Den ökade omvandlingstakten av samhällsbygget har i
allt större utsträckning påverkat den befintliga bebyggelsen,
som därigenom efter hand har utsatts för hårdhänta
förändringar.
Detta innebär ett allt starkare hot mot att långsiktigt
balanserat kunna ge äldre byggnader och bebyggelsesystem
ett -- så långt möjligt -- naturligt åldringsförlopp.
Härigenom kan för vår kultur och samhällsbild obotliga
skador uppkomma.
Dessa frågor har alltmer uppmärksammats, och vissa
motåtgärder har efter hand initierats, bl a genom beslut av
riksdagen, exempelvis Byggnadsvårdsreformen, och
satsningar i förra årets forskningspolitiska proposition, med
vissa forsknings- och utvecklingsresurser för
kulturmiljösektorn.
I stort är dock hotbilden fortfarande i hög grad giltig, i
synnerhet för vanliga byggnadstyper och yngre former av
bebyggelsesystem, t ex i våra många smärre tätorter liksom
i 1900-talets bostadsbebyggelse i större städer, för att ta ett
par åskådliga och karaktäristiska exempel. Detta fenomen
är för övrigt likartat i de flesta länder jämförbara med
Sverige.
Bland närliggande vägar att bidra till lösningen av dessa
frågor hör naturligen förändrad organisation av planerande
myndigheter och företag, inte minst antikvariska organ på
lokal och regional nivå. Vidare skulle en stark
decentralisering av Riksantikvarieämbetets organisation
kunna bidra till att komma närmare lämpliga regionala och
lokala lösningar. Behovet av s k kommunantikvarier har här
föreslagits som en klart effektivitets- och kvalitetshöjande
modell, för att ge de i verkligheten ansvariga organen
faktiska möjligheter att med stöd av kvalificerad expertis
kunna handlägga den praktiska bevarandeplaneringen, i
nära kontakt med berörda beslutsfattare och det lokala
näringslivet.
I vårt land finns sedan 1978 bebyggelseantikvarisk linje
inrättad vid universitetet i Göteborg, såsom en inom
högskolan unik utbildning, speciellt inriktad mot det ovan
redovisade kunskapsområdet. Denna ger en specifik och
målinriktad möjlighet till grundläggande skolning, vid sidan
av de traditionella utbildningarna, dels vid de humanistiska
fakulteternas s k museiämnen, dels vid arkitektlinjen.
Utomlands diskuteras allt oftare att inrätta motsvarande
slag av utbildning, exempelvis i Italien (fler universitet)
samt i Canada och USA. Denna problemställning är i hög
grad aktuell i Nordamerika, där liknande utbildningar
redan har etablerats vid vissa högskolor, tidsmässigt
parallellt med den ovan anförda utvecklingen i Sverige.
Detta visar dels att situationen i hög grad är ett
internationellt fenomen, dels att Sverige genom riksdagens
inrättande av den bebyggelseantikvariska linjen varit
förutseende och initiativrikt.
Av historiska skäl har den bebyggelseantikvariska linjen
kommit att utvecklas med en humanistisk bas, vilket i
sammanhanget är en viktig faktor då sociala och kulturella
aspekter särskilt uppmärksammas. Goda kunskaper om
samhällsvetenskapliga förutsättningar för en bred,
historiskt baserad planering för befintlig bebyggelse har
visat sig nödvändiga. Samtidigt har tekniska, natur- och
samhällsvetenskapliga kursavsnitt en given plats i
utbildningen att förmedla kunskap om bl a äldre
byggnadsteknik, moderna metoder och material för vård
och för åtgärder, liksom naturvetenskapligt baserade
analysmetoder för diagnos.
Härigenom är denna helintegrerade utbildning i hög
grad tvärvetenskaplig till sin karaktär, och en exponent för
de moderna, gränsöverskridande utbildningar och
kunskapsområden som samhället behöver vid sidan av
traditionella discipliner och professioner.
Linjen har genom riksdagens tidigare beslut omvandlats
från ett Göteborgsinitiativ och en lokal linje, till att numera
vara inrättad som allmän, riksrekryterande utbildning (120
poäng, 3 år). Linjen bildar tillsammans med
konservatorslinjen samt museivetenskaplig
påbyggnadslinje, en för landet unik resurs inom
högskoleväsendet, med egen lokaloch utrustningsmässigt
väl rustad institution för kulturvård, med övergripande
kulturvårdande inriktning. Inom denna institution har
forskning etablerats, i nära samverkan med andra
discipliner, bl a organisk kemi. Bl a har dess lärare initierat
ett internationellt forskningssamarbete inom EUREKA-
programmet med det s k EUROCARE-projektet, som
sammanbinder tillämpad forskning inom de västeuropeiska
länderna med syfte att utveckla effektiva produkter och
åtgärdsprogram, i nära samverkan med industrier och andra
företag, bl a inom byggsektorn.
Den bebyggelseantikvariska linjen har dock hittills -- för
dess mål och rimliga funktioner -- ett helt orimligt
resursläge. Genom den humanistiska bakgrunden har
utbildningen administrativt sammanförts med de s k
historisk-filosofiska ämnena. Detta medför ett av
traditionsskäl betingat resursläge i en storleksordning där
årskostnaden för de studerande f n är ca 10 000 kr per
studerande och läsår, vilket i kombination med den i sig väl
avvägda årliga nyantagningen av 20 studerande per år,
resulterar i en mycket svag resursbild. Denna tillåter ej att
de uppställda och angelägna utbildningsmålen
tillnärmelsevis kan uppnås. Anslagen räcker inte för att
tillgodose elementära behov av byggtekniska, laborativa
och hantverksmässiga övningar liksom av enklare
förbrukningsmaterial, tillräcklig handledning och praktik,
samt av kvalificerade externa speciallärare, särskilt
tekniker.
Sammantaget betyder detta, dels att de berörda
studerande inte uppnår fullgod kompetens, särskilt inte av
mer teknisk och tillämpande natur, dels att byggsektorn
härigenom ej får tillgång till behövlig specialutbildad
expertis.
Den anförda konservatorsutbildningens anslag
motsvarar ca 50 000 kr per studerande och år. Det framstår
som oförklarligt, varför dessa två helt närbesläktade
högskoleutbildningar som lokalmässigt och organisatoriskt
är sammanförda och även i viss utsträckning har samordnad
undervisning, har så avsevärt olikartad resursbild. Det kan
även vara aktuellt att jämföra med vissa andra utbildningar
med starkt laborativ och tillämpande inriktning, som t ex
naturvetarlinjen och civilingenjörsutbildningar.
Härutöver bör någon form av påbyggnadsutbildning
efter hand inrättas, med bebyggelseantikvarisk linje som
bas. En sådan linje bör vara särskilt inriktad mot
fördjupning för yrkeslivets behov, inte minst för mer
specialiserade företag inom byggsektorn, allt eftersom
ombyggnad, restaurering och byggnadskonservering blir en
alltmer vanlig och angelägen arbetsuppgift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om påbyggnadslinje för
bebyggelseantikvarisk utbildning,
2. att riksdagen till den bebyggelseantikvariska linjen vid
Göteborgs universitet för budgetåret 1991/92 anslår 2 milj.
kr. utöver vad regeringen har föreslagit.
Stockholm den 24 januari 1991
Rune Thorén (c)
Elving Andersson (c)