhindrad att byta
trafikslag på sin anläggning. Jag anser därför att järnvägsinspektionen på
grundval av de kriterier som jag nyss har nämnt bör få besluta till vilket
trafikslag en verksamhet är att hänföra enligt säkerhetslagstiftningen oav-
sett vad en meddelad koncession innehåller i det hänseendet.
Frågan till vilket trafikslag en anläggning är att hänföra torde i allmän-
het aktualiseras i ett tillståndsärende. Som lagrådet har påpekat kan emel-
lertid frågan komma upp utan samband med ett sådant ärende. Med de av
lagrådet utformade bestämmelserna om överklagande är det kammarrät-
ten som är besvärsinstans även i det fallet.
3.1.2 Lagens tillämpningsområde
Mitt förslag: Lagen omfattar i princip samtliga järnvägar, tunnelbanor och
spårvägar.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt FSA och FEJ står statens spåranläggningar
och trafiken på dem samt enskilda järnvägar, spårvägar och tunnelbanor,
som är avsedda för allmän trafik eller i andra fall får användas av allmän-
heten för personbefordran, under järnvägsinspektionens kontroll. Detta
innebär att järnvägar, statliga såväl som enskilda, tunnelbanor och spår-
vägar vars syfte är att tillgodose ett allmänt behov av samfärdsel eller
transport omfattas av tillsynen. Det gör också järnvägar, spårvägar och
tunnelbanor för personbefordran som, utan att de tillgodoser ett allmänt
behov av samfärdsel eller transport, får nyttjas av allmänheten, t. ex. mu-
seijärnvägar. Någon tillsyn över enskilda industrispår som används till
godstransporter och över trafiken på dem finns däremot inte.
Den ojämförligt största innehavaren av järnväg i Sverige är staten.
Statens spåranläggningar består av ca 600 mil stomjärnvägar, ca 360 mil
länsjärnvägar samt malmbanan och inlandsbanan. Viss utbyggnad av
främst stomnätet planeras.
Hittills har SJ drivit så gott som all trafik på statens spåranläggningar för
egen del eller som entreprenör åt bl. a. Storstockholms lokaltrafik (SL).
Genom 1988 års trafikpolitiska beslut har förutsättningarna för att driva
trafik på statens spåranläggningar förändrats. SJ har enligt 7 och 8 §§ FSA
trafikeringsrätt till all godstrafik på anläggningarna och i huvudsak till
persontrafiken på stomjärnvägarna. Trafikhuvudmännen har den huvud-
sakliga trafikeringsrätten till persontrafiken på länsjämvägarna. Syftet
med denna uppdelning är att ge trafikhuvudmännen, som har ett övergri-
Prop. 1990/91:1
28
pande ansvar för all linjetrafik inom ett län, bättre möjlighet att på lokal Prop. 1990/91: 1
och regional nivå välja det kollektivtrafikmedel som passar regionen bäst.
Efter reformen har trafikhuvudmannen i Västmanlands län utnyttjat sin
trafikeringsrätt till viss persontrafik på länsjärnvägar med SJ som entre-
prenör. I vilken utsträckning trafikhuvudmännen i övrigt när det blir
aktuellt väljer att driva trafiken i egen regi eller med anlitande av SJ eller
någon annan trafikutövare får framtiden utvisa. Visst intresse från trafik-
huvudmännen att själva bedriva trafik finns dock liksom i några fall långt
framskridna planer på att enskilda trafikutövare skall börja bedriva trafik
åt trafikhuvudmännen.
Om SJ eller trafikhuvudmännen avstår från sin trafikeringsrätt på sta-
tens spåranläggningar kan någon annan efter beslut av regeringen eller
banverket få sådan rätt. Banverket beslutar vidare om vem som skall få
trafikera malmbanan och inlandsbanan.
De enskilda järnvägarna är relativt många. Storstockholms Lokaltrafiks
järnvägar (SLJ) driver Roslagsbanan och Saltsjöbanan. Trafikaktiebolaget
Stockholm — Södra Lidingön (SSLidJ) driver Lidingöbanan. Dessa järnvä-
gar har tillsammans en längd av ca 9 mil. Av övriga enskilda järnvägar kan
nämnas Trafikaktiebolaget Grängesberg —Oxelösunds järnvägar (TGOJ),
Nordmark —Klarälvens Järnvägars Aktiebolag (NK1J), Malmö—Lim-
hamns Järnväg (MLJ), Växjö —Hultsfreds —Västervik Järnväg (VHVJ)
och Johannisberg—Ljungaverks Järnväg (JLJ). Vidare finns ett antal typis-
ka museijärnvägar och omfattande industrispår.
Spårvägstrafik drivs av SL, Göteborgs spårvägar AB och av Norrköpings
kommun och trafikhuvudmannen i Östergötlands län genom Norrköpings
lokaltrafik. Tunnelbanan i Stockholm drivs av SL.
Någon mera betydande utveckling av de enskilda järnvägarna torde
knappast vara aktuell med tanke på de stora investeringar som erfordras i
anläggningar, fordon och annan materiel. Utvecklingen av spårvägarna
och tunnelbanorna är något vanskligare att förutspå. Otvivelaktigt är dessa
trafikmedel miljövänliga. Intresset för spårvägstrafik är stort utomlands
vilket tagit sig uttryck i bl. a. införandet av s. k. light rail, som kan beskri-
vas som en tyngre typ av spårvägstrafik.
Som jag redan nämnt står statens spåranläggningar samt alla enskilda
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar som är avsedda för allmän trafik
eller i andra fall får användas av allmänheten för personbefordran under
järnvägsinspektionens tillsyn. Detta bör vara fallet även i fortsättningen.
Den nya lagen bör alltså omfatta dels statens spåranläggningar, dels de
anläggningar som nu omfattas av FEJ.
Vid sidan av statens spåranläggningar såsom dessa har definierats i 3§
FSA finns det vissa kortare spårsträckor som tillhör staten och som förval-
tas av SJ och inte av banverket. Dessa spår kan t. ex tjäna som övergång
mellan statens spåranläggningar och enskilda industrispår. Antalet enskil-
da industrispår är betydande.
Dessa industrispår, liksom sådana staten tillhöriga spår som inte ingår i
statens spåranläggningar, bör i princip omfattas av tillsynen fortsättnings-
vis. Denna får givetvis anpassas efter vad behovet kräver. Behovet av
tillsyn är naturligtvis större i fråga om sådana industrispår som har en
29
omfattande trafik eller där det förekommer transporter av farligt gods än
när det gäller andra industrispår. Järnvägsinspektionen bör därför få be-
sluta generellt eller i det enskilda fallet att vissa anläggningar eller typer av
anläggningar skall vara undantagna från löpande tillsyn, t. ex. sådana som
är upplåtna endast för trafik i mycket låg hastighet med annat gods än
farligt gods.
Järnvägsinspektionens tillsyn omfattar inte bara tillsyn över spåranlägg-
ningar utan också tillsyn av den trafik som bedrivs där. Att tillsyn enligt
det tidigare sagda inte behövs i fråga om vissa anläggningar innebär inte
nödvändigtvis att även den trafik som bedrivs på dessa anläggningar bör
vara undantagen från tillsyn. Tillsynen bör sålunda utöver själva trafikut-
övningen omfatta skötsel och hantering — t. ex. i samband med lastning
och lossning - av de fordon som används på anläggningarna, om fordo-
nen används även på andra järnvägsanläggningar. Används de på statens
spåranläggningar följer redan nu av 11 § FSA att tillsynen omfattar sådana
fordon.
Mitt förslag: Drift av järnväg, tunnelbana och spårväg delas upp i verk-
samhetsgrenarna drift av spåranläggningar (spårinnehav) och drift av spår-
trafik (trafikutövning). Trafikledningen, som omfattar tidtabellsplanering
och trafikledning, ingår i driften av spåranläggningar, om inte spårinne-
havaren har överlåtit ansvaret härför på någon annan. Trafikledningen
utgör då en egen verksamhetsgren (särskild trafikledningsverksamhet).
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Enligt BK-
tåg bör spårinnehavaren få överlåta trafikledningen endast om en ensam
trafikutövare trafikerar spåranläggningen. Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) m. fl. har riktat kritik mot att SJ skall ombesörja trafikledningen för
statens spåranläggningar.
Skälen för mitt förslag: Som tidigare nämnts är det banverket som har
ansvaret för statens spåranläggningar medan SJ och trafikhuvudmännen
har trafikeringsrätten. Även andra trafikföretag kan få trafikera spåren.
Det är också vanligt att SJ:s godsvagnar trafikerar olika industrispår, som
är privatägda. Detta innebär att det oftast är olika rättssubjekt som svarar
för driften av spåranläggningarna och som trafikerar dessa. Det kan därför
vara lämpligt att i arbetet med säkerhetsfrågor dela upp järnvägs-, tunnel-
bane- och spårvägsdrift i två olika verksamhetsgrenar, nämligen en som
avser driften av spåranläggningarna och en som avser trafikutövningen.
I 2§ FSA finns en definition av vad som hör till statens spåranläggningar
som kan tas till utgångspunkt för vad som enligt säkerhetslagstiftningen
bör hänföras till begreppet spåranläggningar. Enligt den definitionen hör
till statens spåranläggningar järnvägsspår och de övriga fasta anordningar
som behövs för järnvägsspårens bestånd, drift eller brukande, signal- och
säkerhetsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken. Det-
ta inkluderar banunderbyggnader och banöverbyggnader, signaler, felde-
tektorer i banan och andra säkerhetsanordningar, elanläggningar samt
Prop. 1990/91:1
30
plattformar vid en station, däremot inte själva stationshuset. Därutöver Prop. 1990/91:1
bör nu även trafikledningsanläggningarna hänföras till spåranläggningar-
na.
Driften av spåranläggningar bör i enlighet med det anförda omfatta
konstruktion, byggande, tillverkning, underhåll och övriga åtgärder som
får en bana funktionsduglig för trafik och säkerhetsmässigt godtagbar. Till
driften bör hänföras även åtgärder med avseende på fordon och annan
materiel som i och för sig inte hör till spåranläggningen men som behövs
för att bygga, handha och underhålla banan. Vidare bör elförsörjningen
hänföras dit.
Ansvarig för driften av en spåranläggning får i första hand anses vara
anläggningens ägare. Denne kan emellertid till någon annan ha överlåtit
rätten att förfoga över anläggningen på ett sådant sätt att han själv saknar
möjlighet att påverka driften av denna. Ansvarig bör då i stället vara den
till vilken rätten att självständigt förfoga över anläggningen har överlåtits.
I fråga om den grad av självständighet som bör krävas för att någon annan
än ägaren skall anses som innehavare bör gälla detsamma som enligt
järnvägstrafiklagen (se prop. 1983/84:117 s. 83 f).
Övrig verksamhet i samband med järnvägstrafik bör i princip hänföras
till trafikutövning. Denna verksamhet omfattar då fordon och annan
materiel som behövs för trafiken.
Trafikutövarbegreppet har ingen enhetlig innebörd inom transporträt-
ten. 1 en lag om säkerhet vid spårtrafik bör som trafikutövare anses den
som för egen eller annans räkning faktiskt utför trafiken med helt eller
delvis egna resurser. Detta innebär att om en trafikhuvudman uppdrar åt
SJ att utföra huvudmannens trafik på länsjärnvägar är det SJ och inte
trafikhuvudmannen som är trafikutövare. Endast en trafikutövare bör
således kunna förekomma för en och samma trafik. Detta gäller även om
trafikhuvudmannen gentemot kunderna står som anordnare av trafiken.
Detta förhållande ändras inte av att t. ex. SJ i viss utsträckning använder
av huvudmannen ägda spårfordon i verksamheten.
1 ett nära samband med trafikutövningen står trafikledningen. Denna
innefattar dels tidtabellsplanering, dels trafikledning. Sistnämnda verk-
samhet utövas såvitt gäller järnvägstrafiken av centralt placerade tågledare
eller av tågklarerare, vilka styr trafiken med hjälp av det s. k. CTC-syste-
met eller är placerade vid olika stationer.
Sambandet mellan trafikutövning och trafikledning talar i och för sig för
att trafikledningen får ingå i begreppet trafikutövning och att sålunda
ansvaret för denna läggs på trafikutövaren. En sådan ordning kan emeller-
tid medföra problem i de fall det finns flera trafikutövare på en bana.
Ansvaret för trafikledningen måste självfallet ligga på ett enda subjekt.
Huvudregeln bör därför vara att innehavaren av spåranläggningen är
ansvarig för trafikledningen. Denne bör emellertid ha möjlighet att överlå-
ta uppgiften på trafikutövaren, om denne är en annan än anläggningens
innehavare, eller om det finns flera trafikutövare, på någon av dem. Så har
skett i fråga om statens spåranläggningar, där SJ såsom den huvudsakliga
trafikutövaren svarar för trafikledningen (13 § FSA).
Med anledning av vad NO och BK-tåg anfört vill jag framhålla att det
31
kan tänkas innebära en viss konkurrensfördel att som trafikutövare ombe-
sörja trafikledningen även av annan trafik än den egna på en spåranlägg-
ning. Denna fördel får i så fall elimineras genom särskilda föreskrifter om
trafikledningen och genom upplåtelseavtalen. När det gäller statens spår-
anläggningar får enligt 17 § förordningen om statens spåranläggningar de
som trafikerar anläggningarna klaga hos banverket över statens järnvägars
beslut i fråga om trafikledning. Givetvis bör innehavaren av spåranlägg-
ningen eller den trafikutövare som svarar för trafikledningen samråda med
övriga trafikutövare när det gäller t. ex. att fastställa tidtabeller för den
trafik som bedrivs på anläggningen.
3.3.1 Allmänt
Järnvägen är ett utpräglat masstransportmedel. I ett enda järnvägståg kan
befordras ett stort antal resande och stora mängder gods, ofta i betydande
hastighet. Redan dessa förhållanden medför att det måste ställas stora krav
på säkerheten i järnvägstrafiken. Möjligheten för järnvägen att hävda sig
gentemot andra transportmedel är också, särskilt när det gäller person-
transporter, till betydande del avhängig av att järnvägen har namn om sig
att vara ett säkert transportmedel.
Vad jag nu sagt gäller i huvudsak även beträffande tunnelbanor och
spårvägar, låt vara att förhållandena inte är helt jämförbara. En spårvägs-
olycka får naturligtvis mer sällan så drastiska konsekvenser som en järn-
vägsolycka kan få, men den omständigheten att spårvägstrafik blandas
med annan vägtrafik ställer å andra sidan särskilda krav när det gäller
säkerheten.
De säkerhetskrav som bör ställas måste givetvis anpassas till verksamhe-
tens art. Samma säkerhetskrav behöver sålunda inte ställas på trafiken på
en museijärnväg som ifråga om fjärrtrafik på järnväg med höghastighets-
tåg. På en bana med ett stort antal samtidiga tågrörelser krävs större
säkerhetsinsatser än på banor med ringa trafik osv.
Säkerhetskraven måste omfatta all verksamhet som har betydelse från
säkerhetssynpunkt. Kraven bör sålunda omfatta själva infrastrukturen,
dvs. spåranläggningen med vad därtill hör. De bör vidare gälla de spårfor-
don som används på anläggningen, vare sig dessa används vid driften av
spåranläggningen eller vid trafikutövningen. Även yrkeskunnande och
andra personliga kvalifikationer hos personalen har stor betydelse från
säkerhetssynpunkt, liksom frågan om hur verksamheten är organiserad
och vilka rutiner som gäller hos den som driver en spåranläggning eller
utför trafik på den. Trafikledningen skall som tidigare nämnts som huvud-
regel skötas av den som driver spåranläggningen men kan också anförtros
trafikutövaren. Givetvis måste kravet på personalens kvalifikationer, or-
ganisationen hos företaget m. m. anpassas till hur förhållandena gestaltar
sig i det enskilda fallet.
Ansvaret för att verksamheten är betryggande från säkerhetssynpunkt
måste ytterst vila på den som driver verksamheten. Det är därvid viktigt
Prop. 1990/91:1
32
att det är klart och entydigt fastställt vem eller vilka personer inom Prop. 1990/91:1
organisationen som ansvarar for säkerhetsfrågorna och att dessa har till-
räcklig kompetens och de nödvändiga befogenheterna.
Järnvägsinspektionens roll är bl. a. att utfärda säkerhetsföreskrifter och
utöva tillsyn i de hänseenden som har betydelse från säkerhetssynpunkt.
Det säger sig emellertid självt att tillsynen inte kan bestå i en kontinuerlig
övervakning av att föreskrifterna följs eller att verksamheten i övrigt drivs
på ett från säkerhetssynpunkt betryggande sätt. Ansvaret för att så sker
måste ligga på den som driver verksamheten. Inspektionen bör utöva
tillsynen i huvudsak genom att ställa krav på och granska verksamhetsut-
övarnas internkontroll. Därutöver bör tillsyn utövas genom punktvisa
kontroller med en viss regelbundenhet eller när det förekommer särskild
anledning til) det.
I det följande behandlas mer i detalj de olika aspekter på säkerheten i
spårtrafik som nu har berörts.
3.3.2 Materiel
Mitt forslag: Verksamhetsutövaren svarar för att spåranläggningar, fordon
och annan materiel är av säker beskaffenhet så att skador till följd av
verksamheten undviks. En ny eller väsentligt ombyggd spåranläggning får
inte upplåtas för trafik utan godkännande av järnvägsinspektionen. Ett
fordon får inte framföras på en spåranläggning utan sådant godkännande.
Detsamma gäller ett fordon som har byggts om väsentligt.
Promemorians förslag överensstämmer i princip med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget
utan erinran. Museijärnvägarnas riksorganisation har dock ansett att det
skall fordras nytt materielgodkännande om en vagn skall användas för ett
nytt ändamål. Enligt NO är det tveksamt om järnvägsinspektionen skall ge
synpunkter på utvecklingsarbetet under arbetets gång, eftersom staten kan
komma att få ett skadeståndsrättsligt eller i vart fall moraliskt medansvar
för produktutformningen, anläggningskonstruktionen o. d. För att under-
lätta att utländsk materiel kan användas i Sverige och svensk utomlands
bör man enligt NO samordna kraven på materielen med de normer som
gäller inom EG med den målsättningen att ett typgodkännande inom EG
”automatiskt” skall gälla i Sverige och vice versa.
Skälen för mitt förslag: Det är väsentligt för säkerheten att materielen är
fullgod för sitt ändamål. Detta gäller naturligtvis såväl spåranläggningar
som fordon och annan materiel. Som tidigare nämnts bör till spåranlägg-
ningarna hänföras spår och de övriga fasta anordningar som behövs för
spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsanläggningar,
trafikledningsanläggningar samt anordningar för elförsörjning av trafiken.
I dag finns regler om materielens beskaffenhet i FEJ och FSA samt i de
föreskrifter som utfärdats av SJ och järnvägsinspektionen. I fråga om
kraven på de fordon som används och deras utnyttjande finns vissa be-
stämmelser i de s. k. UlC-normerna samt i RIV- och RlC-överenskommel-
serna om ömsesidigt utnyttjande av godsvagnar resp, personvagnar. Dessa
bestämmelser har utarbetats inom den internationella järnvägsunionen 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 1
(U1C), som är ett samarbetsorgan för olika länders järnvägsförvaltningar. 1
framtiden kommer givetvis det utvecklingsarbete som pågår inom EG att
följas. Särskilda bestämmelser om elektriska anläggningar finns i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning-
ar.
Som tidigare anförts bör det enligt den nya säkerhetslagstiftningen åligga
varje verksamhetsutövare att se till att de grundläggande säkerhetskraven
för hans verksamhet uppfylls. Denne har således ansvaret för att den
materiel som används i verksamheten är betryggande från säkerhetssyn-
punkt och uppfyller de krav som ställs i tillämpliga föreskrifter.
Detta ställer vissa krav på den tekniska kompetensen hos företagets
personal. Därvid kan knappast begäras en lika hög kompetens som hos
t. ex. en tillverkare av fordon och annan materiel. Det bör emellertid inom
varje spårtrafikföretag finnas sådan kompetens att den tillverkning av
materiel som sker för företagets räkning fortlöpande kan följas och en
bedömning göras av om den uppfyller säkerhetskraven. Detsamma gäller i
fråga om materiel som köps in eller förhyrs eller annars används i verk-
samheten. Om underhållet av materielen ombesörjs av någon utomståen-
de, bör verksamhetsutövaren kunna i vart fall bedöma dennes kompetens
och kvaliteten på utfört arbete samt i vilken omfattning materielen behö-
ver underhållas.
Föreskrifter om de tekniska krav som skall ställas på den materiel som
används vid spårtrafik bör, med undantag för elektriska anläggningar,
liksom för närvarande meddelas av järnvägsinspektionen. Frågor om elek-
triska anläggningar regleras, som jag tidigare nämnt, i särskild ordning.
Inspektionen bör vid utarbetandet av sina föreskrifter ta hänsyn till inter-
nationella överenskommelser på området och till vad som i övrigt kan
anses vara internationell standard.
Järnvägsinspektionen kan utöva sin tillsyn över materielen på olika sätt.
Detta kan ske genom verksamhetskontroller av olika slag hos dem som
driver spårtrafik eller spåranläggningar. En sådan kontroll bör omfatta all
materiel som används i verksamheten oavsett vem som äger den. Kontroll
bör också kunna ske hos den som tillverkar t. ex. järnvägsfordon eller den
som har underhållsverkstäder. Möjligheter till en sådan kontroll bör lämp-
ligen tillskapas genom att det vid upphandlingen av materiel eller under-
hållsarbeten ställs som villkor att järnvägsinspektionen får kontrollera det
arbete som utförs för spårföretagens räkning. Tillsynen i fråga om elan-
läggningar ombesörjs av statens energiverk enligt lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Jag vill i detta sammanhang erinra om de särskilda bestämmelser som
finns om farligt gods i lagen (1982:821) om transport av farligt gods samt
om lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.
Godkännande av spåranläggningar, fordon och annan materiel
Innan ny materiel av väsentlig betydelse för säkerheten tas i bruk bör
järnvägsinspektionen kontrollera att materielen är lämplig för ändamålet
och annars betryggande från säkerhetssynpunkt (tillträdeskontroll). Det
Prop. 1990/91: 1
34
kan röra sig om t. ex. en ny linjesträckning, en ny säkerhetsanläggning eller
ett spårfordon av en ny typ. Tillträdeskontrollen bör också omfatta om-
byggnader av spåranläggningar m.m. och av spårfordon. Hur omfattande
tillträdeskontrollen behöver vara bör bestämmas av järnvägsinspektionen
från fall till fall. Vid en bedömning bör UlC-normerna samt RIV- resp.
RIC-överenskommelserna beaktas.
För att kontrollen skall kunna ske på ett effektivt sätt är det väsentligt att
inspektionen kommer in på ett tidigt stadium i processen. Inspektionen
bör redan på projekteringsstadiet få kännedom om planer på investeringar
i materiel av olika slag och ges tillfälle att granska konstruktionsritningar,
modeller e. d. Detta är i praktiken en förutsättning för att inspektionen
skall få ett tillräckligt underlag för sitt beslut om slutgodkännande. En
sådan ordning överensstämmer i stort sett med vad som redan i dag gäller
enligt FEJ och på sjö- och luftfartsområdena. Till skillnad från NO anser
jag att den risk för skadeståndsansvar som staten kan drabbas av vid fel
från inspektionens sida, är så liten att den knappast kan få någon betydelse
för hur granskningsprocessen bör utformas. Skadeståndsansvar förutsätter
att inspektionen gör sig skyldig till fel eller försummelser.
När det gäller serietillverkade fordon bör ett typgodkännande av det
första fordonet vara tillräckligt, förutsatt givetvis att tillverkarens uppgif-
ter är pålitliga. Det bör emellertid observeras att spårfordon måste vara
anpassade till den typ av anläggning på vilken de är avsedda att användas.
Ett typgodkännande kan därför inte vara generellt utan måste vara knutet
till användningen av fordonet i en viss verksamhet. Om fordon som redan
har godkänts för användning i en verksamhet skall användas också i en
annan verksamhet, kan naturligtvis den ytterligare prövning som skall ske
göras mer summarisk.
Med anledning av vad museijärnvägamas riksorganisation har anfört
vill jag påpeka att t. ex. en vagn som skall användas för ett nytt ändamål
som regel byggs om. Det får således antas att en godsvagn måste av
säkerhetsskäl byggas om väsentligt för att kunna användas till persontrans-
porter.
En tillträdeskontroll förutsätter att den som avser att ta i bruk materiel
eller anläggningar som inte tidigare har använts i verksamheten eller ta i
bruk ombyggd materiel skall vara skyldig att anmäla detta till järnvägsin-
spektionen. Anmälan bör, som framgår av det tidigare anförda, ske i så
god tid att inspektionen vid behov kan vara med i bilden redan på
projekteringsstadiet.
Utländska fordon
En tillträdeskontroll bör givetvis också äga rum innan utländska spårfor-
don som inskaffats för användning i Sverige tas i bruk här. Den kontrollen
bör ske på samma sätt som när det gäller svenska fordon. Undantag från
kravet på tillträdeskontroll skall emellertid, i den mån en sådan kontroll är
oförenlig med UlC-normerna samt RIV- och RIC-överenskommelserna,
göras i fråga om utländska person- och godsvagnar, som har registrerats
och godkänts av en utländsk järnvägsförvaltning och som används i Sveri-
Prop. 1990/91: 1
35
ge inom ramarna för nämnda överenskommelser. Det är här fråga om
fordon som tillhör en utländsk järnvägsförvaltning eller andra fordon som
har satts i trafik genom en sådan förvaltning i enlighet med nyssnämnda
överenskommelser. Trafikutövaren svarar givetvis ändå alltid för att såda-
na fordon är betryggande från säkerhetssynpunkt. I allmänhet bör han
kunna utgå från att fordon tillverkade enligt de fastställda internationella
normerna är lämpliga för trafik även på det svenska järnvägsnätet, liksom
att registrerade och godkända fordon är i tillfredsställande skick.
Utländska fordon som får användas i Sverige utan tillträdeskontroll bör,
på samma sätt som svenska fordon, vid behov kunna kontrolleras av
järnvägsinspektionen.
3.3.3 Personal och organisation
Mitt förslag: Den som är anställd vid en järnväg, tunnelbana eller spårväg
skall ha god kännedom om verksamheten och de regler som gäller för
denna och som berör hans arbetsuppgifter. Särskilda lämplighetskrav i
fråga om yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhållanden i öv-
rigt ställs upp för dem som arbetar i säkerhetstjänst. Den som har arbets-
uppgifter av betydelse för säkerheten bör också genomgå regelbundna
läkarkontroller. Det är av säkerhetsskäl väsentligt att varje verksamhetsut-
övare har en väl fungerande organisation.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för mitt förslag: Från säkerhetssynpunkt är det viktigt att den
personal som arbetar med drift av spåranläggningar eller med spårtrafik
har tillräckliga kunskaper på sitt arbetsområde. Detta gäller givetvis i
särskilt hög grad beträffande dem som är direkt sysselsatta i säkerhets-
tjänst. För den personalen måste därför gälla särskilda kompetenskrav.
Säkerhetspersonal i spårtrafiken utgörs av fordonsförare, tågbefälhava-
re, bangårdspersonal och verkstadspersonal samt dessas överordnade i den
mån de inte själva räknas till dessa kategorier. Dit hör också vid driften av
spåranläggningar ledare för arbetslag, A-, B- och C-fordonsförare (s. k.
småfordonsförare), tillsyningsmän och den personal som sysslar med spår-,
signal- och teleunderhåll. Vidare räknas tågledare och tågklarerare liksom
dessas chefer såsom sysselsatta i säkerhetstjänst. Ytterligare grupper som
kan höra hit men inte alltid gör det är konstruktörer, materieltillverkare
m. fl.
Rent allmänt måste av var och en som arbetar i en verksamhet för drift
av spåranläggningar eller för utövande av spårtrafik fordras att han har ett
tillräckligt yrkeskunnande såvitt rör hans arbetsuppgifter. För personal i
säkerhetstjänst bör dessutom krävas att vederbörande har en teoretisk och
praktisk utbildning med inriktning på säkerhetsfrågor och en medvetenhet
om dessa frågors betydelse. Det bör också av personal i säkerhetstjänst
krävas att den som har ett visst ansvarsområde har sådana kunskaper
också om övriga ansvarsområden att han kan bedöma och påtala säker-
hetsrisker inom dessa senare områden. Över huvud taget är det önskvärt
Prop. 1990/91:1
36
att all personal i företaget känner till vad som är viktigt från säkerhetssyn- Prop. 1990/91:1
punkt så att de vet när deras egen verksamhet berör sådana frågor.
På säkerhetspersonalen måste även ställas krav i fråga om personliga
egenskaper. Kraven måste givetvis anpassas efter den befattning det är
fråga om. För stora grupper av säkerhetspersonalen måste krävas ett gott
hälsotillstånd, t. ex. god hörsel och syn — bl. a. färgsinne — samt god fysisk
status i övrigt. Vissa personalkategorier såsom lokförare bör regelbundet
genomgå läkarundersökning som utvisar att de inte är från hälsosynpunkt
olämpliga för sitt säkerhetsarbete. Även när det gäller andra kategorier bör
detta kunna krävas.
Bestämmelser om läkarundersökning av anställda i statligt reglerade
anställningar, som t. ex. säkerhetspersonal hos statens järnvägar, finns i 6
och 7 §§ anställningsförordningen (1965:601, omtryckt 1990:98) och i
13 kap. 2§ lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA, omtryckt
1987:1000, ändrad senast 1989:665). Dessa stadganden har — bortsett
från att de endast gäller statligt reglerade anställningar — en i detta
sammanhang begränsad räckvidd. Med stöd av bestämmelserna i anställ-
ningsförordningen kan en myndighet utfärda föreskrifter om att läkarintyg
skall lämnas vid nyanställning, nämligen om arbetsuppgifterna i tjänsten
är sådana, att särskilda krav måste ställas på innehavarens hälsotillstånd i
något visst hänseende. Bestämmelsen i LOA är tillämplig under pågående
anställning och innebär att läkarundersökning mot arbetstagarens vilja
endast är tillåten om arbetstagarens bristande tjänstduglighet sannolikt
beror på sjukdom eller därmed jämförligt förhållande.
I frågan om läkarundersökningar har företrädare för kommunika-
tionsdepartementet samrått med företrädare för LOA —utredningen
(C 1989:07), som har tillsatts för att se över lagstiftningen om offentlig
anställning. Enligt direktiven (Dir. 1989:50) bör utredningen bl. a. särskilt
överväga frågan om periodiska hälsoundersökningar i vissa tjänster. Den-
na fråga har tidigare behandlats i promemoriorna (Ds C 1986:6) Hälsoun-
dersökningar i statlig tjänst m. m. med sammanställning av remissyttran-
dena (DsC 1987:1) och (Ds 1989:45) Periodiska hälsoundersökningar i
vissa offentliga anställningar.
Även god psykisk balans kan vara viktig. Ansvarskänsla, attityden till
regler och normer, förhållandet till droger, anpassningsförmåga t. ex. när
det gäller att klara en oregelbunden dygnsrytm är andra omständigheter av
betydelse.
Det kan ifrågasättas om inte fordonsförare i likhet med t. ex. piloter
borde ha ett särskilt certifikat för att få köra spårfordon. Enligt min
uppfattning kan emellertid kontroll av fordonsförarnas lämplighet göras
fortlöpande inom ramen för den normala verksamheten. Det viktiga är att
en lämplighetskontroll sker med viss regelbundenhet och ett krav på certi-
fikat skulle knappast tillföra något nytt från säkerhetssynpunkt. Som
nämnts krävs i dag B-körkort av spårvagnsförare. Det kravet bör fortfaran-
de gälla eftersom spårvägstrafiken blandas med annan vägtrafik.
Närmare föreskrifter om lämplighetskraven för dem som arbetar med
drift av spåranläggningar eller med spårtrafik bör meddelas av regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, av järnvägsinspektionen. I fråga om
37
föreskrifter som rör hälsotillstånd bör järnvägsinspektionen därvid samrå-
da med socialstyrelsen.
Personalen måste givetvis vara väl dimensionerad för verksamheten.
Organisationen måste vara uppbyggd på ett sådant sätt att den personal,
som enligt särskilda krav skall ha en viss kompetens, fungerar väl tillsam-
mans. En god organisation är även en förutsättning för att den som driver
verksamheten skall kunna förvissa sig om att de krav som ställs på honom
är uppfyllda. Vidare är en god organisation en förutsättning för att järn-
vägsinspektionen i sin tillsynsverksamhet skall kunna göra sig en bild av
hur verksamheten i stort fungerar så att den kan sätta in sin kontroll
t. ex. genom inspektioner på rätt ställe.
Även i detta hänseende bör regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, järnvägsinspektionen få utfärda de föreskrifter som behövs. Exem-
pel på sådana föreskrifter kan vara krav på att vissa befattningar skall
finnas i en organisation.
3.3.4 Tillståndsfrågor
Mitt förslag: Tillstånd erfordras för att få driva spåranläggningar, spårtra-
fik eller särskild trafikledningsverksamhet. SJ och banverket får dock
driva sådan verksamhet utan tillstånd. Tillstånd får beviljas den som med
hänsyn till personliga och ekonomiska förhållanden bedöms lämplig att
bedriva verksamhet enligt denna lag. Ett tillstånd får återkallas om förut-
sättningarna för tillstånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren
underlåter att lämna tillsynsmyndigheten det bistånd för tillsynen som
föreskrivs i lagen. Tillståndsmyndighet är järnvägsinspektionen.
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer med mitt. Enligt pro-
memorian skall dock inte staten i något fall behöva tillstånd för att få driva
verksamhet enligt lagen.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har huvudsakligen instämt i för-
slaget. NO, Svenska lokaltrafikföreningen och BK-tåg har dock ansett att
även staten skall ha tillstånd för att få driva verksamhet. NO har vidare
anfört att kraven på ekonomisk lämplighet inte får ställas så högt att det bli
omöjligt med nyetablering.
Skälen för mitt förslag: För närvarande krävs inte något särskilt tillstånd
för att få anlägga eller driva en enskild järnväg, tunnelbana eller spårväg.
Däremot får sådana anläggningar inte upplåtas för allmän trafik innan de
har godkänts av järnvägsinspektionen.
Det kan i och för sig diskuteras om det i fortsättningen bör föreskrivas
ett formligt tillståndskrav eller om det kan räcka med en skyldighet att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller anmäla till järn-
vägsinspektionen att en viss verksamhet skall påbörjas. Under alla om-
ständigheter måste det emellertid företas en kontroll av sökandens lämp-
lighet för den ifrågavarande driften och verksamhetens uppläggning. In-
spektionen måste också ges möjlighet att komma in på ett tidigt stadium
för att sättas i tillfälle att följa projektering, granska ritningar m. m. Det
ligger då närmast till hands att fortsättningsvis kräva tillstånd i likhet med
Prop. 1990/91:1
38
vad som gäller enligt t.ex.yrkestrafiklagen (1988:263). Järnvägsinspek- Prop. 1990/91:1
tionen bör vara tillståndsmyndighet.
Övervägande skäl talar för att SJ och banverket undantas från till-
ståndsplikten. Det förefaller föga meningsfullt att SJ skulle behöva söka
tillstånd för att driva en verksamhet som statsmakterna ålagt SJ som
myndighet att driva. Inte heller banverket bör rimligen behöva ett särskilt
tillstånd för att driva spåranläggningar. Däremot måste givetvis såväl SJ
som banverket vara underkastade kontroll via järnvägsinspektionen. Vi-
dare bör tillståndskravet gälla för fristående juridiska personer som ägs av
staten.
Frågan i vad mån tillstånd bör krävas av andra redan etablerade utövare
av spårdrift eller spårtrafik behandlas i avsnitt 3.5.
Tillståndsprövningen bör innefatta en prövning av om sökanden har
förutsättningar för att driva en från säkerhetssynpunkt betryggande verk-
samhet av den art som ansökningen om tillstånd avser. Som tidigare
anförts kan därvid olika kravnivåer vara aktuella. Högre krav måste t. ex.
ställas för en bana som används för persontrafik än för en som används för
enbart godstrafik. Ett företag som driver en omfattande järnvägstrafik
måste givetvis uppfylla högre krav i fråga om kompetens och ha en mer
omfattande organisation än ett företag som endast driver trafik på en
kortare linje osv. Detta innebär att sökanden måste tillhandahålla ett
tillräckligt omfattande underlag för att järnvägsinspektionen skall kunna
bedöma sökandens lämplighet. En ansökan måste sålunda innehålla bl. a.
uppgifter om den avsedda verksamhetens omfattning, företagets organisa-
tion och tänkta funktion, uppgifter om vilka personer inom företaget som
har från säkerhetssynpunkt viktiga befattningar samt om den materiel som
skall användas i verksamheten.
Om någon söker tillstånd att driva spårtrafik utan att äga järnvägen eller
om någon söker särskilt tillstånd att ombesörja trafikledning på en bana,
bör järnvägsinspektionen ha tillgång till det upplåtelseavtal och andra
överenskommelser som ligger till grund för verksamheten. Vidare bör till
ansökan fogas en säkerhetsordning (se avsnitt 3.3.5).
Ett tillstånd bör som huvudregel avse en verksamhet av ett visst slag och
en viss omfattning. Större förändringar i verksamheten bör fordra ett nytt
tillstånd. Om dessa förändringar innebär en inte oväsentlig ökning av
trafikeringen, måste kanske helt andra krav ställas på de ansvariga i
företaget och på företagets kapacitet.
Prövningen av en sökandes personliga och ekonomiska förutsättningar
bör främst omfatta yrkeskunnande, laglydnad och ekonomisk lämplighet.
När det gäller yrkeskunnandet är det främst branscherfarenhet samt admi-
nistrativt och ekonomiskt kunnande som skall prövas. Vid prövningen bör
sökandens tillgång till kvalificerade medhjälpare givetvis beaktas. Ett krav
på laglydnad syftar, på motsvarande sätt som i yrkestrafiklagen
(1988:263), till en garanti så långt möjligt för att verksamheten skall drivas
efter de föreskrifter som reglerar verksamheten och efter de villkor som
järnvägsinspektionen i övrigt ställer.
I fråga om den ekonomiska lämpligheten är det främst sökandens ekono-
miska förutsättningar att driva verksamheten efter uppställda normer som
39
bör prövas. Om sökandens ekonomiska kalkyl är alltför optimistisk finns Prop. 1990/91: 1
det nämligen risk för att man i verksamheten underlåter att uppfylla
sådana säkerhetskrav som kostar pengar utan att ge någon intäkt. Sökan-
dens allmänna kreditvärdighet kan i det sammanhanget ha betydelse.
Som NO framhållit bör givetvis, utan att säkerheten eftersätts, rimliga
krav ställas på den som vill börja driva järnväg, tunnelbana eller spårväg.
Jag vill framhålla att den nya järnvägspolitiken innebär att en livskraftig
spårtrafik skall skapas bl. a. genom möjligheter till nyetablering och ökad
konkurrens.
I fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar bör tillståndsprövning-
en avse bolagets eller föreningens ledning, i fråga om handelsbolag bolags-
männen och i fråga om ideella föreningar deras styrelse. Den ekonomiska
prövningen skall dock främst avse bolaget eller föreningen.
Vad nu sagts tar närmast sikte på enskilda personer eller företag. När
tillstånd söks av något annat statligt organ än SJ och banverket, en kom-
mun eller ett kommunalt företag får naturligtvis prövningen av t. ex. den
ekonomiska lämpligheten anpassas efter vad som gäller om verksamhet
som drivs av det allmänna.
Ett tillstånd bör kunna tidsbegränsas. Den möjligheten kan behöva
utnyttjas när det gäller en helt nyetablerad företagare. Ett tillstånd bör
vidare kunna förenas med villkor. Det bör dock påpekas att generella krav
på en utövare som regel inte bör utformas som tillståndsvillkor utan som
föreskrifter.
Återkallelse av tillstånd
Ett meddelat tillstånd bör kunna återkallas om verksamheten inte längre
drivs med betryggande säkerhet. Detta får anses vara fallet om det upp-
kommer brister vad avser rörelsens organisation, personal, materiel eller
säkerhetsordning eller om tillståndshavaren inte längre är lämplig som
verksamhetsutövare. Om bristerna inte är av allvarlig art bör dock
järnvägsinspektionen i stället för återkallelse kunna ingripa med föreläg-
ganden och förbud (se avsnitt 3.3.8). Dessa medel bör dock inte tillgripas
om det rör sig om upprepade missförhållanden eller om det av annat skäl
finns anledning att befara att förelägganden eller förbud skulle vara verk-
ningslösa. I sådana fall bör tillståndet återkallas direkt. Beslut om återkal-
lelse av tillstånd bör fattas av järnvägsinspektionen.
3.3.5 Säkerhetsordningar
Mitt förslag: För varje verksamhet skall det finnas en säkerhetsordning
med sådana säkerhetsbestämmelser som behövs utöver järnvägssäkerhets-
lagen med följdförfattningar.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Järnvägs-
inspektionen anser dock att ”säkerhetsordning” är ett sedan länge allmänt
förekommande, djupt rotat begrepp för trafiksäkerhetsregler, i vissa fall
kompletterade med kunskaps- och hälsomässiga fordringar på personal i
40
säkerhetstjänst och att för undvikande av missförstånd en annan beteck-
ning skulle väljas i detta sammanhang.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 § FEJ skall det för järnväg, spårväg och
tunnelbana finnas en av järnvägsinspektionen fastställd säkerhetsordning
med de trafiksäkerhetsföreskrifter som behövs utöver bestämmelserna i
FEJ. Föreskrifterna i säkerhetsordningen skall så nära som möjligt ansluta
till motsvarande bestämmelser för SJ.
Även i fortsättningen bör ställas krav på att det skall finnas en säkerhets-
ordning hos var och en som driver spåranläggningar eller spårtrafik. Som
nämnts bör det vara en förutsättning för tillstånd att sökanden presenterar
en godtagbar säkerhetsordning för sin verksamhet. Någon formlig faststäl-
lelse i enlighet med vad som nu sker enligt FEJ torde dock inte behövas.
Vid tillståndsgivningen bör i stället uppställas som villkor att den ingivna
säkerhetsordningen följs i vissa angivna, från säkerhetssynpunkt väsentli-
ga delar. En ändring i säkerhetsordningen i dessa delar innebär att verk-
samhetsutövaren frångår villkoren för sitt tillstånd. Sådana ändringar
måste därför underställas järn vägsinspektionens prövning. Andra delar av
säkerhetsordningen bör däremot kunna revideras av verksamhetsutövaren
själv.
Säkerhetsordningen bör innehålla de ytterligare detaljerade regler för
verksamheten som är specifika för denna och som därför inte lämpligen
bör tas in i den nya lagen eller anslutande författningar. I säkerhetsord-
ningen bör tas in t. ex. de särskilda regler som behövs för en bana beträf-
fande det signalsystem som används, de hastighetsbestämmelser som er-
fordras samt specifika bestämmelser om personalens arbetsuppgifter vid
en viss verksamhet. I stort kan alltså säkerhetsordningarna utformas som
de nuvarande, med den skillnaden att föreskrifter för en verksamhet som
är av mer generell art bör beslutas av järnvägsinspektionen.
Järnvägsinspektionen har ansett att begreppet ”säkerhetsordning” för
närvarande har en delvis annan innebörd och att därför en annan termino-
logi bör väljas. För egen del menar jag att det nuvarande begreppet inte på
något avgörande sätt skiljer sig till sin innebörd från det som föreslås. Jag
anser därför att den i promemorian föreslagna terminologien bör kunna
godtas.
3.3.6 Ordningen vid spårtrafik m.m.
Mitt förslag: Bestämmelserna om ordning och säkerhet i 6 kap. 1, 3 och
4 §§ järnvägstrafiklagen flyttas till järnvägssäkerhetslagen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Vissa re-
missinstanser ha ansett att ordningsreglerna för samtliga trafikslag skall tas
in i järnvägssäkerhetslagen. Svenska lokaltrafikföreningen har föreslagit
att reglerna kompletteras med ett förbud att placera föremål inom ett
spårområde för spårväg.
Skälen för mitt förslag: 1 6 kap.järnvägstrafiklagen (1985:192) finns
vissa bestämmelser om ordning och säkerhet vid järnvägstrafik. Bestäm-
Prop. 1990/91: 1
41
melserna är i viss utsträckning tillämpliga också i fråga om tunnelbanor Prop. 1990/91: 1
och spårvägar.
Bestämmelserna omfattar dels förbud mot att utan trafikföretagets till-
stånd beträda spårområden för järnväg och tunnelbana, dels förbud att
utan tillstånd av spårvägen beträda de delar av spårområdet för en spårväg
som är inhägnade eller där det genom skyltning eller på annat sätt klart
framgår att allmänheten inte har tillträde.
För järnvägens del är förbudet kopplat till en befogenhet för befattnings-
havare i säkerhets- och ordningstjänst att avlägsna den som överträder
förbudet. Motsvarande befogenhet finns beträffande den som uppträder
berusad eller stör ordningen och genom sitt uppträdande äventyrar säker-
heten. Befogenheten omfattar omhändertagande av vederbörande i fall då
detta är oundgängligen nödvändigt. Vidare finns bestämmelser om trafik-
nykterhetsbrott för förare av maskindrivna fordon på järnväg eller tunnel-
bana samt för vissa personalkategorier i säkerhetstjänst. Därutöver inne-
håller ordnings- och säkerhetsreglerna rätt för järnvägen att undersöka och
omhänderta resgodskollin, godssändningar och handresgods.
Bestämmelserna om förbud att beträda spårområde, trafiknykterhets-
brott och ingripanden mot personer som är berusade eller stör ordningen
och genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten rör i sådan grad säker-
hetsfrågor att de bör tas in i en ny järnvägssäkerhetslag. Däremot kan
diskuteras om reglerna om undersökning av gods m. m. bör behållas i
järnvägstrafiklagen eller om de skall tas in i den nya säkerhetslagen. I
betänkandet (SOU 1980:37) Förslag till järnvägstrafiklag m. m. framhölls
att undersökningsrätten ibland är huvudsakligen motiverad av säkerhets-
skäl, ibland huvudsakligen av det kommersiella intresset för järnvägen att
kunna kontrollera avsändarens uppgifter om godsets art. Enligt utredning-
en borde reglerna om undersökningsrätten samlas på ett ställe i jämvägs-
trafiklagen och, eftersom säkerhetsaspekten enligt utredningen var den
dominerande, tas in i kapitlet om ordning och säkerhet.
Vid en ny säkerhetslagstiftning kan emellertid andra avvägningar göras.
Onekligen har bestämmelserna om undersökningsrätten i den mån de
betingas av ett partsintresse snarare sin plats i den civilrättsliga järnvägs-
trafiklagen än i en ny säkerhetslagstiftning. Dessa bestämmelser bör därför
stå kvar i 6 kap. järnvägstrafiklagen. Detta hindrar inte att de motsvarande
bestämmelser som behövs från säkerhetssynpunkt tas in i säkerhetslagen,
lämpligen genom en hänvisning till järnvägstrafiklagen.
Övriga ordningsbestämmelser i 6 kap. järnvägstrafiklagen bör lämpligen
flyttas över till den nya säkerhetslagen.
Ordningsstadgeutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1985:24)
lagt fram ett förslag till en särskild lag om ordning och säkerhet i kollektiv-
trafik. Lagen föreslås gälla i fråga om trafik med tunnelbana och spårväg
samt yrkesmässig trafik för persontransporter enligt yrkestrafiklagen.
Bland ordningsföreskrifterna i den föreslagna lagen återfinns förbudet att
utan tillstånd beträda spårområdet för tunnelbana eller spårväg. Vidare
föreslås regler om ingripande av polis eller ordningsvakt eller trafiktjänste-
man mot den som trotsar förbudet. Förslaget har remissbehandlats. En
42
proposition på grundval av förslaget och remissbehandlingen av det kan Prop. 1990/91: 1
komma att föreläggas riksdagen tidigast under hösten 1990.
I det remitterade förslaget föreslogs att av de nuvarande bestämmelser-
na i järnvägstrafiklagen om förbud att beträda spårområden (6 kap. 1 §)
endast förbudet att beträda spårområdet för järnväg skulle föras över till
den nya järnvägssäkerhetslagen. De övriga tillträdesförbuden skulle tills
vidare stå kvar i järnvägstrafiklagen i avvaktan på ställningstagandet till
ordningsstadgeutredningens betänkande. Genomförs det förslaget, behövs
nämligen bestämmelser i järnvägssäkerhetslagen om tillträdesförbud en-
dast såvitt gäller järnväg.
Lagrådet har emellertid i stället förordat den lösningen att bestämmel-
serna om tillträdesförbud hålls samman i avvaktan på ställningstagandet
till ordningsstadgeutredningens förslag och att sålunda även bestämmel-
serna om förbud att beträda spårområden för tunnelbana och spårväg förs
över till den nya lagen. För den lösningen talar att någon lagändring i det
aktuella hänseendet inte behövs om det skulle visa sig att ordningsstadge-
utredningens förslag inte genomförs i den aktuella delen. Jag har inte något
att erinra mot en sådan lösning utan godtar lagrådets förslag på denna
punkt.
Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta upp frågan om förbud att
placera föremål inom spårområde.
3.3.7 Straffansvar
Mitt förslag: Det skall vara straffbart att bedriva verksamhet enligt den
nya lagen utan tillstånd, att underlåta att uppfylla kraven i fråga om
personal, materiel och säkerhetsordning m. m. Bestämmelserna om trafik-
nykterhetsbrott i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen tas in i järnvägssäkerhets-
lagen.
Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med mitt
utom vad gäller straffansvar för verksamhetsutövare som bryter mot de i
lagen uppställda säkerhetskraven och vad gäller promillegränserna för
trafiknykterhetsbrott.
Remissyttrandena: Riksåklagaren har anfört att de grundläggande an-
svarsreglerna är så allmänt formulerade att de knappast kan åberopas som
underlag för ett brottspåstående. Den föreslagna regeln om straffansvar för
den som bryter mot dessa bestämmelser bör alltså utgå. Några remissin-
stanser har ansett att även bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott som
begås vid spårväg skall tas in i lagen.
Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller enligt 28 § FEJ att den som
upplåter en järnväg för allmän trafik innan tillstånd meddelats eller som
tar i bruk rullande materiel eller anläggning som inte är godkänd (4§) skall
dömas till böter. Detsamma gäller den som bryter mot en besiktningsmans
förbud i vissa fall (13 §). I fråga om brott av spårvagnsförare mot trafikreg-
lerna gäller i stor utsträckning 164 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) och i
övrigt 29 § andra stycket FEJ, enligt vilken bestämmelse straffet är böter,
högst 1 000 kr.
I saklig överensstämmelse med vad som nu gäller enligt FEJ bör det vara
43
straffbart att börja driva järnväg, tunnelbana eller spårväg utan tillstånd
eller att använda materiel eller anläggningar i en verksamhet utan veder-
börligt godkännande. Ett tillstånd kan vara förenat med vissa villkor av
säkerhetsskäl. Verksamhetsutövare som bryter mot sådana villkor bör
också kunna dömas till ansvar.
Om en verksamhet inte drivs efter säkerhetsnormerna i den nya lagen
eller i föreskrifter med stöd av denna kan tillståndet för verksamheten
återkallas. Vidare kan järnvägsinspektionen genom förelägganden fram-
tvinga åtgärder från verksamhetsutövarens sida för att uppfylla kraven.
Järnvägsinspektionen kan vid missförhållanden också förbjuda t. ex. en
viss trafik. Trots dessa möjligheter till ingripanden, får säkerhetskraven
anses så väsentliga att det också bör vara förenat med straffansvar att
åsidosätta kraven att endast personal som uppfyller ställda krav anlitas för
säkerhetstjänst, att materielen är av tillfredsställande beskaffenhet och att
det för verksamheten skall finnas en säkerhetsordning. Detta innebär en
precisering av straffansvaret i förhållande till promemorians förslag i
anledning av riksåklagarens invändning mot promemorieförslaget i detta
avseende.
När det gäller underlåtenhet att efterkomma förelägganden eller överträ-
delse av förbud som beslutats av järnvägsinspektionen kan diskuteras om
några straffbestämmelser behövs. Mot straffbestämmelser i dessa fall talar
dels att förelägganden och förbud kan förenas med vite, dels att en verk-
samhetsutövare som inte iakttagit sådana förelägganden och förbud i mer
flagranta fall får anses ha underlåtit att efterleva säkerhetskraven, varför
straff kan ådömas på den grunden. Det finns därför knappast något behov
av att särskilt straffbelägga underlåtelser vad avser förelägganden och
förbud.
Som konstaterats i det föregående åligger det varje verksamhetsutövare
att se till att säkerhetskraven uppfylls i hans verksamhet. Detta talar för att
inte bara uppsåtlig försummelse utan även oaktsamhet bör vara straffbar.
När det gäller brott mot vissa av de allmänna säkerhetskraven i den nya
lagen bör dock fordras grov oaktsamhet med hänsyn till att kravbestäm-
melserna är tämligen allmänt hållna.
De allvarligaste gärningarna får anses vara att driva verksamhet utan
tillstånd och att åsidosätta säkerhetskraven. Straffskalan bör därför vara
strängast för dessa brott. I de allvarligaste fallen bör fängelse ett år kunna
utdömas. Svårhetsgraden inom varje brottskategori kan emellertid variera
stort. Straffskalan bör därför även omfatta böter. I lindriga fall bör över
huvud taget inte dömas till ansvar.
Straffbestämmelserna i säkerhetslagen bör vara subsidiära i förhållande
till brottsbalkens och trafikbrottslagens bestämmelser. Det innebär att
brottsbalkens regler skall tillämpas om en gärning kan hänföras till båda
lagarnas brottsbeskrivningar. De bestämmelser som därvid närmast är av
intresse är brotten mot liv och hälsa i 3 kap. brottsbalken och vissa bestäm-
melser om allmänfarliga brott i 13 kap. brottsbalken.
Enligt gällande rätt regleras som framgått tidigare trafiknykterhetsbrot-
ten i fråga om järnväg och tunnelbana genom järnvägstrafiklagen, medan
motsvarande bestämmelser för spårväg finns i trafikbrottslagen
Prop. 1990/91: 1
44
(1951:649). I likhet med vissa remissinstanser anser jag att det i sig vore Prop. 1990/91:1
värdefullt om samtliga straffbestämmelser med hänseende på säkerheten
samlas i järnvägssäkerhetslagen. Med hänsyn emellertid till att trafik-
brottslagen reglerar även annan trafikbrottslighet i spårvägstrafik än tra-
fikonykterhet anser jag att övervägande skäl talar för att den särskilda
ordningen for spårvägstrafiken skall bestå.
3.3.8 överklagande
Mitt förslag: Banverkets beslut i särskilda fall enligt denna lag eller före-
skrifter med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten och andra
beslut av banverket hos regeringen.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med mitt.
Remissyttrandena: De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga
har tillstyrkt förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt FEJ är regeringen sista instans vid över-
klagande av beslut som fattats av banverket som första eller andra instans.
Med hänsyn till den ståndpunkt Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna har intagit vid tillämpningen av bestämmelserna om dom-
stolsprövning i artikel 6 i den Europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna måste
vissa frågor enligt den nya säkerhetslagen kunna prövas av domstol. Vida-
re skall enligt riksdagens riktlinjer för regeringens befattning med besvärs-
ärenden (prop. 1983/84:20, KU 23, rskr. 250) överklaganden i princip inte
kunna ske till regeringen annat än när det behövs en politisk styrning av
praxis. Med politisk styrning i detta sammanhang avses en sådan styrning
som ingår som ett naturligt led i utövningen av den styrande makt som
enligt regeringsformen tillkommer regeringen.
Enskilda beslut enligt den nya säkerhetslagen saknar enligt min mening i
allmänhet inslag som fordrar att regeringen prövar överklaganden av be-
sluten. Dessa bör i stället få överklagas till en förvaltningsdomstol. Lämp-
ligen bör då kammarrätten väljas.
Det kan ifrågasättas om en högre instans har lika goda möjligheter som
järnvägsinspektionen att göra den särskilda bedömning som krävs vid
beslut om materielgodkännande och om inte besvärsrätten i sådana fall
borde avskäras. Man får emellertid räkna med att sådana frågor också blir
aktuella i samband med överklagande av beslut om återkallelse av tillstånd
eller förbud att använda viss materiel. Särskilt när det gäller beslut om
återkallelse av tillstånd kan besvärsrätten knappast begränsas. Dessutom
kan frågor av det slaget vara av stor betydelse för den enskilde, inte minst
ekonomiskt. Med hänsyn till detta bör gälla att samtliga beslut i enskilda
fall enligt den nya lagen får överklagas hos kammarrätten.
När det däremot gäller övergripande beslut av bindande karaktär torde
dessa enligt min mening inte sällan vara av en sådan art att de bör kunna
överklagas hos regeringen.
45
3.3.9 Bemyndiganden
Mitt förslag: Regeringen ges bemyndiganden att medge och föreskriva
undantag från lagen samt att utfärda ytterligare föreskrifter till lagen.
Regeringen får rätt att delegera sina befogenheter till järnvägsinspek-
tionen.
Bemyndigandelagens bestämmelser om delegation av frågor som rör
säkerheten och ordningen i samband med spårtrafik samt avgifter for
granskning och kontroll i samband därmed upphävs.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt frånsett att mitt förslag
inte innehåller någon möjlighet till bemyndigande for järnvägsinspek-
tionen att överlåta förvaltningsuppgifter.
Remissyttrandena: Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
förslaget.
Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer har
regeringen rätt att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 eller 5§
regeringsformen, om föreskrifterna gäller säkerheten i spårbunden trafik
eller ordningens upprätthållande i samband med sådan trafik samt om de
gäller avgifter för granskning eller kontroll i detta avseende.
I den nya lagen bör en del bestämmelser om domstolsprövning och
straffansvar i vissa fall tas in. För att regelsystemet skall bli överskådligt
och enhetligt bör i lagen även tas in föreskrifter som i och för sig kan
meddelas av regeringen med stöd av bemyndigandelagen. Vissa sådana
föreskrifter bör emellertid lämnas utanför. Hit hör framför allt trafikreg-
lerna. När det nu tillskapas en lag som rör säkerheten i den spårbundna
trafiken talar övervägande skäl för att den nuvarande delegationsbestäm-
melsen på området tas in i den nya lagen i stället för i bemyndigandelagen.
Delegationsbestämmelsen där bör alltså upphävas.
De föreskrifter som behövs på säkerhetsområdet är i stor utsträckning
av den karaktären att föreskriftsrätten måste kunna delegeras vidare till
järnvägsinspektionen. Detta gäller främst de föreskrifter som är av mer
detaljbetonad karaktär eller som fordrar en teknisk specialistkompetens.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör vidare
få bemyndigande att föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från
lagens tillämpning. Det torde t. ex. i allmänhet inte behövas järnvägsin-
spektionens tillsyn över industrispår med låg tillåten hastighet. Endast om
spåren trafikeras i stor omfattning eller t. ex. med farligt gods bör dessa
spåranläggningar kontrolleras. Befogenheten att föreskriva eller i enskilda
fall medge undantag bör tillkomma inspektionen.
Järnvägsinspektionen har begränsade personella resurser. När det gäller
arbetsuppgifter som är tidskrävande och som fordrar en särskild kompe-
tens bör inspektionen få anlita särskilda personer att utföra dessa uppdrag.
Detta kan främst bli fallet i fråga om besiktning av teknisk utrustning inför
godkännande av materiel enligt 17— 19 §§ eller viss annan teknisk besikt-
ning.
Det remitterade förslaget innehöll en särskild bestämmelse (35 §) som
gav banverket möjlighet att efter bemyndigande av regeringen överlåta
Prop. 1990/91:1
46
förvaltningsuppgifter till någon annan även om uppgifterna innebar myn- Prop. 1990/91: 1
dighetsutövning. Lagrådet har påpekat att ett krav på konkretisering av
såväl mottagarna av uppgiften som uppgiftsinnehållet har, även om det
inte formellt krävs enligt regeringsformen, brukat upprätthållas i liknande
fall och att en restriktiv tillämpning är klart påkallad. Enligt lagrådet måste
det, om en överlämnandebestämmelse anses påkallad, ske en analys som
kan leda till att det kan noggrannare anges i lagen och bestämt preciseras i
anslutande uttalanden vad som åsyftas.
Som jag nämnde inledningsvis har jag efter förnyat övervägande kom-
mit fram till att behovet av en överlämnandebestämmelse inte är särskilt
framträdande. En sådan har därför inte tagits upp i propositionens lagför-
slag. Skulle det sedan lagstiftningen har varit i kraft någon tid visa sig att
en överlämnandebestämmelse behövs kan saken tas upp på nytt.
Mitt förslag: Järnvägsaktiebolagslagen och lagen om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt.
Skälen för mitt förslag:
Järn vägsaktiebolagslagen
År 1897 antogs en lag, innefattande särskilda bestämmelser om järnvägs-
aktiebolag. Lagen innehöll regler om skyldighet att söka Konungens stad-
fästelse av järnvägsaktiebolags bolagsordning. Bakgrunden till lagstiftning-
en var att tidigare generella bestämmelser om stadfästelse av bolagsord-
ningar togs bort genom en ny aktiebolagslag. Det ansågs emellertid att det
allmänna hade viktiga intressen att bevaka när det gällde järnvägsaktiebo-
lag och att därför stadfästelse av dessas bolagsordningar fortfarande be-
hövdes.
1897 års lag ersattes sedermera av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktie-
bolag. Denna föranleddes främst av den nya aktiebolagslagen av år 1910.1
järnvägsaktiebolagslagen sägs att aktiebolagslagens regler skall gälla i den
mån särbestämmelser inte finns i järnvägsaktiebolagslagen. Av försvars-
skäl infördes i lagen regler om att i järnvägsaktiebolag endast här i riket
bosatta svenska medborgare kan vara styrelseledamöter m. m. Järnvägsak-
tiebolagslagen ändrades år 1931 med anledning av den nya lagen
(1930:267) om bokföring vid enskild järnväg. Nya bestämmelser intogs då
i lagen för att undvika att de regler i aktiebolagslagen som stred mot den
nya bokföringslagen skulle vara tillämpliga på järnvägsaktiebolag. Ytterli-
gare en ändring av järnvägsaktiebolagslagen skedde den 1 januari 1948 till
följd av 1944 års aktiebolagslag. Lagen har därefter inte ändrats.
Det finns numera inte något skäl att särbehandla järnvägsaktiebolagen.
Lagen bör därför upphävas.
47
Lagen om bokföring vid enskild järnväg Prop. 1990/91:1
Lagen (1930:267) om bokföring vid enskild järnväg och kungörelsen
(1930:369) med närmare bestämmelser om bokföring vid enskild järnväg
tillkom i syfte att få en enhetlighet beträffande de enskilda järnvägarnas
bokföring och redovisning. Behovet av särskild kännedom om järnvägsfö-
retagens ekonomiska ställning ansågs viktig i samband med frågor om
statsinlösen av järnväg, taxehöjningar, beskattning samt i fall av ekono-
miskt samarbete mellan statliga och enskilda järnvägar och vid bedöman-
det av ansökan om statliga lån.
Från statens sida finns knappast längre något intresse av att behålla
denna särlagstiftning, då de skäl som låg till grund för denna inte längre
föreligger. Lagstiftningen har för övrigt inte tillämpats på många år och får
närmast betraktas som obsolet. Lagen med anslutande förordning bör
därför upphävas.
Järnvägssäkerhetslagen bör träda i kraft den 1 januari 1991. De särskilda
lagarna om järnvägsaktiebolag och om bokföring vid enskild järnväg bör
upphävas samtidigt.
Genom säkerhetslagen ges nya förutsättningar för dem som driver järn-
väg, tunnelbana eller spårväg. Bl. a. fordras enligt lagen tillstånd för andra
än SJ och banverket att driva en sådan verksamhet. De nuvarande verk-
samhetsutövarna måste av praktiska skäl slussas in i det nya systemet
successivt. En lämplig övergångstid bör vara tre år. De som redan driver
verksamhet som vid lagens ikraftträdande blir tillståndspliktig bör alltså
utan tillstånd få fortsätta med verksamheten fram till den 1 januari 1994 i
samma omfattning som tidigare.
De verksamhetsutövare som får driva sin verksamhet utan tillstånd
fram till den 1 januari 1994 bör, om de vill fortsätta med denna även
därefter och utan avbrott, söka tillstånd senast en viss dag. För att järn-
vägsinspektionen skall kunna behandla dessa ansökningar före den 1 janu-
ari 1994 bör den senaste tidpunkten för ingivande av ansökningarna vara
den 30juni 1992.
Enligt det remitterade förslaget skulle endast de som drev verksamhet
den 31 december 1989 medges undantag från tillståndsplikten. Lagrådet
har ansett att en sådan ordning inte är acceptabel. Jag förordar att undan-
taget från tillståndsplikten i stället får gälla alla dem som drev verksamhet
vid lagens ikraftträdande.
Lagrådet har vidare anmärkt att det saknas övergångsreglering till be-
stämmelserna i 17 och 18 §§ om att en spåranläggning inte får upplåtas för
trafik och ett fordon inte framföras på en spåranläggning utan att anlägg-
ningen eller fordonet har godkänts av banverket.
För egen del är jag inte övertygad om att någon övergångsreglering till
dessa bestämmelser behövs. Såvitt gäller anläggningar och fordon som inte
tillhör staten kan godkännandet ha ägt rum enligt FEJ före ikraftträdandet
av den nya lagen och kan också, till följd av punkt 2 i övergångsbestämmel-
48
serna till förordningen (1988:627) om ändring i FEJ, ha meddelats av Prop. 1990/91: 1
vägverket. För dem av statens spåranläggningar som är upplåtna för trafik
torde frågan sakna betydelse. När det gäller fordon som tillhör staten och
som trafikerar statens spåranläggningar torde ett beslut om godkännande
som regel föreligga (jfr 11 § FEJ).
Jag föreslår emellertid ändå att det for tydlighets skull tas upp en
övergångsbestämmelse i det av lagrådet påtalade hänseendet.
Den föreslagna säkerhetslagen kommer inte att medföra några större kon-
sekvenser från resurssynpunkt. Säkerheten i spårtrafiken är god redan i
dag.
Järnvägsinspektionen torde kunna fylla sina uppgifter enligt den nya
lagen med oförändrade resurser. Inspektionen föreslås emellertid få befo-
genhet att anlita utomstående för visst besiktnings- och tillsynsarbete.
Detta får bekostas av de medel som har anslagits till inspektionen.
Överklagande föreslås få ske till domstol i stället for som nu till regering-
en. Antalet sådana mål hos domstolarna torde dock bli försumbart. Några
extra resurser hos domstolarna for detta ändamål torde inte behövas.
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp-
rättats förslag till
1. järnvägssäkerhetslag,
2. lagom ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192),
3. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
4. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,
6. lag om upphävande av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag,
7. lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg.
Förslagen under 2, 5, 6 och 7 har upprättas i samråd med chefen för
justitiedepartementet.
Förslagen har granskats av lagrådet.
1 §
Som nämnts inledningsvis tar den nya lagen inte sikte på säkerheten för de
anställda. I den delen gäller i stället arbetsmiljölagen (1977:1160) och 49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
anslutande föreskrifter. Järnvägsinspektionen bör samverka med bl. a. ar-
betarskyddsstyrelsen t. ex. när det gäller att utfärda föreskrifter som berör
säkerheten för de anställda (jfr vad som anförs i anslutning till 34 §).
I gällande rätt finns ingen definition av begreppen järnväg eller spårväg
medan däremot begreppet tunnelbana i viss mån är definierat i FEJ.
Någon definition föreslås inte för vare sig järnväg, tunnelbana eller spår-
väg. Avsikten är dock att dessa begrepp vid tillämpningen av den föreslag-
na lagen skall ha samma innebörd som i järnvägstrafiklagen och FEJ (se
den allmänna motiveringen, avsnitt 3.1.1).
2 §
I paragrafen anges vad som utgör en spåranläggning.
Motsvarande bestämmelse finns i 2§ FSA. Till skillnad från vad som
gäller enligt FSA ingår dock enligt denna paragraf även trafikledningsan-
läggningarna i spåranläggningarna. 2 § FSA bör därför upphävas vid denna
lags ikraftträdande.
Tillämpningen av 2§ FSA har för SJ och banverket inneburit vissa
gränsdragningsproblem av den art som svårligen kan åtgärdas genom
lagstiftning. Det kan mot den bakgrunden vara lämpligt att spårinnehava-
ren och trafikutövaren i samband med att en spåranläggning upplåts för
trafik i avtalet gör en överenskommelse om ansvaret för de anordningar
där det kan vara tveksamt om de hör till spåranläggningen eller inte.
3 §
Paragrafen återger de olika verksamhetsgrenarna inom de olika trafik-
slagen. Dessa har närmare beskrivits i den allmänna motiveringen, avsnitt
3.2.
Vad som utgör en spåranläggning framgår av 2 §.
Frågan om en trafikledning i ett enskilt fall utgör en särskild verksam-
hetsgren får som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.2, bedö-
mas med ledning av det avtal som träffats mellan spårinnehavaren och den
som skall sköta den särskilda trafikledningverksamheten.
Trafikledningsverksamheten fordrar en noga planerad samverkan mel-
lan de verksamhetsutövare som berörs av denna. Särskilt tidtabellsplane-
ringen kräver självfallet samförståndslösningar. Ansvaret för att ett samar-
bete kommer till stånd bör främst åvila spårinnehavaren eller, om ansvaret
för trafikledningen har överlåtits, den som bedriver den särskilda trafik-
ledningsverksamheten.
Om det finns endast en trafikutövare på en spåranläggning, kan det som
regel vara lämpligt att spårinnehavaren överlåter trafikledningen på den-
ne.
4-9 §§
Dessa paragrafer har motiverats i avsnitt 3.3.4.
Tillståndsmyndighet enligt lagen är banverket genom järnvägsinspek-
tionen.
Beträffande 4 § (10 § i det remitterade förslaget) har lagrådet anmärkt att
det av lagrådsremissen inte med tillräcklig tydlighet framgår om tillstånd
Prop. 1990/91:1
50
skall krävas även för själva anläggandet och innehavet av en spåranlägg- Prop. 1990/91: 1
ning eller om, såsom för närvarande, tillstånd skall behövas först i och med
att spåranläggningen upplåts för drift. Lagrådet har efterlyst ett klarläggan-
de på denna punkt.
Jag vill med anledning härav framhålla att avsikten är att tillstånd skall
krävas även för själva anläggandet av en spåranläggning liksom för överta-
gandet av driften av en redan befintlig anläggning. SJ och banverket är
dock undantagna från tillståndsplikten. Som framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3.4) bör det nämligen företas en kontroll av sökan-
dens lämplighet för den ifrågavarande driften. Vidare måste järnvägsin-
spektionen ges möjlighet att komma in på ett tidigt stadium för att sättas i
tillfälle att följa projektering, granska ritningar m.m. Med nuvarande
ordning kan det finnas risk för att en anläggning har byggts som sedan inte
kan godkännas utan ombyggnad.
1 övergångsbestämmelserna föreslås undantag från tillståndskravet un-
der tre år från lagens ikraftträdande för den som drev verksamhet vid
ikraftträdandet.
Beträffande 8§ (14§ i det remitterade förslaget) har på inrådan av
lagrådet bestämmelsen om återkallelse av tillstånd utformats som en befo-
genhet och inte som en skyldighet.
10 §
Paragrafen innehåller vissa grundläggande aktsamhetsregler som skall
iakttas vid driften av en järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägsverksamhet.
En kravkatalog finns i de följande paragraferna.
Det bör framhållas att det är väsentligt att varje utövare följer med i den
forskning och utveckling som sker inom hans verksamhetsområde när det
gäller säkerheten i fråga om funktion och materiel.
11 §
I paragrafen föreskrivs att de trafikföretag som driver järnväg, spårväg
eller tunnelbana skall vara organiserade på ett sätt som är godtagbart från
säkerhetssynpunkt. Kravet på organisation har utvecklats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 3.3.3.
12 §
Paragrafen innehåller regler om vilka krav som bör ställas på den personal
som är anställd i ett trafikföretag. Den har motiverats i avsnitt 3.3.3.
Avsikten är att järnvägsinspektionen skall meddelas befogenhet att ut-
färda tillämpningsföreskrifter till dessa bestämmelser.
Ansvaret för att personalen uppfyller de krav som anges i paragrafen
vilar enligt 15 § på verksamhetsutövaren. I fråga om den utbildning som
bör krävas av vissa personalkategorier bör företaget fastställa en utbild-
ningsplan, som bör godkännas av järnvägsinspektionen. Ansvaret för ut-
bildningen kommer dock helt att vila på verksamhetsutövaren.
Bestämmelser om läkarundersökning av personal som arbetar i säker-
hetstjänst finns i 16 §.
13 §
Av paragrafen följer att den materiel som används i spåranläggningsverk-
samhet och vid spårtrafik skall vara godtagbar från säkerhetssynpunkt.
Som framgår av 15 § och den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.2,
åligger det verksamhetsutövaren att uppfylla detta krav. Det åligger såle-
des denne att se till att nyanskaffad materiel är av godtagbar beskaffenhet
(se dock även 17 — 19 §§ om materielgodkännande). Det åligger även verk-
samhetsutövaren att se till att införskaffad materiel underhålls och be-
handlas så att den även fortsättningsvis håller en god standard. Så skall
t. ex. lastning och lossning ske på ett sätt som inte skadar fordonet. Last-
ning och lossning utförs ofta av transportkunderna. Detta kan ställa vissa
krav på tillsyn från trafikutövarens sida för att de fordon som används i
hans verksamhet skall bibehållas säkra på sätt som avses i denna paragraf.
Begreppet skador i lagtexten syftar på person- och sakskador. Till sakska-
dor hänförs skador i miljön till följd av olyckor.
14 §
Paragrafen innehåller krav på att trafikföretagen skall ha en säkerhetsord-
ning för sin verksamhet. En motsvarande bestämmelse finns i 3§ FEJ.
Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 3.3.5.
15 §
Enligt paragrafen åvilar ansvaret för säkerheten vid järnväg, tunnelbana
och spårväg verksamhetsutövarna. Vem som bör anses som utövare har
närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.
Ansvaret för säkerheten bör åvila trafikföretagets ledning. Det gäller
även om särskilda säkerhetsansvariga utses inom företaget. Detta kan
utgöra en garanti för att säkerhetsaspekterna tas i beaktande vid företagets
planering och vid ekonomiska bedömningar.
Paragrafen kan sägas innefatta krav på ett internkontrollsystem. Intern-
kontrollen innebär att verksamhetsutövaren på eget ansvar skall se till att i
verksamheten finns till förfogande de medel som behövs för en säker
verksamhet i form av materiella och personella resurser enligt 4, 11, 12 och
13 §§. För att kontrollen skall fungera krävs vidare att verksamhetsutöva-
ren ställer upp mål och normer för verksamheten, har ett utvecklat utbild-
nings- och informationssystem samt dokumenterar verksamheten. Vidare
bör verksamheten följas upp genom jämförelser mellan uppställda förvänt-
ningar och faktiska resultat.
Riskanalyser/avvikelsehantering och konsekvensanalyser bör utföras.
16 §
Som framgår av 12 § andra stycket får arbetsuppgifter av betydelse för
säkerheten utföras endast av den som bl. a. med hänsyn till hälsotillstånd
får anses lämplig. För att verksamhetsutövaren skall kunna uppfylla sitt
ansvar enligt 12 § bör han kunna ålägga den anställde att genomgå läkarun-
dersökning som visar lämpligheten och att sedan regelbundet genomgå
förnyade undersökningar. Som exempel kan nämnas att en relativt ung
Prop. 1990/91:1
52
lokförares hälsotillstånd i allmänhet kan behöva kontrolleras vart femte år Prop. 1990/91:1
medan tätare undersökningar kan behövas for äldre personal.
Vissa bestämmelser om sekretess för uppgifter i en myndighets personal-
sociala eller personaladministrativa verksamhet finns i 7 kap. 11 § sekre-
tesslagen (1980:100).
När det gäller arbetstagare i offentlig tjänst finns vissa bestämmelser om
avstängning och läkarundersökning samt om talan mot sådana beslut i
lagen (1976:600) om offentlig anställning.
17-19 §§
Enligt dessa paragrafer skall järnvägsinspektionen godkänna ny eller vä-
sentligt ombyggd materiel innan den får tas i bruk på en spåi anläggning.
Bestämmelserna har i gällande rätt motsvarigheter i 4 —9§§ FEJ och 11 §
FSA. Paragraferna har närmare motiverats i avsnitt 3.3.2.
Med spåranläggning enligt 17 § bör avses en sammanhållen spåranlägg-
ning, som är av samma konstruktion och som innehas av en och samma
spårinnehavare. Om SJ överlåter ett fordon till en annan trafikutövare för
användning på statens spåranläggningar bör alltså i allmänhet inte fordras
godkännande enligt denna paragraf innan fordonet får tas i bruk av förvär-
varen.
Undantag från 18 § med stöd av 34 § kan bli aktuellt för viss användning
av utländska fordon inom ramarna för UlC-normerna samt RIV- och RIC-
överenskommelserna. Att ett utländskt fordon tillfälligt har använts på en
spåranläggning skall dock inte innebära att det därefter stadigvarande kan
användas där utan järnvägsinspektionens godkännande.
20 §
I paragrafen föreskrivs att banverket är tillsynsmyndighet. Verket har som
tidigare nämnts redan nu genom 2 och 17 §§ FEJ samt 11 § FSA sådana
uppgifter. Enligt banverkets instruktion faller uppgiften på järnvägsin-
spektionen.
Järnvägsinspektionen bör i sin tillsynsverksamhet ha samarbete med
vissa andra myndigheter. Av förordningen (1982:923) om transport av
farligt gods framgår att samarbete kan ske med sprängämnesinspektionen i
fråga om transporter av sprängämnen.
21 §
Paragrafen innehåller regler om verksamhetsutövarnas skyldighet att läm-
na upplysningar till tillsynsmyndigheten samt att lämna tillträde till an-
läggningar m. m.och att bistå med hjälp vid inspektioner.
Det är väsentligt att järnvägsinspektionen löpande får upplysningar om
utvecklingen inom varje verksamhet även om upplysningen inte erfordras
i anledning av någon konkret åtgärd som skall vidtas av inspektionen.
Intressanta sådana upplysningar är olika förändringar inom verksamheten
som inte ändå kommer till inspektionens kännedom t. ex. genom att de
kräver ändring i meddelade tillstånd. Ett exempel på önskvärda upplys-
ningar är organisationsförändringar. Av intresse är vidare t. ex. rapporter
om olika driftsstörningar.
53
En särskild upplysningsskyldighet måste åvila SJ och banverket som Prop. 1990/91:1
enligt lagen får driva verksamhet utan tillstånd. För att järnvägsinspek-
tionen skall kunna utöva tillsyn över dessa verksamheter bör SJ och
banverket vara skyldiga att lämna sådana upplysningar om sin verksamhet
som järnvägsinspektionen kräver av andra foretag i samband med till-
ståndsprövning såsom uppgifter om verksamhetens omfattning, organisa-
tion, materiella och personella resurser samt säkerhetsordning.
22-23 §§
22 § ger tillsynsmyndigheten befogenhet att meddela förelägganden och
förbud för att upprätthålla säkerhetskraven. Sådana förelägganden och
förbud bör få förenas med vite (23 §). Vid tillämpningen av 23 § gäller
lagen (1985:206) om viten.
24 §
I paragrafens första stycke föreskrivs en skyldighet for verksamhetsutövare
att rapportera dels allvarliga olyckor vid användningen av ett fordon på en
spåranläggning, dels tillbud till sådana olyckor och dels händelser som
tyder på väsentliga brister i säkerhetshänseende.
I andra stycket bemyndigas regeringen att föreskriva att rapportering
skall ske också i fråga om andra händelser som är av betydelse från
säkerhetssynpunkt. Vad sålunda föreskrivs har sin förebild i 5 kap. 8§
luftfartslagen (1957:297) och 70§ sjölagen (1891:35 s. 1) i den lydelse
dessa lagrum föreslås få i prop. 1989/90:104 om undersökning av olyckor.
Det är regeringens sak att meddela närmare föreskrifter både om formerna
för rapporteringen och om vem som skall vara mottagare.
1 tredje stycket görs en hänvisning till den i prop. 1989/90:104 föreslag-
na lagen om undersökning av olyckor. I den nämnda propositionen före-
slås en gemensam ordning for undersökning från säkerhetssynpunkt av
alla slags allvarliga olyckor. Ett fristående utredningsorgan, som förutsätts
bli statens haverikommission, föreslås få ansvaret för sådana undersök-
ningar och samtidigt rätten att undersöka också händelser av mindre
allvarlig art om det finns skäl till det. I fråga om järnvägsolyckor, dvs.
olyckor vid järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägsdrift, skall enligt den i
propositionen föreslagna lagen om undersökning av olyckor ske, om flera
människor har avlidit eller blivit allvarligt skadade eller om spårfordon,
spåranläggningar eller egendom som inte transporteras med spårfordonet
har fått omfattande skador eller omfattande skador har uppkommit i
miljön (2§ första stycket). Även vissa tillbud till sådana olyckor skall
utredas (2§ andra stycket). Mindre allvarliga olyckor eller tillbud kan
undersökas enligt den föreslagna lagen, om en undersökning är påkallad
från säkerhetssynpunkt (3 §).
Skyldighet att anmäla olyckor kan föreligga även enligt annan lagstift-
ning. Sålunda är en arbetsgivare enligt 2§ arbetsmiljöförordningen
(1977:1166) skyldig att utan dröjsmål underrätta yrkesinspektionen om
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet föranlett dödsfall eller
svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Detsamma
gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara for liv eller hälsa.
54
25-28 §§
Bestämmelserna om ordning vid järnväg har överflyttats från 6 kap. järn-
vägstrafiklagen (1985:192).
25 § motsvarar 6 kap. 1 § första och andra styckena, 26 § 6 kap. 3§ och
27 § 6 kap. 4 § järnvägstrafiklagen.
28 § innehåller en hänvisning beträffande de kvarvarande bestämmel-
serna i 6 kap. järnvägstrafiklagen som har betydelse för säkerheten såsom
bestämmelserna om undersökning av resgods m. m. Dessa bestämmelser
berör förutom säkerhetsaspekterna ett partsintresse för transportörer samt
avsändare och mottagare av gods. De bör därför stå kvar i järnvägstrafik-
lagen (se avsnitt 3.3.6).
Beträffande ordning vid spårväg och tunnelbana har som tidigare
nämnts ordningsstadgeutredningen utarbetat ett förslag om en särskild lag
(SOU 1985:24). Genomförs det förslaget, kan 25 § behöva ändras, se av-
snitt 3.3.6 i den allmänna motiveringen.
29 §
Paragrafens första punkt innehåller en straffbestämmelse för den som
driver tillståndspliktig verksamhet utan tillstånd. Enligt 4§ fordras som
framgått tillstånd av järnvägsinspektionen för att få driva järnvägs-, spår-
vägs- eller tunnelbaneverksamhet. Detta gäller samtliga verksamhets-
grenar spårdrift, trafikutövning och den särskilda trafikledningsverksam-
heten. Statens järnvägar och banverket är dock undantagna från tillstånds-
plikten. Enligt lagen föreligger också en möjlighet för regeringen eller efter
regeringens bemyndigande järnvägsinspektionen att medge undantag från
detta krav. I den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.2, har anförts att
detta främst kan bli aktuellt beträffande spåranläggningar för endast gods-
trafik i låg hastighet.
En verksamhetsutövare skall enligt andra punkten dömas till ansvar om
han av uppsåt eller grov oaktsamhet underlåter att infria sitt ansvar enligt
15 § beträffande de grundläggande säkerhetskraven i 12 — 14§§ beträffande
personal i säkerhetstjänst, materiel och säkerhetsordning.
Enligt paragrafens tredje punkt skall vidare den dömas till ansvar vars
tillstånd till drift av järnväg, tunnelbana eller spårväg enligt 7§ förenats
med villkor och som inte följer detta. Dessa villkor kan ha sådan betydelse
från säkerhetssynpunkt att en underlåtenhet i detta avseende bör vara
förenat med straffansvar.
Enligt fjärde punkten i paragrafen skall den dömas till ansvar som
använder materiel i sin verksamhet utan vederbörligt godkännande enligt
denna lag. I 9§ har ansvaret för materielen lagts på verksamhetsutövaren.
En extra kontroll har dock ansetts erforderlig vad gäller användningen av
nya och väsentligt ombyggda spåranläggningar och fordon. I tillämpnings-
föreskrifter till denna lag bör föreskrivas ett undantag beträffande vissa
utländska fordon som används på en svensk spåranläggning (se av-
snitt 3.3.2).
Straffbestämmelserna har kommenterats även i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 3.3.7.
Prop. 1990/91: 1
55
30 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen.
Beträffande bestämmelsen i fjärde stycket har gjorts en justering av
redaktionell natur i förhållande till den nyligen beslutade utformningen av
bestämmelsen (SFS 1990:150). Justeringen är inte avsedd att innebära
någon saklig ändring (jfr prop. 1983/84:117 s. 97 och 223 f.).
På lagrådets inrådan har i fråga om trafiknykterhetsbrott av den som för
spårvagn lagts till ett femte stycke med en hänvisning till trafikbrottslagen.
32 §
Paragrafen motsvarar 6 kap. 1§ tredje stycket järnvägstrafiklagen såvitt
avser förseelse mot samma paragrafs första stycke.
33 §
Enligt bestämmelsen i första stycket skall i ringa fall inte dömas till ansvar
enligt 29 eller 31 §. Vad som här avses är bland annat fall av ringa oaktsam-
het vid förseelse mot punkterna 3 och 4 i 29 §.
I paragrafen föreskrivs också att denna lags straffbestämmelser är subsi-
diära till brottsbalken. Det innebär att brottsbalkens regler skall tillämpas
om en gärning kan hänföras till båda lagarnas brottsbeskrivningar. Det
som främst kan vara av intresse är brotten mot liv och hälsa i 3 kap.
brottsbalken såsom vållande till annans död (3 kap. 7§) och framkallande
av fara för annan (3 kap. 9 §).
Straffbestämmelserna har motiverats i avsnitt 3.3.7.
34 §
Genom paragrafen bemyndigas regeringen att utfärda ytterligare föreskrif-
ter och att meddela undantag från lagens bestämmelser. 1 förhållande till
det remitterade förslaget har, med anledning av vad lagrådet anfört, be-
myndigandet för regeringen att meddela föreskrifter preciserats. Bemyndi-
gandena får delegeras vidare till banverket. Som anförts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 3.3.9, kan föreskrifter om undantag komma att med-
delas beträffande tillstånd och tillsyn för vissa industrispår samt beträffan-
de godkännande av utländska fordon för tillfällig användning i svensk
spårtrafik.
Järnvägsinspektionen bör samråda med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
och statens räddningsverk vid utarbetandet av föreskrifter till denna lag så
att en samordning kan komma till stånd med annan lagstiftning av bety-
delse för säkerheten såsom arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.
35 och 36 §§
Paragraferna har motiverats i avsnitt 3.3.8. 35 § har utformats efter förslag
av lagrådet.
Prop. 1990/91:1
56
Övergångsbestämmelserna Prop. 1990/91:1
Övergångsbestämmelserna berör bl. a. den som drev järnväg, spårväg eller
tunnelbana vid lagens ikraftträdande. Denne får fortsätta den verksamhet
som han då bedrev under tre år efter lagens ikraftträdande utan tillstånd
enligt denna lag eller till den 1 januari 1994. Han skall dock till järnvägs-
inspektionen senast den 30juni 1992 ge in en ansökan om tillstånd till den
verksamhet som han ämnar bedriva efter år 1993.
5.2 Lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192)
Ändringen innebär att 6 kap. 1 — 4 §§ järnvägstrafiklagen flyttas till järn-
vägssäkerhetslagen och att rubriken till kvarvarande bestämmelser i 6
kap. anpassas till dessa. Se vidare avsnitt 3.3.6 och 3.3.7.
5.3 Lagen om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och
kommunikationer
Det i 1 § första stycket tredje punkten och andra stycket bemyndigande-
lagen intagna bemyndigandena för regeringen att meddela föreskrifter som
avses i 8 kap. 3 eller 5 § regeringsformen om säkerheten i spårbunden trafik
eller ordningens upprätthållande i samband med sådan trafik samt om
avgifter för granskning eller kontroll i anledning av denna bestämmelse
upphävs. I 34 § järnvägssäkerhetslagen finns intagna bemyndiganden för
regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver att utfärda
föreskrifter. Bemyndigandena enligt järnvägssäkerhetslagen behandlas i
avsnitt 3.3.9.
5.4 Lagen om ändring i körkortslagen (1977:477) och lagen
om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.
Ändringarna i körkortslagen och förverkandelagen är föranledda av att
bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott i 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen
har flyttats till 30 § järnvägssäkerhetslagen.
5.5 Lagarna om upphävande av lagarna (1911:53 s. l)om
järnvägsaktiebolag och (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg
Upphävandet av järnvägsaktiebolagslagen och lagen om bokföring vid
enskild järnväg har behandlats i avsnitt 3.4.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. järnvägssäkerhetslag,
57
2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192),
3. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
4. lagom ändring i körkortslagen (1977:477),
5. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,
6. lag om upphävande av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag,
7. lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg.
Prop. 1990/91: 1
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
58
Genom den nya trafikpolitiken har stora förändringar skett i fråga om det
statliga järnvägsnätet. Statens järnvägar, som tidigare var ensam förvaltare
och användare av detta, har nu som huvuduppgift att driva järnvägstrafik
medan statens spåranläggningar förvaltas av banverket. Utöver statens
järnvägar har trafikhuvudmännen fått viss trafikeringsrätt på dessa an-
läggningar. Även andra trafikföretag kan komma i fråga som trafikutövare
där. Främst det förhållandet att flera trafikutövare kommer att trafikera
statens spåranläggningar innebär att högre säkerhetskrav måste ställas än i
dag och att en effektivare tillsyn måste komma till stånd.
Vidare har inrättats en järnvägsinspektion som bl. a. skall ha tillsyn över
säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg. Inspektionen har med nu
gällande regler inte tillräckliga befogenheter i sin verksamhet. De uppgifter
som inspektionen har kräver dock oproportionerligt stora personalresur-
ser. Bl. a. med hänsyn härtill och till att en samordning bör ske mellan de
olika författningar som reglerar säkerheten vid järnväg, spårväg och tun-
nelbana bör lagstiftningen omarbetas.
I denna promemoria föreslås en ny järnvägssäkerhetslag. Lagen skall
gälla samtliga järnvägar, tunnelbanor och spårvägar. Detta innebär till
skillnad från nuvarande lagstiftning bl. a. att i huvudsak samma regler
kommer att gälla för statliga och enskilda järnvägar och att även järnvägar
som bara används för godstransporter kommer att regleras av en säker-
hetslagstiftning.
I den föreslagna lagen görs skillnad mellan två olika verksamhetsgrenar,
nämligen drift av spåranläggningar och trafikutövning. I driften av spåran-
läggningar ingår trafikledningverksamhet. Denna utgör dock en egen verk-
samhetsgren, om den som driver spåranläggningen har överlåtit ansvaret
härför till någon annan.
Den som driver järnväg, tunnelbana eller spårväg skall svara för att
säkerheten är betryggande. Särskilda krav skall därvid ställas beträffande
organisation, personal och materiel. Verksamhetsutövaren skall se till att
det i verksamheten finns den organisation som behövs för en säker drift.
Denne skall också se till att personalen har goda kunskaper om verksamhe-
ten och de regler som finns för denna. Han skall vidare se till att den som
arbetar i säkerhetstjänst är lämplig för sådant arbete med hänsyn till
yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt. Mate-
rielen skall vara av sådan art och i sådant skick att skador av verksamheten
förebyggs. För verksamheten skall det finnas en säkerhetsordning som
komplettering till gällande föreskrifter.
Spåranläggningar, spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet
skall — utom i fråga om staten — bara få drivas av den som har tillstånd
till verksamheten. Tillstånd skall beviljas den som har sådana egenskaper
att han kan uppfylla nämnda säkerhetskrav. Ett tillstånd skall få återkallas
Prop. 1990/91:1
Bilaga 1
59
om förutsättningarna för tillstånd inte längre föreligger. Järnvägsinspek-
tionen skall vara tillståndsmyndighet.
Enligt nuvarande regler skall järnvägsinspektionen i stor utsträckning
godkänna materiel innan den får tas i bruk. Trots att ansvaret för materie-
len främst åvilar verksamhetsutövaren enligt den föreslagna lagen, skall
det även finnas en särskild myndighetskontroll av ny eller ombyggd mate-
riel. En ny eller väsentligt ombyggd spåranläggning skall således inte få tas
i bruk utan godkännande av järnvägsinspektionen. Likaledes skall bl. a. ett
fordon som inte tidigare har använts vid en spåranläggning godkännas av
inspektionen.
Järnvägsinspektionen skall vara tillsynsmyndighet enligt lagen. Inspek-
tionen skall därvid ha möjlighet att genom förelägganden och förbud verka
för en säker spårtrafik. Järnvägsinspektionen bör också få befogenheter att
meddela de föreskrifter som behövs för en säker spårtrafik.
Den som driver spåranläggning eller trafikutövning olagligt, den som av
uppsåt eller grov oaktsamhet inte uppfyller de säkerhetskrav som uppställs
i lagen samt den som av uppsåt eller vårdslöshet bryter mot de villkor som
uppställs i tillståndet för verksamheten eller använder icke godkänd mate-
riel i sin verksamhet skall kunna ådömas straff. Bestämmelserna i 6 kap.
järnvägstrafiklagen (1985:192) om trafiknykterhetsbrott i samband med
järnvägs- eller tunnelbanedrift flyttas till den nya lagen. Detsamma gäller i
fråga om de bestämmelser i 6 kap. järnvägstrafiklagen om ordningens upp-
rätthållande som rör järnväg och som huvudsakligen är av säkerhetska-
raktär.
Överklaganden enligt lagen föreslås få ske hos domstol i de flesta fall och
i övrigt hos regeringen.
Genom lagen upphävs förordningen (1967:604) om enskilda järnvägar,
tunnelbanor och spårvägar. Vidare föreslås följdändringar i lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, trans-
porter och kommunikationer, körkortslagen (1977:477) samt förordning-
en (1988:1379) om statens spåranläggningar och vägtrafikkungörelsen
(1972:603).
Lagen (1911:53) om järnvägsaktiebolag och lagen (1930:267) om bokfö-
ring vid enskild järnväg med följdlagstiftning har i stora delar inte tilläm-
pats under lång tid. Denna lagstiftning föreslås bli upphävd.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 1
60
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg.
2 § Banverket bestämmer om en spåranläggning är att hänföra till järn-
väg, tunnelbana eller spårväg. Därvid skall en spåranläggning för enbart
lokal persontrafik anses som tunnelbana, om den i sin helhet går fram på
egen banvall väl avskild från annan trafik och utan plankorsningar, och
annars som spårväg.
3 § Till spåranläggningar hör spår och de övriga fasta anordningar som
behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsan-
läggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elför-
sörjning av trafiken.
4 § Järnvägs-, tunnelbane- och spårvägsverksamhet består av drift av
spåranläggningar och drift av spårtrafik (trafikutövning). I driften av spår-
anläggningar ingår trafikledning. Trafikledning utgör dock en särskild
verksamhetsgren om den som driver spåranläggningen har överlåtit ansva-
ret härför till någon annan (särskild trafikledningsverksamhet).
Regler for verksamheten
Grundläggande bestämmelser
5 § Spåranläggningar, spårtrafik och särskild trafikledningsverksamhet
skall med hänsyn till verksamhetens art och övriga förhållanden drivas så
att skador till följd av verksamheten förebyggs. Därvid skall de åtgärder
och försiktighetsmått vidtas som behövs för att upprätthålla en betryggan-
de säkerhet.
6 § För verksamheten skall den organisation finnas som krävs för att
verksamheten skall kunna bedrivas på ett säkert sätt.
7 § Den som är sysselsatt i verksamheten skall ha god kännedom om de
förhållanden, föreskrifter och villkor som gäller för verksamheten och som
berör hans arbetsuppgifter.
Arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten får utföras endast av den
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
61
som med hänsyn till yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhål-
landen i övrigt anses lämplig.
8 § Spåranläggningar, fordon och annan materiel skall vara av sådan
beskaffenhet att skador till följd av verksamheten förebyggs.
9 § För verksamheten skall det finnas en säkerhetsordning med sådana
säkerhetsbestämmelser som behövs utöver denna lag och de föreskrifter
som är utfärdade med stöd av lagen.
10 § Den som driver verksamheten ansvarar för att de i 5 — 9 §§ angivna
kraven uppfylls.
Tillstånd m. m.
11 § Spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverk-
samhet får drivas endast av den som har tillstånd till verksamheten. För
verksamhet som drivs av staten behövs inte något tillstånd.
Tillstånd får beviljas den som med hänsyn till yrkeskunnande, laglydnad
samt ekonomiska och andra förhållanden av betydelse kan anses uppfylla
kraven i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
12 § Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller
särskild trafikledningsverksamhet prövas av banverket.
13 § Ett tillstånd kan meddelas tills vidare eller för viss tid.
14 § I samband med att tillstånd meddelas eller under ett tillstånds
giltighetstid får banverket föreskriva de villkor för verksamheten som
behövs från säkerhetssynpunkt.
Återkallelse av tillstånd
15 § Ett tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild
trafikledningsverksamhet skall återkallas, om förutsättningarna för till-
stånd enligt 11 § inte längre uppfylls.
Ett tillstånd får också återkallas om tillståndshavaren inte fullgör sina
skyldigheter enligt 21 § .
16 § Frågor om återkallelse av tillstånd enligt 15 § prövas av banverket.
Godkännande av spåranläggningar eller fordon
17 § En spåranläggning eller en del av den får inte upplåtas för trafik
utan att den har godkänts av banverket. Detsamma gäller vid en väsentlig
ombyggnad.
18 § Ett fordon får inte tas i bruk vid en spåranläggning utan godkän-
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
62
nande av banverket. Ett fordon som har byggts om väsentligt, får inte Prop. 1990/91: 1
användas utan att det har godkänts av banverket. Bilaga 2
19 § Banverket skall före godkännande enligt 17 eller 18 § granska kon-
struktionsunderlaget för spåranläggningen eller fordonet och kontrollera
och prova materielen i den omfattning som verket finner nödvändig.
Tillsyn m.m.
20 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och
villkor som meddelats med stöd av lagen utövas av banverket.
21 § Den som driver eller avser att driva verksamhet enligt denna lag
skall på begäran av banverket
1. lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handling-
ar som behövs för tillsynen,
2. ge myndigheten tillträde till anläggningar, fordon och annan materi-
el, lokaler och områden som berörs av verksamheten för de undersökning-
ar som behövs för tillsynen,
3. vid provkörningar och andra materielprov tillhandahålla erforderlig
personal, materiel och liknande.
Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillsynen.
22 § Banverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fall för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
23 § Beslut enligt denna lag får förenas med vite.
Ordning
24 § Utan tillstånd från järnvägen får inte någon beträda spårområde för
järnväg utom på platser där det av skyltar, utjämning av höjdskillnaden
mellan spåren och markplanet, gångfållor eller andra anordningar klart
framgår att allmänheten har tillträde.
25 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg
får från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 24 § ,
den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som genom sitt
uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är absolut
nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så sker, skall
polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas kvar till
dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl
till omhändertagande, dock längst sex timmar.
26 § För att verkställa en åtgärd enligt 25 § får befattningshavaren inte
använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta genom upplysningar och uppmaningar.
63
Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips,
skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsed-
da resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
27 § Bestämmelser om undersökning av resgodskollin eller godssänd-
ningar, omhändertagande av handresgods samt avlägsnande, oskadliggö-
rande och förstörelse av resgodskolli eller handresgods samt av visst farligt
gods finns i 6 kap. järnvägstrafiklagen (1985:192).
Straffbestämmelser
28 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall dömas
1. den som utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet enligt den-
na lag,
2. den som av uppsåt eller grov oaktsamhet bryter mot 5 — 10 §§ ,
3. den som av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot villkor som medde-
lats med stöd av 14 § ,
4. den som av uppsåt eller oaktsamhet i verksamheten använder mate-
riel som inte har godkänts enligt 17 eller 18 § .
29 § Om någon har fort ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller
tunnelbana och därvid har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra
fordonet på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år
eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.
Den som har fort ett sådant maskindrivet spårfordon som avses i första
stycket efter att ha fortärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alko-
holkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille
i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, skall anses
ha varit så påverkad under färden som anges i första stycket.
Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfor-
don som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där eller
hade sådan alkoholkoncentration som anges i andra stycket, men har han
fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till 0,5 promille i
hans blod eller 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft, skall han
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mildrande, till
böter skall den dömas som på annat sätt än som sägs i första stycket har
fullgjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerhe-
ten, och därvid har varit så påverkad av berusningsmedel att det måste
anses att han inte kunde utföra dessa uppgifter på betryggande sätt.
30 § Den som bryter mot förbudet i 24 § döms till böter, högst 1000
kronor.
31 § Till ansvar enligt 28 § döms inte i ringa fall.
Till ansvar enligt 28 eller 30 § döms inte om gärningen är belagd med
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
64
straff i brottsbalken. Till ansvar enligt 30§ döms inte heller om gärningen Prop. 1990/91: 1
är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Bilaga 2
Ytterligare föreskrifter
32 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från
denna lag. Regeringen får också meddela de ytterligare föreskrifter i de
avseenden som anges i denna lag.
Regeringen får överlåta dessa befogenheter till banverket.
33 § Banverket får, efter bemyndigande av regeringen, överlåta förvalt-
ningsuppgifter som ansluter till denna lag eller de föreskrifter som är
utfärdade med stöd av lagen även om uppgifterna innefattar myndighets-
utövning.
Överklagande m. m.
34 § Banverkets beslut i frågor om tillstånd, godkännande och tillsyn
enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut överklagas
hos regeringen.
35 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart. Ett beslut om återkal-
lelse av tillstånd gäller dock inte förrän det har vunnit laga kraft, om det
inte finns särskilda skäl att bestämma annat.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990, då förordningen (1967:604)
om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar skall upphöra att gälla.
2. Den som driver en spåranläggning eller spårtrafik den 31 december
1989 skall ha rätt att fortsätta att driva verksamheten i samma omfattning
till den 1 juli 1993 utan tillstånd enligt 11 § denna lag.
3. Den som har rätt att driva verksamhet utan tillstånd enligt 2. och som
vill fortsätta med verksamheten efter den 1 juli 1993 skall senast den 31
december 1991 ansöka om tillstånd enligt 11 § .
4. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en före-
skrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (1985:192)
dels att 6 kap. 2 — 4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 1 § och rubriken till 6 kap. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Ordning och säkerhet vid järnvägs- Järnvägs undersökningsrätt m. m.
trafik
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
1§
Utan trafikföretagets tillstånd får
inte någon beträda spårområden
för järnväg eller tunnelbana utom
på platser där det av skyltar, utjäm-
ning av höjdskillnaden mellan spå-
ren och markplanet, gångfållor eller
andra anordningar klart framgår att
allmänheten har tillträde.
Utan trafikföretagets tillstånd får
inte någon beträda spårområden
för tunnelbana utom på platser där
det av skyltar, utjämning av höjd-
skillnaden mellan spåren och mark-
planet, gångfållor eller andra an-
ordningar klart framgår att allmän-
heten har tillträde.
Utan spårvägens tillstånd får inte någon beträda en sådan del av en
spårvägs spårområde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på
annat liknande sätt klart framgår att allmänheten inte har tillträde.
Den som bryter mot förbudet i första eller andra stycket döms till böter,
högst 1 000 kronor, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken
eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Om någon har fört ett maskin-
drivet spårfordon pä järnväg eller
tunnelbana och därvid har varit så
påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller annat berusningsmedel att det
måste antas att han inte kunde föra
fordonet på betryggande sätt, skall
han dömas till fängelse i högst ett år
eller, om omständigheterna är mild-
rande, till böter.
Den som har fört ett sådant ma-
skindrivet spårfordon som avses i
första stycket efter att ha förtärt al-
koholhaltiga drycker i sådan mängd
att alkoholkoncentrationen under
eller efter färden uppgick till minst
1,5 promille i hans blod eller 0,75
milligram per liter i hans utand-
ningsluft, skall anses ha varit så på-
verkad under fården som anges i
första stycket.
Senaste lydelse 1989:395.
66
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är det inte styrkt att den som har
fört ett sådant maskindrivet spårfor-
don som avses i första stycket har
varit så påverkad som anges där el-
ler hade sådan alkoholkoncentra-
tion som anges i andra stycket, men
har han fört fordonet efter att ha
förtärt alkoholhaltiga drycker i så-
dan mängd att alkoholkoncentra-
tionen under eller efter färden upp-
gick till 0,5 promille i hans blod el-
ler 0,25 milligram per liter i hans
utandningsluft, skall han dömas till
böter eller fängelse i högst sex må-
nader.
Vad som sägs i första stycket gäl-
ler också den som i annat fall vid
järnväg eller tunnelbana har full-
gjort tjänst, i vilken ingår uppgifter
av väsentlig betydelse för säkerhe-
ten, och därvid har varit så påverkad
av berusningsmedel att det måste
antas att han inte kunde utföra des-
sa uppgifter på betryggande sätt.
3§
En befattingshavare i säkerhets-
eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna
den som överträder förbudet i 1§
första stycket, den som uppträder
berusad eller stör ordningen och den
som genom sitt uppträdande även-
tyrar säkerheten i järnvägsdriften.
Om det är oundgängligen nödvän-
digt, får han omhänderta en sådan
person. Om så sker, skall polisen
omedelbart underrättas. Den om-
händertagne får hållas kvar till dess
att han har överlämnats till en polis-
man eller det inte längre finns skäl
till omhändertagande, dock längst
sex timmar.
4§
För att verkställa en åtgärd enligt
3 § får befattningshavaren inte an-
vända strängare medel än förhållan-
dena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta ge-
nom upplysningar och anmaningar.
Våld får tillgripas endast när an-
dra medel inte hjälper. Om våld till-
grips, skall den lindrigaste form an-
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
67
Nuvarande lydelse
vändas som kan förväntas leda till
det avsedda resultatet. Våld får inte
brukas längre än som är absolut nöd-
vändigt.
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
68
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§2
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses
under 1,
3. säkerheten i spårbunden trafik
eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,
4. postbefordran eller telekommu-
nikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveri-
ges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar for sjötrafi-
ken inom Sveriges sjöterritorium el-
ler för sjötrafiken med svenska far-
tyg, sjöflygplan och svävare utanjor
Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna,
att tillhandahålla föreskrifter och
andra uppgifter som rör förhållan-
dena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare.
3. postbefordran eller telekom-
munikationer,
4. rätt att driva sjöfart inom Sveri-
ges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
5. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafi-
ken inom Sveriges sjöterritorium el-
ler för sjötrafiken med svenska far-
tyg, sjöflygplan och svävare utanför
Sveriges sjöterritorium,
6. skeppsmätning,
7. trafik på väg eller i terräng
8. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
9. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
10. skyldighet jor kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och
andra uppgifter som rör förhållan-
dena i trafiken,
11. riksfärdtjänst,
12. tillstånd att bruka svävare
1 Lagen omtryckt 1978:233.
2 Senaste lydelse 1986:298.
69
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 3, 9, 10 eller 13. Regeringen
bemyndigas också att besluta före-
skrifter om avgifter för farledsverk-
samheten samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 8, 9 eller 12. Regeringen bemyn-
digas också att besluta föreskrifter
om avgifter för farledsverksamhe-
ten samt om avgifter för skepps-
mätning och avgifter för tillstånd
enligt första stycket 4.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
70
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 16 och 21 — 23§§ körkortslagen (1977:477)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §2
Ett körkort skall återkallas
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1§ andra stycket eller 4§
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott eller 6 kap. 2§ första,
andra eller tredje stycket järnvägs-
trafiklagen (1985:192),
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1§ andra stycket eller 4§
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott eller 29§ första, andra
eller tredje stycket järnvägssäker-
hetslagen (1990:000),
2. om körkortshavaren har brutit mot 5§ lagen om straff för vissa
trafikbrott och överträdelsen inte kan anses som ringa,
3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har
visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som
gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet
fordon eller spårvagn,
4. om körkortshavaren i annat fall vid förandet av ett motordrivet
fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot
rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller
brutit mot någon annan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt
om överträdelsen inte kan anses som ringa,
5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
ej bör ha körkort,
6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har
gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg-
lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på
grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon,
7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt
fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att
han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,
8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov,
9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,
10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.
21 §3
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
de eller om ett körkort eller ett kör-
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
de eller om ett körkort eller ett
' Lagen omtryckt 1980:977.
2 Senaste lydelse 1986:373.
3 Senaste lydelse 1985:197.
71
Nuvarande lydelse
kortstillstånd återkallas med stöd
av 16§ 1—6, skall en spärrtid på
lägst en månad och högst tre år be-
stämmas. Vid brott som avses i 1 §
andra stycket eller 4§ 1 mom. lagen
(1951:649) om straff for vissa tra-
fikbrott eller 6 kap. 2§ första eller
andra stycket järnvägstrafiklagen
(1985:192) skall spärrtiden bestäm-
mas till lägst ett år.
Föreslagen lydelse
körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16§ 1—6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1§ andra stycket eller 4§ 1 mom.
lagen (1951:649) om straff for vissa
trafikbrott eller 29 § första eller and-
ra stycket järnvägssäkerhetslagen
(1990:000) skall spärrtiden bestäm-
mas till lägst ett år.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
22 §4
I stället för att körkortet eller körkortstillståndet återkallas, skall kör-
kortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16§ 2 —6, om
varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Har kör-
kortshavaren avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet, får varning i
stället for återkallelse meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl.
Om körkortshavaren har brutit
mot 4§ 2 mom.lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott eller
6 kap. 2§ tredje stycket järnvägstra-
fiklagen (1985:192) men inte före
färdens slut hade förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkohol-
koncentrationen under eller efter
färden uppgick till 0,8 promille i
hans blod eller 0,4 milligram per
liter i hans utandningsluft, får var-
ning meddelas honom i stället för
återkallelse om omständigheterna
är mildrande.
Om körkortshavaren har brutit
mot 4§ 2 mom.lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott eller
29§ tredje stycket järnvägssäker-
hetslagen (1990:000) men inte före
färdens slut hade förtärt starka
drycker i sådan mängd att alkohol-
koncentrationen under eller efter
färden uppgick till 0,8 promille i
hans blod eller 0,4 milligram per
liter i hans utandningsluft, får var-
ning meddelas honom i stället för
återkallelse om omständigheterna
är mildrande.
23 §5
Ett körkort skall omhändertas
1. om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller
annat ämne,
2. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkal-
las enligt 16 § I eller 4,
3. om till följd av sjukdom, skada eller dylikt körkortshavaren saknar
förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, eller
4. om körkortet är återkallat.
Att ett körkort inte gäller när det är omhändertaget framgår av 15 § . Om
ett körkort skall omhändertas på grund av brott som avses i 16 § 4, får
dock körkortshavaren medges att trots omhändertagandet föra fordon av
det slag som körkortet berättigar honom till. Ett sådant medgivande skall
avse en tid av tre dagar och får lämnas om det kan ske utan fara för
trafiksäkerheten.
4 Senaste lydelse 1989:591.
5 Senaste lydelse 1989:591.
72
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 6 kap. 2 § järn-
vägstrafiklagen (1985:192), gäller
bestämmelserna i första stycket! i
tillämpliga delar.
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 29§ järnvägssä-
kerhetslagen (1990:000) gäller be-
stämmelserna i första stycket 2 i
tillämpliga delar.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
73
Härigenom föreskrivs att lagen (1911:53) om järn vägsaktiebolag skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
74
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 2
75
Yttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren, domstolsver-
ket, kammarrätten i Stockholm, statens räddningsverk, socialstyrelsen,
statens järnvägar, banverket, järnvägsinspektionen, näringsfrihetsom-
budsmannen, statens pris- och konkurrensverk, rikspolisstyrelsen, statens
energiverk, Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges industriförbund,
Svenska järnvägsföreningen, Museibanomas riksorganisation, Järnvägs-
historiska riksförbundet, Svenska privatvagnsföreningen, BK tåg AB,
Centralorganisationen SACO/SR.
Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Tjänstemännens centralorga-
nisation (TCO) har avstått från att avge yttrande.
Yttrande har därutöver avgetts av Statsanställdas förbund.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 3
76
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg.
Banverket bestämmer om en spåranläggning är en järnväg, en tunnelba-
na eller en spårväg.
2 § Till spåranläggningar hör spår och de övriga fasta anordningar som
behövs för spårens bestånd, drift eller brukande, signal- och säkerhetsan-
läggningar i övrigt, trafikledningsanläggningar samt anordningar för elför-
sörjning av trafiken.
3 § Järnvägs-, tunnelbane- och spårvägsverksamhet består av drift av
spåranläggningar (spårinnehav) och drift av spårtrafik (trafikutövning). I
driften av spåranläggningar ingår trafikledning. Trafikledning är dock en
särskild verksamhetsgren om den som driver spåranläggningen har överlå-
tit ansvaret härför till någon annan (särskild trafikledningsverksamhet).
Regler för verksamheten
Grundläggande bestämmelser
4 § Spåranläggningar, spårtrafik och särskild trafikledningsverksamhet
skall med hänsyn till verksamhetens art och övriga förhållanden drivas så
att skador till följd av verksamheten förebyggs. Därvid skall de åtgärder
och försiktighetsmått vidtas som behövs för att upprätthålla en betryggan-
de säkerhet.
5 § För verksamheten skall den organisation finnas som krävs för att
verksamheten skall kunna bedrivas på ett säkert sätt.
6 § Den som är sysselsatt i verksamheten skall ha god kännedom om de
förhållanden, föreskrifter och villkor som gäller för verksamheten och som
berör hans arbetsuppgifter.
Arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten får utföras endast av den
som med hänsyn till yrkeskunnande, hälsotillstånd och personliga förhål-
landen i övrigt anses lämplig.
7 § Spåranläggningar, fordon och annan materiel skall vara av sådan
beskaffenhet att skador till följd av verksamheten förebyggs.
77
8 § För verksamheten skall det finnas en säkerhetsordning med sådana
säkerhetsbestämmelser som behövs utöver denna lag och de föreskrifter
som är utfärdade med stöd av lagen.
9 § Den som driver verksamheten ansvarar för att de i 4 — 8§§ angivna
kraven uppfylls.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Tillstånd m. m.
10 § Spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverk-
samhet får drivas endast av den som har tillstånd till verksamheten. För
verksamhet som drivs av statens järnvägar eller banverket behövs inte
något tillstånd.
Tillstånd får beviljas den som med hänsyn till yrkeskunnande, laglydnad
samt ekonomiska och andra förhållanden av betydelse kan anses uppfylla
kraven i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
11 § Frågor om tillstånd att driva spåranläggningar eller spårtrafik eller
särskild trafikledningsverksamhet prövas av banverket.
12 § Ett tillstånd kan meddelas tills vidare eller för viss tid.
13 § I samband med att tillstånd meddelas eller under ett tillstånds
giltighetstid får banverket föreskriva de villkor för verksamheten som
behövs från säkerhetssynpunkt.
Återkallelse av tillstånd
14 § Ett tillstånd att driva spåranläggningar, spårtrafik eller särskild
trafikledningsverksamhet skall återkallas, om förutsättningarna för till-
stånd enligt 10 § inte längre uppfylls eller om tillståndshavaren inte fullgör
sina skyldigheter enligt 21 § .
15 § Frågor om återkallelse av tillstånd enligt 14§ prövas av banverket.
Läkarundersökning och avstängning
16 § Den som driver verksamhet får inte ge någon arbetsuppgifter av
betydelse för säkerheten utan att denne har genomgått läkarundersökning
som utvisar att hinder av hälsoskäl inte föreligger.
Den som har arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten skall därefter
regelbundet genomgå läkarundersökning. Verksamhetsutövare får från så-
dana arbetsuppgifter avstänga den som inte följer ett åläggande att genom-
gå undersökning.
78
Godkännande av spåranläggningar eller fordon
17 § En spåranläggning eller en del av den får inte upplåtas for trafik
utan att den har godkänts av banverket. Detsamma gäller vid en väsentlig
ombyggnad.
18 § Ett fordon får inte framföras på en spåranläggning utan godkännan-
de av banverket. Detsamma gäller ett fordon som har byggts om väsentligt.
19 § Banverket skall före godkännande enligt 17 eller 18 § granska kon-
struktionsunderlaget för spåranläggningen eller fordonet och kontrollera
och prova materielen i den omfattning som verket finner nödvändig.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Tillsyn m. m.
20 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de föreskrifter och
villkor som meddelats med stöd av lagen utövas av banverket.
Angående elektriska anläggningar finns särskilda föreskrifter i lagen
(1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
21 § Den som driver eller avser att driva verksamhet enligt denna lag
skall på begäran av banverket
1. lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handling-
ar som behövs för tillsynen,
2. ge myndigheten tillträde till anläggningar, fordon och annan materi-
el, lokaler och områden som berörs av verksamheten för de undersökning-
ar som behövs för tillsynen,
3. vid provkörningar och andra materielprov utan kostnad tillhanda-
hålla erforderlig personal, materiel och liknande.
Polis- och tullmyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillsy-
nen.
22 § Banverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs i
enskilda fali för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
23 § Beslut enligt denna lag får förenas med vite.
24 § Om det inträffar en olycka vid användningen av ett fordon på en
spåranläggning och medför olyckan att flera personer avlider eller blir
allvarligt skadade eller att fordonet, spåranläggningen eller egendom som
inte transporteras med fordonet får omfattande skador, skall den som
driver verksamheten rapportera det inträffade. Han skall också rapporte-
ra, när det funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle
inträffa eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fordo-
net, spåranläggningen, trafikledningen eller på andra väsentliga brister i
säkerhetshänseende.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av bety-
79
delse for spårtrafikens säkerhet skall ske också i andra fall än som anges i
första stycket.
Om undersökning från säkerhetssynpunkt av järn vägsolyckor och andra
händelser som berör spårtrafiken finns bestämmelser i lagen (1990:000)
om undersökning av olyckor.
Ordning
25 § Utan spårinnehavarens eller trafikutövarens tillstånd får inte någon
beträda spårområde för järnväg utom på platser där det av skyltar, utjäm-
ning av höjdskillnaden mellan spåren och markplanet, gångfållor eller
andra anordningar klart framgår att allmänheten har tillträde.
26 § En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg
får från järnvägens område avlägsna den som överträder förbudet i 25 §,
den som uppträder berusad eller stör ordningen och den som genom sitt
uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Om det är absolut
nödvändigt, får han omhänderta en sådan person. Om så sker, skall
polisen omedelbart underrättas. Den omhändertagne får hållas kvar till
dess att han har överlämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl
till omhändertagande, dock längst sex timmar.
27 § För att verkställa en åtgärd enligt 26 § får befattningshavaren inte
använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta genom upplysningar och uppmaningar.
Våld får tillgripas endast när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips,
skall den lindrigaste form användas som kan förväntas leda till det avsed-
da resultatet. Våld får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
28 § Föreskrifter om undersökning av resgodskollin eller godssändning-
ar, omhändertagande av handresgods samt avlägsnande, oskadliggörande
och förstörelse av resgodskolli eller handresgods samt av visst farligt gods
finns i 6 kap. järnvägstrafiklagen (1985:192).
Straffbestämmelser
29 § Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som
1. utan tillstånd driver tillståndspliktig verksamhet enligt denna lag,
2. av uppsåt eller grov oaktsamhet i sin verksamhet anlitar någon att
utföra arbetsuppgifter av betydelse för säkerheten eller använder materiel
som inte uppfyller säkerhetskraven enligt 6 eller 7 § eller inte uppfyller
kravet enligt 8§ på säkerhetsordning,
3. av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot villkor som meddelats med
stöd av 13 §,
4. av uppsåt eller oaktsamhet i verksamheten använder materiel som
inte har godkänts enligt 17 eller 18 § .
Den som har underlåtit att följa ett föreläggande vid vite eller som
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
80
överträtt ett vitesförbud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för Prop. 1990/91:1
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Bilaga 4
30 § Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelba-
na efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon-
centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans
blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms också den som för ett sådant fordon och då är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika
påverkad av något annat medel.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall
föraren dömas till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5
promille i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksä-
kerheten.
Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg eller
tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för
säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel att det
kan antas att han inte kan utföra dessa upgifter på betryggande sätt döms
till böter eller fängelse i högst ett år.
31 § Verksamhetsutövare som försummar att rapportera enligt 24 § förs-
ta eller andra stycket skall dömas till böter.
32 § Den som bryter mot förbudet i 25 § skall dömas till böter, högst
1 000 kronor.
33 § Till ansvar enligt 29 eller 31 § skall inte dömas i ringa fall.
Till ansvar enligt 29, 31 eller 32 § skall inte dömas om gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. Till ansvar enligt 31 § skall inte heller
dömas om gärningen är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott.
Ytterligare föreskrifter
34 § Regeringen får föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från
denna lag. Regeringen får också meddela ytterligare föreskrifter i de av-
seenden som anges i denna lag.
Regeringen får överlåta dessa befogenheter till banverket.
35 § Banverket får, efter bemyndigande av regeringen, överlåta förvalt-
ningsuppgifter som ansluter till denna lag eller de föreskrifter som är
81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
utfärdade med stöd av lagen även om uppgifterna innefattar myndighets-
utövning.
överklagande m. m.
36 § Banverkets beslut i frågor om tillstånd, godkännande och tillsyn
enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av banver-
ket får överklagas hos regeringen.
37 § Ett beslut enligt denna lag gäller omedelbart. Ett beslut om återkal-
lelse av tillstånd gäller dock inte förrän det har vunnit laga kraft, om det
inte finns särskilda skäl att bestämma annat.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990, då förordningen (1967:604)
om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar skall upphöra att gälla.
2. Den som den 31 december 1989 drev en spåranläggning, spårtrafik
eller särskild trafikledningsverksamhet får fortsätta att driva verksamhe-
ten i samma omfattning till den 1 juli 1993 utan tillstånd enligt 11 § denna
lag.
3. Den som har rätt att driva verksamhet utan tillstånd enligt 2. och som
vill fortsätta med verksamheten efter den 1 juli 1993 skall senast den 31
december 1991 ansöka om tillstånd enligt 11 § .
4. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en före-
skrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.
82
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om järnvägstrafiklagen (1985:192)
dels att 6 kap. 2 — 4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 1 § och rubriken till 6 kap. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
Ordning och säkerhet vid järnvägs- Järnvägs undersökningsrätt m. m.
trafik
Utan trafikföretagets tillstånd får
inte någon beträda spårområden
för järnväg eller tunnelbana utom
på platser där det av skyltar, utjäm-
ning av höjdskillnaden mellan spå-
ren och markplanet, gångfållor eller
andra anordningar klart framgår att
allmänheten har tillträde.
§
Utan trafikföretagets tillstånd får
inte någon beträda spårområden
för tunnelbana utom på platser där
det av skyltar, utjämning av höjd-
skillnaden mellan spåren och mark-
planet, gångfållor eller andra an-
ordningar klart framgår att allmän-
heten har tillträde.
Utan spårvägens tillstånd får inte någon beträda en sådan del av en
spårvägs spårområde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på
annat liknande sätt klart framgår att allmänheten inte har tillträde.
Den som bryter mot förbudet i första eller andra stycket döms till böter,
högst 1 000 kronor, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken
eller lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana efter att ha förtärt alkoholhal-
tiga drycker i sådan mängd att alko-
holkoncentrationen under eller efter
färden uppgår till minst 0,2 promil-
le i hans blod eller 0,10 milligram
per liter i hans utandningsluft döms
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Till samma straff döms också den
som för ett sådant fordon och då är
så påverkad av alkoholhaltiga dryc-
ker att det kan antas att han inte på
ett betryggande sätt kan föra fordo-
net. Detsamma gäller om föraren är
lika påverkad av något annat me-
del.
Är ett brott som avses i första eller
andra stycket att anse som grovt,
Lydelse enligt prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106.
83
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall föraren dömas till fängelse i
högst ett år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,5 promille i hans blod eller
0,75 milligram per liter i hans ut-
andningsluft,
2. föraren annars har varit avse-
värt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har
inneburit en påtaglig fara för trafik-
säkerheten.
Den som utan att föra fordon som
avses i första stycket vid järnväg el-
ler tunnelbana fullgör tjänst, i vil-
ken ingår uppgifter av väsentlig be-
tydelse för säkerheten, och då är så
påverkad av alkohol eller något an-
nat medel att det måste antas att
han inte kan utföra dessa uppgifter
på betryggande sätt döms till böter
eller fängelse i högst ett år.
3§
En befattningshavare i säkerhets-
eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna
den som överträder förbudet i 1§
första stycket, den som uppträder
berusad eller stör ordningen och den
som genom sitt uppträdande även-
tyrar säkerheten i järnvägsdriften.
Om det är oundgängligen nödvän-
digt, får han omhänderta en sådan
person. Om så sker, skall polisen
omedelbart underrättas. Den om-
händertagne får hållas kvar till dess
att han har överlämnats till en polis-
man eller det inte längre finns skäl
till omhändertagande, dock längst
sex timmar.
4§
För att verkställa en åtgärd enligt
3§ får befattningshavaren inte an-
vända strängare medel än förhållan-
dena kräver. Han bör i första hand
försöka tala personen till rätta ge-
nom upplysningar och anmaningar.
Våld får tillgripas endast när an-
dra medel inte hjälper. Om våld till-
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 4
84
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
grips, skall den lindrigaste form an-
vändas som kan förväntas leda till
det avsedda resultatet. Våld får inte
brukas längre än som är absolut nöd-
vändigt.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
85
Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
1§2
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses
under 1,
3. säkerheten i spårbunden trafik
eller ordningens upprätthållande i
samband med sådan trafik,
4. postbefordran eller telekom-
munikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sve-
riges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken el-
ler säkerhetsanordningar för sjötra-
fiken inom Sveriges sjöterritorium
eller för sjötrafiken med svenska
fartyg, sjöflygplan och svävare
utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och
andra uppgifter som rör förhållan-
dena i trafiken,
12. riksfärdtjänst.
13. tillstånd att bruka svävare.
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 3, 9, 10 eller 13. Regeringen
bemyndigas också att besluta före-
skrifter om avgifter för farledsverk-
4. postbefordran eller telekom-
munikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sve-
riges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken el-
ler säkerhetsanordningar för sjötra-
fiken inom Sveriges sjöterritorium
eller för sjötrafiken med svenska
fartyg, sjöflygplan och svävare
utanför Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och
andra uppgifter som rör förhållan-
dena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare.
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligt be-
stämmelse som avses i första styc-
ket 9, 10 eller 13. Regeringen be-
myndigas också att besluta före-
skrifter om avgifter för farledsverk-
Lagen omtryckt 1978:233.
Senaste lydelse 1986:298.
86
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
samheten samt om avgifter for
skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
samheten samt om avgifter för
skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
87
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 16 och 21— 23§§ körkortslagen (1977:477)’
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §2
Ett körkort skall återkallas
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1§ andra stycket, 4§ eller
4a§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 § förs-
ta, andra eller tredje stycket järn-
vägstrafiklagen (1985:192),
1. om körkortshavaren har bru-
tit mot 1§ andra stycket, 4§ eller
4a§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott eller 30§ första,
andra eller tredje stycket järnvägs-
säkerhetslagen (1990:000),
2. om körkortshavaren har brutit mot 5§ lagen om straff för vissa
trafikbrott och överträdelsen inte kan anses som ringa,
3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har
visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som
gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet
fordon eller spårvagn,
4. om körkortshavaren i annat fall vid förandet av ett motordrivet
fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot
rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller
brutit mot någon annan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt
om överträdelsen inte kan anses som ringa,
5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
ej bör ha körkort,
6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har
gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg-
lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på
grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som
förare av körkortspliktigt fordon,
7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt
fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att
han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,
8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller
bevis om godkänt förarprov,
9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,
10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.
21
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
§3
Om det vid prövningen av en an-
sökan om förhandsbesked eller kör-
kortstillstånd finns hinder mot att
meddela körkortstillstånd på grund
av sökandens personliga förhållan-
1 Lagen omtryckt 1980:977.
2 Lydelse enligt prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106.
3 Lydelse enligt prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106.
88
Nuvarande lydelse
den eller om ett körkort eller ett
körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1—6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1§ andra stycket eller 4a§ lagen
(1951:649) om straff for vissa tra-
fikbrott eller 6 kap. 2§ tredje stycket
järnvägstrafiklagen (1985:192)
skall spärrtiden bestämmas till lägst
ett år.
Föreslagen lydelse
den eller om ett körkort eller- ett
körkortstillstånd återkallas med
stöd av 16 § 1—6, skall en spärrtid
på lägst en månad och högst tre år
bestämmas. Vid brott som avses i
1 § andra stycket eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott eller 30§ tredje stycket järn-
vägssäkerhetslagen (1990:000)
skall spärrtiden bestämmas till lägst
ett år.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
22 §4
I stället för att körkortet eller körkortstillståndet återkallas skall kör-
kortshavaren, utom då han avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet,
meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2 — 6, om varningen av
särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
Detsamma gäller om körkorts-
havaren har brutit mot 4§ första
stycket lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§
första stycket järnvägstrafiklagen
(1985:192) och alkoholkoncentra-
tionen under eller efter färden inte
uppgick till 0,5 promille i hans blod
eller 0,25 milligram per liter i hans
utandningsluft.
Detsamma gäller om körkorts-
havaren har brutit mot 4§ första
stycket lagen (1951:649) om straff
for vissa trafikbrott eller 30 § första
stycket järnvägssäkerhetslagen
(1990:000) och alkoholkoncentra-
tionen under eller efter färden inte
uppgick till 0,5 promille i hans blod
eller 0,25 milligram per liter i hans
utandningsluft.
23 §5
Ett körkort skall omhändertas
1. om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en
spårvagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller
annat ämne,
2. om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkal-
las enligt 16 § 1 eller 4,
3. om till följd av sjukdom, skada eller dylikt körkortshavaren saknar
förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt, eller
4. om körkortet är återkallat.
Att ett körkort inte gäller när det är omhändertaget framgår av 15 § . Om
ett körkort skall omhändertas på grund av brott som avses i 16 § 4, får
dock körkortshavaren medges att trots omhändertagandet föra fordon av
det slag som körkortet berättigar honom till. Ett sådant medgivande skall
avse en tid av tre dagar och får lämnas om det kan ske utan fara för
trafiksäkerheten.
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 6 kap. 2§ järn-
vägstrafiklagen (1985:192), gäller
Misstänks att körkortshavaren
vid förande av ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller tunnel-
bana har brutit mot 30§ järnvägssä-
kerhetslagen (1990:000) gäller be-
4 Lydelse enligt prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106.
5 Senaste lydelse 1989:591.
89
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bestämmelserna i första stycket 2 i stämmelserna i första stycket 2 i
tillämpliga delar. tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 4
90
Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 4
1 §'
Alkoholhaltiga drycker eller and-
ra berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 6 kap. 2§ järnvägstra-
fiklagen (1985:192), 13 kap. 1§
luftfartslagen (1957:297) eller 325§
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller and-
ra berusningsmedel, vilka påträffas
hos den som brutit mot 4 § eller 4 a §
lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30§ järnvägssäkerhets-
lagen (1990:000), 13 kap. 1§ luft-
fartslagen (1957:297) eller 325§
sjölagen (1891:35 s. 1) skall förkla-
ras förverkade om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträf-
fas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha
varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller
starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Lydelse enligt prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106.
Härigenom föreskrivs att lagen (1911:53) om järnvägsaktiebolag skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
92
Härigenom föreskrivs att lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 4
93
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-04-09
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Bertil Werner, justi-
tierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. järnvägssäkerhetslag,
2. lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i järnvägstrafiklagen
(1985:192),
3. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
4. lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i körkortslagen
(1977:477),
5. lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,
6. lag om upphävande av lagen (1911:53 s. 1) om järnvägsaktiebolag,
7. lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rättschefen Peter Löfmarck.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 5
Förslaget tilljärnvägssäkerhetslag
1 §
Enligt andra stycket är det banverket som bestämmer om en spåranlägg-
ning är järnväg, tunnelbana eller spårväg (jfr 1§ förordningen 1967:604
om enskilda järnvägar, tunnelbanor och spårvägar). Avsikten är att frågan
till vilket trafikslag en anläggning hör skall avgöras i samband med att
banverket (järnvägsinspektionen) ger tillstånd till verksamheten (se
Ds 1989:66 s. 103). Klassificeringsfrågan torde emellertid kunna aktualise-
ras hos banverket utan samband med ett tillståndsärende. Oavsett vilket
som blir fallet bör banverkets beslut i vad avser klassificering få överklagas
hos kammarrätten. För att undvika tveksamhet i detta avseende bör
bestämmelsen om överklagande ges en ändrad lydelse. Lagrådet återkom-
mer till detta vid 36 § .
4-16 §§
Under huvudrubriken ”Regler för verksamheten” följer i lagförslaget
först, med underrubriken ”Grundläggande bestämmelser”, dels vissa reg-
ler (4 — 8 §§) med de krav som skall gälla för verksamhet som avser spåran-
läggningar, spårtrafik och särskild trafikledning, dels en bestämmelse (9 §)
om vem som svarar for att kraven uppfylls. Efter ett underavsnitt ”Till-
stånd m.m.” (10—13§§) och ett ”Återkallelse av tillstånd” (14— 15§§)
följer så en bestämmelse (16 §) som inte hade någon motsvarighet i utred-
94
ningsfbrslaget och som fått en egen underrubrik ”Läkarundersökning och
avstängning”.
Enligt motiven till 16 § bör verksamhetsutövaren, för att kunna uppfylla
sitt ansvar enligt 6 § — dvs. att tillse att arbetsuppgifter av betydelse för
säkerheten utförs endast av den som bl. a. med hänsyn till hälsotillstånd
anses lämplig — ålägga den anställde att genomgå läkarundersökning som
visar lämpligheten och att sedan regelbundet genomgå förnyade undersök-
ningar. Den som inte följer ett sådant åläggande får inte tilldelas arbets-
uppgifter av betydelse för säkerheten och den som vägrar att genomgå en
förnyad undersökning kan avstängas från sådana arbetsuppgifter. Bestäm-
melsen om läkarundersökning har sådant samband med de grundläggande
bestämmelserna i 4 — 9 §§ att den enligt lagrådets mening bör placeras
omedelbart efter dessa paragrafer. Detta blir automatiskt följden om av-
snitten ”Tillstånd m. m.” och ”Återkallelse av tillstånd” ges sin naturliga
plats i inledningen av avsnittet ”Regler för verksamheten”. Lagrådet före-
slår att så sker. Berörda paragrafhänvisningar i 9, 14, 15 och 29 §§ samt i
punkterna 2 och 3 av de föreslagna övergångsbestämmelserna måste där-
med ändras.
Enligt 10 § erfordras tillstånd för andra än statens järnvägar och banver-
ket för verksamhet som går ut på att driva spåranläggningar eller spårtrafik
eller särskild trafikledning. För drift av spåranläggning används i 3 § ut-
trycket spårinnehav och för drift av spårtrafik uttrycket trafikutövning.
F. n. krävs inte något särskilt tillstånd för att anlägga en enskild järnväg,
tunnelbana eller spårväg utan endast en anmälan till järnvägsinspektionen
att en viss verksamhet skall påbörjas (se lagrådsremissen avsnitt 3.3.4 och
Ds 1989:66 s. 54). Enligt lagrådets mening framgår av lagrådsremissen ej
med tillräcklig tydlighet huruvida en ändring i nuvarande ordning är
avsedd och tillstånd sålunda skall krävas även för själva anläggandet och
innehavet av en spåranläggning eller om liksom f. n. tillstånd skall behövas
först i och med att spåranläggningen upplåts för drift. Ett klarläggande i
detta hänseende är påkallat.
Enligt 14 § av det remitterade förslaget ”skall” ett tillstånd återkallas,
om de i förslagets 10§ angivna allmänna förutsättningarna för tillstånd
inte längre är uppfyllda eller om tillståndshavaren inte fullgör sina skyldig-
heter enligt 21 § , dvs. om han inte tillhandagår myndigheten på föreskrivet
sätt med upplysningar etc. I motsvarande bestämmelse i promemorieför-
slaget gavs för sistnämnda fall utrymme för en diskretionär prövning
genom att det angavs att tillståndet ”får” återkallas.
För fall då överträdelse sker av föreskrifter eller villkor skall banverket
enligt förslagets 22 och 23 §§ kunna ingripa i första hand genom föreläggan-
den och förbud. Med hänsyn härtill och till de långtgående konsekvenser
en återkallelse kan få för såväl verksamhetens utövare som för de anställda
i den berörda verksamheten anser lagrådet inte lämpligt att banverket i
något hänseende skall vara generellt bundet av en skyldighet att återkalla
tillstånd, oberoende av överträdelsens art. Ordet ”skall” i 14 § bör därför
bytas ut mot ordet ”får”.
Prop. 1990/91:1
Bilaga 5
95
25 §
I 6kap. 1§ järnvägstrafiklagen (1985:192) finns f.n.bestämmelser om
förbud att beträda dels spårområden för järnväg eller tunnelbana (första
stycket), dels en spårvägs spårområde (andra stycket). Det remitterade
förslaget innebär att bestämmelserna förs över till förevarande paragraf i
vad avser järnväg. Som skäl för att inte även föra över bestämmelserna i
vad avser tunnelbana och spårväg anförs i remissen (se avsnitt 3.3.6) att
ordningsstadgeutredningen lagt fram ett förslag till lag om ordning och
säkerhet i kollektivtrafik (se SOU 1985:24), som ersätter dessa bestämmel-
ser. Enligt lagrådets mening bör emellertid bestämmelserna om förbud att
beträda spårområden hållas samman i avbidan på att ställning tas till
ordningsstadgeutredningens förslag. Lagrådet förordar därför att 6 kap. 1 §
första och andra styckena järnvägstrafiklagen förs över till förevarande
paragraf. Straffbestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket järnvägstrafiklagen
har redan en motsvarighet i 32 och 33 §§ i förevarande förslag.
30 §
I paragrafen regleras trafiknykterhetsbrotten i fråga om järnväg och tun-
nelbana (jfr 6 kap. 2§ järnvägstrafiklagen), medan motsvarande bestäm-
melser för spårväg finns i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Lagrådet finner det motiverat med en erinran härom och förordar att till
förevarande paragraf fogas ett nytt sista stycke av följande lydelse:
”1 fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott.”
34 och 35 §§
Under dessa paragrafer lämnas i förslaget vida fullmakter för regeringen.
Enligt 34 § skall regeringen få befogenhet att, förutom att medge undantag
från lagen, utfylla den med normgivning i alla de hänseenden som lagen
omfattar och även överlåta dessa befogenheter till banverket. Utan hinder
av om det är fråga om myndighetsutövning skall regeringen vidare enligt
35 § kunna bemyndiga banverket att överlåta förvaltningsuppgifter som
ansluter till lagen eller till föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen.
Det framgår av motiveringen (avsnitt3.3.9) att det under 34§ angivna
bemyndigandet är avsett att ersätta bestämmelserna om delegation av
frågor som rör säkerheten och ordningen vid spårtrafik samt avgifter för
granskning och kontroll i samband därmed i lagen (1975:88) med bemyn-
digande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunika-
tioner. Nämnda lag, liksom ett antal lagar med bemyndigande på andra
områden, kom till som ett följdärende till grundlagsreformen, efter en
analys av vad normgivningskompetensen enligt den nya regeringsformen
innebar och hur kompetensen bör fastställas i lagstiftningen (prop. 1975:8
om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestäm-
melser om normgivning). Bemyndigandet gavs i 1975 års lag en viss
precisering men fick ändå en förhållandevis vid omfattning. Det inbegri-
per således formellt också regleringar som faller inom det s. k. obligatoriska
lagområdet och som inte får delegeras av riksdagen. Det har i något fall
förekommit att den begränsning i detta hänseende som gäller enligt rege-
Prop. 1990/91:1
Bilaga 5
96
ringsformen uttryckligen har angetts i lagtexten (jfr t. ex. 1 kap. 1 § tredje
stycket fartygssäkerhetslagen (1988:49) och lagrådets yttrande därtill i
prop. 1987/88:3, bil. 5 s. 190 f). Lagrådet finner inte anledning föreslå att
ett sådant förtydligande nu görs (jfr aprop. 1975:8 s. 44) men förordar att
bemyndigandet — liksom möjligheten till vidare delegering — utformas i
överensstämmelse med formuleringarna i de bestämmelser i 1975 års lag
som skall ersättas med föreskrifterna i 34 § . Lagrådet vill framhålla de
uttalanden angående s. k. subdelegation som gjordes i samband med den
förut nämnda följdlagstiftningen till regeringsformen som innebar bl. a. att
sådan delegation i allmänhet inte bör ske annat än av normgivning som
mera i detalj utfyller vad regeringen föreskrivit med stöd av eget bemyndi-
gande (a prop. s. 39 och 45).
I 11 kap. 6§ tredje stycket regeringsformen öppnas en möjlighet att
överlämna förvaltningsuppgift till bolag, förening, samfällighet, stiftelse
eller enskild individ. Bestämmelsen ändrades år 1976 så att för ett över-
lämnande, om uppgiften innefattar myndighetsutövning, krävs att det sker
”med stöd av lag” i stället för som tidigare gällde ”genom lag”. Den
konkretisering i fråga om såväl mottagarna av uppgiften som uppgiftsinne-
hållet som förut var nödvändig i lagtexten behövs alltså formellt inte
längre. I praxis har en viss konkretion ändå upprätthållits. Förutom kravet
på precisering i en bemyndigandelag måste beaktas att ett överlämnande
av myndighetsutövning till enskilda subjekt kan innebära att grundläggan-
de principer i den offentliga förvaltningen äventyras. Det särskilda regel-
system och de garantier för den enskilde som följer av att ett förvaltnings-
ärende handläggs av en myndighet kan ofta i väsentliga delar inte överfö-
ras när en myndighetsfunktion överlämnas till den enskilda individen eller
sammanslutningen. En restriktiv tillämpning av överlämnanderegeln i
regeringsformen är därför klart påkallad.
Det har i förslaget till 35 § i förvarande remiss lämnats öppet till vem
banverket efter regeringens bemyndigande skall kunna överlåta en förvalt-
ningsuppgift. I motiven sägs (avsnitt 3.3.9) att vid tidskrävande uppgifter
som fordrar särskild kompetens järnvägsinspektionen bör få anlita ”sär-
skilda personer” att utföra uppdrag, även om det utgör myndighetsutöv-
ning. Vidare anges i specialmotiveringen till 35 § att vissa åtgärder som
t. ex. ”besiktning i samband med materielgodkännande” kan vara av så-
dan beskaffenhet att de fordrar särskilda expertkunskaper samt att det kan
förekomma att tillsynen över vissa anläggningar såsom mindre museijärn-
vägar kan anförtros en särskild person eller sammanslutning. Besiktning
och andra tekniska uppgifter som behövs för godkännande av fordon och
materiel kan överlåtas åt utomstående på banverkets ansvar utan att själva
myndighetsfunktionen överlämnas; departementschefen har f. ö. inte ut-
tryckt sig så som om ett överlämnande i fråga om själva godkännandebe-
slutet varit avsett. Lagrådet har inte underlag för att uttala sig med be-
stämdhet om behovet av en överlämnandebestämmelse men hävdar att,
om en sådan anses påkallad, en analys måste ske som kan leda till att det
kan noggrannare anges i lagen och bestämt preciseras i anslutande uttalan-
den vad som åsyftas.
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 5
97
36 §
Enligt det remitterade förslaget får banverkets beslut i frågor om tillstånd,
godkännande och tillsyn enligt lagen överklagas hos kammarrätten medan
andra beslut av banverket får överklagas hos regeringen.
Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 1 § . Avsikten med förslaget är
att alla beslut i enskilda fall skall överklagas hos kammarrätten medan
beslut av normkaraktär skall överklagas hos regeringen (se avsnitt 3.3.8).
Enligt lagrådets mening bör detta komma till tydligare uttryck i paragra-
fen. Det bör också framgå att paragrafen även avser beslut av banverket
enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Lagrådet förordar att
paragrafen ges följande lydelse:
”Beslut som banverket i särskilt fall meddelat enligt denna lag eller
enligt föreskrift som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
kammarrätten. Andra beslut av banverket får överklagas hos regeringen.”
Övergå ngsbestä m m e Is erna
Enligt 10§ i det remitterade förslaget får andra än statens järnvägar och
banverket inte utan tillstånd driva spåranläggningar, spårtrafik eller sär-
skild trafikledningsverksamhet. Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna
får den ”som den 31 december 1989” drev en sådan verksamhet fortsätta
att driva verksamheten i samma omfattning till den ljuli 1993 utan
tillstånd enligt 10§. Detta är en generös övergångsreglering för det stora
flertalet verksamhetsutövare. Den som börjat driva en verksamhet under
första halvåret 1990 tvingas emellertid att upphöra med verksamheten den
ljuli 1990 i avbidan på att en ansökan om tillstånd prövas (jfr avsnitt 3.5 i
remissprotokollet). Detta framstår inte som acceptabelt.
En utväg kan vara att övergångsbestämmelserna kompletteras med en
föreskrift som ger banverket rätt att pröva ansökningar om tillstånd redan
innan lagen trätt i kraft. Ett annat sätt att lösa problemet är att ändra
punkt 2 till att avse den ”som vid denna lags ikraftträdande” drev osv.
Enligt 17§ får en spåranläggning eller en del av den inte upplåtas för
trafik utan att den har godkänts av banverket. Ett fordon får enligt 18 § inte
”framföras” på en spåranläggning utan att fordonet godkänts av banver-
ket. Det framstår som en allvarlig brist att övergångsreglering saknas till
dessa bestämmelser (jfr övergångsbestämmelserna till ändring enligt
SFS 1975:612 i förordningen om enskilda järnvägar, tunnelbanor och
spårvägar). Eftersom frågan inte har uppmärksammats i lagstiftningsären-
det saknar lagrådet underlag för att utforma ett förslag till övergångsbe-
stämmelse.
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 5
Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i
järnvägstrafiklagen (1985:192)
Förslaget innebär att 6 kap. 2 § skall upphävas. Härmed avses paragrafen i
den lydelse som nyligen antagits av riksdagen men som ännu inte har trätt
i kraft. Om enbart 6 kap. 2 § berördes skulle alltså lagens rubrik vara riktig.
98
Förslaget berör emellertid också 6 kap. 1, 3 och 4 §§ järnvägstrafiklagen.
Lagens rubrik bör alltså ändras till ”Förslag till lag om ändring i järnvägs-
trafiklagen (1985:192)” eller också bör en uppdelning ske i två förslag.
Vidare förordar lagrådet, med hänvisning till vad som anförts vid 25 §
förslaget till järnvägssäkerhetslag, att 6 kap. 1 § jämvägstrafiklagen upp-
hävs.
Enligt 1 kap. 1 § första stycket tredje mening järnvägstrafiklagen tilläm-
pas bestämmelserna i 6 kap. också på tunnelbana och spårväg i den ut-
sträckning som anges där. Följs lagrådets förslag kommer 6 kap. inte längre
att innehålla några bestämmelser om tunnelbana eller spårväg. Den angiv-
na bestämmelsen i 1 kap. 1 § bör därför upphävas.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i körkortslagen
(1977:477)
I fråga om lagens rubrik hänvisar lagrådet till vad som anförts beträffande
förslaget till lag om ändring i lagen (1990:000) om ändring i järnvägstrafik-
lagen (1985:192).
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1990/91: 1
Bilaga 5
99
Innehåll
Prop. 1990/91:1
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 3
1 Förslag till järnvägssäkerhetslag.............................. 3
2 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) ...... 9
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer . 10
4 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) ........... 11
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.................................. 13
6 Förslag till lag om upphävande av lagen (1911:53) om järnvägsak-
tiebolag ................................................... 14
7 Förslag till lag om upphävande av lagen (1930:267) om bokföring
vid enskild järnväg ......................................... 15
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 .... 16
1 Inledning.................................................. 16
2 Nuvarande ordning......................................... 18
2.1 Statens spåranläggningar ................................ 18
2.2 Enskilda järnvägar...................................... 19
2.3 Banverkets instruktion .................................. 22
2.4 Järnvägstrafiklagen ..................................... 22
2.5 Körkortslagen.......................................... 23
2.6 Lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m....... 23
2.7 Järnvägsaktiebolagslagen och bokföringslagstiftningen....... 24
3 Överväganden och förslag ................................... 24
3.1 Lag om säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg ..... 26
3.1.1 Trafikslagen järnväg, tunnelbana och spårväg ......... 26
3.1.2 Lagens tillämpningsområde ........................ 28
3.2 Spårinnehav, trafikutövning och trafikledning.............. 30
3.3 Säkerhetskraven och ansvaret för dem..................... 32
3.3.1 Allmänt.......................................... 32
3.3.2 Materiel ......................................... 33
3.3.3 Personal och organisation .......................... 36
3.3.4 Tillståndsfrågor................................... 38
3.3.5 Säkerhetsordningar................................ 40
3.3.6 Ordningen vid spårtrafik m. m....................... 41
3.3.7 Straffansvar...................................... 43
3.3.8 Överklagande..................................... 45
3.3.9 Bemyndiganden .................................. 46
3.4 Lagen (1911:53) om järnvägsaktiebolag och lagen (1930:267)
om bokföring vid enskild järnväg......................... 47
3.5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................ 48
3.6 Resursfrågor........................................... 49
4 Upprättade lagförslag....................................... 49
5 Specialmotivering.......................................... 49
5.1 Förslaget till järnvägssäkerhetslag......................... 49
5.2 Lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192).......... 57
5.3 Lagen om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikatio
ner ................................................... 57
100
5.4 Lagen om ändring i körkortslagen (1977:477) och lagen om Prop. 1990/91.1
ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m........................................... 57
5.5 Lagarna om upphävande av lagarna (1911:53 s. 1) om järn-
vägsaktiebolag och (1930:267) om bokföring vid enskild
järnväg................................................ 57
6 Hemställan................................................ 57
7 Beslut .................................................... 58
Bilagor
1 Departementspromemorian (Ds 1989:66) Säkerheten vid järnväg,
tunnelbana och spårväg, m. m. — Sammanfattning av promemo-
rian ...................................................... 59
2 Lagförslagen i departementspromemorian (Ds 1989:66) Säkerhe-
ten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m.................. 61
3 Departementspromemorian (Ds 1989:66) Säkerheten vid järnväg,
tunnelbana och spårväg, m. m. — Förteckning över remissinstan-
serna ..................................................... 76
4 Lagrådsremissens lagförslag.................................. 77
5 Lagrådets yttrande ......................................... 94
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
101