En av de viktigaste grundstenarna för demokratin är att
alla medborgare kan läsa och skriva. Den som inte kan läsa
kan inte tillgodogöra sig skolundervisning, inte delta i
arbetslivet på lika villkor och inte heller skaffa sig den
information som behövs för att medverka i den
demokratiska processen. Den som inte kan skriva kan ha
svårt att få sin rätt och hävda sin åsikt.
I Sverige lämnar mellan 5 000
och 10 000
elever varje år grundskolan med bristande
kunskaper i läsning och skrivning, trots att de har
begåvningsmässiga förutsättningar att lära sig läsa. För var
och en av dem innebär det stora svårigheter genom hela
livet. För samhället innebär det också en väsentlig förlust,
genom att en stor del av arbetskraften inte har möjlighet att
fullt ut använda sina resurser.
Anledningen till att många elever har svårt att lära sig
läsa och skriva är att de har ett specifikt handikapp med
biologisk bakgrund, som förr kallades ordblindhet men som
nu kallas dyslexi. Det är inget isolerat problem för en liten
grupp elever utan man räknar med att ca. 10 procent av
befolkningen lider av detta handikapp i större eller mindre
grad.
Kunskapen om dyslexi måste bli större i hela
skolsystemet, från förskola till högskola. Förutsättningen
för att en elev ska kunna få den undervisning som behövs är
ju att handikappet över huvud taget upptäcks. Alltför
många elever betraktas än idag, på grund av sina
svårigheter, helt felaktigt som slöa, okoncentrerade,
obegåvade eller t.o.m. socialt störda. Att få en sådan
stämpel innebär givetvis svåra konsekvenser för den
enskilda individen.
När lärarna en gång gjorts medvetna om handikappet,
är det emellertid inte särskilt svårt att känna igen. Redan i
förskolan kan man upptäcka de barn som är i riskzonen.
Man vet att majoriteten är pojkar, de har ofta problem med
motoriken och med koordinationen mellan höger och
vänster sida. De kan ha svårt att tala och att uppfatta hörsel-
och synintryck. De kan också ha svårigheter att styra röst
och rörelser och uppfattas därför ibland som störande. De
har mycket tidigt en bild av sig själva som avvikande men
kan inte förstå varför. Många drar sig tillbaka och gör sig
osynliga. Andra blir värstingar för att bli bäst på något.
Undersökningar visar att det finns en kraftig
överrepresentation av läs- och skrivsvårigheter bland
människor som hamnar på ungdomsvårdsskolor och i
fängelser. För att elever med dyslexi ska bli jämlika med
andra elever krävs ett antal åtgärder.
Alla lärare i förskola, grundskola, gymnasium och
högskola, men också inom vuxenutbildningen, bör få
grundläggande kunskaper för att lära sig känna igen elever
med dyslexi.
När lärare misstänker att en elev har läs- och
skrivsvårigheter måste skolan ha redskap att kartlägga
problemet.
Eleven måste få specialundervisning i läsning och
skrivning som bygger på kunskaper om just hans eller
hennes speciella svårigheter. Varje elev har rätt att lära sig
läsa så långt förmågan räcker.
Speciallärarutbildningen måste få en starkare inriktning
på arbete med dessa elever. Att lära dyslektiker läsa och
skriva är en uppgift som kräver gedigen utbildning.
Den elev som har svårt att läsa har ändå rätt att lära sig
samma saker som kamraterna. Skolan måste skilja på
kunskapsinhämtning och läsinlärning. Talböcker är ett bra
medel för elever med läs- och skrivsvårigheter att lära sig
läxorna.
Skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever
med läs- och skrivsvårigheter ska behandlas, t.ex. vid
betygssättning och i provsituationer.
Många dyslektiker som finns i arbetslivet har stora
problem med datoriseringen i företagen. Det behövs
särskilda åtgärder för att hindra att de slås ut ur arbetslivet.
Datorn kan, om den används rätt, vara en stor hjälp för den
som har läs- och skrivsvårigheter.
Vid riksmötet 1989/90 begärde riksdagen att regeringen
skulle överväga vad som kan göras i fråga om fortbildning
för att öka lärares och speciallärares kompetens att
undervisa elever med grava läs- och skrivsvårigheter.
Vidare ansåg riksdagen att regeringen skulle överväga hur
kostnaderna för produktion av talböcker för dessa elever
skulle fördelas mellan stat och kommun.
I årets budgetproposition redovisar regeringen vilken
fortbildning som redan finns för att öka lärarnas förmåga att
känna igen och hjälpa elever med dyslexi. Det enda nya är
att en särskild fördjupningskurs som ska bygga på
speciallärarnas påbyggnadsutbildning kommer att startas
1991/92. I övrigt hänvisar regeringen till att kommunerna
numera har ansvar för lärarnas fortbildning.
Det har inte kommit något åtgärdspaket. Inget initiativ
har tagits för att lösa de problem med upphovsrätten som
försvårar problemet med talböcker. Vi menar att det också
fordras fortbildning som riktar sig till vanliga lärare.
Dessutom bör det inom ramen för
grundskollärarutbildningen finnas inslag som behandlar de
specifika problem som barn med dyslexi har.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder
för elever med svåra läs- och skrivsvårigheter med de inslag
som tagits upp i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
elever med svåra läs- och skrivsvårigheter skall få tillgång
till läromedel inlästa på band.
Stockholm den 25 januari 1991
Lars Leijonborg (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)