med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
I regeringens proposition 1990/91:87, Näringspolitik för
tillväxt, betonas betydelsen av satsningar på högre
utbildning för att stabilisera samhällsutvecklingen. Ett antal
olika instanser har också under senare tid betonat vikten av
att dimensioneringen av högskolan ökar för att vi i Sverige
skall kunna möta den ökande internationella konkurrensen.
UHÄ beräknar mot denna bakgrund att högskolans
dimensionering bör öka med minst 12 000 platser redan
under de närmaste åren. Andra studier visar på ännu större
behov av utbildningskapacitet inom högskolan för att vi
inom rimlig tid skall komma i nivå med våra främsta
konkurrentländer.
I föreliggande proposition föreslås en viss uppräkning av
antalet platser i högskolan. Dessa resurser riktas mot
programområden av betydelse för näringslivets utveckling.
Emellertid är resursbehoven i vissa delar av landet sådana
att den föreslagna utbyggnadstakten måste betraktas som
otillräcklig.
En grundläggande utgångspunkt är att satsningar på
högre utbildning bör göras så att de bidrar till att skapa
regional balans i riket. Dessutom bör dessa satsningar leda
till att varje region ges bättre beredskap att möta
strukturförändringar av skilda slag. Detta ställer krav på
viss styrning av basresurserna för högre utbildning och det
ställer på motsvarande sätt krav på högskolornas roll i deras
samhällsinstitution.
I norra Sverige är fördelningen av medel för högre
utbildning fortfarande kraftigt obalanserad. Närmare 60 %
av dessa resurser är knutna till Västerbottens län medan
övriga län får dela på resterande delar. Västernorrlands län
är en av de av strukturförändringarna hårdast drabbade
regionerna i landet. För närvarande går till detta län endast
10 % av basresurserna för grundläggande högre utbildning.
(Länet har knappt 30 % av befolkningen i den samlade
norra regionen.)
En viktig förklaring till att Västernorrlands län har
svårigheter att möta de aktuella strukturförändringarna är
att den genomsnittliga utbildningsnivån bland befolkningen
fortfarande ligger under riksgenomsnittet. Det är framför
allt den redan yrkesverksamma vuxna befolkningen som
har en lägre utbildningsprofil än riket i genomsnitt. Därtill
kommer att övergången till högskolan från gymnasiet
fortfarande är något lägre än riksgenomsnittet. Parallellt
med detta visar analyser av näringslivet i regionen att, med
undantag för storföretagen, tekniknivån inom
produktionen ofta är låg, vilket innebär särskilda risker i en
ökad takt av strukturförändringar. Länet har under 1980-
talet visat upp en positiv förändring i alla dessa avseenden.
Emellertid är det nu i en period av allvarliga
strukturförändringar väsentligt att göra stödinsatser så att
de satsningar på kompetensuppbyggnad som gjorts inte
hämmas.
Högskolan i Sundsvall/Härnösand har utvecklat
avancerade åtgärdsprogram för att möta dessa problem.
Dessa program har också anpassats till insatser som andra
organ i regionen gör. Emellertid har högskolan ännu inte
givits resurser i en nivå som sådana särsatsningar kräver.
Inte heller de satsningar som föreslås i här föreliggande
proposition leder till att högskolans utbud når en önskvärd
nivå.
Mot denna bakgrund vill vi betona vikten av att öka
resurserna till den grundläggande högre utbildningen i
norra Sverige. En sådan ökning bör riktas så att den bidrar
till att uppväga den regionala obalans som för närvarande
råder mellan olika delar av riket. I Norrland bör man i första
hand satsa ytterligare resurser på industriregionerna, där
bl.a. Västernorrlands län kan bli särskilt sårbart.
Riktade satsningar på högre utbildning i en region som
Västernorrland bör styras så att de leder till att stimulera
den tekniska utvecklingen inom näringsliv och
infrastrukturell verksamhet i regionen. Målet bör således
vara att höja kompetens- eller kunskapsmassan i den
produktion som präglar regionens olika
näringslivsanknutna verksamhetsgrenar.
Vidare är särsatsningarna på fortbildning och
vidareutbildning av vuxna angelägna i hela norra Sverige. I
Västernorrlands län bör sådana satsningar följa regionens
långsiktiga utvecklingsstrategier där
vuxenbefolkningsproblem särskilt beaktats. I konsekvens
med detta borde även LIF-anslaget ytterligare räknas upp
för att möta de problem som ovan redovisats.
Sammanfattningsvis föreslås att möjligheterna till en
ytterligare ökning av dimensioneringen till högskolan
prövas. Ett eventuellt resurstillskott bör användas till en
ökning av LIF-anslaget samt till ytterligare förstärkning av
högre utbildningsprogram med inriktning mot
produktförädling, utveckling av produktionssystem samt
övriga områden av betydelse för näringslivets tillväxt.
I detta sammanhang är det angeläget att åstadkomma
bättre interregional balans avseende grundläggande
högskoleutbildning i landet. Denna obalans är särskilt
tydlig i norra Sverige, där Västernorrlands län utgör ett
exempel på en region i underläge vad avser
högskolekapacitet. Högskolan i Sundsvall/Härnösand har
beredskap att arbeta i den riktning som här presenterats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av att utveckla och stärka
högskolan i Sundsvall/Härnösand.
Stockholm den 6 mars 1991
Bo Forslund (s)
Bo Holmberg (s)
Rune Jonsson (s)
Martin Segerstedt (s)
Sven Lundberg (s)
Britta Sundin (s)