I denna och en anslutande partimotion från folkpartiet
liberalerna föreslås en mycket kraftfull satsning på svensk
högskola och forskning.
Antalet platser i högskolan utökas med totalt 4 400
utöver regeringens förslag.
Forskningens resurser ökar med i storleksordningen en
halv till en miljard kronor, genom att högskolan får
disponera en del av avkastningen från löntagarfonderna.
Högskolans internationalisering främjas genom en
kraftig uppräkning av flera anslag.
En avbyråkratisering av högskolan prioriteras genom ett
nytt, radikalare styr- och anslagssystem, med utgångspunkt
från principen om ''autonoma'' högskolor. Det nya systemet
innebär bl a att linjesystemet bryts upp i en stor del av
högskolan.
Slutligen föreslås ett principbeslut om kårobligatoriets
avskaffande.
1. Högre utbildning och forskning för utveckling
En målmedveten, kraftfull och uthållig satsning på högre
utbildning och forskning är nödvändig om Sverige skall
behålla sin ställning som avancerad industrination och
välfärdsstat. Vi lever i en tid och en värld där den allmänna
kunskapsnivån hos befolkningen är avgörande för
utvecklingskraften inom landet och konkurrenskraften
internationellt. Vårt välstånd är till stor del en följd av ett
samspel mellan hög kvalitet på grundutbildningarna,
grundforskning och tillämpad forskning.
I ett internationellt perspektiv spelar utbildning och
forskning en framträdande roll. Universitets- och
kultursamarbete ökar i betydelse, inte minst i Europa. I de
flesta länders nationella planering betraktas forskning och
utbildning som viktiga tillväxtfaktorer och industrinationer
omprioriterar idag sina resurser med den utgångspunkten.
Detta bör också Sverige göra.
I takt med att erfarenheterna visar att infrastrukturen är
avgörande för den regionala utvecklingen ändrar också
regionalpolitiken inriktning. Satsning på utbildning och
forskning tillhör de viktigare infrastrukturella åtgärderna.
I dag riktas väldiga förhoppningar mot vetenskapens
möjligheter att ge kunskaper som bidrar till en positiv
utveckling för mänskligheten.
Förväntningarna på vetenskapliga resultat och
förklaringsmodeller gäller också humaniora och
samhällsvetenskap. I ett välfärdssamhälle blir det alltmer
uppenbart att goda materiella förutsättningar inte är
tillräckliga för ett gott liv. Ett i ordets verkliga mening
mänskligt samhälle har behov av djupare kunskaper också
om andliga, kulturella, sociala och etiska värden.
1.1 Sveriges satsningar på högskoleutbildning i ett
internationellt perspektiv
Vid en internationell jämförelse visar det sig att av den
procentuellt stora andel av BNP som går till utbildning i
Sverige går en jämförelsevis liten del till högskolornas
grundutbildningar.
Ett av resultaten av detta är att Sverige i dag ligger långt
efter flera av våra konkurrentländer då det gäller andelen
av befolkningen med högre utbildning. USA, Kanada,
Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Danmark är
exempel på länder med en högre andel högskoleutbildade.
I Sverige är 2,3 procent av befolkningen registrerad i
högskoleutbildning, i Kanada och USA dubbelt så många.
Förhållandet blir mer anmärkningsvärt om man betänker
att Sverige har en vidare definition av högskoleutbildning
än andra länder. Detta innebär att vi ligger ännu sämre till
än vad statistiken visar.
Flertalet västländer planerar dessutom för en fortsatt
expansion av den högre utbildningen. Storbritannien
planerar t.ex. att fördubbla antalet högskolestuderande
inom 25 år. Att detta är rätt väg råder knappast något tvivel
om. Inom allt fler områden växer kunskapsberoendet
snabbt samtidigt som en aktiv vetenskaplig verksamhet
producerar ny kunskap i accelererande takt. För att bedöma
och tillämpa denna nya kunskap behövs bredare
vetenskapliga grunder hos flera människor.
Ett annat problem är att vi trots jämförelsevis stora
satsningar på forskning inte ''får ut'' så mycket som andra
länder av våra satsningar. OECD-studier (refererade t ex i
boken Tillväxtens drivkrafter av Lennart Ohlsson och Lars
Vinell) visar att Sveriges utbyte av FoU-satsningar i form av
högteknologiexport varit dåligt.
Det är också viktigt att påpeka att statens
forskningssatsningar i förhållande till BNP ingalunda är
högst i världen. Undantas militär forskning har de statliga
forskningsanslagen på 1980-talet inte alls utvecklats i takt
med industrins satsningar.
Andra jämförelser pekar på ett annat problem: det har
skett en förskjutning från grundforskning till tillämpad
forskning och utveckling. Detta har belysts i en studie av
Vetenskapsakademin i samarbete med UHÄ.
De nämnda observationerna kan, tagna tillsammans,
verka förvånande. ''Forskningsproduktivitet'' i mera
kortsiktiga, ekonomiska termer borde gynnas av en
förskjutning i riktning mot tillämpning och
produktutveckling.
Att så inte skett i Sverige beror möjligen på att
åderlåtningen av den verkligt långsiktiga forskningen gått så
långt att vi sågat av den gren vi sitter på. Framgångsrik
tillämpad forskning förutsätter en bred och gedigen
grundforskning.
1.2 Argument för en aktivare högskolepolitik
För att Sverige även i fortsättningen skall vara ett vitalt
och konkurrenskraftigt välfärdsland måste forsknings- och
högskolepolitiken vara ett prioriterat område. Högskolan
är på en gång en spjutspets in i framtiden och en hävstång
för tillväxten.
Vi tror på en utveckling mot mer ''autonoma'' universitet
och högskolor. Vi behöver bättre pedagogik och kvalitet i
grundutbildningen. Vi behöver fler som vill skaffa sig
forskarutbildning. Vi behöver högre examinationsfrekvens.
Vi behöver minska den centrala byråkratin och öka det
lokala ansvaret. Vi behöver bättre utvärderingsmetoder. Vi
behöver flera kvinnor som vill satsa på akademiskt arbete.
Vi behöver ta till vara våra högutbildade invandrare. Vi
behöver ökade internationella kontakter och ökad
internationalisering i utbildning och forskning.
1.3 Hinder och problem
Det tycks vara svårt att attrahera begåvade studenter att
fortsätta med forskarutbildning efter grundutbildning. Av
dem som påbörjar doktorandutbildning är det ett
besvärande litet antal som verkligen fullföljer och avlägger
doktorsexamen.
Utrustningssituationen inom högskolan är på sina håll
direkt alarmerande. Kostnaderna för att ersätta försliten
och föråldrad utrustning stiger samtidigt som utvecklingen
ställer stora krav på nyinvesteringar. Otillräckliga och
bristfälliga lokaler är ett annat hinder för en effektiv
verksamhet vid flera högskolor.
Brister finns i grundutbildningarnas kvalitet. Detta
drabbar också forskningen, vilket de flesta med inblick i
hela systemet håller med om. På sikt är kvalitet och
kvantitet i grundutbildningen avgörande för framgångar
och uthållighet i forskningssatsningarna.
Under 1980-talet har balansen mellan högskolans två
huvuduppgifter grundutbildning och forskning förskjutits
kraftigt till forskningens förmån. Sedan 1982/83 har
grundutbildningsanslaget minskat från 40 till 30 procent av
högskolans totala resurser. Enligt vår mening bottnar
balansproblemet mellan grundutbildning och forskning i ett
annat problem; det bristande sambandet mellan de båda
verksamhetsgrenarna.
Inom samhällsvetenskap och humaniora är underlaget
för rekrytering till forskarutbildning otillräckligt.
1.4 Fler platser inom högskolan
Enligt regeringens förslag skall antalet platser på
högskolan nästa budgetår öka med 1 600. UHÄ har begärt
en ökning med 6 000 platser. Den ökning som regeringen
föreslår har riksdagen i princip redan beslutat om när
planeringen för den pågående treårsperioden lades fast.
Vi menar att det vore önskvärt att öka antalet
utbildningsplatser inom högskolan i den omfattning som
UHÄ föreslår. Bakgrunden till vårt förslag är dels det
manifesterade behovet av fler akademiker, dels läget på
arbetsmarknaden. Det bästa sättet att försöka motverka en
ökad arbetslöshet är att satsa på utbildning. Detta bör ske
på alla plan, både inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen och inom det ordinarie
utbildningsväsendet. Regeringen föreslår nu en massiv
satsning på arbetsmarknadsutbildning, men har inte varit
beredd att öka antalet platser inom högskolan. Denna
prioritering kan starkt ifrågasättas. Kan vi inte bereda fler
ungdomar plats inom högskolan så kommer det direkt eller
indirekt att få till effekt att kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder stiger.
Riksdagen bör begära att regeringen i
kompletteringspropositionen, då slutjustering av budgeten
sker, återkommer med förslag hur högskolans
utbildningsplatser skall kunna öka till den nivå som UHÄ
har föreslagit. Detta innebär att anslaget till högskolan bör
öka med ungefär 100 milj kr. Medelsbehovet för
arbetsmarknadspolitiska insatser kommer då att minska i
motsvarande mån.
2. Självständigare högskolor och universitet 2.1
Löntagarfondernas tillgångar till högskolan
I en trepartimotion föreslår de borgerliga partierna att
löntagarfonderna avvecklas och att en del av fonderna
därvid ställs till högskolans förfogande.
Vi menar att detta ger en unik möjlighet att selektivt
pröva ett radikalare styr- och finansieringssystem än det
riksdagen fattade beslut om för ett par år sedan.
Fondernas tillgångar i form av aktier i svenska företag
representerar ett värde i form av årlig avkastning. De
representerar också ett värde i form av frihet, oberoende
och makt. Den som förfogar över tillgångarna och
avkastningen av löntagarfonderna blir mindre beroende av
andra finansiärer.
Makten över utbildningens innehåll och forskningens
inriktning är viktig. Att söka sprida den makten på många
händer och därvid öka forskningens och de akademiska
utbildningarnas frihet är centrala inslag i ett liberalt
samhälle. Institutioner för utbildning och forskning, som i
kraft av egen ekonomisk styrka är oberoende av
anslagsbeviljare, är därmed en tilltalande tanke.
Vi föreslår att det under de närmaste åren genomförs ett
experiment som innebär att ett par högskolor görs fria från
det statliga högskoleväsendet. De skall självständigt få
förvalta delar av löntagarfondernas tillgångar.
Vi förutsätter att de kan förvalta medlen på ett sådant
sätt att avkastningen blir minst lika hög som hittills. Vi
förutsätter vidare att statsmakternas anslagsgivning till
högskoleväsendet totalt inte minskas med anledning av de
resurser som på detta sätt tillförs.
2.2 Linjesystemet
Starka skäl talar för att bryta upp linjesystemet inom
delar av högskolan. Med undantag för mycket
yrkesinriktade utbildningar som läkarlinjen bör ett system
där studenterna själva utformar sin studiegång införas.
Redan i dag har högskolorna befogenheter att i större
utsträckning arbeta fram en fungerade organisation för t ex
ökning av fristående och individuella kurser. Vi vill särskilt
betona det angelägna i återinförande av kandidat- och
magisterexamen vilka ger studenterna möjligheter att
relativt fritt kombinera ämnen i sin examen.
2.3 Styr- och anslagssystemet
Budgetåret 1993/94 förändras styr- och anslagssystemet i
mera decentralistisk riktning. Genom riksdagsbeslutet om
ett nytt styrsystem kommer varje högskoleenhet att tilldelas
ett samlat anslagsbelopp för sin grundläggande
högskoleutbildning. De högskolor som har
forskningsorganisation får därutöver ett anslag till
forskning.
På universiteten kan uppdelningen i två anslag komma
att leda till en förstärkning av de redan idag alltför strikta
gränserna mellan forskning och grundutbildning. Dessutom
kan prioriteringen mellan ämnen leda till att mindre
institutioner och ''smala'' ämnen får svårare att hävda sig.
Vi anser att riksdagen borde antagit vårt förslag till
styrsystem och genomfört en mer långtgående
decentralisering. Som en vision har vi haft bilden av ''den
autonoma högskolan''.
Vi förordar en ordning som innebär att riksdagen anvisar
ett anslag sektorsvis till varje högskola. Anslaget skall vara
gemensamt för grundutbildning och forskning. Riksdagen
bör sätta ramarna genom att ställa prestationskrav i form av
t.ex. förväntat antal utexaminerade inom en viss sektor eller
viss utbildning, genom att följa antalet studenter som söker
sig till olika sektorer, genom att ange vissa forskningsfält
som bör prioriteras i ett samhälleligt perspektiv, genom att
följa utvecklingen av antalet lärare som har
forskarutbildning.
Prioritering skall ske på lokal nivå mellan sektorns
resurser till grundutbildning och forskning. Vi är inte
omedvetna om att dessa avvägningar kan vara känsliga men
som all decentralisering kräver detta ett lokalt ansvar, som
vi tror är möjligt att räkna med.
Inom ramarna bör högskolan ha stor frihet att göra
avvägningar och prioriteringar vad gäller t ex
dimensioneringen, hur resurser skall överföras mellan
utbildningar inom sektorn, antagningssystemets
utformning, tjänsteorganisationen för grundutbildning och
forskning, tjänstetillsättning (inklusive professurer),
lönesättning, hur lokal- och utrustningsfrågor samt hur den
interna kvalitetskontrollen skall utformas.
Det vore rimligt om regeringen i dag verkade mer i den
anda som beslutet om förändringen av styr- och
anslagssystemet innebär. Vi vill ge ett exempel på att så inte
är fallet. Vid Göteborgs universitet bedrivs sedan ungefär
tio år tillbaka en juristutbildning. Utbildningen leder i dag
inte fram till en jur kand. Detta uppfattas av många som en
brist. Därför har universitetet och UHÄ begärt hos
regeringen att få utvidga utbildningen så att möjlighet till en
fullständig juristutbildning skall kunna erbjudas. Förslaget
innebär ingen ytterligare belastning på statsbudgeten. Trots
detta har regeringen valt att inte föreslå riksdagen detta.
Självfallet kan visionen om ''autonoma'' högskolor inte
tillämpas utan begränsningar. Sverige är ett litet land med
begränsade resurser. Det nationella ansvaret kräver att
riksdagen skall kunna ålägga en sektor att bedriva
utbildning och forskning för att garantera att vissa smala
ämnen kommer att tillgodoses.
I vår modell spelar riksdagens ställningstagande till en
samlad högskole- och forskningsproposition vart tredje år
en stor roll. Däremot kommer riksdagen inte att kunna
styra resursfördelningen så i detalj som hittills. Det betyder
att graden av måluppfyllelse gentemot riksdagens
ramar/krav måste kunna visas och värderas bättre än i dag.
Vårt styrsystem utgår ifrån att högskolorna samarbetar
och samråder med varandra om bl.a.
utbildningsplaneringen, för att undvika t.ex. att en viss
utbildning läggs ned eller startar på flera orter samtidigt och
i utformandet av kriterier för kvalitetskontrollen.
Vi anser att högskolorna skall ha ökat ansvar för sina
lokaler och att det bör genomföras snarast möjligt. Det
innebär att byggnadsstyrelsens ansvar förändras och blir av
konsultkaraktär. I likhet med UHÄ anser vi att högskolorna
från och med budgetåret 1991/92 bör få tillgodogöra sig
influtna lokalhyror från externfinansierad verksamhet.
Detta stimulerar till ökad medvetenhet om
lokalkostnaderna och bidrar till ökad lokaleffektivitet.
2.4 Forskningsfrågor
Riksdagen har vid behandlingen av tidigare
forskningspolitiska propositioner av regeringen beställt
förslag på hur resurser skall överföras från
sektorsforskningen till forskning som bedrivs på eget
programansvar inom högskolan. I det forskningspolitiska
beslutet 1990 upprepades inte denna beställning. Vi
beklagar det. Det är alltjämt önskvärt att en fortsatt
överföring i den angivna riktningen äger rum. Vi har två
grundläggande motiv för denna inställning:
För det första är det en nödvändighet att
grundforskningen får en större del av de totala
forskningsresurserna. Forskning på eget programansvar
tenderar att leda till mera grundforskning. Självfallet är vi
medvetna om att viss sektorsforskning har
grundforskningskaraktär.
För det andra ökar en sådan överföring möjligheterna
att hävda humanioras intressen. Vi fruktar en utveckling
där kortsiktiga nyttoaspekter får en alltför stor del av
forskningsresurserna. Riksdagen bör uppdra åt regeringen
att till nästa forskningsproposition arbeta vidare med
överföringen av resurser. Överföringen bör vara av minst
samma omfattning som tidigare.
Riksdagen beslöt 1990 att inrätta nya två forskningsråd.
Man kan se placeringarna av de nya råden under industri-
och socialdepartementen som ett första steg i ett slags
sektorisering av grundforskningsråden. En sådan
utveckling främjar inte forskningens oberoende. Vi menar
att det är av värde att regeringen inför nästa
forskningsproposition gör en seriös analys av vilken
konsekvens för grundforskningen som följer av
anknytningen till ett annat departement än
utbildningsdepartementet.
2.4.1 Satsning på fler forskarutbildade
Högskolans behov av forskarutbildade lärare är
betydande. Dessutom har gymnasieskolan mer än tusen
lektorstjänster vakanta. Näringslivet och statliga och
kommunala myndigheter har också behov av människor
med analytisk och vetenskaplig skolning. Det är således
angeläget att öka antalet personer med doktorsexamen.
1990 års forskningspolitiska beslut innebar en ambition
att doktorsexamen i princip bör vara ett krav för
lärartjänsterna inom högskolan. Folkpartiet liberalerna
delar regeringens ambition. Men för att den skall vara
realistisk vore det rimligt att utöver det konstnärliga
området också undanta lärar- och vårdutbildningarna från
kravet på att alla lärare skall vara disputerade. En sak torde
stå klar: för att målen skall nås krävs en kraftig ökning av
examinationen inom forskarutbildningen. Vi efterlyser nu
liksom förra året ett realistiskt förslag på hur ökningen av
lärare med doktorsexamen skall ske.
2.4.2 Jämställdhet i forskningen
I dag är hälften av de studerande vid högskolorna
kvinnor. En ökande andel av kvinnorna inleder också en
forskarutbildning men genomströmningen är alltför låg.
Många kvinnliga forskare upplever sig möta hinder i sin
verksamhet. De tillhör en minoritet som inte
uppmärksammas på samma sätt som sina manliga kollegor.
Särskilt de kvinnor som ägnar sig åt kvinnoforskning vittnar
om problem i sin verksamhet.
För att stimulera den svenska kvinnoforskningen
inrättades fora för kvinnoforskning vid universitet och
högskolor. Dessa har varit mycket betydelsefulla. Även om
kvinnoforskningen under l980-talet fått en organisatorisk
plats inom universitetsvärlden har medelstilldelningen varit
marginell och kvinnliga forskare får i både absoluta och
relativa tal mindre del av resurserna än de manliga.
Kvinnoforskningen öppnar nya möjligheter i
kunskapssökandet. Alltför sällan förmedlas dessa
arbetsmetoder inom de traditionella ämnesinstitutionerna.
I sin tvärvetenskapligt öppna och ifrågasättande form är det
kanske inte ens möjligt att göra det i en ämnesuppdelad
struktur. Vi välkomnar därför den satsning på
kvinnoforskning som skedde under 1990.
I vår skolmotion föreslår vi att en kommission för
jämställdhet i utbildningen skall tillsättas.
2.4.3 Handledning av doktorander
För att öka rekryteringen, höja kvaliteten och öka
genomströmningen i forskarutbildningen krävs en rad
förbättringar, inte minst, av kvaliteten på handledningen av
doktorander.
Vi anser att mer omsorg måste läggas ned på att ta hand
om de personer som är intresserade av forskarutbildning.
Inte minst de regionala högskolorna är en viktig bas för
rekrytering till forskarutbildning. Varje fakultet borde
anordna introduktionskurser för alla som studerar på
regionens högskolor. Introduktionen skall bl.a. ge insikter i
vetenskapligt arbete och metoder, handledarorganisationen
och vilka krav som ställs på studenten.
2.4.4 Ansvaret för forskning inom skolans område
Lärarutbildningarna har, liksom andra yrkesinriktade
utbildningar, behov av en forskningsanknytning som
möjliggör att grundutbildningen bedrivs nära aktuell och
relevant forskning samt präglas av ett vetenskapligt
förhållningssätt. Med tanke på lärarutbildningens
nyckelroll i kunskapssamhället framstår det som angeläget
att utarbeta ett långsiktigt program för att höja kvaliteten i
lärarutbildningarna.
Fortbildningen av verksamma lärare kommer att få ett
stort utrymme i direkt anslutning till lärarutbildningen
genom att ett stort antal lärare i skolan behöver
komplettera sin utbildning. Fortbildningen av lärare kräver
därför på samma sätt som den grundläggande
lärarutbildningen en fastare förankring i forsknings- och
utvecklingsarbete.
Lärarutbildningarnas forsknings- och utvecklingsarbete
kan dessutom förväntas ha betydelse för skolans utveckling.
I dag saknar lärarutbildningen, som enda
grundutbildning inom den statliga högskolan, eget ansvar
för utvecklings- och forskningsarbetet. I förlängningen anar
man ett återförande av lärarutbildningen till att bli SÖ:s
befattningsutbildning. Detta skulle vara ett stort steg
tillbaka. Vi föreslår därför att medlen till
lärarutbildningarnas forsknings- och utvecklingsarbete går
till universitets- och högskoleämbetet.
2.5 Kvalitet och utvärdering i grundutbildningen
Regeringen aviserade i krispaketet hösten 1990 att
decentraliseringen av högskolan skall fortsätta och att
arbetet med utvärdering av högskolan skall intensifieras.
Naturligtvis är dessa signaler mycket väsentliga. Men hur
har regeringen tänkt sig att det skall gå till? Risken är att
man lyfter fram poängproduktion och
examinationsfrekvens som enda utvärderingskriterier
eftersom inga andra värderingsgrunder nämns.
Det blir självklart en mycket klen utvärdering om man
utgår endast från kvantitativa kriterier, utan att försöka
värdera kvaliteten i den ''poängproduktion'' som sker. Vi
anser att kvantitativa mått endast bör användas som
komplement till kvalitativa mått.
Om man studerar UHÄ:s rapport (1990:39) får man
emellertid en inblick i hur svårt det är att göra en kvalitativ
utvärdering med nuvarande metoder. Där konstateras: ''Ett
syfte har till exempel varit att höja det kvalitativa innehållet
i de poäng som produceras, vilket med det här använda
måttet resulterar i minskad produktivitet. -- -- -- På detta
område är redovisningssystemet alltför outvecklat för att
medge en tillfredsställande beskrivning av förändringarna.
Ett arbete med att utveckla den ekonomiska redovisningen
inför övergången till ett nytt anslagssystem pågår
emellertid.'' Arbetet med att utveckla metoder för att mäta
och utvärdera kvalitet främjas av öppenhet mellan olika
sektorer av högskolan men också av konkurrens dem
emellan. Utvärderings- och kvalitetsfrågor kommer att bli
1990-talets viktigaste frågor inom högskolan.
2.5.1 Grundutbildningarnas kvalitet
Ansvaret för att kontrollera, öka och säkerställa
kvaliteten i grundutbildningarna bärs av de enskilda
högskolorna med stöd av UHÄ.
Utvärdering är svårt och som vi konstaterat tidigare
anser vi att det är tveksamt att använda kvantitativa mått
som poängproduktion och examinationsfrekvens som enda
kriterier. Däremot är det positivt om man använder t.ex.
skillnader i poängproduktion mellan högskolorna för att få
till stånd en kvalitativ diskussion och erfarenhetsutbyte om
arbetsmetoder, lärarbehörighet, studieinnehåll och
studieorganisation.
Studenternas val är ett viktigt kvalitativt mått i
utvärdering. Andra mått kan vara andelen utländska
studenter som söker sig till en utbildning och hur svenska
studenter hävdar sig på utländska utbildningar.
2.5.2 Pedagogiska meriter
Högskoleutredningens rapport om värderingen av
pedagogiska meriter visar att de enskilda högskolorna inte
följer de normer som UHÄ har utfärdat.
En viktig förutsättning för kvalitet i undervisningen är
att lärarna har erforderliga kunskaper. Det gäller såväl
ämneskunskaper som pedagogiska/metodiska kunskaper.
Att lärarna är forskarutbildade och därmed har
vetenskapliga kunskaper är viktigt för kvaliteten på den
undervisning och handledning de kan ge.
En obligatorisk kurs i pedagogik och
undervisningsmetodik bör ingå som en del i utbildningen av
forskare/lärare. En friare lönesättning kan medföra att
högskolorna väljer att lönemässigt prioritera skickliga
pedagoger eftersom de höjer kvaliteten på utbildningen och
ökar studenternas intresse. Vid tjänstetillsättningar måste
reell hänsyn också tas till de sökandes pedagogiska meriter.
2.5.3 Professorn och studenterna
På många institutioner är det sällsynt att professorn
deltar aktivt i grundutbildningen. Om han/hon engagerar
sig ökas genast statusen och kvaliteten för
grundutbildningen vilket visar sig i växande engagemang
även från övriga lärare. Detta upplever studenterna som
positivt och det är med all säkerhet både kvalitets- och
rekryteringsbefrämjande.
2.5.4. Vetenskaplig grundkurs
För att utveckla studenternas förmåga till analys och
kritiskt tänkande, samarbete över ämnesgränser och etiskt
förhållningssätt borde i grundläggande
högskoleutbildningar ingå en kurs med perspektivvidgande
inslag. I Lund finns sedan ett par år tillbaka möjlighet för
de studenter som vill läsa en sådan kurs att göra det inom
ramen för sin utbildning.
2.5.5 Jämställdhet
Jämställdheten kan också ses som en kvalitetsfråga.
Flera kvinnliga lärare, ledare och forskare behövs som
förebilder för kvinnliga studerande. Finns det både män och
kvinnor som handledare, lärare, gästforskare, professorer
på en institution uppmuntras kvinnliga studenter till att
fortsätta akademiska studier och arbete.
Hur institutionerna och fakulteterna i praktiskt arbete
använder sig av både mäns och kvinnors insatser betyder
mera än alla ståtliga och ordrika proklamationer i
jämställdhetsplaner. Det finns inom högskolans formella
och informella regelverk faktorer som kan förändras i syfte
att skapa förutsättningar för balans mellan kvinnor och män
i högskolan. Att genomföra förändringarna är ett ansvar för
de enskilda högskolorna.
3. Högskoleutbildning som regional resurs
När de regionala högskolorna byggdes upp var syftet i
första hand att öka möjligheterna till högre utbildning på
nära håll. Det gjorde att de regionala högskolorna byggdes
upp på samma sätt som de gamla universiteten.
Inom näringslivet har närhet till högre utbildning,
kommunikationer och tillgång till utbildad arbetskraft blivit
viktiga faktorer när man bestämmer sig för etableringsort.
De regionala högskolorna har också profilerat sig
alltmer efter regionala behov. Man drar nytta av
närkontakten med näringslivet och detta driver på bådas
utveckling. Arbetet har fått en inriktning mot områden som
kan utnyttja lokala kontakter och nätverk på ortens villkor.
De regionala högskolorna fungerar alltmer som
kunskapscentra där människor, företag och myndigheter får
tillgång till högre utbildning, tillämpad forskning,
utvecklingsarbete och utredningsverksamhet.
Det är viktigt att samverkan utvecklas. I dag finns en rad
olika former för sådan kontakt och samverkan och även
framöver bör frihet råda för t.ex. stiftelsers och
teknikcentras utveckling. Mångfald är av stort värde även
inom detta område.
Folkpartiet liberalerna ser positivt på den samverkan
som vuxit fram mellan de regionala högskolorna och
avnämarna i form av bl a uppdragsverksamhet. Även
framöver måste en viktig del av de regionala högskolornas
verksamhet ha denna inriktning. Men utvecklingen rymmer
också faror. Högskolan kan bli för beroende av
regionens näringsliv och myndigheter. Drabbas en region av
problem kan detta medföra att även högskolan i regionen
försvagas. Högskolan kan då komma att reflektera
regionala problem snarare än verka som en kraft för
förnyelse.
3.1 Öka den vetenskapliga kompetensen
Om och hur forskning och forskarutbildning skall
bedrivas vid de mindre och medelstora högskolorna
diskuteras livligt. Våren 1989 lade en särskilt tillkallad
utredare fram betänkandet ''Forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna''. Där redovisas lärarnas
vetenskapliga kompetens samt omfattningen av
forskningen vid dessa högskolor. Slående är att endast en
mycket liten andel av högskolornas relativt snabbt växande
forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs med stöd av
anslag från forskningsråden.
Detta innebär att endast en mycket ringa del av
högskolornas forskning granskas och bedöms enligt
inomvetenskapliga kriterier. I stället synes det vara så att
forskningens innehåll och inriktning i huvudsak bestäms av
avnämare utanför vetenskapssamhället. Dessutom saknar
två tredjedelar av lärarna -- fler än 700 av de drygt 1000
lärarna -- forskarutbildning.
Naturligvis måste all verksamhet inom högskolan vara
av hög och likvärdig kvalitet. En förutsättning för att det
inte blir kvalitativa skillnader mellan olika
högskoleutbildningar är emellertid att lärarna vid samtliga
högskolor har god vetenskaplig utbildning.
Riksdagen fattade våren 1990 beslut om en ökning av
resurserna för forskningsstödjande åtgärder vid de mindre
och medelstora högskolorna. Medlen skall anvisas direkt till
högskolorna för att förbättra möjligheterna för
högskolornas planering.
Folkpartiet liberalerna anser att medlen bör fördelas av
organ inom FRN och att de under den närmaste
sexårsperioden i huvudsak skall användas till att ge lärarna
forskarutbildning. Vi tror att vårt förslag utgör den bästa
garantin för att höga och likvärdiga vetenskapliga kriterier
för kvalitet tillgodoses.
Vi finner det också naturligt att de tre högskolorna i
Karlstad, Växjö och Örebro med sina traditioner från
uppbyggnaden av universitetsfilialer och med sitt breda
utbud av linjer och kurser i detta sammanhang ges prioritet
framför de senare tillkomna högskolorna. Vi anser också att
dessa högskolor på sikt kan komma att utvecklas till
universitet.
4. Tillträdesregler
Reglerna för antagning till högskolan är betingade av
vilket betygssystem som tillämpas inom skolan. En
betygsberedning arbetar i syfte att ta fram ett nytt
betygsförslag.
Folkpartiet liberalerna anser att de nuvarande betygen
från gymnasieskolan inte skall anses definitiva utan kunna
förbättras genom kompletteringsstudier och därefter
tillgodoräknas. Vidare bör en försöksverksamhet
genomföras med viktning av gymnasiebetygen i samband
med ansökan t.ex. till de längre tekniska utbildningarna i
högskolan. Vi anser också att reglerna för antagning till
högskolans vårdutbildningar bör ta hänsyn till de sökandes
personliga lämplighet för ett vårdyrke. I avvaktan på ett
nytt målrelaterat betygssystem som medger att man ställer
relevanta krav på särskild behörighet för vissa utbildningar
anser vi att den allmänna behörigheten bör skärpas till
genomgången treårig gymnasielinje.
I ett internationellt perspektiv är svenska
högskolestuderande gamla. Medelåldern för nyintagna sägs
vara 23 år. De demografiska förändringarna i Sverige
(sjunkande antal ungdomar i årskullarna under en period)
kräver enligt vår uppfattning att åtgärder vidtas för att
stimulera yngre att söka till högre utbildning. Även
situationen på arbetsmarknaden motiverar att unga
sökande bereds plats i större omfattning än i dag. Sökande
direkt från gymnasiet skall ges prioritet före äldre vid
urvalet till högskoleutbildning. Hälften av platserna vid
högskolorna bör reserveras för unga sökande.
I höst träder de nya reglerna för antagning till högskolan
i kraft. En stor förändring är att även unga sökande kan få
genomgå högskoleprov. Resultatet av högskoleprovet skall
sedan räknas samman med den arbetslivserfarenhet som
den sökande har. För att ytterligare öka möjligheterna för
ungdomar att få tillträde till högskolan bör riksdagen fatta
beslut om att halva kvotgruppen för högskoleprov bör
förbehållas ungdomar utan längre arbetslivserfarenhet.
5. De studiesociala villkoren 5.1
Översyn av studiemedelssystemet
Utgångspunkten för oss är att högskolestudier är en
investering både från den enskilde studentens sida och från
samhällets. Villkoren för studenterna bör vara sådana att de
vill investera tid, kraft och pengar i en högkoleutbildning.
Ett bra studiesocialt system är rekryteringsbefrämjande.
Det nya studiemedelssystemet, som enligt vår
bedömning i princip är bra, har varit i kraft två år. Under
förra riksmötet gjordes dessutom vissa ytterligare
förbättringar. Fribeloppet har höjts och
reduceringsreglerna förändrats. Dessutom avslog riksdagen
regeringens förslag att ta bort statsbidraget för
studeranderabatter på tågresor.
Det finns farhågor att reglerna för återbetalning av
studielånen att kommer innebära att många låntagare inte
har slutamorterat sina lån vid 65 års ålder. Om så blir fallet
skulle detta innebära stora kostnader för samhället.
Regeringen föreslår att centrala studiestödsnämnden, CSN,
skall få i uppdrag att se över det nya studiemedelssystemet
med särskild inriktning på återbetalningsreglerna. I likhet
med CSN har vi uppfattningen att, i fall det visar sig att risk
finns för stora avskrivningar av studieskulder, det vore
lämpligt att överväga förändringar av systemet. Men
problemet är att alla beräkningar av eventuella
återbetalningsproblem måste bygga på ett antal
antaganden -- om inflation, löneutveckling och räntenivå
under de närmaste 40 åren. Det säger sig självt att sådana
beräkningar blir av ringa värde. Vi tycker ändå att det är
positivt att regeringen lämnat uppdraget till CSN, eftersom
det inte kan uteslutas att statsmakterna bortsåg från några
aspekter när besluten om det nya studiemedelssystemet och
skattereformen fattades. Även om vi varit med och drivit
fram båda dessa reformer är vi självfallet beredda att
diskutera justeringar om nya fakta kommer fram.
Vi anser att fribeloppsgränserna på sikt skall avskaffas
så att rätten till studiemedel inte påverkas av de studerandes
extrainkomster. Inom ramen för översynen av
studiemedelssystemet bör också en kostnadsberäkning ske
av de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett
avskaffande av inkomstgränsen.
5.2 Bostadsförsörjningen
Ett av allt att döma växande problem är bristen på
studentbostäder. Problemet är särskilt stort vid de
universitet som har hög andel studenter från andra delar av
landet. Det är viktigt att understryka kommunernas ansvar
för att tillsammans med högskolorna och studentkårerna
finna bra former för att tillgodose studenternas behov av
bostäder under studietiden. Svårigheter att lösa
bostadsfrågan på högskoleorten kan i många fall leda till att
personer avstår från att studera. Effekten blir att personer
som redan bor på orten eller har ekonomiska möjligheter
att lösa bostadsfrågan på egen hand gynnas.
Bristen på bostäder är ett stort handikapp i samarbetet
med universitet i andra länder. Det är nödvändigt att kunna
erbjuda utbytesstudenter någonstans att bo, om det
internationella samarbetet skall fungera.
När statsmakterna fördelar nytillkommande platser till
landets olika högskolor kan tillgången på bostäder bli en
faktor som måste vägas in. Ett uttalande av den innebörden
kan i sig bli ett incitament för de berörda kommunerna att
visa bostadsförsörjningen för studenter ett större intresse.
6. Kårobligatoriet
Folkpartiet liberalernas landsmöte i november 1990
uttalade sig för att det s.k. kårobligatoriet skall avskaffas.
Professor Nils Stjernquist avlämnade i december 1990
obligatorieutredningens betänkande med titeln ''Studenten
och tvångsanslutningen'' (SOU 1990:105). Hans uppgift var
att utreda vad som händer om obligatoriet försvinner.
Betänkandet har nu remitterats till bl.a. studentkårer,
universitet och högskolor, fackliga och
arbetsgivarorganisationer.
Utredaren påvisar att om obligatoriet avskaffas måste
val av studeranderepresentanter i olika organ anordnas av
högskolorna, d.v.s. en statlig myndighet. Kostnaderna för
detta uppskattas till 10 milj.kr. För att en studerandefacklig
verksamhet skall kunna upprätthållas kommer också anslag
att krävas i storleksordningen 35 milj kr. Vidare kommer
statliga insatser att krävas för att underhålla de lokaler som
nu finansieras med studenternas obligatoriska kåravgifter.
Vi anser att tiden nu är mogen för ett principbeslut om
kårobligatoriets avskaffande. En lämplig övergångstid till
ett nytt system för studerandefacklig verksamhet och val av
studeranderepresentanter torde vara tre år från den
tidpunkt då ett sådant principbeslut fattas.
I en separat motion föreslår vi en reformering av
studerandehälsovården. Den är lika angelägen i ett system
med fortsatt obligatorium som vid ett avskaffande av detta.
En förbättring av studenthälsan kan inte anstå till den
slutliga lösningen av obligatoriefrågan.
7. Invandrare med akademisk utbildning
Det finns många människor med akademisk utbildning
som kommit som flyktingar till Sverige. Vi har dåligt tagit
till vara deras vilja och möjligheter att göra kvalificerade
insatser. Flyktingar och invandrare som har kunskaper och
erfarenheter om andra kulturer är extra värdefulla när
Sverige utvecklas till ett mera mångkulturellt samhälle.
Ibland kan utvärderingen av den utländska utbildningen
utgöra det stora problemet. Där har utvärderingsenheten
på UHÄ länge haft problem med att det tagit för lång tid
med utvärderingen. Det måste säkerställas att denna
verksamhet har tillräckliga resurser. Vi menar att UHÄ
inom ramen för tillgängliga resurser måste prioritera
utvärderingen av examina. Det är förenat med en större
samhällsekonomisk kostnad att acceptera de långa
väntetiderna. Ett annat problem är att värderingen av
utländska examina kan vara onödigt koncentrerad och
oflexibel. Därför bör man sträva efter att samordna svensk
praxis med den praxis som råder inom EG. Det skulle
betyda att det blir lättare att göra bedömningarna, och
samordningen är dessutom ett mål i sig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utökning av antalet platser inom högskolan med 4 400
platser utöver regeringens förslag,
2. att riksdagen under förutsättning av ett beslut om
avveckling av löntagarfonderna hos regeringen begär
förslag om en försöksverksamhet med fristående högskolor
i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om linjesystemet i högskolan,
4. att riksdagen beslutar om förändring av styr- och
anslagssystemet inom högskolan i enlighet med vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar att på försök inrätta en
juristlinje på 180 poäng i Göteborg under budgetåren
1991/92 och 1992/93 med 120 platser,
6. att riksdagen beslutar att högskolorna under
budgetåret 1991/92 skall få tillgodoräkna sig influtna
lokalhyror från externfinansierad verksamhet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
överföring av medel från sektorsforskning till
grundforskning i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär ett realistiskt
förslag på hur ökningen av lärare med doktorsexamen skall
ske,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handledning av doktorander,
10. att riksdagen beslutar att ansvaret för forskning inom
skolans område skall åvila högskolan,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av högskolan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskningsstödjande åtgärder vid
de högskolor som saknar egen forskningsorganisation,
14. att riksdagen beslutar om förändringar i
antagningsreglerna till högskolan i enlighet med vad i
motionen anförts,
[att riksdagen som sin meningen ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av
studiemedelssystemet,1]
15. att riksdagen beslutar att avskaffa kårobligatoriet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om godkännande av utländska
examina,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsförsörjningen för
studenter.
Stockholm den 25 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Margitta Edgren (fp)