Den statliga skoladministrationen förändras. Ett skolverk respektive ''skolhandikappinstitut'' inrättas.
För det första kan ifrågasättas varför myndigheten som handhar ''en skola för alla'' inte också kan klara de handikappade barnen och ungdomarna utan att de måste få en egen myndighet. Enlig mitt förmenande borde ''skolhandikappinstitutet'' vara en avdelning inom skolverket.
För det andra är det enligt min uppfattning mycket olyckligt att förlägga institutet till Härnösand. Det är beklagligt om det är regionalpolitiska hänsyn som styr handikappfrågorna.
De båda enheterna antas få en mycket liten central del för samordning. Den stora delen av verksamheten föreslås ske regionalt.
Även om den centrala, samordnande delen förmodas bli liten, kommer den att bli viktig, eftersom det med samordnarupgifter även följer möjligheter att kunna överblicka vad som händer totalt sett i landet, vilket i sin tur ger en god grogrund för vidareutveckling av idéer för levande måldiskussioner och läroplansarbete.
Om de båda myndigheternas samordnande centrala del kommer att finnas på olika orter finns risk för att måldiskussionerna kommer att skiljas åt. En skola för alla bör i grunden ha en gemensam kunskapssyn. Den stödpersonal som finns för elever med grava funktionsnedsättningar har som en av sina stora uppgifter att fungera som översättare och omformare av skolans mål på ett sådant sätt att det kan komma varje elev till del. En förutsättning för att stödpersonalen, konsulenterna, skall kunna uppfylla den uppgiften är att ha en levande, pedagogisk bas för sin verksamhet.
Mer än 90% av elever med funktionsstörningar i grund- och gymnasieskolor får i dag sin undervisning i sina respektive hemskolor huvudsakligen tillsammmans med övriga elever.
Integreringsprocessen har pågått intensivt under en tjugoårsperiod. I dag anses det naturligt att elever, även med grava funktionsnedsättningar, finns bland andra elever i sin hemskola, de är fysiskt integrerade. När det gäller den fysiska integreringen, så anses den i dag vara i huvudsak lyckad. Elverna får den tekniska hjälp de behöver. I stort sett får de de hjälpmedel och den personella assistens som deras situation kräver.
När det däremot gäller en djupare form av integrering, den som har med gemenskap och delaktighet att göra, fattas det fortfarande mycket. Här behövs insatser i form av ökade kunskaper på den pedagogiska sidan, bland annat det stöd som den regionala stödverksamheten kan ge genom sina konsulenter.
Ordet integrering har under de senare åren använts mer och mer sällan. En elev med funktionshinder finns nu helt naturligt i den vanliga skolan. I dag talar man om skolans elever -- och då menar man alla som går i skolan och som man har ansvar för. Det har tagit lång tid och stort arbete för att komma dit. Men, hur blir det nu, i morgon. Det vore mycket olyckligt om de ansvariga i skolan åter gavs anledning att tänka att elever med grava funktionsstörningar har en egen myndighet, som sörjer för deras situation, och därför inte tar lika stort ansvar själva. Sådana tankar är inte långt borta. De var ganska vanliga bara för ett tiotal år sedan.
I en skola för alla gäller samma läroplan och förhoppningsvis ett arbete med ett gemensamt mål i sikte. Vägarna att nå målen är ständigt i förändring och förnyas alltefter senaste rön i aktuell forskning. Debatter och meningsutbyte pågår ständigt.
Det har varit en stor tillgång för konsulenterna att ha sin vardagliga tillhörighet vid länsskolnämnderna och där engageras i pedagogiska frågor som även rör icke handikappade elever. Den referensram detta ger för med sig att stödpersonalens kunskapssyn ständigt förnyas i takt och i linje med den hos personal inom skolan i allmänhet.
Det ensamarbete som i dag signaleras för stödpersonalen tillsammans med att den samordnande delen skiljs från skolverket kan lätt medföra risken att själva funktionsnedsättningarna kommer i centrum för diskussionerna, till förfång för utveckling av de pedagogiska idéerna.
Både när det gäller skolverket och det nya institutet för handikappfrågor sägs att det huvudsakliga arbetet skall ske regionalt och inte centralt. Att man då eventuellt tänker sig olika regionindelningar för de båda myndigheterna underlättar säkerligen inte vare sig integrering av de båda verksamheterna eller de handikappade elevernas möjligheter till delaktighet och gemenskap.
Propositionen understryker också vikten av att det nya institutet skall ha ett nära samarbete med handikapporganisationerna. Inte heller det samarbetet underlättas om institutet förläggs till Härnösand. De tekniska kommunikationshjälpmedlen kan aldrig ersätta den direkta kontakten mellan människor. Handikapporganisationerna har sin huvudort i Stockholm. Resorna till Härnösand är både tids- och kostnadskrävande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt ''skolhandikappinstitut'',
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ''skolhandikappinstitutets'' placering.
Stockholm den 24 januari 1991 Barbro Sandberg (fp)