Samhällets mål är att integrera de handikappade
eleverna i grundskolan och gymnasieskolan. Detta sägs
även i regeringens proposition 1990/91:100 Bilaga 10. Det
framgår också av nämnda proposition att strävan att
integrera handikappade elever varit framgångsrik.
Tyvärr kan man inte säga vad gäller hörselskadade
elever att integrationen varit framgångsrik. Att placera
elever i den vanliga skolan betyder inte att det är frågan om
integration. Kraven måste vara högre än så.
Det måste finnas en social och övrig gemenskap mellan
de handikappade och de icke handikappade. Det är inte
fråga om att normalisera den handikappade utan dennes
situation.
Undersökningar visar att situationen för hörselskadade
elever som går i vanlig klass inte är bra. Hörselskadan är ett
kommunikationshandikapp och skolorna fungerar i regel på
ett mindre bra sätt, ljudmässigt. Ständig koncentration för
att höra och läppavläsa kräver sitt pris i form av trötthet och
huvudvärk. Den sociala gemenskapen utanför skolan kan
vara lika problematisk, det uppstår en social dövhet.
Alternativet för hörselskadade elever är särskilda
undervisningsgrupper. Men ofta är dessa små och eleverna
har inga möjligheter att välja kamrater.
Med talspråkig undervisning blir hörselskadan ett
problem och då används olika tekniska hjälpmedel för att
kompensera. Dessa hjälmedel fungerar sällan på det sätt
man hoppats på, det som kvarstår är
kommunikationssvårigheter i dålig ljudmiljö.
En visuell kommunikation med teckenspråk däremot,
gör att alla elever, oavsett hörselskada, kan följa med i en
diskussion. På detta sätt kan barndomshörselskadade få en
undervisning som inte hämmas av hörselsvårigheter.
Hörselskadade bör liksom döva få möjlighet till en skola
som tillgodoser deras behov av egen identitet som
hörselskadade och i samband därmed en stärkt positiv
självuppfattning, gruppgemenskap och verklig
kommunikation. Dagens skolförslag om integrering
tillgodoser inte detta.
Enligt riksdagens beslut kommer den 1 juli 1991 ett nytt
statligt institut för handikappfrågor inom skolväsendet att
inrättas. I institutet inordnas också den regionala
stödorganisationen för handikappfrågor, som nu ligger på
länsskolnämnderna.
När det gäller hörselskadade och även döva barn och
ungdomar är det idag landstingens hörselvårdskonsulenter
som ansvarar för att föräldrar får den information som
behövs för att rätt skolplacering sker och att eleverna i den
vanliga grundskolan får sina ''hörselprov'' tillgodosedda. I
nuvarande organisation köper länsskolnämnderna
hörselpedagogisk expertis från landstingen. Detta är ej
tillfredsställande, men direkta kanaler behövs till den
stödorganisation som finns för handikappfrågor. Nu med
den nya organisationen blir det nödvändigt med personal
som har kunskap om hörselskadade och döva elever inom
den regionala stödorganisationen.
Det nya institutets uppgifter skall enligt direktiven vara
''inriktade på de särskilda stöd- och utvecklingsinsatser som
krävs för att elever med handikapp skall få sådana
förutsättningar att genomföra sin skolgång så likvärdig som
möjligt med andra elever''.
''Så likvärdig som möjligt'' är inget acceptabelt uttryck
när ett centralt mål i svensk utbildningspolitik är att främja
jämlikhet och rättvisa. Alla ska ha rätt till likvärdig
utbildning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hörselskadades behov av en
skola som tillgodoser deras behov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det nya institutet för handikappfrågor får i uppgift att
uppmärksamma hörselskadades skolsituation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den regionala stödorganisationen behöver ha personal
med kunskap om hörselskadade och döva,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att alla har rätt till likvärdig utbildning.
Stockholm den 25 januari 1991
Stina Gustavsson (c)
Marianne Jönsson (c)