I arbetet på rehabilitering är sjukgymnasterna med sina speciella kunskaper en mycket viktig del. Det är viktigt att de också i framtiden har en sådan utbildning att de kan konkurrera såväl nordiskt som internationellt.
Den svenska grundutbildningen för sjukgymnaster är i ett internationellt perspektiv mycket kort. I Sverige har vi en utbildning för sjukgymnaster på endast 2,5 år. Detta är jämfört med andra länder en kort tid. Ser man på de andra nordiska länderna har de 3--4 år. Även övriga europeiska länder har 3--4 års grundutbildning.
Det finns som framgår av detta ett starkt behov av en utbildning som är anpassad till omvärldens krav. Utbildningens tid som vi nu har lades fast redan 1934, men för några år sedan la man till ett halvt år. Detta menar man från branschens sida gav inte särkilt mycket mer rent utbildningsmässigt.
Då slopades nämligen samtidigt de tre månaders vårdbiträdespraktik man tidigare haft.
Det kan konstateras att en hel del avhopp gjorts från yrket. Vid analysen av faktorerna kring avhoppen finner man att de som slutar i yrket gjorde det av följande skäl: BefordringsmöjligheterLöneskäl Fortbildningsmöjligheter.
Vi anser att det finns skäl att analysera detta och se vilka konsekvenserna av mycket avhopp har för rehabilitering och vården som helhet. Det finns nu anledning att regeringen dels ser över utbildningstidens längd, dels ser över skälen till att avhopp sker i sådan omfattning att det kan äventyra det krav på förnyelse av arbetslivet, vari sjukgymnasterna som grupp spelar en viktig roll.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny sjukgymnastutbildning. Stockholm den 25 januari 1991
Gunnar Björk (c)
Inger Schörling (mp)
Hans Lindblad (fp)
Rolf Dahlberg (m)
Bertil Måbrink (v)