Motion till riksdagen
1990/91:Ub277
av Barbro Sandberg (fp)

Skolhandikappinstitutet


Den statliga skoladministrationen förändras. Ett
skolverk respektive ''skolhandikappinstitut'' inrättas.
För det första kan ifrågasättas varför myndigheten som
handhar ''en skola för alla'' inte också kan klara de
handikappade barnen och ungdomarna utan att de måste få
en egen myndighet. Enlig mitt förmenande borde
''skolhandikappinstitutet'' vara en avdelning inom
skolverket.
För det andra är det enligt min uppfattning mycket
olyckligt att förlägga institutet till Härnösand. Det är
beklagligt om det är regionalpolitiska hänsyn som styr
handikappfrågorna.
De båda enheterna antas få en mycket liten central del
för samordning. Den stora delen av verksamheten föreslås
ske regionalt.
Även om den centrala, samordnande delen förmodas bli
liten, kommer den att bli viktig, eftersom det med
samordnarupgifter även följer möjligheter att kunna
överblicka vad som händer totalt sett i landet, vilket i sin tur
ger en god grogrund för vidareutveckling av idéer för
levande måldiskussioner och läroplansarbete.
Om de båda myndigheternas samordnande centrala del
kommer att finnas på olika orter finns risk för att
måldiskussionerna kommer att skiljas åt. En skola för alla
bör i grunden ha en gemensam kunskapssyn. Den
stödpersonal som finns för elever med grava
funktionsnedsättningar har som en av sina stora uppgifter
att fungera som översättare och omformare av skolans mål
på ett sådant sätt att det kan komma varje elev till del. En
förutsättning för att stödpersonalen, konsulenterna, skall
kunna uppfylla den uppgiften är att ha en levande,
pedagogisk bas för sin verksamhet.
Mer än 90% av elever med funktionsstörningar i grund-
och gymnasieskolor får i dag sin undervisning i sina
respektive hemskolor huvudsakligen tillsammmans med
övriga elever.
Integreringsprocessen har pågått intensivt under en
tjugoårsperiod. I dag anses det naturligt att elever, även
med grava funktionsnedsättningar, finns bland andra elever
i sin hemskola, de är fysiskt integrerade. När det gäller den
fysiska integreringen, så anses den i dag vara i huvudsak
lyckad. Elverna får den tekniska hjälp de behöver. I stort
sett får de de hjälpmedel och den personella assistens som
deras situation kräver.
När det däremot gäller en djupare form av integrering,
den som har med gemenskap och delaktighet att göra, fattas
det fortfarande mycket. Här behövs insatser i form av
ökade kunskaper på den pedagogiska sidan, bland annat det
stöd som den regionala stödverksamheten kan ge genom
sina konsulenter.
Ordet integrering har under de senare åren använts mer
och mer sällan. En elev med funktionshinder finns nu helt
naturligt i den vanliga skolan. I dag talar man om skolans
elever -- och då menar man alla som går i skolan och som
man har ansvar för. Det har tagit lång tid och stort arbete
för att komma dit. Men, hur blir det nu, i morgon. Det vore
mycket olyckligt om de ansvariga i skolan åter gavs
anledning att tänka att elever med grava
funktionsstörningar har en egen myndighet, som sörjer för
deras situation, och därför inte tar lika stort ansvar själva.
Sådana tankar är inte långt borta. De var ganska vanliga
bara för ett tiotal år sedan.
I en skola för alla gäller samma läroplan och
förhoppningsvis ett arbete med ett gemensamt mål i sikte.
Vägarna att nå målen är ständigt i förändring och förnyas
alltefter senaste rön i aktuell forskning. Debatter och
meningsutbyte pågår ständigt.
Det har varit en stor tillgång för konsulenterna att ha sin
vardagliga tillhörighet vid länsskolnämnderna och där
engageras i pedagogiska frågor som även rör icke
handikappade elever. Den referensram detta ger för med
sig att stödpersonalens kunskapssyn ständigt förnyas i takt
och i linje med den hos personal inom skolan i allmänhet.
Det ensamarbete som i dag signaleras för
stödpersonalen tillsammans med att den samordnande
delen skiljs från skolverket kan lätt medföra risken att
själva funktionsnedsättningarna kommer i centrum för
diskussionerna, till förfång för utveckling av de pedagogiska
idéerna.
Både när det gäller skolverket och det nya institutet för
handikappfrågor sägs att det huvudsakliga arbetet skall ske
regionalt och inte centralt. Att man då eventuellt tänker sig
olika regionindelningar för de båda myndigheterna
underlättar säkerligen inte vare sig integrering av de båda
verksamheterna eller de handikappade elevernas
möjligheter till delaktighet och gemenskap.
Propositionen understryker också vikten av att det nya
institutet skall ha ett nära samarbete med
handikapporganisationerna. Inte heller det samarbetet
underlättas om institutet förläggs till Härnösand. De
tekniska kommunikationshjälpmedlen kan aldrig ersätta
den direkta kontakten mellan människor.
Handikapporganisationerna har sin huvudort i Stockholm.
Resorna till Härnösand är både tids- och kostnadskrävande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett särskilt
''skolhandikappinstitut'',
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''skolhandikappinstitutets''
placering.

Stockholm den 24 januari 1991

Barbro Sandberg (fp)