Den traditionella industrialismens epok är avslutad i
Sverige. Det innebär inte att tillverkning av varor förlorar
sin betydelse. Däremot innebär det att sysselsättningens
tyngdpunkt förskjuts från den direkta, fysiska hanteringen
av varor över mot sysselsättning inom kunskapsyrken, med
kommunikation och produktion av tjänster i direkt samspel
med andra. Kunskaper, information och samspel avlöser
det fysiska arbetet i fabriker, i gruvorna och skogen. Det
direkta, fysiska varuhanterandet kommer att understiga en
femtedel av sysselsättningen vid det kommande
sekelskiftet.
Mittnorrland är inget undantag från denna omvandling.
Men dess snabba omvandling sker från ett sämre
utgångsläge. Olika kommuner i Jämtland, Västernorrland
och Hälsingland ligger ett till två decennier efter de
progressiva regionerna i sin strukturomvandling. Den högre
utbildningen har inte varit någon motor i Mittnorrlands
strukturomvandling.
Kunskapernas och de regionala ekonomiernas
utveckling förstärker varandra. En stark kunskapsbas är en
förutsättning för nya produkter. Produktionen och
användningen av de nya produkterna utvecklar
kunskapsnivån. Det finns en ''learning-by-doing'', som blir
särskilt tydlig i samhällen med snabb
produktionsutveckling. Det driver på efterfrågan på
utbildning -- inte bara utbildning i gymnasier, högskolor och
universitet utan lika mycket inom företagens interna
utbildningar och i frivilliga kurser av olika slag. Samtidigt
växer kravet på formell och mera allmängiltig utbildning än
den som ges inom arbetslivet. Sverige tillhör idag de fem
ledande nationerna i fråga om kostnader för forskning,
utveckling och annan kreativ verksamhet, satt i relation till
bruttonationalprodukten.
Utbildning, forskning, utvecklingsarbete, formgivning,
utredningar, marknadsföring och annan
masskommunikation innebär mer eller mindre omfattande
hantering av kunskaper. Dessa kunskapsyrken står för en
stor del av den svenska arbetsmarknadens dynamik. Från
en bas av drygt 300 000
personer har ''kunskapshanterarna'' vuxit med ca 4 %
per år under de tre senaste decennierna. Vid 1980-
talets mitt var antalet kunskapshanterare drygt 850 000
och i början av det nya seklet kommer antalet med
sådana arbetsuppgifter troligen att överstiga 1,2 miljoner
sysselsatta i Sverige. Förutsättningen för denna expansion
är naturligtvis utbildningarnas successiva utbyggnad. Dessa
yrken kräver mycket formell utbildning. Våra beräkningar
visar att ca 40 %
av de kunskapssysselsatta kommer att ha lång
akademisk utbildning, dvs. mera än tre års utbildning vid
högskola eller universitet.
De längre akademiska utbildningarna kräver ett
produktionssystem som förenar normal akademisk
utbildning, vetenskaplig forskning och forskarutbildning.
Det finns en samhällsekonomisk analys och amerikanska
erfarenheter som entydigt slår fast att samhällsekonomiskt,
företagsekonomiskt och pedagogiskt effektiv
högskoleproduktion endast kan uppnås om vanlig
högskoleutbildning, vetenskap och forskarutbildning
utvecklas inom samma miljö, dvs. i synergi med varandra.
De större högskolorna bör med andra ord kompletteras
med vetenskaplig forskning och forskarutbildning med
examination på licentiat- och doktorsnivå.
Ökad akademikertäthet i näringslivet
Alla är överens om att också de senaste årtiondena
präglas av en accelererande teknisk utveckling.
Teknikfaktorn har fått än större betydelse för olika
ekonomiers utveckling samtidigt som faktorns komplexitet
blivit alltmer uppenbar, bl.a. därför att utvecklingen också
har skapat många nya kopplingar och beroenden inom
näringslivet. Relationerna mellan stora huvudleverantörer
och mindre underleverantörer har påverkats av att
produktionssystemen blir alltmer integrerade. Tidigare
relationer till stora företag har blivit en allt viktigare
förutsättning för unga, kunskapsintensiva företags
utveckling. Genom avknoppningar och nya
upphandlingsmönster har sysselsättning överförts från
tillverkningsindustrins storföretag till tjänstesektorns
mångfald av mindre företag. Omfattning och styrka i olika
internationella beroenden har ökat snabbt och spritt sig till
allt fler företagskategorier.
Denna växande mångfald av beroenden och relationer
ger idag nya utgångspunkter för det enskilda företagets
utveckling. Stabiliteten i de nätverk som förmedlar
affärsidéer och nya kunskaper minskar. Därmed ökar
kraven på kommunikationskunnande liksom beroendet av
människor som skapare, förmedlare och användare av
kunskap. Förmågan att omvandla kunskap till affärsmässig
kompetens väger allt tyngre i många företags immateriella
balansräkningar.
Utbildning är en nödvändighet för att ge människor
förutsättningar att kreativt möta de utmaningar -- och inte
bara de snävt tekniska -- som all denna dynamik skapar.
Från näringslivshåll finns det därför ett närmast unisont
budskap. En målmedveten, snabb förstärkning av det
offentliga utbildningssystemets resurser, på i stort sett alla
nivåer, är den offentliga satsning som ges i särklass högst
prioritet.
Från främst större företag betonas att väsentligt utökad
forskning och forskarutbildning är en förutsättning för
utbildningssystemets expansion. Argumentet är att
universitetens resurser för kunskapsöverföring (lärarna)
måste ha nära koppling till kunskapssökande och
kunskapsbildande forskning. Det är detta som ger
universitetens utbildning en unik karaktär; den kan ske i en
form och en miljö som ger eleverna motiv och verktyg för
eget kunskapssökande och egen kunskapsbildning. Att
forskningsresultat från svenska högskolor och universitet då
och då kan omsättas i kunskaper, produkter eller
nyföretagande, som på mer direkta vägar höjer
teknikfaktorn i ett företag, i en företagsgrupp, i en bransch
eller i en region, är således ur företagssynpunkt sekundära
positiva resultat av -- inte ett primärt mål för -- en ökad
offentlig forskningssatsning.
Antalet akademiker inom svensk industri har ökat med
ca 25 %
under åttiotalet. Samtidigt har industrins
sysselsättning gått ner. Effekten har blivit att
akademikertätheten ökat i alla branscher. I några
utvecklingsintensiva branscher, som maskinindustrin, har
akademikertätheten fördubblats.
Drygt 60 %
av industrins akademiker är idag civilingenjörer. En
helt övervägande del finns inom den kemiska och
verkstadstekniska industrins storföretag. Inslaget av
internationellt inriktade, tekniskt-kommersiella
arbetsuppgifter ökar.
Åttiotalstrenderna har i Långtidsutredningen gett grund
för scenarier för år 2000.
Man konstaterar att näst intill en fördubbling av
utbildningskapaciteten för civilingenjörer fram till
sekelskiftet är ett nödvändigt villkor för en gynnsam
industriell utveckling i Sverige. Med ''gynnsam'' avses då
inte bara en strukturell omvandling mot större andel
''högteknologiska'' branscher. Betoningen ligger i att en
ökad efterfrågan på högre utbildade är ett generellt
fenomen, som skär igenom alla branscher. Eller om man så
vill -- inslag av utbildningsintensiva (akademikertäta)
verksamheter finns inom alla branscher och alla större
företag. Det är dessa inslag som dels blir fler, dels mer
omfattande. Sammantaget skapar detta en accelererande
efterfrågeökning.
De externa skeenden, som under åttiotalet drivit de
stora företagen att i snabbt ökande takt rekrytera
civilingenjörer, kommer under nittiotalet att få genomslag
också bland mindre företag. Om detta finns en bred enighet
inom företagsvärlden. Den allt snabbare tekniska
utvecklingen leder till ett tryck uppåt på kompetensnivån
också i mindre företag. Att mindre företag ofta är under-
eller delleverantörer till större accentuerar detta.
När produktionssystemen integreras, vilket idag sker i
allt snabbare takt, måste underleverantören anpassa sin
teknik till huvudleverantörens om platsen i
produktionskedjan skall kunna försvaras. Att
underleverantören i nittiotalets gränslösa Europa måste
vidga sin marknadssyn ger ytterligare tryck uppåt.
Mot denna bakgrund är en utbyggd kapacitet inom den
högre utbildningen närmast en ödesfråga för många mindre
företag. Fortsätter efterfrågan på t.ex. civilingenjörer att
vara betydligt större än utbudet kommer nämligen
marknaden att i första hand tillgodose de stora
koncernernas efterfrågan. Eller annorlunda uttryckt:
Nittiotalets efterfrågebild vad gäller ''industriakademiker''
är sannolikt sådan att utbildningssystemet måste ha en
avsevärd överkapacitet för att de mindre företagens, av
omvärldsskäl framtvingade, kompetensmässiga
uppgraderingar skall kunna säkerställas.
Universitetens roller och arbetsuppgifter
Universitet är miljöer som måste ha följande tre
egenskaper:Förenad produktion av utbildning, särskilt
forskarutbildning, och vetenskaplig forskning
Universalitet i mångfalden av frågeställningar och
vetenskapliga disciplinerStarka inre och yttre
intellektuella nätverk
Utvecklingen av starka inre och yttre nätverk är en viktig
förutsättning för att uppnå effektivititet i utbildning och
forskning samt kollektivitet i den vetenskapliga världen.
Genom starka inre och yttre nätverk får de studerande en
tillräcklig mångsidighet, som senare förstärker förmåga till
kreativ användning av de akademiska kunskaperna.
Kollektiviteten är en oundgänglig del av vetenskaplig
forskning. Vetenskapliga forskningsresultat får sin största
verkan om de samtidigt kan användas i många
självständiga, men ibland samarbetande, forskningsmiljöer.
Hemlighetsmakeri är inget för de vetenskapliga nätverken.
Vetenskapliga forskare har också utvecklat starka
incitament för ömsesidigt utbyte av kunskaper. Man blir
helt enkelt inte inbjuden till samarbete med de bästa
forskningsmiljöerna om man inte är kunnig, kreativ och
generös med sina egna forskningsresultat. Den
vetenskapliga världen är uppbyggd på kommunikation i
öppna och reciproka nätverk. Det är nödvändigt att tillhöra
dessa nätverk.
De nya vetenskapliga nätverken domineras av de
framgångsrika K-regionerna, dvs. regioner som utöver
universitets- och annan forskningskapacitet förfogar över
kraftfulla, moderna kommunikationer, kreativa företag och
en mångsidig kulturmiljö, som attraherar välutbildad
arbetskraft och deras familjer. I Västeuropa, USA och
Japan är den ekonomiska tillväxten koncentrerad till
sådana regioner. I Västeuropa utvecklas en
expansionskorridor från sydöstra England genom Benelux,
Sydtyskland och Schweiz in i Norditalien. Till denna
korridor koncentreras mycket av EG:s forsknings-,
utbildnings- och kommunikationskapacitet. Det är
nödvändigt att nya och därmed initialt små vetenskapliga
miljöer snabbt etablerar goda relationer till
universitetsmiljöer inom denna utvecklingskorridor. Även
om goda relationer till de främsta amerikanska och asiatiska
universitetsmiljöerna kommer att ha stor betydelse även i
framtiden så kommer sannolikt denna västeuropeiska
korridor att stå för en betydande vetenskaplig, kulturell och
annan intellektuell dynamik.
Produktionssystemet och universiteten
Universitet har alltid stått i en komplicerad relation till
övriga delar av samhället, dvs. enskilda människor,
näringsliv och samhällsorgan. I de flesta samhällen har
universitet och fria akademier krävt och fått politisk och
intellektuell oavhängighet, ibland till priset av finansiella
problem. Samtidigt har huvuddelen av samma länders
ledarskap i näringsliv, politik och samhällsadministration
hämtats från samma universitetsmiljöer. I länder som
Sverige har denna dubbelhet skapat spänningar, som
kanske varit en av de främsta orsakerna till att vi fått
fackhögskolor som de tekniska högskolorna, Stockholms
Handelshögskola, Chalmers och KTH. Den universiella
och kollektivt nyttiga forskningsmiljön har kanske
uppfattats som motstridiga krav på direkt matnyttig högre
utbildning och näringsanpassad, tillämpad forskning. Vi
tror att detta är en långsiktigt improduktiv prioritering.
Det är sannolikt långsiktigt bättre att låta universitet stå
för en basal, mångsidig och kreativt orienterad utbildning
och en kollektiv tillgänglig basal vetenskaplig forskning,
medan näringslivet och samhällsorganen bygger ut egna
forsknings- och utvecklingsenheter med tydlig inriktning på
dynamisk konkurrenskraft. Det utesluter inte forskarbyar,
teknologiparker och kunskapscentra i anslutning till
universiteten. Men det ger en klar rollfördelning mellan
universiteten och de omgivande näringslivs- och
samhällsorganen. Att ett frihetligt och öppet universitet går
att förena med vinstorienterade och expansiva
kunskapsföretag illustreras särskilt väl av utvecklingen i
Cambridge, Storbritannien. Där har universitetet och dess
olika colleges koncentrerat sig på sin huvudsakliga uppgift --
vetenskaplig forskning och utbildning -- samtidigt som man
aldrig genom finansiella krav och andra restriktioner
begränsat möjligheterna för enskilda institutioner och
forskare att i näringslivet sprida och utveckla de allmänna
kunskaperna för specifika produktiva ändamål. I Sverige
har samspelet mellan universitet och näringsliv inte haft
denna öppna och generösa karaktär. Därmed har våra
universitet förlorat mycket av sin attraktivitet på kreativa
begåvningar, vilket ytterligare förstärks av låga löner och
brist på resurser för internationellt samarbete.
Följaktligen har Sverige idag en besvärande obalans
mellan näringlivets forskning och utveckling och basal
vetenskaplig kunskapsutveckling inom samma områden.
Samtidigt som vi har en mycket omfattande forsknings- och
utvecklingsverksamhet inom våra högteknologiska
kommunikations-, läkemedels-, transport- och
maskinföretag har vi en mycket låg andel av världens
produktion av vetenskapliga resultat inom matematik,
fysik, kemi och basal teknologisk forskning. Lika
bekymmersam är situationen inom den teoretiska
samhällsvetenskapen. Endast inom de medicinska och
bioteknologiska områdena finns en tillräckligt god balans
mellan tillämpad och grundläggande vetenskaplig
forskning. Vi har en grav obalans mellan den kortsiktigt
ekonomiskt lönsamma FoU-verksamheten och dess
infrastruktur i form av högre utbildning och vetenskap.
Denna obalans kan bara rättas till genom utbyggnad av vårt
universitetssystem.
Efterfrågan på högre utbildning
Tillväxten av kunskapsyrken går mycket snabbt i
Sverige. På nationell nivå innebär denna expansion
tillsammans med kunskapsfördjupningen av administration
och annan informationshantering att den långa universitets-
och högskoleutbildningen (dvs. mera än tre års högre
utbildning) bör expandera med minst 50 %
fram till sekelskiftet. En sådan utbyggnad skulle
innebära ett behov av minst ytterligare 700--800 professurer
i landet som helhet vid oförändrad professorstäthet.
Beräkningar av stordriftsfördelar och därmed kritisk massa
hos universitet antyder att det går en kritisk gräns för
svenska universitets dimensionering vid 100 till 150
professurer och 6 000--9 000 studenter. Under 100
professurer och 6 000
studenter blir universitetsmiljöerna med andra ord
ekonomiskt ineffektiva, åtminstone med nuvarande inre
organisation och struktur av universiteten. Erfarenheterna
från nystartade universitet visar att effektiviteten kan
förbättras i den nedre storleksgränsen, om man lyckas
förena ett system med initiativrika unga professorer med
stor egen rätt till beslut om utbyggnadsinriktningar inom sitt
vetenskapliga ämnesområde och en platt, decentraliserad
organisation. Vi rekommenderar en sådan lösning för
Mittnorrlands universitet.
Ett exempel är Warwick University i Storbritannien. Det
är ett relativt nytt universitet, som byggt sin attraktionskraft
på en mycket medveten personalpolitik. Man satsade på ett
antal ''founding professors''. De 14 personer som utvaldes
för dessa uppgifter gavs utrymme att utveckla institutioner
och forskning enligt de principer de själva ansåg bäst. Det
innebär bl.a. att de själva fick ett avgörande inflytande för
att välja vilka forskare som skulle knytas till institutionerna.
Fria händer och tillräckliga finansiella resurser har varit
gynnsamma villkor för universitetets framgångar under de
ca 20 år som det funnits till. Man har drivit en linje som
hyllat det ''platta universitetet'', där kontaktlinjerna mellan
universitetsledning och institutionerna gjorts korta. Inga
mellannivåer har förekommit. Horisontella kontaker
mellan institutioner och en i hög grad självorganiserande
forsknings- och utbildningsstruktur har varit Warwicks
strategi.
Mittnorrlands universitet
Jag föreslår omvandlingen av Sundsvalls/Härnösands
högskola till ett universitet. Det innebär att tyngdpunkten
förskjuts från korta linjebundna högskoleutbildningar till
friare kombinationer av ett stort antal utbildningar som
sträcker sig från 20-poängsnivån till fullständig
doktorsutbildning med fullständig examinationsrätt. I
universitetskonstruktionen ingår en mångfald som
nödvändigtvis kräver mer än en fakultet. För att betona
universaliteten i den nya miljön föreslår jag inrättandet av
en filosofisk fakultet.
Denna filosofiska fakultet skall betona den basala
vetenskapliga forskningens betydelse inom de klassiska
universitetsämnena, dvs. matematik, filosofi,
språkvetenskaper, teoretisk samhällsvetenskap och
historiskt orienterade discipliner.
Även om den kreativa tyngdpunkten inom våra
universitet nu måste förskjutas mot grundläggande
vetenskapliga områden blir det ändå en, både absolut och
relativt, mera resurskrävande verksamhet än den som har
att göra med produktionen av utbildningar för
kunskapsyrken i industri, annat näringsliv och samhällets
produktion av tjänster. Traditionellt har sådan utbildning
skett i handelshögskolor och tekniska eller administrativa
högskolor, som varit fristående institut eller delar av de
större universiteten. Många av dessa fackhögskolor har
blivit otillräckliga för arbetsuppgifterna i det nya
näringslivet. Kunskapsbasen och
kommunikationsmöjligheterna har förändrats och därmed
har produktionslivet gått in i nya organisatoriska och
teknologiska lösningar. Den traditionella stordriften i
enhetliga, integrerade fabriker ersätts nu av kontinentalt
och globalt omfattande koncerner med nätverk av små
produktions- och distributionsenheter med omfattande
ömsesidig kommunikaton och flöden av varor, tjänster och
andra resurser. De nya produktionssystemen präglas av
mångsidighet i produkter, omfattande
informationsteknologiskt beroende och logistik -- snarare
än processtänkande. I den internationella debatten menar
man att klassisk ingenjörsteknisk och företagsekonomisk
utbildning bör avlösas av en utbildning i ''manufacturing''.
Med bibehållande av termens innebörd föreslår jag
beteckningen produktionssystem. För att möjliggöra en
sådan nyorientering av utbildning för näringslivet föreslår
jag att flera av de företagsekonomiska, systemvetenskapliga
och ingenjörsvetenskapliga ämnesområdena integreras i en
ny fakultet för produktionssystem.
Konstruktionen motsvarar de ''schools for
manufacturing'' som under senare tid inrättats framför allt i
USA.
Genomförandet av förslaget kräver självfallet en
särskild utredning av finansiella och andra organisatoriska
problem, som nödvändigtvis förutsätter samarbete mellan
regionens samhällsorgan och näringsliv med förhandlingar
av administrativ och politisk natur på den centrala nivån.
En sådan utredning bör ges mycket fria händer vid
utvecklingen av ett förslag till finansiellt och administrativt
genomförande. Därvid bör erfarenheter från uppbyggnad
utnyttjas. Målet måste inte nödvändigtvis vara tillkomsten
av ett universitet med helstatlig finansiering och styrning.
Ett nytt universitet i Mittnorrland bör inte innehållsmässigt,
administrativt eller finansiellt vara en identisk avbild av
något annat svenskt universitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om ett universitet i
Mittnorrland.