I några avseenden har svensk skolpolitik de senaste åren
lagts om i liberal riktning. Åratal av opinionsbildning har
burit frukt.Nu skall ansvar och inflytande
decentraliserasNu skall den administrativa
överbyggnaden bantasNu skall utrymmet för lokala
variationer ökaNu skall de relativa betygen ersättasNu
skall sexåringar få chans att börja skolan
Men de nya greppen räcker inte. Skolpolitikens
inriktning är fortfarande felaktig på flera områden.
Lärarförsörjningen, en nyckelfaktor i skolan, är i kris.
Utvärderingar har pekat på problem i vissa ämnen. Och
även om svenska elever klarar sig hyggligt i internationella
jämförelser måste vi ha högre ambitioner. Den svenska
skolan kan bli ännu bättre och en ny skolpolitik kan lägga
grunden. Vi har samlat våra förslag under fem
huvudrubriker.
1. Slå vakt om kunskap och kvalitet.Prioritera den
egentliga undervisningen, t ex tillgång till behöriga lärare,
fler lärare med forskningserfarenhet, bra läromedel,
välutrustade ämnesinstitutioner och skolbibliotekGe stor
frihet för olika pedagogiska metoder, som kan bidra till att
undervisningsresultatet förbättrasSe till att lärarna har
gedigna ämneskunskaperÅterinför betygen i
lärarutbildningenInför ett nytt betygssystemGe
utrymme för etik- och normfrågorFörbättra
språkundervisningen (Utvecklas i vår partimotion om
utbildningens internationalisering)Genomför
kvalitetssatsningar i ämnen där utvärderingar tyder på
särskilda brister, för närvarande bl a i religionsämnet 2.
Garantera de verksammas rätt till inflytande.Stärk
lärarnas, föräldrarnas och elevernas ställning genom en typ
av ''självstyrande'' skolor, som får ta över många beslut som
idag fattas av kommunenBygg ut skolans
föräldrakontakter 3.
Öka valfriheten.Ge elever och föräldrar rätt att
välja skolaGarantera den rätten med ett
elevpengsystemGe friskolor, som uppfyller
grundläggande krav, samma bidrag som allmänna skolor
Öka valmöjligheterna på högstadiet och i gymnasiet
Uppmuntra profilering av skolor 4.
Ge lärarna stöd och förutsättningar.Reformera
lärarutbildningenÖka lärarnas möjligheter till
fortbildning, bl a utomlandsGe ''utbrända'' lärare chans
att pröva en utbytestjänstÅterinför besvärsrätt vid
lärartillsättningar 5.
Intensifiera jämställdhetsarbetet.Tillsätt en
kommission med uppgift att inventera och utvärdera de
jämställdhetsåtgärder som hittills vidtagits samt föreslå ett
program med ytterligare åtgärder i hela
utbildningsväsendetFortsätt försöksverksamheten med
enkönade grupper i t ex data, fysik och kemiIntensifiera
insatserna för en jämnare könsfördelning bland lärare i låg-
och mellanstadiet.
Detta program utvecklas närmare i avsnitt 3 ''Ett liberalt
skolprogram''.
2. Regeringen fortsätter att bryta löften
Arbetsklimatet i svenska skolor har försämrats de
senaste åren på grund av att lärarna känt en djup misstro
mot regeringens politik. De känner sig svikna. Många tog
fasta på statsminister Ingvar Carlssons utspel på den
socialdemokratiska partikongressen 1987 om satsningar på
skolan och blev mycket besvikna när den första
budgetpropositionen efter valet innehöll en besparing på
området. Sedan har besvikelserna kommit slag i slag.
Sättet att genomdriva kommunaliseringsbeslutet var
mycket anmärkningsvärt. Vi var och är alltjämt mycket
kritiska till de metoder som används. Det som hänt efter
beslutet visar dels att priset blev mycket högt, dels att våra
varningar var berättigade.
Regeringen sviker nu flera av de löften som gavs i
samband med kommunaliseringen.
Statsbidraget blir inte oförändrat. Besparingar på 1,3
miljarder kronor föreslås i budgetpropositionen.
Löftet om att statsbidragssystemet skulle innebära högst
ca 25 elever i varje klass sveks egentligen redan i höstas i
statsbidragspropositionen men sveket rättas inte till heller i
budgetpropositionen.
Löftet om 300 miljonor kronor ''extra'' till
arbetsmiljösatsningar sviks också, för även de pengarna
finansieras inom ramen för den tidigare anslagsnivån. Vi
vidhåller vår uppfattning att dessa pengar bör föras till
sektoranslaget för skolan.
Plötsligt -- som ett inslag i ett krispaket -- lägger
regeringen om sin politik i fråga om skolstartålder. Nu skall
barnen få börja vid sex år. Det är svårt att tänka sig ett mer
opsykologiskt sätt att introducera en sådan reform. Och de
ekonomiska konsekvenserna för kommunerna berörs
knappast, mer än med ett konstaterande att förändringen
får ''ekonomiska konsekvenser som i ett
samhällsekonomiskt perspektiv är betydande''. Det måste
låta olycksbådande för de skolpolitiker och det skolfolk som
trott på löftet om oförändrad statsbidragsnivå.
Vi utvecklar vår syn på regeringens signaler om sänkt
skolstartålder i ett avsnitt mot slutet av motionen.
Folkpartiet liberalerna reserverade sig mot löftet om
oförändrat statsbidrag. Vi vet att den typen av löften alltid
riskerar att föda en svekdebatt, eftersom ingen kan
förutsäga den ekonomiska utvecklingen. I det här fallet var
risken för löftesbrott dessutom uppenbar för alla som vill se.
Löftet gavs snarare mot bättre vetande än i god tro.
Vi stödde heller inte uttalandet om högst ca 25 elever i
varje klass, som det var utformat i utskottsbetänkandet
hösten 1989. I ljuset av tidigare uttalanden från
socialdemokratiskt håll -- där omfördelning av
lärarresurserna avvisats som socialt oacceptabelt -- kunde
det bara tolkas som ett löfte om att det nya statsbidraget
skulle ge nya resurser till skolan. Vi ansåg oss inte kunna
utlova sådana resurser. Vi har i flera år hävdat att en
sänkning av klasstorlekarna i mellan- och högstadiet är
möjliga genom en annan användning av tillgängliga
lärarresurser.
3. Ett liberalt skolprogram 3.1.
Satsa på kunskap och kvalitet!
Sluta nedvärdera skolans kunskapsmål!
Statsmakterna har uttalat att den svenska skolan ska
förändras från regelstyrning till målstyrning.
Mot den bakgrunden ter det sig paradoxalt att vi de
senaste åren knappast haft någon debatt om skolans mål.
Det ska säkert inte tolkas så att det råder klarhet och
enighet om skolans mål. Tvärtom talar mycket för att
oklarhet och oenighet om målen är ett av skolans största
problem. Den djupgående skolpolitiska konflikten 1989
torde ha bottnat i olika syn på skolans mål.
Professor Torsten Husén konstaterade i ett anförande för
några år sedan att 1946 års skolkommission diskuterade
målfrågorna i sitt huvudbetänkande. Husén fortsatte: ''Men
under de 40 år som gått sedan dess har vi fått fram nya
läroplaner utan att man riktigt på allvar har diskuterat de
viktiga målfrågorna.''
Efter kommunaliseringsbeslutet blir målfrågorna än
viktigare. Precisa mål, uttryckta i t.ex. läroplaner, blir
statsmakternas kanske viktigaste instrument att påverka
skolutvecklingen i landet.
Ofta sägs det att skolan har två mål: det ena är att ge
kunskap, det andra är av mer social karaktär. Skolan ska
vara fostrande och personlighetsdanande, utjämna klyftor
och bidra till att barnen får en trygg uppväxt.
De aktuella problemen på detta område förefaller vara
två. Det ena är vilket inbördes förhållande de båda målen
ska ha. Senare tids socialdemokratiska skolpolitik ger
intrycket att det ''sociala'' målet nu värderas högre än
kunskapsmålet. Förslaget i budgetpropositionen att
organisatoriskt och pedagogiskt slå ihop barnomsorgen och
skolan kan naturligtvis på sina håll öka farhågorna att
nedtoningen av kunskapsmålet fortsätter.
Folkpartiet liberalerna arbetar för en fri kommunal
nämndorganisation, alltså att staten inte ska föreskriva vissa
obligatoriska nämnder el. dyl. Vi välkomnar alltså steg i den
riktningen. Däremot motsätter vi oss uttalanden av mera
bindande slag om en organisatorisk sammanslagning av
barnomsorg och skola på kommunal nivå. Sådana
eventuella sammanslagningar måste avgöras på kommunal
nivå.
När det gäller pedagogisk samordning har vi länge
förespråkat ett större inslag av basfärdighetsträning i
förskolan. Vi avvaktar med vårt ställningstagande till de av
skolministerns tankar på denna punkt tills planerna
preciseras och ett konkret förslag föreläggs riksdagen.
Det andra problemet när det gäller skolans mål är att det
''sociala'' målet är något oprecist. Är skolans mål att
avskaffa klassamhället? Har skolan ett ansvar för barnen
också på icke skoltid? Ska skolans värderingar prägla också
skolbarnsomsorgen? Är målet att alla svenska ungdomar av
jämlikhetsskäl ska gå lika länge i skola? Är ett mål med den
svenska skolan att barnens föräldrar ska kunna vara i
arbetslivet så mycket och så ostörda som möjligt?
Det är naturligtvis inte så att det råder en fullständig
enighet om hur kunskapsmålet ska uttydas. Det finns i den
pedagogiska världen en ständig debatt om
kunskapsbegreppet, som ibland också når ut till en bredare
krets. Men i jämförelse med den betydande osäkerhet bland
skolfolk och skoldebattörer om innebörden i det ''sociala''
målet är tolkningen av kunskapsmålet tämligen
okontroversiell.
Däremot tycks det som sagt råda osäkerhet om vilken
vikt kunskapsmålet ska tillmätas. Vi delar den uppfattning
som många framfört på senare tid, att aktuell
socialdemokratisk skolpolitik på ett oroande sätt tonar ner
kunskapsmålet.
Regeringens agerande bildar ett mönster som är
illavarslande.
Samtidigt nedvärderas ämnena och ämneskunskaperna.
Ämnesinstitutioner förfaller för att de gamla huvudlärar-
och institutionsföreståndartjänsterna har avskaffats.
Folkpartiet liberalerna har länge arbetat för ett
återinförande. Med det nya statsbidragssystemet kan och
bör staten naturligtvis inte avgöra den typen av
prioriteringar, men statsmakterna kan göra mer allmänna
uttalanden om betydelsen av ämneskunskaper och
fungerande ämnesinstitutioner.
Den nya lärarutbildningen ger de blivande
högstadielärarna betydligt mindre ämneskompetens i vissa
ämnen än dagens högstadielärare. Vi motsatte oss den s.k.
lärarutbildningsreformen.
Senfärdigheten när det gällt att åtgärda bristen på
behöriga lärare, lärobokseländet och det orimliga
betygssystemet hör också till bilden.
Folkpartiet liberalernas syn på skolans mål
Eftersom måldiskussionerna kommer att bli allt
viktigare vill vi något redovisa folkpartiet liberalernas syn
på skolans mål.
En utgångspunkt är att kunskap blir allt viktigare.
Kunskap har visserligen alltid varit viktig -- för individer
och för samhällen. Men i vår tid ser vi hur kunskap i ordets
vidaste mening håller på att bli den helt avgörande
produktions- och konkurrensfaktorn på bekostnad av
råvaror och kapital. Allt tyder på att den utvecklingen
kommer att fortsätta. I ''informationssamhället'' blir
satsning på kunskap -- alltifrån spaning efter ny kunskap i
spjutspetsforskningen till spridning av viktig och etablerad
kunskap till alla -- en tvingande nödvändighet för varje
nation som vill bevara och utveckla sin välfärd. För
individerna blir kunskap ett allt viktigare medel att
förverkliga sina drömmar och livsmål.
Det är därför morgondagens svenska skola måste bli
bättre än dagens. Man kan och bör diskutera hur bra dagens
svenska skola är. De första resultaten av den pågående
utvärderingen av grundskolan är i det sammanhanget av
stort intresse. Det som är uppenbart för oss är att den skola
vi nu planerar för, säg sekelskiftets skola, måste vara
avsevärt mycket bättre än vår nuvarande, helt enkelt därför
att kraven på skolan kommer att vara så mycket större då.
Då har vi definitivt inte råd med en skola som dödar
nyfikenhet eller inte tar tillvara allas kreativitet. Då måste
vi helt enkelt ha en skola som tar till vara och
vidareutvecklar varje ung människas inneboende förmåga.
Kunskap måste vara det mest centrala begreppet i
skolan. Visserligen har skolan en uppgift som går utöver
själva kunskapsförmedlingen, nämligen att stödja hemmen
i deras fostrande och personlighetsdanande gärning, men
också i den uppgiften används kunskapsförmedlingen som
arbetsmetod. Genom att, till exempel, göra läxor vänjer sig
eleven vid att planera sin tid och arbeta självständigt.
Mänskliga egenskaper som tolerans och hänsyn tränas i det
dagliga umgänget inom skolan, men byggs också under och
motiveras med kunskaper. Att ha kunskaper -- och i det
ordet inbegriper vi även färdigheter -- bidrar till att bygga
upp självförtroendet, vilket är en viktig uppgift för skolan.
Man kan alltså säga att kunskap är skolans mål och medel.
En annan utgångspunkt för vår utbildningspolitik och
därmed för vår syn på skolans mål är en liberal
människosyn. Kärnan i den är att människor kan utvecklas,
växa. Det är på enskilda människors förmåga att skapa, ta
ansvar och finna lösningar som hela samhället vilar. Skolan
ska vara ett uttryck för samhällsgemenskapens vilja att ge
varje individ maximalt goda förutsättningar att utveckla sin
inneboende förmåga -- hela samhället har intresse av att så
sker.
Det är alltså vår uppfattning att det skulle vara av värde
om skoldebatten i högre grad än idag handlade om skolans
innehåll.
Ge utrymme för etik- och normfrågor och förbättra
kvaliteten i religionsundervisningen
Till en sådan diskussion hör också etik- och
normfrågorna. Skolan är politiskt och
livsåskådningsmässigt neutral men den är inte och kan
aldrig vara värdemässigt neutral. Skolan hävdar etiska
principer om allas lika värde, respekt för oliktänkande etc.
Var går gränsen för det som inte kan tolereras? I ett
mångkulturellt samhälle blir den frågan svårare men
viktigare.
Skolan måste ge utrymme för etisk diskussion och
fostran. Religionskunskapslektionerna ger naturligen
sådana möjligheter, men etikdiskussioner kan komma in i
många sammanhang. Här är det också viktigt att vara
observant på det som brukar kallas ''den dolda läroplanen''.
Det bör naturligtvis inte vara så att skolan undervisar i en
etik men själv tillämpar en annan. Den rädsla för etik- och
normfrågor som länge präglade skolan måste nu vara borta,
för utan en etisk grund får vi aldrig en bra skola.
I detta sammanhang vill vi beröra de samstämmiga
rapporter, som talar om problem i skolans
religionsundervisning. Vi finner den rådande situationen
mycket otillfredsställande. Brist på behöriga lärare och
svårigheter att hävda tid för ämnet gentemot
konkurrerande krav gör att kvaliteten ofta sjunkit på ett
oacceptabelt sätt. En undersökning som SCB gjort på
uppdrag av Lärarnas Riksförbund visar att 37,7 % av
elevtimmarna i religionsundervisning genomförs med lärare
som helt saknar utbildning i ämnet. Det är orimligt att
många barn går ut ur den svenska grundskolan utan
kunskaper om grundläggande begrepp i kristen tro. Med
tanke på de andra religionernas betydelse, både i
världspolitiken och för invandrare i Sverige, är det lika
bekymmersamt att kunskap om de religionerna också
saknas. Det är uppenbart att de allmänna uttalanden som
gjorts från riksdagens sida i denna fråga inte räcker.
Den svenska skolan behöver kvalitetssatsningar i flera
avseenden, men religionsämnet är ett av de viktigaste.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Öka förutsättningarna för individualisering
Alla skall ha rätt till en grundutbildning av god kvalitet.
Föräldrarnas rätt att bestämma över sina barns utbildning,
som vi tillmäter stor betydelse, omfattar inte rätten att
hindra barnen att få grundutbildning eller rätten att ge
barnen en undervisning som strider mot de demokratiska
och etiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
Den liberala människosynen betonar också det faktum
att alla människor är olika. Varje individ är unik. Det måste
få konsekvenser för skolsystemet. Undervisningen måste i
högre grad individualiseras.
Individualisering är särskilt viktig för elever med olika
typer av problem. Regeringens nya löfte om att minska
klasstorlekarna i mellan- och högstadiet utan att öka
resurserna innebär att tillgången på speciallärare och andra
förstärkningsresurser kommer att minska. Vi tror att detta
kan genomföras utan att det drabbar de svagaste eleverna,
men det kräver att skolledarna har kraft att prioritera just
dessa elevers behov.
Elever med grava läs- och skrivsvårigheter är en grupp
som måste uppmärksammas mer i skolan. Vi utvecklar vissa
synpunkter om den gruppen i en särskild kommittémotion
från folkpartiet liberalerna.
Skolan ska bidra till att utjämna sociala skillnader, även
om vi inte skall inbilla oss att skolan ensam kan uppnå ett
avskaffande av klassamhället. Det är bra att barn ur olika
sociala miljöer går i samma skola och i samma klass. Men
ibland kommer den ambitionen i konflikt med andra mål.
En intressant illustration till det är planerna på
kooperativa skolor i Göteborg som stöds av bl a
socialdemokraterna. Så här säger en av initiativtagarna, den
socialdemokratiska skolpolitikern Marianne Fagberg i
Dagens Nyheter den 27 oktober 1989:
Samtidigt finns ju risken för ökad segregation eftersom
varje skola kommer att få sin egen profil.
Föräldrakooperativet väljer ju självt vilka områden av
läroplanen som ska få störst betydelse i undervisningen.
Men den risken är värd att ta för att engagera föräldrarna i
skolarbetet.
Vi anser att vi i vår skolpolitik gör en rimlig avvägning
mellan de mål vi angivit. Vi tror inte att den nödvändiga
pedagogiska förnyelsen kan åstadkommas utan att
frihetsgraden i systemet ökar ytterligare. Vi är helt
övertygade om att det kommer att innebära att skolan blir
bättre för alla, även om skillnaderna, i betydelsen olikheter
i fråga om metoder, kommer att bli större.
Den svenska skolan kommer med våra förslag att förbli
en jämlik skola -- vi tror att den i vissa avseenden kommer
att bli bättre för t ex elever från hem utan studietradition.
Vi har med intresse tagit del av några uppgifter i rapporten
''Den offentliga sektorn'' (Bilaga 26 till
Långtidsutredningen LU 90), som stöder vårt påstående att
ett system som ger elever och föräldrar rätt att välja skola
kan bidra till att minska segregationen, snarare än att öka
den.
Prioritera undervisningen!
Regeringen har på ett förtjänstfullt sätt tagit itu med den
statliga skolbyråkratin. Nu gäller det att fullfölja den
strategin också på det kommunala planet. Genom
självstyrande skolor med eget budgetansvar kan den
administrativa personalen på central nivå i kommunen
minska utan att en motsvarande ökning behöver ske ute på
skolorna. I många kommuner finns säkert anledning att se
över systemet med rektorsområden. De tillkom för att spara
resurser, men effekten har i vissa fall blivit att en del
administration dubblerats.
När det gäller rektorstjänster förespråkar vi emellertid
snarare fler än färre. Det kommer ideligen exempel som
visar att brist på ledarskap kan bli mycket dyrbar. Det
senaste är RRV-rapporten om hemspråksundervisning. Ett
annat exempel är användningen av förstärkningsresursen i
det gamla statsbidragssystemet.
Vi anser att fastighetsförvaltning, lokalvård och
måltidsförsörjning kan förbilligas genom
anbudsförfarande. Från årsskiftet är momseffekten
eliminerad vid beslut om regiform, vilket har sitt intresse för
många skolor. Åtskilliga skolor och skolförvaltningar har de
senaste åren tagit in anbud på t.ex.
skolmåltidsverksamheten och funnit att entreprenad skulle
bli billigare, men momsen har gjort att en icke-kommunal
leverantör ändå blir dyrare. I de fallen bör
anbudsförfarandet nu göras om, eftersom förutsättningarna
är förändrade genom skattereformen.
I många kommuner planeras nu en sammanläggning av
skolor och fritidshem, som ett sätt att spara pengar. Vi tror
att det kan vara en bra åtgärd, som inte behöver försämra
kvaliteten i skolbarnomsorgen.
Syftet med dessa sparåtgärder är att möjliggöra en
prioritering av själva undervisningen och det som hör till
den. Vi tror att en bra skola måste kunna tillhandahålla bra
läroböcker, i stor utsträckning som gåvoläromedel. En bra
skola bör också ha ett välutrustat bibliotek.
Vi vill slå vakt om ämnesinstitutionerna. De har fått
förfalla på många skolor, i brist på pengar och i brist på
någon som känner ansvar för dem. Det senare är ett resultat
av det olyckliga beslutet att avskaffa
institutionsföreståndare och huvudlärare.
Det är också nödvändigt att lärarna har såväl goda
ämnesmässiga som pedagogiska kunskaper. Andelen
obehöriga lärare inger bekymmer. Det är angeläget att
andelen lärare med forskarutbildning ökar, först och främst
i gymnasieskolan men gärna också på högstadiet.
Vi är inte omedvetna om att andra funktioner i skolan,
som studie- och yrkesvägledning, elevvård, hälsovård etc i
många fall också har mycket stor betydelse. Det är möjligt
att vissa kommuner måste genomföra besparingar också i
dessa ''kringfunktioner'', men det måste i så fall ske i former
som garanterar att de elever som har störst behov av stöd
kan få det även i fortsättningen. När det gäller
skolhälsovården i det obligatoriska skolväsendet anser vi att
kommunerna även i fortsättningen ska vara skyldiga att
tillhandahålla sådan. Vi har ytterligare utvecklat
synpunkter på barn- och skolhälsovård i folkpartiet
liberalernas partimotion om barn. Vi pekar där bl a på
möjligheten att i vissa, särskilt mindre kommuner,
åstadkomma en samordning mellan skolhälsovården och
barnhälsovården.
Ge stor frihet för olika pedagogiska metoder
Vi behöver ett ständigt sökande efter nya och bättre
pedagogiska metoder. Ett sådant sökande stimulerar vi bäst
genom att lämna stor frihet för experiment. Därför måste
varje skola men också varje lärare ges möjlighet att arbete
med de pedagogiska grepp och metoder som de själva vill
pröva.
Denna grundsyn på den professionella lärarrollen måste
prägla den nya lärarplanen.
Klargör de statliga sanktionsinstrumenten
Det har rått stor enighet mellan partierna att den statliga
nivån skall behålla vissa styrinstrument i skolpolitiken. Det
sätt som regeringen lagt upp reformarbetet har gjort det
svårt att bedöma värdet av de olika styrinstrument
regeringen tänker sig, t ex utbyggd
utvärderingsverksamhet, förändrad läroplan,
sanktionssystem mot kommuner som inte lever upp till
kraven etc. Riksdagen har exempelvis informerats mycket
lite om det pågående läroplansarbetet.
Ett annat exempel är tillsynsfunktionen. Inför
kommunaliseringsbeslutet gjorde skolministern ett
nummer av att länsskolnämnderna skulle få en viktig roll i
det sammanhanget, men innan kommunaliseringen är
förverkligad kommer förslag om ett avskaffande av
länsskolnämnderna!
Statsbidragspropositionen i höstas talade mycket om
utvärdering, men resonemangen var inte särskilt konkreta.
Kommer staten att ha instrument att upptäcka problem?
Kommer staten att ha möjligheter att ingripa vid problem?
De frågorna har hittills inte fått några tillfredsställande svar.
Vi är i och för sig övertygade om att de problemen går
att lösa. Men deras komplexitet illustreras bl a av att det
förslag som till sist blev resultatet av arbetet i
kommunalansvarsutredningen (SOU 1989:64) fick en
mycket negativ remisskritik. Det är i dagsläget synnerligen
oklart vilka sanktionsmöjligheter statsmakterna har
gentemot kommuner som negligerar statliga bestämmelser.
Det är självfallet angeläget att dessa frågetecken snarast
rätas ut.
Inför ett nytt betygssystem
Det är mycket positivt att socialdemokraterna nu
accepterat att betygsfrågorna ska utredas på nytt och att
detta sker med parlamentarisk medverkan. Det relativa
betygssystemet har åstadkommit mycken skada och det bör
snarast bytas ut. Beredningsarbetet ska vara klart under
året. En bred enighet är mycket önskvärd. Beslutet om ett
nytt betygssystem bör fattas med sådan majoritet att det kan
antas bli bestående för lång tid.
Folkpartiet liberalerna har mycket klara utgångspunkter
i den dialog som nu förhoppningsvis förestår.
Betygssystemet skall vara målrelaterat. Betygsskalan
bör i fortsättningen omfatta sju steg (1--7). Varje betygssteg
ska i princip motsvara en bestämd kunskapsmängd. Varje
elev ska vid terminens början veta vad som fordras för att
uppnå ett betygssteg. Betyg bör enligt vår uppfattning ges
fr.o.m. årskurs 6 i grundskolan.
Betygen får dock, enligt vår mening, aldrig ersätta
personliga kontakter mellan föräldrar, lärare och elever.
Det som i dag kallas kvartssamtal måste utvecklas. Betygen
är bara ett sätt bland andra att hålla kontakten med
hemmet. Skolorna kan också välja att komplettera betyg
och samtalskontakter med skriftliga omdömen. Varje elev
bör inför terminsstarten tillsammans med lärare och
föräldrar göra upp ett studieprogram där mål i olika ämnen
sätts upp.
De elever som vill och har förutsättningar för det skall
som tillval kunna läsa fördjupningskurser. Även i dessa
kurser skall målrelaterade betyg mellan 1 och 7 sättas.
Skolorna bör också få större frihet att ändra på timplanen
och utöka tiden för tillvalet. Genom sådana
timplanejämkningar kan skolorna också profilera sig.
En elev som vill försöka höja ett betyg i efterhand skall
ha rätt att tentera av en kurs.
Vi anser att betygens roll vid antagning till högre studier
bör minskas och kompletteras med t.ex. antagningsprov
som ordnas vid några tillfällen inför terminsstarten. I
speciella fall kan anlags- och lämplighetstester komma
ifråga.
Återinför betygen i lärarutbildningen
Det är ett stort ansvar som läggs på lärarna på
lärarhögskolorna att inte godkänna sådana lärarkandidater
vilka inte klarar av sina studier eller vilka tidigt framstår
som olämpliga som lärare. Att det ibland brister i detta
ansvar vittnar många om som med oro tyckt sig se en ökning
av antalet unga lärare som nästan omedelbart misslyckas i
sin yrkesroll.
Mot denna bakgrund tror vi att det var ett misstag att ta
bort betygen i lärarskicklighet och de graderade betygen i
ämneskunskaper. För närvarande ges bara betygen
godkänd eller icke godkänd i ämneskunskaper.
Vi anser därför att bedömningen av lärarskicklighet skall
återinföras och att en tregradig betygsskala skall tillämpas
vid bedömningen av ämneskunskaperna. Förutsatt att
lärarkandidaten bedöms av flera av varandra oberoende
metodiklektorer bör en bedömning i tre grader också kunna
ske av lärarskickligheten. Men det finns anledning
understryka att lika viktigt som det är att sätta betyg är att
genom studierådgivning avråda elever vilka kan förutsättas
vara olämpliga att bli lärare från att påbörja eller fortsätta
sina studier.
Ett individuellt studieprogram
Skolan måste bemöda sig mer om att ta reda på vilket
mognadsstadium en elev befinner sig på, hur mycket av
undervisningen som han eller hon verkligen tillgodogjort sig
och vilka individuella önskemål det finns inför
fortsättningen. S.k. diagnostiska prov kan användas för
detta ändamål. Regelbundna samtal bör föras med eleven
och minst en gång per termin också med föräldrarna. I den
mån justeringar måste göras i någon elevs timplan för att
t.ex. öka antalet timmar i svenska eller matematik bör ett
individuellt studieprogram för varje elev utformas i början
av varje läsår. Utgångspunkterna är läroplanens
kunskapskrav, elevens tidigare studieresultat och hans eller
hennes intresseinriktning. I studieprogrammet fastslås vissa
mål, där skrivs in behov av extraundervisning, där bedöms
den lämpligaste användningen av tillvalstiden etc.
Studieprogrammet innebär förpliktelser både för eleven
och för skolan. Det kan givetvis revideras under läsårets
gång.
3.2. Garantera de verksamma rätt till inflytande
Självstyrande skolor
Trots talet om decentralisering menar vi att regeringen
hittills haft en övertro på vad politisk styrning kan
åstadkomma i skolan. Vi tror att de stora dynamiska
effekterna i skolans förändringsarbete inte nås genom att
sprida makten bland politiker utan genom att släppa in nya
aktörer, nämligen hundratusentals lärare, elever och
föräldrar. Den statliga och kommunala skolpolitiken kan
lägga en grund, men sedan är det de verksammas
engagemang vi måste lita till.
En invändning är givetvis att det är
kommunalpolitikernas sak att i nästa led sprida makten
vidare. Men vi menar att elevers, föräldrars och lärares
rättigheter gentemot systemet är en så viktig fråga att den,
åtminstone i viss utsträckning, måste regleras i skollagen.
Rätten att välja skola, rätten att på rimliga ekonomiska
villkor starta nya skolor, rätten till elev- och
föräldrainflytande i skolan och rätten för en skola att inom
läroplanens ram pröva egna pedagogiska metoder utan
politikeringripande bör betraktas som så viktiga
medborgerliga rättigheter, att de bör slås fast i lag.
Vi har med andra ord kraftiga invändningar mot
skolministerns passiva attityd.
Ansvaret för att sådana förändringar kommer till stånd
ligger hos kommunerna. I en skola med decentraliserat
verksamhetsansvar kan föräldra- och elevinflytandet inte
garanteras av centrala bestämmelser.
Vi anser att det normala bör vara att en skola har en
styrelse som leds av rektorn och i övrigt består av
representanter för elever, föräldrar och personal. Vi har i
den allmänna debatten noterat ett växande stöd för idén
med självstyrande skolor. Bl a har den statliga
ungdomsutredningen varit inne på liknande tankar, liksom
en expertgrupp som skrivit en bilaga om utbildning till 1990
års långtidsutredning.
Vi vill alltså ha en lagstiftning som ger de verksamma vid
en skola viss rätt till medinflytande. En sådan lagstiftning
skall innebära att de verksamma vid en skolenhet har rätt
att överta vissa beslutsbefogenheter från skolstyrelsen, t.ex.
budgetprioriteringar inom givna ramar, ämnesprofil och
särskild tillvalsprofil, skoldagens förläggning, klasstorlekar,
vissa personalfrågor m.m. En sådan organisatorisk lösning
bör komma till stånd när flertalet av de vid en skolenhet
verksamma så önskar.
Vi anser alltså att det vid sidan av de fristående skolorna
också bör kunna utvecklas kommunala skolor med ett
långtgående självstyre.
Vi anser att det bör kunna inrättas en styrelse på den
lokala kommunala skolan bestående av personal, föräldrar
och elever med beslutsrätt i bl.a. de frågor som nyss
exemplifierats. Detta är inte möjligt enligt den nuvarande
kommunallagen därför att delegation inte är tillåten till
organ där brukare ingår. Regeringen bör därför förelägga
riksdagen förslag till ändring i aktuell lagstiftning där
delegation är möjlig till styrelse där brukare ingår.
En annan juridisk form som diskuteras i vissa kommuner
är att kommunen överlämnar en del av grundskolan att
drivas av annan, dvs. att ett entreprenadförhållande skapas
mellan kommunen och en annan juridisk person, t.ex.
styrelsen på en skola. De juridiska förutsättningarna för
detta är inte fullt utredda. Enligt vår mening är det av värde
att rättsläget klargörs också i detta alternativ.
Vi kan se fall där möjligheterna att föra en kommunal
skolpolitik som lever upp till kommunens förpliktelser
enligt skollagen hindras eller försvåras genom ett system
med ''självstyrande skolor''. Lagstiftningen bör därför
innehålla en undantagsbestämmelse med innebörden att i
fall där det lokala beslutsfattandet uppenbart står i strid
med allmänintresset, som det kommer till uttryck i statliga
och kommunala beslut, kan den lokala beslutsrätten
inskränkas.
Vad här anförts om självstyrande skolor bör riksdagen
ge regeringen till känna.
Bygg ut föräldrakontakterna
Föräldrarna har mer eller mindre ''tänkts bort'' i den
hittills förda socialdemokratiska skolpolitiken.
Skolminister Göran Persson har tyvärr uppmuntrat den
synen genom sitt uttalande att föräldrarna sällan tillhör ''de
progressiva krafterna'' i skolan. Socialdemokraternas
skolsyn är -- som det brukar heta -- ''kompensatorisk'':
brister i vissa hemmiljöer ska kompenseras av skolan.
Därför är man nästan definitionsmässigt emot att lägga ökat
ansvar på hemmet. Det är beklagligt. Vi bör gå i motsatt
riktning.
Folkpartiet liberalerna har som nämnts föreslagit att
varje skola skall få en egen styrelse med
föräldrarepresentation. Detta har regeringen motsatt sig. I
vår skolpolitik spelar föräldrarna en central roll. Ett ökat
engagemang från deras sida är, som vi ser det, en av de
viktigaste förutsättningarna för att lösa skolans problem.
Föräldrarna bör dessutom få chans till mer kontakt med
sina barns lärare än vad som ofta är fallet idag. En tanke är
att utveckla det som nu kallas kvartssamtal till ett samarbete
mellan lärare, elever och föräldrar där diskussion om
individuella studieplaner för varje elev kunde föras.
Det är naturligtvis viktigt att varje förälder, efter egen
förmåga, visar intresse för sitt barns skolgång. Det räcker
med att föräldern vet och intresserar sig för vad som händer
i skolan, stimulerar sitt barn inför skrivningar och
intresserar sig för resultaten. Allt detta kan synas banalt,
men föräldrarna måste känna att även de har en roll i
skolarbetet.
I boken Mer än en kvart om dagen för lärarna Kjell Lund
och Nils-Erik Nilsson fram tesen att det är föräldrarnas
intressen för barnens skolgång och inte deras
klasstillhörighet som påverkar barnens prestationer mest. I
en ledare om detta skrev Upsala Nya Tidning:
Föräldrarna måste informeras om att det viktiga är att de
som föräldrar uppmuntrar sina barn att läsa läxor; inte att
själva göra det. Man behöver inte kunna franska för att
förmå sin 13-åriga dotter att läsa franska glosor istället för
Vecko-Revyn. För det krävs snarare en smula
föräldrapondus än en akademisk examen.
3.3. Öka valfriheten!
Ge elever och föräldrar rätt att välja skola!
Folkpartiet liberalerna presenterade i somras rapporten
''Den självstyrande skolan''. I den utvecklas folkpartiets
krav på vidgade möjligheter för elever och föräldrar att
välja skola. Rapporten sammanfattade sin syn i följande
konkreta förslag:att det i lag ska slås fast att det är
kommunens skyldighet att så långt det är praktiskt möjligt
tillmötesgå föräldrars val av skola för sina barn,att
kommunerna bör införa system som innebär att föräldrar
får information om sin rätt att välja skola och därefter, t.ex.
före den 1 mars varje år, får ange vilken skola de föredrar
för sina barn under nästkommande läsår,att
skolplaneringen inriktas på att i största möjliga utsträckning
tillgodose önskemålen,att skolor får ekonomiska
resurser i proportion till hur många elever som tas emot
(''elevpeng''),att, i de fall det är fler sökande till en viss
skola än det finns platser, olika metoder prövas för att
avgöra vilka elever som ska tas emot (betyg, syskon i
skolan, närhetsprincipen, betyg i ev profilämnen etc),att
skolor som år efter år får många sökande bör överväga om
platsantalet kan utökas något,att skolor som på
motsvarande sätt år efter år har få sökande och inte tycks
kunna vända trenden, läggs ner,att kommunen, där det
finns ekonomiska möjligheter, hjälper också elever, som
väljer längre resvägar med skolskjuts, men att rätten att
välja ska gälla också i de fall då kommunen inte kan ställa
upp med skolskjuts,att rätten att välja skola också
omfattar skolor med enskild huvudman liksom skolor i
andra kommuner och län,skolor med enskild huvudman
får samma statliga och kommunala bidrag per elev som
allmänna skolor,att det som här sagts om rätt att välja
mellan skolor -- särskilt i kommuner med få skolor -- kan
tillämpas också på arbetsenheter, så att alternativ medvetet
skapas inom en och samma skolbyggnad och eleverna får
möjlighet att välja mellan dessa.
Socialdemokraterna har i denna fråga ägnat sig åt en
häpnadsväckande slalomåkning de senaste åren. Alla
tänkbara åsikter har hävdats.
I flera kommuner har frågan om en vidgad rätt att välja
skola tagits upp. På några håll har förslagen avslagits -- det
gäller t ex Norrköping och Västerås. Men på andra håll har
det gått bättre. Två förortskommuner till Stockholm --
Nacka och Sollentuna -- har nyligen infört intressanta
system. Också Göteborgs beslut att släppa fram
kooperativa skolor är intressant i detta perspektiv.
I Nacka fick de föräldrar vilkas barn började skolan i
augusti i år möjlighet att ange vilken av kommunens skolor
de föredrog för sina barn. 14 % angav en annan skola än den
närmaste. I praktiskt taget samtliga fall kunde önskemålen
tillgodoses.
I Sollentuna har kommunen infört en skolpeng i den
meningen att elever som flyttar till friskolor ''får med sig''
en summa som i princip motsvarar vad eleven kostat i den
kommunala skolan.
I Göteborg har socialdemokraterna, vänsterpartiet och
miljöpartiet varit positiva till önskan att starta kooperativa
skolor. Vi återkommer något till den idén i avsnittet om
profilskolor. I detta sammanhang räcker det att konstatera
att kooperativa skolor givetvis måste kombineras med en
rätt att välja. Det strider helt mot den kooperativa idén att
någon skulle tvingas in i ett kooperativ. Med andra ord
måste de elever som inte vill gå i den kooperativa skolan
även om den ligger närmast, ha rätt att gå i någon annan
skola.
Regeringens förslag till riksdagen i höstas hade på denna
punkt motsatt innebörd: Inget valfrihetssystem skall kunna
utestänga en elev från den skola som ligger närmast.
Riksdagen godtog inte regeringens förslag utan gjorde
ett tillkännagivande om rätten att välja skola. Vi valde att
ställa oss bakom det, även om innebörden i det inte var
kristallklar. Vi känner fortfarande visst tvivel om
socialdemokraternas omtänkande i denna fråga, och
föreslår ett nytt tillkännagivande till regeringen med
innebörden att skolmyndigheterna skall vara skyldiga att
informera om rätten att välja skola samt i största möjliga
utsträckning söka tillgodose elevernas och föräldrarnas val
av skola.
''Närhetsprincipen'' är naturligtvis viktig. De flesta
föredrar kort skolväg. Som redan framgått framfördes
närhetsprincipen också i vår skolrapport från i somras, som
en av de principer som kommunerna bör vägledas av vid
intagningarna. Vi förordar dock en mer generell utformning
av en lagbestämmelse. Om kommunen ges en skyldighet att
i största möjliga utsträckning tillgodose föräldrars och
elevers önskemål, inkluderar det en skyldighet att söka
tillfredsställa också dem som föredrar den närmaste skolan.
Vi vill sist i detta avsnitt göra ett påpekande som är
viktigt i samband med frågan om vidgad rätt att välja skola.
Det är inte omöjligt att öka valfriheten också i glesbygd och
på små orter. Ofta hör man att rätten att välja skola inte är
aktuell i bygder där det bara finns en skola inom rimligt
avstånd. Det är naturligtvis sant i strikt mening. Men där
det bara finns en skola kan man söka skapa ökad valfrihet
inom den skolbyggnadens väggar. Man kan låta
arbetsenheterna utveckla profiler och tillåta val mellan
dem. På det sättet kan den ökade valfriheten bli en realitet
också i glesbygd.
Ökade möjligheter till tillval
Möjligheterna till tillval på högstadiet och gymnasiet bör
bli större. I dag finns ingen möjlighet att som tillval läsa två
språk på högstadiet. Vi anser att behovet av bättre
språkkunskaper är så angeläget, att alla elever på högstadiet
bör ges möjlighet att förutom engelska studera två
främmande språk. Dubbla tillval bör införas på högstadet.
Det bör också vara möjligt att läsa ett ordinarie ämne som
fördjupningskurs inom ramen för tillvalstiden.
Genom utvecklingen i Östeuropa är behovet av goda
kunskaper i såväl tyska som slaviska språk stort.
Gymnasieskolans språkprogram måste byggas ut. Det vore
värdefullt om möjlighet fanns att studera andra slaviska
språk än ryska.
I vår motion om utbildningens internationalisering
utvecklar vi vår syn på dessa frågor.
Uppmuntra profilering av skolor
Det finns anledning att något uppehålla sig vid frågan om
profilering av skolor. Regeringens syn är att detta ansvar i
stor utsträckning skall axlas av dem som är verksamma i
skolan. En konsekvens av en förändring i den riktningen
kommer att bli att en del skolor utvecklar särskilda profiler.
Vi ser huvudsakligen fördelar i en sådan utveckling.
I den tidigare nämnda rapporten ''Den självstyrande
skolan'' föreslog författarna bl a att skolor bör uppmuntras
att diskutera sig fram till en viss pedagogisk, organisatorisk
och/eller verksamhetsmässig profil inom ramen för
läroplanens grundläggande värderingar och bestämmelser.
Vidare föreslogs att en generell rätt att jämka timplanen
upp till fem veckotimmar införs.
Skolor med en särskild profil når bättre resultat än
traditionella skolor. Det påståendet stöds av både svensk
och internationell forskning.
Men det är inte det enda motivet för att vara positiv till
profilskolor.
Ett annat starkt skäl är att det är experiment som för
utvecklingen framåt. Det är befrämjande för den
pedagogiska utvecklingen i hela systemet att olika metoder
accepteras och får existera sida vid sida.
Ett ytterligare, nog så viktigt, skäl är att det ökar
möjligheterna att tillgodose individuella önskemål från
eleverna.
Ett argument för profilskolor kan formuleras så här:
Ingen vet vilken den bästa pedagogiken är. I själva verket
finns det ingen ''bästa pedagogik'', därför att det varierar
från elev till elev. I USA har det visat sig att profilskolorna
når bättre resultat, oavsett profil. Vi tror inte att det
behöver vara någon nackdel om skolor i Sverige blir något
mera olika varandra än idag. I ett internationellt perspektiv
är svenska skolor mycket lika. Så länge man ser till att de
har någorlunda lika ekonomiska förutsättningar och i stort
sett följer samma läroplan ter sig risken för att de negativa
konsekvenserna ska överväga liten.
Antalet profilskolor i Sverige har ökat på 80-talet. De
utgörs främst av skolor med särskild inriktning på idrott
eller musik/dramatik. Matematikgymnasiet i Danderyd är
ett av de fåtaliga exemplen på profilering och riksintagning
i ett teoretiskt ämne.
Erfarenheterna av profilskolorna är överlag goda. Från
m-fp-håll har det i flera år ställts frågan varför man från
socialdemokraternas sida är beredd att acceptera särskilda
skolor för idrotts- och musikintresserade, men inte för t ex
språk- och dataintresserade. Något tillfredsställande svar
har inte givits på den frågan.
Högstadiet på Öckerö kan tas som ett intressant exempel
på hur en profilering av helt annat slag kan te sig i
praktiken. Där konstaterade några lärare för några år sedan
att de flesta eleverna, eftersom de är skärgårdsbor, har ett
särskilt intresse för havet. Tack vare att dessa lärare kände
ett särskilt intresse för saken har skolan nu en havs- och
skärgårdsprofil. På schemat finns sådant som havsteknik
och vattenbruk och man försöker på olika sätt knyta an till
havet i undervisningen. Resultaten av denna profilering
rapporteras vara goda.
Friskolor
Med uttrycket fristående skolor avser man skolor med
enskild huvudman. I Sverige går ca 0,5 procent av eleverna
i fristående skolor. Det kan jämföras med Danmark där så
många som ca 10 procent av alla barn går i skolor med
enskild huvudman. I Danmark kallas dessa skolor friskolor.
Skolplikten får enligt skollagen fullgöras i enskild skola.
Av § 10 i skollagen framgår att skolstyrelsen i kommunen
ska godkänna skolan. Enligt § 34 ska skolan bli godkänd,
om den förmedlar en undervisning som ''ger kunskaper och
färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de
kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och
skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
allmänna mål''.
Med godkännande följer dock inte rätt till statsbidrag.
För att en fristående skola ska få statsbidrag krävs i dag att
den tillämpar en alternativ pedagogik. Den skall också följa
en läroplan som har godkänts av SÖ. Hittills måste skolan
ha bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan utgå.
Den regeln föreslår statsrådet nu borttagen. Det är bra,
men inte tillräckligt. Förutsättningen för att få statsbidrag
till en fristående gymnasieskola är i huvudsak densamma,
dvs. skolans undervisning ska i någon form utgöra ett
komplement till utbildningen inom det allmänna
skolväsendet.
Vi anser att det skall stå föräldrar fritt att starta skolor
under förutsättning att de bygger på för det svenska
samhället grundläggande värderingar som demokrati,
tolerans och alla människors lika värde samt i rimlig
utsträckning uppfyller läroplanens krav. Skolor som inte
delar dessa värderingar skall inte tillåtas.
En sådan rätt att starta skolor måste också följas av
ekonomiska möjligheter. Det finns ingen anledning att
fristående skolor skall leva under sämre villkor än andra.
De har ändå speciella förhållanden som kräver ett särskilt
engagemang från både lärare och elever. Så är t ex de
fristående skolorna ofta mindre än andra och kan därmed
inte utnyttja de stordriftsfördelar som ofta finns inom det
allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första hand fristående
skolor som en idéstimulans för den vanliga grund- och
gymnasieskolan utan som en självklar rättighet. Sverige har
också anslutit sig till flera internationella konventioner där
denna frihet slås fast. Vi anser också att fristående skolor
främjar mångfalden och erbjuder en välgörande
konkurrens till de allmänna skolorna.
Vi menar att det är angeläget att riksdagen genom att
införa en princip om att bidragen ska följa eleverna också
slår fast att friskolor har rätt till statliga och kommunala
bidrag per elev som motsvarar elevkostnaden i det
kommunala skolväsendet. Kammarrätten i Stockholm har i
en dom för något år sedan ansett att det inte strider mot den
kommunala likställighetsprincipen att neka en friskola
kommunala bidrag. Domstolen kom därmed till en annan
slutsats än utbildningsutskottet, som menat att en kommun
inte kan neka elever i enskild skola bidrag till skolmåltider
etc.
Det är nödvändigt med en ny lagstiftning på detta
område.
I budgetpropositionen föreslås nu ett statsbidrag till de
fristående skolorna på 13 000 kr. per elev. Detta motsvarar
knappt 60 % av det genomsnittliga statsbidraget till
grundskolan. Förslaget från regeringen innebär dessutom
att de friskolor som i dag har ett högre statsbidrag ska få sitt
bidrag fryst och att det på sikt ska sänkas till den nivån som
som gäller övriga friskolor. Det senare förslaget är helt
oacceptabelt. Statsbidraget till dessa skolor måste räknas
upp på samma sätt som andra skolbidrag.
En naturlig följd av vår syn på bidragen till fristående
skolor är att anslagen B 8 och B 16 förs samman.
Vi menar att godkännandet av friskolor bör ske på
följande sätt.
Utgångspunkten är den nyssnämnda lagstiftningen, som
alltså bör ge medborgare rätt att starta och driva skolor, om
dessa hävdar grundläggande värderingar om demokrati och
tolerans och i rimlig utsträckning uppfyller läroplanens
krav. Ansökan om att få bidrag ställs till kommunen. De
kommunala myndigheterna bedömer ansökan och har även
i fortsättningen ett tillsynsansvar över verksamheten. Den
statliga skoladministrationen utövar tillsyn över den
kommunala och kan i den meningen också komma att
granska friskolor. Tvister mellan myndigheterna och
friskolan bör emellertid, till skillnad från nu, avgöras i
förvaltningsdomstol. Om rätten inte anser att inlagor från
skolan och myndigheterna ger tillräckligt underlag för ett
avgörande, kan den -- i enlighet med sin s k
undersökningsplikt -- skaffa in ytterligare upplysningar, t ex
genom att låta fristående personer besöka skolan.
Möjligheten att starta, och på rättvisa villkor driva en
fristående skola är en medborgerlig rättighet i en
demokrati. Den här föreslagna besluts- och
överprövningsordningen synes stå i bättre
överensstämmelse med den europeiska konvention om
mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.
Trots besparingar: slå vakt om
hemspråksundervisningen
Folkpartiet liberalerna har varit en varm tillskyndare till
hemspråksundervisningen i svenska skolor. Det hindrar inte
att vi delar regeringens uppfattning att det i nuvarande
statsfinansiella läge finns besparingsmöjligheter som måste
tas till vara. Vi har tidigare lagt fram förslag som skulle
möjliggjort besparingar. För det första har vi föreslagit en
samordning mellan hemspråken i förskolan och
grundskolan, för det andra har vi ställt oss skeptiska till
behovet av hemspråk i gymnasieskolan.
Även om ändringar måste ske är det viktigt att slå fast
att hemspråksundervisning är en viktig del av såväl
invandrarsom skolpolitiken. Det är vår tro att de allra flesta
invandrarfamiljer värderar hemspråksträningen så högt, att
de kommer att acceptera de förändringar som nu kommer.
3.4. Ge lärarna stöd och förutsättningar
Personalpolitiken på skolområdet lämnar mycket i övrigt
att önska. Det ligger nu ett mycket tungt ansvar på
kommunerna att leva upp till de försäkringar som gavs i
samband med kommunaliseringen.
Inom läraryrket talas det numera, liksom i vissa andra
yrkeskårer, om ''utbrändhet''. Lärare säger sig inte orka
med att år efter år prestera en bra och inspirerad
arbetsinsats under de pressande förutsättningar som ofta
råder. Det är inte svårt heller för utomstående att förstå att
sådana känslor kan komma. Det är en viktig uppgift för
skolledarna och skolpolitikerna att finna vägar att möta
denna problematik.
Lärarnas kunskaper och hängivenhet för sin
yrkesuppgift är skolans främsta kapital. Det är viktigt att
deras arbetsglädje hålls uppe och att deras kunskaper hålls
aktuella. Fortbildning och vidareutbildning är viktiga inslag
i personalutvecklingen. Genom riksdagsbeslutet och avtalet
hösten 1989 vidgas möjligheterna till en kraftig satsning på
lärarnas fortbildning. Det som är angelägnast torde vara att
satsa på fortbildning i skolämnena.
Vi vill nu gå vidare genom en större satsning på lärarnas
fortbildning. Det vi nu bedömer angelägnast är att i större
utsträckning möjliggöra utlandsvistelser för lärare. Vi har
därför i vår motion om utbildningens internationalisering
föreslagit en anslagshöjning till individuella lärarstipendier.
En möjlighet som bör prövas oftare är att lärare under
en termin eller ett läsår ges tillfälle till utbytestjänstgöring
på någon annan arbetsplats, t.ex. inom kommunen. Det
kan bli ett alternativ till att helt lämna lärarbanan. Kanske
kommer känslan för yrket tillbaka när man får lite distans
till det.
Vi vill här ta upp en fråga som diskuterades mycket i
samband med kommunaliseringen. Det gäller
efterlevnaden av de meritvärderingsbestämmelser som
regeringen begär riksdagens bemyndigande att få utfärda.
Vi finner det rimligt att den besvärsrätt som hittills funnits
vid lärartillsättningar bibehålles. Bestämmelser om detta
bör intas i förordningen om meritvärdering. Vad här anförts
bör riksdagen ge regeringen till känna.
Bristen på ''karriärmöjligheter'' är ett problem som då
och då diskuteras i lärarsammanhang, liksom det faktum att
skolan har svårt att finna former för att premiera särskilt
goda arbetsinsatser. Det är ett faktum att för lärare som vill
gå vidare men stanna inom skolan finns bara alternativen att
bli skolledare, bli speciallärare eller facklig funktionär. Alla
tre alternativen innebär att de flesta elever går miste om den
läraren, vilket i många fall är synd.
En lösning som vi berört tidigare i motionen kan vara att
försöka skapa en karriärstege för lärarna. Exempelvis kan
man återinföra tjänsterna som huvudlärare och
institutionsföreståndare, öka antalet lektorat och göra
större ansträngningar att fylla dem som finns. I det nya
statsbidragssystemet kan och bör statsmakterna inte lägga
sig i vilka tjänstetyper kommunerna inrättar, men på ett
mera allmänt plan är detta en så viktig skolpolitisk fråga att
det bör uppmärksammas, t.ex. i regeringens
läroplansarbete. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
En ny lärarutbildning
Lärarförsörjningen, som är en nyckelfaktor i skolan, är i
kris. Andelen obehöriga lärare ökar och det är svårt att fylla
platserna på lärarhögskolorna. Fortsätter den nuvarande
utvecklingen hotar en stor lärarbrist om några år.
Vi kritiserade den s k lärarutbildningsreformen, som
riksdagen fattade beslut om 1985. Vi förespråkade en helt
annan modell, som byggde på en klasslärarutbildning för
årskursera 1--6 och en ämneslärarutbildning för högstadiets
och gymnasieskolans behov.
Verkligheten har hittills givit oss rätt. Den nya
lärarutbildningen har attraherat få sökande. Den kommer
under lång tid att förorsaka betydande planeringsproblem i
kommunerna, bl a av det skälet att de s k tidigarelärarna
har behörighet att undervisa på tre stadier, medan endast en
mindre del av landets skolor innehåller alla tre stadierna.
Vi föreslår att, vid sidan av den nuvarande
grundskollärarutbildningen, en ny -- på ämnesstudier
grundad -- utbildning om sammanlagt minst 180 poäng
skapas för blivande lärare för årskurserna 4--9. För
behörighet att undervisa i svenska och vissa andra ämnen
skall krävas minst 60 poäng och i annat ämne minst 40
poäng. Sammanlagt skall krävas ämnesstudier motsvarande
140 poäng. Studier i pedagogik och metodik samt praktik
skall förläggas till utbildningens senare del. Denna skall
omfatta 40 poäng och stå öppen även för dem som först efter
fullbordade ämnesstudier bestämmer sig för läraryrket.
Vi anser att denna nya lärarutbildning kan tillföra skolan
lärare med en gedigen utbildning och en mer varierad
bakgrund. Samtidigt ökar lärarutbildningskapaciteten på
grundskolans område. Regeringen bör lägga fram förslag
om en sådan variant av grundskollärarlinjen.
3.5. Valfrihet utan fördomar: intensifiera
jämställdhetsarbetet
Utbildning är ett av de viktigaste sätten att ge människor
möjlighet att påverka den egna livssituationen, att välja
förvärvsarbete och att få inflytande i samhället.
Den sneda könsfördelningen vad gäller dem som har
ansvaret för utbildningen försvårar
jämställdhetssträvandena. I förskolan och på lågstadiet
möter barnen nästan bara kvinnliga barnskötare,
förskollärare och lågstadielärare. Ju äldre barnen sedan blir
desto fler manliga lärare möter de. Den här sneda
könsfördelningen motverkar nytänkande hos eleverna.
Snedrekryteringen till läraryrket måste brytas.
Vägen till förändring
Skolan måste aktivt ta ställning för att bekämpa det
traditionella könsrollstänkandet som möter oss överallt i
samhället. Det handlar mycket om att förändra attityder.
Eleverna måste få möta såväl kvinnliga som manliga
författare och lära sig såväl kvinnornas som männens
historia. De måste också få möjlighet att studera både
kvinnors och mäns villkor i olika kulturer.
Jämställdhetsfrågorna måste ingå som en naturlig och
obligatorisk del i undervisningen. Den
läromedelsgranskning som sker skall bl.a. göras från
jämställdhetssynpunkt. För att lärarna skall kunna leva upp
till de här kraven måste dessa få en framskjuten plats i
lärarutbildning och fortbildning.
Även i det dagliga arbetet på skolorna kan konkret
jämställdhetsarbete bedrivas. Eleverna bör få ta ett större
ansvar för sin skola, både genom att fatta beslut och genom
att vara med i den praktiska skötseln, som städning och att
hjälpa till i matbespisningen. I det arbetet bör man fördela
uppgifterna så att flickorna ofta får göra sådant som
pojkarna traditionellt sysslar med och tvärtom.
Det är vidare väsentligt att försöksverksamheten med
enkönade undervisninsgrupper i t.ex. data och
laborationsundervisningar i fysik och kemi fortsätter.
Eleverna bör redan från lågstadiet få möta kvinnor och
män som valt otraditionella yrken och utbildningar. Syftet
är att eleverna genom detta skall få en från
jämställdhetssynpunkt positiv bild inför framtida studie-
och yrkesval.
Motverka traditionella yrkesval
Ett intensivt informationsarbete för att öka och
stimulera nyrekrytering av flickor till tekniska yrken och
pojkar till serviceyrken bör göras av företag inom såväl
offentlig som privat sektor.
Den snäva inriktningen av elevernas yrkesval
tillsammans med arbetsgivarnas traditionella sätt att
rekrytera leder till att vår könsuppdelade arbetsmarknad
cementeras. Kommunerna bör därför sträva efter att
erbjuda arbetslösa flickor särskild yrkesorientering i form
av studiebesök, sommarkurser och annat som ger inblick i
typiskt manliga yrken.
Arbetsförmedlingarna bör också uppmuntra till
okonventionella val av kurser, utbildningar och yrkesval.
Alla elever skall enligt läroplanen få prova på yrken som
är typiska för det motsatta könet i samband med prao. En
positiv praotid på en icke-traditionell arbetsplats kan
förändra den sneda könsfördelningen till högre utbildning
och yrkesval. Det är viktigt att detta genomförs i alla
kommuner samt att det förbereds noga med eleven,
handledaren på arbetsplatsen och elevens föräldrar. I
möjligaste mån bör inte endast en elev komma till en
arbetsplats helt dominerad av motsatt kön.
Det finns en gymnasieutbildning som idag domineras av
manliga elever: lärlingsutbildningen. Det är dessutom den
utan jämförelse mest framgångsrika yrkesinriktade
utbildningen på gymnasienivå. Det är därför angeläget att
sätta in särskilda insatser för att stimulera flickor att
genomgå lärlingsutbildning.
Kommission om jämställdhet i utbildningen
Läget i jämställdhetsarbetet i skolan är på flera sätt
bekymmersamt. På vissa områden har utvecklingen gått åt
fel håll. Som framgått av det som sagts finns en del idéer på
åtgärder, men osäkerheten om vilka vägar som är de bästa
är stor.
Vi tycker att det är nödvändigt att pröva nya grepp i
jämställdhetsarbetet. Det bör självfallet ske kontinuerligt,
men vi tror att det också vore på sin plats med en statlig
utredning som fick till uppgift att komma med nya förslag.
Vi anser att den bör kartlägga läget, skaffa sig en bild av de
försök som pågår, söka utvärdera vilka resultat som olika
nya grepp har fått, komma med tips till
utbildningsanordnare samt föreslå vilka beslut
statsmakterna bör fatta för att främja en större jämställdhet
i hela utbildningsväsendet.
4. Sexåringarnas skolstart
Folkpartiet liberalerna har i många år krävt en sänkt
skolpliktsålder. Vi har gjort det, för att vi haft tilltro till den
del av den pedagogiska expertisen som menat att det är bra
också för svenska barn att börja i skolan tidigare. Vi har
framhållit att pedagogiken för sexåringarna självfallet
måste anpassas till deras förutsättningar och att
grundskolan i samband med en sådan förändring bör
förlängas och alltså bli tioårig.
Ingenting av detta finns med i de skrivningar regeringen
hittills presenterat om den tidigarelagda skolstarten. I
regeringens dokument lyser de ekonomiska argumenten
igenom mycket tydligt. Daghemsplatser frigörs genom att
föräldrarna med ekonomiska incitament förmås välja en
tidigare skolstart. Sexåringarna blir billigare i skolan än på
daghem. Om utbildningen avslutas ett år tidigare än i det
tidigare systemet vinner man ett års produktion.
Vi känner vissa farhågor inför regeringens uppläggning.
Det är beklagligt att regeringen år efter år avvisat förslag
från vårt håll i denna fråga, för om man lyssnat tidigare hade
förändringen kunnat ske i rimligare former.
Vi anser att många skäl talar för att ett beslut enligt vår
uppläggning hade varit att föredra för alla inblandade --
barnen, föräldrarna, förskollärarna, lärarna och
kommunerna. Det hade givit mer tid för förankring, mer tid
för kommunerna till förberedelse, möjlighet att organisera
ett bättre mottagande av sexåringarna i skolan samt en klar
signal att statsmakterna anser att 14-åringar i de flesta fall
är för unga för att komma ut på arbetsmarknaden.
I debatten har framförts starka invändningar mot
regeringens uppläggning av införandet av skolstart för
sexåringar. Vi avvaktar med vårt ställningstagande till
frågan om hur reformen ska genomföras tills regeringens
konkreta förslag presenteras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målen för skolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om religionskunskapsämnet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sanktionsmöjligheter på
skolområdet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betyg,
5. att riksdagen beslutar att återinföra betygen i
lärarutbildningen i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuellt utformat
studieprogram,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om självstyrande skolor,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrars och elevers utökade
rätt att välja skola inom det allmänna skolväsendet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter för skolor
inom det allmänna skolväsendet att skapa en särskild
ämnesprofil,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolmyndighetens skyldighet att
informera om rätten att välja skola,
11. att riksdagen beslutar att statsbidraget till
skolväsendet skall knytas till eleverna i enlighet med vad i
motionen anförts,
12. att riksdagen beslutar slå samman anslagen B 8 och B
18,
13. att riksdagen, under förutsättning av bifall till
yrkande 11, beslutar att slå samman anslagen B 8 och B 16,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidragen till de friskolor som
hittills haft förhöjt statsbidrag,
15. att riksdagen beslutar att godkännande av friskolor
skall ske i enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om karriärtjänster,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny lärarutbildning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om besvärsrätt vid lärartillsättningar,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarnas fortbildning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kommission om jämställdhet
i utbildningen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolstart vid sex års ålder.
Stockholm den 24 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)