Kristendomsämnets ställning inom religionskunskapsundervisningen
Skollagens första paragraf lyder: ''Genom grundskolan,
gymnasieskolan och andra motsvarande skolformer
anordnar samhället utbildning för barn och ungdomar.
Utbildningens allmänna mål är att ge eleverna kunskaper,
utveckla deras färdigheter och i samarbete med hemmen
främja deras utveckling till harmoniska människor och till
dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.''
Under sommaren och hösten fanns förfärande
beskrivningar av vad som kan förekomma i svenska skolor
i dag. I flera nummer av ''Skolvärlden'', i dagliga tidningar
och i TV och radioprogram gavs en bild av skolor, som
tappat greppet om situationen. Vi är medvetna om att de är
undantag, men bara att det förekommer på flera skolor gör
att en ändring måste komma till stånd.
I en artikel beskrevs hur elever bildat gäng, som drog
omkring och förstörde saker och ting samtidigt som man
satte skräck i både kamrater och lärare. Man eldade bl.a. i
papperskorgar eller på golven. I Västmanlands Läns
Tidning kunde man under hösten läsa om en elev som måste
hämtas på skolan av polis. Eleven måste dessutom beläggas
med handfängsel. I andra tidningar kunde vi läsa om elever
som tvingades utföra handlingar som de inte alls ville
utföra, men som de inte kunde eller vågade säga nej till på
grund av hot eller våld.
Kvinnliga lärare vittnade i TV-program och i intervjuer
i tidskrifter om de trakasserier de utsätts för, bland annat
verbalt våld. De tvingas att i sitt dagliga arbete ta emot och
höra saker, som ingen skall behöva uppleva på sin
arbetsplats.
Det finns lärare som är rädda för att gå till sitt arbete,
som får spänningshuvudvärk, magkatarr etc. på grund av
den dåliga arbetsmiljön. Men det drabbar ingalunda endast
lärare -- många elever far lika illa i dessa miljöer. Tydligt är
att det i dag saknas sanktioner, som har kraft nog att
förändra bilden.
Vi anser för det första att man på allvar måste ta upp
frågan om en förändring av religionsundervisningen i
grundskolan och lägga tyngdpunkten på
kristendomsundervisningen. Detta är av betydelse även för
de invandrare som har en annan religiös bakgrund eftersom
kristendomen ligger till grund för vår etik och moral. Även
många svenska ungdomar saknar i dag den grunden att falla
tillbaka på eftersom de aldrig fått någon undervisning i
kristendom. Det räcker alltså inte längre att bara hänvisa till
vad som står i läroplanen eftersom utredningar visat att den
inte alltid följs när det gäller detta ämne.
Frågor om etik, moral och normer måste återinföras i
våra elevers obligatoriska undervisning. Det är
oacceptabelt att det som i dag finns elever som gått genom
hela grundskolan och fått ytterst sporadisk undervisning i
kristendom, som endast ingått i ämnet religion och som
även där blivit försummat.
Det finns i dag ytterligare belägg för hur viktig
kristendomsundervisningen kan vara.
Enligt den svenska rättsstatistiken kommer årligen en
dryg miljon brott till polisens kännedom. Det gör ett brott
på var åttonde innevånare. Naturligtvis innebär det inte att
var åttonde svensk begår ett brott -- men det betyder att
brotten är så många att det går ett brott på var åttonde
invånare.
Brottsligheten är inte heller jämnt fördelad över landet.
I vissa polisdistrikt -- som Stockholm, Göteborg, Malmö,
Södertälje, Uppsala, Västerås och Örebro -- går det ett
rapporterat brott på var femte innevånare. I vissa andra --
som ex Skara, Växjö, Älmhult, Kinna, Tidaholm -- går det
ett brott på var tjugonde invånare. I dessa polisdistrikt är
alltså brottsligheten fyra gånger lägre.
Det är sant att den tunga brottsligheten oftast är
koncentrerad till storstäderna, men det finns en
genomgående, uttydbar skillnad mellan låg och hög
brottslighet. Denna påvisas av Institutet för framtidsstudier,
i numret Ungdomar -- Förväntningar -- Framtid. Skillnaden
ligger i att många av distrikten med den lägsta
brottsligheten ligger inom ''det svenska bibelbältet'' eller
det kyrksamma Götaland. Det slås där också fast att
distrikten med den högsta brottsligheten ligger inom ''det
sekulariserade Mälardalsområdet'', d.v.s. de delar av
Sverige där kyrksamheten är lägst och där den allmänna
sekulariseringen gått längst.
Brottsnivån i de svenska polisdistrikten visar ett klart
samband med distriktens kyrksamhet. Ju högre
kyrksamhet, desto lägre brottslighet. Regeln gäller även
sedan man gjort ordentliga kontroller för betydelsen av
strukturella brottsrelaterade egenskaper som
polisdistriktens tätortsgrad och befolkningsstorlek samt en
rad kriminologiskt viktiga demografiska, ekonomiska och
sociala förhållanden.
En orsak till att det förhåller sig på detta sätt torde vara
det kristna norm- och moralsystemet. En större del av
invånarna i dessa områden omfattar en traditionell kristen
livsåskådning och moral. Den moralen är mer strikt och
återhållsam vad gäller användning av alkohol, man har en
strängare syn på våldsbrott och tycker att det är viktigt ''att
följa lagen''. De har även en mer positiv värdering av
familjen, skilsmässofrekvensen är lägre, liksom alltså
brottsfrekvensen.
Professorn i religionssociologi, Thorleif Pettersson, som
skrivit artikeln hävdar även följande:
-- Även om det är förenklat att framställa den kristna
moralen som en homogen företeelse kan den ändock sägas
innehålla flera drag som verkat brottsreducerande. Att
människor, trots förekomsten av brottstillfällen och
frestelser, ändock avstår från att begå brott har nämligen
med moral och livsåskådning att göra.
En skola som inte ger sina elever stödet av kristen moral
och normer är inte den skola vi vill ha. Skolans
normbildande uppgifter är en viktig del av skolans fostran
och av stor betydelse för skolan som arbetsmiljö.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kristendomsundervisningens
betydelse för de ungas fostran och som grund för deras
uppfattning om moral och etik.
Stockholm den 24 januari 1991
Birgit Henriksson (m)
Ulf Melin (m)