En
förändrad relation mellan staten och
universiteten6 6.
Den
centrala utbildningsadministrationen7 7.
Forskningsplaneringen8 8.
Hemställan8 1.
Sammanfattning
Sveriges universitet och högskolor är landets främsta
institutioner för vidmakthållande och utveckling av
kunskap. Under efterkrigstiden har de -- främst som en
följd av socialdemokratisk utbildningspolitik -- allt mer
omformats till att vara redskap för den rena
yrkesutbildningen.
Det ligger enligt moderat uppfattning en fara i att högre
utbildning och forskning i stor utsträckning är beroende av
statsmakternas, ofta alltför kortsiktiga, beslut. Den högre
utbildningens och forskningens samhällskritiska funktion
kan komprometteras. En expanderande sektorsforskning
ökar denna risk ytterligare.
Det fria sökandet efter kunskap måste, enligt vår
mening, värnas i all utbildning och forskning. Särskilt
viktigt är det att slå vakt om den högre utbildningens och
forskningens frihet. Vi lägger därför i denna motion fram
förslag om en ändrad relation mellan staten och
universiteten. Med de av oss föreslagna förändringarna
skulle universitetens förutsättningar att generera ny
kunskap och vitalisera den för samhällsutvecklingen
nödvändiga debatten radikalt förbättras.
2. Skolans och högskolans situation
Kunskapsutvecklingens och kunskapsförmedlingens roll
i samhället har under hela den senare hälften av 1900-talet
varit centrala frågor i svensk politik. En väldig expansion
av resurser för utbildning och forskning har ägt rum under
denna period. Utvecklingen i Sverige har därvidlag följt ett
internationellt mönster.
Skolans och högskolans betydelse för samhällets
utveckling kommer att öka ytterligare, inte minst till följd
av den fortgående internationaliseringen.
De senaste decenniernas dynamiska utveckling i bl.a.
Västeuropa och Sveriges relativt svaga ekonomiska
utveckling har emellertid efter hand lett till att Sverige
förlorat sin tätposition på områden som är av
grundläggande betydelse för utvecklingen av vårt land.
Detta gäller även det svenska utbildningssystemet.
Sverige har en relativt god position bland världens
länder i fråga om resurser för utbildning och forskning per
capita. Problemen för utbildning och forskning i Sverige är
dock inte främst en fråga om disponibla ekonomiska
resurser utan i hög grad orsakade av politiska ingripanden.
Det svenska utbildningssystemet har under efterkrigstiden
givits en för de demokratiska länderna unik enhetlighet i
kombination med en stark politisk styrning.
Den socialdemokratiska dominansen över
utbildningspolitiken under efterkrigstiden har inneburit att
den självklara kärnan i utbildning och forskning --
kunskapsutvecklingen och kunskapsförmedlingen -- i
praktiken underordnats andra ambitioner.
För socialdemokraterna har skolan och högskolan
uppfattats som redskap för att förverkliga
socialdemokraternas ambition att omdana samhället i
socialistisk riktning: betoningen av skolans sociala uppgifter
på bekostnad av kunskapsinhämtande och
färdighetsträning, motståndet mot fristående skolor,
inställningen i betygsfrågan, reglerna för tillträde till
högskolan, linjesystemet, sektorsforskningens starka
ställning m.m.
Kunskapsinstitutionerna -- skolan och högskolan -- har
under några decennier varit utsatta för en gigantisk
socialdemokratisk experimentverksamhet. Under samma
tid har vi moderater konsekvent argumenterat för en
förstärkning av den fria kunskapsutvecklingen och
kunskapsförmedlingen.
De senaste åren har regeringen inlett en viss reträtt och
närmat sig moderata ståndpunkter. Någon helhjärtad
sinnesförändring går dock inte att skönja och något
socialdemokratiskt förtroendekapital i utbildningspolitiken
finns inte. Enligt vår mening måste nu beslut tas som leder
till långsiktiga och varaktiga förändringar i
förutsättningarna för kunskapsinstitutionernas verksamhet.
Sådana förändringar måste omfatta konsekventa
förstärkningar av ämnen och färdighetsträning, ökad
självständighet för kunskapsinstitutionerna i förhållande till
politiska organ och en större mångfald i utbud, med därav
följande valfrihet för den enskilde.
3. Moderat kunskapspolitik
I princip finns två huvudlinjer i synen på
kunskapsutvecklingens och kunskapsförmedlingens roll i
samhället.
Antingen ser man det fria sökandet efter kunskap, och
den undervisning som på skilda nivåer bedrivs med denna
grundsyn som utgångspunkt, som styråran. Eller väljer man
att styra kunskapsutvecklingen och kunskapsförmedlingen
med utgångspunkt från kända eller antagna behov av viss
kunskap. Vi kallar de båda synsätten för
kunskapslinjen respektive behovslinjen.
I Sverige har behovslinjen dominerat starkt allt sedan
1950-talet och i olika avseenden utvecklats av
socialdemokraterna så att den passat partiets allmänna
syften. Framväxten av bl.a. linjesystemet i högskolan,
sektorsforskningen, arbetsmarknadsutbildningen, stora
satsningar på yrkesinriktade linjer inom gymnasieskolan
och åttiotalets regional- och näringspolitiska
utbildningssatsningar är organisatoriska och resursmässiga
konsekvenser av behovslinjen.
Behovslinjens svaghet ligger i dess konserverande kraft,
i risken för felbedömningar vid resursfördelningen och i det
beroende av olika etablerade samhällsintressens stöd och
sympati som den skapar för utbildningssystemet. Dess
styrka ligger i att den ger argument i debatten om hur
samhällets resurser skall fördelas mellan olika områden.
I politik och samhällsplanering förekommer knappast
någon av dessa huvudlinjer i helt renodlad form. Det är
snarast rimligt att tala om var tyngdpunkten ligger under en
viss period. Läkarutbildningen bör t.ex. inte utformas utan
hänsyn till den kliniska verksamhetens behov. Utbildning
kan ges en i snävare mening yrkesförberedande roll inom
flera områden, men bör då bygga på en gedigen
ämnesutbildning.
Vi anser att tyngdpunkten under 1990-talet systematiskt
bör förskjutas till förmån för kunskapslinjen. Alla praktiska
konsekvenser av en sådan förändring kan inte förutses nu.
Det är emellertid lätt att se att samtliga nivåer i
utbildningssystemet och dess förhållande till flera
samhällssektorer kommer att starkt påverkas.
Samhället kommer kring sekelskiftet att vara så
beroende av kunskap, ständigt förnyad och korsvis
utnyttjad inom en mångfald områden, att mycket av det
tidigare planerandet och organiserandet i stora, nationella
system med rader av snäva tillämpningsområden kommer
att framstå som direkt enfaldigt.
Kunskapsutvecklingens/forskningens bas är ämnet.
Kunskapsförmedlingens/utbildningens självklara
utgångspunkt är därför ämnet. Få områden i samhällslivet,
om ens något, förändras i former som inte kan anknytas till
de vetenskapliga disciplinerna.
Individens bästa stöd vid inträde i yrkeslivet, för
personlig utveckling och för att möta förändringar, är därför
en gedigen ämnesutbildning. Valet av ämne eller
kombinationer av ämnen kan aldrig vara oviktigt, men det
är underordnat kvaliteten i studierna. Själva vissheten om
en god utbildning och den metodskolning en sådan innebär
ger individen säkerhet och förmåga också inför det
främmande.
Statsmakternas uppgift är att tillhandahålla huvuddelen
av resurserna och vissa institutionella grunder för
utbildningen och forskningen. När det gäller innehåll och
inriktning skall staten emellertid vara återhållsam i sin
påverkan. Ansvaret för detta bör vila på
kunskapsinstitutionerna -- skolan och högskolan -- själva. I
ett avseende bör staten känna ett stort ansvar: när det gäller
att stödja och stimulera ett starkare samband mellan
huvuddelarna av dagens utbildningssystem, så att
kunskapsutvecklingen inom främst högskolan med minsta
möjliga tidsutdräkt påverkar utbildningsinnehållet inom
skolan.
4. Skolan
Vi har i många sammanhang under de senaste åren
redovisat ståndpunkter rörande skolan som samtliga utgår
från den nu beskrivna grundsynen. Dessa kan sammanfattas
i följande huvudpunkter:Läroplanerna för grundskolan
och gymnasieskolan skall utformas så att
kunskapsförmedling och färdighetsträning får den
självklara huvudrollen i skolans arbete.De enskilda
ämnenas ställning skall stärkas.En ny, på ämnesstudier
grundad, lärarutbildning skall inrättas för blivande
grundskollärare.Ett nytt betygssystem som redovisar
elevernas kunskaper skall införas.De offentliga bidragen
till skolan skall följa eleven och fristående skolor skall
erkännas som fullvärdiga alternativ till skolor som bedrivs i
det allmännas regi.Skolan skall utvärderas av en från
statsmakterna oberoende organisation.
Summan av dessa åtgärder kommer att innebära en
kraftfull förstärkning av kunskapsförmedlingens ställning i
skolan och en minskning av den politiska styrningen av
skolan.
5. Högskolan
Ett av de mest nedslående inslagen i svensk
utbildningspolitik under senare år har varit den
socialdemokratiska regeringens hantering av högskolan.
Det är också inom detta område som behovet av en
utveckling mot ökande autonomi för
kunskapsinstitutionerna nu är viktigast.
Nuvarande organisation för högskolan bygger på de
principer som formulerades av U 68 och som stadfästes
genom 1975 års principbeslut i riksdagen. Liksom i fråga om
skolan har socialdemokraterna försökt laga och lappa i
högskoleverket. 1989 lade man efter lång tvekan fram en
proposition med förslag till vissa förändringar i högskolans
anslagssystem. I budgetpropositionen 1990 fanns en ansats
till att vilja förändra linjesystemet inom främst de
humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena. I båda
fallen rör det ställningstaganden som i sak är otydliga och
delvis motsägelsefulla. Följaktligen är osäkerheten inom
högskolan nu mycket stor om vad som faktiskt skall ske.
Vi har i motioner till tidigare riksmöten konsekvent
redovisat alternativ till regeringens ställningstaganden, utan
att vinna gehör för våra förslag. Högskolans förutsättningar
för att bedriva en högkvalitativ verksamhet har successivt
försämrats. Tiden är därför nu mogen att aktualisera en mer
genomgripande förändring av förhållandet mellan staten
och högskolan. En självklar utgångspunkt bör därvid vara
viljan att åstadkomma en ordning som varaktigt skyddar
universiteten från politisk experimentverksamhet av det
slag socialdemokraterna tidigare praktiserat och vars
effekter vi nu skördar frukterna av.
5.1 Enhetlig benämning på olikartad verksamhet
I ett internationellt perspektiv skiljer sig Sverige på ett
ofördelaktigt sätt från jämförbara länder i fråga om
högskolans organisation. Det svenska systemet innebär en
kombination av krav på en enhetlig institutionell
organisation för mycket disparata verksamheter, ryckighet i
resurstilldelning och kvardröjande ambitioner att
centralstyra resursanvändningen. Samtidigt betonas det
lokala ansvaret starkt.
Den ovan beskrivna situationen ger upphov till
osäkerhet inom organisationen om vilka befogenheter man
faktiskt har. Mycket arbete läggs ner på att utföra det slags
kringgående rörelser som utvecklas i byråkratiska system.
En långsiktig ekonomisk planering med kontroll över alla
resursslag är i praktiken omöjlig.
Ambitionen att hålla samman all postgymnasial
utbildning i en enhetlig organisation är grunden för
åtskilliga av de problem man nu kämpar med. Skillnaden i
omfattning och karaktär på t.ex. verksamheten vid Uppsala
universitet och högskolan i Halmstad är så stor att det borde
vara mer naturligt att driva dem utifrån helt olika
organisatoriska förutsättningar.
Betecknande för universiteten och de tekniska
högskolorna är omfattningen och spännvidden i
verksamheten. Samtliga universitet har en
medelsförbrukning på lägst 1 000
miljoner kronor och det största -- Lund -- över 2 000
miljoner kronor. Det innebär att de mindre
universiteten är mer än tio gånger större än den största
regionala högskolan -- Örebro. Av de 17 regionala
enheterna har flertalet en medelsförbrukning i intervallet
25--45 miljoner kronor, några väsentligt mindre.
Skillnaderna är inte bara en fråga om storlek.
Universiteten och de tekniska högskolorna har en
omfattande basorganisation för forskning och en utbildning
som i universitetens fall spänner över samtliga de nuvarande
sektorerna. I fråga om de regionala högskolorna dominerar
i flera fall fortfarande lärarutbildning.
En analys av universitetens finansiering visar att, även
om statliga medel som anvisas direkt över statsbudgeten
dominerar, inslaget av en mångfald andra källor -- såväl
offentliga som privata, inklusive utländska -- är mycket
betydelsefullt. Denna del visar dessutom den snabbaste
tillväxten.
De regionala högskolorna fyller väsentliga funktioner.
Den geografiska tillgängligheten -- och i praktiken därmed
även den sociala -- i högre utbildning har ökat genom dessa
enheter. Ofta spelar högskolorna en viktig roll som centra i
ett nätverk av kunskapsinstitutioner och kan därmed bidra
positivt till det lokala näringslivets utveckling. I den takt
som samhällsekonomin medger bör dessa högskolors
verksamhet byggas ut.
Medan utbildning är huvuduppgiften, oftast den helt
dominerande, för de regionala högskolorna är bilden
mycket mer sammansatt för universiteten. Dessa är såväl
kunskapsinstitutioner, där både forskning och utbildning
bedrivs, som kulturinstitutioner av väsentlig betydelse för
samhället. Den internationella referensramen är en
självklarhet och ett universitets verksamhet har i många fall
grundläggande betydelse för näringsliv och samhällsservice
på ett nationellt plan.
5.2 En förändrad relation mellan staten och
universiteten
Vi anser att man bör beträda en väg som på sikt medför
att universitetens och de tekniska högskolornas beroende
av statsmakterna minskar kraftigt. För oss är det inte någon
självklarhet att dessa stora organisationer skall förbli en del
av den statliga förvaltningen. Snarare ter det sig från
allmänna utgångspunkter angeläget att frigöra universiteten
från staten för att därmed öka antalet självständiga
institutioner i samhället.
Finansieringsformer, ekonomiadministration,
kollektivavtal m.m. utgår i dag från att universiteten är
statliga myndigheter. Trots de förändringar som under
senare år inletts av statens administrativa regelsystem är
inslaget av centralt förmynderi i fråga om investeringar,
redovisning och personaladministration fortfarande starkt.
Många andra verksamheter som bedrivits som statliga
eller kommunala förvaltningar byter nu efter hand skepnad
och blir hel- eller delägda aktiebolag. Någon bolagisering
av de stora kunskapsinstitutionerna kan inte komma i fråga.
Däremot bör möjligheten prövas att förändra universitetens
och de tekniska högskolornas juridiska status från statliga
myndigheter till exempelvis stiftelser, vars verksamhet
bedrivs inom ramen för lagstiftning och långfristiga avtal
med staten. En sådan förändring kräver självfallet
omsorgsfull beredning innan den definitivt beslutas och
genomförs.
Om universiteten verkligen skall uppnå en hög grad av
självständighet i förhållande till staten krävs inte bara en
ändrad juridisk status, utan även nya ekonomiska
förutsättningar för verksamheten. En viss ekonomisk grund
måste skapas för vart och ett av universiteten och de
tekniska högskolorna, som ligger fast oberoende av
periodisk, statlig medelstilldelning.
Tekniskt innebär detta inte något större problem. Några
av de enheter som det nu är frågan om har redan betydande
förmögenheter, tillkomna genom donationer. Staten skulle
kunna tillföra var och en av enheterna en förmögenhet, som
garanterar ett grundläggande ekonomiskt oberoende. En
positiv bieffekt av detta blir också att antalet ekonomiskt
starka institutioner ökar i samhället genom den
förmögenhetsförvaltande uppgift som måste bli ett ansvar
för varje universitet.
Flera av de stora enheterna har redan en avsevärd
erfarenhet och kompetens i detta avseende. Uppsala
universitet förvaltar t.ex. likvida medel, fastigheter, aktier
och andra värdepapper till ett sammanlagt värde av
omkring en miljard kronor, Karolinska institutet omkring
650 miljoner kronor och Lunds universitet drygt 570
miljoner kronor. Även några av de andra stora enheterna
förvaltar betydande värden.
Även i framtiden leds universiteten av styrelser och
rektorer. Till skillnad från nuläget tillsätts dessa av
elektorsförsamlingar utifrån vissa grundregler som läggs
fast vid övergången till den nya ordningen.
Ledningsorganisationen i övrigt blir en fråga som avgörs
inom respektive universitet. Därmed öppnas möjligheter
även för radikala förändringar i den flora av ledningsorgan
som nu belastar universiteten.
Den tänkta ordningen får konsekvenser för den centrala
myndighetsnivån för högskolan. Vi anser att universiteten
och de tekniska högskolorna i resurs- och
verksamhetsplaneringsfrågor bör ha kontakter direkt med
departementen, var för sig eller gemensamt genom Sveriges
Akademiska Rektorskonferens (SARK).
Statsmakterna bör anvisa medel (utöver grundfonden)
till universiteten inom ramen för långfristiga avtal. Enligt
dessa avtal förbinder sig universiteten bl.a. att genom
SARK utse internationella granskningspaneler för de
forsknings- och utbildningsområden som regeringen
utpekar. Regeringen utser även revisorer för universiteten.
Härutöver bör endast finnas ett minimum av särskild
statlig reglering för universiteten och de tekniska
högskolorna. Frågor om tillsättning av tjänster,
studieorganisation, antagningssystem, institutionell
organisation m.m. kommer att beslutas av universiteten
själva, inom ramen för generell lagstiftning och
avtalsreglering.
Den centrala regleringen av vilka utbildningar som skall
anordnas repektive hur många platser som skall inrättas bör
tas bort. Det bör ankomma på högskolorna själva att avgöra
hur många studerande som kan antas till de utbildningar
man inrättar. Härigenom skapas en vitalitet som kommer av
en fri konkurrens mellan självständiga organisationer.
Institutionerna kommer att vara angelägna om att erbjuda
en så attraktiv utbildning som möjligt. Inom stora delar av
den högre utbildningen blir tillträdet sannolikt fritt för alla
som uppfyller behörighetskraven.
För de regionala högskolorna blir förändringarna
mindre omfattande. Eftersom den helt dominerande
uppgiften för dessa även i framtiden kan förutses vara
utbildning, kommer den redan beslutade förändringen i
anslagssystemet att betyda en avsevärd ökning av den lokala
handlingsfriheten. Det finns därför skäl att avvakta de
erfarenheter som kan vinnas innan man vidtar mer
vittgående förändringar. Någon fullständig enhetlighet i
fråga om högskoleenheters juridiska status krävs inte. Tills
vidare bör därför de regionala högskolorna kvarstå som
statliga myndigheter.
6. Den centrala utbildningsadministrationen
De förändringar vi här skisserat innebär helt nya
förutsättningar för den centrala myndighetsnivån. I vår
motion med anledning av regeringens proposition om
ansvaret för skolan föreslog vi att en gemensam central
myndighet skall inrättas för skola och högskola.
En förändring av universitetens förhållande till staten
efter ovan angivna riktlinjer kommer att avsevärt minska
behovet av central administration. Samma effekt får vårt
förslag att utvärderingen av skolans verksamhet skall
utföras av ett från staten fristående institut. Argumenten för
en gemensam central administration -- i stället för som nu
två från varandra helt skilda -- för skola och de regionala
högskolorna förstärks därmed.
Ett centralt utbildningsverk skulle ha ansvar för viss
övergripande planering och vissa tillsynsuppgifter. De
planeringsunderlag som verket sammanställer kan även
utnyttjas av regeringen i förhandlingarna med
universiteten. En annan viktig uppgift för utbildningsverket
bör vara att stimulera samarbete mellan olika
utbildningsområden.
Det är värt att notera att arbetsmarknadsutbildningens
omfattning och resurser är så betydande att en fortlöpande
utökning av samarbetet mellan detta område, skolan och
delar av högskolan är av största betydelse. Slutligen kan
förutses att de statliga, regionala högskolorna i en del
sammanhang kommer att ha behov av specialiststöd inom
vissa områden liksom av stöd i relationen med andra delar
av den centrala, statliga myndighetsnivån.
7. Forskningsplaneringen
Det är av avgörande betydelse för kvaliteten i den högre
utbildningen att den bedrivs av personer som har en direkt
och levande kontakt med forskningen. Utan ett sådant
samband uppfylls inte högskolelagens krav om att
utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund.
Bristen på kontakt mellan forskning och högre
utbildning får tillskrivas den socialdemokratiska politiken
som innebär att man systematiskt separerat dessa båda
verksamheter såväl i anslagssystem som i planering och
tjänsteorganisation. Alltjämt har UHÄ ansvar för
resursplaneringen för såväl fakulteter som grundutbildning.
I den mån regeringens tankar i denna fråga har gått att
utläsa ur propositioner och uttalanden avser den
uppenbarligen att denna ordning bör bestå.
Moderata samlingspartiet anser att en för högskolan
central fråga är hur sambandet mellan grundutbildning och
forskning skall stärkas. Våra förslag innebär att nya
förutsättningar skapas för arbetet inom universiteten.
Därmed kan intresset förskjutas till frågan om vilken
fortlöpande central insats som krävs för att stärka
sambandet mellan forskning och grundutbildning.
Vi anser att UHÄ i praktiken redan spelat ut sin roll i
den nationella forskningsplaneringen. De tunga aktörerna
inom detta område är forskningsråden, universiteten och de
tekniska högskolorna själva. De agerar erfarenhetsmässigt
ofta direkt i förhållande till regeringskansliet.
En förändrad ställning för universiteten kommer att
göra det naturligt att utveckla ett samrådsförfarande mellan
forskningsråd och universitet kring frågor som rör för
forskningen omfattande och långsiktig resursplanering.
Resultatet av sådana överläggningar kommer att utgöra ett
underlag för diskussionerna mellan universiteten och
regeringen.
8. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utgångspunkten för all
utbildning skall vara sökandet efter kunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av fria och självständiga
institutioner inom utbildningssystemet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
universiteten, Karolinska institutet och de tekniska
högskolorna skall ombildas till fristående institutioner i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
förändrad relation mellan staten och universiteten i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en gemensam central
administration för skolan och den regionala högskolan.
Stockholm den 18 januari 1991
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
Sonja Rembo (m)
i Ljung