Forskning och forskarutbildning inom ämnesområdet kulturvård
Vården av det gemensamma kulturarvet kräver insatser
av många slag. Detta innefattar allt från grundläggande
undervisning, som ger en kärna av allmänbildning, till
yrkesutbildning och specialkompetens om alla de material
och tekniker som man måste behärska för att vårda vårt
kulturarv.
En god vård av byggnader, bebyggelsestrukturer samt
övriga materiella kulturprodukter är angelägen ur såväl
ekonomisk och teknisk som social och kulturell synpunkt.
I vårt land är forskning om modernt inriktad kulturvård
kraftigt försummad. Detta område kräver en
kunskapsgenerering i samklang mellan teknikområden och
humaniora. Sådan kunskapsuppbyggnad har hittills haft
betydligt mindre omfattning i Sverige än i övriga Europa.
Vi har under de senaste decennierna tyvärr kunnat iaktta
en accelererande nedbrytningstakt, orsakad av bl.a.
luftföroreningar. Till förfallet bidrar även bristfällig
underhållsteknik, felaktiga ursprungsmaterial och tekniker,
liksom avsaknad av en god omsorgsfilosofi.
Vad gäller de långsiktiga konsekvenserna av dessa
problem har kunskapen hittills varit ytterligt begränsad.
Praktiska kunskaper om problemen finns i huvudsak inom
museiväsendet samt hos ett fåtal övriga experter och
företag, bl.a. restaureringsarkitekter. Vi anser att
kvalificerad beständighetsforskning, kvalitetskunskap,
riskfaktoranalys och förmåga att se problemen i längre
tidsperspektiv och i vidare sociala dimensioner måste få en
framskjuten plats i det fortsatta arbetet inom kulturvården.
Vårt land har i detta avseende intagit en blygsam
position jämfört med övriga Europa. Området har i Sverige
hittills varit eftersatt, vilket gäller såväl samhälleligt baserad
forskning som företagens policy. Exempelvis har
byggforskningen i helt otillräcklig utsträckning
uppmärksammat dessa problem. I allmänhet har berörda
ansvarsorgan och företag avfärdat problemen såsom
''antikvariska''.
Samtidigt har de antikvariska myndigheterna i allt för
liten utsträckning varit inriktade på tvärvetenskaplig och
långsiktig samverkan med tekniskt-naturvetenskapliga
företag och vetenskapliga institutioner. Förmågan att
intressera och sammanbinda en rad av berörda institutioner
till ett effektivt samverkansnät saknas dessvärre i dag.
Försök till förändringar i önskvärd riktning har i någon
mån inletts av bl.a. Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet.
Det är dock ett avsevärt avstånd mellan de
kulturminnesvårdande myndigheternas syn och en generell
modell för sammanbindande av fenomen såsom bl.a.
korrosion med trafik eller vanligt fastighetsunderhåll o.s.v.
med de ur strikt synpunkt mest värdefulla delarna av
kulturarvet.
Vissa smärre forskningsgrupper har på allvar börjat
arbeta med dessa frågor, bl.a. vid SIB i Gävle samt vid
Göteborgs Universitet och Chalmers Tekniska Högskola.
Dessa forskningsinsatser baseras dock praktiskt taget
uteslutande på tillfälliga och relativt begränsade och osäkra
anslag. Någon stabil forskningsgrupp med sådan inriktning,
i synnerhet med bred tvärvetenskaplig överblick, har dock
inte funnits i vårt land.
Avsaknaden av långsiktiga och samlade forskarinsatser
inom ett brett tekniskt kulturvårdande fält, är tydliga.
Inrättandet för några år sedan av professuren i
restaureringskonst vid Konsthögskolan i Stockholm är en
positiv insats, som dock dels är smalt avgränsad, dels är
resursmässigt helt otillräcklig.
Sedan ett drygt decennium har en institution för
Kulturvård, med starkt tvärvetenskaplig inriktning inom ett
brett tekniskt-naturvetenskapligt-humanistiskt
kunskapsfält, systematiskt byggts upp vid Göteborgs
Universitet. Här har man numera en generell bas, dels för
kunskapsöverföring mellan en lång rad berörda
vetenskapsområden, dels för forskning och utveckling
direkt inriktad mot tekniskt-humanistiska dimensioner av
bevarandeproblemen. Anslagen för denna verksamhet
kommer dock uteslutande från tillfälliga, relativt små och
synnerligen osäkra anslag.
Det har vidare varit svårt att intressera forskningsråden
för dessa frågor, eftersom flertalet forskningsråd är
disciplinbundna och den här forskningen till sin natur i hög
grad är innovativ och starkt tvärvetenskaplig.
Forskningsansatsens karaktär innebär dessutom ofta
problem vid anslagsfördelningen, eftersom problemen är
såväl grundvetenskapliga som starkt pragmatiskt
tillämpande till sin natur. Bland anslagsgivande organ hör
därför hittills i stor utsträckning även andra än traditionella
forskningsråd, bl.a. Volvo och Göteborgs kommun.
De områden som i detta sammanhang är viktigast att
redovisa vad avser den hittillsvarande
kunskapsuppbyggnaden vid Institutionen för Kulturvård är
dels luftföroreningarnas inverkan på byggnadsmaterial
m.m., dels tekniska mätmetoder och informationssystem
för bevarandeåtgärder.
Institutionen har också intagit en central roll inom
EUROCARE som är EUREKA's paraplyprogram för
kulturvård, där institutionsledaren varit EUROCARE's
initierande och sammanhållande ordförande under
uppbyggnadsskedet sedan 1980-talets mitt. Härigenom har
Sverige, internationellt sett, kommit att bli delaktigt i ett
mycket brett tekniskt-industriellt orienterat
forskningsprogram för skilda materialområden, olika
tekniker, metoder och processer inom en rad fält som berör
såväl byggnader som andra materiella produkter.
Detta program är i princip industribaserat, varvid en rad
större, medelstora och mindre företag deltar, tillsammans
med kvalificerade vetenskapsmän vid forskningsinstitut
runt om i Europa. EUROCARE har även inlett samverkan
med EG, främst i frågan om utveckling ur beständighets-
och livscykelsynpunkt.
Ett problem för Göteborgsinstitutionen, som är unik till
sin natur inom det svenska högskoleväsendet, är att
uppbyggnaden formellt sett endast har avsett
grundläggande högskoleutbildning, med ett samlat ansvar
för bebyggelseantikvarisk linje, konservatorslinjen och
museivetenskaplig utbildning -- samtliga utbildningar
bedrivna helt i institutionens egen regi men i samverkan
med en lång rad andra institutioner och organ.
För att kunna garantera kvaliteten i dessa utbildningar,
men framför allt för att kunna generera ny kunskap inom
ämnesområdet kulturvård, fordras en fast forskning och en
därmed sammanhängande bred temaorienterad
forskarutbildning. Institutionen är sedan länge förberedd
härför med vetenskapligt kompetenta medarbetare samt
nära samverkande externa experter såväl inom som utom
landet i ett brett organiserat kontaktnät. Institutionen för
kulturvård utgör dessutom en av intressenterna i den nya
tvärvetenskapliga Miljövetenskapliga sektionen,
gemensam mellan Göteborgs Universitet och Chalmers
Tekniska Högskola.
En satsning på innovativ kulturvårdande forskning bör
inriktas mot några preciserade huvudområden, bl.a.
följande:ett samlat tvärvetenskapligt kunskapsansvar
med kulturvårdens teknikutveckling på humanistisk
grund,utveckling av processen med tekniköverföring till
nya områden av betydelse för kulturvården,systematisk
överföring av humanistiska kunskapsmodeller till berörda
naturvetenskapliga, tekniska och samhälleliga organ.
Dessutom erfordras en betydande höjning av
basresurser och per capita-kostnader för de berörda
grundutbildningarna så att de fullt ut kan motsvara de högt
ställda kraven.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av en god kulturvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en tvärvetenskaplig
inriktning av ämnesområdet kulturvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av resurser för
forskarutbildning vid institutionen för kulturvård vid
Göteborgs universitet.
Stockholm den 23 januari 1991
Sonja Rembo (m)
Birger Hagård (m)