Regeringens proposition om folkbildning 1990/91:82
strävar genomgående mot en decentralisering av
beslutsfunktionerna. Detta gäller även folkhögskolornas
fritidsledarutbildningar. Regeringen nöjer sig med att uttala
folkhögskolornas rätt att använda statsbidrag för att ordna
denna utbildning. Det blir nu en fråga för folkhögskolorna
själva att ta ställning till om och hur en
fritidsledarutbildning skall anordnas.
Denna frihet bör ligga i folkhögskolornas intresse.
Friheten skapar stora möjligheter för skolorna att profilera
sina utbildningar mot de krav som huvudmännen ställer.
Propositionen ger folkhögskolorna ökade möjligheter att
bygga upp alternativ och, som statsrådet framhåller, ''tydligt
skilja sig från utbildning inom det offentliga skolväsendet
och högskolan''. Det är som sådana alternativ till en
traditionell utbildning som folkhögskolorna har sin unika
betydelse.
Statsrådet föreslår även att folkhögskolornas tidigare
monopol på att anordna fritidsledarutbildningar tas bort.
Monopolet infördes i slutet av 1970-talet för att kunna lägga
ned kommunala ungdomsledarinstitut och högskolans
''kombinationsutbildningar''. I dag spelar monopolet ingen
praktisk betydelse. Folkhögskolorna är de självklara
anordnande av de i huvudsak praktiskt inriktade
fritidsledarutbildningarna. Någon konkurrens från t.ex.
högskolan behöver därför folkhögskolorna inte befara.
Propositionen berör frågan om ''forsknings- och
utvecklingsarbete''. Dessvärre väljer statsrådet att enbart
koncentrera sig till forskning och utbildning inom
folkbildningen. Det kan te sig rationellt med tanke på att
propositionen huvudsakligen handlar om folkbildning.
Men, som vi ovan antytt, det finns också verksamheter vid
folkhögskolor som är betydligt bredare än
''folkbildningen''. Fritidsledarutbildningen är en sådan
verksamhet. Den arrangeras vid ett 40-tal folkhögskolor
och ca 600 elever lämnar varje år utbildningen med intyg.
Det rör sig således inte om någon liten utbildning. Därför
menar vi att resonemanget om forskning och utbildning i
det här sammanhanget måste breddas till att också handla
om fritidssektorns forskning och utbildning. Vi vill i detta
sammanhang peka på några faktorer.
1. Införandet av folkhögskolornas ovan nämnda
monopol på att driva fritidsledarutbildning innebar att
ekonomiska resurser fördes över från bl.a. högskolan till
folkhögskolan. Detta innebar i sin tur att även den gryende
vetenskapliga forskning, som hade startats vid bl.a.
universitetet i Lund, fick läggas ned. Av uppenbara skäl har
folkhögskolorna inte kunnat bygga upp något liknande.
Resultatet har blivit att den vetenskapliga forskningen kring
fritid och rekreation under 1980-talet har fått föra en
tynande och blygsam tillvaro i vårt land. Fritiden har inte
legat under högskolans ansvarsområde.
2. Denna situation har under senare år
uppmärksammats bl.a. av två statliga utredningar.
Folkrörelseutredningen föreslog i sitt slutbetänkande ''Mål
och resultat'' (SOU 1988:39) att ett ''centrum för
fritidsforskning'' skulle inrättas 1990. Fyra miljoner årligen
borde avsättas för forskning inom området.
Även Folkhögskolekommittén, ''Folkhögskolan i
framtidsperspektiv'' (SOU 1990:65), var inne på frågan och
föreslog att en tillfällig forskningsdelegation skulle inrättas
vid Forskningsrådsnämnden (FRN).
Huvudintressenten för en sådan forskning, den
kommunala fritidssektorn, har också i en skrivelse (1990-
04-10) till civil- och utbildningsdepartementen framhållit
vikten av att en forskning kring människors fritid kommer
till stånd.
Sedan 1984 verkar Forum för fritidsforskning vid
Stockholms universitet. Forumet är en
samarbetsorganisation för intresserade forskare i Sverige
och övriga Norden. 1989 publicerade Forumet med stöd
från FRN en forskningsplan, ''Att forska om fritid'', som
skisserade en uppbyggnad av en fritidsvetenskaplig
forskning även i Sverige. Forumet ansökte våren 1990 om
ett treårigt miljöstöd (de nuvarande centra för
ungdomsforskning byggdes upp med sådana ''miljöstöd'')
för att vidmakthålla kontaktnätet, ordna seminarier och ge
ut en årsbok. Ansökan har emellertid avslagits.
3. Situationen i Sverige kontrasterar starkt mot
utvecklingen i andra västländer. I de anglosachsiska
länderna och i ett flertal västeuropeiska länder har ämnet
''fritidsverksamhet'' (Leisure
Science/Vrijetijdskunde/Freizeitwissenschaft) förts in vid
universitet och högskolor. I många länder kan man
doktorera i ämnet. Vetenskapliga tidskrifter publiceras och
internationella forskarorganisationer har bildats.
4. Slutligen bör det framhållas hur viktig fritiden är för
människors icke-materiella välfärd. Fritiden är inte bara en
restpost när allt ''nyttigt'' och ''nödvändigt'' har utförts.
Fritiden är en tidskvalitet som vi kan använda till en mängd
olika aktiviteter: konstnärlig och kulturell verksamhet,
folkbildning, folkrörelsearbete och föreningsliv, hobby och
verkstadsarbete, social samvaro med vänner och bekanta,
till idrott, friluftsliv och fysisk rekreation.
Fritiden är central för våra möjligheter till
självförverkligande, personlighetsutveckling och
gemenskap. Vi måste skaffa oss en god kunskap om denna
viktiga sfär i mänskligt liv!
Folkhögskolornas fritidsledarutbildningar är för
närvarande de enda utbildningarna i landet som försöker
sätta fritiden i centrum. För att kunna föra in ny kunskap
och nya perspektiv i utbildningen måste de ha stöd i en
vetenskaplig forskning. Vi beklagar att statsrådet inte har
sörjt för denna möjlighet trots de nämnda
utredningsförslagen.
En vetenskaplig forskning är också viktig av andra skäl.
Forskning och utbildning betraktas allmänt i vårt samhälle
som väsentliga för utvecklingen. Detta gäller också fritiden
och fritidssektorn. I en annan motion har vi tagit upp
forskningsbehovet med utgångspunkt från den nya
gymnasieskolans nationella program om ''barn och fritid''.
Såväl den kommunala fritidssektorn som folkrörelserna
arbetar under stora svårigheter. En fritidsvetenskaplig
forskning skulle kunna ha en vitaliserande funktion på
bägge. Detta gäller för övrigt även den statliga
fritidspolitiken, utspridd på många departement och statliga
verk. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till Statskontorets
nyligen framlagda rapport, ''Statligt föreningstöd -- en
kartläggning'' (1991:6), där man visar på osäkerhet och
otydlighet i målformuleringar och effekter av
föreningsstödet på både kommunal och statlig nivå.
Forskning och utveckling inom fritidssektorn saknar
såväl ämnesföreträdare (professorer) som institutionell
hemvist. Det senare hänger samman med dess
mångvetenskapliga karaktär. För att utveckla området
måste kontaktytor och nätverk över ämnesgränserna
etableras. Sådana forskningsområden måste, särskilt när de
är nya och oetablerade, stödjas med öronmärkta pengar
eller genom att någon forskningsfond får ett uttalat
programansvar för området. Det är, särskilt i trängda
ekonomiska situationer, omöjligt för nya
forskningsområden att utan öronmärkta medel eller
väletablerade ämnesföreträdare hävda sig hos de stora
forskningsfonderna. Det finns olika konkreta lösningar på
detta problem. Folkhögskolekommittén har pekat på en.
Själv har vi i en motion till fjolårets riksdag (Ub1989/90:30)
pekat på en annan, där vi ville ge det nyinrättade
socialvetenskapliga forskningsrådet ett programansvar för
den fritidsvetenskapliga forskningen. Finansieringen borde
egentligen inte vara något problem med tanke på de många
miljarder som stat och kommun subventionerar och stöder
fritidsverksamhet med i olika former.
Påbyggnadsutbildning
Frågan om påbyggnadsutbildningen till bl.a.
fritidsledarutbildningen togs upp av
folkhögskolekommittén. Statsrådet har inte tagit ställning
till frågan. I stället aviseras att chefen för
utbildningsdepartementet skall återkomma i frågan.
Vi menar att detta är en klok åtgärd.
Folkhögskolekommittén hade av naturliga skäl ett begränsat
uppdrag till folkhögskolans verksamhet.
Fritidsledarutbildningen är en specialistutbildning för den
som skall arbeta praktiskt med ungdomars och vuxnas fritid
i föreningar och i den kommunala fritidsverksamheten.
Fritidssektorns högre utbildning måste lösas i ett vidare
sammanhang och med högskolan som utgångspunkt. Den
beredning som nu pågår inom utbildningsdepartementet
bör ta ett helhetsgrepp på frågan. I dag finns några
utbildningar som på olika sätt berör fritidssektorn. Vi
tänker på utbildningar i idrottspedagogik, turism och
rekreation samt kulturvetarlinjerna. De senare är av
särskilt intresse med tanke på den starka tendens som nu
finns i kommunalpolitiken att slå samman fritids- och
kulturnämnderna. Man kan tänka sig en gemensam
utbildning med olika fördjupningsinriktningar. Fritids- och
kulturpolitiken har i grunden samma målsättning -- att
utveckla människors icke-materiella livskvalitet.
Vid sidan av de nämnda existerande utbildningarna
pågår vid olika högskolor utvecklingsprojekt. Vi kan här
hänvisa till högskolan i Borås och till den kommande
idrottshögskolan i Stockholm. I Borås har man redan
utarbetat kursplaner för ett fritidsvetenskapligt
fördjupningsblock ovanpå ekonomlinjens basblock. Vid
idrottshögskolan i Stockholm planeras ett liknande block.
Forum för fritidsforskning presenterade 1985 ett
kursplaneförslag till en treårig fritids- coh
rekreationsvetarlinje, som skulle ligga på samma kvalitativa
nivå som förvaltnings- och ekonomlinjerna.
Slutligen vill vi framhålla vikten av att den kommade
fritidsvetarutbildningen EG-anpassas till det pågående
ERASMUS-programmet för Leisure Studies.
Det är viktigt att frågan om en bred generalistutbildning
på högskolan för fritidssektorn löses med det snaraste. En
sådan skulle höja kompetensen för alla som på
handläggarnivå arbetar med fritidsfrågor inom både stat,
kommuner, folkrörelser och privata företag och kooperativ.
Utbildningen skulle tjäna som en påbyggnadsutbildning till
både folkhögskolornas fritidsledarlinjer och för den nya
gymnasielinjen för ''barn och fritid''.
En högskoleutbildning bör också vara en viktig
kunskapsbas för lärare på dessa utbildningar. Genom
kortkursverksamhet bör utbildningen kunna tjäna som
fortbildning för redan yrkesverksamma inom fritidssektorn.
En fritidsvetenskaplig utbildning skulle även kunna
stimulera den fritidspolitiska debatten och bidra till att
teckna visioner för framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fritidsledarutbildning,
fritidsforskning och fritidsvetenskaplig utbildning.
Stockholm den 14 mars 1991
Maja Bäckström (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Bo Nilsson (s)