Teckenspråket är det naturliga umgängesspråket för
döva och gravt hörselskadade och det är också det språk
som döva lär sig spontant och betraktar som sitt första
språk. Den förändrade attityden till teckenspråket, som
sedan 1983 också är de dövas officiella första språk, gör att
insatser behövs såväl inom grundskolan och
gymnasieskolan som i specialskolan för att ge
teckenspråksundervisningen en stärkt ställning inom
skolväsendet.
Man har noterat att barn som gått i dövskola inte alltid
har tillgodogjort sig undervisningen på ett tillfredsställande
sätt. T.ex. sägs att barn som kommer till dövgymnasiet i
Örebro i många fall endast har kunskaper motsvarande
mellanstadiet i stället för högstadiet. Problemen är också
ofta stora när de går vidare till högskolan.
Orsaken till detta är att barnen i dag lär sig teckenspråk
från späd ålder och alltså har det som sitt första språk,
medan de lärare, som utbildats före 1983 för specialskolor,
har sämre kunskaper i teckenspråk. De undervisar på
talspråk eller ett undermåligt teckenspråk, så att eleverna
har svårt att förstå.
Därför är det ytterst angeläget att den beslutade
fortbildningen i teckenspråk för speciallärarna nu på allvar
kommer i gång. Vi anser, att alla lärare som undervisar döva
och hörselskadade i dövskola eller hörselklass inom en
femårsperiod skall ha kompetens att undervisa med stöd av
teckenspråk. Fortbildningen bör alltså göras obligatorisk.
Men även grundskolans lärare behöver specialutbildning
för att kunna undervisa hörselskadade elever. Det visar sig,
att barnen har ett bra ordförråd när de kommer till
specialskolan men mycket dålig ordförståelse. Det beror på
att läraren inte har kunnat förklara vad orden betyder på ett
tillräckligt tydligt sätt.
Vilken lärare som helst kan få en hörselskadad elev i sin
klass. Därför är det väsentligt att såväl i lärarutbildningen
som i fortbildningen av lärare det ges ökade möjligheter att
lära sig undervisa med stöd av teckenspråk.
Riksdagen har beslutat, att alla lärare skall få en
obligatorisk fortbildning om två till tre veckor med
inriktning mot specialpedagogik i vid mening. I
propositionen om lärarutbildning nämns som exempel på
fortbildningsområden inom specialpedagogik de
grundläggande sociala förutsättningarna för barn och
ungdomars utveckling och inlärning, ökat elevansvar och
ett närmare samarbete mellan skola och hem (prop
87/88:100). Det är bra men löser knappast problemet med
bristen på kunskaper i teckenspråk.
Som ett minimikrav när en lärare får en hörselskadad
elev i sin klass skall hon/han genomgå en informationkurs,
som hörselvården anordnar. I kursen behandlas bl.a.
orsakerna och innebörden av en hörselskada och hur den
hörselskadade kan få hjälp genom tekniken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kravet på en obligatorisk
fortbildning i teckenspråk för lärare som undervisar döva
och hörselskadade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående grundskollärarnas ökade
möjligheter att lära sig teckenspråk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående minimikrav för en lärare
med hörselskadad elev.
Stockholm den 21 januari 1991
Charlotte Branting (fp)
Barbro Sandberg (fp)