med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Regeringens proposition 1990/91:87 syftar till att få fart
på Sverige. De kraftfulla investeringar i infrastruktur och
utbildning som nu föreslås tror vi kommer att främja
företagens konkurrenskraft och öka tillväxten i ekonomin i
sin helhet.
Från ett västsvenskt perspektiv hälsar vi med
tillfredsställelse de satsningar som föreslås på en utbyggd
kollektivtrafik, dubbelspår på Västkustbanan,
motorvägsutbyggnad i Halland samt förbättringar av E
3:an. Samtidigt måste vi peka på transportsystemets stora
brister i Västsverige, som i hög grad försvårar näringslivet,
särskilt industrins utveckling. Inför det ökade samarbetet
med Europa utgör dessa brister ett påtagligt problem. Till
detta kommer att Västsverige tillsammans med Sydsverige
är landets värst utsatta region för miljöföroreningar bl.a. till
mycket stor del orsakad av trafiken.
Därför hade det varit önskvärt med en ännu kraftigare
satsning på de västsvenska högskolorna. Visserligen
erhåller universitetet i Göteborg och Chalmers tekniska
högskola samma typ av förstärkning (genom utbyggnad av
naturvetar- och civilingenjörsutbildningen) som andra
motsvarande högskolor i Sverige, men för
mellaningenjörsutbildning tillförs dock inga ytterligare
resurser vare sig till Chalmers eller till de nya mindre
högskolorna i Västsverige, dvs. högskolorna i Borås,
Halmstad, Skövde samt Trollhättan/Uddevalla.
Därtill skall läggas den omständigheten att Västsverige
rymmer tre av rikets nyaste och minsta högskolor
(Halmstad, Skövde och Trollhättan/Uddevalla), som från
strukturell synpunkt är i stort behov av utveckling. Till
yttermera visso framgår av propositionen att de västsvenska
högskolorna av sina små medel skall bidra till finansieringen
av den föreslagna reformen. De mindre högskolorna i
Västsverige skulle behöva bli bättre rustade inför det
västsvenska näringslivets stora behov av
utvecklingsresurser i form av högre utbildning.
Den västsvenska regionen
Västsverige som region är därtill långt ifrån problemfri.
Således har utredningar under flera år påvisat mer eller
mindre latenta strukturproblem i Västsverige, bl.a. ett
mycket starkt beroende av mogna industrisektorer. Det
finns flera regionala översikter, bl.a. storstadsutredningens
analys av Göteborg och Västsverige samt ERUs analys av
den regionala utvecklingen under 1990-talet, som ger starka
skäl till farhågor för den fortsatta utvecklingen i västra
Sverige.
Västsverige är i ovanligt hög grad beroende av en positiv
utveckling inom verkstadsindustrin i allmänhet och
fordonsindustrin i synnerhet. Den svenska bilindustrins
konkurrensförmåga har en avgörande roll för utvecklingen
i stora delar av Västsverige under nittiotalet. Problem inom
bilindustrin kan drabba Västsverige betydligt hårdare än
varvskrisen under sjuttio- och åttiotalen. Därtill skall läggas
att verkstadsindustrin har ett av sina starkaste fästen i västra
Sverige. Den typ av kunskapsintensiv industri som
verkstadsindustrin utgör har också osedvanligt stora behov
av kompetensutveckling.
Den senaste utvecklingen på den västsvenska
arbetsmarknaden visar också med all tydlighet att stora
delar av Västsverige är minst lika utsatta som andra svenska
regioner, vilka av tradition har ansetts problematiska. Vi
har funnit att den nuvarande varselstatistiken i Västsverige
är djupt oroande. Vi vet också att utbildningsnivån bland
industrisysselsatta snarare är lägre i de västsvenska länen
(undantaget Göteborgsregionen) än i Sverige i övrigt.
Forskning och utveckling, räknat i FoU-årsverken, har
likaså en blygsam plats i de aktuella länens industrier
(främst i Halland och Skaraborg). Ett ytterligare skäl är att
de västsvenska länen, i jämförelse med andra svenska län,
har mycket få högskoleplatser i förhållande till
folkmängden.
Det är därför nödvändigt, att också Västsverige får del
av det långsiktiga och preventivt inriktade stöd som genom
en utökning av högskoleutbildningen föreslås till stora delar
av Sverige i övrigt.
De mindre högskolorna i Västsverige
Utbyggnaden av högskolan i Sverige ses allmänt som ett
av de främsta strategiska medlen för Sveriges framtida
utveckling. Erfarenheterna från 1980-talet är också att det
decentraliserade högskolesystemet fungerar väl i ett
effektivt samspel mellan högskola och samhälle. Inte minst
har det visat sig att de nya mindre högskolorna på ett
positivt sätt har förmått bidra till en förnyelse av den
svenska högskolan. Den utbildningspolitik som riksdagen
har lagt fast bör därför fullföljas och vidareutvecklas.
För att garantera den grundläggande kvaliteten i
framtidens högskolesystem måste emellertid alla högskolor
ges en tillräckligt omfattande verksamhet som bas. Det är
uppenbart att flera av de nya mindre högskolorna ännu inte
har uppnått tillräcklig storlek för att få den stadga som
långsiktigt krävs. Således behövs bl.a. ytterligare medel för
näringslivsinriktad fördjupningsutbildning (inom kurser
och linjer), för utbildning inom andra fakultetsområden
(språk och naturvetenskap kan nämnas som exempel) samt
ytterligare resurser för FoU.
Vid bedömningen av vilka regioner som har behov av en
utbyggd högskoleutbildning måste hänsyn tas till de
västsvenska länens stora behov av industriell förnyelse. De
västsvenska länen är starkt beroende av bilindustrin och
underleverantörer till denna. Inom denna industri minskar
nu sysselsättningen kraftigt.
Hänsyn måste också tas till att de västsvenska
högskolorna även betjänar geografiska områden med låg
utbildningsnivå och glesbygd.
Högskolan i Borås har ansvar för Sjuhäradsbygden som
är en del av landet som haft befolkningsminskning och där
behoven av utbildningsinsatser för att klara
strukturförändringar i teko-krisens spår är stora.
Chalmers tekniska högskola skall förse inte minst
Västsverige med civilingenjörer, men också förse
Göteborgsområdet med mellaningenjörer.
Högskolan i Halmstad har ansvar för Halland, som har
en låg rekryteringstäthet till högskolan, har få moderna
industrier och där FoU-avdelningar är få vid de industrier
som finns.
Högskolan i Skövde har ansvar för Skaraborgs län, vilket
är ett industri- och jordbrukslän, som har en mycket låg
andel högutbildade och som för sin utveckling är i stort
behov av kvalificerad arbetskraft.
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla har ansvar för
utbildningsbehoven i glesbygdsområden som norra
Bohuslän och Dalsland liksom för Fyrstadsområdet med sin
högteknologiska industri.
Dessa exempel belyser behovet av att högskolorna i
Västsverige ges samma möjligheter att utveckla sin
utbildning och forskningsanknytning som andra. Exempel
visar att behovet av inte minst teknisk utbildning är mycket
stort i regionen.
Slutsats
Slutsatsen måste alltså bli att Chalmers och de nya
mindre högskolorna i Västsverige, dvs. högskolorna i
Borås, Halmstad, Skövde samt Trollhättan/Uddevalla,
måste få möjlighet att ytterligare utveckla och utöka
ingenjörs- och datautbildningarna. Motsvarande bör gälla
för lokala och individuella linjer och fristående kurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att förstärka
ingenjörsutbildning, datautbildning samt anslaget Lokala
och individuella linjer samt fristående kurser.
Stockholm den 6 mars 1991
Jan Fransson (s)
Arne Kjörnsberg (s)
Rune Evensson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Lennart Nilsson (s)
Doris Håvik (s)