Det övergripande målet för skolans
hemspråksundervisning är att främja en aktiv
tvåspråkighet. Skolans hemspråksundervisning innebär
dels att barnet får lära sig sitt eget hemspråk, dels att det får
studiehandledning på sitt eget språk även i andra ämnen.
Det senare är en stor fördel för de barn som kommit till
Sverige efter att ha påbörjat sin skolgång i hemlandet.
Under en övergångsperiod kan de ha mer eller mindre stora
luckor i olika ämnen, som det kan vara svårt att reparera
med de svenska läroböckernas, för en invandrad elev, ofta
ganska komplicerade ordval.
Hemspråksundervisningen har under lång tid varit
föremål för diskussioner när det gäller kvalitet, omfång,
organisation och förläggning under skoldagen. Det är
beklagligt att den ekonomiska situationen är sådan att vi på
alla områden, också detta, måste företa kännbara
nedskärningar. Förhoppningsvis kan de förändringar som
nu måste göras medverka till en förbättrad kvalitet.
Krav på kunskaper i hemspråket är inte nu regel för att
få rätt till hemspråksundervisning. Avgörande är elevens
och föräldrarnas önskemål. Det är rimligt att
hemspråksundervisningen skall vara inriktad på att barnet
skall lära sig läsa och skriva ett språk som det redan talar.
Det är också rimligt att den undervisning som ges i den
obligatoriska skolan svarar mot bestämda kvalitetskrav så
att föräldrarna med förtroende kan sända sina barn till
denna undervisning. Tyvärr har den hittills många gånger
inneburit att deras barn också tvingats avstå från annan
angelägen undervisning t.ex. svenska och matematik.
Undervisningen bedrivs inte sällan med en lärare och en
elev, vilket inte är vare sig ekonomiskt rimligt eller
pedagogiskt lämpligt.
Ämnet hemspråk är unikt såtillvida att det är ett frivilligt
tillval för eleven, men ändå tillmäts lika värde som andra
ämnen för eleven i betygshänseende. Eftersom timoch
läroplaner saknas, är det dessutom i praktiken så att varje
lärare gör sin egen kurs som eleverna läser i ett varierande
antal år. Utvärdering och betygssättning blir på så sätt i
högsta grad godtyckliga. På gymnasiet väljer eleverna sällan
hemspråk om det inte höjer deras medelbetyg, vilket
förklarar förekomsten av idel fyror och femmor.
Det är helt otillfredsställande att betygssättning kan ske
då det saknas centralt fastställda tim- och läroplaner.
Sådana bör därför snarast fastställas med början med de
större språken i hemspråksundervisningen. Standardprov
bör därför utformas för dessa språk. Detta bör ges
regeringen till känna.
Någon övergripande utvärdering av
hemspråksundervisningen har inte gjorts. Det är angeläget
att så sker. Lämpligen kan man undersöka en grupp elever
som fått hemspråksundervisning för tio år sedan. Vilken
nytta har de haft av det? Har det underlättat inlärningen av
svenska? Vilka kunskaper och färdigheter i sitt hemspråk
har de idag? Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
initiera en sådan utvärdering.
Också hemspråkslärarens situation behöver ses över.
Lärarens situation är ofta speciell eftersom undervisningen
sker i små grupper och genom att hon/han som landsman till
eleven får inblick i dennes personliga och sociala
förhållanden på ett annat sätt än skolans övriga personal.
Det är också hon som oftast sköter kontakterna med
hemmet. Dessa förhållanden medför att hon mer än de
flesta lärare behöver tryggheten av att ha ett kollegium att
diskutera med samt att ha bra kontakter med
elevvårdspersonalen. På grund av hemspråkslärarens
rotlösa tillvaro med strötimmar på många olika skolor
hamnar hon i dagens läge tvärtom oftast utanför det övriga
lärarkollegiet. Det förekommer att hon inte ens får göra
stenciler eller får pengar till studiebesök och dylikt.
Också reglerna för behörighet bör ses över. Idag är en
hemspråkslärare med svensk förskollärarutbildning behörig
att undervisa som hemspråkslärare på gymnasienivå. En
person med en utländsk akademisk examen är det inte.
Även om det finns problem med värderingen av utländska
examina finns det anledning att överväga hur man bättre
skall kunna utnyttja den resurs som personer med sådana
examina utgör. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs,
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att hemspråken skall ha centralt fastställda tim- och
läroplaner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att rätt till hemspråk medges om eleven dagligen talar ett
annat språk än svenska i hemmet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att inga hemspråksgrupper bör bestå av mindre än fem
elever,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utvärdering av hemspråksundervisningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behoven av en översyn av
hemspråkslärarnas situation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
behörighetsreglerna för hemspråkslärare.
Stockholm den 24 januari 1991
Ylva Annerstedt (fp)