I en rapport, ''Omvärldskunskap:SO'', från SO-delen
inom det nationella utvärderingsprogrammet vid
institutionen för pedagogik i Göteborgs universitet, har
Gunilla Svingby m.fl. redovisat bl a följande beträffande
ämnet religionskunskap på grundskolans mellanstadium.
Att religionskunskap är det ämne som tillsammans med
samhällskunskap har lägst status i SO-gruppen framgår i
olika sammanhang av lärarnas svar. Det är det ämne som
flest lärare valt bort antingen genom att låta andra lärare
ta över eller genom att inte undervisa alls eller i begränsad
omfattning. 25 procent av lärarna i vår undersökningsgrupp
anger inget område som kan räknas till ämnet
religionskunskap. Ytterligare 25 procent anger endast ett
eller två arbetsområden. Av detta kan man dra slutsatsen
att endast hälften av lärarna undervisar i ämnet i
någorlunda rimlig omfattning i relation till läroplan och
övriga ämnen.
Av rapporten framgår vidare att mer än 60 procent av
lärarna menar att religionskunskap är det svåraste ämnet.
De främsta orsakerna härtill är, menar man, elevernas
ointresse, elevernas oförmåga att förstå ämnet samt
lärarens egen okunnighet i ämnet. Endast 14 av samtliga
lärare som har besvarat enkäten (157 st) har angett att de
arbetat med någon eller några livsfrågor.
Rapporten ger en skrämmande bild av hur det förhåller
sig med undervisningen i det mycket viktiga ämne, som
religionskunskapen är. Särskilt allvarligt ter sig, enligt min
mening, det ringa utrymme och den undermåliga
behandling, som den kristna läran uppenbarligen får i
undervisningen. Det är oerhört viktigt, att den unga
människan bibringas kunskaper om den kristna etiken som
ett rättesnöre i tillvaron. Till skolans viktigaste uppgifter
hör att ge eleverna en god fostran. Detta kan ske på skilda
sätt inom ramen för all undervisning och övrig verksamhet.
Särskilt naturligt är det vid religionsundervisningen.
Rapporten klarlägger alltså otvetydigt, att det finns
mycket allvarliga brister i religionsundervisningen. Lärarna
har själva vitsordat, att de inte besitter tillräckliga
kunskaper i ämnet.
Detta vittnar om att lärarutbildningen på området är
bristfällig, vilket givetvis måste leda till att kraftfulla
åtgärder vidtages, för att åstadkomma en kvalitativt god
utbildning. Regeringen har det främsta ansvaret för att
detta kommer till stånd.
Det ankommer också på skolledningarna, att fästa
största allvar vid vad rapporten redovisat. Undervisningen i
religionskunskap får givetvis inte enbart ske på en höft. Den
måste genomföras i enlighet med vad gällande läroplan
föreskriver. Larmrapporten utgör en allvarlig påfordran till
de direkt ansvariga vid varje skola att föranstalta, att de
påtalade bristerna så långt möjligt elimineras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ämnet religionskunskap i
grundskolan.