Samhällets mål är att integrera de handikappade
eleverna i grundskolan och gymnasieskolan. Detta
framhålls också i regeringens proposition 1990/91:100 bilaga
10 att denna strävan att integrera handikappade elever varit
framgångsrik.
För hörselskadade elever kan man inte säga att
integrationen har varit framgångsrik. Att placera elever i
den vanliga skolan betyder inte att det är fråga om
integration. Kravet måste vara högre än så. Det måste vara
fråga om att det finns en social och övrig gemenskap mellan
den handikappade och de icke handikappade. Det kan inte
vara en fråga om att normalisera den handikappade utan
dennes situation, dvs att behoven av självförverkligande,
delaktighet m.m. tillfredsställs.
Undersökningar har visat att situationen för
hörselskadade elever som går i vanlig klass inte är bra. Det
är inte direkt förvånande om man tänker på att
hörselskadan är ett kommunikationshandikapp och på hur
skolan är ljudmiljömässigt. I klassrummet sker en
undervisning som helt bygger på att man hör perfekt och
kan följa med. Eleven får själv vara mycket aktiv och
ständigt påminna lärare och kamrater att använda mikrofon
och att ta hänsyn. Ständig koncentration för att höra och
läppavläsa kräver sitt pris i form av trötthet och huvudvärk.
Problemen blir ännu tydligare på raster och i social samvaro
utanför lektionerna. Skolungdomar är inte direkt lugna och
disciplinerade utan det förekommer oljud som för den
hörselskadade lätt leder till att denna blir utanför den
sociala gemenskapen, social dövhet uppstår.
Alternativet är hörselkassser (särskilda
undervisningsgrupper) men många av dessa fungerar inte
heller på det sätt som de borde. Oftast är klasserna små och
eleverna har inga möjligheter att välja kamrater som de vill
umgås med. Skolan de går i är i regel en hörande skola och
därför sker allt utanför klassrummet på hörandes villkor.
Undervisningen blir lidande av att elevernas förutsättningar
att ta emot talspråkig kommunikation starkt skiftar på
grund av hörselnedsättningens grad.
Med talspråkig undervisning blir hörselskadan ett
problem och då används olika tekniska hjälpmedel för att
kompensera. Eftersom tekniska hjälpmedel sällan fungerar
på det sätt som man hoppats på, kvarstår
kommunikationssvårigheter i dålig ljudmiljö.
En visuell kommunikation med teckenspråk gör att alla
elever, oavsett hörselskada, kan följa med i en diskussion.
På detta sätt kan barndomshörselskadade få en
undervisning som inte hämmas av hörselsvårigheter.
Hörselskadade bör liksom döva få möjlighet till en skola
som tillgodoser deras behov av egen identitet som
hörselskadade och i samband med det en stärkt positiv
självuppfattning, gruppgemenskap och verklig
kommunikation. Dagens skolförslag om integrering kan
inte tillgodose detta.
Enligt riksdagens beslut kommer den 1 juli 1991 ett nytt
statligt institut för handikappfrågor inom skolväsendet att
inrättas. I institutet inordnas också den regionala
stödorganisationen för handikappfrågor som nu ligger på
länsskolnämnderna.
När det gäller hörselskadade och även döva barn och
ungdomar är det i dag landstingens hörselvårdskonsulenter
som ansvarar för att föräldrar får den information som
behövs för att rätt skolplacering sker och att eleverna i den
vanliga grundskolan får sina ''hörselbehov'' tillgodosedda. I
nuvarande organisation köper länsskolnämnderna
hörselpedagogisk expertis från landstinget. Detta är ej
tillfredsställande, mer direkta kanaler behövs till den
stödorganisation som finns för handikappfrågor, varför det
nu blir nödvändigt med personal som har kunskap om
hörselskadade och döva elever inom den regionala
stödorganisationen.
Det nya institutets uppgifter skall enligt direktiven vara
''inriktade på de särskilda stöd- och utvecklingsinsatser som
krävs för att elever med handikapp skall få sådana
förutsättningar att genomföra sin skolgång som är så
likvärdig som möjligt med andra elever''.
''Så likvärdig som möjligt'' är inget acceptabelt uttryck
när ett centralt mål i svensk utbildningspolitik är att främja
jämlikhet och rättvisa. Alla skall ha rätt till likvärdig
utbildning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hörselskadades behov av en
skola som tillgodoser deras behov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det nya institutet för
handikappfrågor får till uppgift att uppmärksamma
hörselskadades skolsituation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den regionala
stödorganisationen,
4. att riksdagen slår fast att alla har rätt till likvärdig
utbildning.
Stockholm den 25 januari 1991
Elisabeth Fleetwood (m)
Karl-Gösta Svenson (m)