Norrbotten och dess näringsliv har förändrats radikalt
under de senaste årtiondena. Från att ha varit ett
varuproducerande län förändras Norrbotten till att bli ett
län med fler och fler människor i yrken av s.k.
kunskapshanterande karaktär.
Det krävs utbildning och fortbildning i Norrbotten för
att skapa en situation där arbetsmarknad och människor i
länet går i takt med varandra. All utbildning, från grund- till
högskola, är lika viktig i detta arbete. De unga måste
erbjudas grund- och vidareutbildningar som är
framtidsinriktade och de vuxna måste ha möjlighet att byta
yrkesbana eller att bygga på sina kunskaper.
Från unikabox till telefax
Vid länsstyrelsen i Norrbotten utgavs förra året
rapporten Från unikabox till telefax som beskriver och
analyserar de effekter den ekonomiska
strukturomvandlingen haft på efterfrågan av arbetskraft
med olika utbildning och yrken i Norrbotten. Därutöver
presenteras en prognos över näringslivets utbildnings- och
yrkesefterfrågan vid sekelskiftet i Norrbottens län.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av verksamheten
inom gymnasie-, vuxen- och AMU-utbildningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnaden av fristående kurser
vid högskolan i Luleå,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda utgifter för
forskningsändamål till högskolan i Luleå,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konstnärligt utvecklingsarbete
vid högskolan i Luleå,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reserabatter för
studerande1].
Rapporten visar följande:
Under perioden 1970 -- 85 är det främst yrken av
kunskapshanterande karaktär som ökat i antal på länets
arbetsmarknad. Antalet personer med arbetaryrken
minskar samtidigt.Under 70- och 80-talen har
efterfrågan på yrkesarbetare, arbetskraft med
gymnasieutbildning, ökat med 3--5 procent årligen.
Vid 70-talets början fanns nära hälften av länets arbetskraft
i direkt varuproducerande företag inom industri,
jord- och skogsbruk. Nu är andelen ca 30 procent och vid
sekelskiftet beräknas andelen vara ytterligare några procent
lägre.Den offentliga och privata
tjänsteproduktionen har ökat med 6--7 procent till ca 45
vid sekelskiftet.Utbildningsnivån på arbetskraften
har ständigt höjts sedan 1970. Då hade 60 procent endast
grund- eller folkskola. I dag är andelen 35. Mellan 1970 och
1985 ökade andelen med treårig gymnasieutbildning från 16
till 26 procent och år 2000 beräknas andelen av
arbetskraften i Norrbottens län med treårig
gymnasieutbildning eller högskola vara ytterligare någon
procent.Inom länet finns stora variationer.
Luleå har en hög andel eftergymnasialt utbildade, medan
främst skogskommunerna har en låg sådan andel. De
inomregionala obalanserna vad gäller arbetskraftens
kompetens förefaller i dag att öka.
Ungdoms- och vuxenutbildningen
Den reformering av grund- och gymnasieskolan som nu
pågår, med det statsbidrag som riksdagen beslutat om,
innebär en betoning av utbildningens roll i utvecklingen av
landet och regionerna. För ett glesbygdslän som Norrbotten
är skolan en mycket viktig del av den generella
välfärdspolitiken. Den kostnadsfria ungdomsskolan, med
likvärdig kvalitet i hela landet, är oundgänglig för
Norrbotten om vi här skall kunna bygga upp den
kunskapsstandard vi behöver för att utveckla alla delar av
länet.
Vi avvisar därför förslag om att varje elev skall få lika del
av statsbidraget, en s.k. skolpeng. Skolor i olika kommuner
i Norrbotten kostar olika mycket beroende på avstånd,
antalet elever etc. En skolpeng skulle betyda att
likvärdigheten över landet och inom regionerna äventyras
till förfång för den regionala utvecklingen.
För att geografiskt kunna sprida gymnasie- och
vuxenutbildningen så mycket som möjligt och nå de
studerande, är det av största vikt att dessa
utbildningsformer kan samordnas utan hinder. Dessutom
måste de samordnas med AMU:s utbildningar. I alla dessa
tre utbildningsformer finns utrustning, lokaler och lärare
som måste nyttjas tillsammans, med syftet att även i
glesbygder ge god och aktuell utbildning.
Högskola och forskning
Det är nu 20 år sedan högskolan i Luleå startades och
både dess utbildning och forskning har betytt mycket för
landets och regionens kunskapsstandard. Här bedrivs
utbildning inom tekniska, ekonomiska, konstnärliga och
pedagogiska sektorerna. Forskningen sker i huvudsak inom
den tekniska fakulteten. Härutöver bedrivs viss pedagogisk
och konstnärlig forskning.
Högskolan i Luleå skiljer sig emellertid från andra
högskolor.Högskolan är med sin enda fakultet inget
universitet.Med sina utbildningar utan forskning är inte
högskolan någon fackhögskola.Med sin tekniska fakultet
tillhör inte högskolan kategorin mindre och medelstora
högskolor.
Dessa förhållanden är i ett par avseenden i dag till
nacckdel för högskolan vilket beskrivs nedan.
Anslaget för fristående kurser
Detta anslag är mycket viktigt för ett till ytan så stort län
som Norrbotten. Det ger speciella möjligheter för
regionens innevånare att delta i högskoleutbildningen. För
en del människor är de fristående kurserna den enda
möjligheten, då man har 25 mil till Luleå och 50 mil till
Umeå.
Distansform och nya distributionsformer gör det möjligt
för människor att studera även om man bor långt från
högskoleorten. För att stimulera till detta och för att ge
kommunerna ökade möjligheter att delta i planeringen av
fristående kurser genomförs ett
kompetensutvecklingsprojekt med hjälp av medel ur
Norrbottenspropositionen. Detta projekt har skapat ett väl
fungerande nätverk mellan kommuner och högskolor i
norra Sverige.
Högskolans i Luleå anslag för fristående kurser är
emellertid för litet för att kunna tillgodose alla de önskemål
om högskoleutbildning som kommer fram. Det ger inte
heller utrymme för att inrätta de lokala linjer som skulle
vara värdefulla komplement till högskolans ordinarie
utbildningsutbud.
Högskolans i Luleå regionala uppgift gör att en
jämförelse av anslagen för fristående kurser måste göras
med de mindre och medelstora högskolorna. En sådan
jämförelse visar att högskolans anslag är lägre än varje
jämförbar högskola.
Endast tre högskolor, som alla ligger nära andra
högskolor, har ett lägre anslag än högskolan i Luleå.
Sedan läsåret 1988/89 har högskolan efter beslut av
regeringen kunnat disponera ca 2 milj.kr./år ur
Norrbottenspropositionen för främst fristående kurser.
Dessa medel har inneburit en välkommen förstärkning men
tar slut 1991/92. Om inte dessa medel ersätts med en
uppräkning av det reguljära anslaget, kommer högskolans
utbud av fristående kurser att märkbart reduceras.
Människor i högskolans i Luleå närregion har ingen
annan högskola att förlita sig till. Det är inte rimligt att de
ges sämre förutsättningar att delta i högskoleutbildning än
invånare i andra delar av landet. Högskolans anslag för
lokala och individuella linjer samt fristående kurser bör
därför räknas upp med 4 milj.kr. så att högskolan ges
möjlighet att tillgodose en rimlig del av önskemålen om
högskoleutbildning i denna form.
Anslaget för särskilda utgifter för forskningsändamål
Högskolan har ingenjörsutbildning samt bergs- och
civilingenjörsutbildning inom teknisk sektor. För dessa
utbildningar finns en väl fungerande
forskningsöverbyggnad inom den tekniska fakulteten.
Högskolans övriga utbildningar saknar en sådan
forskningsöverbyggnad. I detta avseende är situationen vid
högskolan i Luleå densamma som den var vid de mindre och
medelstora högskolorna före 1990 års proposition om
forskning. Där anslogs medel för forskningsstödjande
åtgärder för att möjliggöra bl.a. planering av
forskningsprojekt, kontakter med motsvarande fakulteter
vid universiteten samt lärares forskarutbildning.
Att motsvarande medel inte då eller i den nu
presenterade budgetpropositionen beräknats för högskolan
i Luleå måste vara ett misstag. Lärar- och
barnomsorgsutbildningarna samt de ekonomiskt-
administrativa utbildningarna vid högskolan i Luleå har
samma behov av forskningsstödjande åtgärder som
motsvarande utbildningar vid de mindre och medelstora
högskolorna. Att dessa utbildningar inte har möjlighet att
knyta an till forskning är en allvarlig brist. Anknytning till
forskning är en förutsättning för att utbildningen skall bygga
på vetenskaplig grund.
Till högskolan i Luleå bör därför 2 milj.kr. anslås för
forskningsstödjande åtgärder.
Högskolans utbildningar i framtiden
Vid högskolan i Luleå skulle följande nya utbildningar
vara möjliga att starta, vilket också framförts i
anslagsframställningar. De skulle komplettera högskolans
nuvarande linjestruktur och drivas utifrån resurser som
redan finns vid högskolan. Dessutom är de av den
karaktären att de skulle stärka och medverka till utveckling
av Norrbotten som region.scenskola, försöksverksamhet
i mycket nära samarbete med Norrbottensteaterns personal
och verksamhetarkitektutbildning, utredning om
inrättande av linjelärarutbildning för grundskollärare,
gren för årskurserna 4-9stärka den miljötekniska
utbildningen vid högskolan i Luleå genom att utöka antalet
platser vid väg och vatten- samt
samhällsbyggnadstekniklinjerna.
Vid musikhögskolan i Piteå utbildas i dag studenter vid
musiklärar- och grundskollärarutbildningen samt
kyrkomusiker. Den ekonomiska situationen är här nu
prekär. Skälen är att skolan är liten, men också att det är
dyrt att till Piteå ta upp tillfälliga lärare. Ekonomin vid
skolan skulle förbättras om anslaget för konstnärligt
utvecklingsarbete till högskolan i Luleå räknades upp från
97 000 kr. till 250 000 kr. för budgetåret.
Högskolans forskning i framtiden
I samband med den senaste s.k.
Norrbottenspropositionen stärktes forskningen vid
högskolan i Luleå markant. Den socialdemokratiska
regeringen markerade då att en satsning på forskning i
Luleå är en satsning på framtiden.
Utöver den tekniska forskningen bedrivs i dag viss
pedagogisk och konstnärlig forskning. Vid musikhögskolan
finns två av högskolestyrelsen inrättade professurer som
finansieras av tidsbegränsade medel från olika håll, bl.a.
länsstyrelsen i Norrbotten. Den pedagogiska forskningen är
erkänd i alla delar av landet, men också detta är fråga om
en lokal professur.
Med hjälp av 2 milj.kr. till ett samhällsvetenskapligt,
eventuellt benämnt filosofiskt, fakultetsanslag till
högskolan i Luleå skulle man bl.a. kunna stärka den
pedagogiska forskningen som är så viktig för
lärarutbildningarna i Luleå och landet. Men man skulle
också kunna koppla i hop de pedagogiska och tekniska
utbildningarna och forskningen vid högskolan till nytta för
bägge sektorerna.
Studiefinansiering
Norrbotten är ett järnvägsglest län. Då det s.k. CSN-
kortet inte gäller annat än på SJ och Swedbus är det många
studerande i Norrbotten som inte kan dra nytta av kortet.
De är hänvisade att åka med Länstrafikens bussar.
CSN har fört förhandlingar med de fyra nordliga
länstrafikbolagen om studeranderabatter på dessas turer.
Förhandlingarna gav emellertid inte på grund av
kostnaderna något resultat.
I dag anslås 80 milj.kr. till SJ för att finansiera
studeranderabatten. Enligt vår mening bör inte SJ inta en
särställning i detta sammanhang. De tillgängliga medel som
finns i budgeten för finansiering av studeranderabatter bör
komma fler trafikbolag tillgodo, så att studerande i hela
landet kan dra nytta av den. Detta bör ges regeringen till
känna.
Stockholm den 24 januari 1991
Sten-Ove Sundström (s)
Monica Öhman (s)
Åke Selberg (s)
Leif Marklund (s)