1990 proklamerades av FN som läskunnighetens år och
en svensk kommitté tillsattes. Vid utbildningsdepartementet
fanns ett särskilt kansli för detta. När året är slut har
kansliet avvecklats och en slutrapport lagts. Det praktiska
genomförandet återstår. Det är nu åtgärderna skall sättas in
och de vackra orden skall förverkligas.
Demokratifråga -- att kunna läsa och skriva
En av de viktigaste grundstenarna för demokratin är att
alla medborgare kan läsa och skriva. Den som inte kan läsa
kan inte tillgodogöra sig skolundervisning, inte delta i
arbetslivet på lika villkor och inte heller skaffa sig den
information som behövs för att medverka i den
demokratiska processen. Den som inte kan skriva kan ha
svårt att få sin rätt och hävda sin åsikt.
I Sverige lämnar mellan 5 000
och 10 000
elever varje år grundskolan med bristande
kunskaper i läsning och skrivning, trots att de har
begåvningsmässiga förutsättningar att lära sig läsa.
För var och en av dem innebär det stora svårigheter
genom hela livet. För samhället innebär det också en
väsentlig förlust, genom att en stor del av arbetskraften inte
har möjlighet att fullt ut använda sina resurser.
Anledningen till att många elever har svårt att lära sig
läsa och skriva är att de har ett specifikt handikapp med
biologisk bakgrund, som förr kallades ordblindhet men som
nu kallas dyslexi. (Dyslexi är en samlingsbeteckning för läs-
och skrivsvårigheter hos personer med presumtivt normal
begåvning.) Det är inget isolerat problem för en liten grupp
elever utan man räknar med att ca 10 procent av
befolkningen lider av detta handikapp i större eller mindre
grad. Alltså 2-3 elever i varje klass!
Kunskapen om dyslexi måste bli större i hela
skolsystemet, från förskola till högskola. Förutsättningen
för att en elev ska kunna få den undervisning som behövs är
ju att handikappet över huvud taget upptäcks. Alltför
många elever betraktas än idag, på grund av sina
svårigheter, helt felaktigt som slöa, okoncentrerade,
obegåvade eller t o m socialt störda. Att få en sådan stämpel
innebär givetvis svåra konsekvenser för den enskilda
individen.
Upptäcka på tidigt stadium
När lärarna en gång gjorts medvetna om handikappet,
är det emellertid inte särskilt svårt att känna igen. Redan i
förskolan kan man upptäcka de barn som är i riskzonen.
Man vet att majoriteten är pojkar, de har ofta problem med
motoriken och med koordinationen mellan höger och
vänster sida. De kan ha svårt att tala och att uppfatta hörsel-
och synintryck. De kan också ha svårigheter att styra röst
och rörelser och uppfattas därför ibland som störande. De
har mycket tidigt en bild av sig själva som avvikande, men
kan inte förstå varför. Många drar sig tillbaka och gör sig
osynliga. Andra blir värstingar för att bli bäst på något.
Undersökningar visar att det finns en kraftig
överrepresentation av läs- och skrivsvårigheter bland
människor som hamnar på ungdomsvårdsskolor och i
fängelser.
Vetenskapen har, å andra sidan, också visat att personer
med dyslexi inte bara är normalt begåvade utan ofta har
talanger utöver de vanliga. Man kan göra en lång lista av
kända konstnärer, musiker, författare och statsmän som
lidit av dyslexi och som gjort ovärderliga insatser i samhället
trots, eller kanske tack vare, sitt handikapp. Genom att
alltid behöva hitta egna vägar för att kompensera sina
svårigheter blir de kreativa och nytänkande. Tänk bara på
Albert Einstein, Winston Churchill, John Lennon och
Pablo Picasso -- alla var de dyslektiker.
För att elever med dyslexi ska bli jämlika med andra
elever krävs ett antal åtgärder.
Åtgärder i skolan
Alla lärare i förskola, grundskola, gymnasium och
högskola, men också inom vuxenutbildningen, bör få
grundläggande kunskaper, för att lära sig känna igen elever
med dyslexi.
När lärare misstänker att en elev har läs- och
skrivsvårigheter måste skolan ha redskap att kartlägga
problemet.
Eleven måste få specialundervisning i läsning och
skrivning som bygger på kunskaper om just hans eller
hennes speciella svårigheter. Varje elev har rätt att lära sig
läsa så långt förmågan räcker.
Speciallärarutbildningen måste få en starkare inriktning
på arbete med dessa elever. Att lära dyslektiker läsa och
skriva är en uppgift som kräver gedigen utbildning.
Den elev som har svårt att läsa har ändå rätt att lära sig
samma saker som kamraterna. Skolan måste skilja på
kunskapsinhämtning och läsinlärning. Talböcker är ett bra
medel för elever med läs- och skrivsvårigheter att lära sig
läxorna.
Skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever
med läs- och skrivsvårigheter ska behandlas, t ex vid
betygssättning och i provsituationer och vid antagning till
högskola via högskoleprov.
I arbetslivet
Många dyslektiker som finns i arbetslivet har stora
problem med datoriseringen i företagen. Det behövs
särskilda åtgärder för att hindra att de slås ut ur arbetslivet.
Datorn kan, om den används rätt, vara en stor hjälp för den
som har läs- och skrivsvårigheter.
Riksdagen fattade ett positivt beslut med anledning av
sexpartimotionen i ämnet. Regeringen fick i uppdrag att ta
itu med frågan.
Men det var ett år sedan. Så vitt vi har kunnat utröna
har det inte hänt särskilt mycket sedan. Det har inte kommit
något åtgärdspaket. Inget initiativ har tagits för att lösa de
problem med upphovsrätten som försvårar problemet med
talböcker. Ingenting har, såvitt vi känner till, gjorts för att i
fortbildningen för lärare ge mera kunskap om dyslexi.
FN:s läskunnighetsår får för svensk del inte passera utan
att regeringen åstadkommer förbättringar för elever med
dyslexi att lära sig läsa och skriva och att tillgodogöra sig den
kunskap skolan ska förmedla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om adekvat utbildning och
fortbildning för berörda lärare på alla nivåer fr.o.m
förskolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att samordna all
kunskap och erfarenhet för att tidigt upptäcka barn med
dyslexi,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
upphovsrätt för talböcker till dyslektiker,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betygssättning, skolprov och
antagningsprov till skolor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utarbeta anvisningar och
handlingsplaner i skolan för att åtgärda problemen med läs-
och skrivsvårigheter,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda åtgärder för dyslektiker
i arbetslivet.1]
Stockholm den 23 januari 1991
Eva Goe s (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Anita Stenberg (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Norberg (mp)