När universitetet i Bologna 1988 firade sitt 900-
årsjubileum undertecknade Europas universitetsrektorer
en universitetens Magna Charta. Fyra grundläggande
principer framhålls som ledstjärnor för högre utbildning och
forskning.Universitetet är en autonom institution i
hjärtat av samhällen, som skiljer sig till sin uppbyggnad som
resultat av skilda geografiska och historiska förutsättningar.
Det frambringar, undersöker, värderar och vidareför
kulturen genom forskning och undervisning.
För att tillgodose omvärldens behov måste universitetens
forskning och undervisning vara moraliskt och intellektuellt
oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska
maktgrupperingar.Undervisningen och forskningen vid
universiteten får inte åtskiljas om utbildningen skall kunna
motsvara förändrade behov, samhällets krav och
vetenskapliga framsteg.Frihet i forskning och utbildning
är universitetets grundläggande livsprincip. Statsmakterna
och universiteten måste inom sina respektive områden
respektera detta grundläggande krav.
Genom att motarbeta intolerans och alltid vara öppet för
dialog är universitetet en idealisk mötesplats för lärare, med
förmåga att dela med sig av kunskapen och med möjligheter
att utveckla den genom forskning och förnyelse, och
studerande med såväl rätt som förmåga och vilja att ta
tillvara denna kunskap.Universiteten är den europeiska
humanistiska traditionens förvaltare, deras ständiga strävan
är att uppnå universell kunskap. För att kunna fylla sin
uppgift måste de bortse från alla geografiska och politiska
gränser och därigenom bekräfta den tvingande
nödvändigheten av att skilda kulturer får lära känna och
påverka varandra.
Vi instämmer i denna universitetens frihetsförklaring.
Dess anda bör också genomsyra den svenska högskolan.
Den högre utbildningen och forskningen skall vägledas av
vetenskapliga mål. Universitet och högskolor skall inte
främst vara institutioner för yrkesutbildning. Deras
viktigaste uppgift är att utveckla mänskligt vetande. Starka
och självständiga skall de garantera gentemot
statsmakterna oberoende tänkande och kritik. Detta är av
särskild vikt när den offentliga makten nått sådan
omfattning som i vårt land.
2. Nedrustningen av högskolan
Avgörande för ett lands framtid är dess satsning på högre
utbildning och forskning. Japans stora satsning på forskning
och utbildning under 1960- och 1970-talen och landets
framgångar under senare tid är tydliga bevis på detta.
I Sverige har de s.k. högskolereformerna fått rakt
motsatt effekt. Satsningen på högre utbildning har minskat
såväl kvantitativt som kvalitativt. Vi har varken elit- eller
massutbildning. År efter år har Moderata samlingspartiet
påtalat problemen inom den högre utbildningen. Vi har
särskilt betonat behovet av långsiktiga lösningar.
Professorn och ''företagsdoktorn'' Ulf af Trolle har på
uppdrag av universitetslärarförbundet studerat krisen inom
den högre utbildningen och forskningen. Sverige är det
enda industriland i världen som nu utbildar färre
akademiker med minst treårig teoretisk utbildning och färre
forskare än i slutet av 1960-talet. I internationellt perspektiv
satsar Sverige mindre på högskolan, mätt som andel av
BNP, än en rad andra industriländer.
Bristerna emanerar huvudsakligen från 1975 års s.k.
högskolereform. Som en följd av denna fördes 1977 all
postgymnasial utbildning in under begreppet högskola och
organiserades i sektorer baserade på olika yrken. Allt skulle
ske på ''vetenskaplig grund''. Den gamla
ämnesutbildningen klassificerades nu som enstaka,
sedermera fristående kurser och skulle främst utgöra
alternativ för fortbildning.
De många korta kurserna, på någon eller ett par poäng,
kom att öka i det nya linjesystemet. De gav ofta bara ytlig
kunskap. Ämnen som inte fick plats i linjesystemet gick en
oviss framtid till mötes.
Många såg förändringen som ett hot mot utbildningens
kvalitet. Gunnar Myrdal angrep den ''ödesdigra
högskolereformen'' 1982 och Sverker Gustavsson, nu
statssekreterare, talade om avintellektualiseringen av
grundutbildningen, som inom få år skulle göra det omöjligt
att hålla jämna steg med utvecklingen internationellt.
En ännu hårdare kritik har i dagarna riktats mot
systemet av ekonomiprofessorn Bo Södersten, ordförande i
SULF och till helt nyligen socialdemokratisk
riksdagsledamot:
Vi har åstadkommit skador för svenskt samhälle och
svensk ekonomi som det kommer att ta årtionden att
reparera.
I Sverige utbildas nu årligen ca 12 500 studenter. Cirka 1
000 personer avlägger licentiat eller doktorsexamen.
Antalet borde för att täcka det framtida behovet vara minst
det dubbla d.v.s. ca 2 000. Av en åldersklass på ca 100 000
personer avlägger således omkring 12 procent akademisk
grundexamen och endast en procent högre examen. Dit har
planhushållnings- och dimensioneringstänkandet lett oss.
3. Utbildning skall löna sig
Under lång tid har grundutbildningen fått vidkännas
både öppna och dolda besparingar. Arbetssituationen och
löneläget gör högskolan föga attraktiv. Trots vissa
förbättringar är löneläget för svenska universitetslärare
ändå bland de lägsta i en internationell jämförelse.
Universitet och högskolor har i dag problem med att
rekrytera och behålla vetenskapligt kvalificerade lärare.
Särskilt svårt är det att behålla personal inom
konkurrensutsatta sektorer. Detta problem börjar nu göra
sig allt mer märkbart. Företag som verkar i flera länder
lägger nu allt mer av sin forskning och utveckling
utomlands. Skälet härtill är till icke ringa del svårigheterna
att rekrytera tillräckligt kvalificerad personal.
Att vi trots detta har åtskillig forskning inom landet som
åtnjuter hög renommé kan tillskrivas två faktorer: Dels har
Sverige inom ett antal områden en mycket hög kompetens
som förvaltats väl, dels blir forskning som utförs i Sverige --
till följd av de förhållandevis låga lönerna -- billig i
jämförelse med den som bedrivs i andra länder.
Många ungdomar föredrar att efter avslutad
gymnasieutbildning ta ett relativt väl betalt arbete framför
att dra på sig studieskulder utan garanti för att få ett bättre
betalt arbete efter studierna.
Att en högre utbildning inte självklart ger vad som kan
anses vara rimliga ekonomiska fördelar torde vara den
främsta förklaringen till snedrekryteringen till högre
utbildning. Utbildning måste löna sig.
Den främsta orsaken till problemen är vårt höga
skattetryck. Till detta kommer den belastning som
återbetalningen av studiemedel utgör. Dagens system
innebär att man redan vid måttliga lån inte kan bli fri från
sin skuld före pensioneringen. En sådan ordning motverkar
studiemedelssystemets syfte, som skall vara att rekrytera
fler till den högre utbildningen. Vi redovisar i en separat
motion våra utgångspunkter för ett reformerat
studiemedelssystem.
Vi anser också att krav på doktorsexamen för vissa
tjänster inom det statliga området bör återinföras.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
statliga tjänster för vilka doktorsexamen bör utgöra
behörighetskrav.
Regeringen angav i sin forskningsproposition att den
avsåg att under tre år genomföra en omvandling av samtliga
utbildningsbidrag till doktorandtjänster. De belopp som
regeringen anvisade låg emellertid under den nivå som
krävdes för att målet skall kunna uppnås.
Vi har länge krävt att doktoranderna skall få en sådan
arbetssituation att examen kan avläggas på rimlig tid.
Åtgärden bör också leda till att fler vågar satsa på en fortsatt
utbildning. Därtill har vi krävt att det sker en särskild
avskrivning av studieskulden med ett basbelopp för den som
avlägger doktorsexamen.
Vi föreslår att riksdagen för detta ändamål anvisar
ytterligare 20 miljoner kronor.
4. Dimensioneringen av högskolan
Ett lands främsta tillgång är dess ungdom. All erfarenhet
visar också att den bästa framtidssatsning som över huvud
taget kan göras är på ungdomens utbildning. I den kritik
som har riktats mot det nuvarande högskolesystemet är en
av de främsta punkterna just stelbentheten i systemet och
den i förväg på politisk och byråkratisk väg bestämda
dimensioneringen.
Sveriges anslag till högre utbildning är små i förhållande
till andra länders. Det behövs således helt andra satsningar
på den högre utbildningen och forskningen om Sverige skall
kunna behålla sin position och inte ytterligare falla tillbaka
i jämförelse med övriga industriländer.
Intressanta jämförelser kan göras med vad man väljer att
anslå medel till på andra samhällsområden. Cirka 13,5
miljarder kronor av allmänna medel satsas i dag på
högskola och forskning. Den offentligt subventionerade
barnomsorgen kostar i år ca 27 miljarder kronor. En plats
på daghem kostar nu i genomsnitt 75 000 kronor per år. Att
utbilda en student på ekonomlinjen får kosta 13 000 kronor
och juristutbildningen ca 9 000 kronor per år.
UHÄ har föreslagit att antalet nybörjarplatser på linjer
skulle ökas med 8 000 och på fristående kurser med ca 10
000 fram till år 2000. Regeringen förhåller sig kallsinnig.
Frågan kan dock inte förhalas hur länge som helst. Oron
blir allt större på samhällslivets olika områden. Från såväl
SACO som TCO har efterlysts en ökad dimensionering av
högskoleutbildningen. Regeringen bör snarast återkomma
till riksdagen med förslag till ökad dimensionering.
Under alla omständigheter är det nödvändigt att utan
dröjsmål förstärka de fristående kurserna. Vi finner det
oacceptabelt att resurserna för dessa urholkas genom att
medel tas från LIF-anslaget för att finansiera ny
linjeutbildning. Vi föreslår därför en utökning av antalet
platser på de fristående kurserna och anvisar för detta
ändamål sammanlagt 390 miljoner kronor utöver
regeringens förslag.
5. Antagning och urval
Moderata samlingspartiet anser att var och en som
uppfyller kraven på behörighet och förkunskaper för högre
studier också skall få bedriva sådana. Det är ett slöseri att
varje år hindra flera tusen ungdomar från att genomgå
utbildning. Antagningen till högre utbildning bör därför i
princip vara fri.
Efterfrågan på viss utbildning kan dock vara så stor att
det blir nödvändigt med någon form av gallring bland de
sökande. Det borde ankomma på varje universitet och
högskola att lokalt fatta beslut om hur urval av sökande bör
ske. I avvaktan på en sådan mer genomgripande förändring
måste nuvarande system radikalt förändras.
Dagens system med kvotgrupper för urval till högre
utbildning gynnar dem som väljer att taktikstudera. Det
framstår som mer angeläget att i gymnasieskolan välja
taktiskt än att välja den utbildning som ger de bästa
förkunskaperna. Detta leder till att studerande med
otillräckliga förkunskaper antas, samtidigt som väntetider
uppstår mellan gymnasium och högskola.
Tillträdessystemet bör förändras, så att de nuvarande
olägenheterna undanröjs. Reglerna måste utgå från de
sökandes faktiska kunskaper. Behörighetsreglerna skall
garantera att de som antas har tillräckliga förkunskaper för
att klara av studierna.
För längre och mer krävande högskoleutbildning skall
krävas treårig studieförberedande gymnasieutbildning.
Kraven skall skärpas på svenska och engelska i den
allmänna behörigheten. Den s.k. självprövningsrätten,
d.v.s. att äldre studerande själva skall få avgöra om de är
behöriga till en viss utbildning, bör avskaffas.
Meritvärdering av arbetslivserfarenhet och proportionell
kvotering mellan olika grupper av sökande skall inte
förekomma.
Om yrkeslivserfarenhet är nödvändig för en viss
utbildning, skall det anges som ett särskilt förkunskapskrav.
Möjlighet bör finnas att använda viktade betyg och att
komplettera betygen.
Vid urval mellan behöriga sökande skall merparten tas
in på grundval av betyg. Den andel ungdomsstuderande
som antas i betygsurvalet direkt från gymnasieskolan bör
inte understiga 50 procent, om inte synnerliga skäl
föreligger.
6. Ämnesstudier och linjesystem
Linjesystemet inom det förutvarande filosofiska
fakultetsområdet är stelbent och hindrar förnyelse. Fasta
utbildningslinjer kan inte täcka behoven på en föränderlig
arbetsmarknad. De fristående kurserna har inte
tillnärmelsevis en anslagsnivå jämförbar med den
utbildning som bedrivs på linjer. De fria ämnesstudierna
måste enligt vår mening inta en central ställning.
En översyn bör göras inom det förutvarande filosofiska
fakultetsområdet. Fördjupade ämneskunskaper är en
förutsättning för ett i egentlig mening kritiskt tänkande och
för att bredda basen för rekrytering till forskarutbildning.
Vi föreslår följande förändringar:
-- Institutionerna skall erbjuda de studerande
traditionella ämneskurser på grundläggande nivå
samt påbyggnadskurser.
-- Tillträdet till dessa kurser skall i huvudsak vara
fritt.
-- Direktfördelning av medel till högskolan ger
institutionerna möjlighet att erbjuda ett basutbud av
ämneskurser. Institutionerna skall själva avgöra om
medlen skall användas till linjeutbildning eller
ämneskurser.
-- Linjer som har som enda och egentliga syfte att med
hjälp av sektorsanslagen ge en stabilare bas till institutionen
bör avvecklas.
-- Förutsättningarna för ämnesstudier måste förbättras
genom ett ökat utbud av fristående kurser. Per capita-
resurserna för dessa kurser ökas inom i första hand de
humanistiska, samhällsvetenskapliga och
naturvetenskapliga ämnesområdena.
-- Systemet med individuella studieprogram kräver en
förbättrad studievägledning. Rekommenderade
studieprogram får sannolikt en stor betydelse.
-- En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift
att utvärdera linjesystemet och redovisa hur en
förändring till det av oss föreslagna systemet bör
genomföras.
7. Sambandet mellan forskning och utbildning
I universitetens Magna Charta framhävs att ''forskning
och undervisning är oskiljaktiga'' samt att detta skall vara
vägledande vid rekrytering av lärare.
Det naturliga sambandet mellan forskning och
undervisning bröts när universitetslektoraten inrättades
1958. De nya tjänsterna utformades som rena
undervisningstjänster. I stället skapades begreppet
forskningsanknytning. Lärarna skulle ''ges möjlighet
att följa'' forskningen. 1986 infördes tjänst som
högskolelektor, vilket innebar en sammansmältning av flera
tjänster för vilka det krävdes doktorsexamen.
Det är inte rimligt att tjänstestrukturen vid svenska
universitet och högskolor är helt olik den som gäller
internationellt. Det skadar trovärdigheten och försvårar
deltagande i internationellt utbyte.
Det är ett slöseri med resurser att låta forskarutbildade
lärare förlora kontakten med utvecklingen inom sitt ämne
genom att de inte själva deltar i forskning. För att
högskoleutbildningen skall kunna bygga på vetenskaplig
grund krävs inte bara att läraren genom sin doktorsexamen
har fått en grundläggande vetenskaplig träning. Ett litet
land som Sverige har dessutom behov av att ta tillvara hela
sin forskningspotential.
Vi anser att alla behöriga universitets- och
högskolelärare skall åläggas forskning i tjänsten
motsvarande minst en tredjedel av arbetstiden. Denna
reform bör vara helt genomförd senast fr.o.m. budgetåret
1993/94.
Därigenom skulle grundutbildningen få en naturlig
anknytning till forskningen, vilket skulle leda till en
vitalisering av den högre utbildningen. Att vara
universitetslärare skulle bli mer attraktivt, och sannolikt
skulle fler studenter stimuleras till att påbörja en
forskarutbildning.
För att stimulera forskningen bör befordringssystemet
ses över. Den docentkompetente högskolelektorn kan
endast hoppas på att kvalificera sig för en ledig professur.
Det svenska systemet är i hög grad hierarkiskt till skillnad
från t.ex. det amerikanska, där en produktiv och
framgångsrik ung forskare kan bli -- med amerikansk
terminologi -- ''full professor'' på de egna meriterna utan att
behöva avvakta att en tjänst råkar bli ledig. Det lönar sig
således alltid att prestera bra forskning och öka den egna
kompetensen.
Det svenska befordringssystemet bör förändras i syfte
att stimulera till goda prestationer. I dag har inte ens hälften
av lärarna inom högskolan doktorsexamen. Vi anser att
denna andel bör öka genom att icke disputerade lärare
uppmuntras avlägga doktorsexamen.
8. De nya högskolorna
En rad nya högskolor har tillkommit, främst av
regionalpolitiska skäl. Genom att högskolorna är små och
har en lätthanterlig organisation har kontakter snabbt
etablerats med näringsliv och förvaltningar. Nya
utbildningar har utformats i enlighet med lokala krav.
Svårigheten att få behöriga lärare, utrustning m.m.
innebär att de mindre högskolorna måste ha en realistisk
ambitionsnivå och ett begränsat utbud. För att upprätthålla
kvaliteten måste de mindre högskolorna profileras mot
lokala behov. Sådana specifika utbildningar blir då --
förutsatt att kvaliteten är tillräckligt hög -- också
riksrekryterande.
Vi vill framhålla att en utlokalisering av högre utbildning
till nya orter inte är skäl nog för att också inrätta nya
organisatoriska enheter. Förutsättningarna för en
framgångsrik utbildning blir större med ett bevarat
samband till ett universitet eller en större högskola.
De nya medierna bör kunna spela en betydligt större roll
inom utbildningen än vad som är fallet i dag. I syfte att
bättre utnyttja resurserna anser vi att en nationell översyn
och redovisning av hur de nya medierna används inom den
högre utbildningen bör utföras.
Forskning vid de mindre högskolorna kommer att
framdeles öka i omfattning. För att upprätthålla
forskningens kvalitet bör vid universiteten och
fackhögskolorna finnas professurer, vars innehavare har en
del av sin tjänstgöring förlagd till någon av de nya
högskolorna. Därigenom kan också nya forskarstuderande
rekryteras från de mindre högskoleorterna.
Det är orealistiskt att bygga ut alla regionala högskolor
till universitet. Det skulle möjligen kunna bli aktuellt att
under överskådlig tid bygga ut någon av högskolorna.
Därvid bör de tidigare universitetsfilialerna i Karlstad,
Örebro eller Växjö komma i åtanke. En annan möjlighet är
att låta flera mindre högskolor samverka och komplettera
varandra i ett ''nätverksuniversitet''.
Den skyldighet att forska i tjänsten som vi föreslår skall
gälla för alla doktorskompetenta högskolelärare kommer
att få stor betydelse vid de mindre högskolorna. De får
därigenom en reell forskningsbas. Denna kan sedan utökas
med projektanslag, som får sökas från forskningsråden och
andra institutioner i vanlig ordning.
9. Stärk institutionerna
Vi har i vår partimotion ''Utbildningens och
forskningens frihet'' redovisat våra förslag som syftar till att
ge universiteten och högskolorna en självständigare
ställning.
Den viktigaste enheten inom högskolan är institutionen.
Det är där högskolans huvuduppgift -- att förmedla och
producera kunskap -- skall ske. Institutionernas inflytande
måste stärkas. Beslut om verksamheten skall i största
möjliga utsträckning fattas där den bedrivs.
Institutionerna skall vara centra för vetenskapligt
motiverat arbete. För detta krävs institutioner av en viss
storlek för att uppnå en kreativ och stimulerande miljö för
såväl lärare som studenter.
Institutionerna måste själva kunna välja bort uppgifter
som verkar splittrande med hänsyn till huvuduppgiften.
Deras ansvar och ekonomiska bas måste öka. Uppdraget
som prefekt skall arvoderas i relation till ansvar och
uppgifter. Prefekten skall garanteras sammanhängande tid
för forskning.
10. Internationaliseringen
Utbildningens och forskningens kvalitet värderas i ett
internationellt samspel. Sverige måste ha tillräcklig
kompetens för att kunna utnyttja och utveckla de
erfarenheter som andra vunnit. Svensk utbildning och
forskning måste ha så hög kvalitet, att de utan problem
vinner internationellt erkännande som grund för
yrkesverksamhet i andra länder.
Näringslivet kräver både goda språkkunskaper och
kunskap om de olika ländernas kultur.
Industriproduktionen övergår från stora serier till
kundanpassade produkter, vilket leder till förändrade krav
på kontakter, förhandlingar m.m., innan produkten
slutligen kan levereras. Alla nivåer i utbildningsväsendet
måste därför förbereda sina studerande för
yrkesverksamhet i internationell miljö.
Sverige måste också ha behörighets- och tillträdesregler,
examinationsformer och normer för kompetens som inte
utgör hinder för internationellt utbyte.
Verksamheten vid universitet och högskolor skall
fortlöpande vara föremål för internationell kritik och
utvärdering. Universitet och högskolor, forskningsråd och
akademier bör i samverkan ta initiativ till och genomföra
sådana granskningar.
Någon systematisk och fortlöpande granskning av den
högre utbildningens kvalitet i Sverige i jämförelse med
motsvarande utbildning i andra länder förekommer inte i
dag. Sådana jämförelser bör snarast komma till stånd.
Vidare bör en översyn göras i syfte att anpassa svenska
utbildningar till i första hand EG:s normer.
Eftersom ömsesidighet gäller beträffande
studentutbytet inom EG, måste Sverige kunna locka
utländska studerande i samma utsträckning som svenska
studenter studerar inom EG. Inslagen av litteratur och
undervisning på främmande språk bör öka vid de svenska
universiteten och högskolorna, och lärare vid högskolan
skall ha möjlighet att vistas vid utländska lärosäten.
Sverige och de andra EFTA-länderna har goda utsikter
att inom kort få ett avtal om deltagande i EG:s studerande-
och utbytesprogram -- ERASMUS. Programmet bygger på
fasta samarbetsavtal mellan universiteten och högskolorna
och syftar således längre än att bara vara ett program för
stipendiering av utlandsstudier. Genom avtalen regleras
frågor om samarbete, ömsesidigt tillgodoräknande av
kurser, studieplanssamverkan samt student- och
lärarutbyte.
De svenska universiteten och högskolorna har i vissa fall
redan vidtagit åtgärder för en anpassning till den ökande
internationaliseringen genom UHÄ:s utbytesstipendier,
viss högskoleutbildning på engelska, åtgärder i samband
med COMETT-utbytet m.m. I några fall finns också
fungerande utbytesprogram sedan flera år tillbaka.
Flertalet högskolor har dock en mycket begränsad
erfarenhet av internationellt samarbete. Det är nödvändigt
att de får en möjlighet att i tid förbereda sitt deltagande i
ERASMUS. Detta bör bl.a. omfatta framtagning av ett
kursutbud på åtminstone engelska, tyska och franska, ett
program för språkträning av lärare, intensifierat lärarutbyte
med utländska universitet och högskolor, samt hur man
avser att lösa frågor som ''internationella studentbostäder''
och den sociala anpassningen av utländska studenter.
Detta ställer krav på vissa resurser. Vi föreslår att 12
miljoner kronor anvisas för förberedelser inför ett svenskt
deltagande i ERASMUS.
11. Ekonomutbildningen
Civilekonomernas riksförbund har påtalat bristerna i
den nuvarande utbildningen av civilekonomer.
Utbildningen brister i forskningsanknytning och tenderar
att få en yrkesinriktning mer än den akademiska skolning
som krävs för de många gånger ledande befattningar som
civilekonomer får. Många kommer dessutom att verka i ett
internationellt sammanhang och deras kompetens kommer
att värderas med hänsyn härtill.
Sverige måste således ha en utbildning som tål en
jämförelse med vad ledande skolor i andra länder kan
erbjuda. Detta innebär rimligen att en förlängning av
utbildningen måste övervägas.
Ekonomutbildning utöver det s.k. basblocket har -- trots
allvarliga invändningar -- förlagts till allt fler
högskoleenheter. En kvalitetsförstärkning måste nu ske.
Den kan, enligt vår mening, ske inom ramen för i huvudsak
oförändrade kostnader genom att utbildningsvolymen
minskar till förmån för en ökad kvalitet.
Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag till förändring av ekonomutbildningen. Vidare
bör övervägas om det finns skäl att i framtiden inrätta korta
specialinriktade ekonomutbildningar --
''mellanekonomer''.
12. Nyanskaffning och ersättning av utrustning
Behoven av inköp av ny och ersättning av äldre
utrustning i första hand för grundutbildningen är nu mycket
stora. De 600 miljoner kronor som regeringen förmådde
bankerna att ställa upp med är sedan länge förbrukade.
Anslagen har därefter inte legat på den nivå som krävs ens
för att hålla befintlig utrustning i ett gott skick.
Vi föreslår därför att riksdagen utöver av regeringen
föreslagna 670 miljoner kronor, anvisar ett engångsanslag
om 500 miljoner kronor i syfte att åstadkomma en
förstärkning som täcker de mest angelägna behoven.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskningens och den högre
utbildningens samhällskritiska funktion,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till tjänster
för vilka doktorsexamen bör vara behörighetskrav i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar om en särskild avskrivning av
studieskulden för den som avlägger doktorsexamen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad
dimensionering av högskoleutbildningen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen till Lokala och individuella linjer samt
fristående kurser för budgetåret 1991/92 anvisar
390 000 000 kr. utöver regeringens förslag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behörighet och urval till högre
utbildning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av utbildningen inom
det förutvarande filosofiska fakultetsområdet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning i tjänsten,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändringar av befordringssystemet inom forskning och
högre utbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fler disputerade
lärare,
11. att riksdagen hos regeringen begär en nationell
översyn och redovisning av hur de nya medierna används
inom den högre utbildningen i enlighet med vad som anförts
i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om professurer med viss tjänstgöring
förlagd till de nya högskolorna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att stärka
institutionerna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en systematisk granskning av den
högre utbildningens kvalitet,
15. att riksdagen till internationalisering för budgetåret
1991/92 anvisar 12 000 000 kr. utöver regeringens förslag i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändringar av ekonomutbildningen i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 23 januari 1991
Ann-Cathrine Haglund (m)
Birgitta Rydle (m)
Birger Hagård (m)
Ulf Melin (m)
Hans Dau (m)
Birgit Henriksson (m)
Rune Rydén (m)
Göran Allmér (m)
Elisabeth Fleetwood (m)