Gränslinjen mellan samtidshistoria och dagspolitik är
inte sällan hårfin. Att samtidshistoriska rön kan vara
politiskt sprängstoff finns det många exempel på inte minst
i dagens Östeuropa. Den sovjetiska historikern Lev
Besymenskij har berättat hur han fann bevis på att de
hemliga tilläggsprotokollen till Ribbentrop--Molotov-
pakten verkligen existerar, och vilken våldsam uppståndelse
detta skapade i den sovjetiska folkkongressen i slutet av
1989 (Der Spiegel nr 3/91). Med 1432 röster mot 252 beslöt
folkkongressen den 24 december 1989 att ogiltigförklara
både pakten och dess tilläggsprotokoll. Det faktum att det
kunde visas att de kopior av protokollen som tidigare
uppvisats är äkta och de politiska effekterna därav har
spelat en viktig roll för den baltiska frigörelseprocessen.
Att så långt det är möjligt klarlägga sanningshalten i
olika samtidshistoriska tvisteämnen är således en viktig
uppgift för opartisk forskning. I många fall är en otvetydig
sanning säkert inte möjlig att finna. Men många gånger
föreligger dokument eller andra bevis som i händerna på
erfarna och opartiska forskare kan leda fram till
faktaframställningar av en helt annan kvalitet än som är
möjligt att uppnå i den dagsaktuella polemiken.
Under senare år har en rad förhållanden i den svenska
samtidshistorien (efter andra världskriget) blivit föremål för
omvälvande och uppseendeväckande påståenden i den
offentliga debatten. Jag skall här nämna bara några aktuella
exempel:
1. Exemplet ''SAPO''
I boken Kommunistjägarna (1990) hävdar författarna att
de avslöjar att det ökända ''SAPO'' är liktydigt med
Socialdemokratiska ArbetsPlatsOrganisationer, som i
intimt samband med den militära underrättelsetjänsten (IB,
GBU, SSI, KSI) påstås ha ägnat sig åt åsiktsspionage mot
partipolitiska fiender, främst kommunister, men också
borgare. I boken hävdas vidare:att IB fungerat som
underrättelseorgan direkt i den socialdemokratiska
rörelsens tjänst,att IB:s åsiktsregister sannolikt inte har
förstörts (som regeringen hävdat) utan sorterats in i
försvarets beredskapsregister,att Ingvar Carlsson under
sin tid som SSU-ordförande 1961--67 var kontaktman
mellan SAPO och IB och att ''Ingvar Carlsson och Birger
Elmer träffades många gånger i tjänsten'',att 1965 års
s.k. fackligt politiska undersökning (en ren
åsiktsregistrering av fackliga förtroendevalda) skedde
under överinsikt av dåvarande partisekreterare Sten
Andersson.
I boken redovisas också fotokopior av tabeller för
SAPO-medarbetare att fylla i fackföreningsansvarigas
politiska åsikter. En huvudrollsinnehavare skall alltså ha
varit partisekreterare Sten Andersson, som nu är
utrikesminister. En annan skall ha varit SSU-ordförande
Ingvar Carlsson, som nu är statsminister.
Jag har ställt frågor i riksdagen till Sten Andersson och
Ingvar Carlsson för att dels få reda på deras eventuella
befattning med SAPO, dels vad som nu gäller om
registrering av icke-socialdemokrater. Sten Andersson
besvarade inte alls frågan. Ingvar Carlsson ''svarade'' den 24
april 1990. Han läste upp ett kort skriftligt svar där han slog
fast att han inte accepterar den beskrivning som ges i boken
Kommunistjägarna. Han gav däremot inget exempel på vad
som skulle vara felaktigt i boken. Istället påstod han att det
handlade om att socialdemokraterna efter andra
världskriget förde en ''målmedveten kamp mot
kommunisterna på arbetsplatserna'' som tidvis ''var mycket
hård''. Emellertid, påstod han, skedde detta ''före min tid
som ansvarig i centrala politiska sammanhang''. Därför ''får
andra ta åt sig äran'' av det inträffade(!).
2. Exemplet Sveriges neutralitet
I en särskild bilaga den 3 december 1990 påstod sig
Aftonbladet avslöja ''Sanningen om den svenska
neutraliteten''. Den sammanfattande bilden var att Sveriges
neutralitet varit som ett läckande såll. ''Palme fördömde --
Schori läckte''. ''Så lurade ÖB Tages regering''. ''CIA hade
fritt fram i Sverige''. Men också på många andra håll har,
delvis med stöd i frisläppta dokument, sensationella
uppgifter om det svenska utrikespolitiska agerandet
framförts. I en rad artiklar i Dagens Nyheter har påståtts att
Sverige i realiteten under hela efterkrigstiden varit i allians
med USA (DN 21/10, 16/11, 18/11 m.fl. 1990). Vissa
aspekter kommer att närmare granskas av riksdagens
underrättelsenämnd. Frågan om hur neutralitetspolitiken i
hela sin vidd har fungerat kan dock knappast granskas vare
sig rättsligt eller konstitutionellt, utan är en fråga om
nutidshistorisk forskning och tolkning.
3. Exemplet u-båtskränkningarna
Under det senaste året har nya uppgifter framkommit,
bl.a. från sovjetiska medagerande, om vad som skedde med
U137 i Blekingeskärgården 1981. I en artikel i DN (17/11--
90) har frågats: Vad gör vi nu när ubåtsbubblan brister?
Miljöpartiet har i andra sammanhang behandlat frågan om
ubåtskränkningarna ur folkrättslig synvinkel. Här nämns
saken som ett exempel på debatt om nutidshistoria.
4. Exemplet vapenaffärerna
Den oändliga serien vapenskandaler tycks inte ha något
slut. De rättsliga och konstitutionella aspekterna har varit
och är föremål för granskning. Men det finns också aspekter
som inte kan prickas av KU eller leda till en fällande dom,
men som ändå bör tas fram och sättas in i ett övergripande
samhälleligt sammanhang. I vilket samhällsklimat har
vapensmuggling skett? Vilka maktrelationer har rått?
Samtidshistoria med politisk sprängkraft
Dessa och många andra fall är exempel på
samtidshistoria med politisk sprängkraft. Bara i mycket
begränsad omfattning kan och bör riktigheten i olika
påståenden granskas rättsligt eller konstitutionellt. Den
bästa granskningsformen i en demokrati är fri debatt.
Samtidigt är det uppenbart att debatten bör ges
möjlighet att drivas på ett så sakligt och allsidigt
faktaunderlag som möjligt. Det är ett samhällsintresse att
sensationella påståenden och uppgifter om den svenska
samtidshistorien kan bedömas med utgångspunkt i så
omfattande belysning som möjligt.
Ett välkänt exempel på den historiska forskningens
politiska sprängkraft är fallet Waldheim. Efter lång debatt
tillsattes en särskild historikerkommission för att granska
faktaunderlaget för vissa påståenden.
Det är för Sveriges del dock knappast aktuellt med
någon officiell historikerkommission. Däremot är det
angeläget att den fristående samtidshistoriska forskningen
får ökade resurser och möjligheter att gå till botten med
samtidshistoriska forskningsproblem. Riksdagen skulle
genom att inrätta en särskild anslagspost dels öka de
praktiska möjligheterna för kritiskt granskande
samtidshistorisk forskning kring ämnen av de i motionen
exemplifierade slaget, dels ge en klar signal om att
riksdagen ser positivt på att all upptänklig ''byk'' i
samtidshistorien tvättas.
Källor måste göras tillgängliga. Kvalificerade forskare
inom discipliner som ägnar sig åt samtidshistorien bör få
generösa möjligheter att arbeta. Frågan om en speciell
professur bör övervägas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder
för att stärka den kritiskt granskande samtidsforskningen
kring kontroversiella samtidshistoriska frågeställningar som
t.ex. SAPO, neutraliteten, ubåtsaffärerna och
vapenaffärerna.