I regeringens proposition 1990/91:100 föreslås att
sektorsbidraget till kommunerna minskas med 300 milj.kr.
Besparingen görs genom att man förändrar gällande
gruppstorlekar inom hemspråksundervisningen samt att
man i större omfattning än tidigare bedriver undervisning
utanför timplanebunden tid.
Riksdagen beslutade 1975 om de invandrarpolitiska
målen:jämlikhetvalfrihetsamverkan
Dessa mål uttrycks klart också i Lgr 80. Målet för
undervisningen av invandrarelever är aktiv tvåspråkighet
för att eleverna skall kunna integreras i det svenska
samhället med bibehållen känsla och stolthet för det egna
språket och den egna kulturen, att utveckla en tvåkulturell
identitet hos dessa barn. Undervisningen skall planeras och
krav ställas utifrån varje barns aktuella förutsättningar.
Propositionens förslag om minsta gruppstorlek på fem
elever kan ha negativa konsekvenser i vissa fall.Många
av invandrareleverna är flyktingbarn med bristfällig
skolbakgrund, en del är analfabeter och många har läs- och
skrivsvårigheter. Barnen har ofta gått igenom svåra
upplevelser som de måste få bearbeta. Dessa barn behöver
studiehandledning på sitt eget språk för att så fort som
möjligt kunna delta i en vanlig klassundervisning. I många
fall kräver dessa barn enskild undervisning.Några av
invandrareleverna tillhör udda språkgrupper med få barn.
Hittills har bristande tillgång till lärare utgjort skäl för
kommuner att inte anordna undervisning. Enligt förslaget
bör i fortsättningen även svårigheter att anordna
undervisning i hemspråk med minst fem deltagare kunna
utgöra sådant skäl vilket innebär att vissa invandrarelever
inte kommer att få den hemspråksundervisning som de har
rätt till.Kommuner med ett litet antal invandrarelever,
speciellt i glesbygden, kommer att ha svårigheter att
anordna hemspråksundervisning. Att försöka bilda grupper
med fem elever, flera skolenheter tillsammans eller att
kommunerna samarbetar, innebär ökade kostnader för
skolskjutsar. De nyligen beslutade förändringarna inom
skolområdet innebär att kommunerna själva fattar beslut
om hemspråksundervisning skall anordnas eller inte.
Kommunerna har också idag ansträngd ekonomi och då är
det lätt att prioritera bort dyra skolskjutsar och då även
hemspråksundervisning.
Att bedriva en stor del av hemspråksundervisningen
utanför timplanebunden tid innebär att man isolerar
hemspråkslärarna från skolans reguljära verksamhet. I dag
pågår på flera håll mycket bra verksamhet med samarbete
mellan klasslärare/ämneslärare, sv 2-lärare och
hemspråkslärare med utgångspunkt från elevernas
totalsituation och totalbehov, inte bara med tanke på båda
språken utan också med tanke på elevernas identitet.
Riksrevisionsverket (RRV) har i sin rapport pekat på
olika svagheter inom hemspråksundervisningen. Analysen
av situationen är säkert till en del rätt. Dock avser
rapporten enbart fem kommuner. Skolöverstyrelsen (SÖ)
håller på med en utvärdering som gäller 13 kommuner i sex
län samt en utvärdering av den finska
utvecklingsverksamheten. Dessa utvärderingar är inte klara
än, men skulle ge ett bättre underlag till att dra slutsatser.
Det är säkert möjligt att i större utsträckning än tidigare
bedriva en kvalitativt god och rationell undervisning i
hemspråk. Frågan är om de föreslagna åtgärderna är de
rätta. Risken är uppenbar att det blir kommunernas
ekonomi, inte barnens behov, som kommer att styra den
framtida hemspråksundervisningen.
I stället för att detaljreglera hemspråksundervisningen,
skulle man ge det nya skolverket i uppgift att hjälpa
kommunerna att effektivisera hemspråksundervisningen
efter kommunernas behov och förutsättningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråksundervisning.
Stockholm den 24 januari 1991
Lahja Exner (s)
Erkki Tammenoksa (s)
Lena Boström (s)
Bruno Poromaa (s)